Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att människor ska ha rätt att bestämma över metallen i sin kropp.
I dag är det en självklarhet att respekt visas för den avlidnes uttalade eller förmodade önskan om begravningsceremoni, gravskick med mera. Men trots detta är det inte möjligt att i enlighet med den dödes önskningar, avskilja främmande metaller i kroppen vid kremering. Det finns i dag en stor mängd människor med främmande metaller inopererade i kroppen, allt från höftleder till knäskålar, ofta av titan. De främmande metaller vi haft i vår kropp följer oss genom livet och friläggs vid krematoriet. Dessa metaller grävs vanligtvis ner på kyrkogården på annan plats än där stoftet grävs ner. I dag sker alltså en delning av stoft och metaller i en kropp.
I enlighet med rådande lagstiftning kan man inte själv, eller ens anhöriga, påverka hur de främmande metallföremålen i kroppen hanteras. Inte heller kan den avlidne redan i livet klarlägga i ett donationskort vad som ska göras med de metaller som finns i kroppen. Att själv bestämma över sin egen kropp och således ens implantat ser vi som en självklarhet. Men vare sig någon etisk, moralisk eller miljömässig debatt lyfts kring denna viktiga fråga i Begravningsutredningen (SOU2009:79). Än mindre rätas några frågetecken ut kring lagstiftningen som berör främmande metaller vid kremering, även om man belyser alternativ till kremering.
Konstitutionsutskottet skriver i sitt betänkande 2009/10:KU7 att ”sådana delar som inte förbränns vid kremeringen tillförs askurnan eller, om detta inte går på grund av delarnas omfång, på något annat betryggande sätt gravsätts inom begravningsplatsen eller förstörs, i enlighet med dagens regler”.
Det är inte förenligt med rådande miljötänkande att inte återvinna metaller. Därför måste vi redan nu åstadkomma förändringar i begravningslagen där både etiska, miljömässiga och den dödes önskan tillgodoses. Således bör huvudinriktningen vara att man tar hand om de metaller som man har haft till låns under sitt liv om man inte särskilt uttryckt något annat i testamente eller liknande.