Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att ge möjlighet för kommuner att besluta om lokala gränsvärden för elektromagnetiska fält (EMF) för att förhindra att olägenhet för människors hälsa uppstår.
Ansvaret fördelas på olika sätt mellan nationell nivå och lokal nivå i medlemsländerna inom Europeiska unionen. Man kan därför inte hävda att det finns en naturlag som gör att fördelningen av ansvaret måste se ut på ett visst sätt. Tvärt om kan ansvaret mycket väl fördelas på högst olika sätt. I Danmark är exempelvis ansvaret för vägar, skolbyggnader och museer i betydligt högre utsträckning än i Sverige ett nationellt ansvar.
Ansvaret för medborgarnas hälsa ligger genom socialtjänstlagen och sjukvårdslagen väldigt tydligt på den kommunala nivån. Det är inte enbart genom lagstiftning som kommunens ansvar är tydligt utan även i ett stort antal förordningar pekas kommunens ansvar ut. Några exempel:
A.
I förordning (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd finns följande exempel;
39 § Om det behövs för att hindra att olägenheter för människors hälsa uppkommer, får kommunen föreskriva att
1. nötkreatur, häst, get, får eller svin
2. pälsdjur eller fjäderfä som inte är sällskapsdjur
3. orm inte får hållas inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser utan särskilt tillstånd av den kommunala nämnden. Ett sådant tillstånd får förenas med särskilda villkor.
B.
Enligt samma förordnings 40 § som handlar om att hindra att olägenhet för människors hälsa uppkommer får kommunerna meddela föreskrifter om;
1. tomgångskörning med motordrivna fordon,
2. spridande av naturligt gödsel, slam och annan orenlighet inom område med detaljplan eller intill sådant område,
3. inrättande av annat slag av toalett än vattentoalett,
4. hantering av mjölk i utrymme för mjölkprodukter, på vilken livsmedelslagen (1971:511) inte tillämpas,
5. skydd för ytvattentäkter och enskilda grundvattentäkter,
6. tillfälligt förbud mot småskalig eldning med vissa fasta bränslen inom särskilt angivna områden,
7. skötsel och tillsyn av eldningsanordning för vissa fasta bränslen,
8. tillfälligt förbud mot eldning av löv, kvistar och annat trädgårdsavfall inom planlagt område,
9. bränning av halm på åkermark, och
10. luftvärmepumpar.
C.
Kommuner får även enligt förordning (2002:768) i enskilda fall meddela föreskrifter om begränsning av eller villkor för utövande av gatumusik på viss offentlig plats om det krävs för att hindra att olägenhet för människors hälsa uppkommer. Detta var några exempel på områden där riksdagen har använt sin möjlighet att delegera rätten till kommuner att begränsa vissa verksamheter för att de skall kunna agera för att ta sitt ansvar för medborgarnas hälsa i kommunen. Beslut om dessa begränsningar måste inte tas på vetenskaplig grund så som oftast är fallet inom sjukvårdslagstiftningen och socialtjänstlagen utan här har kommunerna möjlighet att basera sina beslut på värderingar om vad som kan orsaka olägenhet för människors hälsa. Det handlar ofta om komplexa situationer där exempelvis rätten att hålla ett sällskapsdjur måste vägas mot grannars olägenhet eller där den enskildes handhavande eller brist på handhavande måste bedömas.
Inom EU är det vanligt att skyddsåtgärder för att skydda människors hälsa kan vidtas i betydligt större utsträckning på lokal nivå än vad som är fallet i Sverige. Det är orsaken till att många kommuner på kontinenten exempelvis har lokala gränsvärden för icke-joniserande strålning.
Med hänvisning till exemplen ovan vill jag visa på den möjlighet som finns för riksdagen att till de anförda förordningarna lägga till en rätt för kommuner att även begränsa EMF (elektromagnetiska fält).
Eftersom problemet med människor som lider av hälsobesvär kopplat till EMF hela tiden växer, men gör det olika i skilda delar av landet, är det rimligt att möjligheten att begränsa EMF också finns ute hos kommunerna. Många kommuner har vidtagit omfattande åtgärder och lagt ned stora resurser på att minska lidandet för dem som drabbas, och jag är övertygad om att en möjlighet för kommunerna att lokalt besluta om föreskrifter och därmed begränsningar för EMF skulle tas emot med öppna armar.
Jag föreslår därför att riksdagen uppdrar åt regeringen att skyndsamt besluta om komplettering av befintlig lämplig förordning med rätten för kommuner att lokalt begränsa EMF för att förhindra att olägenhet för människors hälsa uppstår.