Förslag till riksdagsbeslut 2
Inledning 4
Heteronormativitet och fördomar 4
Rättstrygghet för hbt-personer 5
Ny diskrimineringslag 5
Hatbrott 5
Hets mot folkgrupp 6
Förolämpning 6
Diskriminering 6
Försvårande omständigheter 6
Partnervåld i samkönade relationer 7
Brottsofferjour för hbt-personer 8
Asylsökande hbt-personer 9
Familjerätt 10
Barn med flera sociala föräldrar 10
Ett juridiskt tredje kön 11
Diskriminering inom utbildningsväsendet 12
Bristande hbt-kompetens hos lärare 12
Hbt-undervisning vid grundskola, gymnasium och komvux 12
Hbt-undervisning vid universitet och högskolor 13
Diskriminering av hbt-personer i arbetslivet 14
Hälso- och sjukvården 14
Äldreomsorg 15
Namnlagen 16
Rätten att ändra intyg 16
Riksdagen beslutar att 2 kap. 15 § regeringsformen ska ges följande lydelse: ”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon missgynnas därför att han eller hon med hänsyn till ras, hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning eller könsidentitet tillhör en minoritet.”1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag till lagändring som innebär att könsidentitet ska inkluderas i 7 kap. 4 § elfte stycket tryckfrihetsförordningen om hets mot folkgrupp.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag till lagändring som innebär att könsidentitet ska omfattas av 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag till lagändring som innebär att 5 kap. 5 § fjärde stycket brottsbalken ska omfatta könsidentitet.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag till lagändring som innebär att könsidentitet ska omfattas av diskrimineringsförbudet för näringsidkare i 16 kap. 9 § brottsbalken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör ge rättsväsendets myndigheter i uppgift att öka kunskaperna om straffskärpningsparagrafens innebörd och användningsområde.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen bör lägga fram ett förslag till lagändring som innebär att könsidentitet ska räknas som försvårande omständighet enligt 29 kap. 2 § sjunde stycket brottsbalken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att alla yrkespersoner som möter människor som utsatts för samkönat partnervåld ska ha relevant hbt-kompetens.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om ett handlingsprogram för hur homosexuella, bisexuella och transpersoner (hbt) som drabbas av partnervåld ska få relevant stöd och hjälp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att regeringen ska återkomma till riksdagen med förslag på hur man kan säkra en långsiktig finansiering av den nationella brottsofferjouren för hbt-personer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utlänningslagen ska tillämpas i enlighet med lagstiftarens intentioner.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning i syfte att ändra reglerna i föräldrabalken så att det blir möjligt för ett barn att ha flera vårdnadshavare.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att tillsätta en utredning som ser över möjligheten att införa ett tredje kön som är jämställt med kvinna och man.4
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppdra åt Skolverket och Högskoleverket att ta fram en plan för hur alla anställda inom utbildningsväsendet ska få hbt-kompetens.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att återkomma med förslag på hur frågor om sexuell läggning och könsidentitet ska beröras på ett integrerat sätt i undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge Högskoleverket i uppdrag att ta fram förslag till nödvändiga ändringar i högskoleförordningens examensordningar i syfte att integrera hbt-frågor i undervisningen.5
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att det är av stor vikt att Arbetsmiljöverket utvecklar sina föreskrifter kring hbt-personers psykosociala arbetsmiljö.6
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att Socialstyrelsen bör få i uppdrag att se över vilka åtgärder som behövs för att hbt-kompetens ska finnas inom hela äldreomsorgen.7
Riksdagen begär att regeringen lägger fram ett förslag till lagändring som innebär att en person som har bytt namnidentitet eller personnummer kan få dessa uppgifter ändrade retroaktivt.3
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till KU.
2 Yrkande 11 hänvisat till SfU.
3 Yrkandena 12 och 19 hänvisade till CU.
4 Yrkande 13 hänvisat till SkU.
5 Yrkandena 14–16 hänvisade till UbU.
6 Yrkande 17 hänvisat till AU.
7 Yrkande 18 hänvisat till SoU.
I den här motionen presenterar vi förslag till åtgärder som syftar till att skapa ett rättvist och jämlikt samhälle för alla flator, bögar, bisexuella och transpersoner. För Vänsterpartiet är det självklart att alla människors kärlek ska respekteras oavsett vem man väljer att älska. Ingen ska diskrimineras på grund av sin sexuella läggning. Vi vill se ett samhälle där hbt-personer kan förhålla sig lika självklart till sin sexuella läggning och könsidentitet som heterosexuella gör till sin. Dessvärre lever vi i ett samhälle där hbt-personer fortfarande osynliggörs, ifrågasätts och tvingas till utanförskap. Eftersom heterosexualiteten fortfarande ses som det normala utgår de flesta människor från att alla i deras omgivning är heterosexuella. Konsekvensen blir att den person som har en homosexuell eller bisexuell läggning uppfattas som avvikande. Med sexuell läggning avses homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Homosexuella och bisexuella personer är män och kvinnor i olika åldrar med olika etnisk bakgrund, religion och politisk uppfattning. De kommer från olika samhällsklasser, från städer och från landsbygd. Det enda som skiljer dem från heterosexuella är att de har förmågan att älska och känna sexuell attraktion till någon av samma kön.
Med transpersoner brukar man avse transvestiter, transsexuella, intersexuella, dragkings/queens och andra personer som har en könsidentitet eller ett beteende som tidvis eller alltid skiljer sig från vad som utifrån stereotypa föreställningar anses om det biologiska könets koppling till identitet och personlighet. Det kan också vara individer som av omgivningen uppfattas ha eller ge uttryck för en avvikande könsidentitet, t.ex. genom att deras könsidentitetsuttryck tidvis eller alltid skiljer sig från normen för det kön som registrerats för dem vid födseln. En persons könsidentitet har inget med personens sexuella läggning att göra. En transperson kan således vara homosexuell, bisexuell eller heterosexuell.
I vårt samhälle är heterosexualiteten fortfarande norm. En heterosexuell identitet uppfattas som normal och önskvärd. Heteronormativitet innebär att den heterosexuella normen osynliggörs genom att heterosexualitet uppfattas som något neutralt och naturligt. Den heteronormativa tolkningsramen bygger på en klar åtskillnad mellan de biologiska könen man och kvinna. Detta gör att homosexualitet, bisexualitet och könsöverskridande blir något obegripligt och främmande i denna tolkningsram. Heteronormativiteten genomsyrar samhället på alla plan. Den både manifesteras och upprätthålls genom lagstiftning och rättstillämpning. Konsekvensen blir att homosexuella, bisexuella och transpersoner utsätts för diskriminering och hatbrott.
I denna motion presenterar vi några förslag som syftar till att Hbt-personer ska kunna leva ett liv utifrån sina egna individuella förutsättningar, fria från det heteronormativa förtrycket. Det är tydligt att familjekonservativa krafter inom regeringen blockerar förslag som syftar till att stärka Hbt-personers rättigheter. Kristdemokraterna verkar t.ex. för att möjligheten för lesbiska kvinnor att få tillgång till assisterad befruktning ska tas bort samt för att äktenskapet bara ska vara till för olikkönade par (se t.ex. mot. 2005/06:L313).
I takt med att fler människor lever öppet som homosexuella, bisexuella och transpersoner ökar också det fördomsfulla motstånd som finns mot Hbt-personer. Den nya diskrimineringslag som trädde i kraft den 1 januari 2009 ersätter jämställdhetslagen och sex andra civilrättsliga lagar mot diskriminering. Lagen innehåller förbud mot diskriminering på grund av bland annat sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck (könsidentitet) på en rad områden som arbetslivet, utbildningsverksamhet, arbetsmarknadspolitisk verksamhet, hälso- och sjukvård, socialtjänst, socialförsäkring, värnplikt m.m. (prop. 2007/08:95 Ett starkare skydd mot diskriminering). Många förslag som Vänsterpartiet länge drivit blev verklighet i och med den nya lagen, vilket är glädjande. Lagstiftningen ger dock fortfarande inte homosexuella, bisexuella och transpersoner ett heltäckande skydd. Särskilt gäller detta för transpersoner. Vi vill därför införa ett grundlagsskydd mot lagar och föreskrifter som missgynnar någon p.g.a. sexuell läggning eller könsidentitet.
Därför bör riksdagen besluta att 2 kap. 15 § regeringsformen ska ges följande lydelse: ”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon missgynnas därför att hon eller han med hänsyn till ras, hudfärg, etniskt ursprung, sexuell läggning eller könsidentitet tillhör en minoritet.” Regeringen bör återkomma med förslag om detta.
Hatbrott är en benämning för en rad olika typer av brott där motivet är hat mot enskilda personer på grund av deras förmodade etnicitet, nationella ursprung eller sexuella läggning. Homosexuella, bisexuella och transpersoner mördas på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet på samma sätt som invandrade mördas på grund av sitt etniska ursprung. Enligt en doktorsavhandling av kriminologen Eva Tiby har ungefär var fjärde homo- eller bisexuell person vid minst ett tillfälle utsatts för brott på grund av sin sexuella läggning. Tidigare rapporter från Säkerhetspolisen (Säpo) visar att antalet homofobiska hatbrott ökar. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) ökade antalet hatbrott p.g.a. homo- eller bisexuell läggning med 21 procent mellan 2005 och 2006 (Rapport 2007:17).
Den 1 januari 2003 trädde lagändringar i brottsbalken och tryckfrihetsförordningen i kraft vilka innebär att bestämmelsen om hets mot folkgrupp även omfattar sexuell läggning. Eftersom könsidentitet fortfarande saknas står transpersoner i praktiken ännu skyddslösa. Vi vet dock att transpersoner som grupp ofta råkar ut för hatpropaganda och hatrelaterade våldsbrott. Detta är oacceptabelt och motiverar ytterligare skärpningar av lagen om hets mot folkgrupp.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till ändring som innebär att transpersoner ska omfattas av tryckfrihetsförordningens bestämmelse i 7 kap. 4 § elfte stycket om hets mot folkgrupp.
Regeringen bör även lägga fram förslag till ändring som innebär att könsidentitet ska omfattas av 16 kap. 8 § brottsbalken om hets mot folkgrupp.
En åklagare har enligt brottsbalkens 5 kap. 5 § fjärde stycket möjlighet att väcka åtal om någon förolämpats med anspelning på dennes sexuella läggning. Paragrafen omfattar ännu inte könsidentitet, vilket är en brist med tanke på transpersoners utsatta situation.
Regeringen bör därför återkomma med ett förslag till lagändring som innebär att brottsbalken 5 kap. 5 § fjärde stycket ska omfatta könsidentitet.
I 16 kap. 9 § brottsbalken finns ett förbud för näringsidkare att diskriminera en person p.g.a. hennes eller hans sexuella läggning som trädde i kraft den 1 januari 2009. Förbudet omfattar dock fortfarande inte diskriminering p.g.a. könsidentitet.
Regeringen bör därför lägga fram förslag till ändring som innebär att könsidentitet ska omfattas av 16 kap. 9 § brottsbalken.
Enligt brottsbalken 29 kap. 2 § sjunde stycket. är det en försvårande omständighet om motivet med ett brott varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller annan liknande omständighet. År 2002 förtydligades att bestämmelsen även gäller brott som begås på grund av offrets sexuella läggning. En utredning från Brottsförebyggande rådet (Hatbrott. En uppföljning av rättsväsendets insatser, rapport 2002:9) visar att bestämmelsen om försvårande omständigheter sällan kommer till användning. Endast i vart sjunde undersökt rättsfall där paragrafen kunnat tillämpas har så skett.
Regeringen bör därför ge rättsväsendets myndigheter i uppgift att öka kunskaperna om straffskärpningsparagrafens innebörd och användningsområde.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
I bestämmelsen om försvårande omständigheter inkluderas fortfarande inte könsidentitet, vilket är mycket olyckligt med tanke på transpersoners utsatthet.
Regeringen bör därför även lägga fram förslag till ändring som innebär att könsidentitet ska räknas som försvårande omständighet enligt brottsbalken 29 kap. 2 § sjunde stycket.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Våld inom samkönade relationer glöms ofta bort både i debatten om och när det gäller åtgärder mot våld i nära relationer. Bristande kunskaper och fördomar om homosexuella relationer har bidragit till att offren för våld i samkönade relationer är skyddslösa i än högre grad än kvinnor som utsätts för mäns våld. Det faktum att våld i parrelationer ses som ett uttryck för mäns överordning och kvinnors underordning i samhället gör att våld i samkönade relationer ofta osynliggörs eller bagatelliseras. Könet på våldsoffret och misshandlaren påverkar hur omgivningen uppfattar våldet och i förlängningen vilken hjälp som erbjuds (”Våldsamt lika och olika”, 2008). Carin Holmberg och Ulrika Stjernqvist, har i studien ”Våldsamt lika och olika” (2006) gjort en första vetenskaplig kartläggning över förekomsten av samkönat partnervåld i Sverige. Deras undersökning baseras på drygt 2 000 besvarade enkätundersökningar och visar att totalt 24,9 procent har utsatts för någon form av psykologiskt, sexuellt eller fysiskt våld i en nuvarande eller f.d. parrelation. Fysiskt våld dominerar bland lesbiska kvinnor och sexuellt våld dominerar bland homosexuella män. Minst utsatthet rapporterar bisexuella män.
Kön och sexualitet spelar en avgörande roll i tolkningen av samkönat partnervåld. Partnermisshandel mellan homosexuella män riskerar att tolkas som ömsesidig aggressivitet och inte som ett uttryck för en maktrelation. Partnervåld mellan homosexuella kvinnor riskerar i stället att osynliggöras helt av samhället eftersom kvinnor enligt normen inte slåss. Schablonbilderna av samkönade relationer och föreställningar om våld och aggressivitet står på så sätt i vägen för att våldet uppmärksammas. På samma sätt leder homofobi och heterosexism till att samkönade kärleksrelationer inte erkänns socialt och därmed riskerar att isoleras. Det innebär att parterna blir beroende av och socialt bundna till varandra. Denna isolering kan i sig leda till våld i relationen. Stödet till personer som blir utsatta för våld i sin parrelation är organiserat utifrån heterosexuellas behov. För att samhället ska kunna hjälpa och stödja hbt-personer som utsätts för våld i nära relationer behövs mer forskning om samkönat partnervåld. Därför är det glädjande att regeringen i sin handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer avser att inrätta ett forskningsprogram som bl.a. kommer att omfatta våld i samkönade relationer (skr. 2007/08:39, åtgärd 52). Dock saknas åtgärder för hur polis, sjukvård, socialtjänst, kvinnojourer m.fl. som möter människor som utsatts för våld i nära relationer ska få en ökad hbt-kompetens i praktiken.
Regeringen bör därför göra kraftfulla satsningar så att alla yrkespersoner som möter människor som utsatts för samkönat partnervåld har relevant hbt-kompetens. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det finns både olikheter och likheter mellan det våld som utövas i samkönade och heterosexuella relationer. Våldets konsekvenser är dock desamma för offret, oavsett könet på våldsutövaren. Studien ”Våldsamt lika och olika” visar att det är viktigt att studera det samkönade partnervåldet ur dessa två perspektiv samtidigt för att kunna hjälpa de män och kvinnor som utsätts för våldet. Av egen erfarenhet vet vi att det kan vara lätt att glömma bort det samkönade partnervåldet när frågan om mäns våld mot kvinnor avhandlas. De åtgärder som riktas mot det samkönade partnervåldet i regeringens handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer är förhållandevis få (skr. 2007/08:39).
Regeringen bör därför utreda och återkomma med ett handlingsprogram för hur hbt-personer som drabbas av partnervåld ska få relevant stöd och hjälp. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Studien ”Våldsamt lika och olika” visar att endast ett fåtal hbt-personer har sökt hjälp när de varit utsatta för våld av en partner. Då har de oftast vänt sig till traditionella verksamheter som kvinnojour och brottsofferjour. Det råder på många håll en missuppfattning om att hbt-personer helst söker sig till sina ”egna” organisationer för att få hjälp. Dessutom saknas det ett väl utbyggt nät av brottsoffermottagningar för hbt-personer runt om i landet.
RFSL (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter) driver en brottsofferjour för hbt-personer. Brottsofferjouren är nationell och har kontakt med våldsutsatta hbt-personer via telefon och mejl och personliga besök.
Regeringen avsätter dock inte några riktade pengar till brottsofferjouren. Jouren måste nu i stället ansöka om pengar i konkurrens med en rad andra organisationer. Till brottsofferjouren vänder sig, förutom hbt-personer som utsatts för partnervåld, även de som utsatts för hatbrott. Jouren riskerar även att bli tvungen att söka pengar från olika ställen när hatbrott och partnervåld separeras. Forskning visar dock att hatbrott och våld i samkönade relationer ofta hänger ihop. Det är nämligen inte ovanligt att de som vänder sig till jouren blivit utsatta för båda typerna av våld. RFSL har en ovärderlig kompetens när det gäller att bemöta hbt-personer som utsatts för brott, oavsett om det handlar om partnervåld eller hatbrott. Regeringen bör därför återkomma till riksdagen med förslag på hur man kan säkra en långsiktig finansiering av den nationella brottsofferjouren för hbt-personer. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vår utgångspunkt är att det tillhör de grundläggande mänskliga rättigheterna att kunna lämna det egna landet och söka asyl i ett annat land. Flera internationella konventioner som Sverige skrivit under skyddar denna rätt. Därför är det viktigt att vi försvarar asylrätten genom att personer som förföljs på grund av sin sexuella läggning ges rätt till en fristad i Sverige. De personer som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sitt kön eller sin sexualitet kan numera beviljas skydd som flyktingar i Sverige (prop. 2005/06:6, bet. 2005/06:SfU4). Trots ändringen av utlänningslagen har Migrationsverket och migrationsdomstolarna fortsatt att utvisa hbt-personer till länder som t.ex. Iran (Länsrätten i Stockholms län, målnr. UM 225-06, avd. 11). Migrationsverket och migrationsdomstolarna använder regelmässigt Utrikesdepartementets rapporter om mänskliga rättigheter som beslutsunderlag i flyktingärenden. Av UD:s rapport om Iran från år 2005 framgår följande:
Bristen på tolerans i det iranska samhället är långtifrån absolut: män håller varandra i händerna, de vänslas i parkerna etc. Man kan någon gång se män kyssa varandra på gatan eller se sminkade män. Det är något av en paradox i Iran att heterosexuella personer (som, nota bene, inte är gifta) egentligen har större svårigheter med att kunna leva ut sin sexuella läggning än homosexuella.
Samtidigt erkänner UD i rapporten att homosexuella riskerar grymma straff för homosexuella handlingar. För män gäller dödsstraff vid penetration och piskrapp för andra sexuella handlingar. För könsumgänge mellan kvinnor utdöms hundra piskrapp för vardera parten. UD menar dock att de iranska myndigheterna inte ”aktivt förföljer” homosexuella och att de flesta homosexuella i Iran kan undgå fara om de lever ”diskret och tillbakadraget”. Denna motivering har legat till grund för flera beslut av Migrationsverket och migrationsdomstolarna. Vi kan konstatera att UD:s rapporter på flera avgörande punkter är rent felaktiga och dessutom kränkande för de hbt-personer som är tvungna att fly från sitt hemland på grund av förföljelse, misshandel och rena dödshot.
Nyligen har en lesbisk kvinna från Kenya fått avslag på sin ansökan om asyl trots att hon i sitt hemland utsatts för allvarliga hot och hennes partner avlidit till följd av en mordbrand i det gemensamma hemmet. Kvinnan har nu tvingats gå under jorden i Sverige eftersom hon riskerar sitt liv om hon återvänder till Kenya. Detta fall är dessvärre långtifrån unikt. Upprepade gånger har hbt-personer fått avslag på sina ansökningar om asyl trots att de uppenbarligen uppfyllt lagens krav på att känna ”välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sexuell läggning”.
I stället ägnar sig Migrationsverket i sitt beslut åt spekulationer om vad som kunde ha hänt om kvinnan och hennes nu döda partner inte valt att visa sin sexuella läggning offentligt.
Asylsökande hbt-personers fruktan bör anses vara välgrundad så länge deras hemländer avrättar, bestraffar eller på andra sätt underlåter att skydda hbt-personer som utsätts för brott eller trakasserier p.g.a. sin sexuella läggning eller könsidentitet.
Tillämpningen av utlänningslagen avviker i dag från riksdagens intentioner med lagen. Riksdagen har tidigare i ett betänkande uttalat att det aldrig kan komma i fråga att avvisa t.ex. en homosexuell person till hemlandet om han eller hon riskerar förföljelse på grund av sin sexuella läggning (2005/06:SfU4). Riksdagen anför även att det torde vara mycket svårt att bedöma om ett döljande av den sexuella läggningen utesluter risken för förföljelse. Riksdagens mening verkar dessvärre ha gått Migrationsverket och migrationsdomstolarna förbi.
Det är av yttersta vikt att Sverige tar sitt ansvar och ger de hbt-personer som flyr hit rätt till flyktingstatus. Utlänningslagen ska tillämpas i enlighet med lagstiftarens intentioner. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Heteronormen i samhället påverkar även vår bild av hur en familj bör se ut och fungera. Den familjerättsliga lagstiftningen utgår fortfarande från en traditionell kärnfamilj med två heterosexuella vuxna även om vissa förändringar skett de senaste åren. Vänsterpartiet har självfallet inga synpunkter på människors val av samlevnadsform och lägger därför inga värderingar i enskilda personers val att leva i en kärnfamilj. Vi ifrågasätter däremot kärnfamiljen som norm för hur samlevnad ska se ut. Vår utgångspunkt är att bejaka och uppmuntra den kärlek som finns mellan jämlika människor, oavsett kön, sexuell läggning, och biologiskt föräldraskap. Det finns en mångfald av olika familjekonstellationer i dagens samhälle. De heteronormativa och diskriminerande inslagen i den familjerättsliga lagstiftningen måste därför försvinna.
Enligt dagens lagstiftning kan ett barn bara ha två juridiska vårdnadshavare. Många barn växer dock upp med flera sociala föräldrar. Det kan handla om barn vars biologiska föräldrar lever i samkönade relationer eller om barn vars biologiska föräldrar separerat. Dagens lagstiftning medför att ett barn inte har juridisk rätt att träffa en social förälder efter att de vuxna separerat. Detta trots att den sociala föräldern kan vara lika viktig för barnet som den biologiska föräldern. Vidare har barnet ingen rätt att ärva en social förälder. Ett exempel där ett barn med flera sociala föräldrar har hamnat i kläm till följd av luckan i lagstiftningen är den pojke vars två lesbiska mammor skrivit ett eget avtal med pojkens pappa om att de alla tre skulle ha delat föräldraansvar. Då de biologiska föräldrarna hamnat i en konflikt med den icke-biologiska mamman visade det sig att det skriftliga avtalet saknade juridisk betydelse. Pojken har ingen som helst juridisk rättighet att umgås med sin icke-biologiska mor. Då medmamman begärde att socialnämnden skulle väcka talan i domstol om umgängesrätt avslog majoriteten i nämnden hennes begäran.
Länsstyrelsen anser dock att socialnämnden borde ha väckt talan i tingsrätten samt påtalar bristen på vägledning i liknande ärenden. I förarbetena till den nya vårdnadslagen tas barn som växer upp med samkönade föräldrar upp som ett exempel på varför socialnämnderna bör ges en egen talerätt i umgängesfrågor (prop. 2005/06:99 s. 57).
Vänsterpartiet anser att det är angeläget att alla barn har ett juridiskt skydd i lagstiftningen, oavsett i vilken typ av familjebildning barnet växer upp. Barn kan ha lika starka band till en social förälder som till en biologisk förälder. Ett sätt att stärka tryggheten för barnet är att ge socialnämnderna en uttrycklig skyldighet i föräldrabalken att väcka talan i domstol när det handlar om umgänge mellan ett barn och barnets sociala förälder. Talerätten kan utformas så att socialnämnden för barnets talan om rätt till umgänge med en icke-biologisk förälder som barnet levt tillsammans med. Vårt syfte med förslaget är inte att fler vuxna än de biologiska föräldrarna ska kunna föra processer i domstol om umgänge. Tanken är i stället att det är barnets rätt till sin sociala förälder som ska lyftas fram i stället för den förälderns rätt till umgänge med barnet. En annan lösning vore att i föräldrabalken ge barn uttrycklig möjlighet att ha fler vårdnadshavare än två.
Regeringen bör därför tillsätta en utredning i syfte att ändra reglerna i föräldrabalken så att det blir möjligt för ett barn att ha flera vårdnadshavare. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Vissa transpersoner identifierar sig väldigt tydligt som män eller kvinnor medan andra inte gör det. Varje år föds dessutom mellan 1 500 och 2 000 barn med en oklar könsidentitet, s.k. intersexuella. För vissa av dessa transpersoner och intersexuella, som ofta osynliggörs när mänskliga rättigheter diskuteras, skulle en lagändring som innebär att ett s.k. tredje kön införs betyda oerhört mycket. I Sydafrika finns redan i dag ett tredje kön som är juridiskt jämställt med kvinna och man i folkbokföringen. I Indien och Australien pågår arbete för att genomföra motsvarande ändring av lagstiftningen.
Regeringen bör därför tillsätta en utredning som ser över möjligheten att införa ett tredje kön som är jämställt med kvinna och man.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Rapporten ”En utmaning för heteronormen” från projektet ”Under ytan” visar att endast 2 procent av lärarna fått kompetensutveckling i frågor om sexuell läggning och homofobi. 8 procent av lärarna anser att deras utbildning har förberett dem för att hantera frågor om sexuell läggning och homofobi. Rapporten visar även att en fjärdedel av lärarna aldrig tar upp frågan om sexuell läggning i en undervisningssituation. Samtidigt svarar hälften av lärarna i enkätundersökningen att det förekommer kränkande jargong på grund av sexuell läggning bland eleverna. Slutsatsen blir att det finns ett stort behov av kunskap och kompetensutveckling kring sexuell läggning, homofobi och heteronormativitet bland lärare. Brottsförebyggande rådet visar i en rapport (2007:17) att drygt 50 procent av alla brott med homofobiskt motiv begås av personer som är yngre än 20 år, varav flertalet är unga män. Att skolan generellt brister i att hantera frågor om homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet torde alltså vara en av förklaringarna till att unga människor utsätter hbt-personer för våld och andra kränkningar. För att det ska vara möjligt för lärare och annan personal inom utbildningsväsendet att främja likabehandling och motverka diskriminering måste de ha kunskap om frågor som rör homosexuella, bisexuella och transpersoner (s.k. hbt-kompetens).
Regeringen bör därför ge Skolverket och Högskoleverket i uppdrag att ta fram en plan för hur alla anställda inom utbildningsväsendet ska få hbt-kompetens. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Skolan har en central roll när det gäller att förmedla kunskap om mänskliga rättigheter. Skolan ska inte förhålla sig neutral i hbt-frågor. Tvärtom är det ett av skolans främsta uppdrag att aktivt motverka alla former av diskriminering. Skolverkets rapport om sex- och samlevnadsundervisningen från såväl 1999 som år 2006 pekar på brister i skolans undervisning om sexuell läggning. Det framgår att undervisningen i hbt-frågor ofta är beroende av den enskilde läraren såväl när det gäller kvantitet som kvalitet. En del klasser får besök av en person från RFSU, RFSL eller RFSL Ungdom. För många elever är det den mest konkreta information om homosexualitet och bisexualitet de får under sin skoltid. Av 2006 års rapport framgår att värdegrundsfrågor som särskilt rör jämställdhet, homosexualitet, bisexualitet och transpersoner måste belysas i sex- och samlevnadsundervisningen. De flesta hbt-ungdomar saknar möjlighet att positivt spegla sig själva någonstans i skolmiljön. De får inte heller stöd och hjälp med att bygga upp en trygg och säker självbild på samma villkor som heterosexuella elever. På så sätt växer många homosexuella, bisexuella och transpersoner upp i en miljö där de är ifrågasatta eller osynliggjorda som personer. Det förekommer även att grund- och gymnasieskolor använder sig att läromedel som direkt kränker hbt-personer. Detta är självfallet totalt oacceptabelt. Det är viktigt att unga människor erbjuds öppna valmöjligheter där de vuxna inte oreflekterat förutsätter att alla elever är, eller är på väg att bli, heterosexuella. En lärare med kunskaper om homosexualitet, bisexualitet och transpersoner samt en öppen och respektfull attityd till att det bland elever finns både homo-, bi- och heterosexuella ungdomar kan då fungera som ett stort stöd. Därför bör hbt-perspektivet integreras i en rad olika ämnen, till exempel social- och samhällskunskap, psykologi, historia, svenska samt religion och livsåskådningsfrågor. Att bara diskutera homosexualitet på biologilektionerna eller under sex- och samlevnadsundervisningen förstärker fördomarna om att homosexualitet enbart handlar om sex. Vi vill att hbt-frågor ska behandlas som ett självklart inslag i undervisningen. Frågorna bör kopplas till grundläggande värderingar om alla människors lika värde och rättigheter. I november 2006 utkom Skolverket med rapporten I enlighet med skolans värdegrund? (285:2006). I den granskas 24 läroböcker för grundskolans år 7–9 och gymnasieskolans A-kurser i ämnena biologi/naturkunskap, historia, religions- och samhällskunskap med läroplanernas värdegrund som utgångspunkt. Granskningen visar att läroböckerna utgår från att alla människor är heterosexuella. Heterosexualitet framställs som det allmänna och oproblematiska, medan homo- och bisexualitet framställs som det specifika och problematiska. Den homo- eller bisexuelle är inte en namngiven person utan en mer diffus ”någon annan”. Homo- och bisexuella personer gestaltas dessutom endast om det uttryckligen handlar om homo- eller bisexualitet och de får därmed enbart representera sin sexuella läggning. Elever som själva identifierar sig som homo- eller bisexuella kan därmed uppleva läroböckerna som exkluderande, kränkande eller diskriminerande.
Regeringen bör ge Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att återkomma med förslag på hur frågor om sexuell läggning och könsidentitet ska beröras på ett integrerat sätt i undervisningen i grundskolan och gymnasieskolan. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den nya diskrimineringslagen som trädde i kraft den 1 januari 2009 innehåller ett förbud mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck inom utbildningsverksamhet. Begreppet utbildningsverksamhet omfattar bl.a. högskoleutbildning. För att den nya lagen ska fungera i praktiken krävs dock att frågor som rör hbt-personers livsvillkor integreras i utbildningen. Enligt vår mening är det önskvärt att utbildning i hbt-frågor integreras i all grundutbildning som bedrivs vid högskolor och universitet i syfte att ge nödvändig hbt-kompetens. Detta gäller i synnerhet vissa utbildningar inom humaniora, samhällsvetenskap och medicin som t.ex. psykologlinjen, juristlinjen, socionomlinjen, sjuksköterskeutbildningen och läkarlinjen.
Regeringen bör därför ge Högskoleverket i uppdrag att ta fram förslag till nödvändiga ändringar i högskoleförordningens examensordningar i syfte att integrera hbt-frågor i undervisningen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Den nya diskrimineringslagen innehåller förbud mot diskriminering i arbetslivet p.g.a. sexuell läggning och könsöverskridande identitet eller uttryck (prop. 2007/08:95). Enligt en undersökning från Karlstads universitet (Homosexuellas villkor i arbetslivet, 2003) upplever homosexuella, trots forskning som visar att det skett en attitydförändring till det bättre, problematiska situationer i arbetslivet som är relaterade till den sexuella läggningen. Fritt Fram var ett samarbetsprojekt som arbetade mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning i arbetslivet. Fritt Fram utbildade och höjde kompetensen kring sexuell läggning i arbetslivet mellan 2002–2007 då projektet avslutades. Fritt Fram drevs av arbetsgivare (Försvarsmakten, Sveriges Kommuner och Landsting, Södertälje kommun), fackförbund (Akademikerförbundet SSR, HTF) och intresseorganisationer (RFSL, EKHO). Dylika projekt är självfallet mycket lovvärda. Verksamheter som drivs i projektform är ett nödvändigt komplement till den verksamhet som HomO bedriver. Dock är diskriminering, mobbning och andra kränkningar som hbt-personer får utstå på sina arbetsplatser i grunden en arbetsmiljöfråga. Frågor som rör den psykosociala arbetsmiljön bör därför hanteras av Arbetsmiljöverket. Alla kränkningar som hbt-personer utsätts för i arbetslivet är nämligen inte möjliga att beivra genom den befintliga diskrimineringslagstiftningen. Ofta handlar det om att personer blir utfrysta, mobbade eller utsatta för mer subtila kränkningar på grund av sin sexuella läggning än vad som krävs enligt lagstiftningen. Det är mot denna bakgrund av stor vikt att Arbetsmiljöverket utvecklar sina föreskrifter om hbt-personers psykosociala arbetsmiljö. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Hälso- och sjukvården ska säkerställa rätten till likabehandling utan åtskillnad på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. Därför behövs en medveten strategi för att höja hbt-kompetensen inom vård och omsorg. Undersökningar av unga hbt-personers livssituation har visat att det inom dessa grupper finns en överrepresentation av psykosocial ohälsa. Många har någon gång övervägt att begå självmord. Det finns en stor risk att unga människor inte söker hjälp om de upplever att psykiatrin inte respekterar deras livsval. Motsvarande situation torde även gälla för vuxna. Transpersoners situation har knappt synliggjorts över huvud taget.
Det finns en brist på kunskap om homosexuellas, bisexuellas och transpersoners situation inom psykiatrin, bland psykoterapeuter och inom den övriga hälso- och sjukvården, vilket är en stor brist ur ett likabehandlingsperspektiv. Det finns enligt vår mening stor risk att homosexuella, bisexuella och transpersoner får en sämre hälso- och sjukvård på grund av brister i bemötandet och brist på hbt-kompetens. Läs mer om våra förslag om hbt-personer i vården i motion 2010/11:So581. Våra förslag för en rättvis vård för transsexuella skriver vi om i motion 2010/11:So582.
Heterosexualitet är normen i samhället, även inom äldreomsorgen. För det stora flertalet heterosexuella äldre kvinnor och män finns det oftast inte anledning att fråga sig vad det innebär att inte bli behandlad och bemött som en hel människa. För de cirka 80 000 hbt-personer som är över 65 år i Sverige i dag ser situationen väldigt annorlunda ut. Många av dessa har blivit betraktade som sjukdomsstämplade brottslingar under en stor del av sin livstid. Fram till 1944 var det enligt svensk lag totalt förbjudet att ha samkönade förbindelser. Först 1979 tog Socialstyrelsen bort sjukdomsbegreppet. För många är det därför svårt eller otänkbart att ”komma ut” som bög eller lesbisk som äldre. Därför måste personalen inom äldreomsorgen kunna se och bemöta hbt-personer på att värdigt sätt. Dessvärre saknas i dag tillräcklig kunskap om äldre hbt-personers levnadsvillkor. Inom vård och omsorg gäller heteronormen och hbt-personer osynliggörs. Det kan handla om en person som lever i en dold relation med en partner av samma kön. En god vän kan ibland visa sig vara en partner. Då gäller det att personalen inom äldreomsorgen är tillräckligt lyhörd och uppmärksam. Öppet homosexuella ska bemötas med respekt, men personalen måste även vara lyhörda mot dem som på grund av långvarig diskriminering inte är öppna med sin sexualitet. Regeringen hänvisar ofta till att privatiseringarna av äldreomsorg och vård ska lösa problemet med bristande hbt-kompetens. Men privatiseringar garanterar inte per automatik att vare sig de boende som är hbt-personer eller hbt-personer bland personalen kommer att behandlas med respekt för sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Socialstyrelsen lyfter i sin kunskapsöversikt ”Det dubbla utanförskapet mångfald och sexuell läggning” februari 2008 fram ett antal områden där insatser behöver göras. All personal inom äldreomsorgen behöver självklart ha hbt-kompetens och kunskap. Där fattas mycket i dag. Den kunskapen måste också kopplas till att livsvillkoren för äldre homosexuella kvinnor respektive män ser olika ut. En grundförutsättning är att hbt-personer inte ska osynliggöras vare sig de är personal eller äldre kvinnor och män med behov av service och omvårdnad. Allt mer insatser görs i dag av anhöriga. Det är därför viktigt vilka föreställningar som finns om vilka som är homo-och bisexuellas anhöriga och att de synliggörs när det gäller anhörigstöd. I t.ex. Socialstyrelsens rapport om anhörigstöd saknas skrivningar om homo- och bisexuellas situation. För många äldre homo- och bisexuella kvinnor och män kan gemenskapen tillsammans med andra äldre med samma erfarenheter göra att de mest av allt önskar komma till ett hbt-äldreboende. Men det är inte självklart att alla äldre hbt-personer vill bo på ett äldreboende med särskild hbt-inriktning, inte minst med tanke på att många av de äldre vuxit upp i ett samhälle som varit ännu mer fördömande gentemot homo- och bisexualitet än nu. Socialstyrelsen bör därför få i uppdrag att se över vilka åtgärder som behövs för att hbt-kompetens ska finnas inom hela äldreomsorgen. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Enligt 34 § namnlagen (1982:670) får som förnamn inte godkännas namn som kan väcka anstöt eller kan antas leda till obehag för den som skall bära det. Namn som av någon annan anledning uppenbarligen inte är lämpligt som förnamn får inte heller godkännas. I praxis har denna bestämmelse tolkats som att en person inte har rätt att byta till ett förnamn som inte stämmer överens med personens juridiska kön. Dagens namnlag leder därför till en särskild problematik för transpersoner. Den som väljer att leva vardagen i enlighet med sin upplevda könstillhörighet utan att genomgå kirurgisk behandling tillåts inte att välja ett namn som stämmer överens med den upplevda könstillhörigheten. Det finns enligt vår mening inga rimliga skäl att förbjuda personer att bära ett visst förnamn enbart för att det förknippas med det andra könet. Patent- och registreringsverket har en lista med ”könsneutrala” namn som uppdateras kontinuerligt. På denna lista finns namn som t.ex. ”Camille”, ”Andrea”, ”Jasmin”, ”Ali”, ”Amine”, ”Elle”, ”Justin” och ”Gabriele” vilket tydligt visar att även namn som vi vanligtvis förknippar med det ena könet kan bäras av både kvinnor och män. Den principiella frågan om rätten att välja sitt eget namn påverkas självfallet inte av dessa ”könsneutrala” förnamn som är tillgängliga för alla oavsett könstillhörighet. Att byta från manligt till kvinnligt förnamn, eller vice versa, är inget som görs av okynne. De nämnda begränsningarna i reglerna för förnamnsbyte minskar inte den stora allmänhetens valfrihet men upplevs som en stor begränsning av många transpersoner.
Namnlagen måste därför ändras så att myndiga personer ska kunna byta till ett förnamn de själva valt.
Vänsterpartiet välkomnar den parlamentariska utredning av namnlagen som regeringen tillsatt. Utredningen ska redovisas senast den 1 mars 2013. Vi avvaktar resultatet av utredningen och avstår därför från att lägga något yrkande i denna motion.
Det är ett problem för personer som t.ex. genomgått ett könsbyte att inte kunna få sin namnidentitet ändrad retroaktivt. Samma sak gäller även för de personer som av någon annan anledning ändrat namnidentitet eller personnummer. Problemet är särskilt stort när det gäller vissa handlingar såsom betyg, anställningsbevis och pass.
Det kan upplevas som svårt att gång på gång, t.ex. vid en anställningsintervju, behöva förklara varför man har bytt namn. Betyg och meriter skall inte fråntas legitimitet för att en person ändrat juridiskt kön. Frågan om retroaktiva ändringar av namnidentitet behandlades dessvärre aldrig inom ramen för utredningen om ändrad könstillhörighet.
Regeringen bör därför återkomma med förslag till ändring som innebär att en person som har bytt namnidentitet eller personnummer har rätt att få dessa uppgifter ändrade retroaktivt.