Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om räddning av nödställda.
Om vi antar att en människa ligger i vattnet, finns i en livflotte eller i en flytande men havererad och sjunkande båt och behöver hjälp. Då kommer sjöräddningens alla resurser till hjälp och det hela leds av sjöräddningsledare med stor rutin på den här typen av uppdrag. Detta kallas för statlig sjöräddning.
Skulle denna människa komma från ett störtat flygplan, en luftballong, en paraglider eller annat luftburet, då är det fråga om statlig flygräddning med flygräddningsledare. Denne har långt mindre erfarenhet av att leda sjöräddningsinsatser som nu denna flygräddningsinsats till havs är. De resurser som använts historiskt när någon ramlat ner i havet från luftfarkost är företrädesvis räddningshelikoptrar oavsett om det funnits sjögående räddningsenheter på närmare håll att tillgå. Detta beror många gånger på bristande erfarenheter av flygräddningsledarna. Det är dessutom så att den största resurs ägaren i svensk sjöräddning, Sjöräddningssällskapet, som står för mer än 70 % av alla räddningsinsatser till sjöss, endast är avtalade till staten i annat än sjöräddning/Sjöfartsverket. Hela denna räddningsflotta faller alltså för flygräddning rent juridiskt eftersom det inte finns något avtal. När det gäller kommunal terräng är ordningen dock en annan. När det konstaterats att luftfarkost eller någon som härrör från ett sådant ramlat ner på kommunalt område blir per automatik detta en kommunal räddningstjänst med en kommunal räddningsledare. Mot bakgrund av detta anser vi att när det konstaterats att luftfarkost eller någon som härrör från ett sådant ramlat ner i sjöräddningsområdet (SRR) och havet och en räddningsinsats inleds bör detta räknas till sjöräddning, ledd av en rutinerad sjöräddningsledare och sjöräddningens alla gemensamma resurser.