Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om finansiering av investeringar i klimatneutral energiproduktion i utvecklingsländerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att se över möjligheterna att öka Sveriges avsättningar till klimatkonventionens anpassningsfond.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att budgetmedel för internationellt utvecklingssamarbete (bistånd) inte ska tas i anspråk för klimatåtgärder.1
1 Yrkandena 2 och 3 hänvisade till UU.
I takt med att tecknen på den globala uppvärmningen blivit övertygande har också vetenskapen levererat allt fler varningar om de konsekvenser som vi kan vänta i framtiden. Klimatförändringen är ett problem som angår alla sektorer i samhället. En aspekt som förtjänar särskild uppmärksamhet är säkerhetspolitiken. Klimatförändringen innebär att riskerna signifikant ökar för brist på färskvatten i allt större regioner, försämrat skördeutfall samt att, som en konsekvens, vissa regioner på sikt kan bli obeboeliga. I kustregionerna är en höjning av havsvattennivån en motsvarande riskfaktor. Följderna skulle kunna bli tiotals miljoner människor på flykt och starkt ökade spänningar och konflikter kring allt knappare land- och vattenresurser.
Klimat- och ekosystemkriserna kommer att få stora konsekvenser för andra politikområden, inte minst säkerhetspolitiken. Kampen om energi och råvaror kommer åter att bli en huvudfråga. Krisen i Darfur, intimt kopplad till konflikter kring odlingsbar mark samt olja, visar att konflikter av detta slag inte bara är ett potentiellt framtidsscenario, utan pågår för fullt redan idag. Kinas jakt efter råvaror i olika delar av världen är ett annat exempel.
Frågan om hållbar utveckling är en övergripande politisk fråga som inte kan lösas på annat sätt än genom helhetssyn och sektorsövergripande åtgärder. Denna insikt måste återspeglas i våra politiska institutioner, utbildningssystem och juridiska system.
Vi har ett gemensamt, men differentierat, ansvar att minska utsläppen av växthusgaser. Varje land ska bidra utifrån sina förutsättningar. För de fattigaste länderna handlar det om ett tydligt fokus på utveckling som kombineras med utsläppsbegränsningar.
Det är orimligt att ställa samma krav på fattiga länder som på oss i EU och västvärlden. Vi kunde modernisera våra ekonomier på billig olja. Nu begär vi att fattiga länder skall betala betydligt mera för energin. Då måste vi hjälpa till med dels finansieringen – t ex investeringar i kolsnål teknik – dels med anpassningsåtgärder. Ju mera de rika länderna är beredda att betala för denna typ av åtgärder, desto tydligare krav kan vi ställa på utvecklingsländer vad gäller att begränsa utsläppen. Det finns ju också en nära koppling mellan historiska utsläpp och nuvarande teknologisk och ekonomisk nivå.
Världens länder har mycket olika förutsättningar att hantera klimatförändringarna. Den grundläggande principen i FN:s klimatkonvention om ett gemensamt men differentierat ansvar måste även i fortsättningen vara vägledande i det internationella klimatarbetet. Det innebär också att de industrialiserade länderna måste gå före. Det motiveras inte minst av att dessa länder ansvarar för mer än 80 procent av de historiska utsläppen. De industrialiserade länderna måste bidra genom att överföra teknologi och finansiella resurser till utvecklingsländerna till stöd för deras klimatarbete. De rika länderna måste också vara föredömen och visa att det är möjligt att utvecklas ekonomiskt och socialt samtidigt som utsläppen av växthusgaser reduceras kraftigt. Det är viktigt att integrera klimatåtgärderna i strategierna för fattigdomsbekämpning och ekonomisk och social utveckling. Det gäller åtgärder både för att stabilisera utsläppen och för anpassning till den klimatförändring som redan sker.
De rika länderna måste göra tydliga och seriösa åtaganden om medfinansiering av ny och dyrare teknik och för anpassning till ett förändrat klimat i utvecklingsländerna. Det gäller bland annat att säkra infrastruktur, förhindra ökenspridning och ökad förekomst av skadedjur och sjukdomar. Samtidigt måste anpassningsåtgärderna integreras i fattigdomsstrategierna.
UNDP, FN:s utvecklingsprogram, har beräknat att anpassningsåtgärderna i låginkomstländerna kan komma att kosta minst 80 miljarder dollar extra om året. De medel som hittills ställts i utsikt inom ramen för klimatkonventionens anpassningsfond – ett par hundra miljoner dollar – är i sammanhanget försumbara. Vårt förslag är att stödet för anpassningsåtgärder kraftigt ökas, och då måste vi i Sverige vara beredda att öka våra avsättningar till Anpassningsfonden.
Vi anser att ett ambitiöst internationellt klimatavtal också kräver en överenskommelse om finansiering och inflytande som alla parter kan känna förtroende för. Det är också viktigt att integrera klimatåtgärderna i strategierna för fattigdomsbekämpning och ekonomisk och social utveckling. Det gäller åtgärder både för att stabilisera utsläppen och för anpassning till den klimatförändring som redan sker.
Effekterna av klimatförändringarna drabbar utvecklingsländerna särskilt hårt och försvårar möjligheterna att bekämpa fattigdomen. Samtidigt har dessa länder bidragit minst till problemet. Det är viktigt att västvärlden med EU i spetsen tar sitt ansvar och hjälper de länder som kommer att lida mest av följderna av våra utsläpp.
I allt internationellt utvecklingssamarbete (bistånd) bör hänsyn till klimatförändringen integreras. Detta innebär dock inte att utvecklingsmedel får användas för sådant som är uppenbara anpassningsåtgärder som främst motiveras av klimatförändringen. I-ländernas medfinansiering av anpassningsåtgärder måste så långt möjligt vara komplementära i förhållande till biståndsbudgetarna. Klimatpengar ska inte tas ur den ordinarie biståndsbudgeten.