den 28 januari

Interpellation

2010/11:163 EU:s fiskeavtal

av Jens Holm (V)

till landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C)

Under våren kommer flera av EU:s fiskeavtal med utvecklingsländer att omförhandlas. Detta är avtal som är hårt kritiserade från olika perspektiv. Ändå diskuteras sällan fiskeavtalen i offentliga församlingar. På EU-nivå är det EU-kommissionen som på egen hand sköter förhandlingarna. När avtalen är färdigförhandlade tas de i regel som A-punkt i ministerrådet utan debatt och realbehandling. Riksdagens insyn i förhandlingarna är i praktiken minimal.

EU har i dag fiskeavtal med 16 utvecklingsländer. Under våren kommer flera av avtalen att omförhandlas, till exempel avtalen med São Tomé och Príncipe, Madagaskar och Marocko. EU:s fiskeavtal ska vara utformade så att fisket endast görs på det överskott av fisk som finns i respektive land och att de lokala fiskeflottorna ska kunna leva vidare. Men i praktiken innebär avtalen en möjlighet för europeiska flottor att dammsuga fiskrika vatten i Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet. Det lokala fisket slås ut och möjligheterna för det enskilda landet att utvecklas försvåras. Detta torde vara i strid med regeringens politik för global utveckling, där alla politikområden ska samverka för att uppnå biståndets mål om fattigdomsbekämpning.

För ett fattigt land är det svårt att säga nej till ett fiskeavtal. EU betalar en mindre summa för rätten att fiska. Avtalen innebär snabba pengar till fattiga länder i en ofta akut ekonomisk situation. På lång sikt motsvarar ersättningen inte på lång väg det förädlingsvärde som fisket omfattar. Fiskeavtalen kostar också EU stora summor. Enligt uppgift används ungefär 20 procent (200 miljoner euro) av EU:s fiskebudget till att finansiera fiskeavtal med andra länder (Isabella Lövin Tyst hav s. 135). Avtalen är inte heller ekologiskt och artmässigt hållbara när de tillåter ett mycket större upptag av fisk än vad havsmiljön tillåter.

Avtalet med Marocko är kanske det värsta exemplet bland EU:s fiskeavtal. Marocko ockuperar Västsahara sedan 1975 och kan med hjälp av EU-avtalet sälja ut fiskerättigheter till europeiska fiskefartyg från det land de ockuperar. Så länge som ockupationen pågår borde EU inte ha något avtal med Marocko över huvud taget. Inom kort ska avtalet med Marocko ses över och eventuellt förlängas.

Det är som sagt sällan fiskeavtalen debatteras. Men när frågan har varit uppe driver Sverige ofta en kritisk linje. När avtalet med Marocko godkändes 2006 var Sverige det enda landet som röstade nej. Det är bra att Sverige har haft den positionen. Vänsterpartiet anser att EU:s fiskeavtal med utvecklingsländer är en kolonial rest och avtalen kan inte accepteras så som de ser ut i dag. Relationen till utvecklingsländerna ska i stället baseras på att stödja länderna i att bygga upp ett hållbart och ansvarsfullt fiske och i uppbyggandet av lokala förädlingsindustrier.

Med anledning av detta vill jag fråga Eskil Erlandsson:

1. Kommer landsbygdsministern att motsätta sig ett förnyat fiskeavtal med Marocko?

2. Hur kommer landsbygdsministern att agera då det gäller översynen av de andra fiskeavtalen, som till exempel de med São Tomé och Príncipe och Madagaskar?

3. Hur kommer landsbygdsministern att agera så att fiskeavtalen görs förenliga med regeringens politik för global utveckling?

4. Kommer landsbygdsministern att verka för att det görs socioekonomiska utvärderingar före och efter antagandet av ett avtal, i linje med EU:s rådsslutsatser från 2004?