Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att motverka IT-angrepp och cyberattacker.
Under närmare 30 år har utvecklingen vad gäller användandet av datorer varit omfattande. På i stort sätt alla områden i vårt samhällssystem används datorer. Detta har i mycket stor omfattning effektiviserat och utvecklat vårt samhälle. Dessutom har Internet inneburit en omdanande möjlighet att kommunicera, lämna och hämta information över hela världen.
Samtidigt innebär datoriseringen att vårt samhälles sårbarhet har ökat markant. Vi drabbas kontinuerligt av dataintrång och rena försök till sabotage i dessa system. Detta medför stora skador i företag, institutioner och hos oss som privatpersoner. Dessa intrång och sabotage var tidigare ofta konstruerade i huvudsak för att konstruktörerna ville visa sina kunskaper och inte i första hand för att orsaka maximal skada i samhället.
De senaste åren har vi sett en utveckling mot att intrången i stället blivit affärsverksamhet. Exempel på ”varor” i denna verksamhet är datorkraft i form av kapade persondatorer, personliga kontouppgifter och företagshemligheter. Det senaste året har det kommit rapporter om misstänkta IT-angrepp från både Nordkorea och Kina. Det spekuleras också kring hur israeliska cyberbrigader kan angripa och slå ut iranska kärnanläggningar. Allt detta visar hur IT-angreppen också kan fungera som ett vapen i storpolitiken, nationer emellan. Därför är det angeläget att se på hotet om cyberattacker som en försvarspolitisk fråga.
Möjligheterna att med hjälp av trojaner och andra sorters virus orsaka skada i samhället eller med hjälp av tiotusentals kapade datorer lamslå myndigheters och företags verksamhet utgör en skrämmande hotbild. Det gäller särskilt om det direkt eller indirekt (t.ex. genom att skapa störningar i telekommunikationssystem) drabbar olika former av samhällsviktig verksamhet såsom energidistribution eller banksystemet.
Det som gör hotbilden särskilt oroväckande är att såväl stora organisationer och stater som små grupper eller till och med enskilda individer kan ha tillgång till denna typ av vapen.
I dag läggs mycket kraft i företag och myndigheter ned på att skapa säkerhet i systemen. Det vi dock upplever är att det saknas en sammanhållen nationell och internationell strategi för att långsiktigt motverka denna typ av IT-angrepp/cyberattacker. Riksrevisionen har dessutom i sin rapport Regeringens styrning av informationssäkerhetsarbetet i den statliga förvaltningen (RiR 2007:10) påpekat behovet av ett djupare engagemang från regeringens sida i myndigheternas IT-säkerhet. Jag menar därför att det behövs en nationell strategi för att långsiktigt motverka IT-angrepp/cyberattacker samt att Sverige bör fortsätta att verka för att internationella strategier tas fram för att möta hotet mot våra IT-system.