Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om inrättandet av en nationell dag till minne av slaveriets avskaffande.
Betydelsen av historiska minnesdagar ska inte underskattas. Syftet är att minnas och hedra offren. Men även att protestera mot liknande saker som händer i vår egen tid.
Kristallnatten har blivit en viktig dag för att minnas och hedra offren för nazisternas illdåd. Men dagen handlar lika mycket om att manifestera mot nynazism och rasism i dagens samhälle.
På Hiroshimas minnesdag påminns vi inte bara om det fruktansvärda som hände utan även om upprustning och kärnvapenhot i vår egen tid.
Internationella kvinnodagen ger anledning att minnas och hedra alla kvinnor som förtryckts genom historien. Men dagen är minst lika mycket en manifestation mot kvinnoförtryck i vår egen tid, både i världen och i Sverige.
En nationell svensk dag till minne av slaveriets avskaffande skulle kunna få stor betydelse. Den 9 oktober 1847 frigavs den siste slaven i svensk ägo på ön Saint-Barthélemy, dåvarande svensk koloni.
Men inrättandet av en minnesdag förutsätter att vi är beredda att erkänna att Sverige varit delaktigt i den transatlantiska slavhandeln. Att erkänna detta och be om ursäkt är ett sätt att ge offren och deras ättlingar upprättelse.
I skolorna måste man få lära sig sanningen om vad som hände. Dagens läroböcker mörkar Sveriges roll, vilket bara bidrar till att idyllisera vår historia.
En minnesdag skulle vara ett tillfälle att hedra offren för den transatlantiska slavhandeln och hjältarna som bekämpade slaveriet. Fler skulle få kunskap om det som hände och Sveriges roll i det hela. En minnesdag skulle också bidra till att uppmärksamma och väcka opinion mot nutida slavhandel och slavarbete. Ättlingarna till offren för slavhandeln drabbas än idag av förtryck. Afrika sugs ut av den rika världen och överallt drabbas svarta av diskriminering och förföljelse. Detta gäller även mitt ibland oss här i Sverige.