den
13 december
Interpellation
2010/11:123
Diskrimineringsombudsmannens jämställdhetspolitiska uppdrag
av Josefin Brink
(V)
till statsrådet Nyamko Sabuni (FP)
Under förra mandatperioden avvecklade den
borgerliga regeringen Jämställdhetsombudsmannen (JämO). I stället inrättades
den nya myndigheten Diskrimineringsombudsmannen (DO), som ansvarar för samtliga
diskrimineringsgrunder som ingår i den nya, sammanhållna
diskrimineringslagstiftningen. Det innebär att det inte längre finns någon
myndighet i Sverige med renodlat jämställdhetspolitiskt uppdrag.
Vänsterpartiet hade redan innan sammanslagningen av
de olika ombudsmännen (JämO, DO, HomO, HO) farhågor om att nyordningen skulle
innebära att jämställdhetsfrågorna, i synnerhet diskrimineringen av kvinnor på
arbetsmarknaden, skulle komma i skymundan.
Av denna anledning föreslog Vänsterpartiet i en
motion (2007/08:A8) att den del av diskrimineringslagstiftningen som rör
arbetslivet skulle samlas i en separat lag. LO, TCO och Saco hade gemensamt
lyft fram detta förslag i sitt särskilda yttrande till
Diskrimineringskommitténs slutbetänkande (SOU 2006:22). De fackliga
organisationerna betonade att relationen mellan arbetsgivare och arbetstagare
är speciell och att den normbildning som föreligger i arbetslivet inte finns
inom andra samhällsområden. Den arbetsrättsliga regleringen har i den svenska
arbetsmarknadsmodellen en struktur som består av regler i såväl lagstiftning
som kollektivavtal och enskilda avtal. Diskrimineringsskyddet i arbetslivet
bygger på ett samspel mellan alla dessa regler. Vänsterpartiet delade de
fackliga organisationernas synpunkt om att en särskild lagreglering för
arbetslivet skulle bidra till ett mer effektivt diskrimineringsskydd. Dess värre
tog inte regeringen remissinstansernas synpunkter på allvar och avslog
Vänsterpartiets förslag.
Nu har våra farhågor besannats och DO:s eget
expertråd har riktat allvarlig kritik mot DO:s bristande tillsyn av hur
arbetsgivarna bedriver sitt aktiva jämställdhetsarbete. DO själv uppger i en
artikel i DN den 9 december 2010 att myndigheten ”aldrig kommer att ha
samma resurser att granska arbetsgivare på samma sätt som JämO gjorde”.
Sammantaget med att regeringen ändrat reglerna för
hur ofta och hur många arbetsgivare som måste genomföra lönekartläggningar och
upprätta handlingsplaner för jämställda löner blir det tydligt att regeringen
nedprioriterar jämställdhetsarbetet på arbetsmarknaden. Detta strider mot
regeringens eget mål om att kvinnor och män ska ha samma möjligheter och
villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk
självständighet livet ut.
Det är djupt oroande att regeringen inte tagit
signalerna från de fackliga organisationerna och nu DO:s eget expertråd på
allvar.
Med anledning av ovanstående vill jag ställa
följande frågor till statsrådet:
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
DO ska få tillräckliga resurser att genomföra sitt uppdrag avseende tillsyn av
arbetsgivarnas jämställdhetsarbete?
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att
prioritera arbetet mot diskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden?