Till statsrådet och chefen för

Finansdepartementet

Regeringen beslutade den 18 december 2007 att bemyndiga chefen för Finansdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att ta fram enhetligare regler om återkrav beträffande ekonomiska förmåner för personligt ändamål inom de centrala delarna av välfärdssystemen.

Med stöd av bemyndigandet förordnades från och med den 18 december 2007 f.d. justitiekanslern Hans Regner till särskild utredare.

Som experter har från och med den 1 februari 2008 medverkat enhetschefen Magnus Arvidson, Försäkringskassan, rättssakkunnige Magnus Dahlberg, Finansdepartementet, utredaren Leif Klingensjö, Sveriges Kommuner och Landsting, enhetschefen Per Lilja, Migrationsverket, kanslirådet Johan Lundmark, Justitiedeparte- mentet, utredaren Michiko Muto, Statskontoret, verksjuristen Catarina Pernheim, Centrala studiestödsnämnden, huvud- sekreteraren i FUT-delegationen numera föredraganden Kristina Padrón, riksdagens finansutskott, samt chefsrådmannen Annika Sandström, Länsrätten i Stockholms län. Magnus Arvidson ent- ledigades från sitt uppdrag från och med den 7 maj 2008 och er- sattes av byråchefen Erik Luthander, Försäkringskassan. Utredaren Marcus Pettersson, Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen, har medverkat som expert från den 15 september 2008.

Hovrättsassessorn Henrik Andersson har varit sekreterare i utredningen sedan den 1 januari 2008. Kanslirådet Catarina Eklundh Ahlgren har varit sekreterare i utredningen sedan den 25 augusti 2008.

Utredningen har antagit namnet Återkravsutredningen (Fi 2007:15).

Författningsändringar som har genomförts efter den 10 december 2008 har inte kunnat beaktas. Detsamma gäller förslag som framlagts efter den dagen.

Härmed överlämnar utredningen sitt betänkande Återkrav inom välfärdssystemen – förslag till lagstiftning (SOU 2009:6).

Samtliga experter i utredningen står bakom förslagen i betänkandet.

Utredningsuppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i januari 2009

Hans Regner

/Catarina Eklundh Ahlgren

Henrik Andersson

Innehåll

Sammanfattning ................................................................

13

Författningsförslag .............................................................

23

1

Utredningsuppdraget och dess genomförande ...............

85

1.1

Utredningsuppdraget...............................................................

85

1.2

Utredningsarbetet....................................................................

86

2

Nuvarande ordning .....................................................

87

2.1

Inledning...................................................................................

87

2.2

Förmåner inom välfärdssystemen...........................................

88

 

2.2.1

Inledning .......................................................................

88

 

2.2.2 Förmåner som beslutas av Försäkringskassan ............

88

 

2.2.3 Förmåner som beslutas av Premiepensions-

 

 

 

myndigheten ...............................................................

101

 

2.2.4 Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds-

 

 

 

nämnden......................................................................

102

 

2.2.5 Förmåner som beslutas av Migrationsverket............

105

 

2.2.6 Förmåner som beslutas av kommunerna ..................

106

 

2.2.7 Vissa förmåner till totalförsvarspliktiga....................

108

2.3

Återkrav..................................................................................

109

 

2.3.1

Inledning .....................................................................

109

 

2.3.2

Condictio indebiti ......................................................

109

 

2.3.3

Återkrav enligt AFL ...................................................

109

 

2.3.4 Övriga förmåner som beslutas av Försäkrings-

 

 

 

kassan...........................................................................

113

 

2.3.5 Förmåner som beslutas av Premiepensions-

 

 

 

myndigheten ...............................................................

122

 

 

 

5

Innehåll SOU 2009:6

 

2.3.6 Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds-

 

 

 

nämnden ......................................................................

123

 

2.3.7 Förmåner som beslutas av Migrationsverket ............

125

 

2.3.8 Förmåner som beslutas av kommunerna...................

126

2.4

Omprövning ...........................................................................

129

 

2.4.1

Allmänt ........................................................................

129

 

2.4.2

Omprövning enligt AFL ............................................

131

 

2.4.3 Övriga förmåner som beslutas av

 

 

 

Försäkringskassan .......................................................

132

 

2.4.4 Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds-

 

 

 

nämnden ......................................................................

134

 

2.4.5 Förmåner som beslutas av Migrationsverket ............

135

 

2.4.6 Förmåner som beslutas av kommunerna...................

135

2.5

Eftergift...................................................................................

135

 

2.5.1 Förmåner som beslutas av Försäkringskassan ..........

135

 

2.5.2 Förmåner som beslutas av Centrala

 

 

 

studiestödsnämnden ...................................................

139

 

2.5.3 Förmåner som beslutas av Migrationsverket ............

140

 

2.5.4 Förmåner som beslutas av kommunerna...................

140

2.6

Avräkning ...............................................................................

141

 

2.6.1

Allmänt ........................................................................

141

 

2.6.2

Avräkning enligt AFL .................................................

142

 

2.6.3 Övriga förmåner som beslutas av

 

 

 

Försäkringskassan .......................................................

143

 

2.6.4 Sammanfattning av avräkningsmöjligheterna på

 

 

 

socialförsäkringsområdet ............................................

145

 

2.6.5 Förmåner som beslutas av Centrala

 

 

 

studiestödsnämnden ...................................................

146

 

2.6.6 Förmåner som beslutas av Migrationsverket ............

147

 

2.6.7 Förmåner som beslutas av kommunerna...................

147

2.7

Ränta

.......................................................................................

147

 

2.7.1 ........................................................................

Allmänt

147

 

2.7.2 ..........Förmåner som beslutas av Försäkringskassan

150

 

2.7.3 Förmåner som beslutas av Centrala

 

 

...................................................

studiestödsnämnden

152

 

2.7.4 ............Förmåner som beslutas av Migrationsverket

153

 

2.7.5 ...................Förmåner som beslutas av kommunerna

153

2.8

Preskription ............................................................................

153

6

 

 

 

SOU 2009:6 Innehåll

2.9

Överklagande och rätten till domstolsprövning ..................

154

 

2.9.1

Allmänt........................................................................

154

 

2.9.2

Överklagande enligt AFL...........................................

156

 

2.9.3 Övriga förmåner som beslutas av

 

 

 

Försäkringskassan.......................................................

156

 

2.9.4 Förmåner som beslutas av Centrala

 

 

 

studiestödsnämnden...................................................

158

 

2.9.5 Förmåner som beslutas av Migrationsverket............

158

 

2.9.6 Förmåner som beslutas av kommunerna ..................

159

 

2.9.7 Vissa förmåner till totalförsvarspliktiga....................

160

3

Utredningsarbeten m.m. ...........................................

161

3.1

En ny socialförsäkringsbalk...................................................

161

3.2

Inrättande av en ny pensionsmyndighet...............................

165

3.3En ny myndighet för tillsyn och effektivitetsgranskning

 

av socialförsäkringen..............................................................

165

3.4

En ny förvaltningslag.............................................................

166

3.5

Översyn av LSS ......................................................................

166

3.6

Underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar............

167

3.7

Utökat informationsutbyte mellan myndigheter ................

168

3.8

Bidragsspärr............................................................................

168

3.9

Återkrav och ränta i arbetslöshetsförsäkringen...................

169

3.10

Statskontorets utvärdering av Försäkringskassans och

 

 

CSN:s hantering av återkravsfordringar...............................

170

3.11

FUT-delegationen..................................................................

171

3.12

Studiesociala kommittén .......................................................

172

3.13

Nya regler om krav på intyg vid ansökan om tillfällig

 

 

föräldrapenning......................................................................

173

3.14

Asylmottagningsutredningen................................................

173

7

Innehåll

 

SOU 2009:6

4

Internationella förhållanden.......................................

175

4.1

EG-rättsliga regler..................................................................

175

4.2

Konventioner om social trygghet..........................................

178

4.3

FN:s barnkonvention.............................................................

179

5

Mina överväganden ...................................................

181

5.1

Inledning.................................................................................

181

5.2

En generell lag om återkrav ...................................................

183

5.3

Lagens omfattning..................................................................

185

5.4Internationella åtaganden som kan utgöra hinder för

 

återbetalningsskyldighet ........................................................

203

5.5

Förutsättningar för återbetalningsskyldighet.......................

204

5.6

Vem ska vara återbetalningsskyldig?.....................................

215

5.7

Ränta och avgifter...................................................................

223

5.8

Skyldighet att återkräva .........................................................

247

5.9

Eftergift...................................................................................

255

5.10

Avräkning vid senare utbetalning..........................................

272

5.11

Anstånd och avbetalningsplan...............................................

291

5.12

Överklagande..........................................................................

295

5.13

Förhållandet mellan återkrav och omprövning ....................

302

5.14

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .........................

303

5.15

Behovet av följdändringar......................................................

304

6

Konsekvenser ...........................................................

307

6.1

Ekonomiska konsekvenser ....................................................

307

 

6.1.1 Allmänt om de ekonomiska konsekvenserna av

 

 

 

förslagen ......................................................................

307

 

6.1.2

Försäkringskassan .......................................................

309

 

6.1.3

Centrala studiestödsnämnden....................................

315

8

 

 

 

SOU 2009:6 Innehåll

 

6.1.4

Migrationsverket.........................................................

317

 

6.1.5

Kommunerna ..............................................................

318

6.2

Övriga konsekvenser .............................................................

319

7

Författningskommentarer ..........................................

323

7.1Förslaget till lag (2010:000) om återkrav inom välfärds-

systemen .................................................................................

323

7.2Förslagen till lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag och lag om ändring i lagen

 

(1986:378) om förlängt barnbidrag.......................................

345

7.3

Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om

 

 

allmän försäkring....................................................................

345

7.4

Förslagen till lag om ändring i lagen (1976:380) om

 

 

arbetsskadeförsäkring, lag om ändring i lagen

 

 

(1977:265) om statligt personskadeskydd samt lag om

 

 

ändring i lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till

 

 

sjömän.....................................................................................

346

7.5Förslagen till lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn, lag om ändring i lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret samt lag om

ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och

 

vårdbidrag...............................................................................

347

7.6 Förslagen till lag om ändring i lagen (1988:1465) om

 

ersättning och ledighet för närståendevård, lag om

 

ändring i lagen (1989:225) om ersättning till

 

smittbärare, lag om ändring i lagen (2001:761) om

 

bostadstillägg till pensionärer m.fl. samt lag om ändring

 

i lagen (2001:853) om äldreförsörjningsstöd .......................

347

7.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig

vård av sjukt eller handikappat barn .....................................

348

9

Innehåll

SOU 2009:6

7.8Förslagen till lag om ändring i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor och lag om ändring

i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för

 

flyktingar och vissa andra utlänningar ..................................

348

7.9Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1047) om

sjuklön.....................................................................................

349

7.10Förslagen till lag om ändring i lagen (1992:1547) om bostadspassningsbidrag m.m. samt lag om ändring i

 

lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag................

349

7.11

Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd

 

 

och service till vissa funktionshindrade ................................

350

7.12

Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om

 

 

assistansersättning..................................................................

350

7.13

Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:737) om

 

 

bostadsbidrag..........................................................................

350

7.14

Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:137) om

 

 

mottagande av asylsökande m.fl............................................

351

7.15

Förslaget till lag om ändring i lagen (1996:1030) om

 

 

underhållsstöd ........................................................................

351

7.16Förslagen till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderpension, lag om ändring i lagen (1998:702) om garantipension samt lag om ändring i

 

lagen (2000:461) om efterlevandepension och efter-

 

 

levandestöd till barn ...............................................................

352

7.17

Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringslagen

 

 

(1999:799)...............................................................................

353

7.18

Förslaget till lag om ändring i studiestödslagen

 

 

(1999:1395).............................................................................

354

7.19

Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen

 

 

(2001:453)...............................................................................

355

7.20

Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:145) om

 

 

statligt tandvårdsstöd.............................................................

356

10

 

 

SOU 2009:6

Innehåll

7.21 Förslaget till lag om ändring i lagen (2008:313) om

 

jämställdhetsbonus.................................................................

357

Litteraturförteckning ........................................................

359

Bilagor

 

 

Bilaga 1

Kommittédirektiv .............................................................

365

Bilaga 2

Återkravslagens tillämplighet på olika förmåner ............

381

11

Sammanfattning

Välfärdssystemens återkravsbestämmelser samordnas

Jag föreslår att det införs en generell återkravslag, lagen om återkrav inom välfärdssystemen (återkravslagen), som ska omfatta i princip alla de förmåner som ingår i de svenska välfärdssystemen. I huvudsak innebär lagen en samordning och modernisering av gällande bestämmelser. Genom lagen införs också möjlighet till återkrav av vissa förmåner som nu inte kan återkrävas.

Uppdraget

Som särskild utredningsman har jag haft i uppdrag att ta fram enhetligare regler om återkrav beträffande förmåner för personligt ändamål inom de centrala delarna av välfärdssystemen. Arbets- marknadspolitiska förmåner omfattas dock inte av uppdraget. Utgångspunkten för uppdraget har varit att belopp som felaktigt betalats ut ska återkrävas i sin helhet om inte mycket starka skäl talar mot detta. Enligt direktiven ska jag överväga om det ska införas en särskild lag om återkrav. I uppdraget har ingått att se över i vilka avseenden dagens regler om återbetalningsskyldighet bör ändras. De frågor som i det sammanhanget pekas ut är betydelsen av god tro hos den som tagit emot en förmån samt förutsättningarna för eftergift och avräkning. I uppdraget har även ingått att överväga införandet av bestämmelser om såväl ränta från tidpunkten för den felaktiga utbetalningen som dröjsmålsränta och ränta vid anstånd eller avbetalningsplan.

13

Sammanfattning

SOU 2009:6

Varför bör det införas en återkravslag?

Den nuvarande lagstiftningen på socialförsäkrings- och bidrags- områdena har vuxit fram under åtskilliga decennier och ändrats vid otaliga tillfällen. Detta gäller också de bestämmelser om återkrav av förmåner som betalats ut felaktigt eller med för höga belopp. Dessa återkravsregler är inte enhetliga utan varierar från en förmån till en annan.

Jag har inriktat min översyn av återkravsreglerna på att skapa en modernare och tydligare lagstiftning och bättre samordning av återkravsreglerna för olika förmåner. En ledstjärna har varit att återkravsreglerna ska vara rättvisa och godtagbara för allmänheten. Att oriktigt utbetalda förmåner kan återföras till det allmänna är viktigt för att välfärdssystemen inte ska urholkas så att välfärden för enskilda kommer i fara. Också i ett samhällsekonomiskt perspektiv är det angeläget att återkrav kan ske på ett effektivt sätt. Delegationen mot felaktiga utbetalningar har beräknat att de oriktiga utbetalningarna årligen uppgår till 18—20 miljarder. Enligt delegationen beror 50 procent av dessa på avsiktliga fel från enskilda, 30 procent på oavsiktliga fel och 20 procent på fel som begås av de handläggande myndigheterna. Även om dessa uppgifter inte är statiskt säkerställda står det klart att de oriktiga utbetalningarna från välfärdssystemen uppgår till betydande belopp.

Jag anser att starka skäl talar för att återkravsreglerna som finns i ett mycket stort antal lagar och förordningar bör samlas i en generell återkravslag som bör omfatta i stort sett samtliga förmåner inom välfärdssystemen. Särskilt viktigt är att lagen kommer att gälla förmåner där risken för oriktiga utbetalningar kan anses störst. Ett skäl för en generell lag är att det blir tydligare för den enskilde när han eller hon är återbetalningsskyldig för en förmån som betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Regleringen blir också mer lättillgänglig för den enskilde. Han eller hon blir inte längre hänvisad till ett antal olika regelkomplex för att ta reda på vad som gäller i det enskilda fallet. En återkravslag ger också möjlighet till en enhetlig reglering av vilken betydelse den enskildes goda tro ska ha för återbetalningsskyldigheten. För den enskilde kan det i dag framstå som orättvist eller svårförståeligt att han eller hon i vissa fall ska betala tillbaka en oriktig förmån trots att hon eller han varit i god tro, medan god tro i andra fall kan leda till att återbetalningsskyldighet undviks.

14

SOU 2009:6

Sammanfattning

En för välfärdssystemen gemensam återkravslag kan vidare bidra till att tillämpningen av återkravsreglerna blir mer enhetlig än vad som kan antas vara fallet i dag. En gemensam reglering av återkrav ger också möjligheter till utbyte av erfarenheter myndigheterna emellan om hur regleringen bör tillämpas. Härtill kommer att en sammanhållen reglering på ett tydligare sätt ger uttryck för principen att oriktigt utbetalda förmåner ska betalas tillbaka till det allmänna.

Tillämpningsområdet

En återkravslag ska endast gälla ersättningar, bidrag och andra ekonomiska förmåner för personligt ändamål. Det innebär att ersättningar som har andra ändamål inte kommer att omfattas. Inte heller ska lagen gälla ersättningar och bidrag som betalas ut till företag och organisationer m.fl. för tjänster som tillhandahålls enskilda.

En strävan från min sida har varit att återkravslagen ska gälla så många förmånsslag som möjligt utan att man därmed ger avkall på kraven på tillgänglighet och överskådlighet. Om inte starka skäl talar för annat bör lagen alltså inte tyngas av speciella återkravs- regler som endast tar sikte på en eller några få förmåner. Det har medfört att lagen inte gjorts tillämplig på premiepensionssystemet där återkravsmöjligheterna kringgärdas av speciella regler. För övrigt får risken för oriktiga utbetalningar av premiepensioner anses vara liten. I förhållande till bidragsbrottslagen får en återkravslag ett något mer begränsat tillämpningsområde och ska bara gälla för förmåner som beslutas av Försäkringskassan, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket eller en kommun.

Lagen föreslås endast gälla förmåner som var oriktiga när de betalades ut. Det innebär bl.a. att lagen inte omfattar åter- betalningsskyldighet för pensionsförmåner när pensionsrätten eller pensionspoängen minskas. Utanför lagen hålls också den speciella regleringen av återbetalningsskyldighet för mellanskillnaden mellan preliminärt och slutligt bostadsbidrag. Det systemet är helt automatiserat och felkällorna får anses vara få. Återkravslagen ska inte heller gälla återbetalning av preliminär sjukersättning vid återgång i förvärvsarbete. Ytterligare undantag har gjorts beträffande de särskilda reglerna om återkrav av assistansersättning. Vid återkrav av de nämnda förmånerna ska dock återkravslagens

15

Sammanfattning

SOU 2009:6

bestämmelser om bl.a. ränta, eftergift och avräkning tillämpas. Även vissa migrationspolitiska förmåner undantas bl.a. därför att risken för oriktigheter får anses liten.

I bilaga 2 till betänkandet har tagits in en schematisk samman- ställning av vilka förmåner som återkravslagen föreslås omfatta.

Att återkravslagen görs tillämplig på nästan alla förmåner som beslutas av Försäkringskassan, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket eller en kommun medför att återbetalnings- skyldighet kommer att gälla beträffande vissa förmåner som i dag inte kan återkrävas.

Förutsättningar för återbetalningsskyldighet

Jag har valt återkravsregeln i lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) som utgångspunkt för mitt förslag till en enhetlig regel om återbetalningsskyldighet. Det innebär att det fortfarande bör ställas upp krav på att den som tagit emot en oriktigt utbetald förmån ska ha orsakat felet. Jag anser dock att regeln kan göras enklare och tydligare än bestämmelsen i AFL utan att man frångår kravet på orsakssamband. Det bör räcka med att slå fast att oriktigt utbetalda förmåner ska betalas tillbaka. Om den enskilde inte har orsakat en oriktig utbetald förmån bör det dock göras undantag när denne varit i god tro. Detta är i överensstämmelse med vad som nu gäller beträffande flertalet av de förmåner som kommer att omfattas av återkravslagen. I förhållande till gällande regler innebär mitt förslag endast vissa mindre ändringar som varit nödvändiga för att en generell återkravslag ska kunna åstadkommas. Beträffande underhållsstöd, bostadsbidrag och preliminär sjukersättning innebär mitt förslag att den strikta återbetalningsskyldigheten slopas, dock inte när det gäller återbetalningsskyldigheten för mellanskillnad mellan preliminärt och slutligt bostadsbidrag eller mellan preliminär och slutlig sjukersättning.

En skillnad mot dagens regler är vidare att återbetalnings- skyldighet ska föreligga också när ställföreträdaren för den som tog emot den oriktiga förmånen har orsakat felet. Kravet på god tro ska vidare gälla även ställföreträdaren. Varken den som tog emot förmånen eller dennes ställföreträdare får således ha insett eller bort inse felet för att betalningsansvar inte ska inträda. Bestäm- melsen om ställföreträdaren överensstämmer med vad som nu

16

SOU 2009:6

Sammanfattning

gäller vid återbetalningsskyldighet för assistansersättning men får alltså ett vidare tillämpningsområde.

Återkravslagen ska tillämpas på studiestöd. Några mer betydande sakliga ändringar föreslås dock inte i förhållande till vad som gäller för närvarande utom i ett avseende. Vid avbrott i studier ska återbetalningsskyldigheten vara strikt, dvs. oberoende av om den studerande eller dennes ställföreträdare orsakat att stödet oriktigt betalats ut eller om de varit i god tro.

I återkravslagen slås fast att det är den som tog emot förmånen som ska vara återbetalningsskyldig. Vem det är får bedömas med utgångspunkt i vad som gäller beträffande förmånen. Det innebär bl.a. att förmyndare blir återbetalningsskyldig för familjepolitiska förmåner som avser barn men som enligt uttryckliga författnings- bestämmelser betalas ut till förmyndaren. Någon generell regel om ställföreträdarens betalningsansvar föreslås inte.

Ränta

Jag föreslår att dröjsmålsränta ska tas ut enligt räntelagens bestäm- melser. Detta överensstämmer med vad som nu gäller på socialförsäkringsområdet men skyldigheten att betala dröjsmåls- ränta får ett vidare tillämpningsområde. Jag föreslår också en uttrycklig regel om ränta när det har träffats överenskommelse om en avbetalningsplan eller beviljats anstånd. Ränta ska då vara lägre än dröjsmålsräntan. Jag har övervägt att införa bestämmelser om att ränta ska tas ut redan från den dag en oriktig förmån togs emot, men jag har stannat för att nuvarande ordningen bör behållas. Vid återkrav av studiemedel ska ränta dock tas ut på samma sätt som gäller i dag, dvs. från dagen för utbetalningen. Räntereglerna för studiemedel kommer därmed att skilja sig från vad som gäller för övriga förmåner såväl när det gäller räntenivån som från vilken tidpunkt räntan ska beräknas.

Skyldighet att återkräva

Jag föreslår att den myndighet eller kommun som fattat beslut om en förmån ska vara skyldig att återkräva vad som oriktigt betalats ut jämte ränta och avgifter. Detta ska dock inte gälla introduktions- ersättning, bistånd till asylsökande m.fl. och ekonomiskt bistånd

17

Sammanfattning

SOU 2009:6

enligt socialtjänstlagen. Beträffande dessa förmåner ges det beslutande organet en rätt men inte en skyldighet att återkräva. Skälet till detta undantag är att förmånerna avser grundläggande försörjningsstöd och att det därför inte är lämpligt att införa en ovillkorlig återkravsskyldighet.

Regeringen bemyndigas att meddela regler om att låga belopp inte behöver återkrävas. När det gäller kommunerna öppnas en möjlighet för dem att avstå från återkrav av små belopp.

Eftergift

Jag föreslår att återkrav ska få efterges helt eller delvis om det finns synnerliga skäl till det. När det gäller förmåner som beslutas av Försäkringskassan innebär detta att utrymmet för att bevilja eftergift minskas. Förslaget är ett närmande till vad som gäller för studiestöd och för eftergift av statens fordringar i allmänhet. Förslaget till eftergiftsregel är avsett att ge uttryck för att möjlig- heten till eftergift ska utnyttjas restriktivt. Endast alldeles speciella förhållanden bör kunna motivera eftergift.

Vid bedömningen av om det finns synnerliga skäl ska det göras en samlad bedömning av olika omständigheter som kan motivera eftergift. Den enskildes ekonomiska situation samt personliga för- hållanden som t.ex. allvarlig sjukdom och liknande tillstånd är omständigheter som ska vägas in vid eftergiftsbedömningen. Andra omständigheter än dessa ska inte var för sig utgöra tillräckliga skäl för eftergift.

Avräkning

Möjligheten att avräkna återkrav mot senare utbetalningar till en återbetalningsskyldig utökas till att omfatta alla de förmåner som den utbetalande myndigheten eller kommunen beslutar om. Av- räkning ska kunna göras även för ränta och avgifter.

Avräkning mot senare utbetalningar, s.k. kvittning, innebär i princip att en myndighet eller kommun tvångsvis driver in en fordran utan att behöva skaffa en exekutionstitel och det är ett mycket effektivt sätt för myndigheten eller kommunen att få återkraven betalda. En av utgångspunkterna för mitt uppdrag har varit att möjligheten till avräkning ska kunna användas i största

18

SOU 2009:6

Sammanfattning

möjliga utsträckning. Jag har dock valt att inte gå så långt som att tillåta avräkning över myndighets- eller kommungränserna mot alla förmåner som omfattas av återkravslagen. Avräkningsmöjligheten begränsas istället till att endast gälla förmåner som beslutas av samma myndighet eller kommun. Försäkringskassan ska dock alltjämt få göra avdrag om någon enligt ett beslut av Premie- pensionsmyndigheten är återbetalningsskyldig för premiepension.

Jag föreslår vidare att undantag från avräkningsmöjligheterna görs för introduktionsersättning, bistånd till asylsökande m.fl. och bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. Skälet härtill är i huvud- sak det samma som för att återkravsskyldigheten inte ska gälla dessa förmåner.

Avräkning ska endast få göras med skäligt belopp. Vad som är skäligt att hålla inne får avgöras med hänsyn till förmånens natur och den återbetalningsskyldiges förhållanden. Inom den ramen kan hänsyn tas till bl.a. FN:s barnkonventions princip om barnets bästa.

Hur påverkas berörda myndigheter?

Försäkringskassan

Förutom aktivitetsstödet omfattar förslaget till återkravslag samt- liga ekonomiska förmåner för enskildas personliga ändamål som handläggs av Försäkringskassan. Förslagen i betänkandet bygger till stor del på återkravsreglerna i AFL och innebär, med några få undantag, inte några större skillnader mot vad som redan gäller i dag. Beträffande återbetalning av underhållsstöd, bostadsbidrag och preliminär sjukersättning i andra fall än då den avser mellan- skillnaden mellan preliminärt och slutligt belopp mjukas dock betalningsskyldigheten upp något. De huvudsakliga skillnaderna för Försäkringskassan är att utrymmet för att bevilja eftergift minskas samt att möjligheterna till avräkning utökas.

Centrala Studiestödsnämnden

Återkravslagen föreslås gälla studiestödet men förslaget innebär inte några större sakliga ändringar i förhållande till gällande regler. En skillnad är dock att återbetalningsskyldigheten vid studieavbrott föreslås vara strikt vilket bör leda till att handläggningen blir

19

Sammanfattning

SOU 2009:6

enklare. Räntereglerna vid återkrav av studiehjälp ändras också. Centrala studiestödsnämnden får även möjlighet att omedelbart återkräva studiemedel när en studerandes inkomster ändrats under beviljningsperioden. Vidare påverkas Centrala studiestöds- nämndens rutiner vid eftergift eftersom det ska ske en samlad bedömning av föreliggande omständigheter. Vid eftergift av återkrav beträffande studiemedel ger lagen dock Centrala studiestödsnämndens möjlighet att fortsätta sin praxis som innebär att bidragsdelen efterskänks medan lånedelen avförs från åter- kravshanteringen och återgår till att bli ett studielån.

Utöver studiestödet gäller återkravslagen vissa andra förmåner som beslutas av Centrala studiestödsnämnden. S.k. hemutrust- ningslån omfattas dock inte.

Migrationsverket

Det finns för närvarande i princip inga återkravsregler beträffande förmåner som beslutas av Migrationsverket. Jag föreslår att bistånd till asylsökande m.fl. ska kunna återkrävas liksom bidrag till flyktingar för anhörigas resor till Sverige. Detta blir alltså en ny arbetsuppgift för Migrationsverket. Återvandringsbidrag och åter- etableringsstöd omfattas däremot inte av förslaget till återkravslag.

Återkrav av bistånd till asylsökande m.fl. torde dock inte kunna ske i någon större omfattning med hänsyn till att biståndet är ett grundläggande försörjningsstöd. Migrationsverket föreslås därför inte bli skyldigt att återkräva. Som bidraget till anhörigresor hanteras i praktiken kommer återkravsmöjligheten inte att kunna utnyttjas för närvarande. Någon avräkning kommer inte att kunna ske beträffande de migrationspolitiska förmånerna.

Kommunerna

Återkravslagen ska omfatta bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänst- lagen och andra förmåner för personligt ändamål som beslutas av kommunerna. När det gäller förutsättningarna för återkrav av ekonomisk bistånd innebär lagen inte någon saklig ändring i förhållande till nuläget. En nyhet är däremot att kommunerna får återkräva introduktionsersättning för flyktingar och bistånd till asylsökande m.fl. i den mån biståndet beslutats av en kommun.

20

SOU 2009:6

Sammanfattning

Någon skyldighet att återkräva dessa förmåner ska dock inte gälla. Inte heller ska avräkning kunna göras mot förmånerna.

Vidare införs en skyldighet för kommunerna att återkräva bostadsanpassningsbidrag, ekonomiskt stöd till personlig assistans, resekostnadsersättning vid sjukresor och kommunalt vårdnads- bidrag. Beträffande dessa förmåner ska också finnas en möjlighet till avräkning.

För de förmåner som beslutas av kommunerna kommer vidare samma ränteregler och eftergiftsbestämmelser att gälla som vid förmåner beslutade av statliga myndigheter. Även detta innebär en nyhet för kommunernas del.

Ikraftträdande

Jag föreslår att återkravslagen ska träda i kraft den 1 januari 2010. Den ska dock bara tillämpas på belopp som betalas ut efter denna dag. För att underlätta för främst Försäkringskassan ska dock lagens bestämmelser om avbetalningsplan och anstånd kunna tillämpas även beträffande återkrav som beslutats enligt äldre bestämmelser.

Konsekvenser

Införandet av en återkravslag kommer att orsaka vissa merkostna- der av övergångskaraktär för Försäkringskassan och Centrala studiestödsnämnden. Dessa kostnader bör kunna finansieras inom befintliga ramar för berörda myndigheter. För Försäkringskassan kommer på sikt de enhetliga återkravsreglerna att bidra till en effektivare och mindre kostnadskrävande återkravshantering. Genom att avräkning kan ske i större utsträckning än för närvarande, att avräkning också kan ske för bl.a. räntor på belopp som ska återbetalas samt att eftergiftsmöjligheterna stramas åt, kan återbetalning av oriktiga förmåner komma att ske i större utsträckning än för närvarande. Förslagen i den delen påverkar å andra sidan enskildas ekonomi. För Migrationsverket och kom- munerna får förslagen inga ekonomiska konsekvenser.

Mina förslag har endast marginell betydelse för den kommunala självstyrelsen och saknar betydelse för jämställdheten, brottslig- heten, sysselsättningen och små företags villkor.

21

Författningsförslag

1Förslag till

lag (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag finns bestämmelser om återkrav av ekonomiska förmåner i form av bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personligt ändamål som enligt lag eller förordning beslutas av Försäkringskassan, Centrala studiestödsnämnden, Migrations- verket eller en kommun.

Lagen gäller inte

1.arbetsmarknadspolitiska stöd och ersättningar,

2.hemutrustningslån till flyktingar och andra utlänningar,

3.stöd och bidrag till utlänningar som lämnar Sverige, och

4.andra förmåner till totalförsvarspliktiga än dagpenning och familjebidrag.

Återbetalningsskyldighet

Huvudregler

2 § Om en förmån har betalats ut felaktigt eller med för högt belopp ska den som har tagit emot förmånen betala tillbaka vad som oriktigt betalats ut. Om den som har tagit emot förmånen eller dennes ställföreträdare inte har orsakat den oriktiga ut- betalningen gäller återbetalningsskyldigheten dock endast när antingen denne eller ställföreträdaren insett eller borde ha insett att utbetalningen var oriktig.

När en förmån har betalts ut enligt lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn tillämpas första

23

Författningsförslag

SOU 2009:6

stycket även när förutsättningarna som anges där är uppfyllda beträffande den avlidne. Detsamma gäller livränta till efterlevande enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring eller annan för- fattning.

Om flera gemensamt ansökt om en förmån och är åter- betalningsskyldiga enligt första stycket är de solidariskt betalnings- ansvariga.

Återbetalningsskyldighet för studiestöd i vissa fall

3 § Den som tagit emot studiemedel enligt studiestödslagen (1999:1395) är skyldig att betala tillbaka vad som betalats ut för mycket därför att hans eller hennes inkomster har överstigit den inkomst som lagts till grund för beräkningen av studiemedlen.

När en studerande har avbrutit de studier för vilka studiestöd har beviljats är den som tagit emot stödet skyldig att betala tillbaka studiestöd som den studerande inte har haft rätt till.

Ränta

Huvudregel

4 § Den som är återbetalningsskyldig enligt 2 § eller 3 § andra stycket och inte betalar i rätt tid ska betala dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635) på beloppet. Detsamma gäller när avtal har träffats om en avbetalningsplan eller den återbetalningsskyldige har medgetts anstånd med betalningen och betalning inte sker i rätt tid.

Ränta vid avbetalning och anstånd

5 § Vid avbetalning eller anstånd enligt 10 § ska den återbetalnings- skyldige i stället för ränta enligt 4 § betala ränta efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter.

Räntan ska betalas från den dag avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anståndet medgavs, dock inte för tid innan det återkrävda beloppet förfallit till betalning.

Om återkravet redan förfallit till betalning när avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anståndet medgavs får av-

24

SOU 2009:6

Författningsförslag

betalningsplanen eller anståndet omfatta även upplupen dröjs- målsränta och avgifter.

Ränta vid återbetalning av studiemedel

6 § Den som är återbetalningsskyldig för studiemedel enligt 2 eller 3 § ska i stället för ränta som avses i 4 och 5 §§ betala ränta från den dag då studiemedlen tagits emot efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter.

Återkrav

7 § Om någon är återbetalningsskyldig för en förmån ska den myndighet eller den kommun som beslutat om förmånen återkräva vad som oriktigt betalats ut jämte ränta och avgifter.

Första stycket gäller dock inte ersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar, bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. och ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Om sådana förmåner ska återbetalas enligt 2 § får de återkrävas av Migrationsverket eller av den kommun som har beslutat om förmånen. Migrationsverket eller kommunen får bestämma att den återbetalningsskyldige ska betala ränta och avgifter som kan ha föreskrivits med stöd av 11 §.

En kommun får underlåta att återkräva enligt första stycket om kostnaderna för bevakning och indrivning av fordringen inte står i proportion till de återkrävda beloppen.

I socialtjänstlagen (2001:453) finns ytterligare bestämmelser om återkrav av belopp som betalats ut av en kommun.

Ett beslut om återkrav enligt första eller andra stycket gäller omedelbart om inte annat bestäms.

Eftergift m.m.

8 § Om det med hänsyn till den återbetalningsskyldiges personliga eller ekonomiska förhållanden eller andra omständigheter finns synnerliga skäl får ett återkrav eller krav på ränta och avgifter efterges helt eller delvis.

25

Författningsförslag

SOU 2009:6

I studiestödslagen (1999:1395) finns bestämmelser om avskriv- ning beträffande återkrav av studiestöd.

Avräkning vid senare utbetalning

9 § En myndighet eller en kommun som har fattat beslut om återkrav enligt 7 § första stycket får vid en senare utbetalning av en förmån till den återbetalningsskyldige besluta att ett skäligt belopp ska hållas inne i avräkning på vad som betalats ut för mycket jämte upplupen ränta och avgifter.

Avräkning enligt första stycket får inte göras vid utbetalning av

1.ersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktions- ersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar,

2.bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande av asyl- sökande m.fl., eller

3.bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453). Försäkringskassan får besluta att göra avdrag enligt första

stycket om någon enligt ett beslut av Premiepensionsmyndigheten är återbetalningsskyldig för premiepension. I sådant fall ska det avdragna beloppet överlämnas till Premiepensionsmyndigheten.

I 8 kap. 6 § lagen (2000:461) om efterlevandepension och efter- levandestöd till barn finns särskilda bestämmelser om avräkning när Försäkringskassan beslutat om återbetalning av inkomstgrundad efterlevandepension, änkepension, efterlevandestöd samt garanti- pension till omställningspension eller till änkepension.

Avbetalning och anstånd

10 § Vid återkrav enligt 7 § får en myndighet eller en kommun träffa skriftligt avtal med den återbetalningsskyldige om en av- betalningsplan eller medge anstånd med betalningen.

Bemyndiganden

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att belopp under en viss gräns inte ska återkrävas.

För täckande av administrativa kostnader vid återkrav enligt denna lag får avgifter tas ut. Regeringen, den myndighet regeringen

26

SOU 2009:6

Författningsförslag

bestämmer eller en kommun får meddela föreskrifter om avgifter- na.

Överklagande

Beslut av Försäkringskassan

12 § Beträffande Försäkringskassans beslut enligt denna lag gäller bestämmelserna om omprövning och överklagande i lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om beslutet rör förmåner enligt

1.lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension,

2.lagen (1990:733) om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,

3.lagen (1998:702) om garantipension, eller

4.lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevande- stöd till barn

gäller i ställer bestämmelserna om omprövning och över- klagande i lagen om inkomstgrundad ålderspension i tillämpliga delar.

Beslut av Centrala studiestödsnämnden

13 § Centrala studiestödsnämndens beslut enligt denna lag får överklagas med tillämpning av 6 kap. 11 § studiestödslagen (1999:1395).

Beslut av Migrationsverket

14 § Migrationsverkets beslut enligt denna lag får överklagas med tillämpning av 22 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökan- de m.fl.

Beslut av en kommun

15 § En kommuns beslut enligt denna lag som rör bistånd enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. får över- klagas med tillämpning av 22 § den lagen. Annat beslut som fattas av en kommun enligt denna lag och som inte rör ekonomiskt

27

Författningsförslag

SOU 2009:6

bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätt.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010 och ska tillämpas vid återkrav av belopp som har betalats ut efter den dagen. Bestämmelserna i 9 och 11 §§ tillämpas dock även beträffande återkrav som har beslutats före ikraftträdandet.

28

SOU 2009:6

Författningsförslag

2Förslag till

lag om ändring i lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

Har

någon

genom

 

oriktiga

Beträffande

allmänt

barn-

uppgifter eller annorledes föror-

bidrag

gäller

bestämmelserna

i

sakat att allmänt barnbidrag för

lagen

(2009:000) om

återkrav

visst barn obehörigen utgått eller

inom

välfärdssystemen

i

har någon eljest obehörigen eller

tillämpliga delar.

 

 

med för högt belopp uppburit

 

 

 

 

 

sådant bidrag och har han

 

 

 

 

 

skäligen bort inse detta, skall

 

 

 

 

 

återbetalning ske av vad för

 

 

 

 

 

mycket utbetalats, där ej i särskilt

 

 

 

 

 

fall

Försäkringskassan

finner

 

 

 

 

 

anledning föreligga att helt eller

 

 

 

 

 

delvis

eftergiva

återbetalnings-

 

 

 

 

 

skyldighet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har

återbetalningsskyldighet

 

 

 

 

 

ålagts någon enligt första stycket,

 

 

 

 

 

må vid senare utbetalning till

 

 

 

 

 

honom i avräkning å vad för

 

 

 

 

 

mycket

utgått innehållas

skäligt

 

 

 

 

 

belopp.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en person som har be-

 

 

 

 

 

funnits

återbetalningsskyldig

en-

 

 

 

 

 

ligt första stycket har träffat avtal

 

 

 

 

 

med

Försäkringskassan

om

en

 

 

 

 

 

avbetalningsplan eller har med-

 

 

 

 

 

getts anstånd med betalningen av

 

 

 

 

 

det

återkrävda

beloppet, skall

 

 

 

 

 

ränta tas ut på beloppet. Räntan

 

 

 

 

 

skall tas ut efter en räntesats som

 

 

 

 

 

vid

varje tidpunkt

överstiger

 

 

 

 

 

statens

utlåningsränta

med

två

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

29

Författningsförslag

SOU 2009:6

procentenheter. Räntan skall beräknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har åter- krävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjsmåls- ränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämpliga delar räntelagen (1975:635).

Om det i särskilt fall finns anledning, får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på ränta enligt tredje och fjärde styckena.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

30

Om någon är återbetalnings- skyldig enligt 8 § ska Försäkrings- kassan kräva tillbaka vad som har betalats ut för mycket.
Vid återkrav enligt första stycket gäller bestämmelserna i 4, 5 och 8–12 §§ lagen (2009:000) om återkrav inom välfärds- systemen i tillämpliga delar. Ränta ska dock inte tas ut på sådan avgift som avses i 8 § tredje stycket.
31

SOU 2009:6

Författningsförslag

3Förslag till

lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring

dels att 20 kap. 4 b, 4 c och 4 d §§ ska upphöra att gälla,

dels att 16 a kap. 9 § samt 20 kap. 2 a och 4 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 a kap.

9 §

Försäkringskassan ska besluta om återbetalning enligt 8 §. Om det finns särskilda skäl för det får Försäkringskassan efterge krav på återbetalning helt eller delvis. Vid bedömning av om det finns sådana skäl ska den försäkrades förmåga att kunna betala tillbaka sjukersättningen särskilt beaktas. För att rätten till eftergift ska kunna prövas ska skyldigheten enligt 10 § att anmäla ändringar i fråga om inkomst ha fullgjorts av den försäkrade. Om han eller hon inte har anmält sådana ändringar kan eftergift ändå prövas om den försäkrade skäligen inte borde ha insett att han eller hon var skyldig att göra sådan anmälan. Om den försäkrade medvetet eller av oaktsamhet lämnat felaktiga uppgifter till grund för beräk- ningen av den preliminära sjuk- ersättningen, får kravet på återbetalning inte efterges.

Författningsförslag SOU 2009:6

 

 

 

 

 

 

20 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 a §

 

 

 

 

 

Om det inte utan betydande

Om det inte utan betydande

dröjsmål kan avgöras om rätt till

dröjsmål kan avgöras om rätt till

ersättning

föreligger

enligt

ersättning

föreligger

enligt

denna lag, men det finns

denna lag, men det finns

sannolika skäl för att sådan rätt

sannolika skäl för att sådan rätt

föreligger,

skall

Försäkrings-

föreligger,

ska

Försäkrings-

kassan

besluta

 

att

ersättning

kassan besluta att ersättning ska

skall betalas ut med ett skäligt

betalas ut med ett skäligt belopp

belopp om detta är av väsentlig

om detta är av väsentlig

betydelse

för

den

försäkrade.

betydelse

för

den

försäkrade.

Detsamma gäller om det står

Detsamma gäller om det står

klart att rätt till ersättning

klart att rätt till ersättning

föreligger

men

ersättningens

föreligger

men ersättningens

belopp inte kan bestämmas utan

belopp inte kan bestämmas utan

betydande

dröjsmål. För sådan

betydande

dröjsmål. För sådan

ersättning får föreskrivas sär-

ersättning får föreskrivas sär-

skilda villkor.

 

 

 

 

skilda villkor.

 

 

 

Om det senare bestäms att

Om det senare bestäms att

ersättning inte skall utges eller

ersättning inte ska utges eller

skall utges med lägre belopp är

ska utges med lägre belopp är

den försäkrade inte skyldig att

den försäkrade inte skyldig att

betala tillbaka utbetalad ersätt-

betala tillbaka utbetalad ersätt-

ning i andra fall än som anges i

ning i andra fall än som anges i

4 §.

 

 

 

 

 

 

lagen

(2009:000)

om

återkrav

 

 

 

 

 

 

 

inom välfärdssystemen.

 

Finns det sannolika skäl att

Finns det sannolika skäl att

dra in eller minska en ersättning,

dra in eller minska en ersättning,

kan Försäkringskassan

besluta

kan

Försäkringskassan

besluta

att ersättningen skall hållas inne

att ersättningen ska hållas inne

eller utges med lägre belopp till

eller utges med lägre belopp till

dess slutligt beslut fattas.

 

dess slutligt beslut fattas.

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

Har

någon

genom

oriktiga

Beträffande

ersättning enligt

uppgifter eller genom underlåten-

denna lag gäller utöver vad som

het att fullgöra en uppgifts- eller

följer

av 16 a

kap.

9 §

bestäm-

anmälningsskyldighet

eller på

melserna i lagen (2009:000) om

annat sätt förorsakat att ersätt-

återkrav inom välfärdssystemen i

ning utgått obehörigen eller med

tillämpliga delar.

 

 

32

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6

Författningsförslag

för högt belopp, eller har någon eljest obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och har han skäligen bort inse detta, ska återbetalning ske av vad som för mycket utbetalats.

Om det i särskilt fall finns anledning får Försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning enligt första stycket.

Har återbetalningsskyldighet ålagts någon enligt första stycket, får vid senare utbetalning till honom i avräkning på vad som för mycket utgått innehållas ett skäligt belopp.

Avdrag på en ersättning enligt denna lag får vidare göras om någon enligt beslut av Försäkrings- kassan eller Premiepensionsmyn- digheten är återbetalningsskyldig för en ersättning som har utgetts på grund av en annan författning. Har avdrag gjorts med anledning av beslut om återbetalnings- skyldighet av premiepension ska det avdragna beloppet över- lämnas till Premiepensions- myndigheten.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

33

Författningsförslag

SOU 2009:6

4Förslag till

lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 7 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

6 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 §

 

 

 

 

 

Bestämmelserna i 3 kap. 17 §,

Bestämmelserna i 3 kap. 17 §,

16 kap. 8 §

och

20 kap. 3–7 §§

16 kap. 8 § och 20 kap. 3 § och

lagen

(1962:381)

om

allmän

5–7 §§

lagen

(1962:381)

om

försäkring samt 4 kap. 13 § och

allmän

försäkring

samt 4 kap.

7 kap. 7 § lagen (2000:461) om

13 §

och

7 kap.

7 §

lagen

efterlevandepension

och efter-

(2000:461)

om

efterlevande-

levandestöd till barn om för-

pension och efterlevandestöd

måner

som

sammanträffar,

till barn om förmåner som

indragning

och

nedsättning

av

sammanträffar,

indragning och

ersättning i vissa fall, an-

nedsättning av ersättning i vissa

mälningsskyldighet,

återbetal-

fall, anmälningsskyldighet,

pre-

ningsskyldighet, preskription, ut-

skription,

utmätningsförbud

mätningsförbud

och

rätt

till

och rätt till skadestånd har mot-

skadestånd

har

motsvarande

svarande tillämpning i fråga om

tillämpning i fråga om ersätt-

ersättning

från

arbetsskade-

ning

från

arbetsskadeförsäk-

försäkringen.

 

 

 

ringen.

 

 

 

 

 

 

Beträffande

ersättning

från

 

 

 

 

 

 

 

arbetsskadeförsäkringen

gäller

 

 

 

 

 

 

 

också

bestämmelserna i

lagen

 

 

 

 

 

 

 

(2009:000)

om

återkrav

inom

 

 

 

 

 

 

 

välfärdssystemen

i

tillämpliga

 

 

 

 

 

 

 

delar.

 

 

 

 

 

Vad som sägs i 17 kap. 1 § lagen om allmän försäkring tillämpas även i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

34

SOU 2009:6

Författningsförslag

5Förslag till

lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd

Härigenom föreskrivs att 10 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 §

Ersättning enligt denna lag utges vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Därvid tillämpas 3 kap. 1–4, 7, 9 och 10 §§ och 4–6 kap. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, om inte annat följer av 11–14 §§ denna lag.

Beträffande ersättning enligt denna lag gäller också bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

35

Ersättning utgår med tillämp- ning av bestämmelserna i lagen (1976:380) om arbetsskade- försäkring. Bestämmelserna i nämnda lag ska även i övrigt gälla i tillämpliga delar.
Beträffande krigsskadeersätt- ning gäller också bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

Författningsförslag

SOU 2009:6

6Förslag till

lag om ändring i lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän

Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1977:267) om krigsskade- ersättning till sjömän ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 § Ersättning utgår med tillämp-

ning av bestämmelserna i lagen (1976:380) om arbetsskadeför- säkring. Bestämmelserna i nämnda lag skall även i övrigt gälla i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

36

SOU 2009:6

Författningsförslag

7Förslag till

lag om ändring i lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

 

 

I fråga om förlängt barn-

I fråga om förlängt barn-

bidrag

tillämpas även följande

bidrag

tillämpas även följande

bestämmelser i lagen (1947:529)

bestämmelser i lagen (1947:529)

om allmänna barnbidrag

 

om allmänna barnbidrag

 

4 § om rätt att barnbidraget,

4 § om rätt att barnbidraget,

m.m.,

 

 

 

 

m.m.,

 

 

 

 

5 § om utbetalning av barn-

5 § om utbetalning av

barn-

bidrag till annan på framställ-

bidrag till annan på framställ-

ning av socialnämnd,

 

 

ning av socialnämnd,

 

 

7 § om rätt för kommunalt

7 § om rätt för kommunalt

organ att uppbära allmänt barn-

organ att uppbära allmänt barn-

bidrag,

 

 

 

 

bidrag,

 

 

 

 

11 §

om tid och sätt för

11 §

om tid och sätt för

utbetalning av barnbidrag, m.m.,

utbetalning av barnbidrag, m.m.,

12 § om återbetalningsskyldig-

 

 

 

 

 

het m.m.,

 

 

 

 

 

 

 

 

13 § om överlåtelse och ut-

13 § om överlåtelse och ut-

mätning av rätt till allmänt barn-

mätning av rätt till allmänt barn-

bidrag,

 

 

 

 

bidrag,

 

 

 

 

14 §

om

verkställighetsföre-

14 §

om

verkställighetsföre-

skrifter, indragning eller ned-

skrifter, indragning eller ned-

sättning av ersättning, skyldig-

sättning av ersättning, skyldig-

het att lämna uppgifter och

het att lämna uppgifter och

utredningsåtgärder,

 

 

utredningsåtgärder,

 

 

15 §

om

ändring

av

beslut

15 §

om

ändring

av

beslut

samt om överklagande,

 

samt om överklagande,

 

18 §

om

verkställighet av

18 §

om

verkställighet av

Försäkringskassans

och

dom-

Försäkringskassans

och

dom-

stols beslut, och

 

 

stols beslut, och

 

 

19 §

om

överenskommelser

19 §

om

överenskommelser

med främmande makt.

 

med främmande makt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

37

Författningsförslag

SOU 2009:6

Beträffande förlängt barn- bidrag gäller också bestämmel- serna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

38

SOU 2009:6

Författningsförslag

8Förslag till

lag om ändring i lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn

Härigenom föreskrivs att 9 § lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

9 §

 

 

 

 

I fråga om bidrag enligt

I fråga om bidrag enligt

denna

lag tillämpas

även

denna

lag tillämpas

även

följande

bestämmelser i

lagen

följande bestämmelser i

lagen

(1962:381) om allmän försäk-

(1962:381) om allmän försäk-

ring:

 

 

 

 

ring:

 

 

 

 

20 kap. 3 § tredje stycket om

20 kap. 3 § tredje stycket om

indragning

eller

nedsättning av

indragning

eller

nedsättning av

ersättning,

 

 

 

ersättning,

 

 

 

20 kap. 4 § om återbetalnings-

 

 

 

 

 

skyldighet,

 

 

 

 

 

 

 

 

20 kap. 4 b–4 d §§ om ränta,

 

 

 

 

 

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap.

8 §

första–tredje

20 kap.

8 §

första–tredje

styckena och 9 § om skyldighet

styckena och 9 § om skyldighet

att lämna uppgifter,

 

att lämna uppgifter,

 

20 kap. 8 § fjärde stycket om

20 kap. 8 § fjärde stycket om

utredningsåtgärder,

 

utredningsåtgärder,

 

20 kap.

10–13 §§ om

om-

20 kap.

10–13 §§ om

om-

prövning och ändring av beslut

prövning och ändring av beslut

samt om överklagande.

 

samt om överklagande.

 

 

 

 

 

 

Beträffande

bidrag

enligt

 

 

 

 

 

denna

lag

gäller

också bestäm-

melserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

39

Beträffande ersättning enligt denna lag gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

Författningsförslag

SOU 2009:6

9Förslag till

lag om ändring i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Försäkringskassan skall be- sluta om återbetalning av ersätt- ning, om den som mottagit ersättning genom oriktiga upp- gifter eller genom underlåtenhet att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på något annat sätt har förorsakat att ersättning har lämnats felaktigt eller lämnats med för högt belopp. Detsamma gäller om ersättning i annat fall har lämnats felaktigt eller med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta. Om det finns sär- skilda skäl, får Försäkringskassan helt eller delvis efterge belopp som skall återbetalas.

Om återbetalningsskyldighet har ålagts någon enligt första stycket, får Försäkringskassan vid senare utbetalning till denne hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har utgetts för mycket.

Avdrag på en ersättning enligt denna lag får vidare göras om någon enligt beslut av Försäk- ringskassan eller Premiepensions- myndigheten är återbetalnings- skyldig för en ersättning som har utgetts på grund av en annan

40

SOU 2009:6

Författningsförslag

författning. Har avdrag gjorts med anledning av beslut om åter- betalningsskyldighet av premie- pension skall det avdragna beloppet överlämnas till Premie- pensionsmyndigheten.

Om en person som har be- funnits återbetalningsskyldig en- ligt första stycket har träffat avtal med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller har med- getts anstånd med betalningen av det återkrävda beloppet, skall ränta tas ut på beloppet. Räntan skall tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. Räntan skall be- räknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har åter- krävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjsmåls- ränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämpliga delar räntelagen (1975:635).

Om det finns särskilda skäl, får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på ränta enligt fjärde och femte styckena.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

41

Författningsförslag

SOU 2009:6

10Förslag till

lag om ändring i lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

13 §

 

 

Försäkringskassan

skall

be-

Beträffande ersättning

enligt

sluta om återbetalning av ersätt-

denna lag gäller bestämmelserna i

ning, om den som tagit emot

lagen

(2009:000) om återkrav

ersättning genom oriktiga upp-

inom

välfärdssystemen

i

gifter eller

genom

underlåtenhet

tillämpliga delar.

 

att fullgöra en uppgifts- eller

 

 

 

anmälningsskyldighet

eller

 

 

 

annat sätt har förorsakat att

 

 

 

ersättning

har utgetts

felaktigt

 

 

 

eller med för högt belopp. Det-

 

 

 

samma gäller om ersättning i

 

 

 

annat fall har utgetts felaktigt eller

 

 

 

med för högt belopp och mo-

 

 

 

ttagaren skäligen borde ha insett

 

 

 

detta. Om det finns särskilda

 

 

 

skäl, får Försäkringskassan medge

 

 

 

befrielse helt eller delvis från

 

 

 

återbetalningsskyldighet.

 

 

 

 

 

Om

återbetalningsskyldighet

 

 

 

har ålagts någon enligt första

 

 

 

stycket, får Försäkringskassan vid

 

 

 

senare utbetalning till denne hålla

 

 

 

inne ett skäligt belopp i avräkning

 

 

 

på vad som har utgetts för mycket.

 

 

 

Avdrag på en ersättning enligt

 

 

 

denna lag får vidare göras om

 

 

 

någon enligt beslut av Försäk-

 

 

 

ringskassan eller Premiepensions-

 

 

 

myndigheten är

återbetalnings-

 

 

 

skyldig för en ersättning som har

 

 

 

utgetts

grund

av

en

annan

 

 

 

42

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6

Författningsförslag

författning. Har avdrag gjorts med anledning av beslut om åter- betalningsskyldighet av premie- pension skall det avdragna beloppet överlämnas till Premie- pensionsmyndigheten.

Om en person som har be- funnits återbetalningsskyldig en- ligt första stycket har träffat avtal med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller har med- getts anstånd med betalningen av det återkrävda beloppet, skall ränta tas ut på beloppet. Räntan skall tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. Räntan skall be- räknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har åter- krävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjsmåls- ränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämp- liga delar räntelagen (1975:635).

Om det finns särskilda skäl, får Försäkringskassan medge be- frielse helt eller delvis från kravet på ränta enligt fjärde och femte styckena.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

43

Författningsförslag

SOU 2009:6

11Förslag till

lag om ändring i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

6 §

 

 

 

Om inte annat följer av

Om inte annat följer av

denna lag skall vad som

denna lag ska vad som föreskrivs

föreskrivs om garantipension i

om

garantipension

i lagen

lagen (1998:702) om garanti-

(1998:702)

om garantipension

pension eller i annan författning

eller

i

annan

författning

tillämpas på särskilt pensions-

tillämpas på särskilt pensions-

tillägg. Detta skall dock inte

tillägg. Detta ska dock inte gälla

gälla i fråga om samordning med

i fråga om samordning med

sådan livränta som avses i 5 kap.

sådan livränta som avses i 5 kap.

4 § lagen om garantipension.

4 § lagen om garantipension.

I fråga om inkomstskatt gäller särskilda föreskrifter.

 

 

Beträffande särskilt pensions-

 

tillägg gäller också bestämmelser-

 

na i lagen (2009:000) om åter-

 

krav

inom

välfärdssystemen i

 

tillämpliga delar.

 

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

44

SOU 2009:6

Författningsförslag

12Förslag till

lag om ändring i lagen (1991:419) om resekostnadsersättning vid sjukresor

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1991:419) om rese- kostnadsersättning vid sjukresor ska införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

Beträffande ersättning enligt denna lag gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämp- liga delar.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010 och ska gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut efter ikraftträdandet.

45

20 kap. 5 § om preskription,
20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,
20 kap. 8 § första–tredje styckena och 9 § om skyldighet att lämna uppgifter,
20 kap. 8 § fjärde stycket om utredningsåtgärder,
20 kap. 9 a § om undantag från sekretess.
En arbetsgivare som har fått ersättning enligt 16 eller 17 § denna lag är återbetalningsskyldig när ersättningen har betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Om arbetsgivaren inte själv har
I fråga om Försäkrings- kassans handläggning av ären- den enligt 10, 11, 13, 14, 16, 17 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 § andra stycket tillämpas följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring:
20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,
20 kap. 3 § tredje stycket om indragning eller nedsättning av ersättning,

Författningsförslag

SOU 2009:6

13Förslag till

lag om ändring i lagen (1991:1047) om sjuklön

Härigenom föreskrivs att 26 § lagen (1991:1047) om sjuklön ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

26 § I fråga om Försäkrings-

kassans handläggning av ären- den enligt 10, 11, 13, 14, 16, 17 och 20 §§ samt 24 § andra stycket och 27 § andra stycket tillämpas följande föreskrifter i lagen (1962:381) om allmän försäkring:

20 kap. 2 a § om provisoriskt beslut,

20 kap. 3 § tredje stycket om indragning eller nedsättning av ersättning,

20 kap. 4 § om återbetalnings- skyldighet,

20 kap. 4 b–4 d §§ om ränta,

20 kap. 5 § om preskription,

20 kap. 6 § om förbud mot utmätning och om överlåtelse,

20 kap. 8 § första–tredje styckena och 9 § om skyldighet att lämna uppgifter,

20 kap. 8 § fjärde stycket om utredningsåtgärder,

20 kap. 9 a § om undantag från sekretess.

46

SOU 2009:6

Författningsförslag

orsakat den oriktiga utbetal- ningen gäller återbetalnings- skyldigheten dock endast när arbetsgivaren insett eller borde ha insett att utbetalningen var oriktig. Vid återbetalnings- skyldighet för en arbetsgivare gäller 4–12 §§ lagen (2009:000)om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

I ärenden om ersättning till en arbetstagare enligt denna lag gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

47

Författningsförslag

SOU 2009:6

14Förslag till

lag om ändring i lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1991:1488) om hand- läggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

I fråga om familjebidrag och dagpenning tillämpas 20 kap. 10– 13 §§ om omprövning och ändring av beslut samt om överklagande

i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

 

 

 

 

 

Beträffande

familjebidrag

Beträffande

familjebidrag

tillämpas

dessutom

följande

tillämpas

dessutom

 

följande

bestämmelser i lagen om allmän

bestämmelser i lagen om allmän

försäkring:

 

 

 

 

försäkring:

 

 

 

 

 

- 20 kap. 2 a § om förordnan-

- 20 kap. 2 a § om förordnan-

de till dess slutligt beslut kan

de till dess slutligt beslut kan

fattas,

 

 

 

 

fattas,

 

 

 

 

 

- 20 kap.

3 §

tredje

stycket

- 20 kap.

3 §

tredje

stycket

om indragning eller nedsättning

om indragning eller nedsättning

av ersättning,

 

 

 

av ersättning,

 

 

 

 

- 20 kap.

4 § om

åter-

 

 

 

 

 

 

betalningsskyldighet,

 

 

 

 

 

 

 

 

- 20 kap. 4 b–4 d §§ om ränta,

 

 

 

 

 

 

- 20 kap.

5 §

om

preskrip-

- 20 kap.

5 §

om

preskrip-

tion,

 

 

 

 

tion,

 

 

 

 

 

- 20 kap.

8 §

första–tredje

- 20 kap.

8 §

första–tredje

styckena och 9 § om skyldighet

styckena och 9 § om skyldighet

att lämna uppgifter,

 

 

att lämna uppgifter,

 

 

 

- 20 kap.

8 §

fjärde

stycket

- 20 kap.

8 §

fjärde

stycket

om utredningsåtgärder.

 

 

om utredningsåtgärder.

 

 

 

 

 

 

 

Beträffande familjebidrag gäller

 

 

 

 

 

också bestämmelserna

 

i

lagen

 

 

 

 

 

(2009:000)

om

återkrav

inom

 

 

 

 

 

välfärdssystemen

i

tillämpliga

 

 

 

 

 

delar.

 

 

 

 

 

48

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6

Författningsförslag

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

49

Författningsförslag

SOU 2009:6

15Förslag till

lag om ändring i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar ska införas en ny paragraf, 7 §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7 §

Beträffande ersättning enligt denna lag gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämp- liga delar.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010 och ska gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut efter ikraftträdandet.

50

Beträffande bidrag enligt denna lag gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämp- liga delar.

SOU 2009:6

Författningsförslag

16Förslag till

lag om ändring i lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1992:1574) om bostads- anpassningsbidrag m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §

Kommunen får besluta om återbetalning av bidrag helt eller delvis

1. om mottagaren av bidraget genom oriktiga uppgifter eller på något annat sätt har förorsakat att bidrag felaktigt har lämnats eller lämnats med för högt belopp,

2. om bidrag i annat fall felaktigt har lämnats eller lämnats med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta.

Kommunen får helt eller del- vis efterge återbetalningsskyldig- heten, om det finns särskilda skäl.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

51

Författningsförslag

SOU 2009:6

17Förslag till

lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade

Härigenom föreskrivs att 12 och 27 §§ lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

 

 

Kommunen

får

besluta

om

Beträffande ekonomiskt stöd

återbetalning

av

ekonomiskt

som

kommunen

beviljat enligt

stöd

som

kommunen

beviljat

9 § 2

gäller

bestämmelserna

i

enligt 9 § 2, om den som erhållit

lagen

(2009:000)

om

återkrav

stödet eller hans eller hennes

inom välfärdssystemen i tillämp-

ställföreträdare

genom

att lämna

liga delar.

 

 

 

 

 

oriktiga uppgifter eller på annat

 

 

 

 

 

 

 

sätt har förorsakat att det ekono-

 

 

 

 

 

 

 

miska stödet har lämnats felaktigt

 

 

 

 

 

 

 

eller med för högt belopp. Det-

 

 

 

 

 

 

 

samma gäller om det ekonomiska

 

 

 

 

 

 

 

stödet annars har lämnats fe-

 

 

 

 

 

 

 

laktigt eller med ett för högt

 

 

 

 

 

 

 

belopp och den som erhållit stödet

 

 

 

 

 

 

 

eller hans eller hennes ställ-

 

 

 

 

 

 

 

företrädare

skäligen

borde

ha

 

 

 

 

 

 

 

insett detta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

27 §

 

 

 

 

 

 

Beslut av en sådan nämnd

Beslut av en sådan nämnd

som

avses

i

22 §

 

eller

av

som

avses

i

22 §

eller

av

länsstyrelsen får överklagas hos

länsstyrelsen får överklagas hos

allmän förvaltningsdomstol om

allmän förvaltningsdomstol om

beslutet avser

 

 

 

 

 

beslutet avser

 

 

 

 

 

1. insatser

för

en

enskild

1. insatser

för

en

enskild

enligt 9 §,

 

 

 

 

 

 

enligt 9 §,

 

 

 

 

 

2. utbetalning

till

någon

2. utbetalning

 

till

någon

annan enligt 11 §,

 

 

 

 

annan enligt 11 §,

 

 

 

3. återbetalning enligt 12 §,

 

 

 

 

 

 

 

 

4. förhandsbesked om rätt

3. förhandsbesked om rätt

till

insatser

enligt

16 § andra

till insatser

enligt

16 § andra

52

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Länsrätten eller kammarrätten får dock förordna att dess beslut ska gälla först sedan det vunnit laga kraft.

SOU 2009:6 Författningsförslag

stycket,

 

stycket,

 

5. tillstånd till enskild verk-

4. tillstånd till enskild

verk-

samhet enligt 23 §,

 

samhet enligt 23 §,

 

6. omhändertagande

av

5. omhändertagande

av

personakt enligt 23 c §, eller

 

personakt enligt 23 c §, eller

7. föreläggande eller åter-

6. föreläggande eller åter-

kallelse av tillstånd enligt 24 §.

 

kallelse av tillstånd enligt 24 §.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

I fråga om överklagande av länsstyrelsens beslut enligt 23 b § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna i 15 kap. 7 § sekretesslagen (1980:100).

Beslut i frågor som avses i första stycket gäller omedelbart. Länsrätten eller kammarrätten får dock förordna att dess beslut skall gälla först sedan det vunnit laga kraft.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

53

Författningsförslag

SOU 2009:6

18Förslag till

lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning

Härigenom föreskrivs att 16 och 16 a §§ lagen (1993:389) om assistansersättning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

16 §

 

 

Försäkringskassan

skall besluta

Beträffande assistansersättning

om återbetalning av assistans-

gäller bestämmelserna i

lagen

ersättning, om den som erhållit

(2009:000) om

återkrav

inom

ersättning eller hans ställföre-

välfärdssystemen

i tillämpliga

trädare genom att lämna oriktiga

delar.

 

 

uppgifter eller genom att under-

 

 

 

låta att fullgöra en uppgifts- eller

 

 

 

anmälningsskyldighet

eller

 

 

 

annat sätt har förorsakat att

 

 

 

ersättning har

lämnats

felaktigt

 

 

 

eller med för högt belopp.

 

 

 

Detsamma gäller om ersättning i

 

 

 

annat fall har lämnats felaktigt

 

 

 

eller med för högt belopp och den

 

 

 

som erhållit ersättning eller hans

 

 

 

ställföreträdare skäligen borde ha

 

 

 

insett detta. Om det finns sär-

 

 

 

skilda skäl får Försäkringskassan

 

 

 

efterge

kravet

återbetalning

 

 

 

helt eller delvis.

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid en senare utbetalning till

 

 

 

någon som skall betala tillbaka

 

 

 

ersättning enligt första stycket får

 

 

 

Försäkringskassan

hålla

inne

ett

 

 

 

skäligt belopp i avräkning på vad

 

 

 

som har lämnats för mycket.

 

 

 

 

Om en person som har be-

 

 

 

funnits

återbetalningsskyldig

en-

 

 

 

ligt första stycket har träffat avtal

 

 

 

med Försäkringskassan

om

en

 

 

 

avbetalningsplan eller har med-

 

 

 

54

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6

Författningsförslag

getts anstånd med betalningen av det återkrävda beloppet, skall ränta tas ut på beloppet. Räntan skall tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. Räntan skall beräknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har åter- krävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjsmåls- ränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämp- liga delar räntelagen (1975:635).

Om det finns särskilda skäl får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på ränta enligt tredje och fjärde styckena.

16 a §

Den ersättningsberättigade ska utan uppmaning betala tillbaka sådan ersättning som inte har använts för köp av personlig assistans eller för kostnader för personliga assistenter. Återbetalning ska göras senast i samband med slutavräkningen enligt 10 §.

Om återbetalning enligt

Om

återbetalning enligt

första stycket inte görs får För-

första stycket inte görs får För-

säkringskassan besluta om åter-

säkringskassan besluta om åter-

betalning enligt 16 §.

betalning. Därvid gäller 4, 5 och

 

8–12 §§

lagen (2009:000) om

 

återkrav inom välfärdssystemen i

 

tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

55

Författningsförslag

SOU 2009:6

19Förslag till

lag om ändring i lagen (1993:737) om bostadsbidrag

Härigenom föreskrivs att 28 § lagen (1993:737) om bostads- bidrag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

28 §

Försäkringskassan

skall

be-

Om någon är återbetalnings-

sluta om återbetalning enligt 22 §

skyldig enligt 22 § ska Försäk-

och om återbetalning av bostads-

ringskassan kräva tillbaka vad

bidrag som i övrigt har lämnats

som har betalats ut för mycket.

felaktigt eller med för högt belopp.

 

Om det finns särskilda skäl för

 

det får

Försäkringskassan efterge

 

krav på återbetalning helt eller

 

delvis. Vid bedömning av om

 

sådana

skäl

föreligger

skall

 

särskilt

beaktas

sökandens

och

 

dennes medsökandes förmåga att

 

kunna

betala

tillbaka bidraget.

 

För att rätten till eftergift skall

 

kunna

prövas

skall skyldigheten

 

enligt 24 § att anmäla ändrade

 

förhållanden

ha

fullgjorts

av

 

sökanden och dennes medsökan-

 

de. Om de inte har anmält

 

ändrade förhållanden kan efter-

 

gift ändå prövas om de skäligen

 

inte borde ha insett att de var

 

skyldiga att göra en sådan

 

anmälan. Om

sökanden

eller

 

dennes

medsökande

medvetet

 

eller av oaktsamhet lämnat fel-

 

aktiga uppgifter till grund för

 

bedömningen

av

rätten

till

 

bostadsbidrag,

får

kravet

 

återbetalning inte efterges.

Vid en senare utbetalning av

56

SOU 2009:6

Författningsförslag

bostadsbidrag eller annan ersätt- ning som skall betalas ut av Försäkringskassan till någon som skall betala tillbaka bidrag enligt första stycket får Försäkrings- kassan hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har lämnats för mycket.

Om en person som har be- funnits återbetalningsskyldig en- ligt första stycket har träffat avtal med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller har med- getts anstånd med betalningen av det återkrävda beloppet, skall ränta tas ut på beloppet. Räntan skall tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. Räntan skall be- räknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har åter- krävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjs- målsränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämpliga delar räntelagen (1975:635).

Om det finns särskilda skäl får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på ränta enligt tredje och fjärde styckena.

Ränta skall inte tas ut på sådan avgift som avses i 22 § tredje stycket.

Vid återkrav enligt första stycket gäller bestämmelserna i 4,

57

Författningsförslag

SOU 2009:6

5 och 8–12 §§ lagen (2009:000) om återkrav inom välfärds- systemen i tillämpliga delar. Ränta ska dock inte tas ut på sådan avgift som avses i 22 § tredje stycket.

I lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen finns be- stämmelser om återkrav i andra fall än som avses i första stycket .

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

58

SOU 2009:6

Författningsförslag

20Förslag till

lag om ändring i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl.

Härigenom föreskrivs att det i lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. ska införas en ny paragraf, 21 a §, samt närmast före 21 a § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

Återkrav

 

21 a §

 

Beträffande förmåner enligt

 

denna lag gäller bestämmelserna i

 

lagen (2009:000) om återkrav

 

inom välfärdssystemen i tillämp-

 

liga delar.

Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010 och ska gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut efter den dagen.

59

Författningsförslag

SOU 2009:6

21Förslag till

lag om ändring i lagen (1996:1030) om underhållsstöd

Härigenom föreskrivs att 20 § lagen (1996:1030) om under- hållsstöd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 §

 

 

Har

underhållsstöd

 

lämnats

Beträffande den som under-

felaktigt eller med för högt belopp,

hållsstöd betalats ut till gäller

skall

Försäkringskassan

besluta

bestämmelserna

i

lagen

om återkrav av beloppet från den

(2009:000) om

återkrav inom

som det har betalats ut till. Om

välfärdsystemen

i

tillämpliga

det finns särskilda skäl, får dock

delar.

 

 

Försäkringskassan

efterge

åter-

 

 

 

kravet helt eller delvis.

 

 

 

 

 

 

 

Vid en senare utbetalning av

 

 

 

underhållsstöd eller annan ersätt-

 

 

 

ning som skall betalas ut av

 

 

 

Försäkringskassan till någon som

 

 

 

skall betala tillbaka underhålls-

 

 

 

stöd enligt första stycket får

 

 

 

Försäkringskassan

hålla

inne

ett

 

 

 

skäligt belopp i avräkning på vad

 

 

 

som har lämnats för mycket.

 

 

 

 

 

Om en person som har be-

 

 

 

funnits

återbetalningsskyldig

en-

 

 

 

ligt första stycket har träffat avtal

 

 

 

med

Försäkringskassan

om

en

 

 

 

avbetalningsplan eller har med-

 

 

 

getts anstånd med betalningen av

 

 

 

det

återkrävda

beloppet,

skall

 

 

 

ränta tas ut på beloppet. Räntan

 

 

 

skall tas ut efter en räntesats som

 

 

 

vid

varje tidpunkt

överstiger

 

 

 

statens

utlåningsränta

med

 

två

 

 

 

procentenheter.

Räntan

skall

 

 

 

beräknas från den dag då avtalet

 

 

 

om

avbetalningsplanen

 

träffades

 

 

 

60

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6

Författningsförslag

eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har återkrävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjs- målsränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämpliga delar räntelagen (1975:635).

Om det finns särskilda skäl, får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på ränta enligt tredje och fjärde styckena.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

61

Författningsförslag

SOU 2009:6

22Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension

dels att 14 kap. 7 § ska upphöra att gälla, dels att 14 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

14 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

Försäkringskassan skall besluta

Om någon uppburit inkomst-

om återbetalning av inkomst- eller

eller tilläggspension felaktigt eller

tilläggspension, om den som upp-

med för högt belopp gäller be-

burit pensionen genom att lämna

stämmelserna i lagen (2009:000)

oriktiga uppgifter eller genom att

om återkrav inom välfärds-

underlåta att fullgöra en uppgifts-

systemen i tillämpliga delar.

 

eller

anmälningsskyldighet

har

 

 

 

 

 

 

orsakat att pensionen har lämnats

 

 

 

 

 

 

felaktigt eller med ett för högt

 

 

 

 

 

 

belopp.

Detsamma

gäller

om

 

 

 

 

 

 

inkomst- eller tilläggspension i

 

 

 

 

 

 

annat fall har lämnats felaktigt

 

 

 

 

 

 

eller med ett för högt belopp och

 

 

 

 

 

 

den som uppburit pensionen har

 

 

 

 

 

 

insett eller skäligen borde ha

 

 

 

 

 

 

insett detta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har inkomst- eller tilläggs-

Har inkomst- eller tilläggs-

pension betalats ut och minskas

pension betalats ut och minskas

därefter pensionsrätt eller pen-

därefter pensionsrätt eller pen-

sionspoäng på grund av bristande

sionspoäng på grund av bristande

eller

underlåten

avgiftsbetalning,

eller underlåten

avgiftsbetalning,

skall

Försäkringskassan besluta

ska Försäkringskassan besluta om

om återbetalning av för mycket

återbetalning

av

för mycket

utbetald pension.

 

 

 

utbetald pension.

 

 

 

Den

som

uppburit

för

Den

som

uppburit

för

mycket inkomst- eller tilläggs-

mycket inkomst- eller tilläggs-

pension enligt denna lag är

pension enligt denna lag är

skyldig

att betala

tillbaka

ut-

skyldig

att

betala

tillbaka

ut-

62

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6 Författningsförslag

betald sådan pension endast om

betald sådan pension endast om

beslut

om

återbetalning

har

beslut

om

återbetalning

har

meddelats

enligt

första

eller

meddelats enligt andra stycket

andra stycket. Om det finns

eller lagen (2009:000) om åter-

särskilda skäl får Försäkrings-

krav inom välfärdssystemen.

 

kassan helt eller delvis efterge

 

 

 

 

 

krav på återbetalning.

 

 

 

 

 

 

Om en person som har be-

 

 

 

 

 

funnits

återbetalningsskyldig

en-

 

 

 

 

 

ligt första eller andra stycket har

 

 

 

 

 

träffat avtal med Försäkrings-

 

 

 

 

 

kassan

om

en

avbetalningsplan

 

 

 

 

 

eller har medgetts anstånd med

 

 

 

 

 

betalningen

av

det

återkrävda

 

 

 

 

 

beloppet, skall ränta tas ut på

 

 

 

 

 

beloppet. Räntan skall tas ut efter

 

 

 

 

 

en räntesats som vid varje tid-

 

 

 

 

 

punkt överstiger statens ut-

 

 

 

 

 

låningsränta med två procent-

 

 

 

 

 

enheter. Räntan

skall beräknas

 

 

 

 

 

från den dag då avtalet om av-

 

 

 

 

 

betalningsplanen

träffades

eller

 

 

 

 

 

anstånd medgavs, dock inte för

 

 

 

 

 

tid innan återkravet förfallit till

 

 

 

 

 

betalning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om ett belopp som har åter-

 

 

 

 

 

krävts enligt första eller andra

 

 

 

 

 

stycket inte betalas i rätt tid, skall

 

 

 

 

 

dröjsmålsränta tas ut på beloppet.

 

 

 

 

 

För uttag av dröjsmålsränta gäller

 

 

 

 

 

i tillämpliga delar

räntelagen

 

 

 

 

 

(1975:635).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det finns särskilda skäl får

 

 

 

 

 

Försäkringskassan helt eller delvis

 

 

 

 

 

efterge kravet på ränta enligt

 

 

 

 

 

fjärde och femte styckena.

 

Vid återbetalning enligt andra

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

stycket

gäller

4–12 §§

lagen

 

 

 

 

 

 

(2009:000)

om

återkrav

inom

 

 

 

 

 

 

välfärdssystemen

i tillämpliga

 

 

 

 

 

 

delar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

63

Författningsförslag

SOU 2009:6

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

64

SOU 2009:6

Författningsförslag

23Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:702) om garantipension

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 1 § lagen (1998:702) om garantipension ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

1 §

För

garantipension

gäller i

För

garantipension

gäller i

tillämpliga delar följande be-

tillämpliga delar följande be-

stämmelser

i

lagen

(1998:674)

stämmelser

i lagen

(1998:674)

om

inkomstgrundad

ålders-

om

inkomstgrundad

ålders-

pension:

 

 

 

 

 

 

pension:

 

 

 

 

 

- 12 kap.

1

och

2 §§

om

- 12 kap.

1

och

2 §§

om

ansökan,

 

 

 

 

 

 

ansökan,

 

 

 

 

 

- 12 kap.

3 §

första

stycket

- 12 kap.

3 § första

stycket

samt andra stycket första och

samt andra stycket första och

andra meningen om återkallelse

andra meningen om återkallelse

och minskning,

 

 

 

 

och minskning,

 

 

 

 

- 12 kap. 5 § första och andra

- 12 kap. 5 § första och andra

styckena samt 6 och 8 §§ om

styckena samt 6 och 8 §§ om

utbetalning,

 

 

 

 

 

 

utbetalning, och

 

 

 

- 14 kap. 1 § första och tredje

 

 

 

 

 

 

 

 

styckena om

återbetalning

samt

 

 

 

 

 

 

 

 

fjärde-sjätte styckena om ränta,

 

 

 

 

 

 

 

 

och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

- 14 kap. 7–9 §§

om

avdrag

- 14 kap. 7–9 §§

om

avdrag

på pension.

 

 

 

 

 

 

på pension.

 

 

 

 

 

Vid

samtidig

utbetalning av

Vid

samtidig utbetalning av

garantipension och pension en-

garantipension och pension en-

ligt

lagen om

inkomstgrundad

ligt

lagen om

inkomstgrundad

ålderspension

skall

avrundning

ålderspension

ska

avrundning

enligt 12 kap. 5 § andra stycket

enligt 12 kap. 5 § andra stycket

lagen

om

 

inkomstgrundad

lagen

om

 

inkomstgrundad

ålderspension ske på garanti-

ålderspension ske på garanti-

pensionen.

 

 

 

 

 

 

pensionen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För

garantipension

 

gäller

 

 

 

 

 

 

 

 

 

också

bestämmelserna

i

lagen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

65

Författningsförslag

SOU 2009:6

(2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

66

SOU 2009:6

Författningsförslag

24Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag

Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1998:703) om handikapp- ersättning och vårdbidrag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

22 §

 

 

 

 

 

För handikappersättning och

För handikappersättning och

vårdbidrag

gäller

i tillämpliga

vårdbidrag

gäller

i

tillämpliga

delar

följande bestämmelser i

delar

följande bestämmelser i

lagen

(1962:381)

om allmän

lagen

(1962:381)

om

allmän

försäkring:

 

 

 

försäkring:

 

 

 

 

- 17 kap.

1 §

om

samman-

- 17 kap.

1 §

om

samman-

träffande av förmåner,

 

träffande av förmåner,

 

- 20 kap.

2 a–4 §§

om ut-

- 20 kap.

2 a

och

3 §§ om

betalning, indragning och åter-

utbetalning och indragning,

betalning,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

- 20 kap. 4 b–4 d §§ om ränta,

 

 

 

 

 

 

- 20 kap. 5–7 §§ om preskrip-

- 20 kap. 5–7 §§ om preskrip-

tion, utmätning och skadestånd

tion, utmätning och skadestånd

m.m.,

 

 

 

 

m.m.,

 

 

 

 

 

- 20 kap. 8–9 a §§

om upp-

- 20 kap. 8–9 a §§

om upp-

giftsskyldighet m.m.,

 

giftsskyldighet m.m.,

 

 

- 20 kap. 10 och 10 a §§ om

- 20 kap. 10 och 10 a §§ om

omprövning och ändring, och

omprövning och ändring, och

- 20 kap. 11–13 §§ om över-

- 20 kap. 11–13 §§ om över-

klagande.

 

 

 

klagande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För

handikappersättning och

 

 

 

 

 

vårdbidrag

gäller

också

bestäm-

melserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

67

Författningsförslag

SOU 2009:6

25Förslag till

lag om ändring i socialförsäkringslagen (1999:799)

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 7 § socialförsäkringslagen (1999:799) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5kap.

7 §

Vid

tillämpningen

av

denna

Vid

tillämpningen

av

denna

lag skall följande bestämmelser i

lag ska följande bestämmelser i

lagen

(1962:381) om

allmän

lagen

(1962:381) om

allmän

försäkring tillämpas:

 

 

försäkring tillämpas:

 

 

20 kap. 2 a § om provisoriskt

20 kap. 2 a § om provisoriskt

beslut,

 

 

 

 

 

beslut,

 

 

 

 

 

20 kap. 4 § om återbetalning,

 

 

 

 

 

 

20 kap. 4 b–4 d §§ om ränta,

 

 

 

 

 

 

20 kap.

8 §

om

uppgifts-

20 kap.

8 §

om

uppgifts-

skyldighet för den enskilde,

skyldighet för den enskilde,

20 kap.

9 §

om

uppgifts-

20 kap.

9 §

om

uppgifts-

skyldighet för myndigheter och

skyldighet för myndigheter och

arbetsgivare m.fl.,

 

 

 

arbetsgivare m.fl.,

 

 

 

20 kap. 10 § om omprövning

20 kap. 10 § om omprövning

av Försäkringskassans beslut,

av Försäkringskassans beslut,

20 kap. 10 a § om ändring av

20 kap. 10 a § om ändring av

Försäkringskassans beslut, och

Försäkringskassans beslut, och

20 kap. 11–13 §§

om

över-

20 kap. 11–13 §§

om

över-

klagande av beslut m.m.

 

klagande av beslut m.m.

 

Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

68

SOU 2009:6

Författningsförslag

26Förslag till

lag om ändring i studiestödslagen (1999:1395)

Härigenom föreskrivs i fråga om studiestödslagen (1999:1395) dels att 5 kap. ska upphöra att gälla,

dels att 6 kap. 1 § ska betecknas 6 kap. 1 c §, dels att 6 kap. 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 6 kap. 1, 1 a och 1 b §§, samt närmast före 6 kap. 1 § en ny rubrik av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 kap.

Återkrav av studiestöd

1 §

Beträffande studiestöd gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärds- systemen i tillämpliga delar.

1 a §

En fordran som har upp- kommit på grund av att studie- stöd har krävts tillbaka, ska bevakas fram till utgången av det år då den återbetalningsskyldige fyller 67 år. Därefter ska for- dringen skrivas av. Avskrivning ska också ske om den återbetal- ningsskyldige avlider.

Om indrivningen av en sådan fordran som avses i första stycket skulle leda till mer arbete eller kostnad än som är skäligt och indrivning inte är påkallad från allmän synpunkt får indrivnings- åtgärder underlåtas.

69

Författningsförslag SOU 2009:6

1 b §

 

Regeringen eller den myndig-

 

het som regeringen bestämmer får

 

meddela närmare föreskrifter om

 

tillämpningen av 1 a §.

4 §

Regeringen får meddela före-

Regeringen får meddela före-

skrifter om att Centrala studie-

skrifter om att Centrala studie-

stödsnämnden får ta ut avgifter

stödsnämnden får ta ut avgifter

för sina administrativa kostna-

för sina administrativa kostna-

der i samband med att studielån

der i samband med att studielån

beviljas, vid återbetalning av

beviljas och vid återbetalning av

studielån och i samband med

studielån.

återkrav av studiestöd.

 

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

70

SOU 2009:6

Författningsförslag

27Förslag till

lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 5 § lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

8 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

 

Försäkringskassan

skall

besluta

Beträffande efterlevandepension

om återbetalning av efterlevande-

och efterlevandestöd till barn gäller

pension

och efterlevandestöd

till

bestämmelserna i lagen (2009:000)

barn, om den efterlevande eller

om återkrav inom välfärds-

den avlidne genom att lämna

systemen i tillämpliga delar.

 

oriktiga uppgifter eller genom att

 

 

 

 

 

underlåta att fullgöra en uppgifts-

 

 

 

 

 

eller anmälningsskyldighet

har

 

 

 

 

 

orsakat att pensionen eller efter-

 

 

 

 

 

levandestödet har lämnats fe-

 

 

 

 

 

laktigt eller med ett för högt

 

 

 

 

 

belopp.

Detsamma

gäller

om

 

 

 

 

 

efterlevandepension

eller

efter-

 

 

 

 

 

levandestöd i annat fall har

 

 

 

 

 

lämnats felaktigt eller med ett för

 

 

 

 

 

högt belopp och den som uppburit

 

 

 

 

 

förmånen har insett eller skäligen

 

 

 

 

 

borde ha insett detta.

 

 

 

 

 

 

 

 

Har efterlevandepension be-

Har efterlevandepension

be-

talats ut enligt denna lag och

talats ut enligt denna lag och

minskas

därefter

pensionsrätt

minskas

därefter

pensionsrätt

eller pensionspoäng enligt lagen

eller pensionspoäng enligt lagen

(1998:674) om inkomstgrundad

(1998:674) om inkomstgrundad

ålderspension

grund

av

ålderspension

grund

av

bristande eller underlåten av-

bristande eller underlåten av-

giftsbetalning,

skall

Försäkrings-

giftsbetalning,

ska

Försäkrings-

kassan besluta om återbetalning

kassan besluta om återbetalning

av för mycket utbetald pension.

av för mycket utbetald pension.

Den

som

uppburit

för

Den

som

uppburit

för

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

71

Författningsförslag

SOU 2009:6

mycket

 

efterlevandepension

mycket

efterlevandepension

eller

efterlevandestöd

till barn

eller

efterlevandestöd

till barn

enligt denna lag är skyldig att

enligt denna lag är skyldig att

betala

tillbaka

sådan

pension

betala

tillbaka sådan

pension

eller

sådant

efterlevandestöd

eller

sådant

efterlevandestöd

endast om beslut om åter-

endast om beslut om åter-

betalning meddelats enligt första

betalning meddelats enligt andra

eller andra stycket. Om det finns

stycket

eller

lagen (2009:000)

särskilda skäl, får Försäkrings-

om återkrav inom välfärds-

kassan helt eller delvis efterge

systemen.

 

 

kravet på återbetalning.

 

 

 

 

 

 

 

Om en person som har be-

 

 

 

 

 

funnits

återbetalningsskyldig en-

 

 

 

 

 

ligt första eller andra stycket har

 

 

 

 

 

träffat avtal med Försäkrings-

 

 

 

 

 

kassan

om

en

avbetalningsplan

 

 

 

 

 

eller har medgetts anstånd med

 

 

 

 

 

betalningen

av

det

återkrävda

 

 

 

 

 

beloppet, skall ränta tas ut på

 

 

 

 

 

beloppet. Räntan skall tas ut efter

 

 

 

 

 

en räntesats som vid varje

 

 

 

 

 

tidpunkt överstiger statens ut-

 

 

 

 

 

låningsränta med två procent-

 

 

 

 

 

enheter.

Räntan skall

beräknas

 

 

 

 

 

från den dag då avtalet om

 

 

 

 

 

avbetalningsplanen träffades eller

 

 

 

 

 

anstånd medgavs, dock inte för

 

 

 

 

 

tid innan återkravet förfallit till

 

 

 

 

 

betalning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om ett belopp som har åter-

 

 

 

 

 

krävts enligt första eller andra

 

 

 

 

 

stycket inte betalas i rätt tid, skall

 

 

 

 

 

dröjsmålsränta tas ut på beloppet.

 

 

 

 

 

För uttag av dröjsmålsränta gäller

 

 

 

 

 

i

tillämpliga

delar

räntelagen

 

 

 

 

 

(1975:635).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det finns särskilda skäl,

 

 

 

 

 

får

Försäkringskassan

 

helt eller

 

 

 

 

 

delvis efterge kravet på ränta

 

 

 

 

 

enligt fjärde och femte styckena.

Vid återbetalning enligt andra

 

 

 

 

 

 

 

 

72

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:6

Författningsförslag

stycket gäller, utöver vad som följer av 9 kap. 6—8 §§ denna lag, 4–12 §§ lagen (2009:000) om återkrav inom välfärds- systemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

73

Författningsförslag

SOU 2009:6

28Förslag till

lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 1–4 §§ socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

9 kap.

 

 

 

 

1 §

 

Om

någon

genom

oriktiga

Beträffande ekonomiskt bistånd

uppgifter eller genom under-

enligt 4 kap. 1 § gäller bestämmel-

låtenhet att lämna uppgifter eller

serna i lagen (2009:000) om åter-

på annat sätt förorsakat att

krav inom välfärdssystemen i

ekonomiskt bistånd enligt 4 kap.

tillämpliga delar.

1 § utgetts obehörigen eller med

 

 

för högt belopp, får social-

 

 

nämnden återkräva vad som har

 

 

betalats ut för mycket.

 

 

 

Om någon i annat fall än som

 

 

avses i första stycket tagit emot

 

 

sådant

ekonomiskt

bistånd

 

 

obehörigen eller med för högt

 

 

belopp och skäligen borde ha

 

 

insett detta, får

socialnämnden

 

 

återkräva vad som har betalats ut

 

 

för mycket.

 

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

Socialnämnden får,

i andra

Socialnämnden får, utöver vad

fall än som avses i 1 §, återkräva

som följer av lagen (2009:000) om

bistånd som den enskilde har

återkrav

inom välfärdssystemen,

erhållit enligt 4 kap. 1 § endast

återkräva

bistånd som den

om det har lämnats

 

enskilde har erhållit enligt 4 kap.

1. som förskott på en förmån

1 § endast om det har lämnats

1. som förskott på en förmån

eller ersättning,

 

 

eller ersättning,

2. till den som är indragen i

2. till den som är indragen i

arbetskonflikt, eller

 

arbetskonflikt, eller

3. till den som på grund av

3. till den som på grund av

förhållanden som han eller hon

förhållanden som han eller hon

74

 

 

 

 

 

SOU 2009:6 Författningsförslag

inte kunnat råda över hindrats

inte kunnat råda över hindrats

från att förfoga över sina in-

från att förfoga över sina in-

komster och tillgångar.

komster och tillgångar.

Har ekonomisk hjälp lämnats i annat fall än som avses i 4 kap. 1 § får socialnämnden återkräva hjälpen, om den har getts under

villkor om återbetalning.

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett beslut som avser ekono-

Ett beslut som avser ekono-

misk hjälp som kan komma att

misk hjälp som kan komma att

återkrävas enligt denna paragraf

återkrävas enligt denna paragraf

skall

vara

 

skriftligt.

Beslutet

ska vara skriftligt. Beslutet ska

skall innehålla uppgifter om den

innehålla uppgifter om den eller

eller

de

omständigheter

som

de omständigheter

som

enligt

enligt

denna

paragraf

utgör

denna paragraf utgör grund för

grund för återbetalningsplikten.

återbetalningsplikten.

Beslutet

Beslutet

 

skall

 

delges

den

ska delges den enskilde.

 

 

enskilde.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 §

 

 

 

 

 

 

Vill socialnämnden föra talan

Vill socialnämnden föra talan

om ersättning som en enskild

om ersättning som en enskild

inte

återbetalar

frivilligt för

inte

återbetalar frivilligt

för

ekonomisk hjälp som avses i 1

ekonomisk hjälp som avses i 1

eller 2 § eller för kostnader som

eller 2 § eller för kostnader som

kommunen

har

haft

enligt

kommunen

har

haft

enligt

8 kap.

1 §

första eller

andra

8 kap.

1 §

första

eller

andra

stycket, skall talan väckas hos

stycket, ska talan väckas hos

länsrätten inom tre år från det

länsrätten inom tre år från det

kommunens kostnader uppkom.

kommunens kostnader uppkom.

Talan väcks vid den länsrätt

En talan om återbetalning enligt

inom vars domkrets den en-

1 § kan även avse räntor och

skilde är bosatt.

 

 

 

 

avgifter. Talan väcks vid den

 

 

 

 

 

 

 

 

länsrätt inom vars domkrets den

Talan om ersättning får inte

enskilde är bosatt.

 

 

 

 

Talan som avses i första

bifallas, om den ersättnings-

stycket får inte bifallas, om den

skyldige genom

att

återbetala

ersättningsskyldige

genom

att

kostnaden eller en del av denna

betala det krävda beloppet eller

kan antas bli ur stånd att klara

en del av detta kan antas bli ur

sin försörjning eller sin dagliga

stånd att klara sin försörjning

livsföring i övrigt eller annars

eller sin dagliga livsföring i

synnerliga

skäl

talar

mot

bifall

övrigt

eller

annars

synnerliga

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

75

Författningsförslag SOU 2009:6

till ersättningsanspråket.

skäl talar mot bifall till

 

betalningsanspråket.

4 §

 

Socialnämnden får helt eller

Socialnämnden

får helt eller

delvis efterge den ersättnings-

delvis efterge den ersättnings-

skyldighet som avses i 1 och 2 §§

skyldighet som avses i 2 § och i

och i 8 kap. 1 § första och andra

8 kap. 1 § första

och andra

styckena.

styckena.

 

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

76

Beträffande bostadstillägg enligt denna lag gäller bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämp- liga delar.
77

SOU 2009:6

Författningsförslag

29Förslag till

lag om ändring i lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:761) om bostads- tillägg till pensionärer m.fl.

dels att 31 § ska upphöra att gälla, dels att 30 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

30 §

Försäkringskassan skall besluta om återbetalning av bostads- tillägg, om den som uppburit bostadstillägget genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet har orsakat att bostadstillägget har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp. Detsamma gäller om bostadstillägg i annat fall har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som uppburit bostadstillägget har insett eller skäligen borde ha insett detta.

Om det finns särskilda skäl får Försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning.

Om en person som har be- funnits återbetalningsskyldig en- ligt första stycket har träffat avtal med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller har med- getts anstånd med betalningen av det återkrävda beloppet, skall ränta tas ut på beloppet. Räntan skall tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två

Författningsförslag

SOU 2009:6

procentenheter. Räntan skall be- räknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

Om ett belopp som har åter- krävts enligt första stycket inte betalas i rätt tid, skall dröjsmåls- ränta tas ut på beloppet. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämp- liga delar räntelagen (1975:635).

Om det finns särskilda skäl får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på ränta enligt tredje och fjärde styckena.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

78

Beträffande äldreförsörjnings- stöd gäller också bestämmelserna i lagen (2009:000) om återkrav inom välfärdssystemen i tillämpliga delar.
79
Följande bestämmelser i lagen (2001:761) om bostads- tillägg till pensionärer m.fl. gäller i fråga om äldreförsörj- ningsstöd enligt denna lag:
5 § om vem som är likställd med gift person m.m.,
22 § om ansökan m.m.,
25 § om utbetalning av bostadstillägg för förfluten tid,
26 § om anmälningsskyldig- het vid ändrade förhållanden,
27 och 28 §§ om omprövning och ändring av bostadstillägg, och
29 § om uppgiftsskyldighet för banker och andra penning- inrättningar.

SOU 2009:6

Författningsförslag

30Förslag till

lag om ändring i lagen (2001:853) om äldreförsörjningsstöd

Härigenom föreskrivs att 11 § lagen (2001:853) om äldre- försörjningsstöd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

11 § Följande bestämmelser i

lagen (2001:761) om bostads- tillägg till pensionärer m.fl. gäller i fråga om äldreförsörj- ningsstöd enligt denna lag:

5 § om vem som är likställd med gift person m.m.,

22 § om ansökan m.m.,

25 § om utbetalning av bostadstillägg för förfluten tid,

26 § om anmälningsskyldig- het vid ändrade förhållanden,

27 och 28 §§ om omprövning och ändring av bostadstillägg,

29 § om uppgiftsskyldighet för banker och andra penning- inrättningar,

30§ om återbetalningsskyldig- het, och

31§ om avdrag på bostads- tillägg.

Författningsförslag

SOU 2009:6

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

80

SOU 2009:6

Författningsförslag

31Förslag till

lag om ändring i lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 9 § lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4kap.

9 §

Om inte annat följer av

Om inte annat följer av

denna lag, gäller i tillämpliga

denna lag, gäller i tillämpliga

delar följande bestämmelser i

delar följande bestämmelser i

20 kap. lagen (1962:381) om all-

20 kap. lagen (1962:381) om all-

män försäkring för ärenden om

män försäkring för ärenden om

statligt tandvårdsstöd:

statligt tandvårdsstöd:

- 4–7 §§

om

återbetalnings-

- 5–7 §§ om

preskription,

skyldighet, ränta, preskription,

utmätning och skadestånd m.m.,

utmätning och skadestånd m.m.,

 

 

- 8–9 a §§

om uppgifts-

- 8–9 a §§

om uppgifts-

skyldighet m.m.,

 

skyldighet m.m.,

 

- 10 och 10 a §§ om ompröv-

- 10 och 10 a §§ om ompröv-

ning och ändring, samt

ning och ändring, samt

- 11–13 §§ om överklagande.

- 11–13 §§ om överklagande.

Bestämmelserna i 20 kap. 4–

Beträffande tandvårdsstöd som

4 d §§ lagen

om

allmän försäk-

betalats ut till annan än en vård-

ring gäller dock inte i förhållande

givare gäller också bestämmelserna

till vårdgivare.

 

i lagen (2009:000) om återkrav

 

 

 

inom välfärdssystemen i tillämpliga

 

 

 

delar.

 

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

81

Författningsförslag

SOU 2009:6

32Förslag till

lag om ändring i lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag

dels att 12 § ska upphöra att gälla, dels att 11 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

11 §

Om någon genom att lämna

Beträffande vårdnadsbidrag

oriktiga uppgifter eller genom att

enligt denna lag gäller bestäm-

underlåta att fullgöra en uppgifts-

melserna i lagen (2009:000) om

eller

anmälningsskyldighet,

eller

återkrav inom välfärdssystemen i

på annat sätt har orsakat att

tillämpliga delar.

vårdnadsbidrag betalats ut obe-

 

hörigen eller med för högt belopp

 

får

kommunen återkräva

vad

 

som har betalats ut för mycket.

 

Om någon i annat fall än som

 

avses i första stycket har tagit

 

emot vårdnadsbidrag obehörigen

 

eller med för högt belopp och

 

skäligen borde ha insett detta, får

 

kommunen återkräva vad

som

 

har betalats ut för mycket.

 

 

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återkrav av belopp som har betalats ut före ikraftträdandet.

82

SOU 2009:6

Författningsförslag

33Förslag till

lag om ändring i lagen (2008:313) om jämställdhetsbonus

Härigenom föreskrivs att 16 § lagen (2008:313) om jämställd- hetsbonus ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 §

Försäkringskassan ska besluta om återbetalning av jämställd- hetsbonus, om den som har tillgodoförts sådan bonus genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgiftsskyldighet har orsakat att bonus har tillgodoförts felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om jämställdhetsbonus i annat fall har tillgodoförts felaktigt eller med ett för högt belopp och den som tillgodoförts bonusen har insett eller skäligen borde

ha insett detta.

 

Om det finns särskilda skäl får

 

Försäkringskassan helt eller delvis

 

efterge krav på återbetalning.

 

Vad som föreskrivs om ränta i

Vid återkrav enligt första

20 kap. 4 b–4 d §§ lagen

stycket gäller bestämmelserna i 4,

(1962:381) om allmän försäkring

5, 8 och 10 §§ lagen (2009:000)

ska tillämpas på beslut om åter-

om återkrav inom välfärds-

betalning enligt denna paragraf.

systemen i tillämpliga delar.

1.Denna lag träder ikraft den 1 januari 2010.

2.Äldre bestämmelser ska fortfarande gälla vid återbetalning av bonus som tillgodoförts före ikraftträdandet.

83

1Utredningsuppdraget och dess genomförande

1.1Utredningsuppdraget

Jag har som särskild utredare haft i uppdrag att ta fram enhetligare regler om återkrav beträffande ekonomiska förmåner för personligt ändamål inom de centrala delarna av välfärdssystemen.

Enligt direktiven (dir. 2007:177, se bilaga 1) ska utgångspunkten för uppdraget vara att belopp som felaktigt betalats ut ska åter- krävas i sin helhet om inte mycket starka skäl talar mot detta. I uppdraget har därför ingått att analysera de nuvarande reglerna och tillämpningen av dessa samt överväga i vilka avseenden de materiella reglerna bör ändras. Enligt direktiven ska jag överväga om det ska införas en särskild lag om återkrav. Utgångspunkten för lagens tillämpningsområde ska vara tillämpningsområdet för bidragsbrottslagen (2007:617). En avgränsning som anges i direktiven är att uppdraget inte omfattar det arbetsmarknads- politiska området.

I uppdraget ingår att särskilt överväga regleringen av förutsätt- ningarna för eftergift. Det anges därvid att jag ska överväga hur ökad enhetlighet beträffande eftergift på området bör komma till stånd och ha som utgångspunkt för övervägandena den reglering som finns på studiestödsområdet.

I uppdraget ingår även att överväga regleringen av förut- sättningarna för avräkning. Utgångspunkten härvid ska vara att möjligheten till avräkning bör kunna användas i största möjliga utsträckning. I uppdraget ingår även att överväga hur beräkning av det belopp som får hållas inne ska göras, varvid utgångspunkten bör vara Skatteverkets norm för hur man bestämmer ett ut- mätningsfritt belopp. Möjligheten att införa avräkning även be- träffande avgifter och räntor ska också övervägas.

85

Utredningsuppdraget och dess genomförande

SOU 2009:6

I uppdraget ingår vidare att överväga införandet av bestämmel- ser om såväl ränta från tidpunkten för den felaktiga utbetalningen som dröjsmålsränta och ränta vid anstånd eller avbetalningsplan.

En annan fråga som pekas ut är betydelsen av god tro hos den som tagit emot en förmån. Jag ska enligt direktiven överväga om och i så fall hur mottagarens goda tro bör beaktas och regleras.

I uppdraget ingår slutligen att beakta de internationella för- pliktelser som finns på området samt att överväga om det finns an- ledning att förtydliga hur återkravsreglerna ska tillämpas i för- hållande till reglerna om omprövning.

1.2Utredningsarbetet

Arbetet har bedrivits i nära samråd med de förordnade experterna. Jag har hållit sju sammanträden med experterna.

Jag har samrått med Asylmottagandeutredningen, Utredningen om bidragsspärr, Studiesociala kommittén samt Utredningen om en pensionsmyndighet. Jag har vidare hållit mig underrättad om det arbete som Statskontoret bedrivit beträffande utvärdering av effektiviteten vid återkravshanteringen hos Försäkringskassan och Centrala studiestödsnämnden.

86

2 Nuvarande ordning

2.1Inledning

I detta kapitel redovisas de förmåner på välfärdsområdet som kan beröras av mitt utredningsuppdrag. Vissa förmåner ingår som centrala delar av välfärdssystemen medan andra är mer perifera. Ambitionen är dock att redovisa alla gällande förmåner som berörs. Det gäller således samtliga förmåner för personligt ändamål som i någon del innefattar kontant ersättning och som utbetalas av Försäkringskassan, Premiepensionsmyndigheten (PPM), Centrala Studiestödsnämnden (CSN), Migrationsverket och kommunerna. Arbetsmarknadspolitiska förmåner omfattas inte av uppdraget och redovisas alltså inte, utom såvitt avser aktivitetsstöd och utvecklingsersättning som betalas ut av Försäkringskassan.

Avsnitt 2.2 innehåller en översiktlig redogörelse för de olika välfärdsförmånerna. Därefter redovisas beträffande dessa förmåner reglerna för återkrav (avsnitt 2.3), omprövning (2.4), eftergift (2.5), avräkning (2.6), ränta (2.7), preskription (2.8) samt över- klagande och rätten till domstolsprövning (2.9).

Eftersom det i direktiven för utredningsarbetet anges att bidragsbrottslagen (2007:612) ska vara utgångspunkten lämnas redan här redogörelse för vad som gäller enligt den lagen.

Bidragsbrottslagen gäller bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personligt ändamål (ekonomiska förmåner) som enligt lag eller förordning beslutas av Försäkringskassan, PPM, CSN, Migrations- verket, Arbetsförmedlingen, kommunerna eller arbetslöshets- kassorna. Som bidragsbrott straffbeläggs den som lämnar oriktiga uppgifter eller inte anmäler ändrade förhållanden som han eller hon är skyldig att anmäla enligt lag eller förordning och som på så sätt orsakar fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med för högt belopp. Begår någon av oaktsamhet en

87

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

gärning som nu sagts ska han eller hon dömas för vårdslöst bidragsbrott.

2.2Förmåner inom välfärdssystemen

2.2.1Inledning

Nedan redovisas de förmåner som beslutas av Försäkringskassan, CSN, Migrationsverket och kommunerna. Redovisningen avslutas med ett avsnitt om vissa ersättningar till totalförsvarspliktiga som kan utges av samtliga myndigheter och kommuner hos vilka totalförsvarspliktiga tjänstgör.

2.2.2Förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Förmåner enligt AFL

Lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) innehåller regler om flera viktiga förmåner inom socialförsäkringen och de centrala reglerna om återkravshanteringen. De förmåner som följer av AFL är sjukpenning, havandeskapspenning, föräldrapenning, tillfällig föräldrapenning, sjuk- och aktivitetsersättning samt rehabiliterings- ersättning.

Reglerna om sjukpenning och havandeskapspenning finns framförallt i 3 kap. AFL. Enligt 3 kap. 7 § gäller att sjukpenning utges vid sjukdom som sätter ned den enskildes arbetsförmåga med minst en fjärdedel. Avsikten med sjukpenningen är att den ska ge kompensation för den inkomstförlust som den enskilde kan drabbas av till följd av arbetsoförmågan. Sjukpenning utgår i relation till den på visst sätt bestämda sjukpenninggrundade inkomsten och betalas ut till den enskilde. Om en arbetsgivare har betalt ut lön under sjukdomstiden kan istället arbetsgivaren få uppbära sjukpenningen till den del den inte överstiger den utbetalda lönen. Detta följer av 3 kap. 16 §. Av samma bestämmelse följer även att utrikesförvaltningen kan få motsvarande rätt att uppbära sjukpenningen om den enskilde drabbats av sjukdom utom riket och därvid erhållit ersättning genom utrikesförvaltningens försorg.

Enligt 3 kap. 9 § har en havande kvinna som omfattas av sjuk- försäkringen rätt till havandeskapspenning om havandeskapet har

88

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

satt ner hennes förmåga att utföra uppgifterna i förvärvsarbetet med minst en fjärdedel och hon inte kan omplaceras till annat mindre ansträngande arbete. En kvinna har även rätt till havande- skapspenning om hon inte får sysselsättas i sitt förvärvsarbete på grund av en föreskrift om förbud mot arbete under havandeskap och hon inte kan omplaceras till annat arbete. Det följer av 3 kap. 9 a § att havandeskapspenningen utbetalas till kvinnan efter an- sökan.

Reglerna om föräldrapenning och tillfällig föräldrapenning finns framförallt i 4 kap. AFL. Föräldrapenningsförmånerna utges för vård av barn. Föräldrapenning med anledning av ett barns födelse utges för ett visst antal dagar fördelade på ett i 4 kap. närmare angivet sätt mellan föräldrarna. Tillfällig föräldrapenning kan utges när en förälder bl.a. behöver stanna hemma från arbetet för att vårda ett sjukt barn som inte har fyllt tolv år. I vissa undantagsfall kan tillfällig föräldrapenning även utges för vård av barn som är äldre än 12 år. Föräldrapenningsförmåner utges till den förälder som avstår från förvärvsarbete men kan också betalas ut till vissa andra personer som likställs med föräldrar. Tillfällig föräldra- penning kan i vissa fall också utges till någon annan än en förälder eller likställd som tar hand om barnet vid sjukdom m.m. Ersättningen kan vidare enligt 4 kap. 16 § utges till båda föräldrarna för samma barn och tid, men det är ändå fråga om individuell kompensation för respektive förälders inkomstförlust.

Reglerna om sjuk- och aktivitetsersättning finns framförallt i 7– 9 kap. samt 16 och 16 a kap. AFL. Ersättningarna kan komma ifråga för den som har en stadigvarande nedsatt arbetsförmåga. Sjuk- och aktivitetsersättning är inkomstrelaterade men kan också utgå som en garantiersättning. Aktivitetsersättningen utges även som en särskild ersättning för kostnader som uppstår med anledning av de eventuella aktiviteter som den enskilde deltar i med anledning av den nedsatta arbetsförmågan. Syftet med garanti- ersättningen är att säkerställa att den enskilde får ersättning på en viss nivå när denne saknar rätt till inkomstrelaterad ersättning eller när den inkomstrelaterade ersättningen inte är tillräckligt hög. Det följer av 16 kap. 1 § att ersättningen utbetalas till den enskilde.

16 a kap. trädde i kraft den 1 december 2008. Kapitlet innehåller bestämmelser som ger den som hade rätt till en icke tidsbegränsad sjukersättning för juni 2008 en möjlighet att återgå i arbete utan att rätten till ersättningen omprövas. Sjukersättningen ska i stället minskas med hänsyn till en så kallad reduceringsinkomst som

89

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

beräknas med utgångspunkt i den enskildes pensionsgrundande inkomst. Reglerna om reducering kan tillämpas efter ansökan från den enskilde. Av ansökan ska det framgå när arbetet påbörjas och den inkomst som kommer att betalas ut. Försäkringskassan fattar ett preliminärt beslut för varje kalenderår om löpande reducering av sjukersättningen. Ett slutligt beslut om reducering av sjukersätt- ningen fattas efter det att Skatteverket har beslutat om pensions- grundande inkomst för det aktuella kalenderåret.

Reglerna om rehabiliteringsersättning finns framförallt i 22 kap. AFL. Ersättningen består av rehabiliteringspenning och särskilt bidrag. Rehabiliteringsersättning utges till den som har nedsatt arbetsförmåga och som deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering som avser att korta sjukdomstiden eller att helt eller delvis förebygga eller häva nedsättning av arbetsförmågan. Enligt 22 kap. 7 § utbetalas ersättningen efter ansökan av den försäkrade.

Sjuklön m.m.

En arbetstagare har rätt att vid sjukdom behålla sin lön och andra anställningsförmåner, s.k. sjuklön, enligt vad som anges i lagen (1991:1047) om sjuklön. Sjuklön utges vid sjukdom m.m. som sätter ned arbetsförmågan och den betalas av arbetsgivaren under de första två veckorna. Om en arbetstagare löper särskilt hög risk att bli sjuk ofta eller för långa perioder finns det ett särskilt högriskskydd som innebär att arbetsgivaren kan får kompensation från Försäkringskassan för utgiven sjuklön. Det finns vidare möjlighet för vissa arbetsgivare att försäkra sig hos Försäkrings- kassan för sjuklönekostnader.

Om det uppstår en tvist om sjuklön finns det vissa möjligheter för den enskilde att få statlig s.k. sjuklönegaranti. Detta följer av 20–23 §§ lagen om sjuklön. Garantin innebär att staten garanterar arbetstagaren en viss ersättning under den pågående tvisten med arbetsgivaren om sjuklönen. En förutsättning är att det finns sannolika skäl för att arbetstagaren har rätt till den begärda sjuk- lönen eller del därav. Har Försäkringskassan betalat ut ersättningen inträder myndigheten i arbetstagarens rätt till sjuklön gentemot arbetsgivaren.

90

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

Smittbärarpenning

Enligt lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare har enskilda under vissa förutsättningar rätt till s.k. smittbärarpenning samt resekostnadsersättning. Ersättningsberättigad är bl.a. den som drabbats av en smittsam sjukdom och som därför måste avstå från förvärvsarbete. Resekostnadsersättningen utgår för kostnader i samband med sjukresor m.m. Ersättningarna är subsidiära till ersättningar som betalas ut enligt bl.a. AFL.

Bilstöd

Personer med funktionshinder och föräldrar till barn med funktionshinder har under vissa förutsättningar rätt till bidrag enligt förordningen (1988:890) om bilstöd till personer med funktionshinder. Bidraget avser vissa kostnader relaterade till anskaffning av bl.a. personbil och lämnas i form av grundbidrag, anskaffningsbidrag, anpassningsbidrag samt bidrag för körkorts- utbildning. Anskaffningsbidraget utgår i relation till den enskildes inkomster.

Närståendevård

Den som vårdar en närstående som är svårt sjuk har rätt till ersättning bl.a. för förlorad förvärvsinkomst under vissa förut- sättningar. Ersättningen motsvarar i princip vårdarens sjukpenning enligt AFL. Bestämmelserna finns i lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård.

Handikappersättning och vårdbidrag

Enligt lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag har dels funktionshindrade rätt till handikappersättning, dels föräldrar och vissa därmed likställda rätt till vårdbidrag för funktionshindrade barn. Handikappersättningen utges till den som behöver mer tidskrävande hjälp av annan i sin dagliga livsföring eller för att kunna förvärvsarbeta, eller som i annat fall har betydande merutgifter. Vårdbidraget utgår när ett barn på grund av funktionshinder behöver särskild tillsyn och vård av föräldrarna.

91

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Bidraget omfattar också merutgifter som orsakas av funktions- hindret. Om båda föräldrarna till ett barn, för vilket de har rätt till vårdbidrag, är berättigade till sådant bidrag utges bidraget till den förälder som står för den huvudsakliga tillsynen och vården av barnet. Bidraget kan dock under vissa förutsättningar delas mellan föräldrarna. Förmånerna grundas på en schablonberäkning enligt vissa angivna regler.

Assistansersättning

Vissa funktionshindrade har enligt lagen (1993:389) om assistans- ersättning rätt till ersättning för kostnader för personlig assistans, s.k. assistansersättning. En förutsättning är att den enskilde har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan.

Ersättningen betalas som huvudregel ut till den enskilde. Om den ersättningsberättigade genom kommunen fått biträde av personlig assistent får Försäkringskassan besluta att ersättningen ska betalas ut till kommunen i den utsträckning den motsvarar kommunens avgift för assistenten. Om den ersättningsberättigade är ur stånd att själv ta hand om ersättningen, får Försäkringskassan besluta att ersättningen ska betalas ut till en kommunal myndighet eller till någon annan person för att användas till kostnader för assistansen.

Arbetsskadeförsäkring

Enskilda kan få ersättning i samband med arbetsskada enligt lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Ersättningen är subsidiär till ersättning enligt AFL. Den enskilde kan bl.a. få sjukpenning och livränta. I den mån ersättning inte utges enligt AFL ersätts även kostnader för bl.a. sjukvård utom riket och tandvård. Om den försäkrade avlidit ersätts dessutom vissa begravningskostnader m.m. och efterlevande kan få livränta.

För skada som har inträffat före den 1 juli 1977 gäller dock reglerna om ersättning i den numera upphävda lagen (1954:243) om yrkesskadeförsäkring eller motsvarande bestämmelser i äldre författningar i vissa delar.

92

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

Arbetshjälpmedel

Arbetsgivare och arbetstagare kan få bidrag till arbetshjälpmedel enligt förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukför- säkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel. Bidraget får avse kostnaden för att köpa eller hyra hjälpmedel, för expertundersökningar och för att reparera arbetshjälpmedlet.

Personskadeskydd

Den som bl.a. fullgör sin totalförsvarsplikt, medverkar i räddnings- tjänst, är intagen på kriminalvårdsanstalt eller utför samhällstjänst eller ungdomstjänst har under vissa förutsättningar rätt till ersättning av staten vid personskada. Denna rätt följer av lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Ersättning utges vid sjukdom, bestående nedsättning av arbetsförmågan och dödsfall. Ersättning enligt det förstnämnda lagen är subsidiär till andra statliga ersättningar och bestäms i allt väsentligt enligt reglerna i lagen om arbetsskadeförsäkring. Rätten till ersättning enligt den senare lagen prövas av Kammarkollegiet enligt bestämmelserna i avtalet om ersättning vid personskada (PSA) som gäller för bl.a. statligt anställda.

Krigsskadesersättning till sjömän

Under vissa förutsättningar har sjömän som tjänstgör på svenskt fartyg rätt till ersättning vid personskada som sjömannen ådrar sig utomlands till följd av olycksfall på grund av krigshändelse. Detta följer av lagen (1977:267) om krigsskadeersättning till sjömän. Ersättning utgår med tillämpning av bestämmelserna i lagen om arbetsskadeförsäkring.

Förmåner till totalförsvarspliktiga

Enligt 8 kap. lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt har bl.a. den som fullgör sin totalförsvarsplikt rätt till vissa förmåner. Detta regleras närmare i förordningen (1995:239) om förmåner till total-

93

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

försvarspliktiga. Förordningen ger ett antal olika förmåner bl.a. i samband med fullgörandet av totalförsvarsplikt, för vilka flera olika myndigheter ansvarar. De förmåner som Försäkringskassan ansvarar för är dagpenning och familjebidrag. Detta följer av 1 § lagen (1991:1488) om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret.

Dagpenningen är inkomstrelaterad. Familjebidrag lämnas i form av familjepenning, bostadsbidrag, näringsbidrag och begravnings- bidrag när en anhörig avlider. Dessa ersättningar kan något förenklat sägas syfta till att garantera en ekonomisk och social trygghet för den totalförsvarspliktige och för de anhöriga som är beroende av honom eller henne för sin försörjning.

Adoption av utländska barn

Adoptivföräldrar kan vid adoption av utländska barn få bidrag enligt lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn. Om förutsättningarna för bidrag är uppfyllda utbetalas ett schablonbelopp, som för närvarande är 40 000 kronor. Om adoptivföräldrarna inte kommit överens om annat tillkommer bidraget dem med hälften vardera.

Barnbidrag

Enligt lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag ska för ett barn som är bosatt i Sverige lämnas bidrag till barnets uppehälle och uppfostran. Om någon uppbär allmänt barnbidrag för två eller flera barn, förlängt barnbidrag eller studiebidrag för gymnasiestudier lämnas också flerbarnstillägg.

En förälder som ensam har vårdnaden om ett barn har rätt att uppbära det allmänt barnbidraget för barnet. Om föräldrarna har gemensam vårdnad har den förälder som anmäls som bidrags- mottagare rätt att uppbära bidraget. Om föräldrarna inte bor tillsammans kan bidraget fördelas på visst sätt. Motsvarande gäller om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare. Om barnet har placerats i s.k. enskilt hem får Försäkringskassan förordna att bidraget ska uppbäras av den som fostrar barnet. Om synnerliga skäl föreligger får bidraget på framställning av socialnämnden utbetalas till annan lämplig person eller till nämnden att användas

94

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

för barnets bästa. När ett barn vårdas i ett hem för vård eller boende inom socialtjänsten, får det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden uppbära bidraget, med redovisningsskyldighet mot den bidragsberättigade.

Enligt lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag har föräldrar m.fl. även rätt till s.k. förlängt barnbidrag för barn över 16 år som fortfarande går i grundskola eller motsvarande. De regler som gäller för rätten att uppbära allmänt barnbidrag och flerbarnstillägg tillämpas enligt 8 § även på det förlängda barnbidraget.

Bostadsbidrag

Reglerna för bostadsbidrag finns i lagen (1993:737) om bostads- bidrag. Bostadsbidrag lämnas i form av bidrag till kostnader för den bostad där sökanden är bosatt och folkbokförd, särskilt bidrag för hemmavarande barn samt umgängesbidrag till den som på grund av vårdnad eller umgänge tidvis har barn boende i sitt hem. Bidraget utgår i relation till bidragsgrundande inkomsten som beräknas på visst sätt. Bidragsberättigade är barnfamiljer och hushåll utan barn, dock endast den som är mellan 18 och 29 år.

Bostadsbidrag betalas ut löpande som preliminärt bidrag, beräknat efter en uppskattad inkomst. Bidraget bestäms slutligt i efterhand på grundval av den då fastställda bidragsgrundande inkomsten. Slutligt bostadsbidrag bestäms för varje kalenderår under vilket preliminärt bidrag har betalats ut och efter den tidpunkt då taxeringsbeslut senast ska ha meddelats. Det innebär att det slutliga beslutet bestäms efter taxeringsårets slut i november året efter det år då det preliminära bidraget betalades ut.

Bostadsbidrag betalas som regel ut till sökanden. Ansökan som avser makars bostad ska vara gemensam men om det finns särskilda skäl får ansökan görs av ena maken. På begäran av sökanden får Försäkringskassan besluta att bidraget ska betalas ut till annan än sökanden. Om det finns synnerliga skäl får Försäkringskassan på framställning av socialnämnden betala ut bidraget till lämplig person eller till nämnden att användas för hushållets bästa.

95

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Bostadstillägg

Pensionärer m.fl. kan under vissa förutsättningar få bostadstillägg och s.k. särskilt bostadstillägg enligt lagen (2001:761) om bostads- tillägg till pensionärer m.fl. Bostadstillägget utgår i relation till sökandens eller sökandenas förväntade inkomster. Särskilt bostads- tillägg utges när den enskildes bidragsberättigande inkomster efter avdrag för skäliga bostadskostnader understiger en skälig levnads- nivå. Tilläggen betalas ut till den eller de bidragsberättigade sökande. Till skillnad mot vad som gäller för bostadsbidrag sker det ingen avstämning av den förväntade inkomsten mot den faktiska.

Äldreförsörjningsstöd

Äldreförsörjningsstöd utgår enligt lagen (2001:853) om äldre- försörjningsstöd till den som fyllt 65 år. För den som har rätt till inkomstgrundad ålderpension, garantipension eller bostadstillägg för pensionärer utgår stödet endast i fall den stödberättigade tar samtliga dessa förmåner i anspråk. Syftet med stödet är att den stödberättigade ska tillförsäkras en skälig levnadsnivå och tillräckliga medel för att täcka en skälig bostadskostnad. Stödet ska motsvara det belopp varmed den stödberättigades och hans makes sammanlagda inkomster understiger summan av skälig bostads- kostnad och skälig levnadsnivå. Stödet betalas ut till den stöd- berättigade. Om makar eller sambor båda är berättigade till stödet betalas det ut till dem båda.

Aktivitetsstöd och utvecklingsersättning

Förordningen (1996:1100) om aktivitetsstöd innehåller bestämmel- ser om utvecklingsersättning, aktivitetsstöd och stöd till vissa kostnader i form av bl.a. resor, logi och dubbelt boende. Utvecklingsersättning och aktivitetsstöd är ekonomiskt stöd till försörjning.

Utvecklingsersättning lämnas till ungdomar mellan 18 och 25 år som deltar i vissa åtgärder inom de arbetsmarknadspolitiska programmen och som inte är eller skulle vara berättigade till arbetslöshetsersättning.

Aktivitetsstöd lämnas till de som fyllt 25 år och som deltar i vissa åtgärder inom de arbetsmarknadspolitiska programmen. Även

96

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

den som inte uppfyller kraven för utvecklingsstöd därför att han eller hon är eller skulle vara berättigad till arbetslöshetsersättning kan få aktivitetsstöd. Aktivitetsstöd ska minskas med bl.a. studie- hjälp eller studiemedel som utgår för samma tid som aktivitets- stödet.

Enligt 6 och 7 §§ är det Försäkringskassan som beräknar och betalar ut aktivitetsstöd och utvecklingsersättning. Om ersätt- ningarna minskas på grund av studiehjälp eller studiemedel ska Försäkringskassan till CSN betala det belopp varmed aktivitets- stödet minskats. Stöd till vissa kostnader som bl.a. resor, logi och dubbelt boende beräknas och betalas ut av Arbetsförmedlingen.

Underhållsstöd

Underhållsstöd lämnas till barn enligt bestämmelserna i lagen (1996:1030) om underhållsstöd. Något förenklat kan sägas att två av förutsättningarna för stödet är att barnets föräldrar inte bor tillsammans samt att den ena föräldern inte fullgör sin under- hållsskyldighet enligt föräldrabalken gentemot barnet. Det krävs också att barnet är folkbokfört hos en förälder och att, om barnet är underårigt, denne är barnets vårdnadshavare. Stödet kan emeller- tid också utgå till barn som växelvis bor hos båda föräldrarna och att den ene eller är båda är vårdnadshavare för.

Underhållsstöd lämnas till dess barnet fyllt 18 år. Förlängt underhållsstöd kan i vissa fall lämnas till dess barnet avslutat sina gymnasiestudier eller motsvarande.

Från underhållsstödet ska avräknas vad en förälder betalar i underhållsbidrag.

I 17 § anges till vem underhållsstödet utbetalas. Stödet betalas ut till den s.k. boföräldern eller vid växelvis boende till båda föräldrarna. Har två särskilt förordnade vårdnadshavare utsetts att utöva vårdnaden gemensamt, betalas stödet ut till den kvinnliga vårdnadshavaren eller, om vårdnadshavarna begär det, till den manlige vårdnadshavaren. Är de av samma kön betalas stödet ut till den äldre av dem eller, om de begär det, till den yngre. Förlängt underhållsstöd betalas ut till den studerande. Om det finns synnerliga skäl, får underhållsstödet på framställan av social- nämnden betalas ut till någon annan lämplig person eller till nämnden att användas för barnets bästa.

97

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Inkomstpensionsförmåner

Den försäkring för inkomstgrundad ålderspension som följer av lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension omfattar inkomstpension, tilläggspension, premiepension samt premie- pension till efterlevande. Försäkringskassan hanterar inkomst- pension och tilläggspension. Detta följer av 13 kap 4 §. PPM hanterar premiepension, se avsnitt 2.2.3.

Inkomstpension beräknas utifrån de pensionsrätter som fast- ställts för en försäkrad. Pensionsrätterna fastställs årligen och grundas på de inkomster och andra belopp som är pensions- grundande. Den allmänna inkomstutvecklingen har också betydelse för inkomstpensionen. Bestämmelserna om inkomstpension finns framförallt i 5 kap. Allmänt kan sägas att inkomstpension får tas ut tidigast från och med den månad då den pensionsberättigade fyller

61år.

Tilläggspension beräknas utifrån de pensionspoäng som tjänats

in av en försäkrad. Pensionspoängen fastställs årligen och grundas på de inkomster och andra belopp som är pensionsgrundande. Tilläggspensionens storlek är genom s.k. följsamhetsindex beroen- de av den allmänna inkomstutvecklingen. Bestämmelserna om tilläggspension finns framförallt i 6 kap. Den som är född 1953 eller tidigare och som har tillgodoräknats pensionspoäng för minst tre år får ta ut tilläggspension tidigast vid 61 års ålder.

Det följer av 12 kap. att inkomstpension och tilläggspension betalas ut till den pensionsberättigade. Enligt 12 kap. 8 § får dock retroaktivt beslutad pension betalas ut till socialnämnden om den enskilde i väsentlig mån fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453) utan villkor om åter- betalning. Utbetalningen till socialnämnden får inte överstiga vad som motsvarar vad socialnämnden sammanlagt betalat ut till den pensionsberättigades och dennes familjs försörjning för den tid som den retroaktiva pensionen avser.

Garantipension

Garantipension regleras i lagen (1998:702) om garantipension. Syftet med garantipensionen är att dels kompensera personer födda 1937 eller tidigare för bortfall av folkpension, dels tillförsäkra personer födda 1938 eller senare en viss miniminivå om de saknar

98

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

inkomstgrundad ålderspension eller om denna inte överstiger ett visst högsta belopp.

Av 5 kap. 1 § följer att de utbetalningsregler som gäller för ålderspension och som beskrivits i föregående avsnitt även gäller för garantipension. Pensionen betalas alltså ut till den pensions- berättigade såvida inte 12 kap. 8 § lagen (1998:674) om inkomst- grundad ålderspension är tillämplig beträffande utbetalning till socialnämnden.

Efterlevandepension och efterlevandestöd till barn

Rätten till efterlevandepension regleras i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn. Efterlevande- pension delas in i barnpension, omställningspension, änkepension samt garantipension till omställningspension och änkepension. Lagen anger även förutsättningarna för efterlevandestöd till barn. Enligt 8 kap. 1 § är det Försäkringskassan som fattar beslut i ärenden enligt denna lag.

Barnpension utges till barn vars ena eller båda föräldrar har avlidit. Reglerna för barnpension finns i 2 kap. Pensionen utgår till dess barnet fyllt 18 år men kan under vissa förutsättningar utgå även för tid därefter. Barn kan även få efterlevandestöd enligt 3 kap. om barnpensionen inte överstiger ett visst angivet belopp.

Omställningspension utges till en efterlevande make, som inte uppnått 65 års ålder och som stadigvarande sammanbodde med sin make vid dennes död, om sammanboendet varat under en viss längre tid eller om den efterlevande vid dödsfallet bodde till- sammans med barn som stod under vårdnad av makarna eller en av dem. Omställningspensionen utgår under tio månader efter dödsfallet men tiden kan under vissa förutsättningar förlängas. Den enskilde kan även ha rätt till garantipension till omställnings- pension. Denna rätt motsvarar i princip möjligheterna till garantipension enligt lagen om garantipension. Bestämmelserna beträffande omställningspension och garantipension till omställ- ningspension finns i 4 kap. Barnpension och omställningspension utgår i relation den avlidnes pensionsbehållning för inkomst- grundad ålderspension. För full garantipension fordras att den avlidne kan tillgodoräknas 40 år med försäkringstid i Sverige. Efterlevandestöd kan betalas ut till ett barn som bor i Sverige även om den avlidne aldrig bott i Sverige.

99

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

En efterlevande maka som är född år 1944 eller tidigare har under vissa förutsättningar rätt till änkepension om den avlidne maken hade rätt till inkomstgrundad ålderspension eller förtids- pension. Det finns vidare möjligheter för denna grupp av änkor att få garantipension till änkepension. Också änkor födda år 1945 eller senare har under vissa särskilda förutsättningar rätt till änke- pension. Änkepension beräknas på den avlidnes intjänade pensionspoäng. Bestämmelserna om änkepension och garanti- pension till änkepension finns i 6 kap. Utbetalningsreglerna som gäller för inkomstgrundad ålderspension och garantipension tillämpas i princip även på efterlevandepension och efterlevande- stöd till barn. Detta följer av 7 kap. 8 och 9 §§. Ersättningen betalas alltså ut till den enskilde om inte undantagsregeln om utbetalning till socialnämnden är tillämplig.

Särskilt pensionstillägg

En förälder eller vissa därmed likställda som under en längre tid har vårdat sjukt eller handikappat barn och som därmed avstått från förvärvsarbete har rätt till ett särskilt pensionstillägg till ålders- pensionen eller tilläggspensionen eller till garantipension om föräldern är född år 1953 eller tidigare. Bestämmelser om detta finns i lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålders- pension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn. Stor- leken på tillägget beräknas på grundval av den tid som föräldern vårdat barnet. Enligt 2 § utges tillägget till föräldern.

Jämställdhetsbonus

Den 1 juli 2008 infördes den s.k. jämställdhetsbonusen (prop. 2007/08:93 Jämställdhetsbonus – familjepolitisk reform). Föräldrar som har gemensam vårdnad om ett barn har rätt till bonusen. Enligt 2 § lagen (2008:313) om jämställdhetsbonus är det För- säkringskassan som beslutar i ärenden om jämställdhetsbonus. Bonusen lämnas enligt 5 § till den av ett barns förälder som tagit ut föräldrapenning under högst antal dagar.

Med hänsyn till att reformen innebär att den bonusberättigade föräldern krediteras på skattekontot har Lagrådet vid behandlingen av lagförslaget ifrågasatt huruvida bonusen är en sådan förmån som

100

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

omfattas av bidragsbrottslagen. Regeringen har framhållit att bonusen inte är en socialförsäkringsförmån och inte heller kan hänföras till de förmåner som omfattas av bidragsbrottslagen men att det ytterst får överlämnas till rättstillämpningen att avgöra frågan.

Ersättning för sjukvård m.m.

Personer som omfattas av det svenska hälso- och sjukvårds- systemet har en på EG-fördraget direkt vilande rättighet att anlita hälso- och sjukvård samt tandvård i ett annat land inom gemen- skapen. Om de själva betalat kostnaderna för vården har de under vissa förutsättningar rätt att få utgifterna ersatta genom sjukförsäkringen eller tandvårdsstödet (se Regeringsrättens domar den 20 januari 2004 i mål nr 5595-99, 6396-01 och 6790-01). Sådan ersättning betalas ut av Försäkringskassan.

Försäkringskassan kan också utge ersättning för viss sjukvård enligt gränssjukvårdsförordningen (1962:390) och för läkarut- låtanden i vissa fall enligt förordningen (1975:1157) om ersättning för vissa läkarutlåtanden m.m.

2.2.3Förmåner som beslutas av Premiepensionsmyndigheten

Premiepension

Premiepensionen finns reglerad i lagen om inkomstgrundad ålderspension. Systemet med premiepension är en försäkrings- lösning som grundar sig bl.a. på att medel som motsvarar fastställd pensionsrätt fonderas och på att pensionernas storlek är beroende av värdeutvecklingen på de fonderade medlen.

Pensionsrätten för varje försäkrad fastställs årligen och grundas på de inkomster och andra belopp som är pensionsgrundande. Bestämmelserna om premiepension finns framförallt i 7–11 kap. Premiepension får tidigast tas ut från och med den månad då pensionsspararen fyller 61 år. Under vissa förutsättningar ska PPM på ansökan av pensionsspararen meddela efterlevandeskydd. Skyddet innebär att premiepension betalas ut till efterlevande maka eller barn.

101

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Av 12 kap. följer att premiepension betalas ut till den enskilde. Om denne avlidit kan premiepensionen betalas ut till efterlevande enligt de förutsättningar som anges i 10 kap.

Enligt 12 kap. 8 § får retroaktivt beslutad pension betalas ut till socialnämnden om den enskilde i väsentlig mån fått sin försörjning genom ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen utan villkor om återbetalning. Utbetalningen till socialnämnden får inte överstiga vad som motsvarar vad socialnämnden sammanlagt betalat ut till den pensionsberättigades och dennes familjs försörjning för den tid som den retroaktiva pensionen avser.

2.2.4Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

Studiestöd

Studiestöd regleras i studiestödslagen (1999:1395) och studiestöds- förordningen (2000:655). Studiestöd lämnas i form av studiehjälp och studiemedel.

Studiehjälp består av studiebidrag, inackorderingstillägg och extra tillägg. Förutsättningarna för studiehjälp anges framförallt i 2 kap. studiestödslagen. Studiehjälp är avsedd för yngre personer. Något förenklat kan sägas att hjälpen är avsedd för gymnasie- studerande. Studiehjälpen utgår oavsett behov och för studier både inom och utom Sverige.

Enligt 2 kap. 33 § studiestödsförordningen betalas studiehjälp ut till den studerande själv om denne är myndig eller annars till dennes föräldrar eller någon annan vårdnadshavare enligt samma grunder som tillämpas vid utbetalning av allmänt barnbidrag. Enligt CSN:s föreskrifter och allmänna råd om studiehjälp (CSNFS 2007:5) kan, om den studerande är omyndig, vårdnadshavarna gemensamt anmäla till CSN vem av dem som ska vara betalnings- mottagare av studiehjälp, eller om båda ska vara det. Om någon sådan anmälan inte görs, betalas studiehjälpen ut till den av vårdnadshavarna, eller båda, som senast fick allmänt eller förlängt barnbidrag för den studerande.

Vidare gäller enligt 2 kap. 33 § studiestödsförordningen att om en förvaltare har förordnats enligt föräldrabalken, ska studiehjälpen betalas ut till förvaltaren om det ingår i dennes uppdrag. Om det finns särskilda skäl, kan studiehjälp för en omyndig studerande

102

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

betalas ut till en socialnämnd eller någon annan för att användas till den omyndiges utbildning och uppehälle.

Studiemedel består av studiebidrag och studielån. Till studerande som har vårdnaden om barn utgår också tilläggsbidrag. Vidare kan tilläggslån utgå. Förutsättningarna för studiemedel anges fram- förallt i 3 kap. studiestödslagen. Något förenklat kan sägas att studiemedel utges till studerande mellan 20 och 54 år. Studiemedel utgår i relation till omfattningen av studierna och till den inkomst som en studerande förväntas få under det kommande halvåret. Om inkomsterna överstiger ett s.k. fribelopp utgår inga studiemedel. Studiemedlen kontrolleras i efterhand när inkomsttaxeringen är klar. Till skillnad från studiebidraget ska studielånet betalas tillbaka så småningom. Detta regleras i 4 kap. studiestödslagen. Åter- betalningen av studielånen ska ske när det vid ingången av ett kalenderår har gått minst sex månader efter utgången av den senaste tidsperiod för vilken låntagaren fått studiestöd. Lånet och tillhörande ränta betalas med ett visst belopp som fastställs för varje kalenderår.

Bidrag för teckenspråksutbildning

Föräldrar med barn och vissa likställda som är beroende av tecken- språk har under vissa förutsättningar rätt till bidrag för tecken- språksutbildning. Reglerna för detta finns i förordningen (1997:1158) om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar. Förordningen omfattar både ersättning till deltagare i utbildningen och till de som anordnar sådan utbildning. Ersättningen till föräldrar som deltar i teckenspråksutbildning utges dels i form av en viss fastställd timersättning, dels som resekostnadsersättning.

Enligt 21 § första stycket betalas ersättningen ut efter rekvisition av deltagaren. Ersättning till deltagare beslutas och betalas ut av CSN, enligt 19 §. Ansvaret för bidrag till anordnare av teckenspråksutbildning åvilar andra myndigheter än CSN.

103

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Bidrag till funktionshindrade elever i gymnasieskolan

Funktionshindrade elever i gymnasieskolan kan ha rätt till bidrag enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktions- hindrade elever i gymnasieskolan. Bidraget behovsprövas och administreras av CSN. Bidraget omfattar skäliga kostnader för bl.a. resor, kost och logi när eleven tillfälligt vistas på en utbildningsort som inte är hemorten. Bidraget betalas enligt 11 § ut till eleven om denne är myndig och i annat fall till elevens föräldrar eller annan vårdnadshavare enligt samma grunder som tillämpas vid utbetal- ning av allmänna barnbidrag. Om en förvaltare enligt föräldra- balken har förordnats för eleven, ska bidraget betalas ut till förvaltaren, om det kan anses ingå i uppdraget. Ersättning för kost, logi och annan service får dock betalas ut direkt till den som tillhandahåller nyttigheterna.

Bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor

Enligt förordning (CSNFS 1983:17) om bidrag till utlands- studerande för dagliga resor har regeringen föreskrivit att svenska medborgare kan få bidrag för dagliga resor mellan bostaden och skolan om färdvägen överstiger ett visst avstånd och det är fråga om studier utomlands. Frågor om bidragen prövas av CSN.

Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.

Flyktingar och vissa andra utlänningar kan få lån till hemutrustning om de är i behov av det. Lånet kallas vanligtvis hemutrustningslån. Det får beviljas om de förutsättningar som anges i förordningen (1990:1361) om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar är uppfyllda. CSN fastställer en amorteringsplan för varje låntagare. Enligt 8 § ska lån som avser makars eller motsvarande gemensamma hushåll vara gemensamt. Ansvaret för återbetalningen är då solidariskt.

104

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

2.2.5Förmåner som beslutas av Migrationsverket

Bistånd till asylsökande m.fl.

Enligt 13 § lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. lämnas bistånd till asylsökande m.fl. i form av logi, bostads- ersättning, dagersättning och särskilt bidrag. Migrationsverket har ansvaret för att bistånd lämnas, men i vissa undantagsfall har kommunen ett ansvar. Biståndet lämnas till den enskilde under vissa i 8–12 §§ närmare angivna förutsättningar. Ytterligare bestäm- melser finns i förordningen (1994:361) om mottagande av asyl- sökande m.fl.

Återetableringsstöd

Utlänningar som fått avslag på en ansökan om uppehållstillstånd och som självmant avser återvända kan om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda ha rätt till bidrag till hemresan, s.k. återetableringsstöd. Detta regleras i förordningen (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar. Stödet är fastställt till ett visst schablonbelopp och utbetalas till den enskilde. Fr.o.m. den 1 november 2008 utgår stödet med 30 000 kronor för varje vuxen och 15 000 kronor för varje barn, dock sammanlagt högst 75 000 kronor.

Stödet betalas ut via International Organisation for Migration (IOM), som är en stor mellanstatlig organisation med över hundra medlemsstater. IOM har Migrationsverkets uppdrag att betala ut ersättningen när utlänningen är på plats. Återetableringsstödet betalas alltså vanligtvis inte ut i Sverige. Det enda undantaget gäller personer som återetablerar sig i Somalia till vilka stödet inte utbetalas via IOM utan ges direkt till den enskilde på flygplatsen vid avresan.

Återvandringsbidrag

Utlänningar som har uppehållstillstånd i Sverige och som väljer att återvända till sitt tidigare hemland kan under vissa förutsättningar – bl.a. ska utlänningen sakna egna medel – få s.k. återvandrings- bidrag. Detta regleras i förordningen (1984:890) om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land.

105

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Avsikten med bidraget är att ge ersättning för skäliga resekostnader och bidraget betalas ut i samband med att den som beviljats bidraget reser ut från Sverige.

Bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige

Anhöriga till flyktingar som vistas i Sverige kan få bidrag för sin resa till Sverige i den mån flyktingen eller den anhörige inte själva kan bekosta resan. Vissa andra förutsättningar måste också vara uppfyllda. Reglerna för bidraget finns i förordningen (1984:936) om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige. Bidraget utgår för resekostnaderna och ges till flyktingen. Några kontanta medel betalas dock inte ut utan i stället står Migrationsverket för de praktiska arrangemangen i form av beställning och betalning av resorna.

2.2.6Förmåner som beslutas av kommunerna

Bistånd enligt socialtjänstlagen

Enligt 2 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver. En kommun har frihet att bestämma den närmare organisationen för socialtjänsten. Bestämmelser om social- nämnden som ett kommunalt organ inom socialtjänstlagen är endast fakultativa och vad som sägs om socialnämnden gäller andra organ som kommunen kan ha inrättat.

I 4 kap. 1 § föreskrivs att den som inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt har rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning (försörjningsstöd) och för sin levnadsföring i övrigt. I försörjningsstödet ingår bidrag till skäliga kostnader för bl.a. livsmedel, bostad, hushållsel och hemförsäkring. När det gäller levnadsföring i övrigt kan ekono- miskt bistånd ges till exempelvis kostnader för barnomsorg, läkarvård, medicin, och tandvård. Om den enskilde inte själv kan tillgodose sina behov eller kan få dem tillgodosedda på annat sätt är biståndets storlek beroende av den sökandes inkomster och tillgångar. I 4 kap. 2 § sägs att socialnämnden får ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det finns skäl för det. I 5 kap. finns

106

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

bestämmelser om socialnämndens insatser för särskilda grupper som t.ex. barn och unga, äldre och funktionshindrade och miss- brukare.

Reglerna i socialtjänstlagen innebär att en kommun har möjlig- het att tillgodose behov på flera andra sätt än genom ekonomiskt bistånd till enskilda. Det kan exempelvis röra sig om familjehems- placering av barn eller tillhandahålla bostäder för äldre.

Introduktionsersättning för flyktingar m.fl.

Enligt 1 § lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar får en kommun bevilja introduktionsersättning till flyktingar och vissa andra utlänningar som har tagits emot i kommunen inom ramen för det kommunala flyktingmottagandet. Kommunen bestämmer introduktions- ersättningens storlek.

Vårdnadsbidrag

Den 1 juli 2008 infördes det s.k. vårdnadsbidraget (prop. 2007/08:91 Vårdnadsbidrag – familjepolitisk reform). Bidraget ska enligt 1 § lagen (2008:307) om kommunalt vårdnadsbidrag lämnas av kommunen. Bidraget får lämnas för barn mellan 1 och 3 år bl.a. under förutsättning att barnet inte har en plats i förskole- verksamhet som avser heltid. Enligt 4 § får bidraget lämnas till vårdnadshavare som är folkbokförd på samma adress som barnet och bor tillsammans med barnet. Efter anmälan får bidraget delas så att det lämnas med hälften till vardera vårdnadshavaren.

Resekostnadsersättning vid sjukresor

Den som omfattas av sjukförsäkringen enligt AFL har rätt till ersättning för resekostnader vid vissa sjukresor. Det gäller bl.a. resor i samband med öppen hälso- och sjukvård som anordnas av staten, ett landsting eller en kommun som inte ingår i ett landsting. Rätten till ersättning följer av lagen (1991:419) om resekostnads- ersättning vid sjukresor. Enligt 3 § prövas frågor om ersättning enligt denna lag av den sjukvårdshuvudman inom vars område sökanden är bosatt. Detta innefattar kommuner som inte ingår i ett

107

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

landsting. Ersättningen beräknas enligt de grunder som bestäms av sjukvårdshuvudmannen.

Bostadsanpassningsbidrag m. m.

Personer med funktionshinder har under vissa förutsättningar rätt till bostadsanpassningsbidrag och återställandebidrag enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. Syftet med bidragen är att personer med funktionshinder ska få möjlighet till ett självständigt liv i eget boende. Även den som åtar sig att regelbundet under en längre period svara för omvårdnaden av en funktionshindrad person i sin bostad har rätt till dessa bidrag. Enligt 2 § svarar kommunerna för att bidrag lämnas enligt denna lag.

Stöd och service till vissa funktionshindrade

Funktionshindrade kan under vissa förutsättningar få ersättning enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktions- hindrade. Syftet med lagen är att människor med funktions- nedsättningar ska få det stöd som behövs för att kunna leva ett så självständigt liv som möjligt. Lagen innehåller ett antal olika typer av hjälpinsatser, som t.ex. rådgivning, ledsagarservice samt biträde av kontaktperson. I ett fall är det fråga om ekonomisk ersättning. Det gäller ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för personlig assistans till den del behovet av stöd inte täcks enligt lagen om assistansersättning.

2.2.7Vissa förmåner till totalförsvarspliktiga

Förordningen om förmåner till totalförsvarspliktiga innehåller ett antal förmåner till totalförsvarspliktiga. Vissa förmåner ska enligt 11 kap. 12 § beslutas och betalas ut av den myndighet, den kommun eller den landstingskommun där den totalförsvarspliktige tjänstgör. Det gäller t.ex. tandvård samt hälso- och sjukvård.

108

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

2.3Återkrav

2.3.1Inledning

I föregående avsnitt har redovisats ett antal förmåner som beslutas av Försäkringskassan, PPM, CSN, Migrationsverket och kom- munerna. I det följande redovisas de återkravsregler som är aktuella för dessa förmåner. Den centrala återkravsregeln beträffande förmåner som betalas ut av Försäkringskassan återfinns i AFL och den bestämmelsen redovisas därför i ett egen avsnitt.

2.3.2Condictio indebiti

Inom civilrätten förekommer en återkravsrätt avseende felaktiga utbetalningar som benämns condictio indebiti. Denna rätt innebär att den som har gjort en utbetalning i den felaktiga tron att betalningsplikt har förelegat har viss rätt att återkräva vad som har betalats ut felaktigt. Principen tillämpas vanligtvis vid s.k. misstagsutbetalningar, dvs. utbetalningar som av misstag gjorts till fel person, t.ex. när utbetalaren råkat ange fel kontonummer vid transaktionstillfället. Principen om condictio indebiti är inte författningsreglerad utan följer av sedvanerätt och praxis.

Ett flertal omständigheter har betydelse för rätten till återkrav. Det gäller bl.a. betalningsmottagarens goda tro, betalarens beteende vid utbetalningen, betalarens eventuella passivitet, betal- ningsmottagarens ställning i förhållande till betalaren, det inträffade misstagets art samt om de utbetalda medlen har förbrukats.

Förutsättningarna för att återfå en felaktig utbetalning bör i allmänhet vara bättre om de författningsreglerade återkravsreglerna tillämpas än principen om condictio indebiti.

2.3.3Återkrav enligt AFL

I 20 kap. 4 § AFL finns den återkravsregel som gäller för de förmåner som betalas ut enligt AFL. Enligt denna bestämmelse kan en försäkrad som har fått ersättning enligt AFL bli skyldig att betala tillbaka ersättningen i två olika situationer.

Den första situationen som anges är när någon genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra en uppgifts- eller

109

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

anmälningsskyldighet eller på annat sätt förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp. Som framgår behöver det inte vara den försäkrade som förorsakat den felaktiga utbetal- ningen. Enligt ordalydelsen räcker det med att någon agerat på detta sätt. Det krävs inte att ersättningsmottagaren varit medveten om felaktigheten eller att det förelegat en uppgifts- eller anmälningsskyldighet. Inte heller är det en förutsättning att den enskilde agerat uppsåtligt eller ens av oaktsamhet.

Den andra situationen som anges är när någon felaktigt eller med för högt belopp uppburit ersättning och denne skäligen har bort inse detta. I det fallet krävs alltså inte att någon orsakat den felaktiga utbetalningen. Det kan t.ex. vara fråga om att Försäkringskassan av misstag betalat ut ett för stort belopp. Den avgörande frågan är istället om mottagaren är i god tro. Om så är fallet undgår denne återbetalningsskyldighet. I rättspraxis har god tro inte ansetts föreligga bl.a. när dubbla ersättningar betalats ut för samma period, ersättning för lönebortfall har utgått samtidigt som lön utbetalades eller när det skett en felräkning så att det belopp som utbetalats har blivit mycket högt. Andra omständigheter som beaktats i rättspraxis vid bedömningen av om god tro förelegat är om en grundläggande och självklar förutsättning för rätten till ersättning har upphört.

Om någon är återbetalningsskyldig enligt ovan kan Försäkrings- kassan besluta att helt eller delvis efterge återbetalning, om det i särskilt fall finns anledning till detta, se avsnitt 2.5. Det kan vara värt att påpeka att god tro kan anses vara anledning till eftergift, vilket innebär att god tro i princip kan ha betydelse även då den försäkrade orsakat den oriktiga utbetalningen.

I 20 kap. 2 a § AFL finns en särskild regel om återkrav i sådana fall då Försäkringskassan fattat ett preliminärt beslut om en förmån. Om det senare bestäms att förmånen inte ska utgå eller utgå med ett lägre belopp ska den som fått förmånen betala tillbaka vad som utgått för mycket. För återkrav i dessa fall gäller samma förutsättningar som enligt 20 kap. 4 §. Möjlighet till eftergift finns även i sådana fall.

Sjukersättning kan på samma sätt som övriga förmåner som regleras i AFL återkrävas med stöd av 20 kap. 2 a och 4 §§ AFL. För sjukersättning som den enskilde uppburit under tid som han eller hon förvärvsarbetat finns även en särskild regel om återbetalning i 16 a kap. 8 § AFL. Om den slutliga sjukersättningen bestäms till ett läge belopp än som har betalats ut i preliminär

110

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

sjukersättning ska skillnaden betalas tillbaka. Motsatt gäller att om den slutliga sjukersättningen bestäms till ett högre belopp än den preliminära ska skillnaden betalas ut till den enskilde. Denna regel hänger samman med att sjukersättning betalas ut med ett preliminärt belopp som beräknas utifrån de uppgifter om in- komster som den enskilde lämnar och att en avstämning senare görs mot den fastställda pensionsgrundande inkomsten. Regeln har utformats efter mönster av reglerna om återbetalning av preliminärt bostadsbidrag efter slutlig avstämning (se prop. 2007/08:124 s. 106).

Bakgrunden till 20 kap. 4 § AFL

Återkravsbestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL är den centrala återkravs- bestämmelsen för de förmåner som betalas ut inom socialförsäk- ringens ramar. Till denna bestämmelse hänvisas i ett stort antal andra författningar, t.ex. förordningarna om bilstöd till personer med funktionshinder och bidrag vid adoption av utländska barn. Många andra bestämmelser i närliggande författningar har haft 20 kap. 4 § AFL som förebild.

Bestämmelsen har sitt ursprung i en av de äldsta bestämmelserna av detta slag nämligen 106 § lagen den 3 januari 1947 (SFS nr 1) om allmän sjukförsäkring. Bestämmelsen från 1947 utformades i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i lagen om folkpensione- ring: 39 § lagen den 29 juni 1946 (SFS nr 431) om folkpensione- ring. Dessa båda samtida bestämmelser var i princip utformade likadant.

Innan nyss nämnda bestämmelser trädde ikraft grundade sig eventuella återkravsanspråk på allmänna rättsregler, även om det fanns en viss författningsreglerad, begränsad möjlighet till återkrav beträffande folkpension. Av praktiska skäl ansågs det bättre att författningsreglera möjligheterna till återkrav och att dessa fick en vidare omfattning än vad som tidigare tillämpats. I viss mån har dock allmänna rättsregler – det gäller framförallt principen om condictio indebiti – fortfarande betydelse.

Återkravsbestämmelsen i 106 § lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring motsvarar – bortsett från vissa språkliga ändringar – i princip ordagrant 20 kap. 4 § första och andra styckena AFL. Den enda skillnaden som kan tyckas vara av materiell betydelse är att det i det första ledet av den äldre

111

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

bestämmelsen förutsattes att det var den försäkrade som orsakat felaktigheten istället för att som det anges i dag, någon orsakat felaktigheten. Denna förändring tillkom när lagen från 1947 ersattes med AFL 1962. I förarbetena anges dock inte man avsett att skapa någon materiell förändring av bestämmelsen. I special- motiveringen uppges att den nya bestämmelsen motsvarar den äldre bestämmelsen i 1947 års lag. Lagstiftarens avsikt synes alltså inte ha varit att ändra bestämmelsen i materiellt hänseende.

Av det ovan anförda kan dras den slutsatsen att dagens återkravsbestämmelse närmast i sin helhet har utformats efter de överväganden som föranledde införandet av återkravs- bestämmelserna i fyrtiotalets lagar om allmän sjukförsäkring och folkpension.

Regeln om återkrav synes i huvudsak ha tillkommit av praktiska skäl. Istället för att man skulle behöva förlita sig på allmänna rättsregler ansågs det bättre med en uttrycklig regel om återkrav. Socialvårdskommittén hade i sitt förslag utformat det första ledet av regeln på så sätt att det krävdes ett medvetet agerande från den försäkrades sida för att återkrav skulle komma i fråga, vilket fick viss remisskritik (SOU 1944:15). Något krav på medvetet agerande togs inte heller in vid den slutliga utformningen av bestämmelsen. Det närmsta skälet till det var att man ansåg att bestämmelsen borde utformas i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i förslaget till ny folkpensioneringslag och i det förslaget ingick inte något krav på medvetet agerande (prop. 1946:312 s. 275).

I motiven till återkravsregeln i 1946 års lag om folkpensionering anfördes att det fanns behov av att utvidga möjligheterna till återkrav men att man därvid borde gå fram med försiktighet. Man fann det tillräckligt om återbetalningsskyldigheten omfattade det fall att den enskilde genom oriktiga uppgifter eller genom underlåtenhet att fullgöra honom åvilande anmälningsskyldighet eller på annat sätt förorsakat en felaktig utbetalning. Det var där inte något tal om att överväga att begränsa regeln till att endast omfatta medvetet agerande från den enskildes sida. Däremot ansågs det nödvändigt att införa en möjlighet att efterge återbetalnings- skyldigheten, bl.a. med hänsyn till att återbetalningsskyldighet skulle komma att inträda även vid underlåtenhet att göra anmälan om ändrade förhållanden som påverka beräkningen av ersättningens storlek. Möjligen menade man därmed att visst oaktsamt beteende istället skulle kunna beaktas som skäl för att efterge återbetalningsskyldigheten.

112

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

I motiven till lagen om allmän sjukförsäkring och lagen om folkpension anges inte några närmare skäl till utformningen av det andra ledet i bestämmelsen, nämligen den del som stadgar att återbetalning ska ske om ersättning uppburits av någon som inte haft rätt till det och denne skäligen bort inse detta. Det ligger närmast till hand att anta att avsikten varit att uttrycka vad som följer av allmänna rättsregler, framförallt principen om condictio indebiti. Något förenklat kan man säga att det enligt denna princip gäller att en felaktig utbetalning ska återgå såvida inte mottagaren är i god tro. Principen kompliceras dock av att även annat beaktas som bl.a. betalarens passivitet och mottagarens ställning i för- hållande till utbetalaren.

Sammanfattningsvis kan man säga att de huvudsakliga skälen till att återkravsreglerna infördes synes vara dels att man ville åstadkomma en bättre tydlighet genom att författningsreglera vad som redan gällde genom allmänna rättsregler, dels att det var rimligt att återkräva sådant som utbetalats felaktigt om felaktig- heten förorsakats av den enskilde eller om denne skäligen bort inse att det blivit fel.

2.3.4Övriga förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Sjuklönegaranti m.m.

I 26 § lagen om sjuklön finns en hänvisning till återkravsbestäm- melsen i 20 kap. 4 § AFL, vilket innebär att den bestämmelsen gäller även för återkrav av sjuklönegaranti samt ersättning enligt tecknad försäkring mot kostnader för sjuklön.

Smittbärarpenning

I 13 § första stycket lagen om ersättning till smittbärare finns en återkravsbestämmelse. Bestämmelsen tillkom när lagen infördes 1989. I 1956 års lag om ersättning åt smittbärare fanns bara en hänvisning till återkravsregeln i AFL.

Återkravsbestämmelsen i 13 § omfattar ersättning till smittbärare och anger uttryckligen att det är den som tagit emot ersättningen som ska ha orsaka felet för att återkrav ska bli aktuellt enligt första ledet av bestämmelsen. Några andra materiella skillna- der finns inte i förhållande till återkravsbestämmelsen i 20 kap. 4 §

113

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

AFL. Bestämmelsen inkluderar således även situationer då den enskilde på annat sätt har förorsakat en felaktig utbetalning.

Av 15 § lagen om ersättning till smittbärare följer att bestäm- melserna i 2 kap. 2 a § AFL om provisoriska beslut får tillämpas även när det gäller smittbärarpenning.

Bilstöd

Enligt 5 § lagen om handläggning av ärenden om bilstöd till personer med funktionshinder gäller återkravsreglerna i 20 kap. 4 § första och andra styckena AFL för bidrag som lämnas enligt förordningen om bilstöd till personer med funktionshinder.

Ersättning för närståendevård

I 17 § första stycket lagen om ersättning och ledighet för när- ståendevård finns en återkravsbestämmelse avseende ersättning för närståendevård. Bestämmelsen är uppbyggd på samma sätt som 20 kap. 4 § AFL. Det är ersättningsmottagaren som ska ha orsakat felaktigheten, eller alternativt ha insett felaktigheten, för att återkravsregeln ska aktualiseras. Därutöver finns inga skillnader i förhållande till bestämmelsen i AFL.

Handikappersättning och vårdbidrag

Enligt 22 § lagen om handikappersättning och vårdbidrag ska åter- betalningsbestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL gälla i tillämpliga delar.

Assistansersättning

I 16 § första stycket lagen om assistansersättning finns en åter- kravsbestämmelse avseende assistansersättning. Regeln är utformad med 20 kap. 4 § AFL som förebild (prop. 1992/93:159 s. 198). Utöver att bestämmelsen avser återbetalning av assistansersättning, finns bara två materiella skillnader i förhållande till återkravsregeln i AFL. Dels ska det vara ersättningsmottagaren eller dennes ställföreträdare som orsakat felaktigheten för att återbetalning enligt första ledet ska bli aktuellt, dels är godtrosregeln i andra

114

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

ledet utformad så att återbetalning ska ske även när ersättnings- mottagarens ställföreträdare skäligen bort inse felaktigheten. Det räcker alltså inte med att ersättningsmottagaren själv är i god tro.

I 16 a § finns en särskild återbetalningsregel när assistans- ersättningen inte använts för köp av personlig assistans eller kostnader för personliga assistenter. Om återbetalning inte sker vid slutavräkning får Försäkringskassan återkräva beloppet enligt 16 §.

Arbetsskadeförsäkring

Enligt 6 kap. 7 § lagen om arbetsskadeförsäkring ska återkravs- bestämmelsen i AFL ha motsvarande tillämpning i fråga om ersättning från arbetsskadeförsäkringen.

Arbetshjälpmedel

Bidrag enligt 5 § förordningen om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel ska betalas tillbaka om hjälpmedlet eller anord- ningen inte längre används för avsett ändamål. Återbetalnings- beloppet ska minskas med högst en femtedel för varje helt år som har gått sedan bidraget beviljades. Om den försäkrade blir arbets- oförmögen eller det finna andra liknande skäl kan återbetalnings- skyldigheten fullgöras genom att hjälpmedlet eller anordningen överlåts till Försäkringskassan.

Personskadeskydd

Enligt 10 § lagen om statligt personskadeskydd ska 6 kap. 7 § lagen om arbetsskadeersättning tillämpas, vilket bl.a. innebär att återkravsbestämmelsen i AFL har motsvarande tillämpning även i fråga om personskadeskyddsersättning.

115

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Krigsskadeersättning till sjömän

Enligt 3 § lagen om krigsskadeersättning till sjömän ska bestäm- melserna i lagen om arbetsskadeförsäkring gälla även för nu aktuell ersättning. Det innebär bl.a. att återkravsbestämmelsen i AFL gäller för ersättningen.

Förmåner till totalförsvarspliktiga

Enligt 2 kap. 2 § förordningen om förmåner till totalförsvars- pliktiga ska återkravsregeln i 20 kap. 4 § AFL gälla för dagpenning som beviljats enligt förordningen. Detsamma gäller för familje- bidrag. Detta följer av 4 § andra stycket lagen om handläggning av vissa ersättningar till den som tjänstgör inom totalförsvaret.

Bidrag vid adoption av utländska barn

I 9 § lagen om bidrag vid adoption av utländska barn anges att återkravsbestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL ska gälla även i fråga om bidrag till adoptivföräldrars kostnader vid adoption av utländska barn.

Barnbidrag

För barnbidrag finns det en återkravsbestämmelse i 12 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag. Regeln tillskapades med bl.a. de motsvarande bestämmelserna i 1947 års lag om allmän sjukförsäkring som förebilder (prop. 1947:220). Bestämmelsen har sett i stort sett likadan ut sedan 1947. Den största förändringen tillkom 2007 i och med att regler om ränta infördes.

I 8 § lagen om förlängt barnbidrag finns en hänvisning som anger att bl.a. återkravsbestämmelsen i 12 § lagen om allmänna barnbidrag ska gälla även för förlängt barnbidrag.

116

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

Bostadsbidrag

Det finns två återkravsbestämmelser för bostadsbidrag. I 22 § lagen om bostadsbidrag finns en regel om återkrav som avser de situationer då slutligt bostadsbidrag bestämts till lägre belopp än vad som betalats ut i preliminärt bidrag. Denna återkravs- bestämmelse hänger samman med att bostadsbidrag betalas ut med ledning av vad den enskilde uppgivit om sina förväntade inkomster och att det i efterhand utifrån den verkliga inkomsten bestäms vad bostadsbidraget ska vara. Det systemet förutsätter en återkravs- regel när bidraget inte ska utgå eller är mindre än vad som beslutats som preliminärt bidrag.

Återbetalningsbestämmelsen i 28 § är den som närmast motsvarar återkravsbestämmelserna i andra författningar. Enligt 28 § ska Försäkringskassan besluta om återbetalning av bostads- bidrag som har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Något krav på att den enskilde ska ha förorsakat felaktigheten eller att denne ska vara i god tro finns alltså inte. Bestämmelsen i 28 § fick sin nuvarande utformning vid en lagändring år 1996 (prop. 1995/96:186, bet. 1995/96:BoU11). Den tidigare återkravs- bestämmelsen anslöt nära till 20 kap. 4 § AFL. Någon närmare motivering till ändringen anfördes inte. Det uttalades endast att frågan huruvida mottagaren av ett bostadsbidrag som utgått felaktigt eller med för högt belopp orsakat detta fick beaktas inom ramen vid handläggningen av frågan om eftergift. Detsamma gällde frågan om mottagaren varit i god tro.

Bostadstillägg

I 30 § lagen om bostadstillägg till pensionärer m.fl. finns en återkravsbestämmelse. Bestämmelsen överensstämmer i stort med den regel som fanns i den äldre år 1994 införda lagen om motsvarande ersättning. Regeln utformades efter mönster av 20 kap. 4 § AFL (prop. 1993/94:173 s. 46). När den nuvarande lagen om bostadstillägg infördes togs lokutionen ”eller på annat sätt” bort ur det första ledet av bestämmelsen. I förarbetena anfördes att en sådan bestämmelse såvitt kunnat utrönas inte har kommit till användning i någon omfattning av betydelse (prop. 2000/01:140 s. 125). Det ansågs vidare vara svårt att finna situationer där en sådan föreskrift skulle bli tillämplig inom nu

117

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

aktuellt område. Den delen av bestämmelsen togs därför bort. I övrigt kan anmärkas att det ska vara den som uppburit bostadstillägget som ska ha orsakat felaktigheten, eller alternativt insett eller skäligen borde ha insett felaktigheten, för att återkrav ska bli aktuellt. Även i denna bestämmelse anges att Försäkrings- kassan ska besluta om återbetalning om förutsättningarna för återkrav föreligger.

Äldreförsörjningsstöd

I 11 § lagen om äldreförsörjningsstöd finns en hänvisning till bl.a. återkravsbestämmelsen i 30 § lagen om bostadstillägg till pensionärer m.fl.

Aktivitetsstöd och utvecklingsersättning

Återkravsbestämmelsen finns i 23 § förordningen om aktivitets- stöd. Enligt denna gäller att den som fått stöd enligt förordningen utan att vara berättigad till det ska betala tillbaka det som han eller hon fått för mycket. Något krav på god tro eller att den enskilde ska ha orsakat felaktigheten finns således inte.

Underhållsstöd

Enligt 20 § lagen om underhållsstöd gäller att om underhållsstöd lämnats felaktigt eller med för högt belopp ska Försäkringskassan besluta om återkrav av beloppet från den som det har betalats ut till. Något krav på att den enskilde själv ska ha orsakat felet finns alltså inte. Inte heller anges uttryckligen i bestämmelsen att den enskildes goda tro har betydelse. Däremot finns möjligheter till eftergift om det finns särskilda skäl, se avsnitt 2.5.

I 15 § finns en särskild regel om återkrav vid preliminära beslut om underhållsstöd. Om det senare bestäms att underhållsstöd inte ska utgå eller utgå med lägre belopp ska den som tagit emot stödet betala tillbaka vad oriktigt betalats ut. Detta gäller dock endast när den som tagit emot stödet genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att inte fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet eller på annat sätt har orsakat en felaktig utbetalning eller när han eller hon i annat fall skäligen borde ha insett att utbetalningen var

118

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

felaktig. Till bestämmelsen finns kopplad en särskild regel om eftergift när det finns särskilda skäl.

I 21–36 §§ finns regler om återbetalningsskyldighet för den bidragsskyldige föräldern, dvs. den förälder vars underhållsskyldig- het mot barnet som staten åtar sig genom att utge underhållsstöd till den bidragsmottagande föräldern. Med vissa begränsningar gäller att den bidragsskyldige föräldern ska återbetala ett belopp som helt eller delvis motsvarar underhållsstödet. Det finns särskilda regler om bl.a. anstånd, eftergift, ränta och verkställighet beträffande denna typ återkrav.

Underhållsstödet infördes år 1996 och ersatte lagen (1964:143) om bidragsförskott och lagen (1984:1095) om förlängt bidrags- förskott för studerande samt lagen (1984:1096) om särskilt bidrag till vissa adoptivbarn (prop. 1995/96:208, bet. 1996/97:SfU3). I bidragsförskottslagen fanns en återkravsregel som helt motsvarade bestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL och som skulle tillämpas också vid förlängt bidragsförskott och bidraget till adoptivbarn. Reformen innebar bl.a. att den dåtida kopplingen mellan underhållsbidrag och samhällets stöd till barn till föräldrar som lever åtskilda upplöstes. En ledande tanke bakom reformen var att samhällets kostnader för stödsystemet skulle minska. Beträffande den skärpning som återkravsregeln innebar anfördes att i likhet med vad som då nyligen beslutats beträffande bostadsbidraget borde återbetalning ske av för mycket utbetalt bidrag utan att någon prövning behövde göras om bidragsmottagaren hade förorsakat felet eller insett detta (a. prop. s. 39 och 91). Det framhölls att en sådan ändring i förhållande till reglerna om bidragsförskott inte kunde anses innebära att alltför stora krav lades på bidragstagarna. Beträffande eftergiftsregeln i 20 § påpekades att särskilda skäl kan föreligga om den som tagit emot stödet inte insett eller borde ha förstått att utbetalningen var felaktig och det dessutom med hänsyn till mottagarens ekonomiska och personliga förhållande finns skäl att inte återkräva underhållsstödet. Vidare anfördes att det också kan vara så att eftergiften kan fungera som en social rehabilitering.

Beträffande den särskilda återkravsregeln vid interimistiska beslut i 15 § påpekades endast att den hade sin motsvarighet i lagen om bidragsförskott (a. prop. s. 89). Det låg i sakens natur att ett preliminärt beslut inte behöver överensstämma med det slutliga och att den risk för ekonomisk förlust detta innebar inte borde gå ut över barnet när sökanden inte själv förorsakat felbedömningen eller borde ha insett att beslutet var felaktigt.

119

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Inkomstpension och tilläggspension

Återkravsregeln i 14 kap. 1 § första stycket lagen om inkomst- grundad ålderspension följer i princip samma upplägg som åter- kravsregeln i AFL. Vissa skillnader finns dock. Återkravsregeln kompletteras även med en för pension specifik regel som har att göra med hur pensionen bestäms.

Första stycket motsvarar i stort sett 20 kap. 4 § första stycket AFL. Det finns dock några skillnader. Den första olikheten består i att en förutsättning är att det är den som uppburit pensionen som orsakat den felaktiga utbetalningen, till skillnad från bestämmelsen i AFL där det räcker att någon orsakat felet. En annan skillnad är att den nu aktuella bestämmelsen inte inkluderar möjligheten att felaktigheten förorsakats på annat sätt än genom att oriktiga uppgifter lämnats eller att man brustit i sin uppgifts- eller anmäl- ningsskyldighet. I förarbetena anfördes att en sådan bestämmelse såvitt kunnat utrönas inte hade kommit till användning i någon omfattning och det ansågs vara svårt att finna situationer där en sådan föreskrift skulle bli tillämplig (prop. 1997/98:151 s. 759 f.). Därtill kan påpekas att skulle en sådan situation ändå uppstå, omfattas den av återkravsregeln i det andra ledet, nämligen att mottagaren ska ha insett eller skäligen borde ha insett felet. Det saknar materiell betydelse att godtrosregeln formuleras lite annorlunda i lagen om inkomstgrundad ålderspension, reglerna får ändå anses uttrycka samma sak. I bestämmelsen anges visserligen också det fallet att den enskilde insett felet, dvs. inte bara att denne skäligen bort inse felet, men även bestämmelsen i AFL omfattar den situationen att den enskilde faktiskt förstått att det blivit fel.

I 14 kap. 1 § andra stycket finns en särskild återkravsregel som möjliggör återkrav även vid bristande eller underlåten avgifts- betalning.

I tredje stycket anges att den enskilde bara behöver betala tillbaka för mycket utbetald inkomst- eller tilläggspension om det meddelats ett återbetalningsbeslut enligt första eller andra stycket. Detta innebär bl.a. att beslut om ändrad pension får effekt endast för framtiden om inte beslut fattas om återbetalning (prop. 1997/98:151 s. 760). Det synes även innebära att principen om condictio indebiti inte kan göras gällande i dessa sammanhang om inte denna återkravsbestämmelse samtidigt är tillämplig.

I 14 kap. 1 a § lagen om inkomstgrundad ålderspension finns en särskild återkravsregel som avser överföringar av värdet av

120

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

pensionsrättigheter till och från EU. I princip gäller att om den fastställda pensionsrättigheten har sänkts ska det överskjutande värdet återkrävas. Detta gäller dock bara under vissa närmare angivna förutsättningar.

Garantipension

Enligt 5 kap. § 1 lagen om garantipension ska återkravsregeln i 14 kap. 1 § första stycket lagen om inkomstgrundad ålderspension gälla i tillämpliga delar.

Efterlevandepension och efterlevandestöd till barn

I 8 kap. 5 § lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn finns återkravsbestämmelser som gäller efterlevandepension och efterlevandestöd till barn. Bestämmelsen är utformad med återkravsreglerna i 14 kap. 1 § lagen om inkomstgrundad ålders- pension som modell. Syftet vid bestämmelsens tillkomst var att återbetalningsskyldigheten skulle harmonisera med motsvarande regler inom ålderspensioneringen (prop. 1999/2000:91 s. 260).

Det ska noteras att återbetalningsskyldighet föreligger för den efterlevande även när felaktigheten beror på den avlidnes agerande. Det anfördes i förarbetena att den efterlevande inte borde kunna undgå återbetalningsskyldighet i de situationer där den avlidne själv skulle ha ålagts sådan skyldighet (a. prop. s. 325). Om det är den avlidne som lämnat felaktiga uppgifter, t.ex. i sin deklaration, som i sin tur lett till ett felaktigt beslut om efterlevandepension eller efterlevandestöd ska det alltså kunna leda till återbetalnings- skyldighet för den efterlevande. Motsvarande gäller då den avlidne underlåtit att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet.

Särskilt pensionstillägg

Enligt 6 § lagen om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn ska vad som föreskrivs om garantipension i lagen om garantipension eller i annan författning även tillämpas på det särskilda pensionstillägget. I 5 kap. 1 § lagen om garantipension finns en hänvisning till åter- kravsregeln i 14 kap. 1 § första stycket lagen om inkomstgrundad

121

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

ålderspension. Det betyder att det även för det särskilda pensions- tillägget finns en återkravsregel, nämligen den som anges i 14 kap. 1 § första stycket lagen om inkomstgrundad ålderspension.

Jämställdhetsbonus

I 16 § lagen om jämställdhetsbonus finns en återkravsbestämmelse som anger att Försäkringskassan ska besluta om återbetalning om den som har tillgodoförts bonus genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att underlåta att fullgöra en uppgifts- skyldighet har orsakat att bonus tillgodoförts felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om bonus i annat fall tillgodoförts felaktigt eller med för högt belopp och den som tillgodoförts bonusen har insett eller skäligen borde ha insett detta.

2.3.5Förmåner som beslutas av Premiepensionsmyndigheten

Premiepension

I 14 kap. 4 § lagen om inkomstgrundad ålderspension regleras möjligheten till återkrav när ett beslut innebär att fastställd pensionsrätt har sänkts. Bestämmelsen är specifik för premie- pensionssystemet. 4 kap. 5 § innehåller den återkravsregel som gäller i andra fall än de som avses i 4 §. Första stycket i 5 § motsvarar återkravsregeln i 14 kap. 1 §. Bortsett från att bestämmelsen avser premiepension och att det är PPM och inte Försäkringskassan som ska fatta beslut, är det endast fråga om språkliga skillnader. Återkravsregeln riktar sig mot pensions- spararen. Det kan vara värt att notera att bestämmelsen disponerats på ett mer lättöverskådligt sätt än vad som är fallet beträffande äldre återkravsregler. Andra stycket innehåller en begränsning av möjligheterna till återkrav som är specifik för premiepensions- systemet. Där sägs att beslut om återbetalning ska fattas bara om felet belastar övriga pensionssparare eller kan innebära en avsevärd påverkan på framtida utbetalningar av pension till pensions- spararen.

I 14 kap. 6 § lagen om inkomstgrundad ålderspension föreskrivs att bestämmelserna i 5 § gäller också den som har fått rätt till premiepension för efterlevande. Vidare anges att återbetalnings- skyldigheten vid oriktiga uppgifter m.m. gäller oavsett om det är

122

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

pensionsspararen eller den som har eller haft rätt till premiepension till efterlevande som orsakat den felaktiga utbetalningen.

2.3.6Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

Studiestödslagen

Återkravsbestämmelserna inom studiestödsområdet finns i 5 kap. 1 § studiestödslagen. Det finns två huvudsakliga återkravs- bestämmelser.

Återkravsbestämmelsen i 1 § första stycket avser de fall då den enskilde haft högre inkomster än vad som uppgivits och dennes inkomst därmed kommit att överstiga den inkomst som lagts till grund för beräkningen av studiemedel. I sådant fall ska det som betalats ut för mycket återkrävas. Denna återkravsbestämmelse hänger samman med att studiemedel betalas ut med utgångspunkt i vad den studerande kunnat uppskatta om sin ekonomi och att detta i efterhand kontrolleras mot det verkliga utfallet. Det systemet förutsätter en återkravsregel när rätten till studiestöd visar sig vara mindre än vad som beslutats tidigare. I bestämmelsen anges uttryckligen att belopp som understiger en viss av regeringen fastställd gräns inte ska krävas tillbaka.

I 1 § andra stycket återfinns den bestämmelse som motsvarar återkravsbestämmelserna i andra författningar. Bestämmelsen är subsidiär till återkravsregeln i första stycket. Bortsett från detta samt från ett par språkliga skillnader, följer första delen av bestämmelsen i andra stycket i princip ordagrant motsvarigheten i 20 kap. 4 § AFL. På samma sätt som bestämmelsen i AFL är det tillräckligt att någon förorsakat felaktigheten och bestämmelsen inkluderar möjligheten att felaktigheten förorsakats på annat sätt än genom att oriktiga uppgifter lämnats eller att man brustit i sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet. Istället för ersättning anges att det ska vara fråga om studiehjälp eller studiemedel, vilket är naturligt, och den beslutande myndigheten är istället CSN, även om detta inte uttryckligen framgår av 5 kap. 1 §. I studiestöds- lagens återkravsbestämmelse anges vidare att ersättningen ska ha lämnats felaktigt, inte att den ska ha utgått obehörigen, men någon egentlig skillnad bör inte ha avsetts. Godtrosbestämmelsen har precis som återkravsbestämmelsen för inkomst- och ålderspension

123

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

intagits i en egen mening men innebörden är densamma som motsvarande bestämmelser i andra författningar.

Återkravsbestämmelsen i 5 kap. 1 § andra stycket bygger i huvudsak på återkravsbestämmelserna i 1964 års studiemedelsför- ordning och studiehjälpsreglemente. I 32 § studiemedelsförord- ningen av den 4 juni 1964 (SFS nr 401) och 29 § studiehjälpsregle- mentet av den 4 juni 1964 (SFS nr 402) fanns återkravsbestämmelser som vid sin tillkomst endast inkluderade en godtrosregel. Möjligheten att oberoende av den enskildes goda tro återkräva ersättning om den enskilde orsakat felaktigheten infördes först i 1973 års studiestödslag för att bestämmelsen skulle motsvara vad som följer av andra liknande återkravsbestämmelser.

Om någon avbryter sina studier ska återkravsreglerna tillämpas beträffande studiestöd som har betalats ut efter avbrottet. Detta följer av 5 kap. 2 §. Sådant studiestöd som betalas ut under sjukdom enligt 2 kap. 10 § och 3 kap. 24 § ska dock inte krävas tillbaka om avbrottet beror på sjukdom.

Enligt 5 kap. 3 § gäller att om ett återkrav avser studiehjälp till en studerande som är omyndig, är det den som då var förmyndare som är återbetalningsskyldig.

Det ska även uppmärksammas att det i 4 kap. studiestödslagen finns bestämmelser om hur studielån ska återbetalas. Dessa regler följer ett annat upplägg än vad återkravsbestämmelser gör, vilket är naturligt eftersom syftet med lånet redan från början är att det så småningom ska återbetalas. I princip gäller att lånet ska återbetalas enligt en viss närmare angiven återbetalningsplan.

Bidrag till funktionshindrade elever i gymnasieskolan

I 14 § förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan finns återkravsbestämmelsen beträffande sådana bidrag. Bestämmelsen riktar sig mot eleven men skiljer sig från de flesta andra återkravsreglerna i några avseende. Det ställs sålunda inga krav på att eleven ska ha förorsakat en felaktig utbetalning men återkrav får bara göras gällande när eleven insett eller bort inse att utbetalningen var felaktig. Vidare uttrycker bestämmelsen inte att den felaktiga utbetalningen ska återkrävas, utan att den genast kan återkrävas. CSN måste alltså inte återkräva en felaktig utbetalning av bidrag enligt förordningen.

124

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

Bidrag för teckenspråksutbildning

I 22 § förordningen om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar finns en återkravsbestämmelse som motsvarar 14 § förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. Den skillnaden finns dock att återbetalnings- skyldigheten inträder när någon obehörigen fått ersättning eller ersättning med för högt belopp.

Lån till hemutrustning för flyktingar m.fl.

Hemutrustningslån ska återbetalas enligt en amorteringsplan som CSN upprättar. Enligt 26 § förordningen om lån till hemutrustning för flyktingar m.fl. får lånet sägas upp till omedelbar betalning om låntagaren genom oriktiga uppgifter eller underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet eller på något annat sätt har förorsakat att lånet betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om låntagaren använt lånet på ett sätt som uppenbarligen står i strid med ändamålet eller om låntagaren inte fullgjort sin betalnings- skyldighet.

Bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor

Förordningen om bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor innehåller inte någon återkravsbestämmelse.

2.3.7Förmåner som beslutas av Migrationsverket

Det finns inga återkravsbestämmelser för de bidrag som utbetalas enligt utlänningslagstiftningen. I t.ex. lagen om mottagande av asylsökande m.fl. anges endast de förutsättningar som gäller för att personer ska ha rätt till de bidrag som lagen omfattar. Enligt 8 § andra stycket förordningen om mottagande av asylsökande m.fl. ska en ansökan innehålla en förklaring på heder och samvete att de uppgifter om ekonomiska och personliga förhållanden som lämnats i ansökan är riktiga. Men det saknas bestämmelser som uttryck- ligen anger vad följderna är om uppgifterna som lämnats är oriktiga.

125

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Återetableringsstödet får dock enligt 7 § förordningen om återetableringsstöd återkrävas om mottagaren inte återvänder självmant så som det var sagt eller om denne senare reser in i Sverige olagligt. Detsamma gäller om mottagaren genom oriktiga uppgifter eller på något annat sätt orsakat att stödet utbetalats felaktigt eller med för högt belopp.

2.3.8Förmåner som beslutas av kommunerna

Bistånd enligt socialtjänstlagen

Inom

socialtjänstens område

finns en återkravsbestämmelse i

9 kap.

1 § socialtjänstlagen.

Bestämmelsen avser ekonomiskt

bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen, dvs. sådant bistånd som utbetalas av kommunen för den enskildes försörjning (för- sörjningsstöd) och för sin livsföring i övrigt, så att denne ska kunna tillförsäkras en skälig levnadsnivå, dvs. vad som i vardagligt tal kallas socialbidrag.

Återkravsbestämmelsen följer i princip motsvarigheten i AFL. På samma sätt som bestämmelsen i AFL är det tillräckligt att någon förorsakat felaktigheten. Bestämmelsen inkluderar möjligheten att felaktigheten förorsakats på annat sätt än genom att oriktiga uppgifter lämnats eller att man brustit i sin uppgifts- eller anmälningsskyldighet. Den sistnämnda grunden för återkrav, dvs. att felaktigheten förorsakats på annat sätt, ska tillämpas mycket restriktivt (prop. 1996/97:124 s. 179). Det finns inte någon uppgifts- eller anmälningsskyldighet angiven men en underlåtenhet att lämna uppgifter kan föranleda återkrav. Det ska vara fråga om ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § och det är socialnämnden som är den beslutande myndigheten. Godtrosbestämmelsen är införd i ett eget stycke men motsvarar liknande bestämmelser i andra författningar.

En skillnad mot vad som allmänt gäller vid återkrav är att socialnämnden får återkräva vad som betalats ut för mycket. Socialnämnden är alltså inte skyldig att återkräva oriktiga utbetalningar.

Återkravsbestämmelsen i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen bygger i huvudsak på en bestämmelse som 1997 infördes i 1980 års socialtjänstlag. Vid införandet av den bestämmelsen underströks att principerna för samhällets olika försörjningsstöd innebär att dessa

126

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

vanligtvis utges utan skyldighet för den enskilde att återbetala vad han erhållit och att undantag från denna huvudregel bör vara tydligt motiverade och väl preciserade i särskilda bestämmelser (a. prop. s. 95 f.). När det gäller hjälp som utbetalats på felaktiga grunder anfördes att det var otillfredsställande att socialtjänstlagen saknar bestämmelser som möjliggör beslut om återkrav i sådana fall. Det ansågs självklart att människor som erhållit ekonomiskt stöd genom att lämna felaktiga uppgifter eller som underlåtit att lämna uppgifter om sina ekonomiska förhållanden ska återbetala detta stöd. Man ansåg även att återbetalningsskyldighet borde föreligga även om den enskilde inte haft för avsikt att framkalla den felaktiga utbetalningen. När det gäller de situationer då felaktigheten orsakats av socialtjänsten hänvisades till godtrosregeln i AFL som skäl för att införa en motsvarighet även i socialtjänstlagen. Regeringen anförde därvid att även de fall då det utbetalade beloppet överstiger ett tidigare meddelat skriftligt beslut om ekonomiskt stöd borde leda till bedömningen att den enskilde skäligen borde insett att en felaktig utbetalning gjorts.

I 9 kap. 2 § finns andra återkravsregler som är mer specifika för de bidrag som utbetalas enligt socialtjänstlagen. Där anges att socialnämnden i andra fall än som avses i 1 § får återkräva bistånd som lämnats enligt 4 kap. 1 § endast om förmånen lämnats till den enskilde som ett förskott eller till den som är indragen i arbetskonflikt. Vidare gäller enligt 9 kap. 2 § att ekonomisk hjälp som lämnats i annat fall än som anges i 4 kap. 1 § får återkrävas om hjälpen getts under villkor om återbetalning.

I 9 kap. 3 § inskränks socialnämndens möjligheter att föra talan om återkrav. En sådan talan ska väckas hos länsrätten inom tre år från det att kommunens kostnader uppkom. I domstol får sådan talan inte bifallas om den ersättningsskyldige genom att återbetala kostnaden eller en del av den kan antas bli ur stånd att klara sin försörjning eller sin dagliga livsföring i övrigt eller annars synnerliga skäl talar mot ett bifall tillersättningsanspråket.

Vårdnadsbidrag

I 11 § lagen om kommunalt vårdnadsbidrag finns en återkravs- bestämmelse som motsvarar återkravsbestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL.

127

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Bistånd till asylsökande m.fl.

Lagen om mottagande av asylsökande m.fl. innehåller inte någon återkravsregel utan anger endast de förutsättningar som gäller för att personer ska ha rätt till de bidrag som lagen omfattar.

Introduktionsersättning för flyktingar m.fl.

Lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar innehåller inte någon återkravsregel.

Resekostnadsersättning vid sjukresor

Lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor saknar återkravs- regel.

Bostadsanpassningsbidrag

I 17 § lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. finns en återkravs- bestämmelse som anger att kommunen får besluta om återbetalning i två situationer. Det första fallet avser den situation då mottagaren av bidraget genom oriktiga uppgifter eller på något annat sätt har förorsakat att ett bidrag har lämnats felaktigt eller lämnats med för högt belopp. Det andra fallet avser den situation då bidrag i annat fall felaktigt har lämnats eller lämnats med för högt belopp och mottagaren skäligen borde ha insett detta.

Stöd och service till vissa funktionshindrade

Enligt 12 § lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade får kommunen besluta om återbetalning av sådant ekonomiskt stöd som betalats ut för att täcka skäliga kostnader för personlig assistans med tillämpning av 9 § 2. I sedvanlig ordning gäller för återkravet att ersättningen ska ha lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Den som erhållit stödet eller hans eller hennes ställföreträdare ska genom att lämna oriktiga uppgifter eller på annat sätt ha förorsakat felet. Om sådant orsakssamband inte

128

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

föreligger får återkrav endast ske om den som erhållit stödet eller hans eller hennes ställföreträdare skäligen borde ha insett felet.

2.4Omprövning

2.4.1Allmänt

Omprövning av gynnande beslut

I 27 § förvaltningslagen (1986:223) finns bestämmelser om när myndigheter ska ompröva beslut. Bestämmelserna gäller om inte annat följer av annan lag eller förordning. Omprövningsskyldig- heten enligt 27 § är en minimireglering och inskränker inte de omprövningsbefogenheter som myndigheterna har på sedvane- rättslig grund (prop. 1985/86:80 s. 76).

Som utgångspunkt gäller att gynnande beslut som vunnit laga kraft inte kan återkallas. Endast i vissa i praxis angivna undan- tagsfall får gynnande beslut ändras till nackdel för den enskilde (a. prop. s. 39). Ett beslut kan återkallas bl.a. om den enskilde har utverkat det gynnande beslutet genom vilseledande uppgifter eller om det finns stöd för det i form av förbehåll i själva beslutet eller i den författning som ligger till grund för beslutet.

I sammanhanget bör även nämnas reglerna om rättelse i 26 § förvaltningslagen som innebär att beslut får rättas i uppenbara fall. Det gäller skrivfel, räknefel eller liknande förbiseenden.

Förhållandet mellan omprövning och återkrav

Bestämmelserna om omprövning och återkrav tangerar varandra på så sätt att ett återkravsbeslut kan sägas omfatta en prövning av bl.a. de omständigheter som föranledde det ursprungliga beslutet om att bevilja ersättning. Så som det är reglerat i exempelvis AFL krävs det dock inte ett omprövningsbeslut för att ett återkravsbeslut ska få fattas. Återkravsbestämmelserna är självständiga i förhållande till bestämmelserna om omprövning. I ett rättsfall från numera nedlagda Försäkringsöverdomstolen uttalades att bestämmelserna om omprövning inte inskränkte möjligheterna till återkrav (FÖD 1991:10, se även prop. 1977/78:20 s. 94 f.).

Om en ersättning betalats ut på felaktiga grunder kan det alltså bli fråga både om ett återkravsbeslut och ett omprövningsbeslut,

129

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

där omprövningsbeslutet ändrar själva beslutet om ersättning och återkravsbeslutet bestämmer i vilken mån den felaktiga ersättningen ska betalas tillbaka. Det kan tyckas olyckligt att det finns i vart fall en teoretisk risk att det kan uppstå en situation där förutsättningar för den ena typen av beslut är möjlig men inte den andra. Så som bestämmelserna i AFL är utformade kan situationen dock uppstå.

När det gäller studiestöd är situationen en annan. Enligt CSN:s praxis gäller att även förutsättningarna för omprövning måste vara uppfyllda för att ett återkravsbeslut ska kunna bli aktuellt. Reglerna tolkas alltså på så sätt att de allmänna förvaltningsrättsliga principerna om omprövning ingår som en del av förutsättningarna för återkrav.

Omprövning och ny prövning

En omprövning tar sikte på felaktigheter i ett ursprungligt beslut och motiveras av antingen att beslutsunderlaget då var ofullständigt eller att det senare framkommit omständigheter som ger vid handen att beslutet inte skulle ha fattats eller borde ha givits ett annat innehåll. Den enskildes situation kan ha ändrats också i andra avseenden än de som har relevans för det ursprungliga beslutet. Socialförsäkringsförmåner exempelvis bygger på att den enskilde inte bara vid beviljandet av en förmån utan också senare ska uppfylla förutsättningarna för förmånen. Det har ansetts att reglerna i bl.a. AFL om omprövning inte hindrar att rätten till förmånen prövas på nytt (se SOU 2001:47 En handläggningslag – förfarandet hos försäkringskassorna s. 325 ff.). Till skillnad från omprövning av ett gynnande beslut kan dock en sådan ny prövning bara ta sikte på framtiden. Någon strikt åtskillnad mellan dessa två typer av beslut görs dock inte alltid. I vissa författningar talas sålunda om omprövning när man egentligen avser en ny prövning av förutsättningarna för en förmån som betalas ut enligt ett tidigare beslut. Ett exempel härpå är bestämmelsen i 27 § lagen om bostadstillägg till pensionärer m.fl., där det anges att tillägget ska omprövas när något förhållande som bestämmer förmånens storlek har ändrats. Det finns också bestämmelser som anger att en förmån får dras in eller sättas ned. Inte heller sådana bestämmelser innebär någon omprövning. Man måste också från omprövningsbestäm- melserna skilja sådana regler som har karaktären av sanktions-

130

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

bestämmelser riktade mot den enskilde. När det i 20 kap. 3 § AFL talas om nedsättning eller indragning av en ersättning är det ett exempel på en sanktion riktad mot en försäkrad som inte uppfyller sina förpliktelser. Den typen av bestämmelser som inte innefattar en möjlighet till omprövning av ett gynnande beslut redovisas inte i den följande framställningen.

2.4.2Omprövning enligt AFL

Enligt 20 kap. 10 § ska beslut av Försäkringskassan i ärenden om försäkring enligt AFL omprövas av Försäkringskassan, om det begärs av en enskild som beslutet angår och beslutet inte har meddelats med stöd av bestämmelserna i 10 a §. Vid omprövningen får beslutet inte ändras till den enskildes nackdel. Om omprövning begärs av ett beslut och det allmänna ombudet överklagar samma beslut, ska Försäkringskassan inte ompröva beslutet. Begäran om omprövning ska anses som ett överklagande. Enligt 20 kap. 11 § får ett beslut inte överklagas innan beslutet har omprövats. En enskilds överklagande av ett sådant beslut innan beslutet har omprövats ska anses som en begäran om omprövning.

Av 20 kap. 13 § följer att en begäran om omprövning ska vara inkommen inom två månader från den dag då den enskilde fick del av beslutet. Begärs inte omprövning vinner beslutet laga kraft.

I 20 kap. 10 a § finns bestämmelser om omprövning som Försäkringskassan självmant ska besluta om. Det kan ske såväl till den enskildes fördel som till dennes nackdel. Ett beslut ska omprövas om det på grund av skrivfel eller liknande innehåller en uppenbar oriktighet, om beslutet har blivit oriktigt på grund av att det fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om beslutet har blivit oriktigt på grund av uppenbart felaktig rättstillämpning eller liknande orsak. Ett beslut får inte ändras till den enskildes nackdel när det gäller en förmån som förfallit till betalning och inte heller i annat fall när det finns synnerliga skäl mot det. Vidare gäller att en fråga om ändring enligt 10 a § inte får tas upp sedan mer än två år förflutit från dagen för det ursprungliga beslutet. Även efter utgången av den tiden får dock omprövning ske när det kommit fram att beslutet fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag. Det kan påpekas att bestämmelsen i 20 kap. 10 a § inte innebär någon inskränkning av de särskilda reglerna om återkrav (prop. 1977/78:20 s. 94 f. och FÖD 1991:10).

131

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

2.4.3Övriga förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Pensionsförmåner

Bestämmelserna om omprövning enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension finns i 13 kap. 9–16 §§.

Enligt 13 kap. 9 § ska ett beslut omprövas om den som beslutet avser begär det eller om det finns andra skäl. Omprövning ska dock inte göras av beslut som meddelats enligt 11 eller 13 §. Det finns särskilda regler för omprövning av ett beslut om pensionsrätt eller pensionspoäng.

Om den som ett beslut avser har avlidit får även annan som är berörd av beslutet begära omprövning.

Av 13 kap. 11 § första stycket följer att den som vill begära omprövning ska göra detta skriftligen. Begäran om omprövning av ett beslut om pensionsgrundande inkomst enligt 2 kap. ska ha kommit in till Skatteverket före utgången av femte året efter det fastställelseår som beslutet avser. Begäran om omprövning av ett beslut enligt 3 kap. om andra pensionsgrundande belopp eller beslut enligt 4 kap. om beräkning av pensionsrätt och pensions- poäng ska ha kommit in till Försäkringskassan före utgången av året efter det fastställelseår som beslutet avser. I fråga om annat beslut ska begäran om omprövning ha kommit in inom två månader från det att den som begär omprövningen fick del av beslutet. Gör den som begär omprövning sannolikt att han eller hon inte inom två månader före utgången av ovan nämnd tid har fått kännedom om ett beslut eller annan handling med uppgift om vad som har beslutats, ska enligt 11 § andra stycket begäran om omprövning i stället ha kommit in inom två månader från den dag då den som begär omprövningen fick sådan kännedom.

Enligt 13 kap. 13 § första stycket ska omprövningsbeslutet med- delas inom ett år efter fastställelseåret om ett beslut enligt 2–4 kap. omprövas utan att den enskilde har begärt detta. Andra beslut får omprövas inom två månader från det att beslutet meddelades, utan att den enskilde har begärt detta, om omprövningen är till hans eller hennes fördel. En omprövning till den enskildes nackdel av ett annat beslut än ett beslut enligt 2–4 kap. får ske bara när det finns anledning till omprövning enligt andra eller tredje stycket.

Om ett beslut har blivit felaktigt på grund av att den som beslutet avser har lämnat oriktiga uppgifter eller har underlåtit att fullgöra en uppgifts- eller anmälningsskyldighet enligt lagen om

132

SOU 2009:6 Nuvarande ordning

inkomstgrundad ålderspension eller annan lag, får enligt 13 kap. 13 § andra stycket omprövning ske också efter de tidpunkter som anges i första stycket. Detsamma gäller i fråga om premiepension till efterlevande om pensionsspararen eller den som tidigare hade rätt till sådan pension lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att lämna uppgifter. Omprövning efter nämnda tidpunkter får också göras om det först därefter har visat sig att beslutet har fattats på uppenbart felaktigt eller ofullständigt underlag eller om det finns andra synnerliga skäl eller om beslutet påverkas av en ändring av ett beslut enligt skattebetalningslagen (1997:483) angående arbets- givaravgift.

Enligt 13 kap. 13 § tredje stycket får omprövning ske också efter de tidpunkter som anges i första stycket, om ett beslut omprövas på grund av att det påverkas av en ändring som har gjorts be- träffande ett beslut om pensionsgrundande belopp eller pensions- rätt som avser en annan person än den försäkrade.

Har omprövning begärts av ett beslut och överklagar det allmänna ombudet samma beslut, ska beslutet enligt 15 § inte omprövas utan ärendet i stället överlämnas till allmän förvaltnings- domstol. Den enskildes begäran om omprövning ska då anses som ett överklagande.

Enligt 13 kap. 16 § får Försäkringskassan inte ompröva en fråga som redan har avgjorts av en allmän förvaltningsdomstol.

På grund av hänvisningar gäller bestämmelserna om omprövning i 13 kap. 9–13 §§ samt 15 och 16 §§ lagen om inkomstgrundad ålderspension även för beslut enligt lagen om garantipension och lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn, med några få avvikelser beträffande garantipension. Av de ovan redovisade omprövningsreglerna i lagen om inkomstgrundad ålderspension ska dock beträffande garantipension bara ompröv- ningsreglerna i 13 kap. 9 § första stycket, 11 § första stycket, 12 § och 13 § första och andra styckena samt 15 och 16 §§ lagen om inkomstgrundad ålderspension tillämpas. Enligt lagen om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn gäller reglerna om garantipension även för särskilt pensionstillägg.

133

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Övriga förmåner

Ett beslut om livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring ska omprövas, om ändring av betydelse har skett i de förhållanden som var avgörande för beslutet eller om den försäkrades möjlighet att bereda sig inkomst genom arbete väsentligen har förbättrats. Livränta för förfluten tid får dock inte minskas eller dras in. I övrigt gäller bestämmelserna om omprövning i 20 kap. 10–13 §§ AFL även beträffande beslut om ersättning från arbetsskade- försäkringen.

Genom en hänvisning i lagen om statligt personskadeskydd och lagen om krigsskadeersättning till sjömän gäller bestämmelserna om omprövning av livränta enligt lagen om arbetsskadeförsäkring samt bestämmelserna om omprövning i 20 kap. 10–13 §§ AFL även beträffande beslut om krigsskadeersättning till sjömän och personskadeskyddsersättning.

På grund av hänvisningar i de olika författningarna gäller bestämmelserna om omprövning i 20 kap. 10–13 §§ AFL även beslut om bidrag vid adoption av utländska barn, ersättning vid närståendevård, ersättning till smittbärare, familjebidrag och dagpenning till totalförsvarspliktiga, assistansersättning, bostadsbidrag, underhållsstöd, handikappersättning och vårdbidrag, barnbidrag, förlängt barnbidrag, bostadstillägg för pensionärer m.fl., äldreförsörjningsstöd, bilstöd till personer med funktionshinder samt aktivitetsstöd och utvecklingsersättning.

2.4.4Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

I studiestödslagen finns inga regler om omprövning. Sådana bestämmelser har i stället meddelats i studiestödsförordningen. Enligt 2 kap. 27 § ska den studerandes rätt till studiehjälp omprövas när ändrade förhållanden föranleder det. I 3 kap. 35 § andra stycket anges beträffande studiemedel att det finns vissa bestämmelser om ändring till den studerandes nackdel i 5 kap. studiestödslagen och att ändring till den studerandes nackdel i övrigt bara får ske om beslut om ändring meddelas före utgången av den tidsperiod som de utbetalda studiemedlen hänför sig till och om ändringen kan verkställas genom avdrag på studiemedel som ska betalas ut senare under samma tidsperiod.

134

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

Förordningen om bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor och förordningen om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar innehåller inte några bestämmelser om omprövning.

Enligt förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan och förordningen om statsbidrag för teckenspråks- utbildning för vissa föräldrar ska ett beslut om bidrag omprövas av CSN om den som beslutet angår skriftligen begär det. Vid omprövningen får beslutet inte ändras till nackdel för den som begärt omprövningen. En begäran om omprövning ska ha kommit in till CSN inom tre veckor från den dag då den som beslutet angår fick del av det.

2.4.5Förmåner som beslutas av Migrationsverket

Lagen om mottagande av asylsökande m.fl., förordningen om mottagande av asylsökande m.fl., förordningen om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige, förordningen om återetableringsstöd för vissa utlänningar och förordningen om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land innehåller inte några regler om omprövning.

2.4.6Förmåner som beslutas av kommunerna

Socialtjänstlagen, lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar, lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. samt lagen om kommunalt vårdnadsbidrag innehåller inte några bestämmelser om omprövning.

2.5Eftergift

2.5.1Förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Enligt 20 kap. 4 § andra stycket AFL kan Försäkringskassan besluta att helt eller delvis efterge återbetalning, om det i särskilt fall finns anledning till detta. En sådan eftergiftsregel fanns redan i lagen den 3 januari 1947 om allmän sjukförsäkring. Bestämmelsen

135

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

motiverades främst med att den borde avfattas i nära anslutning till motsvarande bestämmelse i det samtida förslaget till lag om folkpensionering, vilken i lagen den 29 juni 1946 om folk- pensionering utformades så att återbetalning kunde efterges om det i särskilt fall fanns anledning till det. Denna regel infördes med motiveringen att det bl.a. med hänsyn till den föreslagna återbetalningsskyldigheten vid underlåtenhet att göra anmälan om förhållanden, som påverka pensionens belopp, bör finnas en rätt att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten.

Enligt 20 kap. 4 d § AFL får även krav på ränta efterges om det i särskilt fall finns anledning till det.

På grund av hänvisningar i de olika författningarna gäller eftergiftsreglerna i 20 kap. 4 och 4 d §§ AFL även vid återkrav av ersättning för arbetsskada, ersättning enligt lagen om statligt personskadeskydd, krigsskadeersättning till sjömän, bidrag vid adoption av utländska barn, handikappersättning och vårdbidrag, bilstöd till personer med funktionshinder, sjuklönegaranti samt familjebidrag och dagpenning till totalförsvarspliktiga.

I 17 § första stycket lagen om ersättning och ledighet för närståendevård anges att Försäkringskassan, om det finns särskilda skäl, får helt eller delvis efterge belopp som ska återbetalas.

Enligt 13 § första stycket lagen om ersättning till smittbärare får Försäkringskassan, om det finns särskilda skäl, helt eller delvis medge befrielse från återbetalningsskyldighet. Någon materiell skillnad mellan att medge befrielse och efterge torde inte föreligga.

Återbetalningsskyldighet för bidrag till arbetshjälpmedel får enligt 5 § första stycket förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i from av bidrag till arbetshjälpmedel jämkas eller efterges om det finns särskilda skäl.

I 12 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag finns en eftergiftsbestämmelse som anger att eftergift får ske i särskilt fall. En sådan regel har funnits sedan lagens tillkomst 1947 och motsvarar vad som gällde enligt de samtida återkravsreglerna beträffande allmän sjukförsäkring och folkpension. Under ett par år på sjuttiotalet, när det var länsstyrelsen som skulle göra prövningen, togs dock rekvisitet i särskilt fall bort. Skälet till detta var att man ville anpassa bestämmelsen till vad som i övrigt gällde för länsstyrelsens liknande prövningar i andra situationer (prop. 1971:30). När sedan ansvaret 1973 överfördes från länsstyrelsen till Försäkringskassan (eller dåvarande allmänna försäkringskassorna)

136

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

återinfördes kravet på att det ska vara fråga om i särskilt fall. Förändringen motiverades visserligen inte i förarbetena (prop. 1973:29), men det är tydligt att avsikten var att återgå till vad som gällt tidigare.

Eftergiftsbestämmelsen i lagen om allmänt barnbidrag gäller även vid förlängt barnbidrag. Detta följer av en hänvisning i 8 § lagen om förlängt barnbidrag.

Den nuvarande eftergiftsregeln vid återkrav på utbetald inkomstpension och tilläggspension finns i 14 kap. 1 § tredje stycket lagen om inkomstgrundad ålderspension. Enligt denna får Försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning om det finns särskilda skäl. Eftergiftsregeln ska också tillämpas vid återkrav av garantipension och särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn.

Enligt 8 kap. 5 § tredje stycket lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn får Försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning om det finns särskilda skäl. I 8 kap. 5 § sjätte stycket finns motsvarande bestämmelse beträffande eftergift av krav på ränta.

Enligt 16 § första stycket lagen om assistansersättning får Försäkringskassan helt eller delvis efterge kravet på återbetalning om det finns särskilda skäl.

Vid återkrav av bostadsbidrag finns det dels en eftergifts- bestämmelse, dels en beloppsgräns för vilka återkrav som behöver framställas när det slutliga bostadsbidraget är lägre än det preliminära. Enligt 22 § andra stycket lagen om bostadsbidrag ska sålunda belopp under 1 200 kronor inte betalas tillbaka. Eftergiftsbestämmelsen finns i 28 § samma lag och anger att återkrav får efterges om det finns särskilda skäl för det. Till skillnad från flertalet andra återkravsregler på socialförsäkringsområdet uppställer denna bestämmelse vissa särskilda krav för eftergift. Vid bedömningen av om särskilda skäl föreligger ska således särskilt beaktas sökandens och dennes medsökandes förmåga att kunna betala tillbaka bidraget. För att rätten till eftergift ska kunna prövas ska vidare sökanden och dennes medsökande ha fullgjort skyldigheten att anmäla ändrade förhållanden. Om de inte har anmält ändrade förhållanden kan eftergift ändå prövas om de skäligen inte borde ha insett att de var skyldiga att göra en sådan anmälan. Om sökanden eller dennes medsökande medvetet eller av oaktsamhet lämnat felaktiga uppgifter till grund för bedömningen av rätten till bostadsbidrag, får kravet på återbetalning inte efterges.

137

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

Liknande regler gäller även i fråga om återkrav av preliminärt utbetald sjukersättning efter slutliga avstämning mot pensions- grundande inkomst. Utöver den allmänna bestämmelsen om eftergift som finns i 20 kap. 4 och 4 d §§ i AFL finns således en särskild regel i 16 a kap. 8 § andra stycket AFL som innebär att belopp under 1 200 kr inte betalas tillbaka. Vidare finns en särskild eftergiftsbestämmelse i 16 a kap. 9 § AFL som innebär att återkrav kan efterges om det finns särskilda skäl för det. Dessa regler är utformade efter mönster av reglerna i lagen om bostadsbidrag (prop. 2007/08:124 s. 106). Precis som gäller för bostadsbidrag ska den enskildes återbetalningsförmåga beaktas vid bedömningen av om det finns särskilda skäl för återkrav. För att rätten till eftergift ska kunna prövas förutsätts vidare att den försäkrade har fullgjort sin skyldighet att anmäla ändrade förhållanden. Eftergift kan ändå prövas om den enskilde inte skäligen borde ha insett att han eller hon var skyldig att göra en sådan anmälan. Eftergift kan dock inte ges om den försäkrade medvetet eller av oaktsamhet lämnat felaktiga uppgifter.

Enligt 30 § andra stycket lagen om bostadstillägg till pensionärer m.fl. får Försäkringskassan helt eller delvis efterge krav på återbetalning om det finns särskilda skäl. Detsamma gäller enligt 30 § femte stycket kravet på ränta. Dessa eftergiftsbestämmelser gäller även vid återkrav av äldreförsörjningsstöd.

Enligt 23 § förordningen om aktivitetsstöd får den som tagit emot stöd helt eller delvis befrias från återbetalningsskyldighet om det finns särskilda skäl. I bestämmelsen anges också att när ett sådant beslut om befrielse från återbetalningsskyldighet fattas ska det anges vad de särskilda skälen består i och den information som ligger till grund för beslutet ska dokumenteras.

I 20 § lagen om underhållsstöd anges den vanliga eftergifts- bestämmelsen att Försäkringskassan får efterge återkrav mot som uppburit stödet om det finns särskilda skäl. När det gäller återbetalningsskyldighet för den bidragsskyldige, dvs. den förälder som skulle ha betalt underhållsbidrag, gäller däremot 35 § enligt vilken statens fordran på den bidragsskyldige får efterges om det finns synnerliga skäl med hänsyn till den bidragsskyldiges personliga eller ekonomiska förhållanden. I 35 § anges även att om faderskap till ett barn har fastställts genom bekräftelse eller dom och har återbetalningsskyldighet för den bidragsskyldige beslutats för tid före den dag då faderskapet fastställdes, får fordran för denna tid efterges om det finns synnerliga skäl.

138

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

I 16 § andra stycket lagen om jämställdhetsbonus anges att Försäkringskassan får helt eller delvis efterge krav på återbetalning om det finns särskilda skäl. I tredje stycket finns även en hänvisning till eftergiftregeln i 20 kap. 4 d § AFL beträffande ränta.

2.5.2Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

Enligt 5 kap. 1 § tredje stycket studiestödslagen får ett krav på återbetalning av felaktigt utbetalat studiestöd helt eller delvis efterges om det finns synnerliga skäl. Denna regel gäller även vid återkrav av studiemedel som vid en slutlig avstämning mot den taxerade inkomsten visar sig inte skola ha utgått eller utgått med lägre belopp. Bestämmelsen infördes 1998 i studiestödslagen från 1973 efter det att dåvarande Studiestödsutredningen uppmärk- sammat att det saknades en eftergiftsregel för kapitalbeloppet. I förarbetena anfördes att en möjlighet till eftergift av återkrav bör finnas om synnerliga skäl föreligger och att mycket starka skäl bör föreligga, som t.ex. en felaktig beräkning från myndighetens sida (prop. 1997/98:1 utgiftsområde 15 s. 21). Innan den nuvarande bestämmelsen infördes fanns endast en bestämmelse om att ränta fick efterges om det fanns särskilda skäl. Den sistnämnda bestäm- melsen infördes för övrigt 1968 i dåvarande studiemedels- förordningen med motiveringen att det i vissa fall kunde vara orimligt att debitera så hög ränta på studiemedel som återkrävs, särskilt i de fall då återkravet föranleds av att studiemedelstagaren avbrutit sina studier (prop. 1967:143 s. 45). Den aktuella räntan då uppgick till 7,75 %.

Enligt 5 kap. 1 § studiestödsförordningen ska belopp under 300 kronor inte krävas tillbaka vid återkrav på grund av för hög inkomst. Återkrav ska även skrivas av om den återbetalnings- skyldige fyllt 67 år. Detta följer av 5 kap. 6 § studiestödslagen. I samma bestämmelse anges även att avskrivning ska ske om den återbetalningsskyldige avlider. Enligt 5 kap. 6 § andra stycket gäller även att indrivningsåtgärder får underlåtas om indrivningen skulle leda till mer arbete eller kostnad än som är skäligt och indrivningen inte är påkallad från allmän synpunkt.

Studielån får skrivas av enligt 4 kap. 22–25 §§ studiestödslagen. Det är fråga om dels vissa angivna situationer, t.ex. lån som tagits

139

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

emot under sjukdomstid eller lån som inte betalats när låntagaren fyllt 67 år, dels om det annars finns synnerliga skäl till avskrivning.

Förordningen om bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor innehåller inte någon återkravsregel eller eftergiftsregel.

Enligt 23 § förordningen om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar får CSN efterskänka lånet helt eller delvis om låntagaren bedöms sakna förmåga att betala tillbaka lånet på längre sikt. För två låntagare som har ett gemensamt lån kan halva beloppet efterskänkas om den ene låntagaren på längre sikt bedöms sakna förmåga att betala tillbaka lånet. Motsvarande gäller om en låntagare avlider.

Enligt 14 § förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan kan en återbetalningsskyldig helt eller delvis befrias från skyldigheten att betala ränta om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen omfattar alltså inte själva bidraget. Enligt 15 § avskrivs fordran när gäldenären fyllt 65 år eller om denne avlider.

Förordningen om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar saknar eftergiftsregler.

2.5.3Förmåner som beslutas av Migrationsverket

För förmåner på det migrationspolitiska området som beslutas av Migrationsverket saknas regler om eftergift av återkrav.

2.5.4Förmåner som beslutas av kommunerna

Enligt 9 kap. 4 § socialtjänstlagen får socialnämnden helt eller delvis efterge den ersättningsskyldighet som avses i 9 kap. 1 och 2 §§. Något krav på att särskilda skäl ska föreligga finns alltså inte. Socialnämnden får fritt pröva om eftergift ska ske eller inte. I förarbetena nämns som exempel att eftergift kan bli aktuellt om ett återkrav kan antas inverka negativt till en fortsatt rehabilitering (prop. 1979/80:1 del A s. 549). Det relativt sett stora utrymmet för att underlåta återkrav framgår för övrigt redan av att socialnämnden får återkräva felaktiga utbetalningar, till skillnad från många andra återkravsbestämmelser i andra författningar som anger att återkrav ska ske.

140

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

I 12 § lagen om kommunalt vårdnadsbidrag finns en eftergifts- bestämmelse som ger kommunen rätt att helt eller delvis efterge en återbetalningsskyldighet om det finns särskilda skäl.

Lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar innehåller vare sig någon återkravsregel eller eftergifts- regel.

Enligt 17 § andra stycket lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. får kommunen helt eller delvis efterge återbetalnings- skyldigheten, om det finns särskilda skäl.

Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade innehåller inte någon eftergiftsbestämmelse. Däremot är återkravsbestäm- melsen utformad som en s.k. ”får-regel” vilket innebär att sådana hänsyn som vanligtvis ligger till grund för ett eftergiftsbeslut enligt andra författningar istället skulle kunna beaktas vid kommunens prövning av om återkrav bör ske.

Lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor saknar bestämmel- se om återkrav och följaktligen saknas även bestämmelse om eftergift.

2.6Avräkning

2.6.1Allmänt

De civilrättsliga reglerna om kvittning innebär generellt sett att den som har en skuld till en annan person får kvitta skulden mot en fordran på den personen. Det är oklart i vilken utsträckning dessa regler är tillämpliga på det offentligrättsliga området. Avräkning vid återkrav inom välfärdssystemen tillåts dock och är en form av kvittning som medför att ett belopp motsvarande vad som ska återkrävas eller del av beloppet får dras av från en senare utbetalning av en ersättning. Eftersom avräkning innebär att fordringshavaren utan den enskildes samtycke får ta i anspråk en utbetalning krävs författningsstöd för åtgärden. Det vanliga är att en myndighet får avräkna återkrav endast mot ersättning som myndighet ska betala ut till den återbetalningsskyldige enligt samma författning. I den mån avräkning tillåts mot ersättningar enligt andra författningar framgår det vanligtvis av den författning som reglerar själva ersättningen. Ett exempel på det är lagen om ersättning till smittbärare som medger att återkrav av andra ersättningar får kvittas även mot senare utbetalningar av

141

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

smittbärarersättning. Däremot kan man inte enbart av lagen om ersättning till smittbärare utläsa mot vilka andra ersättningar som återkrav av smittbärarersättning får riktas. Det går alltså i regel inte att i den författning som reglerar den aktuella förmånen utläsa mot vilka andra ersättningar som återkrav av förmånen får riktas. Det finns dock vissa undantag, som t.ex. i lagen om underhållsstöd.

2.6.2Avräkning enligt AFL

Enligt avräkningsbestämmelsen i 20 kap. 4 § tredje stycket AFL får Försäkringskassan hålla inne ett skäligt belopp i avräkning mot senare utbetalningar till den enskilde. Denna kvittningsmöjlighet kan användas beträffande ersättningar som utbetalas enligt AFL och som är avsedda till samma mottagare. Enligt fjärde stycket får ersättningar enligt AFL dock tas i anspråk även med anledning av Försäkringskassans återkravsbeslut för en ersättning som har utgetts på grund av en annan författning. Bestämmelsen är tillämplig också vid återkrav på premiepension som beslutats av PPM. I sådant fall ska Försäkringskassan lämna över det avdragna beloppet till PPM.

Vid tillkomsten av de nuvarande avräkningsbestämmelserna i AFL övervägdes en mer omfattande kvittningsmöjlighet. I det lagstiftningsärendet föreslog regeringen att avräkning skulle kunna få ske mot alla bidrag som uppbärs av samme bidragstagare och där återbetalningsskyldighet har ålagts av en försäkringskassa (prop. 1982/83:3 s. 66 och 72). Förslaget var utformat på så sätt att det uttryckligen angavs i AFL att avdrag fick göras på en ersättning som har utgetts på grund av en annan författning än AFL och att det i lagen om allmänna barnbidrag och den dåvarande lagen om bidragsförskott uttryckligen angavs att avräkning fick göras även på grund av återkrav av ersättningar som utgetts på grund av en annan författning. Förslaget hade inte behandlats av Socialpolitiska samordningsutredningen vars betänkande låg till grund för förslagen i övrigt, vilket även innebar att frågan inte blivit remiss- behandlad (SOU 1979:94 En allmän socialförsäkring – modell och riktlinjer). Vid riksdagsbehandlingen anförde socialutskottet i ett yttrande till socialförsäkringsutskottet att den av regeringen föreslagna kvittningsregeln var oklar och att omfattningen kunde bli alltför stor (SfU 1982/83:14 s. 36 f.). Betänkligheterna gällde framförallt barnbidrag och bidragsförskottet. Socialutskottet

142

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

erinrade att enligt allmänna juridiska principer förutsätter kvittning mellan ömsesidiga skulder att det är samma rättssubjekt i båda skuldförhållandena. Enligt utskottets mening borde man inte utan vägande skäl införa särskilda undantag från denna huvudregel. Utskottet menade att man normalt borde se barnet som berättigat till bidragsförskott och att en fordran på bidragsförskott därför endast borde få kvittas mot en skuld som avser en förmån för samma barn. Trots att förhållandena var något annorlunda när det gäller barnbidrag anförde utskottet att övervägande skäl talade för att man i detta hänseende borde betrakta barnbidrag på samma sätt som bidragsförskott. Socialförsäkringsutskottet gjorde samma bedömning och på hemställan av det utskottet avslog riksdagen de förslagna kvittningsreglerna beträffande barnbidrag och bidrags- förskott.

2.6.3Övriga förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Pensionsförmåner

I 14 kap. 7 § lagen om inkomstgrundad ålderspension finns en avräkningsregel som tillåter att avdrag får göras med skäligt belopp om den pensionsberättigade enligt beslut av Försäkringskassan är återbetalningsskyldig för en ersättning som har utgetts på grund av den lagen eller en annan författning.

På grund av hänvisningar i de olika författningarna har avräkningsbestämmelsen i 14 kap. 7 § lagen om inkomstgrundad ålderspension motsvarande tillämpning i fråga om garantipension och särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn.

I 8 kap. 6 och 7 §§ lagen om efterlevandepension och efterlevande- stöd till barn finns bestämmelser om avräkning. Enligt 8 kap. 6 § gäller följande. Vid beslut om återbetalning av inkomstgrundad efterlevandepension eller änkepension ska i den mån betalning inte skett avdrag göras på retroaktivt beviljad garantipension eller efterlevandestöd för samma tid. Vid beslut om återbetalning av garantipension till omställningspension eller till änkepension eller efterlevandestöd till barn ska i den mån betalning inte skett avdrag göras på retroaktivt beviljad inkomstgrundad efterlevandepension eller änkepension som avser samma tid som garantipensionen eller efterlevandestödet. I 8 kap. 7 § finns en avräkningsbestämmelse

143

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

som motsvarar många andra avräkningsbestämmelser, men som tar sikte på kvittning mot den efterlevande. Enligt denna bestämmelse får avdrag på pension och efterlevandestöd till barn göras med skäligt belopp om den efterlevande enligt beslut av Försäkrings- kassan är återbetalningsskyldig för en ersättning som har utgetts på grund av lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn eller en annan författning.

Övriga förmåner

På grund av hänvisningar i de olika författningarna har avräknings- bestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL motsvarande tillämpning i fråga om ersättningar enligt lagen om arbetsskadeförsäkring, lagen om statligt personskadeskydd, lagen om krigsskadeersättning till sjömän, lagen om bidrag vid adoption av utländska barn, lagen om sjuklön samt i fråga om förmåner till totalförsvarspliktiga, handikapp- ersättning och vårdbidrag. Avdrag på dessa ersättningar får således göras även mot Försäkringskassans beslut om återkrav av ersätt- ningar som har utgetts på grund av en annan författning.

I lagen om ersättning och ledighet vid närståendevård finns likadana avräkningsregler som i AFL. Avdrag på en sådan ersättning får således göras vid Försäkringskassans beslut om återkrav av dels ersättningar enligt den lagen, dels ersättningar som har utgetts på grund av en annan författning.

Detsamma gäller ersättning till smittbärare och bostadstillägg för pensionärer m.fl. Liksom enligt AFL får avdrag på ersättning till smittbärare göras också vid återkravsbeslut av PPM.

I lagen om äldreförsörjningsstöd hänvisas till avräkningsbestäm- melsen i lagen om bostadstillägg för pensionärer m.fl.

Beträffande möjligheten till avräkning mot assistansersättning, barnbidrag, förlängt barnbidrag samt aktivitetsstöd och utvecklings- ersättning gäller att avräkningsmöjligheten är begränsad till ersättning av samma slag som återbetalningsskyldigheten avser. Det ska dock noteras att återkrav av bostadsbidrag och underhålls- stöd får kvittas mot senare utbetalningar av nyss nämnda ersättningar, se nedan.

Förslaget till lag om jämställdhetsbonus innehåller inte några bestämmelser om avräkning. Det kan uppmärksammas att jämställdhetsbonus tillgodoförs den enskilde genom att beloppet

144

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

regleras på skattekontot, vilket en kvittningsbestämmelse skulle vara tvungen att anpassas till.

Vid återkrav på underhållsstöd gäller att Försäkringskassan får hålla inne ett skäligt belopp i avräkning på vad som har lämnats för mycket vid en senare utbetalning av underhållsstöd eller annan ersättning som ska betalas ut av Försäkringskassan till någon som är ersättningsskyldig. Någon möjlighet att göra avdrag på utbetalning av underhållsstöd för återkrav av ersättningar som utbetalats enligt andra författningar finns inte. Däremot får avdrag göras inte bara från senare utbetalningar av underhållsstöd utan även från senare utbetalningar av annan ersättning som Försäk- ringskassan betalar ut till den som ska återbetala det felaktiga beloppet. I lagen om bidragsförskott som ersattes av lagen om underhållsstöd fanns en mer begränsad avräkningsregel som endast tillät kvittningsvis avräkning på senare utfallande förskottsbelopp. I förarbetena till den nuvarande kvittningsbestämmelsen konstateras att avräkningsanspråk får riktas mot senare utbetalningar av underhållsstöd samt mot annan ersättning som Försäkringskassan har att betala ut till den som återkravet riktas mot (prop. 1995/96:208 s. 91). Frågan utvecklas dock inte mer än så i förarbetena. Med ”annan ersättning som Försäkringskassan har att betala ut” innefattas enligt ordalydelsen en mängd ersättningar enligt olika författningar, men det är oklart om avsikten varit att utöka kvittningsbestämmelsen i sådan omfattning. Lagen om underhållsstöd innehåller för övrigt även andra avräkningsregler som gäller den bidragsskyldige förälderns möjligheter att göra avräkning från vad denne i vanlig ordning ska betala till Försäkringskassan.

Den utökade möjligheten att kvitta återkrav på underhållsstöd mot ersättningar som Försäkringskassan beslutar om enligt andra författningar gäller på motsvarande sätt även för bostadsbidrag. Detta följer av 28 § andra stycket lagen om bostadsbidrag.

2.6.4Sammanfattning av avräkningsmöjligheterna på socialförsäkringsområdet

Bestämmelsen i 20 kap. 4 § AFL ger stora möjligheter att avräkna återbetalningsskyldighet för en viss förmån inte bara vid senare utbetalningar av samma förmånsslag utan också mot andra förmåner som handläggs av Försäkringskassan. Vidare kan återkrav

145

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

av Försäkringskassan och PPM avräknas mot andra förmåner som dessa myndigheter beslutar om. Bestämmelserna om bilstöd ger inga avräkningsmöjligheter. Undantag gäller vidare för allmänt barnbidrag, förlängt barnbidrag, underhållsstöd assistansersättning samt bostadsbidrag. Utredningen om samordning av socialförsäk- ringslagarna har i betänkandet SOU 2005:114 Socialförsäkringsbalk beskrivit innebörden av undantagen på följande sätt (s. 762). Återkrav på bostadsbidrag kvittas mot alla andra förmåner men kvittning mot bostadsbidrag tillåts endast beträffande återkrav av bostadsbidrag och underhållsstöd. Återkrav på barnbidrag kan kvittas mot allt utom bostadsbidrag, assistansersättning och underhållsstöd. Mot barnbidrag kan kvittning göras för återkrav på barnbidrag, bostadsbidrag och underhållsstöd. Förlängt barnbidrag följer samma regler som det allmänna barnbidraget. Kvittning i assistansersättning av annan förmån är inte tillåten men återkrav på den ersättningen kan kvittas mot allt utom barnbidrag, bostads- bidrag och underhållsstöd. Underhållsstöd kan kvittas mot allt. Återkrav på övriga förmåner kan kvittas mot alla förmånsslag utom barnbidrag, bostadsbidrag, assistansersättning och underhållsstöd.

I betänkandet konstaterar utredningen att den inte funnit några bärande skäl för att dessa onödigt komplicerade regler ska behållas. Enligt utredningen är det svårt att finna någon linje beträffande de fall när kvittning är respektive inte är tillåten. Det föreslås därför en generell avräkningsbestämmelse som möjliggör kvittning i samtliga de fall när den ersättningsberättigade är återbetalnings- skyldig för en ersättning som utgetts på grund av balken eller någon annan författning.

2.6.5Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

Studiestödslagen innehåller inga bestämmelser som ger möjlighet till avräkning för återkrav mot senare utbetalningar av studiestöd. I 3 kap. 35 § studiestödsförordningen finns dock en bestämmelse om omprövning som bygger på att avdrag ska ske. Enligt bestäm- melsen får omprövning av studiemedel till den studerandes nackdel bara ske om ändringsbeslutet meddelas före utgången av den tid de utbetalda studiemedlen hänför sig till och ändringen kan ske genom avdrag på studiemedel som ska betalas ut senare under samma tidsperiod. Det saknas bestämmelser om avräkning be-

146

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

träffande studiehjälp samt beträffande bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor, lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar, bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan och bidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar.

2.6.6Förmåner som beslutas av Migrationsverket

Lagen om mottagande av asylsökande m.fl., förordningen om mottagande av asylsökande m.fl., förordningen om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor till Sverige, förordningen om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land och förordningen om återetableringsstöd för vissa utlänningar innehåller inte några regler om avräkning.

2.6.7Förmåner som beslutas av kommunerna

Socialtjänstlagen, lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar, lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. och lagen om kommunalt vårdnadsbidrag innehåller inte några bestämmelser om avräkning.

2.7Ränta

2.7.1Allmänt

Krav på uttryckligt författningsstöd

En myndighet får endast ta ut ränta på en fordran som baseras på en offentligrättslig lagstiftning om det finns uttryckligt författ- ningsstöd. Tidigare tillämpade man förordningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar vid påförande av ränta på återkrav som anger vilken ränta som en myndighet ska ta ut när den ger kredit eller anstånd med betalning. Enligt den förordningen ska vid anstånd med betalning eller avbetalning ränta tas ut på statens fordringar efter en räntesats som med två procent överstiger statens utlåningsränta. Om inte betalning sker på förfallodagen ska dröjsmålsränta enligt räntelagen tas ut. Förordningen är tillämplig

147

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

på alla fordringar som staten har rätt till med vissa undantag för debiterade skatter. Regeringsrätten har funnit att den förordningen inte reglerar myndigheters rätt att ålägga enskilda subjekt pålagor eller att föreskriva skyldigheter (RÅ 2004 ref. 54). Regeringsrättens avgörande fick till följd att regler om ränta infördes i ett flertal författningar. De flesta ränteregler som redovisas i de följande avsnitten har tillkommit på så sätt.

Avsikten med de införda bestämmelserna om ränta var att återställa den ordning som gällde tidigare, dvs. att ränta påförs dels i form av dröjsmålsränta vid försenad betalning av det återkrävda beloppet, dels i form av ränta motsvarande statens utlåningsränta vid medgiven avbetalning av eller anstånd med betalning (prop. 2006/07:49 s. 39). Frågan ansågs så angelägen att ändringarna föreslogs oaktat möjligheten av att det kunde finnas behov av att i någon mån ändra reglerna i en senare, mer omfattande översyn.

Dröjsmålsränta

Det är vanligt att det i de aktuella räntebestämmelserna finns en hänvisning till räntelagen (1975:635). Räntelagen har ett brett användningsområdet och kompletterar så gott som alla lagar som kan föranleda betalningsskyldighet i pengar. Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. dröjsmålsränta. Om en fordring inte betalas i tid gäller enligt 3 § första stycket att ränta utgår på fordringen från förfallodagen, om sådan är bestämd i förväg. Om förfallodag inte har bestämts gäller istället bestämmelserna i 4 §, som närmare anger från vilken tidpunkt dröjsmålsränta ska utgå. I 6 § anges att dröjsmålsräntan ska beräknas för år enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan med ett tillägg av åtta procentenheter. Referensräntan fastställs för varje kalenderår genom särskilt beslut av Riksbanken. Referensräntan ska motsvara den ränta som Riksbanken tillämpade vid den huvudsakliga refinansieringstransaktion som genomfördes närmast före det kalenderhalvår under vilket räntan ska gälla, avrundat till närmast högre halva procentenhet. För andra halvåret 2008 uppgick referensräntan till 4,5 procent. Referensräntan ersatte diskontot den 1 juli 2002.

Det bör nämnas att det i räntelagen även finns regler för den s.k. avkastningsräntan som i vissa fall kan utgå till dess dröjsmålsränta börjar löpa. Enligt 5 § räntelagen beräknas avkastningsräntan för år

148

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

enligt en räntefot som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan med ett tillägg om två procentenheter. Avkastnings- räntan är snarlik den ränta som i specialförfattningarna gäller när en avbetalningsplan fastställts eller anstånd medgetts, se nedan.

Statens utlåningsränta

Statens utlåningsränta är den ränta bankerna får betala när de lånar pengar av Riksbanken över natten och är alltid 0,75 procentenheter högre än reporäntan. Reporäntan är den ränta som bankerna kan låna eller placera till i Riksbanken på sju dagar. Reporäntan är den viktigaste styrräntan och har bl.a. avgörande betydelse för referensräntan. Reporäntan den 10 december 2008 var 2,00 procent varför utlåningsräntan vid samma tidpunkt var 2,75 procent.

Ränta i skattekontosystemet

Bestämmelserna om ränta vid betalning av skatt finns i 19 kap. skattebetalningslagen (1997:483). I skattekontosystemet beräknas intäktsränta och kostnadsränta. Intäktsränta beräknas för varje dag det finns ett överskott på skattekontot och kostnadsränta beräknas för varje dag det finns ett underskott på kontot. Ränta beräknas med utgångspunkt från en basränta som fastställs av Skatteverket. Enligt 56 § skattebetalningsförordningen (1997:750) ska basräntan räknas fram genom att säljräntan på sexmånaders statsskuldväxlar avläses varje bankdag. Räntenoteringarna från och med den 16 i en månad till och med den 15 i månaden därefter sammanvägs till en genomsnittsränta som gäller som basränta från och med närmast kommande kalendermånad.

Det finns även vissa särskilda bestämmelser om retroaktiv beräkning av ränta.

Kostnadsräntan beräknas efter tre olika nivåer: låg, mellan och hög. Sedan den 1 juli 2007 är den låga kostnadsräntan 4 procent, mellanräntan är 5 procent och den höga kostnadsräntan är 19 procent. Tanken är att kostnadsräntan ska täcka statens kost- nader för skattekrediterna och samtidigt fungera som ett påtryckningsmedel på de skattskyldiga, dvs. förmå dem att betala skatter och avgifter i rätt tid (prop. 1996/97:100 s. 332 ff.). De

149

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

olika nivåerna på kostnadsräntan har bestämts med utgångspunkt i att räntan har dessa två uppgifter.

2.7.2Förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Ränta enligt AFL

Bestämmelserna om ränta på återkrav enligt AFL finns i 20 kap. 4 b och 4 c §§.

Enligt 4 c § ska dröjsmålsränta tas ut på beloppet om ett återkrävt belopp inte betalas i rätt tid. För uttag av dröjsmålsränta gäller i tillämpliga delar räntelagen.

Om en person som har befunnits återbetalningsskyldig har träffat avtal med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller har medgetts anstånd med betalningen av det återkrävda beloppet, ska enligt 4 b § istället ränta tas ut efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. Räntan ska beräknas från den dag då avtalet om avbetalningsplanen träffades eller anstånd medgavs, dock inte för tid innan återkravet förfallit till betalning.

I motiven till räntebestämmelsen i 4 b § anfördes att det i linje med övriga insatser som pågår för att öka effektiviteten i återkravsverksamheten fanns skäl att fastställa en något högre räntesats för dem som felaktigt disponerat statens medel än statens utlåningsränta (prop. 2006/07:49 s. 41). De som accepterar en avbetalningsplan undgår ju för övrigt den högre räntenivån för dröjsmålsränta. Tanken med påslaget om två procentenheter var också att det ska spegla statens risk för förluster vid avbetalningar och anstånd. Vidare anmärktes att en sådan räntesats också var i överensstämmelse med den räntesats som gäller vid återkrav enligt bl.a. studiestödslagen och återkrav av andra ekonomiska stöd vid studier.

Dröjsmålsränta kan komma ifråga även vid dröjsmål med en delbetalning inom ramen för en avbetalningsplan eller om återbetalningen uteblivit sedan tiden som ett anståndsbeslut gällt gått ut (a. prop. s. 39).

För sjukersättning finns därutöver en särskild bestämmelse i 16 a kap. 8 § tredje stycket om tillägg och avgifter på återkrav som beslutats efter en slutlig avstämning. Sådana tillägg och avgifter beräknas med ledning av den statslåneränta som gällde vid

150

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

utgången av det år som sjukersättningen avser och fastställs av regeringen.

Ränta beträffande övriga förmåner

På grund av hänvisningar i de olika författningarna gäller reglerna om ränta i 20 kap. 4 b och 4 c §§ AFL även för återkrav av ersättning för arbetsskada, ersättning enligt lagen om person- skadeskydd, krigsskadeersättning till sjömän, bidrag vid adoption av utländska barn, handikappersättning och vårdbidrag, bilstöd till personer med funktionshinder, utbetald ersättning av sjuklönegaranti samt familjebidrag och dagpenning till totalförsvarspliktiga. Även i lagen om jämställdhetsbonus finns en hänvisning till ränte- bestämmelserna i AFL.

Vid återkrav på ersättning för närståendevård, ersättning till smittbärare, assistansersättning, bostadsbidrag, bostadstillägg till pensionärer m.fl., äldreförsörjningsstöd, barnbidrag och förlängt barnbidrag gäller ränteregler som är likadana som AFL:s regler. Beträffande bostadsbidrag finns därutöver särskilda bestämmelser om ränta och avgifter som meddelats med stöd av 22 § tredje stycket lagen om bostadsbidrag. Ränta enligt de sedvanliga räntebestämmelserna ska inte tas ut på sådan avgift.

Det finns inga regler om ränta på återkrävt belopp beträffande aktivitetsstöd och utvecklingsersättning.

Lagen om underhållsstöd har likadana räntebestämmelser som AFL. Bestämmelserna om ränta omfattar även fall då åter- betalningsskyldighet fastställs efter sådana preliminära beslut som fattas med stöd av 15 §. Därutöver finns även bestämmelser om den ränta som den bidragsskyldige ska betala om denne inte betalar fastställt återbetalningsbelopp i rätt tid eller har beviljats anstånd med återbetalning.

Reglerna om ränta i lagen om inkomstgrundad ålderspension och lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn är likadana som AFL:s ränteregler. På grund av hänvisningar i respek- tive författning gäller räntereglerna i lagen om inkomstgrundad ålderspension även för återkrav enligt lagen om garantipension och lagen om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn.

151

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

2.7.3Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

studiemedel som krävs tillbaka tas ränta ut från den dag då studiemedlen tagits emot efter en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. På studiehjälp som krävs tillbaka tas ränta ut enligt samma räntesats från den dag som infaller en månad efter det att beslut om återkrav har fattats. Någon motsvarighet till sedvanlig dröjsmålsränta finns däremot inte. Räntan infördes 1968 efter ett förslag från dåvarande Centrala studiehjälpsnämnden. Nämnden anförde beträffande räntans storlek att räntan borde vara löpande och avvägas så att den ungefärligen motsvarar den räntesats som i kreditväsendet är vanlig för krediter utan realsäkerhet, men att den inte borde bestämmas så att den innehåller även en del som kan betraktas som straffränta. Nämnden föreslog därvid att räntan borde utgå med en räntesats som med 2 procent överstiger normalräntan för lån från dåvarande statens utlåningsfonder, vilket då var 5,75 procent (prop. 1967:143 s. 35 f.). Nämndens förslag remissbehandlades och dåvarande Riks- revisionsverket ansåg att räntan istället borde knytas till diskontot och inte till normalräntan, vilket för övrigt skulle ha motsvarat vad som i dag gäller för avkastningsräntan enligt räntelagen. Detta bemöttes dock endast på så sätt att det i motiven anfördes att ränta borde utgå med den räntesats som nämnden föreslagit (a. prop. s. 45). Det ska tilläggas att den återbetalningsskyldige även ska betala en expeditionsavgift och i förekommande fall påminnelse- avgift.

Enligt förordningen om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar ska ränta tas ut från den dag som infaller en månad efter det att beslut om återkrav har fattats efter en räntesats som vid varje tidpunkt med två procentenheter överstiger statens utlåningsränta. Inte heller här finns någon motsvarighet till sedvanlig dröjsmålsränta. De avgifter som ska betalas vid studie- stöd ska betalas även beträffande bidrag för teckenspråks- utbildning.

Enligt 14 § andra stycket förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan ska vid ränta på åter- krävda belopp betalas från den dag när bidraget uppburits efter en räntesats som vid varje tidpunkt med två procentenheter överstiger statens utlåningsränta. Någon motsvarighet till sedvanlig dröjs- målsränta finns inte.

152

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

Förordningen om bidrag för utlandsstuderande för dagliga resor innehåller inte några återkravsbestämmelser och följaktligen inte heller några bestämmelser om ränta på återkrävt belopp.

Förordningen om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar innehåller inte några regler om ränta på återkrävt belopp utöver de regler som gäller för den ränta som ska betalas i sedvanlig ordning för ett lån.

2.7.4Förmåner som beslutas av Migrationsverket

Lagen om mottagande av asylsökande m.fl. och förordningen om mottagande av asylsökande m.fl. saknar återkravsbestämmelser och följaktligen även bestämmelser om ränta på återkrävt belopp. Detsamma gäller förordningen om återetableringsstöd för vissa utlänningar, förordningen om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land och förordningen om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor.

2.7.5Förmåner som beslutas av kommunerna

Socialtjänstlagen, lagen om stöd och service till vissa funktions- hindrade, lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. och lagen om kommunalt vårdnadsbidrag innehåller inte några bestämmelser om ränta på återkrävt belopp.

Lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar samt lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor innehåller inte några återkravsbestämmelser och följaktligen inte heller bestämmelser om ränta på återkrävt belopp.

2.8Preskription

Det finns inga bestämmelser om preskription av statens fordringar vid återkrav m.m. i författningarna på välfärdsområdet. Allmänt gäller att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten om inte preskriptionen avbryts dessförinnan. Detta följer av 2 § preskrip- tionslagen (1981:130). Försäkringskassan har med utgångspunkt från denna bestämmelse utvecklat en praxis enligt vilken preskrip- tionstiden räknas från tidpunkten för beslutet om återkrav, efter- som det är först då som ersättningen kan konstateras vara felaktigt

153

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

utbetald (Försäkringskassans vägledningar 2005:3, version 4, s. 56 och 2005:2, version 5, s. 64). Det kan dock påpekas att när det t.ex. gäller utomobligatoriska skadeståndsanspråk anses fordran tillkom- men när den skadegörande handlingen företas (prop. 1979/80:119 s. 89).

Om man utgår från Försäkringskassans uppfattning har preskriptionsbestämmelsen inte någon betydelse för hur långt tillbaka i tiden som ett återkrav får riktas. Bestämmelsen reglerar inte den situationen. I den mån det följer av författning att talan om återkrav är begränsad i tiden gäller förstås en sådan inskränkning. I övrigt gäller den praxis som respektive myndighet utvecklat. Enligt Försäkringskassans riktlinjer ska myndigheten återkräva felaktigt utbetald ersättning maximalt tio år tillbaka i tiden (Försäkringskassans vägledning 2005:3, version 3, s. 56).

Om preskriptionstiden för återkrav istället skulle börja löpa när den handling som ledde till den felaktiga utbetalningen företogs skulle däremot preskriptionsbestämmelserna ha betydelse för hur långt tillbaka som ett återkrav får riktas. Begränsningen av möjligheten till återkrav skulle i så fall följa av den sedvanliga tioåriga preskriptionstiden.

I socialtjänstlagen finns dock en bestämmelse som anger för hur långt tillbaka i tiden ett återkrav kan göras gällande. I bestämmel- sen anges att en socialnämnd (eller motsvarande kommunala organ) som vill föra talan om ersättning som en enskild inte återbetalar frivilligt ska väcka talan hos länsrätten inom tre år från det kommunens kostnader uppkom.

2.9Överklagande och rätten till domstolsprövning

2.9.1Allmänt

I vissa av de författningar som redovisas i detta avsnitt finns förbud mot att överklaga. Det bör dock uppmärksammas att beslut som rör civila rättigheter och skyldigheter ändå kan prövas i domstol med stöd av artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). I 3 § andra stycket förvaltningslagen har tagits in en erinran om detta. Enligt den paragrafen är huvud- principen att bestämmelser i andra författningar som avviker från förvaltningslagen ska gälla. Dock ska förvaltningslagens bestäm-

154

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

melser om överklagande tillämpas om det behövs för att tillgodose rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen. Av Europadomstolens praxis följer att artikel 6.1 kan anses i stort sett generellt tillämplig på sociala förmåner under förutsättning att det i den nationella lagstiftningen finns en rätt till den aktuella förmånen och det inte rör sig om endast skönsmässigt beviljande av ett visst bidrag.

Även om en författning inte ger en enskild rätt att överklaga ett beslut rörande en förmån eller till och med uttryckligen förbjuder ett överklagande finns det alltså möjlighet att ändå få beslutet prövat i domstol och då ska bestämmelsen i 22 a § förvaltnings- lagen tillämpas, dvs. beslutet ska överklagas till allmän förvaltnings- domstol. I vissa fall kan en enskild också föra talan mot en myndighet vid allmän domstol. En enskild anses t.ex. ha möjlighet att föra s.k. negativ fastställelsetalan mot en myndighet som fattat ett beslut om återkrav av en förmån och därigenom få åter- betalningsskyldigheten prövad. I rättspraxis har ett överklagande- förbud beträffande en förvaltningsmyndighets beslut inte ansetts strida mot Europakonventionen därför att den enskilde har denna möjlighet att få sin sak prövad (se NJA 2001 s. 22 och RÅ 2005 ref. 29). Det bör dock framhållas möjligheten för allmän domstol att ta upp en fråga om återbetalningsskyldighet förutsätter att åter- betalningsskyldigheten inte redan prövats av en allmän förvalt- ningsdomstol eller att saken är föremål för en sådan prövning. En myndighets beslut om återbetalning av en förmån kan inte läggas till grund för exekutiva åtgärder mot den ersättningsskyldige. Det är nämligen endast när det uttryckligen har angetts att ett myndighetsbeslut är verkställbart som det kan använda som exekutionsurkund. Sådana bestämmelser finns inte beträffande återkrav inom välfärdssystemen. Myndigheten kan inte heller vända sig till allmän förvaltningsdomstol med ett yrkande om återbetalningsskyldighet. Om myndigheten vill ha betalt för sin fordran är myndigheten därför hänvisad till att ansöka om betalningsföreläggande eller att föra talan om återbetalnings- skyldighet vid allmän domstol (se bl.a. NJA 1984 s. 684 och 1996 s. 202). Inom ramen för en sådan process kan inte bara frågan om återbetalningsskyldigheten prövas utan också frågan om det finns förutsättningar för eftergift.

155

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

2.9.2Överklagande enligt AFL

Bestämmelserna om överklagande enligt AFL finns i 20 kap. 10–13 §§. Av 20 kap. 11 § AFL följer att beslut av Försäkringskassan i ärenden om försäkring enligt AFL får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Ett beslut får dock inte överklagas av en enskild innan beslutet har omprövats enligt 20 kap. 10 §. Om en enskild överklagar ett beslut innan det omprövats ska över-

klagandet anses som en begäran om omprövning.

Ett beslut av Försäkringskassan kan vidare överklagas av det allmänna ombudet enligt lagen (2004:778) om allmänt ombud hos Försäkringskassan. Det allmänna ombudet får föra talan även till förmån för enskild part. Om ett beslut överklagas av det allmänna ombudet ska omprövning inte ske.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande av länsrätts beslut till kammarrätten. Om nämndemän deltagit i länsrätten ska nämnde- män även ingå vid prövningen av överklagandet i kammarrätten. Vid prövningen i förvaltningsdomstol av beslut som överklagats av enskild är Försäkringskassan den enskildes motpart. Försäkrings- kassan får överklaga länsrättens beslut även till förmån för den enskilde.

Bestämmelsen i 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) gäller inte avvisningsbeslut som har meddelats av Försäkringskassan.

Överklagande av Försäkringskassans beslut ska vara inkommet inom två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet eller, om överklagandet anförts av det allmänna ombudet eller Försäkringskassan, inom två månader från den dag då beslutet meddelades.

2.9.3Övriga förmåner som beslutas av Försäkringskassan

Pensionsförmåner

Reglerna för överklagande av beslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension finns i 13 kap. 17–23 §§.

Försäkringskassans och PPM:s beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol av den som beslutet avser, eller om denne har avlidit, av annan som är berörd av beslutet samt av det allmänna ombudet. En enskild får dock endast överklaga sådana beslut som har tillkommit genom omprövning. Även beslut som innebär att en

156

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

begäran om omprövning har avvisats får överklagas av den enskilde. En enskilds överklagande av annat beslut ska anses som en begäran om omprövning. Bestämmelsen i 33 § fjärde stycket förvaltnings- processlagen gäller inte Försäkringskassans avvisningsbeslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension.

På samma sätt som gäller enligt AFL får vidare det allmänna ombudet överklaga beslut enligt lagen om inkomstgrundad ålderspension men överklaganderätten är begränsad till beslut av Försäkringskassan och gäller alltså inte PPM:s beslut.

Ett överklagande från en enskild ska ha kommit in till den myndighet som gjort omprövningen inom två månader från den dag då klaganden fick del av beslutet om omprövning eller avvisning. För överklagande av det allmänna ombudet gäller vissa särskilda regler om överklagandetid.

En enskild, Försäkringskassan, PPM eller allmänna ombudet får överklaga beslut av länsrätt. Det allmänna ombudet får dock bara överklaga om han varit part i länsrätten och Försäkringskassan får inte överklaga beslut som kan överklagas av ombudet. Prövnings- tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. På grund av hänvisningar i de olika författningarna gäller överklagandereglerna i 13 kap. 17–23 §§ lagen om inkomstgrundad ålderspension även vid överklagande av beslut enligt lagen om garantipension, lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn samt lagen om särskilt pensionstillägg till ålderspension för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn, med undantag för reglerna i 13 kap. 19 § första stycket och 22 § lagen om inkomstgrundad ålderspension som bara gäller för beslut enligt 2–4 kap. samma lag.

Övriga förmåner

På grund av hänvisningar i de olika författningarna gäller över- klagandereglerna i 20 kap. 10–13 §§ AFL även vid överklagande av beslut om ersättning för arbetsskada, ersättning enligt lagen om personskadeskydd, krigsskadeersättning till sjömän, bidrag vid adoption av utländska barn, handikappersättning och vårdbidrag, bilstöd till personer med funktionshinder, sjuklönegaranti, familjebidrag och dagpenning till totalförsvarspliktiga, ersättning för närståendevård, ersättning till smittbärare, assistansersättning, bostadsbidrag, underhållsstöd, bostadstillägg till pensionärer m.fl.,

157

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

äldreförsörjningsstöd, barnbidrag och förlängt barnbidrag samt aktivitetsstöd och utvecklingsersättning.

Enligt lagen om jämställdhetsbonus ska reglerna i AFL om överklagande även gälla för beslut om jämställdhetsbonus.

2.9.4Förmåner som beslutas av Centrala studiestöds- nämnden

Enligt 6 kap. 10 § studiestödslagen får CSN:s beslut i ärende om återbetalning av studielån överklagas hos länsrätt. Prövnings- tillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Det följer av 6 kap. 10 § studiestödslagen och 6 kap. 14 § studiestödsförordningen (2000:655) att överklaganden av andra beslut om studiestöd än återbetalning av studielån ska prövas av Överklagandenämnden för studiestöd. Nämndens beslut med anledning av ett överklagande dit får inte överklagas. I motiven till studiestödslagen anfördes att de ärenden som ska överprövas genomgående kommer att kräva en förhållandevis skyndsam behandling och att det därför är mest ändamålsenligt att ärendena handläggs av en särskild nämnd. Därigenom blir det också möjligt att ge överklagandenämnden en sammansättning som är särskilt anpassad efter den typ av ärenden som prövningen ska avse. En särskild nämnd ansågs därför mer lämplig än de allmänna förvaltningsdomstolarna (prop. 1999/00:10 s. 133). Beträffande återkrav anfördes att även sådana ärenden bör överklagas till nämnden, eftersom det i ärenden om återkrav tillämpas samma regler som vid tilldelning av studiestöd.

CSN:s beslut enligt förordningen om lån till hemutrustning för flyktingar och vissa andra utlänningar, förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan, förordningen om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar samt förordningen om bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor får inte överklagas.

2.9.5Förmåner som beslutas av Migrationsverket

Lagen om mottagande av asylsökande m.fl. saknar återkravs- bestämmelser, men generellt gäller att Migrationsverkets eller en kommuns beslut enligt den lagen får överklagas hos allmän

158

SOU 2009:6

Nuvarande ordning

förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Migrationsverkets beslut enligt förordningen om bidrag till flyktingar för kostnader för anhörigas resor, förordningen om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land och förordningen om återetableringsstöd för vissa utlänningar får inte överklagas.

2.9.6Förmåner som beslutas av kommunerna

En kommuns beslut i fråga om bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen samt beslut om vägran eller nedsättning av fortsatt försörjningsstöd enligt 4 kap. 5 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beträffande beslut om bistånd enligt 4 kap. 2 § gäller att talan mot sådant beslut endast får föras enligt reglerna om laglighetsprövning av kommunala beslut. Någon möjlighet att överklaga beslut om återkrav av ekonomiskt stöd finns inte enligt socialtjänstlagen. Istället gäller enligt 9 kap. 3 § att en kommun som vill återkräva bistånd ska väcka talan hos länsrätten.

En kommuns beslut att inte betala ut introduktionsersättning för flyktingar m.fl. får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Beslut om ersättningens storlek får inte överklagas. Eftersom lagen om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar saknar regler om återkrav, saknas följaktligen även överklagande- bestämmelser som omfattar sådana beslut.

En kommuns beslut enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m. och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Enligt lagen om kommunalt vårdnadsbidrag får beslut i ärenden om vårdnadsbidrag överklagas hos allmän förvaltningsdomstol och prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Lagen om resekostnadsersättning vid sjukresor saknar bestämmel- ser om överklagande.

159

Nuvarande ordning

SOU 2009:6

2.9.7Vissa förmåner till totalförsvarspliktiga

Beslut om förmåner till totalförsvarspliktiga som enligt av 11 kap. 12 § förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga ska fattas av den myndighet, den kommun eller den landstings- kommun där den totalförsvarspliktige tjänstgör får överklagas hos Statens överklagandenämnd. Eftersom förordningen saknar regler om återkrav, saknas följaktligen även överklagandebestämmelser som omfattar sådana beslut.

160

3 Utredningsarbeten m.m.

3.1En ny socialförsäkringsbalk

Det pågår arbete inom Regeringskansliet med att ta fram ett förslag till en socialförsäkringsbalk. Den nya balken kommer att innebära att stora delar av regleringen inom socialförsäkringsområdet samordnas i en gemensam författning. Den myndighet som i första hand berörs är Försäkringskassan, men även andra myndigheter berörs som t.ex. den pensionsmyndighet som handlägger pensions- förmåner. Se för övrigt avsnitt 3.2 angående pågående ändrings- arbete på pensionsförmånsområdet.

Situation för balken är för närvarande den att regeringen väntas lägga fram en proposition till riksdagen någon gång under våren 2009. Nedan följer en redovisning av hur arbetet med balken fortskridit.

SamSol

Regeringen tillsatte den 13 september 2001 en utredning för att göra en teknisk översyn av AFL och andra författningar på social- försäkringsområdet. Ändamålet med utredningen var att utforma förslag till lagstiftning som ger en bättre överskådlighet och en bättre säkerhet mot bristande enhetlighet i fråga om regler och begrepp som är gemensamma för socialförsäkringen. De nuvarande lagarna skulle på ett bättre sätt samordnas, och om möjligt föras samman, så att regelverket blir lättare att överblicka och tillämpa (dir. 2001:70). Utredningen antog namnet Utredningen om sam- ordning av socialförsäkringslagarna (SamSol). SamSol överlämnade den 10 januari 2006 betänkandet SOU 2005:114 Socialförsäkrings- balk. Betänkandet innehåller bl.a. förslag till en socialförsäkrings- balk samt förslag till en lag om införande av socialförsäkrings- balken, som förutom ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

161

Utredningsarbeten m.m. SOU 2009:6

innehåller bestämmelser om upphävande av ett trettiotal nu gällande socialförsäkringslagar.

Lagrådsremissen

Den 13 december 2007 överlämnade regeringen en lagrådsremiss till Lagrådet. Regeringens förslag överensstämmer i princip med SamSol:s förslag. Den huvudsakliga skillnaden är att man i lagrådsremissen även har arbetat in senare tillkomna ändringar som beslutats av riksdagen samt vissa senare framlagda förslag till lagändringar.

Regeringens förslag innebär i stora drag följande. I lagråds- remissen föreslås en ny sammanhållen och heltäckande social- försäkringslag, som ersätter ungefär 30 gällande socialförsäkrings- lagar. Lagen benämns socialförsäkringsbalk. Tillämpningsområdet omfattar i princip samtliga de socialförsäkringsförmåner som administreras av Försäkringskassan, PPM och Skatteverket.

Balken är indelad i åtta avdelningar (avd. A–H) med löpande kapitelindelning. Avdelning A behandlar övergripande bestämmel- ser om personkretsen, socialförsäkringsskyddet och vissa definit- ioner.

Avdelningarna B–G behandlar bestämmelser om de olika social- försäkringsförmånerna, i princip ordnade efter behovssituationer under medborgarnas livscykel. Avdelning H slutligen behandlar vissa gemensamma bestämmelser om förmåner, handläggning, omprövning, överklagande och organisation.

Dessutom föreslås att den ersättning för sjukvård m.m., som enligt nuvarande lagstiftning regleras i 2 kap. lagen (1962:381) om allmän försäkring inte ska omfattas av balken. Istället föreslås att dessa ersättningar ska regleras i en särskild lag, lagen om statlig ersättning för hälso- och sjukvårdskostnader m.m. I lagråds- remissen föreslås också en lag om införande av socialförsäkrings- balken, som förutom ikraftträdande- och övergångsbestämmelser innehåller bestämmelser om upphävande av ett trettiotal gällande socialförsäkringslagar.

Socialförsäkringsbalkens återkravsregler återfinns i avdelning H, 112 kap. Huvudregeln finns i 112 kap. 2 § och motsvarar i princip vad som gäller enligt bl.a. 20 kap. 4 § AFL. Avsikten är att förslaget ska motsvara vad som redan gäller i materiellt hänseende. Visser- ligen har uttrycket ”på annat sätt har förorsakat att ersättning

162

SOU 2009:6

Utredningsarbeten m.m.

utgått obehörigen eller med för högt belopp” tagits bort, men det är regeringens uppfattning att uttrycket är onödigt och att den förändringen inte ändrar rättsläget (lagrådsremissen s. 497 f.). Bestämmelsen är avsedd att ersätta motsvarande bestämmelser i AFL, lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag, lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, lagen (1993:389) om assistans- ersättning, lagen (1998:674) om inkomstgrundande ålderspension, lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn samt lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl.

Särskilda regler föreslås för bostadsbidrag och underhållsstöd som motsvarar de regler som nu finns om återkrav av dessa förmåner. Bestämmelsen om bostadsbidrag anses nödvändig med hänsyn till bostadsbidragets konstruktion, dvs. att bostadsbidraget är en förmån som lämnas som ett preliminärt bidrag och som senare bestäms slutligt (lagrådsremissen s. 498). De särskilda regler om eftergift som i dag gäller för bostadsbidrag föreslås vara kvar även i socialförsäkringsbalken. Dessa återfinns i förslagets 112 kap. 12–14 §§.

I 112 kap. 15–21 §§ samlas räntebestämmelser i samband med återkrav. Samtliga förmåner i socialförsäkringsbalken som kan betalas ut till de försäkrade i likvida medel omfattas av bestämmel- serna. För premiepension och bostadsbidrag finns dock vissa särbestämmelser. Bestämmelserna innebär att försäkrade som har visats vara skyldiga att återbetala en socialförsäkringsförmån och som har kommit överens med Försäkringskassan om en avbetalningsplan eller har fått anstånd med betalningen av beloppet ska debiteras ränta. Bestämmelserna innebär också att försäkrade som är återbetalningsskyldiga för en socialförsäkringsförmån och som inte återbetalat beloppet i rätt tid ska debiteras dröjsmålsränta. Räntan motsvarar statens utlåningsränta med ett tillägg av två procentenheter och dröjsmålsräntan motsvarar den av Riksbanken fastställda referensräntan med ett tillägg av åtta procentenheter.

I 112 kap. 22 § finns bestämmelser om kvittning. I lagråds- remissen anförs att det inte finns några bärande skäl för att behålla de nuvarande kvittningsbestämmelserna som anses onödigt kom- plicerade (lagrådsremissen s. 499 f.). Regeringen föreslår istället att en generell bestämmelse införs som möjliggör kvittning i samtliga de fall när den ersättningsberättigade är återbetalningsskyldig för en ersättning som utgetts på grund av socialförsäkringsbalken eller någon annan författning.

163

Utredningsarbeten m.m.

SOU 2009:6

Lagrådets yttrande

Lagrådet yttrade sig över förslaget den 17 juni 2008. Lagrådet konstaterar inledningsvis att det inte kan råda någon tvekan om att nuvarande lagstiftning på de av förslaget berörda socialförsäkrings- och bidragsområdena – vilka regelsystem har vuxit fram under åtskilliga decennier och sedan byggts ut, kompletterats och ändrats vid otaliga tillfällen – behöver ses över grundligt, systematiseras och samordnas samt moderniseras i sin utformning.

Lagrådet framför viss kritik som dock i huvudsak är av formell art. Beträffande återkravsbestämmelserna har Lagrådet inga invänd- ningar. När det gäller den särskilda regeln om återkrav av underhållsstöd anför Lagrådet följande.

Paragrafen innehåller liksom sin motsvarighet i 20 § första stycket första meningen lagen om underhållsstöd en långtgående återbetalningsskyldighet för enskild. Förutsättningen för uppkomsten av sådan skyldighet är endast att underhållsstödet har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Någon hänsyn till hur den felaktiga utbetalningen har uppstått eller om den enskilde har bort inse att han har uppburit för mycket i ersättning behöver inte tas. Det saknar med andra ord betydelse om Försäkringskassan har gjort fel vid handläggningen av ärendet eller om någon annan än adressaten har lämnat felaktiga uppgifter. Om denna typ av återbetalningsregel, se bl.a. Strömberg i Förvaltningsrättslig tidskrift 1987 s. 306–308. Även regeln om återbetalning av bostadsbidrag i förslagets 9 § har en liknande konstruktion men här mildras strängheten genom generösa eftergiftsregler i förslagets 12–14 §§. I fråga om återbetalning av underhållsstöd har i förarbetena till 20 § underhållsstödslagen tvärtom framhållits att möjligheten till eftergift skall tillämpas återhållsamt (prop. 1995/96:208 s. 91). När de nuvarande återbetalningsreglerna förs samman i ett kapitel framstår regeln om återbetalning av underhållsstöd som onödigt sträng. Det finns knappast några skäl till att den som uppbär underhållsstöd skall vara underkastad en längre gående återbetalningsskyldighet än den som åvilar mottagare av andra ersättningar enligt den föreslagna balken. Även om det inte ligger inom ramen för detta lagstiftningsärende att göra sakliga ändringar bör en sådan oberättigad skillnad kunna rättas till.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande arbete med en proposition med förslag till socialförsäkringsbalk. Enligt uppgift bedrivs arbetet med inriktning på att propositionen ska kunna avlämnas till riksdagen i början av år 2009.

164

SOU 2009:6

Utredningsarbeten m.m.

3.2Inrättande av en ny pensionsmyndighet

Regeringen har beslutat att den pensionsadministration som i dag finns på Försäkringskassan och PPM ska samlas i en gemensam myndighet. Tanken är att en särskild myndighet för pensionerna ska ha bättre möjligheter att förbättra styrning och uppföljning av kostnader samt effektivisera administrationen. Målsättningen är att den nya myndigheten ska starta sin verksamhet den 1 januari 2010.

En särskild utredare har fått i uppdrag att förbereda och genomföra bildandet av pensionsmyndigheten, enligt direktiv som beslutades den 29 april 2008 (dir. 2008:52). Utredningen har delats upp i två etapper, en analysfas och en genomförandefas. Under analysfasen ska utredaren bl.a. klargöra det exakta gränssnittet mellan pensionsmyndigheten och Försäkringskassan. Utredarens uppdrag under genomförandefasen innefattar att vidta de åtgärder som krävs för att den nya myndigheten ska kunna inleda sin verksamhet den 1 januari 2010. Uppdraget ska redovisas i etapper. Förslag till bl.a. namn på myndigheten, budget samt regleringsbrev ska lämnas senast den 27 februari 2009. Uppdraget ska slut- redovisas senast den 15 december 2009.

3.3En ny myndighet för tillsyn och effektivitets- granskning av socialförsäkringen

Den 30 januari 2008 överlämnade Utredningen för tillsyn över socialförsäkringsområdet sitt betänkande SOU 2008:10 En ny myndighet för tillsyn och effektivitetsgranskning av socialförsäkringen. I betänkandet föreslås bl.a. att en ny myndighet, Inspektionen över socialförsäkringen, ska inrättas den 1 januari 2009, med uppgift att utöva tillsyn och effektivitetsgranskning över socialförsäkrings- området. Ansvaret ska omfatta hela Försäkringskassans verksam- het, PPM i de delar som inte står under Finansinspektionens tillsyn samt Skatteverket i de delar som avser hantering av frågor rörande pensionsgrundande inkomst.

Utredningen anför att regeringen för sin styrning och utveckling av socialförsäkringen behöver kvalificerat underlag från en oberoende källa som granskar och värderar arbetet hos myndig- heterna som administrerar försäkringen. Allt fler samverkans- strukturer utvecklas, men ingen myndighet har ett uttalat ansvar för tillsyn och granskning av deras verksamhet och effektivitet eller

165

Utredningsarbeten m.m.

SOU 2009:6

av effekterna av samverkan. Myndigheten föreslås byggas upp successivt under tre år så att antalet medarbetare vid ingången av år 2012 är cirka 100. Kostnaden beräknas för det första året uppgå till ca 45 miljoner kronor och till cirka 100 miljoner kronor när verksamheten är i full gång.

3.4En ny förvaltningslag

Den 17 april 2008 beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att se över bestämmelserna i förvaltningslagen (1986:223) och lämna förslag till en ny lag. Utredningen har antagit namnet Förvaltningslagsutredningen.

En utgångspunkt för utredarens arbete ska enligt utrednings- direktiven vara att göra förvaltningslagens regler så pedagogiska och lättillgängliga som möjligt och dessutom anpassade för en alltmer utbyggd elektronisk förvaltning (dir. 2008:36). Vidare ska en analys göras som sätter in den svenska förvaltningsrätten i ett internationellt sammanhang. Det har uttryckligen angetts att det i uppdraget ingår bl.a. att överväga om bestämmelserna om ompröv- ning och överklagande kan förbättras så att en mer rättssäker och effektiv ordning skapas samt om de allmänna rättsliga principer som tillämpas för förvaltningsförfarandet kan regleras i en ny förvaltningslag.

Uppdraget ska slutredovisas senast den 31 mars 2010.

3.5Översyn av LSS

Den 15 juli 2004 fick en parlamentarisk kommitté i uppdrag att göra en översyn av personlig assistans för vissa personer med funktionshinder (S 2004:06). Kommittén antog namnet Assistans- kommittén. Regeringen har därefter gett kommittén sex tilläggs- direktiv, bl.a. innebärande att kommittén skulle göra en bred översyn av lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funk- tionshindrade (LSS). När kommittén år 2006 fick uppdraget att göra en bred översyn av LSS antog kommittén det nya namnet LSS- kommittén.

Kommittén har lämnat tre betänkanden. Den 25 november 2005 överlämnades delbetänkandet SOU 2005:100 På den assistans- berättigades uppdrag. God kvalitet i personlig assistans –

166

SOU 2009:6

Utredningsarbeten m.m.

ändamålsenlig användning av assistansersättning. Den 28 september 2007 överlämnades delbetänkandet SOU 2007:73 Kostnader för personlig assistans. Skärpta regler för utbetalning, användning och återbetalning av assistansersättning.

Den 29 augusti 2008 överlämnades slutbetänkandet SOU 2008:77 Möjlighet att leva som andra. Ny lag om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning. I slutbetänkandet lämnar LSS-kommittén ett förslag till en ny lag, lagen om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning. Kommittén föreslår även att lagen om assistansersättning (LASS) ska upphävas och att tillämpliga delar av denna lag istället ska föras in i nya LSS. Kommitténs förslag innebär bl.a. att LSS ska bestå som rättighets- lag för de personer som har de mest omfattande stödbehoven till följd av funktionsnedsättningar. Kommittén föreslår vidare att ett tydligt barnperspektiv skrivs in i LSS, att staten ska ha ett samlat ansvar för personlig assistans samt att det ska bli tydligare regler för hur behovet av personlig assistans ska bedömas. Vidare ska en ny insats i LSS ge rätt till personlig service och boendestöd. Personer med psykiska funktionsnedsättningar ska ha rätt till insatsen daglig verksamhet om de ingår i personkretsen för stöd och service enligt lagen. Värt att notera är även att LSS-kommittén föreslår att ersättning ska betalas ut direkt till anordnare i de fall då den försäkrade inte anställer assistenterna själv. Eftersom utbetalningen i så fall går till en juridisk person kommer de fallen inte att omfattas av den nya återkravslagen, se avsnitt 5.3.

3.6Underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar

Lagen (2008:206) om underrättelseskyldighet vid felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen trädde ikraft den 1 juni 2008 (prop. 2007/08:48). Enligt denna lag måste en myndighet som har skäl att anta att en annan myndighet felaktigt beslutat om eller betalat ut förmåner till en person informera den andra myndig- heten om detta. Beslutet omfattar de förmåner som beslutas av Försäkringskassan, Migrationsverket, CSN, Arbetsförmedlingen, kommunernas socialnämnder och a-kassorna. Samma myndigheter, utom kommunerna, är skyldiga att lämna ut uppgifter. Skatte- verket, utom verkets brottsbekämpande verksamhet, och Krono- fogdemyndigheten måste också lämna ut uppgifter.

167

Utredningsarbeten m.m.

SOU 2009:6

3.7Utökat informationsutbyte mellan myndigheter

Den 1 januari 2009 träder vissa lagändringar i kraft som syftar till att möjliggöra ett utökat elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter (jfr bl.a. prop. 2007/08:160 och bet. 2008/09:KU2). Förslagen avser Migrationsverket, Försäkringskassan, Skatteverket, Kronofogdemyndigheten, Statens pensionsverk, CSN, Arbetsför- medlingen, arbetslöshetskassorna och kommunernas socialnämn- der. Förslagen syftar till att minska felaktiga utbetalningarna från välfärdssystemen, öka effektiviteten vid myndigheterna och förbättra servicen i förhållande till enskilda.

3.8Bidragsspärr

Den 18 december 2007 tillsatte regeringen en utredning med uppgift att överväga om det är lämpligt att införa en ny konsekvens av brott enligt bidragsbrottslagen (2007:612), benämnd bidrags- spärr (dir. 2007:176). Utredningen överlämnade sitt betänkande Bidragsspärr (SOU 2008:100) den 17 november 2008.

Utredningen föreslår att det införs en ny konsekvens av brott enligt bidragsbrottslagen, benämnd bidragsspärr. Konsekvensen av en bidragsspärr är att den som befunnits skyldig till bidragsbrott under viss tid inte ska ha rätt att få en förmån från välfärds- systemen. Avsikten är att bidragsspärr i första hand ska beslutas beträffande brott som har rubricerats som grovt bidragsbrott. Av rättssäkerhetsskäl krävs det att frågan om någon har gjort sig skyldig till brott först prövats av allmän domstol i ett brottmål eller att den enskilde har godkänt ett strafföreläggande avseende sådant brott innan det blir aktuellt med ett beslut om bidragsspärr. Även om förutsättningar för bidragsspärr föreligger får den beslutande myndigheten underlåta att besluta om en bidragsspärr, om en bidragsspärr skulle vara uppenbart oskälig. Utredningen föreslår att den förvaltningsmyndighet som beslutar om utbetalning av en ekonomisk förmån också beslutar om bidragsspärren. Utredningen föreslår att förslagen ska träda ikraft den 1 januari 2010.

168

SOU 2009:6

Utredningsarbeten m.m.

3.9Återkrav och ränta i arbetslöshetsförsäkringen

Från och med den 2 mars 2009 kommer nya regler om återkrav och ränta att gälla i lagen (1997:238) om arbetslöshetsförsäkring. Änd- ringarna motsvarar förslagen i prop. 2008/09:3 som överlämnades den 4 september 2008.

Ändringarna innebär bl.a. att ersättningstagare som inte i rätt tid återbetalar ett återkrävt belopp ska debiteras dröjsmålsränta enligt räntelagen. En ersättningstagare som är återbetalningsskyldig, men som har kommit överens om en avbetalningsplan eller har fått anstånd med betalningen ska debiteras en lägre ränta. En arbetslöshetskassa ska kunna efterge krav på återbetalning av arbetslöshetsersättning eller ränta om det finns särskilda skäl. Möjligheterna till avräkning utökas på så sätt att avräkning även kan göras beträffande dels krav på ränta, dels återkrav av ersättning på grund av att någon som fått ersättning senare får lön eller ekonomiskt skadestånd som motsvarar lön för samma tid. Slutligen medför förändringarna att en arbetslöshetskassa ges möjlighet att i vissa fall innehålla arbetslöshetsersättning eller lämna ersättning med ett lägre belopp under tid då ersättningsrätten är under utredning. Även vissa förordningsändringar görs, för att uppnå enhetliga regler för återkrav och ränta på återkrävda belopp på arbetsmarknadspolitikens område.

Förslagen bygger på en promemoria, Ds 2007:53, som arbetsmarknadsdepartementet tog fram år 2007 med förslag till nya regler för återkrav och ränta i arbetslöshetsförsäkringen. I promemorian föreslogs i princip de ändringar som nu träder i kraft. En skillnad är att det i promemorian föreslogs att den del av återkravsregeln som anger att god tro ska beaktas skulle tas bort. Åtskilliga remissinstanser framförde dock kritik mot förslaget i den delen och med beaktande av den kritiken har regeringen valt att inte gå vidare med det förslaget (se prop. 2008/09:3 s. 14 f.). Nuvarande regler om god tro ska alltså fortsätta att gälla. En del remissinstanser anförde vidare att arbetet med reglerna om återkrav borde samordnas med Återkravsutredningen.

169

Utredningsarbeten m.m.

SOU 2009:6

3.10Statskontorets utvärdering av Försäkringskassans och CSN:s hantering av återkravsfordringar

Regeringen gav den 10 maj 2007 Statskontoret i uppdrag att utvärdera den statliga återkravshanteringen vid Försäkringskassan och CSN. Enligt uppdraget skulle Statskontoret, för respektive myndighet, beskriva återkravsprocessen samt analysera och bedöma eventuella hinder och möjligheter för en effektiv återkravshantering. Statskontoret skulle därvid lämna förslag avseende vilka åtgärder som bör vidtas för att undanröja eventuella hinder och för att ytterligare stärka återkravsverksamheten.

Den 2 juni 2008 överlämnade Statskontoret rapporten Återkrav vid felaktiga utbetalningar – Försäkringskassans och CSN:s hantering av återkravsfordringar (2008:12).

Statskontorets övergripande bedömning är att såväl CSN som Försäkringskassan förbättrat effektiviteten i sin återkravsverk- samhet i vissa avseenden under de senaste åren. Båda myndigheterna har ökat sina aktiviteter inom återkravsområdet. Samtidigt finns stora problem med kostnadseffektiviteten. Försäkringskassans kostnader för att driva in 100 kronor ligger drygt 10 gånger högre än motsvarande kostnad hos CSN. Samtidigt har CSN:s kostnad per nytt återkravsbeslut fördubblats under 2000-talet och inbetalt belopp per insatt resurs minskat successivt.

Statskontoret konstaterar att påtagliga resultat låter vänta på sig trots ökad aktivitet och fokus på återkravsverksamheten under de senaste åren. CSN:s återkravsverksamhet har visat en positiv resultatutveckling under senare år. Samtidigt är den kvarvarande fordringsstocken betydande och tämligen stabil på omkring 1,1 miljarder kronor. De senaste årens minskning på cirka 50 miljoner kronor årligen motsvarar cirka 4 procent av fordringsstocken. Det krävs därför ett långsiktigt arbete för att minska fordringsstocken. Försäkringskassan har enligt Statskontoret haft en mindre positiv resultatutveckling. Sedan år 2003 ligger det årliga återkrävda beloppet varje år högre än det belopp som betalas in. Inbetalningarna ligger nu på under 85 procent. Återkraven ökar således i snabbare takt än inbetalningar av återkrävt belopp. Detta innebär att fordringsstocken ökat successivt varje år och numera uppgår till närmare 1,4 miljarder kronor.

Statskontoret menar att det finns två huvudförklaringar till varför återkravsverksamheten inte uppvisar bättre resultat, trots ökade resursinsatser och delvis högre effektivitet. Det är dels

170

SOU 2009:6

Utredningsarbeten m.m.

avsaknaden av ett strategiskt angreppssätt hos myndigheterna och regeringen, dels systemhinder som begränsar myndigheternas handlingsutrymme.

Statskontoret föreslår bl.a. att det löpande ställs upp konkreta fleråriga resultatmål för CSN:s och Försäkringskassans återkravs- verksamhet, att lämpliga mål och återrapporteringskrav för att förstärka enhetligheten i handläggningen formuleras samt att myndigheterna får i uppgift att ta fram förslag på mått eller indikatorer för hur återkravsverksamheten ska kunna följas och effektiviseras.

Enligt Statskontorets uppfattning visar utvärderingen på be- hovet av mer enhetliga regler för återkrav både inom och mellan olika trygghetssystem, detta av såväl praktiska orsaker som rätt- viseskäl, varvid Statskontoret anför att generella regler bör kunna bidra till såväl ökad rättvisa som högre effektivitet i återkravs- hanteringen.

3.11FUT-delegationen

Regeringen beslutade den 12 maj 2005 att tillkalla en delegation med uppdrag att utgöra ett samverkansorgan för åtgärder mot felaktiga utbetalningar från de offentliga försäkrings- och bidragssystemen. I uppdraget ingick också att lämna förslag till enhetliga metoder för att på en övergripande nivå mäta omfattningen av oegentligheter över tid samt lämpliga mål och resultatindikatorer för arbetet med att minska sådana företeelser. Delegationen skulle vidare främja samverkan mellan berörda aktörer för att förhindra olika former av oegentligheter, liksom verka för att regler som inbjuder eller kan ge upphov till sådana företeelser ändras. Delegationen har antagit namnet Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT-delegationen).

I delegationens arbete har deltagit representanter från 16 myndigheter och organisationer som antingen administrerar och kontrollerar utbetalningar från välfärdssystemen eller ingår i kontroll- och rättskedjan, som t.ex. Försäkringskassan, A-kassor- nas samorganisation, Arbetsförmedlingen, CSN, Skatteverket, Migrationsverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Brotts- förebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten, polis och åklagare.

FUT-delegationen har lämnat tio rapporter, bl.a. rapporten Vad kostar felen? Omfattning av felaktiga utbetalningar från trygghets-

171

Utredningsarbeten m.m.

SOU 2009:6

systemen, samt ett slutbetänkande SOU 2008:74 Rätt och riktigt – Åtgärder mot felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen som överlämnades den 3 juli 2008.

FUT-delegationen har identifierat en rad orsaker till felaktiga utbetalningar. Delegationen har utifrån de orsaker som leder till felaktiga utbetalningar uppskattat omfattningen av felaktiga utbetalningar. Av de cirka 510 miljarder kronor som årligen betalas ut från välfärdssystemen bedöms i genomsnitt fyra procent betalas ut felaktigt.

I slutbetänkandet har delegationen lämnat förslag till åtgärder för att minska felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen. Bl.a. föreslås att regeringens styrning av myndigheterna beträffande felaktiga utbetalningar ska bli tydligare, att regler som medför bättre utbetalningskontroller och andra kontroller införs samt att tillämpningsområdet för bidragsbrottslagen utvidgas. Delegationen föreslår även att man utreder möjligheten att införa en administra- tiv sanktionsavgift liknande den som i dag finns på Skatteverkets område.

3.12Studiesociala kommittén

Regeringen beslutade den 22 november 2007 att tillsätta en utredning som, med utgångspunkt i att studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen ska samverka på ett optimalt sätt, ska överväga och föreslå åtgärder vad gäller studerandes ekonomiska och sociala situation (dir. 2007:153). Utredningen är en parla- mentarisk kommitté som har antagit namnet Studiesociala kommittén.

I uppdraget ingår att överväga om gränsdragningen mellan studiemedelssystemet och de sociala trygghetssystemen behöver förtydligas så att systemen kan samverka på ett optimalt sätt, och i förekommande fall föreslå sådana förtydliganden. Kommittén ska även utreda och föreslå förändringar inom studiemedelssystemet i riktning mot ett enklare och mer generellt system. Kommittén ska vidare överväga och föreslå hur framtida beloppsnivåer och fribelopp inom studiemedelssystemet ska se ut i syfte att skapa ett långsiktigt hållbart system som säkerställer en skälig levnadsnivå för de studerande och ger förutsättningar att bedriva effektiva studier. Kommittén ska redovisa sitt slutbetänkande senast den 31 mars 2009.

172

SOU 2009:6

Utredningsarbeten m.m.

3.13Nya regler om krav på intyg vid ansökan om tillfällig föräldrapenning

Från och med den 1 juli 2008 gäller att föräldrar som ansöker om tillfällig föräldrapenning måste lämna in ett intyg från barnets förskola eller skola. Detta följer av 4 kap. 13 § AFL. I förarbetena till de nya bestämmelserna anförs att Försäkringskassans kontroller entydigt har visat att det i ett stort antal ärenden gällande tillfällig föräldrapenning har lämnats felaktiga uppgifter som resulterat i för mycket utbetald ersättning och att det därför finns skäl att ytterligare kontrollera riktigheten av underlaget i ärenden om tillfällig föräldrapenning (prop. 2007/08:94 s. 12).

3.14Asylmottagningsutredningen

En särskild utredare har fått i uppdrag att se över mottagandet av asylsökande och vid behov föreslå författningsändringar (dir. 2007:172). I utredningsdirektiven anges att utgångspunkten för översynen är att mottagandet ska vara utformat så att det bidrar till en rättssäker, effektiv och human asylprocess med kort hand- läggningstid, främjar de asylsökandes möjligheter till sysselsättning och egenförsörjning såväl under tiden asylansökan prövas som vid ett beviljande av uppehållstillstånd samt vara utformat på ett sätt som möjliggör ett snabbt återvändande efter lagakraftvunnet avvisnings- eller utvisningsbeslut med så korta vistelsetider i asylsystemet som möjligt. I uppdraget ingår att utreda och lämna förslag bl.a. när det gäller det ekonomiska biståndet, den statliga ersättningen till kommuner och landsting, bosättning och åter- vändande samt samverkan mellan Migrationsverket och relevanta aktörer. Uppdraget ska redovisas senast den 27 februari 2009.

173

4 Internationella förhållanden

4.1EG-rättsliga regler

Rätt till sociala förmåner enligt EG-rätten

En grundläggande princip inom Europeiska Unionen (EU) är att arbetstagare ska kunna röra sig mellan medlemsstaterna utan att diskrimineras i förhållande till arbetslandets medborgare. Som ett led i att underlätta den fria rörligheten har ett detaljerat regelsystem utformats för samordning av medlemsstaternas regler om social trygghet. Genom att samordna förmåner från de olika medlemsländerna kan undvikas att personer som har tjänat in rätt till förmåner i ett land förlorar dessa om de flyttar till ett annat land eller att personer går miste om förmåner i inflyttningslandet. Sådana samordningsregler finns framförallt i förordningen (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familje- medlemmar flyttar inom gemenskapen (EGT L 149, 5.7.1971, s. 2-50, Celex 31971R1408) och förordningen (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordningen (EEG) nr 1408/71 (EGT L 74, 27.3.1972, s. 1-83, Celex 31972R0574). Förordningarna är tillämplig på förmåner till efterlevande, förmåner vid sjukdom och moderskap, invaliditet, ålderdom, arbetssjukdomar och olycksfall i arbetet och arbetslöshet samt dödsfallsersättningar och familjeförmåner. Även förordningen (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet (EGT L 257, 19.10.1968, s. 2, Celex 31968R1612R(03) rättad version), som bl.a. innehåller en bestämmelse om att arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat ska åtnjuta samma sociala rättigheter som landets egna medborgare, är av intresse i detta sammanhang.

Förordningen 1408/71 innehåller regler om vilket lands lagstift- ning som ska tillämpas i olika situationer, t.ex. när förmåner ska exporteras till en arbetstagares familjemedlemmar i ett annat land.

175

Internationella förhållanden

SOU 2009:6

Varken denna förordning eller förordningen 1612/68 grundar emellertid någon automatisk rätt till förmåner från det medlems- land vars lagstiftning den enskilde omfattas av, utan frågan om en sådan rätt föreligger bestäms av den nationella lagstiftningen.

Förordningarna är bindande och direkt tillämpliga i medlems- staterna. I konfliktsituationer har förordningarna företräde framför svensk rätt. Det innebär en person som omfattas av förordningarna kan ha rätt till sociala förmåner från Sverige även om han eller hon inte uppfyller de krav på bosättning eller arbete i Sverige som uppställs i socialförsäkringslagen (1999:799) eller andra författ- ningar. En person som enligt bestämmelserna i förordning 1408/71 omfattas av svensk försäkring är alltså försäkrad för samtliga förmåner som avses i förordningen oavsett var han eller hon är bosatt och oavsett om förmånen är en bosättningsbaserad eller arbetsbaserad förmån enligt socialförsäkringslagen.

De flesta förmåner i Sverige som omfattas av förordningarna 1408/71 och 1612/68 beslutas av Försäkringskassan. Även studie- hjälp i form av studiebidrag och extra tillägg samt kommunalt vårdnadsbidrag har bedöms utgöra familjeförmåner som omfattas av förordning 1408/71. Beslut om rätten till studiehjälp och kommunalt vårdnadsbidrag fattas av CSN respektive den kommun där den bidragsberättigade är bosatt. Enligt bilaga 2 till förord- ningen 574/72 är emellertid Försäkringskassan behörig institution för utbetalning av samtliga familjeförmåner. Det innebär att förmånerna som huvudregel betalas ut av Försäkringskassan, som också tar ställning till eventuell samordning med andra förmåner.

När Försäkringskassan betalar ut studiehjälp faktureras CSN i vissa fall för denna utbetalning, medan förmånen i andra fall finan- sieras av Försäkringskassan. Enligt uppgift arbetar Försäkrings- kassan och CSN för närvarande med en gemensam översyn av hanteringen av studiehjälp som besluts med tillämpning av förordning 1408/71.

I samband med att det kommunala vårdbidraget infördes anförde regeringen att frågan om hur samordningen av vårdnads- bidraget som en familjeförmån skulle ske och hur ansvaret för denna handläggning skulle fördelas mellan Försäkringskassan och berörda kommuner bäst avgjordes av de berörda parterna och att regeringen därför avsåg att ge Försäkringskassan i uppdrag att i samråd med Sveriges kommuner och landsting komma överens om en ansvarsfördelning vad gäller samordning och vårdnadsbidrag i förhållande till övriga familjeförmåner (prop. 2007/08:91 s. 56).

176

SOU 2009:6

Internationella förhållanden

Detta uppdrag har resulterat i att Försäkringskassan och Sveriges kommuner och landsting har kommit överens om att den berörda kommunen betalar ut vårdnadsbidrag om barnet är bosatt i Sverige och Sverige pekas ut som primärt ansvarigt land för att utge förmåner enligt förordning 1408/71. I alla andra situationer görs däremot utbetalningen av Försäkringskassan. Försäkringskassan står då också för kostnaden för vårdbidraget.

Vid sidan av förordning 1408/71 har personer som omfattas av det svenska hälso- och sjukvårdssystemet en på EG-fördraget direkt vilande rättighet att anlita hälso- och sjukvård samt tandvård i ett annat land inom gemenskapen. Om de själva betalat kostnaderna för vården har de under vissa förutsättningar rätt att få utgifterna ersatta genom sjukförsäkringen eller tandvårdsstödet. Sådan ersättning betalas ut av Försäkringskassan.

Europaparlamentet och rådet har godkänt förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 30.4.2004, s. 1, Celex 32004R0883). Förordningen ersätter förordning 1408/71 utom så vitt avser vissa undantagsfall gällande bl.a. Grönland och Schweiz. Förordningen planeras träda i kraft den 1 mars 2010.

Återkrav av förmåner

Ingen av de ovan nämnda förordningarna innehåller några regler om medlemsländernas möjligheter att återkräva en oriktigt utbetald förmån från enskilda. Inte heller beträffande ersättning som Försäkringskassan betalar ut med stöd av EG-fördraget för hälso- och sjukvård samt tandvård utomlands finns några återkravsregler. Genom artikel 111 i förordning 574/72 ges dock socialförsäkrings- institutioner i medlemsländerna en möjlighet att få tillbaka belopp som mottagaren inte hade rätt till genom att vända sig till en socialförsäkringsinstitution i ett annat medlemsland som utbetalar förmåner till den försäkrade. Den utländska institutionen kan då göra ett avdrag på den utländska förmånen och vidarebefordra beloppet till socialförsäkringsinstitutionen i det andra landet. Artikeln 111 är uppdelad i tre punkter. Dessa reglerar pensions- förmåner, övriga socialförsäkringsförmåner respektive socialbidrag.

När det gäller pensionsförmåner har Försäkringskassan i enlig- het med första punkten i artikel 111 möjlighet att begära hos en utländsk socialförsäkringsinstitution att en pensionsförmån som

177

Internationella förhållanden

SOU 2009:6

har betalats ut med för högt belopp av Försäkringskassan ska dras av mot förmåner som betalas ut av den utländska socialför- säkringsinstitutionen och överlämnas till Försäkringskassan. För att ett sådant avdrag ska kunna göras krävs att den utländska förmånen avser en motsvarande pensionsförmån. Bestämmelsen kan endast tillämpas beträffande innestående fordringar på pension från ett annat land, t.ex. avseende retroaktivt tid. Bestämmelsen kan däremot inte tillämpas beträffande löpande pensionsutbetal- ningar. Utländska socialförsäkringsinstitutioner har motsvarande möjlighet att begära att Försäkringskassan gör avdrag för den utländska institutionens räkning.

Den andra punkten i artikel 111 gäller övriga socialförsäkrings- förmåner. Enligt denna bestämmelse krävs inte att avdrag görs i motsvarande förmåner som det för mycket utbetalade beloppet avser, utan avdrag kan ske i alla slags socialförsäkringsförmåner. Bestämmelsen är inte heller begränsad till fall där den försäkrade har en innestående fordran i ett annat medlemsland, utan kan också tillämpas beträffande löpande utbetalningar. En förutsättning för återkrav enligt denna punkt är att återkravet uppfyller de villkor och begränsningar som finns i båda de berörda ländernas lag- stiftningar.

Socialbidrag omfattas inte av förordning 1408/71. Däremot möjliggör punkten tre i artikel i 111 att socialförvaltningen kan få tillbaka för mycket utbetalt socialbidrag genom att en social- försäkringsinstitution i ett annat medlemsland gör motsvarade avdrag på de förmåner som den utbetalar. Avdrag kan göras i samtliga förmåner som omfattas av förordning 1408/71. Ett avdrag måste göras enligt de villkor som gäller enligt lagstiftningen i det andra medlemslandet. En svensk socialförvaltning som vill få ett sådant avdrag gjort kan vända sig till Försäkringskassan eller direkt till berörd institution i det andra landet.

4.2Konventioner om social trygghet

Sverige har träffat bilaterala överenskommelser om social trygghet med några av EU:s medlemsstater. Sverige har även träffat avtal med de andra nordiska länderna om en nordisk konvention (2004:114) om social trygghet. Dessa konventioner innehåller i huvudsak motsvarande bestämmelser som förordningarna 1408/71

178

SOU 2009:6

Internationella förhållanden

och 574/72 och innebär att dessa utsträcks till att omfatta en vidare personkrets.

Konventioner om social trygghet har också träffas mellan Sverige och vissa andra länder utanför EU. Dessa konventioner innehåller dock inga bestämmelser som motsvarar artikel 111 i förordning 574/72.

Sverige har inte ingått några internationella överenskommelser som gäller andra typer av sociala förmåner än som omfattas av förordning 1408/71.

4.3FN:s barnkonvention

Sverige har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Konventionen, som antogs av FN:s general- församling 1989, handlar om det enskilda barnets rättigheter. Grundpelaren i konventionen är principen i artikel 3 om att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärds- institutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lag- stiftande organ. Av betydelse för mina överväganden är också artiklarna 18, 26 och 27. Dessa artiklar ska tolkas i ljuset av principen om barnets bästa.

Enligt artikel 18 ska konventionsstaterna göra sitt bästa för att säkerställa erkännandet av principen att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling. Konven- tionsstaterna ska vidare ge lämpligt bistånd till föräldrar och vårdnadshavare då de fullgör sitt ansvar för barnets uppfostran och ska säkerställa utvecklingen av institutioner, inrättningar och tjänster för vård av barn. I artikel 26 anges att konventionsstaterna ska erkänna rätten för varje barn att åtnjuta social trygghet, innefattande socialförsäkring, och ska vidta nödvändiga åtgärder för att till fullo förverkliga denna rätt i enlighet med sin nationella lagstiftning. Enligt artikel 27 erkänner konventionsstaterna rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling. Kon- ventionsstaterna ska också vidta lämpliga åtgärder för att bistå föräldrar och andra som är ansvariga för barnet att genomföra denna rätt och ska vid behov tillhandahålla materiellt bistånd och utarbeta stödprogram, särskilt i fråga om mat, kläder, och bostäder.

179

Internationella förhållanden

SOU 2009:6

Barnkonventionen innebär att hänsyn ska tas till innehållet i artiklarna vid åtgärder som vidtas åtgärder på ett eller annat sätt kan påverka ett barn. Konventionens innebörd är emellertid inte att barn ska ha rätt till vissa miniminivåer i t.ex. socialförsäkringen.

180

5 Mina överväganden

5.1Inledning

Enligt direktiven för mitt utredningsarbete ska jag ta fram förslag till enhetligare regler om återkrav beträffande ekonomiska förmåner för personligt ändamål inom de centrala delarna av välfärdssystemen. Uppdraget omfattar dock inte förmåner inom det arbetsmarknadspolitiska området.

Termen välfärdssystemen, eller trygghetssystemen som de också kallas, får i detta sammanhang ses som en sammanfattande benäm- ning på de olika regler som syftar till att skapa en social trygghet för dem som bor i vårt land. Reglerna ger bl.a. enskilda individer eller hushåll möjlighet att få ekonomiskt stöd genom bidrag, ersättningar, pensioner och subventionerade lån från staten och kommunerna. Socialförsäkringsförmånerna som administreras av Försäkringskassan och PPM spelar härvid en betydelsefull roll, men också de förmåner som betalas ut i form av studiestöd och bistånd inom socialtjänsten har stor betydelse. Till välfärds- systemen får även hänföras de olika ekonomiska förmåner som betalas ut inom ramen för migrationspolitiken.

Också i ett samhällsekonomiskt perspektiv har välfärdssystemen en väsentlig betydelse. Enligt uppgift i ett betänkande (Rätt och riktigt – Åtgärder mot felaktiga utbetalningar från välfärdssystemen

SOU 2008:74) av Delegationen mot felaktiga utbetalningar (FUT-delegationen) betalades år 2007 ut totalt drygt 510 miljarder kronor från de 54 identifierade välfärdssystemen. Beloppet mot- svarade 17 procent av bruttonationalprodukten. De enskilt största posterna var ålderspension med drygt 192 miljarder, sjuk- och aktivitetsersättningar med 68 miljarder och sjukpenning med 29 miljarder kronor.

För systemens legitimitet är det givetvis angeläget att de inte överutnyttjas eller missbrukas och att utbetalningarna i de enskilda

181

Mina överväganden

SOU 2009:6

fallen inte överstiger vad som rätteligen bör utgå. Under senare år har det emellertid kommit att stå klart att det i inte obetydlig omfattning förkommer att förmåner betalas ut trots att förut- sättningarna härför inte finns eller att de betalas ut med för höga belopp. FUT-delegationen har i en rapport år 2007 (Varför blir det fel? Rapport 5 maj 2007) redovisat resultatet av genomförda studier av orsaker till sådana felaktiga utbetalningar inom totalt 16 av de olika välfärdssystemen – däribland bidrag, ersättningar och lån på migrationsområdet, ersättningar vid sjukdom och funktionshinder, äldreförsörjningsstöd och stöd till barnfamiljer. Rapporten om- fattar även ekonomiskt bistånd på socialtjänstens område. Av rapporten framgår att det finns flera orsaker till felaktiga utbetal- ningar. Dessa orsaker är sammanfattningsvis att de förmåns- berättigade lämnat felaktiga uppgifter till den utbetalande myndig- heten eller underlåtit att fullgöra sin anmälningsskyldighet om t.ex. ändrade förhållanden, att annan än den förmånsberättigade lämnat oriktiga uppgifter och att det brustit vid handläggningen och besluten hos den utbetalande myndigheten. I en annan rapport år 2007 (Vad kostar felen? Rapport 7 november 2007) har delega- tionen försökt uppskatta omfattningen av felaktiga utbetalningar räknad i kronor. Den rapporten omfattar förutom de välfärds- system som bedömts i den föregående rapporten också en mindre djupgående studie av ytterligare 30 system. Enligt november- rapporten leder de uppskattningar som gjorts till att de felaktiga utbetalningarna uppgår till 18–20 miljarder kronor per år.

Vidare har vissa undersökningar gjorts beträffande brottslighet som riktar sig mot framför allt socialförsäkringsförmånerna. Resultaten av dessa undersökningar har redovisats i regeringens proposition med förslag till bidragsbrottslag (prop. 2006/07:80). Efter ett uppdrag från regeringen har Försäkringskassan också i augusti 2007 gjort en bedömning av de felaktiga utbetalningarna. Enligt Försäkringskassan uppgår dessa till 1,2–3,6 miljarder kronor per år. Bedömningen bygger på ett slumpvis utvalt antal ut- betalningar av aktivitetsstöd, assistansersättning, bostadsbidrag, bostadstillägg till pensionärer, föräldrapenning, tillfällig föräldra- penning, sjukersättning, sjukpenning, tandvård, underhållsstöd, aktivitetsersättning, arbetsskadelivränta och barnbidrag. Vidare har vissa andra studier gjorts av Försäkringskassan år 2008. Dessa redovisas i det ovannämnda betänkandet SOU 2008:74.

När jag i det följande talar om felaktiga utbetalningar av förmåner syftar jag på förmåner som betalats ut trots att förut-

182

SOU 2009:6

Mina överväganden

sättningarna för förmånen över huvud taget inte förelegat. Begreppet ansluter till den terminologi som används i bidrags- brottslagen (2007:612) och också i andra sammanhang. En utbetalning kan också vara oriktig i den meningen att den avsett ett för högt belopp. Som en gemensam beteckning för dessa två typer av fall vill jag använda beteckningen oriktiga utbetalningar och detta oavsett huruvida orsaken till utbetalningen blivit oriktig kan hänföras till den enskilde själv eller till felaktigheter vid hand- läggning eller beslut hos en myndighet.

5.2En generell lag om återkrav

Mitt förslag: Det bör införas en generell lag om återkrav som i princip bör omfatta alla ekonomiska förmåner som utgår till enskilda inom de centrala delarna av välfärdssystemen.

Regler om återbetalning av oriktigt utbetalda ekonomiska förmåner finns i ett stort antal författningar på skilda områden av välfärds- systemen. Oftast är återkravsmöjligheterna kopplade till att någon lämnat felaktiga uppgifter till en myndighet eller underlåtit att fullgöra en författningsreglerad uppgiftsskyldighet. Sådana regler innebär också att återkrav kan ske även när någon annars obehörigen eller med för högt belopp uppburit en ersättning. I sistnämnda fall krävs dock att den som tog emot betalningen insett eller borde ha insett att utbetalningen var oriktig, dvs. att han eller hon varit i ond tro. Denna typ av återkravsregler är vanliga vid socialförsäkringsförmåner men undantag finns. Beträffande bostadsbidrag och underhållsstöd finns det sålunda en strikt återbetalningsskyldighet som inträder oberoende av huruvida den förmånsberättigade orsakat en oriktig utbetalning eller inte. Ibland kombineras dessa båda typer av regler. Så är fallet när det gäller studiestödet. På studiestödsområdet finns dels en återkravsregel som ansluter till återkravsreglerna vid socialförsäkringsförmåner, dels en strikt återbetalningsskyldighet för studiemedel när förmånen baserats på en uppskattning av den förmånsberättigades inkomster och det vid en senare avstämning visar sig att den taxerade inomsten inte berättigar till förmånen eller till ett lägre förmånsbelopp. Även när det gäller den nyligen införda möjligheten för en enskild att uppbära sjukersättning vid återgång i

183

Mina överväganden

SOU 2009:6

förvärvsarbete finns både en strikt återbetalningsskyldighet och en återbetalningsskyldighet då den enskilde orsakat att förmånen betalats ut oriktigt eller varit i ond tro. För vissa förmåner saknas helt regler om återbetalningsskyldighet och återkrav. De olika för- fattningarna skiljer sig vidare åt inte bara när det gäller förutsätt- ningarna för återkrav utan också beträffande möjligheterna till avräkning av ett återkrav av en viss förmån mot andra utgående förmåner. Likaså skiftar förutsättningarna för eftergift av åter- betalningsskyldighet och möjligheterna att ta ut ränta på återkrävda belopp.

Som Lagrådet konstaterar i sitt yttrande över en lagrådsremiss med förslag till en socialförsäkringsbalk kan det inte råda någon tvekan om att den nuvarande lagstiftningen på socialförsäkrings- och bidragsområdena – regelsystem som har vuxit fram under åtskilliga decennier och sedan byggts ut, kompletterats och ändrats vid otaliga tillfällen – behöver ses över grundligt, systematiseras och samordnas samt moderniseras i sin utformning (Lagrådets yttrande s. 2). En översyn och samordning av återkravsreglerna kan ses som ett led i detta arbete.

Enligt min mening finns det flera skäl för att åtminstone de grundläggande återkravreglerna bör samlas i en författning. Bortsett från behovet av en modernisering av återkravsreglerna är ett skäl för en sammanhållen reglering att det blir tydligare för den enskilde när återbetalningsskyldighet gäller. Regleringen blir också mer lättillgänglig för den enskilde. Hon eller han blir inte längre hänvisad till ett antal olika författningar för att få reda på vad som ska tillämpas i det enskilda fallet. För den enskilde kan det vidare framstå som orättvist eller svårförståeligt att hon eller han i vissa fall ska betala tillbaka en felaktigt uppburen förmån trots att hon eller han varit i god tro, medan god tro i andra fall kan leda till att återbetalningsskyldighet undviks. Överhuvud taget tycks det saknas en gemensam linje när det gäller betydelsen av god tro för återkravsmöjligheterna. En för välfärdssystemen gemensam regle- ring av återkrav kan vidare bidra till att tillämpningen blir mer enhetlig än vad som kan antas vara fallet i dag. Den ger också möjligheter till utbyte av erfarenheter myndigheterna emellan om hur regleringen bör tillämpas. Härtill kommer att – som framhålls i direktiven – en sammanhållen reglering på ett tydligare sätt ger uttryck för principen att oriktigt utbetalda förmåner ska betalas tillbaka till det allmänna.

184

SOU 2009:6

Mina överväganden

Jag anser således att starka skäl talar för att en generell lag om återkrav bör införas och att den i princip bör omfatta alla ekonomiska förmåner för enskilda inom de centrala delarna av välfärdssystemen.

5.3Lagens omfattning

Mitt förslag: En lag om återkrav bör med vissa undantag omfatta ekonomiska förmåner i form av bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personligt ändamål som enligt lag eller förordning beslutas av Försäkringskassan, CSN, Migrations- verket eller en kommun.

Lagen ska bara tillämpas på förmåner som vid utbetalnings- tidpunkten utgått felaktigt eller med för höga belopp. Detta undantag ska dock inte gälla studiemedel.

En återkravslag ska inte gälla arbetsmarknadspolitiska förmåner

Som tidigare sagts avser mitt uppdrag frågor om återkrav av oriktigt utbetalda förmåner för personligt bruk inom de centrala delarna av välfärdssystemen med undantag för det arbetsmarknads- politiska området. Det sägs vidare i direktiven att utgångspunkten bör vara tillämpningsområdet för bidragsbrottslagen. Den lagen tillämpas på sådana bidrag, ersättningar, pensioner och lån för personligt ändamål som enligt lag eller förordning beslutas av Försäkringskassan, PPM, CSN, Migrationsverket eller kommuner- na. Även utbetalningar inom ramen för arbetsmarknadspolitiken omfattas av den lagen, men mitt uppdrag avser ju inte återkrav på detta område. Det skulle naturligtvis vara en fördel om en återkravslag får omfatta också arbetsmarknadspolitiska förmåner för enskilda och i synnerhet ersättningar som beslutas av arbets- löshetskassorna. Regeringen har emellertid gjort bedömningen att det är angeläget att återkravsreglerna på det arbetsmarknads- politiska området snarast ses över och har i en i september 2008 avlämnad proposition (prop. 2008/09:3) föreslagit nya regler om återkrav inom arbetslöshetsförsäkringen. Riksdagen har den 12 november 2008 bifallit förslagen. I propositionen har regeringen ansett att det är av yttersta vikt att regelverken på det arbets- marknadspolitiska området är och upplevs som likformiga,

185

Mina överväganden

SOU 2009:6

förutsägbara och rättvisa. Enligt regeringen gäller detta inte minst de regler som styr hanteringen av återkrav av utbetalda stöd och ersättningar. De regler som har samband med återkrav av felaktiga utbetalningar bör därför enligt regeringens mening som huvudregel vara utformade efter samma mönster, oavsett om de avser stöd enligt de arbetsmarknadspolitiska förordningarna eller utbetald arbetslöshetsersättning. Så ser emellertid inte regelverket ut i dag. Vidare påpekar regeringen att det på arbetsmarknadspolitikens område finns flera stödformer som på olika sätt skiljer sig från stödsystemen inom andra trygghetssystem. En sådan aspekt är att stödformerna på arbetsmarknadspolitikens område inte bara innefattar stöd och ersättningar till enskilda, utan även olika typer av stöd till t.ex. arbetsgivare. Uppdraget för utredningen Enhetligare regler om återkrav är dock enligt regeringen begränsat till återkrav av felaktiga utbetalningar av förmåner för personligt ändamål. När det gäller arbetslöshetsförsäkringen anser regeringen vidare att det bör beaktas att ersättningen betalas ut och återkrävs av 33 självständiga arbetslöshetskassor, som är enskilda rättssubjekt och inte myndigheter. Regeringen anser att det är tveksamt om det finns möjlighet att beakta arbetslöshetskassornas särart inom ramen för det nämnda utredningsuppdraget.

Enligt min mening får alltså frågan om en samordning mellan återkravsreglerna på arbetsmarknadspolitikens område och de inom andra välfärdsområden anstå tills vidare.

En återkravslag ska endast omfatta förmåner för personligt ändamål

Med utgångspunkt i vad som anges i direktiven uppfattar jag mitt uppdrag som så att det gäller återkrav av ekonomiska förmåner som betalas ut till enskilda fysiska personer för deras personliga bruk eller för deras räkning. I kongruens med vad som gäller enligt bidragsbrottslagen innebär det att ersättningar som det allmänna betalar ut till företag och organisationer för tjänster som tillhandahålls enskilda inte ingår såvida det inte rör sig om fall där en ersättning betalas ut till någon annan än den förmånsberättigade i stället för direkt till denne. Ersättningar till bl.a. vårdgivare bör således inte omfattas av en återkravslag även om de, som fallet är med det nya tandvårdsstödet, betalas av Försäkringskassan med möjlighet till återkrav. Bestämmelser om tandvårdstödet finns i

186

SOU 2009:6

Mina överväganden

lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd och regler om annan ersättning till vårdgivare avses bli införda i en särskild lag om ersättning för hälso- och sjukvårdskostnader i samband med införandet av en socialförsäkringsbalk. Det finns emellertid anled- ning att påpeka att Försäkringskassan i vissa fall kan ersätta en enskild för kostnader som han själv betalat för sjukvård utomlands. Det är då inte fråga om ersättning till en vårdgivare utan om en ersättning för den enskildes personliga ändamål och återkravslagen bör då bli tillämplig. Detsamma bör gälla när tandvårdsstöd betalas ut till en enskild som ersättning för tandvård utomlands.

Genom uttrycket ”personligt ändamål” utesluts också sådan ersättning som Försäkringskassan kan betala ut till en arbetsgivare enligt lagen (1991:1047) om sjuklön eller förordningen (1991:1046) om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel. Däremot bör ersättning som betalas ut till en arbetstagare enligt dessa författningar ses som en förmån för personligt ändamål.

Vissa ytterligare förmåner bör undantas från en återkravslag

Som anförts i föregående avsnitt bör utgångspunkten vara att alla förmåner inom välfärdssystemen ska omfattas av en återkravslag. Särskilt viktigt är enligt min mening att lagen blir tillämplig på de förmånsslag där riskerna för oriktiga utbetalningar visat sig vara stora. Dit hör främst socialförsäkringsförmånerna, studiestödet, vissa migrationspolitiska bidrag och ersättningar samt ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen (2001:453). En strävan måste emellertid också vara att en återkravslag inte ska tyngas av särskilda regler om återkrav av vissa förmåner. Vissa förmåner kan därför behöva undantas från en återkravslag. Det gäller bl.a. pensions- förmåner, för vilka speciella återkravsregler är motiverade. Även vissa andra förmåner är av en sådan karaktär att det inte är lämpligt att låta dem omfattas av en återkravslag. Mot denna bakgrund redovisar jag i det följande vilka förmåner som bör undantas från tillämpningsområdet för en återkravslag.

187

Mina överväganden

SOU 2009:6

Förmåner som var riktiga vid utbetalningstillfället

Som jag tolkar mitt uppdrag avser det i första hand återkrav av utbetalda förmåner som vid utbetalningstillfällena var oriktiga därför att mottagaren lämnat felaktiga uppgifter eller på annat sätt orsakat att utbetalningen blev oriktig eller därför att det har förekommit felaktigheter t.ex. vid handläggningen hos den utbetalande myndigheten. Det finns emellertid flera exempel på att förmåner kan krävas tillbaka också av andra anledningar. Sådana återkravsregler har ofta samband med hur de olika förmåns- systemen är konstruerade. Ett exempel är möjligheten till återkrav när inkomstpension eller tilläggspension ändras därför att pensionsrätten eller pensionspoängen minskas på grund av bristande eller underlåten avgiftsbetalning. Motsvarande gäller beträffande efterlevandepension och efterlevandestöd till barn. Också premiepension kan krävas tillbaka när pensionsrätten sänkts. Om dessa återkravsregler skulle inkluderas i en generell lag skulle den, utöver en bestämmelse om återkrav, även behöva innehålla regler om ett antal förmånsspecifika förutsättningar för återkrav.

En närbesläktad bestämmelse är den regel i lagen (1993:389) om assistansersättning som anger att ersättningen ska återkrävas när den inte använts för köp av personlig assistans eller för betalning av kostnader för personliga assistenter. I förordningen om ersättning från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring i form av bidrag till arbetshjälpmedel finns en liknande bestämmel- se enligt vilken sådan ersättning ska lämnas tillbaka om hjälpmedlet inte används för avsett ändamål. Också dessa bestämmelser bör hållas utanför en återkravslag.

Ett annat exempel på återkravsregler som är speciella för en viss förmån är vad som gäller i vissa fall beträffande sjukersättning, bostadsbidrag och studiemedel. Dessa förmåner kan, liksom det stora flertalet ersättningar och bidrag från socialförsäkringen, återkrävas när de utgått felaktigt eller med för högt belopp. Det finns också en strikt återbetalningsskyldighet som har samband med att utbetalningarna sker som förskott på en senare slutligt bestämd förmån eller är preliminära i så måtto att de kan komma att korrigeras i efterhand. Utbetalningarna av bostadsbidrag och studiemedel grundas på den sökandes uppskattning av sin förväntade årsinkomst, varefter det sker en slutlig avstämning mot den taxerade inkomsten. Om taxeringen visar att inkomsten överstiger det s.k. fribeloppet, dvs. inte berättigat till förmånen

188

SOU 2009:6

Mina överväganden

eller till ett lägre förmånsbelopp, ska vad som utgetts för mycket betalas tillbaka och detta oavsett god tro hos den som tagit emot förmånsbeloppet. Beträffande sjukersättning gäller de allmänna återkravsreglerna i lagen (1962:382) om allmän försäkring (AFL), men vid sidan härav har nyligen införts ett annat återkravssystem som bygger på en strikt återbetalningsskyldighet. Det systemet innebär att Försäkringskassan årligen ska fatta ett preliminärt beslut om reducerad ersättning när den enskilde återgår i arbete. Sedan Skatteverket fattat beslut om hans eller hennes pensions- grundade inkomst ska Försäkringskassan fatta slutligt beslut om reduceringen av sjukersättningen. Om för mycket betalats ut ska mellanskillnaden betalas tillbaka. De nya återkravsreglerna vid reducerad sjukersättning har i betydande utsträckning utformats efter mönster av vad som gäller beträffande bostadsbidrag. Åter- kravssystemen för sjukersättning, bostadsbidrag och studiemedel är således uppbyggda på annat sätt än andra system, bl.a. genom att de förutsätter ett förenklat, automatiserat förfarande som i princip huvudsakligen korrigerar förmånsbeloppet efter senare tillkomna förändringar i förutsättningarna för den aktuella förmånen. Vidare kan såväl studiehjälp som studiemedel återkrävas när studierna avbryts. Beträffande studiemedel grundas även denna återkravs- möjlighet på att förhållandena ändrats efter det att förmånen betalats ut.

Enligt min mening bör återkravslagen tillämpas i de fall då studiestöd betalats ut oriktigt därför att mottagaren orsakat felet eller varit i ond tro på samma sätt som gäller för andra förmåner. Vad jag däremot funnit anledning att överväga är om inte det nyss berörda, särskilda återkravsreglerna beträffande studiestöd bör hållas utanför en återkravslag i syfte att lagen inte ska bli alltför detaljerad och svårtillgänglig. Jag har emellertid stannat för att så inte bör ske. Som jag återkommer till närmare i avsnittet 5.7 skiljer sig reglerna om ränta vid återkrav av studiemedel från vad som annars gäller om ränta på återkrävda förmåner. En orsak härtill är att studiemedlen innefattar både lån och bidrag och att dessa ränteregler gäller oavsett om studiemedlen krävs tillbaka därför att den studerandes inkomster överstiger det s.k. fribeloppet eller att han eller hon lämnat oriktiga uppgifter m.m. Det går därför knappast att anpassa räntereglerna vid återkrav av studiemedel till vad som bör gälla i andra återkravssituationer. Inte heller bör räntereglerna modifieras på något annat sätt. I båda fallen uppkommer stora kostnader för CSN, kostnader som knappast kan

189

Mina överväganden

SOU 2009:6

vara motiverade med hänsyn till att studiestödssystemet för närvarande är föremål för utredning. Jag anser således att några materiella ändringar beträffande återkrav av studiemedel inte bör göras för närvarande. En möjlighet är då att studiestödet i sin helhet hålls utanför en återkravslag. Den lösningen är dock knappast förenlig med mina direktiv och skulle innebära att återkravslagen inte skulle gälla ett betydelsefullt inslag i välfärdssystemen. Däremot ser jag inte några hinder mot att de nuvarande reglerna flyttas över till en återkravslag. Den lösningen innebär att enhetliga regler om förutsättningarna för återkrav kommer att gälla när någon orsakat att en förmån utgått oriktigt eller i ond tro tagit emot ett oriktigt utbetalt belopp, oavsett om det är fråga om studiestöd eller någon annan förmån. Beträffande studiemedel kommer det vidare, liksom för närvarande, att gälla en återkravsmöjlighet när den studerandes inkomster ändrats. Vidare kommer såväl studiemedel som studiehjälp att kunna återkrävas vid studieavbrott. Räntebestämmelserna vid återbetalning för studie- medel kommer dock att avvika från vad som gäller beträffande andra förmåner.

I linje med det nu sagda skulle det kunna hävdas att den reduce- rade sjukersättningen och bostadsbidraget inte bör behandlas annorlunda än studiemedel. Sjukersättningen vid återgång i arbete och bostadsbidrag utgår med preliminära belopp under ett kalenderår och fastställs slutligt efter avstämning mot den pensionsgrundande respektive den taxerade inkomsten. Visar det sig då att den slutliga förmånen ska uppgå till högre belopp än det preliminära ska skillnaden betalas ut. Om å andra sidan den preliminära förmånsbeloppet varit för hög ska vad som betalats ut för mycket betalas tillbaka. Bestämmelserna beträffande sjuk- ersättningen finns i 16 a kap. 7 och 8 §§ AFL samt i fråga om bostadsbidraget i 21 b och 22 §§ lagen (1993:737) om bostads- bidrag.

Systemet med reducerad sjukersättning och preliminärt bostads- bidrag liknar i vissa avseende studiemedelssystemet. En viktig skillnad är emellertid att reglerna om sjukersättningen och bostadsbidrag bygger på att bidraget för ett kalenderår först betalas ut preliminärt och senare fastställs slutligt. Det slutliga beloppet kan justeras både uppåt eller nedåt i förhållande till vad som bestämts preliminärt. Denna konstruktion avviker från studie- medlen som betalas ut i förskott under den period för vilken studiemedel beviljats. Om den taxerade inkomsten understiger de

190

SOU 2009:6

Mina överväganden

belopp som lagts till grund för beviljande av studiemedel medför inte det att studiemedlen justeras uppåt. Bestämmelserna i 16 a kap. 7 och 8 §§ AFL samt 21 b och 22 §§ lagen om bostadsbidrag är således en av grundvalarna för systemen med reducerad sjukersätt- ning och bostadsbidrag. Enligt min mening skulle det därför vara mindre lämpligt att bryta ut reglerna om den strikta återbetalnings- skyldigheten för reducerad sjukersättning och preliminärt bostads- bidrag ur sina sammanhang och föra över dem till en återkravslag. Man skulle ändå behöva behålla en regel i respektive författning om justering av den slutliga förmånen till den enskildes fördel. Kopplingen mellan preliminär och slutlig förmån skulle därigenom bli mindre tydlig. Min uppfattning är därför att en återkravslag inte bör avse den återbetalningsskyldighet som föreskrivits i 16 a kap. 8 § AFL och 22 § lagen om bostadsbidrag.

Gemensamt för de återkravssituationer som inte bör omfattas av en återkravslag är att förmånen inte var oriktig när den betalades ut, men att det senare visat sig att förutsättningarna för den inte längre är uppfyllda. Pensionsförmåner förutsätter sålunda att pensions- poängen respektive pensionsrätten inte minskas, assistansersätt- ningen förutsätter att ersättningen också utnyttjas för inköp och bidrag till arbetshjälpmedel förutsätter att hjälpmedlet används för avsett ändamål. Vidare förutsätter rätten till sjukersättning vid återgång i förvärvsarbete och till bostadsbidrag att förmånerna beloppsmässigt inte överstiger vad som slutligen ska utgå. Jag anser att man skulle kunna undanta de nämnda återkravsfallen genom att i lagen föreskriva att återbetalningsskyldighet enligt lagen bara gäller förmåner som betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Det måste dock göras tydligt att detta undantag inte avser återbetalning av studiestöd vid inkomständring och studieavbrott.

En regel som innebär att förmåner endast ska återkrävas när de var oriktiga vid utbetalningstillfället kan dock minska möjlig- heterna till återkrav av underhållsstöd och ersättningar enligt förordningen (1995:667) om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. Dessa förmåner betalas ut i förskott varje månad till den stödberättigade under förutsättning att förhållan- dena som berättigar till stödet inte ändras, t.ex. genom att barnet som underhållsstödet avser flyttar från boföräldern. Om så sker kan stödet återkrävas. För underhållsstöd gäller i dag en strikt återbetalningsskyldighet. Jag kommer senare att behandla frågan om det är motiverat att behålla denna återbetalningsskyldighet i dess nuvarande form. Mjukas återbetalningsskyldigheten upp för

191

Mina överväganden

SOU 2009:6

underhållsstöd och införs det av mig ovan föreslagna undantaget från en återkravslag för förmåner som var riktiga vid utbetalnings- tillfället skulle det inte längre bli möjligt att återkräva underhållstöd och bidrag till funktionshindrade elever i gymnasieskolan när förhållandena ändrats under förskottsperioden. Frågan är dock hur pass stort avbräck detta är. Det gäller ju bara stödet för månaden efter den under vilken förhållandena ändras. Om stödet därefter fortsätter att betalas ut kan det återkrävas därför att föräldern inte fullgjort sin anmälningsskyldighet. Försäkringskassan har upplyst att minskningen av återkravsmöjligheten beträffande underhålls- stöd kan innebära att cirka 3,1 miljoner kronor inte kan återkrävas i förhållande till dagsläget. Jag anser att den beskrivna, förhållandevis obetydliga nackdelen får godtas. Även assistansersättning betalas ut i förskott men här finns en särskild regel som medger att senare utbetalningar reduceras vid större avvikelser från det beräknade behovet av assistans.

Premiepensioner

En särskild fråga är huruvida förmåner som hanteras av PPM över huvud taget bör omfattas av en återkravslag. Vid sidan av återkravsmöjligheten vid minskad pensionsrätt kan premiepension återkrävas på i princip samma grunder som förmåner enligt AFL och andra anslutande författningar. Vid återkrav av premiepension därför att den pensionsberättigade bl.a. lämnat oriktiga uppgifter gäller dock speciella förutsättningar som avviker från återkravsmöjligheterna vid andra förmåner. Återkrav får sålunda bara ske om felet belastar övriga pensionstagare eller kan innebära en avsevärd påverkan på framtida utbetalningar av pension till pensionsspararen. Om inte den materiella förutsättningarna för återkrav av premiepension ska ändras skulle återkravslagen alltså komma att tyngas av ett antal specialbestämmelser som inte skulle avse andra förmåner. Det kan också påpekas att det enligt uppgift är mycket ovanligt att det uppstår sådana felaktigheter som kan föranleda återkrav. Så vitt jag kunnat utröna har det aldrig förekommit att en utbetald premiepension har återkrävts. I nuläget synes det därför inte vara lika angeläget att återkravslagen får omfatta premiepensioner som fallet är med andra förmåner inom välfärdssystemen. Jag vill också påpeka att frågan om inrättandet av en ny pensionsmyndighet för närvarande utreds. Enligt min

192

SOU 2009:6

Mina överväganden

mening bör frågan huruvida en återkravslag ska gälla förmåner från PPM lämpligen anstå till dess att statsmakterna tar ställning till huruvida en ny pensionsmyndighet ska inrättas och vilka uppgifter den ska anförtros. Det ställningstagandet är också av betydelse när det gäller att avgöra huruvida och i vilken omfattning återkrav från Försäkringskassan ska kunna avräknas mot utbetalningar av pensionsförmåner och vice versa.

Aktivitetsstöd

En förmån som beslutas av Försäkringskassan är det försörjnings- stöd som utgår enligt förordningen om aktivitetsstöd. Stödet lämnas till dem som deltar i vissa arbetsmarknadspolitiska program. Det är alltså en arbetsmarknadspolitisk stödform även om den handläggs av Försäkringskassan. Den omfattas således inte av mitt uppdrag. Eftersom en återkravslag bör inriktas på förmåner som bl.a. beslutas av Försäkringskassan bör det i lagen införas ett utryckligt undantag för det berörda arbetsmarknadspolitiska stödet.

Jämställdhetsbonus

Försäkringskassan handlägger också den nyligen införda jäm- ställdhetsbonusen. Det förmånssystemet är upplagt på ett helt annat sätt än vad som gäller för andra förmåner. Bonusen utgår inte i form av någon ersättning som betalas ut till den enskilde, utan den tillgodoförs genom att Skatteverket krediterar honom eller henne ett belopp på skattekontot. Lagrådet har i sitt yttrande i lagstiftningsärendet uttalat att det är tveksamt om bonusen är ett sådant bidrag eller ersättning som avses i bidragsbrottslagen (se Lagrådets yttrande avsnitt 2.2.2). Med anledning av detta uttalande har regeringen anfört att bonusen är en stimulansåtgärd som syftar till att vara ett incitament till ett mera jämställt beteende (prop. 2007/08:93 s. 27). Enligt regeringen utgör förmånen inte någon socialförsäkringsförmån och den torde sannolikt inte heller kunna hänföras till de slags förmåner som omfattas av bidragsbrottslagen. Regeringen har gjort bedömningen att bonusen därför inte faller in under bidragsbrottslagens tillämpningsområde, men att det ytterst ankommer på de rättstillämpande organen att pröva om bidrags-

193

Mina överväganden

SOU 2009:6

brottslagen är tillämplig på jämställdhetsbonusen. Jag saknar skäl för att nu göra någon annan bedömning. I avvaktan på vägledande avgöranden i rättspraxis får bonusen således anses vara en förmån på vilken inte heller en generell återkravslag bör vara tillämplig. För övrigt synes det inte vara nödvändigt att återkravslagen kan tillämpas på jämställdhetsbonusen eftersom det i den lagen tagits in särskilda återkravsregler.

Att en återkravslag eventuellt inte kan omfatta jämställdhets- bonus utesluter emellertid inte att samma bestämmelser om ränta och eftergift blir tillämpliga vid återkrav av bonusen som vid återkrav av andra förmåner.

Hemutrustningslån

Lagen bör inte heller gälla lån till flyktingars hemutrustning. Även om lånet kan krävas tillbaka bl.a. då låntagaren lämnat oriktiga uppgifter är det inte fråga om en återkravsregel i egentlig mening, utan en bestämmelse om att lånet kan sägas upp till betalning i förtid. Att låta hemutrustningslånen omfattas av en återkravslag ter sig därför inte befogat av denna anledning. Härtill kommer att risken för oriktiga utbetalningar av hemutrustningslån ansetts liten (se FUT-delegationens rapport Vad kostar felen? s. 105).

Återetableringsstöd m.m.

Stöd eller bidrag som Migrationsverket lämnar enligt förordningen (2008:778) om återetableringsstöd för vissa utlänningar får återkrävas dels då en utlänning genom felaktiga uppgifter m.m. orsakat att förmånen utgått felaktigt eller med för högt belopp, dels när utlänningen olagligen återvänt till Sverige eller inte rest ut ur Sverige. Endast i undantagsfall förekommer det att stödet eller bidraget betalas till utlänningen innan denne rest ut ur landet och det vanligaste är att det betalas ut när utlänningen anlänt till det andra landet. En återkravsmöjlighet saknar därför i huvudsak praktisk betydelse. Det kan förmodas att just de begränsade praktiska möjligheterna till återkrav är anledningen till att Migrationsverket inte är skyldigt att föranstalta om återbetalning. Till bilden hör också att beslut om återetableringsstöd inte får överklagas. Med hänsyn till nämnda omständigheter och då

194

SOU 2009:6

Mina överväganden

återkravsmöjlighet föreligger inte bara när en utlänning orsakat en oriktig utbetalning utan också när en i och för sig riktig utbetalning ska gå åter på grund av nya omständigheter, anser jag att återkrav av de nu berörda förmånen fortfarande bör regleras i den nämnda förordningen och inte bör inkluderas i en generell återkravslag.

Utöver återetableringsstöd svarar Migrationsverket även för bidrag som utgår enligt förordningen om bidrag till utlänningars resor från Sverige för bosättning i annat land. Bidraget kan utges för resekostnader och med visst kapitalbelopp. Några återkravs- möjligheter finns inte och beslut enligt förordningen får inte överklagas. Enligt uppgift Från Migrationsverket är det få som söker bidraget. År 2007 inkom endast ca 20 ansökningar och år 2008 rörde det sig om knappt 40. Missbruket anses också mycket begränsat; under den senast tioårsperioden har det endast före- kommit två fall där någon kvitterat ut bidraget men inte lämnat Sverige. Däremot händer det att utlänningen återvänder till Sverige för kortare vistelser. Lika litet som återetableringsstödet anser jag att återutvandringsbidraget bör omfattas av en återkravslag.

Vissa ersättningar till totalförsvarspliktiga

Familjebidrag och dagpenning till den som tjänstgör inom totalförsvaret beslutas av Försäkringskassan. Flera av de övriga förmåner som kan betalas ut enligt förordningen (1995:239) om förmåner till totalförsvarspliktiga ska beslutas och betalas ut av den myndighet, den kommun eller det landsting där den totalförsvars- pliktige tjänstgör. För totalförsvarspliktiga som tjänstgör hos t.ex. bolag eller organisationer är det i stället den utbildningsansvariga myndigheten som beslutar om och betalar ut sådana förmåner, medan Krisberedskapsmyndigheten fram till den 31 december 2008 svarade för dessa uppgifter såvitt avser totalförsvarspliktiga som tjänstgör hos ett registrerat trossamfund.

Förmåner till totalförsvarspliktiga kan alltså beslutas av såväl Försäkringskassan, CSN, Migrationsverket eller en kommun som av andra myndigheter än de nämnda. Förmånerna betalas ut med anledning av den totalförsvarspliktiges tjänstgöring hos den aktuella myndigheten eller kommunen och har därmed vissa likheter med de förmåner som en arbets- eller uppdragsgivare kan tillhandahålla en arbetstagare. De skiljer sig härigenom från övriga förmåner som beslutas av Försäkringskassan, CSN, Migrations-

195

Mina överväganden

SOU 2009:6

verket och kommunerna. Olikheten understryks även av att de, till skillnad från vad som gäller för andra förmåner som betalas ut av dessa myndigheter eller en kommun, får överklagas hos Statens överklagandenämnd. I dag saknas bestämmelser om återkrav av sådana förmåner till totalförsvarspliktiga. En konsekvens av att låta en återkravslag omfatta även dessa förmåner skulle bli att förmånerna kan återkrävas om de har beslutats av Försäkrings- kassan, CSN, Migrationsverket eller en kommun men inte om de har beslutats av någon annan myndighet eller av ett bolag, en ideell organisation, ett trossamfund eller liknande. Detta skulle enligt min mening inte vara en tillfredsställande situation. Det ligger inte heller inom mitt mandat att föreslå regler om återkrav som ska gälla samtliga statliga myndigheters beslut om förmåner. Jag anser därför att andra förmåner till totalförsvarspliktiga än dagpenning och familjebidrag inte bör omfattas av en återkravslag.

Statlig ersättning vid ideell skada

Den som ådrar sig en skada som omfattas av lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd har, utöver ersättning enligt den lagen, också rätt till ersättning för ideell skada enligt lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m.m. Rätten till ersättningen prövas av Kammarkollegiet enligt bestämmelserna i avtalet om ersättning vid personskada (PSA). Detta är ett kollektivavtal som har träffats mellan Arbetsgivarverket och arbetstagarorganisa- tionerna i den statliga sektorn och som gäller statligt anställda m.fl. Ersättningen har närmast karaktär av vanlig försäkringsersättning och kan knappast anses ingå i de centrala delarna av välfärds- systemen. Den omfattas inte heller av bidragsbrottslagen, vars tillämpningsområde enligt direktiven ska tjäna som utgångspunkt för omfattningen av mitt uppdrag. Jag anser därför inte att denna ersättning ska omfattas av en återkravslag. Något särskilt undantag härför behövs dock inte, eftersom återkravslagen inte föreslås omfatta förmåner som beslutas av Kammarkollegiet.

196

SOU 2009:6

Mina överväganden

Särskilt om vissa förmåner som bör omfattas

Förmåner som beslutas med tillämpning av EG-förordningarna 1408/71 och 1612/68

En person som inte uppfyller kraven i socialförsäkringslagen (1999:799) på bosättning eller arbete i Sverige kan ändå under vissa omständigheter vara berättigad till sociala förmåner här i landet om han eller hon omfattas av förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (förordning 1408/71) eller förordningen (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet (förordning 1612/68). Jag kan inte se att det finns någon anledning till att förmåner som beslutas med tillämpning av dessa förordningar bör undantas från återkravslagens tillämpningsområde.

Bidrag och ersättningar som beslutas av CSN vid sidan av studiestöd

Utöver studiestöd handlägger CSN frågor om bidrag och ersätt- ningar enligt förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan, förordningen (1997:1158) om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar och förordningen (CSNFS 1983:17) om bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor. De två förstnämnda förordningarna ger redan i dag möjligheter till återkrav, medan någon möjlighet till återkrav av bidrag för utlandsstuderandes resekostnader inte finns. Samtliga dessa tre bidragsformer bör omfattas av en återkravslag. Att resekostnadsbidraget enligt vad som upplysts tas i anspråk mycket sällan ser jag inte som ett skäl till varför just den formen av studiehjälp inte ska kunna återkrävas.

Migrationspolitiska förmåner som bör omfattas av en återkravslag

Vissa utlänningar har rätt till stöd från Migrationsverket i form av logi, bostadsersättning, dagersättning och särskilt bidrag – allt enligt lagen (1994:137) om mottagande av asylsökande m.fl. I vissa fall betalas biståndet dock ut av den kommun där utlänningen vistas. Biståndet är ett försörjningsstöd på samma sätt som ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, men ger en lägre eko-

197

Mina överväganden

SOU 2009:6

nomisk standard än den som stadigvarande bosatta här i landet har rätt till (se prop. 1993/94:94 s. 47). Den som har rätt till biståndet kan inte få kompletterande ekonomiskt bistånd enligt social- tjänstlagen. Bistånd till asylsökande har stora likheter med ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Jag föreslår nedan att bistånd enligt socialtjänstlagen ska omfattas av en generell återkravslag. Det finns då knappast anledning att lagen inte bör gälla det försörjningsstöd som ges i form av bistånd till asylsökande m.fl. Härtill kommer, som framgår av FUT-delegationens ovan- nämnda rapport i november 2007, att oriktiga utbetalningar avseende bistånd till asylsökande inte är ovanliga. De beräknades då uppgå till 8,5 procent eller 58 miljoner kronor av de totala utbetalningarna, som uppgick till 684 miljoner kronor. Om förmåner oriktigt betalats ut i dessa fall är det en rimlig utgångs- punkt att felaktigheterna ska kunna rättas till på sedvanligt sätt.

Migrationsverket svarar vidare för bidrag till flyktingar för anhörigas resor till Sverige. Bidraget utgår för resekostnaderna och ges till flyktingen. Några kontanta medel betalas dock inte ut utan i stället står verket för de praktiska arrangemangen i form av beställning och betalning av resorna. Med hänsyn härtill synes det knappast finnas något behov av en återkravsmöjlighet. Å andra sidan kan det inte uteslutas att förhållandena kan ändras i framtiden och att en återkravsmöjlighet då kan bli motiverad. Jag anser därför att det berörda bidraget bör omfattas av en återkravslag.

Kommunala bidrag och ersättningar

När det så gäller frågan huruvida återkrav av ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen ska omfattas av en ny lag måste beaktas att möjligheten till bistånd utgör det yttersta skyddsnätet för behövande och ska garantera att den enskilde kan få en rimlig levnadsnivå. Återkrav får endast ske om det inte kan antas inverka negativt på en fortsatt rehabilitering av den enskilde. Detta följer av bestämmelsen om förutsättningarna för att domstol ska kunna bifalla en talan från kommunen om återbetalningsskyldighet. Behovet av social rehabilitering kan visserligen styra också åter- kravsverksamheten inom framför allt socialförsäkringen, men har en mera framträdande roll inom socialtjänsten. I och för sig skulle det vara möjligt att skapa en särskild eftergiftsregel för återkrav av bistånd enligt socialtjänstlagen där det öppnas möjlighet för särskilt

198

SOU 2009:6

Mina överväganden

hänsynstagande till behovet av social rehabilitering, men detta är inte en helt lyckad lösning. Den skulle kunna läsas motsatsvis så att sådana hänsyn inte behöver tas vid återkrav av andra förmåner.

Den återkravsbestämmelse i socialtjänstlagen som närmast skulle vara aktuell att föra över till en återkravslag skulle i så fall vara den regel om återkrav av ekonomiskt bistånd som motsvarar återkravregeln i AFL. Reglerna skiljer sig åt genom att Försäkrings- kassan, men inte kommunen, är skyldig att återkräva. En kommun har inte heller någon lagreglerad möjlighet att avräkna vad som ska återbetalas mot en senare utbetalning. Om fullständig jämställdhet mellan återkrav av ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen och förmåner som betalas ut av staten ska uppnås skulle det innebära att kommunen måste åläggas en skyldighet att återkräva. En ovillkorlig skyldighet för kommunen att återkräva låter sig dock inte genomföras utan vidare. Även med en liberal eftergiftsregel kan syftet med biståndssystemet medföra att en kommun anser sig förhindrad att återkräva allt eller delar av vad som redan betalats ut. Eftersom det ekonomiska biståndet är den enskildes yttersta garanti för en rimlig levnadsnivå skulle återkravsskyldigheten kunna leda till att den enskilde inte fick den levnadsnivå som biståndet är avsett garantera utan blev i behov av ytterligare bistånd. Skulle dessutom ränta kunna tas ut på återkrävda belopp i likhet med vad som bör gälla vid återkrav av andra förmåner, skulle den enskildes ekonomiska situation ytterligare försämras. Det är inte heller möjligt att ge kommunen en rätt att avräkna återkrävda belopp på senare utbetalningar. Vill den enskilde inte fullgöra sin återbetalningsskyldighet mot kommunen är kommunen i dag hänvisad till att väcka talan om återbetalningsskyldighet vid domstol. Den regeln skulle behöva slopas eller modifieras om kommunen skulle ges möjlighet att avräkna sin fordran mot en senare utbetalning och därmed så att säga själv ta ut sin rätt till återbetalning.

Vad som sagts ovan gör sig också delvis gällande beträffande bostadspassningsbidrag och ersättningar enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Reglerna om dessa förmåner ger, på samma sätt som socialtjänstlagen, kommunen en möjlighet men inte skyldighet att återkräva vad som oriktigt betalats ut. Någon avräkningsmöjlighet finns inte. Till skillnad från vad som gäller vid återkrav enligt socialtjänstlagen kan ett beslut om återkrav av bostadsanpassningsbidrag och stöd till funktions- hindrade överklagas. Frågan är också hur pass vanligt det är att

199

Mina överväganden

SOU 2009:6

dessa förmåner återkrävs. Det är enligt min mening svårt att tänka sig att återkravsmöjligheten har någon praktisk betydelse.

Det finns alltså skäl som talar mot att en generell återkravslag bör omfatta ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, bostads- anpassningsbidrag och stöd till funktionshindrade. Det finns emellertid också omständigheter som talar för en sammanhållen reglering av återkravsmöjligheterna. En sådan är naturligtvis att lagen så långt som möjligt bör vara heltäckande. En annan är att lika fall i största möjliga utsträckning bör behandlas på ett och samma sätt. För den enskilde kan det vidare vara en fördel med en sammanhållen reglering. Jag lutar därför närmast åt att ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen, bostadsanpassningsbidrag och stöd till funktionshindrade bör omfattas av en sammanhållen återkravs- lag. Också det nyligen införda kommunala vårdnadsbidraget samt ersättningar enligt lagen (1991:419) om resekostnadsersättningar vid sjukresor bör omfattas.

Jag kan inte heller se några bärande skäl varför ersättning enligt lagen (1992:1068) om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar ska undantas från en generell återkravslag. I likhet med ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen och bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. utgör intro- duktionsersättning ett försörjningsstöd som är avsett att garantera en skälig levnadsnivå och en kommun kan välja att betala ut introduktionsersättning i stället för ekonomiskt bistånd. För närvarande saknas uttryckliga återkravsregler beträffande intro- duktionsersättningen. Det finns inte något uttalat motiv till varför det förhåller sig på det sättet. Det kan dock påpekas att det i viss mån redan finns en möjlighet till korrigering av felaktiga utbetalningar i och med att principen om condictio indebiti är tillämplig även för de nu aktuella förmånerna. Möjligheterna till återkrav med stöd av den principen är dock begränsade. Vidare är det inte en helt tillfredställande ordning att låta en icke författningsreglerad rättsregel styra hur återkrav ska ske. Nämnda förmån bör således omfattas av förslaget.

Som jag tidigare har redovisats anser jag att bistånd till asylsökande som betalas ut av Migrationsverket ska omfattas av en återkravslag. Även när biståndet betalas ut av kommunerna bör det omfattas av en återkravslag.

Vissa regler i en återkravslag bör dock inte gälla fullt ut för förmåner som beslutas av Migrationsverket eller en kommun. Till

200

SOU 2009:6

Mina överväganden

frågan om hur återkravsreglerna för Migrationsverket och kom- munerna bör utformas återkommer jag senare (se avsnitt 5.8)

Särskilt om betalningar av misstag

En förmån som betalats ut felaktigt eller med för högt belopp kan krävas tillbaka inte bara enligt de särskilda återkravsbestämmelser som gäller för förmånen, utan också med stöd av den civilrättsliga regeln om condictio indebiti som vuxit fram i rättspraxis. Eftersom återkravsreglerna för de olika förmånsslagen generellt sett är betydligt strängare än den återbetalaningsskyldighet som följer av den civilrättsliga principen torde principen främst ha betydelse för myndigheterna på välfärdsområdet genom att den ger möjlighet till återkrav när en förmån av misstag har betalats ut till fel person, t.ex. satts in på ett annat bankkonto än det som tillhör förmåns- tagaren. Med hänsyn till intresset av en sammanhållen återkravslag finns det i och för sig skäl för att denna typ av misstagsbetalningar ska inkluderas i en sådan lag. Det skulle emellertid innebära att åtskilliga undantag från återbetalningsskyldigheten fick införas för att man inte skulle rubba det nuvarande rättsläget. Man skulle exempelvis behöva ta in en regel i lagen om att den som i god tro förbrukat en oriktigt utbetald förmån inte är återbetalningsskyldig. Särskilda förutsättningar skulle också behöva ställas upp för en rätt till avräkning av en oriktigt utbetald ersättning eller annan förmån mot en senare utbetalning. Lagen (1970:215) om arbetsgivares kvittningsrätt kan ge en antydan om behovet av speciella av- räkningsregler.

Vad som framför allt talar mot att lagen skulle omfatta misstagsutbetalningar är dock att en återkravsregel skulle rikta sig mot en annan personkrets än den som aktualiserats för olika förmåner från välfärdssystemen. Om någon av misstag fått en utbetalningsavi på en viss förmån trots att han inte ansökt om den och dessutom kvitterat ut beloppet kan det kanske inte begäras av honom att han ska söka svaret på frågan om återbetalnings- skyldighet i en lag om återkrav inom välfärdssystemen. Jag anser därför att en återkravslag inte ska gälla i sådana fall då en ersättning eller bidrag m.m. av misstag betalats ut till någon annan än den rätte mottagaren. För övrigt kan man vid dessa misstag inte tala om en förmån som betalas ut för personligt ändamål i mera strikt bemärkelse. Att utbetalningar till fel mottagare inte omfattas av

201

Mina överväganden

SOU 2009:6

lagen får därför anses framgå genom att den bara gäller förmåner för personligt ändamål.

När misstag begås i förhållandet mellan den som ansökt om och beviljats en förmån eller den som annars är berättigad att ta emot förmånen och den utbetalande myndigheten bör återkravslagen dock gälla. Så kan exempelvis vara fallet när en person fått dubbla utbetalningar av en och samma förmån.

Min sammanfattande bedömning

Min bedömning är alltså att en återkravslag, i likhet med bidrags- brottslagen, bör gälla förmåner för enskildas personliga ändamål som beslutas av Försäkringskassan, CSN, Migrationsverket och kommunerna. Förutsättningarna för återkrav av vissa ersättningar och stöd m.m. bör dock fortfarande regleras i de författningar som innehåller materiella regler om förmånerna. Det gäller återkrav av pensionsförmåner när pensionsrätten eller pensionspoängen minskats, återkrav av premiepension, återkrav av assistansersättning när den inte använts för inköp samt återkrav av bidrag till arbetshjälpmedel när hjälpmedlet inte längre används för avsett ändamål. Inte heller återkrav av mellanskillnaden mellan preliminär och slutlig sjukersättning eller mellan slutligt och preliminärt bostadsbidrag bör omfattas av lagen. Beträffande de förmåner som sålunda undantas förändras inte reglerna om förutsättningarna för återkrav. Däremot bör återkravslagens regler om ränta m.m. tillämpas också vid återkrav av dessa förmåner. När det gäller bidrag till arbetshjälpmedel får det dock ankomma på regeringen att avgöra i vilken utsträckning återkravslagens regler ska tillämpas vid återkrav på grund av att hjälpmedlet inte längre används för avsett ändamål.

Vidare bör hemutrustningslån till flyktingar, återetableringsstöd och återvandringsbidrag till vissa utlänningar samt andra förmåner än dagpenning och familjebidrag till totalförsvarspliktiga helt undantas från återkravslagens tillämpningsområde. Det får ankomma på regeringen att avgöra huruvida förordningarna om dessa förmåner behöver anpassas till återkravslagen. Aktivitetsstöd och jämställdhetsbonus kommer inte heller att omfattas, detta på grund av förmånernas karaktär.

Genomförs mitt förslag innebär det att enhetliga regler om återkrav kommer att gälla för i stort sett samtliga socialförsäkrings-

202

SOU 2009:6

Mina överväganden

förmåner som utges för enskildas personliga ändamål. Med visst undantag kommer återkravslagen att gälla även ersättningar och bidrag som beslutas av CSN. Så blir också fallet på det migrations- politiska området när det gäller de viktigaste förmånerna som utgår till asylsökande och flyktingar. En enhetligt regelverk om återbetalningsskyldighet kommer också att gälla ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen samt vissa andra ersättningar och bidrag som kommunerna betalar ut. En konsekvens av att lagen görs tillämplig på vissa ersättningar och bidrag för vilka det i dag saknas särskilda återkravsregler blir att det i framtiden kommer att vara möjligt att återkräva också dessa förmåner.

I stället för att i övervägandedelen fullständigt redovisa vilka förmåner som föreslås bli omfattade av en återkravslag har jag valt att i en särskild bilaga (bilaga 2) göra en sammanställning av dessa förmåner.

En nackdel med att en återkravslag inte blir heltäckande genom att vissa förmåner undantas är givetvis att enskilda och myndig- heter blir hänvisade till flera författningar för att söka svaret på frågan huruvida återbetalningsskyldighet gäller. Detta problem är dock inte oöverstigligt och i varje fall är fördelarna med en generell återkravslag som är någorlunda enkel och lättillgänglig så stora att de överväger eventuella nackdelar.

5.4Internationella åtaganden som kan utgöra hinder för återbetalningsskyldighet

Min bedömning: Sveriges internationella åtaganden hindrar inte att oriktigt utbetalda förmåner återkrävs.

När det gäller de förmåner som jag ovan har föreslagit ska omfattas av en återkravslag utgör varken det EG-rättsliga regelsystemet eller FN:s barnkonvention något hinder mot att återkräva förmåner som har betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Barn- konventionens princip om barnets bästa kan dock innebära vissa begränsningar av möjligheterna till återkrav av förmåner som avser barn. Jag återkommer till den frågan i avsnitten om eftergift (5.9) och avräkning (5.10) Sverige har inte heller tagit på sig några andra internationella förpliktelser som utgör hinder för återkrav av förmåner som bör omfattas av en återkravslag.

203

Mina överväganden

SOU 2009:6

Genom förordningen (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpning av förordningen (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemen- skapen, har en stat inom EU givits en möjlighet att vända sig till en socialförsäkringsinstitution i ett annat medlemsland med en begäran att få tillbaka en förmån som den förstnämnda staten har betalat ut till någon som inte hade rätt till den. Socialförsäkrings- institutionen i det andra medlemslandet kan då göra ett avdrag på en förmån som det landet betalar ut till den enskilde och vidarebefordra beloppet till det land som har begärt avdraget. För att ett sådant avdrag ska kunna göras krävs dock beträffande vissa förmåner att det är tillåtet att återkräva den för mycket utbetalade ersättningen enligt lagstiftningen i båda medlemsländerna. Det är alltså inte givet att ett återkrav från svensk sida alltid kan genomdrivas genom avräkning i ett annat EU-land. Å andra sidan kan förändringar i de svenska återkravsreglerna komma att påverka i vilka situationer det är möjligt för socialförsäkringsinstitutioner i andra länder att få hjälp med återkrav från svenska myndigheter.

5.5Förutsättningar för återbetalningsskyldighet

Mitt förslag: Det införs en generell regel om återbetalning som huvudsakligen motsvarar vad som gäller redan i dag i de flesta fall. Det bör införas en godtrosregel för de fall då den som tog emot en oriktig utbetalning eller dennes ställföreträdare inte har orsakat felet.

Det huvudsakliga syftet med min översyn av återkravssystemen är att göra lagstiftningen mera tydlig och överskådlig samt lättare att tillämpa. En del av de materiella ändringar som mina förslag innebär beror på att de är nödvändiga för att en generell återkravslag ska kunna åstadkommas. Det är i sådana fall fråga om att jämka samman små materiella skillnader i de olika återkravs- systemen, skillnader som ofta inte finns särskilt motiverade. De förändringar som föreslås syftar alltså främst till att undanröja bristande samordning mellan olika regelsystem.

Jag har valt återkravsregeln i AFL som utgångspunkt för mitt förslag till en enhetlig regel om återbetalningsskyldighet. Denna

204

SOU 2009:6

Mina överväganden

regel har behållits väsentligen intakt i regeringens förslag till ny socialförsäkringsbalk, mot vilket Lagrådet inte haft någon erinran. Den utgör därför enligt min uppfattning en naturlig utgångspunkt för mina fortsatta överväganden. Jag har dock inte begränsat mig till att oreserverat godta utformningen av denna bestämmelse. I det följande redovisas min bedömning av hur en lämplig återkravsregel bör vara utformad.

Huvudregeln ska vara att återbetalning ska ske

Huvudregeln i ett återkravssystem måste vara att den som har tagit emot utbetalning av en förmån ska betala tillbaka vad som oriktigt betalats ut. Även i de av nödvändighet mindre rigorösa återkravs- bestämmelserna beträffande förmåner enligt socialtjänstlagen anses det som en självklar utgångspunkt att återkrav ska ske i de fall då en enskild erhållit ekonomiskt stöd genom att lämna felaktiga uppgifter eller genom att underlåta att lämna uppgifter av betydelse (prop. 1996/97:124 s. 95 f.). Det går väl knappast att hitta någon som inte delar uppfattningen att felaktigheter ska rättas till. I den mån det ändå finns individuella hänsyn som kan och bör tas, bör sådana hänsynstaganden inrymmas i en regel om eftergift, vilken behandlas i avsnitt 5.9.

Såväl återkravsbestämmelsen i AFL som flertalet av de övriga nu gällande återkravsbestämmelserna anger att återkrav ska ske när någon lämnat oriktiga uppgifter eller försummat att fullgöra en anmälningsskyldighet eller på annat sätt förorsakat att förmånen utgått felaktigt eller med för högt belopp. Återkrav ska vidare ske om utbetalningen av annan anledning är oriktig och mottagaren insett eller skäligen bort inse detta.

Enligt min mening går det knappast att i en återkravslag föreskriva en obegränsad återbetalningsskyldighet oavsett anled- ningen till att en förmån betalts ut felaktigt eller med för högt belopp. Det måste finnas ett samband mellan den enskildes agerande eller underlåtenhet att agera och en oriktigt utbetalning. När ett orsakssamband inte föreligger måste det, som jag återkommer till nedan, göras undantag från återbetalnings- skyldighet i de fall den enskilde inte insett eller borde ha insett att det förekommit något fel. Det sagda har också varit utgångs- punkten för det helt övervägande antalet av dagens bestämmelser på området. Jag anser emellertid att återbetalningsskyldigheten kan

205

Mina överväganden

SOU 2009:6

uttryckas på ett enklare och mer tydligt sätt än i gällande regler. I de fall den enskilde insett eller borde ha insett att en utbetalning var oriktig bör det räcka med att slå fast att oriktiga utbetalningar ska gå åter. På så sätt kommer återbetalningsskyldigheten för oriktigt utbetalda förmåner till klarare uttryck. Det kan visserligen finnas ett pedagogiskt värde i att man, som flertalet återkravsregler nu är utformade, uttryckligen anger förutsättningarna för återbetalningsskyldighet. Därmed understryks vikten av att den enskilde fullgör sina förpliktelser mot det allmänna som följer med förmånen. Jag anser dock att fördelen med en enkel och tydlig regel väger över.

Undantag vid god tro

Det enda undantag som bör kopplas samman med en huvudregel om återbetalningsskyldighet är när den enskilde i god tro tagit emot en ersättning eller annan förmån som felaktigt betalats ut eller avsett ett för högt belopp och han eller hon inte har orsakat felet. Vid remissbehandlingen av det förslag till ändring av återkravsbestämmelserna i lagen (1997:238) om arbetslöshets- försäkring som legat till grund för propositionen med förslag om återkrav inom arbetslöshetsförsäkringen (prop. 2008/09:3) har stark kritik riktats mot ett förslag om att en enskild ska vara strikt återbetalningsskyldig för en oriktigt utbetald ersättning även när han inte själv orsakat felet (Ds 2007:53 Återkrav och ränta i arbetslöshetsförsäkringen m.m.). Man har menat att det inte är rimligt att en enskild ska åläggas ett återbetalningsansvar när han eller hon inte insett eller skäligen borde ha insett att utbetalningen var oriktig. Som särskilt stötande har det framhållits att den enskilde ska vara återbetalningsskyldig när arbetslöshetskassan tillämpat reglerna på ett felaktigt sätt eller det annars förkommit fel vid handläggningen. Regeringen har med anledning av remiss- kritiken valt att inte gå vidare med förslaget i den delen. Jag har inte anledning att se saken på annat sätt när det gäller återkrav inom välfärdssystemen utanför arbetsmarknadspolitiken. Om den enskilde inte själv har orsakat att det begåtts ett fel och inte heller har anledning att tro att det skett ett misstag bör han kunna lita på att den utbetalande myndigheten handlat riktigt och kunna förbruka vad som betalats ut för sin levnadsutgifter. Det är visserligen en lämplig utgångspunkt att subjektiva hänsyn får tas

206

SOU 2009:6

Mina överväganden

först vid prövningen av om eftergift ska ges eller inte. När det är fråga om felaktigheter som den enskilde själv inte haft del i och som han eller hon inte heller uppmärksammat, är det dock inte rimligt att ens i formellt hänseende ålägga denne en återbetalnings- skyldighet.

Socialförsäkringslagstiftningen liksom reglerna om andra förmåner är komplicerade och svårtillgängliga och det kan knappast begäras av den enskilde att han ska känna till alla förutsättningar för en förmån och kunna bedöma huruvida den utbetalande myndigheten handlat rätt. Detta gäller inte minst de olika regler som finns rörande samordning mellan olika förmåner. Det behöver för övrigt inte bara vara fråga om att det är den utbetalande myndigheten som orsakat felet. Det kan t.ex. vara en intygsgivare som lämnat oriktiga uppgifter till Försäkringskassan. Det är inte rimligt att låta en sådan felaktighet drabba en inte ont anande förmånstagare. Med ett utökat elektroniskt informationsutbyte mellan myndigheter kan det vidare följa att uppgifter som en myndighet lämnat till en annan också är felaktiga och i sin tur föranleder en oriktig utbetalning. Även i sådana fall bör den som i god tro tagit emot en ersättning som huvudregel undgå återbetalningsskyldighet.

Vid återkrav av studiemedel efter avstämning av den studerandes förväntade inkomst mot den taxerade inkomsten och vid återkrav av studiestöd på grund av studieavbrott anser jag dock att en strikt återbetalningsskyldighet bör föreligga. Jag återkommer till den saken längre fram i detta avsnitt.

Oriktigheter orsakade av ställföreträdare m.fl.

Lagen om assistansersättning avviker från flertalet författningar på socialförsäkringsområdet genom att återbetalningsskyldighet uttryckligen gäller även vid fel som orsakats av ersättnings- mottagarens ställföreträdare. Vidare drabbas ersättningsmottagaren av ställföreträdarens eventuella insikt om felaktigheterna – dvs. både ersättningsmottagaren och dennes ställföreträdare måste vara i god tro för att godtrosregeln ska bli tillämplig. Någon ändring i detta avseende bör inte ske och en återkravslag bör alltså omfatta fall då en ställföreträdare för en assistansberättigad orsakat en oriktig utbetalning eller varit i ond tro.

207

Mina överväganden

SOU 2009:6

Frågan är då om motsvarande bör gälla i andra fall då en ställföreträdare för en förmånstagare lämnat oriktiga uppgifter eller underlåtit att fullgöra en anmälningsskyldighet eller annars varit i ond tro. Återkravsregeln i AFL är inte helt klar vad som gäller i en sådan situation, men en ställföreträdare kan mycket väl vara den ”någon” som lämnat oriktiga uppgifter m.m. och därmed för- orsakat att en förmån utgått felaktigt eller med för högt belopp. Andra återkravsregler anger däremot att återbetalningsskyldighet föreligger när den som uppburit en ersättning eller ett bidrag har orsakat en oriktigt utbetalning eller varit i ond tro.

Vad som ligger i begreppet ”uppburit” framgår dock inte direkt av återkravsreglerna, utan svaret på den frågan får sökas i de bestämmelser som gäller beträffande utbetalning av olika förmåner. Allmänt och förlängt barnbidrag betalas exempelvis till barnets vårdnadshavare och detsamma gäller studiehjälpen. Om barnet har två vårdnadshavare får bidraget delas mellan dessa. Underhållsstöd, för att ta ett annat exempel, betalas ut till den förälder som ett omyndigt barn bor hos (boföräldern) men kan också ibland betalas ut till båda föräldrarna. När den som en förmån avser är omyndig eller har förvaltare följer det vidare av reglerna i föräldrabalken att förmyndaren eller förvaltaren kan ha behörighet att företräda sin huvudman i bl.a. ekonomiska frågor och därmed vara den som uppbär förmåner som tillkommer huvudmannen. I sådana fall är det också förmyndaren eller förvaltaren som i allmänhet bäst känner till huvudmannens förhållanden och kan avgöra vilka uppgifter m.m. som ska lämnas till en myndighet. Förmyndaren eller förvaltaren torde också vara den som har bäst förutsättningar att kunna avgöra om en förmån har betalats ut felaktigt eller med för högt belopp. Det går enligt min mening inte att komma ifrån att en ställföreträdares agerande och insikter måste ha betydelse för frågan om vem som orsakat en oriktig utbetalning och också vid bedömning om förmånen uppburits i god tro.

Jag förordar alltså att återbetalning alltid ska ske i de fall den som tagit emot en oriktigt utbetald förmån eller dennes ställ- företrädare antingen orsakat felet eller varit i ond tro. Det innebär att varken den enskilde eller hans ställföreträdare får ha orsakat en oriktig utbetalning och att ingen av dem heller får ha varit i ond tro. I avsnitt 5.6 återkommer jag närmare till vem som ska avses med begreppet ”tagit emot en oriktigt utbetald förmån”. Den nu förordade lösningen överensstämmer i huvudsak med den utform- ning som huvudregeln om återkrav (112 kap. 2 §) fått i lagråds-

208

SOU 2009:6

Mina överväganden

remissen med förslag till en socialförsäkringsbalk, låt vara att man där använt uttrycket ”fått ersättning”. Med ställföreträdare bör avses främst förmyndare eller annan vårdnadshavare för en underårig, men också förvaltare enligt föräldrabalken och god man om det ingår i deras uppdrag att företräda huvudmannen i förhållande till myndigheter. Ställföreträdare kan också vara ett ombud eller den som annars har ett särskilt uppdrag att hjälpa sin huvudman i kontakterna med myndigheterna.

Provisoriska förmånsbeslut

I några författningar, bl.a. i AFL och lagen (1996:1030) om under- hållsstöd, finns regler om att provisoriska beslut får fattas beträffande en förmån i avvaktan på ytterligare utredning m.fl. åtgärder. Om det senare bestäms att förmånen inte ska utgå eller utgå med lägre belopp är mottagaren skyldig att betala tillbaka det överskjutande beloppet. En förutsättning är dock att mottagaren genom oriktiga uppgifter m.m. ska ha orsakat att utbetalning skedde felaktigt eller avsåg för högt belopp eller annars insett eller borde ha insett att utbetalningen var oriktig. Några särskilda bestämmelser om återbetalning av provisoriskt bestämda förmåner torde inte behövas i en återkravslag som utformas i enlighet vad jag förordat ovan. Mitt förslag kommer att täcka också denna återbetalningsskyldighet.

Särskilt om vissa förmåner som beslutas av Försäkringskassan

För många av de förmåner som beslutas av Försäkringskassan gäller återkravsreglerna i AFL, genom hänvisningar till den lagen eller i allt väsentligt likartade återkravsregler. Eftersom mitt förslag till en generell återkravslag bygger på reglerna i AFL, innebär förslaget inte någon skillnad i förhållande till dessa förmåner.

I några fall finns det särskilda återkravsregler i olika förmånsförfattningar. Det gäller lagen (1989:225) om ersättning till smittbärare, lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård, lagen om assistansersättning, lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer, lagen om underhållsstöd, lagen (1998:674) om inkomstgrundande ålderspension samt lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn.

209

Mina överväganden

SOU 2009:6

Det är min bedömning att det endast i undantagsfall är fråga om några egentliga materiella skillnader om man jämför utformningen av återkravsbestämmelsen i AFL med motsvarande bestämmelser i nyss nämnda författningar. Dessa undantagsfall behandlas nedan. En skillnad är vidare att adressaten för återbetalningsskyldigheten anges på olika sätt i författningarna. Vem som ska vara åter- betalningsskyldig behandlar jag i ett särskilt avsnitt (5.6).

I en del av de ovan nämnda återkravsreglerna men även i AFL anges att återbetalningsskyldighet föreligger också när någon – förutom genom oriktiga uppgifter m.m. – ”på annat sätt har förorsakat att ersättning utgått obehörigen eller med för högt belopp”. En sådan återkravregel har inte tagits in i bl.a. lagen om inkomstgrundad ålderspension och i lagen om bostadstillägg till pensionärer m.fl. Skälet härtill har angetts vara att det är svårt att hitta något fall då denna återkravsmöjlighet kan behövas utöver de situationer som i övrigt täcks av återkravsbestämmelserna (prop. 1997/98:151 s. 759 f, jfr även Lagrådets synpunkter i a.a. bilaga 7 s. 161.). Av samma skäl saknar återkravsgrunden motsvarighet i återkravsreglerna i förslaget till socialförsäkringsbalk (lagråds- remissen s. 497). Även jag anser att den återkravsgrunden kan avvaras. Om det till skillnad mot vad som antagits i lagstiftning- särendena skulle finnas behov av en regel med angiven innebörd kan det påpekas att den återbetalningsregel som jag nyss förordat i och för sig täcker även sådana fall.

Enligt lagen om underhållsstöd gäller en strikt återbetalnings- skyldighet när stödet lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Något undantag vid god tro görs inte. Inte heller ställs något krav på att det ska ha varit den enskilde själv som orsakat felet för att återbetalning ska bli aktuellt. God tro kan visserligen beaktas vid bedömningen av om eftergift bör ske, men eftergiftsregeln ska enligt lagmotiven tillämpas återhållsamt. Det är alltså fråga om en strikt återbetalningsbestämmelse som skiljer sig från det helt övervägande antalet författningar om välfärdssystemen. Under- hållsstödet ersatte systemet med bidragsförskott och för dessa gällde en återkravsregel som helt motsvarade 20 kap. 4 § AFL. Någon närmare motivering till den strikta återbetalnings- skyldigheten för underhållsstöd anfördes inte i lagstiftnings- ärendet. Det uppgavs endast att en sådan ändring i förhållande till de äldre reglerna inte kunde anses innebära att alltför stora krav lades på bidragstagarna (prop. 1995/96:208 s. 39 och 91). I sitt yttrande över förslaget till socialförsäkringsbalk har Lagrådet

210

SOU 2009:6

Mina överväganden

framhållit att regeln om återkrav av underhållsstöd framstår som onödigt sträng när de nuvarande återkravsreglerna sammanförs i ett kapitel i balken. Lagrådet har anmärkt att bestämmelsen om återkrav av bostadsbidrag har en liknande konstruktion men att här mildras strängheten genom generösa eftergiftsregler. Det finns enligt Lagrådet knappast några bärande skäl till att den som uppbär underhållsstöd ska vara underkastad en längre gående åter- betalningsskyldighet än den som vilar på andra mottagare av ersättningar enligt balken. Lagrådet har ansett att en sådan oberättigad skillnad bör kunna rättas till även om det inte ligger inom ramen för det lagstiftningsärendet att göra sakliga ändringar.

För egen del kan jag ansluta mig till vad Lagrådet sagt. Om det nu i en lag sammanförs återkravsregler från olika författningar kan tiden vara lämplig att lätta på återbetalningsskyldigheten beträffande underhållsstöd. Den omotiverade skillnaden mellan underhållsstödet och andra förmåner kommer annars att framstå i än klarare dager. Vill man ha en enhetlig reglering får det kanske också accepteras att det i något avseende görs en ändring till den enskildes fördel när lagen eljest kanske är till dennes nackdel.

Jag har tidigare förordat att den återkravsregel beträffande bostadsbidrag som tar sikte på systemet med avstämning av bidragsmottagarens förväntade inkomst mot den taxerade in- komsten ska hållas utan för en återkravslag. Till lagen bör däremot föras den andra återkravsregel som finns beträffande bostadsbidrag. Den bestämmelsen ger en strikt återbetalningsskyldighet för mottagaren av bostadsbidrag när bidrag annars utgått obehörigen eller med för högt belopp. Några särskilda skäl till att denna strikta återbetalningsskyldighet införts har inte stått att finna. Liksom när det gäller underhållsstödet kan det tyckas orimligt att den enskilde i princip ska vara återbetalningsskyldig när en oriktig utbetalning orsakats av den utbetalande myndigheten och han eller hon har tagit emot betalningen i god tro. Jag kommer i ett senare avsnitt att förorda att reglerna om eftergift beträffande återkrav av de olika förmånsslagen stramas åt och det kan då vara motiverat att återkrav av bostadsbidrag får följa samma regler som återkrav av andra förmåner. För en sådan lösning talar också att en strävan mot enhetliga regler vid återkrav medför att speciella regler för olika förmånsslag så långt som möjligt bör undvikas.

211

Mina överväganden

SOU 2009:6

Särskilt om vissa förmåner som beslutas av CSN

Jag har tidigare (avsnitt 5.3) förordat att den återkravsregel i studiestödslagen (1999:1395) (5 kap. 1 § andra stycket) som i allt väsentligt överensstämmer med huvudregeln i AFL bör överföras till en återkravslag. De skillnader som finns mellan bestämmelserna är närmast språkliga och någon egentlig materiell skillnad synes inte föreligga. Det gäller t.ex. skillnaden mellan att ersättningen ska ha ”lämnats felaktigt”, enligt studiestödslagen och att ersättningen ska ha ”utgått obehörigen”, enligt AFL. I likhet med bl.a. åter- kravsregeln i AFL kan enligt studiestödslagen återkrav ske när någon orsakat en oriktig utbetalning på annat sätt än genom att lämna oriktiga uppgifter eller genom att åsidosätta en anmälnings- skyldighet. Av samma skäl som angetts beträffande regeln i AFL synes denna grund för återkrav kunna slopas.

Som jag tidigare har föreslagit ska en återkravslag även omfatta den reglering som nu finns i studiestödslagen och som avser återkrav av studiemedel efter avstämning av den studerandes förväntade inkomst mot den taxerade inkomsten (5 kap. 1 § första stycket). Även återkravsregeln vid studieavbrott, som tar sikte på såväl studiemedel som studiehjälp (5 kap. 2 §), bör ingå i lagen. I detta sammanhang vill jag särskilt ta upp en fråga som rör tillämpningen av den senare bestämmelsen. Överklagandenämnden för studiestöd har i bl.a. ett beslut den 28 maj 2007 tolkat bestämmelsen så att återkrav bara kan ske när den studerande orsakat att utbetalning skett trots avbrottet eller varit i ond tro (dnr 2007-1579.250.36). Detta får alltså anses vara gällande rätt i frågan. Utan att vilja kritisera nämndens avgörande vill jag ifrågasätta huruvida begränsningen av möjligheten till återkrav efter studieavbrott är rimlig. Som jag tidigare anfört bör huvudprincipen vara att återbetalningsskyldighet inte ska gälla när den som tagit emot en förmån och dennes ställföreträdare varit i god tro. En strikt återbetalningsskyldighet vid studieavbrott strider mot denna princip. Det måste emellertid höra till undantagsfallen att en studerande eller dennes ställföreträdare inte inser eller borde inse att studiestöd som utgår efter ett studieavbrott är oriktiga. Enligt min mening medför därför en strikt återbetalningsskyldighet inte någon mer betydande förändring för den enskilde. Samtidigt kan återkravsverksamheten för CSN förenklas. Jag anser således att det bör införas en strikt återbetalningsskyldighet vid studieavbrott. I den mån det kan finnas särskilda omständigheter som talar för att

212

SOU 2009:6

Mina överväganden

en återbetalningsskyldighet framstår som oskälig bör de kunna beaktas inom ramen för en eftergiftsregel. Jag återkommer till den frågan i författningskommentaren till återkravslagens bestämmelse om eftergift.

Den strikta återbetalningsskyldigheten vid studieavbrott bör gälla inte bara när studierna avbrutits helt utan också då en studerande ändrat studieinriktning eller omfattningen av studierna, t.ex. genom att gå ned från studier på heltid till studier på deltid.

En annan fråga som väckts av CSN under utredningsarbetets gång gäller återkravsreglerna beträffande studiemedel. När en studerande anmäler att hans inkomstförhållanden ändrats under den s.k. beviljningsperioden så att rätten till studiemedlen påverkas kan CSN tillämpa den särskilda återkravsbestämmelsen i 5 kap. 1 § första stycket studiestödslagen men får då avvakta med ett återkrav till dess den tidigare uppgivna inkomsten stämts av mot den taxerade, vilket kan dröja upp till två år. Under den tiden löper ränta på beloppet och avgifter ska tas ut. Enligt Överklagande- nämndens praxis kan emellertid i ett sådant fall återkrav också ske med stöd av 5 kap. 1 § andra stycket studiestödslagen. Den bestämmelsen innebär att studiehjälp eller studiemedel kan krävas tillbaka när bl.a. någon på annat sätt än genom oriktiga uppgifter m.m. fått ett oriktigt studiestöd och varit i ond tro. Jag har tidigare förordat att regeln i 5 kap. 1 § första stycket ska flyttas över till en återkravslag och att det i den lagen också ska tas in en regel som i sak motsvarar 5 kap. 1 § andra stycket studiestödslagen. Därmed påverkas inte CSN:s nuvarande möjligheter till återkrav. Jag anser emellertid att det inte är helt tillfredsställande att CSN ska vara beroende av den studerandes onda tro för att kunna återkräva studiestöd när den studerande under beviljningsperioden anmäler ändrade inkomstförhållanden. Inte heller är det tillfredsställande att ett eventuellt återkrav ska behöva anstå till dess den studerandes inkomster fastställts vid taxeringen. Det finns visserligen enligt 6 kap. 2 § studiestödslagen en möjlighet för en studerande att genast återbetala belopp som han inte önskar utnyttja. Denna bestämmelse tillkom emellertid i syfte att regelsystemet skulle ge ökad flexibilitet och service till de personer som i anslutning till en utbetalning insett att de inte vill utnyttja beviljat studiestöd. Den är inte avsedd att möjliggöra för en studerande att flera månader efter utbetalningen kunna skicka tillbaka studiestöd och på så sätt undvika ränta och avgifter på utbetalde belopp. Bestämmelsen tillämpas vidare enligt CSN endast när den studerande anmäler att

213

Mina överväganden

SOU 2009:6

han eller hon vill betala tillbaka studiestöd inom en månad från utbetalningstillfället. Det sagda leder mig till uppfattningen att CSN bör få en möjlighet att återkräva studiemedel med ränta och avgifter under beviljningsperioden även när det senare än en månad efter utbetalningstillfället framkommit att tidigare lämnade in- komstuppgifter inte längre är aktuella.

Min sammanfattande bedömning

Bortsett från undantaget vid god tro bör det, som jag tidigare anfört, inte göras några undantag från återbetalningsskyldigheten. Återbetalningsansvaret bör vara ovillkorligt när den enskilde eller dennes ställföreträdare orsakat felaktigheten. När en felaktig upp- gift lämnats eller en anmälningsskyldighet försummats och det föranlett en oriktig utbetalning bör den enskildes eller ställ- företrädarens eventuella brist på kunskap om vad som ålegat honom inte kunna leda till att återbetalningsskyldighet bortfaller. Det är en allmän princip att en enskilds bristande kännedom om vad som krävs enligt olika regler inte fritar honom från ansvar för hans handlande eller underlåtenhet att handla. En annan sak är att hans okunnighet kan beaktas vid bedömningen av om skäl till eftergift föreligger. Jag återkommer senare till vad som bör krävas för eftergift, se avsnitt 5.9.

Någon mer betydande materiell skillnad i förhållande till nuvarande bestämmelser torde den av mig föreslagna regeln inte innebära. Redan i dag ställs det i flertalet författningar på välfärdsområdet krav på att det ska föreligga ett orsakssamband mellan den enskildes agerande eller underlåtenhet att agera och en oriktig utbetalning för att återbetalningsskyldighet ska uppkomma. Så blir det också med den av mig förordade lösningen, även om det inte uttryckligen anges av vilken anledning utbetalningen blivit oriktig. Den rikhaltiga praxis som finns rörande de nuvarande förutsättningarna för återbetalningsskyldighet bör kunna tjäna till vägledning även vid tillämpningen av en ny återkravslag, dock inte såvitt avser grunderna för eftergift. Detsamma gäller den praxis som utvecklats när det gäller kravet på god tro. Några särskilda uttalanden i dessa frågor från min sida torde därför inte vara nödvändiga.

Det är möjligt att mitt förslag kan leda till en viss utvidgning av återbetalningsskyldigheten när orsaken till att en förmån betalats ut

214

SOU 2009:6

Mina överväganden

oriktigt är hänförlig till en ställföreträdare. Detsamma blir följden av mitt förslag att både den som tog emot en förmån och dennes ställföreträdare måste ha varit i god tro för att betalningsansvar inte ska inträda. Också den strikta återbetalningsskyldigheten för studiestöd efter studieavbrott innebär ett ökat betalningsansvar.

5.6Vem ska vara återbetalningsskyldig?

Mitt förslag: Den som tagit emot en oriktigt utbetald förmån ska vara återbetalningsskyldig. Om flera är återbetalnings- skyldiga ska de vara solidariskt betalningsansvariga.

Bakgrund

Återkravsreglerna i de olika förmånsförfattningarna skiljer sig åt i fråga om vem som återkrav kan riktas mot. Ibland, som t.ex. fallet är med återkravsbestämmelsen i AFL, anges att återbetalning ska ske om någon lämnat oriktiga uppgifter eller försummat en anmälningsskyldighet eller på annat sätt orsakat att en förmån utgått obehörigen eller med för högt belopp. Återbetalning ska vidare ske när någon annars obehörigen eller med för högt belopp uppburit ersättning och skäligen bort inse detta. Vem som avses med uttrycket ”uppburit ersättning” är dock inte helt klart. Denne kan vara antingen den som rent faktiskt lyft ersättningen eller också den som tillgodogjort sig ersättningen (se Rune Lavin

Återbetalning av social ersättning s. 82 ff. och JO:s beslut den 31 januari 2002, dnr. 4068-2000). En oklarhet är vidare huruvida denne ”någon” som orsakat en riktig utbetalning kan åläggas återbetalningsskyldighet när det inte är denne som uppburit ersätt- ningen. Enligt uppgift från Försäkringskassan (se Försäkrings- kassans vägledning 2005:3, version 4, s. 18) är det dock den ersättningsberättigade som är kassans motpart i återkravsärenden.

Vissa återkravsregler har en mer tydlig utformning. När det gäller ersättning till smittbärare riktar sig återbetalningsskyldig- heten uttryckligen mot den som uppburit ersättningen. Vid ersättning för vård av närstående är återkravsbestämmelsen uppbyggd på samma sätt som regeln i AFL bortsett från att det anges att det är mottagaren av ersättningen som ska ha lämnat felaktiga uppgifter m.m. Vid inkomstgrundad ålderspension m.fl.

215

Mina överväganden

SOU 2009:6

pensionsförmåner vilar återbetalningsskyldigheten på den som uppburit pensionsförmånen. Detsamma gäller vid efterlevande- pension och efterlevandestöd till barn med den skillnaden att den efterlevande kan krävas på återbetalning också i det fallet att den avlidne orsakat oriktiga utbetalningar. För assistansersättning gäller att återbetalning kan krävas av mottagaren av ersättningen. Studiestödslagens återbetalningsbestämmelser ansluter nära till AFL.

Mer komplex är bilden när det gäller förmåner som innefattar stöd till hushåll eller familjepolitiska stöd. Stöd till hushåll är främst bostadsbidrag och ekonomiskt bistånd enligt socialtjänst- lagen. Beträffande bostadsbidraget anges endast att återbetalning ska ske när bidraget utgått obehörigen eller med för högt belopp. När det i paragrafen talas om att hänsyn ska tas till sökandens och dennes medsökandes ekonomi vid beslut om återbetalnings- skyldighet tyder det dock närmast på att betalningsskyldigheten riktar sig mot dem båda. Så synes också Försäkringskassan ha uppfattat rättsläget (se Försäkringskassans vägledning 2004:10, version 3, avsnitt 10.4). Återkravsregeln i socialtjänstlagen är utformad efter mönster av motsvarande regel i AFL bortsett från att kommunen inte är skyldig att återkräva. Den är därmed på samma sätt som reglerna i AFL otydlig i fråga om vem som återkrav kan riktas mot.

På det familjepolitiska området är stöden som regel avsedda för barn men oftast är det inte barnet som uppbär ersättningen. Det allmänna barnbidraget utgår för barn men uppbärs av den förälder eller annan vårdnadshavare som i lagen pekas ut som mottagare av bidraget. Återkravsbestämmelsen beträffande barnbidraget ansluter nära till återkravsbestämmelsen i AFL och ger egentligen inte svar på frågan om vem som är återbetalningsskyldig. I rättspraxis har dock återbetalningsskyldigheten för allmänt barnbidrag ansetts vila på vårdnadshavaren (se Rune Lavin Återbetalning av social ersättning s. 83). Återkravbestämmelsen beträffande barnbidraget ska också tillämpas vid förlängt barnbidrag. Det bidraget utgår under vissa förutsättningar till elever i bl.a. grundskolan när de fyllt 16 år. Så länge barnet är omyndigt är det dock vårdnadshavaren som uppbär bidraget. Man kan fråga sig om det i sådana fall är barnet eller den som lyfte bidraget som ska vara återbetalnings- skyldig. Frågan har praktisk betydelse bl.a. vid tillämpning av bestämmelserna om avräkning. Ska ett oriktigt bidrag kunna

216

SOU 2009:6

Mina överväganden

avräknas mot en annan ersättning som utgår till barnet eller mot en förmån som vårdnadshavaren har rätt till?

Ett annat stöd som avser barn är studiehjälpen. Återkravs- reglerna beträffande studiestöd i allmänhet ansluter nära till AFL men har kompletterats med en regel om förmyndares betalnings- skyldighet vid återkrav av studiehjälp som utgått till en omyndig studerande. Den sistnämnda regeln hade sin motsvarighet i 1973 års studiestödslag och när den på sin tid infördes (prop. 1979/80:100, bil. 12 p. F4) motiverades den med att det ofta var svårt att få en omyndig att återbetala studiehjälp. Det påpekades också att studiehjälpen är ett familjepolitiskt stöd. Bestämmelsen ska vidare ses i relation till att studiehjälpen för en omyndig betalas ut till förmyndaren. Har den studerande förvaltare ska enligt studiestödsförordningen (2000:655) studiehjälpen betalas ut till denne, men någon betalningsskyldighet för förvaltaren vid återkrav gäller inte.

Underhållsstöd är en annan familjepolitisk förmån. När det utgår till underåriga betalas det som huvudregel ut till den förälder som barnet bor hos. Återbetalningsskyldigheten gäller för den som stödet betalats ut till. Förlängt underhållsstöd, som under vissa förutsättningar kan utgå till studerande som fyllt 18 år, betalas dock ut till den studerande. Ett annat exempel på förmåner som avser barn är de ersättningar som CSN betalar ut enligt förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. Om eleven är underårig är det vårdnadshavaren som ansöker om förmånen och som den också i princip betalas ut till.

Bortsett från de nu nämnda familjepolitiska stöden kan en ersättning eller ett bidrag också i många andra fall utgå till en omyndig person eller till någon som har förvaltare eller god man enligt föräldrabalken och där det ingår i deras uppdrag att uppbära ersättningen. Det kan exempelvis vara sjukpenning eller handikapp- ersättning som en underårig har rätt till. Några regler i respektive förmånsförfattning som anger att ersättningarna ska betalas ut till förmyndaren finns i allmänhet inte. Det saknas också regler om betalningsskyldighet för förmyndare. Om det inte är särskilt föreskrivet anses återkrav i allmänhet inte kunna riktas mot en förmyndare. Vid tillämpningen av återkravsregeln i AFL har sålunda förmyndaren inte ansetts svara för återbetalningsskyldig- heten trots att den ”någon” som anges i paragrafen mycket väl kan vara en förmyndare som orsakat en oriktig utbetalning och

217

Mina överväganden

SOU 2009:6

uppburit ersättning. Inte heller vid efterlevandepension och efterlevandestöd till barn synes det finnas en möjlighet att rikta återkrav mot en förmyndare. I Försäkringskassans vägledning för återkravsverksamheten (Försäkringskassans vägledning 2005:3, version 4, s. 18) anges också att återkravsbeslut som huvudregel ska ställas till den som beviljats en ersättning och att det gäller även när denne är omyndig och företräds av en vårdnadshavare eller annan förmyndare som ersättningen betalats ut till.

Inte heller finns det några regler om förvaltares och god mans återbetalningsskyldighet när uppdraget ger dem rätt att uppbära huvudmännens ersättningar och andra förmåner. Ett undantag synes dock vara lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag. Enligt den lagen, som i fråga om återbetalning hänvisar till bestämmelsen i AFL, gäller att en förmyndare är skyldig att anmäla ändrade förhållanden som påverkar rätten till förmånen. Detsamma gäller förvaltare och god man om anmälningsskyldig- heten ingår i deras uppdrag. Detta skulle kunna tolkas så att en förmyndare, förvaltare eller god man kan bli återbetalningsskyldig när anmälningsskyldigheten åsidosatts och handikappersättningen därför har utgått felaktigt eller med för högt belopp. Denna slutsats överensstämmer dock inte med Försäkringskassans allmänna inställning att återkrav ska riktas mot den ersättningsberättigade också i de fall denne är omyndig. Beträffande vårdbidraget är situationen enklare eftersom det utgår till en förälder.

Det finns också ett antal fall där en förmån kan betalas ut till någon annan än den som förmånen avser eller dennes ställföre- trädare enligt lag. Assistansersättning exempelvis kan på begäran av den ersättningsberättigade betalas ut till en annan fysisk person, till en juridisk person eller till en kommun. Också bostadsbidrag och barnbidrag kan betalas ut till annan än förmånstagaren. Även när det gäller vissa förmåner som beslutas av CSN finns det bestämmelser som medger att förmånerna kan betalas ut till en annan än den som förmånen avser för att användas för dennes räkning. Trots att ersättningen eller bidraget i sådana fall rent faktiskt tagits emot av någon annan än den som förmånen gäller anses det att det är förmånstagaren som kan krävas på vad som oriktigt betalats ut (se Lavin a.a. s. 90 och 91).

218

SOU 2009:6

Mina överväganden

Min bedömning

Som framgår av de anförda exemplen ger de nuvarande återkravs- reglerna inte alltid klart besked om vem som är återbetalnings- skyldig. Detta får anses som en brist och en generell lag om återkrav bör enligt min mening innehålla en uttrycklig bestämmelse om vem som ska vara skyldig att betala tillbaka vad som oriktigt betalats ut. Det måste nämligen anses vara ett rättssäkerhetskrav att lagen på denna punkt är tydlig. Också för den enskilde och för de myndigheter som ska tillämpa reglerna måste det vara en fördel om lagen klart anger vem som är skyldig att betala tillbaka en förmån eller delar av den. Till en regel om återbetalningsskyldighet kan sedan kopplas en bestämmelse om att återkrav ska ske.

Frågan är då hur en regel om återbetalningsskyldighet ska vara utformad för att fånga upp de fall då enskilda bör åläggas ett betalningsansvar utan att man därmed också vidgar betalnings- ansvaret för mycket i förhållande till gällande ordning. Flera av de ovan redovisade bestämmelserna pekar ut mottagaren av en ersättning som återbetalningsskyldig och det bör vara huvudlinjen också i en generell återkravslag. Ofta torde den som tagit emot en förmån också vara den som är berättigad till förmånen. Att tala om den förmånsberättigade när det varit fråga om en förmån som inte borde ha betalats ut ter sig emellertid mindre lämpligt. Inte heller kan den som ansökt om och fått en förmån anges som återbetalningsskyldig. I många fall är det visserligen så att denne är samme person som förmånen betalats ut till, men som jag redan berört är detta inte alltid fallet.

Eftersom de olika förmånsförfattningarna skiljer sig åt i fråga om vem som har rätt att uppbära en förmån är det svårt att i en generell återkravslag som ska gälla ett antal olika förmåner precisera vem som ska vara återbetalningsskyldig. Förhållandena kan växla från en förmån till en annan och det är ofta syftet med eller reglerna för respektive förmånsslag som styr vem som har rätt att uppbära en förmån. Jag anser därför att man inte kan komma längre än att föreskriva att den som tagit emot en oriktigt utbetald förmån ska vara återbetalningsskyldig. En förutsättning blir dock, som jag tidigare föreslagit, att personen i fråga eller dennes ställföreträdare antingen orsakat den oriktiga utbetalningen eller också insett eller borde ha insett att den var felaktig eller avsett ett för högt belopp.

219

Mina överväganden

SOU 2009:6

I de allra flesta fall torde det inte behöva råda något tvivel om vem som är betalningsskyldig. Det är normalt den som en förmån är avsedd för och som fått pengarna i sin hand. Det är ett faktum som är lätt att konstatera både för den enskilde och den utbetalande myndigheten. Om det uppkommer tvekan om vem som ska anses ha tagit emot en förmån får dock ledning sökas i reglerna om den aktuella förmånen.

I vissa fall är det uttryckligen angivet att förmånen ska betalas ut till förmyndaren/vårdnadshavaren. Så är ju som nämnts tidigare fallet med studiehjälpen till omyndiga. Den som uppbär studie- hjälpen är alltså förmyndaren och inte den omyndige. Förmynda- ren får då svara för eventuell återbetalningsskyldighet. Någon särskild regel om förmyndares ansvar efter mönster av studie- stödslagen är därför inte nödvändig. På samma sätt förhåller det sig med de andra familjepolitiska förmånerna som avser omyndiga.

I uttrycket ”den som har tagit emot en oriktigt utbetald förmån” ligger att denne inte kan vara någon som för förmåns- tagarens räkning – t.ex. i egenskap av ombud – lyft en ersättning. Avsikten är ju att förmånen ska komma den enskilde till godo även om den rent faktiskt kvitteras ut av någon annan. Inte heller en förmyndare eller annan ställföreträdare som för huvudmannens räkning har tagit emot en ersättning kan anses ha tagit emot förmånen i återkravslagens mening såvida det inte är särskilt angivet att förmånen ska betalas ut till ställföreträdaren.

Som tidigare berörts finns det ett antal situationer när en förmån kan betalas ut till någon annan än den som förmånen är avsedd för eller dennes ställföreträdare. Det kan exempelvis vara en kommun som får ta emot bostadsbidrag för en bostad som kommunen tillhandahåller förmånstagaren. Även assistans- ersättning kan betalas ut till en kommun som kompensation för den hjälp kommunen ger den assistansberättigade. Vidare kan studiehjälp i vissa fall betalas till en socialnämnd eller någon annan för att användas för den omyndiges utbildning och uppehälle. I de nu berörda fallen och liknande situationer kan den som ersättning betalas ut till inte anses ha tagit emot den. Avsikten är ju även här att förmånen ska komma den förmånsberättigade till godo.

220

SOU 2009:6

Mina överväganden

Särskilt om betalningsskyldighet för förmyndare m.fl.

Det ovan anförda har gett mig anledning att överväga om förmyndare, förvaltare och god man rent generellt bör kunna åläggas återbetalningsskyldighet när de orsakat en oriktig utbetal- ning eller varit i ond tro. När en ersättningsberättigad är omyndig är det förmyndaren som företräder den underårige i kontakterna med myndigheterna. Det är också förmyndaren som för den omyndiges räkning uppbär en ersättning eller annan förmån. Förmyndaren torde vidare generellt sett vara den som är bäst insatt i den omyndiges förhållanden och därför ha de bästa förutsättningarna för att kunna avgöra vilka uppgifter som ska lämnas till en myndighet vid en ansökan om en förmån. Om förmyndaren orsakar att förmånen betalas ut felaktigt eller med för högt belopp blir det en konsekvens av avsaknaden av regler om förmyndares återbetalningsskyldighet att denne genom sitt ageran- de eller sin underlåtenhet kan ådra den underårige en framtida skuld till det allmänna. Det sagda gäller också när en förmånstagare har förvaltare eller god man och det ingår i uppdraget att ansöka om och uppbära huvudmannens ersättningar och bidrag.

Enligt min mening finns det i och för sig goda skäl för att en förmyndare, förvaltare eller god man bör bära ett ansvar för återbetalningsskyldigheten – i synnerhet när han eller hon genom sitt agerande eller underlåtenhet har orsakat en oriktig utbetalning. Som praxis är i dag är dock en förmyndare inte återbetalnings- skyldig utan betalningsansvaret vilar i stället på förmånstagaren även om denne inte råder över sina tillgångar. Det enda uttryckliga undantaget är den tidigare nämnda regeln i studiestödslagen. Och beträffande förvaltare och god man saknas över huvud taget regler om betalningsskyldighet.

Det skulle dock enligt min mening föra för långt att generellt ålägga en förmyndare, förvaltare eller god man en återbetalnings- skyldighet för förmåner som oriktigt betalats ut för huvudmannens behov. Enligt föräldrabalken svarar visserligen förmyndare, för- valtare och god man för skada som de uppsåtligen eller av vårds- löshet orsakar den enskilde. En återbetalningsskyldighet skulle sträcka sig längre och bl.a. innefatta fall när de insett eller borde ha insett att en utbetalning var oriktig. Det skulle också innebära en väsentlig förändring av gällande rättsläge där det främst är mottagaren av en förmån som kan drabbas av återbetalnings- skyldighet.

221

Mina överväganden

SOU 2009:6

Solidariskt betalningsansvar

Vissa förmåner betalas ut till hushåll efter en gemensam ansökan från makarna eller de sammanboende. Det gäller bostadsbidrag och ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Oftast torde det då vara den samlade bilden av bl.a. hushållets inkomster och utgifter som ligger till grund för förmånen. Enligt äktenskapsbalken svarar vardera maken för sina skulder med sin egendom. Detta innebär att en make i allmänhet inte kan göras betalningsansvarig för en ersättning som oriktigt betalats ut till den andre maken. Inte heller en sambo svarar för den andre sambons skulder. Beträffande bostadsbidrag som sökts av och beviljats två makar tillämpas dock i dag i praktiken solidarisk återbetalningsskyldighet (se Försäkrings- kassans vägledning 2004:10, version 3, avsnitt 10.4).

Om två myndiga personer i ett hushåll gemensamt ansöker om bostadsbidrag eller ekonomiskt bistånd och därvid lämnar oriktiga uppgifter eller på annat sätt förorsakar att förmånen utgår felaktigt eller med för högt belopp är det enligt min mening rimligt att de solidariskt får svara för återbetalningsskyldigheten. Enligt min mening bör den praxis som tillämpas av Försäkringskassan vid återkrav av bostadsbidrag få ett uttryckligt lagstöd genom en regel om solidarisk betalningsskyldighet. Den bör avse sådana fall när flera som ansökt om en förmån har orsakat en oriktig utbetalning eller har insett eller skäligen bort inse felet. Solidariskt betalnings- ansvar bör kunna tillämpas inte bara vid bostadsbidrag utan även vid ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen.

Något annorlunda är situationen beträffande rätten till bidrag vid vård av funktionshindrat barn. Vårdbidraget kan under vissa förutsättningar delas mellan föräldrar som har gemensam vårdnad om barnet. Det är dock endast den ene föräldern som kan ansöka om bidraget. Något krav på att föräldrarna ska sammanbo uppställs inte och man kan därför inte se detta bidrag som hushållsrelaterat. Eftersom en vanlig orsak till att bidraget delas är att föräldrarna separerat kan en solidarisk betalningsansvar bli svårt att tillämpa i praktiken. Det kan visserligen hävdas att två föräldrar som har gemensam vårdnad också är barnets förmyndare och att det följer av den ovan redovisade regeln om anmälningsskyldighet de båda redan i dag kan åläggas återbetalningsskyldighet när de försummar att fullgöra den. Trots det anser jag inte att föräldrar som delar på ett vårdbidrag bör kunna bli solidariskt betalningsskyldiga.

222

SOU 2009:6

Mina överväganden

Särskilt om betalningsansvar vid efterlevandeförmåner

I lagen om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn finns en särskild regel om att återbetalningsskyldighet gäller för den efterlevande även när felaktigheten beror på den avlidnes agerande. I lagrådsremisen med förslag till socialförsäkringsbalken har en motsvarande bestämmelse tagits in bland återkravsreglerna, dock med det tillägget att bestämmelsen ska kunna tillämpas även beträffande livränta till efterlevande. Närmare motivering för tillägget ges inte. Lagrådet har inte haft några invändningar i sak mot den föreslagna ändringen. Jag anser mig böra godta vad regeringen förslagit. Jag förordar alltså att det i en återkravslag bör införas en bestämmelse om återkrav av efterlevandeförmåner som motsvarar förslaget i lagrådsremissen till socialförsäkringsbalk.

5.7Ränta och avgifter

Mitt förslag: Den som är återbetalningsskyldig och inte betalar skulden i rätt tid ska betala dröjsmålsränta enligt räntelagen (1975:635). Vid återbetalning av studiemedel ska i stället ränta tas ut enligt gällande regler. Vid återkrav av preliminär sjuk- ersättning och preliminärt bostadsbidrag efter slutlig avstäm- ning ska, liksom i dag, en särskild avgift tas ut i stället för ränta.

Dröjsmålsränta ska även tas ut när en avbetalningsplan har överenskommits eller den återbetalningsskyldige har medgetts anstånd med betalningen och betalning inte sker i rätt tid.

En myndighet eller kommun får ta ut avgifter för att täcka sina administrativa kostnader vid återkrav.

Rätt att ta ut ränta på en fordran som baseras på offentligrättslig lagstiftning förutsätter uttryckligt författningsstöd. I dag finns regler som ger en myndighet rätt att ta ut ränta på återkravs- fordringar på socialförsäkringsområdet och beträffande vissa förmåner som CSN betalar ut.

På socialförsäkringsområdet kan ränta tas ut i två situationer. Den första situationen är när någon som är återbetalningsskyldig inte betalar ett återkrävt belopp i rätt tid. Försäkringskassan kan då ta ut en dröjsmålsränta enligt räntelagen. Den andra situationen är när den återkravsskyldige har medgetts anstånd med betalningen eller träffat en överenskommelse med Försäkringskassan om en

223

Mina överväganden

SOU 2009:6

avbetalningsplan. Ränta tas då ut med en lägre räntesats än vad som gäller för dröjsmålsräntan.

Ränta ska också tas ut på återkravsfordringar som avser studie- stöd, bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan och bidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar. Sådan ränta tas ut med samma räntesats som gäller på socialförsäkrings- området vid överenskommelse om avbetalningsplan eller anstånd med betalning. På en återkravsfordran som avser studiehjälp eller bidrag för teckenspråksutbildning ska räntan tas ut från den dag som infaller en månad efter det att beslutet om återkrav har fattats. För en återkravsfordran som avser studiemedel eller bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan gäller i stället att ränta ska börja löpa redan från den dag då studiemedlen eller bidraget togs emot.

Beträffande de förmåner som betalas ut av Migrationsverket och kommunerna finns inte några bestämmelser om ränta på återkravs- fordringar. Detsamma gäller bidrag till utlandsstuderande för dagliga resor som betalas ut av CSN.

Ränta ska tas ut vid återkrav

Det finns enligt min mening flera skäl som talar för att ränta regelmässigt bör kunna tas ut när staten eller en kommun återkräver ett oriktigt utbetalat belopp. När ränta löper på en fordring utgör detta ett incitament för den betalningsskyldige att betala fordringen. Skälen för den enskilde att betala en fordring på vilket ingen ränta löper blir självfallet svagare, allra helst som han eller hon kan ha andra skulder att betala på vilka ränta löper. Att räntan löper på fordringarna kan alltså bidra till att stärka betalningsmoralen och till att betalningar sker snabbare. Det ska vidare beaktas att vid oriktiga utbetalningar har den enskilde fått möjlighet att disponera pengar som han eller hon inte har haft rätt till. I samband med att uttryckliga regler om ränta vid återkrav av socialförsäkringsförmåner infördes uttalade regeringen att det är klart otillfredsställande att enskilda som felaktigt disponerat statliga medel inte ska behöva betala ränta på beloppet som ska betalas tillbaka (prop. 2006/07:29 s. 38). Jag delar denna upp- fattning. Om ränta inte tas ut vid återkrav innebär det att den som har tagit emot en felaktigt utbetald förmån i princip får ett räntefritt lån. Han eller hon har dessutom möjligheten att placera

224

SOU 2009:6

Mina överväganden

pengarna på ett sådant sätt att de ger avkastning, samtidigt som staten avhänds möjligheten att förfoga över pengarna. Regler om ränta motverkar att den enskilde kan skapa sig en förtjänst genom att förorsaka oriktiga utbetalningar eller genom att ta emot en oriktigt utbetald förmån i ond tro. Räntan kan också ge staten eller en kommun täckning för kreditkostnaderna under den tid som staten eller kommunen inte kan förfoga över det felaktigt utbetalda beloppet. Jag anser mot den bakgrunden att det bör vara möjligt att ta ut ränta vid återkrav av alla de förmåner som omfattas av en återkravslag.

De ränteregler som finns på socialförsäkringsområdet och studiestödsområdet är i dag olika i sin utformning när det gäller såväl räntenivåer som under vilken tidsperiod ränta löper. Jag anser att räntereglerna i största möjliga utsträckning bör utformas på ett enhetligt sätt. Jag kommer i mina fortsatta överväganden att lämna förslag på hur räntereglerna bör vara utformade.

Ränta vid för sen betalning

På förmögenhetsrättens område gäller allmänt att den som inte betalar en fordring i rätt tid kan bli skyldig att betala dröjsmåls- ränta på skulden. Även statliga myndigheter tar normalt ut dröjsmålsränta vid för sen betalning. Dröjsmålsräntans uppgift är framför allt att fungera som påtryckningsmedel mot gäldenären och bidra till att han eller hon betalar fordringar i rätt tid. I en återkravssituation kan dröjsmålsränta också fungera som ett incitament för den enskilde att träffa en överenskommelse om avbetalningsplan, vilket normalt är ett effektivt sätt att få in det återkrävda beloppet. Det är enligt min mening en självklar utgångspunkt att den som är återbetalningsskyldig ska betala ränta eller motsvarande när han eller hon dröjer med att betala tillbaka det återkrävda beloppet.

Inom fordringshanteringsområdet förekommer emellanåt att kreditgivare, i stället för dröjsmålsränta, tar ut en förseningsavgift när den betalningsskyldige inte betalar i tid. En sådan ordning har fördelen att den är enkel att tillämpa. Det är också lätt för den betalningsskyldige att förutse konsekvenserna av att betalning inte sker i rätt tid, nämligen att han eller hon ska betala en avgift som uppgår till ett visst belopp. Om avgiften bestäms till ett tillräckligt högt belopp blir vidare påtryckningseffekten på den betalnings-

225

Mina överväganden

SOU 2009:6

skyldige att betala senast på den utsatta förfallodagen stark. Införandet av en förseningsavgift i stället för dröjsmålsränta skulle dessutom sannolikt kunna innebära en viss förenkling av myndig- heternas administrativa hantering. Det skulle därför kunna förefalla tilltalande att införa en sådan ordning även vid återkrav av välfärdsförmåner.

Jag kan emellertid konstatera att det också finns betydande nackdelar med en sådan konstruktion. En förseningsavgift tappar sin funktion som påtryckningsmedel så snart förfallodagen har passerats, medan en löpande ränta är ett kontinuerligt och konstant incitament för den återbetalningsskyldige att betala det återkrävda beloppet. Vid påförande av dröjsmålsränta inträder alltså påtryck- ningen redan på förfallodagen, och är sedan lika stor fram till dess betalning sker. För att åstadkomma en liknande effekt i ett system med förseningsavgift skulle krävas att flera avgifter kunde tas ut vid olika tidpunkter efter den ursprungliga förfallodagen. Ett sådant system riskerar att bli betydligt mer komplicerat än en dröjsmålsränta.

Det är också förenat med vissa svårigheter att bestämma en lämplig nivå på avgiften. För att uppnå avsedd effekt med en förseningsavgift, nämligen att den återkravsskyldige betalar sin skuld, krävs att avgiften är tillräckligt hög för att i praktiken fungera som incitament. De belopp som återkrävs kan variera mellan några hundra kronor och flera hundratusen kronor. Vid återkrav av större belopp skulle förseningsavgiften sannolikt behöva uppgå till ett relativt högt belopp för att få en tillräckligt stor påtryckande effekt, medan den skulle kunna vara lägre vid återkrav av mindre belopp. Det skulle därmed enligt min bedömning vara nödvändigt med en differentiering av avgifterna. Ett system med differentierade avgifter riskerar att bli onödigt komplicerat och kan också medföra oönskade tröskeleffekter. Alternativt skulle avgiften kunna konstrueras som en procentuell andel av återkravsbeloppet. Det är emellertid tveksamt om detta skulle innebära någon större förenkling i förhållande till ett system med ränta. Mot denna bakgrund anser jag att möjligheten att påföra ränta vid för sen betalning är att föredra framför en förseningsavgift. En regel om att den som är återbetalningsskyldig också ska betala ränta på det återkrävda beloppet när det inte betalas i rätt tid bör därför tas in i en återkravslag.

Skyldigheten att betala ränta bör även gälla för den som är återbetalningsskyldig för introduktionsersättning, bistånd enligt

226

SOU 2009:6

Mina överväganden

lagen om mottagande av asylsökande m.fl. eller ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen. I avsnitt 5.8 har jag stannat för att Migrationsverket eller en kommun själva ska kunna bestämma om dessa förmåner ska återkrävas eller inte. Migrationsverket eller en kommun bör ha möjlighet att bestämma också om den återbetalningsskyldige ska krävas på ränta eller inte.

Studiemedel består delvis av lån och det kan därför finnas skäl att andra ränteregler ska gälla för studiemedel än för övriga förmåner som betalas ut av CSN. Jag återkommer till frågan om vilka ränteregler som ska gälla för studiemedel nedan.

Räntenivån vid för sen betalning

Vid för sen betalning måste räntenivån vara tillräckligt hög för att räntan ska fungera som ett verksamt påtryckningsmedel för att få den återbetalningsskyldige att betala tillbaka det återkrävda beloppet. Räntan bör därmed vara markant högre än en ränta på ett vanligt banklån. Den får dock inte vara så hög att den uppfattas som oskälig.

Vid återkrav på socialförsäkringsområdet ska ränta i dag tas ut enligt reglerna om dröjsmålsränta i räntelagen. Enligt 6 § räntelagen motsvarar dröjsmålsräntan en av Riksbanken fastställd referens- ränta med ett tillägg av åtta procentenheter. För andra halvåret 2008 uppgick referensräntan till 4,5 procent. För samma period uppgick alltså dröjsmålsräntan till 12,5 procent. Av förarbetena till räntelagen framgår att det är tre kriterier som i huvudsak har legat till grund för bestämmandet av dröjsmålsräntans höjd (prop. 1975:102 s. 88). För det första bör räntan inte vara så låg att det för gäldenären framstår som lönsammare att betala senare än på för- fallodagen. Räntan bör därför enligt vad som sades i propositionen vara högre än placeringsränta eller upplåningsränta på samma risknivå. För det andra bör den legala dröjsmålsräntan inte vara så låg att en gäldenär i betalningssvårigheter prioriterar betalningen av de fordringar som har en avtalad dröjsmålsränta framför dem vilkas räntefot bestäms av lagen. I propositionen anfördes att detta leder till att den legala räntan inte bör vara nämnvärt lägre än den ränta som avtalas efter marknadsmässiga grunder. För det tredje bör räntan vara tillräckligt hög för att även ge borgenären viss kompensation för de särskilda olägenheter som han lider genom att inte få betalt i rätt tid.

227

Mina överväganden

SOU 2009:6

Det är en väl etablerad ordning i samhället att dröjsmålsränta enligt räntelagen tas ut när en fordring inte betalas i rätt tid. Räntelagens regler är visserligen i första hand utformade för att tillgodose de behov som finns inom det förmögenhetsrättsliga området. De skäl som låg till grund för bestämmandet av dröjs- målsräntans nivå är dock enligt min mening giltiga även i en återkravssituation. Jag anser också att dröjsmålsräntans nivå är väl avvägd och bör kunna tillämpas vid återkrav enligt en återkravslag. Jag kan inte se att det finns någon anledning att i detta avseende göra skillnad mellan fordringar som avser återkrav av oriktigt utbetalda förmåner och andra fordringar i samhället. Jag kan dessutom konstatera att statliga myndigheter enligt 7 § förord- ningen (1993:1138) om hantering av statliga fordringar (fordrings- hanteringsförordningen) ska ta ut dröjsmålsränta enligt räntelagen på fordringar. Denna förordning reglerar visserligen inte myndig- heternas rätt att ålägga enskilda en skyldighet att betala ränta, utan tillämpningen av förordningen förutsätter att rätten att ta ut ränta finns föreskriven i någon annan författning eller regleras avtals- vägen. Jag anser ändå att det är av intresse i detta sammanhang att notera att statliga myndigheter ska ta ut dröjsmålsränta enligt räntelagen i den utsträckning det finns en möjlighet att göra det.

Den ränta som tas ut vid återkrav på studiestödsområdet motsvarar en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter. Statens utlåningsränta uppgår under 2008 till 3,67 procent och återkravsräntan beträffande studiestöd uppgår därmed till 5,67 procent. Denna räntenivå är närmast jämförbar med den ränta som gäller för ett vanligt banklån. Enligt min mening är denna ränta generellt sett alltför låg för att fungera som ett verksamt påtryckningsmedel i en dröjsmåls- situation.

Även de särskilda regler som finns på skatteområdet om att ränta ska tas ut när en skattskyldig inte betalar slutlig skatt i rätt tid kan vara av intresse i detta sammanhang. På belopp under 10 000 kr tas i sådana situationer en kostnadsränta ut som motsvarar en av Skatteverket fastställd basränta. Sedan den 1 juli 2007 uppgår bas- räntan till 4 procent. På belopp över 10 000 kr uppgår kostnads- räntan till basräntan med ett tillägg av 15 procentenheter, dvs. för närvarande 19 procent. Den lägre räntesatsen är enligt min mening alltför låg. Den högre räntesatsen är avsevärt högre än den räntesats som gäller för dröjsmålsränta enligt räntelagen. Jag anser att en så hög räntesats knappast är försvarbar vid återkrav, särskilt med

228

SOU 2009:6

Mina överväganden

tanke på att återkrav ofta riktas mot enskilda som befinner sig i en utsatt social och ekonomisk situation. Det ligger därför enligt min mening närmare till hands att i en återkravslag anknyta till reglerna om dröjsmålsränta i räntelagen.

Sammanfattningsvis anser jag således att dröjsmålsränta ska tas ut enligt räntelagens bestämmelser vid återkrav av i princip samtliga förmåner som omfattas av en återkravslag. Detta ligger också i linje med de regler om dröjsmålsränta som ska gälla vid återkrav av arbetslöshetsersättning (prop. 2008/09:3). En bestämmelse om att den som är återbetalningsskyldig och inte betalar skulden på förfallodagen ska betala dröjsmålsränta enligt räntelagen bör därför tas in i en återkravslag. Någon anledning till att räntan ska ligga på en lägre nivå vid återbetalning av studiehjälp samt bidrag till funktionshindrade elever i gymnasieskolan och för teckenspråks- utbildning synes inte finnas. Undantag bör dock göras för ränta på återkrav som avser studiemedel. Jag återkommer till frågan om hur ränta ska tas ut på sådana krav nedan.

När ska ränta börja löpa?

Enligt 4 § räntelagen i dess nuvarande lydelse ska dröjsmålsränta på en fordring vars förfallodag inte är bestämd i förväg betalas från den dag som infaller 30 dagar efter det att borgenären har avsänt en räkning eller på annat sätt framställt krav på betalning. Genom att återkravsreglerna i AFL i dag hänvisar till räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta är även denna bestämmelse tillämplig i åter- kravsärenden på socialförsäkringsområdet (se prop. 2006/07:49 s. 44). Beräkningen av 30-dagarsfristen ska då utgå från den dag då ett återkravsbeslut skickas till den återbetalningsskyldige. Enligt min mening finns det inte anledning att i en återkravslag göra avsteg från vad som gäller för närvarande.

För återkrav avseende studiehjälp och bidrag enligt förord- ningen om statsbidrag för teckenspråksutbildning för vissa föräldrar gäller i dag att ränta börjar löpa från den dag som infaller en månad efter det att beslut om återkrav har fattats, vilket ansluter till vad som gällde för beräkningen av dröjsmålsränta enligt ränte- lagen i dess lydelse före den 1 juli 2002. För återkrav som avser studiehjälp och bidrag för teckenspråksutbildning kommer mitt förslag därmed att innebära en mindre förändring i förhållande till vad som gäller i dag beträffande återkrav som inte betalas i rätt tid.

229

Mina överväganden

SOU 2009:6

Mitt förslag innebär vidare att dröjsmålsränta ska tas ut på samma sätt även vid återkrav av bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. Ränta på sådana återkrav ska i dag börja löpa redan den dag då bidraget uppbars. Jag återkommer nedan till frågan om ränta även framöver ska tas ut för tiden från det att bidraget uppbars till det att eventuell dröjsmålsränta börjar löpa.

Jämkning av dröjsmålsränta

Enligt 8 § räntelagen kan dröjsmålsränta jämkas om en gäldenär på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan liknande omständighet som han inte kunnat råda över varit förhindrad att betala i rätt tid, om det med hänsyn härtill skulle vara oskäligt att ta ut ränta. Genom att ta in en hänvisning till räntelagens bestämmelser om dröjsmålsränta i en återkravslag blir även denna jämkningsregel tillämplig i återkravsärenden. Detta torde dock knappast få någon praktisk betydelse, eftersom jag nedan föreslår att en särskild regel om att räntan helt eller delvis ska kunna efterges ska tas in i en återkravslag.

Ränta vid avbetalning och anstånd

På socialförsäkringsområdet har Försäkringskassan möjlighet att, utöver dröjsmålsränta, även ta ut ränta när myndigheten har träffat en överenskommelse om avbetalning med den återbetalnings- skyldige eller medgett honom eller henne anstånd med betalningen. I motiven till bestämmelsen anfördes att det ter sig naturligt att återbetalningsskyldiga som får viss respit med betalningen av åter- kravsbeloppet åläggs att betala ränta på beloppet (prop. 2006/07:49 s. 39). Jag delar denna uppfattning. Detta ligger också i linje med vad som gäller för andra typer av fordringar som statliga myndig- heter har. En bestämmelse om att ränta ska tas ut vid överens- kommelser om avbetalningsplan eller anstånd bör därför tas in i en återkravslag. Som jag har anfört ovan i fråga om dröjsmålsränta innebär mitt förslag i avsnitt 5.8 att det ska finnas en möjlighet för en kommun eller Migrationsverket att avstå från att kräva ränta vid avbetalningsplan eller anstånd när det gäller återbetalning av introduktionsersättning, bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. eller bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen.

230

SOU 2009:6

Mina överväganden

Räntenivån vid avbetalning och anstånd

Om en återkrävande myndighet eller kommun träffar en överens- kommelse om avbetalningsplan med den återbetalningsskyldige kan detta i många fall öka möjligheten för myndigheten eller kommunen att få tillbaka det återkrävda beloppet. I vissa situa- tioner kan även en viss tids anstånd med betalningen skapa ett ekonomiskt andrum för den återbetalningsskyldige, som gör det möjligt för honom eller henne att återbetala det krävda beloppet. Det är därför viktigt att räntan vid avbetalning och anstånd bestäms till en sådan nivå att den fungerar som ett incitament för den återbetalningsskyldige att försöka nå en överenskommelse med den återkrävande myndigheten eller kommunen. Mot den bakgrunden bör ränta enligt min mening i sådana situationer tas ut med en lägre räntesats än vad som gäller för dröjsmålsränta. Räntan bör dock bestämmas till en tillräckligt hög nivå för att täcka kreditkostnader. När en återbetalningsskyldig beviljas anstånd görs ingen sedvanlig prövning av hans eller hennes kreditvärdighet och det finns således alltid en risk för att den återbetalningsskyldige inte kommer att kunna betala tillbaka det återkrävda beloppet. Staten eller kommunen tar därmed en kreditrisk. Räntans nivå bör därför anpassas så att den även kan täcka eventuella kreditförluster.

Den ränta som Försäkringskassan tar ut när en överens- kommelse om avbetalningsplan har träffats eller vid betalnings- anstånd motsvarar statens utlåningsränta med tillägg av två procentenheter, dvs. 5,67 procent under år 2008. Redan innan reglerna om ränta vid återkrav infördes på socialförsäkringsområdet tog Försäkringskassan ut ränta vid återkrav, men då med stöd av fordringshanteringsförordningen. Enligt 6 § denna förordning ska samma räntesats – statens utlåningsränta med tillägg av två procentenheter – tillämpas när en myndighet ger anstånd med betalning. Särskilda regler om att Försäkringskassan ska ta ut ränta vid återkrav på socialförsäkringsområdet infördes den 1 juli 2007, sedan Regeringsrätten i en dom den 6 maj 2004 funnit att fordringshanteringsförordningen inte reglerar myndigheters rätt ålägga enskilda subjekt pålagor eller att föreskriva skyldigheter och att Försäkringskassan därför saknade rätt att ta ut ränta vid sina krav på återbetalning (RÅ 2004 ref. 54). Anledningen till att räntan vid anstånd och avbetalningsplan på socialförsäkringsområdet knöts till statens utlåningsränta var att Försäkringskassan då skulle kunna ta ut ränta på samma sätt som myndigheten gjort före den

231

Mina överväganden

SOU 2009:6

6 maj 2004, och att Försäkringskassan därmed inte behövde förändra sina administrativa system och handläggningsrutiner (se prop. 2006/07:49).

Frågan om lämplig ränta vid avbetalning och anstånd togs upp av Riksgäldskontoret i dess remissyttrande över en rapport som utarbetats inom Regeringskansliet och som låg till grund för propositionen med förslag till ränta vid återkrav på social- försäkringsområdet (Vissa regler om ränta i samband med återkrav, dnr. S2005/10082/SF). Riksgäldskontoret framhöll att en mark- nadsmässig och riskavspeglande ränta borde användas som grund för räntan vid anstånd i stället för statens utlåningsränta. Även Lagrådet uttryckte i sitt yttrande en viss tveksamhet till att knyta räntan till statens utlåningsränta, eftersom denna – till skillnad från referensräntan enligt räntelagen – från och med år 2005 inte kungörs i Svensk författningssamling. Lagrådet förklarade sig dock berett att godta förslaget med hänsyn till att det är fråga om en hantering av stor omfattning.

Statens utlåningsränta beslutas för varje år av Riksgäldskontoret. Räntan beräknas som den genomsnittliga marknadsräntan under de tre närmast föregående åren på nominella statobligationer med en återstående löptid på 4–6 år med ett tillägg av 0,25 procentenheter för förvaltningskostnader m.m. Statens utlåningsränta ska spegla de kostnader som staten har för sin utlåning. Det tillägg om två procentenheter till denna ränta som ska tas ut vid anstånd enligt fordringshanteringsförordningen torde framför allt syfta till att kompensera staten för den kreditrisk som det innebär att ge anstånd med betalning utan en särskild kreditprövning.

Jag ska inom ramen för mitt uppdrag föreslå ränteregler som ska gälla även för andra förmåner än socialförsäkringsförmåner. Jag anser därför att det finns skäl att överväga om det finns anledning att knyta räntan vid anstånd och avbetalning vid återkrav till någon annan ränta än statens utlåningsränta.

På det förmögenhetsrättsliga området finns inte några särskilda regler om vad som gäller när en gäldenär har beviljats anstånd med betalningen, utan detta är en fråga som parterna får avtala om. På detta område är det är emellertid vanligt att olika räntor knyts till den av Riksbanken fastställda referensränta som också ligger till grund för beräkningen av dröjsmålsränta enligt räntelagen. Som tidigare redovisats baseras referensräntan på Riksbankens repo- ränta. Reporäntan används av Riksbanken vid refinansieringstrans- aktioner som banken genomför i syfte att dra in eller tillföra

232

SOU 2009:6

Mina överväganden

likviditet i banksystemet för att därmed styra nivån på dagslåne- räntan, och i förlängningen påverka prisutvecklingen i samhället. Nivån på reporäntan ligger alltid mellan Riksbankens in- och utlåningsräntor (se prop. 2001/02:132 s. 21 f.). Referensräntan fastställs för varje halvår och tillkännages löpande i Svensk för- fattningssamling. Referensräntan uppgick till 4,5 procent för andra halvåret 2008.

Andra ränteregler som kan vara av intresse i detta sammanhang är framför allt reglerna om ränta vid anstånd med betalning av skatt och vid betalningsskyldighet för underhållsstöd. Regler om betalning av inkomstskatt m.fl. skatter och avgifter finns i skatte- betalningslagen (1997:483). Skattebetalningslagens regler bygger på ett system med skattekonton. Varje skatt- eller avgiftsskyldig har ett skattekonto där betalningar och debiteringar av skatter och avgifter registreras. På underskott eller överskott på skattekontot räknas löpande kostnads- respektive intäktsränta. Dessa räntor utgår från en av Skatteverket fastställd basränta, som i sin tur beräknas med utgångspunkt från den räntesats som gäller för sexmånaders statsskuldväxlar (se 19 kap. 3 § skattebetalningslagen). Basräntan ändras när den avviker med en viss storlek från räntan på sexmånaders statsskuldväxlar. Sedan den 1 juli 2007 uppgår denna ränta till fyra procent. När en skatt- eller avgiftsskyldig har fått anstånd med en betalning ska han eller hon betala ränta med en räntesats som motsvarar basräntan. Anledningen till att basräntan har knutits till den räntesats som gäller för sexmånaders stats- skuldväxlar, och inte till t.ex. statslåneräntan, anges i förarbetena vara framför allt att kredittiden i de flesta fall torde bli tämligen kort och att de instrument som ligger till grund för räntenivån ska ha en tillräckligt stor omsättning för att räntesättningen ska vara marknadsmässig (prop. 1996/97:100 s. 335 f.).

Beträffande underhållsstöd gäller att en förälder som är underhållsskyldig mot ett barn men inte fullgör denna skyldig ska återbetala ett belopp till staten som helt eller delvis motsvarar det underhållsstöd som Försäkringskassan betalat ut för barnet. Om den betalningsskyldige inte betalar ett fastställt återbetalnings- belopp i rätt tid eller har beviljats anstånd med återbetalningen ska enligt 36 § lagen om underhållsstöd ränta betalas på skulden. Regeringen fastställer för varje år vilken ränta som ska gälla vid sådana krav. För 2008 ska räntan vara 2,1 procent enligt förordningen (2007:1308) om ränta på återbetalning för år 2008 enligt lagen om underhållsstöd. Denna ränta ska motsvara statens

233

Mina överväganden

SOU 2009:6

utgifter för sin upplåning och beräknas efter samma grunder som gäller för låneränta på studielån (prop. 1995/96:208 s. 48 och 101). Räntan beräknas som genomsnittsräntan av emissionsräntorna för statsskuldväxlar och statsobligationer för de tre senaste åren. Orsaken till att räntan beräknas på ett genomsnitt för tre år är att allt för stora fluktuationer av räntorna ska kunna undvikas (prop. 1987/88:116 s. 46). Varken studielåneräntan eller räntan vid åter- betalning av underhållsstöd är avdragsgill och räntesatsen har därför reducerats med 30 procent.

En annan referensränta som används i olika sammanhang är statslåneräntan. Denna ränta används framför allt i vissa skatte- sammanhang, men ligger även till grund för t.ex. beräkningen av den ränta och den ränteliknande avgift som tas ut vid utbetalning respektive återkrav av bostadsbidrag efter avstämning mot taxerad inkomst. Även tillägg eller avgift som utgår vid utbetalning eller återkrav av mellanskillnaden mellan preliminär och slutlig sjuke- rsättning är baserad på statslåneräntan. Hänvisningar till stats- låneräntan förekommer emellertid även i privaträttsliga avtal. Statslåneräntan beräknas som den genomsnittliga marknadsräntan på statsobligationer med en återstående löptid på minst fem år. Statslåneräntan avspeglar därmed en riskfri lång marknadsränta. Den fastställs för varje vecka av Riksgäldskontoret. Den 24 oktober 2008 uppgick statslåneräntan till 3,54 procent.

Som jag har anfört ovan bör den ränta som tas ut vid anstånd eller avbetalning enligt en återkravslag täcka såväl upplånings- kostnader som kostnader för eventuella kreditförluster. I enlighet härmed anser jag att den ränta som ska ligga till grund för beräkningen av räntan vid anstånd i återkravsärenden så väl som möjligt bör spegla dessa kostnader. Den referensränta som fast- ställs av Riksbanken har inte någon koppling till statens kostnader för utlåning, utan närmast till det allmänna ränteläget på markna- den. Jag anser därför att denna ränta är mindre lämplig att använda som utgångspunkt vid beräkningen av anståndsräntan.

Inte heller den ränta som tas ut enligt 36 § lagen om under- hållsstöd bör enligt min mening ligga till grund för anståndsräntan enligt en återkravslag. Denna ränta är mycket låg och den ligger klart under en vanlig ränta på ett banklån utan säkerhet. Den låga nivån hänger samman med att vare sig räntan på studielån eller räntan vid anstånd med återbetalning av underhållsstöd är avdragsgill vid beskattningen. Räntenivån är inte heller anpassad för att kunna täcka kreditförluster.

234

SOU 2009:6 Mina överväganden

Riksgäldskontoret har i en skrivelse till regeringen den 4 februari 2005 (Regeringskansliets dnr Fi2005/761/FMA/FAM) föreslagit att en analys ska göras av vilka referensräntor som ska användas i olika sammanhang utifrån vilka räntebindningstider och andra styreffekter som är avsedda. En ambition vid en sådan analys bör enligt Riksgäldskontoret vara att ändra kopplingen till referensräntor så att de använda räntorna bättre återspeglar det underliggande ekonomiska förhållandet. Statslåneräntan, som styrs av utvecklingen av räntor på obligationslån med löptider på fem år eller mer, används t.ex. ofta i fråga om fordrings- eller skuld- förhållanden som har en varaktighet på mindre än ett år. Detta är enligt Riksgäldskontoret inte en bra lösning, utan riktigare vore att basera räntan i sådana situationer på marknadsutvecklingen för ettåriga eller kortare förbindelser. Regeringen har ännu inte tagit ställning till Riksgäldskontorets förslag.

I återkravsärenden ges normalt anstånd under relativt korta perioder. Anstånd torde sällan ges med mer än ett år. Såväl statslåneräntan som statens utlåningsränta speglar ränteläget för betydligt längre kredittider. Med hänsyn härtill kan tyckas att det vid valet mellan de ovan nämna räntorna ligger närmast till hands att vid anstånd i återkravsärenden som referensränta använda den basränta som bestäms av Skatteverket. Denna ränta är konstruerad just för att spegla ränteläget vid korta kredittider. Basräntan fastställs emellertid av Skatteverket och är särskilt anpassad till det system med skattekonton som tillämpas på att skatteområdet. Jag är därför tveksam till att knyta anståndsräntan i en återkravslag till denna basränta.

Jag bedömer att det inom ramen för mitt uppdrag inte finns utrymme att göra en sådan djupgående analys som krävs för tillskapandet av en ny referensränta. Jag finner mig därför föranledd att föreslå att räntan vid anstånd i återkravsärenden knyts till en befintlig referensränta. Med hänsyn till att statens utlåningsränta redan i dag används just vid anståndssituationer enligt såväl fordringshanteringsförordningen som på socialför- säkringsområdet anser jag att det ligger närmast till hands att knyta anståndsräntan i en återkravslag till denna ränta. Detta ligger också i linje med de regler om ränta vid anstånd och avbetalningsplan som regeringen har föreslagit ska gälla på arbetslöshetsförsäkrings- området. En ytterligare fördel med en sådan ordning är – vilket särskilt framhölls när reglerna om ränta infördes på social- försäkringsområdet – att Försäkringskassan, som hanterar ett

235

Mina överväganden

SOU 2009:6

mycket stort antal återkravsärenden, inte behöver lägga om sina administrativa system. Om regeringen framöver bedömer att det finns anledning att ta fram nya referensräntor kan det dock finnas skäl att i det sammanhanget särskilt analysera om räntan vid anstånd i återkravsärenden ska knytas till en annan referensränta.

Det påslag med två procentenheter på statens utlåningsränta som tillämpas på socialförsäkringsområdet vid avbetalning av återkrav och anstånd synes framför allt vara avsett att kompensera för risken för kreditförluster. Den ligger också i linje med vad som gäller för ränta vid anstånd med betalningen av andra typer av statliga fordringar och även med de nyligen införda reglerna om ränta vid återkrav av arbetslöshetsersättning. Sammanfattningsvis anser jag att ränta enligt en återkravslag bör tas ut med en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlåningsränta med två procentenheter när den återbetalningsskyldige har beviljats anstånd med betalningen eller när en avbetalningsplan har överenskommits. Detta bör gälla även vid återkrav som beslutas av en kommun. Ränta bör börja löpa den dag som anståndet medgavs eller avtalet om avbetalningsplanen träffades. Om anstånd medges eller ett avtal om avbetalningsplan träffas innan återkravsfordringen har förfallit till betalning bör ränta dock inte tas ut för tiden före förfallodagen. Som jag berört ovan bör dock särskilda ränteregler gälla för studiemedel. Jag återkommer till detta nedan.

Dröjsmål vid avbetalning och anstånd

Jag har ovan föreslagit att den som har träffat överenskommelse om en avbetalningsplan eller beviljats anstånd med betalningen av ett återkrävt belopp ska betala en lägre ränta än dröjsmålsräntan. Även vid avbetalning eller anstånd kan det emellertid förekomma att den återbetalningsskyldige kommer i dröjsmål med betalningen. Dröjsmålsränta torde också i en sådan situation vara ett effektivt sätt att få den återbetalningsskyldige att betala i tid och följa en uppgjord betalningsplan. På socialförsäkringsområdet tas dröjs- målsränta i dag ut i sådana situationer. Dröjsmålsränta ska vidare enligt riksdagens beslut kunna tas ut vid återkrav av arbetslöshets- ersättning. Enligt min mening bör motsvarande ordning gälla även för återkrav som sker med stöd av en återkravslag. Detta bör komma till tydligt uttryck i lagtexten. Särskilda regler bör dock gälla för studiemedel.

236

SOU 2009:6

Mina överväganden

Ska en återbetalningsskyldig debiteras utlåningsränta från dagen denne tog emot ett oriktigt utbetalt belopp?

Enligt mina direktiv ska jag, utöver dröjsmålsränta och ränta vid anstånd eller återbetalningsplan, även överväga införandet av ränta från tidpunkten för den felaktiga utbetalningen. En sådan ränta skulle närmast kunna anses utgöra en form av utlåningsränta för den tid som den enskilde har disponerat det oriktigt utbetalda beloppet.

Möjlighet att ta ut en sådan ränta i stället för dröjsmålsränta finns i dag vid återkrav av studiemedel och bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan. Även på skatteområdet finns liknande regler om ränta. På de medel som finns på den skatt- eller avgiftsskyliges skattekonto löper såväl intäkts- som kostnads- ränta kontinuerligt. Denna räntekonstruktion är dock utformad med hänsyn till det särskilda systemet med skattekonton och jag anser inte att det är fullt jämförbart med vad som gäller vid återkrav av sociala förmåner. För statliga fordringar i övrigt finns inte några motsvarande regler.

På samma sätt som när det gäller räntenivåerna vid för sen betalning, avbetalning och anstånd anser jag att det beträffande frågan om utlåningsränta ska tas ut kan vara av intresse att jämföra med vad som gäller på det förmögenhetsrättsliga området.

Om parterna i ett fordringsförhållande inte kommit överens om annat är huvudregeln i räntelagen att ränta utgår först från fordringens förfallodag, och då i form av dröjsmålsränta. I vissa situationer kan ränta dock tas ut från en tidigare tidpunkt. Det gäller framför allt för fordringar som avser återgång av betalning när ett avtal har hävts på grund av kontraktsbrott eller liknande grund, som t.ex. att avtalet är ogiltigt på grund av svek eller handlande mot tro och heder (prop. 1975:102 s. 116). Bestämmel- sen är tillämplig oavsett vilken av parterna som har gjort sig skyldig till kontraktsbrottet och i praxis har skyldighet att betala ränta även ansetts föreligga när den som ska betala tillbaka pengar var i god tro (jfr NJA 2008 s. 392). Denna s.k. avkastningsränta ska enligt 2 och 5 §§ räntelagen utgå redan från den dag betalningen erlades med en räntesats som motsvarar den vid varje tid gällande referensräntan med ett tillägg av två procentenheter. Också i 65 § köplagen (1990:931) finns en regel om att en säljare som ska lämna tillbaka betalning på grund av att ett köp har hävts ska betala ränta från den dag han tog emot betalningen.

237

Mina överväganden

SOU 2009:6

När en myndighet återkräver en utbetald förmån med anledning av att den som har tagit emot förmånen har orsakat att den har utgått felaktigt kan det enligt min mening i vissa avseenden liknas vid att ett avtal hävs på grund av kontraktsbrott. Att införa en skyldighet att betala ränta från det att den oriktiga utbetalningen gjordes ligger alltså i linje med vad som gäller på det förmögen- hetsrättsliga området i dag.

Frågan är då om det finns skäl att införa en sådan utlåningsränta vid återbetalning enligt en återkravslag. I den ovan nämnda rapporten som låg till grund för propositionen med förslag till ränta vid återkrav på socialförsäkringsområdet gjordes bedöm- ningen att det som huvudregel bör vara möjligt att ta ut en utlåningsränta (Vissa regler om ränta i samband med återkrav, dnr S2005/10082/SF). Rapporten innehöll dock inte något konkret förslag till sådana regler. För egen del kan jag konstatera att den enskilde, genom den felaktiga utbetalningen, har fått möjlighet att disponera pengar som han eller hon inte har haft rätt till, samtidigt som staten eller en kommun har avhänts möjligheterna att förfoga över beloppet. Det kan då tyckas vara en rimlig utgångspunkt att den enskilde också får betala ränta för den tid som han eller hon har förfogat över pengarna. En sådan ordning skulle också, vilket särskilt framhölls i den ovan nämnda rapporten, sannolikt innebära en minskad benägenhet att tillgodogöra sig ersättning som man inte har rätt till och en ökad benägenhet att återbetala medel som utbetalas på felaktiga grunder. En utlåningsränta skulle vidare kunna fungera som ett incitament för den enskilde att snabbt agera och kontakta den utbetalande myndigheten eller kommunen när han eller hon har fått en felaktig utbetalning.

Det finns emellertid också vissa problem med att införa en utlåningsränta vid återkrav av välfärdsförmåner. Det är inte ovanligt att ett fel upptäcks lång tid efter att en felaktig utbetalning har gjorts. I vissa fall kan det dröja flera år innan felet upptäcks. I en sådan situation skulle räntan totalt kunna komma att uppgå till mycket höga belopp. Den återbetalningsskyldige riskerar också att drabbas hårt om det är långa handläggningstider hos den åter- krävande myndigheten. Om ett återkrav sker först lång tid efter utbetalningen riskerar han eller hon alltså att drabbas av höga räntekostnader helt utan egen förskyllan. Det kan också vara mer eller mindre slumpmässigt om ett fel upptäcks eller inte. Om och när ett fel upptäcks beror ofta på hur myndighetens kontrollrutiner är utformade. Påförande av en utlåningsränta kan därmed uppfattas

238

SOU 2009:6

Mina överväganden

som orättvist. Det ligger vidare enligt min mening i sakens natur att långa handläggningstider inte ska drabba den återbetalnings- skyldige. Ett ytterligare argument mot utlåningsränta är att den återbetalningsskyldige drabbas hårt om han eller hon först ska betala utlåningsränta och sedan om återkravet inte betalas i tid påföras dröjsmålsränta.

En möjlighet att komma till rätta med mycket höga ränte- kostnader och räntekostnader som bara delvis eller inte alls beror på den enskildes agerande skulle kunna vara att medge eftergift i sådana fall. Jag föreslår nedan att eftergift ska kunna ges om det finns synnerliga skäl. Det är dock enligt min mening tveksamt om rutinmässig eftergift på grund av t.ex. långa handläggningstider kan anses falla in under begreppet synnerliga skäl. En särskild eftergiftsbestämmelse för denna situation skulle i så fall behöva tas in i en återkravslag. Detta skulle innebära ett ytterligare prövnings- moment i återkravsärendet och även att förutsägbarheten för den enskilde skulle minska. Redan av dessa skäl anser jag att utlånings- ränta inte är en lämplig lösning.

Jag kan också konstatera att statsmakterna har valt att inte införa en utlåningsränta vid återkrav inom arbetslöshetsförsäk- ringen. Motiveringen har varit att en sådan typ av ränta får anses betungande för den enskilde, särskilt i de fall det tar lång tid innan den felaktiga utbetalningen upptäcks eller beslutet om återkrav fattas (prop. 2008/09:3 s. 18).

Mot denna bakgrund anser jag att det inte ska införas någon bestämmelse i en återkravslag om att ränta ska tas ut redan från den dag en oriktig förmån togs emot. Som jag tidigare har berört tas ränta i dag ut på återkrav som avser bidrag till vissa funktions- hindrade elever i gymnasieskolan från den dag när bidraget uppbars. Mitt förslag innebär att ränta inte längre kommer att kunna tas ut på detta sätt. Jag återkommer nedan till frågan om hur ränta ska tas ut på studiemedel.

Särskilt om bostadsbidrag och sjukersättning i vissa fall

Vid återkrav av mellanskillnaden mellan preliminär och slutlig sjukersättning och mellan preliminärt och slutligt bostadsbidrag kan en ränteliknande avgift tas ut, som i vissa avseenden liknar en utlåningsränta. Vid återbetalning av bostadsbidraget bestäms avgiften av Försäkringskassan och tas ut på återbetalningsbelopp

239

Mina överväganden

SOU 2009:6

som överstiger 2 500 kr med 125 procent av den statslåneränta som gällde vid utgången av det kalenderår som bidraget avser. Om mottagaren av bostadsbidraget gör en förtida återbetalning av preliminärt bostadsbidrag senast den 30 september året efter bidragsåret är bidragstagaren befriad från avgift. Om det visar sig att det preliminära bostadsbidraget varit för lågt ska mellan- skillnaden betalas ut till den bidragsberättigade. På beloppet ska Försäkringskassan betala ränta med 60 procent av den statslåne- ränta som gällde vid utgången av det kalenderår som bidraget avser.

Vid återbetalning av preliminär sjukersättning bestäms avgiften av regeringen på grundval av den statslåneränta som gällde vid utgången av det år som ersättningen avser. Detsamma gäller det tillägg som ska betalas av Försäkringskassan om det visar sig att preliminär sjukersättning har betalats ut med för lågt belopp.

Jag har tidigare föreslagit att återkrav av preliminär sjuk- ersättning och preliminärt bostadsbidrag som grundar sig på att det vid en slutlig avstämning visar sig att någon har uppburit ersättning eller bidrag med för högt belopp inte ska omfattas av en återkravslag. Mot bakgrund av vad jag har anfört ovan om utlåningsränta anser jag dock att det finns anledning att särskilt överväga om konstruktionen med avgift och ränta respektive tillägg på återkrav efter avstämningen ska finnas kvar.

Vid bostadsbidrag ligger huvudansvaret för att alla förändringar av inkomsten rapporteras till Försäkringskassan på den enskilde bidragstagaren. Syftet med bestämmelserna om avgift och ränta vid återkrav efter en slutlig avstämning av bostadsbidraget är att skapa ett incitament för bidragstagarna att så korrekt som möjligt uppskatta sin inkomst och rapportera eventuella inkomst- förändringar till Försäkringskassan (jfr prop. 1995/96:186 s. 21 ff. och SOU 1995:133 s. 133). Systemet med avstämning mot taxerad inkomst är helt automatiserat. Också vid preliminär sjukersättning har mottagaren huvudansvaret för att ändrade förhållanden som påverkar ersättningsrätten anmäls till Försäkringskassan.

Eftersom de berörda avgifterna är konstruerade som ett en- gångsbelopp som påförs när återkravsbeslutet fattas påverkas dess storlek inte av långa handläggningstider eller av att det tar lång tid innan avstämningen görs. De nackdelar med en utlåningsränta som jag ovan har redogjort för är alltså inte aktuella vid återkrav av bostadsbidrag och sjukersättning efter avstämning. Den som uppbär förmånen bör också vara väl medveten om att han eller hon har en skyldighet att löpande rapportera förändringar till

240

SOU 2009:6

Mina överväganden

Försäkringskassan och att en avstämning mot kommer att ske. Mottagaren av bostadsbidrag har dessutom möjlighet att undvika att påföras avgiften genom att frivilligt göra en återbetalning. Jag anser mot den bakgrunden att det är motiverat att behålla dessa system. När ett återkrävt belopp inte betalas i rätt tid bör dröjsmålsränta debiteras på samma sätt som gäller vid andra återkrav. Sådan ränta ska dock inte kunna tas ut när den åter- betalningsskyldige inte betalar den ränteliknande avgiften i rätt tid eftersom ett sådant ränteuttag är att jämställa med ränta på ränta (jfr prop. 2006/07:49 s. 41 f.).

Ränta vid återkrav av studiemedel

Studiemedel består av studielån och studiebidrag. På studielånet ska en årlig ränta betalas. Denna bestäms för varje år av regeringen. För år 2008 uppgår räntan enligt förordning (2007:1336) om ränta på studielån för 2008 till 2,1 procent. På studiebidraget löper dock inte någon ränta. När ett beslut om återkrav av studiemedel har fattats ska den återbetalningsskyldige debiteras en särskild ränta på hela det återkrävda beloppet, dvs. på både lånedelen och bidragsdelen. Denna ränta tas ut från den dag då studiemedlen tagits emot med en räntesats som vid varje tidpunkt överstiger statens utlånings- ränta med två procentenheter (5,67 procent för år 2008). För att den återbetalningsskyldige inte ska behöva betala dubbla räntor tas i samband med att beslutet om återkrav fattas den upplupna studie- låneräntan om 2,1 procent på det lånebelopp som återkrävs bort.

Den ränta som tas ut vid återkrav på studiemedel utgör alltså en sådan utlåningsränta som enligt vad jag ovan har föreslagit inte generellt ska tas ut vid återkrav. De argument mot att införa en utlåningsränta som jag redovisat är giltiga även vid återkrav av studiemedel. Den ränta som tas ut vid återkrav av studiemedel kan vidare bli särskilt betungande vid återkrav efter avstämning mot den taxerade inkomsten, eftersom återkravsbeslutet då regelmässigt fattas mellan ett och två år efter att studiemedlen betalades ut. I vart fall beträffande den del av studiemedlen som utgörs av bidrag finns starka skäl som talar för att reglerna om ränta ska anpassas till vad jag ovan har föreslagit ska gälla för återkrav av andra förmåner.

När det gäller studielån består förmånen för den enskilde i att han eller hon får låna pengar mot en mycket förmånlig ränta. För förmåner i form av bidrag innebär mitt förslag att den åter-

241

Mina överväganden

SOU 2009:6

betalningsskyldige får behålla det utbetalade bidragsbeloppet utan att behöva vidkännas någon räntekostnad fram till dess att återkravet förfaller till betalning. I överensstämmelse med detta skulle kunna hävdas att även den som ska återbetala studielån borde få behålla förmånen, dvs. att få ha kvar lånet med den förmånliga räntan, utan att behöva betala någon ränta därutöver till dess det återkrävda beloppet förfaller till betalning.

Mot detta kan emellertid anföras att den nuvarande ordning som gäller för uttag av ränta vid återkrav av studiemedel är väl etablerad och har tillämpats under lång tid. En ändring av reglerna för ränta vid återkrav av studiemedel så att de överensstämmer med vad jag har föreslagit ska gälla för övriga förmåner som omfattas av en återkravslag skulle således innebära en stor förändring i förhållande till vad som gäller i dag. En sådan ändring skulle också kräva omfattande förändringar av CSN:s administrativa system, vilket är förenat med stora kostnader. En ändring av räntereglerna torde vidare kunna medföra en betydande minskning av statens ränteinkomster.

Regeringen har i november 2007 tillsatt en studiesocial kommitté (dir. 2007:153) som bl.a. ska föreslå förändringar i regelverket inom studiemedelssystemet och även föreslå åtgärder för att förhindra felaktiga utbetalningar. Jag har erfarit att denna kommitté överväger huruvida studiemedel ska betalas ut i efterskott i stället för som nu i förskott. Om studiemedelssystemet ändras innebär det att också reglerna om ränta vid återkrav kan behöva anpassas till det nya regelsystemet. Jag anser därför inte att det är motiverat att i dagsläget föreslå några materiella förändringar när det gäller uttag av ränta vid återkrav av studiemedel. De särskilda regler som gäller för ränta vid återkrav av studiemedel bör enligt min mening däremot föras in i en återkravslag.

När ett återkrav avser studiehjälp saknas anledning till att dröjsmålsränta inte ska tas ut på samma sätt som vid återkrav av andra förmåner.

Skyldighet för den utbetalande myndigheten eller kommunen att betala ränta

Vid remissbehandlingen av den departementspromemoria som låg till grund för regeringens proposition om ränta vid återkrav inom arbetslöshetsförsäkringen framfördes från några håll att det bör

242

SOU 2009:6

Mina överväganden

finna en parallellitet i ränteregleringen så att även ersättnings- mottagaren får möjlighet att kräva ränta av staten eller arbets- löshetskassan om han eller hon inte har fått den ersättning som han eller hon varit berättigad till.

Rent principiellt kan det förefalla rimligt att det ska finnas en ömsesidighet i förhållandet mellan den enskilde och en myndighet eller kommun när det gäller skyldigheten att betala ränta. En sådan ordning gäller också vid det årliga bestämmandet av slutlig sjuk- ersättning och slutligt bostadsbidrag efter avstämning och även på skatteområdet vid avstämning av skattekonto. Om det visar sig att Försäkringskassan har betalat ut för litet sjukersättning eller bostadsbidrag eller att den skatt- eller avgiftsskyldige har haft ett överskott på sitt skattekonto ska myndigheten betala ett räntebaserat tillägg eller ränta på dessa belopp. Såväl systemen med preliminär sjukersättning och bostadsbidrag som skattekonto- systemet bygger emellertid på att preliminära utbetalningar respektive insättningar görs och att ränta aktualiseras först när det slutligen fastställs vilket belopp som den bidragsberättigade eller skattskyldige har rätt till respektive ska betala.

Mitt förslag innebär att dröjsmålsränta och även eventuell anståndsränta ska tas ut när den som är återbetalningsskyldig inte betalar i tid. En motsvarande skyldighet för en myndighet eller en kommun att betala ränta skulle därmed innebära att ränta skulle betalas om det visar sig att myndigheten eller kommunen inte till fullo betalar ut en förmån i rätt tid. Införandet av sådan en generell skyldighet för en myndighet eller en kommun är emellertid förknippat med praktiska problem. I många fall har den enskilde inte en absolut rätt till en förmån. Om förmånen ska betalas ut eller inte och med vilket belopp den ska utgå är beroende av att den utbetalande myndigheten bedömer att vissa krav är uppfyllda. Det är därmed redan av denna anledning tvivelaktigt om det går att hävda att det finns en skyldighet för myndigheten eller kommunen att betala ut förmånen en viss dag. För många förmåner som kommer att omfattas av en återkravslag finns vidare inte någon bestämd utbetalningsdag. Det saknas därmed någon absolut förfallodag från vilken dröjsmålsränta skulle kunna beräknas. Helt bortsett från dessa praktiska problem anser jag emellertid inte att det är rimligt att det allmänna ska använda skattemedel till att betala ränta till enskilda på grund av att en utbetalning av en förmån till den enskilde sker med en mindre fördröjning. Vid mycket försenade utbetalningar finns, som framhållits i proposi-

243

Mina överväganden

SOU 2009:6

tionen med förslag till ränta vid återkrav inom arbetslöshets- försäkringen m.m., en möjlighet för den enskilde att väcka en skadeståndstalan mot staten enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) för skada som vållats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning (prop. 2008/09:3 s. 17). En sådan skade- ståndstalan kan även väckas mot en kommun. Med hänsyn till det anförda anser jag inte att det vore lämpligt att införa en skyldighet att betala ränta för myndigheter eller kommuner. Jag anser inte heller att det ligger inom ramen för mitt uppdrag att lämna ett sådant förslag.

Avdragsrätt för räntor

Utgifter för räntor ska enligt huvudregeln i 42 kap. 1 § inkomst- skattelagen (1999:1229) dras av vid inkomstbeskattningen. På socialförsäkringsområdet innebär detta att dröjsmålsränta eller ränta vid avbetalningsplan eller anstånd beträffande återkrav av socialförsäkringsförmåner är avdragsgill. Detsamma gäller de räntor som tas ut vid återkrav av förmåner som CSN betalar ut. Undantag från denna huvudregel gäller dock för ränta på studielån och på belopp som en underhållsskyldig ska betala tillbaka enligt 36 § lagen om underhållsstöd samt för sådan avgift som tas ut vid återkrav av preliminär sjukersättning och bostadsbidrag efter avstämning mot pensionsgrundande inkomst respektive taxerad inkomst. Dessa utgifter är enligt 9 kap. 7 § inkomstskattelagen inte avdragsgilla. Å andra sidan har ränte- och avgiftsnivån bestämts med hänsyn till att räntan eller avgiften inte är avdragsgill.

Skatteverket framförde i sitt remissvar över den departements- promemoria som låg till grund för regeringens proposition om ränta vid återkrav inom arbetslöshetsförsäkringen att de räntor som föreslås tas ut vid återkrav av arbetslöshetsersättning, dvs. dröjsmålsränta och ränta vid anstånd eller avbetalningsplan, inte borde få dras av vid inkomstbeskattningen. Den borttagna avdragsrätten borde enligt Skatteverket kompenseras genom att räntesatsen justerades så att slutresultatet blir detsamma. Detta skulle enligt Skatteverket innebära att räntan som tas ut bör vara 30 procent lägre än den ränta som skulle vara avdragsgill. Detta skulle enligt Skatteverket bli enklare och mer rättvist för den som betalar räntorna, samtidigt som den administrativa bördan minskar för arbetslöshetskassorna och Skatteverket. Regeringen, som

244

SOU 2009:6

Mina överväganden

konstaterade att frågan om de föreslagna räntorna skulle undantas från avdragsrätten vid inkomstbeskattningen inte hade behandlats i promemorian som låg till grund för propositionen, ansåg sig inte ha möjlighet att inom ramen för lagstiftningsärendet ta ställning i frågan.

Enligt min mening finns det fördelar för både den enskilde och det allmänna med Skatteverkets förslag. Det är emellertid en skatterättslig fråga huruvida räntor som tas ut vid återkrav enligt en återkravslag ska få dras av inkomstbeskattningen eller inte. Jag anser att det ligger utanför ramen för mitt uppdrag att lämna något förslag i detta avseende. Jag kan emellertid konstatera att övriga räntor som tas ut när staten beviljar anstånd i olika sammanhang är avdragsgilla.

Avgifter

Hanteringen av återkravsfordringar medför administrativa kostna- der för myndigheterna och kommunerna. Myndigheter och kom- muner kan i dag ta ut ersättning för åtgärder som syftar till att förmå den som är återbetalningsskyldig att betala sin skuld med stöd av lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. Enligt förordningen (1981:1057) om ersättning för inkasso- kostnader m.m. får ersättning tas ut med högst 160 kronor för skriftligt betalningskrav och 150 kronor för upprättande av en skriftlig amorteringsplan i samråd med den betalningsskyldige. Ersättning kan även tas ut med högst 50 kronor för en skriftlig betalningspåminnelse under förutsättning att avtal härom har träffats senast vid skuldens uppkomst. Lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. reglerar bara ersättningsskyldigheten för åtgärder som vidtas med avseende på en förfallen skuld, dvs. efter det att förfallodagen har inträtt. Kostnader för faktureringar, aviseringar eller påminnelser som görs före en fordrans förfallodag omfattas alltså inte av lagen. Inte heller frågan om en gäldenär är skyldig att ersätta kostnader för förhandsavisering och bokföring av betalning enligt en amorteringsplan som har upprättats på indrivningsstadiet omfattas av lagen (prop. 1980/81:10 s. 158). Att förhandsavisering i en sådan situation inte omfattas av lagen har i propositionen motiverats med att aviseringen inte utgör en åtgärd som syftar till en förmå gäldenären att betala en förfallen skuld,

245

Mina överväganden SOU 2009:6

eftersom amorteringsplanen innebär att nya förfallotider har fastställts.

På studiestödsområdet har regeringen bemyndigats att meddela föreskrifter om att CSN får ta ut avgifter för sina administrativa kostnader i samband med återkrav av studiestöd (6 kap. 4 § studiestödslagen). Med stöd av denna bestämmelse har regeringen föreskrivit att CSN får ta ut en expeditionsavgift med 100 kronor för varje kalenderår som återbetalning enligt återkravet pågår. Expeditionsavgiften är alltså inte beroende av om CSN vidtar en viss åtgärd, t.ex. skickar ut ett betalningskrav, utan avgiften ska tas ut så snart det föreligger ett beslut om återbetalningsskyldighet.

Jag anser inte att jag har anledning att föreslå någon ändring beträffande de avgifter som CSN får ta ut i dag. När det däremot gäller Försäkringskassan, Migrationsverket och kommunerna bör dessa enligt min mening ges möjlighet att ta ut avgifter för att täcka sina administrativa kostnader vid återkrav. Avgifter bör således kunna tas ut för t.ex. förhandsaviseringar och bokföringsåtgärder och även för annan hantering av återkrav, såväl innan som efter att det har förfallit till betalning. Sådana avgifter bör också kunna tas ut för hanteringen av avbetalningsplaner och betalningsanstånd. Även avgifter vid betalningspåminnelser bör kunna tas ut. Den möjlighet som finns att debitera avgifter vid betalningspåminnelser enligt lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. gäller endast när det finns ett avtal med gäldenären om detta. I återkravsärenden finns det av naturliga skäl inte några sådana avtal, såvida inte påminnelseavgift ske utgå enligt avtal om avbetalningsplan eller anstånd. Jag anser att myndigheter och kommuner bör kunna ta ut påminnelseavgifter oavsett om det finns ett avtal härom. När det gäller andra åtgärder som omfattas av lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. bör avgifterna inte bestämmas till ett högre belopp än vad som följer av förordningen om ersättning för inkassokostnader m.m. Det finns dock inte något hinder mot att en lägre avgift tas ut. Nivån på avgifterna bör enligt min mening bestämmas efter självkostnadsprincipen, vilket innebär att av- gifterna aldrig bör få överstiga den kostnad som myndigheten eller kommunen har för hanteringen av återkravet.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om berörda avgifter. Det får ankomma på regeringen att också överväga huruvida CSN bör få ta ut ytterligare avgifter vid återkrav. När det gäller kommunernas möjligheter att ta ut avgifter för sina administrativa kostnader bör

246

SOU 2009:6

Mina överväganden

beslut om sådana avgifter lämpligen fattas av respektive kommun. Jag föreslår därför att kommunerna ges en föreskriftsrätt på detta område.

5.8Skyldighet att återkräva

Mitt förslag: Den myndighet eller kommun som beslutat om en förmån ska återkräva vad som oriktigt betalats ut om en återbetalningsskyldighet föreligger. Migrationsverket och kommunerna ska dock inte vara skyldiga att återkräva bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Kommunerna ska inte heller vara skyldiga att återkräva introduktions- ersättning eller ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § social- tjänstlagen.

Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela bestämmelser om att belopp under en viss gräns inte behöver återkrävas.

En kommun får underlåta att återkräva oriktigt utbetalade förmåner om kostnaderna för bevakning och indrivning av sådana fordringar inte står i proportion till de återkrävda beloppen.

Förmåner som beslutas av Försäkringskassan, CSN och

Migrationsverket

Det bör anges uttryckligen i en återkravslag att om någon är återbetalningsskyldig för en förmån ska den myndighet som fattat beslut om förmånen återkräva vad som oriktigt betalats ut.

En sådan uttrycklig bestämmelse finns t.ex. i lagen om ersätt- ning och ledighet för närståendevård samt lagen om ersättning till smittbärare. Där anges att Försäkringskassan ska besluta om återbetalning av ersättning om förutsättningarna för återkrav är uppfyllda. Det förekommer även att reglerna utformats på så sätt att ”återbetalning ska ske”. Så är t.ex. fallet beträffande återkravs- bestämmelserna i AFL och lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag. Det är alltså den enskilde som står i fokus för bestämmelserna, men samtidigt finns det ett underförstått krav på den berörda myndigheten att den måste vidta åtgärder för att återbetalning ska komma till stånd. Endast i de undantagsfall som

247

Mina överväganden

SOU 2009:6

särskilt angivits får myndigheten underlåta att vidta åtgärder, vanligtvis genom att efterge återbetalningsskyldigheten. Eftergift behandlas i avsnitt 5.9. Det råder knappast någon tvekan om att skyldigheten för den berörda myndigheten att besluta om återbetalning är densamma i de angivna fallen. Det ligger ett värde i att det generellt ska vara en skyldighet för en myndighet att återkräva när förutsättningarna för återbetalningsskyldighet före- ligger.

I 5 kap. 1 § studiestödslagen anges i båda återkravsbestämmel- serna att det som betalats ut för mycket ska krävas tillbaka. Även om det är underförstått att det är CSN som ska kräva tillbaka är det i övrigt en tydlig regel riktad till den berörda myndigheten om att återkrav ska ske. Mitt förslag om skyldighet för en myndighet att återkräva innebär således inte någon skillnad i materiellt hänseende. Det bör dock påpekas att det beträffande återkravsreglerna i förordningen om bidrag till vissa funktionshindrade elever i gymnasieskolan och förordningen om statsbidrag för tecken- språksutbildning gäller att det felaktiga beloppet kan återkrävas. Det är alltså inte fråga om en uttrycklig skyldighet för den berörda myndigheten, dvs. CSN, att återkräva en felaktig utbetalning. Något skäl till varför återkrav av oriktiga utbetalningar ska regleras annorlunda i dessa fall har inte framkommit.

Som jag tidigare förordat bör en återkravslag gälla förmåner som utgår enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. Att en person ska vara återbetalningsskyldig för en förmån som utgått oriktigt är emellertid en sak och leder inte med nödvändighet till att Migrationsverket eller en kommun ska vara skyldig att kräva tillbaka vad som betalats ut oriktigt. Återkravskyldigheten för sådant bistånd måste nämligen bedömas utifrån delvis andra utgångspunkter. Biståndet liknar i många avseenden det ekono- miska bistånd som kan utgå enligt socialtjänstlagen. Båda bistånden är försörjningsstöd och utgår när den enskilde saknar möjligheter att försörja sig själv på annat sätt. Biståndet till asylsökande m.fl. är huvudsakligen avsett att täcka samma typ av kostnader som det ekonomiska biståndet enligt socialtjänstlagen och i praktiken fyller biståndet till asylsökande m.fl. samma funktion för dessa personer som socialtjänstlagen fyller för andra personer som vistas i Sverige. Det är dock inte avsett att ge samma levnadsstandard som ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. En person som har rätt till bistånd enligt lagen om mottagande av asylsökande m.fl. kan inte få bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen när det gäller

248

SOU 2009:6

Mina överväganden

förmåner av motsvarande karaktär. Däremot kan han eller hon komma i fråga för andra insatser enligt socialtjänstlagen. Det ansvar som en kommun har enligt socialtjänstlagen för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver är alltså begränsat när det gäller personer som omfattas av lagen om mottagande asylsökande m.fl. och huvudansvaret för försörjningen av denna grupp har i stället lagts över på Migrationsverket.

Med hänsyn till att biståndet till asylsökande endast ger dessa personer en minimistandard måste det anses tvivelaktigt huruvida och i vilken mån biståndet kan återkrävas. I vart fall så länge biståndet utgår måste det anses i det närmaste uteslutet att en återbetalningsskyldig kan betala tillbaka vad som oriktigt betalats ut. En återkravsskyldighet för Migrationsverket skulle därför medföra att ett stort antal återkravsfordringar blev liggande hos den utbetalande myndigheten utan att den har möjlighet att få betalning. Migrationsverket skulle vidare behöva satsa resurser på att bevaka fordringarna. Med hänsyn till det anförda anser jag inte att det bör införas en återkravsskyldighet beträffande bistånd till asylsökande. I stället bör det ankomma på Migrationsverket att i varje enskilt fall självt avgöra huruvida återkrav ska ske eller inte.

Förmåner som beslutas av kommunerna

Med undantag för introduktionsersättning, bistånd till asylsökande och resekostnadsersättning vid sjukresor, som i dag inte kan återkrävas, är återkravsreglerna beträffande de förmåner som utbetalas av en kommun utformade på så sätt att kommunen får besluta om återbetalning om förutsättningarna för återbetalning är uppfyllda. Så är t.ex. fallet i socialtjänstlagen och lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. Någon närmare motivering till att bestämmelserna fått denna utformning har inte stått att finna. Möjligen kan ett motiv ha varit principen om den kommunala självstyrelsen. Frågan är då om kommunerna liksom statliga myndigheter ska bli tvungna att återkräva. Som jag redovisat i avsnitt 5.3 skiljer sig framför allt det ekonomiska bistånd enligt socialtjänstlagen som lämnas av kommunerna från andra förmåner bl.a. genom att det är det yttersta skyddsnätet för behövande. Genom biståndet ska den enskilde tillförsäkras en skälig levnads- nivå och biståndet träder in när den enskildes möjligheter till andra förmåner inte är tillräckliga eller helt saknas. En kommun kan

249

Mina överväganden

SOU 2009:6

därför ha svårigheter att återkräva allt eller delar vad som oriktigt betalats ut när det skulle leda till den enskilde betas möjlighet att försörja sig. Jag har nyss kommit till den slutsatsen att det inte bör införas en återkravsskyldighet för bistånd enligt lagen om bistånd till asylsökande. De skäl som jag därvid anfört talar i mycket mot att återkravsskyldighet ska gälla för ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen. Frågan om en kommun ska vara principiellt skyldig att återkräva ekonomiskt bistånd måste vidare ses mot bakgrund av vad som gäller beträffande kommunernas möjlighet att genomdriva en återbetalningsskyldighet när den enskilde inte betalar frivilligt. Kommunerna är i dag hänvisade till att väcka talan vid domstol när den enskilde inte vill betala och vid ekonomiskt bistånd enligt socialtjänstlagen är framgången med en sådan talan beroende av att den enskildes sociala rehabilitering inte påverkas negativt. Kommunerna har inte heller getts en uttrycklig möjlighet att avräkna vad som oriktigt betalats ut mot senare utbetalningar på samma sätt som allmänt gäller på socialförsäkringsområdet. En återkravsskyldighet skulle i praktiken innebära att kommunerna blev ålagda att föra talan mot enskilda, något som skulle vara kostnadskrävande för både den enskilde och kommunerna samtidigt som utsikterna till framgång är begränsade så länge som behovet av social rehabilitering ska beaktas av domstolen. För egen del kan jag inte se att man kan lätta på detta villkor utan att man rubbar grundvalarna för det ekonomiska biståndet. Man kan då inte heller ge kommunerna en formell rätt att avräkna återkrav på ekonomiskt bistånd mot en senare utbetalning av sådant bistånd. Jag anser således att kommunerna inte bör bli skyldiga att återkräva ekonomiskt bistånd, utan att det fortfarande bör överlåtas på dem att avgöra om återkrav ska ske eller ej. Detsamma anser jag bör gälla beträffande återkrav av bistånd till asylsökande i den mån det betalats av ut av kommunen. Till frågan om samordning mellan Migrationsverkets och en kommuns återkrav av detta bistånd återkommer jag i författningskommentaren.

Inte heller när det gäller introduktionsersättning anser jag att kommunerna bör åläggas en skyldighet att återkräva oriktigt utbetald ersättning. En kommun kan välja att betala ut introduk- tionsersättning i stället för ekonomiskt bistånd till flyktingar och vissa andra utlänningar som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet. En förutsättning är dock att utlänningen förbinder sig att följa en uppgjord introduktionsplan. Intro- duktionsersättningen är tänkt att ersätta det ekonomiska biståndet

250

SOU 2009:6

Mina överväganden

som försörjningskälla under utlänningens första introduktionstid i Sverige. Anledning till att kommunerna har givits en möjlighet att betala ut introduktionsersättning i stället för ekonomisk bistånd har angivits vara att ekonomiskt bistånd kan vara passiviserande och ge fel signaler till flyktingar som kommer till Sverige (prop. 1991/92:172 s. 10). Nivån på introduktionsersättningen bestäms av kommunerna, men det föredragande statsrådet utgick vid lagens tillkomst från att kommunerna skulle fastställa nivån på ersättningen så att den enskilde tillgodoses en skälig levnadsnivå (a.a. s. 16). Enligt uppgift från Sveriges kommuner och landsting är det uppskattningsvis cirka 60 procent av kommunerna som ger stöd till utlänningar genom introduktionsersättning i stället för ekonomiskt bistånd. Ersättningen torde generellt betalas ut med ett något högre belopp än sådant bistånd. Introduktionsersättningen fyller i princip samma funktion som det ekonomiska biståndet och även om ersättningsnivåerna normalt är något högre torde det, under den period som den återbetalningsskyldige uppbär introduktionsersättning, endast i undantagsfall vara möjligt för honom eller henne att betala tillbaka vad som oriktigt betalats ut. En återkravsskyldighet för kommunerna riskerar därmed, precis som när det gäller bistånd till asylsökande m.fl., att medföra att återkravsfordringar blir liggande hos kommunerna och att dessa drabbas av ökade kostnader för bevakning av återkravsfordringar som de inte kan få betalt för. Jag anser därför att det även beträffande introduktionsersättning bör överlåtas på kommunerna att avgöra om återkrav ska ske eller ej.

Det sagda utesluter emellertid inte att återkravslagen får omfatta introduktionsersättning för flyktingar och bistånd till asylsökande m.fl. eller att de nuvarande reglerna om återbetalning av ekono- miskt bistånd flyttas över till den lagen. När det gäller reglerna om återkrav av ekonomiskt bistånd är det som jag tidigare har påpekat främst bestämmelsen om återkrav enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen som då är aktuell. Däremot bör återkrav av annat bistånd som en kommun kan lämna enligt socialtjänstlagen fortfarande regleras i den lagen.

Till en återkravslag bör vidare överföras reglerna om återkrav av bostadsanpassningsbidrag, ekonomiskt stöd för personlig assistans till vissa funktionshindrade och kommunalt vårdnadsbidrag. Beträffande dessa förmåner saknas emellertid skäl, motsvarande dem som gör sig gällande beträffande introduktionsersättningen, biståndet till asylsökande m.fl. och det ekonomiska biståndet, för

251

Mina överväganden

SOU 2009:6

att de inte ska återkrävas av en kommun. Detsamma gäller resekostnadsersättningar vid sjukresor. Jag kan inte finna att hänsynen till den kommunala självstyrelsen kräver att kommunerna får möjlighet att själva avgöra om dessa förmåner ska återkrävas eller inte. I stället bör i likformighetens intresse samma regler gälla oavsett om det är fråga om förmåner som beslutas av statliga myndigheter eller kommunerna och undantag bör bara göras när förmånens särskilda natur talar för det.

Låga belopp ska inte behöva återkrävas

För vissa förmåner föreskrivs att belopp under en viss gräns inte behöver återkrävas. Så är fallet med vissa återkrav av bostadsbidrag men också beträffande studiemedel. Enligt Försäkringskassans vägledning om återkrav (Försäkringskassans vägledning 2005:3, version 4, s. 39) efterges vid återkrav av bostadsbidrag belopp under 1 000 kr under förutsättning att felutbetalningen orsakats av Försäkringskassan eller att en försummelse från den enskilde kan anses ursäktlig. De nya reglerna om preliminär sjukersättning inne- bär att belopp under 1 200 kronor vare sig ska återkrävas eller betalas ut. Enligt studiestödsförordningen ska belopp under 300 kronor inte krävas tillbaka vid återkrav på grund av för hög inkomst. Det är rimligt att det vid återkrav av alla de förmåner som betalats ut av statliga myndigheter införs en beloppsgräns för vad som behöver återkrävas. Det kan knappast vara ekonomiskt försvarbart att en myndighet ska satsa resurser på återkrav av alla oriktiga utbetalningar oavsett hur lite pengar det är fråga om. Vilka beloppsgränser som ska gälla behöver emellertid analyseras närmare och det är möjligt att gränserna inte ska vara enhetliga vid återkrav av alla de förmåner som omfattas av återkravslagen. En fråga som också kan behöva övervägas är hur man ska ställa sig när det finns flera återkrav som vart och ett avser ett lågt belopp men som sammantagna avser mera betydande belopp. När en enskild ett flertal gånger förorsakat att en förmån betalats ut oriktigt med mindre belopp synes det enligt min mening vara olämpligt att återkrav inte ska kunna göras gällande beträffande totalbeloppet. En annan ordning skulle innebära att upprepade försummelser premieras. Det synes inte ändamålsenligt att här analysera i detalj vilka gränser som är rimliga. Därtill är det mindre lämpligt att i lag reglera nivåer som kan behöva justeras regelbundet. Det är istället

252

SOU 2009:6

Mina överväganden

en vanlig ordning att i sådana frågor regeringen eller berörda myndigheter får fastlägga lämpliga beloppsnivåer.

Jag tvivlar på huruvida regeringen med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen kan bestämma beloppsgränser för vad som behöver återkrävas. De innefattar ju undantag från myndigheternas lagreglerade återkravsskyldighet. Ett bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser i frågan torde därför behövas. Det skulle möjligtvis kunna hävdas att något bemyndigande i frågan inte behövs vid Migrationsverkets återkrav av bistånd till asylsökande m.fl. eftersom den myndigheten får avgöra huruvida biståndet ska återkrävas eller inte. Jag anser emellertid att det ligger ett värde i att förutsättningarna för återkrav är enhetliga.

Även i kommunernas återkravsverksamhet kan det finnas anledning att uppställa gränser för vad som behöver återkrävas. Eftersom det överlämnas åt kommunerna att besluta om huruvida introduktionsersättning, bistånd till asylsökande m.fl. och ekono- miskt bistånd enligt socialtjänstlagen ska återkrävas har de möjlighet att inom denna ram sätta upp beloppsgränser för återkraven. När det gäller en kommuns skyldighet att återkräva andra förmåner talar samma skäl som anförts beträffande de statliga myndigheterna för att små belopp inte ska behöva återkrävas. Regeringsformen torde dock inte medge att kommunerna bemyndigas meddela sådana föreskrifter. Inte heller kan regeringen efter ett bemyndigande från riksdagen överlåta föreskriftsrätt i frågan till kommunerna. För att kommunerna inte ska belastas med återkravskostnader som inte står i proportion till de återkrävda beloppen måste det därför införas en särskild regel i återkravslagen om att återkrav får underlåtas.

Skyldigheten att återkräva ska omfatta även räntor och avgifter

Den som är återbetalningsskyldig ska enligt vad jag föreslagit i föregående avsnitt betala ränta och avgifter på det återkrävda beloppet. Jag anser att det av en återkravslag uttryckligen bör framgå att en myndighet eller kommun som återkräver en förmån även ska kräva att en återbetalningsskyldig betalar eventuella räntor och avgifter. Som jag tidigare har redovisat finns det dock beträffande introduktionsersättning, förmåner enligt lagen om bistånd till asylsökande m.fl. och ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § socialtjänstlagen skäl att inte införa en absolut skyldighet för en

253

Mina överväganden

SOU 2009:6

kommun eller Migrationsverket att återkräva biståndet. Det bör i stället ankomma på kommunen eller Migrationsverket att själva avgöra huruvida återkrav ska ske eller inte. Jag anser att detsamma bör gälla även i fråga om räntor och avgifter på sådant bistånd.

Särskilt om återkrav av förmåner som beslutats med tillämpning av EG-förordningarna 1408/71 och 1612/68

Skyldigheten att återkräva en förmån ska enligt mitt förslag åvila den myndighet eller kommun som beslutat om förmånen. Detta bör som huvudregel gälla även förmåner som har beslutats med tillämpning av förordningarna 1408/71 och 1612/68. Huvuddelen av dessa förmåner hanteras av Försäkringskassan och det är då också naturligt att Försäkringskassan beslutar om eventuella återkrav. När det gäller studiehjälp i form av studiebidrag och extra tillägg samt kommunalt vårdnadsbidrag är situationen emellertid något annorlunda. Beslut om rätten till dessa förmåner fattas av CSN respektive den berörda kommunen. Förmånerna betalas emellertid ut av Försäkringskassan, som också tar ställning till eventuell samordning med andra förmåner. Kommunalt vårdnads- bidrag till ett barn som är bosatt i Sverige betalas dock i vissa situationer ut av den berörda kommunen själv. När Försäkrings- kassan betalar ut studiebidrag och extra tillägg faktureras CSN i vissa fall för denna utbetalning, medan förmånerna i andra fall finansieras av Försäkringskassan. Försäkringskassan finansierar också utbetalningar av kommunalt vårdnadsbidrag som kassan gör.

När vårdnadsbidrag har betalats ut av en kommun bör det enligt min mening också vara kommunen som fattar beslut om återkrav. Även när Försäkringskassan har betalat ut en förmån som CSN eller en kommun har fattat beslut om kan det tyckas rimligt att CSN eller kommunen också ska fatta beslut om återkrav. Mot bakgrund av att Försäkringskassan tar ställning till om en person omfattas av det svenska regelsystemet enligt förordningarna 1408/71 och 1612/68 samt i vissa situationer betalar ut och även finansierar studiebidrag och extra tillägg samt kommunalt vårdnadsbidrag skulle det dock i sådana situationer kunna vara praktiskt att låta Försäkringskassan fattat beslut om återkrav. Det gäller i synnerhet om den oriktiga utbetalningen beror på ett fel som uppstått under handläggningen hos Försäkringskassan. Detta är dock en fråga som de berörda parterna själva har bäst kunskaper

254

SOU 2009:6

Mina överväganden

om. Enligt uppgift gör Försäkringskassan och CSN för närvarande en gemensam översyn av hanteringen av bl.a. studiehjälp som besluts med tillämpning av förordning 1408/71. Jag är mot den bakgrunden inte beredd att nu lägga fram något förslag om att låta Försäkringskassan fatta beslut om återkrav av förmåner som har beslutats av CSN eller en kommun.

5.9Eftergift

Mitt förslag: Återkrav och krav på ränta och avgifter ska få efterges helt eller delvis om det finns synnerliga skäl till det.

Det bör införas en eftergiftsregel

En utgångspunkt för mitt arbete har varit att oriktigt utbetalda belopp i sin helhet ska återkrävas om inte mycket starka skäl talar mot detta. För välfärdssystemens legitimitet är det som jag sagt tidigare angeläget att de inte överutnyttjas eller missbrukas och att utbetalningarna i de enskilda fallen inte överstiger vad som rätteligen ska utgå. Om oriktiga utbetalningar inte återkrävs på ett effektivt och stringent sätt finns risken att efterlevnaden av regelsystemen försvagas och att det banar väg för att fusk blir vanligare än det är i dag. Väl anpassade återkravsregler ingår alltså som en del i ett effektivt skydd av välfärdssystemen.

Ett annat skäl för att hela det oriktigt utbetalda beloppet i princip ska återkrävas är att det annars i förlängningen finns en risk att nuvarande ersättningsnivåer inte kan upprätthållas. Välfärds- systemen tar i anspråk en stor del av statens och kommunernas budget och oriktiga utbetalningar har en omedelbar effekt på samhällets finanser. Som nämnts tidigare finns undersökningar som visar på att de oriktiga utbetalningarna uppgår till stora belopp.

Det nu anförda har särskild betydelse när det gäller frågan om huruvida eftergift ska ges eller inte och i så fall under vilka förutsättningar det får ske. Eftergift av ett återkrav innebär ju att staten eller kommunen avsäger sig sin rätt att kräva tillbaka det oriktigt utbetalda beloppet och att den som fått beloppet i princip får behålla det. Eftergift av belopp som utgått som lån behöver dock inte innebära att låneskulden efterskänks. Lånet kan alltså fortsätta att var ett lån.

255

Mina överväganden

SOU 2009:6

Man skulle kunna ställa sig den principiella frågan om det är självklart att det överhuvudtaget ska finnas någon möjlighet till eftergift. Det går emellertid inte att komma ifrån att det finns situationer när ett återkrav bör kunna efterges. Det kan t.ex. vara fråga om fall där den enskildes personliga omständigheter är sådana att en undantagslös regel om återkrav skulle få effekter som är orimliga. Det är angeläget att statens återkravsverksamhet framstår som rättvis och kan godtas av allmänheten. Även om utgångs- punkten är att alla oriktiga utbetalningar ska krävas tillbaka måste man undvika en så rigorös utformning av regelsystemet att allmän- heten tar avstånd från det.

Frågan om eftergift av återkrav måste vidare ses i relation till vad som allmänt gäller vid eftergift av statens fordringar. Enligt 17 § fordringshanteringsförordningen får en myndighet helt eller delvis efterge en fordran, om det på grund av den betalningsskyldiges sjukdom eller av någon annan anledning är uppenbart oskäligt att kräva betalning. Det ingår inte i mitt uppdrag att överväga änd- ringar i den förordningen, som ju omfattar avsevärt många fler statliga fordringar än dem som avser återkrav av oriktiga utbetal- ningar från välfärdssystemen. Förordningen innebär att det även fortsättningsvis kommer att finnas en viss möjlighet till eftergift även om sådana regler inte införs i en generell lag om återkrav.

En teoretiskt tänkbar hållning skulle kunna vara att inte tillåta eftergift i andra fall än vad som i allmänhet gäller för statens fordringar. Eftergiftsregeln i fordringshanteringsförordningen ger dock mycket begränsade möjligheter till eftergift och är i princip tillämplig endast vid mycket ömmande fall. Beträffande återkravsfordringar kan det däremot finnas anledning att överväga en något mera liberal eftergiftsregel. Ett skäl härtill är syftena med de olika välfärdsförmånerna. De ska ge enskilda en social och ekonomisk trygghet och fylla behov som den enskilde inte själv kan tillgodose. Det går därför knappast att vid återkrav tillämpa samma eftergiftsregler som gäller beträffande statens fordringar i bl.a. affärsmässiga förhållanden. Härtill kommer att det skulle vara en onödigt omständlig ordning om en myndighet bara skulle kunna meddela eftergift med stöd av fordringshanteringsförordningen. Det skulle innebära att myndigheten fick avvakta med ett ställningstagande i eftergiftsfrågan till dess omständigheterna blivit sådana att eftergift enligt den förordningen kan ges. Under den tiden skulle myndigheten vara tvungen att bevaka fordringen med de ekonomiska och personella resurser som det kan kräva. Om det

256

SOU 2009:6

Mina överväganden

redan i samband med att återkrav övervägs framkommer omständigheter som bör föranleda eftergift, bör det därför finnas en möjlighet att direkt besluta om eftergift. Det leder mig till slutsatsen att – även om man skulle tycka att den nivån som gäller för eftergift enligt fordringshanteringsförordningen är den mest lämpliga – en särskild eftergiftsregel också måste finnas i en generell lag om återkrav. Jag konstaterar också att det helt övervägande antalet förmånsförfattningar med återkravregler ger möjlighet till eftergift och att en eftergiftsbedömning ingår som en integrerad del av ställningstagandet i frågan om återkrav. Det synes inte tillföra något att ändra på den ordningen.

Slutsatsen är alltså att det i en återkravslag bör införas en eftergiftsregel som inte är mer restriktiv än vad som gäller för eftergift enligt fordringshanteringsförordningen.

I det följande redovisar jag de omständigheter som fortsätt- ningsvis bör kunna föranleda eftergift. Därefter tar jag ställning till hur eftergiftsregeln i en generell återkravslag bör utformas.

Nuvarande eftergiftsbestämmelser

De eftergiftsregler som finns i de olika förmånsförfattningarna skiljer sig åt i fråga om förutsättningarna för eftergift. Ibland, som t.ex. i AFL, anges att eftergift får ges om det i det särskilda fallet finns anledning till det. I vissa författningar anges att särskilda skäl kan föranleda eftergift. En ytterligare variant är det i studie- stödslagen uppställda kravet på synnerliga skäl. Här kan också nämnas bestämmelsen i fordringshanteringsförordningen om att eftergift förutsätter att det ska vara uppenbart oskäligt att kräva betalning. De olika eftergiftsreglerna kan ses som en fallande skala där bestämmelsen i fordringshanteringsförordningen är mest restriktiv och regeln i bl.a. AFL är den minst rigorösa.

När det gäller bestämmelsen i fordringshanteringsförordningen är praxis att den ska tillämpas restriktivt. Eftergift har t.ex. beviljats med hänsyn till den enskildes sjukdom när det samtidigt pågick en skuldsanering och det enligt ett läkarintyg fanns risk för att en fortsatt indrivning kunde försämra den enskildes sjukdoms- tillstånd. På liknande sätt ansågs skäl för eftergift föreligga be- träffande ett mycket stort kravbelopp när den enskilde befann sig i svår ekonomisk situation och samtidigt led av vissa besvär. Delvis eftergift har beviljats när den enskilde visat god betalningsvilja men

257