den 27 januari

Interpellation

2010/11:161 Ungas ökade utanförskap

av Wiwi-Anne Johansson (V)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Den borgerliga regeringens löfte till väljarna har varit att minska det så kallade utanförskapet. Vad regeringen har gjort är förändringar som medfört att ca 27 600 har utförsäkrats och därmed blivit av med sin sjukersättning första halvåret 2010. Kostnaderna har förstås minskat. Men de sjuka och arbetslösa har bara blivit fattigare för att regeringens skattesänkningar ska finansieras. Sjuka människor har bollats mellan olika system och många som blivit av med sin sjukpenning kommer nu tillbaka.

En grupp som under längre tid ökat i antal är unga med aktivitetsersättning – det som tidigare kallades förtidspension. Bara under förra året förtidspensionerades 6 700 unga människor under 30 år. Det är en ökning med 50 procent sedan 2006 och antalet unga som får aktivitetsersättning eller förtidspension accelererar.

Nu säger ansvarigt statsråd att målet är att få ned antalet nya unga förtidspensionärer med ett par tusen om året. Med tanke på vad den borgerliga regeringen hittillsvarande strategi varit kan man befara att man främst kommer att minska den ekonomiska tryggheten, inte att skapa en aktiv arbets- och utvecklingspolitik med hög kvalitet och ett stabilt trygghetssystem för denna grupp. Att minska antalet unga med aktivitetsstöd (förtidspension) går naturligtvis att göra på flera sätt. Regeringens arbetslinje har medfört att sjuka och arbetslösa fått minskade ersättningar och vi befarar att sådana lösningar även för den här gruppen unga kan bli aktuell. Statistikpolitik är dock ingen human och hållbar lösning. Vi ser hur äldre utan arbete tvingas arbeta under slavliknande förhållanden i fas 3 där nu 25 000 långtidsarbetslösa är placerade. Om två år beräknas de vara 50 000. Dessutom ökar alltså antalet unga som förtidspensioneras kraftigt. I dag är närmare 30 000 unga förtidspensionerade.

Arbetslösa blir gratis arbetskraft i stället för att kompetensutvecklas. Vi befarar att liknande lösningar för dessa unga som i rasande takt förtidspensioneras, det vill säga försvinner ut ur statistiken med hjälp av aktivitetsersättning, kommer att likna fas 3.

Många vägar och möjligheter behövs för den med nedsatt arbetsförmåga vid övergången från skola till arbetsliv. I centrum måste stå att stödja unga människor genom kvalitativt bra åtgärder samt ett flexibelt trygghetssystem, flexibelt i den meningen att den unga ges ekonomisk trygghet med många möjligheter att ta sig in i arbetslivet.

Beroende på hur mycket arbetsförmågan är nedsatt kan man få hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels aktivitetsersättning. Vänsterpartiet anser att regelverket behöver ha fler nivåer som är anpassade till individens förutsättningar.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga statsrådet:

1. Vad avser statsrådet att göra för att få slut på utanförskapet för unga i ”förtidspension” och livslång fattigdom?

2. Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta för att göra regelverket kring aktivitetsersättning mer flexibelt med fler steg?

3. Kommer statsrådet att ta initiativ till att det skapas en bättre övergång mellan skola och arbetsliv samt att alla unga får en arbetsmarknadsintroduktion?

4. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta så att utbildningsinsatser, arbetsmarknadsintroduktion och socialförsäkringssystemet görs till en helhet för alla dessa unga så att de får det stöd som behövs?