den 20 januari

Interpellation

2010/11:150 Romernas situation i Sverige och EU

av Amineh Kakabaveh (V)

till statsrådet Erik Ullenhag (FP)

Ingen människa är en ö utan en del av en kontinent, förklarade en gång den engelske poeten John Donne. Vårt land är likaledes en del av en kontinent. Därför kan Sverige inte isolera sig från vad som drabbar andra folk och minoritetsgrupper i andra delar av Europa och världen.

I Sverige förekommer inte någon registrering av medborgarna grundad på etnisk tillhörighet, men uppskattningsvis lever i dag omkring 50 000 romer i vårt land. Romernas antal i Sverige har varierat över tiden, men har under senare år ökat, vilket till stor del kan förklaras med en ökad invandring från andra EU-länder. Romerna har levt i ca 700 år i Europa och i Sverige 500 år.

Förra året framlades en utredning som noga undersökte romernas ställning i Sverige, Romers rätt – en strategi för romer i Sverige (SOU 2010:55), som svarar på den frågan.

Utredningen, som är omfattande och väl genomförd, visar på resultat som är både häpnadsväckande och skrämmande. Den beskriver ingående hur romerna systematiskt utestängts i det svenska samhället och av dess institutioner – av kommunala och statliga myndigheter. Romerna har utestängts och diskriminerats i praktiskt taget alla samhälleliga sammanhang. Deras problem har myndigheterna hanterat utifrån uppenbart rasistiska eller etniskt diskriminerande utgångspunkter.

Allt detta är inget som enbart hör historien till. Situationen för romerna i Sverige och Europa är praktiskt taget densamma som den varit under tidigare århundraden. Överallt i Europa har romerna mötts av utestängning och diskriminering. Behandlingen av romerna är en stor men sällan uppmärksammad skamfläck i Europas historia och samtid. Man glömmer alltför lätt att också många romer förintades i koncentrationslägren.

Diskrimineringen av romerna i Europa fick viss uppmärksamhet genom den fascistoida behandling de fick genom Berlusconis och Sarkozys antizigenska kampanjer och förföljelser under förra året.

I historiskt perspektiv har vi i Sverige dock ingen anledning att slå oss för bröstet. Under perioden 1914–1954 förbjöds all invandring av romer till Sverige, vilket betydde att romer på flykt undan nazisternas förföljelser och koncentrationsläger inte togs emot i Sverige.

Inte heller i dag har Sverige någon anledning att se sig som något föregångsland när det gäller behandlingen av romerna. Den ovan nämnda statliga utredningen uppskattar att arbetslösheten bland Sveriges romer är 80 procent. Majoriteten av de romska barnen går inte ut grundskolan. Bara ett fåtal går vidare till gymnasiet och ytterst få romer skaffar sig universitetsutbildning. Bland vuxna romer är inte analfabetism ovanligt. Problem med hälsan börjar tidigare i livet än för andra medborgare. Genomgående har romerna en lägre levnadsstandard än andra medborgare i vårt land.

Romerna diskrimineras dock inte bara av myndigheter och institutioner utan även i en lång rad andra sammanhang – i affärer, i restauranger och på andra offentliga platser. Utestängningen från samhället och de fördomar som uppstår till följd av utestängningen medför diskriminering på praktiskt taget alla livets områden – ett avskiljande från det övriga samhället som är så starkt att det tvingar de utestängda till okonventionella försörjningsmetoder, av vilka en del är kriminaliserade av det övriga samhället.

För att förändra romernas situation i det svenska samhället samt komma till rätta med århundraden av diskriminering krävs insatser på många områden. Det viktigaste ingripandet från samhällets sida torde vara att förändra skol- och utbildningssituationen för romska barn och ungdomar. Här behövs särskilda insatser, eftersom det är en fullständigt orimlig situation att endast 48 av 100 romska barn går ut grundskolan. Dessa insatser måste genomföras av stat och kommun, eftersom det är dessa institutioner som har det övergripande, demokratiska ansvaret för landets medborgare, och därmed också diskrimineringen av romerna.

I den utredning som framlagts finns en lång rad positiva förslag för att komma till rätta med diskrimineringen av romerna. Minoritetspolitik måste därför vara en viktig del av den gemensamma europeiska politiken – av EU:s politik. Det ska inte vara möjligt att föra en så skamlöst rasistisk politik som herrar Berlusconi och Sarkozy genomfört i sina länder – under vår gemensamma EU-flagga. Ett första led i en sådan politik kunde vara att EU inrättar en rapportör för romernas mänskliga rättigheter i Europa. Det är viktigt att EU tar krafttag för att komma till rätta med en rasism som har en lång europeisk historia som samtidigt i så ringa grad blivit bemött och bekämpad.

Jag vill fråga statsrådet:

1. Avser statsrådet att verka för att en rapportör för romernas mänskliga rättigheter i Europa inrättas?

2. Avser statsrådet att vidta särskilda åtgärder för romska barns skolgång och utbildning?