Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att säkerställa att alla personer som uppfyller förutsättningarna så tidigt som möjligt tilldelas ett målsägandebiträde.
Lagen om målsägandebiträde trädde i kraft 1988 och innebär en möjlighet för brottsutsatta att på statens bekostnad få ett eget juridiskt biträde – ett så kallat målsägandebiträde. Målsägandebiträdet ska under förundersökning och rättegång bistå den drabbade med stöd och råd.
Målsägandebiträdet spelar ofta en mycket viktig roll för den drabbades återhämtning. Därtill bidrar biträdet till ett mer effektivt förundersökningsarbete, vilket ökar förutsättningarna för att en polisanmälan ska leda till åtal och rättegång. Därför är det viktigt att målsäganden får ett biträde så tidigt som möjligt.
Dock framkommer brister i tillämpningen av lagen i en undersökning genomförd av Stiftelsen Tryggare Sverige. Undersökningen bygger på intervjuer med företrädare för svenska kvinno- och brottsofferjourer. Stiftelsen Tryggare Sverige konstaterar att många brottsdrabbade inte får målsägandebiträde trots att de är berättigade till det. I de fall ett målsägandebiträde förordnas sker detta många gånger för sent, ofta först i samband med rättegång. Dessutom noterar stiftelsen stora kvalitetsskillnader mellan målsägandebiträden.
Detta är inte första gången som brister i tillämpningen av lagen om målsägandebiträden har uppmärksammats. Även i betänkandet ”Målsägandebiträdet – ett aktivt stöd i rättsprocessen” från år 2007 riktades kritik mot hur lagen tillämpas.
Därför är det nödvändigt att se över hur lagens krav är utformade. En möjlighet är att justera reglerna så att de motsvarar vad som gäller för förordnande av försvarsadvokater, vilket skulle innebära att förhör med en målsägande inte får genomföras om inte ett målsägandebiträde finns närvarande. Brottsmisstänkta skyddas redan idag på detta sätt, och det är rimligt att brottsutsatta skyddas på samma sätt.