Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ålfiske och ålfiskeföretagares möjlighet att överlåta sin verksamhet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att hitta vägar för att öka ålbeståndet.1
1 Yrkande 2 hänvisat till CU.
Enligt Ålakademien kan ett äkta ålagille bara upplevas i ålabod utmed ålagilleskusten mellan Åhus och Yngsjö. Annars är det bara ett vanligt kalas med ål. Det visar hur stark traditionen med ålfiske och ålagille är i Skåne. För att traditionen ska kunna fortleva krävs det dock en livskraftig och långsiktig ålfiskenäring. Svenska ålfiskeföretagare måste idag för att kunna bedriva sin verksamhet inneha ett tillstånd. Till följd av Fiskeriverkets myndighetsutövning utfärdas inga nya tillstånd och de existerande upphör i takt med att tillståndsinnehavarna dör. Skälet till att Fiskeriverket inte beviljar nya tillstånd uppges vara att säkra ålbeståndet. Det innebär att generationsväxlingen i dessa företag till följd av myndighetens tolkning av det internationella regelverket på området inte är möjlig.
Utifrån ett betraktande och beaktande av det samlade regelverket på området, inkluderande associationsrättsliga principer och näringsfrihetsmässiga överväganden, måste en lösning till som möjliggör för generationsskiften i dessa företag, något som borde vara möjligt att enkelt åstadkomma.
Ålen är en av de viktigaste arterna inom det småskaliga yrkesfisket. Det är därför mycket angeläget att ålbeståndet förvaltas på ett sådant sätt att fisket blir uthålligt över tid. Som det är i dag får ålfiske i Skåne endast bedrivas av yrkesfiskare och på dispens.
Utplantering av glasål sker i norra Europa och nu även i betydande omfattning i svenska och skånska vatten. Detta gör att ålbeståndet kan växa. I detta sammanhang utgör elbolagens vattenkraftverksturbiner ett stort tapp för ålfisket. Turbinerna gör effektivt ålfärs av ungefär 150–200 ton ål årligen. Som en jämförelse fiskar yrkesfiskare upp runt 500 ton ål varje år. Mycket av den utplanterade ålen går därmed till spillo. Det är viktigt att vi uppmärksammar alla aspekter av problemet och angriper det i rätt ände. Om svinnet i turbinerna minskar finns det kanske en möjlighet för ålbeståndet att klara av ett fiske även i framtiden.
Istället för att låta fiskerinäringen bära hela bördan genom att ytterligare begränsa fisket, borde vi se över möjligheten att lägga ett större ansvar på elbolagen när det gäller att underlätta för ål att passera turbinerna oskadda. Att hjälpa och förbättra för ålen att vandra förbi kraftverksdammarna behöver inte vara särskilt komplicerat eller särskilt dyrt. Det handlar mest om att se till att utrustningen finns på plats och fungerar. Det finns olika metoder med bland annat galler som hindrar ålen, eller leder den runt turbinerna. Elbolag har blivit ålagda att åtgärda problemet, men än har det inte hänt mycket. Processen bör påskyndas för en ekologiskt hållbar utveckling med en levande ålfiskenäring. Restaurerar vi dessutom ålens livsmiljö och öppnar vandringsvägar som ersätter de gamla, där byggnation och olika exploateringar satt hinder, skapar vi nya möjligheter för ett fortsatt ålfiske.