Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om åtgärder för att bostadsnära kolonilotter ska bli tillgängliga för många fler i framtidens hållbara städer.
Koloniträdgårdar är mycket uppskattade inslag i stadsbygden. De bidrar till trivsel, hälsa och välbefinnande, inte bara för kolonisterna själva utan också för alla som vistas i staden. De bidrar också till biologisk mångfald och lokal produktion av nyttiga, ekologiska och klimatsmarta livsmedel. Husbehovsodling ingår i en hållbar livsstil, men alla har inte råd eller lust att köpa villa för att få tillgång till en trädgård. Det borde därför bli lättare att skaffa en koloniträdgård eller en odlingslott.
Tillgången på kolonilotter är mycket begränsad jämfört med efterfrågan, särskilt i de större städerna. I bl.a. Stockholm och Uppsala, där kolonisterna har ett inarbetat system med priskontroll, får det till följd att man oftast måste stå i kö i många år för att få köpa en kolonistuga. I t.ex. Göteborg och Malmö, där det råder fri marknad på kolonistugor, kan i stället priset på en välbelägen koloniträdgård med stuga bli mycket högt. Det rimmar illa med idén att koloniträdgårdar ska vara tillgängliga för alla.
Det är knappast möjligt att i efterhand införa kösystem och priskontroll i befintliga koloniområden. Enda sättet att få ned prisnivån är då att öka utbudet av kolonistugor i attraktiva lägen. Det förutsätter att kommunerna avsätter lämplig mark för koloniområden i den fysiska planeringen och även ser till att förverkliga planerna.
I Göteborg har staden uppmärksammat detta och planerar nu att anlägga flera nya koloniområden med stugor som inte ska kunna bli föremål för oförtjänta värdestegringar. För att klara detta kan det bli aktuellt att för de nya koloniområdena använda sig av det beprövade systemet med utökat hembudsförfarande med priskontroll. Detta förordas av Koloniträdgårdsförbundet, men i Göteborg har man också övervägt att upplåta kolonistugor med kooperativ hyresrätt.
Alltför många kommuner tar inte sitt ansvar för att det behövs fler kolonilotter när fler bostäder byggs. På en del håll har man till och med börjat se befintliga koloniområden som en markresurs för bostadsbyggande. Till exempel hotas Stockholms allra nyaste koloniområde av exploatering. Staten behöver därför bli tydligare när det gäller kommunernas ansvar för att befintliga koloniträdgårdar och odlingslotter bevaras och för att det anläggs fler koloniområden, åtminstone i en takt som motsvarar bostadsbyggandet.
Det bör också utredas om den modell för priskontroll som tillämpas i bl.a. Stockholm och Uppsala är optimal, eller om det behövs ändringar i jordabalken eller andra lagar och förordningar för att upplåtelse av kolonilotter ska kunna ske på så enkelt och obyråkratiskt sätt som möjligt, utan risk för oförtjänta värdestegringar.