den 3 december

Interpellation

2010/11:114 Regeringens köp av utsläppskrediter

av Jens Holm (V)

till miljöminister Andreas Carlgren (C)

Enligt regeringens egen klimat- och energipropositionen är regeringens viktigaste klimatstrategi köp av utsläppskrediter i andra länder för att nå det svenska klimatmålet till 2020. Av de ca 10 miljoner ton utsläppsminskningar som återstår för att klimatmålet ska nås vill regeringen göra cirka två tredjedelar, 6,5 miljoner ton, i andra länder.

I sin senaste budgetproposition aviserade regeringen att den tänker öka inköpen av utsläppskrediter från andra länder. Det var också vad de borgerliga partierna lovade i sitt så kallade jobbmanifest inför valet: ”Klimatinvesteringarna i andra länder utökas” (jobbmanifestet, den 26 augusti, s. 35). Energimyndigheten, som är den myndighet som ansvarar för Sveriges CDM-projekt, skriver i ett pressmeddelande från den 25 november 2010 att myndigheten därmed ökat inköpen av utsläppskrediter. Sverige finansierar nu klimatprojekt utomlands som ”minskar utsläppen med nära en miljon ton”. Energimyndigheten skriver vidare att ”genom projekten hjälper vi till att finansiera investeringar i miljövänlig teknik i utvecklingsländer som annars inte skulle blivit av” och att ”vi bidrar därmed till en hållbar utveckling i de länder där de genomförs”.

Jag ser tyvärr väldigt stora problem med att så kraftigt basera klimatpolitiken på uppköp av utsläppskrediter på det sätt som regeringen gör. Från forskarhåll och från miljö- och utvecklingsorganisationer riktas kraftig kritik mot CDM-projektens miljöeffektivitet. Dessutom finns det mycket som tyder på att CDM inte leder till hållbar utveckling i mottagarländerna. Vidare innebär den kraftiga fokuseringen på klimatåtgärder utomlands att den viktiga klimatomställningen i Sverige skjuts på framtiden. Regeringsförklaringen från den 5 oktober i år var en tydlig illustration på detta. Statsminister Fredrik Reinfeldt konstaterar helt enkelt att det inte behövs några nya åtgärder för att nå målet om minskade utsläpp med 40 procent: ”Regeringens bedömning är att redan vidtagna och aviserade åtgärder för de närmaste åren räcker för att nå målet” (regeringsförklaringen den 5 oktober 2010). Så kan en statsminister uttala sig som företräder en klimatpolitik där huvudansvaret förläggs till andra länder.

En av de rapporter som ifrågasätter CDM-projektens klimateffektivitet är Is the CDM fulfilling its environmental and sustainable development objectives? från tyska Öko-Institut (november 2007), som menar att ungefär 40 procent av projekten troligen inte leder till minskade utsläpp då de inte är additionella. Rapporten Measuring the Clean Development Mechanism’s performance and potential? från Stanford University i USA (2009) anger att så mycket som hälften av de klimatprojekt som rika länder satsar på i utvecklingsländer inte ger några minskningar av utsläppen av växthusgaser. Den amerikanska miljö- och människorättsorganisationen International Rivers hävdar att mer än en tredjedel av alla registrerade projekt i oktober 2008 redan var färdigbyggda när de registrerades (Rip-offsets: The failure of the Kyoto Protocol’s Clean Development Mechanism, 2008). Stockholm Environment Institute visar i rapporten Industrial N2O Projects Under the CDM: Adipic Acid – A Case of Carbon Leakage? (oktober 2010) att flera företag som använder CDM-projekt flyttar sin verksamhet till andra länder utan att utsläppen minskar. Den minskning som sägs ha skett vid fabriker i Kina och andra länder skulle ha skett ändå. Projekten är inte additionella och därmed ökar de globala utsläppen.

Den svenska regeringen köper mycket utsläppskrediter från Kina genom att satsa på vindkraft i landet. En rapport från en konferens vid Lunds universitet (Workshop report, CDM Post-2012: Practices, Possibilities, Politics, Palaestra, Lunds universitet, maj 2008) visar att 99 procent av alla nya vindkraftsprojekt i Kina ansöker om att bli ett klimatprojekt inom Mekanismen för ren utveckling (alltså CDM-projekt), samtidigt som den kinesiska staten aktivt förespråkar vindkraft. Kina är en av världens största vindkraftsproducenter. Det är inte så svårt att tänka sig att vindkraften skulle ha byggts även utan de svenska pengarna.

Jag är också intresserad av att få ett tydliggörande av miljöminister Andreas Carlgren hur den svenska regeringen ser på det stora kryphålet den potenta växthusgasen HFC-23 utgör inom CDM-systemet. HFC-23 är ett köldmedium och en restprodukt vid kylgastillverkning. Genom att investera i CDM-projekt som tar bort HFC-23 ur tillverkningen kan man skaffa sig utsläppskrediter. Problemet är att utsläpparna av HFC-23, ofta kylgasfabriker i Kina, tjänar mer än dubbelt så mycket på HFC-krediter än vad de gör på just den kylgas de tillverkar. Detta ger fabrikerna ett incitament att öka produktionen av HFC-gaser när de sedan kan tjäna stora pengar på dessa inom ramen för CDM-projekt. Under hösten har EU-kommissionen fått upp ögonen för att HFC-relaterade CDM-projekt snarare tycks öka än minska utsläppen av fluorinerade växthusgaser och ge rakt motsatt effekt än den ursprungliga tanken bakom reformen.

Nu har EU-kommissionen föreslagit att handel med krediter från HFC-23 och från lustgas (N₂O) vid produktionen av adipinsyra ska förbjudas från och med 2013 i EU:s utsläppshandel. Det är förstås mycket välkommet. Men flera EU-länder är tveksamma till ett totalt stopp av HFC-krediter. Det finns också ett mycket olyckligt kryphål i förslaget. De nya reglerna ska enligt EU-kommissionens förslag gälla endast företag; medlemsländer kommer att kunna fortsätta att köpa och sälja CDM-krediter med HFC-23 under förutsättning att de motiverar denna handel för EU-kommissionen. Jag har ännu inte hört något ställningstagande från den svenska regeringen om hur den ställer sig till EU-kommissionens förslag.

I ett läge när det riktas så kraftig kritik mot CDM är det enligt min mening helt fel att utöka satsningarna på CDM. Vänsterpartiet kräver att regeringen genast ska tillsätta en grundlig utvärdering av denna klimatstrategi. Tills en sådan granskning gjorts borde regeringen stoppa sin satsning på denna tveksamma metod.

Mina frågor till miljöminister Andreas Carlgren är:

1. Med hur mycket mer avser ministern att öka andelen uppköp av utsläppskrediter under denna mandatperiod?

2. Vilket ställningstagande gör miljöministern gällande CDM:s effekt på utsläppen av växthusgaser och hållbar utveckling i mottagarländerna?

3. Vilket ställningstagande gör miljöministern gällande de svenska vindkraftsprojektens miljöeffekter i Kina?

4. Avser miljöministern att tillsätta en grundlig utvärdering av CDM:s miljöeffekter med anledning av den kritik som framförts mot metoden?

5. Avser miljöministern att verka för att stoppa Sveriges köp av utsläppskrediter tills en grundlig utvärdering av CDM har gjorts?

6. Avser minsitern att agera inom EU för att förbjuda köp av HFC-krediter för såväl företag som medlemsländer?