Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om befogenhet för andra än polisen att bötfälla för nedskräpning.
Attityder till nedskräpning har förändrats till det sämre. Det som förr inte ens var ett alternativ är i dag en vana. Stadsmiljöer och andra områden blir mer och mer nedskräpade. Detta innebär inte bara en fulare omgivning och en försämrad trivsel, utan medför också stora kostnader för samhället. Nedskräpning – allt från fimpar på perrongen till cyklar i åar och sjöar – är vårt i särklass vanligaste miljöbrott. Stiftelsen Håll Sverige Rent gör bedömningen att det sker mellan 100 och 150 miljoner fall av nedskräpning varje år.
För att komma åt nedskräpningen krävs en snabb och tydlig attitydförändring. Insatser, som ökad information, har begränsad effekt om vi inte samtidigt tillämpar lagen när brott begås. I dag skickas dubbla signaler – å ena sidan är det förbjudet att skräpa ned, men å andra sidan är det inte så allvarligt, för du riskerar sällan straff om du bryter mot lagen.
Nedskräpning är idag ett miljöbrott enligt 29 kap. 7 § miljöbalken med en föreskriven påföljd om antingen böter eller vid omfattande nedskräpning fängelse om max ett år. Miljöbalkens regel säger att ”ingen får skräpa ned utomhus på en plats som allmänheten har tillträde eller insyn till”. I dag ligger det därmed på det allmänna rättsväsendet att lagföra personer som gjort sig skyldiga till miljölagbrott. Polisen skriver en anmälan, den går till åklagare som sedan i slutändan kanske skriver av den, och något straff utdöms inte.
Polisens arbetsbelastning och krav på att utreda allvarliga brott gör det heller inte rimligt att de ska lägga resurser på ett brott som uppfattas som ringa. Däremot borde det vara möjligt att ge exempelvis ordnings- och parkeringsvakter befogenhet att ta ut en bot eller avgift för nedskräpning. Regeringen bör se över förutsättningarna för en lagändring med den inriktningen.