Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillhandahålla aktuella, korrekta, kompletta och tillförlitliga valsedlar i alla landets vallokaler – inklusive platser med förhandsröstning – genom nyttjande av modern distributionstryckteknik vid EU-parlamentsvalet den 8 juni 2014 och vid de allmänna valen den 14 september samma år.
För att kunna delta i allmänna val och val till EU-parlamentet måste väljaren ha relevant information om partier, kandidater och hur man förfar vid röstning.
Tillgång till valsedel/röstsedel är också en förutsättning för att kunna deltaga i valet.
Valmyndigheten förser väljaren med relevant information om hur man förfar vid röstning. På förslag som ursprungligen kommer från Valmyndighetens utvärdering av 2006 års val, och som biträtts av regeringen och senare riksdagen, har utsändandet av röstkort till röstberättigade väljare i utlandet förbättrats.
Det är utmärkt att så skett.
Däremot har intet hänt vad gäller distributionen av valsedlar.
Jag väckte vid riksmötet 2009/10, och har tidigare gjort så – utan tillstymmelse till framgång – vid riksmötena 2002/03, 2003/04, 2004/05, 2005/06, 2006/07, 2007/08 och 2008/09, förslag om förenklad form av tillhandahållande av röstsedlar.
Vid riksmötet 2008/09 avslog riksdagen på förslag av konstitutionsutskottet (bet. 2008/09:KU4) det senast väckta förslaget, denna gång med denna vackra formulering:
I betänkandet behandlas motionsförslag som rör samma eller i huvudsak samma frågor som utskottet har behandlat under riksmötet 2007/08 i betänkande 2007/08:KU18, och riksdagen har i enlighet med utskottets förslag avslagit motionsyrkandena. Utskottet vidhåller sin tidigare bedömning i dessa frågor och finner inte skäl att nu ta upp dem till närmare behandling. – – –
Därefter har i Sverige ägt rum val till EU-parlamentet den 7 juni 2009 och allmänna val den 19 september 2010.
I EU-valrörelsen 2009 uttalade förra riksdagsledamoten och partiledaren Gudrun Schyman i Sveriges radio att partiet Feministiskt initiativ inte ansåg sig ha råd att ens distribuera partiets valsedlar till samtliga vallokaler i Sverige, än mindre till alla väljare.
Detta föranledde musikförläggaren Benny Andersson, i syfte att stärka den svenska demokratin, att skänka 1 000 000 kr till det nämnda partiet. Också inför valet 2010 tycks partiet Feministiskt initiativ på liknande sätt ha fått ekonomiskt bistånd från enskild för att kunna ställa upp i val i hela landet.
Få har samma möjlighet att bistå partier som hr Andersson.
Den goda gärning han därvid gör avslöjar att i dagens Sverige alltfort medborgarrätt heter pengar. Så skall det inte vara.
Enligt Valmyndighetens rapport Erfarenheter från valen den 17 september 2006, utgiven 16 januari 2007, framgick att ”de allra flesta, 99 procent, ansåg sig också veta hur man gör när man röstar”.
Det är en tillfredsställande och uppmuntrande siffra. Någon motsvarande utvärdering för 2010 års val föreligger ännu inte.
Allt är emellertid inte lika bra. Särskilt illa är att intentionerna bakom 1994 års personvalsreform inte blivit vad som eftersträvades, undantaget EU-valen 1999, 2004 och, tydligen dock endast delvis, 2009.
Inte heller 2010 blev personvalsreformen någon stor succé.
Orsaken är till betydande del bristen på distribution av tillförlitliga valsedlar: Avsaknaden av aktuella, korrekta, kompletta och tillförlitliga valsedlar vid landets alla förhandsröstningsställen utgör i det avseendet ett betydande – om än inte oöverstigligt – problem.
Denna brist vad gäller distribution av valsedlar kan avhjälpas om riksdagen beslutar att regeringen i god tid före valen 2014 skall ge Valmyndigheten i uppdrag att utnyttja modern distributionstryckteknik för valsedlar.
Ser man till den centrala totalkostnaden för genomförandet av 2002 och 2006 års allmänna val – bidrag till kommunernas kostnader medräknade – på 216 respektive 229 miljoner kr, är varje besparing önskvärd. Valet 2010, ännu inte ens färdigräknat, torde ha blivit än mer kostsamt.
Vid de allmänna valen 2006 trycktes exempelvis cirka 680 000 000 valsedlar (680 miljoner!) med partibeteckning och/eller kandidater. Att minska detta antal, liksom distributionen av dem till de 5 976 vallokalerna 2002, särskilda röstmottagningsställen oräknade, och 5 783 vallokalerna 2006, samma undantag, och 6 063 vallokaler 2010, är önskvärt, inte minst av den anledningen att logistiken kräver att partierna mycket lång tid i förväg beslutar om vilka kandidater som skall ställas upp och, sedan tryckningslov givits vanligen fyra fem månader före valdagen, inträffade händelser – dödsfall, namnändringar, flyttningar och kanske även partibyten eller andra avhopp – inte kan beaktas.
I 2010 års val inträffade sena förändringar på valsedlar som krävde nytryckning av valsedlar, t.ex. ett dödsfall (förstanamnet på centerlistan i Västmanland) och en sen partiövergång (Folkpartiet i Malmö kommun).
Att undanröja dessa problem och därmed skapa en mer korrekt och tillförlitlig valsituation för väljaren på valdagen är mycket angeläget. Det är exempelvis synnerligen otillfredsställande om sedan en tid avlidna kandidater väljs in i beslutande församlingar, vilket dessvärre hänt.
Ser vi till de tre senaste riksdagsvalen kan följande statistik (Källa: Valmyndigheten) vara intressant (procent):
Motsvarande statistik för de tre EU-valen ger följande sifferserie:
Eftersom antalet avgivna röster vid EU-valen varit relativt få – 1995: 2 727 989, 1999: 2 588 514, 2004: 2 584 464 och 2009: 3 227 561 (mot 5,38 miljoner 2002, 5,65 miljoner 2006 och 6,02 miljoner 2010 vid riksdagsvalen) – har antalet förtidsröstande varit bara hälften eller mindre än det jämfört med de allmänna valen, cirka 840 000 år 1999, 660 000 år 2004 men 966 480 detta år.
Förtidsröstningen slog 2010 alla tidigare rekord.
Däremot är det intressant att notera att andelen personkryssade valsedlar i EU-valen är långt högre än i riksdags- och kommunalvalen, även om den 2010 steg till drygt var fjärde, 25,08 procent, i riksdagsvalet.
Det finns säkert skilda anledningar – den viktigaste är sannolikt medieexponeringen i EU-valet av toppkandidaterna tillsammans med att det är de mest intresserade av väljarna som deltar i röstandet – men en anledning kan vara tillgången till personmarkerade valsedlar.
Vid EU-valet 1999 blev 14 av de 22 EU-parlamentarikerna personvalda enligt gällande regler, vid valet 2004 hela 15 av 19, vid 2009 års val var det 13 av 18 som uppnådde 5-procentsgränsen, varav 2 inte skulle ha blivit valda eljest. Vid EU-valen har personvalet blivit en succé.
Från Valmyndigheten erhåller varje väljare information och röstkort om var, när, hur och i vilka val vederbörande kan rösta.
Numera ligger ansvaret på kommunerna som huvudsakligen använder sina bibliotek för förtidsröstning. Det ankommer på partierna att se till att valsedlar finns tillgängliga på alla postkontor, så även i/utanför de 6 063 vallokaler som var öppna på valdagen 2010.
Vid EU-valet 2009 hade en förbättring inträffat genom avtal som gjorde att fler valsedlar med namn fanns tillgängliga i vallokalerna för partier som uppnått 1 procent av väljarnas röster vid något av de närmast liggande valen.
För alltför många väljare återstår ofta en partivalsedel utan namn – eller ens valsedel med partibeteckning. Få väljare väljer att återkomma för att förtidsrösta, eller rösta i vallokal, på grund av att man inte haft tillgång till namnvalsedel vid förtidsröstningstillfället.
Denna tekniska begränsning, frånvaron av tillgång till personmarkerade valsedlar, påverkar direkt möjligheterna för partiernas kandidater att ta sig över riksdagens 8-procentsspärrar och övriga vals 5-procentsspärrar.
Ett starkt argument för en förändring är just att den tekniska begränsningen – avsaknad av personmarkerade valsedlar vid valtillfället – undergräver värdet av personvalet. Hur väljer man person när man inte vet vem som kandiderar?
Det finns emellertid en tekniskt enkel möjlighet att lätt distribuera relevanta valsedlar för registrerade partier till alla röstande. Det kan ske genom att det i varje vallokal och hos förtidsröstmottagningarna finns en vanlig valsedelsmaskin som levererar de korrekta valsedlarna i samma ögonblick som den röstberättigade beslutar sig för att rösta.
Genom att på röstkortet från Valmyndigheten anbringa en streckkod för väljaren, som identifierar valdistriktet, skulle en enkel skrivare, kopplad till Valmyndigheten, kunna leverera valsedlarna för de aktuella valen, i korrekta färger, för samtliga registrerade partier och med partiernas kandidater.
Denna valsedelsmaskin, som inget annat är än en datorstyrd skrivare försedd med gula, blåa och vita valsedlar i skrivarfacken, skulle på någon sekund leverera samtliga relevanta valsedlar, för registrerade partier, för rätt valkrets och val samt med registrerade kandidater.
Själva röstavlämnandet och röstmottagningen skulle inte påverkas.
En valsedelsskrivare skulle kunna användas redan vid 2014 års val. Stundom är också valteknik att vilja, inte bara att välja.
När förslag med denna inriktning tidigare väckts har emellertid riksmötena beslutat – på förslag av konstitutionsutskottet – att avslå dem med hänvisning till att Grundlagskommittén berett motsvarande förslag, vilket betyder att frågan hamnar i långbänk.
Det behövs i stället ett ordentligt uppdrag till Valmyndigheten att förverkliga denna reform som skulle underlätta ett korrekt val för väljarna och för partierna, samt spara pengar till skattebetalarna och stärka demokratin.
Slutligen finns ytterligare två viktiga skäl som motiverar detta:
1. Att tvinga partier, särskilt sådana som ännu inte har riksdags- eller EU-representation, att själva distribuera sina valsedlar framstår som en omotiverad åtgärd i syfte att snarast försvåra för det nya partiet att konkurrera med de från förra mandatperioden invalda. Partierna bör konkurrera med åsikter, inte genom att förhindra att valsedlar finns tillgängliga från alla partier som söker väljarnas förtroende.
2. Dessutom framstår det av miljöskäl som oansvarigt att låta trycka miljontals och åter miljontals valsedlar samt att transportera dessa kors och tvärs över landet när samma sak kan ske via modern dataöverföring.