Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att utreda hur normalarbetstiden i ett första steg kan sänkas till 35 timmar i veckan i Sverige.
Meningsfullt arbete på goda villkor ger glädje, gemenskap och inkomst. Många arbetar tyvärr mer än vad som är bra för dem själva och jorden, medan andra inte arbetar alls. En arbetsvecka på 40 timmar för allt färre och 0 timmar för allt fler är emellertid ingen naturlag.
I dagens läge med massarbetslöshet i Sverige är det mer angeläget än någonsin att dela mer rättvist på lönearbetet. I Långtidsutredningen 1980 påpekades det att utan 1970-talets arbetstidsförkortning hade det funnits 500 000 färre jobb då. En sådan klarsyn behövs mer än någonsin. En lägre heltidsnorm kan vara ett sätt att minska arbetslösheten som åter måste beaktas.
Vetenskapliga och tekniska framsteg leder till en ständigt ökande arbetsproduktivitet, det vill säga att allt färre kan producera allt mer. Statistik från OECD visar att detta medför att mängden tillgängligt lönearbete per person i den industrialiserade världen minskat sedan 1970. Eftersom man i flertalet OECD-länder tar ut en allt mindre del av produktivitetsökningarna som sänkt arbetstid har den konjunkturoberoende så kallade strukturarbetslösheten ökat. Den kan minskas om BNP-tillväxten är större än produktivitetsökningen. En sådan strategi är ekologiskt ohållbar om inte energi- och resurseffektiviseringen i BNP är större än tillväxten. Hittills har emellertid effektiviseringarna ätits upp av ökad konsumtion. Det är inte realistiskt att hoppas på att en ständig ekonomisk tillväxt och en ständigt ökad konsumtion i redan rika länder ska åstadkomma ökad sysselsättning, särskilt inte med hänsyn till miljön. En tillväxt som bygger på ett större resursuttag än vad ekosystemen förmår återskapa är en oekonomisk tillväxt.
Att åter börja ta ut produktivitetsökningar i sänkt arbetstid snarare än höjd lön och högre vinster är däremot fullt möjligt. Det handlar inte bara om fördelning av arbetstid utan också om fördelning av ekonomiska resurser och därmed makt. Fram till 1970-talet kortades arbetstiden stegvis, senast 1973 då 40-timmarsveckan infördes. Det finns folkligt stöd för en sådan linje. De flesta svenskar vill hellre ha mer fri tid än höjd lön, enligt flertalet opinionsundersökningar. Det ger en signal om att ett flertal prioriterar andra värden än ständigt ökad konsumtion och materiell standard.
Samtidigt önskar många deltidsanställda, ofta lågavlönade, heltid. Ofta handlar det om att det helt enkelt inte går att försörja sig på en deltidslön i ett låglöneyrke. En heltidslön som går att leva på är en nödvändighet och borde vara en självklarhet. Med en lägre heltidsnorm och en fördelningspolitik som syftar till att minska inkomstskillnaderna istället för att öka dem som nu, kan fler försörja sig på sitt arbete. Det är också värt att påpeka att ju mer ekonomiskt ojämlikt ett land är, desto längre tenderar arbetstiden att vara. En förklaring är att i mer ojämlika länder krävs det ofta att man finansierar mer av utbildning och sjukvård privat. Ojämlikhet driver även på stressande och miljöskadlig statuskonsumtion.
Ekonomijournalisterna Philipp Löpfe och Werner Votobel skriver i sin bok Arbeitswut att vi borde tala om arbetsfördelning istället för arbetstidsförkortning. De frågar om vi vill att 40 % arbetar ”normalarbetstid”, 30 % mer eller mindre frivillig deltid och 30 % vandrar in och ut ur arbetslöshet. De uppskattar den tillgängliga mängden lönearbete till 25 timmar i veckan per tysk i förvärvsaktiv ålder, och den fortsätter att sjunka. I Sverige har arbetsfördelningen blivit allt mer ojämn. Under 1900-talets båda sista decennier ökade den faktiska årsarbetstiden i två länder i den industrialiserade världen: Sverige och USA. Samtidigt råder massarbetslöshet.
Den lagstadgade normalarbetstiden är viktig och kan inte fullt ut ersättas med individuella eller branschvisa avtal. Dels är den en skyddslagstiftning för dem som inte kan välja och inte har en stark förhandlingsposition mot sin arbetsgivare, dels är normalarbetstiden normerande. Är normalarbetstiden 40 timmar per vecka blir det just normalt att jobba så länge och avvikande att jobba kortare – eller längre – tid. Oavsett vilken normalarbetstid vi säljer att lagstifta om kommer det givetvis alltid att finnas behov av ytterligare lagstiftning som möjliggör en mer flexibel arbetsinsats i olika skeden i livet. Den som till exempel har småbarn eller närmar sig pensionsåldern behöver ofta få jobba mindre eller inte alls under en period.
En ekonomi byggd på en ständigt ökad tillväxt som kräver ett ökat lönearbete och en ökad konsumtion när vi redan förbrukar för mycket naturresurser är ohållbar, inte minst ekologiskt. Ekonomisk utveckling måste av miljöskäl innebära mer fri tid snarare än ökad materiell konsumtion. I omvärlden pågår en seriös diskussion om detta. Så här uttryckte EU-parlamentets miljöutskott sin syn på kopplingen mellan arbetstidsfrågan, en ständigt växande konsumtion och klimathotet, när det nyligen röstade om ett yttrande för att utveckla sysselsättningspotentialen av en ny hållbar ekonomi:
Europaparlamentet är övertygat om att införandet av resurseffektiv grön teknik inte räcker för att uppnå en hållbar utveckling, så länge som produktivitetsökningar tas ut som inkomstökningar. Dessutom anser parlamentet att det skulle vara klokt ur ett miljöperspektiv att låta produktivitetsvinster leda till mer fritid och kortare arbetsdagar, i stället för högre löner och ökad konsumtion.
FN:s miljöorgan, Unep, uttrycker samma insikter i sin rapport Green Jobs (2008). Allt fler forskningsrapporter visar också på sambandet mellan arbetstid, konsumtion och miljöpåverkan. Ett intressant exempel är rapporten Are Shorter Work Hours Good for the Environment? av David Rosnick och Mark Weisbrot vid Center for Economic and Policy Research i Washington. Forskarna konstaterar att amerikaner har 16 % längre årsarbetstid än västeuropéer och att detta utgör huvudorsaken till att såväl BNP per capita som utsläpp av växthusgaser är betydligt högre i USA. De bedömer att om USA hade reducerat arbetstiden till en västeuropeisk nivå skulle man ha kunnat nå Kyotomålen. En annan intressant rapport har publicerats av en svensk forskargrupp vid institutionen för fysisk resursteori vid Chalmers. Den drar slutsatsen att ”en ökning eller minskning i arbetstid förorsakar en nästan proportionell förändring i energianvändning och utsläpp av växthusgaser. En minskning av arbetstiden med 10 procent reducerar i genomsnitt energianvändning och utsläpp av växthusgaser med 8 procent …” (Jonas Nässén, Jörgen Larsson och John Holmberg, The effect of work hours on energy use, 2009).
En sänkning av normalarbetstiden är en reform som skulle kunna stärka demokratin och den sociala sammanhållningen i samhället. Den skulle också kunna ge förutsättningar för ett mer hälsosamt liv. Delaktighet i samhället och insatser för sina nära kräver tid. Tid är för många idag den kanske allra knappaste resursen. Dagens system där vissa blir sjuka av för hög arbetsbelastning medan andra far illa av arbetslöshet är ett stort resursslöseri.
En klokt utformad arbetstidsförkortning kan ge både fler jobb och ökad livskvalitet. I Frankrike sänktes normalarbetstiden vid sekelskiftet från 39 till 35 timmar. Den franska arbetstidsreformen var, i korthet, utformad så att företag som nyanställde till följd av arbetstidsförkortningen fick sänkt arbetsgivaravgift under infasningen av 35-timmarsveckan, vilket delvis finansierades genom minskade utgifter för arbetslöshet. Enligt den franska motsvarigheten till SCB har reformen skapat 350 000 nya jobb för en i sammanhanget blygsam kostnad för staten och utan ekonomiska problem för företagen. Arbetslösheten sjönk med drygt 3 % i samband med 35-timmarsreformens införande, och 70 % av löntagarna anser att den gett betydande livskvalitetsvinster.
Att vi behöver arbeta allt färre timmar för att producera det vi behöver är ur grön synvinkel en möjlighet, inte ett problem. Om hälften av produktivitetsökningarna i Sverige sedan 1980 tagits ut i kortare arbetstid hade vi nu haft en 32-timmarsvecka. Det handlar om vilket samhälle vi vill ha. Redan 1848 beskrev socialliberalen John Stuart Mill i sitt huvudverk Nationalekonomins principer hur samhället skulle kunna se ut när ”kampen för överlevnad inte längre upptar all energi”. Ökad produktion fortsätter att vara ett viktigt mål bara i mindre utvecklade länder, men i de mest utvecklade behövs istället en jämnare fördelning. När de industriella framstegen minskar behovet av arbete och samhället ser Mill framför sig hur det kommer att finnas utrymme för kultur och sociala framsteg. Även nationalekonomen John Maynard Keynes förutsåg en ny epok i mänsklighetens historia när effektiviteten i produktionen ökat så att vi inte längre behöver slita så hårt. När människor fått sina behov uppfyllda tänkte sig även Keynes att vi skulle inrätta oss själva och samhället därefter. Men istället för att njuta frukterna av våra framsteg har vi låst oss i en ekologiskt ohållbar konsumtion som förutsätter överdrivet lönearbete. Till råga på allt visar forskningen tydligt att redan rika människor inte blir nämnvärt lyckligare av mer konsumtion. Det handlar också om människosyn. Människan är så mycket mer än en kugge i produktionen och en aldrig tillfredsställd konsument, så mycket större än ett anställningsnummer och ett kundnummer.
Det är hög tid att börja dela på arbetet solidariskt och öka människors möjligheter att växa från produktionsfaktorer till individer och medborgare, med tid och kraft att få kultur, föreningsliv och demokrati att blomstra. Vi föreslår därför att riksdagen framför som sin mening till regeringen att man bör låta utreda hur normalarbetstiden i ett första steg kan sänkas till 35 timmar i veckan i Sverige.