den 10 december

Interpellation

2010/11:122 Livet efter skyddat boende

av Arhe Hamednaca (S)

till statsrådet Maria Larsson (KD)

Våldet mot kvinnor är en urgammal och primitiv universal företeelse med olika mekanismer, av vilka en är det så kallade hedersrelaterade våldet. Ändå var det först i mitten av 1990-talet som politiker, samhälle och svenska medier på allvar började uppmärksamma att unga kvinnor med invandrarbakgrund kunde vara utsatta för dödshot och mordförsök av nära anhöriga.

Enligt Ungdomsstyrelsens kartläggning lever ca 70 000 unga flickor och killar under detta förtryck. Varje år räknar man med att hundratals unga flickor – men också ett antal killar – i Sverige söker hjälp. Några av de unga flickorna hamnar i skyddat boende. Att som ung lämna sin familj och hamna i skyddat boende är inte lätt. Men ofta är det enda sättet att komma undan trakasserier, kontroll, misshandel och mordhot. När de lämnar sina hem och hamnar i skyddade boenden hamnar de i ett annat slags liv som inte heller är någon idyll. En del drabbas av känslor av isolering, depression, ensamhet och självmordstankar. Unga Kvinnors Värn (UKV) och en rad andra organisationer gör en stor insats. Trots detta klarar många unga inte av livet i skyddat boende och några väljer därför att gå tillbaka till det gamla livet under familjens kontroll.

Skyddat boende är inte avsett att vara ett permanent boende och det svåraste är ofta livet efter skyddat boende. Det finns bra projekt med gradvis utslussning till ett mellanboende. Men problemet är bristen på rätt stöd och hjälp att kunna stå helt på egna ben, vilket ändå måste vara målet. Några börjar ta tabletter mot depression, därefter alkohol och droger och några hamnar även i prostitution. I sämsta fall har livet för flickorna och de unga kvinnorna efter det skyddade boendet blivit värre än i det tidigare hedersrelaterade livet i förtryck.

Mina frågor till statsrådet är:

Avser statsrådet att ta initiativ till att utreda eller kartlägga hur det går för dem som lämnar ett skyddat boende?

Vad tänker statsrådet göra för att flickor och unga kvinnor efter det skyddade boendet ska få samma möjlighet som andra i vårt samhälle att leva ett normalt liv?