Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en ny lag om stöd och skydd för barn och unga.
Bestämmelser om barns bästa fördes in i SOL 1998. Visst kan det även ligga i barnets bästa att hänsyn tas till föräldern, men om förälderns intresse ligger i konflikt med barnets behov ska barnets bästa alltid ges företräde.
Efter ett flertal besök på HVB-hem, Sis-institutioner och för den del också anstalter kan man ställa sig frågan om barnets behov verkligen alltid ges företräde. Många av ungdomarna berättar om otaliga uppbrott, redan i tidig ålder. Här ges aldrig chansen att knyta an till en vuxen, en familj, vänner och skola. Istället bär ungdomarna på en ständig oro att efter tidsfristen på sex månader bli förflyttade. Detta gäller inte minst när en förälder efter avtjänat straff eller missbruksbehandling anser sig kunna ta hand om sitt barn igen. Visst finns det föräldrar som lyckas, men i allt för många fall misslyckas föräldrarna att upprätthålla ett hederligt och narkotikafritt liv. Detta resulterar i att barnet återigen blir familjehemsplacerat och då förmodligen i en ny familj. Denna flyttkarusell tror jag att alla förstår inte kan vara för barnets bästa.
För att säkerställa att barn får den barndom med trygghet som man har rätt till anser jag att man vid behandlingen av det kommande förslaget om en ny lag om stöd och skydd för barn och unga (LUB) bör överväga möjligheten till en s.k. uppväxtplacering. En sådan placering skulle långsiktigt säkerställa barnets rätt att under hela uppväxten få stanna kvar i en och samma familjehemsplacering.