Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om kungliga flaggdagar.
Monarkin ter sig som alltmer omodern ju längre tiden går. En av många anakronismer i vårt i övrigt moderna, demokratiska samhälle är de kungliga flaggdagar som fortfarande återfinns i den svenska almanackan.
Det finns all anledning att hissa flaggan på verkliga högtidsdagar för Sverige och svenska folket, men att flagga bara för att någon i kungahuset råkar ha namnsdag eller fyller år är att dra ned betydelsen av övriga flaggdagar och ge hela ceremonin ett löjets skimmer. Det påminner också på ett olustigt sätt om den personkult som råder i diktaturstater, där ledaren inte heller är demokratiskt vald utan i likhet med kungen sitter på livstid. Att kungen i Sverige berövats formell makt borde, i konsekvensens namn, innebära att staten avskaffar de ålderdomliga ritualer som instiftats för att odla personkulten kring kungafamiljen.
Till råga på allt finns det åtskilliga viktiga minnesdagar i almanackan som inte gjorts till flaggdagar. Exempelvis den 9 maj, den dag då andra världskriget tog slut. Med tanke på detta är det pinsamt att behålla de kungliga flaggdagarna.
Följande dagar bör försvinna som svenska flaggdagar:
Kungens namnsdag 28 januari.
Kronprinsessans namnsdag 12 mars.
Kronprinsessans födelsedag 14 juli.
Drottningens namnsdag 8 augusti.
Gustav Adolfsdagen 6 november.
Drottningens födelsedag 23 december.
Den enda kungliga flaggdag som bör få finnas kvar är den 30 april. Flaggan bör dock inte hissas för kungen utan för att det även råkar vara Valborgs-mässoafton denna dag.