Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av att det tas initiativ för att säkerställa att även landsbygden i allmänhet och boende utanför landsbygdens tätorter i synnerhet på rimliga villkor får tillgång till bredband med högre hastigheter.
Sverige har, jämfört med andra länder, bra tillgång till bredband i i stort sett hela landet. Dock är det i allmänhet det traditionella kopparnätet som används, och därmed är man beroende av avstånd m.m. Det är alltså inte alls säkert att de högre hastigheter, 8 eller 24 Mbit/sekund, som krävs för mer avancerade tjänster, kan erhållas överallt. Detta gäller alldeles speciellt landsbygden. I värsta fall (som dock är undantag) är det den s.k. USO-nivån som gäller (idag 20 kbit/sekund, vilken dock skall höjas till 1 Mbit/sekund).
Alternativet trådlöst bredband har begränsningar. Det är beroende av andra användares belastning och täckningsgraden. Den högsta hastigheten uppges vara 16 Mbit/sekund, men är i praktiken oftast lägre. Med s.k. 4G kan högre hastigheter nås, men det erbjuds ännu bara i mycket begränsade delar av landet, i första hand i våra storstäder.
Landsbygdsbor är således beroende av de lokala förutsättningarna, något som man som användare inte kan påverka. Valet kan ibland stå mellan mycket dålig uppkoppling eller ingen alls.
Samtidigt ökar behovet av hastighet. Idag är det kanske främst i nöjessyfte som de allra högsta hastigheterna behövs (filmer och dylikt), i morgon kommer det att vara för avancerade och viktiga tjänster såsom distansutbildning och vård på distans.
Dagens operatörer, som verkar i en konkurrensutsatt bransch, har inga avsikter att säkerställa att boende på landet får tillgång till de högre hastigheterna. Man planerar visserligen att sakta bygga ut 4G, men man har inga tydliga ambitioner att täcka hela glesbygden. Under tiden pågår nedgrävningar av elkablar. Att samtidigt lägga ner rör som kan rymma fiber vore billigt och kostnadseffektivt, men elföretagen kräver att teleoperatörerna då medfinansierar grävningen på en nivå som gör det uppenbart olönsamt för dem att medverka, med följd att ett kostnadseffektivt sätt att förbereda för fiber inte tas tillvara.
Näringsdepartementets bredbandsforum kartlägger för närvarande hinder samt möjlig finansiering för att nå regeringens mål om att 90 % av befolkningen bör ha tillgång till 100 Mbit/sekund år 2020. Gott så. Men det föreligger en uppenbar risk att de 10 procent som inte ingår blir de som bor i glesbygd. Detta är särskilt allvarligt, då dessa personer kan förmodas ha ett högre behov av t.ex. vård och utbildning på distans.
Regeringen bör ta ett initiativ, inledningsvis t.ex. inom ramarna för Näringsdepartementets bredbandsforum, för att säkerställa att även landsbygden i allmänhet och boende utanför landsbygdens tätorter i synnerhet på rimliga villkor får tillgång till bredband med hastigheter i det övre intervallet.