Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att reglerna för rätt till telefoni i glesbygd snarast bör ses över.
Ny teknik och nya kommunikationsmöjligheter har under många år varit det som skulle möjliggöra en utveckling och tillväxt för företag som verkar i Norrbottens inland. Men tyvärr överrensstämmer inte verkligheten för många glesbygdsföretagare med den bild som målas upp angående teknikutveckling på kommunikationsområdet.
Ett tydligt exempel på hur ett glesbygdsföretags villkor påverkas när det fasta telefonin monteras ner i fjällvärlden är Miekaks fiskecamp i Arjeplogs kommun. Miekaks fiskecamp ägs av ett företag med kontor i Arjeplog, men verksamheten bedrivs långt ute i den obrutna fjällvärlden och består av fisketurism, jaktturism och skoterturism. För verksamheten är en telefonanslutning nödvändig, inte minst av säkerhetsskäl.
Enligt beslut från Post- och telestyrelsen (PTS) har verksamheten inte rätt till telefoni, eftersom det enligt PTS inte finns en stadigvarande bostad eller ett fast verksamhetsställe på platsen. PTS menar att eftersom bokningarna sker via kontoret i Arjeplog medges företaget ingen rätt till telefoni på stället där den verkliga verksamheten sker, nämligen långt ute i fjällvärlden.
Detta är ren och skär diskriminering av företag som försöker bedriva verksamhet i glesbygd. Villkoren som PTS hänvisar till är orättvisa och stelbenta. Själva verksamhetsidén i detta fall bygger på att man är långt ute i vildmarken, där det inte finns många användare och därmed lönsamhet för ett telefonbolag. Om PTS regler får råda är det omöjligt för invånarna i landets glest bebyggda delar att bedriva näringsverksamhet. Därför är det angeläget att reglerna för rätt till telefoni i glesbygd snarast ses över.