Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att göra en översyn av behovet av en teckenspråkslärarutbildning.
Döva har sedan 1981 rätt att få samhällsinformation och sin skolundervisning på teckenspråk. Språket blev då i Sverige erkänt som dövas första språk. Det är i dag många som vill lära sig teckenspråk för att kunna kommunicera med döva, antingen det gäller i arbetslivet eller i mer privata sammanhang.
Sedan början av 1990-talet är det möjligt för hörande elever att lära sig teckenspråk som C-språk eller individuellt val på gymnasiet. I mitten av 90-talet togs det även ett beslut i riksdagen att det skall erbjudas som B- eller C-språk på grundskolan. Detta har blivit mycket populärt bland hörande elever och antalet elever som utnyttjar möjligheten ökar kraftigt.
Tyvärr saknas det idag en lärarutbildning där behörighet ges för att undervisa i ämnet teckenspråk på grundskola och gymnasieskola. Skolverket har glädjande nog bidragit till vissa satsningar för teckenspråkslärare, bl.a. 20-poängsutbildning i teckenspråk vid universitetet i Örebro. Men frågan är om detta räcker. Enligt en grov beräkning arbetar ca 250 outbildade teckenspråkslärare i landet. Med fler utbildade lärare kommer teckenspråket att spridas i samhället, vilket kommer att innebära mer jämlikhet för döva i Sverige.
Teckenspråket är, som tidigare nämnts, erkänt som dövas första språk och det är även erkänt som ett språk bland andra som kan läsas i grundskola och gymnasium. Trots detta verkar det alltså saknas tillräckliga lärarresurser för att tillgodose de dövas behov. Därför anser jag att en översyn behöver göras av behovet av en teckenspråkslärarutbildning.