Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av nationella riktlinjer för behandlingen av ofrivillig barnlöshet.
Ofrivillig barnlöshet drabbar mellan 10 och 15 procent av alla par. Ofrivillig barnlöshet betyder att ett par försökt att bli gravida i minst ett år utan att lyckas. Den livskris detta orsakar måste tas på stort allvar. Att vilja bli förälder men inte kunna väcker ofta existentiella frågor. Forskning visar att ofrivillig barnlöshet för många är något av det mest påfrestande man kan utsättas för. Det kan liknas vid en mycket långdragen kris utan tydlig avgränsning i tid. Därtill är det också ofta något som omvärlden inte känner till. Att på olika sätt stödja och hjälpa personer i den livssituationen är naturligt när man tror på familjens och de små gemenskapernas betydelse. Det kan handla om att bejaka fertilitetsbehandling inom etiska ramar, men också om att arbeta för större öppenhet i samtal runt barnlöshet och bättre möjlighet till exempelvis stödsamtal och krisbearbetning.
Idag räknar man med att drygt hälften av dessa par kan få barn efter utredning och behandling. Den andra hälften är infertil och har alltså ingen möjlighet att föda egna barn.
Paret får genomgå en grundlig undersökning hos en gynekolog. Om utredningen inte visar något onormalt görs, efter en individuell bedömning, ett antal inseminationer. Om det inte fungerar kan paret få IVF-behandling, som ofta kallas provrörsbefruktning. Det finns också flera och kompletterande behandlingar som kan utföras utifrån individuella förhållanden.
Det finns idag stora variationer inom olika landsting/regioner när det gäller vilken hjälp ett par kan få. Det handlar bland annat om hur många IVF-försök man får hjälp med. Jag anser att det ska finnas nationella riktlinjer för behandling av ofrivillig barnlöshet för att garantera att alla exempelvis får samma antal IVF-försök oberoende av var i landet man bor.