den 27 december

Interpellation

2010/11:140 Försäljning av utsläppsrätter

av Gustav Fridolin (MP)

till finansminister Anders Borg (M)

Genom sina svar i en intervju i Veckans Affärer skapade finansministern oro bland alla svenska företag, organisationer och individer som under lång tid engagerat sig för att minska Sveriges utsläpp av växthusgaser. De många svenska ansträngningarna för att modernisera samhället och ekonomin har fått till följd att Sverige sannolikt 2012 kommer ha minskat sina utsläpp mer än vad det globala Kyotoprotokollet kräver av oss.

Detta är bra. De länder som tar täten i omställningen står inte bara bättre rustade inför framtiden, utan har också möjlighet att bidra med smarta lösningar, know-how och exportprodukter till en omvärld som i allt snabbare takt letar efter klimatsmartare sätt att förflytta sig, bygga hus och framställa energi.

Tyvärr är Sveriges resultat i klimatarbetet inte en konsekvens av regeringens politik. Snarare handlar det om många människors insatser för att minska sina utsläpp och framtidsinriktade företags skaparkraft och förändringsbenägenhet. De politiska beslut som lett till att människor kastat ut oljepannor, investerat i vindkraft och tagit cykeln till jobbet är äldre än den sittande regeringen. ”När svenska ministrar har åkt världen runt på klimatkonferenser, och hälsats med vördnad, är det framför allt tidigare regeringars arbete som har förlänat dem strålglansen”, som det sammanfattas av en krönikör på liberala Expressens ledarsida.

Genom Kyotoprotokollets mekanismer för utsläppsrätter kommer Sveriges utsläppsminskningar att leda till att Sverige får ett antal outnyttjade utsläppsrätter, och det är dessa finansministern kommenterar i Veckans Affärer. På frågan om Sverige, som till exempel Storbritannien, avser att ge besked om att dessa utsläppsrätter nu kommer att annulleras svarar Anders Borg: ”De här utsläppsrättigheterna representerar ju ett betydligt ekonomiskt värde och det måste naturligtvis hanteras inom ramen för de klimatmål vi har och som sträcker sig till 2020, men när man kan överblicka hela den perioden så kan man naturligtvis också förhålla sig till den frågan.”

Om regeringen skulle välja att sälja svenska folkets utsläppsminskningar skulle allt engagemang som ligger bakom det goda svenska resultatet vara förgäves. Det land som Sverige då gjort affärer med skulle snabbt kunna elda upp de svenska utsläppsminskningarna i ett kolkraftverk och klimateffekten av decenniers arbete av många svenskar skulle plötsligt vara noll och intet.

När frågan om utsläppsrätterna kom upp till debatt i riksdagen, i samband med behandlingen av miljö- och jordbruksutskottets budgetbetänkande om utgiftsområde 20 (2010/11:MJU1), så upprepade miljöministern att några beslut om hur man ska hantera de sannolika, oanvända utsläppsrätterna inte har fattats av regeringen. ”Vad Anders Borg har sagt är: Jag kan i dag inte förhålla mig till hur vi ska göra med de utsläppsrätter som vi eventuellt kan tillgodoräkna oss. Och – precis som har påpekats här – de beskeden kommer vi att ge i god tid innan 2012.”

Men att inte lämna besked är att behandla det svenska miljöengagemanget, alla klimatkämpar och omställningsföretag med en nonchalans som riskerar kraften i arbetet och framtidssatsningarna. Om inte den som sitter och räknar på vad det skulle vara värt att byta uppvärmning av fastigheten eller den styrelse som överväger att förändra produktionsmetoderna vet att det man gör kommer att få effekt för klimatet och framtiden så är det stor risk att man kastar planerna i papperskorgen. Därför är det viktigt att finansministern till riksdagen ger besked redan nu om att man inte avser att sälja utan annullera de utsläppsrätter som mångas klimatengagemang gett Sverige.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga finansministern på vilket sätt han avser att agera för att bringa klarhet i hur de oanvända svenska utsläppsrätter som utsläppsminskningarna lett till kommer att användas.