Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att en översyn bör göras av behovet för barn med döva föräldrar att få lära sig teckenspråk, även när barnet inte umgås dagligdags med den döva föräldern.
Ett hörande barn som inte umgås dagligdags med den förälder som har en hörselskada kan oftast inte kommunicera med denne eftersom barnet inte har teckenspråk som sitt huvudspråk. Man kan i vissa fall ansöka om särskilt stöd i form av teckenspråksstöd. Ett sådant stöd skulle innebära att kommunen beställer en teckenspråkig barnpedagog som kommer till förskolan eller skolan ett par timmar i veckan för att lära det hörande barnet teckenspråk. Kommunen har ingen laglig skyldighet att ge det här stödet.
Skälet till avslag handlar om skollagens konstruktion. För att modersmålsstöd eller modersmålsundervisning ska utgå förutsätts att minst en förälder har ett annat språk än svenska som modersmål och att de umgås dagligen. Men det finns en undantagsregel i skollagen och det är om barnen har föräldrar med ett nationellt minoritetsspråk som modersmål. Det undantaget innebär att barnet kan få modersmålsundervisning även om förälderns modersmål inte är det dagliga umgängesspråket. Tyvärr ingår inte teckenspråk i undantaget i skollagen. Sverige har skrivit under FN-konventionen för funktionsnedsattas rättigheter. Trots detta är inte teckenspråk ett av de nationella minoritetsspråken.
Att vara hörande själv och ha en hörande förälder och en hörselskadad ställer stora krav på barnet. Om föräldrarna är skilda och barnet kanske är hos den hörselskadade föräldern varannan helg, kan det ställa till problem eftersom de inte förstår varandra.
Regeringen bör se över behovet av att barn med döva föräldrar ska få lära sig teckenspråk, även när barnet inte umgås dagligdags med den döve föräldern.