Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att avskaffa fribeloppet avseende lånedelen i studiemedlen.
Höjningen av fribeloppet är ett bra steg i riktning mot ett rättvisare studiemedelssystem. Det är dock bekymrande att det ska finnas en gräns för hur mycket en student ska få tjäna för att kunna beviljas studiemedel. En student som arbetar mer än vad fribeloppsgränsen medger, betalar skatt som bidrar till statens inkomster men får ett lägre studiemedel för resten av terminen.
Detta medger en syn på studenter som helt frikopplade från arbetsmarknaden. Många studenter väljer att arbeta för att på så vis delfinansiera sina studiekostnader. Samtidigt innebär det även att studenten får in en fot på arbetsmarknaden och etablerar värdefulla nätverk, vilket kan underlätta för studenten den dag hon eller han lämnar studierna och söker arbete på heltid. Den som studerar bör också själv kunna få välja hur mycket denne kan arbeta utöver sina studier, då det också finns tydliga regler för vilka studieresultat som måste uppnås för berättigande till studiemedel.
Det är naturligtvis försvarbart att den del av studiemedlet som utgörs av bidrag inte ska kunna användas som ett sätt att utöka sina inkomster för den som försörjer sig på arbete och inte längre studerar. Därför är det rimligt att endast avskaffa fribeloppet på den del av studiemedlet som utgörs av lån och låta denna stå opåverkad av extrainkomster från arbete. Vinsterna är många. Studenter kan själva välja hur de finansierar sin studietid samt om det lönar sig att arbeta extra.