Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om vikten av en fungerande plan- och bygglag när det gäller tillgängligheten för funktionshindrade.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om en översyn av sanktionsmedel.
Alla människor har olika funktionsförmåga. Någonstans i alla samhällen och miljöer går en gräns mellan dem som klarar sig i den fysiska miljön och dem som inte gör det. Lagstiftning om planering och byggande är ett sätt att välja eller påverka var gränsen ska gå. Därför är det viktigt att de krav på tillgänglighet för funktionshindrade som ställs i plan- och bygglagen (PBL) faktiskt efterlevs.
Tyvärr möter rörelsehindrade personer i Sverige idag alldeles för ofta hinder som leder till att de utestängs från delar av samhället. Allmänna kommunikationer och offentliga lokaler och miljöer är ofta inte tillgängliga för dem med rörelsehinder. Kraven i PBL måste därför följas när det gäller att undanröja enkelt åtgärdade hinder i den befintliga miljön. Detta är minst lika viktigt vid nybyggnationer. Då är möjligheten som störst att göra rätt på det mest kostnadseffektiva sättet.
Tyvärr ges idag alldeles för ofta dispens från kraven på tillgänglighet för alla, vilket i praktiken utesluter många människor från det vardagliga samhällslivet. Det är oacceptabelt. Det finns fortfarande såväl synliga som osynliga hinder kvar som måste rivas för att samhället på allvar ska vara öppet för alla. I och med den nationella handlingsplanen för handikappolitiken – Från patient till medborgare – som antogs av riksdagen år 2000 så finns nu en beskrivning av hur vägen till fullt medborgarskap ska se ut. 2009 kom en proposition om en helt ny PBL där även tillgänglighetsaspekten behandlades. Det är bra att något händer i frågan. Genom en fungerande plan- och bygglagstiftning kan diskriminering och utestängning förebyggas.
Men lagstiftning som inte efterlevs är inte mycket värd. Därför bör man ta hänsyn till de brister som idag finns i tillämpningen, bland annat de stora möjligheter till avsteg från grundkraven med hänsyn till exempelvis terrängförhållanden, verksamhetens art, skäliga kostnader, tekniska förutsättningar och kulturvärden som finns. Ett annat problem är att kraven på tillgänglighet endast kan ställas på själva byggnaden, samtidigt som placering och utformning av installationer och teknisk utrustning – t.ex. i hissar – ofta är avgörande för användbarheten. Kraven måste vara tydligare uttryckta så att tillämpningen underlättas.
Det behövs helt enkelt incitament för en bättre tillämpning, kanske främst genom att vi skapar starkare sanktioner. I USA tillämpas stränga sanktioner vid försummelser av krav på tillgänglighet, vilket i sin tur leder till efterfrågan på kompetens och grundläggande utbildning. Därför bör regeringen se över möjligheterna att med olika sanktionsmedel beivra brott mot de lagar som ska garantera tillgängligheten i våra hus och byggnader.