Till statsrådet och chefen för

Miljödepartementet

Regeringen beslutade den 20 juni 2007 (dir. 2007:94) att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10, PBL). Utredaren ska vidare utreda och föreslå de processuella regler som behövs för den ändrade instansordningen samt för en samordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna. Genom tilläggsdirektiv den 20 december 2007 (dir. 2007:184) vidgades uppdraget till att omfatta bl.a. behovet av författningsändringar i fråga om förnybar energi, vattenverksamheter, riksintressen enligt 3 kap. miljöbalken, miljökonsekvensbeskrivningar samt samordning och samråd i prövningsförfarandet. Den 2 oktober 2008 beslutade regeringen genom tilläggsdirektiv (dir. 2008:119) att tillkalla ytterligare en särskild utredare. I båda tilläggsdirektiven ändrades tidpunkterna för redovisning av uppdraget.

Utredningen har antagit namnet Miljöprocessutredningen.

Den 20 juni 2007 förordnades lagmannen Ulf Andersson att vara särskild utredare.

Den 6 oktober 2008 förordnades rådmannen Lars Holmgård att vara särskild utredare.

Som sakkunniga förordnades fr.o.m. den 20 september 2007 professorn Peter Fitger och chefsrådmannen Claes Kristensson.

Som experter förordnades fr.o.m. den 20 september 2007 kanslirådet Camilla Adolfsson, miljörättsjuristen Oscar Alarik, departementssekreteraren Agnetha Alriksson, advokatfiskalen Karolina Ardesjö Lundén, fastighetsrådet Anders Dahlsjö, chefsrådmannen Jim Emilsson, kanslirådet Ivar Frostenson, juristen Agneta Gardar, rättssakkunniga Susanne Gerland, ämnesrådet Margaretha Gistorp, bolagsjuristen Ulrik Johansson,

departementssekreteraren Anna Josefsson, rådmannen Bjarne Karlsson, departementssekreteraren Mats Kryhl, rättssakkunniga Malin Larsson, departementssekreteraren Elisabeth Lidbaum, miljörättsjuristen Henrik Malmberg, miljörådet Lena Nilsson, lagmannen Håkan Nordling, förbundsjuristen Germund Persson, hovrättsrådet Liselotte Rågmark, 1:e länsjuristen Magnus Sandström, divisionschefen Micaela Schulman, kanslirådet Karin Sjökvist, enhetschefen Dan Töllborn, rättssakkunniga Sanna Viklund och departementssekreteraren Henrik Wingfors.

Advokaten Mårten Bengtsson förordnades som expert fr.o.m. den 9 oktober 2007 och docenten Jan Darpö förordnades som expert fr.o.m. den 15 oktober 2007.

Margaretha Gistorp entledigades fr.o.m. den 12 november 2007 och i stället förordnades departementssekreteraren Lena Källberg som expert fr.o.m. den 13 november 2007. Elisabeth Lidbaum entledigades fr.o.m. den 31 december 2007 och i stället förordnades departementssekreteraren Eva-Lena Almér som expert fr.o.m. den 1 januari 2008.

Som experter förordnades fr.o.m. den 1 januari 2008 chefsjuristen Fredrik Bonde, enhetschefen Karl-Erik Nilsson och generalsekreteraren Stefan Nyström.

Som experter förordnades fr.o.m. den 15 januari 2008 advokaten Bo Hansson, miljöjuristen Lennart Sandebjer och juristen Carl-Ivar Stahl, fr.o.m. den 21 januari 2008 departementssekreteraren Ingrid Hasselsten och fr.o.m. den 25 januari 2008 rådmannen Stefan Nilsson.

Karolina Ardesjö Lundén entledigades fr.o.m. den 29 februari 2008 och i stället förordnades advokatfiskalen Johan Svensson som expert fr.o.m. den 1 mars 2008.

Som experter förordnades fr.o.m. den 8 oktober 2008 kansli- rådet Magnus Blümer och civilingenjören Walter Johansson.

Henrik Wingfors entledigades fr.o.m. den 20 oktober 2008. Micaela Schulman entledigades fr.o.m. den 1 november 2008

och i stället förordnades enhetschefen Mårten Dunér som expert fr.o.m. den 1 november 2008.

Som expert förordnades fr.o.m. den 1 november 2008 ämnes- sakkunniga Ingela Sundelin.

Som sekreterare i utredningen har förordnats hovrättsassessorn Annika Sandersnäs Heijman (fr.o.m. den 13 augusti 2007), kammarrättsassessorn Ewa Mårdberg (fr.o.m. den 20 augusti 2007 t.o.m. den 31 mars 2008), hovrättsassessorn Dano Kostovski

(fr.o.m. den 18 februari 2008), chefsjuristen Peter Ardö (fr.o.m. den 1 mars 2008) och länsassessorn Cecilia Giese Hagberg (fr.o.m. den 1 mars 2008). Av sekreterarna är det i huvudsak Annika Sandersnäs Heijman och Dano Kostovski som har medverkat i arbetet med detta betänkande. Experten Stefan Nilsson har på ett ovärderligt sätt medverkat i arbetet kring vattenrättsliga frågor.

Utredningen har tidigare överlämnat delbetänkandena En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111), Miljödomstolarna – domkretsar – lokalisering – handläggningsregler

(SOU 2008:31) samt Prövning av vindkraft (SOU 2008:86). Utredningen överlämnar härmed sitt huvudbetänkande

Miljöprocessen.

Till betänkandet har fogats särskilda yttranden.

Undertecknad utredare fortsätter i enlighet med direktiven arbetet med frågor om riksintressen och miljökonsekvens- beskrivningar.

Stenungsund i januari 2009

Ulf Andersson

/ Annika Sandersnäs Heijman

Dano Kostovski

Innehåll

Sammanfattning ................................................................

19

Författningsförslag .............................................................

27

1

Förslag till lag om miljödomstolar................................................

27

2

Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken (1942: 740) .........

43

3

Förslag till lag om ändring i jordabalken (1970:994)...................

45

4

Förslag till lag om ändring i miljöbalken (1998:808)...................

48

5

Förslag till lag om ändring i lagen(1929:405)med vissa

 

 

föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-

 

 

norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 ..................

93

6

Förslag till lag om ändring ägofredslagen (1933:269)................

102

7

Förslag till lag om ändring i lagen (1945:119) om

 

 

stängselskydd för järnväg m.m. ..................................................

107

8

Förslag till lag om ändring i lagen (1957:390) om

 

 

fiskearrenden................................................................................

108

9

Förslag till lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa

 

 

åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m................

109

10 Förslag till lag om ändring i fastighetsbildningslagen

 

 

(1970:988)...................................................................................

116

11 Förslag till lag om ändring i väglagen (1971:948) ....................

122

12 Förslag till lag om ändring i lagen (1971:1037) om

 

 

äganderättsutredning och legalisering ......................................

124

7

Innehåll SOU 2009:10

13

Förslag till lag om ändring i expropriationslagen

 

 

(1972:719)...................................................................................

125

14

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1084) om

 

 

avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag.........

133

15

Förslag till lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)...

135

16

Förslag till lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).....

137

17

Förslag till lag om ändring i lagen (1973:1150) om

 

 

förvaltning av samfälligheter......................................................

138

18

Förslag till lag om ändring i bostadsförvaltningslagen

 

 

(1977:792)...................................................................................

142

19

Förslag till lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa

 

 

rörledningar ................................................................................

144

20

Förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)......

146

21

Förslag till lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)........

147

22

Förslag till lag om ändring i lagen (1980:307) om

 

 

skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för

 

 

rättegångskostnader ...................................................................

148

23

Förslag till lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa

 

 

torvfyndigheter...........................................................................

149

24

Förslag till lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10) ...

152

25

Förslag till lag om ändring i lagen (1987:11) om

 

 

exploateringssamverkan .............................................................

155

26

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:97) om

 

 

förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna

 

 

och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. .....................

156

27

Förslag till lag om ändring i lagen (1988:950) om

 

 

kulturminnen ..............................................................................

158

28

Förslag till lag om ändring i minerallagen (1991:45)................

160

29

Förslag till lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614)......

163

8

SOU 2009:10

Innehåll

30

Förslag till lag om ändring i ellagen (1997:857) .......................

164

31

Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1320) om

 

 

kärnkraftens avvecklande...........................................................

166

32

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:811) om införande

 

 

av miljöbalken.............................................................................

167

33

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda

 

 

bestämmelser om vattenverksamheter......................................

169

34

Förslag till lag om ändring i lagen (1998:813) om införande

 

 

av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet...

187

35

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder

 

 

för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga

 

 

kemikalieolyckor........................................................................

189

36

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1175) om rätt att

 

 

använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar...

191

37

Förslag till lag om ändring i lagen (1999:1176) om rätt att

 

 

använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter

 

 

och domstolar.............................................................................

192

38

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:875) om särskilda

 

 

förvaltningar om vissa elektriska anläggningar ........................

193

39

Förslag till lag om ändring i lagen (2004:1199) om handel

 

 

med utsläppsrätter......................................................................

195

40

Förslag till lag om ändring naturgaslagen (2005:403)..............

196

41

Förslag till förordning med instruktion för

 

 

Koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och

 

 

vattenverksamhet .......................................................................

197

42

Förslag till förordning om ändring i kungörelsen

 

 

(1971:549) om fastighetsdomstol .............................................

200

43

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1983:1011) om vissa underrättelser enligt den svensk-

 

 

norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929...............

201

9

Innehåll SOU 2009:10

44

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol ...................

202

45

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1996:379) med hovrättsintruktion...........................................

203

46

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1996:381) med tingsrättsintruktion.........................................

208

47

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd...........

211

48

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1998:928) om bygde- och fiskeavgifter ...................................

214

49

Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:940)

 

 

om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken..............

216

50

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1998:1323) om miljödomstolars domkretsar..........................

218

51Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(1998:1388) om vattenverksamhet m.m. ..................................

220

52

Förslag till förordning om ändring i förordningen

 

 

(2007:825) med länsstyrelseinstruktion....................................

223

1

Inledning .................................................................

225

2

Bakgrund.................................................................

229

2.1

Miljölagstiftningens framväxt................................................

229

2.2

Miljöbalken.............................................................................

231

2.3 Miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet .....................

236

 

2.3.1

Miljöfarlig verksamhet................................................

236

 

2.3.2

Vattenverksamhet .......................................................

238

3

Prövningsmyndigheter ...............................................

241

3.1

Gällande ordning....................................................................

241

 

3.1.1

Miljödomstolarna........................................................

241

 

3.1.2

Miljöprövningsdelegationerna....................................

245

10

 

 

 

SOU 2009:10 Innehåll

 

3.1.3

Vattenmyndigheterna.................................................

263

3.2

Överväganden och förslag.....................................................

265

 

3.2.1

Prövningsmyndigheternas uppgifter, antal och

 

 

 

lokalisering ..................................................................

265

 

3.2.2

Prövningsmyndigheternas organisation....................

274

 

3.2.3

Alternativt förslag till prövningsmyndigheternas

 

 

 

organisation.................................................................

288

4

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor.......................

293

4.1

Gällande ordning....................................................................

293

 

4.1.1

Bakgrund .....................................................................

293

 

4.1.2

Rådighet ......................................................................

294

 

4.1.3

Tvångsrätter ................................................................

297

 

4.1.4

Ersättningsfrågor i samband med

 

 

 

tillståndsprövning .......................................................

298

 

4.1.5

Oförutsedda skador....................................................

300

 

4.1.6

Bygdemedel.................................................................

302

 

4.1.7

Civilrättsliga frågor i övrigt vid miljödomstolarna...

303

 

4.1.8

Handläggningen av ersättningsfrågor........................

304

 

4.1.9

Särskilt om förrättningsprövning ..............................

307

 

4.1.10 Rättegångskostnaderna ..............................................

310

4.2

Överväganden och förslag.....................................................

320

 

4.2.1 Hanteringen av civilrättsliga frågor i den nya

 

 

 

prövningsorganisationen............................................

320

 

4.2.2 Alternativt förslag med bibehållen samlad

 

 

 

prövning ......................................................................

336

 

4.2.3

Rättegångskostnader ..................................................

338

5

Den svensk-norska vattenrättskonventionen.................

345

5.1

Gällande ordning....................................................................

345

5.2

Överväganden och förslag.....................................................

346

6

Markavvattning ........................................................

347

6.1

Gällande ordning....................................................................

347

6.2

Överväganden och förslag.....................................................

352

11

Innehåll SOU 2009:10

7

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna ..........

357

7.1

Inledning.................................................................................

357

 

7.1.1

Handläggningsreglerna för Koncessionsnämnden

 

 

 

för miljöskydd.............................................................

357

 

7.1.2 Handläggningsreglerna för miljödomstolarna i

 

 

 

ansökningsmål.............................................................

359

 

7.1.3

Tillståndsprövningen i förvaltningsmyndigheter

 

 

 

och kommuner ............................................................

366

7.2

Överväganden och förslag .....................................................

371

8

Samorganisation av miljödomstolarna och

 

 

fastighetsdomstolarna ...............................................

373

8.1

Bakgrund.................................................................................

373

 

8.1.1

Utredningsuppdraget..................................................

373

 

8.1.2

Domstolsorganisationen.............................................

373

 

8.1.3

Tingsrättsorganisationen ............................................

378

 

8.1.4

Fastighetsdomstolarna................................................

378

 

8.1.5

Fastighetsmålen...........................................................

384

 

8.1.6

Målutvecklingen i fastighetsdomstolarna..................

386

 

8.1.7

Domstolsverkets rapport............................................

387

8.2

Överväganden och förslag .....................................................

398

 

8.2.1

Samlokalisering............................................................

398

 

8.2.2

Undantag från samlokaliseringen...............................

401

9

Principer för processregler för samorganiserade

 

 

fastighetsdomstolar och miljödomstolar ......................

405

9.1

Gällande ordning....................................................................

405

 

9.1.1

Inledning......................................................................

405

 

9.1.2 Jämförelser mellan olika processlagar........................

406

 

9.1.3 Den nuvarande processordningen i

 

 

 

miljödomstolarna ........................................................

408

 

9.1.4 Den nuvarande processordningen i

 

 

 

fastighetsdomstolarna.................................................

409

 

9.1.5 Utredningens överväganden i delbetänkandet

 

 

 

SOU 2008:31...............................................................

411

 

9.1.6

Remissyttranden .........................................................

417

9.2

Överväganden och förslag .....................................................

420

12

 

 

 

SOU 2009:10 Innehåll

 

9.2.1

Principiellt ställningstagande .....................................

420

 

9.2.2

Lagens tillämpningsområde .......................................

430

 

9.2.3

Domstolarnas namn ...................................................

431

10

Sammansättningsregler.............................................

435

10.1

Gällande ordning....................................................................

435

 

10.1.1 Överväganden och förslag i delbetänkandet

 

 

 

SOU 2007:111.............................................................

437

 

10.1.2 Remissyttranden över delbetänkandet

 

 

 

SOU 2007:111.............................................................

440

10.2

Överväganden och förslag.....................................................

441

 

10.2.1 Allmänna utgångspunkter..........................................

441

 

10.2.2 Nämndemäns medverkan...........................................

443

 

10.2.3 Domstolarnas normala sammansättning...................

444

 

10.2.4 Ensamdomarbehörighet m.m.....................................

449

 

10.2.5 Tekniska ledamöter ....................................................

451

 

10.2.6 Sakkunniga ledamöter ................................................

452

 

10.2.7 Domstolssekreterare och tingsnotarier.....................

454

11

Förslag till en lag om miljödomstolar ..........................

457

11.1

Forumbestämmelser ..............................................................

457

11.2

Vitesmål ..................................................................................

458

11.3

Handläggningen av mål som har överklagats till

 

 

miljödomstol, ......................................................................... 461

 

11.3.1 Överklagande till en miljödomstol............................

461

 

11.3.2 Enskilds motpart.........................................................

462

 

11.3.3 Allmänna handläggningsregler...................................

462

 

11.3.4 Sammanträden och bevisning m.m............................

466

 

11.3.5 Avgörande av mål m.m...............................................

468

 

11.3.6 Förening av mål ..........................................................

472

11.4

Särskilda rättsmedel ...............................................................

474

11.5

Särskilda överväganden om fastighetsbildningsmål och

 

 

mål enligt miljöbalken............................................................

475

11.6

Rättegången i Miljööverdomstolen.......................................

477

13

Innehåll

SOU 2009:10

12

Prejudikatregler........................................................

479

12.1

Gällande regler m.m. ..............................................................

479

 

12.1.1 Inledning......................................................................

479

 

12.1.2 Miljödomstolsmålen enligt den nya

 

 

instansordningen.........................................................

481

 

12.1.3 Grunderna för prövningstillstånd ..............................

482

 

12.1.4 Alternativa regler om prejudikatbildning ..................

486

 

12.1.5 Avgöranden i högsta instans ......................................

494

 

12.1.6 Förstärkt sammansättning i Miljööverdomstolen ....

494

12.2

Överväganden och förslag .....................................................

498

 

12.2.1 Inledning......................................................................

499

 

12.2.2 Olika sätt att tillgodose behovet av

 

 

prejudikatbildning.......................................................

501

 

12.2.3 Förstärkt sammansättning i Miljööverdomstolen ....

509

13

Genomförandet av utredningens förslag.......................

511

13.1

Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .........................

511

13.2

Konsekvenser av utredningens förslag..................................

514

 

13.2.1 Konsekvenser för länsstyrelserna...............................

516

 

13.2.2 Konsekvenser för domstolarna ..................................

517

 

13.2.3 Konsekvenser för företag ...........................................

518

 

13.2.4 Konsekvenser för det allmänna..................................

519

 

13.2.5 Övriga konsekvenser ..................................................

519

 

13.2.6 Konsekvenser för allmänheten...................................

520

 

13.2.7 Konsekvenser i övrigt .................................................

520

 

13.2.8 Konsekvenser av alternativa lösningar.......................

520

 

13.2.9 Information .................................................................

521

14

Författningskommentar .............................................

523

14.1

Förslaget till lag om miljödomstolar.....................................

523

14.2

Förslaget till ändring i rättegångsbalken (1942:740)............

538

14.3

Förslaget till ändring i jordabalken (1970:994) ....................

539

14.4

Förslaget till ändring i miljöbalken (1998:808) ....................

539

14

SOU 2009:10 Innehåll

14.5 Förslaget till ändring i lagen (1929:405) med vissa

 

föreskrifter angående tillämpningen här i riket av

 

svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj

 

1929.........................................................................................

555

14.6 Förslaget till ändring i ägofredslagen (1933:269) ................

555

14.7 Förslaget till ändring i lagen (1945:119) om

 

stängselskyldighet för järnväg m.m. .....................................

555

14.8 Förslaget till ändring i lagen (1957:390) om

 

fiskearrenden..........................................................................

555

14.9 Förslaget till ändring i lagen (1962:627) om vissa

 

åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. .........

556

14.10Förslaget till ändring i fastighetsbildningslagen

 

(1970:988) ..............................................................................

556

14.11Förslaget till ändring i väglagen (1971:948) .........................

556

14.12Förslaget till ändring i lagen (1971:1037) om

 

äganderättsutredning och legalisering ..................................

557

14.13Förslaget till ändring i expropriationslagen (1972:719) ......

557

14.14Förslaget till ändring i lagen (1973:1084) om avveckling

 

av vissa godmanskap för delägare i skifteslag.......................

557

14.15Förslaget till ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) .......

557

14.16Förslaget till ändring i anläggningslagen (1973:1149) .........

557

14.17Förslaget till ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning

 

av samfälligheter.....................................................................

558

14.18Förslaget till ändring i bostadsförvaltningslagen

 

(1977:792) ..............................................................................

559

14.19Förslaget till ändring i lagen (1978:160) om vissa

 

rörledningar............................................................................

559

14.20Förslaget till ändring i jordförvärvslagen (1979:230) ..........

559

14.21Förslaget till ändring i skogsvårdslagen (1979:429) ............

560

 

15

Innehåll

SOU 2009:10

14.22Förslaget till ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för

rättegångskostnader ...............................................................

560

14.23Förslaget till ändring i lagen (1985:620) om vissa

 

torvfyndigheter.......................................................................

560

14.24Förslaget till ändring i plan- och bygglagen (1987:10) ........

560

14.25Förslaget till ändring i lagen (1987:11) om

 

exploateringssamverkan.........................................................

561

14.26Förslaget till ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och

domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ........................

562

14.27Förslaget till ändring i lagen (1988:950) om

 

kulturminnen..........................................................................

562

14.28Förslaget till ändring i minerallagen (1991:45).....................

562

14.29Förslaget till ändring i bostadsrättslagen (1991:614)...........

562

14.30Förslaget till ändring i ellagen (1997:857) ............................

562

14.31Förslaget till ändring i lagen (1997:1320) om

 

kärnkraftens avvecklande.......................................................

563

14.32Förslaget till ändring i lagen (1998:811) om införande av

 

miljöbalken .............................................................................

563

14.33Förslaget till ändring i lagen (1998:812) med särskilda

 

bestämmelser om vattenverksamheter..................................

563

14.34Förslaget till ändring i lagen (1998:813) om införande av

 

lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet....

568

14.35Förslaget till ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga

kemikalieolyckor ....................................................................

568

14.36Förslaget till ändring i lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och

domstolar ................................................................................

568

16

SOU 2009:10

Innehåll

14.37Förslaget till ändring i lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos

förvaltningsmyndigheter och domstolar..............................

568

14.38Förslaget till ändring i lagen (2004:875) om särskild

 

förvaltning av vissa elektriska anläggningar .........................

569

14.39Förslaget till ändring i (2004:1199) om handel med

 

utsläppsrätter..........................................................................

569

14.40Förslaget till ändring i naturgaslagen (2005:403).................

569

14.41Förslaget till förordning med instruktion för Koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och

vattenverksamhet ...................................................................

569

14.42Förslaget till ändring i kungörelsen (1971:549) om

 

fastighetsdomstol...................................................................

571

14.43Förslag till ändring i förordningen (1983:1011) om vissa underrättelser enligt den svensk-norska

vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929.......................

572

14.44Förslaget till ändring i förordningen (1996:271) om mål

 

och ärenden i allmän domstol ...............................................

572

14.45Förslaget till ändring i förordningen (1996:379) med

 

hovrättsinstruktion................................................................

572

14.46Förslaget till ändring i förordningen (1996:381) med

 

tingsrättsinstruktion ..............................................................

572

14.47Förslaget till ändring i förordningen (1998:899) om

 

miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ................................

573

14.48Förslaget till ändring i förordningen (1998:928) om

 

bygde- och fiskeavgifter ........................................................

574

14.49Förslaget till ändring i förordningen (1998:940) om

 

avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken ............

574

14.50Förslaget till ändring i förordningen (1998:1323) om

 

miljödomstolarnas domkretsar .............................................

574

17

Innehåll SOU 2009:10

14.51Förslaget till ändring i förordningen (1998:1388) om

 

vattenverksamhet m.m...........................................................

574

14.52Förslaget till ändring i förordningen (2007:825) med

 

länsstyrelseinstruktion...........................................................

575

14.53Övriga förordningsändringar.................................................

576

Särskilda yttranden ..........................................................

579

Bilagor

 

Bilaga 1 Kommittédirektiv..............................................................

599

Bilaga 2 Tilläggsdirektiv..................................................................

611

Bilaga 3 Tilläggsdirektiv..................................................................

633

Bilaga 4 Målstatistik ........................................................................

637

Bilaga 5 Antal ärenden avseende B-verksamheter hos

 

miljöprövningsdelegationerna åren 2004–2007...............

651

Bilaga 6 Kostnads- och tidredovisning för miljöprövnings-

 

delegationerna åren 2006–2007 ........................................

655

Bilaga 7 Måltillströmning till miljödomstolarna ...........................

657

Bilaga 8 Alternativt författningsförslag MPD...............................

663

Bilaga 9 Antalet mål om ersättnings- och tvångsfrågor i

 

miljödomstolarna åren 2003–2007 ...................................

669

Bilaga 10 Finland – Huvuddragen i lagstiftning och

 

prövningsorganisation ....................................................

671

Bilaga 11 Fastighetsmålen...............................................................

697

Bilaga 12 Alternativt författningsförslag sammanhållen

 

prövning...........................................................................

715

Bilaga 13 Antal ärenden rörande tillstånd till markavvattning

 

hos länsstyrelserna åren 2003–2007 ...............................

735

Bilaga 14 Avgöranden från Högsta domstolen och

 

Regeringsrätten ...............................................................

737

18

 

Sammanfattning

Miljöprocessutredningen behandlar i detta huvudbetänkande organisatoriska och processuella frågor.

Om utredningens förslag genomförs förändras miljödomstolar- nas arbetsuppgifter radikalt. För närvarande är ansökningsmålen, som domstolarna prövar i första instans, den tyngsta uppgiften. Det gäller tillståndsfrågor som rör större miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter.

I framtidens miljödomstolar kommer i stället prövningen av överklaganden att vara den dominerande uppgiften.

Miljödomstolarna ska även i fortsättningen vara inordnade i tingsrättsorganisationen. Inom denna organisation kommer dock miljödomstolarna att inta en särställning genom att i huvudsak vara inriktade på överprövning av beslut som har fattats av förvalt- ningsmyndigheter i första instans.

Förvaltningsmyndigheter som får till uppgift att pröva tillståndsfrågor måste motsvara högt ställda krav i fråga om organisation och kompetens. Grundläggande för den nya instans- ordningen bör vara att den kompetens som finns hos miljödom- stolarna också ska finnas hos de förvaltningsmyndigheter som övertar vissa uppgifter från domstolarna. För detta krävs att myndigheterna liksom domstolarna har en hög grad av självständig- het. De personer som är beslutsfattare bör vara sysselsatta på heltid med tillståndsärendena. Myndigheterna bör ha egen budget och bör genom att förfoga över egna medel kunna anställa personal i tillräcklig omfattning.

Utredningens direktiv kan uppfattas så att prövningsmyndig- heterna ska tillhöra länsstyrelserna. Under utredningens gång har en ny myndighetsförordning trätt i kraft. Därigenom har den svenska myndighetsstrukturen getts en tydligare författnings- mässig form. Under utredningsarbetet har olika uppfattningar framkommit om vilken konstitutionell ställning prövnings-

19

Sammanfattning

SOU 2009:10

myndigheterna bör ha. De experter i utredningen som företräder verksamhetsutövarna har framhållit vikten av att myndigheterna i förhållandet till länsstyrelserna har en ställning som är helt självständig. Såväl under själva utredningsarbetet som i samband med remissbehandlingen av utredningens två första delbetänkan- den har dessutom en viss skepsis uttryckts mot att överhuvudtaget ändra instansordningen för ansökningsmålen.

Enligt den nuvarande ordningen hanterar samtliga länsstyrelser, genom de till länsstyrelserna knutna miljöprövningsdelegationerna, tillståndsfrågor angående medelstora miljöfarliga verksamheter, s.k. B-verksamheter. I utredningens arbete har det rått enighet om att de förvaltningsmyndigheter som ska handlägga A-verksamheter och vattenverksamheter också bör ha ansvaret för B-verksamheter- na. Därigenom kan kompetensen och resurserna för hanteringen av tillståndsärendena koncentreras och utnyttjas på ett rationellt sätt. Rättsligt sett blir prövningssystemet också tydligare. Gräns- dragningsfrågor som finns med dagens uppdelning mellan A-verk- samhet och B-verksamhet undviks. En verksamhet kan behöva prövas enligt både 9 och 11 kap. miljöbalken. Som exempel brukar hamnanläggningar nämnas. Med utredningens förslag främjas möjligheterna att handlägga sådana ärenden gemensamt.

Redan i inledningen av betänkandet konstaterar utredningen att det inte finns anledning att frångå förslagen i det andra delbe- tänkandet om miljödomstolarnas lokalisering och domkretsar. Liksom när det gäller miljödomstolarna kan dock i fråga om prövningsmyndigheternas verksamhet olika alternativ övervägas. Sedan flera år pågår utredningar och diskussioner om regioner och länsindelning. När beslut har tagits i dessa frågor kan möjligen en indelning utkristallisera sig som är lämpad även som distrikts- indelning för prövningsmyndigheterna. Det finns dock inga sådana beslut att luta sig mot för närvarande. I stället bör prövnings- myndigheternas verksamhetsområden överensstämma med miljö- domstolarnas domkretsar som anknyter till vattendistrikten och huvudavrinningsområdena. En prövningsmyndighet bör finnas i varje miljödomstols domkrets.

En prövningsmyndighet bör i beslutsfattandet vara helt själv- ständig i förhållande till länsstyrelseorganisationen. I berednings- arbetet bör det vara möjligt för en prövningsmyndighet att utnyttja kompetensen hos personalen vid länsstyrelsernas miljöavdelningar. Vidare bör myndigheterna bedriva sin verksamhet i länsstyrelsernas

20

SOU 2009:10

Sammanfattning

lokaler. Samarbetet bör ske i enlighet med särskilda avtal mellan prövningsmyndigheterna och länsstyrelserna.

Utredningen föreslår att prövningsmyndigheter ska finnas i Umeå, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. En pröv- ningsmyndighet bör heta koncessionsnämnd för miljöfarlig verk- samhet och vattenverksamhet.

Med hänsyn till de delade meningar som finns om myndig- heternas ställning i förhållande till länsstyrelserna har utredningen utformat ett alternativt författningsförslag som innebär att pröv- ningsmyndigheterna tillhör länsstyrelserna. Detta förslag finns som bilaga till betänkandet.

I de ansökningsmål om vattenverksamhet som handläggs vid miljödomstolarna har, till skillnad mot vad som gäller om miljö- farlig verksamhet, en skadelidande rätt att få ersättningsanspråk behandlade redan i samband med prövningen av tillståndsfrågan. Utredningens uppdrag är att utreda om ersättningsfrågorna ska prövas av miljödomstolarna eller av förvaltningsmyndigheterna. De vattenrättsliga ersättningsanspråken har under snart 100 år varit en stötesten när instansordningen för prövning av tillståndsfrågor för vattenverksamhet men också för miljöfarlig verksamhet har diskuterats.

När det gäller rättsliga problem och intresset av prejudikat- bildning är vattenrättsliga ersättningsmål inte artskilda från andra civilrättsliga tvister. Starka skäl talar därför för att de vattenrättsliga ersättningsfrågorna inte ska omfattas av bestämmelsen i 23 kap. 8 § miljöbalken om förbud mot att överklaga Miljööverdomstolens avgöranden. Sådana avgöranden bör liksom andra hovrättsavgöran- den vara överklagbara och bedömas av Högsta domstolen enligt de allmänna reglerna om prövningstillstånd.

Utredningen föreslår att ersättningsfrågorna ska prövas av miljödomstolarna och tillståndsfrågorna av koncessionsnämnderna. I princip ska alltså all tillståndsprövning föregå motsvarande prövning av de civilrättsliga ersättningsanspråken. Den föreslagna ordningen bör leda till att flertalet ersättningsfrågor kan göras upp i godo. Utredningen har funnit att den nu angivna ordningen är lämpligare för prövning av ersättningsanspråk med anledning av tillstånd till vattenverksamhet än ett förrättningsförfarande.

Liksom hittills bör fastighetsägare och andra sakägare kunna få sina kostnader för ombud m.m. i första instans ersatta. De före- slagna kostnadsreglerna är dock så utformade att ersättning inte ska

21

Sammanfattning

SOU 2009:10

utgå för dubbla eller onödiga kostnader. Därigenom bör risken för onödiga processer i ersättningsfrågor kunna begränsas.

Utredningens förslag leder till att förvaltningsmyndigheternas prövning begränsas till de frågor av administrativ natur som måste bedömas innan en verksamhet kan få komma igång. Det gäller främst de olika skyddsåtgärder som kan krävas från ett samhälleligt perspektiv. Prövningen omfattar dock också de enskildas rättig- heter att få komma till tals i angelägenheter som rör deras livsmiljö och deras möjligheter att fritt förfoga över sina egna fastigheter. Genom utredningens förslag likställs den vattenrättsliga prövningen med annan lagstiftning om markanvändning enligt principen att tillståndsprövningen ska ske hos administrativ myndighet och att ersättningsanspråk ska bedömas sedan talan väckts vid domstol.

Tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet innefattar som nämnts inte ersättningsfrågor. Då inte heller vattenrättsliga ersättningsfrågor kommer att kunna tas upp av prövningsmyndig- heterna främjar utredningens förslag en framtida samordning av 9 och 11 kap. miljöbalken.

Det är av fundamental betydelse att frågan om handläggningen av ersättningsanspråk får en lösning. Med hänsyn till intresset av att det finns ett tillräckligt underlag för den fortsatta beredningen av utredningens förslag har utredningen även i denna del utarbetat en alternativ lagtext som innebär att all prövning ska ske hos koncessionsnämnderna.

Markavvattning, som omfattas av bestämmelserna i 11 kap. miljöbalken om vattenverksamhet, ska enligt utredningens förslag i huvudsak handläggas på samma sätt som för närvarande. All tillståndsprövning ska dock ske hos koncessionsnämnderna.

Enligt gällande regler handläggs fastighetsmål vid 25 fastighets- domstolar, vilka liksom miljödomstolarna är tingsrätter i en särskild sammansättning. Av en rapport från Domstolsverket framgår att vissa fastighetsdomstolar har en så liten tillströmning av mål att det kan vara svårt för juristdomarna att upprätthålla den kompetens som krävs för en tillräckligt effektiv handläggning av målen. Det är bara i storstäderna som det finns tillräckligt antal mål hos fastighetsdomstolarna. Sakkunskapen vid handläggningen av fastighetsmålen finns främst hos de tekniska ledamöterna, fastig- hetsråden. Samtliga tingsrätter som har miljödomstolar har också fastighetsdomstolar. Miljömålen, fastighetsmålen och PBL-målen företer påtagliga inbördes likheter. Detta gäller såväl sakfrågorna

22

SOU 2009:10

Sammanfattning

som processordningen. Mot den bakgrunden ser utredningen det som naturligt att föreslå att fastighetsmålen i framtiden ska handläggas vid de tingsrätter där det finns miljödomstolar.

Utredningens förslag är att domstolarna även framdeles ska benämnas miljödomstolar.

Regler för handläggningen av mål och ärenden, som enligt utredningens förslag ska hanteras av miljödomstolarna, finns för närvarande i ett flertal lagar. PBL-målen handläggs av förvaltnings- domstolar enligt förvaltningsprocesslagen. Fastighetsmålen hand- läggs av fastighetsdomstolarna enligt rättegångsbalken samt enligt särskilda regler i fastighetsbildningslagen och i lagen om domstolar i fastighetsmål. För målen enligt miljöbalken tillämpas såväl rätte- gångsbalken som förvaltningsprocesslagen. Enligt utredningens direktiv krävs det synnerligen starka skäl för att de processuella regler som tillämpas av förvaltningsdomstolarna ska användas i miljödomstolarnas verksamhet, då dessa domstolar ingår i tings- rättsorganisationen. I stället bör enligt direktiven redan från början de processuella regler tillämpas som är särskilt lämpade för miljö- domstolarnas verksamhet. Det reglerna ska gälla avser i princip domstolarnas sammansättning, handläggningen av målen samt rättegången i överinstanserna.

Det är inte lämpligt att alla processuella regler finns samlade i miljöbalken. Utgångspunkten bör i stället vara att lagen om domstolar i fastighetsmål ersätts av en ny lag om miljödomstolar. En sådan lag bör som nyss framhållits innehålla särskilda regler om domstolarnas sammansättning. Vidare bör lagen innehålla bestäm- melser om domstolarnas inbördes behörighet. Miljödomstolen bör vara behörig att pröva en sak om verksamheten eller motsvarande finns inom domstolens domkrets.

För de mål som inleds genom att talan väcks vid domstolen bör förutom reglerna om sammansättning och om behörighet rätte- gångsbalkens regler om handläggningen av dispositiva tvistemål gälla. För talan om utdömande av vite bör liksom vid de allmänna domstolarna i övrigt reglerna om handläggning av bötesmål gälla.

När det gäller handläggningen av överklagade mål har förvalt- ningsprocesslagen tillämpats av förvaltningsdomstolarna i mål enligt PBL och av miljödomstolarna. Detta har, såvitt utredningen kunnat utröna, fungerat väl. I förvaltningsprocesslagen finns dock ett antal bestämmelser som inte tillämpas av miljödomstolarna. Med hänsyn till den speciella karaktär målen hos miljödomstolarna har, särskilt när fastighetsbildningsmålen kommer in i bilden,

23

Sammanfattning

SOU 2009:10

behövs ett antal regler som är utformade särskilt för miljö- domstolarnas behov.

För fastighetsbildningsmålen gäller ett principiellt huvudför- handlingskrav. Flera undantag gäller dock från rättegångsbalkens principer om muntlighet och omedelbarhet. Detta leder till slut- satsen att det finns förutsättningar för att tillämpa hand- läggningsregler enligt vilka alla mål som överklagas till de nya miljödomstolarna avgörs utan huvudförhandling.

Utredningen föreslår sammanfattningsvis att handläggningen av överklagade mål ska följa regler som är utformade med hänsyn tagen till de speciella förhållanden som kännetecknar miljödom- stolarnas verksamhet.

Utredningen har funnit att det inte finns behov av att nämndemän deltar i miljödomstolens avgöranden.

Vid miljödomstolen ska det finnas juristdomare, tekniska ledamöter och särskilt förordnade ledamöter med sakkunskap inom domstolarnas verksamhetsområde. Med hänsyn tagen särskilt till vissa mål enligt PBL bör det finnas regler om att en lagfaren domare ensam får avgöra bl.a. mål av enkel beskaffenhet och även vidta förberedande åtgärder. I mål som avgörs efter huvudför- handling, dvs. mål som inleds genom att talan väcks vid miljödomstolen, bör det liksom hittills krävas att fyra ledamöter deltar i ett avgörande. Detsamma gäller avgöranden i sak av tillståndsfrågor. I övrigt bör miljödomstolen kunna vara domför med två ledamöter. Dessutom föreslås regler om förstärkt sammansättning. När två eller flera ledamöter deltar i ett avgörande bör minst en av ledamöterna vara teknisk ledamot eller särskild ledamot.

De mål som överklagas till miljödomstolen kommer att vara av skiftande karaktär. Reglerna om miljödomstolens sammansättning bör därför vara så flexibla som möjligt. En jurist bör alltid vara beslutsfattare om det inte är fråga om åtgärder som får vidtas av kanslipersonal. Med hänsyn till miljödomstolens särpräglade uppgifter är det naturligt att en teknisk ledamot eller en särskild ledamot deltar i ett avgörande som beslutas av två eller flera ledamöter. Vid huvudförhandling och vid avgörande i sak av tillståndsfrågor bör miljödomstolen som huvudregel vara domför med fyra ledamöter. I övrigt bör två ledamöter vara tillräckligt. Utredningen anser att lagtexten därutöver inte bör innehålla detaljerade regler om domstolarnas sammansättning utan den saken bör överlämnas åt domstolen att avgöra i syfte att domstolen i varje

24

SOU 2009:10

Sammanfattning

enskilt fall ska ha den lämpligaste sammansättningen. Således bör det inte uteslutas att miljödomstolen består av två juristdomare i mål med tyngdpunkt i rent rättsliga frågor.

För Miljööverdomstolens vidkommande åsyftar utredningen inga i sak ändrade handläggningsregler i förhållande till vad som redan gäller enligt miljöbalken. Detta innebär att Miljööverdom- stolen i mål som inletts genom överklagande till miljödomstolen ska tillämpa samma handläggningsregler som miljödomstolen.

När det gäller rättegången i överinstanserna har alltså utred- ningens arbete inte gällt handläggningsreglerna i någon större utsträckning. Det är i stället prejudikatbildningen som har varit huvudfrågan.

De mål som överklagas till miljödomstolen får för närvarande inte överklagas till Högsta domstolen från Miljööverdomstolen. Statsmakternas uttalade avsikt är att detta som huvudregel ska gälla även när PBL-målen ska handläggas av miljödomstolen. Detta innebär bl.a. att målen ska anses tillräckligt genomgångna från rättssäkerhetssynpunkt efter prövning av en förvaltningsmyndighet och två domstolsinstanser. En fördel med detta är också att det kan ingå tekniskt sakkunniga ledamöter i samtliga instanser. Som framgår av utredningsdirektiven finns det även vad gäller dessa mål behov av avgöranden i högsta instans till vägledning för rätts- tillämpningen. För att ett avgörande ska få en sådan betydelse är det viktigt att domar meddelas så snabbt som möjligt. Det är också angeläget att de mål som tas upp till prövning av Högsta domstolen är renodlade prejudikatfall. Ett system enligt vilket behovet av vägledning för rättstillämpningen kan tillgodoses genom avgöran- den av den högsta domstolsinstansen ligger också i linje med statsmakternas syn på rollfördelningen mellan en hovrätt och Högsta domstolen. En hovrätt ska vara en granskande och korrigerande instans vid prövningen av underrätternas avgöranden. Avgöranden som leder rättstillämpningen ska i första hand beslutas av Högsta domstolen. Utredningens förslag är mot angiven bakgrund att Miljööverdomstolen får överlämna ett mål till Högsta domstolen om målet innehåller en fråga vars avgörande kan vara till vägledning för rättstillämpningen. Om ett mål överlämnas till Högsta domstolen ska denna domstol i vanlig ordning göra en prövning av frågan om prövningstillstånd. Om Högsta domstolen inte meddelar prövningstillstånd ska målet lämnas tillbaka till Miljööverdomstolen för avgörande.

25

Sammanfattning

SOU 2009:10

Även om de mål som är av prejudikatnatur i första hand bör prövas av Högsta domstolen, finns det ett behov av att principiellt viktiga mål som överklagas till miljödomstolen kan avgöras av Miljööverdomstolen med en förstärkt sammansättning. Det kan gälla mål som tagits upp av Miljööverdomstolen som gransknings- eller ändringsfall men som under handläggningen i Miljööver- domstolen visat sig innehålla en principiellt viktig fråga. Särskilt gäller detta om det är lämpligt att målet avgörs av en domstol där det finns ledamöter med teknisk sakkunskap. I principiellt viktiga mål bör därför Miljööverdomstolen kunna ha en sammansättning med sju ledamöter, av vilka minst fem ska vara ordinarie lagfarna domare. Därigenom tillgodoses det behov av prejudikatbildning som kan finnas även i de mål där det förutom rent rättsliga överväganden behövs en omfattande utredning och prövning i sak.

Utredningen har i sitt första delbetänkande bedömt konse- kvenserna av att PBL-målen flyttas till miljödomstolarna. Denna ändring av instansordningen medför vissa kostnader för miljö- domstolarna. Samgåendet med fastighetsdomstolarna bedöms få betydligt mindre omfattande konsekvenser. Genom att prövningen av A-verksamheter och vattenverksamheter flyttas till förvaltnings- myndigheter uppkommer vissa besparingsmöjligheter för miljö- domstolarna. Totalt sett bör den ändrade instansordningen medföra minskade kostnader för domstolsorganisationen i dess helhet. Dessa besparingar bör komma koncessionsnämnderna till godo. När prövningen av B-verksamheter flyttas till ett mindre antal myndigheter bör motsvarande medelsöverföring äga rum inom förvaltningsmyndigheternas organisation. Utredningens förslag leder till en koncentration av resurserna inom domstols- organisationen och inom förvaltningsmyndigheternas organisation. Uppenbart medför detta möjligheter till en handläggning som är mer rationell och snabbare än vad den nuvarande organisationen medger samtidigt som förutsättningar finns för att tillgodose högt ställda rättssäkerhetskrav. Enligt utredningens bedömning leder detta på sikt till avsevärda besparingar.

I sin helhet uppnås genom förslagen ett förbättrat prövnings- förfarande. Utredningens förslag kommer inte att medföra några negativa konsekvenser på lång sikt.

26

Författningsförslag

1Förslag till

lag om miljödomstolar

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Allmänna bestämmelser

Lagens tillämpningsområde

1 § Denna lag gäller handläggning av mål i miljödomstol och Miljööverdomstolen samt handläggning av mål enligt denna lag i Högsta domstolen.

De tingsrätter som regeringen bestämmer ska vara miljö- domstolar. Regeringen bestämmer miljödomstolarnas doms- områden.

Miljööverdomstol är Svea hovrätt.

2 § En miljödomstol handlägger mål eller ärende enligt föreskrifter i miljöbalken, fastighetsbildningslagen (1970:988), expropriations- lagen (1972:719), plan- och bygglagen (1987:10) eller annan lag.

Ett mål vid en miljödomstol inleds genom att talan väcks vid miljödomstolen eller genom att en förvaltningsmyndighets eller en kommuns beslut överklagas till miljödomstolen.

3 § I mål som inleds genom att talan väcks vid miljödomstol samt vid Miljööverdomstolens och Högsta domstolens prövning av mål som avses i denna lag tillämpas rättegångsbalkens regler om tvistemål i vilka saken är sådan att förlikning är tillåten om annat inte föreskrivs i denna lag eller i annan lag.

I mål som överklagats till miljödomstolen tillämpas rättegångs- balken i den utsträckning som anges i 2 och 3 kap.

27

Författningsförslag

SOU 2009:10

I ärenden tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. I fråga om domstolarnas sammansättning tillämpas denna lag även vid handläggning av ärenden.

Om domstolarna

4 § I en miljödomstol ingår lagfarna domare, tekniska ledamöter och särskilda ledamöter. Miljödomstolens ordförande ska alltid vara lagfaren domare.

Vid huvudförhandling samt när en tillståndsfråga enligt miljö- balken avgörs i sak ska miljödomstolen bestå av fyra ledamöter. Minst en av dessa ska vara lagfaren domare. Om ett mål är av enkel beskaffenhet får domstolen bestå av två ledamöter.

Miljödomstolen är i andra fall än de som avses i andra stycket vid avgörandet av ett mål domför med två ledamöter. När två eller flera ledamöter deltar i ett avgörande bör minst en av ledamöterna vara teknisk ledamot eller särskild ledamot.

Utöver vad som föreskrivs i andra och tredje stycket får ytterligare två ledamöter ingå i domstolen om det är påkallat med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad.

Om någon av ledamöterna får förhinder sedan en huvud- förhandling eller motsvarande handläggning har påbörjats är domstolen domför om en av ledamöterna är lagfaren domare.

Om en undersökning som avses i 1 kap. 18 § har gjorts, får målet avgöras av den ledamot eller de ledamöter som gjort undersökningen om minst en ledamot är lagfaren domare och parterna samtycker.

5 § En miljödomstol är i mål där talan väckts vid domstolen domför med en lagfaren domare vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje stycket rättegångsbalken samt i mål om utdömande av vite på särskild talan av myndighet och i mål om tilläggsavgift enligt 10 kap. 7 § plan- och bygglagen (1987:10).

6 § En lagfaren domare i miljödomstol får i ett mål som överklagats till domstolen ensam

28

SOU 2009:10

Författningsförslag

1.meddela beslut som avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

2.meddela annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av

mål,

3.avgöra fastighetsbildningsmål när enskild part och de före- trädare för allmänt intresse som hörts är överens om utgången, och

4.besluta om avvisning eller avskrivning av mål samt avgöra andra mål av enkel beskaffenhet än sådana som avses i 4 § andra stycket.

I fråga om förberedande åtgärder äger 1 kap. 3 e § rättegångs- balken motsvarande tillämpning.

7 § Tingsrätten utser de lagfarna domarna i miljödomstolen. Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen

bestämmer utnämner eller förordnar tekniska ledamöter och särskilda ledamöter i miljödomstol.

Ett tekniskt råd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av sådana sakfrågor som domstolen prövar. De särskilda ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom Naturvårdsverkets eller Boverkets eller Lantmäteriets verksamhetsområde eller av industriell, kommunal eller areell verksamhet.

8 § I Miljööverdomstolen ingår som domare lagfarna ledamöter och tekniska ledamöter.

Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre ska vara lagfarna. Om en av de lagfarna ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandling eller handläggning har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fem ledamöter får inte delta utom i fall som avses i 3 kap. 9 §.

Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd ska Miljö- överdomstolen bestå av tre lagfarna domare. En teknisk ledamot får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna ledamöterna.

I fråga om beslut om avskrivning efter återkallelse är Miljö- överdomstolen domför med en lagfaren domare.

I fråga om förberedande åtgärder tillämpas 2 kap. 4 § femte stycket rättegångsbalken.

9 § Svea hovrätt utser de lagfarna domarna i Miljööverdomstolen. Tekniska ledamöter ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbild-

29

Författningsförslag

SOU 2009:10

ning och erfarenhet av sådana sakfrågor som domstolen prövar. Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer utnämner eller anställer tekniska ledamöter.

Bestämmelser som gäller för alla slag av mål och ärenden

10 § I fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt denna lag gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare.

11 § Ett mål eller ett ärende handläggs vid den miljödomstol inom vars domsområde den fastighet eller byggnad eller anläggning eller verksamhet eller åtgärd som målet eller ärendet gäller i huvudsak är belägen, bedrivs eller vidtas eller ska bedrivas eller vidtas.

Om det finns särskilda skäl får en miljödomstol handlägga ett mål eller ett ärende som enligt första stycket ska handläggas av en annan miljödomstol. Annars ska målet eller ärendet överlämnas till den miljödomstol som avses i första stycket. Målet eller ärendet ska anses ha kommit in samma dag som det kom in till den miljödomstol som först tog emot skrivelsen.

12 § Frågor om miljödomstolarnas inbördes behörighet får utom i fall som avses 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken inte tas upp av högre rätt.

13 § En miljödomstol får för gemensam handläggning lämna över ett mål till en annan miljödomstol, om det vid den andra miljö- domstolen förekommer något mål som har nära samband med det förstnämnda och överlämnandet kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part.

Överlämnande av mål mellan miljödomstolar får också ske om det annars finns särskilda skäl och det kan göras utan avsevärd olägenhet för någon part.

14 § Väcker någon talan vid miljödomstolen om förbud mot miljö- farlig verksamhet eller om skyldighet för den som utövar eller ämnar utöva sådan verksamhet att vidta försiktighetsmått och är frågan om tillstånd till verksamheten enligt miljöbalken under prövning eller kommer den under prövning innan miljödomstolen

30

SOU 2009:10

Författningsförslag

har avgjort målet, får miljödomstolen inte avgöra målet förrän tillståndsfrågan har prövats.

15 § Gemensamt med ett mål som har inletts genom att talan väcks vid domstolen får miljödomstolen handlägga även andra sådana mål mellan samma eller olika parter, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter är lämpligt.

16 § Vid omröstning ska först lagfarna domare säga sin mening, därefter de tekniska ledamöterna och sist de särskilda ledamöterna. I fråga om omröstning gäller i övrigt 16 kap. rättegångsbalken i tillämpliga delar.

17 § Statliga myndigheter och kommuner är skyldiga att utan ersättning till domstolarna låna ut de lokaler som domstolarna behöver för sina sammanträden, förutsatt att lokalerna inte är upptagna för det huvudsakliga ändamålet. Upplåtaren ska få ersättning för de särskilda kostnader som sammanträdet medför.

18 § Om det är lämpligt får en eller flera ledamöter av domstolen göra undersökning på platsen. Parterna ska ges tillfälle att vara närvarande vid en sådan undersökning.

2 kap. Mål som överklagats till miljödomstolen

Inledningen av förfarandet

1 § Utöver bestämmelserna om överklagande av en förvaltnings- myndighets avgörande i 23–25 §§ förvaltningslagen (1986:223) gäller vid tillämpningen av denna lag vad som föreskrivs i denna paragraf.

Klaganden bör uppge de bevis han eller hon vill åberopa och vad som ska styrkas med varje bevis.

Om klaganden är en part som företräder det allmänna, ska överklagandet ha kommit in inom tre veckor från den dag då beslutet meddelades.

Särskilda bestämmelser om överklagande finns i 15 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) och i plan- och bygglagen (1987:10).

31

Författningsförslag

SOU 2009:10

2 § Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets avgöran- de, är den förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken motpart till den enskilde sedan handlingarna i målet överlämnats till miljödomstolen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

I mål som gäller planer enligt plan- och bygglagen (1987:10) är alltid kommunen den enskildes motpart.

I mål som gäller beslut av en tillståndsmyndighet som avses i 9 kap. 8 § eller 11 kap. 9 b § miljöbalken är länsstyrelsen i det län där en verksamhet eller motsvarande är belägen den enskildes mot- part.

Vad som sägs i första stycket gäller inte när det är en lantmäterimyndighets beslut som har överklagats eller när en ideell förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken överklagar.

Överlämnande av överklagande m.m.

3 § Har ett överklagande getts in till en miljödomstol i stället för till den förvaltningsmyndighet som meddelat det överklagade avgörandet, ska miljödomstolen överlämna överklagandet till förvaltningsmyndigheten. Överklagandet ska anses ha kommit in till förvaltningsmyndigheten den dag det kom in till miljö- domstolen.

Brister i överklagandet m.m.

4 § Om ett överklagande innehåller en brist, får miljödomstolen förelägga parten att avhjälpa bristen inom en viss tid med upplysning om att överklagandet annars kan komma att avvisas. Om ett föreläggande inte leder till att en brist avhjälps och om det därför inte går att pröva överklagandet, får överklagandet avvisas.

Allmänt om handläggningen

5 § En miljödomstol ska se till att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Vid behov ska domstolen anvisa hur utredningen ska kompletteras. Överflödig utredning får avvisas.

6 § Förfarandet hos miljödomstolen är skriftligt.

32

SOU 2009:10

Författningsförslag

I handläggningen får ingå muntlig förhandling beträffande en viss fråga, när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Miljödomstolen ska hålla muntlig förhandling, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det.

Skriftväxlingen

7 § Ett överklagande med tillhörande handlingar ska tillställas en motpart eller sakägare eller någon annan mot vilken en åtgärd ifrågasätts med ett föreläggande att komma in med ett svar till miljödomstolen inom viss tid. Domstolen ska upplysa om att målet kan komma att avgöras även om det inte kommer in något svar till domstolen.

Första stycket gäller inte,

1.om det finns anledning att anta att överklagandet inte till någon del kommer att bifallas,

2.om motparten är en förvaltningsmyndighet och översändande av överklagandet inte behövs, eller

3.om översändande av överklagandet annars är uppenbart onödigt.

8 § Den som getts tillfälle eller förelagts att svara ska göra det skriftligt eller, om det är lämpligt, muntligt.

Ett föreläggande enligt 7 § ska anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Den som svarar ska uppmanas att ange hur han eller hon ställer sig till överklagandet. Skälen till inställningen ska anges liksom de bevis som åberopas.

9 § Den som har överklagat ska tillställas ett svar och ska föreläggas eller ges tillfälle att yttra sig i den omfattning som behövs.

10 § En miljödomstol får utöver vad som föreskrivs i 7–9 §§ förordna om den skriftväxling som är nödvändig för att avgöra ett mål.

11 § Om det behövs, ska en miljödomstol inhämta yttrande från en förvaltningsmyndighet eller kommun som tidigare beslutat i saken.

33

Författningsförslag

SOU 2009:10

12 § Den miljödomstol som ska pröva ett överklagande får besluta att det överklagade avgörandet tills vidare inte får verkställas och även i övrigt besluta tills vidare rörande saken.

Muntlig förhandling

13 § Till en muntlig förhandling ska miljödomstolen kalla den som har överklagat, dennes motpart och andra som enligt 7 § har förelagts att svara. Den som kallas får föreläggas att inställa sig vid vite eller med upplysning om att hans eller hennes utevaro inte utgör hinder för att handlägga målet.

Den som har kallats till en muntlig förhandling men inte kan inställa sig ska omedelbart anmäla det till domstolen.

14 § En part och den som har förelagts att svara i målet får delta i en muntlig förhandling genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring under samma förutsättningar som gäller enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken.

I fråga om offentlighet och ordning vid muntlig förhandling tillämpas i övrigt 5 kap. 1–5, 9 samt 11–12 §§ rättegångsbalken.

15 § Ifråga om ersättning för kostnader för parts inställelse tillämpas 11 kap. 6 § rättegångsbalken.

16 § Vid muntlig förhandling och vid undersökning enligt 1 kap. 18 § ska föras protokoll. Protokollet ska innehålla en redogörelse för förhandlingens gång och för den utredning som läggs fram vid förhandlingen. I protokollet ska antecknas vad som förekommer vid förhandlingen i fråga om yrkanden, medgivanden, bestridanden, invändningar och vitsordanden.

I fråga om dokumentation av bevisning och vad som förekommit vid undersökning enligt 1 kap. 18 § tillämpas 6 kap. 6 och 6 a §§ rättegångsbalken.

Parters rätt att få del av uppgifter

17 § Innan ett mål avgörs, ska en part få kännedom om och tillfälle att yttra sig över det som tillförts målet. Detta gäller inte i fall som avses i 7 § andra stycket.

34

SOU 2009:10

Författningsförslag

Om bevisningen

18 § Skriftlig handling som åberopas som bevis ska ges in till miljödomstolen utan dröjsmål. Detsamma gäller sådana föremål som åberopas som bevis och som kan flyttas till domstolen.

Domstolen får förelägga en part som åberopar bevisning som avses i första stycket att inom viss tid ge in handlingen eller föremålet till domstolen med upplysning om att målet ändå kan komma att avgöras.

I fråga om bevis som avses i första stycket gäller i övrigt 38 kap. 1–5 och 7–9 §§ respektive 39 kap. 5 § rättegångsbalken. Ersättning till annan än part för tillhandahållande av skriftlig handling eller föremål utgår dock alltid av allmänna medel.

19 § En miljödomstol får besluta om syn på stället för besiktning av en fastighet eller en plats eller av ett föremål som det inte är lämpligt att flytta till domstolen. Vid en sådan syn får yrkes- hemlighet röjas om det finns synnerlig anledning till det.

I fråga om syn på stället gäller bestämmelserna om muntlig förhandling och 5 kap. 11 § rättegångsbalken i tillämpliga delar.

20 § En miljödomstol får inhämta ett yttrande i en fråga som kräver särskild sakkunskap från en myndighet, en tjänsteman eller den, som annars har att avge yttrande i ämnet eller anlita annan sakkunnig i frågan.

I fråga om sakkunnig gäller 40 kap. 2–7 och 12 §§ rättegångs- balken i tillämpliga delar.

Ersättning för utlåtande av myndighet, tjänsteman eller den som annars har att avge yttrande betalas om det är särskilt föreskrivet. Annan sakkunnig är berättigad till ersättning av allmänna medel för sitt uppdrag. Domstolen får betala förskott på sådan ersättning.

21 § Domstolen får förordna om förhör med vittne eller sakkunnig. Sådant förhör äger rum vid muntlig förhandling. Förhöret får hållas under ed. Om förhör gäller 36 kap. 1–18 och 20–23 §§ samt 40 kap. 9–11, 14, 16 och 20 §§ rättegångsbalken i tillämpliga delar.

Vittne och sakkunnig får delta i en muntlig förhandling genom ljudöverföring eller ljud- och bildöverföring under samma förut- sättningar som gäller enligt 5 kap. 10 § rättegångsbalken.

35

Författningsförslag

SOU 2009:10

22 § Vittne eller sådan sakkunnig som har anlitats av domstolen har rätt till ersättning av allmänna medel för kostnad för sin inställelse. Rätten får bevilja förskott på ersättning för kostnad för resa och uppehälle. Närmare bestämmelser om ersättning och förskott meddelas av regeringen.

Har vittnet inkallats på begäran av enskild part och visar det sig att parten saknade godtagbart skäl för sin begäran, får domstolen besluta att parten ska betala tillbaka ersättningen till staten.

23 § Om det är lämpligt får förhör med vittne eller sakkunnig hållas av en annan miljödomstol än den där ett mål handläggs. I fråga om ett sådant förhör tillämpas 35 kap. 10 och 11 §§ rätte- gångsbalken.

Miljödomstolens avgöranden m.m.

24 § Miljödomstolens avgöranden ska grundas på det som handlingarna innehåller och det som i övrigt har förekommit i målet.

25 § Ett avgörande får inte gå utöver det som yrkats i målet. När det finns särskilda skäl får dock miljödomstolen även utan yrkande avgöra till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse.

26 § Bestämmelserna i 17 kap. 1, 4, 5, 7, 9, 10, 12, 13 och 15 §§ rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar för rättegången i miljö- domstolen.

Övrigt

27 § I fråga om tolk och översättning av handlingar tillämpas 5 kap. 6–8 §§ rättegångsbalken.

28 § I fråga om straff för en förseelse under förfarandet och för brott mot tystnadsplikt som ålagts av domstolen tillämpas 9 kap. 5 och 6 §§ rättegångsbalken.

I fråga om vite och hämtning tillämpas 9 kap. 7–10 §§ rätte- gångsbalken.

36

SOU 2009:10

Författningsförslag

Domstolen ska självmant ta upp frågor om ansvar för rättegångsförseelse och om utdömande av vite som förelagts med stöd av denna lag.

29 § Bestämmelserna i 11 kap. 1–3 §§, 12 kap. samt 32 kap., 33 kap. och 34 kap. 1 § rättegångsbalken gäller i tillämpliga delar vid handläggning av mål enligt detta kapitel.

30 § I fråga om särskilda rättsmedel mot domar eller beslut i mål som handlagts enligt detta kapitel tillämpas de bestämmelser i 58 kap. rättegångsbalken som gäller tvistemål samt 59 kap. rätte- gångsbalken.

Särskilda bestämmelser om vissa mål enligt miljöbalken och fastighetsbildningsmål

31 § Om miljödomstolen finner att ett överklagande bör föranleda ändring i en avslutad förrättning eller i ett fastighetsbildnings- eller fastighetsbestämningsbeslut som har överklagats särskilt, får domstolen göra ändring även i den del som inte har överklagats, om det behövs för att det inte ska uppkomma någon uppenbar motstridighet eller oenhetlighet i förrättningen eller beslutet.

Finner miljödomstolen att det beträffande en förrättning finns en sådan omständighet som avses i 15 kap. 10 § fastighets- bildningslagen (1970:988), får domstolen besluta om behövliga åtgärder, även om överklagandet inte har avsett den delen av förrättningen.

32 § När en enskilds överklagande i ett fastighetsbildningsmål rör ett allmänt intresse, kallas länsstyrelsen eller, om målet avser sådan fastighetsbildning som anges i 15 kap. 8 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988), en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje stycket i den lagen till en muntlig förhandling. En företrädare för eller tjänsteman vid en myndighet vars verksamhet berörs av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål kan även förrättningslantmätaren kallas.

33 § Om ett avgörande vid en förrättning som inte avslutats har överklagats, kan miljödomstolen föreskriva att förrättnings-

37

Författningsförslag

SOU 2009:10

handläggningen ska avbrytas helt eller till viss del eller att handläggning som avbrutits ska fortgå oberoende av överklagandet. Sådan föreskrift träder i kraft genast och gäller till dess annat förordnas.

Om det på grund av särskilda omständigheter är lämpligt, får miljödomstolen förordna om förtida tillträde. Härvid äger 5 kap. 30 a § andra–fjärde styckena fastighetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning.

Miljödomstolen kan omedelbart förordna att ett avgörande av lantmäterimyndigheten om förtida tillträde inte får utnyttjas förrän miljödomstolen har prövat överklagandet.

34 § Kan miljödomstolen inte utan olägenhet rätta fel i en förrättning, ska domstolen undanröja lantmäterimyndighetens beslut och åtgärder i den omfattning de påverkas av felet samt återförvisa förrättningen till myndigheten. Domstolen kan därvid meddela föreskrifter för vinnande av rättelse.

35 § Har efter förrättningens avslutande beslut om fastighets- bildning eller fastighetsbestämning överklagats och återkallar den som sökt åtgärden sin ansökan, ska förrättningen undanröjas i den del som återkallelsen avser, om övriga som fört talan vid förrättningen eller miljödomstolen och som själva haft rätt att påkalla åtgärden inte motsätter sig att förrättningen undanröjs. I fall som anges i 10 kap. 8 § andra stycket och 11 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) fordras alltid samtycke av övriga sakägare.

Endast om det finns synnerliga skäl får en kommunal lantmäterimyndighets förrättning undanröjas på grund av att myndigheten handlagt ärendet i stället för att lämna över det till den statliga lantmäterimyndigheten enligt 5 § lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet.

36 § Har i ett mål, där kungörelse enligt 19 kap. 9 § miljöbalken har utfärdats, sökanden överklagat tillståndsmyndighetens avgörande, får miljödomstolen i stället för att förordna om delgivning med motparterna besluta att ett exemplar av överklagandet ska över- sändas till den eller de aktförvarare som har förordnats av tillståndsmyndigheten samt utfärda kungörelse om överklagandet.

I kungörelsen ska uppges

38

SOU 2009:10

Författningsförslag

1.att ett exemplar av handlingarna i målet hålls tillgängligt hos aktförvararen eller aktförvararna,

2.att kallelser och andra meddelanden i målet till parterna ska, om de inte särskilt tillställs någon part, införas i viss eller vissa ortstidningar samt hållas tillgängliga hos aktförvararen eller aktförvararna, och

3.att en svarsskrivelse ska ha kommit in till miljödomstolen inom den tid, minst tre veckor efter kungörandet, som miljödom- stolen bestämt.

Kungörelsen ska införas i den eller de ortstidningar som tillståndsmyndigheten har bestämt för meddelanden i målet.

Då föreskrifterna i denna paragraf har iakttagits, ska delgivning anses ha skett.

37 § I

rättegången i miljödomstolen gäller vad som

föreskrivs i

19 kap.

17 och 22–28 §§ miljöbalken samt 7 kap.

5 § lagen

(1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

3 kap. Överklagande av miljödomstolens avgöranden i mål som överklagats till miljödomstolen samt Miljööverdomstolens och Högsta domstolens handläggning av sådana mål

1 § Miljödomstolens avgöranden får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Miljööverdomstolen. För överklagande gäller de tidsfrister som anges i 50 kap. 1 och 2 §§ samt 52 kap. 1 § rätte- gångsbalken.

2 § Ett överklagande ska vara skriftligt. I överklagandet ska anges

1.det avgörande som överklagas,

2.i vilken del avgörandet överklagas och den ändring som yrkas,

3.grunderna för överklagandet och i vilket avseende skälen för avgörandet enligt klagandens mening är oriktiga, och

4.de bevis som åberopas och det som ska styrkas med varje särskilt bevis.

Skriftliga bevis ska ges in samtidigt med överklagandet. Klaganden ska ange de omständigheter som åberopas till stöd

för att prövningstillstånd ska meddelas.

Den domstol som meddelat avgörandet prövar om över- klagandet har gjorts i rätt tid och ska avvisa ett överklagande som

39

Författningsförslag

SOU 2009:10

har gjorts för sent. Om överklagandet inte avvisas, ska det tillsammans med övriga handlingar i målet sändas över till Miljö- överdomstolen.

3 § För att Miljööverdomstolen ska pröva miljödomstolens avgöranden krävs prövningstillstånd. Vid prövningen av om prövningstillstånd ska meddelas tillämpas 49 kap. 14 och 14 a §§ rättegångsbalken.

4 § Ett beslut som inte är slutligt får överklagas endast i samband med överklagande av ett avgörande i målet. Överklagande får dock ske särskilt, när miljödomstolen

1.ogillat en invändning om jäv mot någon ledamot av miljödomstolen eller en invändning om att det finns ett hinder för målets prövning,

2.avvisat ett ombud eller ett biträde,

3.förordnat rörande saken i avvaktan på målets avgörande,

4.förelagt någon att medverka på annat sätt än genom inställelse inför miljödomstolen och en underlåtenhet att följa föreläggandet kan medföra särskild påföljd för honom eller henne,

5.utdömt vite eller någon annan påföljd för underlåtenhet att följa föreläggande eller straff för förseelse i förfarandet eller förklarat att någon ska ersätta en kostnad för förfarandet,

6.beslutat i en fråga som gäller ersättning för någons medverkan

imålet,

7.beslutat i annat fall än som avses i 6 i en fråga som gäller rättshjälp enligt rättshjälpslagen (1996:1619), eller

8.beslutat enligt 2 kap. 35 § andra stycket.

Ett beslut av miljödomstolen genom vilket målet återförvisas till en förvaltningsmyndighet får överklagas endast om beslutet inne- fattar avgörande av någon fråga som inverkar på målets utgång.

5 § Om det är lämpligt, får Miljööverdomstolen uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att verkställa undersökning på platsen. Parterna ska på lämpligt sätt underrättas om tiden för undersökningen. Vid denna ska protokoll föras.

En utredning som en teknisk ledamot har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet får inte läggas till grund för Miljööverdomstolens dom eller beslut utan att parterna har beretts tillfälle att yttra sig över utredningen. Detta gäller dock inte om

40

SOU 2009:10

Författningsförslag

utredningen i endast oväsentlig utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

6 § Ett överklagat mål får avgöras av Miljööverdomstolen utan sammanträde, om ett sammanträde skulle sakna betydelse för prövningen. Om part och motpart har begärt sammanträde ska dock sådant hållas, om det inte uppenbarligen skulle vara utan betydelse.

Vid sammanträde får utredningen läggas fram genom Miljö- överdomstolens försorg i den omfattning som domstolen bestämmer.

7 § I fråga om rättegången i Miljööverdomstolen gäller i övrigt i tillämpliga delar vad som föreskrivs i 2 kap. om rättegången i miljödomstolen.

8 § Miljööverdomstolens avgöranden i mål som i första instans har prövats av en kommun eller en förvaltningsmyndighet får inte överklagas.

9 § Om rätten vid handläggningen av ett mål i Miljööverdomstolen, som enligt 8 § inte får överklagas, finner att avgörandet kan få stor principiell betydelse får målet eller, om det kan ske, en viss fråga i målet avgöras av Miljööverdomstolen med sju ordinarie domare, av vilka högst två får vara tekniska ledamöter.

10 § Om det är av vikt för en enhetlig rättstillämpning att ett mål prövas av Högsta domstolen får Miljööverdomstolen, om pröv- ningstillstånd har meddelats enligt 49 kap. 14 § 3 rättegångsbalken, överlämna målet till Högsta domstolen för avgörande. Om Högsta domstolen beviljar prövningstillstånd ska målet avgöras av den domstolen, annars ska Miljööverdomstolen avgöra målet.

Ett överlämnande enligt första stycket ska ske så snart som möjligt.

Vid prövning av en fråga om överlämnande av ett mål till Högsta domstolen ska Miljööverdomstolen ha den samman- sättning som anges i 1 kap. 8 § tredje stycket. Parterna ska alltid ges tillfälle att yttra sig i en sådan fråga.

Miljööverdomstolens beslut om överlämnande av ett mål till Högsta domstolen får inte överklagas.

41

Författningsförslag

SOU 2009:10

11 § I ett mål som avses i 10 § tillämpas i Högsta domstolen 6 § samt 2 kap. 36 §.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010, då lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål ska upphöra att gälla.

2.Mål eller ärenden som har inletts före ikraftträdandet ska, i de fall de nya reglerna hade föreskrivit att målet eller ärendet skulle ha inletts eller överklagats vid en annan miljödomstol, vid ikraftträdandet överlämnas till den miljödomstolen.

3.Mål eller ärenden ska inte överlämnas om det skulle vara till nackdel för handläggningen eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt.

42

SOU 2009:10

Författningsförslag

2Förslag till

lag om ändring i rättegångsbalken (1942:740)

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 10 § rättegångsbalken (1942:740) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tvist

om

äganderätt

eller

Tvist

om

äganderätt

eller

nyttjanderätt till fast egendom,

nyttjanderätt till fast egendom,

om rätt till servitut eller annan

om rätt till servitut eller annan

särskild rätt till egendomen eller

särskild rätt till egendomen eller

om

besittning

av

egendomen

om besittning av egendomen ska

skall upptagas av rätten i den

upptagas av rätten i den ort, där

ort, där fastigheten är. Lag

fastigheten är. Lag samma vare,

samma vare, om tvisten rör

om tvisten rör skyldighet för

skyldighet

för

 

ägare

 

eller

ägare eller

 

innehavare

av

innehavare

av

egendomen

att

egendomen

att

fullgöra

något,

fullgöra

något,

 

som

åligger

som åligger honom i denna

honom i denna egenskap, eller,

egenskap, eller, då nyttjanderätt

nyttjanderätt

 

eller

annan

eller

annan

särskild

rätt till

särskild

rätt

till

egendomen

egendomen

upplåtits,

fråga

är

upplåtits, fråga är om vederlag

om

vederlag

för

upplåtelsen,

för

upplåtelsen,

byggnads

byggnads

underhåll

eller

annat

underhåll eller annat dylikt. Vad

dylikt.

 

 

 

 

 

 

 

 

som sägs i denna paragraf gäller

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

dock ej arrendetvist.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tvist

 

med

 

anledning

av

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

tillfällig upplåtelse av nyttjande-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

rätt till mark eller hus eller del av

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

hus för uppställning av fordon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

skall vid tillämpning av para-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

grafen ej anses som arrendetvist.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ligger fastigheten under flera

Ligger fastigheten under flera

domstolar

eller

gäller

tvisten

domstolar

eller

gäller

tvisten

flera

fastigheter

under

skilda

flera

fastigheter

under

skilda

domstolar, skall tvisten upptagas

domstolar, ska

tvisten upptagas

av

den

 

rätt,

 

under

vilken

av

den

rätt,

 

under

 

vilken

43

Författningsförslag

SOU 2009:10

huvuddelen ligger.

huvuddelen ligger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

44

SOU 2009:10

Författningsförslag

3Förslag till

lag om ändring i jordabalken (1970:994)

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken (1970:994) dels att 8 kap. 32 § ska upphöra att gälla,

dels att 8 kap. 31 och 31 b §§ samt 13 kap. 23 och 24 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

8 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

31 §

 

 

 

 

 

Beslut av arrendenämnden i

Beslut av arrendenämnden i

fråga

om

förlängning

av

fråga

om

förlängning

av

arrendeavtal,

fastställande

av

arrendeavtal,

fastställande

av

villkoren för sådan förlängning,

villkoren för sådan förlängning,

uppskov

med

avträde

enligt

uppskov

med

avträde

enligt

9 kap.

12

b

eller 13 §

 

eller

9 kap.

12

b

eller 13 §

 

eller

10 kap. 6 a § eller bestämmande

10 kap. 6 a § eller bestämmande

av ersättning enligt 9 kap.

14 §

av ersättning enligt 9 kap.

14 §

eller i fråga som avses i

9 kap.

eller i fråga som avses i

9 kap.

17 a, 18, 21, 21 a, 31 eller 31 b §

17 a, 18, 21, 21 a, 31 eller 31 b §

eller 11 kap. 6 b § får överklagas

eller 11 kap. 6 b § får överklagas

till den hovrätt inom vars

till Svea hovrätt.

 

 

domkrets

arrendenämnden

är

 

 

 

 

 

 

belägen.

Arrendenämndens beslut i ett ärende enligt 9 kap. 2, 3, 7 eller 17 §, 10 kap. 2, 3, 4 eller 7 § eller 11 kap. 2 § får inte överklagas.

31 b §

I hovrätten får utöver lagfarna ledamöter ingå en teknisk ledamot, om målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föranleder det.

I fråga om kvalifikationskrav I fråga om kvalifikationskrav för en teknisk ledamot, möjlig- för en teknisk ledamot, möjlig- het för hovrätten att låta en het för hovrätten att låta en ledamot verkställa en under- ledamot verkställa en under- sökning på platsen och i fråga sökning på platsen och i fråga om utredning som en teknisk om utredning som en teknisk ledamot verkställt gäller 14– ledamot verkställt gäller 1 kap.

45

Författningsförslag SOU 2009:10

16 §§ lagen (1969:245) om dom-

9 § och 3 kap. 5 § lagen (2010:000)

stolar i fastighetsmål.

om miljödomstolar.

13 kap.

23 §

Mål angående omprövning

Mål angående omprövning

eller jämkning av avgäld, klander

eller jämkning av avgäld, klander

av uppsägning eller bestämman-

av uppsägning eller bestämman-

de av lösesumma upptages av

de av lösesumma upptages av

fastighetsdomstol.

miljödomstol.

24 §

Angående rättegången i mål som avses i 23 § gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719). Bestämmelserna om utredningsbeslut äger dock tillämpning endast i den mån målet avser bestämmande av lösesumma. Rör tvisten fråga som kan inverka på den rätt som tillkommer innehavare av panträtt eller rättighet som är inskriven, är rätten ej bunden av parts yrkande

eller medgivande.

 

 

 

 

 

 

I mål angående bestämmande

I mål angående bestämmande

av lösesumma skall fastighets-

av lösesumma ska fastighets-

ägaren vidkännas på ömse sidor

ägaren vidkännas på ömse sidor

uppkomna rättegångskostnader

uppkomna

rättegångskostnader

vid fastighetsdomstolen, i den

vid miljödomstolen, i den mån ej

mån

ej

annat

föranledes av

annat föranledes

av 18 kap. 6

18 kap.

6 och 8 §§ rättegångs-

och 8 §§ rättegångsbalken. Har

balken. Har motpart förebringat

motpart förebringat utredning i

utredning i strid med utred-

strid med utredningsbeslut som

ningsbeslut som

fastighetsdom-

miljödomstolen

meddelat,

er-

stolen

meddelat,

ersättes dock

sättes dock kostnaden för sådan

kostnaden för sådan utredning

utredning endast i den mån

endast i den mån utredningen

utredningen

haft

betydelse

för

haft betydelse för utgången i

utgången i

målet. Beträffande

målet. Beträffande skyldigheten

skyldigheten

att

svara

för

att svara för kostnad i högre rätt

kostnad i högre rätt gäller med

gäller med tillämpning i övrigt

tillämpning i övrigt av 18 kap.

av 18 kap. rättegångsbalken, att

rättegångsbalken, att fastighets-

fastighetsägaren,

om ej annat

ägaren, om ej annat föranledes

föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§

av 18 kap.

6

och

8 §§ samma

samma

balk, alltid själv skall

balk, alltid

själv ska vidkännas

46

SOU 2009:10

Författningsförslag

vidkännas såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas motpart genom att fastighetsägaren fullföljt talan.

såväl sina egna kostnader som kostnad som åsamkas motpart genom att fastighetsägaren fullföljt talan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

47

Författningsförslag

SOU 2009:10

4Förslag till

lag om ändring i miljöbalken (1998:808)

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken

dels att 19 kap. 2 §, 20 kap. 1 och 3–11 §§, 21 kap., 22 kap., 23 kap., 25 kap. 5 §, 31 kap. 18, 25–27 och 29 §§ ska upphöra att gälla,

dels att rubrikerna närmast före 31 kap. 25, 26 och 29 §§ ska utgå,

dels att 21 kap. 7 § miljöbalken ska betecknas 17 kap. 8 § och ha följande lydelse,

dels att 6 kap. 8 §, 9 kap. 8 §, 11 kap. 9 b, 14, 17, 20 och 22 §§, 16 kap. 1, 2 och 13 §§, 17 kap. 3 §, 19 kap. 1, 4 och 5 §§, 20 kap. 2 §, 24 kap. 1, 3, 4, 7, 13 och 14 §§, 25 kap. 1–4, 7, 8 och 10 §§, 28 kap. 10 §, rubriken före 20 kap. samt rubriken närmast före 19 kap. 4 § ska ha följande lydelse,

dels att det i balken ska införas nya paragrafer 19 kap. 6–37 §§, 24 kap. 13 a och 13 b §§, 25 kap. 9 a §, 28 kap. 3 a § och 31 kap. 37 § samt närmast före 17 kap. 8 §, 19 kap. 6 och 28 §§ samt 28 kap.

3 a § nya rubriker av följande lydelse.

 

 

 

 

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

 

 

När

en

miljökonsekvens-

När

en

miljökonsekvens-

beskrivning upprättats i ett mål

beskrivning

upprättats i

ett

eller ärende om miljöfarlig verk-

ärende om miljöfarlig verksam-

samhet

eller

vattenverksamhet,

het eller vattenverksamhet,

ska

skall detta kungöras tillsammans

detta kungöras tillsammans med

med

kungörelsen

om

ansökan

kungörelsen om ansökan enligt

enligt

19 kap.

4 §

och

22 kap.

19 kap.

4 och

9 §§. Om

en

3 §. Om en

miljökonsekvens-

miljökonsekvensbeskrivning har

beskrivning

har

upprättats

i

upprättats i något annat mål

något annat mål eller ärende

eller ärende som rör en

som rör en verksamhet eller

verksamhet eller åtgärd som kan

åtgärd som kan antas medföra

antas

medföra

en betydande

en

betydande

miljöpåverkan,

miljöpåverkan, ska detta kun-

skall

detta kungöras.

Har

en

göras. Har en ansökan gjorts ska

48

SOU 2009:10 Författningsförslag

ansökan gjorts skall kungörelsen

kungörelsen

ske

tillsammans

ske tillsammans med kungörel-

med kungörelsen

av

ansökan.

sen av ansökan. Därefter skall

Därefter

ska

ansökan

och

ansökan

och

miljökonsekvens-

miljökonsekvensbeskrivningen

beskrivningen hållas tillgängliga

hållas tillgängliga för allmän-

för

allmänheten,

som

skall

heten, som ska beredas tillfälle

beredas tillfälle att yttra sig över

att yttra sig över dessa innan

dessa innan målet eller ärendet

målet eller ärendet prövas.

 

prövas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När dom eller beslut har

När beslut har meddelats i

meddelats i målet eller ärendet

ärendet

ska

detta

kungöras.

skall

detta kungöras. Samtidigt

Samtidigt

ska

också

kungöras

skall

 

också

kungöras

hur

hur allmänheten kan få tillgång

allmänheten kan få tillgång till

till information om

innehållet.

information

om

innehållet.

Vidare

ska

den

ansvariga

Vidare

 

skall

den

ansvariga

myndigheten i den stat med

myndigheten i den stat med

vilken samråd hållits enligt 6 §

vilken samråd hållits enligt 6 §

informeras.

 

 

 

 

informeras.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När

 

en

miljökonsekvens-

När

en

miljökonsekvens-

beskrivning

har

upprättats

beskrivning

har

 

upprättats

enbart

för en prövning enligt

enbart för en

prövning enligt

7 kap. 28 b och 29 §§, eller när

7 kap. 28 b och 29 §§, eller när

ett beslut avser enbart en sådan

ett beslut avser enbart en sådan

prövning, skall vad som anges i

prövning, ska vad som anges i

första och andra styckena i

första och andra styckena i

denna paragraf tillämpas i den

denna paragraf tillämpas i den

utsträckning

som

behövs

för

utsträckning som

behövs

för

prövningen eller, om det är

prövningen eller, om det är

lämpligt,

för

att allmänheten

lämpligt, för att allmänheten ska

skall få tillgång till information

få tillgång till information om

om innehållet.

 

 

 

innehållet.

 

 

 

 

9kap.

8 §

Ansökan

om

tillstånd

till

Ansökan

om

tillstånd till

miljöfarlig verksamhet prövas av

miljöfarlig verksamhet prövas av

miljödomstol.

 

 

 

den tillståndsmyndighet som rege-

Regeringen

får

föreskriva att

ringen bestämmer.

 

ansökan om

tillstånd för

vissa

Om den

miljöfarliga verk-

49

Författningsförslag

SOU 2009:10

slag av verksamheter skall prövas

samheten kan antas ha en liten

av länsstyrelsen. Om den miljö-

miljöpåverkan,

får

regeringen

farliga

verksamheten kan antas

föreskriva

att

en

kommunal

ha en liten miljöpåverkan, får

nämnd ska pröva frågor om

regeringen

 

föreskriva

att

en

tillstånd. Detta gäller inte till-

kommunal

nämnd

skall pröva

stånd som rör Försvarsmakten,

frågor

om

tillstånd.

Tillstånd

Fortifikationsverket, Försvarets

som

rör

 

Försvarsmakten,

materielverk

eller

Försvarets

Fortifikationsverket, Försvarets

radioanstalt.

 

 

 

 

materielverk

eller

Försvarets

 

 

 

 

 

 

radioanstalt skall alltid prövas av

 

 

 

 

 

 

länsstyrelsen.

 

 

 

 

 

Anmälan

om

miljöfarlig

Anmälan

 

om

miljöfarlig

verksamhet

skall

enligt

vad

verksamhet

ska

enligt

vad

regeringen föreskriver göras till

regeringen föreskriver göras till

generalläkaren,

 

länsstyrelsen

generalläkaren,

 

länsstyrelsen

eller kommunen.

 

 

 

eller kommunen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 kap.

 

 

 

 

 

Ansökan

om

tillstånd

till

9 b §

 

 

 

 

 

Ansökan

om

tillstånd

till

vattenverksamhet

prövas

av

vattenverksamhet prövas av den

miljödomstolen.

Ansökan

om

tillståndsmyndighet

 

som

tillstånd

till

markavvattning

regeringen bestämmer.

 

prövas dock av länsstyrelsen, om

 

 

 

 

 

 

den inte skall prövas av

 

 

 

 

 

 

miljödomstolen

enligt

7 kap.

19

 

 

 

 

 

 

eller 20 § lagen (1998:812) med

 

 

 

 

 

 

särskilda

 

bestämmelser

om

 

 

 

 

 

 

vattenverksamhet.

 

 

 

Anmälan om vattenverksam-

Anmälan om vattenverksam-

het skall, enligt föreskrifter som

het ska, enligt föreskrifter som

meddelas

av regeringen, göras

meddelas

av

regeringen, göras

till generalläkaren, länsstyrelsen

till generalläkaren, länsstyrelsen

eller kommunen.

 

 

 

eller kommunen.

 

 

 

En anmälningspliktig vattenverksamhet får påbörjas tidigast åtta veckor efter det att anmälan har gjorts, om inte tillsyns- myndigheten bestämmer något annat.

50

SOU 2009:10

Författningsförslag

14 §

Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd enligt detta kapitel i områden där det är särskilt angeläget

att våtmarkerna bevaras.

 

 

Länsstyrelsen

får

meddela

Den myndighet som rege-

dispens från ett förbud som

ringen bestämmer får meddela

meddelats enligt

första

stycket

dispens från ett förbud som

om det finns särskilda skäl.

meddelats enligt första stycket

 

 

 

om det finns särskilda skäl.

Om dispens meddelas enligt andra stycket fordras för

utförandet av markavvattningen att tillstånd söks enligt

9 §.

Beslutet om dispens upphör att gälla om tillstånd

till

markavvattningen meddelas.

17 §

Den som äger en vattenanläggning är skyldig att underhålla den så att det inte uppkommer skada för allmänna eller enskilda intressen genom ändringar i vattenförhållandena. Om vatten- anläggningen med stöd av en särskild rättighet utförts på någon annans mark och äganderätten till anläggningen övergått till markägaren till följd av att rättigheten upphört, kvarstår

underhållsskyldigheten för den som var rättighetshavare.

 

Den som enligt 28 kap. 12 §

Den som enligt 28 kap. 12 §

har fått rätt att använda någon

har fått rätt att använda någon

annans vattenanläggning är till-

annans vattenanläggning är till-

sammans med ägaren skyldig att

sammans med ägaren skyldig att

underhålla

anläggningen,

om

underhålla

anläggningen,

om

inte

miljödomstolen

bestämt

inte

tillståndsmyndigheten

be-

något annat.

 

 

stämt något annat.

 

I

20 och 21 §§

samt

i 24 kap.

4 §

andra

stycket

finns

bestämmelser om överflyttning av underhållsskyldigheten.

 

 

 

 

 

20 §

 

 

 

 

I stället för att lämna

I stället för att lämna

tillstånd att riva ut en vatten-

tillstånd att riva ut en vatten-

anläggning i ytvatten får miljö-

anläggning i ytvatten får till-

domstolen på begäran av ägaren

ståndsmyndigheten på begäran av

av en fastighet som skulle

ägaren av en fastighet som

skadas av

utrivningen

förordna

skulle

skadas

av utrivningen

51

Författningsförslag SOU 2009:10

att

skyldigheten att

underhålla

förordna att

skyldigheten att

anläggningen och fullgöra övriga

underhålla

anläggningen

och

skyldigheter som

ligger

fullgöra övriga skyldigheter som

anläggningens ägare skall övergå

ligger på

anläggningens

ägare

fastighetsägaren

till

dess

ska övergå

fastighetsägaren

något annat bestäms.

 

 

till dess något annat bestäms.

 

Till skydd för allmänna intressen får efter åtagande ett sådant

förordnande också meddelas för staten, en kommun eller ett vattenförbund.

Förordnande får inte meddelas, om det kan antas att fastighetsägaren inte kan fullgöra skyldigheterna eller om det med hänsyn till den sökande eller till allmänna intressen anses mera

angeläget att anläggningen rivs ut.

 

 

 

 

Om ägaren av en vatten-

Om ägaren av en vatten-

anläggning vållas skada av att

anläggning vållas skada av att

anläggningen bibehålls, skall den

anläggningen bibehålls, ska den

som övertar ansvaret för anlägg-

som övertar ansvaret för anlägg-

ningen betala skälig

ersättning

ningen

betala skälig

ersättning

för skadan.

 

 

 

för skadan.

 

 

 

 

 

22 §

 

 

 

Om det kan uppkomma fara

Om det kan uppkomma fara

för allmänna eller enskilda in-

för allmänna eller enskilda in-

tressen genom att en anläggning

tressen genom att en anläggning

för bortledande av grundvatten

för bortledande av grundvatten

helt eller delvis tas ur bruk, skall

helt eller delvis tas ur bruk, ska

anläggningens ägare

hämta in

anläggningens ägare

hämta

in

miljödomstolens tillstånd.

 

tillståndsmyndighetens tillstånd.

Skälig

ersättning

skall

Skälig ersättning ska betalas,

betalas, om en sådan åtgärd

om en sådan åtgärd medför

medför skada på någon annans

skada på någon annans egendom

egendom

genom

bestående

genom

bestående

ändring

i

ändring i vattenförhållandena.

vattenförhållandena.

 

 

16 kap.

1 §

Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt

52

SOU 2009:10 Författningsförslag

föreskrifter meddelade med stöd av balken. I fråga om prövningen av mål om straff eller förverkande enligt 29 kap. gäller dock vad som är föreskrivet om brottmål i allmänhet.

Närmare bestämmelser om

Närmare bestämmelser om

vilka mål och ärenden som

vilka mål och ärenden som

prövas av respektive pröv-

prövas av respektive pröv-

ningsmyndighet finns i 17 kap.

ningsmyndighet finns i 17 kap.

1–4 §§, 18 kap. 1–2 §§, 19 kap.

1–4 §§, 18 kap. 1–2 §§, 19 kap.

1–2 §§, 20 kap. 2 §, 23 kap. 1 §

1–2 §§ samt 20 kap. 2 §.

samt 23 kap. 9 §.

 

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor meddelas av tillstånds- myndigheten.

2 §

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Vid ändring av en miljöfarlig verksamhet får tillståndet be- gränsas till att enbart avse ändringen (ändringstillstånd).

För verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter får dock inte beslutas villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning

av koldioxidutsläpp.

 

 

Bestämmelser

om vilka mål

Regeringen får utöver vad

som

är ansökningsmål

finns i

som föreskrivs i balken meddela

21 kap. 1 § och bestämmelser om

föreskrifter om vad en ansökan

vad en ansökan i ett ansöknings-

ska innehålla.

mål skall innehålla finns i 22 kap.

 

1 §.

Regeringen

får

meddela

 

föreskrifter om vad en ansökan i ett ärende skall innehålla

53

Författningsförslag

SOU 2009:10

13 §

Överklagbara domar eller beslut får överklagas av en ideell förening som enligt sina stadgar har till ändamål att tillvarata naturskydds- eller miljöskyddsintressen, såvitt avser domar och beslut om tillstånd, godkännande eller dispens enligt denna balk samt i frågor om tillsyn enligt 10 kap. eller de föreskrifter som har meddelats med stöd av 10 kap. Detta gäller

1. även i de fall överklagandet enbart avser ett villkor eller en

annan bestämmelse i domen eller beslutet, och

 

 

 

 

2. även i de fall domen eller

2. även i de fall domen eller

beslutet är resultatet av en

beslutet är resultatet av en

prövning enligt 22 kap.

26 §,

prövning enligt 19 kap.

25 §,

24 kap. 2, 3, 5, 6 eller 8 § denna

24 kap. 2, 3, 5, 6 eller 8 §§ denna

balk eller

en

prövning

enligt

balk eller

en

prövning

enligt

7 kap. 13,

14

eller 16 §

lagen

7 kap. 13,

14

eller

16 §§

lagen

(1998:812) med särskilda be-

(1998:812) med särskilda be-

stämmelser

om

vattenverksam-

stämmelser

 

om

vattenverk-

het.

 

 

 

 

samhet.

 

 

 

 

För att få överklaga skall

För att få överklaga ska

föreningen ha bedrivit verksam-

föreningen ha bedrivit verksam-

het i Sverige under minst tre år

het i Sverige under minst tre år

och ha lägst 2 000 medlemmar.

och ha lägst 2 000 medlemmar.

Föreningen

får

dock

inte

Föreningen

 

får

dock

inte

överklaga

beslut

som

rör

överklaga

beslut

som

rör

Försvarsmakten, Fortifikations-

Försvarsmakten, Fortifikations-

verket, Försvarets

materielverk

verket, Försvarets

materielverk

eller Försvarets radioanstalt.

eller Försvarets radioanstalt.

En miljöorganisation som vill

En miljöorganisation som vill

överklaga en dom eller ett beslut

överklaga en dom eller ett beslut

som avses i första stycket skall

som avses i första stycket ska

göra det innan tiden för

göra det innan tiden för

överklagande gått ut för dem

överklagande gått ut för dem

som varit parter eller annars

som varit parter eller annars

såsom sakägare haft klagorätt i

såsom sakägare haft klagorätt i

målet eller ärendet.

 

 

målet eller ärendet.

 

 

54

SOU 2009:10 Författningsförslag

17 kap.

3 §

Regeringen får för ett visst fall förbehålla sig att pröva tillåtligheten av en verksamhet som inte omfattas av kravet på

prövning enligt 1 §, om

 

1. verksamheten i betraktan-

1. verksamheten i betraktan-

de av de intressen som denna

de av de intressen som denna

balk enligt 1 kap. 1 § skall främja

balk enligt 1 kap. 1 § ska främja

kan antas få betydande omfatt-

kan antas få betydande omfatt-

ning eller bli av ingripande slag,

ning eller bli av ingripande slag,

2. verksamheten utanför ett

område som förtecknats enligt

7 kap. 27 § kan antas mer än obetydligt skada naturvärdet inom området,

3. verksamheten omfattas av bestämmelserna i 4 kap. 6 § tredje stycket.

Rätten till förbehåll enligt första stycket 2 gäller enbart verksamhet som är tillståndspliktig enligt balken eller enligt

föreskrifter meddelade med stöd av balken.

 

 

 

Om ett mål eller ärende

Om ett mål eller ärende

enligt denna balk pågår om

enligt denna balk pågår om

tillståndsprövning

av verksam-

tillståndsprövning

av verksam-

heten, skall regeringen omedel-

heten, ska regeringen omedel-

bart

lämna

besked

om

bart

lämna

besked

om

förbehållet till den tillstånds-

förbehållet till den tillstånds-

prövande miljödomstolen

eller

prövande myndigheten.

 

myndigheten.

 

 

 

 

 

 

8 §1

Om miljödomstolen finner

Om

miljödomstolen

eller

att en verksamhet eller åtgärd

Miljööverdomstolen, eller en för-

endast kan

tillåtas enligt 2 kap.

valtningsmyndighet

eller

kom-

9 § första stycket eller 10 § eller

mun finner att en verksamhet

enligt 7 kap. 29 §, skall miljö-

eller åtgärd endast kan tillåtas

domstolen

med eget yttrande

enligt 2 kap. 9 § första stycket

överlämna frågan till regeringens

eller 10 § eller enligt 7 kap. 29 §,

avgörande. Detsamma gäller om

ska frågan tillsammans med ett

regeringen skall pröva tillåtlig-

yttrande överlämnas till rege-

heten enligt 17 kap. 1 § eller om

ringens

avgörande.

Detsamma

1 Nuvarande lydelse 21 kap. 7 § miljöbalken.

55

Författningsförslag SOU 2009:10

regeringen

har

förbehållit

sig

gäller om regeringen ska pröva

prövningen

 

av

tillåtligheten

tillåtligheten

enligt

17 kap.

1 §

enligt 17 kap. 3 §.

 

 

 

eller om regeringen har förbe-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

hållit sig prövningen av tillåtlig-

Om

miljödomstolen

finner

heten enligt 17 kap. 3 §.

 

Om en förvaltningsmyndighet

att ett mål hos domstolen rör

eller miljödomstolen eller Miljö-

även ett annat allmänt intresse

överdomstolen finner att ett mål

av synnerlig vikt än sådant som

hos domstolen rör även ett

avses i 1 kap. 1 §, skall domstolen

annat

allmänt

intresse

av

med

eget

yttrande

överlämna

synnerlig vikt än sådant som

målet till regeringen. Detsamma

avses i 1 kap. 1 §, ska målet eller

gäller,

om

Naturvårdsverket

ärendet

tillsammans med

ett

begär att målet av sådan

yttrande överlämnas till rege-

anledning skall

överlämnas

till

ringen. Detsamma gäller, om

regeringen. Är det fråga om en

Naturvårdsverket

 

begär

att

statlig

myndighets

beslut

som

målet av sådan anledning ska

rör

Försvarsmakten, Fortifika-

överlämnas

till regeringen. Är

tionsverket, Försvarets materiel-

det fråga om en statlig

verk eller Försvarets radio-

myndighets

beslut

som

rör

anstalt

skall

domstolen

alltid

Försvarsmakten, Fortifikations-

med

eget

yttrande

överlämna

verket,

Försvarets

materielverk

ärendet

 

till

 

regeringens

eller Försvarets radioanstalt ska

avgörande.

 

 

 

 

 

 

domstolen

eller

myndigheten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

alltid med eget yttrande över-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

lämna

ärendet till

 

regeringens

 

 

 

 

 

 

 

 

 

avgörande.

 

 

 

 

19 kap.

1 §

Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, djur- och växtskyddsområden, strandskyddsområden eller vattenskydds- områden, utom frågor om ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

56

SOU 2009:10

Författningsförslag

Länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut i särskilda fall får överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket. Detsamma gäller beslut av en annan myndighet än regeringen om att bilda, ändra eller upphäva ett biotops- kyddsområde.

Statliga myndigheters beslut i särskilda fall får överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket. Detsamma gäller beslut av en annan myndighet än regeringen om att bilda, ändra eller upphäva ett biotops- kyddsområde.

Särskilt om kommunala nämnders prövning av miljö- farlig verksamhet

4 §

Länsstyrelser eller kommunala

Kommunala nämnder ska

nämnder skall

 

1.genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig,

2.samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i saken,

3.hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på platsen om det behövs för utredningen i ärendet, samt

4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen (1986:223).

4. underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter om det som tillförts ärendet och ge honom eller henne tillfälle att yttra sig om inte annat följer av förvaltnings- lagen (1986:223).

5 §

I ärenden som prövas av läns-

I ärenden som prövas av

styrelser eller kommunala nämn-

kommunala nämnder ska tilläm-

der skall tillämpas bestämmel-

pas bestämmelserna i

serna i

1. 6 § om ansökans form och

1. 22 kap. 1 § första stycket om

ansökans form och innehåll,

innehåll,

2. 22 kap. 2 § om en ansökans

2. 7 § om en ansökans in-

givande och brister i den,

ingivande och brister i den,

 

 

57

Författningsförslag

SOU 2009:10

2 a. 22 kap. 2 a § om pröv- ningar som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§,

3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

4. 22 kap. 6 § om talerätt,

5. 22 kap.

9 §

om rätt att

företräda fastighet,

 

 

6. 22 kap.

12 §

om

sakkunniga,

 

 

 

7. 22 kap.

13 §

om

under-

sökning på platsen,

 

 

8. 22 kap.

25 §

första

stycket

1–3 och 5–11 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms inne-

håll,

 

 

 

9. 22 kap. 26 § om

särskild

dom,

 

 

 

10. 22 kap.

27 §

första

stycket,

andra

stycket

andra

meningen

samt

tredje

stycket

första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska före- skrifter,

11. 22 kap.

28 §

första

stycket första

meningen om

verkställighetsförordnande, och 12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap.

12 §.

I ärenden som rör deponering eller förbränning av avfall skall också de bestämmelser som anges i 22 kap. 25 a respektive 25 b § om en tillståndsdoms innehåll tillämpas

3.8 § om prövningar som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§,

4.9 § om kungörelsens innehåll,

5.12 § om talerätt,

6.15 § om rätt att företräda fastighet,

7.17 § om sakkunniga,

8. 18 § om undersökning på platsen,

9. 22 § första stycket 1–3 och 5–11 samt andra stycket och tredje stycket om tillstånds- besluts innehåll,

10.23 och 24 §§ om till- ståndsbesluts innehåll i ärenden som rör deponering respektive förbränning av avfall,

11.25§ om särskilt beslut,

12.26 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket om uppskjutna frågor och provisoriska före- skrifter, och

13.27 § första stycket första meningen om verkställighets- förordnande.

58

SOU 2009:10

Författningsförslag

Särskilt om tillståndsmyndig- heternas prövning av miljöfarlig verksamhet och vattenverksam- het

6 §

En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig. Den ska ges in till den tillståndsmyndighet inom vars område verksamheten i huvudsak ska bedrivas och innehålla

1.ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om förhållandena på platsen, produk- tionsmängd eller annan liknande uppgift samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändning,

2.uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas för att förebygga uppkomsten av avfall,

3.en miljökonsekvensbeskriv- ning när det krävs enligt 6 kap. och en uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§,

4.förslag till skyddsåtgärder eller försiktighetsmått samt de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hän- synsreglerna i 2 kap. iakttas,

5.förslag till övervakning och kontroll av verksamheten,

6.i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att

59

Författningsförslag

SOU 2009:10

upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och

7. en icke-teknisk samman- fattning av de uppgifter som anges i 1–6.

En ansökan om tillstånd till vattenverksamhet ska dessutom innehålla uppgift om de fastig- heter som berörs av vatten- verksamheten och i förekomman- de fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna.

Begär sökanden att sakägare ska föreläggas att anmäla ersättningsanspråk enligt 24 kap. 13 a § andra stycket ska det anges i ansökan.

Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan om vatten- verksamhet i vissa fall ska innehålla finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksamhet.

7 §

Ansökningshandlingarna ska ges in i det antal exemplar som tillståndsmyndigheten bestämmer.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller finner tillstånds- myndigheten att ansökan är ofull- ständig ska myndigheten förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden

60

SOU 2009:10

Författningsförslag

inte ett föreläggande, får myndig- heten besluta att bristen ska avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa ansökan.

Om det är uppenbart att en ansökan inte kan bifallas får ansökan avslås utan att kun- görelse enligt 9 § utfärdas.

Ansökningshandlingarna får i den utsträckning tillstånds- myndigheten finner lämpligt ges in i elektronisk form.

8 §

I fråga om miljöfarlig verk- samhet är den som erhållit till- stånd, dispens eller godkännande vid prövning av frågor som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§ skyldig att tillhandahålla den utredning om verksamheten och övriga för- hållanden som behövs för pröv- ningen. Tillståndsmyndigheten får förelägga denne att tillhanda- hålla den utredning som behövs. Föreläggandet får förenas med vite.

9 §

Om en ansökan tas upp till prövning, ska tillståndsmyndig- heten utfärda kungörelse. Kun- görelsen ska innehålla

1. en kortfattad redogörelse för ansökan samt i ärende om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,

61

Författningsförslag

SOU 2009:10

2. en upplysning om inne- hållet i 13 §, om den inte kan lämnas på annat lämpligt sätt, samt en upplysning om innehållet i och sista tid för synpunkter enligt

16 § och för anmälan enligt

24 kap. 13 a § andra stycket,

3. ett tillkännagivande om i vilka tidningar meddelanden i ärendet till parterna ska införas och att meddelandena, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den som förvarar akten, och

4. aktförvararens adress. Tillståndsmyndigheten ska

förordna någon att förvara ett exemplar av handlingarna i ärendet (aktförvarare). Aktför- varare kan vara en förvaltnings- myndighet, en kommun eller en enskild.

Kungörelsen ska snarast in- föras i ortstidning. En utskrift av kungörelsen ska i ärenden om vattenverksamhet sändas till varje sakägare som har angetts i an- sökningen eller som på annat sätt är känd för tillståndsmyndig- heten.

Om ansökan om tillstånd till vattenverksamhet berör fast egen- dom som är samfälld för flera fastigheter, behöver kungörelsen inte sändas till de särskilda del- ägarna i samfälligheten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, ska kungörelsen sändas till styrelsen.

62

SOU 2009:10

Författningsförslag

10 §

Ett exemplar av ansöknings- handlingarna och av kungörelsen ska sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Fiskeriverket, länsstyrelsen och den eller de berörda kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds- området. Om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av verksamheten, behöver dock inte handlingarna sändas över.

Kungörelsen ska även sändas till berörda kommuner och andra myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

11 §

Kungörelsen ska i ärende om vattenverksamhet delges

1.styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd kanal- eller slussanlägg- ning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän,

2.styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrel- sen eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet eller mot- svarande äldre bestämmelser,

3.ägaren av en anläggning för

63

Författningsförslag

SOU 2009:10

tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökan avses ianspråk- tagande av den tillgodogjorda kraften,

4. ägaren av den strömfalls- fastighet från vilken andelskraft tillhandahålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § 3. lagen (1998:812) med sär- skilda bestämmelser om vatten- verksamhet, och

5. innehavaren av det tillstånd som avses med en ansökan enligt 24 kap. 3 § eller 5–9 §§ eller enligt 7 kap. 13–15 §§ lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksamhet.

12 §

Naturvårdsverket, Kammar- kollegiet, Myndigheten för sam- hällsskydd och beredskap och läns- styrelsen ska, när det behövs, föra talan i ärendet för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen.

En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kommunen.

Fiskeriverket ska, om hand- lingar sänds till verket enligt 10 §, yttra sig om verksamhetens in- verkan på det allmänna fiske- intresset samt föreslå de be- stämmelser som behövs till skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen, ska verket anmäla detta till tillståndsmyndigheten, som

64

SOU 2009:10

Författningsförslag

ska förordna om sakkunnig- utredning enligt 17 §.

13 §

Ägare av fastigheter som be- rörs av en ansökan om vatten- verksamhet ska till tillstånds- myndigheten uppge innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som belastar fastigheten. Underlåts detta utan giltigt skäl och uppstår på grund av detta skada för sådana sakägare, ska fastighetsägaren ersätta skadan.

14§

Har en sakägare uppgetts eller

på annat sätt blivit känd för tillståndsmyndigheten först efter det att kungörelsen har utfärdats och har sakägaren inte hört av sig i ärendet, ska sakägaren på lämpligt sätt ges tillfälle att yttra sig. Handläggningen av ärendet får dock inte uppehållas.

15 §

Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den med ansökan avsedda verksam- heten, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i ärendet, tills den lagligen vinns från innehavaren.

En ny ägare får inte rubba överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra

65

Författningsförslag

SOU 2009:10

åtgärder som har vidtagits i ärendet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i ärendet, behövs inte några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren.

16 §

Synpunkter på ansökan ska lämnas skriftligen eller i elektronisk form till tillstånds- myndigheten i det antal exemplar som myndigheten finner behövligt och inom den tid som myndig- heten har bestämt.

17 §

Om det behövs någon särskild utredning eller värdering, kan tillståndsmyndigheten förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande. Sådan undersökning ska verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till sakens beskaffenhet eller ända- målet med undersökningen, ska myndigheten på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för undersökningen.

Tillståndsmyndighetens beslut får inte överklagas särskilt.

18 §

Om det är lämpligt, får myndigheten göra undersökning på platsen. Parterna ska på lämpligt sätt underrättas om tiden

66

SOU 2009:10

Författningsförslag

för en sådan undersökning.

19 §

På begäran av sökanden får tillståndsmyndigheten besluta att åtgärder får vidtas för att före- bygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning som den sökande kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna. I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsökningsbalken.

Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

20§

Framgår det av ett utlåtande

enligt 17 § eller på annat sätt att den sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen enligt 9 §, ska till- ståndsmyndigheten med tillämp- ning av den paragrafen ge ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra sig.

Om det är lämpligare får till- ståndsmyndigheten kalla sakägarna till ett sammanträde i ärendet.

21§

I ärendet ska tillstånds-

myndigheten hålla sammanträde med dem som saken angår och besiktning på platsen, om det inte

67

Författningsförslag

SOU 2009:10

är obehövligt.

Parterna ska på lämpligt sätt underrättas om tid och plats för sammanträdet.

Vid sammanträde förs proto- koll. Protokollet ska innehålla redogörelse för vad som före- kommit vid sammanträde och besiktning.

22 §

Ett beslut som innebär att tillstånd lämnas till en verksam- het ska kungöras och ska i före- kommande fall innehålla bestäm- melser om

1. den tid som tillståndet ska

gälla,

 

2. verksamhetens

ändamål,

läge, omfattning, säkerhet och tekniska utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kon- troll, såsom utsläppskontroll med angivande av mätmetod, mät- frekvens och utvärderingsmetod,

4. skyldigheter

att

utföra

skadeförebyggande åtgärder,

5. skyldighet

att

betala

avgifter,

 

 

6. de villkor

om

utsläpp,

begränsningsvärden

och

bästa

möjliga teknik som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan på grund av föro- reningar samt de övriga villkor som behövs för att förhindra skada på eller olägenhet för omgivningen,

7. de villkor som behövs

68

SOU 2009:10

Författningsförslag

avseende hanteringen i verksam- heten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägen- heter för den yttre miljön,

8.de villkor som behövs om avfallshantering, återvinning och återanvändning om en sådan åtgärd kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9.de villkor som behövs med avseende på hushållningen med naturresurser,

10.de villkor som behövs med avseende på avhjälpande av miljöskada och ställande av säkerhet,

11.de villkor som behövs för att förebygga allvarliga kemi- kalieolyckor och begränsa följder- na av dem för människors hälsa och miljön,

12.den tid inom vilken anspråk enligt 24 kap. 13 § får

framställas,

13. den förlust som tillstånds- havare enligt 31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning, och

14. villkor om säkerhet som avses i 24 kap. 14 §.

I bestämmelser som avser till- stånd till miljöfarlig verksamhet eller arbeten för vattenverksamhet ska anges den tid inom vilken den miljöfarliga verksamheten ska ha satts igång eller arbetena för vattenverksamhet ska vara utförda.

69

Författningsförslag

SOU 2009:10

Tillståndsmyndigheten får överlåta åt tillsynsmyndigheten att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad ett beslut om vatten- verksamhet och vattenanlägg- ningar ska innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

23 §

Ett beslut som omfattar till- stånd att bedriva verksamhet med deponering av avfall ska inne- hålla

1. uppgift om vilken av deponiklasserna farligt avfall, icke-farligt avfall eller inert avfall som tillståndet avser,

2. en förteckning över de typer av avfall och den totala mängd avfall som får deponeras,

3. de villkor som behövs i fråga om åtgärder före och under driften av deponin,

4. de villkor som, enligt vad som kan förutses vid tillståndets beviljande, behövs i fråga om avslutning av deponin,

5. de villkor som behövs i fråga om åtgärder för övervak- ning och kontroll av att de skyldigheter uppfylls som gäller för verksamheten, och

6. de villkor som behövs i fråga om skyldighet att rapportera om typer och mängder av avfall

70

SOU 2009:10

Författningsförslag

som har deponerats.

24 §

Ett beslut som omfattar till- stånd att bedriva verksamhet med förbränning av avfall ska inne- hålla

1.uppgifter om förbrännings- anläggningens totala kapacitet för förbränning av avfall,

2.en förteckning över de avfallskategorier och de avfalls- mängder som får förbrännas,

3.en förteckning över de mängder av olika kategorier av farligt avfall som får förbrännas,

4i fråga om det farliga avfall som får förbrännas, villkor om avfallets minsta och högsta flöde, lägsta och högsta värmevärde samt maximala innehåll av föro- reningar, och

5.villkor om den längsta tid under vilken det i samband med tekniskt oundvikliga driftstopp, driftstörningar eller fel i renings- eller mätutrustning får ske utsläpp av föroreningar till luft och vatten över fastställda värden.

25 §

På begäran av sökanden får tillståndsmyndigheten i särskilt beslut avgöra frågan om verk- samhetens tillåtlighet om frågan inte enligt 17 kap. 1, 3 eller 4 §§ ska prövas av regeringen.

Om tillståndsmyndigheten funnit att verksamheten är

71

Författningsförslag

SOU 2009:10

tillåtlig och om verksamhetens snara genomförande är angeläget, får myndigheten i särskilt beslut meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras.

Meddelas särskilt beslut, får tillståndsmyndigheten skjuta upp prövningen av ärendet i övrigt tills beslutet vunnit laga kraft.

26 §

När verkningarna av verk- samheten inte kan förutses med tillräcklig säkerhet, får tillstånds- myndigheten vid meddelande av tillstånd till verksamheten skjuta upp villkorsfrågor tills erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovs- beslutet ska tillståndsmyndig- heten, i fråga om skada som kan antas bli särskilt kännbar, med- dela provisoriska föreskrifter om skadeförebyggande åtgärder. Om det är nödvändigt för att mot- verka olägenheter, ska proviso- riska föreskrifter om försiktighets- mått meddelas.

En uppskjuten fråga ska avgöras så snart som möjligt.

72

SOU 2009:10

Författningsförslag

27 §

Tillståndsmyndigheten får, om det är skäligt, förordna att tillståndet till en verksamhet får tas i anspråk även om beslutet inte har vunnit laga kraft.

Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador, får tillståndsmyndigheten förord- na att beslutet ska gå i verk- ställighet som om det hade fått laga kraft.

Överklagas ett beslut med ett förordnande enligt första eller andra stycket, får miljödomstolen undanröja förordnandet, innan talan mot beslutet i övrigt prövas.

28§

Har en tillsynsmyndighet med

stöd av 26 kap. 9 § första stycket förbjudit miljöfarlig verksamhet eller vattenverksamhet eller beslutat att den som bedriver eller avser att bedriva sådan verk- samhet ska vidta försiktighetsmått och begärs tillstånd enligt denna balk, kan tillståndsmyndigheten, om sökanden ställer säkerhet för kostnad och skada, bestämma att tillsynsmyndighetens beslut inte får verkställas förrän tillstånds- frågan har avgjorts eller till- ståndsmyndigheten föreskriver något annat.

I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap. 25 § utsöknings-

73

Författningsförslag

SOU 2009:10

balken. Säkerheten ska prövas av tillståndsmyndigheten och för- varas hos länsstyrelsen.

29 §

Statliga myndigheter och kom- muner är skyldiga att utan ersätt- ning till en tillståndsmyndighet låna ut de lokaler som myndig- heterna behöver för sina sam- manträden förutsatt att lokalerna inte är upptagna för sitt huvud- sakliga ändamål. Upplåtaren ska få ersättning för de särskilda kostnader som ett sammanträde kan medföra.

Markavvattning

30 §

Om det vid en fastighets- reglering beslutas att en fråga om markavvattning ska prövas enligt miljöbalken, ska detta anmälas av lantmäterimyndigheten till tillståndsmyndigheten. Ägarna av de fastigheter som ingår i fastighetsregleringen anses då som sökande.

Anmälan ska vara skriftlig och innehålla samma uppgifter som en ansökan om tillstånd till markavvattning.

31 §

Om det behövs för prövningen av en ansökan om markavvattning ska tillståndsmyndigheten förordna en markavvattningssakkunnig.

74

SOU 2009:10

Författningsförslag

32 §

Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvatt- ningssakkunnig får meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

33 §

Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att till- förlitligheten kan anses förringad.

34 §

Den markavvattningssak- kunnige bör samråda med sökanden och övriga sakägare samt de myndigheter som berörs av markavvattningen.

Den markavvattningssak- kunnige får utföra besiktning. Sökanden, övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markavvattningen ska under- rättas om besiktningen.

35 §

Den markavvattningssak- kunnige ska till tillståndsmyndig- heten ge in ett yttrande. Om den markavvattningssakkunnige anser att ansökan ska bifallas, ska yttrandet innehålla

1.förslag om hur markavvatt- ningen ska utformas, med an- givande av de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra,

2.vilka som ska delta i

75

Författningsförslag

SOU 2009:10

markavvattningen, och

3. varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verk- samheten.

Den markavvattningssak- kunnige bör samtidigt med ytt- randet ge in sin kostnadsräkning.

36 §

Om sökanden återkallar sin ansökan, ska de sakägare som har framställt yrkande om att delta i markavvattningen underrättas. Om sådana sakägare saknas eller inte inom föreskriven tid begär att handläggningen fortsätter, ska ärendet skrivas av.

Sakägare på vars begäran ärendet handläggs vidare anses därefter som sökande.

37 §

Ett ärende som har inletts efter anmälan av lantmäteri- myndigheten enligt 30 § ska skrivas av, om fastighetsregle- ringsförrättningen ställs in. Handläggningen ska dock fort- sätta, om sakägare som har fört talan i ärendet och som har kunnat ansöka om markavvatt- ningen begär det. Underrättas sakägarna om regleringsförrätt- ningens inställande vid ett sammanträde vid tillstånds- myndighet, ska begäran fram- ställas vid sammanträdet. I annat fall ska begäran framställas inom den tid som tillstånds- myndigheten bestämmer.

76

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

20 kap.

Domstolar

 

 

Domstolsprövning

 

 

2 §

Miljödomstol

prövar

som

Miljödomstol prövar som

första instans mål om

 

första instans mål om

1. miljöfarlig verksamhet

som

 

är ansökningsmål

enligt 21 kap.

 

1 § första stycket,

 

 

 

2.vattenverksamhet och vattenanläggningar enligt 11 kap. samt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, utom verk- samheter som avser markav- vattning vilka verksamheter ska prövas av länsstyrelsen,

3.markavvattningar som enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverk- samhet har överlämnats från länsstyrelsen eller anmälts av en lantmäterimyndighet,

4. ersättning för skada och

1. ersättning för skada och

intrång enligt 28 kap. 2–5 §§,

intrång enligt 24 kap. 13 §

och

 

28 kap. 2–5 §§,

 

 

5. ersättning och inlösen vid

2. ersättning och inlösen vid

ingripande av det allmänna en-

ingripande av det allmänna en-

ligt denna balk och vid vatten-

ligt denna balk och vid vatten-

verksamhet, om inte annat har

verksamhet, om inte annat har

särskilt föreskrivits,

särskilt föreskrivits,

 

6. ersättning för miljöskador

3. ersättning för miljöskador

och inlösen enligt 32 kap., talan

och inlösen enligt 32 kap., talan

om förbud eller försiktighets-

om förbud eller försiktig-

mått enligt 32 kap. 12 § samt

hetsmått enligt

32 kap.

12 §

grupptalan enligt 32 kap. 13 §,

samt grupptalan

enligt 32 kap.

 

13 §,

 

 

7. fördelning av solidariskt

4. fördelning av solidariskt

ansvar mellan flera enligt 10 kap.

ansvar mellan flera enligt 10 kap.

6 och 7 §§ på talan av någon av

6 och 7 §§ på talan av någon av

77

Författningsförslag

SOU 2009:10

de solidariskt ansvariga,

 

 

 

 

de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som har

5. utdömande av vite som har

förelagts

med

stöd

av

 

balken

förelagts med stöd av balken. I

efter

särskild

ansökan

 

av

den

fråga om föreläggande och

myndighet som har förelagt vitet

utdömande av vite gäller i övrigt

eller,

om

vitet

har

förelagts i

lagen (1985:206) om viten.

förfarandet,

med

tillämpning

av

 

6 §

andra

 

stycket

 

 

lagen

 

(1985:206) om viten, och

 

 

 

 

9. fördelning av kostnader för

 

gemensamt utnyttjande av infor-

 

mation enligt vad som följer av

 

artiklarna 27.6 och 30.3 i

 

Europaparlamentets

och

 

rådets

 

förordning

 

(EG)

nr

1907/2006

 

av den 18 december 2006 om

 

registrering,

utvärdering,

god-

 

kännande

 

och

 

begränsning

av

 

kemikalier

 

(Reach),

inrättande

 

av en europeisk kemikalie-

 

myndighet,

ändring

av

 

direktiv

 

1999/45/EG och upphävande av

 

rådets

förordning

 

(EEG)

nr

 

793/93

och

 

kommissionens

 

förordning

 

(EG)

nr

1488/94

 

samt

 

 

rådets

 

 

 

direktiv

 

76/769/EEG och kommissionens

 

direktiv

 

 

 

 

91/155/EEG,

 

93/67/EEG,

93/105/EG

och

 

2000/21/EG.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Som anges i 19 kap. 1 § tredje

 

stycket prövar

miljödomstol,

om

 

inte annat är föreskrivet, efter

 

överklagande länsstyrelsens

och

 

andra statliga myndigheters beslut

 

enligt denna balk eller föreskrifter

 

som har meddelats med stöd av

 

balken samt enligt plan- och

 

bygglagen

(1987:10)

eller

enligt

 

lagen

(1998:812)

med

särskilda

 

78

SOU 2009:10

Författningsförslag

bestämmelser om vattenverksam- het. Att miljödomstol efter överklagande prövar Kronofogde- myndighetens beslut om hand- räckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

 

 

 

 

 

24 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

 

 

Om en dom eller ett beslut

Om ett beslut om tillstånd till

som har meddelats i ett

miljöfarlig

verksamhet

 

eller

ansökningsmål enligt 21 kap. 1 §

vattenverksamhet

eller

tillstånd

första

stycket

denna

balk

eller

eller godkännande

enligt

7 kap.

7 kap. 1 § lagen (1998:812) med

1 § lagen (1998:812) med sär-

särskilda

bestämmelser

om

skilda bestämmelser om vatten-

vattenverksamhet avser tillstånd

verksamhet avser tillstånd till en

till en verksamhet enligt balken

verksamhet

enligt

balken

och

och domen eller beslutet har

beslutet har vunnit laga kraft,

vunnit laga kraft, gäller till-

gäller tillståndet mot alla, såvitt

ståndet mot alla, såvitt avser

avser frågor som har prövats i

frågor som har prövats i domen

beslutet. Avser tillståndet ut-

eller

beslutet. Detsamma

gäller

förandet av en vattenanläggning,

beslut om tillstånd till miljöfarlig

innefattar det rätt att bibehålla

verksamhet som har meddelats av

anläggningen. Till följd av detta

en länsstyrelse eller kommun med

kapitel,

7 kap.

20

och

22 §§,

stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om

9 kap. 5 §,

10 kap.

17 §

denna

tillstånd till markavvattning som

balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap.

har

meddelats

av

länsstyrelse

13–17 §§

lagen

med

särskilda

enligt 11 kap. Avser

tillståndet

bestämmelser om

vattenverk-

utförandet av en vattenanlägg-

samhet, kan dock ett tillstånd

ning, innefattar det rätt att

begränsas

eller

förenas

med

bibehålla

anläggningen.

Till

ändrade eller nya villkor, eller

följd av detta kapitel, 7 kap. 20

återkallas och fortsatt verksam-

och

22 §§,

9 kap. 5 §, 10 kap.

het förbjudas. Ett sådant in-

17 § denna balk eller 2 kap. 10 §

gripande kan också ske genom

samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med

förelägganden

eller

 

förbud

särskilda

bestämmelser

om

enligt 10 kap. 14 § eller 26 kap.

vattenverksamhet, kan dock ett

9 § fjärde stycket.

 

 

 

 

tillstånd begränsas eller förenas

 

 

 

 

 

 

 

 

med

ändrade eller nya villkor,

 

 

 

 

 

 

 

 

79

Författningsförslag SOU 2009:10

eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom förelägganden eller förbud enligt 10 kap. 14 § eller 26 kap. 9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten

eller åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

 

 

 

 

En omprövningsdom eller ett

Ett omprövningsbeslut

har

omprövningsbeslut har samma

samma

verkan

som

ett

verkan som en tillståndsdom

tillståndsbeslut.

 

 

eller ett tillståndsbeslut.

 

 

 

 

3 §

Tillståndsmyndigheten får helt eller delvis återkalla tillstånd, dispens eller godkännande som meddelats enligt balken, eller enligt föreskrifter med stöd av balken, och förbjuda fortsatt verksamhet

1.om den som har sökt tillståndet, dispensen eller godkännandet har vilselett tillståndsmyndigheten genom att lämna oriktiga uppgifter eller underlåta att lämna uppgifter av betydelse för tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkoren,

2.när tillståndet, dispensen, godkännandet eller villkor som gäller för verksamheten eller åtgärden inte har följts och avvikelsen inte är av ringa betydelse,

3.om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit någon olägenhet av väsentlig betydelse som inte förutsågs när verksamheten eller åtgärden tilläts,

4.om det till följd av verksamheten eller åtgärden har uppkommit sådana förhållanden som enligt 2 kap. 9 § innebär att verksamheten inte får bedrivas,

5.om verksamheten slutligt har upphört,

6.om ett nytt tillstånd ersätter ett tidigare tillstånd,

7.om det behövs för att uppfylla Sveriges förpliktelser till följd av EU-medlemskapet,

8.om underhållet av en vattenanläggning allvarligt har för- summats, eller

9.om tillstånd att inverka på vattenförhållandena inte har ut- nyttjats under en längre tid och det kan antas att tillståndet inte heller kommer att utnyttjas.

Miljödomstolen

får

om

Tillståndsmyndigheten får om

80

SOU 2009:10 Författningsförslag

tillståndet avser verksamhet vid

tillståndet avser verksamhet vid

en vattenanläggning eller i fall

en vattenanläggning eller i fall

som avses i första stycket 8 eller

som avses i första stycket 8 eller

9 återkalla rätten att bibehålla en

9 återkalla rätten att bibehålla en

vattenanläggning.

vattenanläggning.

Tillstånd till täkt får upphävas helt eller delvis när tio år förflutit

från det att tillståndet vann laga kraft.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

I samband med ett beslut om

I samband med ett beslut om

återkallelse

enligt

3 §

andra

återkallelse

enligt

3 §

andra

stycket som avser en vatten-

stycket som avser en vatten-

anläggning skall

Miljödomstolen

anläggning ska tillståndsmyndig-

ålägga den som är ansvarig för

heten ålägga den som är ansvarig

underhållet av anläggningen att

för underhållet av anläggningen

riva ut den och att vidta de

att riva ut den och att vidta de

åtgärder som behövs för att

åtgärder som behövs för att

förebygga eller

minska

skador

förebygga

eller minska

skador

genom utrivningen.

 

 

 

genom utrivningen.

 

 

I stället för åläggande enligt

I stället för åläggande enligt

första stycket får miljödomstolen

första stycket får tillstånds-

medge någon annan vars rätt är

myndigheten

medge

någon

beroende av

utrivningen

eller,

annan vars rätt är beroende av

till skydd för allmänna intres-

utrivningen eller, till skydd för

sen, staten, en kommun eller ett

allmänna

intressen,

staten, en

vattenförbund

att

riva

ut

kommun eller ett vattenförbund

anläggningen på den underhålls-

att riva ut anläggningen på den

skyldiges bekostnad. Domstolen

underhållsskyldiges

bekostnad.

får också meddela förordnande

Myndigheten får också meddela

enligt

11 kap.

20 §.

äger

förordnande enligt 11 kap. 20 §.

11 kap. 20 § fjärde stycket och

Då äger

11 kap.

20 §

fjärde

21 § motsvarande tillämpning.

stycket och

21 § motsvarande

 

 

 

 

 

 

 

tillämpning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 §

 

 

 

 

Ansökan om prövning som

Ansökan om prövning som

avses

i 3–6 §§

får

göras

hos

avses i 3–6 §§ får göras hos den

miljödomstol av Naturvårds-

tillståndsmyndighet

som

rege-

verket,

Kammarkollegiet

och

ringen bestämmer av Natur-

länsstyrelsen. Skall frågan prövas

vårdsverket,

Kammarkollegiet

81

Författningsförslag SOU 2009:10

av någon annan myndighet än

och

länsstyrelsen.

Frågor

om

domstol eller av kommun, får den

omprövning enligt 5 § andra och

tas upp utan någon särskild

tredje styckena får tas upp utan

framställning. Frågor om om-

särskild ansökan.

 

 

 

 

 

prövning enligt 5 § andra och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

tredje styckena får tas upp utan

 

 

 

 

 

 

 

 

 

särskild ansökan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En ansökan om sådan pröv-

En ansökan om sådan pröv-

ning som avses i första stycket

ning som avses i första stycket

får även göras av en kommun i

får även göras av en kommun i

den

utsträckning

kommunen

den

utsträckning

kommunen

har övertagit tillsynen med stöd

har övertagit tillsynen med stöd

av 26 kap.

3 §

fjärde stycket.

av 26 kap. 3 § fjärde stycket.

 

Har

tillståndet

meddelats

av

 

 

 

 

 

 

 

 

 

länsstyrelsen,

görs

ansökan

hos

 

 

 

 

 

 

 

 

 

länsstyrelsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 §

 

 

 

 

 

 

 

 

Om

en

vattenverksamhet

Om

en

vattenverksamhet

eller

en

vattenanläggning, som

eller

en

vattenanläggning,

som

har utförts i enlighet med ett

har utförts i enlighet med ett

tillstånd

enligt

 

denna

balk,

tillstånd

enligt

denna

balk,

medför skador som inte förutsågs

medför skador på allmänna eller

av miljödomstolen när tillståndet

enskilda intressen, får den

meddelades, får den skade-

skadelidande

vid

 

miljödomstol

lidande

framställa

anspråk

framställa anspråk på ersättning

ersättning enligt 31 kap.

 

 

eller inlösen enligt 31 kap.

 

 

Om fråga är om betydande

Om fråga är om betydande

skador för enskild eller för

skador för enskild eller för

något allmänt intresse, får be-

något

allmänt

intresse,

får

gäras sådana ändringar på verk-

begäras

sådana

ändringar

samhetsutövarens bekostnad av

verksamhetsutövarens

bekost-

vattenverksamheten eller

vatten-

nad av vattenverksamheten eller

anläggningen som, utan att med-

vattenanläggningen

som,

utan

föra skador för tredje man eller

att medföra skador för tredje

väsentliga olägenheter för till-

man eller väsentliga olägenheter

ståndshavaren,

är

ägnade

att

för tillståndshavaren,

är ägnade

förebygga eller minska framtida

att förebygga eller minska fram-

skador. I fråga om allmänna

tida skador. Under samma förut-

intressen

förs talan av

Natur-

sättningar får

domstolen

även i

82

SOU 2009:10 Författningsförslag

vårdsverket,

Kammarkollegiet,

övrigt ålägga tillståndshavaren att

länsstyrelse eller kommun.

 

utföra

försiktighetsmått

och

Anspråk

 

grund

av

skyddsåtgärder. I fråga om all-

oförutsedda skador skall för att få

männa intressen förs talan av

tas upp till prövning framställas

Naturvårdsverket,

Kammar-

till miljödomstolen inom fem år

kollegiet,

länsstyrelse

eller

eller den längre tid, högst tjugo år,

kommun.

 

 

 

som kan ha bestämts i samband

 

 

 

 

 

med

tillståndet.

Tiden

räknas

 

 

 

 

 

från utgången av den av

 

 

 

 

 

domstolen bestämda

tiden

inom

 

 

 

 

 

vilken

arbetena

 

skall

 

vara

 

 

 

 

 

utförda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vid skada som avses i 7 kap.

 

 

 

 

 

7 §

lagen

(1998:812)

med

 

 

 

 

 

särskilda

bestämmelser

om

 

 

 

 

 

vattenverksamhet utgår tiden för

 

 

 

 

 

framställan

dock

aldrig

tidigare

 

 

 

 

 

än två år från det att skadan

 

 

 

 

 

uppkom.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bestämmelserna

i preskrip-

 

 

 

 

 

tionslagen (1981:130) gäller inte

 

 

 

 

 

anspråk enligt denna paragraf.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 a §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Talan om anspråk på grund

 

 

 

 

 

 

 

av skador som avses i 13 § detta

 

 

 

 

 

 

 

kapitel ska för att få tas upp till

 

 

 

 

 

 

 

prövning

väckas

när

tillståndet

 

 

 

 

 

 

 

har tagits i anspråk och senast

 

 

 

 

 

 

 

inom ett år därefter. Även

 

 

 

 

 

 

 

tillståndshavaren kan på samma

 

 

 

 

 

 

 

sätt påkalla prövning av ersätt-

 

 

 

 

 

 

 

ning som tillkommer fastighets-

 

 

 

 

 

 

 

ägare eller annan sakägare.

 

 

 

 

 

 

 

 

Om sökanden begär det i

 

 

 

 

 

 

 

samband

med

ansökan,

ska

 

 

 

 

 

 

 

tillståndsmyndigheten

förelägga

 

 

 

 

 

 

 

den som vill framställa anspråk

 

 

 

 

 

 

 

som avses i 13 § att anmäla detta

83

Författningsförslag

SOU 2009:10

inom viss tid innan ärendet avgörs.

13 b §

Medför en vattenverksamhet eller vattenanläggning som avses i 13 § detta kapitel skador som inte förutsågs under handläggningen av tillståndsärendet, får den skadelidande framställa anspråk på ersättning eller inlösen även efter utgången av fristen i 13 a §.

Talan om anspråk som avses i första stycket ska, för att kunna tas upp till prövning, framställas inom den tid, minst fem och högst tjugo år, som har bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den av tillståndsmyndigheten bestämda tiden inom vilken arbetena ska vara utförda.

Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (1998:812) med sär- skilda bestämmelser om vatten- verksamhet utgår tiden för framställan dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskrip- tionslagen (1981:130) gäller inte anspråk enligt denna paragraf.

 

14 §

 

 

Framställan som avses i 13 §

Om den som kan antas ha

skall vara skriftlig och ges in till

rätt

till ersättning enligt

13 §

miljödomstolen i tre

exemplar.

begär

det, ska tillståndshavaren

Ett exemplar skall delges till-

hos

tillståndsmyndigheten

eller

ståndshavaren.

 

miljödomstolen ställa säkerhet för

Anspråket prövas

före eller

den ersättning som kan komma

84

I ärenden vid tillstånds- myndigheten om vattenverksam- het ska sökanden, med de undantag som anges i 3, 4 och 10 §§, betala ersättning till ägare och innehavare av särskild rätt till fastigheter som avses i 9 kap. 2 § lagen (1998:812) med sär- skilda bestämmelser om vatten- verksamhet för deras kostnader i ärendet hos tillståndsmyndig- heten. I ärenden som innefattar bildande av samfällighet för markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader hos pröv- ningsmyndigheten som upp- kommit för deltagare i sam- fälligheten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt att erhålla ersättning för eller
85

SOU 2009:10

Författningsförslag

efter utgången av den tid som gäller för framställan. Beträffan- de förfarandet gäller vad som stadgas om förfarandet i stäm- ningsmål i 7 kap. 8–12 §§ lagen(1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksam- het. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 § samt 28 § andra och tredje stycket.

att utgå. Säkerhet behöver inte ställas om tillståndshavaren inte har tagit tillståndet i anspråk.

I fråga om slaget av säkerhet gäller 2 kap 25 § utsöknings- balken.

25 kap.

1 §

I mål om utövande av miljöfarlig verksamhet gäller inte rättegångsbalken i fråga om rättegångskostnader,

I frågor om rättegångs- kostnader enligt detta kapitel äger 18 kap. rättegångsbalken mot- svarande tillämpning.

2 §

I ansökningsmål om vatten- verksamhet, utom sådana som anges i andra stycket, och i mål som avses i 21 kap. 1 § andra stycket, skall sökanden svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen. I mål som innefattar bildande av samfällighet för markavvattning, bevattning eller vattenreglering svarar sökanden inte för kostnader i länsstyrelsen eller miljödomstolen som uppkom- mit för deltagare i samfällig- heten. Organisation som avses i 16 kap. 13 § har inte rätt att erhålla ersättning för eller skyldighet att betala rättegångs- kostnader.

Författningsförslag

SOU 2009:10

 

skyldighet att betala rättegångs-

 

kostnader.

 

 

I sådana överklagade mål som

Första

stycket

gäller vid

avses i första stycket första

överklagande också

för sådana

meningen skall sökanden svara

kostnader vid miljödomstolen och

för sina egna kostnader i högre

i högre rätt som där har

rätt och för de kostnader som där

uppkommit

för

motparterna

har uppkommit för

motparterna

genom att sökanden har klagat.

genom att sökanden har klagat.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 §

 

 

 

 

 

 

 

 

I mål som gäller återkallelse,

I

ärenden

som

gäller

förbud mot fortsatt verksamhet

återkallelse, förbud mot fortsatt

eller omprövning enligt 24 kap.

verksamhet

eller

 

omprövning

3–6 §§

 

eller

 

7 kap.

15 §

lagen

enligt 24 kap. 3–6 §§ eller 7 kap.

(1998:812) med särskilda be-

15 §

lagen

(1998:812)

med

stämmelser

om vattenverksam-

särskilda

bestämmelser

 

om

het

skall

 

Naturvårdsverket,

vattenverksamhet

 

ska Natur-

Kammarkollegiet,

länsstyrelsen

vårdsverket,

Kammarkollegiet,

och tillståndshavaren svara

för

länsstyrelsen

och

 

tillstånds-

sina kostnader vid miljö-

havaren svara för sina kostnader

domstolen. I

mål

enligt 24 kap.

hos

tillståndsmyndigheten.

I

5 § som avser omprövning för

ärenden enligt 24 kap. 5 § som

att tillgodose allmänna intressen

avser

omprövning

för

 

att

skall

 

den

 

myndighet

 

som

tillgodose

allmänna

intressen

ansökte

om

 

omprövning

ska den myndighet som ansökte

dessutom svara

för kostnader

om omprövning dessutom svara

vid miljödomstolen som upp-

för kostnader vid tillstånds-

kommer för andra motparter än

myndigheten

som

uppkommer

tillståndshavaren.

Detta

gäller

för sådana sakägare som avses i

dock

inte

omprövning

enligt

2 § första stycket första meningen,

24 kap.

5 §

 

första

stycket

11.

dock

inte

för tillståndshavaren.

Gäller ett mål enligt 24 kap. 5 §

Detta gäller

inte

omprövning

första

 

stycket 10

omprövning

enligt 24 kap. 5 § första stycket

för att förbättra en anläggnings

11.

Gäller

ett

ärende

enligt

säkerhet skall dock tillstånds-

24 kap. 5 §

första

stycket

10

havaren i stället för Naturvårds-

omprövning för att förbättra en

verket,

Kammarkollegiet

och

anläggnings

säkerhet

ska

dock

länsstyrelsen

svara

för

senast

tillståndshavaren

i

stället

för

nämnda kostnader.

 

 

 

Naturvårdsverket,

 

 

Kammar-

86

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

 

 

 

 

 

kollegiet och länsstyrelsen svara

 

 

 

 

 

 

 

för senast nämnda kostnader.

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

I mål som gäller omprövning

I

ärenden

som

gäller

på grund av ändrade för-

omprövning

enligt 7 kap.

18 §

hållanden i samfälligheter

enligt

lagen

(1998:812)

med särskilda

7 kap. 17 §

lagen

(1998:812)

bestämmelser om vattenverksam-

med

särskilda

bestämmelser om

het ska varje part svara för sina

vattenverksamhet i fråga om kostnader.

 

 

 

 

kretsen av deltagare eller kost-

 

 

 

 

 

 

nadsfördelningen

 

eller

enligt

 

 

 

 

 

 

7 kap. 18 § samma lag skall varje

 

 

 

 

 

 

part svara för sina kostnader.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 §

 

 

 

 

 

I

mål om

vattenverksamhet

I ärenden som avses i 2–3 §§

får

sökanden

förpliktas

att

får sökanden

förpliktas

att

betala ersättning för motparters

betala ersättning för motparters

rättegångskostnader

även

om

kostnader hos

tillståndsmyndig-

deras talan inte har blivit prövad

heten även om deras talan inte

slutligt vid domstolen. Ersätt-

har blivit prövad slutligt vid

ning skall även innefatta ränta

myndigheten.

 

Ersättning

ska

enligt 6 § räntelagen (1975:635)

även innefatta ränta enligt 6 §

från dagen för beslutet till dess

räntelagen

(1975:635)

från

betalning sker.

 

 

 

 

dagen för beslutet tills betalning

 

 

 

 

 

 

 

sker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

 

 

 

I ansökningsmål är sökanden

Sökanden

 

är

skyldig

att

skyldig att ersätta miljödom-

ersätta

tillståndsmyndighetens

stolens kostnader för

 

 

kostnader för

 

 

 

 

1. kungörelser,

 

 

 

1. kungörelser,

 

 

2. aktförvarare,

 

 

 

2. aktförvarare,

 

3. sakkunniga

som

har

till-

3. sakkunniga

som har

till-

kallats av domstolen, och

 

kallats av myndigheten, och

 

4. lokaler för sammanträden.

4. lokaler för sammanträden.

Första stycket tillämpas även i

 

 

 

 

 

 

stämningsmål som avses i 7 kap.

 

 

 

 

 

 

2 §

lagen

(1998:812)

med

 

 

 

 

 

 

87

Författningsförslag

SOU 2009:10

särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Vad som i första stycket sägs om sökanden gäller därvid käranden.

I högre rätt gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande eller kärande den som fullföljt talan.

På begäran av domstolen skall förskott på ersättningen betalas.

I miljödomstol och Miljööver- domstolen gäller vad som i första och andra stycket sägs om sökande den som fullföljt talan.

På begäran av tillstånds- myndigheten eller domstolen ska förskott på ersättningen betalas.

9 a §

I fråga om rättegångskostnader i mål som avses i 24 kap. 13 a § och 13 b §§ gäller bestämmel- serna om kostnader i expropria- tionsmål.

När anspråk på ersättning för rättegångskostnader i mål som avses i första stycket prövas, ska domstolen beakta vad sökanden har förpliktats att utge i ersättning för kostnader i ärendet vid prövningsmyndigheten.

Ogillas i mål som avses i första stycket talan som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastig- heten, kan domstolen förordna att han ska bära sina egna kostnader, om han befinns ha inlett rätte- gången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta motparten dennes rätte- gångskostnader.

88

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

 

 

10 §

 

 

 

 

 

 

 

Om tillstånd meddelas till en

Om

en myndighet

meddelar

markavvattning i mål som avses

tillstånd

till

en

markavvattning

i 7 kap. 19 §

lagen (1998:812)

eller omprövar ett tillstånd i ett

med särskilda bestämmelser om

ärende som avses i 7 kap. 17 §

vattenverksamhet, skall sökan-

lagen (1998:812) med särskilda

dens kostnader fördelas mellan

bestämmelser

om

vattenverk-

deltagarna

i

markavvattningen

samhet, ska sökandens kost-

efter vad som är skäligt.

nader fördelas mellan deltagarna

Meddelas

inte

tillstånd

till

i markavvattningen

efter

vad

markavvattningen, skall sökan-

som är skäligt. Meddelas inte

den betala de kostnader som har

tillstånd

till

markavvattningen,

uppkommit,

om

inte särskilda

ska sökanden betala de kost-

omständigheter

föranleder

att

nader som har uppkommit, om

betalningsskyldigheten fördelas

inte

särskilda

omständigheter

mellan samtliga

sakägare

eller

föranleder att betalningsskyldig-

vissa av dem. Om tillstånd inte

heten

fördelas

mellan

samtliga

meddelas till en markavvattning

sakägare eller vissa av dem. Om

i ett mål som enligt 7 kap. 20 §

tillstånd inte meddelas till en

nämnda lag har inletts på grund

markavvattning i ett ärende som

av ett beslut vid en fastig-

enligt 19 kap. 30 § har inletts på

hetsreglering,

skall kostnaderna

grund av ett beslut vid en

anses som

förrättningskostna-

fastighetsreglering, ska

kostna-

der vid fastighetsregleringen.

derna anses som förrättnings-

 

 

 

 

 

kostnader

vid

fastighets-

 

 

 

 

 

regleringen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

28 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillträde för markavvattnings-

 

 

 

 

 

sakkunnig

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 a §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det behövs med anled-

 

 

 

 

 

ning av en besiktning, har en

 

 

 

 

 

markavvattningssakkunnig

rätt

 

 

 

 

 

att gå in i byggnader, beträda

 

 

 

 

 

ägor, göra mätningar och mark-

 

 

 

 

 

undersökningar

samt

utföra

 

 

 

 

 

därmed

sammanhängande

eller

 

 

 

 

 

jämförliga åtgärder. I trädgårdar

89

Författningsförslag

SOU 2009:10

eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt ska skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den som vid tillståndsmyndigheten för talan i ärendet.

Sökanden ska betala ersätt- ning för skador som har upp- kommit genom åtgärder enligt första stycket. Yrkande om ersättning ska framställas innan ärendet avgörs.

 

 

10 §

 

 

Den som utför eller skall

Den som utför eller ska

utföra en vattenverksamhet kan

utföra en vattenverksamhet kan

av miljödomstolen ges rätt att

av tillståndsmyndigheten ges rätt

utföra anläggningar eller åt-

att utföra anläggningar eller åt-

gärder

inom fastigheter

som

gärder

inom fastigheter

som

tillhör någon annan och ta i

tillhör någon annan och ta i

anspråk

mark eller

annat

anspråk

mark eller

annat

utrymme för detta, när det är

utrymme för detta, när det är

fråga om

 

fråga om

 

1.vattenverksamhet som utförs av staten, kommuner eller vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som främjar fisket,

2.vattenverksamhet för att motverka förorening genom avloppsvatten,

3.vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grundvatten,

4.vattenreglering,

5.vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn,

eller

6.markavvattning.

Ett område som tas i anspråk enligt första stycket får lösas in, om det skall ingå i en strömfallsfastighet.

90

SOU 2009:10

Författningsförslag

Har rätten upphört enligt denna paragraf att med annat än äganderätt ta annans fastighet i anspråk, skall anläggningar som har uppförts eller placerats inom fastigheten tillfalla fastighetsägaren utan lösen, om de inte har förts bort inom ett år från upphörandet.

Har rätten upphört enligt denna paragraf att ta annans fastighet i anspråk, ska anläggningar som har uppförts eller placerats inom fastigheten tillfalla fastighetsägaren utan lösen, om de inte har förts bort inom ett år från upphörandet.

31 kap.

37 §

Om det behövs för tilläm- pningen av 6 kap. 18 § tredje stycket expropriationslagen (1972:719), ska miljödomstolen uppskatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättighet som minskar fastighetens värde.

Innan miljödomstolen med- delar en dom om inlösen av en fastighetsdel ska en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.Mål eller ärenden som har inletts vid en miljödomstol eller en länsstyrelse före ikraftträdandet ska, i de fall de nya reglerna hade föreskrivit att målet eller ärendet skulle ha inletts vid en tillståndsmyndighet, vid ikraftträdandet överlämnas till den myndigheten.

3.Ersättningsanspråk som har framställts i ett ansökningsmål vid en miljödomstol ska även efter ikraftträdandet handläggas vid domstolen. Skulle talan om anspråket enligt de nya reglerna ha väckts vid en annan miljödomstol, ska målet i den delen överlämnas till den andra domstolen.

91

Författningsförslag

SOU 2009:10

4.Mål om ersättning m.m. för oförutsedd skada ska handläggas enligt 24 kap. 13 b § miljöbalken om anspråket framställs efter ikraftträdandet.

5.Ärenden vid en länsstyrelse om dispens eller tillstånd till markavvattning som inletts före ikraftträdandet ska handläggas enligt äldre regler. Överlämnande enligt 7 kap. 19 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet ska dock inte ske till miljödomstolen utan till den tillståndsmyndighet där ärendet skulle ha inletts enligt de nya reglerna.

6.Mål eller ärenden vid en miljödomstol ska inte överlämnas enligt punkten 2 om det skulle vara till nackdel för handläggningen eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt. I sådana fall gäller äldre bestämmelser om överklagande av Miljööverdomstolens avgöranden.

92

SOU 2009:10

Författningsförslag

5Förslag till

lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom föreskrivs att 1, 3–5, 8–12, 14, 15, 17 och 21 §§ lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

 

Ansökan i mål eller ärende,

Ansökan

i ärende,

som

som

jämlikt

konventionen

jämlikt konventionen anhängig-

anhängiggöres vid miljödomstol

göres vid en tillståndsmyndighet,

eller länsstyrelse, skall ingivas i

ska ingivas i ett exemplar utöver

ett exemplar utöver det antal,

det antal, som för varje särskilt

som för varje särskilt fall eljest

fall eljest finnes föreskrivet.

 

finnes föreskrivet.

 

 

Ska enligt art. 14 av konven-

Skall enligt art. 14 av kon-

tionen ansökan vara åtföljd av

ventionen

ansökan vara

åtföljd

förklaring, som avses där, och är

av förklaring, som avses där, och

sådan

förklaring

ej

bilagd

är sådan förklaring ej bilagd

ansökningen,

ska

den

avvisas.

ansökningen, skall den

avvisas.

Vad som nu sagts ska dock icke

Vad som nu sagts skall dock

äga tillämpning i fråga om

icke äga tillämpning i fråga om

ansökan av norska staten.

 

ansökan av norska staten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3 §

 

 

 

 

 

 

Miljödomstolen

eller

läns-

Tillståndsmyndigheten ska, så

styrelsen skall, så snart kungörel-

snart kungörelse

utfärdats

om

se utfärdats om

ansökningen,

ansökningen,

översända

ett

översända

ett

exemplar av

exemplar

av

ansökningshandl-

ansökningshandlingarna

jämte

ingarna

jämte

kungörelsen

till

kungörelsen till Utrikesdeparte-

Utrikesdepartementet

för

att

mentet för att tillställas veder-

tillställas

vederbörande

norska

börande

norska

myndighet.

myndighet. Sedan den för-

Sedan

den

förberedande

skrift-

beredande

skriftväxlingen

av-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

93

Författningsförslag

SOU 2009:10

växlingen

avslutats,

får

fortsatt

slutats, får

fortsatt behandling

behandling av målet eller ärendet

av ärendet icke äga rum, innan

icke äga rum, innan det från

det

från

Utrikesdepartementet

Utrikesdepartementet

kommit

kommit underrättelse som avses

underrättelse som avses i 4 eller

i 4 eller 5 §§.

 

 

 

5 §.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Finner

miljödomstolen

eller

Finner

 

tillståndsmyndigheten

länsstyrelsen

med

hänsyn

till

med

hänsyn till

omfattningen

omfattningen

och

beskaffen-

och

beskaffenheten

av

den

heten av den utredning, som

utredning,

 

som

ytterligare

ytterligare

behövs,

att

frågan

behövs, att frågan bör behandlas

bör

behandlas

av kommission,

av kommission, får fram-

får

framställning

om

detta

ställning om detta sändas till

sändas

 

till

Utrikesdeparte-

Utrikesdepartementet, varefter

mentet,

 

varefter

regeringen

regeringen

meddelar

beslut i

meddelar beslut i anledning av

anledning av framställningen.

framställningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

 

Har

till

Utrikesdepartemen-

Har till

Utrikesdepartemen-

tet

inkommit

meddelande, att

tet

inkommit meddelande,

att

samtycke å norsk sida ej

samtycke å norsk sida ej

erfordras

eller

att

samtycke

erfordras

 

eller

att

samtycke

givits utan att därför uppställts

givits utan att därför uppställts

villkor,

 

skall

underrättelse

villkor, ska underrättelse därom

därom meddelas miljödomstolen

meddelas

tillståndsmyndigheten.

eller länsstyrelsen.

 

 

 

 

Har

samtycke

vägrats,

ska

Har

samtycke vägrats,

skall

besked därom meddelas till-

besked därom meddelas miljö-

ståndsmyndigheten; och ansök-

domstolen eller länsstyrelsen; och

ningen avslås.

 

 

 

varde

ansökningen

av

miljö-

 

 

 

 

 

 

 

domstolen eller länsstyrelsen av- slagen.

5 §

Om det för samtycke, som Om det för samtycke, som givits på norsk sida, uppställts givits på norsk sida, uppställts särskilda villkor, ankommer det särskilda villkor, ankommer det på regeringen att besluta huru- på regeringen att besluta huru- vida regeringen vill förbehålla vida regeringen vill förbehålla

94

SOU 2009:10 Författningsförslag

sig prövningen av fråga, som

sig prövningen av fråga, som

avses i andra punkten av art. 20 i

avses i andra punkten av art. 20 i

konventionen. Sedan den pröv-

konventionen. Sedan den pröv-

ning som kan föranledas av

ning som kan föranledas av

detta ägt rum, skall under-

detta ägt rum, ska underrättelse

rättelse

om

regeringens

beslut

om regeringens beslut samt de

samt de från norsk sida

från

norsk

sida

meddelade

meddelade

villkoren

tillställas

villkoren

tillställas

tillstånds-

miljödomstolen eller länsstyrelsen

myndigheten

för

 

den

vidare

för den vidare prövning, som

prövning, som med iakttagande

med

iakttagande

av

nämnda

av nämnda beslut och villkor

beslut och villkor erfordras för

erfordras

för

målets

eller

målets eller ärendets avgörande.

ärendets avgörande.

 

 

Får

 

regeringen

enligt

första

Får

regeringen

enligt

första

stycket förbehålla sig pröv-

stycket förbehålla sig pröv-

ningen av en viss fråga och är

ningen av en viss fråga och är

verksamheten av sådan be-

verksamheten av sådan be-

skaffenhet att på grund av en

skaffenhet att på grund av en

bestämmelse

i

miljöbalken en

bestämmelse

i miljöbalken en

fråga

angående

 

verksamheten

fråga

angående

verksamheten

kunnat

prövas

av regeringen,

kunnat prövas av regeringen, ska

skall den prövning, som sålunda

den prövning, som sålunda i

i särskilda

hänseenden

kan

särskilda

 

hänseenden

kan

ankomma på regeringen, företas

ankomma på regeringen, företas

i ett sammanhang.

 

 

i ett sammanhang.

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

Förklaring, som avses i art.

Förklaring, som avses i art.

14 av

konventionen, meddelas

14 i konventionen, meddelas av

av regeringen.

 

 

 

regeringen.

 

 

Den, som vill erhålla sådan

Den, som vill erhålla sådan

förklaring, har att till miljö-

förklaring, har att till tillstånds-

domstolen

eller

länsstyrelsen

myndigheten

ingiva

ansökan

ingiva ansökan därom. I ansök-

därom. I ansökningen ska

ningen skola så fullständigt som

fullständigt som möjligt upp-

möjligt uppgivas verksamhetens

givas verksamhetens beskaffen-

beskaffenhet,

omfattning

och

het, omfattning och verkningar

verkningar

med angivande

av

med angivande av det vatten-

det

vattenområde,

som

av

område, som

av verksamheten

verksamheten

kan

komma

att

kan komma

att

beröras.

95

Författningsförslag

SOU 2009:10

beröras. Miljödomstolen

eller

Tillståndsmyndigheten översän-

länsstyrelsen

översänder

med

der med eget yttrande ansök-

eget yttrande

ansökningen till

ningen

till

Utrikesdeparte-

Utrikesdepartementet.

 

mentet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 §

 

 

 

 

 

 

 

 

ansökan angående

en

ansökan

angående

en

verksamhet,

vilken

ingivits till

verksamhet,

vilken ingivits

till

myndighet

i Norge, inkommit

myndighet

i

Norge,

inkommit

till

Utrikesdepartementet,

skall

till

Utrikesdepartementet,

ska

den

jämte

tillhörande

bilagor

den

jämte

tillhörande

bilagor

sändas

till

miljödomstolen

eller

sändas till tillståndsmyndigheten.

länsstyrelsen. Vad som nu sagts

Vad som nu sagts ska även gälla

skall även gälla i fråga om

i fråga om upplysningar som

upplysningar som avses i tredje

avses i tredje punkten av art. 15 i

punkten av art. 15 i konven-

konventionen.

 

 

 

 

tionen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sedan de i första stycket

Sedan de i första stycket

avsedda handlingarna inkommit

avsedda handlingarna inkommit

till miljödomstolen eller läns-

till

tillståndsmyndigheten

ska

styrelsen

skall

denna

genast

denna genast utfärda kungörelse

utfärda kungörelse om ansökan.

om

ansökan. Kungörelsen

ska

Kungörelsen skall innehålla dels

innehålla

dels

uppgift

om

uppgift

 

om

verksamhetens

verksamhetens beskaffenhet och

beskaffenhet

och

omfattning

omfattning samt de verkningar,

samt de verkningar, som därav

som därav kan väntas upp-

kan

väntas

uppkomma

inom

komma

inom svenskt

område,

svenskt område, dels under-

dels

underrättelse

om

vad

rättelse om vad sakägare, som

sakägare, som vill hos norsk

vill

hos

 

norsk

myndighet

myndighet

framställa

erinran i

framställa erinran i anledning av

anledning av verksamheten, har

verksamheten,

har

att

iaktta

att iaktta samt om att erinringar

samt om att erinringar i

i anledning av ansökan ska inom

anledning av ansökan skall inom

en viss, i kungörelsen utsatt tid

en viss, i kungörelsen utsatt tid

insändas till

tillståndsmyndig-

insändas till miljödomstolen eller

heten. Kungörelsen ska innehålla

länsstyrelsen. Kungörelsen

skall

tillkännagivande att ett exem-

innehålla tillkännagivande att ett

plar

av

ansökningshandlingarna

exemplar

av

ansökningshand-

finns tillgängligt på tillstånds-

lingarna

finns

tillgängligt

myndighetens

kansli

eller

96

SOU 2009:10 Författningsförslag

miljödomstolens

eller

länsstyrel-

annan lämplig plats som till-

sens kansli eller på annan lämplig

ståndsmyndigheten

bestämmer.

plats

som

miljödomstolen

eller

Genom

 

tillståndsmyndighetens

länsstyrelsen bestämmer. Genom

försorg ska kungörelsen så snart

miljödomstolens eller

länsstyrel-

det kan ske införas i ortstidning.

sens

försorg

skall

kungörelsen

Ett exemplar av kungörelsen ska

så snart det kan ske införas i

dessutom sändas till Utrikes-

ortstidning.

Ett

 

exemplar

av

departementet, Kammarkollegiet,

kungörelsen

skall

dessutom

Fiskeriverket, länsstyrelsen och

sändas

till

Utrikesdepartemen-

andra

 

statliga

 

myndigheter

tet,

Kammarkollegiet,

Fiskeri-

vilkas verksamhet

kan

beröras

verket,

länsstyrelsen

och andra

av ansökan samt till berörda

statliga

myndigheter

vilkas

kommuner.

 

 

 

 

 

verksamhet

kan

beröras

av

 

 

 

 

 

 

 

 

ansökan

samt

 

till

berörda

 

 

 

 

 

 

 

 

kommuner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om

det

sedan

kungörelse

Om

det

sedan

kungörelse

utfärdats

från

myndighet i

utfärdats

från

myndighet i

Norge

kommer

underrättelse

Norge

kommer

underrättelse

om frågans fortsatta behandling

om frågans fortsatta behandling

där, skall också ett sådant

där, ska också ett sådant

meddelande

kungöras

sätt

meddelande

kungöras

sätt

som nu har angetts.

 

 

 

som nu har angetts.

 

 

 

Är verksamheten av be-

Är verksamheten av be-

skaffenhet,

 

att

någon

menlig

skaffenhet,

att

någon

menlig

inverkan därav här i riket

inverkan därav här i riket

uppenbarligen icke är att motse,

uppenbarligen icke är att motse,

erfordras

ej

kungörelse,

som

erfordras

inte kungörelse,

som

ovan nämnts.

 

 

 

 

 

ovan nämnts.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

10 §

 

 

 

 

 

 

 

Kan

verksamheten

antagas

Kan

 

verksamheten

antagas

bliva till men för allmänna

bliva till men för allmänna

intressen såsom samfärdsel eller

intressen såsom samfärdsel eller

flottning eller fiske av någon

flottning eller fiske av någon

betydenhet eller för vatten-

betydenhet eller för vatten-

reglering eller torrläggning, som

reglering eller torrläggning, som

redan

verkställts

 

eller

med

redan

verkställts

eller

med

sannolikhet kan motses, åligger

sannolikhet kan motses, åligger

miljödomstolen eller länsstyrelsen

tillståndsmyndigheten

att

in-

97

Författningsförslag

SOU 2009:10

att

inhämta

 

yttrande

 

från

hämta yttrande från myndighet,

myndighet,

 

som

i

sådant

som i sådant hänseende har att

hänseende har att bevaka det

bevaka

det

allmännas

rätt,

allmännas

rätt,

ävensom

från

ävensom

från

styrelse

eller

styrelse eller

 

syssloman

för

syssloman för verksamhet, som

verksamhet,

som

av

frågan

av frågan beröres. Yttrande ska

beröres. Yttrande skall

avgivas

avgivas inom den tid för

inom

den

tid

för

erinringars

erinringars framställande,

som

framställande,

som

bestämts i

bestämts i kungörelsen.

 

 

kungörelsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 §

 

 

 

 

 

 

 

Sedan den enligt 9 § utsatta

Sedan den enligt 9 § utsatta

tiden för erinringars insändande

tiden för erinringars insändande

utgått, skall miljödomstolen eller

utgått, ska tillståndsmyndigheten

länsstyrelsen till regeringen avge

till

regeringen

avge

yttrande

yttrande huruvida enligt art. 12

huruvida enligt art. 12 av

av konventionen samtycke

till

konventionen

samtycke

 

till

verksamheten

svensk

sida

verksamheten

svensk

 

sida

kan

anses

erforderligt

samt

kan

anses

erforderligt

samt

huruvida till följd av omfatt-

huruvida till följd av omfatt-

ningen och

beskaffenheten

av

ningen och

beskaffenheten av

den

utredning,

som ytterligare

den

utredning,

som

ytterligare

behövs, frågan angående verk-

behövs, frågan angående verk-

samheten

bör

behandlas

av

samheten bör

behandlas

av

kommission.

 

Om

det

med

kommission.

 

Om

 

det

 

med

hänsyn till utredningens full-

hänsyn till utredningens full-

ständighet kan ske, bör miljö-

ständighet kan ske, bör till-

domstolen

 

eller

länsstyrelsen

ståndsmyndigheten

också

med-

också meddela huruvida sam-

dela

huruvida

samtycke

 

bör

tycke bör lämnas och för sådant

lämnas och för sådant fall avge

fall avge förslag till de villkor,

förslag till de villkor, som därför

som

därför

 

bör

uppställas.

bör

uppställas. Yttrandet

ska

Yttrandet

skall

åtföljas

 

av

åtföljas av samtliga till ärendet

samtliga

till

ärendet hörande

hörande handlingar. Avskrift av

handlingar. Avskrift av rege-

regeringens beslut i ärendet ska

ringens beslut i ärendet skall

tillställas tillståndsmyndigheten.

tillställas

miljödomstolen

eller

 

 

 

 

 

 

 

 

länsstyrelsen.

98

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

 

När miljödomstolen skall yttra

Behövs en särskild under-

sig

enligt

8

eller

11 §§

avges

sökning

när

tillståndsmyndig-

yttrandet av domstolens ord-

heten ska yttra sig enligt 8 eller

förande. Om frågans beskaffenhet

11 §§, får ordföranden uppdra åt

påkallar det, skall han samråda

en eller flera ledamöter att

med miljörådet och de sak-

verkställa sådan.

 

 

kunniga ledamöterna. Erfordras

 

 

 

 

 

särskild undersökning, får ord-

 

 

 

 

 

föranden

uppdra

åt

miljörådet

 

 

 

 

 

att med eller utan biträde av

 

 

 

 

 

sakkunnig

ledamot

verkställa

 

 

 

 

 

sådan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kostnaden

 

 

 

 

för

Kostnaden

för

undersök-

undersökningen

och

utgifter i

ningen och utgifter med anled-

anledning

av

kungörelser

och

ning av kungörelser och dylikt

dylikt betalas av statsmedel.

betalas av statsmedel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14 §

 

 

 

 

 

Förklaring som avses i art. 22

Förklaring som avses i art. 22

av

konventionen,

meddelas av

av konventionen, meddelas av

miljödomstol.

 

Ansökan

om

tillståndsmyndigheten.

Ansökan

sådan förklaring inges till miljö-

om sådan förklaring inges till

domstolen i tre exemplar. Görs

tillståndsmyndigheten.

 

Görs

ansökan efter utgången av den i

ansökan efter utgången av den i

art. 22 stadgade tiden, skall den

art. 22 stadgade tiden, ska den

avvisas av miljödomstolen.

 

avvisas av miljödomstolen.

 

 

I samband

med

förklaring,

I samband

med

förklaring,

som nämnts i första stycket,

som nämnts i första stycket, ska

skall också prövning äga rum av

också prövning äga rum av fråga

fråga som avses i art. 3 mom. 2

som avses i art. 3 mom. 2 eller

eller art. 6 och är av beskaffen-

art. 6 och är av beskaffenhet att

het att besked däri skolat enligt

besked däri skolat enligt miljö-

miljöbalken tas upp i med-

balken tas upp i medgivande till

givande till verksamheten.

 

verksamheten.

 

 

 

 

Har ansökningshandlingarna

Har ansökningshandlingarna

ej ingivits i föreskrivet antal

ej ingivits i tillräckligt antal

exemplar eller finner miljö-

exemplar

eller

innehåller

icke

domstolen

flera

exemplar

vara

handlingarna

behövliga

upp-

erforderliga eller innehåller icke

lysningar för behandlingen av en

99

Författningsförslag

SOU 2009:10

handlingarna

behövliga

upplys-

fråga, som avses i denna

ningar för behandlingen av en

paragraf,

får

tillståndsmyndig-

fråga, som avses i denna para-

heten

förelägga

sökanden

att

graf, får miljödomstolen före-

inom viss tid fullständiga vad

lägga sökanden att inom viss tid

som brister vid äventyr, om det

fullständiga

 

vad

som

sålunda

försummas, att ansökningen kan

brister vid äventyr, om det

förklaras förfallen.

 

 

 

försummas, att ansökningen kan

 

 

 

 

 

 

 

 

förklaras förfallen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15 §

 

 

 

 

 

 

 

Angående

behandlingen

av

Angående

behandlingen

av

fråga, som avses i 14 §, skall i

fråga, som avses i 14 §, ska i

tillämpliga delar gälla vad som är

tillämpliga delar gälla vad som är

föreskrivet

beträffande

ansök-

föreskrivet

beträffande ärenden

ningsmål i miljöbalken.

 

 

om tillstånd till vattenverksamhet

 

 

 

 

 

 

i miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

 

 

 

 

Ansökan

 

eller

ärende, som

Ansökan

eller

ärende,

som

avses i 8, 9 eller 14 §, tas upp av

avses i 8, 9 eller 14 §§, tas upp av

den miljödomstol eller läns-

den tillståndsmyndighet,

inom

styrelse, inom vilkens område

vilkens område den inverkan på

den inverkan på vatten-

vattenförhållandena, som det är

förhållandena, som det är fråga

fråga om, uppkommer.

 

 

om, uppkommer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

21 §

 

 

 

 

 

 

 

Vad i 12 § är

stadgat

om

Vad

i

12 §

är

stadgat

om

yttrande, som där sägs, skall äga

yttrande, som där sägs, ska äga

tillämpning jämväl i fråga om

tillämpning jämväl i fråga om

meddelande

 

av

upplysning,

meddelande

av

upplysning,

varom enligt art. 16 av konven-

varom enligt art. 16 av konven-

tionen framställning inkommer

tionen

framställning inkommer

till miljödomstolen eller läns-

till tillståndsmyndigheten.

 

 

styrelsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vill myndighet här i riket

Vill myndighet här i riket

inhämta upplysning, som avses i

inhämta upplysning, som avses i

nämnda artikel, skall fram-

nämnda artikel, ska fram-

ställningen

därom

insändas

till

ställningen

därom

insändas

till

100

SOU 2009:10 Författningsförslag

Utrikesdepartementet för att Utrikesdepartementet för att tillställas vederbörande norska tillställas vederbörande norska myndighet. myndighet.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.Ärenden utan samband med ansökningsmål, som har inletts vid en miljödomstol före ikraftträdandet och som enligt de nya reglerna skulle ha inletts vid en tillståndsmyndighet, ska vid ikraftträdandet överlämnas till den myndigheten.

101

Författningsförslag

SOU 2009:10

6Förslag till

lag om ändring i ägofredslagen (1933:269)

Härigenom föreskrivs att 4 kap. 24, 29, 31, 43, 45 och 46 §§ samt 5 kap. 49 § i ägofredslagen (1933:269) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

4 kap.

 

 

 

 

 

 

 

24 §

 

 

 

Förrättningsmannen

skall,

Förrättningsmannen ska, om

om han finner sådant nödigt

han finner sådant nödigt eller

eller någon av sakägarna det

någon av sakägarna det äskar,

äskar, vid förrättningen biträdas

vid förrättningen biträdas av två

av två gode män, vilka av

gode män, vilka av sakägarna

sakägarna eller, om dessa ej

eller, om dessa ej åsämjas, av

åsämjas, av förrättningsmannen

förrättningsmannen utses bland

utses bland dem, som äro valda

dem, som äro valda till

till nämndemän i domsaga eller i

nämndemän i tingsrätt eller till

fastighetsdomstol

eller till

gode

gode män vid fastighets-

män

vid

fastighetsbildnings-

bildningsförrättningar.

 

förrättningar.

 

 

 

 

 

 

I

fall,

där

syneförrättning

I fall,

där

syneförrättning

handlägges utan biträde av gode

handlägges utan biträde av gode

män, skall vad i denna lag är

män, ska vad i denna lag är

stadgat

om

synemännen i

stadgat

om

synemännen

i

tillämpliga delar gälla förrätt-

tillämpliga delar gälla förrätt-

ningsmannen. Bestämmes under

ningsmannen. Bestämmes under

förrättningens

fortgång,

att

förrättningens

fortgång,

att

gode män skola tillkallas, verkar

gode män skola tillkallas, verkar

det ej rubbning av åtgärd, som

det ej rubbning av åtgärd, som

dessförinnan vidtagits.

 

dessförinnan vidtagits.

 

Stanna synemännen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin mening och kan jämkning ej ske, gälle förrättningsmannens.

29 §

Sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit avgjorda genom förening eller behörigen utredda, skola synemännen för sakägarna framlägga skriftligt utlåtande i saken.

102

SOU 2009:10 Författningsförslag

Utlåtandet

skall innehålla

Utlåtandet

ska innehålla

synemännens

besked,

 

med

synemännens

besked,

 

med

angivande av skälen, i de i 27 §

angivande av skälen, i de i 27 §

eller eljest här ovan omförmälda

eller eljest här ovan omförmälda

frågor. Skall, enligt vad i 41 §

frågor. Ska, enligt vad i

41 §

sägs, styrelse

för

samfällighet

sägs,

styrelse

för

samfällighet

utses, skola synemännen upp-

utses, skola synemännen upp-

draga åt en eller flera av sak-

draga åt en eller flera av sak-

ägarna att i den i 44 § stadgade

ägarna att i den i 44 § stadgade

ordning

utfärda

kallelse

till

ordning

utfärda

kallelse

till

sammanträde för styrelseval och

sammanträde för styrelseval och

tillika bestämma den tid, inom

tillika bestämma den tid, inom

vilken valet skall äga rum och

vilken valet ska äga rum och

anmälan

därom

göras

 

hos

anmälan

därom

göras

 

hos

länsstyrelsen, ävensom, där sam-

länsstyrelsen, ävensom, där sam-

fälligheten omfattar fastigheter i

fälligheten omfattar fastigheter i

skilda län, hos vilken läns-

skilda län, hos vilken läns-

styrelse sådan anmälan skall ske.

styrelse sådan anmälan ska ske.

Sist

förklaras

förrättningen

Sist förklaras

förrättningen

avslutad

med

tillkännagivande,

avslutad

med

tillkännagivande,

vid vilken fastighetsdomstol talan

vid

vilken

miljödomstol

 

talan

mot förrättningen må anhängig-

mot förrättningen må anhängig-

göras samt vad enligt 31 § skall

göras samt vad enligt 31 § ska

iakttagas

för

sådan

talans

iakttagas

för

sådan

talans

bevarande.

 

 

 

 

bevarande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

31 §

 

 

 

 

 

 

 

Är

sakägare missnöjd

 

med

Är sakägare missnöjd

 

med

förrättning, skall han vid talans

förrättning, ska han vid talans

förlust inom två månader efter

förlust inom två månader efter

förrättningens

avslutande

vid

förrättningens

avslutande

vid

den fastighetsdomstol, som i 46 §

den miljödomstol, som i

46 §

stadgas,

väcka

talan

 

mot

stadgas,

väcka

talan

 

mot

samtliga övriga sakägare.

 

 

samtliga övriga sakägare.

 

 

 

 

 

 

 

 

43 §

 

 

 

 

 

 

 

Vad i 3 kap. 15 samt 17–21 §§

Vad i 3 kap. 15 samt 17–21 §§

vattenlagen är stadgat skall äga

vattenlagen är stadgat ska äga

motsvarande tillämpning

i

fall,

motsvarande

tillämpning

i

fall,

som i 41 § denna lag avses, dock

som i 41 § denna lag avses, dock

103

Författningsförslag

SOU 2009:10

att talan, varom

i 3 kap.

20 §

att talan, varom

i

3 kap.

20 §

vattenlagen

förmäles,

skall

vattenlagen

 

förmäles,

ska

anhängiggöras hos den fastig-

anhängiggöras hos den miljö-

hetsdomstol, som i 46 § denna lag

domstol, som i 46 § denna lag

stadgas.

 

 

 

stadgas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

45 §

 

 

 

 

 

 

Vad i 3 kap. 23–25 §§ vatten-

Vad i 3 kap. 23–25 §§ vatten-

lagen är stadgat skall äga mot-

lagen är stadgat ska äga mot-

svarande tillämpning i fall, som

svarande tillämpning i fall, som

avses i 44 § denna lag; dock skall

avses i 44 § denna lag; dock ska

talan, varom i 3 kap. 23 § vatten-

talan, varom i 3 kap. 23 § vatten-

lagen

förmäles,

anhängiggöras

lagen

förmäles,

anhängiggöras

hos den fastighetsdomstol, som i

hos den miljödomstol, som i 46 §

46 § denna lag stadgas.

 

denna lag stadgas.

 

 

 

 

 

 

 

46 §

 

 

 

 

 

 

Mål

om

stängselskyldighet

Mål

om

stängselskyldighet

skall upptagas vid fastighetsdom-

ska upptagas vid miljödomstolen

stolen I den ort, där svarandens

I den ort, där svarandens fastig-

fastighet ligger eller, där flera

het ligger eller, där flera

fastigheter å

svarandesidan äro,

fastigheter å

svarandesidan äro,

de flesta av dem äro belägna.

de flesta av dem äro belägna.

 

Mål

om

betesreglering

skall

Mål

om

betesreglering

ska

anhängiggöras vid fastighetsdom-

anhängiggöras

vid

miljödom-

stolen i den ort, där det område

stolen i den ort, där det område

regleringen avser i sin helhet

regleringen avser i sin helhet

eller till största delen är beläget,

eller till största delen är beläget,

eller, om målet allenast angår

eller, om målet allenast angår

fråga om upplåtelse av betes-

fråga om upplåtelse av betes-

mark,

vid fastighetsdomstolen i

mark, vid miljödomstolen i den

den ort, där betesmarken är

ort, där betesmarken är belägen.

belägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

49 §

 

 

 

 

 

 

Avser försummelsen under-

Avser försummelsen under-

håll av stängsel och bättrar den

håll av stängsel och bättrar den

försumlige ej ofördröjligen efter

försumlige ej ofördröjligen efter

tillsägelse, må den, mot vilken

tillsägelse, må

den,

mot vilken

104

SOU 2009:10 Författningsförslag

stängselskyldigheten

gäller och

stängselskyldigheten

gäller och

som kan av försummelsen lida

som kan av försummelsen lida

men, hålla syn genom två för

men, hålla syn genom två för

uppdraget

lämpliga

män,

mot

uppdraget

lämpliga

män,

mot

vilka ej förekommer jäv som

vilka ej förekommer jäv som

gäller mot domare; av syne-

gäller mot domare; av syne-

männen skall den ene vara

männen ska den ene vara

nämndeman i domsaga eller i

nämndeman i tingsrätt eller god

fastighetsdomstol

eller

god

man

man vid fastighetsbildningsför-

vid fastighetsbildningsförrätt-

rättningar. Har den försumlige i

ningar. Har den försumlige i

god tid kallats till synen och

god tid kallats till synen och

varder bristen vid synen vits-

varder bristen vid synen vits-

ordad, förelägge honom syne-

ordad, förelägge honom syne-

männen viss tid, ej kortare än

männen viss tid, ej kortare än

fem dagar, inom vilken han ska

fem dagar, inom vilken han skall

hava botat bristen, vid äventyr

hava botat bristen, vid äventyr

att denna eljest må avhjälpas av

att denna eljest må avhjälpas av

den, som påkallat synen. Denne

den, som påkallat synen. Denne

låte efter utgången av sagda tid,

låte efter utgången av sagda tid,

till utrönande av huruvida vid

till utrönande av huruvida vid

synen

befunna

brister

blivit

synen

befunna

brister

blivit

avhjälpta,

anställa

efterbesikt-

avhjälpta,

anställa efterbesikt-

ning i samma ordning som om

ning i samma ordning som om

syn stadgats; dock vare efter-

syn stadgats; dock vare efter-

besiktning icke av nöden, därest

besiktning icke av nöden, därest

den försumlige avlämnat skrift-

den försumlige avlämnat skrift-

ligt erkännande, att åtgärd för

ligt erkännande, att åtgärd för

bristens avhjälpande ej vidtagits.

bristens avhjälpande ej vidtagits.

Därefter njute den, som fordrar

Därefter njute den, som fordrar

rättelse,

 

utmätning

hos

den

rättelse,

 

utmätning

hos

den

försumlige ej mindre för kostna-

försumlige ej mindre för kostna-

den för synen och för efter-

den för synen och för efter-

besiktning, där sådan erfordrats,

besiktning, där sådan erfordrats,

än även för det belopp, vartill

än även för det belopp, vartill

det eftersatta arbetet av syne-

det eftersatta arbetet av syne-

männen

uppskattats, samt

vare

männen

uppskattats,

samt vare

pliktig att därefter ofördröjligen

pliktig att därefter ofördröjligen

ombesörja arbetets

utförande.

ombesörja arbetets

utförande.

Nöjes ej den andre däråt,

Nöjes

ej

den

andre

däråt,

instämme

sitt

klander

till

105

Författningsförslag SOU 2009:10

instämme sitt klander till fastig-

miljödomstolen inom en månad

hetsdomstolen inom en månad

efter utmätningen eller vare sin

efter utmätningen eller vare sin

talan kvitt.

talan kvitt.

Den som fordrar rättelse äge ock, därest bristen ej ofördröjligen efter tillsägelse avhjälpes, själv bota denna och njute sedan av den försumlige betalning för vad arbetet visas skäligen hava kostat.

Vad här ovan är stadgat om stängsels underhåll äge motsvarande tillämpning, där någon brister i underhåll av hägnad kring betes- mark, som upplåtits enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

106

SOU 2009:10

Författningsförslag

7Förslag till

lag om ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1945:119) om stängsel- skyldighet för järnväg m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

4 §

 

Mål angående skyldighet för

Mål angående skyldighet för

innehavare av järnväg att hålla

innehavare av järnväg att hålla

stängsel till skydd för större

stängsel till skydd för större

hemdjur upptages av fastighets-

hemdjur upptages av miljö-

domstolen.

 

domstolen.

 

Järnvägs innehavare

vare

Järnvägs innehavare

vare

pliktig att i mål om befrielse

pliktig att i mål om befrielse

från skyldighet att hålla stängsel

från skyldighet att hålla stängsel

vidkännas å ömse sidor upp-

vidkännas å ömse sidor upp-

komna kostnader, såvitt ej

komna kostnader, såvitt

ej

fastighetsdomstolen med

hänsyn

miljödomstolen med hänsyn till

till omständigheterna

finner

omständigheterna finner skäligt

skäligt annorlunda förordna.

annorlunda förordna.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

107

Författningsförslag

SOU 2009:10

8Förslag till

lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1957:390) om fiskearrenden ska upphöra att gälla.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

108

SOU 2009:10

Författningsförslag

9Förslag till

lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig

dels att 2, 4, 6, 9–12 och 16–19 §§ ska ha följande lydelse

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 9 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

 

 

 

För bättre

utnyttjande

av

För

bättre

utnyttjande

av

vattenkraft

får,

efter ansökan

vattenkraft

får,

efter

ansökan

hos miljödomstolen enligt miljö-

hos den tillståndsmyndighet som

balken, tillstånd enligt denna lag

regeringen

bestämmer

enligt

lämnas till tillfällig vattenregle-

miljöbalken,

tillstånd

enligt

ring eller annan vattenverksam-

denna lag lämnas till tillfällig

het, som avses i 11 kap. 2 § 1

vattenreglering

eller

annan

miljöbalken, eller också ändrade

vattenverksamhet, som

avses i

bestämmelser meddelas om in-

11 kap. 2 § 1 miljöbalken, eller

nehållande

eller tappning

av

också

ändrade

bestämmelser

vatten, om åtgärden prövas ur

meddelas om innehållande eller

allmän synpunkt medföra för-

tappning av vatten, om åtgärden

delar, som överväger kostnader-

prövas

ur

allmän

synpunkt

na samt skadorna och olägen-

medföra fördelar, som överväger

heterna av den.

 

 

kostnaderna samt skadorna och

 

 

 

 

olägenheterna av den.

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

 

Tillstånd

till

vattenverksam-

Tillstånd

till

vattenverksam-

het enligt denna lag skall

het enligt denna lag ska

meddelas för viss tid, högst tre

meddelas för viss tid, högst tre

år.

 

 

 

år.

 

 

 

 

 

 

Sedan tiden

för tillståndet

Sedan tiden

för

tillståndet

eller, om nytt tillstånd med-

eller, om nytt tillstånd med-

delats, tiden därför gått till ända,

delats, tiden därför gått till ända,

skall sökanden

vidtaga de

åt-

ska sökanden

vidtaga

de

åt-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

109

Författningsförslag SOU 2009:10

gärder, som erfordras för att

gärder, som erfordras för att

återställa förhållandena i lämp-

återställa förhållandena i lämp-

ligt skick. Miljödomstolen har att

ligt skick. Tillståndsmyndigheten

i samband med tillståndet med-

har att i samband med till-

dela

erforderliga bestämmelser

ståndet meddela erforderliga be-

härom.

 

 

 

stämmelser härom.

 

 

 

 

 

 

 

När det finns skäl till det, får

 

 

 

 

 

tillståndsmyndigheten meddela

 

 

 

 

 

nya eller ändrade

bestämmelser

 

 

 

 

 

om vidtagande av åtgärder, som

 

 

 

 

 

kan behövas för tillgodoseende av

 

 

 

 

 

allmän eller enskild rätt.

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

Bestämmelserna

i 5 kap.

Bestämmelserna

i

5 kap.

lagen

(1998:812) med särskilda

lagen (1998:812) med särskilda

bestämmelser

om

vattenverk-

bestämmelser

om

vattenverk-

samhet

angående

vattenregle-

samhet

angående

vattenregle-

ring

med

tvångsdelaktighet

ring

med

tvångsdelaktighet

gäller inte regleringar, som avses

gäller inte regleringar, som avses

i denna lag. Är det uppenbart,

i denna lag. Är det uppenbart,

att en reglering är till nytta för

att en reglering är till nytta för

annan som tillgodogör vatten-

annan som tillgodogör vatten-

kraft, är denne dock skyldig att i

kraft, är denne dock skyldig att i

den mån så kan anses skäligt

den mån så kan anses skäligt

bidra till kostnaden för regle-

bidra till kostnaden för regle-

ringen. I fråga om talan om

ringen. Talan om sådant bidrag

sådant bidrag tillämpas bestäm-

prövas

av

miljödomstol

enligt

melserna

om

stämningsmål i

bestämmelserna

i

7 kap.

lagen

lagen (1998:812) med särskilda

(1998:812) med särskilda be-

bestämmelser

om

vattenverk-

stämmelser

om

vattenverk-

samhet.

 

 

 

samhet.

 

 

 

 

I fråga om förvaltningen av en vattenreglering med flera del- tagare gäller vad som i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter är stadgat om samfälligheter enligt lagen (1998:812)

med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

 

 

9 §

 

 

Vid meddelande av

tillstånd

 

Vid meddelande av

tillstånd

till vattenverksamhet

enligt

till

vattenverksamhet

enligt

110

SOU 2009:10 Författningsförslag

denna lag får miljödomstolen,

denna lag får tillståndsmyndig-

om det behövs för att undvika

heten, om det behövs för att

dröjsmål

med

verksamheten,

undvika dröjsmål med verksam-

skjuta upp frågan om de före-

heten, skjuta upp frågan om de

skrifter, som erfordras angående

föreskrifter,

som

erfordras

ersättning,

avgifter eller

annat.

angående avgifter

eller annat.

Därvid

tillämpas

22 kap.

27 §

Därvid

tillämpas

19 kap. 26 §

andra–femte

stycket

miljö-

andra–tredje

stycket

miljö-

balken.

 

 

 

 

 

 

balken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 a §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en vattenverksamhet eller en

 

 

 

 

 

 

vattenanläggning, som har utförts i

 

 

 

 

 

 

enlighet med ett tillstånd enligt

 

 

 

 

 

 

denna lag medför skador på

 

 

 

 

 

 

allmänna eller enskilda intressen, får

 

 

 

 

 

 

den skadelidande

vid

miljödomstol

 

 

 

 

 

 

framställa

anspråk på

ersättning

 

 

 

 

 

 

enligt 31 kap. miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

 

 

Talan om anspråk på grund av

 

 

 

 

 

 

skador som avses i denna paragraf

 

 

 

 

 

 

ska för att få tas upp till prövning

 

 

 

 

 

 

väckas när tillståndet har tagits i

 

 

 

 

 

 

anspråk och senast inom ett år

 

 

 

 

 

 

därefter. Även tillståndshavaren kan

 

 

 

 

 

 

på samma sätt påkalla prövning av

 

 

 

 

 

 

ersättning som tillkommer fastighets-

 

 

 

 

 

 

ägare eller annan sakägare.

 

 

 

 

 

 

 

10 §

 

 

 

 

Ersättning, som bestämmes i

Ersättning, som bestämmes i

penningar,

fastställas

att

penningar, må fastställas att utgå

utgå för år eller del av år, så

för år eller del av år, så länge

länge verksamheten pågår. Har

verksamheten pågår. Sådan ersätt-

tillstånd till verksamheten tagits i

ning ska utgå för hela den tid för

anspråk,

skall sådan

ersättning

vilken tillståndet meddelats, om

utgå för hela den tid därefter, för

ej miljödomstolen förordnar

vilken tillståndet meddelats, om

annorlunda.

 

 

 

ej miljödomstolen

förordnar

 

 

 

 

 

annorlunda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

111

Författningsförslag

SOU 2009:10

När skäl äro därtill, må

När skäl äro därtill, må

miljödomstolen höja eller sänka

miljödomstolen höja eller sänka

ersättning,

som

fastställts

att

ersättning,

som

fastställts

att

utgå för år eller del av år, eller

utgå för år eller del av år.

 

meddela

nya

eller

ändrade

 

 

 

 

 

 

bestämmelser om

vidtagande

av

 

 

 

 

 

 

åtgärder, som kunna erfordras för

 

 

 

 

 

 

tillgodoseende

av

allmän

eller

 

 

 

 

 

 

enskild rätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 §

 

 

 

 

 

Miljödomstols

beslut,

vari-

Tillståndsmyndighets

beslut,

genom meddelats bestämmelser

varigenom

meddelats

bestäm-

om skyldighet

att

förebygga

melser om skyldighet att före-

eller avhjälpa skada eller olägen-

bygga eller avhjälpa skada eller

het till följd av vattenverksam-

olägenhet till följd av vatten-

het enligt denna lag eller att

verksamhet

enligt

denna

lag,

utgiva ersättning

därför,

skall,

ska, såframt

tillståndet

till

såframt tillståndet till verksam-

verksamheten tagits

i

anspråk,

heten tagits i anspråk, gå i

gå i verkställighet som om det

verkställighet

som

om

 

det

vunnit laga kraft, där ej

vunnit laga kraft, där ej annor-

annorlunda förordnas.

 

 

lunda förordnas.

Belopp, som i enlighet med miljödomstolens beslut nedsatts hos

länsstyrelsen eller guldits i annan ordning, må ej återkrävas.

 

12 §

 

 

 

 

 

Anspråk på ersättning för

Anspråk

ersättning

för

skada, förlust eller intrång som

skada, förlust eller intrång som

inte förutsetts av miljödomstolen

inte förutsågs under handlägg-

skall, för att tas upp till

ningen

av tillståndsärendet,

får

prövning, anmälas till miljö-

framställas även efter utgången av

domstolen inom fem år eller den

fristen i 9 a §.

 

 

 

 

längre tid, högst tolv år, som

Talan om anspråk som avses i

miljödomstolen kan ha före-

första stycket ska, för att kunna

skrivit, räknat från det tiden för

tas upp till prövning, väckas

tillståndet eller, om nytt till-

inom fem år eller den längre tid,

stånd meddelats, tiden därför

högst tolv år, som tillstånds-

gått till ända. Efterföljes vatten-

myndigheten kan

ha

föreskrivit,

verksamhet enligt denna lag av

räknat

från

det

tiden

för

112

SOU 2009:10 Författningsförslag

vattenverksamhet,

vartill

till-

tillståndet

eller,

om

 

nytt

stånd meddelas enligt miljö-

tillstånd meddelats, tiden därför

balken, får anspråk med anled-

gått

till

ända.

 

Efterföljes

ning av den förra verksamheten

vattenverksamhet

enligt

denna

framställas inom den tid, som

lag

av

vattenverksamhet,

vartill

gäller för den senare verksam-

tillstånd

meddelas

enligt

heten enligt 24 kap. 13 § tredje

miljöbalken,

får

anspråk

med

eller fjärde stycket

miljöbalken.

anledning

av

den

förra

Anmälan om ersättningsanspråk

verksamheten framställas

inom

skall vara skriftlig och den skall

den tid, som gäller för den

ges in till miljödomstolen i två

senare

verksamheten

enligt

exemplar. Miljödomstolen skall i

24 kap.

13

b §

miljöbalken.

domen erinra om vad skade-

Tillståndsmyndigheten

ska i

lidande har att iaktta.

 

beslutet erinra om vad skade-

 

 

 

 

 

lidande har att iaktta.

 

 

 

 

 

 

 

16 §

 

 

 

 

 

 

 

I mål enligt denna lag skall

 

I ärenden enligt denna lag ska

ett exemplar av ansöknings-

ett exemplar av ansöknings-

handlingarna jämte kungörelsen

handlingarna jämte kungörelsen

av miljödomstolen tillställas läns-

av

tillståndsmyndigheten

 

till-

styrelsen i det län, inom vilket

ställas länsstyrelsen i det län,

vattenverksamheten

huvudsak-

inom vilket vattenverksamheten

ligen skall utövas.

 

 

huvudsakligen ska utövas.

 

 

Vid tillämpning i mål, varom

 

 

 

 

 

 

 

 

nu är fråga, av bestämmelsen i

 

 

 

 

 

 

 

 

22 kap.

17 §

miljöbalken får i

 

 

 

 

 

 

 

 

brådskande fall den i detta

 

 

 

 

 

 

 

 

lagrum angivna fristen begränsas.

 

 

 

 

 

 

 

 

Parterna

skall dock beredas

 

 

 

 

 

 

 

 

skäligt rådrum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

 

 

 

 

I mål enligt denna lag får på

 

I ärenden enligt denna lag får

begäran av sökanden miljödom-

på begäran av sökanden till-

stolen utan

huvudförhandling i

ståndsmyndigheten i brådskande

brådskande

fall

medge

att

fall medge att åtgärder för

åtgärder för vattenverksamheten

vattenverksamheten

 

vidtas,

vidtas, innan frågan om sådana

innan frågan om sådana åtgärder

åtgärder

slutligen

avgörs.

Är

slutligen avgörs. Är

fråga

om

113

Författningsförslag

SOU 2009:10

fråga om åtgärd, som omfattar

åtgärd, som omfattar vidlyftiga-

vidlyftigare

arbete, eller är

re arbete, eller är avsevärt

avsevärt intrång på allmän eller

intrång på allmän eller enskild

enskild rätt att befara därav, får

rätt att befara därav, får

förordnande

meddelas endast

förordnande

meddelas

endast

om riket är i krig.

om riket är i krig.

 

När synnerliga skäl före-

När synnerliga skäl före-

ligger, får miljödomstolen i mål

ligger, får tillståndsmyndigheten i

enligt denna lag medge sökanden

ärenden enligt denna lag medge

att utan hinder av bestämmelsen

sökanden att utan hinder av

i 11 kap.

10 § miljöbalken

bestämmelsen

i 11 kap. 10 §

påbörja arbete, som där avses.

miljöbalken påbörja arbete, som

Miljödomstolens beslut enligt

där avses.

 

 

Tillståndsmyndighetens beslut

denna paragraf gäller omedel-

enligt

denna

paragraf

gäller

bart, men det kan ändras när

omedelbart, men det kan ändras

förhållandena föranleder det.

när

förhållandena föranleder

 

 

det.

 

 

 

 

 

 

 

 

18 §

 

 

 

 

 

Är riket i krig och är med

Är riket i krig och är med

hänsyn till

kraftförsörjningen

hänsyn till

kraftförsörjningen

oundgängligen

erforderligt att

oundgängligen

erforderligt att

åtgärd, som avses i 2 §, vidtas

åtgärd, som avses i 2 §, vidtas

utan

dröjsmål,

får regeringen

utan

dröjsmål,

får

regeringen

eller

den

myndighet

som

eller

den

myndighet

som

regeringen bestämmer förordna

regeringen bestämmer förordna

att åtgärden får, ändå att den är

att åtgärden får, ändå att den är

av beskaffenhet att miljö-

av beskaffenhet att tillstånds-

domstolens

medgivande

därtill

myndighetens medgivande därtill

skall

inhämtas,

vidtas

utan

ska

inhämtas,

vidtas

utan

föregående prövning av miljö-

föregående prövning av till-

domstolen. Vidtar någon åtgärd

ståndsmyndigheten. Vidtar någon

med stöd av vad nu sagts, skall

åtgärd med stöd av vad nu sagts,

han

ofördröjligen

efter

dess

ska han ofördröjligen efter dess

verkställande göra ansökan hos

verkställande göra ansökan hos

miljödomstolen

om godkännan-

tillståndsmyndigheten

om

god-

de av åtgärden.

 

 

 

kännande av åtgärden.

 

114

SOU 2009:10

Författningsförslag

I fråga om ansökan, som i första stycket sägs, och påföljd för underlåtenhet att göra sådan ansökan gäller vad i miljöbalken stadgas för fall som avses i 11 kap. 16 § samma lag.

19 §

Säkerhet, som avses i 22 kap.

Säkerhet, som avses i 24 kap.

27 och 28 §§ miljöbalken, skall i

14 § miljöbalken, ska i ärenden,

mål, varom är fråga i denna lag,

varom är fråga i denna lag, gälla

gälla all ersättning, som icke

all ersättning, som icke ska

skall erläggas innan meddelat

erläggas innan meddelat tillstånd

tillstånd tages i anspråk, även-

tages i anspråk, ävensom kost-

som kostnader för åtgärd, som

nader för åtgärd, som tillstånds-

miljödomstolen kan ha före-

myndigheten kan ha föreskrivit

skrivit med stöd av 4 § andra

med stöd av 4 § andra stycket.

stycket.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

115

Författningsförslag

SOU 2009:10

10Förslag till

lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)

dels att 16 kap. 1–12 a, 13 och 16 §§, 17 kap. 1 och 2 §§ samt 18 kap. ska upphöra att gälla,

dels att 16 kap. 14 och 14 a §§ samt 17 kap. 3 § ska betecknas 16 kap. 1–3 §§,

dels att 4 kap. 39 §, 9 kap. 5 §, 15 kap. 1 och 10 §§, 16 kap. 1–3§§ samt rubrikerna till 15 och 16 kap. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

39 §

 

 

 

 

 

 

 

Om det är av synnerlig vikt

Om det är av synnerlig vikt

för

fastighetsbildningen

att

för

fastighetsbildningen

att

fråga som är föremål för

fråga som är föremål för

prövning i annan ordning först

prövning i annan ordning först

avgöres, får lantmäterimyndig-

avgörs, får lantmäterimyndig-

heten

förklara

förrättningen

heten

förklara

förrättningen

vilande i avvaktan på att frågan

vilande i avvaktan på att frågan

avgöres. Vill sakägare väcka talan

avgörs. Vill sakägare väcka talan

för prövning av fråga som icke

för prövning av fråga som inte

kan

avgöras

vid

förrättningen

kan

avgöras

vid

förrättningen

och vars behandling i särskild

och vars behandling i särskild

ordning

kan föranleda

att

ordning

kan

föranleda

att

förrättningen

förklaras

vilande,

förrättningen

förklaras

vilande,

skall

skäligt

rådrum

lämnas

ska

skäligt

rådrum

lämnas

honom.

 

 

 

 

 

 

honom.

 

 

 

 

 

 

Har

lantmäterimyndigheten

Har

lantmäterimyndigheten

meddelat beslut i fråga som får

meddelat beslut i fråga som får

överklagas särskilt, skall förrätt-

överklagas särskilt, ska förrätt-

ningen vila i de delar som är

ningen vila i de delar som är

beroende

av

frågans

slutliga

beroende

av

frågans

slutliga

lösning,

om

inte

myndigheten

lösning,

om

inte myndigheten

finner

att

förrättningen

kan

finner

att

förrättningen

kan

fortsätta utan betydande olägen-

fortsätta utan betydande olägen-

116

SOU 2009:10 Författningsförslag

het eller fastighetsdomstolen för-

het eller miljödomstolen för-

ordnar att den skall fortgå.

ordnar att den ska fortgå.

9 kap.

 

 

5 §

 

 

När syssloman frånträder sitt

När syssloman frånträder sitt

uppdrag, skall han avge redo-

uppdrag, ska han avge redo-

visning för sin förvaltning.

visning för

sin

förvaltning.

Redovisningen skall framläggas

Redovisningen

ska

framläggas

på förrättningssammanträde.

på förrättningssammanträde.

Lantmäterimyndigheten kan förelägga syssloman att lämna upplysningar om förvaltningen. Myndigheten kan också förordna någon att granska förvaltningen och avge berättelse över

granskningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sakägare

som

vill

klandra

Sakägare

som

vill

klandra

sysslomannens redovisning eller

sysslomannens redovisning eller

eljest föra talan mot denne med

eljest föra talan mot denne med

anledning av förvaltningen skall

anledning av

förvaltningen

ska

väcka talan vid fastighetsdomstol,

väcka talan vid miljödomstol,

som anges

i

15 kap. 1 §, inom

som anges i

15 kap. 1 §, inom

tre månader från den dag då

tre månader från den dag då

redovisningen

framlades

redovisningen

framlades

sammanträde.

Väckes ej

talan

sammanträde. Väckes ej talan

inom denna tid, är rätten till

inom denna tid, är rätten till

talan förlorad, om talan ej

talan förlorad, om talan ej

grundas

att

sysslomannen

grundas

att

 

sysslomannen

begått brottslig handling.

 

begått brottslig handling.

 

 

 

 

 

 

 

15 kap.

 

 

 

 

 

 

Fullföljd till fastighetsdomstol

Fullföljd till miljödomstol

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

 

Mål

som

överklagas

enligt

Mål

som

överklagas

enligt

bestämmelserna i

detta

kapitel

bestämmelserna

i

detta

kapitel

(fastighetsbildningsmål)

 

skall

(fastighetsbildningsmål)

 

ska

prövas

av den fastighetsdomstol

prövas av den miljödomstol inom

inom vars domkrets den eller de

vars domkrets den eller de

berörda fastigheterna är belägna.

berörda fastigheterna är belägna.

Ligger fastigheterna under flera

Ligger fastigheterna under flera

fastighetsdomstolar, skall talan tas

miljödomstolar, ska talan tas upp

117

Författningsförslag SOU 2009:10

upp av den domstol under

av den domstol under vilken

vilken huvuddelen ligger.

 

huvuddelen ligger.

 

 

 

 

 

 

 

10 §

 

 

 

 

 

Finner lantmäterimyndigheten

Finner lantmäterimyndigheten

att uppgift om fastighets-

att uppgift om fastighets-

bildning

eller fastighetsbestäm-

bildning eller

fastighetsbestäm-

ning icke kan införas i registret

ning icke kan införas i registret

på grund av fel eller oklarhet i

på grund av fel eller oklarhet i

förrättningen och kan rättelse ej

förrättningen och kan rättelse ej

vinnas i den ordning som anges i

vinnas i den ordning som anges i

26 § förvaltningslagen (1986:223),

26 § förvaltningslagen (1986:223),

får

myndigheten söka

rättelse

får

myndigheten söka

 

rättelse

hos fastighetsdomstolen. Det-

hos

miljödomstolen. Detsamma

samma gäller, om myndigheten

gäller,

om myndigheten

finner

finner att registrering i enlighet

att registrering i enlighet med

med förrättningen skulle även-

förrättningen

skulle

äventyra

tyra

fastighetsredovisningens

fastighetsredovisningens

tillför-

tillförlitlighet eller på annat sätt

litlighet eller på annat sätt

föranleda rättsosäkerhet.

 

föranleda rättsosäkerhet.

 

I fråga om ansökan om

I fråga om ansökan om

rättelse

enligt

denna

paragraf

rättelse

enligt

denna

paragraf

tillämpas

bestämmelserna

i

gäller bestämmelserna

i

2 kap.

16 kap. Rätten

att ansöka

om

lagen (2010:000) om miljödom-

rättelse är inte begränsad till viss

stolar i tillämpliga delar. Rätten

tid.

 

 

 

 

 

att ansöka om rättelse är inte

 

 

 

 

 

 

begränsad till viss tid.

 

 

16 kap.

Förfarandet vid fastighets- Rättegångskostnader domstol

 

 

 

1 §

Fastighetsdomstolen kan, efter

Miljödomstolen kan, efter vad

vad som är skäligt med hänsyn

som är skäligt med hänsyn till

till

omständigheterna,

besluta

omständigheterna, besluta att

att sakägare som förlorar målet

sakägare som förlorar målet ska

skall

ersätta

annan

sakägare

ersätta annan sakägare dennes

dennes rättegångskostnad.

rättegångskostnad.

I

mål om

inlösenersättning

I mål om inlösenersättning

118

SOU 2009:10 Författningsförslag

skall dock sakägare som avstår

ska dock sakägare som avstår

mark eller särskild rättighet få

mark eller särskild rättighet få

gottgörelse

för

sin

kostnad

gottgörelse

för

sin

kostnad

oberoende av utgången. i målet.

oberoende av utgången. i målet.

Detsamma skall gälla i mål om

Detsamma ska gälla i mål om

ersättning

för

marköverföring

ersättning

för

marköverföring

eller reglering av rättighet som

eller reglering av rättighet som

avses i 5 kap.

10

a § andra

avses i 5 kap.

10

a § andra

stycket.

 

 

 

stycket.

 

 

 

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §§ rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller

rättighet, tillämpas 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10).

 

Vinner

sakägare

mål

mot

Vinner

sakägare

mål

mot

företrädare för allmänt intresse,

företrädare för allmänt intresse,

kan

domstolen

tillerkänna

kan

domstolen

tillerkänna

honom ersättning för rätte-

honom ersättning för rätte-

gångskostnad,

om

synnerliga

gångskostnad,

om

synnerliga

skäl föreligger. Sådan ersättning

skälföreligger. Sådan

ersättning

skall utges av statsverket eller,

ska utges av staten eller, om

om endast kommunen före-

endast

kommunen

företräder

träder det allmänna intresset, av

det allmänna intresset, av kom-

kommunen.

 

 

 

munen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

 

 

Om en sakägare vinner ett

Om en sakägare vinner ett

mål om prövning av ett sådant

mål om prövning av ett sådant

beslut

som

avses i

15 kap. 6 §

beslut som avses i 15 kap.

6 §

tredje

stycket,

kan

domstolen

tredje

stycket,

kan

domstolen

tillerkänna

honom

eller

henne

tillerkänna

honom eller henne

ersättning

för

rättegångskost-

ersättning

för

rättegångskost-

nad, om det finns synnerliga

nad, om det finns synnerliga

skäl.

Sådan

ersättning

skall

skäl. Sådan ersättning ska betalas

betalas av staten eller, om det

av staten eller, om det över-

överklagade beslutet har med-

klagade beslutet har

meddelats

delats av en kommunal lant-

av en kommunal lantmäteri-

mäterimyndighet,

av

kom-

myndighet, av kommunen.

 

munen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

119

Författningsförslag

SOU 2009:10

 

 

 

 

3 §

 

 

 

 

 

 

 

I fråga om rättegången i

I fråga om rättegången i

hovrätten tillämpas 16 kap. 3, 7

Miljööverdomstolen tillämpas 1 §

och 9–13 §§, 14 § första,

fjärde

första och fjärde styckena samt

och femte styckena, 14 a §, 15 §

2 §.

 

 

 

 

 

 

 

samt 16 §.

Dock

skall 16 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

15 § inte tillämpas när hovrätten

 

 

 

 

 

 

 

 

återförvisar mål till fastighets-

 

 

 

 

 

 

 

 

domstolen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I mål som avses i 16 kap. 14 §

I

Miljööverdomstolen ska i

andra stycket skall den som har

mål som avses i 1 § andra stycket

att betala ersättning för mark

den som har att betala ersätt-

eller rättighet, om inte något

ning för mark eller rättighet, om

annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §

inte

något

annat

följer

av

rättegångsbalken,

alltid

själv

18 kap.

6

eller

8 §

rättegångs-

bära sina kostnader samt kost-

balken, alltid själv bära sina

nad som han eller hon orsakar

kostnader

samt

kostnad

som

motparten

genom

att

själv

han eller hon orsakar motparten

överklaga. Ogillas i ett sådant

genom

att

själv

överklaga.

mål talan som har fullföljts av

Ogillas i ett sådant mål talan

den som avstår eller upplåter

som har fullföljts av den som

mark eller

rättighet,

tillämpas

avstår eller upplåter mark eller

dock 15 kap. 6 § plan och bygg-

rättighet, tillämpas dock 15 kap.

lagen (1987:10). I övrigt skall

6 §

plan-

och

bygglagen

bestämmelserna i 18 kap. rätte-

(1987:10). I övrigt ska bestäm-

gångsbalken tillämpas.

 

 

melserna i 18 kap. rättegångs-

 

 

 

 

 

balken tillämpas.

 

 

 

Bevis genom syn på stället får tas upp i hovrätten endast om det finns synnerliga skäl.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.Mål eller ärenden som har inletts vid en fastighetsdomstol före ikraftträdandet ska, i de fall de nya reglerna hade föreskrivit att målet eller ärendet skulle ha inletts vid en miljödomstol, vid ikraftträdandet överlämnas till den miljödomstol där målet enligt nya regler skulle ha inletts.

120

SOU 2009:10

Författningsförslag

3.Mål eller ärenden vid en fastighetsdomstol ska inte överlämnas enligt punkten 2 om det skulle vara till nackdel för handläggningen eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt.

4.Vad som föreskrivs i punkterna 2 och 3 ska i motsvarande mån tillämpas på ett mål som överklagats till en hovrätt som efter den 1 juli 2010 inte ska handlägga fastighetsbildningsmål.

5.Äldre bestämmelser gäller i fråga om överklagande till Högsta domstolen av domar, utslag och beslut som före ikraftträdandet har meddelats av en hovrätt.

121

Författningsförslag

SOU 2009:10

11Förslag till

lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs att 66, 68 och 70 §§ väglagen (1971:948) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

66 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har

överenskommelse

inte

Har

överenskommelse

inte

träffats om ersättning enligt 55,

träffats om ersättning enligt 55,

58, 61 eller 63 § eller om inlösen

58,

61

eller

 

63 §§

eller

 

om

enligt 56, 59 eller 62 §, skall den

inlösen enligt 56, 59 eller 62 §§,

som vill göra anspråk på

ska den som vill göra anspråk på

ersättning

eller

fordra

inlösen

ersättning

eller fordra inlösen

väcka talan vid den fastighets-

väcka talan vid den miljödomstol

domstol

 

inom

vars

område

inom vars

område

fastigheten

fastigheten eller anordningen är

eller

anordningen

är

belägen.

belägen. Även

väghållaren

 

kan

Även väghållaren kan på samma

på samma sätt påkalla prövning

sätt

påkalla

 

prövning

 

av

av

ersättning

som tillkommer

ersättning

som

tillkommer

fastighetsägare

eller

annan

fastighetsägare

eller

annan

sakägare.

 

 

 

 

 

 

sakägare.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

68 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en borgenär som avses i

Om en borgenär som avses i

67 § första stycket lider förlust

67 § första stycket lider förlust

till följd av att nedsättning inte

till följd av att nedsättning inte

har skett, är han berättigad att

har skett, är han berättigad att

av väghållaren få gottgörelse för

av väghållaren få gottgörelse för

förlusten

mot

avskrivning

förlusten

mot

avskrivning

fordringshandlingen. Detsamma

fordringshandlingen. Detsamma

gäller,

om

borgenären

lider

gäller,

om

borgenären

lider

förlust därigenom, att ersättning

förlust därigenom, att ersättning

enligt 55, 58 eller 61 § blivit för

enligt 55, 58 eller 61 §§ blivit för

lågt

beräknad

och ersättningen

lågt

beräknad

 

och

ersättningen

till

följd

av

överenskommelse

till

följd

av

överenskommelse

mellan väghållaren och fastig-

mellan väghållaren och fastig-

hetens ägare eller av annan

hetens ägare eller av annan

anledning

inte

har prövats

av

anledning

inte

har

prövats

av

122

SOU 2009:10

Författningsförslag

domstol. I fråga om sådan gott- görelse skall 65 § tillämpas på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.

Inom område med detaljplan, där kommunen är huvudman för allmänna platser, gäller följande. Om mark eller annat utrymme har tagits i anspråk av kom- munen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra skyldighet enligt första stycket som har uppkommit dessförinnan, trots att vägrätten har upphört enligt

33§.

Talan om gottgörelse väcks

vid den fastighetsdomstol som anges i 66 §.

domstol. I fråga om sådan gott- görelse ska 65 § tillämpas på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.

Inom område med detaljplan, där kommunen är huvudman för allmänna platser, gäller följande. Om mark eller annat utrymme har tagits i anspråk av kom- munen som allmän plats, ska väghållaren fullgöra skyldighet enligt första stycket som har uppkommit dessförinnan, trots att vägrätten har upphört enligt

33§.

Talan om gottgörelse väcks

vid den miljödomstol som anges i 66 §.

70 §

Om en kommun enligt 7 § har tillhandahållit staten mark eller annat utrymme för väg, är kommunen berättigad till ersättning av staten för skäliga kostnader efter avdrag för förvaltningskostnad.

Framställning om ersättning

Framställning om ersättning

görs hos Vägverket. Om en

görs hos Vägverket. Om en

överenskommelse inte kan

överenskommelse inte kan

träffas, väcks talan om ersätt-

träffas, väcks talan om ersätt-

ning vid den fastighetsdomstol

ning vid den miljödomstol som

som anges i 66 §.

anges i 66 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

123

I fråga om talan mot beslut som avser äganderättsförteck- nings innehåll eller annat beslut av lantmäterimyndigheten samt angående förfarandet i mål som fullföljts äger 15 och 16 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988) samt 2 kap. lagen (2010:000) om miljödomstolar motsvarande tillämpning.
Besvär, vari klaganden yrkar att han i stället för annan ska i äganderättsförteckning upptagas som ägare till viss egendom, ska anses innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen.

Författningsförslag

SOU 2009:10

12Förslag till

lag om ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering

Härigenom föreskrivs att 27 § lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

27 § I fråga om talan mot beslut

som avser äganderättsförteck- nings innehåll eller annat beslut av lantmäterimyndigheten samt angående förfarandet i mål som fullföljts äger 15–18 kap. fastig- hetsbildningslagen (1970:988) motsvarande tillämpning.

Besvär, vari klaganden yrkar att han i stället för annan skall i äganderättsförteckning upptagas som ägare till viss egendom, skall anses innefatta yrkande om bättre rätt till egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

124

SOU 2009:10

Författningsförslag

13Förslag till

lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 §, 5 kap. 1, 2, 6, 7, 12, 13, 19, 22 och 27 §§, 6 kap. 11 §, 7 kap. 1 och 4–6 §§ expropriationslagen (1972:719) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

3 §

Om den som ansöker om expropriationstillstånd har nyttjanderätt till fastigheten och tillstånd beviljas, har sökanden rätt att utan hinder av vad som annars skulle gälla nyttja fastigheten i samma omfattning som tidigare till dess att expropriationen är fullbordad eller till den fardag som inträffar närmast efter tre månader från det att expropriationstillståndet förföll eller expropriationsrätten förverkades. I avvaktan på att tillståndsfrågan blir slutligt avgjord kan förordnas att sökanden icke mot sitt bestridande får skiljas från fastigheten tidigare än på den fardag, som inträffar närmast efter tre månader från det att ansökan prövades. Saknas bestämmelse om fardag, inträder i stället skyldigheten att flytta när tre månader förflutit från det att expropriationstillståndet förföll eller expropriationsrätten för- verkades eller från det att expropriationsansökningen prövades.

Nyttjar sökanden med stöd

Nyttjar sökanden med stöd

av första stycket fastigheten ut-

av första stycket fastigheten ut-

över den dag då nyttjanderätten

över den dag då nyttjanderätten

annars skulle ha upphört, har

annars skulle ha upphört, har

fastighetsägaren rätt

till

skälig

fastighetsägaren rätt

till

skälig

ersättning för det fortsatta nytt-

ersättning för det fortsatta nytt-

jandet. Kan överenskommelse

jandet. Kan överenskommelse

om ersättningen

ej

träffas,

om ersättningen

ej

träffas,

bestämmes den av fastighetsdom-

bestämmes den av miljö-

stolen.

 

 

domstolen.

 

 

Kommer expropriation ej till

Kommer expropriation ej till

stånd och är sökandens rätt att

stånd och är sökandens rätt att

föra bort egen byggnad eller

föra bort egen byggnad eller

annat från fastigheten begränsad

annat från fastigheten begränsad

125

Författningsförslag

SOU 2009:10

enligt avtal eller lag till viss tid

enligt avtal eller lag till viss tid

efter

 

nyttjanderättens

 

upp-

efter

 

nyttjanderättens

upp-

hörande, skall tiden räknas från

hörande, ska tiden räknas från

den dag då sökanden enligt

den dag då sökanden enligt

första

 

stycket

skall

lämna

första

stycket

 

ska

lämna

fastigheten.

 

 

 

 

 

 

fastigheten.

 

 

 

 

 

 

Första–tredje styckena äger motsvarande tillämpning på fall då

sökande har servitutsrätt till fastigheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

 

 

 

Första domstol i expropria-

Första domstol i expropria-

tionsmål är fastighetsdomstol.

 

tionsmål är miljödomstol.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

 

 

 

 

 

Expropriationsmål

upptages

Expropriationsmål

upptages

av

den

fastighetsdomstol

inom

av den miljödomstol inom vars

vars

område

fastigheten

är

område fastigheten är belägen.

belägen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Skall

expropriation

ske

av

Ska

expropriation

ske

av

fastigheter som är belägna inom

fastigheter som är belägna inom

olika

fastighetsdomstolars

om-

olika

fastighetsdomstolars

om-

råden och bör fastigheterna vid

råden och bör fastigheterna vid

bestämmandet

av

expropria-

bestämmandet

av

expropria-

tionsersättningen lämpligen be-

tionsersättningen lämpligen be-

handlas som en enhet, upptages

handlas som en enhet, upptages

frågan

 

om expropriationen

av

frågan

om expropriationen

av

den av fastighetsdomstolarna som

den

av

miljödomstolarna

som

regeringen

eller,

 

 

efter

regeringen

eller,

 

efter

regeringens förordnande, annan

regeringens förordnande, annan

myndighet bestämmer.

 

 

 

myndighet bestämmer.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

 

 

 

Avvisas ej stämningsansökan,

Avvisas ej stämningsansökan,

skall

fastighetsdomstolen,

 

om

ska miljödomstolen, om ansök-

ansökningen gjorts av den ex-

ningen gjorts av den exproprie-

proprierande,

utfärda

stämning

rande,

utfärda

stämning

 

fastighetsägaren och

övriga

fastighetsägaren

 

och

övriga

kända sakägare. Har ansök-

kända sakägare. Har ansök-

ningen

gjorts

av

annan,

skall

ningen

gjorts

av

annan,

 

ska

126

SOU 2009:10 Författningsförslag

domstolen utfärda stämning på

domstolen utfärda stämning på

den

exproprierande

och

kalla

den

exproprierande

och

kalla

övriga kända sakägare att inträda

övriga kända sakägare att inträda

som

parter

i

rättegången.

som

parter

i

rättegången.

Kallelse delges sakägare på sätt

Kallelse delges sakägare på sätt

som är föreskrivet för stämning

som är föreskrivet för stämning

i tvistemål.

 

 

 

 

i tvistemål.

 

 

 

 

I stämning som utfärdas på

I stämning som utfärdas på

den

exproprierande

skall

han

den

exproprierande

ska

han

anmodas att lämna uppgifter i

anmodas att lämna uppgifter i

de avseenden som anges i 5 §

de avseenden som anges i 5 §

första stycket 3–6.

 

 

 

första stycket 3–6.

 

 

 

Stämning

eller

kallelse

som

Stämning

eller

kallelse

som

avses i första stycket skall alltid

avses i första stycket ska alltid

utfärdas

okända

sakägare,

utfärdas

okända

sakägare,

som möjligen finns. Bestäm-

som möjligen finns. Bestäm-

melserna

om kungörelsedelgiv-

melserna

om

kungörelsedelgiv-

ning

 

i

delgivningslagen

ning

 

i

delgivningslagen

(1970:428) äger därvid mot-

(1970:428) äger därvid mot-

svarande

tillämpning. Kan

det

svarande

tillämpning. Kan

det

med fog antagas att okända

med fog antagas att okända

sakägare icke finns, får med-

sakägare icke finns, får med-

delande som avses i 17 § första

delande som avses i 17 § första

stycket samma lag anslås i

stycket samma lag anslås i

fastighetsdomstolens lokal i stället

miljödomstolens lokal i stället för

för att införas i tidning.

 

att införas i tidning.

 

 

 

 

 

 

 

 

7 §

 

 

 

 

 

 

Fastighetsägaren skall,

även

Fastighetsägaren

ska,

även

om han ej ansökt om stämning,

om han ej ansökt om stämning,

uppge sakägare som är kända för

uppge sakägare som är kända för

honom. Underlåter han det utan

honom. Underlåter han det utan

giltigt skäl och uppstår skada för

giltigt skäl och uppstår skada för

sakägare till följd av under-

sakägare till följd av under-

låtenheten,

skall

han ersätta

låtenheten,

ska

han ersätta

skadan. Fastighetsdomstolen skall

skadan.

Miljödomstolen

ska

erinra honom härom i stämning

erinra honom härom i stämning

eller kallelse eller på annat sätt.

eller kallelse eller på annat sätt.

127

Författningsförslag

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

 

 

 

Fastighetsdomstolen

 

skall

Miljödomstolen

ska

under

under

förberedelsen verka

för

förberedelsen

verka

för

att

att utredningen i målet får den

utredningen i målet får den

inriktning och omfattning som

inriktning och omfattning som

är lämplig med hänsyn till

är lämplig med hänsyn till

målets

 

beskaffenhet.

Därvid

målets beskaffenhet. Därvid ska

skall domstolen såvitt möjligt se

domstolen såvitt möjligt se till

till att onödig utredning icke

att

onödig

utredning

 

icke

förebringas i målet.

 

 

förebringas i målet.

 

 

 

 

Om det ej är uppenbart

Om det ej är uppenbart

obehövligt, skall

fastighetsdom-

obehövligt, ska miljödomstolen

stolen så snart det kan ske

så snart det kan ske genom

genom

särskilt

beslut

meddela

särskilt beslut meddela parterna

parterna

vilken

utredning

som

vilken

utredning

som

enligt

enligt

domstolens

mening

bör

domstolens mening bör före-

förebringas i målet (utrednings-

bringas i målet (utrednings-

beslut).

Har

utredningsbeslut

beslut).

Har

utredningsbeslut

meddelats beträffande

viss

del

meddelats beträffande

viss

del

av målet, får nytt beslut i samma

av målet, får nytt beslut i samma

del meddelas endast om sär-

del meddelas endast om sär-

skilda skäl föreligger.

 

 

skilda skäl föreligger.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 §

 

 

 

 

 

 

 

Undersökning

enligt

9 §

Undersökning

enligt

1 kap.

lagen (1969:246) om fastighets-

18 § lagen (2010:000) om miljö-

domstol skall verkställas, om det

domstolar ska verkställas, om det

ej måste antagas att sådan

ej måste antagas att sådan

undersökning saknar betydelse.

undersökning saknar betydelse.

 

 

 

 

 

 

19 §

 

 

 

 

 

 

 

Fastighetsdomstolen

får

för-

Miljödomstolen

får

förordna

ordna att medgivande till enkelt

att medgivande till enkelt för-

förhandstillträde

enligt

17 §

handstillträde enligt 17 § första

första stycket får utnyttjas utan

stycket får utnyttjas utan hinder

hinder av att beslutet därom

av att beslutet därom icke har

icke har vunnit laga kraft.

vunnit

laga

kraft.

 

Sådant

Sådant förordnande får med-

förordnande

får

 

meddelas

delas endast under förutsättning

endast

under

förutsättning

att

att den exproprierande hos läns-

den

exproprierande hos läns-

128

SOU 2009:10

Författningsförslag

styrelsen ställt säkerhet för det skadestånd som kan komma att utgå, om domstolens beslut ändras.

styrelsen ställt säkerhet för det skadestånd som kan komma att utgå, om domstolens beslut ändras.

 

22 §

 

 

Mot beslut, som fastighets-

Mot beslut, som miljö-

domstol meddelat under rätte-

domstol meddelat under rätte-

gången i fråga som avses i 17, 18

gången i fråga som avses i 17, 18

eller 20 §, föres talan särskilt.

eller 20 §§, föres talan särskilt.

Mot hovrättens

avgörande i

Mot

Miljööverdomstolens

fråga som avses i 17–20 §§ får

avgörande i fråga som avses i

talan ej föras.

 

17–20 §§ får talan ej föras.

 

27 §

 

 

Ersättning skall bestämmas i

Ersättning ska

bestämmas i

pengar att betalas på en gång.

pengar att betalas på en gång.

Domstolen får dock på yrkande

Domstolen får dock på yrkande

av part hänvisa sakägare att i

av part hänvisa sakägare att i

särskild rättegång vid fastighets-

särskild rättegång vid miljö-

domstolen föra

talan om

domstolen

föra

talan om

ersättning för skada eller intrång

ersättning för skada eller intrång

som ej lämpligen kan prövas i

som ej lämpligen kan prövas i

målet. Sådan talan skall väckas

målet. Sådan talan ska väckas

genom ansökan om stämning

genom ansökan

om stämning

inom den tid, högst tio år, som

inom den tid, högst tio år, som

domstolen bestämmer.

domstolen bestämmer.

Yrkande som avses i första stycket får upptagas för sig och avgöras särskilt. Mot beslut under rättegången i sådan fråga föres talan särskilt.

6 kap.

11 §

Försummar den exproprierande att inom föreskriven tid iakttaga vad som åligger honom enligt 1 § första stycket och 4 § och har ej fastigheten helt eller delvis tillträtts eller övergått på den

exproprierande enligt 10

§, är expropriationsrätten förverkad.

 

Om fastighetsägaren

vill att

Om fastighetsägaren vill

att

expropriationen

ändå

skall

expropriationen

ändå

ska

fullbordas, skall

han inom tre

fullbordas, ska

han inom

tre

129

Författningsförslag

SOU 2009:10

månader

efter

förverkandet

månader

 

efter

förverkandet

begära

det

hos

länsstyrelsen.

begära

det

hos

länsstyrelsen.

Om han inte vill att expropria-

Om han inte vill att expropria-

tionen skall fullbordas, får han

tionen ska fullbordas, får han

hos

fastighetsdomstolen visa

att

hos miljödomstolen visa att ex-

expropriationsrätten

är

 

för-

propriationsrätten är förverkad.

verkad. Gör han det, skall

Gör han det, ska domstolen

domstolen anmäla förverkandet

anmäla

 

 

förverkandet

 

till

till inskrivningsmyndigheten för

inskrivningsmyndigheten

 

för

anteckning i fastighetsregistrets

anteckning i fastighetsregistrets

inskrivningsdel.

 

 

 

 

inskrivningsdel.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har

expropriationstillstånd

Har

 

expropriationstillstånd

beviljats, skall den exproprie-

beviljats, ska den exproprierande

rande svara för samtliga kostna-

svara

för

samtliga

kostnader

der som uppkommit i ärendet

som uppkommit i ärendet om

om tillstånd till expropriation, i

tillstånd

 

 

till

 

expropriation,

i

målet vid fastighetsdomstolen och

målet vid miljödomstolen och i

i ärendet om expropriations-

ärendet

 

 

om

expropriations-

ersättningens

 

fördelning,

allt i

ersättningens

 

fördelning,

allt

i

den

mån

ej

annat

följer

av

den

mån

ej

annat

följer

 

av

18 kap.

6

eller 8 §

rättegångs-

18 kap.

6

eller 8 §§

rättegångs-

balken eller vid en motsvarande

balken eller vid en motsvarande

tillämpning av något av dessa

tillämpning av något av dessa

lagrum.

 

 

 

 

 

 

 

 

lagrum.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Har sakägare vid fastighets-

Har sakägare vid miljö-

domstolen förebringat utredning

domstolen förebringat utredning

i strid

med

utredningsbeslut

i strid

 

med

utredningsbeslut

ersättes

kostnaden

för

sådan

ersättes

 

kostnaden

för

sådan

utredning endast i den mån

utredning endast i den mån

utredningen

haft

betydelse

för

utredningen

haft

betydelse

för

utgången i målet.

 

 

 

 

utgången i målet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fråga

om

ersättning

 

för

Fråga

 

om

ersättning

 

för

kostnad som avses i 1 eller 2 §

kostnad som avses i 1 eller 2 §§

prövas

av

 

fastighetsdomstolen,

prövas av miljödomstolen, även

även om frågan ej gäller kostnad

om frågan ej gäller kostnad vid

130

SOU 2009:10 Författningsförslag

vid domstolen.

 

domstolen.

 

 

 

 

5 §

 

 

I avvaktan på att expropria-

I avvaktan på att expropria-

tionsmålet avgöres får fastighets-

tionsmålet avgöres får miljö-

domstolen förordna att förskott

domstolen förordna att förskott

skall utgå på den ersättning för

ska utgå på den ersättning för

rättegångskostnader

vid dom-

rättegångskostnader vid

dom-

stolen som slutligt fastställes.

stolen som slutligt fastställes.

Första

stycket

äger

motsvarande

tillämpning

rättegångskostnader i högre rätt som uppkommit för motpart genom att den exproprierande fullföljt talan.

Innan förordnande meddelas

Innan förordnande meddelas

att förskott på rättegångs-

att förskott på rättegångs-

kostnad skall utgå till part, skall

kostnad ska utgå till part, ska

motparten

erhålla

tillfälle

att

motparten

erhålla tillfälle

att

yttra sig. Mot beslut som

yttra sig. Mot beslut som

fastighetsdomstolen

 

meddelat

miljödomstolen meddelat under

under rättegången i sådan fråga

rättegången i sådan fråga föres

föres talan särskilt. Mot hov-

talan särskilt. Mot Miljö-

rättens beslut i frågan får talan ej

överdomstolens

beslut

i frågan

föras.

 

 

 

 

 

får talan ej föras.

 

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

Vill någon för expropriation

Vill någon för expropriation

upprätta

karta över

fastighet

upprätta

karta

över

fastighet

som annan äger eller innehar

som annan äger eller innehar

eller annars undersöka fastig-

eller annars undersöka fastig-

heten, får länsstyrelsen före-

heten, får länsstyrelsen före-

skriva att tillträde till fastigheten

skriva att tillträde till fastigheten

för sådan

undersökning

skall

för sådan

undersökning

ska

lämnas under viss tid.

 

 

lämnas under viss tid.

 

 

Undersökningsarbetet

skall

Undersökningsarbetet

ska

utföras så att minsta skada och

utföras så att minsta skada och

intrång

vållas.

I

trädgård,

intrång

vållas.

I

trädgård,

liknande plantering eller park får

liknande plantering eller park får

träd ej skadas eller fällas utan

träd ej skadas eller fällas utan

ägarens samtycke eller med-

ägarens samtycke eller med-

givande

av

länsstyrelsen.

För

givande

av

länsstyrelsen.

För

skada och intrång utgår ersätt-

skada och intrång utgår ersätt-

131

Författningsförslag

SOU 2009:10

ning. Talan om ersättning

ning.

Talan

om

ersättning

väckes vid den fastighetsdomstol

väckes

vid

den

miljödomstol

inom vars område fastigheten är

inom vars område fastigheten är

belägen.

belägen.

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

132

SOU 2009:10

Författningsförslag

14Förslag till

lag om ändring i lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

Härigenom föreskrivs att 12 och 13 §§ lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

 

 

Lantmäterimyndighetens

 

Lantmäterimyndighetens

 

beslut

avseende

innehållet

i

beslut

avseende

innehållet

i

förteckning enligt 9 § eller

förteckning enligt 9 § eller

grunderna

för

fördelning

av

grunderna

för

fördelning

av

kostnader enligt 10 § får över-

kostnader enligt 10 § får

klagas hos den fastighetsdomstol

överklagas hos den miljödomstol

inom

vars

område

skifteslagets

inom

vars

område

skifteslagets

mark är belägen. Skrivelsen med

mark är belägen. Skrivelsen med

överklagandet skall ges in till

överklagandet ska ges in till

lantmäterimyndigheten

inom

lantmäterimyndigheten

inom

fyra veckor från den dag då

fyra veckor från den dag då

förrättningen avslutades. I fråga

förrättningen avslutades. I fråga

om förfarandet i mål som full-

om förfarandet i mål som full-

följts tillämpas 16–18 kap.

följts tillämpas 16 kap. fastig-

fastighetsbildningslagen

 

 

hetsbildningslagen

(1970:988)

(1970:988).

 

 

 

 

 

samt 2 kap. lagen (2010:000) om

 

 

 

 

 

 

 

miljödomstolar.

 

 

 

 

Lagakraftvunnet avgörande gäller mot var och en.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 §

 

 

 

 

 

 

Förteckning enligt 9 § och

Förteckning enligt 9 § och

beslut

om

grunderna

för

beslut

om

grunderna

 

för

kostnadsfördelning

enligt

10

§

kostnadsfördelning

enligt

10 §

skall genast överlämnas till gode

ska genast överlämnas till gode

mannen. Vad nu sagts gäller

mannen. Vad nu sagts gäller

även domstols utslag eller slut-

även domstols dom eller slutliga

liga beslut i mål som avses i 12 §.

beslut i mål som avses i 12 §.

 

Sedan

lantmäterimyndig-

Sedan

lantmäterimyndig-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

133

Författningsförslag

SOU 2009:10

hetens beslut eller, om talan fullföljts mot beslutet, domstols utslag eller slutliga beslut i anledning av sådan talan vunnit laga kraft, skall gode mannen till var och en som enligt beslutet eller utslaget äger utfå medel utge vad som av behållna medel belöper på honom samt avge sluträkning för sin förvaltning i den delen.

hetens beslut eller, om talan fullföljts mot beslutet, domstols dom eller slutliga beslut i anledning av sådan talan vunnit laga kraft, ska gode mannen till var och en som enligt beslutet eller domen äger utfå medel utge vad som av behållna medel belöper på honom samt avge sluträkning för sin förvaltning i den delen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

134

SOU 2009:10

Författningsförslag

15Förslag till

lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs att 29 och 29 a §§ ledningsrättslagen (1973:1144) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

29 §

 

 

 

 

 

 

 

Bestämmelserna

i

16–18 kap.

Bestämmelserna i 2 kap. lagen

fastighetsbildningslagen (1970:988)

(2010:000)

om

miljödomstolar

om rättegången i fastighetsbild-

samt 16 kap. fastighetsbildnings-

ningsmål tillämpas på mål som

lagen

(1970:988)

 

tillämpas

fullföljts enligt 28 §. I fråga om

mål som fullföljts enligt 28 §. I

rättegångskostnad

i

lednings-

fråga

om rättegångskostnad

i

rättsmål

skall därvid tillämpas

ledningsrättsmål

 

ska

därvid

vad som gäller i fråga om sådana

tillämpas vad som gäller i fråga

mål som avses i

16 kap. 14 §

om sådana

mål

som avses

i

andra

stycket

fastighetsbild-

16 kap. 1 § andra stycket fastig-

ningslagen. Rör talan förrätt-

hetsbildningslagen.

Rör

talan

ning som avses i 33 § tillämpas

förrättning

som

avses

i 33 §

dock vad som gäller om rätte-

tillämpas dock vad som gäller

gångskostnader i fastighetsbild-

om rättegångskostnader i fastig-

ningsmål i allmänhet.

 

hetsbildningsmål i allmänhet.

 

 

 

 

 

29 a §

 

 

 

 

 

 

 

Bestämmelserna i 5 och 6 kap.

Bestämmelserna i 5 och 6 kap.

expropriationslagen

(1972:719)

expropriationslagen

(1972:719)

skall tillämpas i fråga om talan

ska tillämpas i fråga om talan om

om ersättning enligt 13 d §.

ersättning enligt 13 d §.

 

 

I fråga om rättegångskostna-

I fråga om rättegångskostna-

der gäller dock vad som sägs i

der gäller dock vad som sägs i

16 kap.

14 § andra

och

tredje

16 kap.

1 §

andra

och

tredje

stycket,

17 kap.

 

3 §

andra

stycket,

16 kap.

3 §

andra

stycket

och 18 kap.

2 §

andra

stycket

fastighetsbildningslagen

stycket

fastighetsbildningslagen

(1970:988)

om rättegångskost-

(1970:988) om rättegångskost-

nader i mål om inlösenersätt-

nader i mål om inlösenersättnig.

ning.

 

 

 

 

 

 

 

135

Författningsförslag

SOU 2009:10

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

136

SOU 2009:10

Författningsförslag

16Förslag till

lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 31 och 48 a §§ anläggningslagen (1973:1149) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

31 §

 

 

Bestämmelserna i 16–18 kap.

Bestämmelserna i 2 kap. lagen

fastighetsbildningslagen

 

(2010:000)

om

miljödomstolar

(1970:988) om rättegången i

samt 16 kap.

fastighetsbild-

fastighetsbildningsmål

äger

ningslagen

(1970:988) äger

motsvarande tillämpning på mål

motsvarande tillämpning på mål

som fullföljts enligt 30 §.

 

som fullföljts enligt 30 §.

I rättegången likställes hyresgästorganisation med enskild sakägare, om organisationen fört talan mot lantmäterimyndig- hetens beslut eller saken eljest kan beröra hyresgästers rätt.

48 a §

Om en fastighet som deltar i en gemensamhetsanläggning som avser väg tillfälligt använder anläggningen i väsentligt större omfattning än som får anses svara mot fastighetens andelstal för driftkostnaderna, är fastighetens ägare skyldig att till samfällig- heten utge skälig ersättning för de kostnader som uppkommer till följd av den ändrade användningen.

Vid tvist angående fråga som

Vid tvist angående fråga som

avses i första stycket skall talan

avses i första stycket ska talan

väckas hos fastighetsdomstolen.

väckas hos miljödomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

137

Författningsförslag

SOU 2009:10

17Förslag till

lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs att 3, 15, 46, 53, 54 och 66 §§ samt rubriken närmast före 66 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §

Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämp- ning på sådan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5.

Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare. Som ägare av

naturreservat anses den som förvaltar reservatet.

 

 

 

Innehavare

av

tomträtt i

Innehavare

av

tomträtt i

fastighet som har del i

fastighet som har del i

samfällighet

 

enligt

1 §

första

samfällighet

 

enligt

1 §

första

stycket 1 eller 2 skall vid

stycket 1 eller 2 ska vid

tillämpningen av denna lag anses

tillämpningen av denna lag anses

som delägare i fastighetsägarens

som delägare i fastighetsägarens

ställe.

 

 

 

 

 

ställe.

 

 

 

 

I fråga

om

samfälligheter

När talan i miljödomstol avser

enligt 1 § första stycket 5 skall

samfälligheter

enligt

1 §

första

lagens bestämmelser om fastig-

stycket 5 gäller bestämmelserna i

hetsdomstol

 

i

stället

gälla

7 kap. lagen

(1998:812)

med

miljödomstol.

När

talan

skall

särskilda

bestämmelser

om

föras hos miljödomstol, gäller

vattenverksamhet.

 

 

bestämmelserna

om

stämnings-

 

 

 

 

 

mål i lagen (1998:812) med

 

 

 

 

 

särskilda

bestämmelser

om

 

 

 

 

 

vattenverksamhet.

 

 

 

 

 

 

 

15 §

Anser delägare att beslut som Anser delägare att beslut som fattats vid sammanträdet icke fattats vid sammanträdet icke

138

SOU 2009:10 Författningsförslag

tillkommit i behörig ordning

tillkommit i behörig ordning

eller att det strider mot denna

eller att det strider mot denna

lag eller annan författning eller

lag eller annan författning eller

att hans enskilda intressen icke i

att hans enskilda intressen icke i

skälig omfattning beaktats i

skälig omfattning beaktats i

beslutet, får han klandra be-

beslutet, får han klandra be-

slutet genom att väcka talan mot

slutet genom att väcka talan mot

övriga delägare hos fastighets-

övriga delägare hos miljödom-

domstolen inom fyra veckor från

stolen inom fyra veckor från

beslutets dag vid påföljd att

beslutets dag vid påföljd att

rätten till talan annars är

rätten till talan annars är

förlorad.

förlorad.

När talan väckts, kan dom-

När talan väckts, kan dom-

stolen förordna att beslutet tills

stolen förordna att beslutet tills

vidare icke skall lända till

vidare icke ska lända till

efterrättelse.

efterrättelse.

Innehavare av rättighet i delägarfastighet får klandra beslut som rör hans rätt. I fråga om sådan talan äger första och andra styckena motsvarande tillämpning.

Dom varigenom beslut upphävts eller ändrats gäller även för

delägare eller rättighetshavare som ej fört talan.

 

 

 

 

 

 

 

46 §

 

 

 

 

Anser medlem att uttaxering

Anser medlem att uttaxering

ej överensstämmer

med

denna

ej överensstämmer

med

denna

lag, stadgarna eller förenings-

lag, stadgarna eller förenings-

stämmobeslut,

får

han

väcka

stämmobeslut, får

han

väcka

talan

mot

föreningen

om

talan

mot

föreningen

om

rättelse

hos fastighetsdomstolen

rättelse inom fyra veckor från

inom fyra veckor från den dag

den

dag då

debiteringslängden

då debiteringslängden framlades

framlades på föreningsstämma.

på föreningsstämma.

Debiterat och till betalning förfallet belopp får, om domstolen ej förordnar annat när den prövar talan om rättelse, uttagas enligt bestämmelserna i utsökningsbalken om fordran för vilken betalningsskyldighet ålagts genom dom som äger lag kraft.

53 §

Anser styrelseledamot eller Anser styrelseledamot eller sådan medlem eller innehavare sådan medlem eller innehavare

139

Författningsförslag SOU 2009:10

av rättighet

i

delägarfastighet

av rättighet i

delägarfastighet

vars rätt beröres att beslut som

vars rätt beröres att beslut som

fattas på

föreningsstämma

ej

fattas på

föreningsstämma ej

tillkommit

i

behörig

ordning

tillkommit

i

behörig

ordning

eller att det strider mot denna

eller att det strider mot denna

lag eller annan författning eller

lag eller annan författning eller

mot stadgarna, får han klandra

mot stadgarna, får han klandra

beslutet genom att väcka talan

beslutet genom att väcka talan

mot föreningen hos fastighets-

mot föreningen.

 

domstolen.

 

 

 

 

 

 

 

 

Grundas

talan enligt första

Grundas

talan enligt första

stycket på att beslutet ej

stycket på att beslutet ej

tillkommit

i

behörig

ordning

tillkommit

i

behörig

ordning

eller att det eljest kränker endast

eller att det eljest kränker endast

medlems

eller

rättighetshavares

medlems eller

rättighetshavares

rätt, skall talan väckas inom fyra

rätt, ska talan väckas inom fyra

veckor från beslutets dag vid

veckor från beslutets dag vid

påföljd att beslutet annars är

påföljd att beslutet annars är

gällande.

 

 

 

 

 

gällande.

 

 

 

När talan väckts, äger fastig-

När talan väckts, får dom-

hetsdomstolen

förordna

att

stolen förordna att beslutet tills

beslutet

tills

vidare

ej

får

vidare ej får verkställas.

 

verkställas.

Dom varigenom stämmobeslut upphävts eller ändrats gäller

även för medlem eller rättighetshavare som ej fört talan.

 

 

 

54 §

 

 

I fråga om skyldighet för

I fråga om skyldighet för

styrelseledamot,

syssloman

styrelseledamot,

syssloman

enligt denna lag, revisor eller

enligt denna lag, revisor eller

medlem att ersätta skada, som

medlem att ersätta skada, som

han

tillskyndat

föreningen,

han

tillskyndat

föreningen,

medlem eller tredje man, och

medlem eller tredje man, och

om talan om sådan ersättning

om talan om sådan ersättning

äger

13 kap. lagen

(1987:667)

äger

13 kap. lagen

(1987:667)

om

ekonomiska

föreningar

om

ekonomiska

föreningar

motsvarande tillämpning. Talan

motsvarande tillämpning.

upptages dock av fastighets-

 

 

 

domstolen.

 

 

 

 

140

SOU 2009:10 Författningsförslag

Lantmäterimyndighets och

Lantmäterimyndighets och

fastighetsdomstols behörighet

miljödomstols behörighet

66 §

Ärenden som enligt denna lag ska prövas av en lantmäteri- myndighet tas, med det undantag som anges i 25 §, upp av den lantmäterimyndighet inom vars verksamhetsområde samfälligheten är belägen. Om samfälligheten är belägen inom flera lant- mäterimyndigheters verksamhetsområden, prövas ärendet av den statliga lantmäterimyndigheten. Detsamma gäller om ärendet rör flera samfälligheter som är belägna inom skilda lantmäteri-

myndigheters verksamhetsområden.

 

 

 

 

Ett mål eller ärende som

Ett mål eller ärende som

enligt denna lag ska prövas av

enligt denna lag ska prövas av

fastighetsdomstol tas upp av den

miljödomstol tas upp av den

fastighetsdomstol inom vars om-

miljödomstol inom vars område

råde samfälligheten är belägen.

samfälligheten är

belägen. Om

Om samfälligheten ligger under

samfälligheten ligger under flera

flera fastighetsdomstolar, tas talan

miljödomstolar, tas talan upp av

upp av den domstol under

den

domstol

under

vilken

vilken huvuddelen ligger. Det-

huvuddelen ligger.

Detsamma

samma gäller om målet eller

gäller om målet eller ärendet rör

ärendet rör flera samfälligheter

flera

samfälligheter

som

ligger

som ligger under skilda fastig-

under skilda miljödomstolar.

hetsdomstolar.

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

141

Författningsförslag

SOU 2009:10

18Förslag till

lag om ändring i bostadsförvaltningslagen (1977:792)

Härigenom föreskrivs att 23 och 28 §§ bostadsförvaltningslagen (1977:792) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

23 §

 

 

Vill

fastighetsägaren

klandra

Vill

fastighetsägaren

klandra

redovisning för viss redovis-

redovisning för viss redovis-

ningsperiod, skall han inom ett

ningsperiod, ska han inom ett år

år från det han av hyresnämnden

från det han av hyresnämnden

mottog

redovisningen

väcka

mottog

redovisningen

väcka

talan mot förvaltaren vid fastig-

talan mot förvaltaren vid miljö-

hetsdomstolen.

 

domstolen.

 

Åberopas som grund för klandertalan omständighet som icke hänför sig till viss avlämnad redovisning, får talan väckas inom ett år från det fastighetsägaren mottog redovisning med anledning av att förvaltarens uppdrag upphörde.

28 §

Är fastighet ställd under tvångsförvaltning men är förhållandena sådana att en tillfredsställande förvaltning därvid ej kan uppnås, får

kommunen lösa fastigheten.

 

 

Talan om inlösen skall väckas

Talan om inlösen ska väckas

vid fastighetsdomstolen. I fråga

vid miljödomstolen. I fråga om

om inlösen gäller i övrigt

inlösen gäller i övrigt expropria-

expropriationslagen (1972:719) i

tionslagen (1972:719) i tillämp-

tillämpliga

delar,

dock

med

liga delar, dock med undantag

undantag

för

4 kap.

2 §.

för 4 kap. 2 §. Bestämmelserna i

Bestämmelserna

i 4 kap.

3 §

4 kap. 3 § expropriationslagen

expropriationslagen äger tilläm-

äger tillämpning i fråga om

pning i fråga om värdeökning

värdeökning som ägt rum under

som ägt rum under tiden från

tiden från dagen tio år före det

dagen tio år före det talan

talan väcktes vid domstol.

väcktes vid domstol.

 

 

142

SOU 2009:10

Författningsförslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

143

Författningsförslag

SOU 2009:10

19Förslag till

lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1978:160) om vissa rörledningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

18 §

 

 

 

 

 

Kräves

för

vidtagande

av

Kräves

för

vidtagande

av

återställningsåtgärder

enligt 16

återställningsåtgärder

enligt

16

eller 17 §§ att annans mark tages

eller 17 §§ att annans mark tages

i anspråk, får den myndighet

i anspråk, får den myndighet

som

 

regeringen

 

bestämmer

som

regeringen

bestämmer

besluta att tillträde till marken

besluta att tillträde till marken

skall lämnas under viss tid.

 

 

ska lämnas under viss tid.

 

Återställningsåtgärderna

 

Återställningsåtgärderna

ska

skall utföras så, att minsta skada

utföras så, att minsta skada och

och intrång vållas. Byggnad får

intrång

vållas.

Byggnad

får

uppföras och väg byggas endast

uppföras och väg byggas endast

om markens ägare och inne-

om markens ägare och inne-

havare

av

nyttjanderätt

 

eller

havare

av

nyttjanderätt eller

servitut avseende marken sam-

servitut avseende marken sam-

tyckt därtill eller den myndighet

tyckt därtill eller den myndighet

som

 

regeringen

 

bestämmer

som

regeringen

bestämmer

lämnat

tillstånd

till

åtgärden.

lämnat

tillstånd till

åtgärden.

Tillstånd till sådan åtgärd får

Tillstånd till sådan åtgärd får

lämnas endast om åtgärden är

lämnas endast om åtgärden är

oundgängligen

nödvändig

för

oundgängligen

nödvändig

för

att

återställningsåtgärder

 

skall

att återställningsåtgärder

ska

kunna vidtagas.

 

 

 

 

 

kunna vidtagas.

 

 

 

Föranleder

återställningsåt-

Föranleder

återställningsåt-

gärderna

skada

 

eller intrång,

gärderna skada eller intrång, ska

skall

ersättning

härför

utgå.

ersättning härför utgå. Talan om

Talan om ersättning väckes vid

ersättning

väckes

vid

den

den fastighetsdomstol

inom vars

miljödomstol inom vars område

område

marken

eller

större

marken eller större delen därav

delen därav ligger.

 

 

 

 

ligger.

 

 

 

 

 

144

SOU 2009:10

Författningsförslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

145

Författningsförslag

SOU 2009:10

20Förslag till

lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

Härigenom föreskrivs att 12 § jordförvärvslagen (1979:230) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Blir ett köp ogiltigt till följd av att förvärvstillstånd vägras enligt 7 § är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller om avtalsvillkoren i

övrigt är oskäliga.

 

 

 

 

 

 

 

Begäran

om

inlösen

skall

Begäran

om

inlösen

ska

framställas

hos

länsstyrelsen

framställas

hos

länsstyrelsen

inom tre månader efter det att

inom tre månader efter det att

avslagsbeslutet vunnit laga kraft.

avslagsbeslutet vunnit laga kraft.

Talan om inlösen skall väckas

Talan om inlösen ska väckas

vid

den fastighetsdomstol inom

inom sex månader från nämnda

vars

område egendomen

är

tidpunkt. Har säljaren fått del av

belägen inom sex månader från

beslutet först sedan detta vunnit

nämnda tidpunkt. Har säljaren

laga

kraft,

räknas

dock

fått del av beslutet först sedan

tidsfristerna

från

dagen

för

detta vunnit laga kraft, räknas

delfåendet. Iakttar

inte säljaren

dock tidsfristerna från dagen för

vad som har sagts nu, förlorar

delfåendet. Iakttar inte säljaren

han sin talan.

 

 

 

vad som har sagts nu, förlorar

 

 

 

 

 

han sin talan.

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

146

SOU 2009:10

Författningsförslag

21Förslag till

lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

Härigenom föreskrivs att 19 § skogsvårdslagen (1979:429) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

19 §

 

 

 

 

 

 

I fråga om rätt till ersättning

I fråga om rätt till ersättning

för skada till följd av ett beslut

för skada till följd av ett beslut

enligt

18 §

första

eller

andra

enligt

18 §

första

eller

andra

stycket gäller bestämmelserna i

stycket gäller bestämmelserna i

25 kap. 6 § och 31 kap. 2 §, 4 §

25 kap. 6 § och 31 kap. 2 §, 4 §

första

stycket,

6 §,

7 §

första

första

stycket,

6 §, 7 §

första

stycket första

meningen, 8 §

stycket

första

meningen, 8 §

första

meningen, 9,

12

och

första

meningen,

9,

12

och

13 §§, 15 § första stycket första

13 §§, 15 § första stycket första

meningen

och

andra

stycket,

meningen

och

andra

stycket,

31 § tredje stycket samt 32 och

31 § tredje stycket samt 32 och

33 §§

miljöbalken. Vad som i

33 §§ miljöbalken.

 

 

 

dessa

bestämmelser

 

sägs

om

 

 

 

 

 

 

 

miljödomstol skall i stället gälla fastighetsdomstol.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

147

Författningsförslag

SOU 2009:10

22Förslag till

lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

2 §

Säkerhet behöver inte ställas i

Säkerhet behöver inte ställas i

1. mål som handläggs enligt

1. mål som handläggs enligt

lagen (1974:371) om rätte-

lagen (1974:371) om rätte-

gången i arbetstvister,

gången i arbetstvister,

2. mål

vid

fastighetsdomstol

 

som inte avser en arrendetvist,

 

3. mål vid miljödomstol

2. mål vid miljödomstol som

enligt 20 kap. 2 § första stycket 2

avser ersättning vid ingripande

miljöbalken som är ansöknings-

av det allmänna,

mål eller 20 kap. 2 § första stycket

 

5 miljöbalken som avser ersätt-

 

ning vid ingripande av det

 

allmänna,

 

 

 

4. växelmål och checkmål,

3. växelmål och checkmål,

5. mål som har tagits upp

4. mål som har tagits upp

efter offentlig stämning, och

efter offentlig stämning, och

6. mål

vid

förvaltnings-

5. mål vid förvaltningsdom-

domstol

eller

marknadsdom-

stol eller marknadsdomstolen.

stolen.

Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom genstämning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

148

SOU 2009:10

Författningsförslag

23Förslag till

lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

Härigenom föreskrivs att 18, 22, 23, 29 och 31 §§ lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 §

Behöver någon som förberedelse för en ansökan om koncession utföra undersökning på annans mark och medger inte markägaren detta, får länsstyrelsen i det län där marken eller större delen därav ligger efter ansökan lämna tillstånd till sådan undersökning under

viss tid.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Undersökningen

 

 

skall

Undersökningen ska

utföras

utföras så, att minsta skada och

så, att minsta skada och intrång

intrång

vållas.

 

Byggnad

får

vållas. Byggnad får uppföras och

uppföras och väg byggas endast

väg

byggas

endast

 

om

om markägaren har samtyckt till

markägaren har samtyckt till det

det eller länsstyrelsen har läm-

eller

länsstyrelsen

har

lämnat

nat tillstånd till åtgärden. Föran-

tillstånd till åtgärden. Föran-

leder

undersökningen

skada

leder

undersökningen

skada

eller intrång,

skall

ersättning

eller

intrång,

ska

ersättning

lämnas.

Tvist

 

om

ersättning

lämnas. Tvist

om

ersättning

prövas

av

den

fastighetsdomstol

prövas av den miljödomstol inom

inom vars område marken eller

vars område marken eller större

större delen därav ligger.

 

 

delen därav ligger.

 

 

 

Regeringen

 

eller

 

den

Regeringen

eller

 

den

myndighet

som

regeringen

myndighet

som

regeringen

bestämmer

får

 

föreskriva

att

bestämmer

får

föreskriva

att

ansökningsavgift

skall

betalas

ansökningsavgift ska betalas för

för ansökan som anges i första

ansökan som anges i första

stycket.

 

 

 

 

 

 

 

stycket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

22 §

 

 

 

 

 

 

Skada

eller

 

intrång,

som

Skada

eller

intrång,

som

föranleds

av

 

undersöknings-

föranleds

av

undersöknings-

arbete skall ersättas av kon-

arbete ska ersättas av kon-

cessionshavaren.

Tvist

 

om

cessionshavaren.

 

Tvist

 

om

149

Författningsförslag SOU 2009:10

ersättning

prövas

av

 

den

ersättning

prövas

av

den

fastighetsdomstol

inom

 

vars

miljödomstol inom vars område

område marken

eller

större

marken eller större delen därav

delen därav ligger.

 

 

 

 

ligger.

 

 

 

 

Innan

arbetet

påbörjas

skall

Innan

arbetet påbörjas

ska

koncessionshavaren ställa säker-

koncessionshavaren ställa säker-

het

för

ersättningsskyldighet

het

för

ersättningsskyldighet

enligt första stycket, om inte

enligt första stycket, om inte

den

ersättningsberättigade

av-

den

ersättningsberättigade

av-

står

från

säkerhet.

Säkerheten

står

från

säkerhet.

Säkerheten

skall

ställas

hos

länsstyrelsen,

ska ställas hos länsstyrelsen, om

om

inte

parterna

kommer

inte

parterna

kommer överens

överens

om

annat.

Staten,

om

annat.

Staten,

kommun,

kommun,

landstingskommun

landstingskommun

 

och

och kommunalförbund behöver

kommunalförbund behöver inte

inte ställa säkerhet.

 

 

 

ställa säkerhet.

 

 

23 §

Den som innehar bearbetningskoncession får inom koncessionsområdet undersöka, bearbeta och tillgodogöra sig torv

för att utvinna energi.

 

 

 

 

Koncessionshavaren

får

Koncessionshavaren

får

undersöka och bearbeta torv för

undersöka och bearbeta torv för

annat syfte än att utvinna energi

annat syfte än att utvinna energi

i den mån det behövs för att

i den mån det behövs för att

arbetet skall kunna bedrivas på

arbetet ska kunna bedrivas på ett

ett ändamålsenligt sätt.

 

ändamålsenligt sätt.

 

Koncessionshavaren får

till-

Koncessionshavaren

får till-

godogöra sig torv som bearbe-

godogöra sig torv som bearbe-

tats enligt andra stycket, i den

tats enligt andra stycket, i den

mån markägaren inte inom sex

mån markägaren inte inom sex

månader efter tillsägelse hämtar

månader efter tillsägelse hämtar

torven och ersätter på denna

torven och ersätter på denna

nedlagda kostnader. Tvist

om

nedlagda

kostnader. Tvist om

sådan ersättning prövas av den

sådan ersättning prövas av den

fastighetsdomstol inom vars om-

miljödomstol inom vars område

råde marken eller större delen

marken eller större delen därav

därav ligger. Väcks talan, räknas

ligger.

Väcks talan,

räknas

nämnda tid från det att ersätt-

nämnda tid från det att ersätt-

ningsbeloppet slutligt bestämts.

ningsbeloppet slutligt bestämts.

150

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

29 §

 

 

Kan

överenskommelse ej

Kan

överenskommelse ej

träffas om ersättning enligt 27 §

träffas om ersättning enligt 27 §

eller löseskilling

enligt 28 §,

eller löseskilling

enligt 28 §,

prövas tvisten av den fastighets-

prövas tvisten av den miljö-

domstol

inom

vars område

domstol

inom

vars område

marken eller större delen därav

marken eller större delen därav

ligger. Annan än koncessions-

ligger. Annan än koncessions-

havaren får ej väcka talan innan

havaren får ej väcka talan innan

tillträde har skett.

 

tillträde har skett.

 

 

 

31 §

 

 

Om borgenär som avses i 30 § lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, är han berättigad att av koncessionshavaren få gottgörelse för förlusten. Detsamma gäller, om borgenären lider förlust genom att ersättning, som ej prövats av domstol, blivit för

lågt beräknad.

 

Tvist om gottgörelse prövas

Tvist om gottgörelse prövas

av fastighetsdomstol som anges i

av miljödomstol som anges i

29 §.

29 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

151

10 kap.
2
Frågor om byggnadsavgift och särskild avgift prövas av byggnadsnämnden.
Frågor om tilläggsavgift Frågor om tilläggsavgift prövas av miljödomstol på talan prövas av miljödomstol på talan av byggnadsnämnden. av byggnadsnämnden enligt reglerna i rättegångsbalken om mål om åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är
föreskrivet.
18 b §
Frågor om utdömande av vite prövas av miljödomstol.
I fråga om föreläggande och utdömande av vite gäller i övrigt lagen (1985:206) om viten.
13 kap.
1 §
Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunal- lagen (1991:900), nämligen

Författningsförslag

SOU 2009:10

24Förslag till

lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (1987:10) dels att 10 kap. 8 §, 13 kap. 1 § samt 15 kap. 3 och 8 §§ ska ha

följande lydelse,

dels att det ska införas ny paragraf 10 kap. 18 b § av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1.kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2.kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt en kommunal nämnd att anta, ändra eller upphäva detaljplaner och områdes- bestämmelser eller att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare

2 Senaste lydelse SOU 2007:111.

152

SOU 2009:10

Författningsförslag

att betala kostnader för gator och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

3.kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan, områdesbestämmelser eller en fastighetsplan,

4.kommunfullmäktiges och kommunala nämnders beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning,

5.kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämnden samt

6.kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

Andra beslut rörande gatu- kostnader än de som anges i första stycket 4 får ej över- klagas. Att tvister rörande gatu- kostnader prövas av fastighets- domstol framgår av 15 kap. 8 §.

Andra beslut rörande gatu- kostnader än de som anges i första stycket 4 får ej över- klagas. Att tvister rörande gatu- kostnader prövas av miljö- domstol framgår av 15 kap. 8 §.

 

 

 

 

 

15 kap.

 

 

 

 

 

 

3 §

 

Talan om

inlösen

enligt

Talan om inlösen

enligt

6 kap.

24 § andra

stycket

skall

6 kap. 24 § andra stycket ska

väckas inom tre år efter genom-

väckas inom tre år efter genom-

förandetidens utgång.

 

 

förandetidens utgång.

 

Har ansökan gjorts om för-

Har ansökan gjorts om för-

längning av genomförandetiden

längning av genomförandetiden

eller har kommunen väckt fråga

eller har kommunen väckt fråga

om förnyelse av genomförande-

om förnyelse av genomförande-

tiden,

skall

målet

förklaras

tiden, ska målet förklaras vilande

vilande till dess att ärendet

till dess att ärendet slutligt har

slutligt

har avgjorts.

Förlängs

avgjorts. Förlängs eller

förnyas

eller

förnyas

genomförande-

genomförandetiden,

förfaller

tiden,

förfaller

kommunens

kommunens talan.

 

talan.

Bestämmelserna i andra stycket om vilandeförklaring gäller även i fall då talan har väckts om inlösen enligt 6 kap. 24 § första stycket och ansökan gjorts om fastighetsbildning i överensstämmelse med fastighetsplanen. Bildas fastighet som överensstämmer med fastighetsplanen, förfaller kommunens talan.

153

Författningsförslag

SOU 2009:10

När

kommunen

har

väckt

När

kommunen

har

väckt

talan

om

inlösen

enligt

6 kap.

talan

om

inlösen enligt

6 kap.

24 § första stycket, skall fastig-

24 § första stycket, ska miljö-

hetsdomstolen omedelbart sända

domstolen

omedelbart

sända

underrättelse om det till lant-

underrättelse om det till lant-

mäterimyndigheten.

 

 

mäterimyndigheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

 

 

 

 

Tvist mellan kommunen och

Tvist mellan kommunen och

fastighetsägare om

ersättning

fastighetsägare

om

ersättning

för gatukostnader och kost-

för gatukostnader och kost-

nader för andra allmänna platser

nader för andra allmänna platser

och om villkoren för betalning

och om villkoren för betalning

av sådan ersättning prövas av

av sådan ersättning prövas av

den fastighetsdomstol

inom vars

den

miljödomstol

inom

vars

område fastigheten är belägen.

område fastigheten är belägen.

I mål som avses i första stycket

I mål om jämkning av

skall

bestämmelserna i

lagen

ersättning enligt 6 kap. 33 § ska

(1969:246)

om

domstolar i

beträffande rättegångskostnader

fastighetsmål tillämpas. I mål om

expropriationslagen

(1972:719)

jämkning

av

ersättning

enligt

tillämpas.

Förlorar

fastighets-

6 kap.

 

 

33 §

skall

dock

ägaren ett sådant mål, kan

beträffande rättegångskostnader

domstolen förordna att han ska

expropriationslagen

(1972:719)

bära sina egna kostnader, om

tillämpas.

Förlorar

fastighets-

han grundat sin talan i målet på

ägaren ett sådant mål, kan

otillräckliga skäl. Har hans talan

domstolen förordna att han skall

uppenbart

saknat skälig grund,

bära sina egna kostnader, om

får domstolen dessutom för-

han grundat sin talan i målet på

plikta honom att ersätta kom-

otillräckliga skäl. Har hans talan

munen

dess

rättegångskost-

uppenbart

saknat

skälig

grund,

nader.

 

 

 

 

 

får domstolen dessutom för-

 

 

 

 

 

 

 

plikta honom att ersätta kom-

 

 

 

 

 

 

 

munen

dess

rättegångskostna-

 

 

 

 

 

 

 

der.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

154

SOU 2009:10

Författningsförslag

25Förslag till

lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan

Härigenom föreskrivs att 34 § lagen (1987:11) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

34 §

 

 

 

 

 

Bestämmelserna i 16–18 kap.

Bestämmelserna i 2 kap. lagen

fastighetsbildningslagen

 

(2010:000)

om

miljödomstolar

(1970:988)

om

rättegången i

samt 16 kap. fastighetsbildnings-

fastighetsbildningsmål

skall

lagen

(1970:988)

ska tillämpas

tillämpas på mål som fullföljs

på mål som fullföljs enligt 33 §.

enligt 33 §. Därvid skall i fråga

Därvid ska i fråga om ersättning

om ersättning med anledning av

med anledning av fastighets-

fastighetsreglering

enligt

19

reglering enligt

19

eller

20 §§

eller

20 §

gälla

vad

som

gälla

vad

som

föreskrivs

föreskrivs

beträffande sådana

beträffande

sådana

mål

som

mål som avses

i

16 kap.

14 §

avses i 16 kap. 1 § andra stycket

andra

stycket

fastighetsbild-

fastighetsbildningslagen.

 

ningslagen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

155

Författningsförslag

SOU 2009:10

26Förslag till

lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

17 §

Regeringen får föreskriva

Regeringen får föreskriva

1. att

uppgifter

som

an-

1. att uppgifter som an-

kommer på en viss tingsrätt,

kommer på en viss tingsrätt,

hovrätt, länsrätt eller kammar-

hovrätt, länsrätt eller kammar-

rätt skall övertas av en annan

rätt ska övertas av en annan

domstol av samma slag,

 

domstol av samma slag,

2. att

uppgifter

som

an-

2. att uppgifter som an-

kommer på en domstol, som

kommer på en domstol, som

inte är allmän domstol eller

inte är allmän domstol eller

allmän förvaltningsdomstol, inte

allmän förvaltningsdomstol, inte

skall fullgöras

eller

skall

ska fullgöras eller ska fullgöras

fullgöras av en annan domstol,

av en annan domstol,

3. att en tingsrätt är domför med en lagfaren domare i sådana fall då det enligt rättegångsbalken eller annan lag krävs tre lagfarna

domare,

 

 

 

 

 

4. att en

fastighetsdomstol är

4. att

en

miljödomstol är

domför med en i stället för två

domför

med

en

lagfaren

lagfarna ledamöter,

ledamot,

 

 

 

5. att en domstol skall ha sin

5. att en domstol ska ha sin

verksamhet

helt eller delvis

verksamhet helt eller

delvis

förlagd till annan ort än den där

förlagd till annan ort än den där

verksamheten annars utövas,

verksamheten annars utövas,

6. att en domstol inte behöver vara delad i avdelningar. Regeringen får meddela de bestämmelser som behövs till följd

av att regeringen har beslutat föreskrifter enligt första stycket 2.

156

SOU 2009:10

Författningsförslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

157

Författningsförslag

SOU 2009:10

27Förslag till

lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 25 § samt 3 kap. 20 § lagen (1988:950) om kulturminnen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

25 §

Länsstyrelsens beslut får inte överklagas när det gäller

1.ersättning för kostnader eller skada enligt 7 § fjärde stycket,

2.ersättning enligt 8 § tredje stycket,

3.beslut om kostnad för förundersökning eller särskild undersökning enligt 14 § andra stycket eller

4.ersättning enligt 15 § första stycket.

Den som är missnöjd med

Den som är missnöjd med

beslut som avses i första stycket

beslut som avses i första stycket

kan väcka talan mot staten vid

kan väcka talan mot staten vid

fastighetsdomstolen.

Talan

skall

miljödomstolen. Talan ska ha

ha väckts inom ett år från del-

väckts inom ett år från del-

fåendet av länsstyrelsens beslut.

fåendet av länsstyrelsens beslut.

Ersättning som

beslutats av

Ersättning

som

beslutats av

domstol

enligt

15 §

första

domstol

enligt

15 §

första

stycket skall deponeras

enligt

stycket

ska

deponeras

enligt

bestämmelserna i

15 §

andra

bestämmelserna i

15 §

andra

stycket.

 

 

 

stycket.

 

 

 

 

 

 

 

3 kap.

 

 

 

 

 

 

 

20 §

 

 

 

 

Länsstyrelsens

beslut

om

Länsstyrelsens

beslut

om

ersättning och inlösen får inte

ersättning och inlösen får inte

överklagas. Den som är miss-

överklagas. Den som är miss-

nöjd med ett sådant beslut får

nöjd med ett sådant beslut får

väcka talan mot staten vid

väcka talan mot staten vid

fastighetsdomstolen

inom ett år

miljödomstolen inom ett år från

från det han fått del av läns-

det han fått del av länsstyrelsens

styrelsens

beslut.

Väcks

inte

beslut. Väcks inte talan inom

talan inom denna tid, är rätten

denna

tid,

är

rätten

till

158

SOU 2009:10

Författningsförslag

till ersättning eller inlösen för- lorad.

Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdom- stolen mot sakägare om fast- ställande av de villkor som skall gälla för ersättning. Om beslut om byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen inte längre vara bindande för parterna.

Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket skall väckas vid fastighetsdomstolen.

ersättning eller inlösen förlorad.

Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid miljödomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som ska gälla för ersättning. Om beslut om byggnadsminnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, ska domen inte längre vara bindande för parterna.

Talan om ersättning enligt 12 § andra stycket ska väckas vid miljödomstolen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

159

Författningsförslag

SOU 2009:10

28Förslag till

lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs i fråga om minerallagen (1991:45)

dels att 8 kap. 11 §, 10 kap. 7 §, 12 kap. 6 § samt 16 kap. 3, 5 och 6 §§ ska ha följande lydelse,

dels att i 16 kap. 1 § orden ”fastighetsdomstol” ska bytas ut mot ”miljödomstol”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

 

 

11 §

 

 

Tvister om ersättning enligt

Tvister om

ersättning enligt

denna lag i andra fall än som

denna lag i andra fall än som

avses i 7 kap. 1, 2, 3 eller 7 §

avses i 7 kap. 1, 2, 3 eller 7 §§

prövas av den fastighetsdomstol

prövas av den miljödomstol inom

inom vars område koncessions-

vars

område

koncessions-

området eller större delen därav

området eller större delen därav

ligger.

ligger.

 

 

10 kap.

 

 

7 §

 

 

Om en del av en fastighet inlöses sker ändringen i fastighets-

indelningen då inlösen är fullbordad enligt 6 §.

 

 

 

Sådana

särskilda

rättigheter

Sådana

särskilda

rättigheter

till en fastighet som har till-

till en fastighet som har till-

kommit

genom

 

frivilliga

kommit

genom

 

frivilliga

upplåtelser

upphör

när

inlösen

upplåtelser

upphör

när

inlösen

av fastigheten eller av sådan del

av fastigheten eller av sådan del

därav som berörs av rättigheten

därav som berörs av rättigheten

är fullbordad enligt 6 §, om inte

är fullbordad enligt 6 §, om inte

fastighetsdomstolen eller

förrätt-

miljödomstolen eller

förrätt-

ningsmyndigheten

har

förord-

ningsmyndigheten

har

förord-

nat att rättigheten skall bestå.

nat att rättigheten ska bestå. Ett

Ett sådant förordnande får med-

sådant förordnande får med-

delas endast om det uppen-

delas endast om det uppen-

barligen är utan betydelse för

barligen är utan betydelse för

den rätt

som

tillkommer

den rätt

som

tillkommer

borgenärer

med

panträtt i

borgenärer

med

panträtt i

160

SOU 2009:10 Författningsförslag

fastigheten. fastigheten.

Andra särskilda rättigheter till fastigheten än som anges i andra stycket består efter inlösen, om inte något annat har förordnats av domstolen eller förrättningsmyndigheten.

Genom inlösen upphör den lösta egendomens ansvar för fordran. Detta gäller dock inte fordran som har förmånsrätt enligt

6 § 1 förmånsrättslagen (1970:979).

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

Vill en eller flera andels-

Vill en eller flera andels-

havare som tillsammans innehar

havare som tillsammans innehar

minst hälften

av

koncessionen

minst

hälften

av

koncessionen

utföra

undersökning

eller

utföra

undersökning

eller

bearbetning i större omfattning

bearbetning i större omfattning

än övriga andelshavare, skall det

än övriga andelshavare, ska det

större arbetet utföras. Det-

större arbetet utföras. Det-

samma gäller när fråga är om ett

samma gäller när fråga är om ett

visst

arbete

för

undersökning

visst

arbete

för

undersökning

eller

bearbetning

skall påbörjas

eller bearbetning

ska påbörjas

eller ej.

 

 

 

 

 

eller ej.

 

 

 

 

Den som har begärt att

Den som har begärt att

arbetet skall utföras svarar för

arbetet ska utföras svarar för

kostnaden

för

detta

och

kostnaden

för

detta

och

tillgodoräknas

den ytterligare

tillgodoräknas

den ytterligare

kvantitet

av

 

mineralet

som

kvantitet av

 

mineralet

som

utvinns genom arbetet.

 

utvinns genom arbetet.

 

Tvist i fråga som avses i

Tvist i fråga som avses i

andra stycket prövas av den

andra stycket prövas av den

fastighetsdomstol

inom

vars

miljödomstol

inom vars område

område

koncessionsområdet

koncessionsområdet eller större

eller större delen därav ligger.

delen därav ligger.

 

 

 

16 kap.

 

 

 

3 §

 

 

Den som anser att mark-

Den som anser att mark-

anvisningsförrättning

onödigt

anvisningsförrättning

onödigt

uppehålls genom ett beslut vid

uppehålls genom ett beslut vid

förrättningen får

överklaga

förrättningen

får

överklaga

beslutet hos fastighetsdomstolen.

beslutet hos

miljödomstolen.

161

Författningsförslag

SOU 2009:10

Denna rätt att överklaga är inte

Denna rätt att överklaga är inte

inskränkt till någon viss tid.

 

inskränkt till någon viss tid.

 

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

 

 

 

Länsstyrelsens beslut i över-

 

Länsstyrelsens beslut i över-

klagade ärenden enligt 3 kap. 7 §

klagade ärenden enligt 3 kap. 7 §

får inte överklagas. Detsamma

får

inte

överklagas. Detsamma

gäller fastighetsdomstolens beslut

gäller

miljödomstolens beslut i

i dit överklagade ärenden som

dit

överklagade

ärenden

som

gäller jäv mot förrättningsman.

gäller jäv mot förrättningsman.

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

 

Överklagas

bergmästarens

 

Överklagas

bergmästarens

beslut i ett ärende om ersättning

beslut i ett ärende om ersättning

enligt 7 kap. 1 eller 2 § eller i en

enligt 7 kap. 1 eller 2 §§ eller i

tvist

enligt

8 kap.

 

7 §

eller

en

tvist

enligt 8 kap.

7 §

eller

överklagas

förrättningsmyndig-

överklagas förrättningsmyndig-

hetens beslut i ett ärende om

hetens beslut i ett ärende om

markanvisning, svarar tillstånds-

markanvisning, svarar tillstånds-

eller

koncessionshavaren

för

eller

koncessionshavaren

för

sina egna kostnader i fastighets-

sina egna kostnader i miljö-

domstolen och i högre rätt.

domstolen och i högre rätt.

Tillstånds- eller koncessions-

Tillstånds- eller koncessions-

havaren svarar vidare för de

havaren svarar vidare för de

kostnader som åsamkas mot-

kostnader som åsamkas mot-

parterna

i fastighetsdomstolen

parterna i miljödomstolen genom

genom att tillstånds- eller kon-

att tillstånds- eller koncessions-

cessionshavaren har

överklagat

havaren har överklagat berg-

bergmästarens

beslut

och i

mästarens beslut och i högre

högre rätt genom att han eller

rätt genom att han eller hon har

hon har överklagat dit. Vad som

överklagat dit. Vad som nu har

nu har sagts gäller dock inte om

sagts gäller dock inte om annat

annat följer av 18 kap. 6 eller 8 §

följer

av

18 kap.

6

eller

8 §§

rättegångsbalken.

I

övrigt

rättegångsbalken.

I

övrigt

tillämpas

18 kap.

rättegångs-

tillämpas

18 kap. rättegångs-

balken.

 

 

 

 

 

balken.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

162

SOU 2009:10

Författningsförslag

29Förslag till

lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614)

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 18 § bostadsrättslagen (1991:614) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

9 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

18 §

 

 

 

 

Talan

om

ersättning vid

Talan

om

ersättning vid

inlösen eller för intrång eller för

inlösen eller för intrång eller för

annan skada som en bostads-

annan skada som en bostads-

rättshavare orsakas med anled-

rättshavare orsakas med anled-

ning av ett beslut om god-

ning av ett beslut om god-

kännande

enligt

16 §

första

kännande

enligt

16 §

första

stycket 2 skall väckas vid

stycket 2 ska väckas vid

fastighetsdomstolen. I fråga om

miljödomstolen. I fråga om

inlösen och

ersättning

gäller

inlösen och

ersättning

gäller

expropriationslagen (1972:719) i

expropriationslagen (1972:719) i

tillämpliga

delar,

dock

med

tillämpliga

delar,

dock

med

undantag för 4 kap. 3 §.

 

undantag för 4 kap. 3 §.

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

163

Om någon annans mark behöver tas i anspråk för sådana återställningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §§, får nätmyndig- heten besluta att tillträde till marken ska lämnas under viss tid.
Återställningsåtgärderna ska utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken sam- tyckt till det eller nätmyndig- heten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna ska kunna vidtas.
Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, ska ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den miljödomstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.

Författningsförslag

SOU 2009:10

30Förslag till

lag om ändring i ellagen (1997:857)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 21 § ellagen (1997:857) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

21 § Om någon annans mark

behöver tas i anspråk för sådana återställningsåtgärder som avses i 19 eller 20 §, får nätmyndig- heten besluta att tillträde till marken skall lämnas under viss tid.

Återställningsåtgärderna skall utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken sam- tyckt till det eller nätmyndig- heten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna skall kunna vidtas.

Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, skall ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.

164

SOU 2009:10

Författningsförslag

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

165

Författningsförslag

SOU 2009:10

31Förslag till

lag om ändring i lagen (1997:1320) om kärnkraftens avvecklande

Härigenom föreskrivs att 8 § lagen (1997:1320) om kärnkraftens avvecklande ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

8 §

 

 

 

Ersättning

enligt

denna

lag

Ersättning

enligt

denna

lag

skall fastställas

av

domstol.

ska fastställas av domstol. Talan

Talan om fastställande av ersätt-

om fastställande av

ersättning

ning får väckas av staten eller av

får väckas av staten eller av till-

tillståndshavare eller av ägare till

ståndshavare eller av ägare till

fastighet som har använts vid

fastighet som har använts vid

reaktordrift. Staten

skall väcka

reaktordrift.

Staten

ska väcka

talan inom tre år efter det att

talan inom tre år efter det att

rätten att driva kärnkraftsreak-

rätten att driva kärnkraftsreak-

torn har upphört, om inte talan

torn har upphört, om inte talan

dessförinnan

har

 

väckts

av

dessförinnan

har

väckts

av

någon annan.

 

 

 

 

någon annan.

 

 

 

Talan skall väckas vid den

Talan ska väckas vid den

fastighetsdomstol

inom

vars

miljödomstol

inom

vars

domkrets reaktorn är belägen.

domkrets reaktorn är belägen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

166

SOU 2009:10

Författningsförslag

32Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:811) om införande av miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

 

 

Om en vattenanläggning har

Om en vattenanläggning har

tillkommit utan

tillstånd

enligt

tillkommit

utan

tillstånd enligt

vattenlagen

(1983:291)

eller

vattenlagen

(1983:291)

eller

motsvarande

äldre lagstiftning

motsvarande äldre

lagstiftning

eller om tillståndsfrågan be-

eller om tillståndsfrågan be-

träffande en sådan anläggning är

träffande en sådan anläggning är

oklar, får den som äger anlägg-

oklar, får den som äger anlägg-

ningen eller avser att utnyttja

ningen eller avser att utnyttja

den för vattenverksamhet be-

den för vattenverksamhet be-

gära prövning av anläggningens

gära prövning av anläggningens

laglighet hos miljödomstolen.

laglighet hos den tillstånds-

 

 

 

 

 

myndighet som regeringen be-

Begärs tillstånd att ändra en

stämmer.

 

 

 

 

 

Begärs tillstånd att ändra en

vattenanläggning som har till-

vattenanläggning som har till-

kommit utan

tillstånd

före

kommit

utan

tillstånd

före

miljöbalkens

 

ikraftträdande,

miljöbalkens ikraftträdande, ska

skall

ansökan

samtidigt

göras

ansökan

samtidigt

göras

om

om

prövning

av

anläggningens

prövning

 

av

anläggningens

laglighet.

 

 

 

laglighet.

 

 

 

 

 

Andra stycket gäller också när ansökan görs enligt 28 kap. 12 § miljöbalken om att få använda någon annans anläggning. Den som gör en sådan ansökan får även begära prövning av anläggningens laglighet.

En lagligförklaring får förenas med villkor.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett sådant villkor, döms till böter eller fängelse i högst två år.

Om en gärning som avses i femte stycket är att anse som ringa, döms inte till ansvar. En gärning är att anse som ringa om den

167

Författningsförslag

SOU 2009:10

framstår som obetydlig med hänsyn till det intresse som är avsett att skyddas genom straffbestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

168

SOU 2009:10

Författningsförslag

33Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamheter

dels att 7 kap. 7 och 19–29 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 4 kap. 1–3 och 7 §§, 5 kap. 1, 3 och 4 §§, 6 kap. 1, 5, 6 och 9 §§, 7 kap. 1–3, 5, 6 och 11–18 §§, 8 kap. 2 §, 9 kap. 4 och 7 §§ samt rubrikerna närmast före 7 kap. 1–3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska föras in en ny paragraf, 1 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

3 a §

Frågor om tillstånd till vatten- verksamhet och andra tillstånd eller åtgärder enligt denna lag prövas, om inte annat särskilt föreskrivs, efter ansökan av verksamhetsutövaren av den till- ståndsmyndighet som regeringen bestämmer.

4kap.

1 §

Om

flera

ansöker

om

Om

flera

ansöker

om

tillstånd enligt

miljöbalken

till

tillstånd enligt

miljöbalken

till

vattentäkt

för

bevattning

ur

vattentäkt

för

bevattning

ur

samma

vattentillgång

och

samma

vattentillgång

och

vattnet behöver fördelas mellan

vattnet behöver fördelas mellan

dem, får det vid meddelande av

dem, får det vid meddelande av

tillstånd bestämmas att till-

tillstånd bestämmas att till-

ståndshavarna

skall utgöra

en

ståndshavarna

ska utgöra

en

samfällighet för sådan fördel-

samfällighet för sådan fördel-

ning (bevattningssamfällighet).

ning (bevattningssamfällighet).

Om någon har fått tillstånd

Om någon har fått tillstånd

till en vattentäkt för bevattning

till en vattentäkt för bevattning

 

 

 

 

 

 

 

169

Författningsförslag

SOU 2009:10

och någon annan söker tillstånd

och någon annan söker tillstånd

till en ny vattentäkt för bevatt-

till en ny vattentäkt för bevatt-

ning

ur

samma

vattentillgång,

ning ur samma

vattentillgång,

får miljödomstolen, om det finns

får tillståndsmyndigheten, om det

särskilda

skäl,

vid meddelande

finns särskilda skäl, vid med-

av det nya tillståndet bestämma

delande av det nya tillståndet

att tillståndshavarna skall utgöra

bestämma

att

tillståndshavarna

en bevattningssamfällighet. Om

ska utgöra en bevattnings-

en

samfällighet

bildas enligt

samfällighet. Om en samfällig-

första stycket får i stället be-

het bildas enligt första stycket

stämmas att den som redan har

får i stället bestämmas att den

tillstånd skall ingå i samfällig-

som redan har tillstånd ska ingå i

heten.

 

 

 

 

 

samfälligheten.

 

 

Om,

sedan

en samfällighet

Om, sedan

en samfällighet

har bildats, någon gör en

har bildats, någon gör en an-

ansökan om tillstånd till en ny

sökan om tillstånd till en ny

vattentäkt

för

 

bevattning

ur

vattentäkt

för

bevattning ur

samma vattentillgång, får miljö-

samma vattentillgång, får till-

domstolen

vid

meddelande

av

ståndsmyndigheten

vid medde-

tillstånd till vattentäkten be-

lande av tillstånd till vatten-

stämma

 

att

tillståndshavaren

täkten bestämma att tillstånds-

skall ingå i samfälligheten.

 

havaren ska ingå i samfällig-

 

 

 

 

 

 

 

heten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2 §

 

 

 

Deltagarna i en bevattnings-

Deltagarna i en bevattnings-

samfällighet fördelar tillgängligt

samfällighet fördelar tillgängligt

vatten mellan sig, om det

vatten mellan sig, om det

behövs på grund av vattenbrist

behövs på grund av vattenbrist

eller någon annan omständighet

eller någon annan omständighet

eller om någon deltagare inte

eller om någon deltagare inte

utnyttjar sin rätt att ta vatten.

utnyttjar sin rätt att ta vatten.

Vid fördelningen skall de villkor

Vid fördelningen ska de villkor

iakttas som har bestämts av

iakttas som har bestämts av

miljödomstolen

i samband med

tillståndsmyndigheten i samband

att tillstånd meddelades.

 

med att tillstånd meddelades.

 

 

 

 

 

 

3 §

 

 

 

Om det är lämpligt, får

Om det är lämpligt, får

miljödomstolen

 

bestämma

att

tillståndsmyndigheten bestämma

170

SOU 2009:10 Författningsförslag

gemensamma

anläggningar

för

att gemensamma

anläggningar

bevattning

skall

inrättas

för

för bevattning ska inrättas för

samtliga eller vissa av dem som

samtliga eller vissa av dem som

skall ingå i samfälligheten.

 

ska ingå i samfälligheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

7 §

 

 

 

 

 

 

Vad deltagarna har överens-

Vad deltagarna har överens-

kommit

om

andelstalen

och

kommit

om

andelstalen

och

grunderna

för

avgiftsberäk-

grunderna

 

för

avgiftsberäk-

ningen skall läggas till grund för

ningen ska läggas till grund för

miljödomstolens dom, om borge-

tillståndsmyndighetens beslut, om

närer med panträtt i fastigheter

borgenärer med panträtt i fastig-

som ägs av deltagare och om-

heter som ägs av deltagare och

fattas

av

 

bevattningsverksam-

omfattas

av

bevattningsverk-

heten medger det. Om en

samheten medger det. Om en

fastighet

svarar

för

gemensam

fastighet

svarar för

gemensam

inteckning,

krävs dessutom

de

inteckning,

krävs

dessutom

de

medgivanden

från

fastighets-

medgivanden

från

fastighets-

ägare

och

fordringshavare som

ägare och

fordringshavare som

föreskrivs

 

för

relaxation

i

föreskrivs

 

för

relaxation

i

22 kap. 11 § jordabalken. Med-

22 kap. 11 § jordabalken. Med-

givande av

 

rättsägare behövs

givande av

 

rättsägare behövs

inte, om överenskommelsen är

inte, om överenskommelsen är

väsentligen

utan

betydelse

för

väsentligen

utan

betydelse

för

dem.

 

 

 

 

 

 

 

dem.

 

 

 

 

 

 

5kap.

1 §

På yrkande av den som

På yrkande av den som

ansöker om eller har fått

ansöker om eller har fått

tillstånd enligt miljöbalken till

tillstånd enligt miljöbalken till

vattenreglering för kraftändamål

vattenreglering för kraftändamål

skall miljödomstolen besluta att

ska tillståndsmyndigheten besluta

ägare av andra strömfall som får

att ägare av andra strömfall som

nytta av regleringen skall delta i

får nytta av regleringen ska delta

regleringsverksamheten. Detta

i regleringsverksamheten. Detta

skall ske om mer än hälften av

ska ske om mer än hälften av

verksamhetens nytta belöper på

verksamhetens nytta belöper på

de strömfall som tillhör den

de strömfall som tillhör den

som framställer yrkandet och

som framställer yrkandet och

171

Författningsförslag SOU 2009:10

dem som förenat sig med denne

dem som förenat sig med denne

samt varje strömfall som yrkan-

samt varje strömfall som yrkan-

det avser är utbyggt eller kan

det avser är utbyggt eller kan

beräknas bli utbyggt för kraft-

beräknas bli utbyggt för kraft-

ändamål

inom

den

närmaste

ändamål

inom

den

närmaste

tiden.

 

 

 

tiden.

 

 

 

 

 

Om någon ansöker om eller

Om någon ansöker om eller

har fått tillstånd enligt miljö-

har fått tillstånd enligt miljö-

balken

till vattenreglering för

balken

till

vattenreglering

för

kraftändamål,

skall

miljödom-

kraftändamål,

ska

tillstånds-

stolen på yrkande av ägaren av

myndigheten

på yrkande

av

ett annat strömfall som får nytta

ägaren av ett annat strömfall

av regleringen besluta att denne

som får nytta av regleringen

skall delta i verksamheten.

besluta att denne ska delta i

 

 

 

 

verksamheten.

 

 

 

3 §

Kostnaderna för regleringsverksamheten fördelas mellan deltagarna på grundval av andelstal som bestäms efter vad som är

skäligt med hänsyn främst till

den

nytta

var

och

en har av

verksamheten.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en vattenreglering avser

Om en vattenreglering avser

flera sjöar eller skilda sträckor i

flera sjöar eller skilda sträckor i

ett vattendrag och det på grund

ett vattendrag och det på grund

av detta behövs flera damm-

av detta behövs flera damm-

byggnader eller särskilda anlägg-

byggnader eller särskilda anlägg-

ningar, skall, om det behövs,

ningar, ska, om det behövs,

kostnaderna för varje sådan del

kostnaderna för varje sådan del

av

verksamheten

beräknas

av

verksamheten

beräknas

särskilt

och

fördelas

enligt

särskilt och

fördelas

enligt

grunderna i första stycket.

 

grunderna i första stycket.

 

Vad deltagarna har överens-

Vad deltagarna har överens-

kommit

om

kostnadsfördel-

kommit

om

kostnadsfördel-

ningen skall läggas till grund för

ningen ska läggas till grund för

miljödomstolens

dom,

om

tillståndsmyndighetens beslut, om

borgenärer med panträtt i de

borgenärer med panträtt i de

fastigheter till

vilka deltagarnas

fastigheter

till

vilka

deltagarnas

strömfall hör medger det. Om

strömfall hör medger det. Om

en fastighet svarar för gemen-

en fastighet svarar för gemen-

sam

inteckning,

krävs

det

sam

inteckning,

krävs

det

172

SOU 2009:10 Författningsförslag

dessutom de medgivanden från

dessutom de medgivanden från

fastighetsägare

och

fordrings-

fastighetsägare

och

fordrings-

havare

som

föreskrivs

för

havare

som

föreskrivs

för

relaxation i

22 kap.

11 § jorda-

relaxation i

22 kap.

11 § jorda-

balken. Medgivande av rätts-

balken. Medgivande av rätts-

ägare behövs inte, om överens-

ägare behövs inte, om överens-

kommelsen är väsentligen utan

kommelsen är väsentligen utan

betydelse för dem.

 

 

betydelse för dem.

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

På yrkande av den som

På yrkande av den som

ansöker om eller har fått

ansöker om eller har fått

tillstånd

till

vattenreglering för

tillstånd

till

vattenreglering för

bevattning skall

miljödomstolen

bevattning ska tillståndsmyndig-

besluta att andra som har

heten besluta att andra som har

tillstånd

till

vattentäkt

för

tillstånd

till

vattentäkt

för

bevattning och som får stadig-

bevattning och som får stadig-

varande

fördel

av

regleringen

varande

fördel

av

regleringen

genom

förbättrade

möjligheter

genom

förbättrade

möjligheter

att bevattna skall delta i

att bevattna ska delta i

regleringsverksamheten.

Detta

regleringsverksamheten.

Detta

skall ske om den som framställer

ska ske om den som framställer

yrkandet och de som förenat sig

yrkandet och de som förenat sig

med denne

om verksamheten

med denne

om verksamheten

har större fördel av reglerings-

har större fördel av reglerings-

verksamheten

än

de

som

verksamheten

än

de

som

yrkandet avser.

 

 

 

yrkandet avser.

 

 

 

Om någon ansöker om eller

Om någon ansöker om eller

har fått tillstånd till vatten-

har fått tillstånd till vatten-

reglering för bevattning, skall

reglering för bevattning, ska

yrkande av någon annan som

yrkande av någon annan som

har tillstånd till vattentäkt för

har tillstånd till vattentäkt för

bevattning

och

som

får

bevattning

och

som

får

stadigvarande fördel av regle-

stadigvarande fördel av regle-

ringen

genom

förbättrade

ringen

genom

förbättrade

möjligheter att bevattna beslutas

möjligheter att bevattna beslutas

att denne skall delta i verksam-

att denne ska delta i verksam-

heten.

 

 

 

 

 

heten.

 

 

 

 

 

173

Den som har tillstånd till vattenverksamhet ska betala en årlig bygdeavgift som bestäms av tillståndsmyndigheten att tas ut efter avgiftsenheter och avgifts- klasser enligt 2 och 3 §§, om verksamheten innebär

Författningsförslag

SOU 2009:10

6 kap.

1 § Den som har tillstånd till

vattenverksamhet skall betala en årlig bygdeavgift som bestäms av miljödomstolen att tas ut efter avgiftsenheter och avgiftsklasser enligt 2 och 3 §§, om verksam- heten innebär

1.drift av ett vattenkraftverk,

2.vattenreglering som avser års- eller flerårsreglering,

3.vattenöverledning för något annat ändamål än kraftändamål,

eller

4.ytvattentäkt.

Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverk- samhet eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, skall en gemensam avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare avgifter.

Bygdeavgift skall enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen an- vändas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenverksamheten eller an- läggningar för denna som inte har ersatts enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av vattenverksamheten eller anläggningar för denna.

Avser vattenverksamheten utvidgning av annan vattenverk- samhet eller, om utvidgning tidigare har skett, flera andra vattenverksamheter, för vilka tillstånd har lämnats enligt miljöbalken, ska en gemensam avgift fastställas såsom för en enda verksamhet. Denna avgift ersätter tidigare avgifter.

Bygdeavgift ska enligt de närmare bestämmelser som meddelas av regeringen an- vändas dels för att förebygga eller minska sådana skador av vattenverksamheten eller an- läggningar för denna som inte har ersatts enligt 31 kap. miljöbalken och för att gottgöra sådana skador, dels för att tillgodose allmänna ändamål för den bygd som berörs av vattenverksamheten eller an- läggningar för denna.

174

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

 

 

 

Miljödomstolen, länsstyrelsen

Tillståndsmyndigheten,

läns-

eller tillsynsmyndigheten

 

får,

styrelsen eller

tillsynsmyndig-

om det är lämpligare, i stället för

heten får, om det är lämpligare, i

att meddela sådana villkor eller

stället för att meddela sådana

förelägganden

som

avses

i

villkor eller förelägganden som

11 kap.

8 §

miljöbalken ålägga

avses i

11 kap.

8 §

miljöbalken

tillståndshavaren

att

betala

en

ålägga

tillståndshavaren

att

särskild avgift för främjande av

betala en särskild avgift för

fisket i det vatten som berörs av

främjande av fisket i det vatten

vattenverksamheten eller

inom

som berörs av vattenverksam-

något

angränsande

vatten-

heten eller inom något angrän-

område. Avgiften kan fastställas

sande

vattenområde.

Avgiften

som en engångsavgift eller som

kan fastställas som en engångs-

en årlig avgift.

 

 

 

 

 

avgift eller som en årlig avgift.

Beloppet

 

av

årlig

avgift

Beloppet

av

årlig avgift

beräknas så, att det av miljö-

beräknas så, att det av tillstånds-

domstolen,

länsstyrelsen

eller

myndigheten,

länsstyrelsen

eller

tillsynsmyndigheten

fastställda

tillsynsmyndigheten

fastställda

avgiftsbeloppet

multipliceras

avgiftsbeloppet

 

multipliceras

med det tal som anger

med det tal som anger

förhållandet

 

mellan

prisbas-

förhållandet

mellan

prisbas-

beloppet enligt lagen (1962:381)

beloppet enligt lagen (1962:381)

om allmän försäkring för det år

om allmän försäkring för det år

då avgiften skall betalas och

då avgiften ska betalas och

basbeloppet för det år då

basbeloppet för det år då

avgiften fastställdes.

 

 

 

avgiften fastställdes.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

 

Om

vattenverksamhet

som

Om

vattenverksamhet

som

avses i 1 § eller anläggningar för

avses i 1 § eller anläggningar för

denna kan antas skada fisket

denna kan antas skada fisket

eller kommer att orsaka en inte

eller kommer att orsaka en inte

obetydlig ändring i de naturliga

obetydlig ändring i de naturliga

vattenståndsförhållandena,

skall

vattenståndsförhållandena,

ska

den som har tillstånd till

den som har tillstånd till

verksamheten

betala

en

årlig

verksamheten

 

betala

en

årlig

allmän fiskeavgift för främjande

allmän fiskeavgift för främjande

av fisket inom landet.

 

 

 

av fisket inom landet.

 

 

Avgiften

bestäms

av miljö-

Avgiften

bestäms

av

till-

175

Författningsförslag

SOU 2009:10

domstolen att tas ut efter avgifts-

ståndsmyndigheten

att

tas

ut

enheter och avgiftsklasser enligt

efter avgiftsenheter och avgifts-

7 och 8 §§.

 

 

 

 

 

klasser enligt 7 och 8 §§.

 

 

Avser vattenverksamhet

ut-

Avser

vattenverksamhet

ut-

vidgning av annan vattenverk-

vidgning av annan vattenverk-

samhet

eller,

om

utvidgning

samhet

eller,

om

utvidgning

tidigare har skett, flera andra

tidigare har skett, flera andra

vattenverksamheter,

för

vilka

vattenverksamheter,

för vilka

tillstånd

har

lämnats

enligt

tillstånd

har

lämnats

enligt

miljöbalken, skall en gemensam

miljöbalken, ska

en

gemensam

avgift fastställas såsom för en

avgift fastställas såsom för en

enda verksamhet. Denna avgift

enda verksamhet. Denna avgift

ersätter tidigare avgifter.

 

 

ersätter tidigare avgifter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9 §

 

 

 

 

 

 

Om det årliga beloppet av

Om det årliga beloppet av

den

allmänna

fiskeavgiften

är

den allmänna

fiskeavgiften

är

ringa,

får miljödomstolen

eller

ringa, får tillståndsmyndigheten

länsstyrelsen

 

bestämma

 

att

eller länsstyrelsen bestämma att

avgiftsskyldigheten

skall

full-

avgiftsskyldigheten ska fullgöras

göras

genom

engångsbetalning.

genom

engångsbetalning.

Ett

Ett sådant villkor skall meddelas

sådant villkor ska meddelas om

om

det

årliga

avgiftsbeloppet

det årliga avgiftsbeloppet skulle

skulle

 

understiga

femhundra

understiga femhundra kronor.

kronor.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7 kap.

 

 

 

 

 

 

Ansökningsmål

 

 

 

 

Ansökningar

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1 §

 

 

 

 

 

 

Bestämmelser om ansöknings-

Bestämmelserna i 19 kap miljö-

mål

 

finns

i

21 kap.

 

1 §

balken om handläggningen av en

miljöbalken.

Ansökningsmål

är

ansökan hos en tillståndsmyndighet

även mål om

 

 

 

 

 

gäller i tillämpliga delar

 

 

1. bestämmande enligt 2 kap.

1. en

miljödomstols

bestäm-

9 § av ersättning för rätten att ta

mande

enligt

2 kap.

9 §

av

i anspråk ett strömfall,

 

 

ersättning för rätten att ta i

 

 

 

 

 

 

 

 

 

anspråk ett strömfall,

 

 

 

2. inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för bevattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

176

SOU 2009:10

Författningsförslag

3. överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4. omprövning,

utan

sam-

4. omprövning,

utan

sam-

band med pågående ansöknings-

band med pågående ärende,

mål, enligt 17 § första stycket

enligt 17 § första stycket eller

eller omprövning

enligt

17 §

omprövning enligt

17 §

andra

andra stycket, och

 

 

stycket, och

 

 

5. fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

 

 

Stämningsmål

 

 

Mål i miljödomstol

 

 

 

 

2 §

 

 

Stämningsmål är talan om

1.utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anläggningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2.ersättning för skada eller intrång genom en sådan anläggning som avses i 1,

3.ersättning för skada genom utrivning av en vatten- anläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillståndskulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 11 kap. 22 § andra stycket miljö- balken,

4. ersättning

enligt

2 kap.

10 § andra stycket,

 

5. deltagande,

utan

samband

med pågående ansökningsmål, i en vattenreglering enligt 5 kap. 1 eller 4 §,

Vid miljödomstol handläggs mål som avser

1.ersättning för skada eller intrång genom, utrivning eller ändring av en vattenanläggning, när talan grundas på att anlägg- ningen inte har tillkommit i laga ordning eller inte är av laga beskaffenhet,

2.ersättning för skada genom utrivning av en vatten- anläggning, om utrivningen har skett utan tillstånd men sådant tillstånd skulle ha behövts, eller ersättning, utan samband med pågående tillståndsärende, enligt 11 kap. 22 § andra stycket miljö- balken,

3ersättning, enligt 2 kap. 6 § tredje stycket,

177

Författningsförslag

SOU 2009:10

6. särskild tvångsrätt, utan

 

 

 

 

 

 

 

samband med pågående ansök-

 

 

 

 

 

 

 

ningsmål, enligt 2 kap. 6 § tredje

 

 

 

 

 

 

 

stycket denna lag och 28 kap. 10–

 

 

 

 

 

 

 

13 §§ miljöbalken,

 

 

 

 

 

 

 

 

7. omprövning

enligt

8 kap.

 

 

 

 

 

 

 

2 § andra stycket,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

8. meddelande av bestämmel-

 

 

 

 

 

 

 

ser enligt 16 §,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

9. ersättning

enligt

31 kap.

4.

ersättning

enligt

31 kap.

33 § miljöbalken,

 

 

33 § miljöbalken,

 

 

 

 

10. ersättning eller annat på

5. ersättning eller

annat

grund av att en vattenanläggning

grund av att en vattenanläggning

inte underhålls i enlighet med

inte underhålls i enlighet med

11 kap.

17

eller

18 §§

miljö-

11 kap. 17 eller

18 §§

miljö-

balken,

 

 

 

 

balken,

 

 

 

 

 

11. ersättning för skada på

6. ersättning

för

skada

grund

av att vattenverksamhet

grund

av att

vattenverksamhet

inte drivs i enlighet med vill-

inte drivs i enlighet med vill-

koren i en tillståndsdom eller ett

koren i en tillståndsdom eller ett

tillståndsbeslut eller, om sådana

tillståndsbeslut eller, om sådana

villkor saknas, drivs så att det

villkor saknas, drivs så att det

genom inverkan på vattenför-

genom inverkan på vatten-

hållandena skadar allmänna eller

förhållandena

skadar

allmänna

enskilda intressen,

 

eller enskilda intressen,

 

 

12. ersättning

enligt

28 kap.

7. ersättning

enligt

28 kap.

11 § miljöbalken, och

 

11 § miljöbalken,

 

 

 

 

13. ersättning, utan samband

8. ersättning, utan samband

med pågående

ansökningsmål,

med

pågående

mål,

enligt

enligt25 kap.

11 § miljöbalken,

25 kap. 11 § miljöbalken, och

 

och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

14. fördelning av vatten enligt

9. ersättning för avlöst andels-

9 kap. 6 §.

 

 

 

kraft

enligt

8 kap.

2 §

andra

 

 

 

 

 

stycket.

 

 

 

 

 

178

SOU 2009:10 Författningsförslag

Förfarandet vid miljödom-

Förfarandet

vid

ansökan

stolarna i ansökningsmål

angående

vattenverksamhet

 

m.m.

 

 

 

 

 

 

 

 

3 §

 

 

 

Bestämmelser

om

förfaran-

Bestämmelser om förfaran-

det

vid

miljödomstolarna

i

det vid ansökan om vatten-

ansökningsmål

finns

även

i

verksamhet finns även i 19 kap.

22 kap. miljöbalken.

 

 

 

miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

Innan

miljödomstolen

med-

Innan

miljödomstolen

med-

delar en dom om ersättning för

delar en dom om ersättning för

strömfall som skall avstås enligt

strömfall som ska avstås enligt

2 kap. 9 § och utgör fastighets-

2 kap. 9 § och utgör fastighets-

del, skall en karta med be-

del, ska en karta med be-

skrivning

ha upprättats

över

skrivning

ha

upprättats

över

området samt dess gränser ha

området samt dess gränser ha

utmärkts i den ordning som

utmärkts i den ordning som

gäller för fastighetsbildning.

 

gäller för fastighetsbildning.

Innan

miljödomstolen

med-

Innan

tillståndsmyndigheten

delar en dom om tillstånd till ett

meddelar ett beslut om tillstånd

vattenkraftverk,

skall

domstolen

till ett

vattenkraftverk,

ska

se till att det finns en lämplig

myndigheten se till att det finns

fastighet, som ägs av sökanden

en lämplig fastighet, som ägs av

och med vilken rätten till

sökanden och med vilken rätten

tillgodogörandet

av

vatten-

till tillgodogörandet av vatten-

kraften för framtiden skall vara

kraften för framtiden ska vara

förenad (strömfallsfastighet).

 

förenad (strömfallsfastighet).

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

Domar i mål som rör vatten-

Domar och beslut som rör

verksamhet skall utöver vad som

vattenverksamhet ska utöver vad

följer

av

22 kap. 25 §

miljö-

som följer av 19 kap.

22 §

balken i förekommande fall även

miljöbalken i

förekommande

innehålla bestämmelser om

 

fall även innehålla bestämmelser

 

 

 

 

 

 

 

om

 

 

 

1.de områden som får tas i anspråk för vattenverksamheten och de särskilda tvångsrätter i övrigt som medges sökanden,

2.strömfallsfastighet,

179

Författningsförslag

SOU 2009:10

3. vilka som skall delta i en 3. vilka som ska delta i en vattenreglerings- eller bevatt- vattenreglerings- eller bevatt- ningssamfällighet samt varje ningssamfällighet samt varje deltagares andelstal i fråga om deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten, kostnaderna för verksamheten, och och

4. villkor beträffande tillhandahållande av andelskraft och om kostnadsbidrag härför.

 

 

 

 

 

 

 

11 §

 

 

 

 

 

 

 

I fråga om förfarandet i

I mål i miljödomstol enligt 2 §

stämningsmål

gäller

i

övrigt

får tredskodom inte meddelas vid

bestämmelserna

om

ansöknings-

muntlig

förberedelse.

I

sådana

mål i 22 kap. 11 § fjärde stycket,

mål

tillämpas

1 kap.

18 §

lagen

12 och 13 §§, 16 § första stycket,

(2010:00) om

miljödomstolar

18 och

20 §§,

21 §

första

och

samt

19 kap.

17 § och

31 kap.

andra stycket samt 24 § miljö-

37 § miljöbalken.

 

 

 

 

balken.

 

 

 

 

 

 

 

Om det behövs för tillämp-

 

 

 

 

 

 

 

 

ningen av 6 kap. 18 § tredje stycket

 

 

 

 

 

 

 

 

expropriationslagen

(1972:719),

 

 

 

 

 

 

 

 

ska miljödomstolen uppskatta det

 

 

 

 

 

 

 

 

värde som en berörd fastighet har

 

 

 

 

 

 

 

 

utan

särskild

rättighet

som

 

 

 

 

 

 

 

 

minskar fastighetens värde.

 

I mål enligt 2 § 6 gäller också

I mål enligt 2 § 1 gäller också

22 kap.

23

och

28 §§

miljö-

19 kap.

28 §

miljöbalken. Om

balken. Om det i ett sådant mål

det i ett sådant mål är fråga om

är fråga om arbete för att

arbete för att förebygga eller

förebygga eller

minska

skador

minska skador eller olägenheter

eller olägenheter till följd av

till följd av verksamhet enligt

verksamhet

enligt

balken

eller

balken eller denna lag, gäller

denna lag,

gäller

även

22 kap.

även 19 kap. 19 § miljöbalken.

14 § miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

12 §

 

 

 

 

 

 

 

Om

svaranden

för

att

Om

svaranden

för

att

bemöta

käromålet

gör

en

bemöta ett käromål enligt 2 § gör

ansökan

hos

miljödomstolen

en ansökan hos tillstånds-

enligt 21 kap. 1 § första stycket 3

myndigheten

om

godkännande

miljöbalken

eller

om

ändrade

enligt 11 kap. 16 miljöbalken av

180

SOU 2009:10 Författningsförslag

bestämmelser

om

vattentapp-

ett utfört ändrings- eller lag-

ning enligt 13 § detta

kapitel,

ringsarbete eller av åtgärder som

handläggs målet i dess helhet som

strider mot meddelade bestäm-

ett ansökningsmål, om inte målet

melser om innehållande och tapp-

med stöd

av 21 kap. 1 §

andra

ning av vatten eller om ändrade

stycket miljöbalken ändå behand-

bestämmelser

om

vattentapp-

las som ett stämningsmål.

 

 

ning enligt 13 § detta kapitel, får

 

 

 

 

 

 

 

 

målet

vilandeförklaras

tills

Har

beslut

om

borttagande

ansökan har slutligt prövats.

 

Har beslut

om borttagande

eller ändring av en vatten-

eller ändring av en vattenanlägg-

anläggning meddelats av miljö-

ning meddelats av tillstånds-

domstolen i ett stämningsmål, av

myndigheten, av kronofogde-

kronofogdemyndigheten

 

med

myndigheten med stöd av lagen

stöd av lagen (1990:746) om

(1990:746) om

betalningsföre-

betalningsföreläggande

 

och

läggande och handräckning eller

handräckning eller av tillsyns-

av tillsynsmyndigheten

enligt

myndigheten enligt 26 kap. 9, 10

26 kap. 9, 10 eller 18 §§ miljö-

eller 18 § miljöbalken och görs

balken och görs en ansökan som

en ansökan som avses i första

avses i första stycket, får

stycket, får miljödomstolen i an-

tillståndsmyndigheten

bestämma

sökningsmålet bestämma att be-

att beslutet inte får verkställas

slutet inte får verkställas innan

innan ansökan har blivit slutligt

målet har blivit slutligt avgjort

prövad

eller

tillståndsmyndig-

eller miljödomstolen förordnar

heten förordnar annat. Sökanden

annat.

Sökanden

skall

 

ställa

ska ställa säkerhet för kostnader

säkerhet

 

för

kostnader

och

och skador.

 

 

 

 

 

skador.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 §

 

 

 

 

 

 

Miljödomstolen kan fastställa

Tillståndsmyndigheten

kan

ändrade eller nya bestämmelser

fastställa

ändrade

 

eller

nya

om

innehållande och tappning

bestämmelser

om

innehållande

av vatten efter ansökan av annan

och tappning av vatten efter

än tillståndshavaren, om han vill

ansökan av annan än tillstånds-

utnyttja

 

vattenkraften

i

sitt

havaren, om han vill utnyttja

strömfall

bättre,

eller

 

efter

vattenkraften

i

sitt

strömfall

ansökan av en kommun eller ett

bättre, eller efter ansökan av en

vattenförbund som vill tillgodo-

kommun eller ett vattenförbund

se

den

 

allmänna

miljövården

som vill tillgodose den allmänna

181

Författningsförslag SOU 2009:10

eller hälsovården eller främja

miljövården

eller hälsovården

fisket. Till förmån för allmänna

eller främja fisket. Till förmån

farleder, allmänna hamnar, be-

för allmänna

farleder, allmänna

vattnings- och markavvattnings-

hamnar, bevattnings- och mark-

samfälligheter samt avlopps-

avvattningssamfälligheter samt

företag kan sådana bestäm-

avloppsföretag kan sådana be-

melser fastställas på ansökan av

stämmelser fastställas på an-

huvudmannen.

sökan av huvudmannen.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och

åtgärder finns i 7 kap. 28 a–29 b §§ miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

 

 

14 §

 

 

 

 

 

 

Ett tillstånd till vattentäkt får

Ett tillstånd till vattentäkt får

omprövas

av

miljödomstolen

omprövas

av

tillståndsmyndig-

efter ansökan av den som driver

heten efter ansökan av den som

en annan vattentäkt som är be-

driver en annan vattentäkt som

roende av samma vattentillgång

är beroende av samma vatten-

eller av den som söker tillstånd

tillgång eller av den som söker

till en sådan vattentäkt. Därvid

tillstånd till en sådan vattentäkt.

äger

vad

som

i 16 kap.

11 §

Därvid äger vad som i 16 kap.

miljöbalken föreskrivs om jämk-

11 § miljöbalken föreskrivs om

ning

av

verksamheten

eller

jämkning av verksamheten eller

företräde åt den ena verksam-

företräde åt den ena verksam-

heten motsvarande tillämpning.

heten motsvarande tillämpning.

 

 

 

 

15 §

 

 

 

 

 

 

ansökan

av länsstyrelse

ansökan

av länsstyrelse

eller

den

avgiftsskyldige

får

eller

den

avgiftsskyldige

får

miljödomstolen

föreskriva

den

tillståndsmyndigheten föreskriva

ändring av en bygdeavgift eller

den ändring av en bygdeavgift

en allmän fiskeavgift som kan

eller en allmän fiskeavgift som

behövas med hänsyn till erfaren-

kan behövas med hänsyn till

heterna av vattenverksamhetens

erfarenheterna

av

vattenverk-

verkningar

eller

till bestående

samhetens

verkningar

eller

till

hinder att utnyttja verksam-

bestående

hinder

att

utnyttja

heten i den avsedda omfatt-

verksamheten

i

den

avsedda

ningen.

 

 

 

omfattningen.

 

 

 

 

Frågan om ändring av en sådan avgift får även tas upp till prövning i samband med en omprövning enligt 24 kap. 5 och 8 §§ miljöbalken samt 13 och 14 §§ detta kapitel.

182

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

 

 

 

 

16 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Saknas

 

bestämmelser

om

Saknas

bestämmelser

 

om

innehållande

eller

tappning

av

innehållande

eller

tappning

av

vatten beträffande en vatten-

vatten beträffande en vatten-

verksamhet

eller

bestämmelser

verksamhet eller

bestämmelser

om nyttjandet av en vattentäkt

om nyttjandet av en vattentäkt

eller är meddelade bestämmelser

eller är meddelade bestämmelser

ofullständiga, får miljödomstolen

ofullständiga,

 

får

 

tillstånd-

på talan av den som lider skada

myndigheten

efter

ansökan

av

genom de rådande förhållandena

den som lider skada genom de

fastställa

sådana

bestämmelser

rådande

förhållandena

fastställa

som är ägnade att för framtiden

sådana

bestämmelser

som

är

förebygga

eller

minska

skador.

ägnade

 

att

 

för

 

framtiden

Bestämmelserna

får inte ändra

förebygga

eller

minska skador.

vad som lagligen kan gälla och

Bestämmelserna

får

inte

ändra

inte heller skada tredje mans

vad som lagligen kan gälla och

rätt.

 

 

 

 

 

 

inte heller skada tredje mans

 

 

 

 

 

 

 

rätt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en

dom

eller

ett

beslut enligt

24 kap.

5

eller

8 §§

miljöbalken eller 13–16 §§ inverkar på frågan om en samfällighets fortsatta bestånd, kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen mellan dem, får meddelas de ändrade bestämmelser som behövs.

Inträder, sedan en samfällig-

Inträder, sedan en samfällig-

het har bildats enligt denna lag, i

het har bildats enligt denna lag, i

andra fall än som avses i första

andra fall än som avses i första

stycket

ändrade

förhållanden

stycket

ändrade

förhållanden

som inte i ringa mån inverkar på

som inte i ringa mån inverkar på

frågan om sättet för verksam-

frågan om sättet för verksam-

hetens

bedrivande,

kretsen av

hetens

bedrivande,

kretsen av

deltagare

eller

kostnadsfördel-

deltagare

eller

kostnadsfördel-

ningen mellan dem, får frågan

ningen mellan dem, får frågan

på ansökan av en deltagare

på ansökan av en deltagare

omprövas

av

miljödomstolen.

omprövas

av

tillståndsmyndig-

Även utan att sådana för-

heten. Även utan att sådana för-

hållanden har inträtt, får en

hållanden har inträtt, får en

omprövning äga rum, om någon

omprövning äga rum, om någon

vill ansluta sig som deltagare

vill ansluta sig som deltagare

eller i

det tidigare avgörandet

eller i

det tidigare avgörandet

183

Författningsförslag

SOU 2009:10

har föreskrivits att frågan får

har föreskrivits att frågan får

omprövas efter en viss tid och

omprövas efter en viss tid och

denna tid har gått ut.

denna tid har gått ut.

Vid omprövningen gäller bestämmelserna om vattenverksamhet

i tillämpliga delar.

 

 

 

 

 

 

 

Den som inträder som del-

Den som inträder som del-

tagare i en bestående samfällig-

tagare i en bestående samfällig-

het skall åläggas att i skälig

het ska åläggas att i skälig

utsträckning ersätta de

övriga

utsträckning ersätta

de övriga

deltagarna deras kostnader som

deltagarna deras kostnader som

nedlagts i gemensamma anlägg-

nedlagts i gemensamma anlägg-

ningar. Vad som sagts nu gäller

ningar. Vad som sagts nu gäller

också när andelstalet höjs för en

också när andelstalet höjs för en

deltagare som ingår i en sam-

deltagare som ingår i en sam-

fällighet.

 

 

 

fällighet.

 

 

 

 

 

 

 

18 §

 

 

 

 

En överenskommelse om att

En överenskommelse om att

någon skall inträda i eller utträda

någon ska inträda i eller utträda

ur en samfällighet enligt denna

ur en samfällighet enligt denna

lag, att en deltagares andelstal

lag, att en deltagares andelstal

skall

ändras

eller

att

ska

ändras

eller

att

samfälligheten skall upphöra har

samfälligheten ska

upphöra har

samma verkan som en tillstånds-

samma verkan som en tillstånds-

dom

eller

ett tillståndsbeslut,

dom

eller ett tillståndsbeslut,

om överenskommelsen på an-

om överenskommelsen på an-

sökan av en deltagare godkänns

sökan av en deltagare godkänns

av miljödomstolen. Ett sådant

av

tillståndsmyndigheten.

Ett

godkännande får inte lämnas om

sådant godkännande

får

inte

det

är

uppenbart

att

lämnas om det är uppenbart att

överenskommelsen

strider mot

överenskommelsen

strider

mot

denna lag.

 

 

 

denna lag.

 

 

 

8 kap.

2 §

I samband med ett beslut om I samband med ett beslut om tillhandahållande av andelskraft tillhandahållande av andelskraft skall nödvändiga bestämmelser ska nödvändiga bestämmelser meddelas om villkoren för meddelas om villkoren för tillhandahållandet och om tillhandahållandet och om

184

SOU 2009:10 Författningsförslag

kostnadsbidrag.

 

 

 

 

kostnadsbidrag.

 

 

 

 

Om

förhållandena

ändras,

Om

förhållandena

ändras,

har

kraftanläggningens

 

ägare

har

kraftanläggningens

 

ägare

eller

mottagaren

av

andelskraft

eller

mottagaren

av

andelskraft

rätt

 

till

omprövning

av

rätt

 

till

omprövning

av

rättsförhållandet

mellan

 

dem.

rättsförhållandet

mellan

 

dem.

Vid

omprövningen

får

endast

Vid

omprövningen

får

endast

sådana

ändringar

beslutas

som

sådana

ändringar

beslutas

som

innebär

väsentlig

fördel

för

innebär

väsentlig

fördel

för

någon av parterna utan att

någon av parterna utan att

medföra

betydande

olägenhet

medföra betydande

olägenhet

för motparten. Om det beslutas

för motparten. Om det beslutas

att rätten till andelskraft skall

att rätten till andelskraft ska

avlösas mot ersättning i pengar,

avlösas mot ersättning i pengar,

gäller bestämmelserna i 31 kap.

har mottagaren rätt till ersättning

miljöbalken om

skadereglering

enligt bestämmelserna i 31 kap.

vid

 

tillståndsprövning

av

miljöbalken

om

skadereglering

vattenverksamhet.

 

 

 

vid tillståndsprövning av vatten-

 

 

 

 

 

 

 

 

verksamhet.

 

 

 

 

 

9kap.

4 §

På begäran av någon som vill

På begäran av någon som vill

bedriva

vattenverksamhet men

bedriva vattenverksamhet men

som ännu inte har ansökt om

som ännu inte har ansökt om

tillstånd,

får

miljödomstolen

tillstånd,

får

tillståndsmyndig-

förordna en sakkunnig som på

heten

förordna en

sakkunnig

verksamhetsutövarens bekost-

som

verksamhetsutövarens

nad gör nödvändiga undersök-

bekostnad

gör

nödvändiga

ningar. Om undersökningarna

undersökningar. Om undersök-

avser verksamhetens inverkan på

ningarna

avser

verksamhetens

det allmänna fiskeintresset, skall

inverkan på det allmänna fiske-

som sakkunnig

förordnas den

intresset,

ska

som

sakkunnig

som Fiskeriverket föreslår.

förordnas den som Fiskeri-

 

 

 

verket föreslår.

 

 

7 §

Miljödomstolen skall föra en Tillståndsmyndigheten ska förteckning över vattenverk- föra en förteckning över vatten- samhet inom domsområdet verksamhet inom domsområdet

185

Författningsförslag SOU 2009:10

(vattenbok) i den utsträckning

(vattenbok) i den utsträckning

som regeringen föreskriver.

som regeringen föreskriver.

1.Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

2.Mål eller ärenden som har inletts vid en miljödomstol före ikraftträdandet ska, i de fall de nya reglerna hade föreskrivit att målet eller ärendet skulle ha inletts vid en tillståndsmyndighet, vid ikraftträdandet överlämnas till den myndigheten.

3.Ersättningsanspråk som har framställts i ett ansökningsmål vid en miljödomstol ska även efter ikraftträdandet handläggas vid domstolen. Skulle talan om anspråket enligt de nya reglerna ha väckts vid en annan miljödomstol, ska målet i den delen överlämnas till den andra domstolen.

4.Mål eller ärenden vid en miljödomstol ska inte överlämnas enligt punkten 2 om det skulle vara till nackdel för handläggningen eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt. I sådana fall gäller äldre bestämmelser om överklagande av Miljööverdomstolens avgöranden.

186

SOU 2009:10

Författningsförslag

34Förslag till

lag om ändring i lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

14 §

 

 

I fråga om ersättning som

I fråga om ersättning som

enligt vattenlagen

(1918:523) i

enligt vattenlagen (1918:523) i

dess lydelse före den 1 juli 1974

dess lydelse före den 1 juli 1974

skall

lämnas genom överföring

ska lämnas genom överföring av

av

kraft

gäller

fortfarande

kraft gäller fortfarande bestäm-

bestämmelserna i den lagen.

 

melserna i den lagen.

 

På talan av part får miljö-

På talan av part får miljö-

domstolen bestämma att sådan

domstolen bestämma att sådan

rättighet till överföring av kraft

rättighet till överföring av kraft

skall avlösas mot ersättning i

ska avlösas mot ersättning i

pengar, om detta inte medför

pengar, om detta inte medför

betydande

olägenhet för

en

betydande

olägenhet för

en

motpart. För en sådan talan

motpart. För en sådan talan

gäller bestämmelserna om talan

gäller bestämmelserna om talan

som avses i 7 kap. 2 § 7 lagen

som avses i 7 kap. 2 § 9 lagen

(1998:812) med särskilda bes-

(1998:812) med särskilda be-

tämmelser

om vattenverksam-

stämmelser

om vattenverksam-

het. Miljödomstolen bestämmer

het. Miljödomstolen bestämmer

dag då skyldigheten att fullgöra

dag då skyldigheten att fullgöra

kraftöverföringen

upphör.

Er-

kraftöverföringen upphör.

Er-

sättningsgivaren skall innan dess

sättningsgivaren ska innan dess

ha betalat föreskriven penning-

ha betalat föreskriven penning-

ersättning. I fråga om sådan

ersättning. I fråga om sådan

ersättning gäller i övrigt bestäm-

ersättning gäller i övrigt bestäm-

melserna i 31 kap. miljöbalken.

melserna i 31 kap. miljöbalken.

187

Författningsförslag

SOU 2009:10

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

188

SOU 2009:10

Författningsförslag

35Förslag till

lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalie- olyckor att 9 och 20 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

 

9 §

 

Regeringen får föreskriva att

Regeringen får föreskriva att

det skall vara förbjudet att utan

det ska vara förbjudet att utan

tillstånd anlägga eller ändra en

tillstånd anlägga eller ändra en

verksamhet som

omfattas av

verksamhet som

omfattas av

denna lag, även om tillstånd inte

denna lag, även om tillstånd inte

krävs enligt miljöbalken.

krävs enligt miljöbalken.

Ansökan om tillstånd enligt

Ansökan om tillstånd enligt

första stycket prövas av miljö-

första stycket prövas av den

domstol. Ett mål om sådant

tillståndsmyndighet

som rege-

tillstånd är ansökningsmål enligt

ringen bestämmer.

 

miljöbalken. Regeringen får före-

 

 

skriva att ansökan

om tillstånd

 

 

för vissa slag av verksamheter skall prövas av länsstyrelsen.

20 §

En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. Detsamma

gäller för domar och beslut enligt miljöbalken.

 

Förelägganden och förbud

Förelägganden

och förbud

får inte begränsa ett beslut eller

får inte begränsa ett beslut eller

en dom om tillstånd i ett ansök-

en dom om tillstånd enligt

ningsmål enligt miljöbalken som

miljöbalken som

har rättskraft

har rättskraft enligt 24 kap. 1 §

enligt 24 kap. 1 § miljöbalken.

miljöbalken.

 

 

Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får inte tillgripas.

189

Författningsförslag

SOU 2009:10

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

190

SOU 2009:10

Författningsförslag

36Förslag till

lag om ändring i lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksam- hetsområde som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet för samiska.

Med förvaltningsområdet för samiska (förvaltningsområdet) avses Arjeplogs, Gällivare, Jokkmokks och Kiruna kommuner.

Lagen tillämpas även hos en

Lagen tillämpas även hos en

länsrätt, en tingsrätt, en fastig

länsrätt, en tingsrätt, en miljö-

hetsdomstol, en miljödomstol

domstol eller en sjörättsdomstol

eller en sjörättsdomstol med en

med en domkrets som helt eller

domkrets som helt eller delvis

delvis omfattar förvaltnings-

omfattar förvaltningsområdet.

området.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

191

Lagen tillämpas även hos en länsrätt, en tingsrätt, en miljö- domstol eller en sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltnings- området.

Författningsförslag

SOU 2009:10

37Förslag till

lag om ändring i lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag tillämpas hos kommunala samt statliga regionala och lokala förvaltningsmyndigheter med ett geografiskt verksamhets- område som helt eller delvis omfattar förvaltnings området för finska och meänkieli.

Med förvaltningsområdet för finska och meänkieli (förvalt- ningsområdet) avses Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och Övertorneå kommuner.

Lagen tillämpas även hos en länsrätt, en tingsrätt, en fastig- hetsdomstol, en miljödomstol eller en sjörättsdomstol med en domkrets som helt eller delvis omfattar förvaltningsområdet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010

192

SOU 2009:10

Författningsförslag

38Förslag till

lag om ändring i lagen (2004:875) om särskilda förvaltningar om vissa elektriska anläggningar

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 § samt 3 kap. 17 § lagen (2004:875) om särskilda förvaltningar om vissa elektriska anläggningar ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §

Om en tillfredsställande förvaltning av en elektrisk anläggning sannolikt inte kan åstadkommas genom tvångsförvaltning eller en tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kommer att bestå efter utgången av tiden för en tvångsförvaltning får staten, efter ansökan

av nätmyndigheten, lösa anläggningen från ägaren.

 

 

 

Om

anläggningens

ägare

Om

anläggningens

ägare

också är ägare till en fastighet på

också är ägare till en fastighet på

vilken

anläggningen, helt

eller

vilken

anläggningen, helt

eller

delvis, är belägen skall även

delvis, är belägen ska även

fastigheten eller, om det är

fastigheten eller, om det är

lämpligt, del av

fastigheten

lämpligt,

del

av

fastigheten

lösas.

Om

ledningsrätt är

lösas.

Om

ledningsrätt är

upplåten för anläggningen på en

upplåten för anläggningen på en

annan

fastighet

skall

även

annan

fastighet

ska

även

ledningsrätten lösas.

 

 

ledningsrätten lösas.

 

 

Mål om inlösen skall tas upp

Mål om inlösen ska tas upp

av

den

fastighetsdomstol

inom

av den miljödomstol inom vars

vars

område

anläggningen

eller

område

 

anläggningen

eller

större delen av den ligger. I

större delen av den ligger. I

fråga om inlösen gäller i övrigt

fråga om inlösen gäller i övrigt

expropriationslagen (1972:719) i

expropriationslagen (1972:719) i

tillämpliga

delar.

Bestämmel-

tillämpliga

delar.

Bestämmel-

serna i 4 kap. 3 § expropriations-

serna i 4 kap. 3 § expropriations-

lagen skall tillämpas i fråga om

lagen ska tillämpas i fråga om

värdeökning som ägt rum under

värdeökning som ägt rum under

tiden från dagen tio år före det

tiden från dagen tio år före det

talan väcktes vid domstol.

 

talan väcktes vid domstol.

 

193

Författningsförslag

SOU 2009:10

 

 

3 kap.

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

Om nätföretaget vill klandra

Om nätföretaget vill klandra

förvaltningen, skall talan väckas

förvaltningen,

ska

talan

väckas

mot förvaltaren vid fastighets-

mot förvaltaren vid miljö-

domstolen inom ett år från det

domstolen inom ett år från det

att nätföretaget

tog

emot

att nätföretaget

tog

emot

redovisningen. Om nätföretaget

redovisningen. Om nätföretaget

som grund för sin talan

som grund för sin talan

åberopar en omständighet som

åberopar en omständighet som

inte hänför sig till en viss

inte hänför sig till en viss

redovisning, får

talan

väckas

redovisning,

får

talan

väckas

inom ett år från det nätföretaget

inom ett år från det nätföretaget

tog emot den redovisning som

tog emot den redovisning som

lämnats med anledning av att

lämnats med anledning av att

förvaltarens uppdrag upphörde.

förvaltarens uppdrag upphörde.

Ett nätföretag som inte gör vad som sägs i första stycket har förlorat sin rätt till talan, om inte förvaltaren har gjort sig skyldig till brottslig gärning, som inneburit skada för nätföretaget.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

194

SOU 2009:10

Författningsförslag

39Förslag till

lag om ändring i lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter

Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

9kap.

2 §

Bestämmelser om över-

Bestämmelser om över-

klagande av miljödomstolens

klagande av miljödomstolens

domar och beslut finns i 23 kap.

domar och beslut finns i lagen

1 § miljöbalken.

(20xx:xxxx) om miljödomstolar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

195

Författningsförslag

SOU 2009:10

40Förslag till

lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 17 § naturgaslagen (2005:403) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

2 kap.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

 

 

Om

någon

 

annans mark

Om

någon

annans

mark

behöver tas i anspråk för

behöver tas i anspråk för

återställning, får tillsynsmyndig-

återställning, får tillsynsmyndig-

heten besluta att tillträde till

heten besluta att tillträde till

marken skall lämnas under viss

marken ska lämnas under viss

tid.

 

 

 

 

 

tid.

 

 

 

 

 

Återställningen skall

utföras

Återställningen ska utföras så

så att minsta skada och intrång

att minsta skada och intrång

vållas. Byggnader

får uppföras

vållas. Byggnader får uppföras

eller vägar byggas endast om

eller vägar byggas endast om

markens ägare och den som har

markens ägare och den som har

nyttjanderätt

eller

servitut

nyttjanderätt

eller

 

servitut

avseende marken

samtyckt

till

avseende marken samtyckt till

det eller om tillsynsmyndig-

det eller om tillsynsmyndig-

heten

lämnat

 

tillstånd

till

heten

lämnat

tillstånd

till

åtgärden. Tillstånd får

lämnas

åtgärden. Tillstånd

får

lämnas

endast

om

åtgärden

är

endast

om

åtgärden

är

oundgängligen

nödvändig

för

oundgängligen

nödvändig

för

att återställningen skall

kunna

att återställningen

ska

kunna

utföras.

 

 

 

 

 

utföras.

 

 

 

 

 

Om

återställningen

orsakar

Om

återställningen

orsakar

skada eller intrång, skall ersätt-

skada eller intrång, ska ersätt-

ning för detta lämnas. Talan om

ning för detta lämnas. Talan om

ersättning väcks vid den fastig-

ersättning väcks vid den miljö-

hetsdomstol inom

vars

område

domstol

inom

vars

område

marken eller större delen av

marken eller större delen av

denna ligger.

 

 

 

 

denna ligger.

 

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

196

SOU 2009:10

Författningsförslag

41Förslag till

förordning med instruktion för Koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs följande.

Regionala koncessionsnämnder

1 § Regionala koncessionsnämnder för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet är

1.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Umeå,

2.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Östersund,

3.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Stockholm,

4.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Göteborg, och

5.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Malmö.

Föreskrifter om koncessionsnämndernas verksamhetsområden finns i förordningen (1998:1323) om miljödomstolarnas dom- kretsar.

Uppgifter

2 § Prövning enligt miljöbalken av miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet ska ske vid en regional koncessionsnämnd för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet när det gäller

1.prövning av alla frågor om tillstånd och villkor för miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 och 8 §§ miljöbalken,

2.prövning av alla frågor om tillstånd och villkor för vatten- verksamhet enligt 11 kap. 9 § miljöbalken,

3.ansökan om godkännande enligt 11 kap. 16 § miljöbalken av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten,

197

Författningsförslag

SOU 2009:10

4.åtgärder som avses i 7 kap. 1 § 2–5 lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

5.fråga om tvångsrätt enligt 28 kap. 10–13 §§ miljöbalken, och

6.ärenden enligt lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk norska vattenrätts- konventionen av den 11 maj 1929.

Ledning

3 § En koncessionsnämnd leds av en myndighetschef.

Organisation

4 § Koncessionsnämnderna ska ha kanslier på de orter som anges i 1 §. En länsstyrelse som finns på en ort där det finns en kon- cessionsnämnd ska upplåta lokaler samt utföra handläggande och administrativa uppgifter åt koncessionsnämnden enligt avtal mellan

respektive länsstyrelse och nämnd.

Ärendenas handläggning

5 § Vid prövningen av ärenden som avses i 2 § består en kon- cessionsnämnd av en lagfaren ordförande och en teknisk ledamot med utbildning eller erfarenhet inom de områden som omfattas av nämndens verksamhet samt två sakkunniga ledamöter. De sak- kunniga ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket samt, alltefter ärendets beskaffenhet, av industriell eller kommunal verksamhet. Ytterligare en jurist får ingå i nämnden. Vid avgörande av ett ärende av enkel beskaffenhet får nämnden bestå av två ledamöter, varav minst en ska vara jurist.

Vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende får nämnden bestå av en ledamot som är jurist. Myndig- hetens arbetsordning ska innehålla föreskrifter om förberedande åtgärder och handläggning av överklagande av nämndens beslut.

6 § Reglerna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv ska tillämpas av koncessionsnämnderna.

198

SOU 2009:10

Författningsförslag

7 § Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. En nämnd bestämmer dock själv i vilken turordning ledamöterna ska säga sin mening.

8 § Ytterligare bestämmelser om förfarandet i en koncessions- nämnd finns i 19 kap. miljöbalken och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Samråd mellan koncessionsnämnderna

9 § Koncessionsnämnderna ska gemensamt besluta om en arbets- ordning enligt 4 § myndighetsförordningen (2007:515) samt sam- råda även i andra frågor av gemensamt slag.

Anställningar

10 § Myndighetens chef samt de ledamöter som är jurister och tekniska experter anställs tills vidare av regeringen.

Regeringen förordnar sakkunniga ledamöter för varje kon- cessionsnämnd.

Andra anställda ledamöter än myndighetens chef ska ha sin anställning vid en viss koncessionsnämnd men är skyldiga att när det är lämpligt med hänsyn till ett ärendes beskaffenhet eller när behov annars finns tjänstgöra även vid de andra koncessions- nämnderna.

Övrig personal anställs av koncessionsnämnden.

Överklaganden

11 § Bestämmelser om överklagande av en koncessionsnämnds beslut finns i 19 kap. 1 § och 20 kap. 2 § miljöbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

199

Författningsförslag

SOU 2009:10

42Förslag till

förordning om ändring i kungörelsen (1971:549) om fastighetsdomstol

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1971:549) om fastighetsdomstol ska upphöra att gälla.

1.Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010

2.Mål eller ärenden som har inletts vid en fastighetsdomstol före ikraftträdandet ska, i de fall de enligt de nya reglerna skulle ha inletts vid en miljödomstol eller en annan domstol, vid ikraft- trädandet överlämnas till den domstolen.

3.Mål eller ärenden ska inte överlämnas om det skulle vara till nackdel för handläggningen eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt.

200

SOU 2009:10

Författningsförslag

43Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1983:1011) om vissa underrättelser enligt den svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom föreskrivs att förordningen (1983:1011) om vissa underrättelser enligt den svensk-norska vattenrättskonvention av den 11 maj 1929 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

Föreslagen lydelse

 

Om någon, som inte är

Om någon, som inte är

bosatt i Sverige, här i landet har

bosatt i Sverige, här i landet har

fått tillstånd till en vatten-

fått tillstånd till en vatten-

verksamhet som avses i den

verksamhet som avses i den

svensk-norska vattenrättskon-

svensk-norska vattenrättskon-

ventionen av den 11 maj 1929,

ventionen av den 11 maj 1929,

skall miljödomstolen underrätta

ska tillståndsmyndigheten under-

länsstyrelsen om detta,

sedan

rätta

länsstyrelsen om

detta,

tillståndsdomen har vunnit laga

sedan

tillståndsbeslutet

har

kraft. Domstolen skall samtidigt

vunnit

laga kraft. Myndigheten

meddela

länsstyrelsen

om

ska samtidigt meddela läns-

domstolen anser att ett ombud

styrelsen om domstolen

anser

enligt artikel 29 i konventionen

att ett ombud enligt artikel 29 i

bör utses.

 

 

konventionen bör utses.

 

Detsamma gäller i fall då någon som inte är bosatt i Sverige, efter att i Norge ha fått tillstånd till en vattenverksamhet som avses i konventionen, har utverkat en förklaring enligt artikel 22 i konventionen.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

201

Författningsförslag

SOU 2009:10

44Förslag till

förordning om ändring i förordningen

(1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1996:271) ska införas en ny paragraf, 31 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

31 a §

 

 

 

 

 

 

Sedan ett domstolsavgörande i

 

ett

fastighetsbildningsmål vunnit

 

laga kraft,

ska

förrättningsakten

 

och en kopia av avgörandet

 

sändas

till

lantmäterimyndig-

 

heten. Om avgörandet överklagas

 

i viss del och om det med

 

anledning av domstolens av-

 

görande i övrigt kan uppkomma

 

fråga om registrering, ska hand-

 

lingarna sändas till lantmäteri-

 

myndigheten.

Efter

registrering

 

ska

myndigheten

omedelbart

 

sända

tillbaka

förrättningsakten

 

till domstolen.

 

 

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

202

I varje hovrätt finns en hovrättspresident. I hovrätterna finns också hovrättslagmän, hovrättsråd tillika vice ord- förande på avdelning, hovrätts- råd, tekniska ledamöter, hov- rättsassessorer, hovrättsfiskaler och andra anställda.
Om inte annat anges, ska vad som föreskrivs i denna instruktion om hovrättsråd också tillämpas på hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning.

SOU 2009:10

Författningsförslag

45Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion

dels att 45 och 53 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 1, 16, 19, 21, 23, 26, 37 och 43 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 § I varje hovrätt finns en

hovrättspresident. I hovrätterna finns också hovrättslagmän, hovrättsråd tillika vice ord- förande på avdelning, hovrätts- råd, fastighetsråd, miljöråd, hov- rättsassessorer, hovrättsfiskaler och andra anställda.

Om inte annat anges, skall vad som föreskrivs i denna instruktion om hovrättsråd också tillämpas på hovrättsråd tillika vice ordförande på avdelning.

16 §

En enskild domare får vidta åtgärder för beredningen av mål och ärenden. Han eller hon får dock inte

1.besluta om handräckning i tvistemål eller användning av tvångsmedel i brottmål, när fråga om detta väcks i hovrätten,

2.hålla muntliga förhör enligt 52 kap. 11 § rättegångsbalken,

3.avvisa utredning,

4.avvisa ombud, biträden eller försvarare,

5.döma ut viten eller andra påföljder med anledning av att förelägganden inte följs,

6.förordna om annan personutredning än som avses i lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m.,

7. besluta i fråga om in-

7. besluta i fråga om in-

203

Frågor om prövningstillstånd enligt 49 kap. 12 och 13 §§ rättegångsbalken, 3 kap. 3 § lagen (2010:000) om miljö- domstolar och 39 § lagen (1996:242) om domstolsärenden ska tas upp så snart det kan ske.

Författningsförslag

SOU 2009:10

hämtande av yttrande av en

hämtande av yttrande av en

sakkunnig

enligt

22 kap.

12

§

sakkunnig enligt 2 kap.

20 §

miljöbalken

eller

16 kap.

3

§

lagen (2010:000) om miljö-

andra stycket

fastighetsbild-

domstolar, och

 

ningslagen (1970:988), och

 

 

 

 

8. besluta i fråga om under-

8. besluta i fråga om under-

sökning enligt

22 kap.

13

§

sökning enligt 3 kap. 5 §

lagen

miljöbalken

eller

15 §

lagen

(2010:000) om miljödomstolar.

(1969:246)

om

domstolar

i

 

 

fastighetsmål.

Domaren får besluta om avskrivning av mål eller ärenden efter återkallelse eller efter det att ett överklagande har förfallit vid ett sådant sammanträde under förberedelsen som avses i 50 kap. 10 § eller i 51kap. 10 § rättegångsbalken.

Om det finns särskilda skäl

Om det finns särskilda skäl

skall domaren till avdelningen

ska domaren till avdelningen

hänskjuta en fråga som han eller

hänskjuta en fråga som han eller

hon är behörig att pröva.

hon är behörig att pröva.

19 §

När ett mål eller ärende skall

När ett mål eller ärende ska

föredras, görs detta av en

föredras, görs detta av en

lagfaren anställd, ett fastighetsråd

lagfaren anställd eller en teknisk

eller ett miljöråd.

ledamot.

21 § Frågor om prövningstillstånd

enligt 49 kap. 12 och 13 §§ rättegångsbalken, 23 kap. 1 § miljöbalken och 39 § lagen (1996:242) om domstolsärenden skall tas upp så snart det kan ske.

 

 

 

 

23 §

 

 

 

 

Vid

handläggning

med

tre

Vid

handläggning

med

tre

eller

flera

ledamöter

skall

eller

flera

ledamöter

ska

ordföranden

vara

ordinarie

ordföranden

vara

ordinarie

domare i hovrätten eller av

domare i hovrätten eller av

regeringen för

viss tid anställd

regeringen för

viss tid anställd

204

SOU 2009:10 Författningsförslag

hovrättslagman eller hovrättsråd

hovrättslagman eller hovrättsråd

tillika vice ordförande

tillika vice ordförande

avdelning. Minst ytterligare

en

avdelning. Minst ytterligare

en

ledamot skall vara eller ha varit

ledamot ska vara eller ha varit

ordinarie

domare.

En

av

ordinarie

domare.

En

av

regeringen för viss tid anställd

regeringen för viss tid anställd

rådman i tingsrätt eller ett

rådman i tingsrätt eller ett

hyresråd jämställs här med en

hyresråd jämställs här med en

ordinarie domare.

 

 

ordinarie domare.

 

 

Om det finns särskilda skäl, får hovrätten för ett särskilt mål eller ärende förordna den som har varit ordinarie domare i hovrätt eller den som är ordinarie domare i en annan hovrätt att tjänstgöra

som ordförande.

 

 

 

 

 

 

 

 

Hovrätten får för ett särskilt

 

 

 

 

 

mål eller ärende förordna ett

 

 

 

 

 

fastighetsråd

att

tjänstgöra

som

 

 

 

 

 

miljöråd eller ett miljöråd att

 

 

 

 

 

tjänstgöra som fastighetsråd. När

 

 

 

 

 

ett fastighetsråd eller ett miljöråd

 

 

 

 

 

har förhinder eller om det finns

 

 

 

 

 

andra

särskilda

skäl,

får

 

 

 

 

 

hovrätten för ett särskilt mål eller

 

 

 

 

 

ärende

förordna

ett annat

 

 

 

 

 

fastighetsråd eller miljöråd.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

26 §

 

 

 

 

Plenum består av hovrätts-

Plenum består av hovrätts-

presidenten

som

ordförande,

presidenten

som

 

ordförande,

hovrättslagmännen,

hovrätts-

hovrättslagmännen,

hovrätts-

råden, fastighetsråden, miljö-

råden, de tekniska ledamöterna,

råden, hovrättsassessorerna och

hovrättsassessorerna och

de

de adjungerade

ledamöter

som

adjungerade ledamöter som har

har förordnats för minst sex

förordnats

för

 

minst

sex

månader samt chefen för den

månader samt chefen för den

administrativa

enheten.

I

administrativa

enheten.

I

plenum ingår också alla av

plenum ingår också alla av

regeringen för viss tid anställda

regeringen för viss tid anställda

hovrättslagmän eller hovrättsråd

hovrättslagmän eller hovrättsråd

tillika vice ordförande.

 

tillika vice ordförande.

 

Ett

fastighetsråd

ingår i

 

 

 

 

 

205

Författningsförslag

SOU 2009:10

plenum endast i den hovrätt där fastighetsrådets tjänstgöring före- trädesvis är förlagd.

 

 

 

 

 

37 §

 

 

 

 

Hovrättsråd, fastighetsråd och

Hovrättsråd

och

teknisk

miljöråd

anställs

med fullmakt

ledamot

anställs

med

fullmakt

genom

beslut

av

regeringen

genom

beslut av regeringen

efter förslag av Domarnämnden.

efter förslag av Domarnämnden.

Om

ett

hovrättsråd tillika

Om

ett

hovrättsråd tillika

vice ordförande

avdelning

vice ordförande

avdelning

eller ett miljöråd har beviljats

eller en teknisk ledamot har

ledighet

som

beräknas

vara

beviljats ledighet som beräknas

minst ett år i följd, anställs en

vara minst ett år i följd, anställs

vikarie

genom

beslut

av

en vikarie genom beslut av

regeringen

efter förslag

av

regeringen

efter

förslag av

Domarnämnden.

 

Detsamma

Domarnämnden.

Detsamma

gäller om ett hovrättsråd tillika

gäller om ett hovrättsråd tillika

vice ordförande

avdelning

vice ordförande

avdelning

eller ett miljöråd ska anställas

eller en teknisk ledamot ska

för en begränsad tid för något

anställas för en begränsad tid för

annat än vikariatsändamål.

 

något annat än vikariatsändamål.

Vid tidsbegränsad anställning som vikarie för ordinarie domare gäller inte 5 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Informationsskyldigheten enligt 6 § anställningsförordningen (1994:373) fullgörs av Domstolsverket. Information ska alltid lämnas i cirkulär till samtliga myndigheter inom Domstolsverkets

verksamhetsområde.

 

Ansökningshandlingarna

ges in

till

Domstolsverket.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

43 §

 

 

 

Om en ledamot är ledig skall

Om en ledamot är ledig ska

han eller hon i första hand

han eller hon i första hand

ersättas genom att arbets-

ersättas genom att arbets-

uppgifterna omfördelas.

 

uppgifterna omfördelas.

 

 

Såvitt gäller

hovrättslagmän,

Såvitt gäller

hovrättslagmän,

hovrättsråd

 

tillika

 

vice

hovrättsråd

tillika

vice

ordförande

avdelning och

ordförande på

avdelning

och

miljöråd får

hovrätten

anställa

tekniska ledamöter får hovrätten

en

vikarie

 

om

vikariatet

anställa en vikarie om vikariatet

206

SOU 2009:10 Författningsförslag

beräknas vara högst ett år i följd.

beräknas vara högst ett år i följd.

Som ersättare eller vikarie för

Som ersättare eller vikarie för

hovrättslagmän eller hovrättsråd

hovrättslagmän eller hovrättsråd

tillika vice ordförande på

tillika vice ordförande på

avdelning anlitas

eller

anställs

avdelning anlitas

eller

anställs

ett hovrättsråd.

Som

ersättare

ett hovrättsråd.

Som

ersättare

eller vikarie för miljöråd anlitas

eller vikarie för teknisk ledamot

eller anställs ett miljöråd.

anlitas eller anställs ett tekniskt

 

 

 

råd.

 

 

I stället för ett ledigt hovrättsråd tjänstgör en hovrättsassessor.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

207

Författningsförslag

SOU 2009:10

46Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion

dels att 4, 40 och 49 §§ inte längre ska gälla,

dels att 1, 29, 39, 41 och 56 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

I varje tingsrätt finns en lagman som är administrativ chef för tingsrätten. Lagmannen ansvarar för verksamheten och ska se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och de förpliktelser som följer av Sveriges medlemskap i Europeiska unionen samt att tingsrätten hushållar väl med statens medel.

I

tingsrätterna

finns också

I tingsrätterna finns också

chefsrådmän, rådmän, fastighets-

chefsrådmän, rådmän, tekniska

råd,

miljöråd,

tingsfiskaler,

ledamöter, tingsfiskaler, tings-

tingsnotarier, beredningsjurister

notarier, beredningsjurister och

och andra anställda.

 

andra anställda.

Om inte annat anges, ska vad som föreskrivs i denna förordning om rådman också tillämpas på chefsrådman.

Med hovrätten avses i denna förordning den hovrätt under vilken tingsrätten hör.

29 §

Plenum består av lagmannen

Plenum består av lagmannen

som ordförande samt alla som är

som ordförande samt alla som är

eller har tidsbegränsad anställ-

eller har tidsbegränsad anställ-

ning som rådman, fastighetsråd,

ning som rådman, teknisk

miljöråd eller tingsfiskal.

ledamot eller tingsfiskal.

208

SOU 2009:10 Författningsförslag

 

 

 

 

 

39 §

 

 

Andra lagmän än de som

Andra lagmän än de som

anges i 38 § samt rådmän, fastig-

anges i 38 § samt rådmän och

hetsråd

och

miljöråd

anställs

tekniska ledamöter

anställs

med

med fullmakt genom beslut av

fullmakt genom beslut av rege-

regeringen

efter

förslag

av

ringen efter förslag av Domar-

Domarnämnden.

 

 

 

nämnden.

 

 

Om en lagman, en rådman,

Om en lagman, en rådman,

ett fastighetsråd eller ett miljöråd

eller en teknisk ledamot har

har beviljats ledighet

som

beviljats ledighet som beräknas

beräknas vara minst ett år i

vara minst ett år i följd, anställs

följd, anställs en vikarie genom

en vikarie genom beslut av

beslut

av

regeringen

efter

regeringen efter

förslag

av

förslag

av

Domarnämnden.

Domarnämnden.

Detsamma

Detsamma gäller om en sådan

gäller om en sådan domare för

domare för något annat än

något annat än vikariatsändamål

vikariatsändamål

ska

anställas

ska anställas för en begränsad

för en begränsad tid.

 

 

tid.

 

 

Vid tidsbegränsad anställning som vikarie för ordinarie domare gäller inte 5 § andra stycket lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Informationsskyldigheten enligt 6 § anställningsförordningen (1994:373) fullgörs av Domstolsverket. Information ska alltid lämnas i cirkulär till samtliga myndigheter inom Domstolsverkets verksamhetsområde. Ansökningshandlingarna ges in till Domstols- verket.

 

 

 

 

 

 

41 §

 

 

 

 

 

 

Fastighetsråden

 

och

miljö-

De

tekniska

ledamöterna

råden anställs gemensamt för de

anställs

gemensamt

för

de

tingsrätter som är fastighets-

tingsrätter som är miljödomstol.

domstol

eller

 

miljödomstol.

Domstolsverket

beslutar

vid

Domstolsverket

beslutar vid

vilken

tingsrätt

en

 

teknisk

vilken

tingsrätt

ett

fastighetsråd

ledamot företrädesvis ska ha sin

eller ett miljöråd

företrädesvis

tjänstgöring

förlagd

och

vid

skall ha sin tjänstgöring förlagd

vilka tingsrätter

den

 

tekniska

och

vid

vilka

tingsrätter

ledamoten

därutöver

 

ska

fastighetsrådet

eller

miljörådet

tjänstgöra.

 

 

 

 

 

därutöver skall tjänstgöra.

 

 

 

 

 

 

 

 

De

tingsrätter

 

som

berörs

De

tingsrätter

som

berörs

bestämmer

hur

fastighetsrådets

bestämmer

hur

den

 

tekniska

209

När det gäller frågor om anställning anses en teknisk ledamot vara anställd i den tingsrätt där den tekniska ledamotens tjänstgöring före- trädesvis är förlagd.

Författningsförslag

SOU 2009:10

eller miljörådets tjänstgöring skall fördelas mellan tings- rätterna. Om tingsrätterna inte kan enas, avgörs frågan av den hovrätt under vilken den tingsrätt hör där fastighetsrådet eller miljörådet företrädesvis skall tjänstgöra.

Om det finns särskilda skäl, får Domstolsverket besluta att ett fastighetsråd eller ett miljöråd skall tjänstgöra även vid andra tingsrätter.

Tingsrätten får för ett särskilt mål eller ärende förordna ett fastighetsråd att tjänstgöra som miljöråd eller ett miljöråd att tjänstgöra som fastighetsråd.

ledamotens tjänstgöring ska fördelas mellan tingsrätterna. Om tingsrätterna inte kan enas, avgörs frågan av Domstolsverket.

Om det finns särskilda skäl, får Domstolsverket besluta att en teknisk ledamot ska tjänstgöra även vid andra tingsrätter.

56 § När det gäller frågor om

anställning anses ett fastighetsråd eller ett miljöråd vara anställd i den tingsrätt där fastighetsrådets eller miljörådets tjänstgöring företrädesvis är förlagd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

210

SOU 2009:10

Författningsförslag

47Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

I fråga om förordningen (1998:899 om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd föreskrivs härigenom

dels att 6 a, 7 och 10 §§ samt rubriken före 7 § ska upphöra att gälla,

dels att 4, 6, 11, 20 a och 50 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det i ett mål eller ärende

Om det i ett mål eller ärende

enligt

9 kap.

miljöbalken

är

enligt

9 kap.

miljöbalken

är

fråga om tillstånd till miljöfarlig

fråga om tillstånd till miljöfarlig

verksamhet

 

vars

tillåtlighet

verksamhet

 

vars

 

tillåtlighet

enligt

Naturvårdsverket

bör

enligt

Naturvårdsverket

bör

prövas av regeringen enligt vad

prövas av regeringen enligt vad

som

anges

 

i

17 kap.

3 §

som

 

anges

 

i

17 kap.

3 §

miljöbalken, skall verket i god

miljöbalken, ska verket i god tid

tid innan målet sätts ut till

innan

tillståndsbeslut

meddelas

huvudförhandling

eller

 

till-

anmäla saken till regeringen.

 

ståndsbeslut

meddelas

anmäla

 

 

 

 

 

 

 

 

 

saken till regeringen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6 §

 

 

 

 

 

 

 

 

Tillståndsfrågor

som

avses i

Tillståndsfrågor

som

avses i

5 § prövas av miljödomstolen när

5 §

prövas

av en

koncessions-

det gäller miljöfarlig verksamhet

nämnd för miljöfarlig verksamhet

som i bilagan till denna förord-

och

vattenverksamhet

när

det

ning har beteckningen A och av

gäller

miljöfarlig

verksamhet

länsstyrelsen när det gäller miljö-

som i bilagan till denna

farlig verksamhet som i bilagan

förordning har beteckningen A.

har beteckningen B.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om en

verksamhet

anges

Om en

verksamhet

anges

under rubriken ”Farliga ämnen

under rubriken ”Farliga ämnen

som

innebär

en miljöfarlig

som

 

innebär

en

miljöfarlig

hantering som skall tillstånds-

hantering som ska tillstånds-

prövas

enligt

9 kap.

6 §

prövas

enligt

9 kap.

6 §

211

Författningsförslag

SOU 2009:10

miljöbalken” i avdelning 4 i

miljöbalken” i avdelning 4 i

bilagan,

 

skall

tillståndsfrågor

bilagan,

ska

tillståndsfrågor

prövas

av

miljödomstolen

om

prövas av

en koncessionsnämnd

verksamheten har beteckningen A

som avses i första stycket.

 

 

 

och av länsstyrelsen om verk-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

samheten

har

beteckningen

B

 

 

 

 

 

 

 

 

 

eller C eller inte anges med någon

 

 

 

 

 

 

 

 

 

beteckning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

11 §

 

 

 

 

 

 

 

 

En dom eller ett beslut i ett

Ett beslut i ett tillstånds-

tillståndsmål

 

eller

tillstånds-

ärende ska sändas till Natur-

ärende skall sändas till Natur-

vårdsverket,

länsstyrelsen

och

vårdsverket,

länsstyrelsen

och

den kommunala nämnden. Har

den kommunala nämnden. Har

samråd

med

någon

 

annan

samråd

 

med

någon

annan

myndighet skett i ett ärende, ska

myndighet skett i ett ärende,

beslutet även sändas till den

skall beslutet även sändas till

myndigheten.

Om en

 

sådan

den myndigheten. Om en sådan

dom eller ett sådant beslut rör

dom eller ett sådant beslut rör

verksamhet

som

anges

under

verksamhet

som

anges

under

rubriken

”Jordbruk,

m.m.”

i

rubriken

”Jordbruk,

m.m.”

i

avdelning 1 i bilagan till denna

avdelning 1 i bilagan till denna

förordning ska den även sändas

förordning skall den även sändas

till Statens jordbruksverk.

 

 

 

till Statens jordbruksverk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 a §

 

 

 

 

 

 

 

 

En ansökan om tillstånd till

En ansökan om tillstånd till

mellanlagring,

återvinning

eller

mellanlagring,

återvinning

eller

bortskaffande

av

farligt

avfall

bortskaffande

av

farligt

 

avfall

skall, utöver vad som anges i

ska, utöver

vad

som

anges

i

22 kap.

1 §

miljöbalken,

alltid

19 kap. 6 §

miljöbalken,

 

alltid

innehålla

 

 

 

 

 

 

 

 

innehålla

 

 

 

 

 

 

 

 

1.uppgifter om art och mängd av det farliga avfall som sökanden avser att mellanlagra, återvinna eller bortskaffa,

2.uppgifter om varifrån avfallet kommer, samt

3. uppgifter om var och på vilket sätt avfallet skall mellan- lagras, återvinnas eller bort- skaffas.

3. uppgifter om var och på vilket sätt avfallet ska mellan- lagras, återvinnas eller bort- skaffas.

212

SOU 2009:10 Författningsförslag

50 §

 

 

 

I 18 kap. 1 §, 19 kap. 1 § och

I 18 kap.

1 §,

19 kap. 1 §

23 kap. 1 § miljöbalken finns

miljöbalken

och

i

lagen

bestämmelser om överklagande.

(2010:000) om miljödomstolar

 

finns bestämmelser om över-

 

klagande.

 

 

 

Ett beslut av länsstyrelse eller kommun att enligt 24 kap. 7 § miljöbalken självmant ta upp fråga om omprövning av en verksamhet får inte överklagas.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

213

Vid avgörande av ärenden som avses i 4 § ska hänsyn tas till vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt. Om miljö- domstolen anser att en särskild utredning behövs, får en sådan utredning göras genom att upplysningar begärs från myn- digheter i orten eller på något annat lämpligt sätt. När om- ständigheterna föranleder det, bör en kungörelse om ärendet införas i ortstidning.
Särskilda kostnader för miljödomstolen, som är förena- de med ärendets utredning och avgörande, ska betalas av medel som enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksam- het har betalats för vatten- verksamheten. Miljödomstolen får bestämma att sökanden ska av samma medel få skälig ersättning för sina kostnader i

Författningsförslag

SOU 2009:10

48Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter att 5 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

Vid avgörande av ärenden som avses i 4 § skall miljödom- stolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken.

Vid avgörandet skall hänsyn tas till vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt. Om miljödomstolen anser att en särskild utredning behövs, får en sådan utredning göras genom att upplysningar begärs från myndigheter i orten eller på något annat lämpligt sätt. När omständigheterna föranleder det, bör en kungörelse om ärendet införas i ortstidning.

Särskilda kostnader för miljödomstolen, som är förena- de med ärendets utredning och avgörande, skall betalas av medel som enligt 6 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksam- het har betalats för vatten- verksamheten. Miljödomstolen får bestämma att sökanden skall av samma medel få skälig ersättning för sina kostnader i

214

SOU 2009:10

Författningsförslag

ärendet. ärendet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

215

Den som enligt 10 kap. 16 § miljöbalken är kostnadsansvarig för utredningen beträffande miljöriskområden i ärenden enligt 10 kap. miljöbalken är skyldig att ersätta länsstyrelsens kostnader på sätt som anges i 25 kap. 8 § miljöbalken.
Sökanden är skyldig att ersätta myndighets kostnad för kungörelser och aktförvarare
1. i ärenden om miljökonse- kvensbeskrivning enligt 6 kap. 8 § miljöbalken, och
2. i ärenden om ansökan om tillstånd eller dispens enligt 7 kap. miljöbalken.

Författningsförslag

SOU 2009:10

49Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken att 8 kap. 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

1 §

I ärenden om ansökan om tillstånd till miljöfarlig verks- amhet enligt 9 kap. miljöbalken är sökanden skyldig att ersätta länsstyrelsens kostnader enligt 19 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken för sakkunniga som har tillkallats av länsstyrelsen, för lokaler för sammanträden, för kungörelser i ärendet samt för aktförvarare.

Motsvarande betalnings- skyldighet gäller i ärenden enligt 10 kap. miljöbalken för den som enligt 10 kap. 16 § miljöbalken är kostnadsansvarig för utred- ningen beträffande miljörisk- områden.

Sökanden är skyldig att ersätta myndighets kostnad för kungörelser och aktförvarare

1. i ärenden om miljökonse- kvensbeskrivning enligt 6 kap. 8 § miljöbalken,

2. i ärenden om ansökan om tillstånd eller dispens enligt 7 kap. miljöbalken, och

216

SOU 2009:10 Författningsförslag

3. i ärenden om markavvatt-

 

 

 

 

ning enligt 11 kap. 13 eller 14 §

 

 

 

 

miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

begäran

av

myndigheten

begäran

av

myndigheten

skall

förskott

ersättningen

ska förskott

ersättningen

betalas.

 

 

betalas.

 

 

Bestämmelser om skyldighet

Bestämmelser om skyldighet

för sökanden att ersätta en

för den som fullföljt talan att

miljödomstols

kostnader för

ersätta en miljödomstols kost-

kungörelser m.m. finns i 25 kap.

nader

för kungörelser m.m.

8 § miljöbalken.

 

 

finns i 25 kap. 8 § miljöbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

217

Författningsförslag

SOU 2009:10

50Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1998:1323) om miljödomstolarnas domkretsar

Härigenom föreskrivs att det i förordningen (1998:1323) om miljödomstolarnas domkretsar3 ska föras in en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

1 a §

 

 

 

 

 

Koncessionsnämnden för miljö-

 

farlig verksamhet och vatten-

 

verksamhet i Umeå ska ha

 

samma verksamhetsområde

som

 

miljödomstolen

vid

Umeå

 

tingsrätt.

 

 

 

 

 

Koncessionsnämnden för miljö-

 

farlig verksamhet och vatten-

 

verksamhet i Östersund ska ha

 

samma verksamhetsområde

som

 

miljödomstolen

vid

Östersunds

 

tingsrätt.

 

 

 

 

 

Koncessionsnämnden för miljö-

 

farlig verksamhet och vatten-

 

verksamhet i Stockholm ska ha

 

samma verksamhetsområde

som

 

miljödomstolen

vid

Nacka

 

tingsrätt.

 

 

 

 

 

Koncessionsnämnden för miljö-

 

farlig verksamhet och vatten-

 

verksamhet i Göteborg ska ha

 

samma verksamhetsområde

som

 

miljödomstolen

vid

Vänersborgs

 

tingsrätt.

 

 

 

 

 

Koncessionsnämnden för miljö-

 

farlig verksamhet och vatten-

 

verksamhet i

Malmö

ska

ha

3 Senaste lydelse SOU 2008:31.

218

SOU 2009:10

Författningsförslag

samma verksamhetsområde som miljödomstolen vid Växjö tingsrätt.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

219

Författningsförslag

SOU 2009:10

51Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m.

dels att 4 § ska upphöra att gälla,

dels att 6 och 9-11 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 18 a §, av följande lydelse, dels att rubriken närmast före 17 § ska lyda Underrättelse om

besiktning m.m.

Föreskrifter om behörighet att vara markavvattningssak- kunnig enligt 7 kap. lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksamhet meddelas av Statens jordbruks- verk eller, då det endast är fråga om avvattning av skogsmark, av Skogsstyrelsen.

6 §

Föreskrifter om behörighet att vara markavvattningssak- kunnig enligt 19 kap. 32 § miljöbalken meddelas av Statens jordbruksverk eller, då det endast är fråga om avvattning av skogsmark, av Skogsstyrelsen.

Om det finns särskilda skäl får tillståndsmyndigheten i ett enskilt ärende förordna annan lämplig person att vara sakkunnig.

Innan tillståndsmyndigheten förordnar någon med stöd av första stycket andra meningen, ska Statens jordbruksverk eller Skogsstyrelsen beredas tillfälle att yttra sig.

9 §

 

 

En kopia av domstolens dom

En kopia av tillståndsmyndig-

eller slutliga beslut i ett ansök-

hetens beslut i ett ärende ska

ningsmål skall sändas till Natur-

sändas

till Naturvårdsverket,

vårdsverket, Kammarkollegiet

Kammarkollegiet och länsstyrel-

och länsstyrelsen samt till den

sen samt till den kommun inom

kommun inom vars område

vars

område

verksamheten

verksamheten bedrivs eller som

bedrivs eller som har fört talan i

har fört talan i målet. Har någon

målet.

Har

någon annan

220

SOU 2009:10 Författningsförslag

annan myndighet yttrat sig i

myndighet yttrat sig i målet, ska

målet, skall en kopia sändas

en kopia sändas också till den

också till den myndigheten.

 

myndigheten.

 

En kopia av domstolens dom

En kopia av tillståndsmyndig-

eller slutliga beslut i ansöknings-

hetens beslut i ärende som rör

mål som

rör

vattenverksamhet

vattenverksamhet

som anges i

som anges

i 11 kap. 2 § 1

11 kap.

2 § 1 miljöbalken ska

miljöbalken

skall sändas

till

sändas till Sveriges meteoro-

Sveriges

meteorologiska

och

logiska

och

hydrologiska

hydrologiska institut.

 

institut.

 

 

 

 

 

 

10 §

 

 

 

När en domstol i ett mål om

När en tillståndsmyndighet i

vattenverksamhet har meddelat

ett ärende om vattenverksamhet

en dom som innefattar bestäm-

har meddelat ett beslut som in-

melser till skydd för eller främ-

nefattar bestämmelser till skydd

jande av fisket, skall domstolen,

för eller främjande av fisket, ska

sedan tiden för överklagande av

myndigheten, sedan tiden för

domen har gått ut, skyndsamt

överklagande av beslutet har gått

sända en kopia av de delar av

ut, skyndsamt sända en kopia av

domen

som

innehåller

sådana

de delar av beslutet som inne-

bestämmelser

till Fiskeriverket.

håller

sådana bestämmelser

till

Kopian skall vara försedd med

Fiskeriverket. Kopian ska

vara

ett bevis som anger om domen

försedd med ett bevis som anger

har överklagats eller inte.

 

om beslutet har överklagats eller

 

 

 

 

 

inte.

 

 

 

 

 

 

 

11 §

 

 

 

Sedan ett mål eller ärende om

Sedan ett ärende om mark-

markavvattning avgjorts genom

avvattning avgjorts

genom

ett

en dom eller ett beslut som har

beslut som har vunnit laga kraft,

vunnit laga kraft, skall domstolen

ska tillståndsmyndigheten skynd-

respektive länsstyrelsen

skynd-

samt sända en kopia av beslutet

samt sända en kopia av domen

till Naturvårdsverket, i före-

eller beslutet till Naturvårds-

kommande fall med en förteck-

verket, i förekommande fall med

ning över deltagarna och deras

en förteckning över

deltagarna

andelstal i markavvattningssam-

och deras andelstal i markav-

fälligheten. En kopia ska också

vattningssamfälligheten.

En

sändas till Skogsstyrelsen i fråga

kopia

skall

också

sändas till

om

verksamhet

som

rör

221

Författningsförslag

SOU 2009:10

Skogsstyrelsen i fråga om verksamhet som rör avvattning av skogsmark och till länsstyrel- sen när det gäller andra verk- samheter.

avvattning av skogsmark och till länsstyrelsen när det gäller andra verksamheter.

18 a §

Sedan en dom där till- ståndshavaren enligt 24 kap. 13 eller 13 b §§ miljöbalken har ålagts att utföra ändringar av vattenverksamheten eller vatten- anläggningen eller att utföra försiktighetsmått och skydds- åtgärder har vunnit laga kraft ska miljödomstolen sända en kopia av domen till tillstånds- myndigheten.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

222

SOU 2009:10

Författningsförslag

52Förslag till

förordning om ändring i förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion

dels att 16-21 §§ ska upphöra att gälla,

dels att 15 och 45 §§ ska ha följande lydelse.

15 §

 

 

För sådan miljöprövnings-

För sådan vattenmyndighet

delegation, vattenmyndighet och

och

kampsportsdelegation

som

kampsportsdelegation som an-

anges i 22-30 och 38-40 §§ ska

ges i 16-30 och 38-40 §§ ska det

det

för organisationen

och

för organisationen och verksam-

verksamheten finnas en särskild

heten finnas en särskild arbets-

arbetsordning eller ett särskilt

ordning eller ett särskilt beslut.

beslut.

 

45 §

En länsstyrelse får efter överenskommelse med en annan länsstyrelse mot ersättning ställa någon av sina anställda till den andra länsstyrelsens förfogande för att, som föredragande eller på något annat sätt, delta i handläggningen av ett visst ärende eller en viss ärendegrupp.

Av 4 § förordningen (2010:000) med instruktion för de regionala Koncessions- nämnderna för miljöfarlig verk- samhet och vattenverksamhet framgår att en länsstyrelse i vissa fall utför administrativa uppgifter åt en sådan koncessionsnämnd.

1.Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

2. Ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller omprövning och återkallelse av tillstånd till miljöfarlig verksamhet som före denna förordnings ikraftträdande inletts vid en miljö- domstol ska därefter handläggas av den koncessionsnämnd för

223

Författningsförslag

SOU 2009:10

miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som är behörig enligt förordningen (2010:000) med instruktion för koncessions- nämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

3. Handläggningen av ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet eller omprövning och återkallelse av tillstånd till miljöfarlig verksamhet som före denna förordnings ikraftträdande inletts vid en länsstyrelse och har kungjorts enligt 19 kap. 4 § 1 miljöbalken senast den 30 juni 2010 ska slutföras av länsstyrelsen enligt äldre bestämmelser om ärendet avgörs innan den 31 december 2010. Övriga ärenden ska efter den 1 juli 2010 handläggas av den koncessionsnämnd för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som är behörig enligt förordningen (2010:000) med instruktion för koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Ärenden som inte avgjorts den 31 december 2010 ska därefter överlämnas till den koncessionsnämnd som ska handlägga ärendet enligt de nya bestämmelserna.

224

1 Inledning

Utredningens uppdrag framgår av direktiv som regeringen har beslutat, se bilaga 1–3.

Under arbetet med detta huvudbetänkande har utredningen haft fyra möten med expertgruppen. I januari 2008 anordnade utred- ningen en hearing med ordförandena i länsstyrelsernas miljöpröv- ningsdelegationer. Utredningen har besökt Miljööverdomstolen och samtliga miljödomstolar. Vidare har utredningen vid flera tillfällen deltagit i sammanträden med företrädare för näringslivet, länsstyrelserna, miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna. Utredaren har dessutom besökt högsta förvaltningsdomstolen i Helsingfors. Samråd har ägt rum med andra utredningar med angränsande uppdrag.

Miljöprocessutredningens uppdrag är att presentera förslag som präglas av strävanden mot samordning och förenkling. I delbetänkandet En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) föreslog utredningen att mål enligt plan- och bygglagen (1987:10), PBL i fortsättningen, ska hand- läggas vid miljödomstolarna. Därmed kommer antalet underrätter som handlägger sådana mål att minska från 21 till fem. Förslagen i det betänkandet innebär ett väsentligt ökat antal mål för miljödomstolarna och Miljööverdomstolen att handlägga.

I delbetänkandet Miljödomstolarna, domkretsar, lokalisering och handläggningsregler (SOU 2008:31), föreslog utredningen samma lokalisering som för närvarande av miljödomstolarna. En viss ändring föreslogs i fråga om domstolarnas domkretsar, föranledd av en strävan till samordning med distriktsindelningen för de vattenmyndigheter som avses i 5 kap. miljöbalken. I det andra delbetänkandet sköts frågan om handläggningsregler upp till detta betänkande.

Betänkandena har remissbehandlats. Yttrandena har inte överlämnats till utredningen. Remissutfallet har inte heller kom-

225

Inledning

SOU 2009:10

menterats i de tilläggsdirektiv som beslutades av regeringen den 2 oktober 2008. Utredningen har dock gjort en översiktlig genomgång av de inkomna remissvaren. Sammanfattningsvis måste remissopinionen anses vara positivt inställd till förslagen i de två första delbetänkandena.

En del av remissinstansernas ställningstaganden har gällt regeringens uttalanden i de ursprungliga direktiven. Återkomman- de synpunkter är att man motsätter sig alla ändringar i rådande instansordning, såväl när det gäller PBL som miljöbalken. I dessa avseenden har emellertid regeringen genom sina utredningsdirektiv tydligt begränsat utredningens möjligheter att lämna förslag. En konsekvens av detta är att en nyordning i fråga om bl.a. prejudikat- bildningen måste övervägas för att undvika att målen prövas i fyra instanser och därmed avsevärt försenas.

Vidare har bl.a. Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och ett betydande antal kommuner gjort den invändningen mot förslagen i utredningens första betänkande att en domstols- prövning av överklaganden av detaljplaner kräver tydliga gräns- regler om överprövningens omfattning. Under arbetet med delbetänkandet Prövning av vindkraft (SOU 2008:86) och de regler som gäller för prövning av vindkraftsanläggningar har utredningen haft anledning att ytterligare studera reglerna om detaljplaner i PBL. När det gäller vindkraftverk är det förenat med avsevärda svårigheter att säkert avgöra hur bestämmelserna i 5 kap. 1 § PBL, om krav på att detaljplan ska upprättas, bör tolkas. Utredningen har också funnit att den bestämmelse som redan finns i 13 kap. 8 § PBL om överprövningens omfattning i hög grad tillförsäkrar kommunerna bestämmanderätten över innehållet i planerna. Genom kopplingen i 8 kap. 11 och 12 §§ PBL till detaljplane- reglerna har kommunens detaljplanearbete i högsta grad betydelse för den enskildes rättigheter och skyldigheter, vilket enligt artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter berättigar till en domstolsprövning. Rätten till en sådan prövning finns för närvarande enligt den s.k. rättsprövningslagen. Denna lag ger dock inte möjlighet till samma sorts prejudikatbildning som den ordinära processen. Dessutom innebär även den lagen att inte bara kommunernas utan också regeringens bedömningar underkastas en domstols slutliga prövning.

Utredningen hade under arbetet med det första delbetänkandet ingående diskussioner om överprövningens omfattning. Dessa diskussioner har resulterat i den text som finns på s. 48 i utred-

226

SOU 2009:10

Inledning

ningens första delbetänkande. Där redogörs bl.a. för innehållet i 4 § andra stycket lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regerings- beslut som från flera håll framförts som en lämplig förebild för en regel om domstolsprövningens omfattning. Detta förslag har dock inte återkommit under remissrundan. Inte heller något annat konkret förslag har lämnats i detta avseende. I propositionen 2006/07:98, Ny instansordning för PBL-ärenden, vilken ligger till grund för utredningens uppdrag, sägs inte att utredningen ska överväga en ram för överprövningen. Frågan berördes inte heller av riksdagen. I utredningsdirektiven nämns frågan överhuvudtaget inte. Enligt utredningens mening borde frågan ha tagits upp på ett tydligt sätt i dessa dokument om riksdagen och regeringen hade ansett dess lösning vara av grundläggande betydelse för en ny instansordning för PBL-målen. Kritiken mot utredningens första betänkande i denna del föranleder därför inte något ytterligare ställningstagande från utredningens sida.

Förslagen i de två första delbetänkandena har stor betydelse för utformningen av detta betänkande. Utredningen har mot nyss angiven bakgrund inte anledning att utgå från annat än att förslagen i de två nyss nämnda betänkandena blir genomförda. Detta innebär att utredningen i detta betänkande inte har skäl att ompröva tidigare ställningstagande om miljödomstolarnas antal, lokalisering och domkretsar. I ursprungsdirektiven anges att sådana tillstånds- ansökningar om större miljöfarliga verksamheter, A-verksamheter samt ansökningar om tillstånd till vattenverksamhet som hittills har prövats av miljödomstolarna i fortsättningen ska prövas av förvaltningsmyndigheter. Vidare ska enligt direktiven prövnings- organisationen inte koncentreras till en enda prövningsmyndighet. En annan given utgångspunkt är att domstolsverksamheten ska ha sin tyngdpunkt i första instans och att miljödomstolarna liksom hittills ska ha en anknytning till vissa tingsrätter och alltså inte vara specialdomstolar. En ytterligare utgångspunkt får anses vara att utredningens förslag inte får medföra ökade kostnader för staten. I flera avseenden står det utredningen fritt att utöver de i direktiven berörda frågorna ta upp och föreslå ändringar som har nära samband med uppdraget.

227

2 Bakgrund

2.1Miljölagstiftningens framväxt

När 1908 års dikningslagskommitté utarbetade och 1915 presente- rade ett förslag om en lag om vatten- och luftföroreningar var det meningen att industrins behov av att bedriva verksamhet som kunde förorena skulle vägas mot allmänhetens intresse av en ren och hälsosam miljö. Kommittén föreslog ett koncessionssystem där en nyinrättad tekniskt sakkunnig myndighet skulle pröva frågor om koncession och föreskriva villkor för planerade fabriker. Den skulle även döma i tvister om ersättningsanspråk för miljöskador. De förorenande anläggningarna skulle delas in i tre klasser med hänsyn till graden av förorening och anläggningarnas omfattning. Regeringen skulle bestämma indelningen. Endast de anläggningar som tillhörde första klassen skulle vara underkastade koncessionstvång. För övriga anläggningar skulle koncession vara frivillig. Efter remissbehandling beslutade regeringen att kommitténs förslag inte skulle föranleda någon lagstiftning.

Lagstiftningsbehovet blev åter tydligt när stora utsläpp av orenat avloppsvatten från industrier och samhällen ledde till syrebrist i sjöar och vattendrag med bl.a. fiskdöd som följd. En år 1936 tillsatt utredning föreslog att grundläggande bestämmelser till skydd mot vattenföroreningar skulle föras in i vattenlagen vilket också skedde år 1941. Försöken att åstadkomma åtgärder mot luftföroreningar ledde dock inte till resultat. Utredningens ståndpunkt var att luft- och vattenfrågorna borde behandlas skilda från varandra.

Decennierna efter andra världskriget innebar en snabb ekono- misk och teknisk utveckling vilket medförde en omfattande utbyggnad av industrier. Också den snabba tillväxten av tätorter och av bilismen samt den ökade produktionen av energi med- verkade till att utsläppen av föroreningar ökade kraftigt.

229

Bakgrund

SOU 2009:10

Immissionssakkunniga lade fram ett förslag till lag om luft- förorening, buller och andra immissioner (SOU 1966:65). På förslag av Naturvårdsverket fördes också vattenvården in i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Resultatet blev 1969 års miljöskydds- lag (1969:387).

I miljöskyddslagen samlades bestämmelser till skydd för den yttre miljön mot vattenförorening, luftförorening, buller och andra störningar. Bestämmelserna om vattenföroreningar fördes över från vattenlagen och skärptes. En förvaltningsmyndighet inrätta- des, Koncessionsnämnden för miljöskydd, med uppgift att förpröva bl.a. miljöfarliga industriella verksamheter och avlopps- utsläpp från tätorter.

I förarbetena till miljöskyddslagen hade frågan om tillstånds- myndighet behandlats. Departementschefen slog fast att det var nästan nödvändigt att ha en gemensam prövningsordning för ärenden om vattenförorening och ärenden om andra miljö- störningar från fast egendom. Slutsatsen blev att tillstånds- prövningen enligt den nya lagen borde ske i administrativ ordning, dvs. med Koncessionsnämnden som fristående central prövnings- myndighet och med rätt för Naturvårdsverket att meddela dispens från skyldigheten att söka koncession samt att i dispensbeslutet fastställa villkor om skyddsåtgärder m.m. Departementschefen ansåg att länsstyrelserna borde kopplas in på tillståndsprövningen först efter hand som deras resurser ökade (prop. 1969:28 s. 200 ff.). I miljöskyddslagen infördes ett bemyndigande för regeringen att delegera tillståndsprövningen till länsstyrelserna. Bemyndigandet utnyttjades inte under de första tolv åren som lagen var i kraft.

Dispensförfarandet avskaffades i samband med att viss tillståndsprövning av de mindre miljöfarliga verksamheterna år 1981 lades på länsstyrelserna (prop. 1980/81:92). Därefter fördes allt mer av tillståndsprövningen över från Koncessionsnämnden till länsstyrelserna.

Den första vattenlagen av år 1918 var i huvudsak en exploateringslag. Vattenlagsutredningen, som låg till grund för 1983 års vattenlag, hade till uppgift att utreda om det vatten- rättsliga prövningssystemet kunde konstrueras med miljöskydds- lagen som förebild. I sitt slutbetänkande (SOU 1977:27 s. 162 ff.) föreslog utredningen att frågor om tillstånd till och väsentliga villkor för vattenföretag skulle avgöras i administrativ ordning, beträffande de större företagen av regeringen, beträffande de medelstora företagen av Koncessionsnämnden för miljöskydd samt

230

SOU 2009:10

Bakgrund

beträffande de mindre företagen av länsstyrelsen. Övriga villkors- frågor och skaderegleringsfrågor skulle enligt betänkandet handhas av fastighetsdomstolen vid de sex tingsrätter som då var vatten- domstol. Vattenlagsutredningen konstaterade dock att ett admini- strativt prövningssystem inte var problemfritt. Uppdelningen av prövningen i fråga om tillstånd och skadereglering skulle föranleda visst dubbelarbete förenat med tidsutdräkt. Utredningen uttalade att det i vattenmål av någon betydelse, till skillnad mot i miljö- skyddsärenden, regelmässigt torde förekomma ersättningsanspråk från enskilda sakägare. Enligt utredningen var också vattenverk- samheternas natur sådan att egendom tillhörande annan än verksamhetsutövaren skadades eller behövde tas i anspråk i mycket större omfattning än i miljöskyddsärenden.

I propositionen med förslag till ny vattenlag (prop. 1981/82:130 s. 68 ff.) tog regeringen fasta på de invändningar som kunde anföras mot en administrativ prövning av vattenmål. Regeringen anförde att kraven på effektivitet och snabbhet blir sämre uppfyllda med en uppdelning av tillståndsprövning och skadereglering. Vid den bedömningen beaktades bl.a. att villkorsfrågorna i vattenmål vanligen hänger samman med ersättningsfrågorna, att det många gånger måste bli svårt för en fristående tillståndsmyndighet att rätt avgränsa vilka villkor som kan fastställas utan risk för komplika- tioner vid den efterföljande skaderegleringen vid fastighets- domstolen och att det måste innebära onödigt dubbelarbete och avsevärda kostnader att två myndigheter ska sätta sig in i dessa frågor för att prövningen ska kunna genomföras. Regeringens slutsats blev att man borde behålla det aktuella vattenrättsliga prövningssystemet, dvs. vattendomstolarna skulle pröva samtliga frågor om tillåtlighet, tillstånd, ersättningar och andra villkor med undantag för de tillåtlighetsfrågor som skulle prövas av regeringen. Riksdagen biföll förslaget men Jordbruksutskottet ansåg att ett administrativt prövningssystem borde göras till föremål för ytterligare överväganden (bet. 1982/83:JoU30 s. 40).

2.2Miljöbalken

Regeringen tillsatte år 1989 en kommitté med uppdrag att göra en översyn av miljöskyddslagstiftningen. Ändamålet med utredningen var att utforma förslag till en lagstiftning som skulle bidra till att miljöhänsynen genomsyrade alla samhällssektorer. Miljöskydds-

231

Bakgrund

SOU 2009:10

kommittén presenterade år 1993 ett omfattande förslag till en miljöbalk (SOU 1993:27). Förslaget följdes senare upp med ytterligare en utredning, Miljöbalksutredningen, som presenterade sitt betänkande under år 1996 (SOU 1996:103). Det främsta syftet med förslaget var att den splittrade lagstiftningen på området skulle sammansmältas och samlas till en homogen lagstiftningsprodukt. De processuella bestämmelserna och prövningssystemet skulle också samordnas och anpassas till de materiella reglerna. Tanken var att ett sådant sammansmält system med en enhetlig struktur skulle få betydelse för uppkomsten av en gemensam praxis och bidra till kunskapen om och förståelsen för miljöbalkens mål (prop. 1997/98:45 del 1 s. 458).

I samband med införandet av miljöbalken inrättades fem regionala miljödomstolar och en Miljööverdomstol, tillhörande de allmänna domstolarna. Miljödomstolarna övertog den roll som Koncessionsnämnden för miljöskydd och vattendomstolarna haft som tillståndmyndigheter. Miljödomstolarna skulle också pröva överklaganden i tillsynsärenden inom miljöbalkens tillämpnings- område. Denna uppgift övertog miljödomstolarna från de allmänna förvaltningsdomstolarna. Tillsynsfrågor enligt miljöskyddslagen prövades dock av Koncessionsnämnden för miljöskydd. Vidare skulle miljödomstolarna avgöra ersättningsfrågor av skadestånds- rättslig och intrångsrättslig karaktär.

I propositionen till miljöbalk konstaterade regeringen att Miljö- balksutredningen inte lämnat något förslag i frågan om lämplig- heten av att tillståndsprövning skulle ske i administrativ ordning i första instans. Regeringen ansåg att det mot bakgrund av den inledda vägen mot renodling av domstolarnas uppgifter samt Lagrådets och remissinstansernas synpunkter fanns anledning att överväga om tillståndsprövningen i framtiden borde ligga direkt på miljödomstol eller om frågan skulle prövas av domstolen först efter överklagande av förvaltningsmyndighets beslut. Regeringen angav vidare att en översyn av tillståndsprövningen i första instans snarast skulle inledas (a. prop. s. 461).

I miljöbalkspropositionen behandlades också frågan om till- ståndsprövning hos länsstyrelsen. I propositionen angavs motiven till den nuvarande prövningsorganisationen inom länsstyrelserna bl.a. enligt följande (a. prop. s. 470–473).

Regeringens förslag har som inriktning att länsstyrelserna skall pröva tillståndsfrågor om miljöfarlig verksamhet i samma utsträckning som i dag. Länsstyrelsen skall dock alltid som första instans pröva ärenden

232

SOU 2009:10

Bakgrund

som rör försvaret. Länsstyrelsernas organisation bör utvecklas så att de får ökade möjligheter att effektivisera sin prövning av ärenden om miljöfarlig verksamhet.

Det föreslås därför att regler skall ges om länsstyrelsernas kompetens och sammansättning i frågor om tillståndsprövning till miljöfarlig verksamhet. Prövningen bör ges fastare former för att säkerställa att tillståndsprövningen vid samtliga länsstyrelser uppfyller höga krav på rättssäkerhet. Vidare bör, för att ytterligare effektivisera prövningen, samarbete kunna ske under mera organiserade former mellan flera länsstyrelser.

Regeringen föreslår dessutom att flera av de processuella bestämmelser som gäller för förfarandet i miljödomstol skall tillämpas även på länsstyrelsen.

I dag gäller enligt 5 § länsstyrelseinstruktionen att reglerna i verksförordningen (1995:1322) skall tillämpas på beslutsfattandet i länsstyrelserna. Som huvudregel gäller enligt 21 § verksförordningen att myndighetens chef (i detta fall landshövdingen) är beslutande i frågor som inte skall avgöras av styrelsen eller av personal- ansvarsnämnden men att denne kan delegera beslutsrätten till underordnade tjänstemän genom arbetsordning eller särskilda beslut.

Reglerna i verksförordningen grundas på den s.k. byråkratiska beslutsordningen. Endast en tjänsteman är beslutande i ett ärende och denne fattar beslutet under medverkan av en eller flera underordnade eller sidoordnade tjänstemän. Vid länsstyrelserna är det således landshövdingen som ytterst har beslutanderätten i de flesta frågor. Genom delegationsordningar är dock betydande delar av beslutsfattandet flyttat till lägre nivåer.

Redan i dag utförs den största delen av tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet vid länsstyrelserna.

Fördelningen av ärenden mellan Koncessionsnämnden och läns- styrelserna regleras genom en förteckning som är fogad som bilaga till miljöskyddsförordningen (1989:364). På förteckningen betecknas verksamheter som prövas av Koncessionsnämnden med bokstaven A, verksamheter som prövas av länsstyrelserna med B och verksamheter som är anmälningspliktiga hos kommun med C. Knappt 30 branscher prövas av Koncessionsnämnden och ca 100 av länsstyrelserna. I ett tiotal branscher prövas de största anläggningarna av Koncessions- nämnden och andra av länsstyrelserna.

Länsstyrelserna kommer att ha tre officiellt erkända roller enligt miljöbalken: tillståndsrollen och tillsynsrollen, inkl. rollen som företrädare för det allmänna intresset bl.a. inför miljödomstolen.

Rent allmänt kan sägas att tillståndsrollen bör säras från de övriga rollerna. Tillstånd och tillsyn bör enligt regeringens principiella uppfattning helst inte ligga hos samma myndighet, på samma sätt som ägande och drift bör vara skilt från tillståndsgivning resp. tillsyn. I de här aktuella fallen bör emellertid av praktiska och ekonomiska skäl vid tillståndsprövningen tas till vara den kunskap i sakfrågorna som finns inom länsstyrelsen genom länsstyrelsens övriga roller. En uppdelning

233

Bakgrund

SOU 2009:10

av prövning och tillsyn bör kunna åstadkommas internt inom länsstyrelsen. Regeringen återkommer till rollfördelningen längre fram i detta avsnitt.

Prövningsmyndighet bör ha tillgång till såväl kvalificerad juridisk sakkunskap som sakkunskap om miljöfrågor. Sådan sakkunskap finns redan hos länsstyrelserna.

Vad som bör diskuteras är hur det inom ramen för läns- styrelseorganisationen. dvs. utan att det skapas ett helt fristående administrativt tillståndsorgan, skall kunna åstadkommas ett system, som framstår som tillräckligt självständigt och kompetent för att det skall kunna vinna ett brett förtroende.

Ett förhållande som i sådana sammanhang har diskuterats är avsaknaden av regler för beslutsfattandet. Utan tydliga regler om sammansättning och kompetens i beslutsfunktionen kan det vara svårt att förutse utgången av ett ärende med de anspråk på rättssäkerhet som bör ställas.

Genom att reglera formerna för beslutsfattandet och lägga vikt vid den juridiska hanteringen bör en viktig källa till osäkerhet kunna elimineras. Reglerna bör garantera att inte något tillståndsärende handläggs och avgörs utan medverkan av en tillräckligt erfaren jurist.

Om länsstyrelserna dessutom, som regeringen föreslår, skall tillämpa en del av de processuella regler som gäller för förfarandet i miljödomstolen kommer rättssäkerheten att öka ytterligare. Vilka bestämmelser som bör tillämpas av länsstyrelserna framgår av författningskommentaren, se avsnitt 5.1.19.

Tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet rör förhållanden av stor betydelse såväl allmänt sett som för enskilda människor. Höga krav på rättssäkerhet bör således ställas. Regeringen föreslår därför att det vid varje länsstyrelse bör inrättas en miljöprövningsmyndighet. Miljöprövningsmyndigheter får dock samverka. Prövningsmyndig- heten skall pröva tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt B-listan.

Miljöprövningsmyndigheten bör inrättas genom en särskild förordning.

Lagrådet anför att tanken i remissen tydligen är att en organisatorisk enhet som är administrativt inordnad i länsstyrelsen skall pröva tillståndsfrågor under full självständighet vid ärendehandläggningen. Det ter sig dock enligt Lagrådets mening inte rättsligt adekvat att beteckna en sådan inom länsstyrelsens ram inordnad prövningsenhet – som med lagregleringens utformning får antas skola besluta på länsstyrelsens vägnar och i dess namn – som en särskild förvaltnings- myndighet. Frågan vilken ställning och benämning som den tillståndsprövande enheten hos länsstyrelsen skall ha kräver ytterligare överväganden under beredningen.

Som Lagrådet antyder skall prövningen ske under full självständighet. Det är alltså inte fråga om en fristående särskild förvaltningsmyndighet. En helt adekvat benämning är svårt att finna. Regeringen anser dock att det trots Lagrådets påpekanden går att

234

SOU 2009:10

Bakgrund

använda beteckningen miljöprövningsmyndighet. Ytterligare över- väganden får ske under den fortsatta beredningen.

I miljöprövningsmyndigheten fattar ledamöterna, en jurist och en miljösakkunnig, kollegiala beslut.

Juristen i miljöprövningsmyndigheten skall vara lagfaren och erfaren i domarvärv, dvs. skall ha minst notariemeritering och särskild erfarenhet av rättsliga frågor enligt miljöbalken. Den miljösakkunnige skall ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning. Den sakkunnige skall enligt regeringens förslag ha särskild erfarenhet av miljöfrågor.

Juristen och den miljösakkunnige fattar besluten om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Miljöprövningsmyndigheten bör kunna besättas med personal som redan är verksamma inom länsstyrelsen.

Tillståndsärendena bör handläggas av juristen. Eventuella nödvändiga beslut under handläggningen tas av prövningsmyndigheten (juristen ensam). Handläggaren på miljövårdsenheten, som företräder ”det allmänna intresset”, skall avsluta sin beredning genom att avge länsstyrelsens yttrande till prövningsmyndigheten. Yttrandet, med länsstyrelsens förslag till villkor m.m., kommuniceras sedan av prövningsmyndigheten med sökanden och övriga berörda.

Om ärendet prövas utan offentligt sammanträde föredras ärendet av miljöhandläggaren för prövningsmyndigheten, som därefter meddelar beslut. Föredraganden har inte rätt att delta i beslutet. Om ärendet prövas vid offentligt sammanträde får handläggaren företräda det allmänna intresset vid sammanträdet. På så sätt uppstår ett tydligt partsförhållande mellan det allmänna intresset och övriga berörda sakägare inför prövningsmyndigheten.

Med det föreslagna systemet kommer länsstyrelsens roll enligt miljöbalken att fördelas så att tillståndsfrågor ligger på miljöpröv- ningsmyndigheten vid länsstyrelsen, medan tillsyn inkl. företrädarskap för allmänna intressen ligger på länsstyrelsen som sådan.

Som länsstyrelsen i Jämtlands län anfört är inte avsikten att skapa behov av nya tjänster inom länsstyrelsen. Tjänstemännen kan ha arbetsuppgifter utanför miljöprövningsmyndigheten.

Genom att länsstyrelsernas prövning ges fastare former på sätt regeringen nu föreslagit kan förutsättningarna för att flytta över mål från A-listan till B-listan öka. I framtiden bör länsstyrelsen kunna pröva flera ärenden på A-listan än i dag.

De miljöprövningsmyndigheter som det talas om i propositionen motsvaras av länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer.

235

Bakgrund

SOU 2009:10

2.3Miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet

2.3.1Miljöfarlig verksamhet

Begreppet miljöfarlig verksamhet definieras i 9 kap. 1 § miljö- balken. Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all användning av mark, byggnader eller anläggningar som kan ge upphov till utsläpp till mark eller vatten eller till andra störningar för människor eller miljö. Exempel på miljöfarliga verksamheter är kärnkraftverk, järnverk, skjutbanor, jordbruk med djurhållning, sjukhus och motorbanor.

För att bedriva vissa typer av miljöfarlig verksamhet krävs det tillstånd. Vid prövningen av miljöfarlig verksamhet beslutas om tillstånd ska lämnas och om de villkor som behövs för att begränsa skador och andra olägenheter som kan orsakas av verksamheten. Eventuella civilrättsliga frågor prövas inte samtidigt med tillståndsfrågan. Om en sakägare anser att han lidit skada med anledning av en verksamhet, får han i en ansökan om stämning yrka ersättning för skadan. Den som behöver tillgång till mark för att bedriva miljöfarlig verksamhet kan inte få den frågan prövad vid tillståndsprövningen. Det finns i stället bestämmelser i t.ex. expropriationslagen (1972:719) och fastighetsbildningslagen (1970:988) som kan göra det möjligt att få tvångsvis tillträde till mark.

I dag sker tillståndsprövningen av vattenverksamheter och stora miljöfarliga verksamheter (A-verksamheter) i första instans vid de fem miljödomstolarna. Tillståndsprövningen av mindre omfattande miljöfarliga verksamheter (B-verksamheter) sker vid de särskilda miljöprövningsdelegationerna vid de 21 länsstyrelserna. Det finns ytterligare en kategori miljöfarliga verksamheter (C-verksamheter). Sådana verksamheter kräver inte tillstånd men väl en anmälan till tillsynsmyndigheten, vilken i de allra flesta fall är den kommunala nämnd som handlägger miljöskyddsfrågor.

De olika prövningsnivåerna anges i en bilaga till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (FMH-bilagan).

Bilagan omfattar 260 verksamhetskategorier under 31 huvud- rubriker och lika många underrubriker. Av dessa punkter är 40 A-verksamheter, 108 B-verksamheter och 112 C-verksamheter.

Det första avsnittet i FMH-bilagan har huvudrubriken ”JORDBRUK M.M.”. med underrubriken ”Djurhållning m.m.”.

236

SOU 2009:10

Bakgrund

En verksamhet ska stämma med såväl huvudrubriken som under- rubriken för att den ska omfattas av en verksamhetsbeskrivning.

Vanligt förekommande uttryck i FMH-bilagan är ”… för en produktion av…”. Uttrycket tar fasta på den produktionsmängd som utövaren har för avsikt att tillverka (ansökt eller anmäld mängd), eller den faktiska omfattningen på verksamheten. Normalt omfattar angiven produktionsmängd inte spill. Anläggningens kapacitet är i sig inte avgörande för tillståndsplikten. Formu- leringen ”anläggning för…” innebär att anläggningen är avsedd för den verksamhet som anges. Syftet med anläggningen är alltså avgörande.

Ibland kan en verksamhet omfattas av flera verksamhets- beskrivningar i olika avsnitt i FMH-bilagan. I sådana fall gäller att samtliga för verksamheten tillämpliga koder som framgår av FMH- bilagan anges i tillståndsansökan/anmälan. Den punkt som har högst prövningsnivå avgör alltid var verksamheten ska tillstånds- prövas.

För att illustrera skillnaderna mellan de olika nivåerna på verksamheterna kan följande exempel anges.

Under rubriken ”Massa, papper och pappersvaror” framgår att anläggning för framställning av pappersmassa av trä eller andra fibrösa material eller av mer än 10 000 ton returfibermassa per kalenderår är en tillståndspliktig A-verksamhet enligt punkten 21.10. Av punkten 21.20 framgår att en anläggning för framställ- ning av mer än 1 ton returfibermassa per kalenderår är en B-verksamhet om inte verksamheten är tillståndspliktig enligt 21.10. Innebörden är att en anläggning för 10 001 ton returfiber- massa tillståndsprövas av miljödomstolen medan en anläggning för 9 999 ton prövas av miljöprövningsdelegationen.

Ett ytterligare exempel på skillnaderna mellan A- och B-verksamheter är bestämmelserna om deponering av avfall. En anläggning för deponering av annat avfall än inert eller farligt avfall är enligt 90.290 en tillståndspliktig A-verksamhet om den tillförda mängden av avfall är större än 100 000 ton per kalenderår. I punkten 90.300 framgår att en dylik anläggning utgör en B-verksamhet om den tillförda mängden avfall är större än 2 500 ton per kalenderår om verksamheten inte är tillståndspliktig enligt föregående punkt. I detta exempel prövas alltså en anläggning för 100 001 ton av miljödomstolen medan en anläggning för 99 999 ton prövas av miljöprövningsdelegationen.

237

Bakgrund

SOU 2009:10

Ovan anförda exempel visar på verksamheter som kan utgöra tillståndspliktiga A- alternativt B-verksamheter trots att det är fråga om samma slags verksamhet. Skillnaden ligger i verksam- heternas storlek och således den påverkan de har på den omgivande miljön.

Förändringar i FMH-bilagan

FMH-bilagan har reviderats och ändringarna trädde i kraft den 1 januari 2008 (SFS 2007:674).

Före revideringen uppgick det totala antalet tillståndspliktiga verksamheter i landet till ca 6 000, uppdelat på 500 A-verksamheter och 5 500 B-verksamheter. Ändringarna i bilagan innebär en minskning av antalet tillståndspliktiga verksamheter till färre än 5 000 (exklusive täkter).

Ändringarna i bilagan minskar antalet tillsynsobjekt för läns- styrelserna. Ungefär 50 A-verksamheter har hamnat på B-listan. Från B-listan till C-listan har 1 000–1 300 ärenden flyttats.

Undantag från tillstånds- eller anmälningsplikt för husbehovs- täkter har tagits bort för att uppfylla ett direktiv från EU om miljökonsekvensbeskrivningar. Husbehovstäkter för torv större än 150 hektar eller berg större än 25 hektar har därför blivit tillståndspliktiga. För mindre berg- eller torvtäkter har anmälningsplikt införts.

2.3.2Vattenverksamhet

Med vattenverksamhet avses verksamheter eller åtgärder som syftar till att förändra vattnets djup eller läge, avvattna mark, leda bort grundvatten eller öka grundvattenmängden genom tillförsel av vatten. Exempel på vattenverksamhet är anläggningar av pirar, dammar, bryggor, vägtrummor, broar i vatten, grävning och muddring, rensning av vattendrag, dikning och annan markavvatt- ning, uttag av vatten, vattennivåreglering i sjöar m.m. I princip krävs det tillstånd till all slags vattenverksamhet.

Ansökan om tillstånd till vattenverksamhet prövas normalt av miljödomstolarna. Tillstånd till markavvattning prövas i de flesta fall av länsstyrelserna. För vissa mindre vattenverksamheter krävs i stället för tillstånd att verksamheterna anmäls innan de påbörjas.

238

SOU 2009:10

Bakgrund

Det finns vidare flera undantag från huvudregeln om tillståndsplikt. Tillstånd behövs exempelvis inte för vattentäkt för en- eller tvåfamiljsfastighets eller jordbruksfastighets husbehovsförbrukning eller värmeförsörjning. Ett annat undantag gäller utförande av anläggningar för odling av fisk, musslor eller kräftdjur liksom utförande av anläggningar för utvinnande av värme, om åtgärden inte avser vattentäkt. Anläggningar av detta slag kräver emellertid normalt tillstånd eller anmälan enligt 9 kap. miljöbalken som miljöfarlig verksamhet. Förutom ovan nämnda undantag från tillståndsplikten finns en bestämmelse i 11 kap. 12 § miljöbalken att tillstånd eller anmälan inte behövs om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksam- hetens inverkan på vattenförhållandena.

För vattenverksamhet gäller vidare enligt 11 kap. 6 § miljöbalken att en verksamhet får bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheten av den. Bestämmelsen är en särskild hänsynsregel enligt vilken det ställs krav på en samhällsekonomisk nytta för att tillstånd ska ges. För att en ansökan om tillstånd till vattenverksamhet ska tas upp till prövning krävs att sökanden har rådighet över vattnet inom det område där verksamheten ska bedrivas.

I ett mål om vattenverksamhet prövar miljödomstolen både till- ståndsfrågan samt frågor om tvångsvis tillträde till mark och ersättning för skada orsakad av verksamheten, dvs. civilrättsliga frågor. Tillstånd till en vattenverksamhet ska förenas med de villkor som behövs för att begränsa verkningarna av verksamheten, till exempel i fråga om åtgärder till skydd för fisket och andra skadeförebyggande åtgärder. Miljöbalken innehåller regler om tvångsvis tillträde till mark.

I mål om vattenverksamhet styrs prövningen av frågor om ersättning på grund av skada eller intrång av rättegångsbalkens regler om dispositiva tvistemål. Domstolen är i princip bunden av parternas yrkanden och grunder, vilket bl.a. innebär att parterna kan förlikas i ersättningsdelen.

Sökanden i mål om vattenverksamhet ska enligt huvudregeln ersätta sakägare för rättegångskostnader vid prövning i miljödom- stol. Ersättningen avser både tillståndsfrågan och de civilrättsliga frågor som prövas i målet. I mål om miljöfarlig verksamhet har en sakägare inte rätt till ersättning för rättegångskostnader. Om en sakägare ansökt om stämning med yrkande om ersättning för skada

239

Bakgrund

SOU 2009:10

orsakad av verksamheten gäller rättegångsbalkens regler, vilket innebär att den som förlorar målet ska ersätta motpartens rättegångskostnader.

En utförligare redovisning av de civilrättsliga frågor som kan uppstå i mål om vattenverksamhet finns i avsnitt 4.

240

3 Prövningsmyndigheter

3.1Gällande ordning

3.1.1Miljödomstolarna

Tillståndsprövningen av större miljöfarliga verksamheter samt av vattenverksamheter sker för närvarande vid miljödomstolarna. Det finns fem miljödomstolar. De ingår i tingsrättsorganisationen och finns vid tingsrätterna i Umeå, Östersund, Nacka, Vänersborg och Växjö.

Miljödomstolarnas sammansättning m.m.

Miljödomstolen består av en ordförande som ska vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen. Ett miljöråd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga leda- möterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksam- hetsområdet för Naturvårdsverket. Ordföranden i miljödomstolen bestämmer med hänsyn till målets beskaffenhet om den andre sakkunnige ledamoten ska ha erfarenhet av industriell eller kommunal verksamhet. Är det fråga om ett kommunalt avlopps- reningsverk som är föremål för prövning faller det sig naturligt att välja en sakkunnig med erfarenhet från kommunal verksamhet och lika naturligt är det att välja en sakkunnig med erfarenhet av industriell verksamhet om prövningen gäller t.ex. en skogsindustri. Lika självklart är inte valet när en industriell verksamhet ska prövas, där kommunen har ett avgörande inflytande på verksamheten oavsett om den drivs i kommunal eller någon annans regi. Det kan t.ex. gälla förbränningsanläggningar av olika slag. Dessa bestäm- melser om ledamöterna i en miljödomstol motsvarar vad som gällde

241

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

för Koncessionsnämnden för miljöskydd (jfr prop. 1997/98:45 del 1 s. 467 f.).

I 20 kap. 5 § första stycket miljöbalken finns ytterligare regler om miljödomstolens domförhet. Miljödomstolen är, enligt huvud- regeln, domför med ordföranden och ett miljöråd vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling. Detsamma gäller när mål får avgöras med en domare enligt bestämmelserna i 1 kap. 3 a § andra eller tredje stycket rättegångsbalken, dvs. när huvudförhandling hålls i förenklad form respektive när målet är av enkel beskaffenhet eller parterna samtycker till att en domare avgör målet. Avgörs sådana mål i sak utan huvudförhandling ska dock den samman- sättning som anges i 20 kap. 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet. Andra stycket i 20 kap. 5 § gäller mål där förvaltningsprocesslagen (1971:291), förvaltningsprocesslagen i fortsättningen, är tillämplig, dvs. mål som inletts i en kommun eller en förvaltningsmyndighet eller som gäller utdömande av vite. Huvudregeln är där att rätten består av ordföranden och ett miljöråd, men med möjlighet för rätten att bestämma att även två sakkunniga ska delta i prövningen. Vid prövning av tillståndsfrågor som överklagats ska dock rätten enligt tredje stycket ha den större sammansättningen om inte målet är av enkel beskaffenhet. Rätten måste alltså alltid bestå av minst en lagfaren ordförande och ett miljöråd, även om beslutet endast avser en processuell fråga eller en avskrivningsåtgärd på grund av en återkallelse.

Ordförande i miljödomstolen utses av tingsrätten. I likhet med vad som gäller för rådmän anställs miljöråd och – i fastighetsdom- stolarna – fastighetsråd med fullmakt genom beslut av regeringen efter förslag av Domarnämnden. Sakkunniga ledamöter i miljö- domstol förordnas av Domarnämnden. Såväl miljöråden som fastighetsråden anställs gemensamt för de tingsrätter som är miljödomstol eller fastighetsdomstol. Domstolsverket beslutar vid vilken tingsrätt ett miljöråd eller fastighetsråd företrädesvis ska ha sin tjänstgöring förlagd och vid vilka tingsrätter miljörådet eller fastighetsrådet därutöver ska tjänstgöra. De tingsrätter som berörs bestämmer sedan hur tjänstgöringen ska fördelas mellan dom- stolarna. Tingsrätten får för ett särskilt mål eller ärende förordna ett miljöråd att tjänstgöra som fastighetsråd eller ett fastighetsråd att tjänstgöra som miljöråd. Fastighetsråden har utbildning som lantmätare och långvarig erfarenhet av fastighetsbildning och

242

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

fastighetsvärdering. Miljödomstolarna kan vid behov utnyttja denna kompetens genom att utse fastighetsråd att tjänstgöra vid avgörandet av vissa miljömål.

Utredningen har i det första delbetänkandet, En ny instansordning för mål enligt plan- och bygglagen (SOU 2007:111) med hänsyn tagen till den nya uppgiften att handlägga mål PBL föreslagit vissa ändringar i fråga om miljödomstolarnas domförhet och miljörådens kompetens.

Förutom rådmän, miljöråd och sakkunniga ledamöter finns i miljödomstolarna föredragande som bereder målen. Samtliga miljö- domstolar har fast anställda föredragande. Dessa har viktiga uppgifter vid beredningen av målen. I vissa miljödomstolar finns också tingsfiskaler och tingsnotarier som arbetar med miljömålen. Flertalet av de fast anställda föredragandena har bakgrund som jurister och vissa har tidigare arbetat med miljöfrågor. En del föredragande har erfarenhet från arbete vid länsstyrelsen eller har varit notarier i länsrätt. Mål som överklagas till miljödomstol bereds normalt av föredragandena. De bereder målen självständigt, skriver förslag till dom och föredrar målen för rätten. När det gäller de s.k. ansökningsmålen är det normalt rådmän eller miljöråd som sköter beredningen innan målen sätts ut till huvudförhandling. Föredragandena deltar således endast i mindre utsträckning vid beredningen av dessa mål.

Miljödomstolarnas personal

Vid Nacka tingsrätt handläggs miljö- och fastighetsmålen på två enheter. På dessa enheter finns 9 rådmän, 1 tingsfiskal, 4 miljöråd, 3 fastighetsråd, 2 notarier, 6 beredningsjurister och 12 berednings- sekreterare. Vid dessa enheter handläggs också en fjärdedel av överklagade utsökningsärenden för Stockholms län. Fastighets- råden tjänstgör även vid andra domstolar.

I Umeå tingsrätt tjänstgör vid enheten för fastighetsmål och miljömål 3 rådmän, 2 miljöråd, 1 beredningsjurist och 3 domstols- sekreterare. Fastighetsrådet är placerat vid en annan tingsrätt.

Miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt, som också är fastighetsdomstol, leds av en chefsrådman och är indelad i två rotelgrupper. Rotelgrupp 1 består av 2 rådmän, 2 miljöråd, 2 beredningsjurister och 2 domstolssekreterare. Rotelgrupp 2 består förutom av chefsrådmannen av 2 rådmän, 2,5 miljöråd (en

243

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

miljörådstjänst delas med Växjö tingsrätt), 2 beredningsjurister och 3 domstolssekreterare. Fastighetsmålen är fördelade på båda rotelgrupperna. För fastighetsmålen finns ett fastighetsråd, som också tjänstgör vid andra domstolar.

Miljödomstolen vid Växjö tingsrätt är indelad i fem rotlar, var och en med en rådman som chef. Vid miljödomstolen tjänstgör fem miljöråd som delar förstainstansmålen mellan sig med utgångs- punkt i respektive miljöråds specialområde (en miljörådstjänst delas med Vänersborgs tingsrätt). För beredning av mål finns 4 beredningsjurister. I miljödomstolen finns 4 domstolssekreterare. Fastighetsmålen är fördelade på fyra rotlar. För fastighetsmålen finns ett fastighetsråd som också tjänstgör i andra fastighets- domstolar.

Avdelning 2 vid Östersunds tingsrätt består av tre rotlar och utgör miljödomstol. Där handläggs även fastighetsmålen och en liten del av tvistemålen samt vissa domstolsärenden. Vid avdel- ningen tjänstgör 1 chefsrådman, 2 rådmän, 4 domstolssekreterare, 3 miljöråd och 1 beredningsjurist. Fastighetsrådet är placerat vid en annan tingsrätt.

Målstatistik1

Hur respektive domstol väljer att prioritera påverkar hand- läggningstiderna för de olika måltyperna. Omloppstiderna skiljer sig åt ganska markant mellan de olika miljödomstolarna, med en differens om nästan tio månader. Ansökningsmålen utgör i majoriteten av miljödomstolarna ca 30 procent av samtliga mål. I Umeå utgör ansökningsmålen ca 40 procent av samtliga mål. I vissa miljödomstolar tar det vanligtvis dubbelt så lång tid att få ett ansökningsmål avgjort jämfört med övriga måltyper medan skillnaderna i andra miljödomstolar är marginella. Mål om miljö- farlig verksamhet tar, oavsett om det är fråga om ansökningsmål eller överklagandemål, i de flesta miljödomstolar normalt betydligt längre tid att avgöra än övriga måltyper.

Miljödomstolarna fick tillsammans under åren 2005–2007 in i genomsnitt 1 658 mål per år. Under perioden avgjorde miljödom- stolarna i genomsnitt 1 652 mål. I samtliga miljödomstolar ökade antalet inkomna mål totalt under perioden. I alla miljödomstolar är

1 Se bilaga 4.

244

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

antalet inkomna s.k. förstainstansmål färre än antalet överklagade mål.

Antalet inkomna mål om A-verksamheter som i vid bemärkelse handlat om tillstånds- och villkorsfrågor har varit ungefär 100 per år (2005–2007) vid miljödomstolarna. Av dessa kan ca 80 mål uppskattas avse fullständiga tillståndsprövningar enligt miljöbalken. Motsvarande siffror för under perioden avgjorda mål är 100 respek- tive 75. Vad gäller vattenverksamheter uppgår under samma period antalet inkomna mål som i vid bemärkelse handlat om tillstånds- och villkorsfrågor till ungefär 260 per år vid miljödomstolarna. Av dessa utgör cirka 200 fullständiga tillståndsprövningar enligt miljöbalken. Siffrorna för under perioden avgjorda mål är 290 respektive 210.

Miljödomstolarnas domkretsar

I delbetänkandet Miljödomstolarna – domkretsar – lokalisering – handläggningsregler (SOU 2008:31) har utredningen föreslagit att huvudavrinningsområdena även i fortsättningen ska ligga till grund för miljödomstolarnas domkretsindelning, men har också föreslagit att domkretsarna ändras och anpassas till indelningen av landet i vattendistrikt.

En anpassning av miljödomstolarnas domkretsar till landets indelning i vattendistrikt medför bl.a. att vattenmyndigheterna och de myndigheter som prövar frågor om tillstånd och omprövning inom ramen för t.ex. ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 4–8 §§ miljöbalken och 6 kap. förordningen (2004:660) om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön har samma geografiska ansvars- område. Den geografiska enhetligheten bedöms vara en god utgångspunkt även för framtida samordningssträvanden.

3.1.2Miljöprövningsdelegationerna

Miljöprövningsdelegationernas organisation

Efter beredningen i regeringskansliet inför ikraftträdandet av miljö- balken kom intentionerna i miljöbalkspropositionen om tillstånds- prövningen vid länsstyrelserna (jämför ovan avsnitt 2.2) att genomföras på följande sätt.

245

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

Det tillståndsgivande organet inom länsstyrelsen kom att betecknas miljöprövningsdelegation. I förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion (länsstyrelseinstruktionen) finns före- skrifter om dessa miljöprövningsdelegationer (16–21 §§). Således ska det inom varje länsstyrelse finnas en miljöprövningsdelegation för ärenden som enligt miljöbalken ska prövas av länsstyrelsen. Det är ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet, som har delegerats till länsstyrelsen enligt 9 kap. 8 § miljöbalken. Vidare är det ärenden enligt 24 kap. 3 och 5 §§ miljöbalken om återkallelse av tillstånd, omprövning av tillstånd samt ändring och upphävande av villkor eller andra bestämmelser i beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Förlängning av igångsättningstid enligt 24 kap. 2 § andra stycket miljöbalken och omprövning av villkor m.m. på begäran av tillståndshavaren enligt 8 § samma kapitel prövas enligt praxis av miljöprövningsdelegationen. Även frågor om tillstånd till täktverksamhet prövas av delegationen.

Miljöprövningsdelegationen ska bestå av en ordförande och en miljösakkunnig. För ordföranden ska det finnas en ersättare. Alla är tjänstemän i länsstyrelsen. Ordföranden i miljöprövnings- delegationen ska vara jurist med domarerfarenhet och ska ha särskild erfarenhet av miljöfrågor och andra frågor som behandlas i miljöbalken. Dessa krav gäller även för ordförandens ersättare. Med domarerfarenhet avses som minst tjänstgöring som notarie vid tingsrätt eller länsrätt. En miljösakkunnig ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av frågor om skydd för människors hälsa och miljön.

Ärenden vid miljöprövningsdelegationen bereds av anställda vid länsstyrelsen i samråd med ordföranden. Denne får ensam vidta förberedande åtgärder samt meddela beslut om avskrivning. Beslut i övriga frågor fattas av ordföranden och den miljösakkunnige gemensamt. Kan de inte enas gäller den mening som företräds av ordföranden. Andra än ordföranden och den miljösakkunnige har inte rätt att delta i miljöprövningsdelegationens beslut. Den personal som bereder ärendena för miljöprövningsdelegationen har i de allra flesta fall någon form av akademisk utbildning. Hos läns- styrelserna är frågor om tillstånd och tillsyn integrerade såtillvida att samma personer sysslar med båda områdena och på så vis kan utnyttja sin sakkunskap.

Vid tjänstgöring utanför miljöprövningsdelegationen får ord- föranden eller ersättare för ordföranden inte besluta i eller delta i handläggningen av ärenden som avser yttranden till miljödomstol i

246

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

sådana ärenden som anges i länsstyrelseinstruktionen och som i första instans prövas av miljödomstol. Ordföranden eller ersättaren för denne får inte heller besluta eller delta i handläggning av ärenden som avser tillsyn över miljöfarlig verksamhet som är tillståndspliktig enligt vad som följer av 9 kap. 6 § miljöbalken, yttranden i ärenden enligt 17 kap. miljöbalken eller sådan verksam- het som i övrigt kan komma att prövas av miljöprövnings- delegationen. Vid tillämpning av 7 a § förvaltningsprocesslagen och 22 kap. 6 § miljöbalken får ordföranden eller ersättare för ordföranden inte företräda länsstyrelsen inför miljödomstol som den enskildes motpart. Protokoll ska föras över sammanträde där miljöprövningsdelegationen fattar beslut enligt 16 § länsstyrelse- instruktionen. Ytterligare bestämmelser om förfarandet i miljöprövningsdelegationen finns i 19 kap. miljöbalken.

En miljösakkunnig får enligt länsstyrelseinstruktionen inte delta i handläggningen av ett ärende som avser efterlevnaden av ett tillståndsbeslut av miljöprövningsdelegationen om han eller hon har deltagit i tillståndsbeslutet. Om ett beslut av miljöprövnings- delegationen överklagas, får en miljösakkunnig som deltagit i beslutet inte företräda länsstyrelsen inför miljödomstol som den enskildes motpart.

Ordföranden och ersättare för ordföranden i en miljöprövnings- delegation utses enligt länsstyrelseinstruktionen av regeringen för bestämd tid efter anmälan av landshövdingen. Förordnandet löper för närvarande under tre år. Länsstyrelsen utser efter samråd med ordföranden miljösakkunniga i det antal som behövs för verksam- heten.

Miljöprövningsdelegationernas arbetsformer, m.m.

I dagens situation kan personalen vid miljöprövningsdelegationerna i de flesta fall inte arbeta på heltid med tillståndsärenden eftersom antalet ärenden är för litet vid varje delegation. Detta medför att ärendena normalt handläggs av personer som också har andra uppgifter inom länsstyrelsen, bland annat i fråga om tillsyn över miljöfarliga verksamheter. Ordföranden och den miljösakkunnige kan därför för det mesta inte ägna sig åt tillståndsprövning på heltid. Det förekommer ett samarbete mellan länsstyrelserna så till vida att den som är ordförande för miljöprövningsdelegationen i ett

247

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

län för det mesta också är ersättare för ordföranden i ett eller flera andra län.

Enligt Miljöbalkskommittén (SOU 2004:38 s. 39) avgjorde de 21 miljöprövningsdelegationerna år 2002 sammanlagt 360 avgöran- den om B-verksamheter. Då är beslut om villkorsändring och andra begränsade prövningar inte inräknade.

I sammanställningar av länsstyrelsernas årsredovisningar för åren 2004–2007 finns uppgifter om delegationernas verksamhet. Av statistikuppgifter i årsredovisningarna kan utläsas det totala antalet ärenden som inkommit och handlagts på respektive miljöpröv- ningsdelegation, se bilaga 5.

Antalet inkomna ärenden för de 21 miljöprövningsdelega- tionerna var 817 för år 2004, 1 148 år 2005, 1 343 år 2006 och 1 224 för år 2007. Under respektive år avgjordes 838, 1 009, 1 436 och 1 389 ärenden. Av det totala antalet avgjorda ärenden är ungefär hälften tillståndsärenden.

De genomsnittliga handläggningstiderna i miljöprövningsdele- gationerna redovisas i dagar och varierar avsevärt mellan de olika delegationerna. Beräknar man genomsnittet för åren 2005–2007 blir den ungefärliga genomströmningstiden 330 dagar. Variationerna mellan de olika länsstyrelserna är dock avsevärd. År 2007, exempelvis, användes i genomsnitt 707 dagar för miljöprövnings- delegationen i Jönköping att avgöra ett ärende medan delegationen i Jämtland under samma period hade en genomströmningstid om 63 dagar per ärende.

För miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen i Västra Götalands län, som är den miljöprövningsdelegation som hanterar flest antal ärenden, går det åt sammanlagt ungefär en årsarbetskraft för ordföranden och dennes ersättare. Det finns tre miljösak- kunniga i länet och dessa arbetar ungefär en tredjedel av sin tid för miljöprövningsdelegationen, vilket innebär att det totalt sett blir en årsarbetskraft för en miljösakkunnig i länet. Ärendena handläggs av personal på miljöskyddsenheten som ägnar sig åt både tillsyns- och tillståndsärenden. Det arbetar ca 50 personer på miljöskydds- enheten. Ungefär hälften av dem är involverade i tillståndärenden. År 2006 ansvarade varje handläggare på miljöskyddsenheten för i genomsnitt fem ärenden hos miljöprövningsdelegationen. Enligt årsredovisningen för år 2006 var den totala budgeten för miljö- tillsyn 35 982 000 kr, motsvarande 55,68 årsarbetskrafter.

Länsstyrelsen i Skåne län redovisade en kostnad på 19 248 000 kr, motsvarande 23,54 årsarbetskrafter för verksamhetsgrenen miljö-

248

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

tillsyn. För tillsynen av vattenverksamhet (Vv) redovisades en kostnad på 1 553 000 kr, motsvarande 2,01 årsarbetskrafter. Mot- svarande siffror för miljöfarlig verksamhet (Mf) var 2 935 000 kr och 5,12 årsarbetskrafter. För Stockholms län redovisades den totala kostnaden för miljötillsynen till 13 727 000 kr, motsvarande 20,9 årsarbetskrafter. Därav åtgick 2 443 000 kr eller 3,4 årsarbets- krafter till tillsyn av miljöfarlig verksamhet och 1 084 000 kr eller 2,3 årsarbetskrafter för tillsyn av vattenverksamhet.

Motsvarande siffror för några andra länsstyrelser framgår av följande tabell.

Tabell 3.1

Länsstyrelsernas kostnader för miljötillsyn

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Umeå

Luleå

Härnösand

Västerås

Kalmar

Östersund

Total kostnad

13 253 000

17 381 000

10 077 000

15 061 000

16 410 000

11 901 000

Total åa

20,29

24,2

17,0

18,6

19,0

19,0

Mf kostnad

2 074 000

1 502 000

1 693 000

778 000

1 565 000

446 000

Mf åa

4,29

3,2

3,6

1,8

3,0

1,1

Vv kostnad

764 000

700 000

246 000

66 000

421 000

365 000

Vv åa

1,67

1,3

0,5

0,1

0,5

0,8

Kostnaderna för miljöprövningsdelegationernas verksamhet kan inte läsas ut ur budgeten. Utredningen har därför genom en enkät till länsstyrelserna inhämtat uppgifter om dessa kostnader, se bilaga 6. Av sammanställningen i bilagan framgår att den beräknade kostnaden för alla länsstyrelser år 2007 uppgick till ca 50 milj. kr.

Antalet tillsynsobjekt varierar mellan länen. Generellt kan sägas att tillsynen är betydligt vanligare när det gäller den miljöfarliga verksamheten än när det gäller vattenverksamheten. Detta synes bero bl.a. på att tillsynen när det gäller den miljöfarliga verksam- heten i stor utsträckning är uppstyrd genom ett flertal regerings- uppdrag. Tillsynsobjekten är betydligt fler när det gäller vattenverksamheten. En till synes ganska typisk redogörelse för tillsynen när det gäller vattenverksamheter finns i en årsredovisning från Jönköpings län: ”Tillsynsverksamheten gällande vatten- verksamhet/markavvattning är till övervägande delen reaktiv. Länsstyrelsen har haft ca 40 ärenden om tillsyn. Den största andelen gäller olagliga markavvattningar, klagomål på skötsel av dammar samt klagomål på vattenuttag. Under sommaren, som var relativt torr, fick Länsstyrelsen avsätta mycket tid på att besvara telefonsamtal om vattenstånd i sjöar, vattendrag och dammar.

249

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

Länsstyrelsen deltar även i de s.k. älvgrupperna för Emån, Lagan och Nissan. Länsstyrelsen har, efter beslut av regeringen, övertagit den operativa tillsynen enligt miljöbalken av en dammanläggning i Kalmar län eftersom länsstyrelsen där äger dammanläggningen. Länsstyrelsen har deltagit i två handläggarträffar för handläggare av vattenverksamhet.”

Länsstyrelserna torde genom sin tillsyn besitta omfattande kunskaper i frågor som gäller prövning av vattenverksamhet. Dock finner man i årsredovisningarna inte några tecken på att länsstyrelserna kommer i kontakt med de civilrättsliga reglerna om ersättning och tvångsrätt.

Enligt 15 § länsstyrelseinstruktionen ska det finnas en särskild arbetsordning eller ett särskilt beslut för miljöprövningsdelega- tionens organisation och verksamhet. En undersökning2 visar att det finns arbetsordningar för alla miljöprövningsdelegationer utom den vid länsstyrelsen i Västerbottens län. Undersökningen avser juni 2007. Många miljöprövningsdelegationer ser enligt under- sökningen sin arbetsordning som en del av länsstyrelsens arbetsordning. Skillnaderna mellan de olika arbetsordningarna är betydande vad gäller utformning och omfattning. Undersökningen ger en bild av att arbetsordningen är ett av länsstyrelsen upprättat styrdokument. Graden av styrning av delegationernas arbetsformer varierar avsevärt mellan de olika länsstyrelserna. Beträffande tydliga befogenheter och åligganden är enligt undersökningen ett genom- gående drag att miljösakkunniga har få sådana. Således saknar miljösakkunniga helt arbetsuppgifter i sju av 21 län, vid sidan av den formella rollen att vara beslutsfattare. Den som är handläggare ska uttryckligen i 15 av 21 fall föreslå beslut i ärendet. Oftast är det enhetschefen på länsstyrelsen som har till uppgift att utse vem som ska vara handläggare i ett ärende. I åtskilliga arbetsordningar finns regler om handläggningsrutiner. Dessa regler har i de olika arbetsordningarna varierande innehåll. Enligt arbetsordningen för miljöprövningsdelegationen i Jönköpings län svarar handläggaren för beslutets slutliga utformning efter miljöprövningsdelegationens avgörande. Det kan vara antingen ordföranden i miljöprövnings- delegationen eller enhetschefen vid länsstyrelsens miljöenhet som ska ansvara för uppföljning av handläggningen av ärenden.

Det är endast i Skåne län som miljöprövningsdelegationens ordförande har ett uttryckligt ansvar för att tilldelade ekonomiska

2 Från kortfattad policy till detaljerat körschema – en kartläggning av arbetsordningarna hos Miljöprövningsdelegationerna, Erland Sköllerhorn, länsstyrelsen i Västerbottens län, 2007.

250

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

resurser disponeras ändamålsenligt och svarar för personalfrågor inklusive övergripande kompetensutveckling inom ansvarsområdet.

Sammanfattningsvis betonas det i undersökningen att studien trots allt visar på stora likheter mellan länsstyrelsernas miljöpröv- ningsdelegationer.

Länsstyrelsernas yttranden till miljöprövningsdelegationerna

Miljöprövningsdelegationen är som nämnts en del av länsstyrelsen, men har en självständig beslutsfunktion. Det innebär att ingen utanför delegationen kan besluta i delegationens ärenden. På det sättet skiljs tillståndsprövningen inom länsstyrelsen från det tillsynsansvar som länsstyrelsen också har enligt miljöbalken.

Som tidigare nämnts utgick man i förarbetena till miljöbalken från att ett yttrande från länsstyrelsen till prövningsmyndigheten skulle kommuniceras inför myndighetens beslut.

I länsstyrelserna har dock olika förfaranden utvecklats. I dag är det sex av 21 länsstyrelser som för det mesta kommunicerar länsstyrelsens yttrande med förslag till beslut med såväl verksam- hetsutövaren som andra berörda parter och remissinstanser. Det är länsstyrelserna i Västra Götalands län, Värmlands län, Hallands län, Kalmar län, Skåne län och Gävleborgs län. Övriga länsstyrelser kommunicerar aldrig eller endast ibland länsstyrelsens yttrande och beslutsförslag.3

För att belysa miljöprövningsdelegationernas ställning i för- hållande till länsstyrelserna återges här uppgifter om kommunice- ringen av länsstyrelsernas yttranden till miljöprövningsdelega- tionerna.

Vid Länsstyrelsen i Stockholms län får vanligen sökanden ett beslutsförslag som föredraganden har upprättat för eventuella synpunkter. En skrivelse bifogas alltid med meddelande att avsikten med utskicket endast är att kontrollera att länsstyrelsen uppfattat yrkanden, tekniska beskrivningar och liknande korrekt. Länsstyrelsen har inte fått någon reaktion från miljödomstolen i Nacka om att detta skulle vara ett felaktigt förfarande. Länsstyrelsen har uppgett att anledningen till att länsstyrelsen inte yttrar sig till miljöprövningsdelegationen är att miljöpröv-

3 Avsnittet bygger på en undersökning gjord av länsstyrelsen i Skåne län under 2007 där samtliga länsstyrelser fått besvara två frågor: 1. Upprättar Er länsstyrelse ett yttrande med förslag till beslut som kommuniceras med verksamhetsutövaren och andra berörda parter och remissinstanser? 2. Vilka fördelar respektive nackdelar ser Ni på detta förfaringssätt?

251

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

ningsdelegationen är en del av länsstyrelsen och att länsstyrelsen inte brukar yttra sig till sig själv. Resonemangen i miljöbalks- propositionen om yttrande mellan länsstyrelsen och miljöpröv- ningsdelegationen är enligt länsstyrelsen en följd av att propositionen skrevs innan utformningen av miljöprövningsdelega- tionerna var klar och byggde på ett förslag som lämnades till miljöbalksutredningen. I detta förslag var miljöprövningsdelega- tionen eller miljöprövningsmyndigheten som den då kallades en självständig myndighet som fick sina resurser från länsstyrelsen, ungefär som länsrätterna och länsskatterätterna i dess ursprungliga form år 1971 tills de bröts ut ur länsstyrelsen. Med den konstruk- tionen var beslutsförslaget från länsstyrelsen en inkommande handling till prövningsmyndigheten som då också skulle kommuniceras med sökanden och andra parter. Förslaget genomfördes emellertid inte utan miljöprövningsdelegationen blev en del av länsstyrelsen, om än med en speciell ställning genom att den är självständig i sin beslutsroll.

Länsstyrelsen i Värmlands län upprättar alltid ett förslag till beslut som kommuniceras eftersom miljödomstolen i Vänersborg med hänvisning till 19 kap. 4 § 4. miljöbalken i ett flertal ärenden återförvisat beslut av miljöprövningsdelegationen om så inte skett. Domstolen har motiverat besluten med att länsstyrelsens yttrande (förslag till beslut) utgjort en partsinlaga som legat till grund för miljöprövningsdelegationens beslut och därför ska kommuniceras.

Vid Länsstyrelsen i Västra Götalands län har handläggaren av ärendet det yttersta ansvaret för yttrandet medan miljöpröv- ningsdelegationen har det fulla ansvaret för den slutliga formule- ringen av villkoren och skälen för beslutet. Miljöprövnings- delegationen lägger ner det mesta arbetet på att formulera länsstyrelsens yttrande så, att det utan någon ändring kan skrivas om till beslut. Länsstyrelsen i Västra Götaland menar att detta förfaringssätt bäst stämmer med intentionerna i miljöbalks- propositionen.

De länsstyrelser som förfar på liknande sätt som Länsstyrelsen i Stockholms län förklarar oftast detta med att missförstånd kan rättas till och mindre ändringar/förtydliganden kan göras så att överklaganden undviks. De flesta länsstyrelser, dvs. även de som kommunicerar beslutsförslaget påpekar att nackdelen är att handläggningstiden blir längre och hela tillståndsprocessen för- dröjs. Vissa länsstyrelser menar dock att det inte rör sig om någon längre fördröjning och att fördelen med att undvika onödiga

252

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

överklaganden överväger nackdelen med förlängd handläggnings- tid.

Miljöbalkskommittén

Kommitténs förslag

Regeringen beslutade den 22 december 1999 att tillkalla en parlamentariskt sammansatt kommitté – Miljöbalkskommittén – med uppdrag att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och lämna förslag till nödvändiga reformer (dir. 1999:109).

Miljöbalkskommittén kom fram till att för att kunna renodla domstolarnas roll behövde tillståndsprövningen av A-verksamheter och vattenverksamheter flyttas till förvaltningsmyndigheter, se

Alternativ för miljöbalkens prövningsorganisation (SOU 2004:38). Vad gäller vattenverksamhet gick förslaget ut på att

tillståndsfrågan skulle skiljas från främst frågor om markåtkomst och ersättning för skada och intrång. Dessa frågor borde lämpligen prövas i domstol även fortsättningsvis. Kommittén konstaterade att en sådan förändring av systemet för prövningen av vatten- verksamheter inte bara beredde vägen för en tillståndsprövning i första instans och en renodling av domstolarnas roll. Den skapade också förutsättningar för att minska skillnaderna i reglerna om tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter och vatten- verksamheter.

Miljöbalkskommittén redovisade tre alternativ för tillstånds- prövning av förvaltningsmyndighet i första instans.

1.Tillståndsprövningen av A-verksamheter och vattenverksam- heter i 3-5 miljöprövningsdelegationer vid länsstyrelser och av B-verksamheter vid de nuvarande 21 miljöprövningsdelega- tionerna.

2.Tillståndsprövning av alla miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter vid 3–5 miljöprövningsdelegationer.

3.En fristående myndighet för all tillståndsprövning.

Utredningens uppdrag omfattar de av Miljöbalkskommittén som alternativ 1 och 2 presenterade förslagen.

I fråga om valet mellan dessa två alternativ anförde miljö- balkskommittén i huvudsak följande (a. bet. s. 92 ff.).

253

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

Tillståndsprövning av A-verksamheter och vattenverksamheter vid 3–5 miljöprövningsdelegationer

A-verksamheter och vattenverksamheter är i allmänhet tekniskt och miljömässigt komplicerade och kan ofta ge upphov till meningsskiljaktigheter mellan verksamhetsutövare, myndigheter och allmänhet. De ställer därför särskilt höga krav på rättssäkerhet och kompetens hos prövningsmyndigheten. För att kunna hålla den kompetens som behövs för att snabbt och korrekt avgöra tillståndsärendena behövs en tillräckligt stor ärendetillströmning hos myndigheten. Om de ärenden som rör A-verksamheter och vattenverksamheter koncentreras till ett mindre antal myndigheter kan kompetensen höjas, samtidigt som förutsättningarna för att utjämna svängningar i ärendebelastningen ökar och sårbarheten vid personalförändringar minskar.

Ett alternativ skulle då vara att tillståndsprövningen av A-verksamheter och vattenverksamheter koncentreras till 3–5 stora miljöprövningsdelegationer. Var och en av dessa skulle ha ansvaret för prövningen inom ett stort geografiskt område som omfattar flera län. Varje delegation skulle i genomsnitt komma att hantera uppskattningsvis mellan 70 och 120 ärenden om A-verksamheter och vattenverksamheter per år. B-verksamheterna skulle prövas vid alla de 21 miljöprövningsdelegationerna.

För att kunna hantera A-verksamheter och vattenverksamheter på ett kompetent sätt behöver de stora miljöprövningsdelega- tionerna stärkas. Delegationerna skulle verka självständigt i förhållande till länsstyrelsen. Den sammansättning som miljödom- stolarna har – en lagfaren domare, ett miljöråd och två sakkunniga ledamöter – skulle vara lämplig även för dessa delegationer. Ordförande och miljöråd bör vara fast anställda och enbart ägna sig åt tillståndsuppgifter. För att effektivisera handläggningen och tydliggöra delegationens ställning gentemot länsstyrelsen skulle delegationen även ha tillgång till en egen beredningsorganisation. De som handlägger tillståndsärendena skulle inte ha några andra uppgifter inom länsstyrelsen.

De stora delegationerna skulle pröva verksamheter som är belägna i andra län än det där delegationen är placerad. Det finns andra exempel på en ansvarsfördelning mellan länsstyrelserna som inte utgår från den ordinarie länsindelningen. Så är fallet med strukturfondsdelegationerna och den nya administrationen för förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. En indelning av det här

254

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

slaget bör vara möjlig även för de större miljöprövningsdelega- tionerna.

Miljöprövningen av flertalet B-verksamheter skulle i det här alternativet fortfarande ske vid de mindre miljöprövningsdelega- tionerna. Utgångspunkten är att dessa ärenden skulle hanteras på samma sätt som i dag, vilket bland annat innebär att ärendena avgörs av en av regeringen utsedd jurist tillsammans med en miljösakkunnig.

Det kan dock i det här sammanhanget diskuteras om syftet med inrättandet av miljöprövningsdelegationerna fullt ut har uppfyllts. I förarbetena till miljöbalken betonades vikten av att skilja tillstånds- rollen från övriga roller som länsstyrelsen har, främst tillsynsrollen (prop. 1997/98:45 del 1 s. 470–473). Personalen vid dagens delega- tioner kan i flertalet fall inte enbart syssla med tillståndsärenden. Antalet ärenden vid varje delegation är för litet för det. Följaktligen handläggs ärendena normalt av personer som i övrigt har andra uppgifter inom länsstyrelsen, bland annat i fråga om tillsyn över miljöfarliga verksamheter. Ordföranden och den miljösakkunnige kan normalt inte ägna sig åt tillståndsprövningar på heltid.

Om det här alternativet blir aktuellt för fortsatt utredning får frågan om hur tillståndsärendena bör hanteras vid de mindre delegationerna närmare utredas. Det skulle kunna undersökas om man ytterligare bör formalisera förhållandet mellan delegationen och länsstyrelsen. Länsstyrelsen skulle då alltid betraktas som en myndighet med uppgift att inkomma med formella synpunkter på en tillståndsansökan och med möjlighet att överklaga delegationens avgöranden. Delegationen skulle också ge verksamhetsutövaren tillfälle att bemöta länsstyrelsens synpunkter, något som inte alltid sker vid dagens delegationer.

Det alternativ för tillståndsprövningen i första instans som här beskrivs innebär i stort sett ingen förändring i effektiviserings- hänseende jämfört med dagens organisation. För verksamhets- utövare som bedriver A-verksamheter och vattenverksamheter skulle det generellt sett inte bli någon större förändring vad gäller närheten till prövningsmyndigheten; redan i dagens system kan avståndet till myndigheten vara stort. Avståndet mellan pröv- ningsmyndigheten och verksamhetsutövaren innebär reskostnader för myndigheten. Det är myndigheten som får resa till sammanträden på den ort där verksamheten är belägen. Avstånden är alltså inte någon större nackdel för verksamhetsutövaren eller allmänheten. Detsamma gäller för de organisationer och den

255

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

allmänhet som vill ha insyn i och kunna påverka miljöprövningen. En fördel med det här alternativet är att alla länsstyrelser skulle kunna behålla den kompetens som i dag finns i frågor som rör tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter.

Tillståndsprövning av alla miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter vid 3–5 miljöprövningsdelegationer

Ett alternativ som innebär ett betydande steg för att öka effektiviteten skulle vara att ytterligare koncentrera organisationen genom att flytta även prövningen av B-verksamheter till de 3–5 stora miljöprövningsdelegationerna. All tillståndsprövning av vattenverksamheter och miljöfarliga verksamheter skulle då ske vid dessa delegationer. Varje delegation skulle i genomsnitt komma att hantera uppskattningsvis mellan 160 och 260 ärenden per år (vi utgår vid beräkningen från sammanlagt cirka 800 ärenden per år).

Belastningen av B-ärenden på de 21 miljöprövningsdelega- tionerna varierar i dag kraftigt mellan olika län. I vissa län är antalet ärenden mycket litet. Naturvårdsverket har nyligen lämnat förslag som innebär en minskning av antalet B-verksamheter. Förslaget innebär att av totalt ca 6 000 tillståndspliktiga verksamheter flyttas ca 1 350 ned till anmälningsnivån. Verket förespråkar också en ytterligare stegvis minskning av antalet tillståndspliktiga verksam- heter. Samtidigt som antalet tillståndspliktiga verksamheter minskar genom förslaget, skulle den sammanlagda mängden tillståndsärenden påverkas av vårt tidigare förslag att låta täkter prövas på samma sätt som andra miljöfarliga verksamheter; tillståndspliktiga täkter skulle då prövas av miljöprövningsdelega- tionerna i stället för länsstyrelsen som sådan (SOU 2003:124 s. 203–226).

En organisation med 3–5 miljöprövningsdelegationer som har en hög grad av självständighet i förhållande till länsstyrelserna och som prövar alla tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter skulle vara väl anpassad för en sådan utveckling. Vad som sagts i det förra alternativet om de stora delegationernas sammansättning, beredningsorganisation etc. skulle gälla även här. Antalet ärenden skulle dock vara betydligt fler i det här alternativet, vilket skulle ge bättre förutsättningar att skapa en organisation som kan hålla den kompetens som behövs för en snabb och korrekt handläggning av målen. Organisationen

256

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

skulle ha fler anställda, vilket skulle göra det lättare att inhämta kunskap och skaffa erfarenheter på bland annat det tekniska och naturvetenskapliga området.

I både det här och det förra alternativet får det exakta antalet miljöprövningsdelegationer utredas närmare. Vid den bedömningen måste andra faktorer vägas in, bland annat hur många ärenden som ska behandlas, hur organisationen för överprövning bör utformas och närheten till en prövningsmyndighet i olika delar av landet.

Alternativet med 3–5 miljöprövningsdelegationer som prövar all tillståndspliktig verksamhet innebär en effektivare prövnings- organisation i första instans än den nuvarande eftersom prövningen koncentreras till betydligt färre myndigheter. Samtidigt finns det nackdelar med en sådan organisation. En sådan är att flertalet länsstyrelser inte längre kommer att ha någon tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter. Den kompetens som i dag finns i dessa frågor kan därför bli svår att behålla. Konsekvenserna av detta behöver dock inte bli så stora eftersom länsstyrelserna även i fortsättningen kommer att vara en viktig remissmyndighet vid tillståndsprövningen. Länsstyrelserna kommer också att utöva tillsyn över A-verksamheterna, i den mån tillsynen över dessa inte har delegerats till kommunen.

Remissyttranden

Vid remissbehandlingen av miljöbalkkommitténs förslag fram- fördes bl.a. följande synpunkter i frågan om prövnings- myndigheternas storlek och antal.

De domstolar som yttrade sig förordade alternativ 2. Enligt Miljööverdomstolen framstår denna modell som den mest ändamålsenliga. Myndigheterna bör vara helt fristående från länsstyrelserna och ha en domstolsliknande sammansättning. Med en sådan lösning skulle verksamheten i myndigheterna kunna anses utgöra domstolsprövning i Europakonventionens mening. Därmed skulle miljödomstolarna eventuellt kunna ersättas och instans- kedjan kortas.

Bilden av länsstyrelsernas remissvar är splittrad. De flesta förordar dock alternativet med prövning av B-verksamheter vid samtliga 21 länsstyrelser. De vanligaste argumenten för denna ståndpunkt är att alternativ 1 innebär minst förändring jämfört med dagens ordning som i huvudsak fungerat bra och numera är väl

257

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

etablerad. Länsstyrelsen har enligt dem som förordar alternativ 1 en bred kompetens och god kunskap om regionen. Verksamhets- utövare och närboende sägs uppskatta närhet till prövnings- myndigheten. Alternativ 1 anses också innebära att nuvarande kompetens inom länsstyrelsen kan behållas. Kompetensförsörjning inom arbetet med tillsyn och miljömål är starkt beroende av kunskapsutbytet från tillståndsverksamheten. För att mindre länsstyrelser ska kunna rekrytera och behålla kompetent personal är det viktigt att kunna locka med kvalificerade arbetsuppgifter.

Någon länsstyrelse som förordade alternativ 1 ansåg att A-verksamheterna och vattenverksamheterna bör lokaliseras till de länsstyrelser där vattenmyndigheterna finns. En länsstyrelse som förordade alternativ 2 framhöll däremot att länsstyrelserna som är vattenmyndigheter redan är kompetensstarka arbetsplatser som inte bör få fler uppgifter. Länsstyrelsen i Gävleborgs län, som också förordade alternativ 2, ansåg inte att det behöver finnas en nära koppling mellan tillsyns- och tillståndsarbete. Den länsstyrelsen hade valt att dela upp dessa ärenden på olika personalgrupper med ett effektivare arbete med högre kvalitet som följd. Förändringen har enligt denna länsstyrelse gett mer tid för tillsynsarbetet. Farhågor som kompetensflykt på grund av urholkning av arbets- uppgifter har inte infriats. Stor-miljöprövningsdelegationer bör inte ligga i anslutning till vattenmyndigheterna, utan tillhöra länsstyrel- ser med stor erfarenhet av A-verksamheter, med goda möjligheter att resa och rekrytera kompetent personal.

Enligt länsstyrelsen i Stockholms län, som också förordar alternativ 2, förefaller det märkligt att det vid vissa länsstyrelser skulle finnas två parallella organisationer som skulle syssla med samma frågor fast av något olika dignitet. Länsstyrelsen i Kalmar län, som också förordar alternativ 2, framhåller att vissa län har få B-ärenden. Översynen av förordningen om miljöfarlig verksamhet kommer enligt länsstyrelserna att medföra en ytterligare minskning av antalet sådana ärenden. Att inrätta fem stor-miljöprövnings- myndigheter innebär en någorlunda god avvägning mellan geografisk närhet och kompetens hos handläggarna. En koncen- tration till fem stor-miljöprövningsdelegationer, förslagsvis samma som vattenmyndigheterna, innebär enligt länsstyrelsen i Kalmar län en tydlig uppdelning mellan tillstånds- och tillsynsverksamhet.

Bland övriga remissinstanser är det endast ett fåtal, främst kommuner, som förordar alternativ 1. Denna lösning förordas också av Sveriges kommuner och landsting. Enligt förbundet

258

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

underlättas kontakterna mellan den kommunala tillsynsmyndig- heten och prövningsorganet om B-verksamheterna blir kvar hos samtliga länsstyrelser. Det är enligt förbundet också angeläget från medborgarperspektiv och regionalt perspektiv att besluten fattas så långt ner som möjligt i prövningsorganisationen.

Bland de remissinstanser som förordar alternativ 2 finns flera statliga myndigheter med viktiga uppgifter på miljövårdsområdet. Enligt Fiskeriverket är det lämpligt att samla tillståndsprövningen hos ett färre antal myndigheter. Därigenom upprätthålls enligt verket den kompetens och enhetlighet i bedömningen som krävs för att nå en hög kvalitet på verksamheten. Alternativ 2 underlättar enligt Fiskeriverket också en samordning med vattenmyndig- heterna. Riksantikvarieämbetet, som också förordar alternativ 2, framhåller att denna lösning förutsätter att prövningsmyndig- heterna tillförs kompetens inom kulturmiljöområdet. Naturvårds- verket, som är inne på samma linje, anser att utgångspunkten för prövningsmyndigheternas geografiska områden bör vara naturligt avgränsade avrinningsområden. Lantmäteriverket framhåller att alternativ 2 är att föredra ur effektivitetssynpunkt. Sveriges geologiska undersökning förordar alternativ 2 då det innebär ett tillräckligt litet antal myndigheter för att erhålla så många ärenden att kompetensen hålls på en hög nivå samtidigt som det möjliggör en specialisering med hänsyn till de olika typer av verksamheter som kan förekomma i olika regioner.

Synpunkter från ordförandena i miljöprövningsdelegationerna

Vid en hearing som utredningen anordnade den 17 januari 2008 framfördes bl.a. följande synpunkter från ordförandena i miljö- prövningsdelegationerna.

Tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet

A-verksamheter och vattenverksamheter bör prövas av ett färre antal myndigheter för att länsstyrelserna ska kunna bemanna dessa myndigheter med behövlig kompetens (förslagsvis 6–9). En utgångspunkt kan vara Ansvarsutredningens förslag om en framtida regionindelning. Ärenden om A-verksamheter och vattenverksamheter kräver också en annan kompetens än vad som

259

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

behövs för tillståndsprövning av B-verksamheter varför det är bättre att ett färre antal myndigheter prövar tillståndsfrågorna. Det är viktigt att få till stånd en enhetlig rättstillämpning då det i dag spretar alltför mycket mellan olika länsstyrelser. Det vore en bra lösning om alla ärenden om miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter skulle prövas av samma myndigheter. Det är vidare olyckligt med uppdelningen på B-verksamheter och A-verksamheter eftersom företag både kan öka och minska i storlek. Det vore lämpligare att inte ha flera storleksgränser. Det finns i dag en hög kompetens avseende tillståndsprövningen hos länsstyrelserna. De gör en stor insats i prövningarna av A-verksamheter eftersom de är inblandade redan från början under samrådsförfarandet.

Flera av ordförandena ansåg dock att tillståndsprövningen av B-verksamheterna bör vara kvar hos samtliga länsstyrelser och anförde bl.a. följande. Regeringen vill ha en snabb och effektiv prövning. Effektivitetsskäl talar därför för att ärenden avseende B-verksamheter prövas av samma antal miljöprövningsdelegationer som i dag. Det finns risk för resursproblem om ett färre antal myndigheter prövar ärendena. Om tillståndsprövningen ska göras vid ett färre antal myndigheter finns en risk för att kompetensen utarmas hos övriga myndigheter som kommer att ha kvar tillsynen över verksamheterna. Vikten av närhet till företagen ska inte heller underskattas då företagen vill ha nära kontakt med tjänstemän som de känner till. Fråga uppkom också om vad som händer med handläggarna om tillståndsprövningen av B-verksamheterna förs ihop med tillståndsprövningen av A-verksamheterna till ett färre antal myndigheter. På motsvarande sätt ifrågasattes effektiviteten med en dylik lösning. Alla län kommer att ha kvar tillsynen. Handläggarna har kompetens och kännedom om företagen som är värdefull både vid tillståndsprövning och tillsyn.

I fråga om vattenverksamheter yttrades bl.a. följande. Miljö- prövningsdelegationerna saknar kompetens i vattenbyggnads- tekniska frågor, men i övrigt finns redan tillräcklig kompetens på länsstyrelsen (avseende biologi, hydrologi m.m.) för att handlägga tillståndsfrågor om vattenverksamhet. Länsstyrelsen handlägger i dag de anmälningspliktiga verksamheterna. Samtliga länsstyrelser efterfrågar vattenbyggnadsteknisk kompetens. Övrig kompetens finns men nyrekryteringar behövs. Det är dock ett bekymmer att man inte vet vad som gäller enligt gamla vattendomar. För- valtningsmyndigheter har inte erfarenhet av prövningar enligt

260

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

rättegångsbalkens regelkomplex, t.ex. när det gäller dispositiva frågor. Det finns inte någon tradition inom länsstyrelsevärlden att fördela pengar mellan enskilda. Flera länsstyrelser uttrycker synpunkten att de i dag kan bestämma om tvångstillträde för tillsyn varför det inte känns orimligt att de också ska kunna fatta beslut om tvångsrätter. Det framfördes också synpunkter på att en lämplig lösning är att man använder sig av samma system som för miljöfarlig verksamhet, dvs. att man skiljer på tillstånds- och ersättningsfrågor.

Miljöprövningsdelegationernas placering och formella ställning m.m.

I fråga om myndigheternas placering sades bl.a. följande. Med dagens indelning händer det i vissa fall att en länsstyrelse tillståndsprövar och bestämmer villkor för en verksamhet medan en annan länsstyrelse avseende samma verksamhet utövar tillsyn/undersöker om villkoren efterlevs. Det skulle därför vara bättre om de administrativa gränserna kunde styra vem som prövar vad.

I fråga om prövningsmyndigheternas formella ställning uttalades bl.a. följande. Förmodligen blir respekten hos externa aktörer större genom en konstruktion liknande miljöprövnings- delegationerna, även om det internt saknar betydelse. Det är mer en pedagogisk fråga. Det kan vara bra att förstärka legitimiteten genom att sakkunniga i miljöprövningsdelegationen förordnas av regeringen. Det kan vidare vara lämpligt att tjänsterna i miljöprövningsdelegationen utannonseras av regeringen med individuell lönesättning. Det är viktigt att bevara självständigheten och inte ha några politiska inslag. Erfarenheten är att utomstående då får större förtroende för prövningssystemet. Besluten avseende A-verksamheter och vattenverksamheter bör fattas i en samman- sättning motsvarande domare, miljöråd och sakkunnig. Man kan tänka sig att använda flera olika miljösakkunniga beroende på ärendets art. En tänkbar lösning är en ordförande och tre sakkunniga. De sakkunniga skulle kunna vara experter inom naturvårdsområdet, vattenområdet och miljöskyddsområdet. Det kan tänkas att det skulle krävas mer än notariemeritering som kompetens för ordföranden när det gäller erfarenhet som domare.

Miljöprövningsdelegationen har enligt miljöbalken möjlighet att använda sig av experter (jfr 19 kap. 5 § 6. och 22 kap. 12 § MB).

261

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

Det är tänkbart att man skulle kunna använda sig av denna möjlighet i framtida tillståndsprövningar av större verksamheter. Det är dock viktigt att tillse att B-verksamheterna inte blir oprioriterade jämfört med A-verksamheterna och vattenverk- samheterna. Ett alternativ är att ha olika handläggare för olika ärendetyper.

De miljösakkunniga är i dag också handläggare på läns- styrelserna. Länsstyrelserna ifrågasätter vari problemet ligger med denna lösning eftersom verksamhetsutövarna inte ifrågasätter länsstyrelsens olika roller i detta avseende.

Även om det har hänt att landshövdingar tagit kontakt med miljöprövningsdelegationen är nuvarande regler tillräckliga för att miljöprövningsdelegationen ska ha en självständig ställning. Majoriteten av länsstyrelserna anser att regelsystemet i dag formellt sett är tillräckligt i fråga om miljöprövningsdelegationernas självständiga ställning, men att det vore lämpligt att stärka den självständiga ställningen genom särskilda tjänster med ett öppet tillsättningsförfarande. Det skulle innebära förstärkt legitimitet och en större konkurrens till tjänsterna vilket i sin tur medför en högre kvalitet på beslutsfattarna.

Budgetfrågor

Även budgetfrågan togs upp vid utredningens hearing. I denna del framkom bl.a. följande. Alla handläggare vid länsstyrelsen i Skåne län är knutna till miljöavdelningen där också resurserna finns. De särskilda medel som behövs för miljöprövningsdelegationen äskas av ordföranden. Det gäller löner, drift, utbildning och resor. I de enskilda ärendena går resorna på miljöavdelningens budget. I Skåne län håller delegationen ungefär 4–6 möten per år (offentlig besiktning). Miljöprövningsdelegationen går budgetmässigt in under miljöavdelningen och kostnaden syns inte särredovisad i årsredovisningen. Det finns 20 handläggare på miljöavdelningen och delegationen består av fyra personer.

Miljöprövningsdelegationen vid länsstyrelsen i Stockholms län har inte någon egen budget. Där uppskattas en kostnad mot- svarande två helårsarbetskrafter för ordföranden och miljösak- kunnig.

De flesta länsstyrelser uppgav att miljöprövningsdelegationen inte har någon egen budget och att det finns konkurrens mellan

262

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

länsstyrelsens olika uppdrag. Dock prioriteras tillståndsprövning framför tillsyn. Prövningen prioriteras alltså även i de fall rege- ringen i regleringsbrev vill ha fler omprövningsärenden. Hierarkin är följande: 1. tillståndsprövning 2. tillsyn 3. tillsynsvägledning.

Regleringsbrevet är ett styrdokument men inte det viktigaste. I samtliga länsstyrelser finns kostnadsställe 5511 – som avser tid- redovisning för ordföranden och miljösakkunnig. Detta framgår dock inte av årsredovisningarna.

Övriga frågor

I övrigt framkom vid utredningens hearing bl.a. följande. Det finns just nu många utredningar om länsstyrelsernas organisation. Om man blickar framåt är det mycket troligt att länen blir färre. Skåne och Blekinge län för en dialog om en eventuell sammanslagning av länen.

Den kritik som har riktats mot miljöprövningsdelegationerna gäller mestadels handläggningstiderna. Oenighet råder om hand- läggningstiderna ska räknas från ansökans inkomstdag alternativt från det att kungörelse sker. En synpunkt är att det kan vara viktigt att räkna tiden från inkomstdatum eftersom länsstyrelsen kan påverka sökanden under samrådsförfarandet. Man kan öka kvaliteten på det tidiga samrådet eftersom det kan ta lång tid att komplettera ett ärende. Det finns i dag en rimlig omloppstid från kungörelse till beslut. Det är dyrt att göra en miljökonsekvens- beskrivning och kvaliteten behöver höjas. Branschorganisationerna spelar en viktig utbildningsroll för förbättring av ansöknings- handlingarnas kvalitet. Efter de ändringar i reglerna om miljökonsekvensbeskrivningar som genomfördes år 2005 har handlingarna blivit bättre.

3.1.3Vattenmyndigheterna

I december 2000 antog Europaparlamentet och rådet ett direktiv om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område, det så kallade ramdirektivet för vatten (2000/60/EG). Ramdirektivet gäller för all vattenplanering och vattenvård inom EU med syfte att skydda kvaliteten hos vattnet

263

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

och vattenmiljön samt att trygga den långsiktiga vatten- försörjningen i unionen.

Av 5 kap. 10 § första stycket miljöbalken framgår att för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön ska Sveriges landom- råden och kustvattenområden delas in i fem vattendistrikt. I 11 § första stycket samma kapitel finns en bestämmelse om att en länsstyrelse i varje vattendistrikt ska vara vattenmyndighet med ansvar för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i distriktet. Varje vattendistrikt är uppbyggt av flera avrinningsområden. Indelningen i vattendistrikt följer de stora havsbassängerna. Ytvatten, grundvatten, kustvatten och landområden vid kusten som inte kan hänföras till ett visst avrinningsområde hänförs till det vattendistrikt som är närmast eller lämpligast.

Vilka länsstyrelser som är vattenmyndigheter anges i 22 § länsstyrelseinstruktionen. Länsstyrelsen i Norrbottens län är vattenmyndighet för Bottenvikens vattendistrikt, Länsstyrelsen i Västernorrlands län är vattenmyndighet för Bottenhavets vatten- distrikt, Länsstyrelsen i Västmanlands län är vattenmyndighet för Norra Östersjöns vattendistrikt, Länsstyrelsen i Kalmar län är vattenmyndighet för Södra Östersjöns vattendistrikt och Länsstyrelsen i Västra Götalands län är vattenmyndighet för Västerhavets vattendistrikt.

Vattenmyndigheterna har ansvar för förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön inom respektive distrikt. Myndigheterna sam- ordnar arbetet i sitt vattendistrikt samt fastställer miljökvalitets- normer, förvaltningsplaner och åtgärdsprogram. Det åligger vattenmyndigheten att på lämpligt sätt dela in sitt distrikt i delområden och därvid samverka med berörda länsstyrelser.

För varje vattenmyndighet finns det en särskild vattendelegation med uppgift att fatta beslut inom myndighetens ansvarsområde. Vattendelegationen beslutar till exempel om vilken vattenkvalitet som ska uppnås i ett visst vattendrag, vilka åtgärder som ska vidtas och hur områdena ska skötas för att vattenkvaliteten ska förbli hög. Delegationen får överlåta åt länsstyrelsen att utarbeta förslag till miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram, förvaltningsplaner och miljöövervakningsprogram samt genomföra åtgärdsprogram och miljöövervakning, ansvara för samordning inom delområden och fatta beslut i frågor om förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön i övrigt. Vattendelegationen får dock inte överlåta åt länsstyrelsen att fatta beslut om miljökvalitetsnormer, åtgärdsprogram och förvaltningsplaner. Det är länsstyrelsen som fattar beslut i

264

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

administrativa frågor och andra frågor som inte rör förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön.

Havsmiljöutredningen har i sitt slutbetänkande En utvecklad havsmiljöförvaltning (SOU 2008:48) föreslagit att vattenmyndig- heten ska få förelägga den som bedriver eller har bedrivit verksamhet eller vidtagit en åtgärd som kan befaras ha medfört påverkan av en vattenförekomst att genomföra de kontroller och den miljöövervakning som behövs för att fastställa miljökvaliteten och orsakerna till förändringar av denna.

Övriga länsstyrelser inom distriktet ska biträda vatten- myndigheten. Inom varje länsstyrelse ska det finnas ett beredningssekretariat för att biträda vid samordningen av arbetet med förvaltningen av kvaliteten på vattenmiljön. Berednings- sekretariaten sköter en stor del det operativa arbetet, det vill säga bedömer vattnens status, möter verksamhetsutövare, tar fram förslag till åtgärder m.m. De ska tillsammans med vatten- myndigheterna, ta fram kunskapsunderlag och lämna förslag till kvalitetskrav, övervakningsprogram och åtgärdsprogram för olika avrinningsområden. Arbetet ska ske i dialog med kommuner, vattenvårdsförbund och andra lokala vattenintressenter.

Ordförande för delegationen är landshövdingen i det län som svarar för vattenmyndigheten. Vattendelegationen är sammansatt av sakkunniga från länsstyrelser och andra instanser. Delegationen består av högst elva ledamöter som utses av regeringen för bestämd tid.

3.2Överväganden och förslag

3.2.1Prövningsmyndigheternas uppgifter, antal och lokalisering

Utredningens förslag: Miljöprövningsmyndigheternas verk- samhetsområden ska överensstämma med vattendistrikten och miljödomstolarnas domkretsar. Miljöprövningsmyndigheter ska finnas i Umeå, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Dessa myndigheter ska med undantag för civilrättsliga ersättningsfrågor pröva alla sådana ärenden om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som i dag prövas av läns- styrelsernas miljöprövningsdelegationer och miljödomstolarna.

265

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheternas uppgifter inom området miljöfarlig verksamhet

En utgångspunkt för utredningens överväganden ska enligt direktiven vara att A-verksamheterna och vattenverksamheterna ska prövas vid 3–5 administrativa myndigheter, medan B-verksamheterna ska prövas antingen enbart vid dessa 3–5 myndigheter eller, liksom hittills, vid samtliga 21 länsstyrelser. Flertalet av länsstyrelserna förordade vid remissbehandlingen av miljöbalkkommitténs delbetänkande Alternativ för miljöbalkens prövningsorganisation (SOU 2004:38) det sistnämnda alternativet. Som argument anfördes att samtliga länsstyrelser i så fall kan behålla nuvarande kompetens samt att avstånden mellan myndigheter och verksamhetsutövare blir rimliga. De remiss- instanser som föredrog alternativet att samtliga ärenden prövas endast vid ett litet antal myndigheter anförde främst effektivitets- skäl.

Under utredningens gång har från flera håll framhållits att den nuvarande ordningen med förstainstansprövning i miljödomstol har fallit väl ut och bör behållas. Dessa åsikter har också framförts i remissyttrandena över utredningens andra delbetänkande. Utred- ningen vill framhålla att en tillståndsprövning av en verksamhet typiskt sett inte är en tvistefråga mellan enskilda. En sådan prövning är därför inte en domstolsangelägenhet utan en administrativ uppgift. Internationellt sett torde det vara synner- ligen ovanligt att tillståndsfrågor av aktuellt slag prövas av en domstol som första instans. Inom det ifrågavarande området har under snart sagt 100 år övervägts att överlämna tillståndsgivningen av vattenverksamheter till administrativa myndigheter. Det är endast inslaget av civilrättsliga frågor som hindrat ett sådant överlämnande. Miljöfarliga verksamheter har sedan miljöskydds- lagens tillkomst år 1969 med undantag för den senaste tioårsperioden tillståndsprövats i administrativ ordning.

En sådan ändrad instansordning som utredningen har till uppgift att föreslå är dock inte okontroversiell. Genom att admini- strativa myndigheter tillkommer som en ny instans för de största miljöfarliga verksamheterna och vattenverksamheterna blir det en prövning i fyra instanser om ärendena liksom hittills ska kunna föras upp i Högsta domstolen. I Finland sker överprövningen i två domstolsinstanser. Till den slutliga domstolsinstansen, högsta förvaltningsdomstolen, kan målen överklagas utan att det behövs

266

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

prövningstillstånd. Det ingår inte i utredningens uppdrag att överväga någon annan fråga om domstolsinstanserna än den som gäller prejudikatbildningen. Eventuellt bör dock frågan om antalet domstolsinstanser utredas i ett annat sammanhang.

Överprövningen av tillsynsbeslut kommer även i fortsättningen att ske i tre instanser. Enligt 19 kap. 1 § andra stycket miljöbalken får alla kommunala beslut överklagas till länsstyrelsen. Det är både beslut av normgivningskaraktär och beslut i särskilda fall. Även kommunernas beslut enligt PBL överklagas till länsstyrelsen. Förutsättningarna för att de kommunala besluten ska kunna överklagas direkt till domstol, vilket är fallet i Finland, bör utredas i syfte att ytterligare effektivisera miljöprövningen.

Prövningen av miljöfarlig verksamhet har alltsedan miljö- skyddslagens tillkomst år 1969 skett på olika nivåer. De största verksamheterna, A-verksamheterna, prövades fram till miljöbalkens ikraftträdande år 1999 av Koncessionsnämnden för miljöskydd och har därefter prövats i första instans av miljödomstolarna. Det är sådan verksamhet som kan medföra de största riskerna för miljön (prop. 1980/81:92 s. 26). För annan miljöfarlig verksamhet där riskerna inte bedömts vara fullt så allvarliga gällde fram till år 1981 skyldighet att göra anmälan i god tid innan verksamheten påbörjades (a. prop. s. 26). Därefter har även länsstyrelserna utövat en tillståndsgivande verksamhet. När den uppgiften anförtroddes länsstyrelserna var tanken att vissa slag av miljöfarliga verksamheter av mindre allvarlig art i fortsättningen skulle prövas av länsstyrelserna i stället för av Koncessionsnämnden. De ärenden som prövats av länsstyrelserna har hela tiden varit av mycket varierande svårighetsgrad. Utvecklingen har dock gått mot att prövningen flyttats ner i instanserna. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 2.3.1 har sålunda 1 000–1 300 ärenden flyttats från B-listan till C-listan. Ungefär 50 A-verksamheter har flyttats från A-listan till B-listan. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 januari 2008. Redan dessförinnan handlade flera av länsstyrelserna ett förhållandevis litet antal tillståndsärenden varje år. Detta framgår av bilaga 5. Några regler om begränsningar av vilka personer på en länsstyrelses miljöavdelning som handlägger de ärenden som avgörs av en miljöprövningsdelegation finns inte. Den begränsning som gäller avser beslutsfattarna, främst ordförandena i miljöpröv- ningsdelegationerna enligt jävsregler i länsstyrelseinstruktionen som utredningen har redogjort för i avsnitt 3.1.2. Om uppgiften att besluta flyttas från en länsstyrelse kan detta i och för sig inte anses

267

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

medföra någon större kompetensförlust för en länsstyrelses miljöenhet i dess helhet eftersom antalet personer som beslutar i tillståndsfrågorna är begränsat i förhållande till det totala antalet anställda på en länsstyrelse som är verksamma med miljöskyddsfrågor. Då kompetensöverföring är en normal effekt av en verksamhetsförändring har utredningen svårt att se en sådan effekt som ett motiv för att i detta fall undvika en i övrigt befogad omstrukturering.

Det är för svenska förhållanden en främmande ordning att göra en uppdelning av prövningen i samma instans beroende på ärende- nas svårighetsgrad. I Finland delas tillståndsgivningen upp mellan de administrativa myndigheterna med utgångspunkt i bl.a. verksamheternas påverkan på miljön. Detta sägs dock vara en svaghet i det finländska systemet. Ärendena kan innehålla frågor som inte har med verksamhetens miljöfarlighet som sådan att göra och som rättsligt sett är likartade oavsett om en prövning gäller en A-verksamhet eller en B-verksamhet. Av redogörelsen i avsnitt 2.3.1 framgår att det kan vara en ganska liten skillnad i omfattningen mellan en A- och en B-verksamhet. Det kan vara svårt att motivera att de administrativa myndigheter som prövar ärenden som motsvarar de nuvarande A-ärendena har en kompetens och erfarenhet som mer påtagligt avviker från vad som gäller i miljödomstolarna. Detta betyder i allmänhet att de myndigheter som ska pröva A-verksamheter behöver förstärkas i förhållande till dagens situation vid miljöprövningsdelegationerna. Dessutom ska vattenverksamheterna prövas endast vid det mindre antalet myndigheter. Detta skulle, som länsstyrelsen i Stockholms län påpekat, kunna innebära att t.ex. en avfallsanläggning för deponering av 101 000 ton avfall per år (90.290) skulle prövas av en ”stor-MPD” inom en länsstyrelse medan en anläggning för deponering av 99 000 ton avfall per år skulle prövas av en ”vanlig MPD”. I annat fall skulle ju B-verksamheten kunna komma att prövas av myndigheter med delvis olik sammansättning för olika länsstyrelser. En lösning på detta vore naturligtvis att behålla begreppen A- och B-verksamheter och ha skilda handläggnings- regler. Detta vore dock som nyss påpekats svårt att motivera om man beaktar de frågor av olika slag som kan komma upp till bedömning. Vidare finns det vissa slag av miljöfarlig verksamhet som också ofta prövas som vattenverksamhet. Om man behåller prövningen vid samtliga länsstyrelser skulle vattenverksamheten prövas vid en ”stor MPD” medan den miljöfarliga verksamheten,

268

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

som har beteckningen B, skulle prövas vid en ”vanlig MPD”. Om man i stället avsevärt begränsar prövningsmyndigheternas antal möjliggörs en samordning av prövningen av den miljöfarliga verksamheten och vattenverksamheten.

En uppdelning på A- och B- myndigheter ställer också krav på differentierade handläggningsregler. Överhuvudtaget är det uppen- bart att regelsystemet blir mer invecklat med en sådan lösning.

Om man väljer alternativet med ett mindre antal myndigheter kan resurserna för prövningen i viss mån koncentreras till dessa myndigheter. I stället för att det som för närvarande finns ordförande, ersättare för dessa samt miljösakkunniga vid samtliga länsstyrelser ger en lösning med prövning vid bara ett begränsat antal myndigheter förutsättningar för en mer kvalificerad och effektiv prövning vid dessa myndigheter. De som arbetar med tillståndsfrågor får möjlighet att göra detta på heltid. Detta ger uppenbart möjligheter till samordningsvinster jämfört med dagens utspridda organisation. Som utredningen återkommer till behöver en lösning med ett begränsat antal prövningsmyndigheter inte utesluta att även länsstyrelser som inte har prövningsmyndigheter deltar vid handläggningen av ett ärende. Att alla ärenden handläggs vid ett mindre antal myndigheter är ägnat att stärka dessa myndigheters självständighet i beslutsfattandet i förhållande till länsstyrelsen i övrigt.

Sammantaget anser utredningen att övervägande skäl talar för att samtliga tillståndsprövningar av miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter sker vid ett begränsat antal prövnings- myndigheter.

Förhållandet mellan prövningsmyndigheterna och vattenmyndigheterna

Av utredningens andra delbetänkande framgår att det finns ett sakligt samband mellan miljöprövningsmyndigheterna och vatten- myndigheterna. En anledning till att det finns ett samband är de genomförandekrav i fråga om miljökvalitetsnormer och åtgärds- program som EG-författningarna ställer. Detta är ett starkt skäl för en geografisk samordning av de olika myndigheternas verksamhets- områden. Således bör såväl prövningsmyndigheterna som miljö- domstolarna geografiskt indelas efter landets indelning i huvud- avrinningsområden. Utredningen utgår i det fortsatta

269

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

resonemanget från att detta, såsom föreslagits i det andra delbetänkandet, kommer att ske med en indelning som överens- stämmer med vattendistrikten. På detta sätt kan en framsynt och enhetlig miljöpolitik genomföras med utgångspunkt i EU:s ramdirektiv för vatten. Samtidigt måste man hålla i minnet att det är fråga om två olika myndighetsorganisationer, var och en med sina uppgifter. Dessa myndigheter ska i sitt beslutsfattande vara sinsemellan oberoende och självständiga. Regler om miljö- prövningsdelegationer och vattendelegationer finns i 16–21 §§ respektive 22–30 §§ länsstyrelseinstruktionen. En motsvarande åtskillnad mellan de regler som gäller för de olika delegationernas verksamhet bör finnas även i framtiden. En samordning av myndigheternas verksamheter är alltså inte eftersträvansvärd. Redan av detta skäl framstår inte en samlokalisering av vatten- myndigheterna och prövningsmyndigheterna som en oundgänglig förutsättning när lokaliseringen av prövningsmyndigheterna diskuteras.

Antalet prövningsmyndigheter

Enligt utredningens direktiv är miljödomstolarnas antal en vägledning för hur många myndigheter som ska tillskapas för att pröva A-verksamheter och vattenverksamheter. Utredningen har i det andra delbetänkandet föreslagit ett oförändrat antal miljö- domstolar. I det fortsatta resonemanget om prövningsmyndig- heterna utgår utredningen därför från att det även i fortsättningen kommer att finnas fem miljödomstolar.

Utredningen har också föreslagit att miljödomstolarnas dom- kretsar liksom hittills ska följa vattenavrinningsområdena. Vad som framförts under remissbehandlingen av utredningens andra del- betänkande föranleder inte ett ändrat ställningstagande i detta hänseende. Om det blir samma indelning för prövningsmyndig- heterna som för miljödomstolarna skapas förutsättningar för en enhetlig indelning. Detta innebär dock inte med nödvändighet att antalet miljödomstolar och prövningsmyndigheter för A-verksam- heter och vattenverksamheter måste vara detsamma.

Utredningen återkommer till frågorna om kompetens- försörjning och tillgänglighet när det gäller dessa prövnings- myndigheter. Enligt utredningens bedömning måste en utgångs- punkt vara att en prövningsmyndighet ska sysselsätta åtminstone

270

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

fyra personer – två jurister och två tekniska experter – på heltid. Utredningen har gjort ett försök att uppskatta antalet A-verksamheter och vattenverksamheter om fördelning sker med utgångspunkt i de nuvarande miljödomstolarnas domkretsar. Denna uppskattning leder till slutsatsen att det i vart fall är uteslutet att föreslå fler än fem prövningsmyndigheter. Som redan nämnts ska en utgångspunkt för antalet prövningsmyndigheter vara antalet miljödomstolar. Enligt denna utgångspunkt skulle förslaget bli att fem prövningsmyndigheter inrättas. Ett sådant antal har också nämnts av flera remissinstanser som har avgett yttrande över miljöbalkkommitténs delbetänkande SOU 2004:38. Ett mindre antal myndigheter kan kanske motiveras med hänsyn till kravet på önskvärd kompetensförsörjning. Desto färre prövningsmyndig- heterna är desto bättre bör naturligtvis var och en av myndig- heterna kunna rustas. När det gäller myndigheterna i Norrland talar dock de stora avstånden i den delen av landet mot att det skulle finnas bara en prövningsmyndighet under de två Norrlands- domstolarnas domsområden. Detta gäller desto mer som utred- ningen i det andra delbetänkandet föreslagit att Dalälvens avrinningsområde ska föras till miljödomstolen i Östersund. Det återstår då att överväga antalet prövningsmyndigheter i övriga delar av landet. Miljöbalkskommittén angav antalet prövningsmyndig- heter efter en ändrad instansordning till 3–5. Detta spann för prövningsmyndigheternas antal angavs såväl i det fallet att prövningsmyndigheterna för A- och vattenverksamheter endast prövar sådana ärenden som i det fallet att de nya prövnings- myndigheterna också anförtros uppgiften att pröva B-verksam- heterna. Utredningens bedömning är att prövningsmyndigheterna blir tillräckligt stora om det finns en prövningsmyndighet inom varje miljödomstols domsområde. En sådan organisation vinner också i fråga om tydlighet och överblickbarhet.

Utredningen förordar alltså att det inrättas fem prövnings- myndigheter för tillstånd till miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Lokaliseringen av prövningsmyndigheterna

Frågan är då var dessa myndigheter ska lokaliseras. Under det tidigare utredningsarbetet har det inte framkommit några förslag i denna del. En synpunkt är att hänsyn bör tas till närheten för

271

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

företagen och andra intressenter samt till länsstyrelsernas kompetensförsörjning. Det är även utredningens utgångspunkt att dessa myndigheter bör placeras på orter där det finns goda förutsättningar för att tillgodose myndigheternas kompetensbehov. Utredningen anser inte att koncentrationsutredningens förslag till placering av ett antal uppgifter till sju länsstyrelser behöver vara vägledande. Liksom under arbetet med utredningens andra delbetänkande är frågan om den framtida länsindelningen olöst. Det är svårt att bedöma när denna fråga får sin slutliga lösning. Redan av denna anledning är det uteslutet att föreslå en lokalisering som anknyter till koncentrationsutredningens förslag. Dessutom anser utredningen att indelningen i vattenavrinningsområden är en lämplig utgångspunkt när frågan om lokalisering av prövnings- myndigheterna övervägs. Enligt direktiven bör dock prövnings- myndigheterna ha någon anknytning till länsstyrelseorganisa- tionen. Detta talar starkt för att prövningsmyndigheterna lokaliseras till residensstäder. Valet står därför mellan olika regionala centralorter. Redan detta är en garanti för att prövnings- myndigheterna ska kunna lokaliseras till lämpliga orter. Som tidigare framhållits är det myndigheten som besöker den plats där en verksamhet utövas och inte allmänheten som besöker myndigheten. Denna omständighet har naturligtvis betydelse när man tar ställning till i vilken omfattning en myndighet behöver vara tillgänglig för allmänheten med hänsyn till reseavstånd m.m.

I det område som motsvarar domsområdet för miljödomstolen vid Umeå tingsrätt finns två alternativ för prövningsmyndighetens placering; Luleå och Umeå. När det gäller storleken på miljö- enheterna vid dessa länsstyrelser och miljöprövningsdelega- tionernas ärendemängd finns det inga skillnader av avgörande betydelse. Som ort för högre utbildning har dock Umeå ett klart försteg framför Luleå. Det går att avlägga jur. kand. examen i Umeå. Vidare finns miljödomstolen i Umeå. Dessutom finns där en hovrätt, med domarutbildning. Å andra sidan finns vatten- myndigheten för Bottenviken i Luleå. Som utredningen tidigare framhållit är det dock inte en självklarhet att vattenmyndigheterna och prövningsmyndigheterna samlokaliseras. Snarare är det av vikt att framhålla att det är fråga om sinsemellan självständiga myndig- heter. Vid en sammantagen bedömning är det utredningens mening att prövningsmyndigheten i det nordligaste området bör vara belägen vid länsstyrelsen i Västerbottens län.

272

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

I domsområdet för miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt finns det, om Dalarnas län enligt utredningens förslag i det andra delbetänkandet tillförs denna domstol, länsstyrelser i Falun, Gävle, Härnösand och Östersund. Vattenmyndigheten finns i Härnösand. När det gäller miljöenheternas resurser och antalet ärenden hos miljöprövningsdelegationerna finns det inte heller i det här området några skillnader av avgörande betydelse. I Östersund finns miljödomstolen. Där har också Naturvårdsverket ett lokalkontor med ca 60 anställda. Lokalkontoret sorterar bl.a. under verkets miljörättsenhet. Detta förhållande bör underlätta rekryteringen av kvalificerad personal till prövningsmyndigheten. Det är utred- ningens bedömning att Östersund är en lämplig lokalisering för en prövningsmyndighet.

I domsområdet för miljödomstolen i Nacka tingsrätt finns det länsstyrelser i Nyköping, Stockholm, Uppsala, Västerås och Örebro. Vattenmyndigheten finns i Västerås. I det här området måste man, även vid en försiktig bedömning, anse att länsstyrelsen i Stockholms län hanterar ett större antal ärenden i miljö- prövningsdelegationen än vad som är fallet vid de övriga länsstyrelsernas delegationer. Däremot har verksamhetsgrenen miljötillsyn inte större budget vid den länsstyrelsen än vid övriga myndigheter. Vid en sammantagen bedömning framstår dock Stockholm som den lämpligaste orten för myndigheten.

Inom domsområdet för miljödomstolen i Vänersborg finns länsstyrelse i Halmstad, Karlstad och Göteborg. Vid länsstyrelsen i Göteborg handläggs fler B-ärenden än vid de andra två länsstyrelserna tillsammans. Göteborg har ett gynnsamt läge i domsagan och i förhållande till miljödomstolen samt framstår i fråga om möjligheterna att dra till sig kvalificerad personal som den lämpligaste av de ifrågavarande orterna.

Domsområdet för miljödomstolen vid Växjö tingsrätt sträcker sig från Bråviken i norr till Skanör/Falsterbo i söder. Det finns länsstyrelser i Karlskrona, Visby, Jönköping, Kalmar, Växjö, Malmö och Linköping. Vid länsstyrelsen i Malmö handläggs betydligt fler ärenden än vid någon av de andra länsstyrelserna. Sydvästra Skåne är en region inom vilken det finns goda förutsättningar att rekrytera kvalificerad personal med kompetens i alla relevanta avseenden. Det finns dock nackdelar med en lokalisering till Malmö. En nackdel är att avståndet till miljödomstolen är betydande. Det rör sig om 20 mil. Dessutom är den norra delen, det vill säga Linköpings- och Norrköpingsområdet

273

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

av storstadskaraktär. Avståndet från Malmö till Norrköping är 46 mil. Som utredningen tidigare nämnt är det dock inte allmänheten utan myndigheten som i första hand drabbas av de långa resorna. Utredningen anser att fördelarna med att knyta prövningsverksamheten till en större länsstyrelse väger så tungt att det finns skäl att föreslå Malmö som en lämplig lokalisering för prövningsmyndigheten inom domsområdet för miljödomstolen i Växjö.

3.2.2Prövningsmyndigheternas organisation

Utredningens förslag: Prövningsmyndigheternas beslut ska fattas av en juristordförande och en teknisk expert. I besluten ska också delta två särskilt utsedda miljösakkunniga. Samtliga dessa personer ska vara utsedda av regeringen. Ordföranden och experten ska vara anställda i prövningsmyndigheten. Bered- ningen av ärendena ska kunna utföras av personal hos den länsstyrelse inom vars område en verksamhet är belägen efter ett särskilt avtal mellan länsstyrelsen och prövningsmyndigheten. Prövningsmyndigheterna ska dock också ha egen anställd beredningspersonal. Prövningsmyndigheterna ska såsom nämndmyndigheter vara självständiga. Länsstyrelserna ska vara värdmyndigheter med ansvar för att tillhandahålla lokaler och administrativ service samt, i den utsträckning det behövs, beredningspersonal. Prövningsmyndigheterna ska kallas Koncessionsnämnder för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet. De ska ha en gemensam instruktion.

I utredningens uppdrag ingår att bedöma hur man i en ändrad instansordning bäst tillgodoser behovet av att bygga upp och behålla en hög kompetens i prövningen. Det bör också analyseras närmare hur miljöprövningsdelegationernas och länsstyrelsernas olika roller ges bäst förutsättningar för att åstadkomma en effektiv och rättssäker verksamhet.

Före miljöbalken innehöll den dåvarande länsstyrelseinstruk- tionen inga särskilda regler om handläggningen av ärenden om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. Trots detta hade läns- styrelserna, efter ändringar i miljöskyddslagen år 1981 prövat s.k. B-ärenden och hade också alltsedan miljöskyddslagens tillkomst år

274

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

1969 ansvarat för den dåvarande förprövningen samtidigt som länsstyrelserna också hade haft ansvaret att vara tillsyns- myndigheter. I förarbetena till 1981 års ändringar i miljöskydds- lagen gick man inte in på frågan om länsstyrelsens olika roller (jfr prop. 1980/81:92 s. 25 ff.).

Frågan togs upp av miljöskyddskommittén (SOU 1993:27 s. 544 f.). Enligt kommittén fanns i en länsstyrelses organisation en inbyggd risk för kollisioner mellan motstridiga intressen genom att länsstyrelsen skulle tillgodose och göra avvägningar mellan å ena sidan miljö- och hälsoskyddsintressen och å andra sidan närings- och sysselsättningspolitiska intressen. Särskilt pekades på det inflytande som exploateringsintressena kunde befaras vinna. Emellertid framhöll kommittén att intressekonflikter ligger i den lokala och regionala demokratins natur och att det torde vara svårt att göra något åt problemet enbart genom en ändring av hand- läggningsformerna. Dessa kunde visserligen stramas upp så att de även för länsstyrelsens vidkommande mer skulle komma att likna dem som gällde för Koncessionsnämnden, exempelvis genom striktare regler om sammansättningen vid avgörande av miljö- skyddsärenden. Att helt komma från problemet med intresse- kollisioner inom länsstyrelsen till följd av dennas skilda uppgifter syntes kommittén inte möjligt på annat sätt än att lyfta bort tillståndsprövningen från länsstyrelsen och i stället lägga denna prövning på någon annan regional administrativ myndighet som inte har den nämnda intressekonflikten inbyggd i sin organisation eller på regionala miljödomstolar. Kommittén, som inte föreslog inrättande av miljödomstolar, fann det önskvärt med mer enhetliga handläggningsformer för tillståndsprövningen i länsstyrelsen, på tjänstemannanivå under medverkan av miljövårdstjänstemän och jurister enligt bestämmelser i länsstyrelseinstruktionen.

Under det fortsatta lagstiftningsarbetet med miljöbalken genomfördes – sedan tankegångar om en miljöombudsman för- kastats – en prövningsorganisation med miljödomstolar och en prövning i länsstyrelserna på det stora taget i enlighet med de synpunkter som framfördes av miljöskyddskommittén. Den svaghet som systemet har jämfört med en ordning med en fristående miljöombudsman är naturligtvis risken för att från miljösynpunkt angelägna domstolsprövningar inte kommer till stånd i de situationer då det inte finns några motstående intressen vid prövningen hos t.ex. en tillsynsmyndighet. Rätten för ideella organisationer att överklaga är enligt 16 kap. 13 § miljöbalken

275

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

förenad med väsentliga inskränkningar. En ideell organisations möjligheter att agera i en process är dessutom av naturliga skäl tämligen begränsad. Det är dock inte utredningens sak att närmare överväga denna fråga.

Ett förslag till reglering av organisationen inom länsstyrelsen av miljöprövningen som miljöbalksutredningen lade fram kom inte att genomföras fullt ut. Utredningen föreslog således (SOU 1996:103 s. 486 f.) en särskild förordning om miljöprövning vid länsstyrelser. Enligt detta förslag kunde vissa frågor avgöras av ordföranden ensam. Det gällde avvisning av ansökan, avskrivning av ett ärende samt handläggning av överklagande av myndighetens beslut. Vidare föreslog utredningen särskilda regler om samverkan om en gemensam miljöprövningsmyndighet mellan två eller flera länsstyrelser efter beslut av regeringen.

I dagens system finns gentemot länsstyrelserna den kontroll- funktionen att besluten kan överprövas av en miljödomstol. Det nuvarande systemet med överprövning måste på det hela taget anses tämligen tillfredsställande för att parera de problem med intressekonflikter som miljöskyddskommittén var inne på. Det kan tilläggas att det under utredningens gång inte har angetts några konkreta exempel på s.k. ovidkommande hänsyn vid läns- styrelsernas handläggning.

Det blir skillnader av konstitutionell art när prövningen av A-verksamheter och vattenverksamheter flyttas från domstolar till förvaltningsmyndigheter. Bestämmelser om rättskipning och förvaltning finns i 11 kap. regeringsformen. Enligt 11 kap. 1 § regeringsformen ska en domstol inrättas genom lag. Om domstolarnas rättskipningsuppgifter, om huvuddragen av deras organisation och om rättegången ska det finnas föreskrifter i lag. Motsvarande gäller inte för förvaltningsmyndigheterna. Som framgår av utredningens andra delbetänkande ansåg dock riksdagen att indelningen av Sveriges landområden och kustvattenområden i vattendistrikt skulle göras i lagform, se 5 kap. 10 och 11 §§ miljöbalken. Vidare gäller enligt 11 kap. 2 § regeringsformen att ingen myndighet, ej heller riksdagen, får bestämma, hur domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur domstol i övrigt ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Enligt 11 kap. 6 § regeringsformen lyder bl.a. länsstyrelserna under regeringen. Ingen myndighet, ej heller riksdagen eller kommuns beslutande organ, får enligt 11 kap. 7 § regeringsformen bestämma, hur förvaltningsmyndighet ska i särskilt fall besluta i ärende som rör myndighetsutövning mot

276

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

enskild eller mot kommun eller som rör tillämpning av lag. De statliga förvaltningsmyndigheterna står alltså – i motsats till domstolarna – principiellt i ett lydnadsförhållande till regeringen. Regeringen kan utfärda generella riktlinjer för myndigheternas handläggning av ärenden. Regeringen kan också – utanför tillämp- ningsområdet för 11 kap. 7 § regeringsformen – ge direktiv för hur ett enskilt ärende ska hanteras. Det är regeringen som kollektiv, inte något enskilt statsråd som har en sådan befälsrätt. Detta är ett förhållande som talar för att reglerna om myndigheternas hand- läggning av tillståndsärendena liksom hittills bör vara reglerade i lag. Tjänst vid domstol eller vid förvaltningsmyndighet som lyder under regeringen tillsätts enligt 11 kap. 9 § regeringsformen av regeringen eller av myndighet som regeringen bestämmer. Vid tillsättningen av en statlig tjänst ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Endast den som är svensk medborgare får inneha eller utöva domartjänst, ämbete som lyder omedelbart under regeringen eller tjänst eller uppdrag såsom chef för myndighet som lyder omedelbart under riksdagen eller regeringen. Huvudregeln är alltså att utlänningar är likställda med svenska medborgare i fråga om behörigheten att få statlig eller kommunal anställning. Det görs dock undantag för vissa tjänster av bl.a. hänsyn till rikets säkerhet och önskemålet att beslut som rör enskildas rättsliga ställning ska fattas av svenska medborgare. Med ämbete som lyder omedelbart under regeringen avses sådana enmansmyndigheter som Justitiekanslern. Detta innebär alltså en möjlighet för en utländsk medborgare, som inte är ordinarie domare, att vara ordförande i en regional miljöprövnings- myndighet. Slutligen ska anmärkas att regeringsformen innehåller särskilda regler om domares anställningsförhållanden. Enligt 11 kap. 5 § regeringsformen får den som har utnämnts till ordinarie domare skiljas från tjänsten endast om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten eller om han har uppnått gällande pensionsålder eller annars enligt lag är skyldig att avgå med pension. Vidare har en domare alltid rätt att påkalla domstols prövning om han entledigas. Om det påkallas av organisatoriska skäl, får den som har utnämnts till ordinarie domare förflyttas till en annan jämställd domartjänst.

När prövningen av miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet ska flyttas över till en administrativ myndighet, innebär detta när det gäller miljöfarlig verksamhet en återgång till den ordning som

277

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

gällde före miljöbalkens ikraftträdande, då Koncessionsnämnden för miljöskydd hade ansvaret för prövning av A-verksamheter. Syftet med Koncessionsnämnden var att tillskapa en självständig myndighet. Anledningen var att man ville åstadkomma ett förfarande i administrativ ordning som bättre än domstols- förfarandet tillgodosåg önskemålen om effektivitet, snabbhet och smidighet (prop. 1969:28 s. 196). Länsstyrelserna skulle kopplas in som koncessionsmyndigheter efterhand som deras resurser ökade. Koncessionsnämnden skulle ha en domstolsliknande ställning. Den borde inrymma bl.a. högt kvalificerad sakkunskap. Detta skulle bäst kunna tillgodoses om man som ordförande i nämnden hade en lagfaren person med långvarig domarerfarenhet (a. prop. s. 200 f.). Härigenom skulle nämndens opartiska ställning bäst markeras. I 11 § miljöskyddslagen föreskrevs att ordföranden skulle vara lagfaren och erfaren i domarvärv. Han förordnades av regeringen.

Enligt förarbetena till miljöbalken ska prövningen av de enskilda ärendena ske under fullständig självständighet. De ärendekategorier som nu förs över till administrativa myndigheter är generellt sett betydligt mer omfattande och komplicerade än de ärenden som hittills prövats av miljöprövningsdelegationerna. I och med att även vattenverksamheterna ska prövas av de nya myndigheterna kan det hävdas att dessa får väl så komplicerade uppgifter som Koncessionsnämnden hade. Samtidigt finns det skäl att framhålla att det inte är fråga om att inrätta nya domstolar. De konstitutionella skillnaderna gentemot domstolarna som utredningen nyss redogjort för kommer att gälla. Den skillnaden finns också gentemot Koncessionsnämnden att de nya myndig- heternas beslut kommer att kunna överprövas av miljödomstolarna. Denna möjlighet till överklagande är en garanti för ett rättssäkert prövningsförfarande. Trots detta är det dock angeläget att prövningsmyndigheterna redan från början får en sådan organisa- tion och kompetens att den respekt för prövningsförfarandet som har vunnits genom den hittillsvarande länsstyrelseprövningen bevaras även när ärendena blir av mer komplicerad beskaffenhet. Vad som anfördes när Koncessionsnämnden för miljöskydd inrättades samt reglerna om sammansättningen av miljödom- stolarna är lämpliga utgångspunkter för överväganden om kompetensbehovet vid myndigheterna. När det gäller myndig- heternas förhållande till länsstyrelserna i övrigt äger enligt utredningens bedömning de överväganden som gjordes vid miljöbalkens tillkomst fortfarande giltighet.

278

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

Bestämmelserna i regeringsformen om förvaltnings- myndigheterna utgör den formella ramen för det regelverk som ska styra myndigheternas verksamhet. Dessa bestämmelser är allmänt hållna och medger i olika avseenden en långtgående självständighet för miljöprövningsmyndigheten såsom en del av länsstyrelsen. Administrativt kan fördelar vinnas med att prövnings- myndigheterna har samband med länsstyrelsernas organisation. I fråga om de beslutsfattande funktionerna är det viktigt att tillräckligt kompetent personal rekryteras.

I organisatoriskt hänseende har länsstyrelseinstruktionen använts som styrmedel för miljöprövningsdelegationernas verk- samhet. Det är dock att märka att länsstyrelsernas allmänt beskrivna uppgifter enligt 2–5 §§ att tillgodose regionala intressen inte är tillämpliga vid miljöprövningsdelegationernas besluts- fattande. Detta förhållande framgår inte av länsstyrelse- instruktionen. Miljöprövningsdelegationerna är nämligen enligt 16 § länsstyrelseinstruktionen i sin verksamhet skyldiga att strikt tillämpa miljöbalken. Bestämmelserna om miljömålsarbete i 5 § länsstyrelseinstruktionen gäller således inte för miljöprövnings- delegationernas beslutsfattande.

För närvarande finns bestämmelserna om miljöprövnings- delegationerna i 15–21 §§ länsstyrelseinstruktionen. Den ändrade instansordningen nödvändiggör ett antal förändringar bl.a. i dessa regler.

Den nuvarande benämningen miljöprövningsdelegation är inte tillräckligt klargörande. Dels prövas även vid länsstyrelserna i övrigt ett flertal miljöfrågor som inte avser tillstånd till eller omprövning av miljöfarlig verksamhet. Dels framgår det av den nuvarande beteckningen inte att verksamhetsområdet i fortsättningen också kommer att omfatta vattenverksamhet. Dessutom är beteckningen delegation inte adekvat rent språkligt. Uttrycket delegation anger att det är fråga om ett underställt organ som beslutar eller utför uppdrag på någon överordnads vägnar. Ett lämpligare uttryck är nämnd, som mer än delegation för tanken till en självständig prövning. Eftersom länsstyrelserna företar miljöprövning i fler olika avseenden än tillståndsgivning för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet är miljöprövning inte heller en adekvat benämning. Förledet koncession ligger närmre till hands för att ange att det är fråga om tillståndsprövning. En heltäckande och adekvat benämning är därför Koncessionsnämnd för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet tillsammans med

279

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

en lokal angivelse. Det är inte särskilt svårt att hitta en mer lätthanterlig beteckning för vardagsbruk, t.ex. ”Koncessions- nämnden i Stockholm”, etc.

Enligt utredningens direktiv ska en utgångspunkt vara att finansiering av förslag bör ske genom omfördelning av resurser mellan berörda myndigheter. Att utföra denna del av uppdraget är inte helt enkelt när det gäller miljöprövningsdelegationerna. Visserligen ska enligt 27 kap. 1 § miljöbalken och förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken myndigheternas kostnader för prövning och tillsyn enligt balken vara avgiftsfinansierade. Intäkterna från dessa avgifter anges i länsstyrelsernas årsredovisningar. Intäkterna får emellertid inte disponeras av länsstyrelserna. I stället ingår kostnaderna för miljötillsyn, prövning samt övriga aktiviteter inom verksam- hetsområdet miljöskydd i det ramanslag som varje länsstyrelse tilldelas. I länsstyrelsernas årsredovisningar anges varken vilket belopp som anslås för miljöprövningsdelegationernas verksamhet eller hur mycket arbetskraft som går åt för denna verksamhet. Enligt den undersökning som utredningen har gjort uppgår de totala kostnaderna i landet för miljöprövningsdelegationernas verksamhet till ca 50 milj. kr om året. I framtiden, med ett mindre antal självständiga myndigheter, är det naturligt att de nya koncessionsnämnderna genom det årliga regleringsbrevet får medel anvisade särskilt för sin verksamhet och att ordförandena i nämnderna dessutom ges ett ansvar för de medel som anvisas för nämndens verksamhet när det gäller de personer som är anställda hos länsstyrelserna men som anlitas för en nämnds verksamhet. En sådan ordning bidrar till att öka allmänhetens insyn i nämndernas verksamhet, ett förhållande som i sig självt är förtroendeskapande. Men med den ordning som gäller för närvarande anser utredningen det inte möjligt att ange vilka förändringar i statens kostnader den nya instansordningen kommer att medföra. Detta beror natur- ligtvis på att den slutliga kostnaden är avhängig av politiska överväganden som delvis ligger utanför utredningens kompetens- område. Beredningen av frågan om den framtida länsindelningen har naturligtvis betydelse i sammanhanget. Vidare anser utredningen att samarbetet mellan en länsstyrelse och en nämnd bör regleras genom avtal i varje särskilt fall. Om det skulle vara möjligt att föra över hela den uppskattade kostnaden för miljöprövningsdelegationernas verksamhet till de nya koncessions-

280

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

nämnderna, skulle beloppet 50 milj. kr i betydande mån vara tillräckligt för att bekosta nämndernas verksamhet.

Enligt 15 § länsstyrelseinstruktionen ska det för en miljö- prövningsdelegation för organisationen och verksamheten finnas en särskild arbetsordning eller ett särskilt beslut. Innebörden av bestämmelsen torde vara att en sådan arbetsordning beslutas av länsstyrelsen och inte av ordföranden i miljöprövningsdelega- tionen. Arbetsordningen är i en myndighet det viktigaste interna styrinstrumentet. I en arbetsordning ska enligt 4 § 2. myndighets- förordningen (2007:515), myndighetsförordningen, beslutas de närmare föreskrifter som behövs om myndighetens organisation, arbetsfördelningen mellan styrelse och myndighetschef, delege- ringen av beslutanderätt inom myndigheten, handläggningen av ärenden och formerna i övrigt för verksamheten. Arbetsordning för den regionala koncessionsnämnden bör beslutas av ordföranden i nämnden.

I 16 § länsstyrelseinstruktionen anges vilka uppgifter miljö- prövningsdelegationerna har i fråga om tillståndsgivning m.m. när det gäller miljöfarlig verksamhet. Dessa bestämmelser bör i en ny författning kompletteras med de uppgifter som i framtiden ska ankomma på nämnderna i fråga om vattenverksamhet, nämligen tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § miljöbalken, godkännande enligt 11 kap. 16 § miljöbalken av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten, vissa prövningar som anges i 7 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet (LSV i fortsättningen), frågor om tvångsrätt enligt 28 kap. 10–13 §§ miljöbalken samt ärenden enligt lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämp- ningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929.

I 17 § länsstyrelseinstruktionen finns bestämmelser om miljö- prövningsdelegationernas sammansättning. När de nya nämnderna ska ta över de uppgifter av mer komplicerad art som hittills handlagts av miljödomstolarna och pröva tillståndsfrågor m.m. för A-verksamhet och vattenverksamhet är det naturligt att nämnderna liksom domstolarna beslutar kollegialt med en juridisk och saklig kompetens som motsvarar vad som gällt för domstolarna och som tidigare gällde för Koncessionsnämnden för miljöskydd, se avsnitt 3.1.1. En nämnd bör således bestå av en ordförande som är jurist och tre andra ledamöter. Vid förberedande åtgärder, vid prövning

281

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende samt vid handläggning av överklagande av nämndens beslut får nämnden bestå av ordföranden ensam. Vid avgörande av ärenden av enkel beskaffenhet får nämnden bestå av ordföranden och en ytterligare ledamot. Vid bedömning av vad som kan anses vara av enkel beskaffenhet kan ärenden av den typ som hittills kallats B-ärenden utgöra riktmärke. Det är givetvis en fördel om ordföranden också har särskild erfarenhet av miljöfrågor, frågor om vattenverksamhet och andra frågor som behandlas i miljöbalken. För en befattning som juristledamot i en nämnd bör erfarenhet som domare inte vara en nödvändig förutsättning. En förklaring till detta är att bevisvärdering inte förekommer i samma omfattning vid en nämnd som vid en domstol i allmänhet. Genom att det i nämnden ingår teknisk expertis och sakkunskap kan nämnden tillföras önskvärd miljökompetens. De tekniska experterna bör i princip ha samma ställning som miljödomstolarnas nuvarande miljöråd. Det bör alltså finnas minst en ledamot som är teknisk expert med teknisk eller naturvetenskaplig utbildning inklusive vattenbyggnadsteknisk kunskap. Den tekniske experten bör också ha erfarenhet av miljöfrågor. Dessutom bör det i nämnden ingå två sakkunniga, en med erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket och en med erfarenhet av industriell eller kommunal verksamhet. Till skillnad mot vad som gällt för miljöprövningsdelegationerna kan koncessionsnämnderna komma att få ansvaret för prövningen även av de mest omfattande tillståndsärendena. Den enda begränsningen anges i 17 kap. miljöbalken, där det finns regler om att tillåtlighetsprövningen i vissa fall ska göras av regeringen. Även i sådana fall kommer dock den närmare villkorsprövningen att göras av en nämnd. Det bör därför vara möjligt att utöver ordföranden, ytterligare en juristledamot deltar i nämndens avgöranden.

Varje nämnd bör ha ett eget kansli med ansvar för diarieföring och andra administrativa uppgifter som har direkt samband med ärendehanteringen. Det kan t.ex. förutses att en hel del administrativt arbete måste ägnas åt planering av nämndens resor för sammanträden på de orter där verksamheterna utövas. En av de jurister som tjänstgör som ordförande bör också vara myndighetens chef och därmed chef för kansliet. Den som är ersättare bör också vara vice ordförande i nämnden.

Juristledamöter och tekniska experter bör ha tillsvidare- anställning i nämnden. Såväl dessa personer som de två sakkunniga

282

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

ledamöterna bör förordnas av regeringen och omfattas av chefsavtalet. Juristerna och de tekniska experterna bör utses efter ett öppet anställningsförfarande. De sakkunniga ledamöterna bör utses av regeringen i enlighet med de kriterier som tillämpas av Domarnämnden när det gäller att utse sakkunniga ledamöter i miljödomstolarna.

Enligt utredningens bedömning bör det finnas minst fyra heltidsanställda beslutsfattare vid en regional koncessionsnämnd. Bilaga 5 innehåller statistik över ärendetillströmningen till miljö- prövningsdelegationerna. I bilaga 7 har utredningen försökt upp- skatta den slutliga målfördelningen mellan miljödomstolarna. Med hänsyn till det sammanlagda antalet inkomna mål och ärenden kan det inte ifrågasättas att samtliga nämnder kan sysselsätta fyra beslutsfattare på heltid. I sammanhanget måste beaktas den förväntade totala arbetsbelastningen hos nämnderna. Många av de mål som ska flyttas över till nämnderna har en stor omfattning och kräver långa handläggningstider. För att systemet ska bli hanterligt och överblickbart bör inneliggande mål och ärenden överlämnas från miljödomstolarna i samband med ikraftträdandet, möjligtvis med undantag för sådana mål där handläggningen i praktiken är avslutad och det bara återstår att meddela dom. Det kommer att vara ett omfattande arbete att komma igång med den nya verksamheten. Utredningen får inte lämna förslag som påverkar handläggningen av pågående miljömål. Det är därför angeläget att nämnderna redan från starten utrustas med de resurser som behövs för en effektiv handläggning. Mot denna bakgrund är förslaget om minst fyra heltidsanställda beslutsfattare högst försvarligt.

Nämnderna bör när det gäller beredningen av ärendena sam- verka med de länsstyrelser som finns inom en nämnds geografiska ansvarsområde. Liksom hittills har gällt vid miljöprövnings- delegationerna bör länsstyrelsens tjänstemän under vissa förut- sättningar medverka vid beredningen av ärendena. Det är angeläget att den kompetens och lokalkännedom som finns hos länsstyrelser- na tas till vara vid beredningen av ärendena i nämnderna. För att garantera en nämnds självständiga ställning bör länsstyrelse- personalens medverkan regleras genom särskilda avtal mellan respektive länsstyrelse och koncessionsnämnd. Några särskilda jävsregler behövs inte för de tjänstemän som bereder ärendet eftersom de inte ska delta i beslutsfattandet. Dessutom bör det i tillräcklig omfattning finnas fast anställd beredningspersonal hos nämnderna med ett övergripande ansvar för beredningsarbetet. Det

283

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

är inte möjligt för utredningen att i detalj ange hur stor andel av beredningspersonalen som ska vara fast anställd och hur många som ska tjänstgöra vid en nämnd efter särskild överenskommelse med en länsstyrelse. Det är dock viktigt att beakta att nämnderna i alla situationer uppfattas som helt fristående och oavhängiga i sitt beslutsfattande.

När även ärenden om tillstånd till vattenverksamhet ingår i förvaltningsmyndigheternas ansvarsområde, vidgas kompetens- kraven för de tekniska ledamöterna. Bland annat kommer vattenbyggnadsteknisk kunskap att krävas. Vidare kan man förvänta en skillnad i arbetsbelastningen mellan de olika nämnderna. För en effektiv användning av resurserna är det därför lämpligt att juristerna och de tekniska experterna har tjänstgöringsskyldighet i samtliga nämnder. Utredningen anser att en sådan ledamot bör ha sin anställning vid någon av nämnderna men vara skyldig att tjänstgöra också vid de andra nämnderna. Det bör finnas ett väl utvecklat samarbete mellan nämnderna. Detta bör komma till uttryck genom att såväl instruktion som arbetsordning bör gälla gemensamt för nämnderna.

Det är också viktigt att de nya koncessionsnämnderna blir en plats för den allmänna kompetensuppbyggnad som behövs på det miljörättsliga området. Enligt 3 § notarieförordningen (1990:469) får efter särskild prövning sex månaders tjänstgöring hos en arbetsgivare tillgodoräknas som notarietjänstgöring. Tjänstgöring vid en koncessionsnämnd bör kunna anses som sådan tjänstgöring som får tillgodoräknas som notarietjänstgöring. En motsvarande utbildningstjänstgöring bör vara möjlig att anordna även för personer med teknisk utbildning.

När det gäller kompetensen hos nämndens fast anställda leda- möter bör den nivå som finns i domstolarna vara ett riktmärke. I samband med anställningsförfarandet blir det givetvis aktuellt att föra löneförhandlingar i varje enskilt fall. Ett riktmärke bör dock vara de lönenivåer som gäller för miljödomstolarnas ordinarie domare och tekniska ledamöter.

I 20 och 21 §§ länsstyrelseinstruktionen finns jävsregler för ordföranden, ersättaren för ordföranden och miljösakkunniga i miljöprövningsdelegationerna. Dessa personer har för närvarande sin anställning i länsstyrelserna vilket medför att de i princip är skyldiga att utföra sådana arbetsuppgifter som tilldelas dem oberoende av om uppgiften ankommer på miljöprövnings- delegationen eller på någon annan del av länsstyrelsens verksamhet.

284

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

Eftersom de fast anställda nämndledamöterna enligt utredningens förslag redan genom anställningsbeslutet ska ha arbetsuppgifter som är begränsade till deras arbete i nämnden är dessa jävsregler inte längre behövliga.

Liksom hittills bör uppgiften att vara den enskildes motpart i miljödomstolen åvila länsstyrelsen.

Bestämmelserna om miljöprövningsdelegationerna finns i länsstyrelseinstruktionen. Allt eftersom tiden gått och läns- styrelserna har fått mer kvalificerade ärenden att pröva har kraven på en oberoende, rättssäker och domstolsliknande prövning ökat. Dessa krav får nu än större bäring. Visserligen finns reglerna om miljöprövningsdelegationen i en särskild avdelning i länsstyrelse- instruktionen. Det framgår dock inte av instruktionen att bestämmelserna i 1–5 §§ länsstyrelseinstruktionen om länsstyrel- sens uppgifter inte är tillämpliga på miljöprövningsdelegationerna. Enligt förarbetena till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 1 s. 471) har länsstyrelsen tre olika roller enligt miljöbalken, nämligen som tillståndsmyndighet, som tillsynsmyndighet och som företrädare för allmänna intressen. I den anförda propositionen förutsattes att fördelning av prövning och tillsyn kunde åstadkommas internt inom länsstyrelsen. Det allmänna intresset förutsattes i prövningsärendena bli tillvarataget genom att den handläggare på miljövårdsenheten som bereder ett ärende i miljöprövnings- delegationen avslutar sin beredning med att som företrädare för det allmänna intresset avge ett yttrande med länsstyrelsens förslag till villkor m.m. Det antogs i propositionen att detta yttrande sedan av miljöprövningsdelegationen skulle kommuniceras med sökanden och övriga berörda (a. prop. s. 473). Författningsregleringen av länsstyrelsernas olika roller har gjorts genom att länsstyrelse- instruktionen innehåller bestämmelser, vad gäller det allmänna intresset, i nyssnämnda 1–5 §§ samt i 20 § andra stycket om rätten att företräda länsstyrelsen i mål om miljöfarlig verksamhet i miljödomstolen, vad gäller tillståndsprövningen i 16–21 §§ länsstyrelseinstruktionen samt i fråga om tillsynsrollen i olika författningar där tillsynsansvaret delegeras till länsstyrelsen. Därtill kommer att länsstyrelsen också har ansvar för ett flertal tillståndsliknande frågor enligt miljöbalken som inte beslutas av miljöprövningsdelegationen. Ofta finner man att miljöpröv- ningsdelegationen instämmer i den bedömning som länsstyrelsens yttrande i ett ärende innehåller, ett uttryckssätt som inte är helt tydligt mot bakgrund av att prövningsbefogenheten med stöd av

285

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

9 kap. 8 § miljöbalken tilldelats länsstyrelsen. Det nuvarande systemet är behäftat med otydligheter i frågan om länsstyrelsens olika uppgifter. Klarhet måste åstadkommas inför de betydande uppgifter som ska överlämnas till den administrativa prövnings- myndigheten.

Den befogenhet för länsstyrelserna att besluta om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som infördes genom 1981 års lagstiftning avsatte inga spår i den dåvarande länsstyrelseinstruktionen. Miljöbalksutredningen föreslog en särskild förordning om miljöprövning hos länsstyrelse. Lösningen blev i stället att bestämmelserna togs in i länsstyrelseinstruktionen.

Myndighetsförordningen, som trädde i kraft den 1 januari 2008, efter det att utredningens ursprungsdirektiv beslutats, innehåller allmänna bestämmelser om förvaltningsmyndigheter under regeringen. En myndighet kan ledas av en myndighetschef (en enrådsmyndighet som t.ex. en länsstyrelse), en styrelse (styrelse- myndighet) eller en nämnd (nämndmyndighet). Nämndmyndig- heter har sedan länge funnits i stor omfattning. I verksförord- ningen (1995:1322), som ersattes av myndighetsförordningen, fanns dock inga uttryckliga regler om sådana myndigheter.

I betänkandet Från verksförordning till myndighetsförordning

(SOU 2004:23) presenterades ett författningsförslag som legat till grund för myndighetsförordningen. Enligt betänkandet är nämndmyndigheterna den minst enhetliga kategorin myndigheter. De kännetecknas av ett begränsat ansvarsområde, en liten organisa- tion och en kollektiv beslutsform. Uppgifterna är ofta reglerade i lag eller förordning. Myndigheten leds av en nämnd eller ett råd. I instruktionen eller i lag regleras antalet ledamöter och i vissa fall även vilka erfarenheter/kunskaper dessa ska ha. Vissa nämnder har en domstolsliknande karaktär. I betänkandet föreslogs (a. prop. s. 127 ff.) att nämndmyndighetsformen ska användas endast undantagsvis i fall där myndighetens uppgift är olämplig att hantera inom en annan organisation och där inte heller en myndighet som leds av en myndighetschef är en lämplig lösning. Om verksamheten gäller frågor som behöver avgöras av ett kollektivt organ bör man överväga om det inte är möjligt att organisera nämnden som ett särskilt beslutsorgan inom någon redan befintlig myndighet. En nämndmyndighets främsta uppgift ska vara att fatta beslut i de specifika ärenden som angetts i lag eller förordning eller i myndighetens instruktion och som därmed ankommer på nämnden. Mindre nämndmyndigheter bör som regel knytas till en

286

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

större myndighet och fungera som självständiga myndigheter inom den större myndighetens organisation. Värdmyndigheten sköter då nämndmyndighetens kanslifunktioner däribland arbetet med beredning av ärenden och nämnden svarar i första hand för att fatta beslut i myndighetens ärenden. Nämndmyndigheten bör dock lämpligen ha ett eget anslag för sina kostnader. Förhållandet mellan myndigheterna ska i första hand regleras genom myndigheternas instruktioner. Instruktionen bör kompletteras med en överens- kommelse som närmare reglerar vilket arbete värdmyndigheten ska utföra, vilken utrustning och vilka tjänster värdmyndigheten ska svara för och andra frågor som gäller specifikt för myndigheterna.

En organisation av de regionala koncessionsnämnderna i överensstämmelse med de ovan angivna riktlinjerna om nämnd- myndigheter skulle stämma väl med de krav som bör ställas med utgångspunkt i strävandena mot en tydligare ställning för prövningsmyndigheten och en konstitutionellt sett helt själv- ständig prövning. Det är också en fördel om en koncessionsnämnd är formellt fristående från länsstyrelsen när det inte ska finnas en sådan nämnd vid varje länsstyrelse. Nämnden å ena sidan och de länsstyrelser som tillhör respektive nämnds geografiska verk- samhetsområde å andra sidan bör sluta de överenskommelser som behövs i förhållandet mellan nämndmyndighet och värdmyndighet. En organisation enligt de angivna huvuddragen har klara fördelar gentemot den nuvarande ordningen. Utredningens förslag är därför att de regionala koncessionsnämnderna inrättas som fristående nämndmyndigheter. För nämnderna bör det finnas en gemensam instruktion innehållande föreskrifter om sammansättning, kompe- tens m.m. i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningen ovan anfört. En gemensam instruktion är också en viktig förutsättning för ett gott gemensamt utnyttjande av de resurser som nämnderna sammantagna förfogar över.

De föreskrifter som behövs utöver en myndighetsinstruktion med anledning av den ändrade instansordningen är ändringar i miljöbalken och i LSV av de regler som avser miljödomstolarnas uppgifter som tillståndsgivande myndigheter för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Vidare bör reglerna om delega- tion och tillståndsgivning såvitt avser länsstyrelsen och miljö- domstolen i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd ändras. Dessutom bör handläggningsreglerna i 19 och 22 kap. miljöbalken ses över. Utredningen tar upp dessa regler i avsnitt 7.

287

Prövningsmyndigheter

SOU 2009:10

Utredningen har i ett tidigare delbetänkande redogjort för miljöboken, där beslut om miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet registreras, se SOU 2008:31 s. 36 och 96. Det får förutsättas att huvudansvaret för att föra miljöboken i framtiden kommer att ligga på koncessionsnämnderna. Det pågår för närvarande ett arbete med att digitalisera miljöboken. I samband med detta arbete bör ställning tas till om Domstolsverket eller någon annan central myndighet i framtiden ska ha ansvar för att meddela föreskrifter om hur miljöboken ska föras. Det ingår inte i utredningens uppdrag att lägga fram något förslag i detta avseende.

3.2.3Alternativt förslag till prövningsmyndigheternas organisation

Utredningens förslag: Prövningsmyndigheterna ska kallas miljöprövningsnämnder och ska finnas som särskilda av- delningar vid länsstyrelserna i Umeå, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Miljöprövningsnämndens arbete leds av en ordförande som ska vara jurist. Ordföranden ska efter samråd med övriga miljöprövningsnämnders ordförande besluta om en arbetsordning. Nämndernas beslut ska fattas av en juristordförande och en teknisk ledamot. I besluten ska också delta två särskilt utsedda sakkunniga ledamöter. Ordföranden, ersättare för ordförande och tekniska ledamöter ska vara anställda i länsstyrelsen. Beredningen av ärendena ska utföras av personal vid den miljöprövningsnämnd inom vars område en verksamhet är belägen. Personalen ska vara placerad vid miljöprövningsnämnden. Ordföranden, ersättare för ord- förande, tekniska ledamöter och beredningspersonal vid miljöprövningsnämnd får inte ha andra arbetsuppgifter. Sakkunniga ledamöter som deltar i prövningen får inte ha befattat sig med den verksamhet som är föremål för prövning i något annat sammanhang.

Utredningen redovisar i avsnitt 3.2.1 sitt huvudförslag avseende prövningsmyndigheternas uppgifter, antal och lokalisering och i avsnitt 3.2.2 sitt huvudförslag avseende dessa myndigheters organisation. I utredningen har det framförts synpunkter att förslaget, i den del det avser prövningsmyndigheternas organisa-

288

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

tion, går utöver direktiven så till vida att det inte är möjligt att föreslå en organisation där de enskilda prövningsmyndigheterna utgör egna myndigheter. Samtidigt har det i och till utredningen betonats vikten av att prövningsmyndigheterna i sin verksamhet är helt fristående från länsstyrelserna, såväl vad gäller beslutande- funktionen som beredningspersonal.

Mot den bakgrunden har utredningen valt att utforma ett alternativt författningsförslag, se bilaga 8, i vilket den befintliga myndighetsstrukturen med miljöprövningsdelegationerna som en del av länsstyrelsen behållits. Utredningen vill dock poängtera att dess huvudsakliga uppfattning är i enlighet med huvudförslaget, dvs. att prövningsmyndigheterna bör vara fristående från läns- styrelserna.

Den nuvarande benämningen miljöprövningsdelegation är på de skäl som nämnts i avsnitt 3.2.2 inte tillräckligt klargörande. Ett lämpligare uttryck är således nämnd, som mer än delegation för tanken till ett självständigt prövningsorgan. Utredningen har i sitt huvudalternativ med hänsyn till där fört resonemang föreslagit namnet koncessionsnämnd. För att främst hålla isär utredningens förslag i dessa delar föreslås här att miljöprövningsdelegationen får beteckningen miljöprövningsnämnd.

På motsvarande sätt och med motsvarande resonemang som framförs i avsnitt 3.2.1 ska miljöprövningsnämndernas verksam- hetsområden överensstämma med vattendistrikten och miljödom- stolarnas domkretsar. Miljöprövningsnämnder ska således finnas vid länsstyrelserna i Umeå, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö. Nämnderna ska utgöra särskilda avdelningar vid dessa länsstyrelser. Nämnderna ska med undantag för civilrättsliga ersättningsfrågor pröva alla sådana ärenden om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet som i dag prövas av länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer och miljödomstolarna.

För närvarande finns bestämmelserna om miljöprövnings- delegationerna i 15–21 §§ länsstyrelseinstruktionen. Den ändrade instansordningen nödvändiggör ett antal förändringar bl.a. i dessa regler.

Enligt 15 § länsstyrelseinstruktionen ska det för en miljö- prövningsdelegation för organisationen och verksamheten finnas en särskild arbetsordning eller ett särskilt beslut. Utredningen föreslår alternativt att det införs en ny 15 a § i vilken det framgår att ordföranden i miljöprövningsnämnden efter samråd med övriga

289

Prövningsmyndigheter SOU 2009:10

miljöprövningsnämnders ordförande ska besluta om en arbetsordning.

I 16 § länsstyrelseinstruktionen anges vilka uppgifter miljöpröv- ningsdelegationerna har i fråga om tillståndsgivning m.m. när det gäller miljöfarlig verksamhet. Utredningen föreslår alternativt att det i 16 § införs en hänvisning till en ny 16 a § i vilken dagens bestämmelser om miljöprövningsdelegationernas uppgifter kom- pletteras med de uppgifter som i framtiden ska ankomma på nämnderna i fråga om vattenverksamhet, nämligen tillstånd till vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § miljöbalken, godkännande enligt 11 kap. 16 § miljöbalken av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten samt vissa prövningar som anges i 7 kap. 1 § LSV. I 16 § länsstyrelse- instruktionen bör anges de länsstyrelser vid vilka det ska finnas miljöprövningsnämnder och orterna där dessa nämnder ska vara placerade.

I 17 och 18 §§ länsstyrelseinstruktionen finns bestämmelser om miljöprövningsdelegationernas sammansättning, kompetenskraven för ordföranden m.m. samt bestämmelser om tjänstetillsättning. Utredningen redogör i avsnitt 3.2.2 för den sammansättning som en koncessionsnämnd bör ha jämte anställningsformerna för nämndens ledamöter. Motsvarande resonemang kan appliceras på miljöprövningsnämnderna. Ordföranden för nämnden, ersättare för ordförande, samt tekniska ledamöter ska emellertid vara anställda i länsstyrelsen. Miljöprövningsnämndens arbete leds av en ordförande som således är chef för den avdelning i länsstyrelsen som utgör miljöprövningsnämnd. Ordföranden kommer på så vis att ha budgetansvar för miljöprövningsnämnden och råda över den personal som är knuten till nämnden. En följd av detta blir att kostnaden för miljöprövningsnämndens arbete kommer att särredovisas i årsredovisningarna för de länsstyrelser som har miljöprövningsnämnder. Utredningen föreslår alternativt att det införs en ny 18 a § i vilken det framgår sammansättning i miljöprövningsnämnden vid tillståndsfrågor enligt 16 a § samt vid övrig handläggning av ärenden i nämnden.

Beredningen av ärendena ska utföras av personal hos den länsstyrelse vid vilken miljöprövningsnämnden är lokaliserad. Beredningspersonalen ska vara anställd av länsstyrelsen med placering vid miljöprövningsnämnden (19 §). Genom att ord- föranden är avdelningschef för den avdelning vid länsstyrelsen som

290

SOU 2009:10

Prövningsmyndigheter

utgör miljöprövningsnämnd kommer ordföranden att kunna styra rekrytering av beredningspersonal till nämnden. Ledamöterna i nämnden samt beredningspersonalen får inte utföra andra arbetsuppgifter hos länsstyrelsen än sådana som tillhör nämndens verksamhet (20 §). Sakkunniga ledamöter som deltar i prövningen får inte ha befattat sig med den verksamhet som är föremål för prövning i något annat sammanhang.

Sammanfattningsvis innebär utredningens alternativa förslag en tydligare funktionsfördelning mellan länsstyrelsens olika roller på sätt som eftersträvades i förarbetena till miljöbalken.

291

4Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

4.1Gällande ordning

4.1.1Bakgrund

I ansökningsmål om tillstånd till vattenverksamhet får miljö- domstolarna, till skillnad mot vad som gäller för ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet, anledning att även pröva vissa civilrättsliga frågor. I utredningens uppdrag ingår att utreda om de civilrättsliga frågorna även i fortsättningen ska prövas av miljö- domstolarna eller om dessa frågor liksom tillståndsfrågorna i fram- tiden ska prövas av en administrativ myndighet.

Systemet med samlad prövning av tillstånds- och ersättnings- frågor fanns både i 1918 års och 1983 års vattenlag. I motiven1 till den äldre lagen framhölls att vattenbyggnadsfrågor så gott som alltid hade en privaträttslig innebörd, varför en domstolsprövning inte kunde undvaras. En av huvudanmärkningarna mot tidigare vattenlagstiftning hade varit att behandlingen av vissa frågor hade varit uppdelad i en administrativ och en judiciell prövning, vilket hade föranlett tidsutdräkt och kostnader.

Under arbetet med det som skulle bli 1983 års vattenlag var dock den sammanhållna prövningen inte självklar. Vattenlags- utredningen föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 1977:27) att tillstånd och väsentliga villkor skulle prövas separat i administrativ ordning av regeringen, Koncessionsnämnden för miljöskydd eller länsstyrelse, beroende på företagets omfattning. Tillståndshavaren skulle sedan, på samma sätt som enligt expropriationslagens regler, fullfölja tillståndet med en ansökan till domstol (en av vissa

1 Förarbetena till 1918 års vattenlag utgörs bl.a. av ett betänkande från år 1910 med förslag till vattenlag m.m., avgivet av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, ett andra betänkande från år 1917 av särskilt tillkallade sakkunniga för överarbetning av vissa av lagförslagen och proposition 1918 nr 128.

293

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

utpekade fastighetsdomstolar, samma som de dåvarande vatten- domstolarna). Domstolen skulle pröva såväl de villkorsfrågor som inte hade avgjorts i tillståndsärendet som skaderegleringen. I princip skulle tillståndet inte få tas i anspråk förrän skade- regleringen hade avslutats. I det slutliga lagförslaget (prop. 1981/82:130) bibehölls den samlade prövningen. Kraven på effek- tivitet och snabbhet vid prövningen bedömdes bli sämre uppfyllda genom ett delat system. Vidare borde beaktas att villkorsfrågorna vanligen hängde intimt samman med ersättningsfrågorna.

Utredningen har frågat miljödomstolarna om antalet civilrätts- liga frågor i målen om tillstånd till vattenverksamhet. Svaren på vår enkät till domstolarna, se bilaga 9, visar att antalet ansökningsmål med ersättningsfrågor under åren 2003–2007 varierade mellan 27 och 51 med ett medeltal om 40,2. Antalet fastigheter för vilka ersättning hade erbjudits av sökanden eller yrkats av sakägarna varierade mellan 69 och 1168. Mängden mål med många sakägare var dock olika vid de olika domstolarna med en stor dominans för Nacka tingsrätt. Vid övriga domstolar var det största antalet berörda fastigheter under ett visst år 66. Nacka tingsrätt har kommenterat sitt enkätsvar med att det är ett fåtal mål som står för en mycket stor del av antalet fastigheter, 5 av målen står för mer än 85 procent och något mål för mer än hälften av det totala antalet.

4.1.2Rådighet

Rätten att disponera över vattenområden för olika verksamheter kallas rådighet. Att uppfylla kraven på rådighet är en grundläggande förutsättning för att bedriva vattenverksamhet. Särskild betydelse har rådigheten vid tillståndsprövning. Endast den som har rådighet till ett vattenområde kan söka tillstånd. Saknar sökanden rådighet avvisas ansökan utan sakprövning.

Bestämmelserna om rådighet finns i 2 kap. LSV. I kapitlets 1 § finns den grundläggande bestämmelsen om att verksamhetsutöva- ren ska ha rådighet över vattnet inom det område där han vill bedriva vattenverksamhet.

Enligt 2 kap. 2 § LSV råder var och en över det vatten som finns inom hans fastighet. Rådighet över en fastighets vatten kan också någon ha till följd av upplåtelse av fastighetsägaren eller, enligt vad som är särskilt föreskrivet, förvärv tvångsvis.

294

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

Rådigheten över vattnet är alltså principiellt knuten till den fastighet som vattnet enligt bestämmelser i jordabalken tillhör. Det är fastighetsägaren som disponerar över den naturresurs som vattnet inom fastigheten utgör och som har befogenheten att begära och få tillstånd enligt miljöbalken till vattenverksamhet inom fastigheten.

För att genomföra ett vattenverksamhetsprojekt krävs normalt att rådigheten omfattar hela det vattenområde som verksamheten avser. När det gäller bortledande av yt- eller grundvatten räcker det dock med att verksamhetsutövaren råder över det begränsade område varifrån bortledandet sker.

En exploatör kan få rådighet genom avtal med ägaren. De upplåtelseformer som normalt kommer i fråga är servitut och nyttjanderätt. Ett typiskt exempel är en jordbruksarrendator som genom ett arrendeavtal får rådighet att leda bort yt- eller grundvatten för bevattning. En nyttjanderätt är alltid tidsbegränsad och det gäller då också den rådighet som grundas på nyttjande- rättsavtalet. En konsekvens av detta är att tillstånd grundade på sådan rådighet måste tidsbegränsas.

Rådigheten över allmänt vatten, vilket inte ingår i fastighets- indelningen, anses tillkomma staten. Kammarkollegiet upplåter rätt att utnyttja allmänt vattenområde. En sådan upplåtelse ger rådighet för att använda det aktuella vattenområdet för en vattenverk- samhet.

Den som inte är fastighetsägare kan också få rådighet genom tvångsförfoganden, alltså genom myndighetsbeslut av olika slag. För vissa ändamål kan fastighetsägaren åläggas att avstå sin rätt till vattnet enligt expropriationslagen (1972:719). Mera vanliga exempel på tvångsförvärv enligt bestämmelsen i 2 kap. 2 § LSV är rättigheter som tillskapas genom förrättningar enligt lednings- rättslagen (1973:1144) eller anläggningslagen (1973:1149).

För icke tillståndspliktiga verksamheter kan servitut enligt 7 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen (1970:988) komma i fråga.

Den som är beroende av bestående vattenförhållanden har enligt 2 kap. 5 § andra stycket LSV också rådighet för att utföra rensningar för att bibehålla vattnets djup eller läge eller för att omedelbart återställa ett vattendrag som har vikit från sitt förra läge eller som på något annat sätt har förändrat sitt lopp.

De rådighetsregler som har behandlats i det föregående har det gemensamt att det är den civilrättsliga dispositionsrätten som

295

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

avgränsar verksamhetsutövarens befogenheter enligt miljöbalken. Möjligheterna att få till stånd en tillståndsprövning och att genomdriva projektet gentemot omgivningen sträcker lika långt som de civilrättsliga rättigheterna.

I LSV finns också bestämmelser där lagen direkt har tillagt andra än fastighetsägaren den grundläggande rådigheten för vattenverk- samhet, s.k. legal rådighet. Enligt 2 kap. 4 § LSV har den som vill bedriva vattenverksamhet för detta ändamål rådighet som anges i 1 §, om vattenverksamheten avser

1.vattenreglering,

2.vattentäkt för allmän vattenförsörjning, allmän värmeför- sörjning eller bevattning,

3.markavvattning,

4.vattenverksamhet som behövs för allmän väg, allmän farled eller allmän hamn,

5.vattenverksamhet som behövs för att motverka förorening genom avloppsvatten, eller

6.vattenverksamhet som behövs för järnväg.

Om någon vill ha rätt att förfoga över annans vattenkraft gäller ett kvalificerat rådighetskrav, s.k. utbyggnadsvitsord 2 kap. 8 § LSV. Om en fallsträcka tillhör olika ägare, får en av dem medges rätt att tillgodogöra sig vattenkraften i hela sträckan endast om han råder över mer än hälften av vattenkraften. Till stöd för detta måste han då åberopa äganderätt eller annan sakrätt som inte är begränsad till tiden, t.ex. servitut.

Enligt 2 kap. 5 § första stycket LSV har staten, kommuner och vattenförbund rådighet som anges i 1 § för att bedriva sådan vattenverksamhet som är önskvärd från allmän miljö- eller hälsosynpunkt eller som främjar fisket.

Rådighet som grundas på 2 kap. 4 eller 5 §§ första stycket LSV ger i sig ingen civilrättslig dispositionsrätt utan endast den pro- cessuella befogenhet som krävs för att få till stånd en tillstånds- prövning av verksamheten. Den civilrättsliga dispositionsrätten, markåtkomsten, måste verksamhetsutövaren ordna på annat sätt. Fördelen för verksamhetsutövaren vid en jämförelse med 2 kap. 2 § LSV består dels i att han kan få en tillåtlighetsprövning redan innan han har ordnat sin markåtkomst, dels i att han har större möjligheter till markåtkomst tvångsvis.

296

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

På samma sätt som regleras i 2 kap. 2 § LSV kan markåtkomsten lösas genom avtal med fastighetsägaren eller genom expropriativa förfaranden enligt regler utanför miljöbalken, t.ex. expropriations- lagen. Om tillstånd har lämnats till verksamheten kan servitut tillskapas enligt 7 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen. Den som har rådighet enligt 2 kap. 4 eller 5 §§ första stycket LSV är dock inte hänvisad till att lösa sin markåtkomst enligt regler utanför miljöbalken utan kan få de erforderliga rättigheterna direkt enligt bestämmelser i balken.

4.1.3Tvångsrätter

Enligt 28 kap. 10 § första stycket miljöbalken kan verksamhets- utövaren ges rätt att utföra anläggningar eller åtgärder inom fastigheter som tillhör någon annan och ta i anspråk mark eller annat utrymme för detta, när det är fråga om

1.vattenverksamhet som utövas av staten, kommuner eller vattenförbund och som är önskvärda från hälso- eller miljösynpunkt eller som främjar fisket,

2.vattenverksamhet för att motverka förorening genom avlopps- vatten,

3.vattenverksamhet som avser tillgodogörande av yt- eller grund- vatten,

4.vattenreglering,

5.vattenverksamhet som avser allmän farled eller allmän hamn, eller

6.markavvattning.

Bestämmelsen gör det möjligt för den som har legal rådighet för t.ex. en vattentäkt för allmän vattenförsörjning att erhålla tvångs- rätt till den mark som behövs för verksamheten. Ägaren av ett strömfall kan få rätt att uppföra en regleringsdamm på annan fastighet än den egna. Bestämmelsen kan bl.a. åberopas för rätt till utmål på annans fastighet, dvs. mark för byggnader som behövs för t.ex. en kraftstation.

Tvångsrättsreglerna korresponderar med de legala rådighets- fallen på så sätt att den som har legal rådighet för en viss verksamhet också kan få tvångsrätt för att utföra verksamheten på annans fastighet. Undantag från den principen gäller för allmän väg och järnväg, där verksamhetsutövarna kan skaffa sig erforderliga

297

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor SOU 2009:10

tvångsrättigheter enligt väglagen (1971:948) resp. lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Anspråk på tvångsrätt handläggs normalt i det ansökningsmål där också frågan om tillstånd till den verksamhet som tvångsrätten gäller ska prövas. Tvångsrättsfrågan prövas enligt miljöbalkens tillåtlighetsregler. Det är de särskilda bestämmelserna om vatten- verksamhet samt de generella reglerna i balkens första avdelning,

bl.a. försiktighetsprincipen i

2 kap. 3 § och lokaliseringsregeln i

2 kap. 6 §. Om tvångsrätt

beviljas tas beslutet om detta in i

tillståndsdomen (7 kap. 6 § 1.

LSV).

Även om det normala alltså är att tvångsrättsfrågor prövas till- sammans med tillståndsfrågan förekommer det separata processer om särskilda tvångsrätter. Om verksamhetsutövaren väcker frågan separat handläggs den som ett stämningsmål enligt 7 kap. 2 § 6. LSV. Målet handläggs enligt rättegångsbalkens vanliga regler om tvistemål. En konsekvens av detta är att det gäller andra rätte- gångskostnadsregler än i ansökningsmålen. Fastighetsägarna kan bli skyldiga att betala verksamhetsutövarens rättegångskostnader. Utredningens enkät visar att separata processer om tvångsrätt är sällsynta. Så bör det också vara eftersom tillståndshavarens behov av en sådan process förutsätter att han tidigare har misstagit sig om fastighetsägarnas inställning till projektet eller helt enkelt har förbisett frågan.

4.1.4Ersättningsfrågor i samband med tillståndsprövning

Större projekt för att utnyttja vattenresurserna, t.ex. för vatten- kraft, medför regelmässigt skador på andra fastigheter än verksamhetsutövarens egna. Kraftverks- och regleringsdammar har också, särskilt i norrlandsälvarna, fört med sig en storskalig omdaning av landskapet. Enskilda fastigheter kan ha förändrats mycket kraftigt eller helt försvunnit under de sjöar som har bildats uppströms dammarna. Eftersom vattenverksamhetens påverkan på omgivningen ofta går långt utöver vad omgivningen bör tåla utan ersättning har skaderegleringen varit en viktig del av vatten- lagstiftningen. Enligt vattenlagarna var regleringen en integrerad del av tillståndsprövningen.

Även i markavvattningsmålen kan olika typer av ersättnings- frågor aktualiseras. Ett exempel är markförlust när nya diken ska anläggas i jordbruksmark. Det vanliga scenariot är att för- och

298

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

nackdelar med markavvattningsföretaget stannar inom deltagar- kretsen för den kommande (eller existerande) samfälligheten. Ytterligare exempel på ersättningsfrågor är vad som kan kallas tredjemansskador. Det kan vara en pumpanläggning som placeras på en fastighet som inte är jordbruksfastighet och vars ägare inte drar någon nytta av markavvattningsföretaget. Ett annat exempel är när diken passerar under vägar och kräver ändringar i broar m.m., eller medför skador på tekniska föremål.

I miljöbalken finns ersättningsreglerna vid ingrepp i annans egendom på grund av vattenverksamhet i 31 kap. Reglerna grundas på expropriationsrättsliga principer. Enligt 31 kap. 2 § miljöbalken ska expropriationsregler tillämpas också vid bestämmande av ersättning enligt balken om denna inte innehåller avvikande bestämmelser. Den rätt att ta i anspråk, skada eller göra intrång på fast egendom som kan medges enligt reglerna om vattenverk- samhet, och tidigare enligt vattenlagarna, har också ansetts kunna betraktas som en form av expropriation.

De specifika bestämmelserna om ersättning vid ingrepp i annans egendom på grund av vattenverksamhet finns i 31 kap. 16–19 §§ miljöbalken.

I 31 kap. 16 § första stycket miljöbalken finns den grundläggan- de ersättningsregeln, som anger att den som med stöd av tillstånd enligt 11 kap. genom inlösen eller på annat sätt tar i anspråk annans egendom, eller vidtar en åtgärd som skadar annans egendom, ska betala ersättning. Bestämmelsen gäller om en skada följer av en tillståndsgiven verksamhet eller till följd av förbud mot fiske enligt 28 kap. 13 § miljöbalken. Om den skadegörande handlingen har vidtagits utan tillstånd, t.ex. en olaga dämning, bestäms ersätt- ningen inte enligt den aktuella bestämmelsen utan enligt andra skadeståndsrättsliga regler, såsom 32 kap. miljöbalken eller skadeståndslagen (1972:207).

Enligt 31 kap. 16 § andra stycket miljöbalken ska ersättning endast betalas för den skada som återstår efter skadeförebyggande åtgärder. Hänsyn till de skadelidande tas i första hand genom jämkningar i själva företaget och i andra hand genom skadeföre- byggande åtgärder. Att en verksamhetsutövare kan åläggas att utföra sådana åtgärder framgår av 2 kap. 3 § miljöbalken. Endast restskadan skulle sedan ersättas i pengar.

För särskilt kvalificerade skadefall finns bestämmelser om inlösen i 31 kap. 17 § miljöbalken. Enligt paragrafens första stycke ska fastigheter eller fastighetsdelar, som drabbas av synnerliga

299

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

olägenheter, lösas in av sökanden om ägaren begär det. En bestämmelse i paragrafens andra stycke gör det möjligt även för den ersättningsskyldige verksamhetsutövaren att få inlösa en fastighet eller fastighetsdel. Förutsättningen är att inlösenersätt- ningen endast medför en ringa höjning av fastighetsägarens ersättning och att fastighetsägaren inte har något beaktansvärt intresse av att behålla egendomen i det skadade skicket.

31 kap. 18 § miljöbalken innehåller en regel om att skade- ersättning ska bestämmas även för fastigheter som tillhör verksam- hetsutövaren. Meningen är att skydda dem som har panträtt i fastigheterna.

I 31 kap. 19 § miljöbalken regleras ersättningsskyldigheten för skador vid utrivning, när en vattenanläggning tas bort utan att ersättas av en ny.

4.1.5Oförutsedda skador

Som framgår i det föregående bygger miljöbalkens ersättnings- system på att skador på grund av vattenverksamhet regleras i tillståndsmålet. När ersättningsfrågorna har avgjorts i det målet, eventuellt efter uppskov enligt 22 kap. 27 § miljöbalken för svårutredda skador, är sakägarnas anspråk till följd av verksamheten i princip slutligt reglerade. Sökandens motparter får finna sig i verksamhetens negativa effekter så länge som den bedrivs enligt tillståndet. Detta är innebörden i vad som brukar kallas den allmänna tvångsrätten.

Regeln om att en slutlig skadereglering ska ske i tillståndsmålet har dock undantag för skador som visar sig inom en viss tid efter tillståndsdomen. Om en vattenverksamhet eller en vatten- anläggning medför skador som inte förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande enligt 24 kap. 13 § miljöbalken framställa anspråk på ersättning. Typiska exempel är erosionsskador och andra skador som uppkommer först efter lång tid, kanske genom att verksamheten utvidgats inom ramen för det givna tillståndet.

I 24 kap. 13 § första stycket finns huvudregeln om rätt till talan på grund av oförutsedda skador. En förutsättning för att talan ska få föras är att domen i tillståndsmålet har inneburit en fel- bedömning av de faktiska skadeverkningarna av den prövade vattenverksamheten. Felbedömningen kan ha bestått i att dom-

300

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

stolen har förbisett eller missbedömt risken för att vissa skador skulle uppkomma. Felbedömningen kan också ha gällt omfatt- ningen av skadorna. Däremot gäller inte bestämmelsen det fallet att domstolen visserligen bedömde skadans omfattning rätt men tog miste när den taxerade skadans värde.

Utöver sådana skador som verkligen var oförutsedda har be- stämmelserna i praxis tillämpats även för skador som kunde förutses men inte har värderats i tillståndsmålet. I stället för att ersättningsfrågan då togs upp till prövning av domstolen efter viss tid hänvisades parterna till att föra talan om skadan enligt reglerna om oförutsedd skada. Initiativet till att återuppta processen i ersättningsfrågan flyttades alltså från domstolen till parterna. Fördelen med det systemet var naturligtvis att om parterna själva kunde göra upp ersättningsfrågan behövdes ingen fortsatt process vid domstolen.

Det är i första hand fråga om ersättning i pengar åt skade- lidandena. Det har dock ansetts att dessa alternativt skulle kunna begära förpliktande för tillståndshavaren att utföra vissa skade- förebyggande åtgärder. Om det t.ex. visar sig att ett erosionsskydd har fått otillräcklig omfattning borde tillståndshavaren kunna åläggas att bygga ut det.

I fråga om mera betydande skador för enskilda sakägare eller för något allmänt intresse (t.ex. fisket) finns en uttrycklig regel i 24 kap. 13 § andra stycket om möjlighet att föreskriva ändringar av verksamheten. Verksamhetsutövaren ska då på egen bekostnad utföra sådana ändringar av verksamheten eller anläggningen som utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. Det kan t.ex. vara fråga om ändrade bestämmelser om inne- hållande och tappning av vattnet. För allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelse eller kommun.

Som framgår av det närmast föregående kan bestämmelserna om oförutsedd skada föra med sig att tillståndet och villkoren för detta justeras och att tillståndshavaren i efterhand åläggs ytterligare förpliktelser. De förpliktelser om åtgärder m.m. som tillstånds- havaren kan åläggas får för framtiden samma funktion som villkoren för tillståndet. Bestämmelserna om oförutsedd skada kan alltså i vissa fall medföra en villkorsreglering i efterhand.

Anspråk på grund av oförutsedda skador måste enligt 24 kap. 13 § tredje stycket miljöbalken framställas till miljödomstolen inom fem år eller den längre tid, högst tjugo år, som kan ha

301

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

bestämts i samband med tillståndet. Tiden räknas från utgången av den arbetstid som domstolen bestämmer i tillståndsdomen.

I paragrafens fjärde stycke finns en specialbestämmelse om anspråk till följd av skador då bestämmelser om innehållande och tappning av vatten för osedvanliga förhållanden har utnyttjats och domstolen i tillståndet skjutit upp frågan om sådana ersättningar.

Paragrafens femte stycke innebär att de allmänna preskriptions- reglerna inte ska tillämpas på anspråk på grund av oförutsedda skador. Den allmänna preskriptionstiden om tio år kommer alltså att kunna förkortas eller förlängas för de anspråk som paragrafen behandlar beroende på hur villkoren för den enskilda verksamheten utformas.

Bestämmelserna om oförutsedd skada är i huvudsak oförändrade sedan 1918 års vattenlag.

Mål om oförutsedda skador är relativt ovanliga. Under under- sökningsperioden varierade antalet mellan 2 och 9 mål per år med ett medeltal om 5,6. Målen kan handläggas som ansökningsmål eller som stämningsmål beroende på om det finns några sakägare utöver tillståndshavaren och den skadelidande.

4.1.6Bygdemedel

När tiden för att anmäla oförutsedd skada har löpt ut är också enskilda sakägares möjligheter att påverka tillståndets innehåll eller att få ersättning för skador uttömda. Härefter får verksamhetens omgivning tåla skadeverkningarna (den allmänna tvångsrätten). Möjligheterna till återkallelse eller omprövning av tillståndet är endast öppna för dem som företräder allmänna intressen. För vissa större verksamheter gäller dock att sakägarna har en fortsatt möjlighet att få ersättning för skador som visar sig sedan det är för sent att anmäla oförutsedda skador. Detta kan ske inom systemet med bygdeavgifter. En sådan avgift betalas enligt 6 kap. 1 § LSV för vattenkraftverk, vattenreglering som avser års- eller flerårsregle- ring, vattenöverledning för annat ändamål än kraftändamål samt ytvattentäkt. Avgiften betalas årligen till fonder som förvaltas av länsstyrelserna. Storleken bestäms i samband med tillståndsbeslutet enligt bestämmelserna i 6 kap. 2 och 3 §§ LSV. Motsvarande avgifter som har beslutats enligt någon av vattenlagarna behandlas som bygdeavgifter enligt miljöbalken, se andra punkten i över-

302

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

gångsbestämmelserna till förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter.

Bygdeavgiftsmedlen används mestadels till att ge bidrag åt olika projekt som allmänt gynnar en bygd. De kan också användas för att förebygga eller minska eller gottgöra sådana skador av företaget som inte blivit ersatta tidigare. De skadelidande kan vid miljö- domstolarna söka bidrag ur fonderna. Bifall till ansökningarna förutsätter dels att skadan verkligen är en följd av den verksamhet för vilken avgifterna ska betalas, dels att ersättning inte redan har betalats för skadan. Vid avgörandet ska hänsyn också tas till vad som i varje särskilt fall kan anses skäligt, 5 § andra stycket. förordningen om bygde- och fiskeavgifter.

Vid handläggningen av bidragsärendena håller domstolen regelmässigt sammanträde och syn på platsen. Ärendena handläggs enligt lagen om domstolsärenden.

Resultatet av utredningens enkät till miljödomstolarna visar att bidragsärendena utgör en betydande andel av den totala mängden mål och ärenden om skadeersättning på vattenrättslig grund. Under undersökningsperioden varierade ärendeantalet mellan 23 och 35 med ett medeltal om 28,6. Sett över perioden var detta ca 38 procent av det totala antalet. Bidragsärendena är i första hand en angelägenhet för miljödomstolarna i Norrland (drygt 94 procent). De allra flesta ärendena gäller ersättning för skada på enstaka fastigheter.

4.1.7Civilrättsliga frågor i övrigt vid miljödomstolarna

Miljödomstolarnas befattning med civilrättsliga anspråk regleras i 31 och 32 kap. miljöbalken och i 7 kap. LSV.

I 31 kap. miljöbalken finns, utöver bestämmelser om vatten- rättsliga ersättningsfrågor som behandlas i ansökningsmålen, regler om ersättningsanspråk till följd av vissa ingripanden av det allmänna. I dessa senare fall grundas ersättningsanspråken på före- skrifter eller beslut som gäller t.ex. nationalparker, naturreservat och vattenskyddsområden. Dessa ersättningsfrågor liknar de vattenrättsliga på så sätt att det gäller expropriativa, lagenliga, ingrepp i annans egendom och att expropriationslagens regler tillämpas vid prövningen av ersättningens storlek.

En annan kategori civilrättsliga mål regleras i 32 kap. Det är här fråga om anspråk på grund av miljöskador och liknande grannelags-

303

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

rättsliga olägenheter. Tvisterna gäller vanligen ekonomisk ersätt- ning för uppkomna skador. Det gäller främst skador som har orsakats med uppsåt eller genom vårdslöshet. Annan skada ersätts bara i den utsträckning den störning som har orsakat skadan inte skäligen bör tålas med hänsyn till förhållandena på orten eller till dess allmänna förekomst under jämförliga förhållanden. En tvist kan också avse förbud mot en viss verksamhet eller skyldighet för verksamhetsutövaren att vidta skyddsåtgärder eller andra för- siktighetsmått. Ersättning för framtida skador ersätts på expropriationsrättsliga grunder.

En ytterligare målkategori, som mycket liknar miljöskademålen, är de vattenrättsliga anspråk som handläggs enligt 7 kap. 2 § LSV. Även här kan det vara fråga såväl om rena ersättningsanspråk som om andra skyldigheter, t.ex. att riva ut en olagligt tillkommen vattenanläggning.

4.1.8Handläggningen av ersättningsfrågor

De vattenrättsliga ersättningsfrågorna handläggs tillsammans med tillståndsfrågan i ansökningsmålet. Det är i första hand sökanden som ska utreda skadorna och lämna förslag till ersättning. Huvud- regeln är att detta ska ha skett före ansökan så att ersättnings- erbjudandena lämnas i ansökan om tillstånd. En bestämmelse om detta finns i 22 kap. 1 § andra stycket 2. miljöbalken.

Sedan ansökan om tillstånd har kungjorts har de skadelidande möjlighet att kommentera sökandens ersättningserbjudanden och att komma med egna ersättningsyrkanden. Det är relativt vanligt att sakägarna anlitar egna tekniska biträden som gör skade- utredningar till grund för anspråken. Sakägarna kan komma med egna yrkanden under hela handläggningen till och med huvud- förhandlingen (22 kap. 19 § MB).

Prövningen av ersättningsfrågorna bygger, liksom ersättnings- rätten i allmänhet, på dispositionsprincipen. Domstolen kan inte döma ut lägre ersättningsbelopp än vad sökanden har erbjudit och inte högre än vad sakägaren har yrkat. Det finns dock ett undantag i 22 kap. 22 § miljöbalken för det – vanliga – förhållandet att det finns ersättningsanspråk från flera olika sakägare att pröva i målet. Om domstolen då för någon av sakägarna dömer ut högre ersätt- ning än vad sökanden har erbjudit, alltså efter en sakprövning av

304

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

anspråket, får domstolen för att åstadkomma en likformig reglering höja övriga sakägares ersättning utöver vad de har yrkat.

Den utredning som parterna lägger fram när ersättningsfrågor handläggs i ansökningsmål skiljer sig inte från motsvarande utredningar i andra ersättningsmål enligt 31 kap. miljöbalken eller skadeståndsmål enligt 32 kap. i balken. Parterna anlitar sakkunniga värderare som gör egna utredningar och sammanställer dem i skriftliga utlåtanden. I de (fåtaliga) fall där verksamheten orsakar klassiska dämningsskador förutsätts sökanden ha gjort en särskild markskadekarta.

Förberedelsen i ansökningsmål är – även när ersättningsfrågor förekommer – normalt skriftlig. Muntliga förberedelser är ovanliga. Målen anses ofta klara för huvudförhandling efter det att sökanden har yttrat sig över inkomna synpunkter. Många mål handläggs också helt utan någon egentlig förberedelse. När den ansökta verksamheten bedöms ha begränsade eller åtminstone överblickbara verkningar utnyttjar domstolarna möjligheten i 22 kap. 17 § miljöbalken att kalla till huvudförhandling direkt i kungörelsen.

När muntlig förberedelse anses motiverad är det i allmänhet inte så mycket för att få en allmän förberedande genomgång av processmaterialet som för att reda ut någon viss oklarhet. Särskilt kan det krävas sammanträde för att domstolen ska få underlag för utredningsbeslut, t.ex. kompletteringsförelägganden till sökanden eller förordnande av en extern sakkunnig. Den oklara frågan kan naturligtvis lika gärna vara teknisk som juridisk och förberedelse- sammanträden kombineras ofta med undersökning enligt 22 kap. 13 § miljöbalken, ”ingenjörsundersökning”, som utförs av ett miljöråd. Sådana undersökningar kan bestå av besiktningar på berörda platser, men också av kontrollmätningar och liknande åtgärder.

Den slutliga handläggningen av ersättningsfrågorna sker normalt vid samma huvudförhandling som för tillståndsfrågan och de avgörs i tillståndsdomen (22 kap. 25 § första stycket 4. MB). I svårbedömda fall kan domstolen dock enligt 22 kap. 27 § första stycket miljöbalken skjuta upp frågan om ersättning under en prövotid.

Handläggningen av ersättningsfrågor vid huvudförhandlingen grundas naturligen på parternas skriftliga värderingsutlåtanden. Parternas tekniska biträden och de som har utfört skade- utredningarna – ofta samma personer – är regelmässigt med under

305

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

hela förhandlingen och handläggningen vid själva sammanträdet utvecklas ofta till ett meningsutbyte mellan dessa tekniker. Enligt 40 kap. 19 § andra stycket rättegångsbalken ska sakkunniga som parterna har anlitat behandlas som vittnen vid huvudförhandlingen, men i praktiken hålls sällan separata bevisförhör med dem om deras iakttagelser och slutsatser. Även i övrigt är det ovanligt med vittnesförhör liksom med partsförhör under sanningsförsäkran.

Huvudregeln är att domstolen håller syn på berörda fastigheter under huvudförhandlingen. Även kontrollmätningar och andra undersökningar kan göras i det sammanhanget, men detta är sällsynt.

I mindre mål om tillstånd t.ex. till vägbroar och småbåtshamnar finns sällan någon särskild skadeutredning av sökanden. Sakägarna saknar ofta ombud och tekniska biträden. Eftersom målen också handläggs utan särskild förberedelse kommer ersättningsanspråken att väckas vid huvudförhandlingen. Domstolen får då hjälpa sakägarna att formulera om sina synpunkter till bestämda ersätt- ningsanspråk. Sökanden förväntas lämna synpunkter på anspråken genast. Utredningen består då egentligen av parternas egna redogörelser och domstolens iakttagelser vid synen. När detta framstår som alltför otillräckligt kan ersättningsfrågan skjutas upp så att parterna får möjlighet att komplettera utredningen.

Utredningskostnaden kan vara betydande även för ersättnings- anspråk om små belopp. Vissa skador kan heller inte beräknas på något meningsfullt sätt utan får bedömas efter skälighet. Sådana skälighetsuppskattningar, eller åtminstone uppskattningar på begränsat underlag, får anses vara vanliga i ansökningsmålen.

Som nämnts i det föregående följer prövningen av ersättnings- frågorna dispositionsprincipen. En annan följd av att ersättnings- anspråken är dispositiva är att en bindande reglering av ersätt- ningen inte behöver ske i domstolen utan lika gärna kan regleras i avtal mellan sökanden och sakägaren. Sådana förhandlingslösningar är vanliga, särskilt i mål där sakägarna har anlitat juridiska ombud. För sökanden kan avtalet ge fördelar genom snabbare handläggning av tillståndsmålet och lägre rättegångskostnader. Sakägarna kan ha möjlighet att förhandla sig till en bättre ersättning än vad de skulle ha fått vid domstolen vid prövning strikt enligt miljöbalkens bestämmelser.

Liksom i andra mål där dispositionsprincipen gäller ska domstolen verka för att förlikningsmöjligheterna tas till vara. Den kan sondera parternas förhandlingsvilja och fungera som medlare

306

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

mellan dem. Så sker under hela handläggningen, även under pågående huvudförhandling, oftast så att ordföranden eller miljörådet talar enskilt med parterna i förhandlingspauser. En sak som underlättar uppgörelser är att sakägarna anlitar egna ombud.

4.1.9Särskilt om förrättningsprövning

Markavvattning

Enligt vattenlagarna prövades markavvattningsfrågor inte som andra tillståndsfrågor utan i särskilda förrättningar. Förrättnings- formen hade också använts för prövningen enligt 1879 års dikningslag.

Förrättningarna leddes av en särskilt förordnad förrättnings- man. Förfarandet byggde på officialprincipen. Förrättningsmannen skulle sörja för att ärendet blev i alla avseenden ordentligt utrett samt utreda förutsättningarna för att företaget kunde komma till stånd. Om utredningen visade att företaget inte var tillåtligt skulle förrättningen inställas. I annat fall skulle förrättningsmannen utarbeta en allmän plan över företaget och göra de utredningar som krävdes för att genomföra det. Förrättningsmannen skulle samråda med sökanden, övriga sakägare och berörda myndigheter. Samman- träde skulle hållas med sakägarna. I tillståndsbesluten skulle regleras bl.a. företagets ändamål, läge, omfattning och tekniska utformning, vilka fastigheter som skulle delta i företaget och varje deltagares andelstal, särskilda tvångsrätter som medgavs för företaget samt skyldigheten att betala ersättning eller utföra skadeförebyggande åtgärder.

Förrättningsverksamheten enligt vattenlagarna hade stor betydelse för jordbruket och det fanns en särskild yrkeskår, statens lantbruksingenjörer, för att sköta den.

I miljöbalken avskaffades förrättningsförfarandet. Markav- vattningsfrågorna prövas antingen av länsstyrelsen eller också av miljödomstolen och då i ett vanligt ansökningsmål (jfr avsnitt 6). Genom systemet med markavvattningssakkunniga finns dock en rest av det gamla systemet kvar. Det utredningsarbete som den sakkunnige ska utföra och det yttrande som han ska lämna till domstolen liknar i mycket förrättningsmannens utredning och beslut.

307

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

Förrättningsförfaranden inom närliggande rättsområden

Som nämnts i det föregående förekommer inte längre förrättnings- formen i miljöbalkens prövningssystem. Enligt direktiven ska utredningen överväga om frågorna om markåtkomst och ersättning i framtiden kan handläggas inom ramen för ett förrättnings- förfarande. I det följande presenterar utredningen exempel från närliggande rättsområden där förrättningsförfaranden kommer till användning vid prövningen av tillstånds-, markåtkomst- och ersättningsfrågor.

Enligt PBL sker tillståndsprövningen genom detaljplan och bygglov, dvs. enligt ett administrativt förfarande. Detaljplanen, som kan sägas utgöra en allmän lokaliserings – och tillåtlighets- prövning, ger inte rätt att uppföra en byggnad eller rätt till markåtkomst. För byggande krävs bygglov. Markåtkomst får kommunen eller annan huvudman genom att väcka talan i domstol, varvid också ersättningsfrågan kan prövas. Om förvärvaren inte väljer domstolsvägen kan markåtkomsten lösas genom avtal eller via fastighetsregleringsförrättning som genomförs av lantmäteri- myndighet.

Genom fastighetsreglering är det möjligt att tvångsförvärva mark och få tillträda mark i de flesta situationer och även lösa uppkommande ersättningsfrågor. I domstol förekommer i dag knappast några fall där talan om markåtkomst och ersättning väckts enligt PBL. I stället används fastighetsreglering. För att möjliggöra fastighetsreglering vid genomförande av detaljplan skedde vissa ändringar i fastighetsbildningslagen år 1993. Det kan utgå ersättning för ekonomiska skador som uppkommer på grund av vissa beslut enligt PBL (14 kap. 3–8 §§ PBL). För ersättning ska talan väckas vid fastighetsdomstol. Sådana skador kan inte regleras av förrättningsmyndighet som första instans.

Förrättningen betalas av sökanden. Utredningar till grund för beslut tas fram av förrättningsmyndigheten. Någon rätt för markägare att få ersättning för ombud och egna utrednings- kostnader föreligger inte.

I lagen om byggande av järnväg är förfarandet beträffande frågor om tillstånd, markåtkomst och ersättning uppbyggt på ungefär samma sätt som i PBL. Tillståndsprövningen sker genom att järnvägsplan upprättas. Lagen anvisar domstol som första instans för frågor om markåtkomst och ersättning. Motsvarande möjlighet som i PBL att använda fastighetsreglering för markåtkomst och

308

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

ersättning föreligger. Även här tillämpas regelmässigt fastighets- reglering för dessa frågor. Järnvägsutbyggnaden kännetecknas vidare av tämligen omfattande skadebegränsande åtgärder vilket i stor utsträckning sker genom olika förrättningsåtgärder.

Vid anläggande av högspänningsledningar sker tillståndspröv- ningen i form av en koncessionsprövning hos administrativ myndighet. Markåtkomst (ledningsrätt) och ersättning prövas vid förrättning enligt ledningsrättslagen av lantmäterimyndighet som första instans. Domstolsalternativet till förrättning är expropriation som i praktiken numera aldrig utnyttjas.

Enligt väglagen uppkommer vägrätt när mark eller annat ut- rymme tagits i anspråk enligt en arbetsplan som upprättas av Vägverket. Vägrätten ger rätt till tillträde. Ersättningsfrågor prövas av fastighetsdomstol i första instans efter stämning av fastighets- ägare eller Vägverket. Av 66 § väglagen framgår att talan vid domstol av lagstiftaren setts som en utväg i sista hand när en frivillig uppgörelse inte går att åstadkomma. Här finns inte något förrättningsalternativ för markåtkomst och ersättning.

Enligt minerallagen (1991:45) sker prövning av tillstånd, markåtkomst och ersättning i första instans genom förrättning som utförs av en specialmyndighet, Bergmästaren.

Förrättningsförfarandet har ansetts vara ett effektivt och relativt billigt men ändå tillfredsställande rättssäkert alternativ till dom- stolsprövning. Förfarandet bygger på officialprincipen. Myndig- heten ska självmant bevaka de allmänna intressen som berörs av förrättningen och även vissa enskilda intressen. Den ska se till att ärendena blir ordentligt utredda och kan själv ta initiativ till förändringar i förrättningens omfattning eller inriktning. Den förutsätts bistå sakägarna med råd och upplysningar. Myndighetens officialprövningsskyldighet utesluter inte att sakägarna är aktiva i förrättningen och för in egen utredning i den.

Till skillnad från en domstol kan myndigheten inte tvinga en sakägare att närvara vid sammanträdena. Den kan inte höra sakägare under sanningsförsäkran eller vittnen under ed och inte heller tvinga parterna att lägga fram skriftliga handlingar som de innehar. Förrättningssammanträdena är i princip inte offentliga.

Till förrättningsförfarandets fördel har anförts att det innebär en rimlig avvägning mellan å ena sidan effektivitets- och kostnads- synpunkter och å andra sidan rättssäkerhetssynpunkter. Domstols- förfarandet har ansetts ha företräde när det gäller rättsäkerhets- garantierna och vid prövningen av mera invecklade civilrättsliga

309

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

tvister och av frågor där det finns starka motsättningar mellan parterna. Frågan behandlades vid tillkomsten av fastighets- bildningslagen, se prop. 1969:128. Från olika remissinstanser hade anförts att lantmätaren inte hade samma fristående och själv- ständiga ställning som en domstol. Detta framgick bl.a. av att bevakningen av det allmännas intresse i fastighetsbildningsfrågor under pågående förrättning skulle ske genom förrättningsmännens försorg. Lantmätaren stod i ett instruktionsmässigt subordina- tionsförhållande till (dåvarande) överlantmätaren. Olikheterna mellan förrättningsförfarandet och ett domstolsförfarande förelåg i synnerhet beträffande parternas möjligheter att förebringa utredning. De var särskilt framträdande i mål där motsättningarna mellan olika intressen vanligen är starka. Kännetecknande för domstolsprocessen var vidare den omsorg och noggrannhet som läggs ned på dokumentationen av vad som har förekommit vid handläggningen av ett mål.

4.1.10Rättegångskostnaderna

Sakägarbegreppet

Inom den vattenrättsliga tillståndsprocessen fungerar ”sakägare” som en samlingsbeteckning för sådana enskilda som är så berörda av den ansökta verksamheten att de kan uppträda som sökandens motparter i processen. Bland deras processuella befogenheter ingår att framställa yrkanden om handläggningen – t.ex. att begära huvudförhandling – och att överklaga domar i tillståndsmålen. De har också rätt till ersättning av sökanden för sina rättegångs- kostnader enligt särskilda bestämmelser i miljöbalken. Ibland skiljs mellan detta ”processuella” sakägarbegrepp och ett annat ”materiellt”, som avser dem som har rätt till ersättning till följd av verksamheten. Eftersom just påverkan på den enskildes ekono- miska intressen är den typiska grunden för att någon är sakägare sammanfaller begreppen oftast.

Det bör framhållas att man inte behöver vara sakägare för att få göra sig hörd i tillståndsprocessen. I princip vem som helst har rätt att lägga fram utredning och synpunkter rörande ansökan. Frågan om någon är sakägare eller inte får därför normalt endast någon praktisk betydelse om han vill överklaga något avgörande eller begär ersättning för rättegångskostnader.

310

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

I vattenlagarna fanns ingen särskild definition av sakägarbe- greppet, utan detta hade överlämnats åt rättstillämpningen. Som sakägare enligt 1983 års vattenlag betraktades först och främst ägare till sakskadad fastighet och därutöver den som innehade någon särskild rätt till en fastighet som gick förlorad eller rubbades. Särskild rätt betydde i detta sammanhang oftast servitut eller nyttjanderätt.

Tendensen i praxis under vattenlagarnas tid var att sakägarbe- greppet utökades utöver vad som beskrevs i det närmast före- gående. Särskilt nyttjande- eller servitutsrätter till tvätt- eller båt- plats godtogs som grund för sakägarskap även om rättigheten bara grundades på muntlig upplåtelse eller tyst medgivande. I fråga om rätt till båtfart och virkesutdrivning tenderade kravet på sakrättslig anknytning till det berörda vattenområdet att tunnas ut eller helt överges.

För yrkesfiskare gällde enligt vattenlagarna att de på samma sätt som andra nyttjanderättshavare hade sakägarställning om de fiskade med stöd av en upplåtelse från fastighetsägaren (förutsatt att företaget kunde skada fisket). Inom allmänt vattenområde ansågs endast de som fiskade med fasta redskap efter särskilt tillstånd från staten som sakägare. Den principen fick dock ett undantag i ett mål om rättsprövning av regeringens tillståndsbeslut angående Öresundsbron. Regeringsrätten fann här att fiskarna, som hade behandlats som sakägare vid vattendomstolen och hos regeringen, hade rätt att begära prövning av regeringsbeslutet.

Även om sakägarkretsen som nämnts främst avgränsades i domstolspraxis fanns lagbestämmelser i frågan, nämligen i 22 kap. 2 § i 1983 års vattenlag, där det reglerades i vilka fall en verksamhet skulle anses beröra en viss fastighet. Så skulle anses vara fallet

1.när ett yrkande framställdes om skyldighet för fastighetens ägare att delta i företaget,

2.när fastigheten eller dess vatten togs i anspråk för verksamheten eller för en anläggning i samband med företaget, eller

3.när företaget kunde medföra skador på mark eller vatten tillhörande fastigheten, på byggnader eller anläggningar som finns på fastigheten eller på fastighetens användningssätt.

Lagbestämmelsen var inte avsedd att vara begränsande utan lämnade, som framgått i det föregående, utrymme för att andra än de som räknades upp i den kunde vara sakägare.

311

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

En fastighet behövde inte påverkas på något betydande sätt för att intressenterna i fastigheten skulle vara sakägare. Varje konsta- terbar påverkan genom intrång eller risk för skador, om än ekono- miskt oväsentliga, gjorde intressenterna till parter i vattenmålet. Synsättet är inte unikt för vattenlagarna utan förekommer även t.ex. i praxis till väglagen.

I de – vanliga – fall där det framstod som tveksamt om en viss fastighet berördes av verksamheten, behandlades fastighetsägaren som sakägare även om hans anspråk inte bedömdes som sannolika men det ändå var möjligt att han berördes. Beviskravet för sak- ägarskap var alltså lågt.

En begränsning av sakägarkretsen låg dock i att inte varje form av intrång i ett intresse med anknytning till det berörda vattenområdet omfattades av vattenlagarnas regler. Intrånget måste ha något vattenrättsligt inslag. T.ex. ansågs intrång i form av minskat skönhetsvärde utan samband med sakskada på fastighet inte omfattas av vattenlagarnas ersättningsregler utan skulle bedömas enligt allmänna grannelagsrättsliga grundsatser.

Även med hänsyn till den utvidgning av sakägarkretsen som behandlats i det föregående framstår det som en riktig samman- fattning av vattenlagens ståndpunkt att som sakägare räknades ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utfördes.

I propositionen till miljöbalken (1997/98:45 prop. del 1 s. 482 ff.) anförde regeringen att det i miljöbalken borde finnas ett enhetligt sakägarbegrepp. Det borde inte göras skillnad om den överklagade frågan rörde t.ex. vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet. En skillnad i gällande rättspraxis som enligt regeringen inte borde upprätthållas var beträffande yrkesfiskare. Det var knappast möjligt att direkt i lagtexten ange vem som är att anse som sakägare, men regeringen var av den uppfattningen att yrkesfiskare bör kunna vara sakägare även i mål om vatten- verksamhet trots att de inte fiskar med fasta redskap. Vidare borde en anknytning som endast grundar sig på allemansrätt aldrig vara tillräcklig för att talerätt ska föreligga. Gällande sakägarbegrepp enligt miljöskyddslagen borde utgöra utgångspunkt. En generös tillämpning var således avsedd.

312

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

Lagbestämmelserna om vilka fastigheter som skulle anses berörda av vattenverksamheter överfördes i sak oförändrade till LSV (9 kap. 2 §).

Det enligt lagmotiven avsedda förenhetligandet av sak- ägarbegreppet har också slagit igenom i domstolspraxis. Högsta domstolen avgjorde 2004 två mål som gällde sakägarbegreppet vid vattenverksamhet (NJA 2004 s. 590). Båda målen gällde utbygg- nader av småbåtshamnar. De flesta av de fastigheter vars ägare uppträdde i målen hade inte del i berörda vattenområden. Den inverkan som ägarna åberopade var, i det ena målet störningar under anläggningstiden (bl.a. grumling inom en fastighet som hade ett mindre vattenområde) och från verksamheten vid de blivande hamnarna, i det andra målet störningar från den blivande verksamheten och från trafiken på land till och från hamnen samt att landskapsbilden skulle förändras. I skälen till sina avgöranden anförde Högsta domstolen bl.a. att vid tillämpningen av vatten- lagen ansågs sakägare vara ägare eller innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som direkt skadades av ett vattenföretag eller annars led intrång i ett för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utfördes. I fråga om miljöskyddslagen tillämpades ett mer omfattande sakägarbegrepp. Som sakägare ansågs den som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den miljöfarliga verksamheten. En enbart teoretisk eller helt obetydlig risk för skada eller olägenhet räckte emellertid inte.

Ett syfte med miljöbalken var att få till stånd en övergripande och sammanhållen miljölagstiftning och att skapa förutsättningar för en integrerad tillämpning av denna lagstiftning sett ur de enskilda verksamhetsutövarnas synvinkel. I miljöbalken hade införts ett antal rättsligt bindande principer och allmänna hänsynsregler som skulle tillämpas på all i balken reglerad verksamhet. Vidare hade införts en mer enhetlig ordning för att pröva verksamheter som regleras i miljöbalken.

I linje med detta uttalades i propositionen till miljöbalken att balken skulle ha ett enhetligt sakägarbegrepp. Vidare sades att sakägarbegreppet enligt miljöskyddslagen borde utgöra utgångs- punkt och att en generös tillämpning var avsedd.

Bestämmelsen i 16 kap. 12 § miljöbalken hade i här aktuellt hänseende samma lydelse som den allmänna regeln i 22 § för- valtningslagen (1986:223), i fortsättningen förvaltningslagen, om

313

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

rätt att överklaga ett förvaltningsbeslut, och det var därför naturligt att rätten att överklaga ett beslut enligt balken följde allmänna förvaltningsrättsliga principer. Motivuttalandena gav också vid handen att rätten enligt miljöbalken att föra talan som part i ansökningsmål om tillstånd till vattenverksamhet och att överklaga avgöranden i sådana mål hade avsetts bli utvidgad jämfört med vad som gällde enligt vattenlagen. Hänvisningen till sakägarbegreppet enligt miljöskyddslagen fick anses innebära att rätten att vara part och att överklaga skulle tillkomma varje person som kunde tillfogas skada eller utsättas för annan olägenhet genom den verksamhet för vilken tillstånd söks, om risken för skada eller olägenhet rörde ett av rättsordningen skyddat intresse och inte var enbart teoretisk eller helt obetydlig. Det krav på fastighetsanknytning som gällde enligt vattenlagen syntes inte böra upprätthållas, låt vara att ändringen i detta hänseende kanske inte fick så stor praktisk betydelse, eftersom en risk för skada eller olägenhet av en vattenverksamhet normalt torde förutsätta en viss anknytning till en fastighet som berörs av verksamheten.

Rättegångskostnaderna i mål om vattenverksamhet

Enligt 25 kap. 2 § miljöbalken ska sökanden i ansökningsmål om vattenverksamhet i princip svara för sina egna och motparternas kostnader vid miljödomstolen.

Förarbeten

Kostnadsregeln har i stort sett varit densamma sedan 1918 års vattenlag. Principen om sökandens kostnadsansvar framställs som okontroversiell i motiven till den lagen. I det ursprungliga förslaget från år 1910 motiveras bestämmelsen endast med att den följde av det allmänna rättsförhållandet mellan sökanden och hans mot- parter. Motparternas kostnader var i själva verket från deras sida sett att likställa med skada och förlust, som vållas genom själva företaget.

Tillstånd att ta i anspråk mark genom expropriation prövas av regeringen eller i vissa fall av länsstyrelsen eller Energimyndig- heten. Den som fått tillstånd att expropriera måste sedan fullfölja sitt tillstånd i en process vid fastighetsdomstolen, där rätten att ta

314

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

marken i anspråk och ersättningsfrågorna avgörs genom dom. Den utdömda ersättningen fördelas sedan i ett särskilt ärende av länsstyrelsen mellan fastighetsägare och panthavare. Enligt 7 kap. 1 § expropriationslagen ska den exproprierande (sökanden) svara för samtliga kostnader som uppkommit i ärendet om tillstånd till expropriation, i målet vid fastighetsdomstolen och i ärendet om fördelning av expropriationsersättningen. Kostnadsersättnings- frågan ska prövas av fastighetsdomstolen, även om frågan inte gäller kostnad vid domstolen.

Enligt miljöskyddslagen kunde sökandens motparter inte få er- sättning för sina kostnader i tillståndsärendena. I lagstiftnings- ärendet framhöll lagrådet att en sådan ordning skulle innebära en försämring och försvagning av sakägares ställning i förhållande till vad som hade gällt i vattenföroreningsmål enligt 1918 års vattenlag. Sakägaren kunde enligt lagrådets mening ha stort intresse av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen för att eventuellt kunna förhindra företaget eller få till stånd ändamåls- enliga skyddsåtgärder. Förslaget kunde enligt lagrådet medföra att möjligheterna att få ärendena allsidigt belysta minskade. Bl. a. med hänvisning till den förbättrade miljövårdsorganisationen och till koncessionsnämndens möjligheter att bättre än en domstol aktivt verka för en uttömmande och allsidig utredning av ärendena infördes dock ingen regel om rätt till kostnadsersättning i miljöskyddslagen.

Vattenlagsutredningen, vars arbete resulterade i 1983 års vatten- lag, föreslog en ordning där tillståndsfrågorna skulle prövas av en administrativ myndighet och där sökanden sedan skulle fullfölja tillståndet med en process hos fastighetsdomstolen, i princip på samma sätt som enligt expropriationslagen. Utredningen framhöll att prövningen av miljöskyddsmål i första hand ansågs gälla förhållandet mellan sökanden och motstående allmänna intressen. Enskild sakägare var visserligen oförhindrad att föra talan i ansökningsärenden. Hans intressen ansågs emellertid i stor utsträckning sammanfalla med de allmänna och han ansågs bl.a. för den skull inte böra ha rätt att företa egna sakkunnigutredningar på sökandens bekostnad. I vattenmålen kunde de enskilda intressena inte på samma sätt anses sammanfalla med de allmänna. Från allmän synpunkt kunde det t. ex. saknas anledning att bestrida en ansökt dämning eller vattentappning som ändå kunde böra jämkas med hänsyn till skadeverkningarna på enskild egendom. Vidare kunde enskild rätt böra vika till förmån för byggnadsintresset inte

315

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

bara därför att företaget allmänt sett var tillåtligt i vad det påverkade vattenförhållandena utan också därför att det behövdes olika arbeten på land för att det skulle kunna genomföras. I den situationen stod i regel inga allmänna intressen på spel. Prövningen av den administrativa tillståndsmyndigheten avsåg alltså inte bara frågor rörande företagets tillåtlighet. Ett tillstånd till ett vatten- företag medförde också en rätt för sökanden att skada och kanske att ta i anspråk sakägarens egendom. Ett tillståndsbeslut kunde vidare innebära en preklusion av annan än sökanden tillkommande rätt till vatten. För behandlingen av sådana frågor krävdes ibland omfattande utredningar av såväl teknisk som rättslig natur. För- hållandena liknade mer expropriationsfallen än miljöskyddsfallen, som inte innefattade tvångsrättsfrågor. Sakägarna kunde alltså ha stort intresse av att bevaka sin rätt redan i samband med tillståndsprövningen. Det skulle naturligtvis liksom tidigare främst åligga sökanden att tillhandahålla den utredning som behövdes i tillståndsärendet och i målet om skadereglering. Fastighetsägare och andra sakägare kunde emellertid behöva verkställa kom- pletterande utredningar. Vattenföretagens ofta svåröverskådliga verkningar och komplicerade natur medförde också att sakägarna kunde behöva anlita juridiskt och tekniskt biträde. Vattenlags- utredningen förordade därför att sakägare borde ha rätt till ersättning för sina nödvändiga kostnader för förfarandet inför administrativ tillståndsmyndighet.

När 1983 års vattenlag infördes ändrades inte prövnings- systemet. Tillståndsfrågorna prövades liksom tidigare av vatten- domstolarna. Huvudregeln om kostnadsansvaret i ansökningsmål var liksom enligt 1918 års lag att sökanden skulle svara för både sina egna och motparternas kostnader. I lagmotiven hänvisades till äldre regler och till vattenlagsutredningens förslag.

Miljöbalksutredningens förslag innebar att vattenlagens pro- cessuella bestämmelser flyttades över till miljöbalken, med nöd- vändiga anpassningar. Utredningen anförde att de processuella reglerna hade sin grund i gällande regler som hade visat sig fungera väl.

I motiven till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 1 s. 469) anförde regeringen att den hade övervägt att utvidga rätten till ersättning för rättegångskostnader, främst till att avse inte bara vattenverksamheter utan också miljöfarliga verksamheter. När det gällde luftföroreningar var dock sakägarbegreppets omfattning så vidsträckt att det inte skulle vara lämpligt att låta en sökande betala

316

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

rättegångskostnader i sådan omfattning som skulle kunna bli fallet. Det ansågs därför olämpligt att ge sakägare i mål om miljöfarlig verksamhet rätt till ersättning för rättegångskostnader.

Miljöbalkskommittén behandlade rättegångskostnadsfrågan i sina delbetänkanden Miljöbalken under utveckling (SOU 2002:50) och Alternativ för miljöbalkens prövningsorganisation (SOU 2004:38).

I det första betänkandet behandlade kommittén förslag till en administrativ tillståndsprövning av vattenverksamheter. För det fallet att myndighetens tillståndsprövning inte skulle omfatta civilrättsliga frågor ansåg kommittén att reglerna om ersättning för rättegångskostnader i större utsträckning än i dag borde vara desamma som i mål om miljöfarlig verksamhet. Nuvarande regler gjorde det lättare för sakägare att ta till vara sin rätt i mål om vattenverksamhet än i mål om miljöfarlig verksamhet. Det föreföll mindre lämpligt att ändra gällande regler för miljöfarlig verksamhet genom att ge sakägare rätt till ersättning för kostnader vid tillståndsprövningen. Det låg i stället närmast till hands att överväga om rätten till kostnadsersättning för sakägare i vattenmål i fortsättningen kunde begränsas till prövningen av civilrättsliga frågor. En sakägare skulle alltså kunna få ersättning för kostnader i tvister om tvångsrätt och skadereglering.

I det andra betänkandet anförde kommittén att det vid utform- ningen av reglerna om rättegångskostnader i vattenmål bl.a. borde vägas in vad som kunde anses vara karaktäristiskt för vattenverk- samheter. Det är inte ovanligt att vattenverksamheter orsakar skador på annans fastighet. Framför allt större verksamheter kan förutsätta att verksamhetsutövaren tar i anspråk annans mark- och vattenområden. Något som hörde nära samman med detta var att olika typer av ersättningar kan aktualiseras i vattenmål. Ett slags ersättning kan utgå till följd av att verksamhetsutövaren tar i anspråk annans mark- och vattenområden, exempelvis vid byggan- det av en kraftverksdamm (intrångsersättning). En annan typ av ersättning kan utgå för skador på grund av vattenverksamhetens mer allmänna inverkan på mark- och vattenområden (ersättning för skador). I omfattande vattenmål kan båda typerna av ersättning bli aktuella. När det gäller ersättning för skador på grund av vatten- verksamhetens allmänna inverkan på omgivningen fanns det enligt kommittén ingen egentlig skillnad mellan vattenverksamheter och miljöfarliga verksamheter, eftersom störningarna från de senare på liknande sätt kan orsaka skador (utsläpp till luft och vatten, buller

317

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

m.m.). Vad som också borde vägas in i frågan om kostnads- ersättning var att tillståndsprövningen av vattenverksamheter efter miljöbalksreformen på ett tydligare sätt än tidigare utgår från två delvis olika synsätt.

Det ena synsättet, som motiverat de nuvarande reglerna om rättegångskostnader, utgår från det expropriativa inslaget i framför allt vissa större vattenmål. På samma sätt som vid prövning enligt expropriationslagen finns det här skäl att med hänsyn till verksam- hetens påverkan på enskilda intressen ställa krav på ett starkt skydd för sakägarna. Det andra synsättet, som präglat prövningssystemet för miljöfarliga verksamheter, utgår från behovet av att skydda miljön från skadeverkningarna av olika verksamheter. Vid en sådan miljöprövning framhävs betydelsen av officialprövningen, dvs. att prövningsmyndigheten ansvarar för att ett tillräckligt underlag finns för att fatta ett korrekt beslut. Vid prövningen kommer fokus att hamna på frågan om verksamheten är tillåtlig utifrån miljö- balkens allmänna hänsynsregler och andra krav som främst utgår från miljöskyddsintresset. Det kunde hävdas att sakägarnas behov av att anlita biträde för att föra talan i tillståndsfrågan är begränsat vid en sådan prövning, eftersom det är myndighetens skyldighet att ta in ett tillräckligt underlag och väga in alla de allmänna och enskilda intressen som berörs av den planerade verksamheten.

En utgångspunkt för kommitténs resonemang i frågan var att behovet av skydd för sakägare var särskilt tydligt vid prövningen av tvångsrätts- och ersättningsfrågor. Skälen för att låta sakägare få ersättning för rättegångskostnader var i allmänhet starkare vid dessa prövningar än vid prövningen av om en verksamhet uppfyller de krav som främst utgår från det allmänna miljöskyddsintresset. Kommittén föreslog att sakägare skulle kunna få ersättning för rättegångskostnader vid prövningen av ersättningsfrågor. Däremot skulle inte eventuella kostnader för tillståndsprövningen ersättas av verksamhetsutövaren.

Nuvarande ordning

Kostnadsregeln i 25 kap. 2 § miljöbalken är ett avsteg från rätte- gångsbalkens huvudregel att kostnadsansvaret bestäms av vem som vinner eller förlorar processen. I mål om tillstånd till miljöfarlig verksamhet är skillnaden mot rättegångsbalken ännu större, här får

318

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

enligt 25 kap. 1 § miljöbalken varje part alltid själv svara för sina kostnader.

Sökandens betalningsskyldighet enligt 25 kap. 2 § gäller både gentemot sådana myndigheter som har rätt att uppträda som hans eller hennes motparter i ansökningsmålet och gentemot enskilda sakägare. Däremot har sådana miljöorganisationer som enligt 16 kap. 13 § miljöbalken har talerätt i vissa frågor ingen rätt till kostnadsersättning.

Kostnader är ersättningsgilla om de skäligen varit påkallade för tillvaratagande av partens rätt. Ersättning ska utgå för kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud och biträden. Det är i detta avseende samma regler som enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken gäller för tvistemål i allmänhet. Som ”rättegångens förberedande” räknas också sådana för- handlingar mellan sökanden och motparterna som har betydelse för deras ställningstaganden i målet, som t.ex. förlikningsförhandlingar i en ersättningsfråga. Också partens eget arbete och tidsspillan ska ersättas.

Enligt 25 kap. 5 § miljöbalken begränsas ersättningsskyldigheten också av bestämmelsen i 18 kap. 6 § rättegångsbalken att part inte får ersättning för merkostnader som han orsakat genom försumlig processföring.

De viktigaste ersättningsposterna är normalt arvoden till sak- ägarnas ombud och tekniska biträden. Storleken på dessa arvoden kan bli betydande. Ersättningsanspråken ska enligt 18 kap. 14 § andra stycket rättegångsbalken prövas i sak av domstolen i den mån sökanden inte har medgivit dem.

Huvudregeln om sökandens kostnadsansvar har undantag. I 25 kap. 2 § första stycket andra meningen finns en specialregel för ansökningsmål som innefattar bildande av vattenrättsliga sam- fälligheter. Då gäller inte sökandens kostnadsansvar enligt första meningen för deltagare i samfälligheten. Bakgrunden till det undantaget är att deltagande fastigheter har nytta av den verksamhet som ansökan gäller.

I mål som gäller återkallelse, förbud mot fortsatt verksamhet eller omprövning av tillstånd till vattenverksamhet enligt 24 kap. 3–6 §§ eller enligt 7 kap. 15 § LSV, ska de myndigheter, Natur- vårdsverket, Kammarkollegiet och länsstyrelsen, som har rätt att ansöka om åtgärderna, samt tillståndshavaren svara för sina egna kostnader vid miljödomstolen. I mål enligt 24 kap. 5 § om ompröv- ning för att tillgodose allmänna intressen ska den myndighet som

319

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

ansökte om omprövning dessutom svara för kostnader vid miljö- domstolen som uppkommer för andra motparter än tillstånds- havaren. Detta gäller dock inte omprövning enligt 24 kap. 5 § första stycket 11. av bestämmelser till skydd för fisket. Gäller en omprövningsansökan förbättring av anläggningens säkerhet enligt 24 kap. 5 § första stycket 10. ska tillståndshavaren i stället för myndigheten svara för övriga motparters kostnader.

Vid omprövning på grund av ändrade förhållanden i sam- fälligheter enligt 7 kap. 17 § LSV i fråga om kretsen av deltagare eller kostnadsfördelningen eller då målet gäller fastställelse enligt 7 kap. 18 § i den lagen av överenskommelse mellan deltagare ska varje part svara för sina egna kostnader.

I 25 kap. 5 § andra stycket finns en särregel beträffande ”särskilda frågor i ansökningsmål om vattenverksamhet”. Som exempel på fall då stadgandet bör kunna tillämpas har nämnts den situationen att sakägare tvistar inbördes om fördelningen mellan dem om ett ersättningsbelopp. Sökanden har i regel inget eget intresse att bevaka i tvister, som inte rör ersättningens belopp utan endast fördelningen av beloppet. I sådana fall bör man enligt förarbetena till bestämmelsens äldre motsvarighet kunna se till den verkliga partsställningen i målet när det gäller att avgöra vem som ska stå för rättegångskostnaderna.

De bestämmelser som har behandlats i det närmast föregående gäller kostnaderna i första instans. Bestämmelsen i 25 kap. 2 § andra stycket innebär att en sakägare som klagar till högre rätt får stå för sina egna kostnader, om han förlorar, men att han inte kan åläggas att betala sökandens kostnader annat än med tillämpning av 18 kap. 6 § rättegångsbalken.

4.2Överväganden och förslag

4.2.1Hanteringen av civilrättsliga frågor i den nya prövningsorganisationen

Utredningens förslag: Frågor som gäller särskilda vatten- rättsliga tvångsrätter prövas av en koncessionsnämnd. Det- samma gäller ställande av säkerhet. Övriga civilrättsliga frågor om vattenverksamhet ska även i fortsättningen prövas av miljödomstol.

320

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

Ett förslag till ny prövningsorganisation i första instans tillåter olika lösningar för den framtida hanteringen av de civilrättsliga frågor som nu handläggs i ansökningsmålen vid miljödomstolarna. Om inte alla frågor flyttas över till de föreslagna koncessions- nämnderna kan de frågor som inte övertas ligga kvar hos miljö- domstolarna eller flyttas över till någon tredje myndighet. I det sammanhanget ska enligt direktiven övervägas om det är lämpligt att frågorna prövas inom ramen för ett förrättningsförfarande.

Särskilda vattenrättsliga tvångsrätter

Det finns ett nära samband mellan prövningen av en tvångs- rättsfråga för en viss verksamhet och tillåtlighetsprövningen av samma verksamhet i ett ansökningsärende på så sätt att både de relevanta omständigheterna och de tillämpliga reglerna överlappar varandra. Som utredningen har beskrivit i det föregående (avsnitt 4.1.3) prövas tvångsrättsyrkanden mot de generella reglerna i miljöbalkens första avdelning, bl.a. försiktighetsprincipen i 2 kap. 3 § och lokaliseringsregeln i 2 kap. 6 §. De argument som en sakägare kan vilja anföra till stöd för att en yrkad tvångsrätt är oacceptabelt ingripande i hans fastighet bör i stora delar vara desamma som han har haft anledning att åberopa även i tillståndsärendet. Utredningen om verksamheten och de mot- stående intressena kommer att vara i stort sett densamma i både tillstånds- och tvångsrättsfrågan. Det finns alltså systematiska skäl för att hålla ihop prövningen av de båda frågorna.

Även processekonomiska skäl talar för en sammanhållen prövning. Två skilda processer vid olika myndigheter om när- liggande och delvis överlappande frågor kan bli dyrare än en samlad prövning. Separat prövning av tvångsrättsfrågan för också med sig en risk för förseningar av prövningen och därmed av det prövade projektet. Visserligen bör det vara möjligt för sökanden att ansöka (separat) om tvångsrätt parallellt med tillståndsansökan, men något slutligt avgörande i tvångsrättsärendet kan knappast komma till stånd förrän det underliggande tillståndsbeslutet har vunnit laga kraft. Tillståndsbeslutet kan ju innebära att delar av ansökan ogillas, eller att beslutsmyndigheten sätter upp inskränkande villkor, så att ett föregående tvångsrättsbeslut måste omprövas.

Beroende på hur reglerna om separat tvångsrättsprövning skulle utformas mera i detalj kan det också finnas en risk för en faktisk

321

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

dubbelprövning av tillåtlighetsfrågan och en större tidsutdräkt än som behandlats i det närmast föregående. Ska den separata prövningen omfatta en självständig bedömning av det lagenliga och proportionella i tvångsingripandet är det ofrånkomligt att den processen i praktiken blir en andra tillåtlighetsprövning, åtminsto- ne i sådana fall där tvångsrätten är en förutsättning för att det ansökta projektet alls ska kunna genomföras. Tillåtlighetsfrågan kommer alltså i tvistiga fall i praktiken att passera upp genom ännu en instanskedja.

Reglerna skulle i och för sig kunna utformas så att prövnings- myndigheten i tvångsrättsärendet var bunden av tillståndsmyndig- hetens bedömning av att verksamheten kan komma till stånd även med hänsyn till motstående enskilda intressen. Frågan blir då i stället vad som i så fall återstår av den separata prövningen mer än en formell granskning av tillståndsbeslutet. Det är svårt att se någon egentlig mening med en så inskränkt separat prövning.

Enligt utredningens mening talar alltså starka skäl för att prövningen av särskilda tvångsrätter, liksom hittills, bör ske i samma process som tillståndsprövningen, dvs. i tillståndsärendet hos prövningsmyndigheten.

Sambandet mellan tillstånds- och tvångsrättsfrågorna bör med- föra att prövningen sker hos tillståndsmyndigheten även i sådana fall då tvångsrättsfrågan kommer upp separat, efter att tillstånds- frågan redan har prövats. Möjligheten till en sådan separat prövning måste finnas kvar. Även i fortsättningen får man räkna med att en verksamhetsutövare förbiser eller felbedömer behovet av särskild tvångsrätt för att genomföra ett projekt.

Ersättningsfrågor

En närliggande möjlighet är att låta de nya nämnderna överta även ersättningsfrågorna.

Att en förvaltningsmyndighet prövar tvister om ersättnings- skyldighet mellan enskilda har i Sverige ingen motsvarighet inom miljörätten. I Finland är det delvis en annan ordning. Där prövas även ersättningsfrågor i de tillståndsärenden som avgörs av de regionala miljötillståndsverken. Dessa myndigheters beslut över- klagas till förvaltningsdomstolen i Vasa. Denna domstol var tidigare vattenöverdomstol. Från förvaltningsdomstolen i Vasa överklagas även civilrättsliga tvister till Högsta förvaltnings-

322

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

domstolen i Helsingfors som sista instans. En beskrivning av den finländska lagstiftningen finns i bilaga 10. Även de finländska tingsrätterna kan pröva ersättningsfrågor. Någon motsvarighet till de dispositiva forumbestämmelserna i 10 kap. 17 § rättegångs- balken finns inte i motsvarande kapitel i den finländska rätte- gångsbalken. I Sverige prövas traditionellt civilrättsliga tvister av domstol. Konstitutionellt finns inget hinder mot att prövningen sker hos en administrativ myndighet. Kravet är enligt 11 kap. 3 § regeringsformen att en rättstvist mellan enskilda inte utan stöd av lag får avgöras av annan myndighet än domstol. En domstols- prövning i nu avsedda fall kan åstadkommas genom överklagande.

Eftersom utredningen också föreslår att myndigheterna ska pröva frågor om särskild tvångsrätt skulle dagens sammanhållna prövning kunna bibehållas om koncessionsnämnderna också övertog ersättningsregleringen från miljödomstolarna. Att på så sätt bibehålla dagens system skulle i olika avseenden vara gynnsamt för dem som berörs av det ansökta projektet, främst genom att de normalt bara behövde delta i en enda process. Under utredningens arbete har bl.a. framhållits att sökandenas totala utgifter för rättegångskostnader skulle begränsas.

Som har framhållits i tidigare lagstiftningsärenden (se avsnitt 4.1.4) finns det också ofta ett nära samband mellan villkorsfrågorna och ersättningsfrågorna. Under vattenlagarnas, särskilt den äldres, tid förutsatte prövningen av vattenmål regelmässigt att vatten- domstolen taxerade företagets skadeverkningar på ett antal berörda fastigheter. Det var under den perioden som den huvudsakliga vattenkraftutbyggnaden ägde rum. Frågan är dock vilken vikt det angivna sambandet mellan tillstånds- och ersättningsfrågorna numera ska tillmätas. Utredningens enkät till miljödomstolarna visar (se avsnitt 4.1.1) att antalet tillståndsmål med ersättnings- frågor inte är särskilt stort, i medeltal färre än tio mål per domstol och år. Verksamheternas inverkan på enskilda fastigheter kan alltså inte längre förmodas ha samma centrala betydelse för tillstånds- prövningen som tidigare. Detta är bl.a. en naturlig följd av miljöbalkens hänsynsreglers inriktning på frågor om människors hälsa och miljön.

Mot att låta ersättningsfrågorna följa med till de nya nämnderna finns såväl praktiska som principiella skäl. Vid utredningens hearing med företrädare för länsstyrelsernas miljöprövnings- delegationer framhölls att den underliggande förvaltningslag- stiftningen saknar processregler för hantering av sådana civil-

323

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

rättsliga frågor. Som exempel kan nämnas att den svenska förvaltningslagen, till skillnad från sin finländska motsvarighet, inte tillåter vittnesförhör i förvaltningsmyndigheterna. Ett annat problem med en överflyttning av frågorna till prövnings- myndigheterna är det krav på kompetens som måste ställas. En tillfredsställande prövning av ersättningsfrågorna förutsätter att prövningsmyndigheten har en egen, kvalificerad värderingsteknisk kompetens. Det måste ifrågasättas om det är resursmässigt rimligt att förse prövningsmyndigheterna med värderingsteknisk kompe- tens för att ta hand om det fåtal ersättningsärenden som kan förväntas mot bakgrund av enkätresultaten. Miljödomstolarnas uppgifter i stort förutsätter under alla omständigheter att de bibehåller den kompetens som behövs för att hantera även vattenrättsliga ersättningsfrågor. Från resurssynpunkt framstår det som naturligt att miljödomstolarna behåller dessa frågor. Att samla alla miljörättsliga ersättningsfrågor vid samma instans kan också föra med sig betydande processekonomiska fördelar. Konflikter kring en viss anläggning eller verksamhet kan generera många olika tvister mellan berörda enskilda. Om alla sådana tvister hör hemma i samma prövningsinstans kan gränsdragningsproblem och dubbel- prövningar av närliggande ersättningsanspråk undvikas.

Farhågorna för särskilda ersättningsprocesser framstår som överdrivna. Det ligger närmare till hands att anta att benägenheten att träffa frivilliga överenskommelser ökar om risken finns att man måste gå igenom ytterligare en process för att få ersättningsanspråk reglerade. De ombud som uppträder i målen om vattenverksamhet har ofta en avsevärd erfarenhet av uppkommande frågor, vilket enligt utredningens mening utgör en god förutsättning för en effektiv och processekonomiskt lämplig hantering av de relativt få ersättningsfrågor som enligt enkätsvaren från miljödomstolarna numera förekommer.

I civilrättsliga processer, som ju ersättningstvister till sin natur är, är vittnesbevisning enligt reglerna i 36 kap. rättegångsbalken självklart tillåten. Då rättegångsbalken tillämpas i de nuvarande ansökningsmålen enligt miljöbalken kan enligt gällande rätt vittnesförhör förekomma i ersättningsmål. Till skillnad mot de regler som gäller för förvaltningsmyndigheterna i Finland, däri- bland miljötillståndsverken, är vittnesförhör inte tillåtna enligt den svenska förvaltningslagen. Om ersättningsmålen flyttas till den administrativa myndigheten skulle detta innebära att ett nytt

324

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

bevismedel tillkommer i den överprövande instansen, vilket i sig förringar värdet av den första instansens avgörande.

En anläggning kan generera tvister på flera grunder. Det kan gälla skadestånd till följd av olovlig verksamhet då tillstånd inte sökts, ersättning för oförutsedd skada och ersättning för verksamhet i strid mot ett tillstånd. I alla dessa fall rör det sig vid prövningen om ett ersättningsanspråk som avser en skada som har uppkommit i förfluten tid. I sådana processer är vittnesbevisning ett viktigt bevismedel. För att åstadkomma en enhetlig instansordning vore det logiskt att de administrativa myndigheter- na fick ansvaret för handläggningen också av sådana anspråk. Särskilt i dessa fall skulle dock en ordning där ersättningsfrågorna prövades på administrativ väg bryta mot rättsordningen i övrigt.

I dag prövas civilrättsliga frågor av domstol i första instans. Ska prövningen av ersättningsfrågorna inledas vid koncessions- nämnderna kommer utredningens föreslagna förfaranderegler att föra med sig att överprövningen av ersättningsbeslut i princip kommer att stanna i Miljööverdomstolen. Konsekvensen skulle alltså bli den att även helt likartade civilrättsliga frågor inom miljö- balkens område skulle behandlas olika när det gäller överprövnings- möjligheterna och prejudikatbildningen. Som framgår av avsnitt 12 anser utredningen att huvudregeln även framgent bör vara att sådana mål som i miljödomstolen inletts genom överklagande inte ska få fullföljas till Högsta domstolen.

Även i ett bredare principiellt perspektiv finns det invändningar mot att bibehålla en speciallösning just för de vattenrättsliga ersättningsfrågorna. Med de nya koncessionsnämnderna tillskapas en enhetlig organisation för att pröva tillståndsfrågorna för alla verksamheter. En sådan ökad överskådlighet och konsekvens är med utredningens synsätt ett viktigt mål också vid utformningen av det miljörättsliga processystemet i övrigt. Det målet tillgodoses bäst om såväl tillståndsprövningar som ersättningsregleringar sker efter enhetliga principer utan onödig hänsyn till vilken art av verksamhet som prövningarna gäller.

Den vanliga fördelningen av prövningen av fastighetsrättsliga ingripanden med en tillståndsdel och en ersättningsdel är att till- ståndsfrågan avgörs av en administrativ myndighet medan ersätt- ningsfrågan prövas i fastighetsdomstol. Fastighetsdomstolarna prövar redan ersättningsfrågor enligt ett antal lagar, se bilaga 11. De ersättningsfrågor som regleras inom ramen för ett förrättnings- förfarande enligt fastighetsbildningslagen är typiskt sett av mindre

325

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

komplex art än de civilrättsliga tvister som kan uppstå till följd av ett tillstånd till vattenverksamhet. Om utredningens förslag om samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna genomförs, kommer även ersättningsfrågorna i fastighetsmålen att prövas av miljödomstolarna. Utredningen ska enligt tilläggs- direktiven (dir. 2007:184) utreda frågan om samordning av 9 och 11 kap. miljöbalken. Det finns anledning att anta att en sådan samordning underlättas av att ersättningsfrågor prövas skilda från förvaltningsmyndigheternas prövning av tillståndsfrågor. Det är ju bara vid tillämpningen av 11 kap. som civilrättsliga frågor prövas. Likväl kan frågor enligt både 9 och 11 kap. komma upp vid prövning av en och samma verksamhet.

I samband med diskussioner om en samlad prövning av ersätt- ningsfrågorna och tillståndsfrågorna har utredningen mött invändningen att en uppdelning skulle strida mot kravet i 11 kap. 6 § miljöbalken om prövning av kostnaderna för en vattenverk- samhet. Enligt paragrafen får en vattenverksamhet bedrivas endast om dess fördelar från allmän och enskild synpunkt överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av den. Huvudsyftet med bestämmelsen är dock att hindra vattenverksamhet som inte är samhällsekonomiskt motiverad.2 Bedömningen som ska göras enligt paragrafen syftar inte till avvägningar med en sådan precision som blir aktuell i en civilrättslig tvist. Samhällsnyttoparagrafen i 11 kap. miljöbalken hindrar alltså inte att tillståndsprövningen skiljs från ersättningsprövningen.

I betraktande av det anförda anser utredningen att ett bibehållande av ersättningsfrågorna vid miljödomstolarna är att föredra framför en fortsatt sammanhållen prövning hos de nya prövningsmyndigheterna. Utredningen utgår därför i det följande från att myndigheterna inte ska ta över ersättningsfrågorna. Det bör här tilläggas att de ersättningsfrågor som handläggs vid förrättningsförfarande enligt 5 kap. fastighetsbildningslagen i fastighetsbildningsmål och som inte kan avse oförutsedda skador inte är av sådan beskaffenhet att de föranleder någon annan bedömning.

2 Prop. 1981/82:130 s. 101 och 1997/98:45 del 2 s. 129.

326

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

Förrättningsförfarande som alternativ vid prövningen av civilrättsliga frågor

I det föregående har utredningen övervägt hur de civilrättsliga frågorna skulle kunna fördelas mellan de nya prövningsmyndig- heterna och miljödomstolarna. Efter detta återstår att bedöma om samma frågor i stället med fördel skulle kunna hanteras inom ramen för ett förrättningsförfarande. Så sker i dag t.ex. vid tvångsförvärv enligt PBL och lagen om byggande av järnväg. Ett förrättningsförfarande i samband med vattenrättslig tillståndspröv- ning skulle kunna utformas på följande sätt.

Tillståndsprövningen sker hos den nya prövningsmyndigheten. Markåtkomst- och ersättningsfrågorna prövas sedan separat, efter särskild ansökan, vid förrättning. Förrättningen skulle ske hos lantmäterimyndighet eller i ett system med särskilt förordnade förrättningsmän utanför lantmäteriorganisationen.

Förrättningsmyndigheten skulle i ett särskilt ”vattenrättsbeslut” ange tvångsrättens omfattning, dvs. vilket utrymme som tas i anspråk samt vilka befogenheter som beslutet ska innehålla och vilka aktsamhetsbestämmelser som ska iakttas. I och med att ett lagakraftvunnet tillståndsbeslut föreligger, finns också den nödvändiga förutsättningen för myndigheten att meddela beslut som innebär inskränkningar i enskilds rätt. De tvångsrättigheter som beslutas skulle i allt väsentligt stå i överensstämmelse med tillståndet. Vissa mindre avvikelser kan tänkas. Avsikten är att förrättningen endast ska ta upp markåtkomst- och ersättnings- frågan och att beslutet såvitt gäller markåtkomsten ska följa tillståndet. Möjligheter att besluta om förhandstillträde av mark ska föreligga. Likaså skulle kunna beslutas att ersättningsfrågorna prövas först när vattenverksamheten har kommit till stånd och uppkommande skador bättre kan överblickas om så är lämpligt.

För förrättningsmyndighetens prövning av ersättningsfrågorna skulle miljöbalkens ersättningsregler för vattenverksamhet gälla. Förrättningsmannen hade därmed att pröva alla de ersättnings- frågor som prövas i dag vid domstol. Officialutredningsprincipen skulle tillämpas men inget hinder för parterna att ta fram egen utredning skulle föreligga. Möjlighet till framskjuten skadepröv- ning för svårbedömbara skador i en ny separat förrättning bör föreligga. Även från tillståndsprövningen mer fristående ersätt- ningsfrågor kunde prövas av förrättningsmyndigheten som första instans. För frågor som kräver särskild sakkunskap kan sakkunnig

327

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

förordnas. Kostnaderna för förrättningsförfarandet skulle betalas av sökanden.

Ett förrättningsförfarande som det beskrivna skulle förete stora likheter med det tidigare förrättningsförfarandet i vattenlagen och på så sätt delvis innebära återskapandet av ett system som visat sig fungera väl under lång tid. Det finns också i övrigt en lång tradition att använda förrättningsförfarandet för markåtkomst- och ersättningsfrågor. Rättssäkerhetsaspekterna bör vara tillgodosedda. Organisatoriskt vore det rationellt att utnyttja lantmäteriets kompetens och erfarenhet av förrättningshandläggning, vilket borde innebära låga systemkostnader.

Utredningen har tidigare behandlat frågan om det är lämpligt att tvångsrättsfrågor handläggs åtskilt från tillståndsfrågorna. Utred- ningen fann starka skäl tala för att prövningen av särskilda tvångsrätter, liksom hittills, bör ske i samma process som tillståndsprövningen, dvs. i tillståndsärendet hos prövningsmyndig- heten. Den bedömningen framstår som hållbar även då alternativet till den samlade prövningen är ett förrättningsförfarande. Utredningen anser alltså inte att frågor om särskild tvångsrätt bör handläggas i ett separat förrättningsförfarande.

Utredningens slutsats i det närmast föregående utesluter i och för sig inte ett system med separat förrättningsprövning av ersättningsfrågorna, inklusive möjligheten till reglering av skade- förebyggande åtgärder. Resultatet av utredningens enkät till domstolarna gör dock en sådan ordning tveksam redan av resursskäl. Antalet ansökningsmål med ersättningsfrågor var färre än tio per domstol och år. Frågan blir om det skulle vara rationellt att bygga upp och vidmakthålla den erforderliga kompetensen hos en separat organisation för den ärendestocken. Det framstår också som tveksamt om fördelarna med förrättningssystemet mera allmänt skulle komma till sin rätt i de vattenrättsliga ersättnings- ärendena. Dessa fördelar synes vara störst i ärenden med ett stort antal ersättningsanspråk eller där det annars blir fråga om att tillämpa enhetliga ersättningsprinciper av mindre komplicerad beskaffenhet. Enkätsvaren tyder på att antalet sådana ärenden är relativt litet. En ytterligare anledning att undvika ett separat system är de gränsdragningsproblem som kunde uppkomma. Som utredningen har redogjort för kan konflikter kring en viss anläggning eller verksamhet generera många olika tvister mellan berörda enskilda. Om några, men inte alla, sådana tvister ska prövas vid förrättning kan det uppkomma gränsdragningsproblem och

328

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

dubbelprövningar av närliggande ersättningsanspråk. Uppenbar- ligen kan inte alla frågor som kan komma upp i ett tillståndsärende prövas i ett förrättningsförfarande. Förfarandet enligt miljöbalken i större tillståndsfrågor, som kan gälla tillämpningen av 9 och 11 kap. miljöbalken i ett och samma ärende, kan inte hanteras inom ramen för ett förrättningsförfarande. Det är inte lämpligt att samma verksamhet prövas i parallella förfaranden av två olika förvalt- ningsmyndigheter. I mål om vattenverksamhet är frågan om markåtkomst i princip inte en integrerad del av förfarandet utan utgör en processförutsättning, även om vissa markåtkomstfrågor kan lösas i ett tillståndsmål. Under utredningsarbetet har jäm- förelser gjorts mellan förfarandet i ett mål om vattenverksamhet med t.ex. handläggningen enligt väg- och järnvägsbyggnads- bestämmelserna, där markåtkomsten är en integrerad del av förfarandet. Enligt utredningens bedömning är det inte hållbart att med utgångspunkt i en sådan jämförelse föreslå att de vatten- rättsliga ersättningsfrågorna hanteras i ett förrättningsförfarande. Förvaltningsmyndigheternas arkivbildning av miljöfarlig verksam- het och vattenverksamhet bör liksom tidigare följa en miljöbok som ansluter till indelningen i vattenavrinningsområden. Det finns ingen anledning att i stället ansluta till fastighetsregistret. Utredningen föreslår alltså inte någon förrättningsprövning av vattenrättsliga ersättningsfrågor.

En särskild ersättningsprocess vid miljödomstolarna

Även om ersättningsprövningen upphör att vara en integrerad del av tillståndsprocessen kvarstår frågan om varje tillstånd ska följas upp med en skadereglering, eller om utgångspunkten ska vara att parterna själva gör upp om ersättningen, så att domstolsprövning blir aktuell bara när en sakägare eller verksamhetsutövare väcker talan.

Om skaderegleringen ska vara obligatorisk bör reglerna utfor- mas så att tillståndshavaren innan tillståndet tas i anspråk får inleda en process vid miljödomstolen, som då utfärdar stämning (eller kungörelse) gentemot berörda fastigheter. Härefter skulle pro- cessen förlöpa ungefär som det normala expropriationsförfarandet. Det var ett sådant system som vattenlagsutredningen föreslog.

Fördelen med en obligatorisk skadereglering är främst att ersättningsfrågan kan bli omhändertagen och avgjord relativt

329

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

snabbt efter tillståndsbeslutet. Att samtliga anspråk till följd av ett visst tillstånd i princip prövas i en och samma process bör gynna möjligheten till enhetlig skadevärdering och föra med sig process- ekonomiska fördelar för berörda enskilda.

Ett system med obligatorisk skadereglering har dock uppenbara nackdelar. Den främsta torde vara att regleringen är onödig när den tillståndsprövade verksamheten inte föranleder några ersättnings- anspråk eller då parterna själva kan komma överens om ersätt- ningen. Utredningens enkät visar att ersättningsfrågor väcktes i knappt 20 procent av ansökningsmålen (tillstånd till eller laglig- förklaring av vattenverksamhet). I det perspektivet framstår en separat obligatorisk ersättningsprocess som en olämplig resurs- användning.

Alternativet till en obligatorisk ersättningsprocess är ett system som utgår från att berörda parter i första hand förutsätts själva komma överens om ersättningen. Någon egentlig ersättnings- process kommer då till stånd endast när parterna inte själva kan reglera frågan. Väglagens ersättningsregler bygger på ett sådant synsätt. Även inom mera närliggande rättsområden såsom reglerna om förordnanden om områdesskydd enligt 7 kap. miljöbalken sker i praktiken alltid en ersättningsförhandling mellan vanligtvis en statlig myndighet och berörda fastighetsägare. De korta tider som gäller för att anmäla ersättningsanspråk i dessa fall gör dock att fastighetsägarna ibland måste vända sig till domstolen innan förhandlingarna har hunnit avslutas.

Nackdelen med ett system som bygger på att regleringen endast inleds på initiativ av parterna är främst att ett och samma tillstånd kan komma att generera flera processer beroende på hur för- handlingarna mellan parterna utvecklas.

Enligt utredningens mening är det klart att fördelarna med ett system där de berörda själva i första hand får reglera sina mellanhavanden överväger nackdelarna. Ersättningsprocessen bör alltså bygga på att den som vill göra anspråk på ersättning (eller inlösen) får väcka talan vid miljödomstolen. Även tillståndshavaren har naturligtvis ett sådant intresse av att få ersättningsfrågorna reglerade att han bör kunna påkalla domstolsprövning av dem.

Ersättningsprocessen bör alltså inledas med ansökan om stämning vid miljödomstolen. Genom hänvisningen till expropria- tionslagen i 31 kap. 2 § miljöbalken kommer sedan processen i det väsentliga att likna expropriationsprocessen och andra ersättnings- processer enligt 31 kap.

330

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

Som i andra liknande sammanhang bör det finnas en tidsgräns för när ersättningsanspråk senast ska göras gällande vid domstolen. Generellt är det naturligtvis en fördel att ersättningsregleringen avslutas så snabbt som möjligt. I det perspektivet kunde en ettårsfrist anses lämplig. Den fristen gäller t.ex. för ersättningar på grund av förordnanden om områdesskydd enligt 7 kap. miljö- balken.

Korta frister för att inleda processer har dock nackdelar. Vattenrättsliga ersättningsfrågor kan vara svåröverskådliga och ibland bedöms de bäst sedan anläggningarna har kommit till stånd och tagits i drift. Om talefristen är kort i förhållande till den tid som parterna behöver för förhandlingar kan resultatet bli att sakägarna ofta kommer att inleda egentligen onödiga processer som sedan får vila medan parterna förhandlar färdigt.

Ett argument mot en kort frist är också det ofrånkomliga pro- blemet med oförutsedda skador. Det måste förutsättas att felbedömningar görs även i framtiden angående vilka skador en verksamhet förorsakar, och skadornas omfattning. Enligt utred- ningens mening bör det inte komma i fråga att försämra sakägarnas möjligheter att göra gällande anspråk på grund av oförutsedda skador under en längre tid efter arbetstidens utgång.

Det anförda skulle tala för att det bör finnas en enhetlig, tämligen lång frist för att göra anspråk på ersättning eller inlösen till följd av tillståndet. Ett ytterligare argument för den lösningen skulle vara att den skulle bidra till ökad enhetlighet. Enligt dagens regler finns ingen tidsgräns för ersättningsanspråk som riktas mot tillståndsgiven miljöfarlig verksamhet.

En lång frist har dock även klara nackdelar. Rent allmänt finns ett intresse att inte olika anspråk som en tillståndsgiven verksamhet föranleder hålls svävande under lång tid efter att verksamheten har inletts. Under utredningens arbete har det också framhållits att sökandena kan ha ett starkt intresse att tidigt få en överblick över dessa anspråk. I vissa fall skulle de potentiella ersättningarna kunna påverka sökandens intresse av att ta sitt tillstånd i anspråk.

Mot argumenten i det närmast föregående kan framhållas att det i första hand är sökandens uppgift att utreda och skapa sig en tillförlitlig bild av de ersättningsanspråk som verksamheten kan ge upphov till. Skälen för en snabb reglering av ersättningsanspråken får ändå anses överväga. Reglerna bör därför utformas utifrån förutsättningen att den som vill framställa ersättningsanspråk bör göra detta inom en kortare tid efter tillståndsbeslutet. En ettårsfrist

331

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

framstår allmänt som lämplig och stämmer överens med vad som gäller i flera andra liknande sammanhang.

Utgångspunkten för beräkningen av talefrister i liknande sammanhang är ofta den tidpunkt då det underliggande beslutet vinner laga kraft. Det kan ses som naturligt att använda denna tid- punkten även för de vattenrättsliga ersättningsanspråken. Under utredningens arbete har dock framhållits att en på så sätt bestämd frist skulle kunna bli alltför snäv, åtminstone i fall där verksamheten för med sig mera kännbar omgivningspåverkan. Sådan påverkan kan ofta inte bedömas mera tillförlitligt innan anläggningarna för verksamheten har utförts och tagits i drift. Om talefristen löper ut tidigare än så tvingas sakägarna att väcka talan på ett otillfredsställande underlag och det kan visa sig att processen till slut var onödig eller att nedlagda kostnader i ett tidigt skede av processen blev onyttiga. En bättre utgångspunkt får därför anses vara tidpunkten då tillståndet tas i anspråk.

Som utredningen har anfört i det närmast föregående finns en risk för onödiga eller onödigt kostsamma rättegångar om talan väcks innan tillståndet och dess verkningar kan bedömas mera tillförlitligt. Intresset att undvika sådana processer får anses motivera en bestämmelse om att talan inte får väckas förrän det underliggande tillståndsbeslutet har tagits i anspråk. Utredningen föreslår att en sådan bestämmelse införs. Bestämmelsen hindrar inte sakägaren att begära säkerhet enligt 22 kap. 14 § miljöbalken.

Även med en sådan kortare talefrist som utredningen föreslår kan det komma att dröja avsevärd tid innan ersättningsanspråk med anledning av ett tillstånd blir slutligt prövade. Det klargörande- intresse som motiverar korta frister för ersättningstalan kommer alltså, fastän i betydligt mindre mån, att stå kvar även med en sådan frist. Detta bör i allmänhet inte utgöra något problem, men det kan inte uteslutas att sökandens intresse att få överblick över eventuella ersättningsanspråk i undantagsfall är sådant att även ettårsfristen framstår som alltför lång. En annan aspekt är att ersättningskrav från sakägare som framställs under handläggningen av tillstånds- frågan kan leda till att sökanden i någon mån modifierar verksam- heten eller genomför skadeförebyggande åtgärder. Den uppkomna ersättningsfrågan kan också hanteras så att sökanden accepterar att den befarade skadan, om den inträffar, betraktas som en oförutsedd skada.

Om sakägarna ges incitament att ta upp ersättningsfrågor med sökanden redan i samband med tillståndsärendet ökar möjligheten

332

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

för parterna att komma överens genom att sökanden anpassar verksamheten, genomför skadeförebyggande åtgärder eller betalar ut ersättning under hand. Liksom i dag kan detta bidra till att ersättningskrav kan klaras ut i samband med handläggningen i koncessionsnämnden. Detta medför naturligtvis i så fall klara processekonomiska fördelar.

Klargörandeintresset kan tillgodoses genom att sakägarna kan föreläggas att redan i tillståndsärendet anmäla att de vill kunna väcka ersättningsanspråk. Det som då bör krävas att sakägarna klargör för sökanden är att denne kan möta framtida anspråk till följd av den ansökta verksamheten. Det kan däremot inte anses lämpligt att i ett så tidigt skede av processen kräva att sakägarna ska ange något preciserat belopp. Ett sådant krav skulle sannolikt endast resultera i att sakägarna uppgav anspråk med så väl tilltagen marginal att sökanden ändå inte skulle få någon bild av anspråkens omfattning.

Tiden för anmälan av ersättningsanspråk bör inte knytas till något visst skede i handläggningen vid koncessionsnämnderna. I stället får det ankomma på nämnderna att sätta ut en lämplig frist.

Regeln om anmälan av anspråk bör vara dispositiv, dvs. förfarandet bör tillämpas endast på sökandens begäran. Det finns ingen anledning att låta anmälningsförfarandet belasta andra ärenden än de där sökanden själv har ett intresse av att så sker. Begäran om ett anmälningsförfarande bör ske i samband med ansökan, så att föreläggandet till sakägarna kan tas in i den första kungörelsen i ärendet.

Utredningens resonemang i det föregående utgår från att det är sakägaren som inleder ersättningsprocessen. Även tillståndshavaren bör dock naturligtvis kunna ta initiativ till ersättningsregleringen genom att väcka talan mot de berörda sakägarna.

Med det system som föreslås i det närmast föregående kommer behovet av regler för prövning av oförutsedda skador att kvarstå. Även i framtiden kommer förbiseenden och felbedömningar att ske vid den primära skaderegleringen. Som utredningen anfört i det föregående kan det inte komma i fråga att i sådana fall inskränka sakägarnas rätt till ersättning i förhållande till dagens regler. Möjligheten att framställa anspråk på grund av oförutsedda skador måste alltså bibehållas.

Eftersom någon obligatorisk skadereglering inte ska ske kan avgränsningen av vilka skador som ska anses oförutsedda skador inte längre ske utifrån resultatet av en sådan primär reglering.

333

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

Avgränsningen bör i stället utgå ifrån vilka skador och olägenheter med den ansökta verksamheten som har behandlats i tillstånds- ärendet, och därmed varit synbara för sakägarna. Ersättnings- anspråk på grund av sådana skador och olägenheter bör anses prekluderade när ettårsfristen har löpt ut, medan anspråk på grund av andra skadeförlopp bör behandlas som oförutsedda.

Inskränkningar i verksamheten och skadeförebyggande åtgärder

I det föregående har utredningen behandlat möjligheten för berörda sakägare att få ersättning i pengar för en verksamhets skadeverkningar. Det vattenrättsliga ersättningssystemet har dock byggt på principen att hänsynen till omgivningen ska tas i första hand genom jämkning av verksamheten och i andra hand genom skadeförebyggande åtgärder. Endast den restskada som sedan återstår ska ersättas i pengar.

Enligt reglerna om oförutsedda skador i 24 kap. 13 § miljö- balken kan miljödomstolen besluta om sådana ändringar i den tillståndsgivna anläggningen eller verksamheten som kan förebygga eller minska framtida skador. Detta innebär att domstolen har möjlighet att i efterhand förena tillståndet med bestämmelser som liknar ytterligare villkor. Med den ordning som utredningen föreslår får prövningsmyndigheten inte samma möjlighet som miljödomstolarna har i dag att göra en samlad prövning av villkors- och ersättningsfrågorna. Skälen för att jämkningar av verksamheten och skadeförebyggande åtgärder ska kunna föreskrivas har därmed blivit ännu starkare än i dagens system. Det framstår också som angeläget att domstolen ska kunna besluta även om andra skadeförebyggande åtgärder än sådana som ryms inom den nämnda paragrafen. Det bör alltså finnas möjlighet till en viss efterföljande reglering av tillståndet.

Säkerhet

Enligt gällande regler ska ersättningar i princip vara betalda innan ett tillstånd tas i anspråk av sökanden. Det är visserligen inte ovanligt att ersättningsfrågor skjuts upp för att behandlas efter själva tillståndsfrågan, men då har domstolen först bedömt

334

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

skadefrågan översiktligt och funnit att uppskovet inte medför någon risk för sakägarna i det konkreta fallet.

Om ersättningsfrågor behandlas åtskilt från tillståndsfrågorna kan verksamheten komma till utförande, och skadorna alltså realiseras, redan innan ersättningarna har beslutats och betalats. Detta kan i sin tur medföra att sakägarna helt blir utan ersättning om det tillståndsgivna projektet misslyckas och tillståndshavaren inte kan betala skadorna.

Enligt utredningens mening är det orimligt att sakägarna ska stå någon risk för tillståndshavarens betalningsoförmåga. Sakägarna måste kunna få säkerhet för den blivande ersättningen. Även det sammanhållna system som man har i Finland, se bilaga 10, har krav på att säkerhet ställs. Utredningen menar också att det krävs en särskild bestämmelse i miljöbalken om säkerheten. De allmänna civilrättsliga säkerhetsbestämmelserna i 15 kap. rättegångsbalken är inte så utformade att de kan ge en sådan allmän garanti mot förlust hos sakägarna som behövs. Bestämmelserna om säkerhet i 16 kap. 3 § miljöbalken är inte heller tillämpliga i fall som nu avses. Ersättningsbestämmelserna bör därför kompletteras med en regel i miljöbalken om säkerhet för blivande ersättningar. Bestämmelsen bör utformas så att säkerhet ska ställas på sakägarens begäran om det finns en risk att skada uppkommer på dennes intresse. Som i andra liknande sammanhang bör staten och kommuner undantas från skyldigheten att ställa säkerhet. En fråga om säkerhet kan komma upp både hos en koncessionsnämnd och hos en miljödomstol. Givetvis går det inte att jämföra förfarandet när en säkerhet prövas med själva ersättningsprocessen.

Den verksamhetsutövare som väljer att fullfölja skade- regleringen innan tillståndet tas i anspråk ska naturligtvis inte behöva ställa någon säkerhet.

Ersättning för skada på egen fastighet

Enligt dagens bestämmelser i 31 kap. 18 § miljöbalken ska dom- stolen bestämma ett ersättningsbelopp även för skador på fastigheter som tillhör sökanden. Syftet med bestämmelsen är att skydda sökandens fordringsägare med pant i fastigheterna. I det föregående föreslår utredningen att någon obligatorisk skade- reglering inte ska ske för varje meddelat tillstånd. I stället bör ersättningsprocesser endast genomföras på parternas initiativ, när

335

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

de inte själva kan komma överens om ersättningen. Enligt utredningens mening finns det då inget behov av bestämmelser om ersättning för skada på egen fastighet. Den nuvarande bestäm- melsen bör upphävas.

Bygdemedel

Utredningens uppdrag omfattar inte att överväga några ändringar i systemet med bygdemedel. Som har beskrivits i det föregående fungerar möjligheten till bidrag ur bygdemedel som en sista utväg för sakägaren att få skadeersättning sedan andra ersättnings- möjligheter har uttömts. Sakligt sett är det ingen stor skillnad mellan prövningen av bidragsärendena och prövningen av ersätt- ningsfrågor i övrigt. Bygdemedelsärendena bör därför ligga kvar hos miljödomstolarna och utredningen föreslår ingen regeländring i den frågan.

4.2.2Alternativt förslag med bibehållen samlad prövning

Utredningens alternativa förslag: Dagens samlade prövning av tillstånds-, tvångsrätts- och ersättningsfrågor bibehålls vid de nya koncessionsnämnderna.

Utredningen redovisar i avsnitt 4.2.1 sitt huvudförslag om hanteringen av ersättningsfrågorna i samband med tillstånd till vattenverksamhet. Förslaget innebär att dessa frågor även i framtiden ska prövas vid miljödomstolarna, skilda från tillstånds- prövningen vid de nya koncessionsnämnderna.

I utredningen har det framförts synpunkter att fördelarna med en samlad prövning av tillstånds-, tvångsrätts- och ersättnings- frågor bör leda till att en sådan prövning bibehålls även i det framtida prövningssystemet. Mot den bakgrunden har utredningen valt att utforma ett alternativt författningsförslag, se bilaga 12. Utredningen vill framhålla att det förslaget inte har utformats som ett komplett alternativ till huvudförslaget utan endast innehåller de bestämmelser där de båda förslagen skiljer sig åt. Den som vill bilda sig en fullständig bild av det alternativa reformförslaget måste alltså jämföra med huvudförslaget.

336

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

I alternativet bibehålls den samlade prövningen på så sätt att även ersättningsfrågorna flyttas över till koncessionsnämnderna. I vattenrättsliga tillståndsärenden kommer nämndernas prövning därmed att vara avgränsad på samma sätt som vid miljödomstolarna i dagens system och dessförinnan vid vattendomstolarna.

Det alternativa förslaget har utformats så att de förfarande- bestämmelser som avser ersättningsfrågorna har arbetats in bland handläggningsreglerna i 19 kap. miljöbalken. Bestämmelserna gäller ansökans innehåll (6 §), tid för att anmäla ersättningsanspråk i ärendet (9 § och 21 a §), likformighet i skadevärdering (21 b §), värdering av fastighet som belastas av särskild rättighet (21 c §), dokumentation av fastighetsdel som ska lösas in (21 d §), beslutets innehåll (22 §) och provisorisk ersättning m.m. (26 och 27 §§).

I instruktionen för koncessionsnämnderna införs bestämmelser (i 2 §) om nämndernas behörighet att pröva frågorna.

De föreslagna bestämmelserna anknyter nära till dagens motsvarande regler för miljödomstolarna. Vissa ändringar är dock nödvändiga med hänsyn till att den underliggande processlag- stiftningen är olika för domstolar och förvaltningsmyndigheter, bl.a. kan tiden för att anmäla ersättningsanspråk inte relateras till huvudförhandlingen. En annan konsekvens blir att rättegångs- balkens regler om muntlig bevisning vid domstolarna inte längre kommer att gälla i ersättningstvisterna vid koncessionsnämnderna.

Förslaget utgår från att ersättningsfrågorna ska avgöras till- sammans med tillstånds- och villkorsfrågorna i ett gemensamt beslut, men på samma sätt som enligt dagens regler finns möjlighet att skjuta upp ersättningsregleringen till ett senare tillfälle.

Liksom för den primära ersättningsregleringen flyttas hand- läggningen av anspråk på ersättning m.m. för oförutsedd skada enligt 24 kap. miljöbalken till koncessionsnämnderna. Bestämmel- ser om detta införs i 13 och 14 §§ i kapitlet.

Eftersom det kan finnas motstående intressen mellan sakägare i ärendena t.ex. om inbördes fördelning av ersättningsbelopp bibe- hålls den speciella kostnadsfördelningsregeln för sådana fall i dagens 25 kap. 5 § miljöbalken.

Ärenden om bidrag ur bygdemedel har sådana inslag av skadereglering att de bör handläggas vid samma myndighet som ersättningsfrågor i övrigt. I alternativförslaget införs därför en bestämmelse i instruktionen för koncessionsnämnderna (2 §) och i förordningen om bygde- och fiskeavgifter (4 §) om att nämnderna ska pröva ärendena.

337

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

Vidare förslås en bestämmelse i instruktionen för koncessions- nämnderna (11 §) om att besluten i ersättningsfrågor får verkställas (enligt utsökningsbalkens regler). En sådan bestämmelse är nödvändig för att en sakägare, om det undantagsvis kan behövas, ska kunna driva in en ersättningsfordran utan att gå omvägen över domstol.

En konsekvens av att koncessionsnämnderna prövar ersätt- ningsfrågorna i första instans blir att samma överklaganderegler kommer att gälla för dessa frågor som för andra beslut av nämnderna. Möjligheten att föra upp frågorna till Högsta domstolen blir alltså inskränkt i förhållande till dagens regler och utredningens huvudförslag.

4.2.3Rättegångskostnader

Utredningens förslag: I ett ärende om vattenverksamhet ska sökanden vara skyldig att ersätta sådana motparter som är fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt till berörd fastighet för kostnader.

Olika bestämmelser gäller om rättegångskostnaderna vid miljö- domstolarnas förstainstansprövning. I mål om vattenverksamhet har sakägare rätt till kostnadsersättning. Detta gäller inte mål om miljöfarlig verksamhet. Hos länsstyrelserna finns ingen rätt till kostnadsersättning. När prövningsorganisationen ändras så att all tillståndsprövning sker vid samma myndighet och enligt samma handläggningsregler blir frågan om även kostnadsreglerna bör vara enhetliga.

Till en början måste påpekas att en samordning av kostnads- reglerna kan ske på så sätt att rätten till ersättning avskaffas vid vattenverksamhet men också så att den utvidgas till att gälla även vid prövning av miljöfarlig verksamhet. En utvidgning skulle dock få långtgående och svåröverskådliga konsekvenser, särskilt som de hittillsvarande B-ärendena skulle omfattas. De skäl som tidigare har anförts mot en sådan utvidgning (se avsnitt 4.1.10) får alltjämt anses vara hållbara. Övervägandena begränsas därför till att gälla ersättningsreglerna vid prövning av vattenverksamhet.

Generellt finns det givetvis fördelar med enhetliga regler. Gränsdragningsproblem uppkommer inte och lika fall kan

338

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

behandlas lika. Enligt utredningens mening har dock sådana systematiska skäl endast begränsad betydelse. Ändring av ersättningsreglerna får konsekvenser som gör att frågan ligger på rättspolitisk nivå. Om sakägarna inte kan processa på sökandens bekostnad innebär detta en kraftig förskjutning av balansen mellan exploateringsintressena och de motstående enskilda intressena. I praktiken får då sakägarna ingen möjlighet att anlita den juridiska eller tekniska expertis som gör det möjligt för dem att argumentera på samma villkor som sökanden.

Som vattenlagsutredningen framhöll (se avsnitt 4.1.10) är det en skillnad mellan vattenverksamhet och miljöfarlig verksamhet på så sätt att i frågor om miljöfarlig verksamhet sammanfaller oftast de allmänna och enskilda intressen som står mot sökanden med varandra, medan detta inte kan förutsättas vid vattenverksamhet. Sakägarna kan då inte räkna med något stöd för sin sak från de berörda myndigheterna när det gäller att bevaka privaträttsliga frågor.

Det finns också relevanta skillnader mellan ärenden om miljö- farlig verksamhet och ärenden om vattenverksamhet. Skillnaden ligger främst i typen och intensiteten av de störningar som verksamheterna för med sig för sin omgivning.

I tillståndsärenden i industriella sammanhang om miljöfarlig verksamhet koncentreras prövningen ofta till verksamhetens mera generella inverkan på miljön, särskilt till frågorna om utsläpp till luft och vatten av olika betänkliga ämnen. När det gäller relationen mellan sökanden och berörda enskilda (närboende) kommer dock bedömningen i många fall att handla om andra och mera lokala störningar, såsom buller, lukt och stoftnedfall från anläggningen samt om trafikstörningar i anläggningens närhet. Det rör sig om störningar som inte är unika för den miljöfarliga verksamhet som är under prövning i ett särskilt fall, utan som förekommer mer eller mindre allmänt i samhället. En industri i en tätort är t.ex. sällan den enda bullerkällan för dem som bor i närheten av anläggningen. En naturlig konsekvens av detta är att prövningen av miljöfarlig verksamhet, när det gäller påverkan på närboende, riktas in på vad som är en acceptabel störningsnivå. Både tillståndsfrågan i sig och villkorsfrågorna bedöms utifrån vad omgivningen ”skäligen bör tåla”. Om det dessutom uppkommer skada för en enskild som ligger över skälighetsnivån får särskild talan föras enligt reglerna i 32 kap. miljöbalken. I en sådan rättegång gäller vanliga regler om rättegångskostnader.

339

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

I vattenrättsliga sammanhang riktas prövningen inte in på frågan huruvida verksamheternas påverkan liksom vid miljöfarlig verksamhet ligger inom gränserna för det socialadekvata. Typisk omgivningspåverkan vid vattenverksamhet är överdämning av mark, förstörda dräneringsledningar, skador på bryggor, vägar och olika tekniska föremål liksom försvårad användning på annat sätt av mark- och vattenområden. Dessa typiska skador till följd av vatten- verksamhet innebär ett ingrepp i omgivningens rättigheter som går långt utöver vad man kan begära att de berörda skäligen ska tåla. Skadorna träffar mestadels de skadelidandes fastigheter och medför därmed inskränkning i sakägarnas äganderätt eller särskilda rätt till en fastighet. Den expropriativa aspekten vid tillståndsprövningen är därför betydligt mer framträdande än vid miljöfarlig verksamhet. Den aspekten förstärks också i många fall genom ingreppens karaktär av integritetsintrång för de drabbade.

De sakliga skillnaderna mellan miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet motiverar en fortsatt åtskillnad när det gäller rättegångskostnadsreglerna. Fördelarna med enhetliga regler väger inte upp principen att den som utsätts för expropriativa ingrepp ska kunna processa utan egen kostnad i åtminstone en instans.

Kostnadsreglerna bör alltså utformas så att sakägarna ska ha ersättning för sina kostnader i samband med tillståndsärendena hos prövningsmyndigheterna.

Inom miljörätten har det tidigare inte förekommit att förvalt- ningsmyndigheter prövar rättegångskostnadsfrågor. Utredningen kan dock inte se några principiella hinder mot ett sådant system. Bestämmelser om kostnadsersättning i liknande sammanhang finns redan i 8 kap. 12 § och 9 kap. 21 § minerallagen. I fastighets- bildningssammanhang prövas kostnadsfördelningsfrågor redan nu vid förrättningar på så sätt att lantmäterimyndigheten fördelar förrättningskostnaderna mellan sakägarna.

Principen om rätt till kostnadsersättning i första instans innebär dock inte i sig att dagens regler om ersättningsrätten vid miljödomstolarna bör föras över helt oförändrade till de nya myndigheterna. Miljöbalkens sakägarbegrepp omfattar även andra än de som utsätts för typiska vattenrättsliga skador. Det kan vara fråga om fastighetsägare som inte berörs annat än genom försämrad utsikt eller genom buller från transporter till och från den aktuella verksamheten. I sådana fall är motiven för att låta sökanden betala kostnaderna betydligt svagare än vid de mera expropriationsliknande situationerna. Den påverkan som grundar

340

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

sakägarskapet skiljer sig inte från vad som typiskt förekommer vid miljöfarlig verksamhet. Beror rätten till kostnadsersättning då enbart på om påverkansfrågan kommer upp till bedömning i sam- band med vattenverksamhet eller miljöfarlig verksamhet kan ersätt- ningsreglerna med rätta anses slumpartade. Enligt utredningens mening finns det därför skäl att begränsa ersättningsrätten i förhållande till dagens vattenrättsliga regler. En lämplig avgränsning kan då vara att ägare och innehavare av särskild rätt till sådana fastigheter som enligt 9 kap. 2 § LSV ska anses berörda av den ansökta verksamheten får ersättning, men inte andra sakägare. På så sätt kommer sökandens kostnadsansvar att stå kvar endast gentemot sådana sakägare som riskerar att få sina rättigheter påverkade på ett mera ingripande sätt. En sådan bestämmelse innebär att utövare av renskötselrätt men inte den som yrkesfiskar på allmänt vatten omfattas av bestämmelserna om sökandens kostnadsansvar.3

Utredningen vill framhålla att ändringsförslaget endast gäller den begränsade frågan om kostnadsersättning i tillståndsärendena. Att rätten till ersättning förbehålls vissa särskilt berörda sakägare betyder inte att sakägarnas befogenheter i tillståndsärendena i övrigt inskränks. Annorlunda uttryckt kommer dagens sakägar- begrepp som sådant inte att påverkas. Vilka enskilda som kan uppträda som sökandens motpart vid tillståndsmyndigheten och överklaga tillståndsbeslut m.m. kommer även i fortsättningen att bestämmas i praxis.

I konsekvens med att rätten till ersättning för rättegångs- kostnadsregler bibehålls i första instans bör dagens bestämmelser om rättegångskostnaderna i överinstanserna fortsätta att gälla i motsvarande omfattning.

Utredningen föreslår alltså att kostnadsreglerna för de vatten- rättsliga tillstånds- och tvångsrättsfrågorna i det väsentliga ska kvarstå oförändrade. Detta utesluter dock inte att prövnings- reformen får konsekvenser för sökandenas kostnadsansvar. Tillstånds- och ersättningsfrågor kommer i fortsättningen att behandlas i separata processer vid koncessionsnämnd och domstol. Det funktionella sambandet mellan tillstånds- och ersättnings- frågorna gör att ombudsarbete och utredningsåtgärder i de olika processerna kan överlappa varandra. Under utredningens arbete har

3 jfr Strömberg, Vattenlagen, s. 132.

341

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

det framhållits att detta kan leda till att sökanden får betala sakägarna dubbelt.

Enligt utredningens bedömning finns det inte skäl att befara någon mera allmän ökning av kostnadsbelastningen på verk- samhetsutövarna. Sakägarna har till slut inget att vinna på höga processkostnader och måste själva ligga ute med beloppen under någon tid. Principen att sökanden alltid svarar för kostnaden medför samtidigt att det naturliga kostnadsmedvetandet hos den part som riskerar att själv få stå åtminstone för sina egna kostnader inte kan påräknas på samma sätt som i andra processer. Det kan därför inte uteslutas att den ändrade processordningen ibland skulle leda till att sökanden fick stå för rättegångskostnader till belopp som sammantaget är direkt oskäliga. Bestämmelser för att motverka en sådan kostnadsbelastning framstår alltså som befogade.

En möjlighet att hålla sökandenas kostnadsansvar på en skälig nivå skulle vara att i tillståndsärendena ha strängare kriterier för de yrkade beloppens nödvändighet. En annan möjlighet vore att avgränsa ersättningsrätten så att ersättning (främst) skulle utgå för att ta till vara civilrättsligt betonade intressen i ärendena. Båda de nämnda möjliga begränsningarna skulle dock föra med sig mycket vanskliga avgränsningsproblem. Oavsett utformning skulle ändrade bestämmelser riskera att medföra en oavsiktlig försämring av sakägarnas möjligheter att göra sina intressen gällande gentemot exploateringsintressena. Som utredningen har utvecklat i det föregående är en sådan generell förskjutning inte önskvärd. Något förslag om begränsning av ersättningsrätten i tillståndsärendena läggs alltså inte fram.

Ett annat sätt att motverka att de nya processreglerna leder till att sökandens kostnadsansvar blir direkt orimligt är att låta redan ersatta kostnader beaktas vid prövningen av kostnadsanspråken i den efterföljande ersättningsprocessen. Domstolen skulle alltså kunna vägra att döma ut ersättning för kostnader som hade bort undvikas eller begränsas genom att ta till vara det material som har förekommit i tillståndsärendet. Begränsningen skulle också kunna gälla kostnader som i övrigt framstår som omotiverade i belysning av utredningen i tillståndsärendet om verksamhetens påverkan på sakägarens intressen, dvs. domstolen skulle begränsa ersättningen till vad sakägaren kan anses berättigad till enligt 18 kap. 8 § rättegångsbalken för hela mellanhavandet med verksamhetsutöva- ren. En sådan begränsning skulle sannolikt få sin största betydelse i

342

SOU 2009:10

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

fall där sakägaren bytt ombud eller tekniskt biträde mellan processerna eller låtit utföra flera olika utredningar om påverkan på den berörda egendomen. En begränsningsregel som den beskrivna kan från sakägarsynpunkt inte ses som någon egentlig försämring i förhållande till dagens regler. Det finns inte heller skäl att förvänta problem att åstadkomma en rättssäker tillämpning av regeln. Vad gäller utredningskostnader i ersättningsmålen kommer sakägarna att ha rätt att få ett förhandsbesked av domstolen enligt 5 kap. 12 § andra stycket expropriationslagen.

Med hänsyn till det anförda föreslår utredningen en bestäm- melse om att rätten till ersättning för kostnader i ersättningsmålen ska prövas mot bakgrund av den kostnadsersättning som har utgått i det föregående tillståndsärendet.

Ett annat rättegångskostnadsproblem som har framhållits är att ersättningsskyldigheten oavsett processens utgång gör att anspråk på nivå med typiska rättegångskostnader inte är processbara från tillståndshavarens synpunkt. Sakägare kan därmed använda pro- cesskostnadsfaktorn i förhandlingar med tillståndshavaren för att driva igenom ogrundade eller våldsamt överdrivna ersättnings- anspråk. Enligt utredningens mening är det klart att kostnads- reglerna om möjligt bör utformas så att den effekten undviks. Skälen för sökandens allmänna kostnadsansvar gentemot sakägarna kan naturligtvis inte motivera ersättning till den som vill driva process utan att ha rimliga skäl för sina anspråk.

Sådana spärregler som avses i det närmast föregående finns redan i annan lagstiftning. Ett närliggande exempel på detta är 15 kap. 6 § PBL. Den paragrafen fick sin utformning under bered- ningen av lagstiftningsärendet i Bostadsutskottet. Utskottet anförde då bl.a. följande (BoU 1986/87:1 s. 160).

En fullständig anslutning till expropriationslagens regler skulle /…/ enligt utskottets mening föra för långt. I expropriationsfall är det ju alltid en kommun eller ett organ som företräder ett allmänt intresse som inleder förfarandet. I ersättningsmål enligt PBL är det däremot ofta en enskild sakägare som väcker talan. Rena okynnesmål inledda av en sakägare bör inte föranleda att en kommun – eller den huvudman för allmän plats e.d. som är svarande i målet – skall bära oskäliga rättegångskostnader.

En viss spärr mot okynnesmål finns i 18 kap. 6 § rättegångsbalken, som är tillämplig enligt expropriationslagen. Denna regel är dock främst tillämplig på försummelser i en redan inledd rättegång och täcker alltså inte helt de fall där en sakägare väcker talan utan tillräckliga skäl. En särskild reglering är därför motiverad för dessa fall.

343

Prövningen av vissa civilrättsliga frågor

SOU 2009:10

Man bör vid bedömning av om okynne förelegat eller inte kunna ställa det kravet på en sakägare att han i förhandlingar med kommunen preciserat sina anspråk och angett sådana omständigheter till stöd för sina yrkanden att förhandlingarna kan grundas på detta material. Ett beslut av sakägaren att inleda rättegång mot kommunen bör vidare grundas på kommunens ställningstagande till hans yrkanden och åberopade omständigheter, såvida kommunen inte undandragit sig att svara. Om skillnaderna mellan parternas ståndpunkter under förhandlingarna varit små eller om det eljest varit övervägande sannolikt för sakägaren att ingen väsentlig vinst skulle kunna uppnås genom en rättegång, bör en sakägare som förlorar målet kunna förpliktas att svara för sin egen kostnad. Om det måste ha varit uppenbart för sakägaren att hans anspråk saknade skälig grund, bör han kunna förpliktas betala båda parters kostnader.

Enligt utredningens mening är de skäl som Bostadsutskottet anförde i ärendet om PBL bärande även vad gäller de vattenrättsliga ersättningsmålen. Både intresset att motverka det som utskottet kallade okynnesmål och den underliggande processrättsliga regle- ringen framstår som helt likartade. En spärregel för kostnaderna vid obefogade eller överdrivna anspråk kan därför utformas i enlighet med motsvarande regel i PBL.

344

5Den svensk-norska vattenrättskonventionen

5.1Gällande ordning

För vattenverksamheter på ömse sidor om den svensk-norska gränsen finns en särskild reglering i den svensk-norska vattenrättskonventionen. Konventionen gäller vid sidan om andra regler om verksamheter med gränsöverskridande effekter, som t.ex. 1974 års nordiska miljöskyddskonvention. De vattenrättsliga prövningsmyndigheterna, miljödomstolarna och länsstyrelserna (för markavvattning), tillämpar konventionen både vid sin egen tillståndsprövning och i samband med att norska myndigheter prövar norska projekt med verkningar i Sverige.

Om en svensk tillståndsansökan berör norska intressen skickas handlingarna till Utrikesdepartementet, som sänder dem vidare till behörig norsk myndighet. Den fortsatta handläggningen av ansökan blir sedan beroende av om den norska myndigheten lämnar eller vägrar samtycke till verksamheten. Ges samtycke kan det ställas villkor, som då binder den svenska prövnings- myndigheten. Vid norska projekt med verkningar i Sverige bedömer prövningsmyndigheterna frågorna om samtycke och villkor från svensk sida. Bedömningen lämnas i ett yttrande till regeringen, som sedan prövar samtyckesfrågan. Om ett norskt projekt tar i anspråk (inte bara påverkar) strömfall eller fastigheter i Sverige ska en särskild prövning göras av om det möter något hinder mot att ansökan prövas i Norge. Svenska myndigheter handlägger också vissa formella frågor i samband med att norsk myndighet prövar projekt som omfattas av konventionen. Handläggningen vid de svenska myndigheterna liknar den i vanliga ansökningsmål/ärenden. För miljödomstolarnas del finns en särskild beslutsförhetsregel som säger att ordföranden ensam

345

Den svensk-norska vattenrättskonventionen

SOU 2009:10

prövar ärenden (inte mål) enligt tillämpningslagen (det enda exemplet på enmansbehörighet vid domstolarna).

5.2Överväganden och förslag

Utredningens förslag: De nya koncessionsnämnderna får ansvaret för handläggning av ärenden enligt den svensk-norska vattenrättskonventionen.

Handläggningen enligt konventionen vid prövningen av svenska projekt kan inte gärna ske annat än vid prövningsmyndigheterna. Eftersom det i konventionen inte finns någon överenskommelse om det tillståndsgivande organets konstitutionella ställning kan något hinder mot en ändrad instansordning inte anses föreligga. Även handläggningen i Sverige av norska projekt har sådana inslag av tillståndsprövning att de nya prövningsmyndigheterna bör ta över den uppgiften från miljödomstolarna. Den särskilda besluts- förhetsregeln i 12 § tillämpningslagen bör utgå. Ärendena enligt konventionen behöver inte vara mindre komplexa än vattenrättsliga ärenden i allmänhet och det saknas anledning att myndigheten ska ha en enklare sammansättning just i dem.

346

6 Markavvattning

6.1Gällande ordning

Markavvattning är i miljöbalken en vattenverksamhet som delvis regleras enligt särskilda regler genom ett system med en särskild markavvattningssakkunnig. Med markavvattning avses i 11 kap. 2 § 4. miljöbalken åtgärder som utförs för att avvattna mark, när det inte är fråga om avledande av avloppsvatten, eller som utförs för att sänka eller tappa ur ett vattenområde eller för att skydda mot vatten, när syftet med åtgärden är att varaktigt öka en fastighets lämplighet för något visst ändamål.

Markavvattningsbegreppet omfattar ett antal olika åtgärder som vidtas för att avlägsna vatten eller för att skydda mot vatten. Ett typiskt exempel är dikning. Vanligast är dikningar inom jord- och skogsbruket. Dikning kan också ske för vägbyggnad, bebyggelse, torvtäkt m.m. Ett annat exempel på markavvattning är sänkning och urtappning av ett vattenområde. Reglering, liksom för- djupning, utvidgning och rätning av ett vattendrag för att skydda mot översvämning, är också att hänföra till markavvattning. Detta gäller även anläggande av vallar och liknande anläggningar i eller invid ett vattenområde till skydd mot vattnet (invallning).

En markavvattning i miljöbalkens mening måste varaktigt öka markens lämplighet för något visst ändamål, såsom odling, be- byggelse eller torvtäkt. Det är effekten av markavvattningen som ska vara varaktig. Av kravet på varaktighet följer att skyddsdikning, dvs. dikning som utförs efter skogsavverkning i avsikt att hindra att grundvattnet stiger, normalt inte utgör markavvattning i lagens mening. Av varaktighetskravet följer vidare att en invallning i samband med en tillfällig översvämning inte är markavvattning. Kravet på varaktighet är dock uppfyllt när invallningen avses bli kvar för att skydda även mot framtida översvämningar.

347

Markavvattning

SOU 2009:10

Markavvattning får inte utföras utan tillstånd. Vidare krävs tillstånd, i den utsträckning regeringen föreskriver det, för andra åtgärder som utförs för att avvattna mark i de fall åtgärden kan förväntas få en bestående negativ effekt på växt- och djurlivet. Huvudavsikten med reglerna om markavvattning är att skydda landets våtmarker. Undantagsregeln i 11 kap. 2 § miljöbalken om att tillstånd inte behövs om det är uppenbart att varken allmänna eller enskilda intressen skadas genom vattenverksamhetens inverkan på vattenförhållandena gäller inte markavvattning.

Regeringen får förbjuda markavvattning som skulle kräva tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken i områden där det är särskilt angeläget att våtmarkerna bevaras. I en bilaga till förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. anges de län och kommuner i sin helhet och andra områden inom vilka förbud mot markavvattning gäller. Förbud gäller i större delen av södra Sverige och för övriga delar av landet beträffande särskilt värdefulla moss- och myrmarker.

Länsstyrelsen får meddela dispens från ett förbud om det finns särskilda skäl. Bedömningen av vad som ska anses utgöra särskilda skäl måste enligt propositionen till miljöbalk främst ske mot bakgrund av intresset från naturvårdssynpunkt att bevara de återstående våtmarkerna inom området. Möjligheten att meddela dispens är avsedd att utnyttjas restriktivt. Som förutsättning för dispens ska gälla att området som berörs av markavvattning i princip saknar betydelse från naturskyddssynpunkt (prop. 1997/98:45 del 2 s. 136).

Om dispens meddelas fordras för utförandet av markavvatt- ningen att tillstånd söks enligt 11 kap. 9 § miljöbalken. Tillstånds- myndigheten är inte formellt bunden av dispensbeslutet utan kan avslå ansökningen vid sin prövning enligt de allmänna hänsyns- reglerna m.m. Beslutet om dispens upphör att gälla om tillstånd till markavvattningen meddelas.

Antalet markavvattningsföretag och antal ärenden

Miljöprocessutredningen har i en enkätundersökning ställd till samtliga länsstyrelser efterfrågat uppgifter angående antalet ärenden om tillstånd till markavvattning för åren 2003–2007.1 Detta antal har varit relativt konstant under de senaste fem åren. År

1 Se bilaga 13.

348

SOU 2009:10

Markavvattning

2003 tillståndsprövades totalt 61 markavvattningsföretag i landet och motsvarande siffror för åren 2004 är 64 företag, år 2005 63 företag, år 2006 78 företag och år 2007 76 företag.

Antalet markavvattningsärenden som överlämnas från läns- styrelserna alternativt lantmäterimyndigheten till miljödomstolarna med stöd av 7 kap. 19 och 20 §§ LSV är mycket litet. Under åren 2004–2007 överlämnades totalt nio ärenden till miljödomstolarna. Under samma period överklagades totalt 13 ärenden i hela landet.

Tillståndprövning m.m.

Ansökan om tillstånd till markavvattning prövas av länsstyrelsen, om den inte ska prövas av miljödomstolen enligt 7 kap. 19 eller 20 § LSV.

Enligt 4 § förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. ska en ansökan om tillstånd till markavvattning enligt 11 kap. 9 § miljöbalken som prövas av en länsstyrelse vara skriftlig. Den ska innehålla ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om förhållandena på platsen, produktionsmängd m.m., uppgifter om bl.a. art och mängd av förutsebara utsläpp, en miljökonsekvens- beskrivning när det krävs enligt 6 kap. miljöbalken och uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§ miljöbalken, förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns- reglerna i 2 kap. miljöbalken iakttas, förslag till övervakning och kontroll samt uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten.

Enligt 7 kap. 19 § LSV ska länsstyrelsen med eget yttrande avseende den ansökta verksamhetens inverkan på allmänna intressen, med särskild vikt vid naturvårdsfrågorna, överlämna ärenden enligt miljöbalken om tillstånd till markavvattning till miljödomstolen, om det framställs yrkande om att även någon annan än sökanden ska delta i markavvattningen, särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § miljöbalken, eller ersättning enligt 31 kap. 16 § miljöbalken eller inlösen enligt 31 kap. 17 § miljöbalken. Länsstyrelsen får också överlämna ärenden enligt miljöbalken, om andra fastigheter än sökandens kan komma att beröras.

Om det vid en fastighetsreglering beslutas att en fråga om markavvattning ska prövas enligt miljöbalken ska detta anmälas av lantmäterimyndigheten till miljödomstolen.

349

Markavvattning

SOU 2009:10

Om det vid prövningen av en markavvattning enligt miljöbalken framställs yrkande om att även någon annan än sökanden ska delta i markavvattningen, ska miljödomstolen förordna en markavvatt- ningssakkunnig. En markavvattningssakkunnig ska förordnas även i mål som inletts genom en anmälan av lantmäterimyndigheten. Någon markavvattningssakkunnig behöver dock inte förordnas om det är uppenbart hur frågan om delaktighet ska lösas. Miljödom- stolen får även i annat fall förordna en markavvattningssakkunnig. Särskilda bestämmelser om behörighet att vara markavvattnings- sakkunnig meddelas av Statens jordbruksverk och Skogsstyrelsen.

Av Jordbruksverkets författningssamling (SJVFS 1998:128) framgår att Jordbruksverket beslutar om behörighet att vara markavvattningssakkunnig när det gäller verksamhet avseende avvattning av mark som inte endast består av skogsmark. När det gäller verksamhet där det endast är fråga om avvattning av skogsmark är det i stället Skogsstyrelsen som efter ansökan meddelar behörighet att vara markavvattningssakkunnig (SKSFS 2000:2).

Behörighet att vara markavvattningssakkunnig enligt Jordbruks- verkets föreskrifter kan meddelas den som avlagt civilingenjörs- examen med vattenbyggnadsteknisk inriktning kompletterad med av Jordbruksverket godkänd agrar utbildning eller den som avlagt agronomexamen med hydroteknisk inriktning kompletterad med godkända studier i vattenbyggnadstekniska ämnen vid teknisk högskola. En sökande ska dessutom ha genomgått en av Jordbruksverket anordnad kurs och genom praktisk tjänstgöring ha vunnit grundlig kännedom om behandlingen av vattenfrågor. Behörig enligt Skogsstyrelsens föreskrifter är den som med godkänt resultat har genomgått minst treårig skoglig högskole- utbildning. Även i detta fall finns krav på genomgången kurs och på praktisk erfarenhet.

Som markavvattningssakkunnig får inte förordnas någon som står i ett sådant förhållande till saken eller någon av parterna att tillförlitligheten kan anses förringad. Den markavvattningssak- kunnige bör samråda med sökanden och övriga sakägare samt med de myndigheter som berörs av markavvattningen. Han får utföra besiktning. Sökanden, övriga sakägare och de myndigheter som berörs av markavvattningen ska underrättas om besiktningen. Om det behövs med anledning av besiktningen, har den markav- vattningssakkunnige rätt att gå in i byggnader, beträda ägor, göra mätningar och markundersökningar samt utföra därmed samman-

350

SOU 2009:10

Markavvattning

hängande eller jämförliga åtgärder. I trädgårdar eller liknande planteringar får träd inte skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt ska skador undvikas, om det är möjligt. Rätt att beträda annans ägor har också den som vid miljödomstolen för talan i målet.

Den markavvattningssakkunnige ska ge in ett yttrande till miljödomstolen. Om den markavvattningssakkunnige anser att an- sökan ska bifallas, ska yttrandet innehålla förslag om hur mark- avvattningen ska utformas, med angivande av de miljökonsekvenser en sådan utformning kommer att medföra, vilka som ska delta i markavvattningen, och varje deltagares andelstal i fråga om kostnaderna för verksamheten.

Någon möjlighet att särskilt överklaga yttrande från länsstyrelse eller den markavvattningssakkunnige finns inte. Den som är missnöjd med yttrandet kan i stället framföra sina åsikter till domstolen, som är oförhindrad att göra en annan bedömning än den som länsstyrelsen eller den markavvattningssakkunnige har gjort.

Därefter ska miljödomstolen pröva målet i sin helhet enligt de vanliga bestämmelserna om ansökningsmål och avgöra det genom dom.

Om tillstånd meddelas till en markavvattning i mål som avses i 7 kap. 19 § LSV, ska sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna i markavvattningen efter vad som är skäligt. Meddelas inte tillstånd till markavvattningen, ska sökanden betala de kostnader som har uppkommit, om inte särskilda omständigheter föranleder att betalningsskyldigheten fördelas mellan samtliga sakägare eller vissa av dem. Om tillstånd inte meddelas till en markavvattning i ett mål som enligt 7 kap. 20 § LSV har inletts på grund av ett beslut vid en fastighetsreglering, ska kostnaderna anses som förrättningskostnader vid fastighetsregleringen.

351

Markavvattning

SOU 2009:10

6.2Överväganden och förslag

Utredningens förslag: Bestämmelserna om prövning av markavvattning enligt 7 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet utgår. De nya koncessions- nämnderna får meddela dispens från ett förbud som meddelats av regeringen enligt 11 kap. 14 § miljöbalken. Möjligheten att förordna markavvattningssakkunnig finns kvar och regler om detta införs i 19 kap. miljöbalken. Kostnaden för den markav- vattningssakkunniges utlåtande och övriga förfarandekostnader fördelas efter vad som är skäligt också vid en omprövning av markavvattning. Ärenden om markavvattning handläggs vid samma myndighet och enligt samma regler som andra tillståndsärenden.

Tillståndsprövning

Ett övergripande syfte med utredningens uppdrag är att effektivisera miljöprövningen, dvs. att göra prövningen snabbare och enklare utan att åsidosätta rättssäkerhet och hälso- och miljöskyddskraven. En utgångspunkt härvidlag är att bestämmel- serna och kraven ska vara enkla, tydliga, samordnade och ändamålsenliga.

Utredningen har fått i uppdrag att föreslå hur en ändrad instansordning för A-verksamheter och vattenverksamheter ska utformas. På sätt som redogjorts för i avsnitt 3.2.1 föreslår utredningen bland annat att de nya koncessionsnämnderna ska pröva alla ärenden om vattenverksamhet som i dag prövas av miljödomstolarna och att alla ersättningsfrågor ska behandlas åtskilda från tillståndsprövningen.

I dag prövas markavvattningsfrågor antingen av länsstyrelse eller av miljödomstol. När miljöbalken trädde i kraft fick markavvatt- ningsbestämmelserna en särställning i balken och i LSV.

Jordbruksverket har i en promemoria till utredningen anfört att markavvattningsbegreppet tolkas olika av olika intressegrupper och har utförligt beskrivit problematiken härvidlag. Eftersom markav- vattning specialbehandlas på flera sätt i miljöbalken och LSV är det viktigt att gränsdragningen mellan markavvattning och övriga former av vattenverksamhet inte är oklar.

352

SOU 2009:10

Markavvattning

Ett sätt att komma till rätta med vissa gränsdragningsproblem skulle vara att låta samtliga markavvattningsärenden handläggas av en och samma instans. På sätt Jordbruksverket anfört skulle också denna lösning kunna bidra till en snabbare och enklare hantering av tillståndsfrågorna. Genom att också låta tillståndsmyndigheten vara den myndighet som prövar dispensfrågor skulle ytterligare samord- ningsvinster kunna uppnås.

Frågan blir då var dispens- och tillståndsprövningen av mark- avvattningsfrågor ska äga rum.

Av förarbetsuttalandena till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 1 s. 476) framgår att vägande skäl för att välja miljödomstolarna var att dessa ansågs bäst lämpade att bedöma vilka hänsyn som skulle tas till enskilda intressen samt att typiska bedömningar som borde göras av domstol är hur förhållandet mellan flera deltagare ska regleras, vilka ersättningar som ska utgå till skadelidande samt om sökanden ska medges rätt att utföra åtgärder på annans mark. Ett tungt vägande skäl för dagens lösning, dvs. att länsstyrelserna prövar de enkla ärendena, var att det var fråga om massärenden.

Numera är markavvattning i stort sett förbjuden i södra Sverige och också på många ställen i övriga landet, vilket naturligtvis medför att antalet ärenden om markavvattning är begränsat. Av utredningens undersökning framgår också att det totala antalet ärenden om markavvattning, dvs. både de som prövas av länsstyrelsen i första instans och de som prövas av miljödomstol i första instans, inte har den omfattning att särreglering behövs för att hindra att markavvattningarna blir en oproportionellt stor del av prövningsmyndigheternas totala arbetsbörda. Av undersökningen framgår också att antalet ärenden rörande markavvattning som handläggs vid miljödomstolarna är försvinnande litet.

Sammanfattningsvis bör ärendena om markavvattning hand- läggas vid samma prövningsmyndigheter och enligt samma regler som övriga tillståndsärenden. Detta medför att vissa av dagens gränsdragningsproblem kan minimeras och man slipper också hålla särregleringen aktuell vid framtida lagändringar. Civilrättsliga frågor om markavvattning ska således på sätt som gäller för övriga vattenverksamheter även i fortsättningen prövas av miljödomstol.

353

Markavvattning

SOU 2009:10

Markavvattningssakkunnig

I propositionen till miljöbalk (prop. 1997/98:45 del 1 s. 476 f.) uttalade regeringen att ett särdrag med markavvattningar är att de ibland kan utföras så att deras positiva effekter även kommer omgivningen till del. Sökanden till företaget har emellertid inte alltid något intresse av att andra fastigheter gynnas. Det åligger därför i dag förrättningsmannen att utforma en markavvattning som passar samtliga inblandade. Förrättningsmannen tar aktiv del i företagets utformning och föreslår de ändringar som han anser vara behövliga. Trots att markavvattning i framtiden kommer att bli mer sällsynt finns det ändå ett fortsatt behov av denna experthjälp. För att tillgodose detta behov bör ett system liknande det med förrättningsmän därför finnas. I miljöbalkens system ska dock endast en tillståndsprövning ske och ”förrättningsmännen” kommer därför inte att meddela tillstånd. De nya sortens ”förrättningsmän” kommer att ha uppgifter som gör att de närmast kan liknas vid sakkunniga. Det är därför lämpligt att i stället för benämningen förrättningsmän använda benämningen mark- avvattningssakkunnig.

Markavvattningar kan enligt vad utredningen erfarit vara mycket komplicerade. Förarbetsuttalandena har alltjämt betydelse. Upp- gifter till utredningen visar att all kompetens på området finns inom kretsen markavvattningssakkunniga och hos enskilda miljö- råd. Regler om markavvattningssakkunniga bör finnas kvar, men flyttas från LSV till 19 kap. miljöbalken.

Kostnader

Enligt äldre bestämmelser fördelades förrättningsmannens kostnader på dem som var berörda av en förrättning efter vad som var skäligt. Detta gällde både vid ursprunglig markavvattnings- förrättning och vid omprövningsförrättning. Enligt miljöbalken kan kostnaden fördelas efter vad som är skäligt endast vid prövning av ny markavvattning och således inte vid en omprövning.

Enligt 7 kap. 17 § andra stycket LSV kan en delägare i en samfällighet under vissa omständigheter ansöka om omprövning. En dylik ansökan handläggs som ett ansökningsmål (jfr 7 kap. 1 § 4. LSV). Enligt 25 kap. 4 § miljöbalken ska i mål, som gäller omprövning på grund av ändrade förhållanden i samfälligheter

354

SOU 2009:10

Markavvattning

enligt 7 kap. 17 § LSV, varje part svara för sina kostnader. Att sökanden ska betala domstolens kostnader framgår av 25 kap. 8 § miljöbalken. Detta innebär att sökanden ska betala exempelvis den markavvattningssakkunniges kostnader. I 10 § samma kapitel finns en bestämmelse som bland annat innebär att om tillstånd meddelas till en markavvattning ska sökandens kostnader fördelas mellan deltagarna i markavvattningen efter vad som är skäligt. Denna sistnämnda bestämmelse gäller emellertid endast nya ansökningar om markavvattning enligt 7 kap. 19 § LSV och således inte omprövningar enligt 17 § samma kapitel.

Dagens lagstiftning innebär följaktligen att den som söker omprövning helt får svara för domstolens kostnader i målet, vilket är ett hinder för en enskild fastighetsägare eller ett mindre dikningsföretag, som upplever behov av omprövning. En vanlig situation, enligt vad Jordbruksverket anfört i sin skrivelse till utredningen, är att en fastighetsägare med eller utan fri vilja avstyckar en fastighetsdel som svarar för all eller en betydande del av den båtnad, som har genererat andelstal i samfälligheten. Detta ligger dock kvar på stamfastigheten så länge andelstalsfrågan inte är omprövad. Ägaren till den avstyckade delen har förstås inte något omedelbart intresse att initiera en omprövning. Med nu gällande bestämmelser har stamfastighetens ägare hamnat i ett svårare läge jämfört med tidigare när det gäller kostnaden för omprövning. En annan vanlig situation, enligt Jordbruksverket, är att en exploatör, t.ex. Vägverket eller Banverket, genom hårdgörning av avrinnings- ytor har medverkat till ökade flöden och risk för översvämningar i ett dikningsföretag. Återigen har exploatören inte något omedelbart intresse att kompensera för sådana skador. Det ligger då på dikningsföretaget eller berörda delägare i företaget att söka omprövning med nu nämnda kostnadskonsekvenser alternativt stämning.

Med hänsyn till de angivna omständigheterna anser utredningen att dagens kostnadsbestämmelser bör ändras såtillvida att samma bestämmelser ska gälla både vid prövning av en ny markavvattning och vid en omprövning av ett dylikt företag.

355

7Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

7.1Inledning

I 19 kap. miljöbalken finns vissa bestämmelser om förvaltnings- myndigheternas och kommunernas prövning av ärenden enligt miljöbalken. I den mån särskilda bestämmelser om prövningen inte har meddelats i miljöbalken eller med stöd av bemyndigande i balken, gäller förvaltningslagen (1986:223). Ärenden enligt miljöbalken som inleds i en kommun eller en förvaltnings- myndighet överprövas av miljödomstolarna och därefter av Miljö- överdomstolen. I de överklagade målen och vid prövning av utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet gäller bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen (1971:291). Vid miljö- domstolarnas handläggning av ärenden tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden. Vid prövning av övriga mål tillämpas i huvudsak vad som i rättegångsbalken är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol samt de särskilda bestämmelserna i 22 kap. miljöbalken om handläggningen av ansökningsmål. När prövningen av A-verksamheter och vattenverksamheter ska prövas av förvaltningsmyndigheter bör utredas om de handläggningsregler som gäller för prövningen av sådana verksamheter i miljö- domstolarna i framtiden bör tillämpas också av förvaltnings- myndigheterna.

7.1.1Handläggningsreglerna för Koncessionsnämnden för miljöskydd

Före den 1 juli 1999 när miljöbalken trädde i kraft prövades ansök- ningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet enligt miljöskydds- lagen (1969:387) av Koncessionsnämnden för miljöskydd. För-

357

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

farandereglerna för Koncessionsnämnden återfanns i 13 och 14 §§ miljöskyddslagen och innebar i korthet följande.

Tillståndsansökan skulle vara skriftlig och innehålla de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövdes för att bedöma den miljöfarliga verksamhetens beskaffenhet och omfattning. Ansökan skulle vidare innehålla en miljökonsekvens- beskrivning som skulle möjliggöra en samlad bedömning av den planerade anläggningens, verksamhetens eller åtgärdens inverkan på miljön, hälsan och hushållningen med naturresurser. Det skulle finnas ett förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighets- mått som skulle behövas för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten och förslag till hur kontroll av verksamheten borde ske. Ansökan skulle också innehålla en redogörelse för det samråd som ägt rum med de statliga och kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som haft ett intresse i saken.

Om inte ansökningen uppfyllde de ovan angivna kriterierna eller om den inte gavs in i tillräckligt antal exemplar skulle Koncessions- nämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Föreläggandet kunde ske vid vite. Om sökanden inte efterkom ett föreläggande fick nämnden besluta att bristen skulle avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen var så väsentlig att ansökningen inte kunde ligga till grund för prövningen av ärendet, avvisa ansökningen. Om inte erforderligt samråd ägt rum fick Koncessionsnämnden vid vite förelägga sökanden att vidta nödvändiga åtgärder.

Koncessionsnämnden skulle sörja för en fullständig utredning av ärenden som kom under nämndens prövning. De som kunde beröras av den miljöfarliga verksamheten skulle genom kungörelse i tidning eller på annat lämpligt sätt beredas tillfälle att yttra sig. Vidare skulle det ske ett samråd med de statliga och kommunala myndigheter som hade väsentliga intressen att bevaka i frågan. Om det inte var uppenbart onödigt skulle nämnden hålla sammanträde med dem som saken angick och besiktning på platsen. Den som gjort ansökan eller framställt erinran skulle underrättas om det som tillförts ärendet genom annan än honom själv och han skulle också beredas tillfälle att yttra sig över inkomna synpunkter.

Nämnden hade möjlighet att uppdra åt en eller flera ledamöter att hålla sammanträde eller besiktning och kunde också ge en sakkunnig uppdrag att verkställa en särskild utredning.

358

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

Kostnaden för kungörelse och för utredning av sakkunnig skulle betalas av den som utövade eller ämnade utöva den miljöfarliga verksamheten. Nämnden skulle på yrkande fastställa ersättningen för utredningen.

Av 17 § miljöskyddslagen framgick att regeringen fick före- skriva att frågor om tillstånd beträffande vissa slag av ärenden skulle prövas av länsstyrelsen. I fråga om dessa ärenden gällde i tillämpliga delar bestämmelserna i miljöskyddslagen om ärenden som skulle prövas av Koncessionsnämnden med den skillnaden att länsstyrelsen skulle hålla sammanträde med dem som saken angick och besiktning på platsen endast om det behövdes för utredningen i ärendet

Administrativa föreskrifter för koncessionsnämnden fanns i förordningen (1969:389) med instruktion för Koncessions- nämnden för miljöskydd.

7.1.2Handläggningsreglerna för miljödomstolarna i ansökningsmål

I detta avsnitt finns en redogörelse för de särskilda reglerna om handläggning av ansökningsmål som gäller för miljödomstolarna och i stor utsträckning också för miljöprövningsdelegationerna.

I 22 kap. miljöbalken finns detaljerade regler om hur en ansökan om tillstånd ska handläggas i miljödomstol. Domstolen ska se till att utredningen i ett mål får den inriktning och omfattning som krävs. Miljödomstolen har full utredningsskyldighet i tillstånds- frågan och ska ställa de frågor och begära in de kompletteringar som behövs för att kunna bedöma tillåtligheten av verksamheten. Miljöbalkens förfaranderegler kompletteras av rättegångsbalkens bestämmelser om tvistemål i allmän domstol. Genom regleringen i 22 kap. miljöbalken får tillståndsprövningen ett starkt inslag av administrativ prövning. Det förklaras främst av att prövnings- myndigheten har ett ansvar för att bevara skyddet för miljön.

Ansökan och inledningen av förfarandet

En ansökan i ett ansökningsmål ska vara skriftlig och innehålla ritningar och tekniska beskrivningar med uppgifter om förhållan- dena på platsen, produktionsmängd eller annan liknande uppgift

359

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändning. I en ansökan ska vidare finnas uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara utsläpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas för att förebygga uppkomsten av avfall.

Om det krävs en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. miljöbalken ska denna ingå i ansökan och uppgift ska också finnas om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§ miljöbalken. För att kunna bedöma hur de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken beaktas ska det finnas ett förslag till skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått samt de övriga uppgifter som behövs. Det ska vidare finnas ett förslag till övervakning och kontroll av verksamheten samt, i fråga om tillstånd att anlägga, driva eller ändra en verksamhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upprätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Ansökan ska slutligen innehålla en icke-teknisk sammanfattning av ovan angivna uppgifter.

Om en ansökan gäller vattenverksamhet ska den dessutom innehålla uppgift om de fastigheter och fastighetsägare m.fl. som berörs. Det ska också finnas uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder, om beloppen inte på grund av verk- samhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter. Om vattenverksamheten avser ett vattenkraftverk, ska ansökan inne- hålla uppgift om det område som bör utgöra strömfallsfastighet. Ansökan om vattenverksamhet ska dessutom innehålla ritningar, beskrivning av strömfalls läge och beskaffenhet, uppgift om erbjudna ersättningsbelopp samt övriga upplysningar som behövs för att bedöma ersättningsfrågan. När en vattenverksamhet gäller överflyttning av rätten till andelskraft ska till ansökan fogas dels ett gravationsbevis rörande den fastighet varifrån rätten till andelskraft ska flyttas över, dels överenskommelser som har träffats med borgenärer med panträtt i fastigheten och andra rättsägare.

Har ansökningshandlingarna inte getts in i tillräckligt antal exemplar eller finner miljödomstolen att ansökan är ofullständig ska domstolen förelägga sökanden att avhjälpa bristen inom viss tid. Följer sökanden inte ett föreläggande, får domstolen besluta att bristen ska avhjälpas på sökandens bekostnad eller, om bristen är så väsentlig att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av målet, avvisa ansökan.

360

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

I fråga om miljöfarlig verksamhet är den som erhållit tillstånd, dispens eller godkännande vid prövning av frågor som avser återkallelse eller omprövning av tillstånd (24 kap. 3, 5 och 8 §§ miljöbalken) skyldig att tillhandahålla den utredning om verksam- heten och övriga förhållanden som behövs för prövningen. Miljö- domstolen får förelägga verksamhetsutövaren att tillhandahålla den utredning som behövs. Föreläggandet får förenas med vite.

Kungörelse

Om en ansökan tas upp till prövning, ska miljödomstolen utfärda kungörelse. Kungörelsen ska bl.a. innehålla en kortfattad redogörelse för ansökan och i mål om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras.

Det åligger miljödomstolen att förordna en eller flera personer att förvara ett exemplar av handlingarna i målet. Kungörelsen ska innehålla namn och adress till den så kallade aktförvararen.

Kungörelsen ska snarast införas i ortstidning. I mål om vattenverksamhet ska en utskrift av kungörelsen sändas till varje sakägare som har angetts i ansökningen eller som på annat sätt är känd för domstolen.

Ett exemplar av ansökningshandlingarna och av kungörelsen ska sändas till Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Fiskeriverket, länsstyrelsen och den eller de berörda kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Handlingarna behöver dock inte sändas över om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av verksamheten. Kungörelsen ska även sändas till berörda kommuner och andra myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.

Talerätt

När det behövs för att ta till vara miljöintressen och andra allmänna intressen ska Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och länsstyrelsen föra talan i målet. På motsvarande sätt får en kommun föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom kom- munen. När handlingarna i målet sänds till Fiskeriverket ska verket

361

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

yttra sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen ska verket anmäla detta till miljö- domstolen som ska förordna om sakkunnigutredning.

Om en sakägare har uppgetts eller på annat sätt blivit känd för miljödomstolen först efter det att kungörelsen utfärdats och inte har fört talan i målet, ska han ges tillfälle att yttra sig. Handläggningen av målet får dock inte uppehållas.

Om det råder tvist om en fastighet som påverkas av den i målet avsedda verksamheten, har den av de tvistande som innehar fastigheten med äganderättsanspråk rätt att företräda fastigheten i målet tills den lagligen vinns från innehavaren. En ny ägare får inte rubba överenskommelser som den förre ägaren har ingått eller andra åtgärder som har vidtagits i målet och som är bindande för den förre ägaren. Om den förre ägaren har erhållit meddelanden och kallelser i målet, behövs inte några nya meddelanden eller kallelser till den nye ägaren.

Förberedelsen och miljödomstolens officialprövningsplikt

Som nämnts ovan ska eventuella synpunkter på ansökan lämnas skriftligen och lämnas in till miljödomstolen i det antal exemplar som domstolen finner behövligt. De ska vidare lämnas inom den tid som domstolen har bestämt och ett exemplar ska också sändas till sökanden. Den fortsatta förberedelsen av målet kan vara skriftlig eller muntlig. Miljödomstolen ska under förberedelsen se till att utredningen i målet får den inriktning och omfattning som krävs. Det är domstolen som bestämmer vad en muntlig för- beredelse ska avse och vilka parter som ska kallas till förberedelsen. Kallelsen ska delges parterna eller kungöras i ortstidning. Vid den muntliga förberedelsen får tredskodom inte meddelas. Parterna får åberopa skrifter som de har gett in och en redogörelse bör lämnas för skrifternas innehåll.

Om det för bedömningen i målet behövs någon särskild utredning eller värdering, kan miljödomstolen förordna en eller flera sakkunniga att efter förberedande undersökning avge utlåtande i målet. Sådan undersökning ska verkställas snarast möjligt. Om det behövs med hänsyn till målets beskaffenhet eller

362

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

ändamålet med undersökningen, ska domstolen på ett lämpligt sätt underrätta parterna om tiden för undersökningen.

Miljödomstolen får vidare om det är lämpligt uppdra åt en eller flera ledamöter av domstolen att göra en undersökning på platsen. Parterna ska på lämpligt sätt underrättas om tiden för en sådan undersökning. Vid undersökningen ska protokoll föras.

Skadeförebyggande åtgärder

Miljödomstolen får utan huvudförhandling på begäran av sökanden besluta att åtgärder får vidtas för att förebygga eller minska skador eller olägenheter, innan frågan om sådana åtgärder slutligen avgörs. Som villkor gäller att den sökande hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den ersättning sökanden kan bli skyldig att betala på grund av åtgärderna. Beslutet gäller omedelbart, men det kan ändras när förhållandena föranleder det.

Huvudförhandling och syn m.m.

Framgår det av ett sakkunnigutlåtande eller på annat sätt att den sökta verksamheten berör fastigheter som inte har angivits i kungörelsen ska miljödomstolen ge ägare och innehavare av särskilda rättigheter till sådana fastigheter tillfälle att yttra sig. Miljödomstolen får om det är lämpligare i stället kalla sakägarna till huvudförhandlingen i målet. Kallelserna ska senast åtta dagar före huvudförhandlingen delges sakägarna i den ordning som gäller för delgivning av stämning i tvistemål.

Miljödomstolen ska när målet är klart för huvudförhandling bestämma tid och plats för förhandlingen. En huvudförhandling behöver inte hållas om det är uppenbart onödigt, men ska hållas om parterna begär det. Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksamhetens snara genomförande är angeläget, får domstolen utan huvudförhandling i särskild dom meddela tillstånd till arbeten som behöver utföras. På motsvarande sätt får domstolen utan huvudförhandling avgöra målet på annat sätt än genom dom, meddela dom i anledning av talan som medgivits eller eftergivits och stadfästa en förlikning.

Parterna ska i god tid och i den ordning som har bestämts för kallelserna till dem få besked om tid och plats för huvud-

363

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

förhandling. Om det finns anledning ska det i kallelsen lämnas uppgift om de frågor som ska behandlas vid huvudförhandlingen. Om någon part bör infinna sig personligen vid huvudförhandlingen ska miljödomstolen förelägga vite och delge förläggandet. Miljödomstolen får hålla en huvudförhandling även om en part uteblir, men domstolen får inte meddela tredskodom.

Om fråga är om ett enkelt ansökningsmål kan domstolen underlåta skriftväxling och muntlig förberedelse och i stället i kungörelsen omedelbart kalla till huvudförhandling i målet vid vilken samtliga frågor i målet behandlas. Huvudförhandlingen får hållas tidigast tre veckor efter det att kungörandet skedde.

Syn ska hållas i målet om det inte är obehövligt. Detta sker i normalfallet i samband med huvudförhandlingen.

Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller genom att anläggning för bortledande av grundvatten helt eller delvis tas ur bruk ska framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Detsamma gäller synpunkter i anledning av sakkunnigutlåtande om verksamheten. Miljödomstolen får avvisa senare framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av iakttagelser vid syn eller av andra omständigheter som har förekommit under huvudförhandlingen.

Vid huvudförhandlingens början bör ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna åberopa ingivna skrifter och det ska också lämnas en redogörelse för skrifternas innehåll. Vid en uppskjuten huvud- förhandling ska målet återupptas i samma skick som det hade vid den tidigare handläggningens slut. Har de ledamöter som vid det senare sammanträdet tjänstgör i domstolen inte deltagit i den tidigare handläggningen, ska dock målet tas upp till ny huvudförhandling. Bevis som har tagits upp vid tidigare handläggning behöver inte tas upp på nytt om det kan antas vara utan betydelse att det tas upp eller om det skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet.

Dom

Miljödomstolens dom ska grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför domstolen och på vad hand- lingarna innehåller. Domen ska meddelas så snart som möjligt med

364

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

hänsyn till målets art och omständigheterna i övrigt. Om det inte finns synnerliga skäl ska, om huvudförhandling hållits, domen meddelas inom två månader efter det att huvudförhandlingen avslutades. Skyldigheten enligt 17 kap. 9 § sjunde stycket rätte- gångsbalken att underrätta parterna om innehållet i domen ska anses fullgjord genom att ett exemplar av domen hålls tillgängligt hos den eller de aktförvarare som har förordnats.

I fråga om meddelande av domar gäller i övrigt 17 kap. 9 § rätte- gångsbalken. Vid huvudförhandlingens slut ska domstolen antingen avkunna dom, bestämma viss dag för meddelande av domen eller ange att parterna kommer att få meddelande om tid för domen och plats där den hålls tillgänglig i den för kallelser bestämda ordningen.

Bestämmelser om vad en dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet ska innehålla finns i 22 kap. 25 § miljöbalken. I första stycket finns en uppräkning av bestämmelser om vad en dom kan innehålla. Uppräkningen är exemplifierande och domen måste inte innehålla samtliga bestämmelser. Om ett tillstånd avser arbeten för vattenverksamhet måste dock alltid i domen anges den tid inom vilken arbetena ska vara utförda. Tiden får sättas till högst tio år. Vidare måste den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet ska ha skett anges. I tredje stycket anges när en domstol kan delegera villkorsskrivning till en tillsynsmyndighet. I fjärde stycket finns en erinran om att LSV innehåller ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet och vattenanläggningar ska innehålla.

I 22 kap. 25 a och 25 b §§ miljöbalken finns dessutom särskilda bestämmelser om vad domar som omfattar tillstånd att bedriva verksamhet med deponering av avfall respektive förbränning av avfall alltid måste innehålla.

På yrkande av sökanden får miljödomstolen i särskild dom avgöra frågan om verksamhetens tillåtlighet om frågan inte ska prövas av regeringen. Om domstolen funnit att verksamheten är tillåtlig och om verksamhetens snara genomförande är angeläget, får domstolen utan huvudförhandling i särskild dom meddela tillstånd till de arbeten som behöver utföras. Meddelas särskild dom, får miljödomstolen förordna att målet i övrigt ska vila till dess domen fått laga kraft.

När verkningarna av en verksamhet inte kan förutses med tillräcklig säkerhet, får miljödomstolen vid meddelande av tillstånd till verksamheten skjuta upp frågan om ersättning eller andra

365

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

villkor till dess erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan. I samband med uppskovsbeslutet ska miljödomstolen, i fråga om skada eller förlust som kan antas bli mera kännbar, meddela provisoriska föreskrifter om ersättning eller skadeförebyggande åtgärder. Om det är nödvändigt för att motverka olägenheter, ska provisoriska föreskrifter om skyddsåtgärder eller andra försiktig- hetsmått meddelas. Den uppskjutna frågan ska avgöras så snart som möjligt. Ersättning får inte bestämmas till lägre belopp än vad som har bestämts provisoriskt. Då målet har skjutits upp i en viss del, ska miljödomstolen som villkor för att tillståndet till verksamheten ska få tas i anspråk föreskriva att sökanden hos länsstyrelsen ställer säkerhet för den slutliga ersättningen samt för den ersättning som bestämts provisoriskt och som inte ska betalas innan tillståndet tas i anspråk. Preskriptionslagen (1981:130) gäller inte ersättningsanspråk som omfattas av ett uppskovsbeslut.

När det finns skäl, får miljödomstolen förordna att tillståndet till en verksamhet får tas i anspråk även om domen inte har vunnit laga kraft. Som villkor ska föreskrivas att sökanden hos läns- styrelsen ställer säkerhet för den ersättning som för en vatten- verksamhet kan komma att utgå, om domstolens dom ändras. Om sökanden, sedan tillstånd till en verksamhet enligt balken har meddelats, åläggs skyldighet att förebygga eller minska skador eller att betala ersättning, får miljödomstolen förordna att domen ska gå i verkställighet som om den hade fått laga kraft.

7.1.3Tillståndsprövningen i förvaltningsmyndigheter och kommuner

Förvaltningslagen

Förvaltningsmyndigheternas handläggning av ärenden regleras i förvaltningslagen. Förvaltningsmyndigheter ska enligt förvaltnings- lagen lämna upplysningar, vägledningar, råd och annan sådan hjälp till enskilda i frågor som rör myndigheternas verksamhetsområden. Varje ärende där någon enskild är part ska handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts. Med säkerhet avses intresset av riktiga avgöranden. Vid handläggningen ska en myndighet beakta möjligheten att själv inhämta upplysningar och yttranden från andra myndigheter, om sådana behövs. Vill en sökande, klagande eller annan part lämna uppgifter

366

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

muntligt i ett ärende som avser myndighetsutövning mot någon enskild, ska han få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen ska vara muntlig. Myndigheten ska särskilt beakta att muntlig handläggning kan underlätta för enskilda att ha med den att göra. Den enskilde kan emellertid inte med stöd av förvaltningslagen kräva ett sammanträde eller en förhandling. Föreskrifter om förhandlingar vid handläggning enligt förvalt- ningslagen förekommer emellertid i specialförfattningar, se t.ex. 13 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) och 19 kap. 4 § miljöbalken. Enligt den sistnämnda bestämmelsen ska länsstyrelsen hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på platsen om det behövs för utredningen i ärendet.

En sökande, klagande eller annan part i ett ärende har enligt förvaltningslagen rätt att ta del av det som tillförts ärendet med de begränsningar i partsinsynen som följer av sekretesslagen (1980:100). Ett ärende får som huvudregel inte avgöras utan att part har underrättats om och fått möjlighet att yttra sig över en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan. Ett beslut ska motiveras och om det visar sig vara uppenbart oriktigt ska förvaltningsmyndigheten ändra beslutet om det kan ske snabbt och enkelt och utan att det blir till nackdel för någon enskild part.

Miljöbalken

För länsstyrelsernas och de kommunala nämndernas prövning av ärenden enligt miljöbalken och med stöd av balken meddelade föreskrifter gäller förvaltningslagens förfaranderegler. I 19 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken har dock föreskrivits regler om dessa myndigheters prövning av miljöfarlig verksamhet, som innebär att flera av de processuella bestämmelser som gäller förfarandet i miljödomstol ska tillämpas helt eller i modifierad form. I 19 kap. 5 § miljöbalken hänvisas således till vissa bestämmelser i 22 kap. miljöbalken som blir direkt tillämpliga vid länsstyrelsens och kommunal nämnds prövning av miljöfarlig verksamhet. I 4 § finns vissa bestämmelser om förfarandet vid dessa myndigheter, som i vissa andra hänseenden innebär en större frihet för förvaltnings- myndigheterna än för miljödomstolarna att anpassa handlägg- ningen till förhållandena i det enskilda ärendet. Den sistnämnda

367

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

paragrafen överensstämmer med 14 § andra stycket och 17 § tredje meningen miljöskyddslagen (jfr ovan avsnitt 7.1.1).

Länsstyrelser eller kommunala nämnder ska genom kungörelse i ortstidning eller på annat lämpligt sätt bereda den som kan beröras av verksamheten tillfälle att yttra sig. Kungörelse om ansökan är följaktligen inte obligatorisk. Av förarbetena till miljöskyddslagen (prop. 1969:28 s. 272) framgår att kungörelse i ortstidning bör vara det normala sättet att bereda sakägare att komma till tals. Om det är uppenbart att syftet med kungörandet kan nås på ett enklare sätt än genom införande i tidning, bör det ske. Om en ansökan i ett ärende om tillstånd till miljöfarlig verksamhet innehåller en miljökonsekvensbeskrivning, ska detta kungöras tillsammans med kungörelsen om ansökan (6 kap. 8 § första stycket MB).

Länsstyrelser eller kommunala nämnder ska också samråda med de statliga och kommunala myndigheter som har väsentliga intressen att bevaka i saken.

Länsstyrelser eller kommunala nämnder ska hålla sammanträde med den som saken angår och besiktning på platsen om det behövs för utredningen i ärendet. Kravet på muntligt sammanträde är mindre långtgående än för miljödomstolen. För att underlätta för enskilda sakägare bör sammanträdet hållas på eller i närheten av platsen för den prövade verksamheten. Besiktning kan hållas an- tingen fristående eller i samband med sammanträde. Av 10 § förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår att besked om tid och plats för sammanträdet ska meddelas genom kungörelse i ortstidning. Naturvårdsverket, sökanden och andra som har yttrat sig i ärendet ska på lämpligt sätt underrättas.

Slutligen ska länsstyrelser och kommunala nämnder underrätta den som gjort en ansökan eller kommit med synpunkter genom någon annan än honom eller henne själv och ge honom eller henne tillfälle att yttra sig om inte annat följer av 17 § förvaltningslagen. Den som kommit med synpunkter behöver således inte formellt vara part för att bli underrättad. De undantag från underrättelse- skyldigheten som gäller enligt 17 § förvaltningslagen och som kan bli aktuella är om uppgiften saknar betydelse eller om åtgärderna av annan anledning är uppenbart obehövliga, om det kan befaras att det annars skulle bli avsevärt svårare att genomföra beslutet i ärendet eller om avgörandet inte kan uppskjutas. Av 17 § tredje stycket förvaltningslagen följer att myndigheten kan låta underrättelse ske muntligt, genom vanligt brev, genom delgivning eller på annat sätt.

368

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

I 19 kap. 5 § miljöbalken anges vilka processuella stadganden för miljödomstolarnas prövning som också ska gälla för länsstyrel- sernas och de kommunala nämndernas prövning av miljöfarlig verksamhet. I första stycket hänvisas i 12 punkter till förfarande- reglerna i 22 kap. miljöbalken. Den första punkten hänvisar till 22 kap. 1 § och avser ansökans form och innehåll.

Punkt 2 hänvisar till 22 kap. 2 § om ansökans ingivande och brister i den.

Punkt 2 a hänvisar till 22 kap. 2 a §, som ålägger en tillstånds- havare att tillhandahålla den utredning av verksamheten och övriga förhållanden som behövs för prövningen av en ansökan om åter- kallelse av tillstånd eller omprövning av tillstånd eller villkor enligt 24 kap. 3, 5 och 8 §§ miljöbalken.

Punkt 3 hänvisar till 22 kap. 3 § om kungörelsens innehåll. Enligt 8 kap. 1 § första stycket förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn är sökanden skyldig att ersätta länsstyrelsens kungörelsekostnader. Det krävs för en kommunal nämnds del att kommunfullmäktige har meddelat föreskrift om sådan skyldighet, se 27 kap. 1 § miljöbalken och 1 kap. 2 § angivna avgiftsförordning.

Punkt 4 hänvisar till 22 kap. 6 § om talerätt där det bl.a. anges vilka statliga myndigheter som har rätt att föra talan, att kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen samt att Fiskeriverket i vissa fall har skyldighet att yttra sig.

Punkt 5 hänvisar till 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet vilket torde ha störst betydelse i mål rörande vattenverksamhet.

Punkt 6 hänvisar till 22 kap. 12 § om möjligheten att förordna sakkunnig att avge utlåtande. Sökanden är på motsvarande sätt som angetts ovan avseende kostnaderna för kungörelse skyldig att ersätta kostnaderna för sakkunnigutredningen.

Punkt 7 hänvisar till 22 kap. 13 § som gör det möjligt för miljödomstol att uppdra åt en eller flera ledamöter att göra under- sökning på platsen. För länsstyrelsens del kan ett sådant uppdrag lämnas åt miljöprövningsdelegationens ordförande och/eller den miljösakkunnige. För en kommunal nämnds del gäller stadgandet ledamöterna i nämnden, däremot inte tjänstemän i den kommunala miljöförvaltningen.

Punkt 8 hänvisar till bestämmelserna i 22 kap. 25 § om vad en tillståndsdom ska innehålla.

Hänvisningarna till 22 kap. 25 § andra stycket sista meningen avser bestämmelser om igångsättningstid för miljöfarlig verksam-

369

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

het och om möjlighet för tillståndsmyndigheten att delegera fastställandet av villkor av mindre betydelse till tillsynsmyndig- heten. Då miljöprövningsdelegationen beslutar på länsstyrelsens vägnar torde delegation till länsstyrelsen som tillsynsmyndighet inte kunna ske, utan det kan endast bli fråga om delegation från länsstyrelse till kommunal tillsynsmyndighet. Av andra stycket i 19 kap. 5 § framgår att i ärenden som rör deponering eller för- bränning av avfall ska också de bestämmelser som anges i 22 kap. 25 a § respektive 25 b § om en tillståndsdoms innehåll tillämpas vid tillståndsprövning av länsstyrelse och kommunal nämnd.

Punkt 9 hänvisar till den möjligheten enligt 22 kap. 26 § för miljödomstol att i särskild dom avgöra frågan om verksamhetens tillåtlighet och, om verksamheten befunnits tillåtlig och dess snara genomförande är angeläget, meddela tillstånd till behövliga byggnadsarbeten.

Punkt 10 hänvisar till bestämmelser i 22 kap. 27 § om uppskjutna frågor och provisoriska föreskrifter. Ersättningsfrågor omfattas emellertid inte av hänvisningen eftersom länsstyrelsernas och kommunala nämndernas prövning inte avser dylika frågor.

Punkt 11 hänvisar till bestämmelser i 22 kap. 28 § första stycket första meningen, som gör det möjligt att meddela ett verk- ställighetsförordnande, dvs. förordna att ett tillståndsbeslut får tas i anspråk utan hinder av att det överklagas.

Punkt 12 innebär att beslut i frågor om sakkunniga enligt 22 kap. 12 § ska överklagas särskilt och inte i samband med över- klagande av det slutliga beslutet i ansökningsärendet.

Av 11 § FMH framgår att länsstyrelsen ska sända ett beslut i ett tillståndsärende rörande miljöfarlig verksamhet till Naturvårds- verket och den kommunala nämnden. Har samråd skett med någon annan myndighet, ska beslutet även sändas till den myndigheten. Rör beslutet jordbruksverksamhet och liknande, ska beslutet sändas till Statens jordbruksverk.

370

SOU 2009:10

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

7.2Överväganden och förslag

Utredningens förslag: Förutom förvaltningslagen ska regler i miljöbalken gälla för koncessionsnämndernas prövning. Nu- varande bestämmelser i 22 kap. miljöbalken flyttas till 19 kap. miljöbalken och ska i väsentliga delar gälla för de nya koncessionsnämndernas handläggning.

I avsnitt 7.1.2 och 7.1.3 finns en redogörelse för de nuvarande reglerna om handläggningen i miljödomstolarna samt i länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer av ansökningar om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. När sådana ärenden i fortsättningen ska handläggas av förvaltningsmyndigheter behövs inte längre den omfattande regleringen i 22 kap. miljöbalken om miljödomstolarnas handläggning av ansökningsmål. Utredningen kommer att behandla handläggningsreglerna för överklagade mål i de nya miljödomstolarna senare i detta betänkande. Den grund- läggande författningen för koncessionsnämnderna kommer liksom för andra förvaltningsmyndigheter att vara förvaltningslagen. Enligt 3 § förvaltningslagen gäller avvikande bestämmelser i annan lag eller förordning före bestämmelserna i förvaltningslagen. För hanteringen av de aktuella ärendena enligt miljöbalken behövs uppenbarligen bestämmelser som går långt utöver regleringen enligt förvaltningslagen. För prövningen av aktuella ärendeslag framträder särskilt behovet av regler som garanterar att berörda sakägare kan komma till tals och att viktiga allmänna intressen som anknyter till miljöbalkens väsentliga tillämpningsområde kan bevakas.

Som framgår av utredningens bakgrundsbeskrivning innehöll 1969 års miljöskyddslag ett flertal handläggningsregler för Kon- cessionsnämnden för miljöskydd. I vattenlagen fanns handlägg- ningsregler som tillsammans med de nyssnämnda reglerna i miljöskyddslagen utgör grunden för bestämmelserna i 22 kap. miljöbalken. Enligt 19 kap. miljöbalken har ett flertal av reglerna i 22 kap. tillämpats också av länsstyrelserna och gällt dessa myndig- heters handläggning av ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet. När förvaltningsmyndigheterna nu kommer att ta över prövningen även av frågor om vattenverksamhet medför detta att de särskilda regler som gäller för handläggningen av sådana frågor bör gälla för de nya koncessionsnämnderna.

371

Handläggningsregler för koncessionsnämnderna

SOU 2009:10

Det ligger inte i utredningens uppdrag att bedöma hur reglerna om de nya tillståndsmyndigheterna förhåller sig till den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. De rättigheter som avses i konventionen i fråga om domstolsprövning är dock under alla förhållanden beaktade genom den efterkommande överprövningen i domstol av tillståndsmyndigheternas beslut.

När prövningsverksamheten flyttas från domstol till administrativ myndighet bortfaller behov av regler som har sin bakgrund i domstolsförfarandet. Det gäller t.ex. regler som anknyter till det principiella kravet på att ett mål ska avgöras efter huvudförhandling i domstol. Vidare finns det i enlighet med vad som i övrigt gäller för förvaltningsmyndigheternas verksamhet inte möjlighet att åberopa muntlig bevisning. Likväl bör reglerna för koncessionsnämndernas handläggning i stor utsträckning motsvara de bestämmelser som redan finns i 19 och 22 kap. miljöbalken. En närmare redogörelse för de handläggningsregler som bör gälla för de nya koncessionsnämnderna finns i författningskommentaren.

372

8Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

8.1Bakgrund

8.1.1Utredningsuppdraget

Utredningen ska överväga hur fastighetsdomstolsorganisationen ska vara utformad i framtiden och på vilket sätt en samordning kan ske med miljödomstolsorganisationen. Målet är att skapa en gemensam, ändamålsenlig och bestående organisation för dessa rättsområden. Utredaren ska ta ställning till om detta bäst uppnås genom en samlokalisering av verksamheterna eller om det finns förutsättningar för en gemensam organisation.

När ärenden enligt PBL ska överklagas till miljödomstolarna samtidigt som miljödomstolarna ska samordnas med fastighets- domstolarna finns det anledning att överväga antalet fastighets- domstolar. Utredaren ska därför föreslå antalet fastighetsdomstolar och var dessa ska vara lokaliserade. Mot bakgrund av att avsikten är att prövningen av fastighetsmål ska koncentreras till färre domstolar och att en samordning ska ske med miljödomstolarna, ska utredaren även överväga hur instansordningen för fastighets- målen ska utformas. Oavsett vilken organisatorisk lösning i övrigt som förordas finns det anledning att överväga om instansordningen för miljö- och fastighetsmålen bör utformas på ett likartat sätt.

8.1.2Domstolsorganisationen

Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra organ som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen ska enligt 1 kap. 9 § regeringsformen beakta allas likhet inför lagen samt

373

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

iaktta saklighet och opartiskhet. I 2 kap. regeringsformen finns regler om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter. Enligt 2 kap. regeringsformen har domstolarna viktiga uppgifter för att skydda de enskilda från övergrepp från det allmänna. Det gäller bl.a. olovliga frihetsberövanden, 2 kap. 9 § regeringsformen, och ingrepp i den privata äganderätten, 2 kap. 18 § regeringsformen. I 11 kap. regeringsformen finns bestämmelser om rättsskipning och förvaltning. Ingen myndighet, inte heller riksdagen, får bestämma, hur domstol ska döma i det enskilda fallet eller hur en domstol ska tillämpa en rättsregel i ett särskilt fall. Rättstvist mellan enskilda får inte utan stöd av lag avgöras av annan myndighet än domstol. Om domstolarnas rättsskipningsuppgifter ska föreskrifter meddelas i lagform.

Enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen an- gående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ska nämnda konvention gälla som lag här i landet tillsammans med angivna tilläggs- eller ändringsprotokoll. Artikel 6 i konventionen garanterar rätten till en rättvis rättegång. Var och en ska, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol, som upprättats enligt lag. Domen ska avkunnas offentligt, men pressen och allmänheten får ute- stängas från förhandlingen eller en del därav med hänsyn till den allmänna moralen, den allmänna ordningen eller den nationella säkerheten i ett demokratiskt samhälle eller då minderårigas intressen eller skyddet för parternas privatliv så kräver eller, i den mån domstolen finner det strängt nödvändigt, under särskilda omständigheter när offentlighet skulle skada rättvisans intresse. I artikel 6 finns också regler om grundläggande rättigheter för den som blivit anklagad för brott. Dessa regler är dock inte av intresse för denna utredning.

Enligt 1 kap. 1 § rättegångsbalken är tingsrätt allmän underrätt och, om ej annat är föreskrivet, första domstol. Av rättegångs- balkens disposition framgår att tingsrätt handlägger tvistemål och brottmål. Domstolens avgöranden överklagas till hovrätt och till Högsta domstolen. Innebörden av detta är att ansvaret för de rättsskipningsuppgifter som nämns i regeringsformen och för det skydd för de mänskliga rättigheter i den europeiska konventionen som nyss nämnts, ligger på dessa domstolar. Det är först när det finns särskilda föreskrifter som en rättegång äger rum vid en annan

374

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

domstol i första instans än en tingsrätt. Det finns således i 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar föreskrivet att om det i lag eller annan författning föreskrivs att talan ska väckas vid eller beslut ska överklagas till allmän förvaltnings- domstol, ska det göras vid en länsrätt. Målen i förvaltningsdom- stolarna gäller i princip angelägenheter där den enskildes intressen och civila rättigheter står i motsatsställning till statliga och kommunala intressen. Vanliga måltyper i de allmänna förvaltnings- domstolarna är skattemål och socialförsäkringsmål. En annan tydlig skillnad mellan domstolsslagen gäller sättet att avgöra målen. I tingsrätterna förekommer det ofta muntlig bevisning och målen avgörs regelmässigt efter en särskild huvudförhandling. Endast det som förekommer vid huvudförhandlingen får, som huvudregel, läggas till grund för en dom. Även vid de allmänna förvaltnings- domstolarna förekommer muntliga förhandlingar. Process- materialet är emellertid inte begränsat till vad som läggs fram under ett sammanträde utan ett avgörande ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet.

Även inom de allmänna förvaltningsdomstolarnas organisation finns det en instansordning. Länsrätternas domar får överklagas till kammarrätterna. Regeringsrätten är högsta instans och har liksom Högsta domstolen på den allmänna sidan en i huvudsak prejudikatskapande funktion.

En annan framträdande skillnad mellan de allmänna dom- stolarna och förvaltningsdomstolarna är att tingsrätterna nästan uteslutande tar upp mål som första instans, medan en stor del av målen vid förvaltningsdomstolarna gäller överklaganden av förvaltningsmyndigheters beslut.

Domstolsorganisationen omfattar också några specialdomstolar, med partsrepresentanter, för särskilda rättsområden. Arbets- domstolen och Marknadsdomstolen är sådana specialdomstolar. De har dock ingen betydelse för vår utredning.

Inom tingsrättsorganisationen avgörs en del mål av domstolar som har en särskild, i lag bestämd, sammansättning. Sådana domstolar finns inom ramen för vår utredning. Det är de fem miljödomstolarna och de 25 fastighetsdomstolarna.

De mål som förekommer vid miljödomstolarna och fastighets- domstolarna har såväl förvaltningsrättsliga som civilrättsliga inslag. Däremot förekommer inte brottmål vid dessa domstolar.

Det förvaltningsrättsliga draget i målen vid fastighetsdom- stolarna och miljödomstolarna kommer till synes främst i över-

375

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

klagade mål och i de mål i miljödomstolarna som kallas ansöknings- mål. De överklagade målen gäller beslut av en kommun eller en förvaltningsmyndighet. I ansökningsmålen prövar miljödomstolar- na ansökningar om tillstånd till verksamheter, en funktion som annars utövas av förvaltningsmyndigheterna. Vidare har miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna i överklagade mål och i de nyssnämnda fastighetsmålen en officialprövningsplikt som annars är sällsynt i de allmänna domstolarnas verksamhet.

Handläggningen vid miljödomstolarna och fastighetsdom- stolarna är efter det inledande skedet skriftlig i långt högre grad än vid tingsrätterna i allmänhet. I de mål där talan enligt rättegångs- balkens regler väcks genom stämning företer målen i fastighets- domstolarna och miljödomstolarna stora likheter med tvistemål som handläggs i tingsrätterna. Sådana mål gäller för det mesta ersättningsfrågor och ofta är det expropriationsrättsliga värderingar som ska göras. Det som skiljer dessa mål från vanliga mål i tingsrätterna är det deltagande av teknisk expertis som sedan länge ansetts nödvändigt. Utredningen har i det första delbetänkandet (SOU 2007:111) i enlighet med statsmakternas ställningstaganden föreslagit att mål enligt PBL fortsättningsvis ska överklagas från länsstyrelserna till miljödomstolarna i stället för till länsrätterna eller regeringen, när det gäller planärenden. PBL-målen är på många sätt lika de mål som redan överklagas till miljödomstolarna och till fastighetsdomstolarna.

Gemensamt för miljöbalken, PBL och fastighetsbildningslagen är att samtliga lagar i huvudsak reglerar markanvändningen, om än ur delvis olika perspektiv. Inte bara parterna i målen utan också ett större eller mindre antal sakägare är regelmässigt berörda.

I miljöbalken, PBL och fastighetsbildningslagen samt i ett antal angränsande lagar finns åtskilliga regler med syftet att samordna tillämpningen av lagarna.

Som exempel kan nämnas att ett tillstånd eller en dispens enligt miljöbalken i princip inte får ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt PBL (2 kap. 6 § tredje stycket MB). En motsvarande regel om hänsynstagande till detaljplaner och områdesbestämmelser finns i 3 kap. 2 § fastighetsbildningslagen. Enligt samma paragraf gäller också att naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för bebyggande eller användning ska beaktas vid fastighetsbildningen, så att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Kommunerna har alltså i fråga om markanvänd- ningen ett försteg genom att med tillämpning av PBL kunna

376

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

använda institutet rättsverkande planer. Naturvårdsföreskrifter kan enligt miljöbalken begränsa möjligheterna till ny fastighetsbildning. Reglerna i 3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen aktualiseras särskilt ofta inom sådana områden som enligt 7 kap. miljöbalken är strandskyddade. Samtidigt måste vid den kommunala planeringen även annan markanvändningslagstiftning tillämpas. För begränsade områden av en kommun, som inte omfattas av en detaljplan, får områdesbestämmelser antas, om det behövs för att syftet med en översiktsplan ska uppnås eller för att säkerställa att riksintressen enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken tillgodoses. Vid tillämpningen av PBL ska enligt 2 kap. 1 § andra stycket vid planläggning och i ärenden om bygglov bestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Enligt 5 kap. 3 § andra stycket miljöbalken ska miljökvalitetsnormer iakttas vid planering och planläggning. En plan får inte medverka till att en miljökvalitetsnorm överträds. Vid upprättande av översiktsplan ska föreskrifterna i 6 kap. 11–18 och 22 §§ miljöbalken tillämpas om planens genomförande kan antas medföra en sådan miljöpåverkan som avses i 6 kap. 11 § miljöbalken. Även reglerna i miljöbalken om områden av riksintresse och om miljökvalitetsnormer aktualiseras alltså i samband med att en översiktsplan upprättas. Det finns åtskilliga andra regler i markanvändningslagstiftningen som syftar till ett inbördes hänsynstagande när lagarna tillämpas. När anspråk på ersättning framställs i målen vid dessa domstolar ska ofta värdering ske enligt expropriationslagens regler, se 5 kap. 10 a § fastighetsbildningslagen, 31 kap. 2 § miljöbalken och 14 kap. 9 § PBL. Även i åtskilliga andra fastighetsmål, dock inte av alla slag, tillämpas värderingsreglerna i 4 kap. expropriationslagen. Värde- ringsreglerna i den lagen är, med undantag för vissa fastighetsbild- ningsmål, tillämpliga i de ersättningsmål som handläggs av fastighets- och miljödomstolarna i första instans. Givetvis är det därför av värde att det i dessa domstolar finns tekniska ledamöter med särskild erfarenhet av värderingsfrågor. Angivna berörings- punkter mellan markanvändningslagarna motiverar att en samord- ning av miljö- och fastighetsdomstolarna utreds. Den pågående omorganisationen av tingsrätterna finns också med i samman- hanget. De förvaltningsmyndigheter som meddelar de beslut som överklagas till miljö- och fastighetsdomstolarna är, när det gäller fastighetsbildningsmål lantmäterimyndigheterna och när det gäller mål enligt PBL och miljöbalken länsstyrelserna. I PBL-målen tillämpar länsstyrelserna förvaltningslagen.

377

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

Lantmäterimyndigheten ska vid en fastighetsbildningsförrätt- ning utöver förvaltningslagen tillämpa de särskilda reglerna om förrättningsförfarandet som finns i 4 kap. fastighetsbildningslagen.

8.1.3Tingsrättsorganisationen

Sedan år 1999 har tingsrättsorganisationen varit föremål för om- fattande förändringar. Mellan åren 1999 och 2007 minskades antalet tingsrätter från 96 till 53. När samtliga beslutade förändringar är genomförda kommer antalet tingsrätter att vara 52. I skrivelsen En långsiktigt hållbar tingsrättsorganisation (Skr. 2007/08:117) har regeringen anmält att flera sammanläggningar kommer att ske med följd att ytterligare fyra tingsrätter kommer att läggas ner. Vid en av dessa tingsrätter, den i Mariestad, finns fastighetsdomstol. I detta sammanhang kan nämnas att Domstols- verket i rapporten Länsrättsutredningen (2008:2), föreslagit en omorganisation av förvaltningsdomstolarna i första instans, från 23 länsrätter till tio förvaltningsrätter.

8.1.4Fastighetsdomstolarna

Föregångare till fastighetsdomstolarna var ägodelningsrätterna. Dessa domstolar tillkom i samband med att laga skifte ersatte storskifte och enskifte som ägodelningsprincip i början av 1800- talet. Under storskiftets tid hade ärenden rörande tvisters avgöran- de och delningens fastställande hört till de allmänna domstolarna med undantag för de byar, där det bara fanns kronohemman. I fråga om sådana byar skulle ett skifte konfirmeras/fastställas av länsstyrelsen. Den som var missnöjd med länsstyrelsens beslut fick överklaga till Kammarkollegium. I de landskap där enskiftet kom att genomföras från slutet av 1700-talet till början av 1800-talet skulle ändringarna i fastighetsindelningen fastställas av länsstyrel- sen. Missnöjd part kunde klaga hos Högsta domstolen genom att anföra besvär.

För avdömande av tvister rörande det laga skiftet inrättades en specialdomstol, den s.k. ägodelningsrätten, som bestod av ordinarie häradshövding jämte tre i lanthushållning kunniga, inom häradet boende bofasta män som bisittare. Laga skiftet kunde genomföras i hela landet utom i Kopparbergs län, där jordförhållandena visade

378

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

sig vara synnerligen komplicerade.1 Sedermera reglerades fastig- hetsbildningen av lagen om delning av jord å landet och lagen om fastighetsbildning i stad. Ägodelningsrätten bestod av ägodelnings- domare som ordförande och tre ägodelningsnämndemän. Ägo- delningsrätterna handlade även mål enligt den s.k. ensittarlagen, lagarna om allmänna och enskilda vägar och lagen om vissa gemensamhetsanläggningar.

I varje domsaga, det vill säga häradsrätts domsområde, och i varje stad med rådhusrätt skulle det finnas en sådan ägodelnings- rätt. År 1970, året innan tingsrättsreformen genomfördes, fanns det 136 allmänna underrätter, 108 häradsrätter och 28 rådhusrätter. Vid landets ägodelningsrätter handlades år 1966 637 mål, varav 100 blev avskrivna. Den tyngsta kritiken mot ägodelningsrätterna gick ut på att handläggningen tog för lång tid. 1954 års fastighetsbildnings- kommitté (SOU 1963:68) ansåg att problemen berodde på att rättens ordförande inte kunde odelat ägna sig åt ägodelningsmålen utan hade sin huvudsakliga verksamhet förlagd till härads- eller rådhusrätten och de allmänna rättegångsmålen med huvudförhand- lingar på bestämda tider. Till detta kom enligt kommittén att flertalet ägodelningsdomare torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda problem som mötte vid handläggningen av dem.

Det förslag som kommittén lade fram innebar att hovrätterna skulle tjänstgöra som instans i fastighetsbildningsmålen omedelbart över förrättningsmännen, antingen i ordinarie sammansättning eller också med ett begränsat antal lagfarna ledamöter samt specialister och företrädare för ortsintressena. Högsta domstolen skulle behållas som slutinstans. Enligt kommitténs mening var det värdefullt för att säkerställa en enhetlig rättstillämpning och trygga rättssäkerheten, att fastighetsbildningsmålen i sista hand kunde prövas av den allmänna rättsskipningens högsta instans. För att åstadkomma snabbare avgöranden i Högsta domstolen pekade kommittén dock på behovet av tilläggsbestämmelser i arbets- ordningen för nedre justitierevisionen. Enligt kommitténs förslag skulle prövningstillstånd inte behövas vid överklagande till Högsta domstolen. När hovrätten prövade fastighetsbildningsmål skulle den enligt kommitténs förslag kallas jorddomstol.

För rättegången i expropriationsmål inrättades år 1949 särskilda specialdomstolar, expropriationsdomstolar, en för varje domsaga

1 Jan-Eric Almquist, Svensk rättshistoria III, Fastighetsrättens historia, 1964, Juridiska föreningens förlag, s. 238 f.

379

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

eller stad med rådhusrätt. Expropriationsdomstolen bestod av ordförande och fyra ledamöter. Ordförande var ägodelnings- domaren i orten. Av ledamöterna skulle två vara särskilt utsedda expropriationstekniker och två nämndemän i orten. I mål av mindre betydelse var expropriationsdomstolen domför med, förutom ordförande och nämndemän, endast en expropriations- tekniker. Till tjänstgöring i expropriationsdomstol fick ord- föranden kalla den eller de expropriationstekniker som ordföran- den med hänsyn till erforderlig sakkunskap och övriga förhållanden fann lämpligast. Expropriationsmål skulle upptas av expropriations- domstolen i den ort där fastigheten var belägen. Beträffande fullföljdsrätten i expropriationsmål tillämpades de vanliga reglerna i rättegångsbalken. Talan kunde alltså fullföljas till hovrätt och därifrån till Högsta domstolen. Expropriationsdomstolarna handla- de också vissa andra mål rörande fast egendom, exempelvis mål enligt 1924 års lag om återköpsrätt till fast egendom, 1947 års byggnadslag, 1964 års naturvårdslag samt vissa frågor om tomträtt. Enligt prop. 1969:44 s. 100 handlades år 1966 329 mål vid expro- priationsdomstolarna, varav 263 efter huvudförhandling.

Under arbetet i slutet av 1960-talet med en ny expropria- tionslagstiftning framkom att det dåvarande domstolsförfarandet vid expropriation hade väsentliga brister och att en förbättring inte var möjlig utan att förändra domstolsorganisationen. En ny organisation måste utformas så, att den möjliggjorde ett snabbare förfarande och dessutom gav förutsättningar för ökad säkerhet och allsidighet i bedömningen av värderingsfrågorna. Något som särskilt framhölls var att ordföranden inte hade kunnat ägna sig helt åt expropriationsmålen utan hade haft sin huvudsakliga verksamhet till den allmänna underrätten. Genom att expropria- tionsmålen fördes över till fastighetsdomstol skulle handläggningen kunna koncentreras till ett mindre antal organisationsenheter. De lagfarna domarna skulle få möjlighet att mer kontinuerligt ägna sig åt expropriationsrättsliga frågor. Den tekniska sakkunskapen skulle bli fastare knuten till domstolen (prop. 1972:109 s. 148).

Föredragande departementschefen (prop. 1969:44 s. 207 ff.), som ansåg det kontradiktoriska förfarandet vid domstol överlägset förrättningsprövningen vid mera invecklade civilrättsliga tvister, fann det inte riktigt att jämställa förrättningsförfarandet med en domstolsprocess. Olägenheterna med tre domstolsinstanser skulle kunna begränsas om den lägsta domstolsinstansen gavs en sammansättning som gjorde den väl skickad att avgöra målen. Ett

380

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

sammanförande av målen till större enheter syntes ofrånkomligt. I propositionen föreslogs därför lösningen att föra samman såväl fastighetsbildningsmålen som expropriationsmålen inom samma län till en större domstol. Denna bedömning gjordes trots att fastighetsbildningsmålen men inte expropriationsmålen före domstolsförfarandet handlagts vid en förrättning. Därvid framhöll departementschefen att värderingsfrågorna framöver bedömdes få en större plats i fastighetsbildningsmålen. Enligt departements- chefen borde rättegångsförfarandet i fastighetsbildningsmålen utformas så, att möjligheten av en samordning med expro- priationsmålen hölls öppen. Det framhölls som en fördel att även länsvisa domstolar skulle få en viss lokal anknytning. I domstolens sammansättning borde två juristdomare ingå eftersom mål- sättningen var att skapa en högt kvalificerad domstol. Härigenom skulle man få större möjligheter att fördela arbetet med att förbereda målen och utforma domstolens utslag. I domstolen skulle vidare ingå en ledamot med speciell sakkunskap med stadigvarande anställning vid fastighetsdomstol. Expropriations- domstolarna och vattendomstolarna nämndes som förebilder. Enligt departementschefen talade starka skäl för att lekmanna- representanter också i fortsättningen fick möjlighet att medverka vid prövningen av jordmål. Lekmännen ansågs värdefulla vid prövning av markvärderingsfrågor och på grund av sin lokal- kännedom. Vidare motiverade det starka allmänintresset i mål enligt fastighetsbildningslagstiftningen medverkan av nämndemän.

I propositionen diskuterades också att lägga ansvaret för prövning av koncessionsärenden enligt immissionslagstiftningen på fastighetsdomstolarna. Departementschefen fann att flera skäl talade för en administrativ tillståndsprövning av dessa frågor. Med en sådan lösning ansågs det dock naturligt att lägga immissionslag- stiftningens ersättningsfrågor på samma domstol som skulle komma att pröva fastighetsbildningsmål och expropriationsmål. Även vissa med dessa målkategorier besläktade tvistefrågor skulle kunna komma att läggas under fastighetsdomstolens kompetens. När fastighetsdomstolarna kom till ställdes kravet på nämnde- männen att dessa skulle vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden. Av detta följde enligt departements- chefen att nämndemän som kom från ett typiskt landsbygds- område borde ha god kännedom om jordbruk och skogsbruk och andra näringar som bedrevs i området. I fråga om domstolens sammansättning borde enligt departementschefen som huvudregel

381

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

gälla att man uppställde krav på samtliga yrkesdomares medverkan. Undantag skulle bara gälla förberedande åtgärder. Bland annat behöver inte båda juristdomarna delta vid särskild undersökning på platsen. Huvudförhandling inför fastighetsdomstol ska i regel hållas vid syn på stället. Om syn inte behövs, ska huvudför- handlingen hållas på plats som bestäms med hänsyn främst till att minsta möjliga kostnader uppstår. Detta innebär att man vid bestämmande av platsen för förhandlingen i första hand ska ta hänsyn till de kostnader som denna kommer att föra med sig. Härvid ska man beakta inte endast sakägarnas kostnader utan också det allmännas utgifter för domstolens resa m.m. Kostnadsfrågan ska emellertid inte vara helt utslagsgivande utan också andra faktorer bör kunna tillmätas betydelse. För sina sammanträden har fastighetsdomstolen rätt att disponera allmänna lokaler. När det gäller huvudförhandlingen gäller i princip reglerna i 43 kap. rättegångsbalken. Vissa särskilda regler finns dock i 11 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

Lagen om domstolar i fastighetsmål innehöll de första åren inga särskilda regler om hovrätternas sammansättning. Efter förslag i prop. 1974:144 infördes en bestämmelse om att hovrätt enligt huvudregeln ska bestå av tre lagfarna ledamöter och en teknisk ledamot. De skäl som låg bakom förstärkningen av den första instansen i fastighetsmål ansågs göra sig gällande också i fråga om hovrätts prövning av underrätternas avgöranden i sådana mål.

Rättegångsutredningen föreslog i sitt betänkande Expertmed- verkan och specialisering (SOU 1987:13) att fastighetsdomstolarna skulle avskaffas och att fastighetsmålen skulle handläggas vid samtliga tingsrätter. Utredningen framförde som skäl för sitt förslag önskemål om ett mer enhetligt domstolsväsende samt att gränsdragningen mellan mål som skulle tas upp av fastighets- domstol och mål som skulle tas upp av tingsrätt som allmän domstol vållat problem. Remissutfallet gjorde dock att förslaget inte ledde till lagstiftning fullt ut. Inom Justitiedepartementet utarbetades dock en departementspromemoria (Ds 1989:40) med förslag om att vissa måltyper som handlades av fastighetsdom- stolarna skulle flyttas över till de vanliga tingsrätterna. Förutom hyresmålen och bostadsrättsmålen som flyttades över från fastighetsdomstolarna till de vanliga tingsrätterna föreslogs i promemorian att även arrendetvister som avses i 8 kap. 32 § första stycket jordabalken skulle överföras från fastighetsdomstolarna till de vanliga tingsrätterna att där handläggas enligt de vanliga

382

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

sammansättningsreglerna för dispositiva tvistemål. Det rörde sig enligt promemorian huvudsakligen om anspråk på obetalda avgifter och frågor om förverkande av arrenderätt. Efter remissbehandling behandlades promemorieförslaget i prop. 1989/90:71.

Utredningen har till uppgift att överväga en samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna. En konsekvens av att fastighetsmålen förs över till miljödomstolarna blir i många fall avsevärt längre avstånd till domstolarna för parter och ombud. Hyresmålen och bostadsrättsmålen, som i allmänhet avgörs efter förhandling i domstolens lokaler och har karaktär av rena fordringsmål, kan då givetvis inte komma i fråga för överflyttning från tingsrätterna till miljödomstolarna. Därför finns det inte anledning att här redogöra för bakgrunden till nuvarande ordning i fråga om dessa måltyper. Vid remissbehandlingen av departements- promemorian Ds 1989:40 var de flesta remissinstanserna positiva till att flytta arrendemålen från fastighetsdomstolarna till tings- rätterna. Föredragande departementschefen anförde att tolkningen av begreppet arrendetvist hade vållat processuella problem. Det gällde bl.a. de bristande möjligheterna att handlägga sådana tvister gemensamt med vanliga dispositiva tvistemål. Om en tingsrätt tagit upp en tvist som rätteligen borde ha tagits upp av en fastighetsdomstol, måste den högre rätt, som får målet till prövning, undanröja den lägre rättens dom och antingen avvisa käromålet eller, på yrkande av part, hänvisa målet till behörig domstol. Detta är en följd av att reglerna om rättens behörighet på detta område är obligatoriska (10 kap. 17 § första stycket RB). Kompetensfördelningen mellan fastighetsdomstol och allmän domstol begränsar också möjligheterna att förena skilda mål mellan samma eller olika parter och att framställa motkrav genom genstämning eller kvittningsyrkande. Remissbehandlingen visade emellertid på grupper av mål som med fördel skulle kunna föras över från fastighetsdomstolarna till arrendenämnderna. Enligt departementschefen talade mycket för att man efter en över- flyttning från fastighetsdomstolarna till arrendenämnderna av vissa arrendemål skulle kunna låta de kvarvarande arrendemålen handläggas av tingsrätt i vanlig sammansättning på samma sätt som hyresmålen och bostadsrättsmålen. Fastighetsdomstolarnas befatt- ning med arrendemålen skulle därmed upphöra. Efter ett resone- mang om överklaganden av arrendenämndernas beslut kom dock departementschefen till slutsatsen att frågan om instansordningen i arrendemål borde undersökas ytterligare.

383

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

I och med att hyres- och bostadsrättsmålen fördes över till tingsrätterna förlorade fastighetsdomstolarna den största målkate- gorin. Av de 8 271 mål som år 1986 kom in till fastighets- domstolarna var 5 256 hyrestvister.

En annan, kvantitativt betydligt mindre målgrupp försvann från fastighetsdomstolarna i och med miljöbalkens ikraftträdande. Det var ersättningsmålen enligt naturvårdslagen och miljöskadelagen. Detta skedde utan någon särskild kommentar i förarbetena till miljöbalken.

8.1.5Fastighetsmålen

Enligt 1 § andra stycket lagen om domstolar i fastighetsmål ska fastighetsdomstol uppta mål eller ärende enligt vad som föreskrivs i lag eller annan författning. Sådana mål benämns i lagen fastighets- mål. Uttrycket fastighetsmål har alltså i detta sammanhang en snävt legal betydelse. Lagstiftningen som rör fastigheter överhuvudtaget är dock mer omfattande. Den grundläggande fastighetsrättsliga lagen är jordabalken (1970:994). Balken innehåller bestämmelser om rättsförhållanden rörande fast egendom samt om inskrivnings- väsendet. Det är i allt väsentligt privaträttsliga regler. Reglerna gäller bl.a. fastighet och dess gränser, förvärv av och nyttjanderätt till fast egendom samt verkan av inskrivning i fastighetsregistrets inskrivningsdel. Rent civilrättsliga fastighetstvister handläggs mestadels i tingsrätterna. Det kan gälla frågor i samband med förvärv av fastigheter, fordringar i hyresförhållanden m.m. Utsök- ningsbalken (1981:774) innehåller särskilda bestämmelser om försäljning av utmätt fast egendom. Bestämmelser som också gäller fastigheter finns bl.a. i äktenskapsbalken (1987:230) och ärvda- balken (1958:637) samt i lagen (1904:48 s.1) om samäganderätt och i lagen (1989:31) om förvaltning av vissa samägda jordbruks- fastigheter. Även dessa lagar rör civilrättsliga frågor om ägande och nyttjande av fastigheterna.

Regler om markanvändning finns i PBL, miljöbalken och de lagar som innehåller regler om att vissa tvister ska handläggas som fastighetsmål. När det gäller fastighetsdomstolarnas kompetens- område har man som huvudsakliga riktlinjer haft att dit ska hänföras dels sådana mål som tidigare ankom på ägodelnings- rätterna och expropriationsdomstolarna, dels vissa mål som före fastighetsdomstolarnas tillkomst handlades av de allmänna under-

384

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

rätterna men som i sak står fastighetsbildnings- och expropria- tionsmålen nära, dels slutligen mål om arrende och vissa därmed närbesläktade mål. Utredningen återkommer till de processuella regler som gäller för fastighetsdomstolarnas dömande.

Man skulle också kunna uttrycka det så att det i fråga om fastigheter finns fem lagstiftningsgrupper.

1.Den grundläggande regleringen om att jord är indelad i fastig- heter och vad fastigheterna består av samt hur olika rättigheter till fastigheter förvärvas finns främst i jordabalken. Med undantag för arrendetvister och vissa tvister om tomträtt samt mål enligt viss speciallagstiftning handläggs målen av de vanliga tingsrätterna.

2.Hur nya fastigheter bildas och hur indelningen av fastigheterna ändras regleras allmänt i fastighetsbildningslagen med tillhöran- de lagstiftning. Tvister i dessa frågor gäller ofta privaträttsliga angelägenheter men har offentligrättsliga inslag. Målen handläggs i fastighetsdomstolar.

3.Regler, med utgångspunkt i fastighetsindelningen, om markan- vändningen i fråga om planering och bebyggelsestruktur finns främst i PBL. I dessa frågor har i princip kommunerna beslutanderätten. De tvister som förekommer står ofta mellan enskilda personer men är av offentligrättslig karaktär. Även fastighetsdomstolarna har uppgifter enligt PBL. Vissa frågor, som inte har betydelse för denna utredning, avgörs i förvaltningsdomstolarna.

4.Det finns ett antal lagar som medger rätt till tvångsingripanden mot fastighetsägare till förmån för olika exploateringsintressen. Mest omfattande är expropriationslagen som ger möjlighet till förfogande över mark för särskilt angivna allmänna ändamål. Lagens fjärde och femte kapitel innehåller ersättnings- och rättegångsregler som gäller för flertalet fastighetsmål. Även miljöbalken är, i fråga om vattenverksamhet, i viss utsträckning att betrakta som lagstiftning till förmån för exploaterings- intressen. De tvister som förekommer enligt denna lagstiftning rör ofta ersättningsfrågor, där förlikningsmöjligheterna, enligt lagstiftningen, är obegränsade så länge som inteckningshavares och andra sakägares intressen är tillgodosedda. Målen handläggs, med undantag för frågor som inte har betydelse i detta sammanhang, i fastighetsdomstolarna.

385

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

5.Miljöbalken är en lagstiftning som inte enbart reglerar fastig- hetsrättsliga frågor. Balken innehåller verksamhetsinriktade skyddsregler som omfattar markanvändningen utan begränsning till fastighetsindelningen. Delvis är miljöbalken också en produktkontrollag utan anknytning till markanvändningen. Vidare finns i lagen regler om sanitära förhållanden. Sambandet mellan miljöbalken och lagstiftningen i grupperna 2–4 kommer främst till uttryck genom regler om vilka hänsyn som vid markanvändningen ska tas till de genom miljöbalken reglerade miljöintressena. Med undantag för ersättningsmål, där förlik- ningsmöjligheterna rättsligt sett är obegränsade, gäller för prövningen i mål enligt miljöbalken att myndigheterna och domstolarna har utredningsplikt. Målen handläggs i miljödom- stolarna.

I bilaga 11 finns en redogörelse för fastighetsmålen.

8.1.6Målutvecklingen i fastighetsdomstolarna

En för fastighetsdomstolarna betydelsefull lagändring trädde i kraft den 1 januari 1991. De mål angående hyra och bostadsrätt som enligt tidigare gällande ordning handlades av fastighetsdomstolarna i första instans prövas efter nyssnämnda datum av samtliga tings- rätter i den sammansättning som gäller för tvistemål i allmänhet. Lagändringen föregicks av två utredningar som bl.a. behandlade fastighetsdomstolarna. Det genomförda lagförslaget presenterades i departementspromemorian Fastighetsdomstolarna – överprövningen av arrendenämndernas verksamhet (Ds 1989:40). Dessförinnan hade Rättegångsutredningen i delbetänkandet Expertmedverkan och specialisering (SOU 1987:13) föreslagit bl.a. att såväl hyresmål som arrendemål skulle flyttas till allmänt fastighetsforum. Enligt Rättegångsutredningens betänkande (s. 115) utgjorde antalet till fastighetsdomstolarna år 1986 inkomna mål 8 271. Mer än hälften av dessa togs upp av fastighetsdomstolarna i Stockholm, Göteborg och Malmö. Av det totala antalet mål avsåg 329 mål handräckning som återupptagits efter återvinning, 658 mål talan mot beslut av fastighetsbildningsmyndighet, 154 mål och ärenden angående expropriation, inlösen eller ersättning enligt byggnadslagen eller tomträtt, 5 256 hyrestvist, 137 arrendetvist, 22 mål och ärenden enligt miljöskyddslagen och 1 715 annat fastighetsmål. I den

386

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

sistnämnda målgruppen ingick å ena sidan måltyper som torde förekomma relativt ofta vid fastighetsdomstolarna, exempelvis mål enligt bostadsrättslagen (1971:479), och å andra sidan måltyper som torde förekomma mera sällan, t.ex. mål enligt lagen (1902:71, s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, lagen (1933:269) om ägofred, lagen (1945:119) om stängsel- skyldighet för järnväg m.m. samt rennäringslagen (1971:437).

År 2000 kom det in 1 126 mål till fastighetsdomstolarna. Därav inkom 486 mål till de tre storstadsdomstolarna. Åren 2004–2006 kom det in i genomsnitt 1 168 mål till fastighetsdomstolarna. Av dessa kom 449 mål in till storstadsdomstolarna. Av inkomna fastighetsmål år 2004 var 564 fastighetsbildningsmål, 322 mål om tomträtt och arrende samt 168 övriga fastighetsmål, varav 87 mål gällde klandertalan enligt samfällighetslagen. Till hovrätterna inkom varje år under perioden 2004–2006 i genomsnitt 176 fastighetsmål. Därav kom det in 56 mål till Svea hovrätt. Till Högsta domstolen kom det under samma period, extraordinära rättsmedel inräknade, in i genomsnitt 73 fastighetsmål om året. Under åren 2004–2006 beviljade Högsta domstolen prövnings- tillstånd i respektive två, två och fyra mål. Som jämförelse kan nämnas att i miljömål beviljades prövningstillstånd i två mål år 2004, i fyra mål år 2005 och i fem mål år 2006.

8.1.7Domstolsverkets rapport

Domstolsverket fick i regleringsbrevet för år 2005 i uppdrag att göra en översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet. Verket föreslog i rapporten Översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet

(DV-rapport 2006:2) att antalet fastighetsdomstolar skulle minskas från 25 till 7 enligt Domstolsverkets förslag alternativ 2 och att dessa huvudsakligen skulle lokaliseras till de tingsrätter som är miljödomstolar. En majoritet av de remissinstanser som Domstols- verket hade remitterat rapporten till var positiva till en förändrad organisation. Flera domstolar pekade dock på att denna fråga borde samordnas med förändringar i organisationen för miljödom- stolarna. Även i flera av remissvaren till PBL-kommitténs slut- betänkande framfördes att fastighetsdomstolarna borde införlivas i den nya organisationen vid miljödomstolarna. Enligt Domstols- verkets bedömning finns ett behov av att förändra fastighetsdom- stolsorganisationen. Domstolsverket anser att en långsiktigt hållbar

387

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

organisation för dömandet i fastighetsmål bör ha fastighets- domstolar som i större utsträckning än i dag gör det möjligt

att:

-bygga upp och bibehålla en mycket hög kompetens hos de lagfarna ledamöterna

-permanent knyta minst ett fastighetsråd till varje fastighets- domstol

-ha ett beredningsstöd som är specialiserat på fastighetsmål

-ha ett utbyte mellan domare i fastighetsdomstol och miljö- domstol.

Domstolsverket remitterade ett utkast till sin slutliga rapport. Bara en av remissinstanserna hade en annan uppfattning än Domstols- verket i fråga om behovet av en förändring av fastighetsdom- stolsorganisationen för att uppnå ett bättre utnyttjande av dom- stolarnas personal och för att öka kompetensen bland de lagfarna domarna inom området. Endast ett fåtal remissinstanser ifrågasatte Domstolsverkets allmänna utgångspunkter för en reform.

Syftet med uppdraget till Domstolsverket var att utreda och erhålla klarhet i om den yttre organisationen för fastighetsdom- stolarna är lämplig samt att ta ställning till om en annan organisa- tionslösning skulle kunna innebära att resurserna utnyttjas på ett bättre sätt. Några andra utgångspunkter för organisationsöver- synen hade inte givits. Domstolsverket gjorde, med beaktande av statistik om måltillströmning och synpunkter som inkommit från remissinstanserna, bedömningen att de totala resurserna i fastighetsdomstolarna borde kunna utnyttjas mer rationellt.

Rapporten innehöll bl.a. följande.

De domare som handlägger fastighetsmål måste inte bara ha kännedom om ett tämligen komplext regelverk. De måste också, enligt Domstolsverket, ha en förmåga att sätta sig in i invecklade tekniska och ekonomiska spörsmål samt kunna se de aktuella problemen i ett större fastighetsrättsligt sammanhang. Antalet mål vid fastighetsdomstolarna var högst varierande i antal. Till vissa domstolar inkom färre än tio mål per år medan det till dåvarande Stockholms tingsrätt inkom omkring 250 mål per år. Endast vid Stockholms tingsrätt arbetade lagfarna domare på heltid med fastighetsmål. Vid Göteborgs tingsrätt lottades fastighetsmålen till en tvistemålsavdelning. Målen lottades inom avdelningen på tre rotlar, vilket innebar att rotelinnehavarna till knappt hälften ägnade

388

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

sig åt fastighetsmål. Vid Malmö tingsrätt var arbetet organiserat på liknande sätt. Målen lottades där emellertid på samtliga rotlar på avdelningen. Det innebar att domarna arbetade med fastighetsmål till ungefär en femtedel av heltid. Vid Vänersborgs tingsrätt, som också är miljödomstol, lottades målen till den avdelning som handlade miljömålen. Målen lottades på fyra av sex rotlar. Det torde innebära att varje rotelinnehavare arbetade med fastighetsmål till tio procent av heltid. Även vid Östersunds tingsrätt, som likt Vänersborgs tingsrätt är miljödomstol, lottades fastighetsmålen till den avdelning som handlägger miljömål. Båda rotlarna vid den avdelningen hade fastighetsmål. Rådmannen och chefsrådmannen arbetade till 15 procent vardera med fastighetsmål. Övriga dom- stolar hade ingen särskild organisation för fastighetsmålen. Vid vissa domstolar lottades målen till samtliga rotlar medan de vid andra domstolar lottades endast till en viss rotel. I något fall, när målen lottades till endast en rotel, tilldelades den roteln i övrigt tvistemål upp till full lottning. Det vanligaste var enligt Domstolsverkets uppfattning att fastighetsmålen lottades in på helt blandade rotlar. Trots att fastighetsmålen kräver specialistkun- skaper var således många juristdomare som arbetade med fastighetsmål inte i särskilt hög grad specialiserade på fastighetsmål. Domstolsverket ansåg att specialiseringen i fastighetsdomstolarna, med några få undantag, framförallt handlade om att fastighetsråden är knutna till dessa domstolar. I detta avseende skiljer sig enligt Domstolsverket fastighetsdomstolarna från miljödomstolarna, i vilka de lagfarna ledamöterna i väsentligt större utsträckning är specialiserade.

Enligt Domstolsverket bör det inte bli en ändrad fördelning av arbetsuppgifterna mellan fastighetsrådet och juristdomarna.

Så många fastighetsdomstolar som 12 hade 24 eller färre fastighetsmål om året. Det kan enligt Domstolsverket antas att handläggningen av två eller färre fastighetsmål per månad kan fungera bra för den som har flera års erfarenhet av fastighetsmål. Annars kan dömandet enligt Domstolsverkets antagande bli mindre effektivt. Enligt Domstolsverkets uppfattning måste det finnas en organisation som möjliggör en viss personalomsättning utan att kvaliteten i dömandet blir starkt beroende därav. Detta är ett mycket viktigt skäl till en koncentration av handläggningen rent generellt sett. Vidare anser Domstolsverket att fastighetsmålen liksom miljömålen är så särpräglade att det finns mycket starka skäl för en specialisering. Det handlar inte om att de lagfarna domarna i

389

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

fastighetsdomstolarna ska bli experter på samma sätt som fastig- hetsråden är. Syftet är endast att ge de lagfarna ledamöterna den rutin som behövs för att omloppstiden för målen ska bli kortare och handläggningen och dömandet mer effektivt. För att kunna bygga upp en mycket hög kompetens i fastighetsdomstolarna anser Domstolsverket att man bör rikta in sig på att skapa en organisa- tion som ger juristdomarna förutsättningar att i större utsträckning specialisera sig på fastighetsmål. För att kunna bibehålla en mycket hög kompetens inom en fastighetsdomstol och för att minska sårbarheten bör man ha ett tillräckligt antal juristdomare som är specialiserade på fastighetsmål. I detta sammanhang finns det enligt Domstolsverket även skäl att lyfta fram fördelarna med att ha flera kollegor på nära håll. Man bör därför sträva efter en organisation för fastighetsdomstolarna som innebär att varje fastighetsdomstol får ett tämligen stort målunderlag.

Domstolsverket framhåller att det i fastighetsdomstolarna är fastighetsråden som har den ”tekniska sakkunskapen”. Deras uppgift är att svara för sammanvägningen av de ofta komplicerade tekniska och ekonomiska frågor som förekommer i målen och förklara denna sammanvägning för juristdomarna. Fastighetsråden tjänstgör i regel vid flera fastighetsdomstolar vilket innebär att fastighetsdomstolarna inte alltid har ett fastighetsråd till hands på plats. I de allra flesta fall deltar fastighetsråden redan på ett mycket tidigt stadium i handläggningen av målen. Detta sker, i de fastig- hetsdomstolar som inte har något eget fastighetsråd, genom att kopior av handlingar skickas till fastighetsrådet samt genom att kontakter tas via e-post och telefon. Det förefaller visserligen som om dagens system med fastighetsråd som tjänstgör vid en rad olika domstolar i regel fungerar bra. Samtidigt måste enligt Domstols- verket beaktas att fastighetsråden är mycket involverade i beredningen av målen. Det är därför en fördel om fastighetsråden är på plats i den dagliga verksamheten vid en fastighetsdomstol. Den tekniska sakkunskapen kan under sådana förhållanden utnyttjas mer effektivt. Enligt Domstolsverkets uppfattning bör därför en av utgångspunkterna för en ändrad organisation vara att varje fastighetsdomstol har minst ett fastighetsråd fast knutet till sig. Dessutom har fastighetsråden framhållit värdet av kollegial samverkan mellan fastighetsråden. Det handlar exempelvis om att diskutera gällande lagstiftning och praxis. Enligt fastighetsråden finns det klara fördelar med att ha mer än ett fastighetsråd vid varje fastighetsdomstol. Fastighetsråden har enligt anställningsfull-

390

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

makten tjänstgöringsskyldighet i hela landet. Domstolsverket åsyftar inte någon förändring av tjänstgöringsskyldigheten.

Enligt rapporten finns det svårigheter med domstolssekreterar- nas befattning med fastighetsmålen. Notarierna tjänstgör vid fastighetsdomstolarna huvudsakligen som protokollförare. Vid vissa av domstolarna får notarierna också hjälpa till med tryck till huvudförhandlingar, rättsutredningar och förslag till avgöranden. Notarier arbetar i mindre utsträckning med fastighetsmål än med andra mål. Detta beror bland annat på att notariernas tjänstgörings- tid vid domstolarna är kort samt att det tar lång tid att lära sig den juridik som tillämpas i fastighetsmålen. Inte heller är det särskilt vanligt med beredningsjurister i fastighetsdomstolarna eftersom domarna i fastighetsdomstolarna själva vill och behöver delta mycket aktivt i beredningen av målen. Fastighetsrådets kompetens behövs redan på ett mycket tidigt stadium av handläggningen. Det är ur effektivitetssynpunkt också viktigt att referenten aktivt följer handläggningen från början till slut eftersom ett avgörande i ett fastighetsmål i många fall grundas på vad handlingarna i akten innehåller, oberoende av om huvudförhandling äger rum eller inte. Behovet av att anlita andra jurister än domare som beredare av fastighetsmålen är enligt företrädare för fastighetsdomstolarna således inte så stort i fastighetsmålen. Enligt Domstolsverket bör dock en inriktning vara att framöver förstärka beredningsstödet med beredningsjurister. Detta är framförallt viktigt ur ett utbildnings- och rekryteringsperspektiv. För en breddad rekryte- ringsbas för anställning som domare är det enligt Domstolsverket av vikt att finna former för kunskapsuppbyggnad inom den egna organisationen. Frågan om att förstärka beredningsstödet med beredningsjurister har inte haft någon avgörande betydelse vid Domstolsverkets bedömning att det finns ett behov av att reformera fastighetsdomstolarnas organisation. Däremot anser verket att det bör finnas förutsättningar i en organisation där antalet fastighetsdomstolar är färre att pröva ett arbetssätt där beredningsjurister ingår. Avgörande för verket har dock varit att en koncentration av målen, oberoende av domstolens upplägg av beredningsorganisationen, kommer att leda till en effektivare beredning. Domstolsverket vidhåller således uppfattningen att en utgångspunkt för en ändrad prövningsorganisation bör vara att skapa så stora fastighetsdomstolar att det är möjligt att ha ett specialiserat beredningsstöd.

391

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

Det finns enligt rapporten ett flertal domare i fastighets- domstolarna som anser att dömandet i fastighets- och miljömål borde samordnas. Många målgrupper har beröringspunkter med varandra. Ett utbyte mellan domare i dessa domstolar kan leda till en breddning och fördjupning av kunnandet på båda håll. Specialistkunskaper som vissa domare redan har skulle bättre kunna tillvaratas. I fastighetsmålen behövs ibland den kompetens som ett miljöråd besitter på samma sätt som fastighetsrådens kunskaper ibland kan tillvaratas i miljömålen. Enligt tingsrätts- instruktionen får tingsrätten utse ett fastighetsråd att tjänstgöra som domare i ett miljömål och ett miljöråd att tjänstgöra som domare i ett fastighetsmål. Fem tingsrätter är såväl fastighets- som miljödomstolar. Fyra av dessa tingsrätter har fastighetsdomstolen knuten till miljödomstolen. Förutom det som tidigare nämnts om möjligheterna att tillvarata specialistkunskaper och möjligheterna för juristdomarna att fördjupa sina kunskaper skapar en blandning av miljö- och fastighetsmål bättre förutsättningar för arbetsro eftersom miljömålen inte tränger ut fastighetsmålen på samma sätt som exempelvis brottmål eller familjemål kan göra på grund av de olika tidsfrister som ska iakttas i dessa mål. Det är inte lämpligt att förena tunga fastighetsmål med en ordinär blandning av brottmål som innefattar brottmål med häktade. Många typer av fastighets- mål kräver att det sätts av hela dagar för inläsning. Vid en blandad lottning av fastighetsmål och brottmål är det svårt att få den tiden.

Fastighets- och miljömålen har gemensamma beröringspunkter. Det gäller t.ex. målens karaktär som ofta domineras av olika tekniska inslag, behov av syn och myndighetsyttranden som bevismedel, förekomsten av tekniska partsutredningar, inslag av officialprövning samt behov av teknisk ledamot i rätten. Frågorna som uppkommer i målen har i regel anknytning till användning av eller verksamhet på fastighet, där olika fastighetsrättsliga förhållanden är avgörande för talerätt, tillståndsprövning m.m. i ett ofta komplext sammanhang. Vid den aktuella prövningen ställs vidare markanvändningsfrågor, fysisk planering och olika ekono- miska frågor ofta på sin spets enligt en i huvudsak samordnad lagstiftning. Frågan om fastighetsdomstolarnas organisation kommer, som nämns i rapporten, att påverkas av de reformarbeten som pågår och berör miljödomstolarnas organisation. Den av PBL-kommittén föreslagna utvidgade plan- och miljödomstolen föreslås att tillföras mål där beröringspunkterna är än mer framträdande än beträffande miljömålen. T.ex. kan i detaljplan med

392

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

bindande verkan fastläggas den blivande fastighetsindelningen samt nödvändiga rättighetsupplåtelser och gemensamhetsanläggningar. I allt väsentligt ska de materiella regler som gäller enligt fastighets- bildningslagstiftningen tillämpas. Den samlade bilden är, enligt Domstolsverkets uppfattning, att det finns stora synergieffekter att uppnå med en samordning, dels för att dagligen kunna utbyta erfarenheter mellan olika specialister vars områden berörs, dels för att juristdomarna som arbetar med båda måltyperna får en fördjupad förståelse för de bakomliggande frågeställningarna och de speciella arbetssätt som krävs för handläggning av måltyperna. Domstolsverket anser i rapporten att starka sakliga skäl talar för en organisationslösning för fastighetsdomstolarna som skulle ge ökade möjligheter till ett samarbete mellan fastighets- och miljödomstolarna. En sådan lösning skulle ge möjlighet till ett mer rationellt utnyttjande av de båda domstolarnas samlade resurser på området. En allmän utgångspunkt för en framtida organisation för dömandet i fastighetsmål bör därför vara att i större utsträckning än i dag ha samlokaliserade fastighets- och miljödomstolar.

Domstolsverket pekar på att ett förslag att omfördela fastighets- målen knappast innebär någon särskilt påtaglig förändring varken för de domstolar som inte längre ska handlägga sådana mål eller för dem som ska handlägga fler sådana mål. Det rör sig om så få mål att det endast i några enstaka fall på någon tingsrätt kan bli tal om en utökning av antalet anställda.

Domstolsverket anser att fastighetsdomstolarnas närmande till miljödomstolarna inledningsvis bör ske genom att fastighets- domstolarna i viss utsträckning lokaliseras till de tingsrätter som också är miljödomstolar. En sådan lösning är enligt rapporten flexibel och förutsätts kunna innebära stora fördelar såväl inom ramen för miljödomstolarnas nuvarande organisation som inom ramen för en framtida prövningsorganisation för miljödomstolarna.

Eftersom antalet fastighetsmål är få är det enligt Domstols- verkets uppfattning inte någon mening med att på lång sikt reducera antalet fastighetsdomstolar med några stycken eller ens med hälften. Den absoluta merparten av de ”kvarvarande” domstolarna skulle ändå få handlägga ett mycket begränsat antal fastighetsmål och skulle därför inte vinna särskilt mycket mer erfarenhet på området.

I Domstolsverkets rapport presenterades tre alternativ till ny lokalisering av fastighetsdomstolarna.

393

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

1. Fastighetsdomstolarna samlokaliseras med miljödomstolarna.

Till fastighetsdomstolen i Umeå tingsrätt, överförs fastighets- domstolen i Luleå tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Östersunds tingsrätt överförs fastig- hetsdomstolarna i Ångermanlands tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt och Gävle tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Nacka tingsrätt överförs fastighets- domstolarna i Falu tingsrätt, Uppsala tingsrätt, Västmanlands tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt, Gotlands tingsrätt och Nyköpings tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Vänersborgs tingsrätt överförs fastighetsdomstolarna i Göteborgs tingsrätt, Örebro tingsrätt, Värmlands tingsrätt och Mariestads tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Växjö tingsrätt överförs fastighets- domstolarna i Linköpings tingrätt, Jönköpings tingsrätt, Kalmar tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Blekinge tingsrätt och Malmö tingsrätt.

Om man använder sig av siffrorna avseende måltillströmningen till fastighetsdomstolarna under åren 2002–2004 skulle

-fastighetsdomstolen i Umeå tingsrätt få 71–102 mål och ett fastighetsråd,

-fastighetsdomstolen i Östersunds tingsrätt få 80–97 mål och ett fastighetsråd,

-fastighetsdomstolen i Vänersborgs tingsrätt få 229–298 mål och två fastighetsråd,

-fastighetsdomstolen i Växjö tingsrätt få 228–507 mål och två fastighetsråd och

-fastighetsdomstolen i Nacka tingsrätt få 355–407 mål och tre fastighetsråd.

2. Fastighetsdomstolarna lokaliseras till de tingsrätter som också är miljödomstolar med undantag för att fastighetsdomstolarna i Malmö och Göteborg finns kvar.

Detta förslag skulle överensstämma med det ovan redovisade för- slaget i fråga om lokalisering till tingsrätterna i Umeå, Östersund och Nacka. I övrigt skulle detta förslag medföra följande indelning.

394

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

Till fastighetsdomstolen i Vänersborgs tingsrätt överförs fastig- hetsdomstolarna i Örebro tingsrätt, Värmlands tingsrätt och Mariestads tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Växjö tingsrätt överförs, fastighets- domstolarna i Linköpings tingrätt, Jönköpings tingsrätt, Kalmar tingsrätt och Halmstads tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Malmö tingsrätt överförs fastighets- domstolen i Blekinge tingsrätt.

Fastighetsdomstolen i Göteborgs tingsrätt kvarstår.

Om man använder sig av måltillströmningen som grund skulle

-Vänersborgs tingsrätt få 113–131 mål och ett fastighetsråd,

-Växjö tingsrätt få 124–397 mål och ett fastighetsråd,

-Malmö tingsrätt få 104–114 mål och ett fastighetsråd och

-Göteborgs tingsrätt få 116–184 mål och ett fastighetsråd.

3. Fastighetsdomstolarna lokaliseras till de tingsrätter som också är miljödomstolar med undantag för fastighetsdomstolarna i Malmö, Göteborg och Falun som får kvarstå.

Detta förslag skulle överensstämma med alternativ 1 och 2 såvitt gäller tingsrätterna i Umeå och Östersund samt med alternativ 2 när det gäller tingsrätterna i Vänersborg, Växjö, Malmö och Göteborg.

Till fastighetsdomstolen i Falu tingsrätt överförs fastighetsdom- stolarna i Uppsala tingsrätt, Västmanlands tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt och Nyköpings tingsrätt.

Till fastighetsdomstolen i Nacka tingsrätt överförs fastighets- domstolen i Gotlands tingsrätt.

Med angiven beräkningsgrund skulle

-Nacka tingsrätt få 247–288 mål och två fastighetsråd, och

-Falu tingsrätt få 108–122 mål och ett fastighetsråd.

Domstolsverkets förslag bygger i huvudsak på att fastighets- domstolarna ska lokaliseras till de tingsrätter som också är miljödomstolar. Med detta följer dock inte vilka av de nuvarande fastighetsdomstolarna som ska föras till vilken miljödomstol.

Det skulle enligt Domstolsverket vara en stor fördel om dom- kretsarna för fastighetsdomstolarna respektive plan- och miljö- domstolarna är desamma. Verket har föreslagit att domstolarna ska

395

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

läggas samman utifrån utgångspunkterna närhet och de nuvarande kopplingar som finns mellan de olika fastighetsdomstolarna. En annan aspekt är att hitta en fördelning av mål mellan de nya domstolarna så att de i så hög grad som möjligt får en jämn fördelning av arbetsbördan utifrån en möjlig bemanning. I alternativ 1 skulle det i och för sig fungera att följa plan- och miljödomstolarnas indelning. När det gäller de övriga alternativen blir det däremot svårare att låta målen från Hallands län höra till Vänersborg. För Hallands läns del står då valet mellan Växjö och Göteborg. Om Hallands län skulle föras till Göteborg skulle ofrånkomligt krävas ytterligare en fastighetsrådstjänst i Göteborg samtidigt som måltillströmningen till både Växjö och Vänersborg blir för liten. Det blir då således en lämpligare avvägning om Örebro län förs till Vänersborg och Hallands län förs till Växjö. Motsvarande resonemang gäller för alternativ 3.

Den nuvarande indelningen bygger på länsindelningen enligt vilken det ska finnas en fastighetsdomstol i varje län. Principen att länet skulle utgöra huvudregel för indelningen innebar inte att det skapades likformiga enheter eftersom länens storlek kraftigt varierar såväl i geografisk utbredning som befolkningsmässigt.

Ett undantag från länet som utgångspunkt för domkretsindel- ningen är miljödomstolarna. De har i stället en indelning som bygger på olika vattendrags avrinningsområden. I stor utsträckning följer även de indelningarna länsgränserna.

En fråga som kan ha betydelse för den framtida organisationen av fastighetsdomstolarna är Ansvarskommitténs arbete med landets regionala indelning. Arbetet med regionindelningen är enligt Domstolsverkets rapport på inget sätt färdigbearbetad. Vid över- synen av fastighetsdomstolarnas jurisdiktionsområde kan således inte hänsyn tas till annan länsindelning än den nu rådande. Dock får vid den samlade bedömningen hänsyn tas till att frågan om den regionala indelningen inom ett längre perspektiv är oklar.

En sammanslagning av fastighetsdomstolar kommer att innebära att det geografiska avståndet mellan fastighetsdomstolarna och enskilda rättssökande ökar, vilket enligt Domstolsverkets rapport kan framstå som olyckligt ur ett medborgarperspektiv. I detta sammanhang beaktas dock att de sammanträden och besiktningar som sker i fastighetsmålen regelmässigt sker på de orter där de berörda fastigheterna är belägna, dvs. på de rättssökandes hemorter. Man bör också beakta dagens möjligheter för parter och andra att närvara vid sammanträden genom videokonferens.

396

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

Under Domstolsverkets utredning underströks behovet av att en fastighet besöks av rätten. Det sägs att ett besök på platsen har en mycket stor psykologisk betydelse för parterna. Dessa fäster stor vikt vid att rätten besöker platsen och att de där får lägga fram sin syn på tingens ordning. Besök på fastigheten kan många gånger öppna för förlikningslösningar. Kartor ger inte alltid full förståelse för problematiken i ärendet. I många domstolar sker under- sökningen på platsen i samband med, eller omedelbart efter den muntliga förberedelsen. Fastigheten besöks i en mycket hög utsträckning, antingen i samband med syn, vid undersökning på platsen eller vid mer informella besök. En förändrad organisation får under inga förhållanden innebära att fastighetsdomstolen på grund av långa avstånd avstår från att besöka fastigheten trots att skäl talar för besök. En organisation som leder till sådana effekter måste anses som mycket olycklig såväl ur ett rättssäkerhets- perspektiv som utifrån domstolens legitimitet.

Fastighetsdomstolarna håller syn i ungefär vart femte fastighets- mål, dvs. i ungefär 200 mål om året. Rättens resande i fastighets- målen kommer att bli mer omfattande om man får en organisation med färre fastighetsdomstolar. Detta kommer att innebära ökade effektivitetsförluster. Det kommer naturligtvis också att innebära ökade kostnader för resor. Det finns dock ett antal åtgärder som kan vidtas för att reducera effektivitetsförlusterna. Man kan t.ex. samla mål och ärenden som berör ett antal närliggande orter till särskilda sammanträdes- och besiktningsdagar.

Den reform av fastighetsdomstolarna som föreslås bygger enligt rapporten i första hand inte på ekonomiska överväganden. Över- gångsvis kan reformen innebära ökade kostnader medan de i ett längre perspektiv beräknas bli lägre i jämförelse med dagens organisation. Reformen bör leda till att domstolarna får en effektivare organisation med högre kvalitet och rättssäkerhet. Av nuvarande 25 fastighetsdomstolar är det bara två, nämligen Stockholm och Göteborg, som har ett målunderlag som räknat i årsarbetskrafter kräver hela tjänster i form av kanslipersonal och domare. Detta innebär i sin tur att det på kort sikt, bortsett från vad som gäller beträffande Göteborg i modell 1, inte går att minska antalet anställda vid de fastighetsdomstolar vars mål flyttas till en annan domstol. Däremot kan det enligt rapporten i många fall bli aktuellt med resursförstärkning på domstolar som får ett större målunderlag. Hur många nyanställningar som behövs är svårt att uppskatta eftersom det är många faktorer som måste beaktas.

397

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

Bland dessa kan enligt Domstolsverket nämnas resultatet av PBL-utredningen, hur organisationen på domstolarna ser ut vid tidpunkten för genomförandet, vilken kompetens som kommer att krävas och hur måltillströmningen ser ut.

8.2Överväganden och förslag

8.2.1Samlokalisering

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att fastighetsdom- stolarna läggs samman med miljödomstolarna. De nya dom- stolarna får den lokalisering och de domkretsar som föreslagits i utredningens delbetänkande SOU 2008:31. Alla överklaganden i fastighetsmål ska prövas av Miljööverdomstolen.

Utredningens förslag angående handläggningen av A-verksamheter och vattenverksamheter innebär att miljödomstolarna inte kommer att handlägga några ansökningar om sådana verksamheter i första instans. I stället för ansökningsmål kommer miljödomstolarna att handlägga överklaganden enligt PBL och enligt miljöbalken samt sådana mål, nästan uteslutande ersättningsmål av olika slag, i vilka talan väcks vid en miljödomstol genom stämning. På motsvarande sätt kan målen vid fastighetsdomstolarna indelas i fastighets- bildningsmålen, vilka inleds vid fastighetsdomstolarna genom överklagande av lantmäterimyndigheternas beslut och de mål i vilka talan väcks genom stämning vid fastighetsdomstolen. Även de mål som handläggs av fastighetsdomstol som första instans gäller ofta ersättningsfrågor. En gemensam nämnare för förstainstansmålen är att värderingsfrågor ofta avgörs enligt 4 kap. expropriationslagen. Av bakgrundsbeskrivningen och av Domstolsverkets rapport framgår att de olika aktuella lagarna anknyter till varandra även på flera andra sätt. I och för sig är det numera inte ovanligt att tingsrätterna prövar överklaganden av förvaltningsmyndigheternas beslut. Det gäller då i allmänhet ärenden där reglerna i ärendelagen, med vissa kompletterande bestämmelser i de särskilda lagarna som reglerar sakförhållandena, är tillräckliga för att styra handlägg- ningen. När det gäller å ena sidan fastighetsbildningsmålen och å andra sidan de överklagade målen enligt PBL och miljöbalken gäller visserligen olika handläggningsregler. I praktiken är det dock inga större skillnader i handläggningen. Gemensamt är att förfarandet i

398

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

stor utsträckning är skriftligt, att avgörandet förhållandevis ofta föregås av syn på stället och att förutom parterna ofta andra sakägare är berörda och har talerätt. Dessa förhållanden utgör en god grund när en samorganisation övervägs. Domstolsverket har i sin rapport tagit fram ytterligare argument av allmän domstols- politisk natur för en samorganisation. Utredningen har i dessa avseenden ingen annan uppfattning än Domstolsverket. Enligt utredningens mening har Domstolsverket på ett övertygande sätt argumenterat för behovet av ett bredare beredningsstöd i de mål som handläggs vid fastighetsdomstolarna. Detta gäller särskilt fastighetsbildningsmålen som liksom de flesta miljömålen och PBL-målen överklagas till domstolen. Domstolsverkets rapport har, med något enstaka undantag, tagits väl emot av de berörda domstolarna. Utredningen har vid sammanträffanden i olika sammanhang med företrädare för domstolarna mött samma inställning. Utredningen kan därför sammanfattningsvis inte se något skäl att frångå Domstolsverkets förslag om en långtgående samorganisation mellan miljödomstolarna och fastighetsdom- stolarna.

Enligt två av de alternativ som Domstolsverket presenterade skulle fastighetsdomstolarna vid vissa tingsrätter inte sam- organiseras med miljödomstolarna. Domstolsverket har dock inte haft anledning att ta ställning till miljödomstolarnas framtida organisation.

Samorganisationen och samlokaliseringen av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna kan ske på olika sätt. Det går att förena det alternativ när det gäller fastighetsdomstolarna som Domstols- verket har prefererat i sin rapport med utredningens förslag i det andra delbetänkandet om miljödomstolarna. Med en sådan lösning skulle det finnas fastighetsdomstolar, förutom vid de fem tingsrätter som har miljödomstolar, vid tingsrätterna i Malmö och Göteborg. Detta alternativ, som bygger på att det bör finnas en fastighetsdomstol i varje storstad, torde vara klart fördelaktigt jämfört med nuvarande ordning. Alternativet tar i stor utsträckning vara på möjligheterna till specialisering. Budgetmässigt förefaller det vara en enkel lösning. Med en sådan lokalisering av fastighetsdomstolarna ligger det nära till hands att för dessa domstolar behålla nuvarande handläggningsregler. En samordning som ändå medför ett annat antal fastighetsdomstolar än miljödomstolar ger också anledning att överväga att behålla den nuvarande instansordningen. Fastighetsdomstolens avgöranden

399

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

skulle då överklagas till hovrätterna inom vars område domstolarna är belägna. Det skulle innebära att Hovrätten för Västra Sverige skulle stå som mottagare av överklaganden från två fastighets- domstolar samt övriga hovrätter som mottagare av överklagandena från vardera en fastighetsdomstol. Den nu behandlade lösningen skulle också medföra att miljödomstolarna och fastighets- domstolarna skulle skilja sig åt i fråga om domkretsindelningen. För fastighetsdomstolarna i Göteborg och Malmö samt i viss mån för fastighetsdomstolarna i Vänersborg och Växjö skulle domkretsindelningen inte följa indelningen i vattenavrinnings- områden. För de andra fastighetsdomstolarna skulle fastighets- domstolarnas domkretsar följa vattenavrinningsområdena om inte miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna skulle ha olika domkretsar. I vart fall är denna lösning mindre olämplig än det tredje alternativet enligt rapporten, att även fastighetsdomstolen vid Falu tingsrätt skulle finnas kvar. Den fastighetsdomstolen har inte större måltillströmning än någon annan fastighetsdomstol med jämförbart upptagningsområde. Det av Domstolsverket förordade alternativet innebär att två av fastighetsdomstolarna skulle vara placerade förhållandevis nära varandra. Det gäller domstolarna i Vänersborg och Göteborg. Ett sådant förslag är enligt utredningens mening svårt att motivera.

För att utveckla domstolarnas verksamhet är det klart gynn- sammare att det inte finns någon fastighetsdomstol som ligger utanför miljödomstolsorganisationen. Förutsättningarna för specialisering ökar om det finns miljömål, PBL-mål och fastighetsmål i samma domstol. Den utveckling av berednings- organisationen som Domstolsverket förordar och som redan finns vid miljödomstolarna och även hos länsrätterna när dessa handlägger PBL-mål är lättare att genomföra i de samordnade domstolarna. Enligt utredningens mening bör det därför inte finnas fler än fem samordnade domstolar. Utredningen har i det andra delbetänkandet angett varför miljödomstolarna bör behålla sin nuvarande lokalisering. Att samorganisationen ska omfatta även fastighetsdomstolarna leder inte till någon annan bedömning.

Förslaget innebär i princip följande förflyttningar.

-Fastighetsdomstolen vid Luleå tingsrätt förs till miljödomstolen vid Umeå tingsrätt.

400

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

-Fastighetsdomstolarna vid Falu tingsrätt, Ångermanlands tingsrätt, Sundsvalls tingsrätt och Gävle tingsrätt förs till miljö- domstolen i Östersund.

-Fastighetsdomstolarna vid Uppsala tingsrätt, Västmanlands tingsrätt, Eskilstuna tingsrätt och Nyköpings tingsrätt förs till miljödomstolen i Nacka.

-Fastighetsdomstolarna vid Göteborgs tingsrätt, Örebro tings- rätt, Värmlands tingsrätt och Mariestads tingsrätt förs till miljödomstolen i Vänersborg.

-Fastighetsdomstolarna vid Linköpings tingsrätt, Jönköpings tingsrätt, Kalmar tingsrätt, Halmstads tingsrätt, Blekinge tings- rätt, Malmö tingsrätt och Gotlands tingsrätt förs till miljödom- stolen i Växjö.

Man måste observera att detta är en mycket grov uppskattning. Utredningens förslag är att en fastighets belägenhet ska vara avgörande för domstolstillhörigheten. Detta innebär sannolikt betydande avvikelser från den nuvarande indelningen, bl.a. vid överlämnandet av inneliggande mål till de nya domstolarna.

När fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna samorgani- seras till fem tingsrätter är det naturligt att alla domar och beslut överklagas till Miljööverdomstolen. Vidare bör de beslut som kommer direkt till hovrätterna från arrendenämnderna i fortsätt- ningen överklagas till Svea hovrätt. Det beror på att fastighetsråd kan ingå i hovrätternas sammansättning i sådana mål. Förutom i fastighetsmål är det bara vid överklaganden i arrendemål från arrendenämnderna som fastighetsråd deltar i mål vid hovrätterna.

8.2.2Undantag från samlokaliseringen

Utredningens förslag: Sådana mål angående fastighetsrättsliga förhållanden som inte kräver medverkan av värderingsteknisk expertis och som har samma karaktär som civilrättsliga tvister i allmänhet bör, på grund av att avståndet till domstolens lokaler ökar, handläggas vid de ordinarie tingsrätterna.

En samlokalisering av domstolarna som utredningen nyss har förespråkat medför för många parter och andra inblandade väsentligt ökade avstånd till domstolarnas lokaler. Konsekvenserna

401

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

i detta avseende är förmodligen minst påtagliga i de mål som överklagas till domstolarna. I dessa mål förekommer i allmänhet inte förhandlingar i domstolarnas lokaler. Åtskilliga sådana mål avgörs dessutom på handlingarna. När det gäller överklagade miljömål och PBL-mål finns inget alternativ till miljödomstolarna. Med hänsyn till den tekniska kompetens som krävs för fastighets- bildningsmålen är det självklart att dessa mål ska handläggas vid domstolar där det finns sådan kompetens, det vill säga vid de sammanslagna domstolarna. Någon anledning att ifrågasätta att samtliga grupper av mål som överklagas ska handläggas vid de samlokaliserade domstolarna finns därför inte.

En anledning till att fastighetsdomstolarna inrättades var be- hovet av medverkan av värderingsteknisk expertis bland dom- stolarnas ledamöter. Enligt 31 kap. 2 § och 32 kap. 10 och 11 §§ miljöbalken ska reglerna i 4 kap. expropriationslagen tillämpas i många av de ersättningsmål som handläggs enligt miljöbalken. Detsamma gäller i fråga om flertalet av de mål som handläggs vid fastighetsdomstolarna och som omfattas av redogörelsen för fastighetsmål i bilaga 11. I några fall föreskriver dock lagtexten inte en tillämpning av expropriationslagens bestämmelser. I dessa fall torde dessutom förhandling i domstolens lokaler och annan handläggning som i vanliga tvistemål förekomma. Det blir för många avsevärt större avstånd till domstolslokalerna om miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna samlokaliseras. Därför finns det, med hänsyn till det krav på tillgänglighet som gäller för domstolsorganisationen, starka skäl för att sådana mål handläggs av de vanliga tingsrätterna. Som framgår av avsnitt 8.1.5 finns det åtskilliga fastighetsrättsliga måltyper som handläggs av sådana domstolar. I 10 kap. 10 § rättegångsbalken finns det regler om s.k. fastighetsforum. Som närmare beskrivits i avsnitt 8.1.4 har redan tidigare övervägts att flytta sådana arrendemål som enligt 8 kap. 32 § jordabalken handläggs av fastighetsdomstol till de vanliga tingsrätterna. Utöver vad som återges som grund för ett sådant förslag i avsnitt 8.1.4 kan följande anföras. De ifrågavarande målen har stora likheter med ordinära tvistemål, närmast hyresmål och andra mål om nyttjanderätt till fast egendom. De grunder som åberopas av käranden i sådana nyttjanderättsmål kan hänföra sig till skriftliga avtal men detta är inte ett formkrav när det gäller nyttjanderätt i allmänhet enligt 7 kap. jordabalken eller hyresavtal enligt 12 kap. jordabalken. När det gäller arrende krävs skriftligt avtal för jordbruksarrende, bostadsarrende och anläggningsarrende.

402

SOU 2009:10

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

Däremot kan enligt 8 kap. 3 § första stycket jordabalken muntligt avtal träffas om lägenhetsarrende även om skriftlig form kan anses vara huvudregeln. En vanlig form av lägenhetsarrende är avtal om nyttjanderätt till enskilt vatten för anläggningsplats för fritidsbåtar eller för fiskodling. Ett betydande antal nyttjanderättsavtal av- seende fast egendom mellan privatpersoner ingås alltså i muntlig form. Det ligger i sakens natur att tvister angående sådana avtal, som i de flesta fall torde avse utebliven betalning, lämpligen handläggs av de vanliga tingsrätterna. Naturligtvis förekommer i många fall också skriftliga avtal. Inte sällan väcker dessa avtal – om de upprättats av privatpersoner – och de tvister avtalen ger upphov till, svårlösta frågor om till vilken avtalskategori enligt jordabalken som ett avtal är att hänföra. I dessa situationer försvårar ofta de indispositiva reglerna om forum i 10 kap. rättegångsbalken hand- läggningen av rättegången. Om en vanlig tingsrätt vid den slutliga tolkningen av ett avtal kommer fram till att detta är ett arrendeavtal måste domstolen avbryta handläggningen, i vilket skede av rättegången det vara må. Det är inte ens tillåtet att stadfästa en förlikning. Det skulle förmodligen underlätta för domstolarna i många fall att inte behöva tänka på forumreglerna i dessa tvister. Därför finns det starka skäl för att de vanliga tingsrätterna ska handlägga dessa mål. Detta gäller särskilt när de enligt gällande forumregler behöriga domstolarnas antal minskar väsentligt genom att fastighetsdomstolarna läggs samman med miljödomstolarna. Utredningen föreslår därför att de vanliga domstolarna ska handlägga dessa arrendemål. Motsvarande resonemang gäller sådana mål som enligt 17 § lagen (1957:390) om fiskearrenden ska handläggas av fastighetsdomstol.

En annan sorts mål där reglerna i 4 kap. expropriationslagen inte ska tillämpas är mål om klander av stämmobeslut enligt 46 och 53 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter samt mål om skadeståndsskyldighet enligt 54 § samma lag. Dessa mål är av rent förmögenhetsrättslig karaktär. Klandermålen gäller mest stämmans beslut om uttaxering av bidrag med åtföljande betalningstvist. Även när tvisten rör tolkning av ett anläggnings- beslut är ett klander av stämmobeslut av sådan karaktär att målet väl lämpar sig för avgörande av en vanlig tingsrätt (se Högsta domstolen mål nr T 4486-07). I fråga om skadeståndsmålen finns i nyssnämnda 54 § en hänvisning till 13 kap. lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar. Det är mål av associationsrättslig natur. Vid en omläggning som den aktuella till ett färre antal domstolar

403

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

SOU 2009:10

finns det starka skäl för att de angivna målen enligt samfällighets- lagen handläggs vid de vanliga tingsrätterna.

Ytterligare en målkategori bör övervägas i detta sammanhang. Det är mål om inlösen enligt jordförvärvslagen (1979:230). Vid prövning av fråga om inlösen är det pris som parterna avtalat utgångspunkt för bedömningen. Det avtalade priset kan frångås vid en skälighetsbedömning. Bestämmelserna i 4 kap. expropriations- lagen är inte tillämpliga. En motsvarande bestämmelse om inlösen finns i förköpslagen (1967:868). Talan om inlösen enligt 14 § förköpslagen ska väckas vid en vanlig tingsrätt. Det finns inte anledning att ha en annan forumbestämmelse när det gäller inlösen enligt jordförvärvslagen.

I och för sig kan övervägas att mål enligt flera lagar än vad som nyss har föreslagits ska handläggas vid de vanliga tingsrätterna. Utredningen anser dock att det ovan redovisade förslaget är lämpligt med tanke främst på hur ofta målen förekommer.

404

9Principer för processregler för samorganiserade fastighets- domstolar och miljödomstolar

9.1Gällande ordning

9.1.1Inledning

I detta betänkande har utredningen hittills övervägt och lämnat förslag om

Prövningsmyndigheternas uppgifter, antal och lokalisering

Prövningsmyndigheternas organisation

Prövningen av civilrättsliga frågor

Förfarandereglerna för de nya prövningsmyndigheterna

Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

Det återstår att behandla de processuella regler som till följd av en förändrad instansordning samt samorganisationen av fastighets- domstolarna och miljödomstolarna ska gälla för de nya dom- stolarna.

Utredningsdirektivens föreskrifter om redovisningstidpunkter har fått den konsekvensen att utredningen lämnar förslag i processuella frågor i två betänkanden utom i detta. De processuella frågorna har delvis behandlats i utredningens delbetänkanden En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) och Miljödomstolarna – domkretsar, lokalisering, handläggningsregler (SOU 2008:31). Dessa betänkanden har remiss- behandlats. Som redan inledningsvis anförts har remiss- behandlingen inte gett anledning till ändring av tidigare ställningstaganden. Till stor del upptogs övervägandena i det andra delbetänkandet av frågan om ärendelagen i stället för förvaltnings- processlagen bör vara den grundläggande processlagen vid

405

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

handläggningen av överklaganden. Under utredningens gång har emellertid motståndet mot ärendelagen blivit allt tydligare. Även om redovisningen av gällande rätt och vissa överväganden i det andra delbetänkandet har relevans också i detta sammanhang medför detta att utredningen vad gäller innehållet i ärendelagen och närmare överväganden angående den lagen i första hand hänvisar till framställningen i det andra delbetänkandet. I frågor som gäller miljödomstolarnas domkretsar och lokalisering hänvisas också till det andra delbetänkandet.

Redovisningen av gällande rätt i detta betänkande är en förkortad version av framställningen i det andra delbetänkandet med sikte främst på de frågor som nu är aktuella. Även redo- görelser för överväganden i tidigare betänkanden har förkortats eftersom de i vissa avseenden inte längre är relevanta. För full- ständiga texter hänvisas till nyssnämnda betänkanden.

9.1.2Jämförelser mellan olika processlagar

Rättegångsbalken innehåller bortemot 800 paragrafer och ska tillämpas i samtliga instanser i de allmänna domstolarna. Förvalt- ningsprocesslagen upptar ett 50-tal paragrafer. Lagen gäller såväl mål som överklagas till en förvaltningsdomstol som mål som inleds genom att talan väcks i domstolen.

Den processuellt sett viktigaste skillnaden mellan rättegångs- balken och förvaltningsprocesslagen är att den senare lagen har ett förfarande som i grunden är skriftligt med möjligheter till en kompletterande muntlig förhandling medan förfarandet enligt rättegångsbalken bygger på att ett mål normalt ska avgöras efter en huvudförhandling som karakteriseras av principerna om munt- lighet, omedelbarhet och koncentration. Ett avgörande enligt förvaltningsprocesslagen grundas på vad handlingarna i målet innehåller och vad som i övrigt har förekommit i målet medan avgörandet efter en huvudförhandling enligt rättegångsbalken får grundas endast på det som har förekommit vid huvudförhand- lingen. De nu angivna skillnaderna medför att förfarandet enligt förvaltningsprocesslagen inte som förfarandet enligt rättegångs- balken behöver vara stringent uppdelat i ett förberedande och ett avgörande skede.

Domstolsutredningen föreslog i betänkandet Domstolarna inför 2000-talet- arbetsuppgifter och förfaranderegler (SOU 1991:106) en

406

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

ny processlag som skulle ersätta både förvaltningsprocesslagen och 1946 års ärendelag. Lagen skulle alltså gälla såväl i allmän domstol som i förvaltningsdomstol. Lagförslaget var i väsentliga delar byggt på förvaltningsprocesslagen. Ett av skälen till förslaget var att förvaltningsprocesslagen ansågs ofullkomlig i vissa hänseenden. Ett annat skäl var att den primära prövningen av många sådana ärenden, för vilka 1946 års ärendelag avsetts, var på väg att flyttas från tingsrätterna till förvaltningsmyndigheter och att det behövdes en förfarandelag som i motsats till den lagen och till rättegångs- balken passade även för fall där myndighetens beslut överklagades till tingsrätten. På grund av remisskritik kom Domstolsutred- ningens förslag inte att genomföras. I stället infördes för de allmänna domstolarna 1996 en ny ärendelag som i de flesta viktiga hänseendena hade förvaltningsprocesslagen som förebild. Det finns därför väsentliga likheter men också en hel del skillnader mellan förvaltningsprocesslagen och ärendelagen. Båda lagarna innehåller en relativt fullständig reglering av förfarandet från det att målet eller ärendet inletts vid domstolen till dess att det slutligt har avgjorts. Båda lagarna reglerar såväl mål som överklagas till domstolen som mål som inleds där. I båda lagarna sker regleringen i viss utsträckning genom hänvisningar till rättegångsbalken. För båda lagarna gäller dessutom att balken kan vara analogt tillämplig i en fråga som inte fått en uttrycklig reglering. Om det i annan lagstiftning finns en avvikande processuell bestämmelse för viss måltyp gäller för båda lagarna alltid den bestämmelsen som lex specialis (2 § FPL, 2 § ÄL). Båda lagarna bygger på att ersättning inte ska utgå för rättegångskostnader, varför reglerna om ombud och rättegångskostnader är summariska i de båda lagarna, 48 och 49 §§ förvaltningsprocesslagen samt 47 § ärendelagen. Med hänsyn till de förekommande målens och ärendenas art och natur är det uppenbart att handläggningen enligt ärendelagen liksom enligt förvaltningsprocesslagen i de allra flesta fall måste vara rent skriftlig (prop. 1995/96:115 s. 77).

Förvaltningsprocesslagen avser rättskipning i Regeringsrätten, kammarrätt och länsrätt (1 § FPL). Ärendelagen innehåller genom hänvisningar till rättegångsbalken en reglering av frågor om domstolarna, deras sammansättning, omröstning och jäv (3 § ÄL). Motsvarande bestämmelser för förvaltningsdomstolarna finns inte i förvaltningsprocesslagen utan i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Den lagen gäller inte i en miljödomstol. I

407

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

miljöbalken finns i stället särskilda bestämmelser om miljödom- stolarnas sammansättning.

Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets beslut, är enligt båda lagarna förvaltningsmyndigheten motpart till den enskilde sedan handlingarna i ärendet överlämnats till domstolen (7 a § FPL, 11 § ÄL). När en enskild överklagar ett beslut av en miljöprövningsdelegation är länsstyrelsen den enskildes motpart i miljödomstolen. I fastighetsbildningsmål har lantmäterimyndig- heten ingen partsställning i fastighetsdomstolen. Endast förvalt- ningsprocesslagen preciserar bestämmelsen till att gälla den myndighet som först beslutade i saken.

När det gäller särskilda rättsmedel mot ett avgörande kan skill- naderna mellan förvaltningsprocesslagen och ärendelagen förefalla betydande. Förvaltningsprocesslagen har nämligen vid sidan av reglerna i 11 kap. 11 § regeringsformen endast mycket allmänt hållna regler om resning (37 b § FPL), medan ärendelagen hänvisar till rättegångsbalkens mer fullständiga regler om resning i tvistemål, domvilloklagan och återställande av försutten tid med en tilläggsregel som ger en allmän möjlighet till resning vid synnerliga skäl (42 § ÄL). I praktiken torde dock skillnaderna sakligt sett vara ganska små. De fall som i allmän domstol enligt ärendelagen och rättegångsbalken behandlas som domvillofall behandlas i förvalt- ningsdomstol som resningsfall. I sista instans är det alltid Högsta domstolen som beslutar i ett extraordinärt fall, när en domstol som är inordnad i den allmänna domstolsorganisationen är högsta instans för det mål eller ärende som det gäller (11 kap. 11 § regeringsformen). Detta gäller alltså oavsett vilken processlag som tillämpats i det grundläggande målet eller ärendet.

9.1.3Den nuvarande processordningen i miljödomstolarna

Bestämmelser om vilka processlagar som ska tillämpas i miljö- domstolarna finns i miljöbalken. Huvudregeln är att rättegångs- balkens tvistemålsbestämmelser tillämpas, om inte annat följer av miljöbalken eller annan lag (20 kap. 3 § första stycket MB). Vid handläggning av ärenden tillämpas ärendelagen liksom i tings- rätterna i övrigt. I 5 § förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter finns dock särskilda regler bl.a. om miljödomstolens sammansättning i ärenden om ersättning enligt förordningen. I de mål som kommer till en miljödomstol genom överklagande och vid

408

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

prövning av utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet tillämpas förvaltningsprocesslagen (20 kap. 3 § andra stycket MB). I förarbetena till miljöbalken angavs att förvaltningsprocesslagen är ett något enklare och friare förfarande som är anpassat till överprövning av ärenden som prövats av förvaltningsmyndighet. Förvaltningsprocesslagen ansågs dessutom till skillnad från rätte- gångsbalken vara särskilt anpassad för ärenden som prövats av förvaltningsmyndighet. För överprövningen av sådana ärenden ansågs rättegångsbalken passa mindre väl (prop. 1997/98:45 del 1 s. 459). Det kan i sammanhanget nämnas att förslaget till miljöbalken föredrogs i lagrådet våren 1997 inför samma samman- sättning som hösten 1995 fått lagrådsremissen till ärendelagen för sig föredragen. Lagrådet hade inga synpunkter på att förvalt- ningsprocesslagen och inte ärendelagen förordades som processlag för mål som inleddes genom överklagande till miljödomstolen.

Det finns i 20–25 kap. miljöbalken ett stort antal processuella särbestämmelser för handläggningen i miljödomstol i första instans av mål enligt miljöbalken. Många av dessa bestämmelser behöver i fortsättningen, som framgår av avsnitt 7.2, gälla för handläggningen i de förvaltningsmyndigheter som enligt utredningens direktiv ska företa den primära prövningen av tillståndsfrågorna. Andra särbestämmelser behöver även i fortsättningen, ibland med viss justering, gälla för handläggningen i miljödomstolarna och detta oavsett vilken processlag som görs tillämplig för miljödomstolarna.

9.1.4Den nuvarande processordningen i fastighetsdomstolarna

De tingsrätter som regeringen bestämmer ska enligt 1 § lagen om domstolar i fastighetsmål vara fastighetsdomstolar. En fastighets- domstol upptar mål och ärenden enligt vad som föreskrivs i lag eller annan författning. Ett sådant mål eller ärende benämns med samlingsbeteckningen fastighetsmål (se NJA II 1974 s. 674). Enligt 2 § samma lag gäller om domstolarna i fastighetsmål och rätte- gången i sådant mål i tillämpliga delar det som är föreskrivet om allmän domstol i den mån inte annat följer av lag eller annan författning. I huvudsak är det rättegångsbalken som därmed blir tillämplig. Exempel på att ärendelagen ska tillämpas i fastighets- domstol ger 9 kap. 24 § jordabalken som handlar om utseende av synemän i samband med att ett arrendeställe avträds. I motiven till

409

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

lagen om domstolar i fastighetsmål (se NJA II 1969 s. 473) anfördes att det med hänsyn till förekommande måls varierande beskaffenhet skulle komma att bli nödvändigt att i såväl lagen om domstolar i fastighetsmål som i olika speciallagar ta upp kompletterande bestämmelser om förfarandet. Det framhölls att detta särskilt skulle komma att bli fallet i fråga om fastighets- bildningsmålen.

I många fall inleds ett mål vid en fastighetsdomstol genom att en part väcker talan genom en stämningsansökan. Detta gäller t.ex. målen enligt expropriationslagen. De särskilda bestämmelserna i 5 kap. expropriationslagen om rättegången i expropriationsmål, vilka genom hänvisningar i många andra lagar som tillämpas av fastighetsdomstol har stor betydelse för fastighetsmålen, aktualise- ras därför i huvudsak i de mål där fastighetsdomstol dömer som första instans. Enligt fastighetsbildningslagen sker den primära prövningen hos en lantmäterimyndighet vars beslut enligt 15 kap. fastighetsbildningslagen i allmänhet kan överklagas till en fastighetsdomstol. Omfattande bestämmelser om förfarandet i överklagade mål vid fastighetsdomstolen finns i 16 kap. samma lag. För processen i hovrätt och Högsta domstolen finns bestämmelser i 17 och 18 kap. Bestämmelserna bygger på att rättegångsbalken ska tillämpas trots att målet vid den första domstolsinstansen inleds genom ett överklagande, vilket är naturligt med tanke på att fastighetsbildningslagen tillkom innan det ännu fanns någon annan grundläggande processlag som var praktiskt tillämpbar. Bestäm- melserna utgör särbestämmelser i förhållande till rättegångsbalkens bestämmelser och gäller enligt principen om lex specialis. Lagstiftningen synes ha utformats utifrån att fastighetsdomstolen vid ett överklagande dit närmast skulle vara att i processuellt hänseende likställa med en hovrätt och detta trots att fastighetsdomstolen utgörs av en tingsrätt (se t.ex. NJA II 1970 s. 465).

Bestämmelserna i 16 kap. fastighetsbildningslagen ger en relativt fullständig reglering av prövningen av ett överklagande. Av reglerna i 16 kap. fastighetsbildningslagen ska här nämnas 4 och 5 §§ som innebär att målet normalt ska avgöras efter en huvudförhandling till vilken sakägarna kallats. Enligt 16 kap. 8 § får domstolen dock avgöra målet utan huvudförhandling, om en sådan kan antas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller företrädare för all- mänt intresse inte begärt en sådan förhandling. Vid överklagande av vissa slags beslut av lantmäterimyndigheten, främst vissa pro-

410

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

cessuella sådana, eller om domstolen finner uppenbart att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras på handlingarna. Reglerna ger därmed inte parterna helt och hållet samma rätt till muntlighet som reglerna i t.ex. ärendelagen och förvaltningsprocesslagen. Enligt 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen sker domstolens avgörande av saken genom utslag och inte som enligt rättegångsbalken och vid tillämpningen av förvaltningsprocesslagen genom dom. Enligt 16 kap. 10 § gäller att utslaget ska grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad handlingarna innehåller i övrigt. Därmed är den förhandling som ska hållas endast till sin beteckning en huvudförhandling i processrättslig mening. Sakligt sett har förhandlingen samma karaktär som en förhandling enligt ärendelagen eller förvaltningsprocesslagen. I 16 kap. 14 och 14 a §§ fastighetsbildningslagen finns regler om ansvar för processkostna- derna. Huvudregeln är att fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, får besluta att en sakägare som förlorar målet ska ersätta en annan sakägare dennes kostnader. Detta liknar den ordning som i tvistemål tillämpades enligt gamla rättegångsbalken. Det allmänna kan inte tillerkännas ersättning för sina kostnader, men en sakägare kan vid synnerliga skäl få ersättning av det allmänna för sina kostnader.

9.1.5Utredningens överväganden i delbetänkandet SOU 2008:31

Med de förslag som utredningen enligt direktiven ska lägga fram tillförs miljödomstolarna ytterligare stora målgrupper. Det gäller framför allt målen enligt PBL där kommuner och förvaltnings- myndigheter har att företa den primära prövningen och myndig- hetsbesluten ska kunna överklagas till en miljödomstol. De stora förändringar som utredningen har att överväga när det gäller målsammansättningen i miljödomstolarna och sättet för inledande av ett mål påkallar således en genomgripande översyn av hand- läggningsreglerna. Om det blir en fullständig integrering mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna, kommer de nya domstolarna att få handlägga de mål som för närvarande ankommer på dem enligt miljöbalken, mål enligt PBL, vilket utredningen föreslagit i det första delbetänkandet, samt de fastighetsmål enligt ett trettiotal lagar som för närvarande handläggs vid fastighets- domstolarna. För handläggningen av dessa mål kommer det att

411

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

krävas en rad särskilda regler med undantag från de allmänna processlagarna. Processregler för tillämpningen av så många lagar bör inte ingå i miljöbalken. Som jämförelse kan nämnas att en särskild processlag ansågs erforderlig när fastighetsdomstolarna inrättades, trots att man då endast förutsåg att tre måltyper skulle handläggas av dessa domstolar, nämligen fastighetsbildningsmål, expropriationsmål och miljöskademål (se NJA II 1969 s. 467). Målet för utredningens fortsatta arbete bör därför vara att de särskilda bestämmelser som behövs för domstolarnas handläggning av miljömålen, PBL-målen och fastighetsmålen införs i en ny lag.

Rättegångsbalken

För tingsrätterna gäller primärt rättegångsbalken som tillämplig processlag, medan ärendelagen fungerar som ett komplement. Rättegångsbalken innehåller visserligen inga regler som är anpassade till att prövningen i en domstol i första instans inleds genom ett överklagande. Ändå är det naturligt att först överväga om rättegångsbalken kan vara den grundläggande processlagen för miljödomstolarna i överklagade ärenden såsom fallet är vid fastighetsdomstolarnas handläggning av överklagade fastighetsbild- ningsärenden. En tillämpning av rättegångsbalken och dess huvud- förhandlingsprincip är särskilt ändamålsenlig i dispositiva tvistemål och brottmål som innehåller bevisfrågor. Det handlar i sådana mål regelmässigt om bevisning rörande något som har hänt i förfluten tid. Sådan bevisning är ofta svår att bedöma, särskilt om den är av muntligt slag, t.ex. om det är fråga om iakttagelser av flera personer av ett visst händelseförlopp om vilket ofta uppgift står mot uppgift. Den koncentrerade huvudförhandling som normalt ska hållas enligt rättegångsbalken ger garantier för att domstolen får förutsättningar för att väga samman förekommande bevis. Till detta kommer att i dispositiva tvistemål den allmänna civilrättens komplexitet medför att grunderna för ett anspråk eller ett bestridande ofta kan konstrueras på många alternativa sätt. Ett slutligt klarläggande av parternas ståndpunkter i sådana mål kräver nästan alltid en muntlig förhandling. Genom att domstolen i ett dispositivt tvistemål inte har rätt att döma på grunder som inte har åberopats vid huvud- förhandlingen är en part skyddad mot att för målets utgång avgörande grunder ligger dolda i till domstolen ingivna skrivelser. Särskilt för brottmålens del kan tilläggas att huvudförhand-

412

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

lingsprincipen i vissa fall kan ge de bästa förutsättningarna för en offentlig kontroll av dömandet. Rättegångsbalken är visserligen lämplig som grundläggande processlag vid handläggningen av ersättningsanspråk när prövningen sker fristående från hand- läggningen av en tillståndsfråga, eftersom det i sådana fall är fråga om rättegångar som ligger nära de dispositiva tvistemålen.

När det gäller tillståndsfrågor har skälen för att tillämpa rättegångsbalken aldrig varit lika starka. Signifikativt är att det i miljöbalken har gjorts så många djupa ingrepp i rättegångsbalkens grundläggande principer att förfarandet knappast företer några egentliga skillnader i förhållande till en process enligt förvaltnings- processlagen eller ärendelagen. Givetvis är ändå ett muntligt förfarande ofta till nytta även i mål där bevisupptagning av nyss angivet slag inte äger rum. Det gäller särskilt i stora och komplicerade mål där ett muntligt förfarande är ägnat att snabbt och enkelt undanröja risken för att en parts talan inte uppfattas på rätt sätt.

Rättegångsbalken, men inte övriga processlagar, innehåller en detaljerad reglering av processrättsliga frågor vilka i vissa fall aldrig blir aktuella i ett mål angående en tillståndsfråga i en miljödomstol eller i en fastighetsdomstol eller vilka kanske till och med behöver för åtminstone vissa situationer regleras på ett delvis annat sätt än enligt rättegångsbalken. Det gäller i första hand åtskilliga regler i 42–44 kap. rättegångsbalken om förberedelse, huvudförhandling och följderna av utevaro från ett sammanträde. Det gäller också åtskilliga processrättsliga institut, t.ex. rätten till taleändring (13 kap. 3 § RB), partssuccession (13 kap. 7 § RB), förening av mål, (14 kap. 1–6 §§ RB) intervention (14 kap. 9–11 §§ RB), säkerhets- åtgärder (15 kap. RB), processmaterialet (17 kap. 2 § RB), rättens bundenhet vid yrkande (17 kap. 3 § RB) och rättegångskostnader (18 kap. RB). Övervägande skäl får mot den nu angivna bakgrunden anses tala emot att man för handläggningen i miljödomstolarna låter rättegångsbalken vara den grundläggande processlagen för sådana fall där ett myndighetsbeslut har överklagats till domstolen. Miljödomstolen kommer dock även i fortsättningen att som första instans pröva bl.a. åtskilliga med tillståndsfrågorna sammanhängande frågor om enskildas rätt till ersättning av andra enskilda. Även åtskilliga fastighetsmål ska prövas av de framtida miljödomstolarna som första instans. Den typen av ersättningsfrågor har i våra domstolar av hävd nästan undantagslöst behandlats enligt rättegångsbalkens regler och detta

413

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

oavsett domstolstyp. Det finns ingen anledning att nu ändra på det förhållandet. Rättegångsbalken bör alltså fortfarande vara tillämplig i de mål där miljödomstolen är första instans.

Förvaltningsprocesslagen och ärendelagen

Det bör enligt utredningens direktiv krävas relativt starka skäl för att låta en processordning som inte är avsedd för tingsrätterna gälla för vissa mål i miljödomstolarna. Bestämmelserna i ärendelagen ger i flera avseenden lika lämpliga lösningar som en tillämpning av förvaltningsprocesslagen. Ärendelagen är dessutom en processlag, som i motsats till förvaltningsprocesslagen systematiskt och terminologiskt är anpassad till vad som i allmänhet gäller inom den allmänna domstolsorganisationen. I de fall där en myndighets avgörande överklagas till en miljödomstol bör således utgångs- punkten vara att de handläggningsregler som gäller för de allmänna domstolarna ska vara tillämpliga i den mån det inte i miljöbalken ges särbestämmelser. Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen är inordnade i den allmänna domstolsorganisationen och kommer även i fortsättningen att vara det. Det ligger därför nära till hands att mål och ärenden i en domstol som är inordnad på det sättet handläggs enligt processlagar som är anpassade för de allmänna domstolarna. Den ärendelag som nu gäller är mer lämpad vid prövning av överklagade beslut än 1946 års ärendelag. Även om man för miljödomstolarnas del skulle välja ärendelagen som tillämplig processlag i stället för förvaltningsprocesslagen måste dock särskilda bestämmelser införas om miljödomstolarnas hand- läggning av mål och ärenden. Valet av processordning kan också ha betydelse för att skapa förutsättningar för en god prejudikat- bildning. Detta är viktigt för PBL-målen, eftersom behovet av vägledande avgöranden har visat sig vara särskilt stort på det området. I utredningens första delbetänkande har inte föreslagits någon ändring av den föreskrift i 23 kap. 8 § miljöbalken enligt vilken talan inte får föras mot ett avgörande av Miljööverdomstolen i ett mål som har överklagats till en miljödomstol. Utredningen har i stället föreslagit att Miljööverdomstolen i principiellt viktiga mål ska kunna ha en förstärkt sammansättning men återkommer till frågan i det kommande arbetet. Med hänsyn till de aktuella målens offentligrättsliga karaktär och då det inte har framkommit att det varit förenat med några praktiska svårigheter för miljödomstolarna

414

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

att tillämpa förvaltningsprocesslagen är det angeläget att i allt väsentligt i praktiken behålla det förfarande som för närvarande förekommer i miljödomstolarna. Särskilt viktigt är det att en ny processordning inte ger domstolarna anledning att tveka om sin officialprövningsskyldighet i förhållande till viktiga regler i miljö- balken angående miljöhänsyn. Behovet av undantagsregler vid en övergång från förvaltningsprocesslagen till ärendelagen är påtagligt. Enligt utredningens direktiv talar starka skäl för att miljödom- stolarna ska tillämpa ärendelagen i överklagade mål. Utredningen har lämnat en redogörelse för likheter och skillnader mellan ärendelagen och förvaltningsprocesslagen. Några av de skillnader som utredningen konstaterat har sådan betydelse för miljö- domstolarnas verksamhet att en övergång från förvaltningsprocess- lagen till ärendelagen under alla förhållanden måste förenas med undantagsregler i förhållande till vad som föreskrivs i ärendelagen. Här följer en preliminär bedömning av vilka undantagsregler som skulle behövas.

Det bör vara tydligt att miljödomstolarna har en generell officialprövningsskyldighet. Därför skulle det behöva föreskrivas att rätten ska tillse att utredningen blir så omfattande som målets beskaffenhet kräver. Rätten skulle också behöva ges en uttrycklig befogenhet att anvisa hur utredningen bör kompletteras och avvisa onödig utredning samt att inhämta yttrande från förvaltnings- myndighet som tidigare beslutat i saken (jfr 8 och 13 §§ FPL). Ärendelagens och förvaltningsprocesslagens regler om muntlig förhandling och syn uppvisar sådana skillnader att det även i denna del skulle behövas en särreglering. Det skulle således behövas en särskild regel om att muntlig förhandling eller syn ska hållas, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen eller synen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar mot det (jfr 9 § tredje stycket och 23 § FPL). De regler om ersättning till vittnen och sakkunniga som finns i förvaltningsprocesslagen skulle också såsom undantagsregler från ärendelagen behöva överföras till miljöbalken. Som 34 § ärendelagen är utformad skulle den ge möjlighet för miljödomstolen att i ett mål om utdömande av vite eller uttag av tilläggsavgift ompröva sitt beslut eftersom sådana mål enligt förslagen i utredningens första betänkande ska handläggas enligt samma regler som till miljödomstolen överklagade mål. Även i detta avseende vore en undantagsregel påkallad. På samma sätt som vid tillämpning av förvaltningsprocesslagen bör ett avgörande av saken betecknas som dom, medan avgörandena i sådana ärenden

415

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

som miljödomstolarna nu handlägger enligt ärendelagen bör betecknas beslut.

De undantagsregler som utredningen ovan har redovisat att det finns ett behov av, kan vid en närmare granskning sannolikt visa sig otillräckliga med hänsyn till de omfattande förändringar av miljödomstolarnas uppgifter som utredningen enligt direktiven ska överväga i det fortsatta arbetet. Den nya instansordningen för mål och ärenden enligt miljöbalken samt samordningen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna kräver i betydande utsträckning överväganden och förslag om nya processuella regler. Naturligtvis är det bäst att utarbeta sådana förslag i ett samman- hang. Redan utredningens hittillsvarande arbete med att jämföra handläggningsreglerna i förvaltningsprocesslagen med dem i ärendelagen i ljuset av behovet av sådana regler i miljödomstolarnas verksamhet har gett den erfarenheten att nya frågeställningar dyker upp efter hand. Risken är uppenbar för att utredningen innan den har kommit in på frågor som rör den nya instansordningen för vissa ärenden enligt miljöbalken och samordningen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna förbiser väsentliga problemställningar. I ett sådant läge skulle utredningen inte kunna undgå kritik för bristande omsorg i lagstiftningsarbetet. Givetvis innebär det dessutom ett visst dubbelarbete att utreda miljödom- stolarnas handläggningsregler i två steg. Med hänsyn till de snäva tidsramar som gäller för utredningens uppdrag är dubbelarbete något som bör undvikas. Nya handläggningsregler får vad gäller en övergång till tillämpning av ärendelagen i huvudsak anses ha en principiell snarare än en sakligt motiverad bakgrund eftersom tillämpningen av förvaltningsprocesslagen inte har medfört några särskilda svårigheter i miljödomstolarnas arbete. De regler om handläggningen som slutligt kommer att föreslås medför inte större sakliga förändringar i förhållande till gällande ordning än att de nya handläggningsreglerna kan tillämpas även i de mål som redan finns i miljödomstolarna när de nya reglerna träder i kraft. Det finns därför inga praktiska skäl som talar emot att förvaltningsprocesslagen tillämpas på överklagade mål till dess att slutresultatet av utredningens arbete med processuella frågor föreligger.

Sakligt sett framstår det som mest lämpligt att utredningen i det betänkande där förslag kommer att lämnas om en ny instans- ordning för A-verksamheter och vattenverksamheter samt om samordning av fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna åter-

416

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

kommer med förslag om de regler som behövs för miljödom- stolarnas prövning av överklagade mål. De stora förändringar som utredningen har att överväga när det gäller målsammansättningen i miljödomstolarna och sättet för inledande av ett mål påkallar således en genomgripande översyn av handläggningsreglerna. Ett slutligt ställningstagande med förslag till de handläggningsregler som ska gälla för de framtida miljödomstolarna bör enligt utredningens bedömning därför anstå till utredningen av de övriga processuella frågor som ingår i uppdraget. Flertalet av de sakkunniga och experter som deltar i utredningens arbete och som yttrat sig i frågan instämmer i denna uppfattning. I utredningens tilläggsdirektiv ställs kravet att belysa frågan om vilken processordning som ska tillämpas av miljödomstolarna. Däremot kan direktiven inte uppfattas som ett åläggande för utredningen att redan nu föreslå en övergång till ärendelagen om utredningens överväganden leder till ett annat resultat. Utredningens ställnings- tagande blir därför att inte lägga fram några förslag i detta betänkande till en ändrad processordning för miljödomstolarna i dit överklagade mål.

9.1.6Remissyttranden

Som framgår av vad som tidigare anförts har utredningen inte tagit ställning när det gäller de processuella reglerna för överklagade mål. Utredningens ställningstagande att skjuta på avgörandet till detta betänkande har fått stöd av remissinstanserna. Ska man döma av yttrandena över utredningens två första delbetänkanden finns det inte stöd för att gå över till en tillämpning av ärendelagen i de nu aktuella målen.

Följande synpunkter har lämnats.

Kammarrätten i Göteborg instämmer i utredarens bedömning att det framstår som lämpligt att avvakta med ny processlag till dess utredningsarbetet är avslutat samt att det tills vidare är ändamålsenligt att i mål enligt PBL tillämpa förvaltningsprocess- lagen. PBL-målen uppvisar drag av civilrätt i de fall då enskilda är såväl klagande som motpart men en mer förvaltningsrättslig prägel i de fall då partsställningen utgörs av enskilda med byggnadsnämnd som motpart. Den förvaltningsrättsliga prägeln är särskilt uttalad i planärenden och i de fall då bedömningar enligt 2 kap. PBL är aktuella.

417

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

Miljödomstolen och fastighetsdomstolen vid Nacka tingsrätt framhåller att miljödomstolarna tillämpar förvaltningsprocesslagen i de mål som överklagats dit. Det rör sig om mycket varierande måltyper från kommuner, länsstyrelser och andra förvaltnings- myndigheter. Vad som prövas är beslut av dessa myndigheter och beträffande dessa mål fungerar miljödomstolarna i praktiken som de allmänna förvaltningsdomstolarna. Förvaltningsprocesslagen är inte, som rättegångsbalken, en genomgripande processreglering. Förvaltningsprocesslagen är till stor del kodifierad praxis som vuxit fram vid överprövning av myndighetsbeslut. Förvaltningsdom- stolarnas verksamhet styrs av förvaltningsprocesslagen, men praxis och s.k. förvaltningsrättsliga principer har vid sidan av förvaltnings- processlagen stor betydelse för olika processuella frågor. Det ska betonas att dessa delar av miljödomstolarnas verksamhet tillhör förvaltningsrätten, och praxis från förvaltningsdomstolarna har alltså stor vikt för de processfrågor som uppkommer i miljö- domstolarna. Det ska betonas att om förvaltningsprocesslagen överges som processlag så uppkommer problemet hur dessa frågor ska lösas när processlagen är ärendelagen. I vart fall innebär detta att myndighetsbeslut på miljöområdet inte överprövas i samma ordning som andra förvaltningsbeslut. Förvaltningsprocessen är en etablerad ordning för överprövning av förvaltningsbeslut. Det kan direkt konstateras att ett byte av processlag är en mycket genomgripande reform som kommer att kräva stora utrednings- insatser för att skapa ett fungerande system. Tillämpningen av förvaltningsprocesslagen i miljödomstolarna har inte inneburit några större problem för domstolarna, utan har tvärtom utgjort en väl fungerande processreglering för de överklagade målen. Sammanfattningsvis ställer sig miljödomstolen tveksam till om det är önskvärt eller ens praktiskt möjligt att överge förvaltnings- processlagen som reglering vid prövningen av de myndighetsbeslut som överklagas till miljödomstolarna.

Miljödomstolen och fastighetsdomstolen vid Växjö tingsrätt anför att det är viktigt att så långt möjligt harmonisera handläggnings- reglerna för de olika mål- och ärendetyper som framöver kommer att hanteras av miljödomstolarna. Överklagade mål vid miljödom- stolarna har hittills och med gott resultat hanterats enligt förvalt- ningsprocesslagen. Den lagstiftningen är enkel och ändamålsenlig att tillämpa och ger utrymme för att hantera mål på effektivt och rättssäkert sätt. Miljödomstolen förordar att utredningen framöver koncentrerar sig på en lösning som har sin grund i den

418

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

lagstiftningen. Eftersom det kan bli fråga om flera olika typer av mål som kommer att hanteras i miljödomstolarna i framtiden med behov av särlösningar kan en modell vara den som tillämpas i dag med förvaltningsprocesslagen som bas och med utfyllande regler i miljöbalken och annan lagstiftning. En annan väg att gå kan vara att inom ramen för miljöbalken tillskapa de processregler som behövs för handläggningen av mål som överklagas till miljödomstol. Ytterligare ett angreppssätt är att samla samtliga processregler som behövs för att handlägga de överklagade målen i en särskild lag och utmönstra processregler ur miljöbalken.

Det finns enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län goda skäl för utredningen att inte lämna förslag till handläggningsregler förrän innebörden av miljödomstolarnas utökade uppgifter har klarlagts ytterligare. Länsstyrelsen vill dock redan nu framföra att det utöver principskäl också måste krävas bärande funktionella skäl för att i överklagningsärenden frångå tillämpningen av förvaltningsprocess- lagen.

Uppsala universitet erinrar om att frågan om de framtida hand- läggningsreglerna i miljödomstolarna för de aktuella PBL-målen berörs något i SOU 2008:31 men inte fullständigt. Någon utförligare analys av den kommande handläggningsordningen kan alltså inte göras här. Emellertid finns det skäl att framhålla, att enbart en jämförelse, paragraf för paragraf, mellan förvaltnings- processlagen och lagen om handläggning av domstolsärenden inte tillfredsställande kan spegla skillnaden mellan ärendehanteringen i allmän domstol och ett förvaltningsrättsligt förhållningssätt. Skillnaden mellan rättskipning enligt förvaltningsprocesslagen och handläggning av rättsvårdsärenden i domstol utplånas heller inte av en ändring: ”mål enligt ärendelagen”. Framförallt behöver den enskildes ställning belysas bättre. Behovet av syn och tillfälle för parter att framföra muntliga synpunkter i samband därmed är framträdande när det gäller PBL. I förvaltningsrättsliga samman- hang förväntas inte en enskild part behöva uppträda biträdd av rättslig expertis utan det åligger förvaltningsmyndigheten/dom- stolen att fullt ut tillämpa officialprincipen. Rättshjälpsreglerna är också utformade utifrån det synsättet, varför det är svårt att erhålla rättshjälp. Det vore olyckligt, om ett systemskifte skulle försämra möjligheterna för enskilda att söka sin rätt.

Enligt Naturvårdsverket framgår av betänkandet att en övergång till en tillämpning av ärendelagen främst skulle vara principiellt motiverad och knappast innebära någon ändring i sak jämfört med

419

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

förvaltningsprocesslagen. Ett antal specialregler skulle dock behöva läggas till i miljöbalken. Det framgår också att miljödomstolarna inte har haft några problem med att tillämpa förvaltningsprocess- lagen. Även enligt Naturvårdsverkets uppfattning fungerar förvaltningsprocesslagen bra. Förvaltningsprocesslagen är väl anpassad till den typ av mål som miljömålen utgör, där det t.ex. ofta finns ett stort antal parter. Naturvårdsverket anser därför inte att förvaltningsprocesslagen bör bytas ut mot ärendelagen enbart av det skälet att förvaltningsprocesslagen inte är skriven för tingsrättsorganisationen. Varje måltyp bör handläggas efter den mest lämpade lagstiftningen snarare än att lagstiftningen anpassas efter organisationen av domstolarna (det kan härvid inte uteslutas att ytterligare organisatoriska förändringar genomförs i framtiden). En fortsatt tillämpning av förvaltningsprocesslagen har dessutom den fördelen att det blir samma regler som gäller i större delen av de förvaltningsrättsliga ärenden som överklagas till domstol.

Karlskrona kommun, slutligen, anser att det är viktigt att förvalt- ningsärenden hanteras enhetligt och förordar därför att man hanterar förvaltningsrättsliga ärenden enligt förvaltningsprocess- lagen eftersom den lagen är anpassad till hantering av mål i förvaltningsärenden. I utredningens direktiv anförs att det måste finnas starka skäl för att låta en processlag som ej är avsedd för tingsrätterna gälla för vissa mål i miljödomstolen. Detta resone- mang, anser Karlskrona kommun, förstärker kommunens tanke att föra över miljödomstolarna till förvaltningsdomstolarna och där använda sig av förvaltningsprocesslagen vid hanteringen av ärendena.

9.2Överväganden och förslag

9.2.1Principiellt ställningstagande

Utredningens förslag: Rättegångsbalken ska i betydande om- fattning tillämpas i alla mål som handläggs i de sammanslagna miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna. De särskilda processregler som behövs utöver rättegångsbalken samlas i en ny lag som ersätter lagen om domstolar i fastighetsmål. Den nya lagen upptar inte regler om rättegångskostnader. Samtliga överklaganden ska göras hos Miljööverdomstolen.

420

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

När det gäller de mål som inleds genom att talan väcks vid en domstol fann utredningen i det andra delbetänkandet att rättegångsbalken bör tillämpas. Det finns inte anledning till något annat ställningstagande när fastighetsdomstolarna ska sam- lokaliseras med miljödomstolarna. Detta innebär att rättegångs- balken även i fortsättningen blir den grundläggande processlagen för dessa måltyper. Vissa särskilda regler om handläggningen av sådana mål som nu finns i 20 kap. 3 a § och 21 kap. 4 § miljöbalken samt 9–12 §§ lagen om domstolar i fastighetsmål bör dock gälla även i fortsättningen för mål i vilka miljödomstolen är första instans. Dessutom bör naturligtvis även i fortsättningen samman- sättningsregler finnas som avviker från vad som gäller för tingsrätterna i allmänhet. Vidare kommer för förstainstansmålen att gälla särskilda regler enligt flera av de lagar som redovisas i bilaga 11. Här märks särskilt de processuella regler som finns i 5 och 6 kap. expropriationslagen och som ska tillämpas i många fall där reglerna i 4 kap. expropriationslagen är tillämpliga.

Enligt de ursprungliga direktiven (dir. 2007:94) ska utredningen överväga och vid behov lämna författningsförslag om vilka handläggningsregler som ska gälla i de mål och ärenden som miljödomstolen och fastighetsdomstolen ska avgöra. Vidare sägs i de ursprungliga direktiven att de processuella reglerna för PBL-, miljö- och fastighetsmålen bör ses över för att uppnå fördelarna av en samlad organisation. Reglerna ska enligt de ursprungliga direktiven vara enkla, ändamålsenliga och flexibla för att skapa förutsättningar för en rationell samordning i dömandet. Utred- ningen ska enligt de ursprungliga direktiven även överväga om det är en ändamålsenlig ordning att flertalet mål i miljödomstolen prövas enligt förvaltningsprocesslagen eller om i stället ärendelagen bör tillämpas för de mål som inletts vid förvaltningsmyndighet. Enligt utredningens tilläggsdirektiv (dir. 2007:184) är det angeläget att den nya instansordningen för miljöbalks- och PBL-ärenden redan från början följer de processuella regler som är mest lämpade för domstolarnas hantering. Mål och ärenden i de allmänna domstolarna bör enligt dessa tilläggsdirektiv handläggas enligt processuella regler som är avsedda och anpassade för de allmänna domstolarna. En ordning där allmänna domstolar följer processuella regler som är anpassade för förvaltningsdomstolarna bör fortsätta att gälla endast om det finns mycket starka skäl. Direktiven är i denna del inte helt lättbegripliga. Det är svårt att förstå varför förvaltningsprocesslagen, som omvittnat fungerat väl i

421

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

miljödomstolarnas verksamhet, mindre än ärendelagen skulle vara lämpad som processlag. Det är ju så att ärendelagen i stor utsträckning har förvaltningsprocesslagen som förebild. Men ärendelagen är till skillnad från förvaltningsprocesslagen inte anpassad för mål där det utöver parterna förekommer ett större eller mindre antal personer som ska ges rätt att komma till tals.

Som framgår av avsnitt 9.1.5 ansåg utredningen i första delbetänkandet att rättegångsbalken inte är lämplig som processlag för mål och ärenden som överklagas till miljödomstolarna. Vissa regler blir aldrig tillämpliga för att handlägga tillståndsfrågor. Utredningen hänvisade till regler i rättegångsbalken som blir aktuella i främst dispositiva tvistemål som anknyter till rättegångs- balkens huvudförhandlingskrav. Utredningen uteslöt dock inte att det finns åtskilliga regler i rättegångsbalken som är tillämpliga även i de överklagade mål som avses här. Genom hänvisningen i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken till förvaltningsprocesslagen som i sin tur i vissa avseenden hänvisar till rättegångsbalken tillämpas redan regler i balken i mål som överklagas till miljödomstolarna. Dessutom förekommer en analogisk lagtolkning som också den leder till tillämpning av rättegångsbalken. Saken har nu delvis kommit i ett annat läge när även handläggningsreglerna för fastighetsbildningsmålen och de övriga mål som överklagas till fastighetsdomstolen kommit i stöpsleven.

I de mål som har överklagats till miljödomstolen har hittills genom en generell hänvisning bestämmelserna i förvaltnings- processlagen varit tillämpliga. Som framgår av utredningsdirektiven anser regeringen att en processordning som är avsedd för de allmänna domstolarna ligger närmre till hands att tillämpa. Dock ska de processuella regler väljas som är mest lämpade för dom- stolarnas hantering av förekommande mål. Under utredningens gång har från flera håll framförts att bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen har varit välfungerande för miljödom- stolarnas del. En modell kan därför vara att införa en lag med de särskilda regler som behövs på grund av målens speciella karaktär och i övrigt hänvisa till handläggning enligt förvaltnings- processlagen. Utredningen anser dock att det kan ifrågasättas om detta är en lämplig lösning på längre sikt. Som anges i direktiven bör handläggningen av mål i de allmänna domstolarna inte följa de regler som gäller för förvaltningsdomstolarna. Dessutom måste man beakta att förvaltningsprocesslagen är avsedd för tillämpning i mål av vitt skilda slag. Det är allt från socialförsäkringsmål, skatte-

422

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

mål, mål om psykiatrisk tvångsvård, utlänningsrätt till körkorts- frågor m.m. Det finns genom att förvaltningsdomstolarna handlägger skattemål en stor övervikt för regler om den skriftliga handläggningen. I förvaltningsprocesslagen finns inga regler som särskilt avser miljödomstolarnas verksamhet. Genom en hänvisning till förvaltningsprocesslagen lik den som nu finns riskerar man att missa möjligheten att utveckla handläggningsreglerna för miljödomstolarna i en riktning som passar bäst för de mål som handläggs där.

Överklaganden till miljödomstolarna har sedan miljöbalkens tillkomst handlagts som mål och inte som ärenden, se 20 kap. 3 § andra stycket och 5 § andra stycket miljöbalken. Det finns inget uttalande i utredningsdirektiven som anger att ett annat betraktelsesätt ska anläggas nu. För handläggningen av mål i de allmänna domstolarna gäller rättegångsbalken. Lagen om domstolar i fastighetsmål gäller i fastighetsmål som komplement till rättegångsbalken. I förhållandet till förvaltningsprocesslagen och ärendelagen utgör däremot rättegångsbalkens regler ett komple- ment. Med den valda tekniken har ett system åstadkommits enligt vilket domarna i miljödomstolen, som tillhör de allmänna dom- stolarna, först hänvisas från miljöbalken till förvaltningsprocess- lagen och därifrån i vissa fall till rättegångsbalken. Motsvarande skulle gälla om den nuvarande hänvisningen i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken skulle bytas ut mot en hänvisning till ärendelagen. Ordningen innebär att de särskilda förhållanden som gäller för miljödomstolarna lätt förbises vid ändringar i den processrättsliga lagstiftningen.

Ett exempel på detta är de regler om en modernare rättegång som trädde i kraft den 1 november 2008 och som behandlas i regeringens proposition 2004/05:131. Från och med den 1 november 2008 har möjligheterna utökats att använda elektroniska hjälpmedel i rättegångarna. Genom den nyss nämnda hänvisningen till förvaltningsprocesslagen får även miljödomstolen tillämpa dessa bestämmelser. De särskilda behov av tekniska hjälpmedel som kan finnas för att handlägga måltyper där olika sorters sammanträden ofta förekommer utanför domstolens lokaler behandlas överhuvud- taget inte i propositionen.

Jämfört med såväl länsrätterna som de vanliga tingsrätterna får man dock räkna med att miljödomstolen har ett eget och speciellt behov av elektroniska hjälpmedel. Dels kommer miljödomstolen att ha ett betydligt större behov än andra domstolar av att inhämta

423

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

kunskap om förhållanden på den plats som prövningen i ett mål gäller. Dels kommer domstolarna att ha ett mycket större behov av kommunikation med varandra om de tekniska ledamöterna liksom hittills ska ha tjänstgöringsskyldighet vid samtliga miljödomstolar. En domstol kan behöva överlägga eller på annat sätt handlägga ett mål en dag då en teknisk ledamot befinner sig hos en annan domstol. Det är uppenbart att elektroniska hjälpmedel är särskilt väl ägnade att i kostnadsbesparande syfte användas i miljödom- stolens verksamhet.

I den nuvarande lagstiftningen om miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna finns vissa regler som kan anknytas till ett resonemang om tekniska hjälpmedel. Enligt 20 kap. 3 a § miljöbalken är statliga myndigheter och kommuner skyldiga att utan ersättning till domstolarna låna ut de lokaler som domstolarna behöver för sina sammanträden, förutsatt att lokalerna inte är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål. Upplåtaren ska dock få ersättning för de särskilda kostnader som sammanträdet kan medföra. En bestämmelse med i stort sett samma innebörd finns i 17 § lagen om domstolar i fastighetsmål. I kommentaren till den sistnämnda lagen nämns som exempel på särskilda kostnader vad som går åt för exempelvis städning, uppvärmning eller belysning. Även 20 kap. 3 a § miljöbalken torde enligt författnings- kommentaren i prop. 2001/02:65 vara att tolka på samma sätt. Någon motsvarande bestämmelse finns inte för länsrätternas hand- läggning av PBL-målen.

En stor del av miljödomstolarnas mål avgörs och kommer att avgöras i samband med syn på platsen. Detta beror bl.a. på att prövningen i de flesta fall inte går ut på att konstatera vad som har hänt. Detta sker i den vanliga tvistemåls- eller brottmåls- rättegången. Där förekommer ofta vittnesförhör. I miljömålen, inklusive målen enligt PBL samt fastighetsbildningsmålen gäller det däremot oftast att med utgångspunkt i de aktuella förhållandena på en plats bedöma de framtida effekterna av en tillämnad markanvändning. Det är i mål om skadereglering som det kan bli aktuellt att utreda vad som hänt i förfluten tid. Om ett mål inte kan avgöras på handlingarna är det därför naturligt att avgöra målet efter syn på platsen, där det regelmässigt förekommer att rätten håller sammanträde med parter och sakägare.

De nya bestämmelserna om videokonferens m.m. har till följd av det nyss anförda för miljödomstolarnas del betydelse främst i de

424

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

delar bestämmelserna avser annat än upptagning av muntlig bevisning.

När miljödomstolarna söker förhandlingslokaler på andra platser än den egna kansliorten torde befintliga domstolslokaler i första hand komma i fråga. Under senare år har emellertid antalet tingsrätter minskat väsentligt. Detsamma kommer troligen att hända med länsrätterna. Miljödomstolarna kommer därför ofta att vara hänvisade till andra lokaler i samband med syn på platsen. En förutsättning för att domstolarna ska kunna tillämpa de nya reglerna om framför allt videokonferens är alltså att erforderlig utrustning finns i de lokaler där domstolarna håller sina sammanträden. För det mesta torde detta utesluta möjligheten att använda tekniken med videokonferens och kanske också videoupptagning i miljödomstolarnas verksamhet.

Prop. 2004/05:131 om en modernare rättegång innehåller alltså ett flertal förslag som dock inte utan vidare är tillämpliga i miljödomstolarnas verksamhet.

Genom reformen om en modernare rättegång har de allmänna domstolarnas och förvaltningsdomstolarnas handläggningsregler närmat sig varandra. Ett exempel är att förbudet mot vittnesattester i tvistemålsrättegången har luckrats upp. Miljödomstolarnas förhållanden har dock, som tidigare nämnts, inte uppmärksammats i tillräcklig omfattning. Således gäller bestämmelserna inte i tillräcklig omfattning vid sammanträden i andra lokaler än domstolens egna. Reglerna gäller inte heller vid miljödomstolarnas undersökningar på platsen. Det är vidare otydligt hur reglerna om videoupptagning vid syn på platsen är avsedda att tillämpas. Med hänsyn till den tämligen kortfattade redovisningen i den nyss- nämnda propositionen av förfarandet torde tillämpningsområdet vara ganska smalt. Miljödomstolarnas förhållanden behandlas överhuvudtaget inte alls i propositionen. Trots allt kommer det årligen att röra sig om ca 5 000 mål, varav en betydande del kommer att avgöras efter sammanträde med syn. Av process- ekonomiska skäl kan ifrågasättas om det inte borde vara möjligt med bevisupptagning genom syn med elektroniska hjälpmedel.

När det gäller användningen av tekniska hjälpmedel blir enligt nuvarande lagstiftning miljödomstolen genom hänvisningen till förvaltningsprocesslagen beroende av rättsutvecklingen inom lag- stiftning som gäller i rättegångar som genomförs på annat sätt än rättegången i miljödomstolen. Såväl ärendelagen som förvaltnings- processlagen är närmast accessoriska till rättegångsbalken i fråga

425

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

om regelförändringar som tar till vara de möjligheter som teknik- utvecklingen ger.

Till skillnad från andra mål som överklagas till miljödomstolen gäller för fastighetsbildningsmålens del som huvudregel att de i princip ska avgöras efter en huvudförhandling. Det finns emeller- tid, som framgår av avsnitt 9.1.4, åtskilliga skillnader jämfört med vad som gäller för handläggningen av tvistemål enligt rättegångs- balkens regler. Enligt rättegångsbalken får bara det som avhandlats vid huvudförhandlingen ligga till grund för ett avgörande. Enligt 16 kap. 8 § fastighetsbildningslagen får fastighetsdomstolen avgöra mål utan huvudförhandling bl.a. om sådan förhandling kan antas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller företrädare för allmänt intresse inte begärt huvudförhandling. Enligt 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen gäller vidare att fastighetsdomstolens avgörande ska grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad handlingarna i övrigt innehåller. Enligt de regler som till följd av utredningens förslag om en ny instans- ordning för mål enligt PBL kommer att gälla i överklagade mål enligt såväl miljöbalken som PBL ska rättens avgörande även i dessa mål grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i målet. Bestämmelsen om detta finns i 30 § förvaltningsprocesslagen. Enligt utredningens bedömning, vilken stöds av vad som sagts vid sammanträffanden med företrädare för fastighetsdomstolarna, är i själva verket huvudförhandlingskravet så uttunnat för fastighetsbildningsmålens del att det inte innebär någon skillnad i sak om man även i dessa mål tillämpar vad som föreskrivs i 30 § förvaltningsprocesslagen.

Ett förslag om en generell hänvisning till ärendelagens handlägg- ningsregler skulle mötas av invändningar från de flesta håll. Utformningen av processreglerna för överklagade mål måste övervägas slutligt med anledning av den ändrade instansordningen för PBL- och miljömålen samt samordningen med fastighetsmålen. Först kan konstateras att en hänvisning till ärendelagen eller förvaltningsprocesslagen för mål som överklagas till miljödom- stolarna inte kan avse dessa lagar i deras helhet. Lagarna avser såväl mål som inleds genom att talan väcks i domstolarna som mål som överklagas dit. Detta kan medföra tveksamhet i fråga om vissa regler ska tillämpas. Det är en fördel om de regler som ska tillämpas i de överklagade målen utgår från att det rör sig om sådana mål. Utredningen fann i det andra delbetänkandet att ärendelagen inte utan vidare kan tillämpas i de överklagade målen.

426

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

Som framgår av dessa överväganden måste ett antal kompletterande bestämmelser övervägas med hänsyn till de aktuella målens beskaffenhet om ärendelagen ska vara processlag för de nya dom- stolarna. I syfte att utveckla en processordning som är ändamåls- enlig för miljödomstolarna bör en annan lösning övervägas. Utredningen finner därför anledning att i första hand överväga möjligheten att i den nya lagen om miljödomstolar föra in särskilda regler för handläggningen av överklagade mål i dessa domstolar. På detta sätt kan förutsättningar skapas för att med utgångspunkt i hittills välfungerande handläggningsrutiner bygga upp ett regelverk som är anpassat till miljödomstolarnas särskilda behov och förutsättningar.

De överklagade mål som det nu är fråga om har åtskilliga gemensamma drag. Detta har utredningen tidigare redogjort för. Redan dessa förhållanden talar för att handläggningsreglerna samordnas. Genom handläggningsregler som är gemensamma för de olika måltyperna, skapas förutsättningar för en rättssäker handläggning av målen. Om samma processuella regler gäller kan domstolarnas handläggning bli smidig i samband med sammanträden på platsen för en verksamhet eller en fastighet.

Om man väljer att föra in handläggningsregler direkt i en lag om miljödomstolar, är det ofrånkomligt att åtskilliga bestämmelser företer stora likheter med främst bestämmelserna i ärendelagen och förvaltningsprocesslagen. En invändning, som har framförts, är att det blir oklart hur bestämmelserna ska tolkas. Den invändningen bör dock ses i ljuset av den nuvarande organisationen. För när- varande tillämpar åtskilliga av de jurister som tjänstgör i miljödomstolarna såväl förvaltningsprocesslagen (i mål enligt miljöbalken) som ärendelagen (t.ex. vid handläggning av utsökningsärenden vid tjänstgöring utanför miljödomstolen). En sådan domare måste alltså ständigt växla mellan tillämpning av förvaltningsprocesslagen och ärendelagen i fråga om regler som i stor utsträckning liknar varandra men där det också finns betydelsefulla skillnader. De särskilda bestämmelser om skrift- växling, muntliga sammanträden etc. som det för det mesta är fråga om att tillämpa torde dock i och för sig sällan medföra några tolkningssvårigheter. Ärendelagen, som anses vara lämpad för de allmänna domstolarnas verksamhet, bygger som framgår av vad som tidigare framförts, till stora delar på förvaltningsprocesslagen. Det finns ingen anledning att anta att en lag som i sak motsvarar den lag som redan gäller, skulle medföra några särskilda

427

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

tillämpningssvårigheter för miljödomstolarna. Redan nu handlägger flertalet av miljödomstolarna också fastighetsmål och tillämpar de skilda processregler som gäller för de båda måltyperna. Utredningen kan därför inte se att det skulle medföra några särskilda svårigheter med handläggningsregler som i någon mån överensstämmer med förvaltningsprocesslagen, vars tillämpning i huvudsak fungerat väl.

Inom tingsrättsorganisationen kommer miljödomstolen att inta en särställning genom att en betydande del av verksamheten kommer att gälla överprövning av tämligen omfattande mål.

Inom det fastighetsrättsliga området är det i de överklagade målen inte bara parter utan i de flesta fall också andra sakägare eller berörda som för talan. Detta förhållande föranleder regler som andra domstolar inte behöver i fråga om kommunikation av handlingar, kallelser till förhandlingar, delgivning av beslut m.m. Detta gäller givetvis också miljömålen och PBL-målen.

Genom framför allt bestämmelserna i lagen om domstolar i fastighetsmål, 16 kap. fastighetsbildningslagen samt vissa bestäm- melser i 21 och 22 kap. miljöbalken finns det för de mål som miljö- domstolarna ska handlägga i betydande omfattning redan en särskild processlagstiftning. När PBL-målen flyttas över från förvaltningsdomstolarna tillkommer en målkategori av likartad beskaffenhet.

Miljödomstolarna ska organisatoriskt tillhöra tingsrätterna. Detta ifrågasätts av några av de remissinstanser som yttrat sig över utredningens två första delbetänkanden. Det ligger dock utanför utredningens uppdrag att förslå att miljödomstolarna ska vara självständiga specialdomstolar eller tillhöra förvaltningsdom- stolarna. För såväl Marknadsdomstolen som Arbetsdomstolen finns det särskilda rättegångsregler. Eftersom dessa domstolar är specialdomstolar är förhållandena kanske inte helt jämförbara. Likväl bör rättegångsreglerna för miljödomstolarna sammanföras till en särskild lag. Frågan blir då vilka frågor som bör regleras i lagen. Med hänsyn till att de överklagade målen ska handläggas inom tingsrättsorganisationen är det naturligt att hänvisa till sådana bestämmelser i rättegångsbalken som kan tillämpas vid hand- läggningen av ifrågavarande mål.

En lag om miljödomstolar bör innehålla de regler som ska gälla för handläggningen av de mål som överklagas till miljödomstolen. Vidare bör i så stor utsträckning som möjligt de särskilda hand- läggningsregler som nu finns i lagen om domstolar i fastighetsmål,

428

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

fastighetsbildningslagen och miljöbalken föras in i den nya lagen. Resultatet bör bli en lag som är anpassad för de nya domstolarnas verksamhet, på samma sätt som lagen om domstolar i fastighetsmål på sin tid utfärdades för att passa för de då inrättade fastighets- domstolarna. En fördel med detta är att domarna i miljödom- stolarna i alla mål kan tillämpa rättegångsbalken med undantag för de regler som behövs på grund av de överklagade målens förvaltningsrättsliga karaktär. Denna systematik överensstämmer som nyss sagts med vad som redan gäller enligt lagen om domstolar i fastighetsmål och 16 kap. fastighetsbildningslagen.

De särskilda bestämmelserna för handläggningen av mål i lagen om miljödomstolar bör när det är lämpligt utformas med motsvarande regler i förvaltningsprocesslagen som förebild eftersom dessa regler sägs vara i huvudsak välfungerande i miljödomstolarnas verksamhet. I 16 kap. fastighetsbildningslagen finns det förfaranderegler som är mer detaljerade än vissa av de regler som bör tas in i lagen om miljödomstolar från förvaltningsprocesslagen. Givetvis bör det även i fortsättningen finnas regler som tillgodoser de speciella förhållanden som i vissa fall finns i fastighetsbildningsmålen. I övrigt är de mer allmänt hållna regler som förslås ingå i lagen om miljödomstolar lämpliga att tillämpa även i fastighetsbildningsmål.

Lagen bör innehålla regler om hur mål inleds och om domstolarnas inbördes behörighet. Regler om förfarandet bör omfatta skriftväxling och annan kommunikation med parter, sakägare och myndigheter. Principiella regler om domstolarnas utredningsskyldighet bör också ingå. Lagen bör också innehålla föreskrifter om hur ett mål avgörs, däribland regler om sammanträden och annat muntligt förfarande. Vidare behövs regler om förfarandet i högre rätt, inklusive regler om prejudikat- bildningen.

I miljöbalken, fastighetsbildningslagen, expropriationslagen och flera andra lagar med regler om fastighetsmål finns särskilda regler om rättegångskostnader. Dessa bestämmelser är utformade med hänsyn tagen till vissa särskilda förhållanden som är speciella för de olika måltyperna. Det vore ägnat att komplicera lagstiftningen att föra in dessa bestämmelser i lagen om miljödomstolar. Bestämmelser om rättegångskostnader bör därför även i fortsättningen finnas kvar i de olika speciallagarna.

Det finns inte behov av att föra in beteckningar för de olika måltyperna, såsom fastighetsmål etc., i lagen.

429

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

Sammanfattningsvis leder utredningens överväganden till slut- satsen att en särskild reglering bör finnas för processen i de mål som gäller PBL, miljöbalken, fastighetsbildningslagen och an- gränsande lagstiftning.

9.2.2Lagens tillämpningsområde

Utredningens förslag: Lagen ska tillämpas av de nuvarande miljödomstolarna i de mål som hittills har handlagts av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna samt i överklagade mål enligt PBL.

Inledningsvis bör framgå att lagen gäller alla mål och ärenden i miljödomstolen och Miljööverdomstolen samt sådan handläggning i Högsta domstolen som föreskrivs i lagen. En given utgångspunkt för utredningens överväganden är att miljödomstolen även i fortsättningen ska ingå i tingsrättsorganisationen. Liksom hittills bör det överlåtas åt regeringen att bestämma vid vilka tingsrätter det ska finnas miljödomstol. Utredningen har i det andra delbetänkandet föreslagit att det ska finnas miljödomstol vid tingsrätterna i Umeå, Östersund, Nacka, Vänersborg och Växjö samt att miljödomstolarnas domkretsar ska överensstämma med indelningen av landet i vattendistrikt. Det har inte framkommit anledning för utredningen att ändra detta ställningstagande. I fortsättningen kommer miljödomstolarna huvudsakligen att handlägga mål enligt miljöbalken, PBL och fastighetsbildnings- lagen. Detta bör lämpligen framgå av lagtexten. Eftersom ersättningsreglerna i expropriationslagen är av stor betydelse i de mål som inleds genom att talan väcks i domstolarna bör det direkt av lagtexten framgå att även den lagen ska tillämpas av domstolarna. Liksom lagen om domstolar i fastighetsmål bör dock den nya lagen inte innehålla någon uppräkning av de lagar som omfattas av lagens tillämpningsområde. Detta bör i stället framgå genom hänvisningar i de olika lagarna. Av lagtexten bör det också framgå att ett mål kan inledas genom ett överklagande eller genom att talan väcks direkt vid domstolen.

Enligt 1 § lagen om domstolar i fastighetsmål gäller bestäm- melserna i den lagen i den mån annat inte följer av annan lag eller författning. Vidare finns i 1 § i nämnda lag ett bemyndigande för

430

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

regeringen att föreskriva vid vilka tingsrätter det ska finnas fastighetsdomstolar. Miljödomstolarna tillämpar f.n. i huvudsak inte någon annan lagstiftning än miljöbalken och LSV. I balken finns inte heller någon föreskrift om att miljödomstolen tillämpar andra lagar än balken, rättegångsbalken och i överklagade mål förvaltningsprocesslagen. Uttrycket ”annan författning” har funnits i lagen om domstolar i fastighetsmål sedan den lagens tillkomst. Detta skedde när 1809 års regeringsform fortfarande var grundlag. Uttrycket författning kan enligt nutida språkbruk avse både en lag och en av regeringen med riksdagens bemyndigande utfärdad förordning. Om domstolarnas rättskipningsuppgifter ska dock enligt 11 kap. 4 § regeringsformen meddelas föreskrifter i lag. Uttrycket författning bör därför inte finnas i detta sammanhang.

9.2.3Domstolarnas namn

Utredningens förslag: Utredningen föreslår att domstolarna ska benämnas miljödomstolar och Miljööverdomstolen.

Det förhållandet att domstolarnas ansvarsområde blir betydligt mer omfångsrikt genom att målen enligt PBL och fastighetsbildnings- lagen tillkommer, förutsätter enligt direktiven ett nytt namn på miljödomstolarna för att tydliggöra att domstolarna ska få uppgiften att överpröva både miljöbalks- och PBL-ärenden. En eventuell organisatorisk samordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna förstärker enligt direktiven ytterligare behovet av nya namn på domstolarna. Utredarens uttryckliga uppdrag är dock begränsat till att överväga och alltså inte under alla förhållanden föreslå nya namn på miljödomstolarna och Miljööverdomstolen.

I prop. 2006/97:98 s. 9 erinras om att PBL-kommittén föreslog att domstolarna skulle kallas plan- och miljödomstolar resp. Plan- och miljööverdomstolen. Som framgår av avsnitt 8.1.4 var det på sin tid på tal att fastighetsmålen skulle handläggas av hovrätterna som vid fullgörandet av denna uppgift skulle kallas jorddomstolar.

I utredningens expertgrupp har som alternativ till miljödomstol föreslagits fastighetsdomstol samt mark- och miljödomstol. Ett annat förslag i gruppen är att domstolarna inte ska ha någon särskild beteckning. I en särskild förordning skulle i stället anges

431

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

vilka tingsrätter som har de särskilda uppgifter som anges i de aktuella lagarna.

Den nuvarande lagstiftningstekniken att ge domstolarna en särskild benämning anknyter på ett enkelt sätt till att vissa mål ska avgöras av en tingsrätt i en särskild sammansättning. Hänvis- ningarna i anknytande lagar blir otvetydiga. Från allmänhetens synpunkt blir domstolsorganisationen lätt att förstå. Detta gäller särskilt då miljödomstolar eller motsvarande bara kommer att finnas vid ett fåtal tingsrätter. Mot detta kan möjligen invändas att flera beteckningar för särskilda funktioner inom en tingsrätt på senare tid har utmönstrats. Exempel på detta är att vid tingsrätterna numera, av skilda skäl, inte finns konkursdomare eller inskrivnings- domare och inskrivningsmyndighet. Anknytningen till annan lagstiftning är dock inte av sådan omfattning enligt dessa lagar att jämförelsen är relevant. Övervägande skäl talar för att de ifrågavarande domstolarna även fortsättningsvis har en särskiljande beteckning.

Förledet ”miljö” diskuterades redan i inledningen av arbetet med en miljöbalk. Det var då fråga om namnet på lagen. Att inrätta särskilda domstolar var inte aktuellt. I stället planerades att sammanfoga olika lagar, såsom naturvårdslagen (1964:822), miljö- skyddslagen (1969:387), hälsoskyddslagen (1982:1080), lagen (1985:426) om kemiska produkter och lagen (1987:12) om hus- hållning med naturresurser m.m. I propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90) slog regeringen fast att alla lagar som avser att bevara, skydda och förbättra tillståndet i miljön, att garantera medborgarna rätten till en ren och hälsosam miljö och att säker- ställa ett hänsynsfullt tillvaratagande av naturresurserna skulle samlas i en miljöbalk (a. prop. s. 58). Under de därpå följande förarbetena som ledde fram till dagens miljöbalk och miljö- domstolar synes förledet ”miljö” inte ha varit ifrågasatt.1 Även PBL har sakligt sett ansetts passa in i en samlad miljölagstiftning men har närmast av utrymmesskäl lämnats utanför balken (se bl.a. Miljöbalken; SOU 1996:103 s. 218). Som framgår av utredningens betänkande Prövning av vindkraft (SOU 2008:86 s. 178) innehåller den danska planlagstiftningen såväl miljöskydds- som naturvårds- regler. Detsamma är förhållandet i Finland och Norge. Vid arbetet med den slutliga propositionen med förslag till miljöbalk synes

1 Se tilläggsdirektiv (dir. 1991:54 s. 4) till kommittén om översyn av miljöskyddslag- stiftningen (ME 1989:04), betänkandet Miljöbalk (SOU 1993:27 s. 165) och tilläggsdirektiv om nytt förslag till miljöbalk (dir. 1994:134 s. 3).

432

SOU 2009:10

Principer för processregler för samorganiserade…

förledet ”miljö-” snarast ha betraktats som en självklarhet, såväl när det gäller namnet på balken som på domstolarna (se prop. 1997/98:45 del 1 s. 154 ff. och 456 ff.)

I PBL-kommitténs slutbetänkande Får jag lov? Om planering och byggande (SOU 2005:77) presenterades några namnförslag:

miljö- och samhällsbyggnadsdomstolar

mark- och miljödomstolar

plan- och miljödomstolar

fastighetsdomstolar

Kommittén föreslog motsvarande namnändring för domstolen i andra instans. Som nyss nämnts förordade kommittén benäm- ningen plan- och miljödomstolar. Kommitténs tanke var att det kunde finnas anledning att byta namn för att få acceptans för reformen med en ny instansordning för mål enligt PBL och för att synliggöra att det är en vidare kompetens och prövning som kan förväntas vid domstolarna.

Beteckningen miljö- och samhällsbyggnadsdomstolar motsvarar den beteckning som det nuvarande Miljödepartementet hade när PBL-kommittén lade fram sitt slutbetänkande. Då liksom nu hade departementet ansvaret för såväl miljöbalken som PBL. Efter- strävas en namnmässig samordning med det ansvariga departe- mentet ligger det således nära till hands att behålla nuvarande benämning på domstolarna. Till de myndigheter som lyder under Miljödepartementet hör såväl Lantmäteriet som Boverket. De sakfrågor som de nya domstolarna ska hantera ligger på det politiska planet huvudsakligen inom departementets ansvars- område. Miljö- och samhällsbyggnadsdomstol är dessutom en alltför lång och krånglig benämning. Med två eller flera förled till ordet domstol blir det också svårt att konstruera en språkligt sett logisk benämning på överinstansen, t.ex. kan det ifrågasättas om inte överklaganden av avgöranden av en miljö- och markdomstol borde göras till en miljööver- och marköverdomstol. Såväl med tanke på de många hänvisningar i lagtexter som blir aktuella som med hänsyn till behovet av en beteckning som är lätt ihågkomlig och hanterlig i den vardagliga användningen bör eftersträvas att benämningen är så kort och allmänt tillgänglig som möjligt. Av dessa skäl är prefixen ”mark-” och ”plan-” framför ”miljödomstol” inte så tilltalande. Förledet ”mark-” är tämligen intetsägande och tillför inte så mycket av upplysning om att en vidare kompetens

433

Principer för processregler för samorganiserade…

SOU 2009:10

och prövning kan förväntas vid domstolarna. Ordet mark är vidare en synonym till jord och kan leda till missuppfattningen att domstolarna även handlägger sådana tvister enligt jordabalken som avgörs av de vanliga tingsrätterna. Avsikten bakom förslaget plan- och miljödomstol torde vara att leda tanken till de nya domstolarnas handläggning av PBL-mål. Ett problem med det förslaget är att det inte fångar upp de i särklass vanligaste målen enligt PBL, nämligen de som gäller bygglov. Dessutom finns för substantivet ”plan” ett antal synonymer med såväl konkret som abstrakt betydelse och torde därför inte vara särskilt upplysande för allmänheten.

Det namn som eventuellt skulle kunna komma i fråga som ett alternativ till miljödomstolar är fastighetsdomstolar. Förledet fastighet vore dock inte heltäckande. Som framgår av avsnitt 8.1.5 finns det åtskilliga tvister av fastighetsrättslig karaktär som inte kommer att prövas av de nu aktuella domstolarna. Vidare har ordet fastighet en ganska snäv betydelse och tar bara sikte på hur jorden är indelad genom fastighetsbildning. De nya domstolarna kommer att pröva många frågor, där fastighetsbegreppet som sådant inte har någon större betydelse. Det kan t.ex. vara miljöfarlig verksamhet eller kemikaliekontroll.

Benämningen Miljödepartement, miljöbalk och miljödomstol är vid det här laget väl inarbetade och täcker på ett adekvat sätt de politiska, lagstiftningsmässiga och judiciella frågor som avses. Av de namn som det är rimligt att överväga ligger därför den nuvarande benämningen miljödomstol och miljööverdomstol närmast till hands att föreslå även för de delvis nya domstolarna.

434

10 Sammansättningsregler

10.1Gällande ordning

Miljödomstolarna och Miljööverdomstolen

Utredningen har i avsnitt 3.1.1 i samband med redogörelsen för den nuvarande prövningsorganisationen beskrivit miljödomstolar- nas sammansättning.

Bestämmelserna om Miljööverdomstolens sammansättning finns i 20 kap. 11 § miljöbalken. Förutom lagfarna domare ska det finnas miljöråd. Dessa ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Enligt förslag i utred- ningens första delbetänkande En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) ska även Miljööverdomstolens miljöråd besitta utbildning och erfarenhet i fråga om sådana sakfrågor som domstolen prövar. Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre ska vara lagfarna. Vid behandlingen av frågor om prövningstillstånd ska Miljööver- domstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna domarna. Vid alla andra typer av prövning ska Miljööverdomstolen bestå av minst fyra ledamöter. Det gäller såväl vid prövning av själva saken som vid ställnings- tagande till yrkande om avvisning, inhibition och avskrivning på grund av återkallelse. Fler än fem ledamöter får inte delta.

Fastighetsdomstolarna

Bestämmelser om fastighetsdomstolens sammansättning finns i lagen om domstolar i fastighetsmål. Fastighetsdomstolen består av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare en teknisk ledamot ingå i domstolen. I mål eller ärende

435

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

angående arrende eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Teknisk ledamot får efter ordförandens bestämmande ingå i dom- stolen i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfarna ledamöter utökas med en. Detsamma gäller i fråga om antalet nämndemän. En av de lagfarna ledamöterna ska vara ordförande i fastighetsdomstolen. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot ska vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Teknisk ledamot ska ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden. Om det sedan huvud- förhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller, om två tekniska ledamöter deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

När mål enligt särskilda bestämmelser efter prövning av själva saken avgörs utan huvudförhandling är fastighetsdomstolen dom- för utan nämndemännen. I fastighetsbildningsmål är domstolen i dessa fall domför med en lagfaren ledamot när enighet om utgången i målet föreligger mellan klaganden samt övriga sakägare och företrädare för allmänt intresse som hörts över överklagandet, eller det med hänsyn till målets beskaffenhet är tillräckligt att det avgörs av en lagfaren ledamot och parterna samtycker till det. I övrigt är fastighetsdomstol domför med en lagfaren ledamot vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvud- förhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken.

Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer utser ordföranden samt utnämner eller förordnar teknisk ledamot i fastighetsdomstol. Nämndeman i fastighetsdomstol utses genom val. Regeringen eller myndighet, som regeringen bestämmer, fast- ställer för varje län det antal nämndemän som ska utses. Val av nämndeman i fastighetsdomstol förrättas av landstingsfullmäktige. Nämndeman i fastighetsdomstol ska vara folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till fastighetsdomstolen. Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastighetsdomstolens ordförande. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av domkretsen till vilken målet närmast har anknytning.

436

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

En hovrätt är domför med tre lagfarna domare. I mål som över- klagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna domare delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Med vissa undantag ska enligt 13 § lagen om domstolar i fastighetsmål en teknisk ledamot ingå i hovrätten i fastighetsmål, såvida inte hovrätten finner att medverkan av sådan ledamot uppenbart inte är behövlig. Om särskilda skäl föreligger kan två tekniska ledamöter ingå i hovrätten.

10.1.1Överväganden och förslag i delbetänkandet SOU 2007:111

Utredningen anförde i det första delbetänkandet bl.a. följande.

Miljöråden

Det har inte krävts någon särskild erfarenhet av länsrätternas nämndemän när de deltagit i handläggningen av PBL-mål. Nämndemän förekommer överhuvudtaget inte i miljödomstolarna. Enligt utredningens direktiv är det inte heller aktuellt att i detta sammanhang överväga att nämndemän deltar i miljödomstolarna. Det är enligt utredningens mening uppenbart att PBL-mål kan vara av sådan beskaffenhet att de bör kunna avgöras av fullsutten miljödomstol, dvs. förutom med en lagfaren domare också med deltagande av ett miljöråd och två sakkunniga. Miljöråden har en viktig funktion då de enligt gällande lag alltid ska medverka i miljödomstolens beslut. Frågan om miljörådens kompetens berör- des bara kortfattat under förarbetena till miljöbalken. Miljöråden ska ha naturvetenskaplig eller teknisk utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. Vattenfrågor är då att anse som miljöfrågor. Det sägs också att miljödomstolarna avses få i princip samma sammansätt- ning som Koncessionsnämnden för miljöskydd (prop. 1997/98:45 del 1 s. 460). Det är därför ganska tydligt att miljörådens kompe- tens i första hand ska användas för att möta de krav som ställs vid prövning av mål och ärenden om miljöfarlig verksamhet som var området för koncessionsnämndens verksamhet. Redan enligt nu- varande ordning omfattar emellertid miljödomstolarnas prövning ett betydligt bredare fält. Det kan gälla skydd av områden, särskilda bestämmelser om skydd för djur- och växtarter, hälsoskydd,

437

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

förorenade områden, jordbruk och annan verksamhet, kemiska produkter och biokemiska organismer samt avfall och producent- ansvar. Till detta kommer nu PBL-målen. Visserligen får en tingsrätt enligt 41 § fjärde stycket förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion för ett särskilt mål eller ärende förordna ett fastighetsråd att tjänstgöra som miljöråd eller ett miljöråd att tjänstgöra som fastighetsråd. Härvid bör emellertid då först beaktas att möjligheten att förordna fastighetsråd att tjänstgöra som miljö- råd begränsas av att varken Östersunds tingsrätt eller Umeå tingsrätt har ett fast placerat fastighetsråd och att de fastighetsråd som är fast placerade vid de andra tingsrätterna som har miljö- domstol tjänstgör vid flera andra domstolar än den där de har sin fasta placering. Enligt PBL-kommittén (SOU 2005:77 s. 931 f.) kommer det ofta att vara en annan typ av kompetens än den som miljöråden har som efterfrågas i PBL-ärendena, exempelvis sådan kompetens som arkitekter, byggnadsantikvarier och lantmätare har avseende samhällsplanering, byggteknik, strukturfrågor eller genomförandefrågor. För att tydliggöra den breddade kompetens som alltså framstår som önskvärd i fråga om miljöråden bör bestämmelsen om vilken erfarenhet ett miljöråd ska ha ändras så att det klart framgår att erfarenheten kan gälla inte bara miljöfrågor utan även övriga typer av frågor som det ankommer på en miljödomstol att pröva. På sikt bör miljöråden vid en miljödomstol tillsammans ha en kompetens som i fråga om sakkunskap täcker alla de frågor som domstolen har att pröva. Motsvarande bör gälla för Miljööverdomstolen.

De sakkunniga ledamöterna

I miljödomstolens sammansättning ingår två ledamöter utan anställning vid domstolen men med sakkunskap och erfarenhet från särskilda verksamhetsfält om de frågor som miljödomstolen ska pröva handlar om. Vid tillkomsten av miljöbalken framstod det enligt föredragande departementschefen (prop. 1997/98:45 del 1 s. 460) som naturligt att ha en ledamot med erfarenhet från Naturvårdsverkets verksamhetsområde. När nu miljödomstolens prövning också ska omfatta PBL-mål är det på samma sätt naturligt att i sådana mål en sakkunnig med erfarenhet från Boverkets verksamhetsområde deltar vid prövningen.

438

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

Ensamdomarbehörighet

Regeln om att det alltid ska delta ett miljöråd vid handläggning i miljödomstol härrör från Koncessionsnämndens verksamhet. Den som var ordförande i Koncessionsnämnden behövde inte vara ordinarie domare. Ändå gällde enligt 11 § miljöskyddslagen att nämnden kunde bestå av ordföranden ensam vid förberedande åtgärd, vid prövning av fråga om avvisning av ansökan, vid avskrivning av ärende samt vid handläggning av överklagande av nämndens beslut. För en ordinarie lagfaren domare måste det allmänt sett anses vara en egendomlig ordning att inte ensam få råda i sådana enkla frågor. Överklagade PBL-mål kommer i stor utsträckning att röra rent rättsliga frågor. Det finns utrymme för att avgöra ett stort antal av PBL-målen som rör sådana frågor med en ensam lagfaren domare i rätten. Dessutom är det svårt att förklara varför en domare i miljödomstol inte ensam skulle få t.ex. skriva av ett PBL-mål efter återkallelse när domare i länsrätt har sådana möjligheter. Det kan anmärkas att även i fastighets- domstolarna är förutsättningarna för en domare att ensam fatta beslut snävare än vad som gäller enligt rättegångsbalken och lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Med hänsyn till att många frågor är av samma beskaffenhet som de som förekommer i länsrättsmål och i tingsrättsmål i allmänhet kommer ensamdomar- behörigheten i miljödomstolarna att bli en av de frågor som utredningen tar upp i ett kommande delbetänkande om pro- cessuella frågor. En tanke med den nya instansordningen är att tillskapa mer specialiserade enheter. Dessutom är det fråga om så många mål att det även från ekonomisk synpunkt är befogat att när det gäller PBL-målen införa ensamdomarkompetens. Utredningen föreslår därför att en sådan regel införs med bestämmelserna i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som förebild.

Miljödomstolens sammansättning

Eftersom det finns olika bestämmelser om miljödomstolens sammansättning i överklagade mål beroende på om det rör sig om en tillståndsfråga eller någon annan angelägenhet är det svårt att med de nuvarande reglerna åstadkomma den av PBL-kommittén eftersträvade samordningen mellan mål enligt PBL och mål enligt miljöbalken. Det kan för övrigt ifrågasättas om det finns något

439

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

praktiskt behov av gemensamma sammansättningsregler i den typ av massärenden som kommittén nämner. Många sådana mål torde kunna avgöras av en domare ensam om de gäller PBL. Något praktiskt problem kan det knappast vara att engagera miljöråd i denna typ av mål eftersom miljöråden inte alls i den utsträckning som fastighetsråden gör delar sin tid mellan flera domstolar. De PBL-mål som inte avgörs av en domare ensam torde i betydande omfattning komma att avgöras efter muntlig förhandling i samband med syn. De alternativ som finns och som är förenliga med miljöbalkens sammansättningsregler är att domstolen antingen består av en domare och ett miljöråd eller av domare, miljöråd och två sakkunniga ledamöter. I många fall torde det vara tillräckligt att miljödomstolen består av en lagfaren domare och ett miljöråd som har en sådan kompetens som är lämplig vid prövning av PBL-mål. Vi föreslår därför att denna sammansättning ska vara huvudregeln vid prövning av PBL-målen. Eftersom miljöråden vid en miljödomstol, i samband med den nu föreslagna hanteringen av mål enligt PBL, kommer att behöva representera flera mer eller mindre skilda kompetensområden är det lämpligt att det miljöråd vars kompetens och erfarenhet som lämpar sig bäst med hänsyn till målets beskaffenhet ingår i domstolens sammansättning i ett enskilt mål. Såväl miljödomstolarna som länsrätterna kan ha en förstärkt sammansättning i större mål. Vi anser att denna möjlighet bör finnas också när PBL-mål avgörs av miljödomstolarna. I sådana mål bör den ene sakkunnige ledamoten ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Boverket. Eftersom PBL-målen inte är att anse som tillståndsfrågor föranleder det nu anförda inga ändringar av de sammansättningsregler som redan finns i 20 kap. 5 § andra stycket miljöbalken.

10.1.2Remissyttranden över delbetänkandet SOU 2007:111

Flertalet remissinstanser har inte gjort några invändningar mot utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Stockholms län uttalar sig om miljörådens kompetens enligt följande. Länsstyrelsen finner anledning att betona betydelsen av att de nuvarande miljöråden erbjuds möjligheter till utbildning och att det vid utseendet av nya miljöråd strävas efter att dessa har sådan utbildning och erfarenhet som krävs vid bedömningen av överklagade ärenden enligt PBL. Enligt

440

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

länsstyrelsens mening är det av stor vikt att miljöråden besitter den gestaltnings- och planeringskompetens som krävs vid bedömning av PBL-frågor avseende bl.a. byggnaders utformning och åtgärders påverkan på stads- och landskapsbild. Det är väsentligt att miljöråden har utbildning i och erfarenhet av byggnadstekniska frågor och samhällsplanering.

Även Länsstyrelsen i Östergötlands län har tagit upp frågan om miljörådens kompetens. Länsstyrelsen bedömer att det är mycket viktigt att domstolarna tillförs sådana resurser och utbildnings- insatser att den kompetens som är nödvändig för att döma i PBL-mål erhålls. Det är då viktigt att bygga upp en god juristkompetens inom PBL-området. Det bör emellertid enligt länsstyrelsen poängteras att bedömningarna enligt PBL ofta även kräver arkitektonisk och byggnadsteknisk kompetens.

10.2Överväganden och förslag

Utredningens förslag: De nya miljödomstolarna ska vid av- görandet av ett mål bestå av två ledamöter. Vid huvud- förhandlingar och vid avgörande i sak av tillståndsfrågor enligt miljöbalken ska emellertid fyra ledamöter delta. Dock bör motsvarande ensamdomarbehörighet som har gällt för läns- rätterna vid handläggning av PBL-mål, gälla även vid handlägg- ning av andra måltyper. Förslaget innebär att nämndemän inte ska delta vid handläggningen av sådana mål som övertas från fastighetsdomstolarna och länsrätterna. Vidare införs en regel som gör det möjligt att fortsätta handläggningen av ett mål även om en ledamot får förhinder att delta. Benämningarna miljöråd och fastighetsråd byts ut mot benämningen teknisk ledamot. De sakkunniga ledamöterna ska i fortsättningen kallas särskilda ledamöter.

10.2.1Allmänna utgångspunkter

De hittillsvarande reglerna om miljödomstolarnas sammansättning överensstämmer med vad som gällde för Koncessionsnämnden för miljöskydd på miljöskyddslagens tid. Kravet på sakkunskap för de sakkunniga ledamöterna är inte på samma sätt som när det gäller de nuvarande miljöråden och fastighetsråden inriktat på teknisk

441

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

ämneskunskap. Det är här i stället fråga om en erfarenhet i vidare bemärkelse där även t.ex. en långvarig erfarenhet i en relevant administrativ befattning kan utgöra en värdefull tillgång.

För flertalet av de mål som kommer att avgöras i de nya miljö- domstolarna enligt miljöbalken, PBL och fastighetsbildningslagen kommer den tekniska sakkunskapen även i framtiden att vara en nödvändig del av domstolens kompetens.

Sammansättningen av miljödomstolarna har när det gäller de tekniska ledamöterna styrts av den kompetens som har behövts i mål om miljöfarlig verksamhet. Således har som nyss nämnts reglerna i miljöskyddslagen om Koncessionsnämnden för miljö- skydd använts som förebild vid tillskapandet av miljödomstolarnas sammansättningsregler.

Vissa av de mål som inleds genom att talan väcks i miljö- domstolen har tidigare handlagts av fastighetsdomstolarna enligt huvudregeln för dessa domstolars sammansättning. Det gäller dels mål som omfattades av 1986 års miljöskadelag, dels mål om enskilt anspråk, förbud eller försiktighetsmått enligt 1969 års miljöskydds- lag. En av anledningarna till att fastighetsdomstolarna inrättades var ju som tidigare nämnts behovet av en domstol för handläggning av de civilrättsliga frågorna enligt miljöskyddslagen. När det gäller miljöskademålen finns det också en möjlighet att sådana mål handläggs av en vanlig tingsrätt. Det kan således hända att en skada enligt 32 kap. 3 eller 4 §§ miljöbalken orsakats genom brott. I så fall kan enligt 22 kap. 2 § rättegångsbalken skadeståndsfrågan handläggas i brottmålet. Om en sådan skadeståndsfråga också avgörs i brottmålet består tingsrätten av en juristdomare och tre nämndemän. Tingsrätten får dock enligt 22 kap. 5 § rättegångs- balken i stället handlägga skadeståndsfrågan enligt reglerna för tvistemål. Då kan rätten bestå av antingen en eller tre juristdomare. Detta torde gälla även om brottmålet handläggs vid en av de tingsrätter som f.n. har miljödomstolar.

Genomförandet av den nya instansordningen kommer att med- föra en väsentligt förändrad målstruktur i miljödomstolarna. När ansökningsmålen försvinner renodlas domstolarnas uppgifter. Rollen som överprövande instans medför att avgörandena träffas mot bakgrund av den prövning som skett i första instans. Kraven på teknisk sakkunskap kvarstår men utredningsansvaret blir mindre omfattande.

442

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

Inriktningen mot överklagade mål gör det också möjligt att i större utsträckning överlåta ansvaret för förberedande åtgärder till beredningspersonal som har såväl juridisk som teknisk utbildning.

Utgångspunkten för domstolarnas sammansättning bör vara att reglerna ska vara flexibla och medge att målen handläggs och avgörs med den sammansättning som i varje fall är den lämpliga.

Enligt dagens lagstiftning ska miljödomstolen bestå av en jurist- domare, ett miljöråd och två sakkunniga ledamöter i stämningsmål och i ansökningsmål. I andra överklagade mål än sådana som gäller tillståndsansökan samt i vissa andra mål är domstolen domför med en juristdomare och ett miljöråd. Miljödomstolen kan också ha en förstärkt sammansättning. En redogörelse för dessa samman- sättningsregler finns i avsnitt 3.1.1.

10.2.2Nämndemäns medverkan

Till skillnad mot vad som vad som gäller för miljödomstolarna krävs enligt huvudregeln deltagande av två juristdomare vid fastighetsdomstolens avgöranden. Detta gäller även i de fall då en eller flera ledamöter enligt 9 § lagen om domstolar i fastighetsmål gjort en undersökning på platsen.

En annan skillnad är att nämndemän deltar i fastighets- domstolarnas avgöranden. Utredningen har i avsnitt 8.1.4 redogjort för de sammansättningsregler som gäller för fastighetsmålen. Som framgår av redogörelsen har nämndemän sedan länge medverkat i sådana mål. En viktig anledning till nämndemännens medverkan i fastighetsmålen framgår av 8 § lagen om domstolar i fastighetsmål. Till tjänstgöring i fastighetsdomstolen bör enligt den paragrafen kallas nämndemän från den del av domkretsen till vilken målet närmast har anknytning. Den lokala anknytningen och lokalkänne- domen har alltså haft stor betydelse. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 8 finns det också sedan länge en tradition som innebär att nämndemän deltar i rättegångar som gäller fastighetsbildning. När fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna samorganiseras blir domkretsarna för fastighetsmålen betydligt större än för närvaran- de. Därför får av naturliga skäl önskemålet om lokal anknytning träda tillbaka. Enligt utredningens förslag i det första delbetänkan- det ska nämndemän inte längre delta i mål enligt PBL. Detta ställningstagande har inte ifrågasatts vid utredningens samman- träden med expertgruppen och har inte i nämnvärd utsträckning

443

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

kritiserats under remissförfarandet. Nämndemän deltar inte heller i mål enligt miljöbalken. I förmögenhetsrättsliga civilmål om fast egendom som är den måltyp i tingsrätterna som närmast påminner om fastighetsmålen deltar inte heller nämndemän. Generellt sett kan det inte anses finnas större behov av nämndemän i fastighets- mål än i nu nämnda måltyper. För juristdomarnas del är nämnde- männens medverkan ovärderlig i sådana mål där muntlig bevisning ofta förekommer, främst brottmål. Den typen av bevisning är inte vanlig i de mål som ska prövas av miljödomstolen. Som ytterligare ett skäl för nämndemäns medverkan brukar anföras att det ger en offentlig insyn i domstolarnas verksamhet. Genom att förfarandet i stor utsträckning är skriftligt och handlingarna är offentliga är detta behov inte av samma art som i brottmål. Det är dessutom svårt att förstå varför insynsbehovet skulle vara större i ett fastighetsmål än i ett mål enligt miljöbalken. Enligt utredningens mening är det angeläget att reglerna i de nya domstolarna är så enhetliga som möjligt vad gäller sammansättning och handläggning. Utredningen har efter sammanträffanden med företrädare för fastighetsdomstolarna kommit till den uppfattningen att verksam- heten vid domstolarna inte skulle påverkas i negativ riktning om nämndemän inte deltar i den dömande verksamheten. Sammanfatt- ningsvis föreslås att nämndemän fortsättningsvis inte ska delta i handläggningen av fastighetsmål.

10.2.3Domstolarnas normala sammansättning

Det återstår att bedöma vilken sammansättning domstolen ska ha när ett mål avgörs. I sådana mål som enligt rättegångsbalkens regler avgörs efter huvudförhandling är det inga svårigheter att avgöra vilket skede under rättegången som här avses. Detta är inte lika självklart i mål som avgörs utan huvudförhandling, dvs. flertalet av de mål som miljödomstolarna kommer att handlägga i framtiden. Enligt förvaltningsprocesslagen omfattar uttrycket handläggning såväl förberedande åtgärder som måls avgörande. Reglerna i 17 § första stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar om förhinder som inträder sedan handläggningen påbörjats avser uppenbarligen inte förberedande åtgärder. Den aktuella frågan har inte behandlats överhuvudtaget i förarbetena till miljöbalken, som inte heller innehåller någon regel om vad som gäller när förhinder inträffar under handläggningen av ett överklagat mål. Inte heller

444

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

ärendelagen har någon regel om detta. Frågan har emellertid uppmärksammats i en lagkommentar till lagen om allmänna förvaltningsdomstolar och i förarbetena till den lagen.1 Detta får en särskild betydelse bl.a. när det införs regler om kompetens för en ensam lagfaren domare i fråga om vissa förberedande åtgärder. För domförhet med två nämndemän krävs enligt 17 § första stycket lagen om allmänna domstolar att förfall inträffar sedan hand- läggningen påbörjats. Med hänsyn till förvaltningsprocesslagens konstruktion kan man inte knyta rätten att fortsätta hand- läggningen till att huvudförhandling pågår när hindret inträffar utan till att förfallet inträffar under pågående handläggning. När det gäller tolkningen av detta begrepp anförs i författnings- kommentaren att en länsrätt arbetar på det sättet att nämnde- männen före ett sammanträde tillställs åtminstone ett förslag till domar i de mål som ska behandlas på sammanträdet och förutsätts vara pålästa när de kommer till sammanträdet. Det kan vara fråga om ett relativt stort antal mål som ska föredras vid sammanträdet. Vid ett sammanträde föredras målen ett och ett. Överläggning hålls och dom beslutas mål för mål. Den tolkning som ligger närmast till hands är enligt kommentaren att en ny handläggning påbörjas mål för mål vid sammanträdet. Det skulle betyda att, om en nämndeman insjuknar medan ett mål är under handläggning vid en länsrätts sammanträde, det målets handläggning kan avslutas utan henne eller honom. Något nytt mål kan inte påbörjas. Utan att tillkalla en ny nämndeman som ersättare kan länsrätten inte fortsätta sitt sammanträde. Motsvarande resonemang torde kunna föras när det gäller att avgöra när miljödomstolen ska anses domför. När det är fråga om avgörande efter en muntlig förhandling torde böra krävas att domstolen ska ha föreskriven sammansättning när förhandlingen inleds och behålla den sammansättningen när avgörandet beslutas.

Även i miljödomstolarnas verksamhet bör det finnas regler om att handläggningen av mål under vissa förutsättningar får fortsätta om förhinder inträffar för en ledamot sedan handläggningen påbörjats.

Oavsett domstolens sammansättning i övrigt bör det alltid krävas att en lagfaren domare deltar i en miljödomstols beslutsfattande, såväl när det gäller ett beslut under rättegången som när ett mål avgörs. Det kan nog finnas frågor som kan avgöras

1 Bertil Wennergren, Norstedts Juridik, rättsdatabasen Zeteo.

445

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

utan juristkompetens, t.ex. om inhämtande av viss utredning. Frånsett vissa förberedande åtgärder som kan delegeras till kanslipersonal, bör det, för att tveksamma situationer ska undvikas, ändå krävas att en juristdomare deltar i beslutsfattandet. Om mer än en ledamot deltar i ett avgörande bör dock minst en vara teknisk ledamot eller särskild ledamot.

Samtliga ledamöter i miljödomstolen måste förutsättas ha den kompetens som krävs för ett självständigt ställningstagande i sak i en fråga som är föremål för prövning. Den normala samman- sättningen i miljödomstolen är en juristdomare, en teknisk ledamot (miljöråd med fast anställning) samt två sakkunniga ledamöter. Länsrätten består av en domare och tre nämndemän. I fastighetsdomstolen ingår som huvudregel två juristdomare och en teknisk ledamot (fastighetsråd med fast anställning). När det gäller miljödomstolarna finns det olika undantagsregler om samman- sättning och domförhet. En redogörelse för de olika sammansätt- ningsmöjligheterna finns i avsnitt 3.1.1. När det gäller fastighets- domstolarna finns motsvarande redogörelse i avsnitt 10.1. Förslaget att nämndemän inte ska delta i fastighetsmålen förändrar väsentligt förutsättningarna för att skapa regler om domstolarnas sammansättning. En annan väsentlig förändring att beakta i det här sammanhanget är den ändrade instansordningen för miljömålen. Ansvarsområdet för miljödomstolarna blir dessutom när målen enligt PBL och fastighetsbildningslagen tillkommer betydligt utvidgat.

Som fast anställd personal i en miljödomstol bör det finnas kanslipersonal, juristdomare och tekniska ledamöter. Med hänsyn till den stora andelen överklagade mål finns det anledning att anta att många uppgifter av beredande karaktär kan utföras av personal som är anställd för just detta ändamål. Även tingsnotarier kan givetvis ha sådana uppgifter. Vid varje miljödomstol bör det liksom hittills finnas ett antal tekniska ledamöter. Dessa ledamöter samt de särskilda ledamöterna, se avsnitt 10.2.6, bör kunna tillföra domstolarna en sådan kompetens att det i varje mål finns en tillräcklig sakkunskap vid sidan av juristdomaren. Utredningen återkommer strax med synpunkter på rekryteringen av de sakkunniga ledamöterna.

Enligt gällande ordning består alltså miljödomstolen av fyra ledamöter, varav en juristdomare, ett miljöråd och två tekniska ledamöter. Flera undantag finns dock. I praktiken deltar fyra ledamöter i avgöranden i sak av tillståndsfrågor och vid huvud-

446

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

förhandling i stämningsmål. Om målen är av enkel beskaffenhet får domstolen bestå av ordföranden och ett miljöråd. I andra mål består miljödomstolen av ordförande och ett miljöråd.

Under utredningsarbetet har det föreslagits att domstolarna också fortsättningsvis ska vara domföra med en lagfaren domare och en teknisk ledamot. Denna sammansättningsform har kunnat användas vid handläggning som inte avsett avgörande av ett mål, vid förenklad huvudförhandling, i överklagade mål som inte avsett tillståndsfrågor samt i överklagade mål om tillståndsfrågor om saken varit av enkel beskaffenhet.

Som framgår av redogörelsen för den finländska lagstiftningen, bilaga 10, deltar tre ledamöter i Vasa förvaltningsdomstols avgöran- den. Om tre ledamöter deltar garanteras också sammantaget den kompetens som kan förväntas av en överinstans.

Flera av de domare från miljödomstolar som deltar som experter i utredningsarbetet har framhållit att den nuvarande möjligheten att avgöra ett mål med en juristdomare och ett miljöråd har fungerat väl. Eftersom erfarenheterna av de nuvarande sammansättnings- reglerna är goda anser utredningen därför att dessa regler bör läggas till grund även för de nya domstolarnas sammansättning. När en tillståndsfråga har avgjorts av en koncessionsnämnd med fyra ledamöter bör också fyra ledamöter ingå i domstolen. En miljödomstol bör därför bestå av fyra ledamöter vid avgörande i sak av tillståndsfrågor enligt miljöbalken samt vid huvudförhandling. Om sådana mål är av enkel beskaffenhet bör dock domstolen vara domför med två ledamöter.

I fråga om mål enligt PBL har utredningen i delbetänkandet SOU 2007:111 gjort bedömningen att det är tillräckligt att miljö- domstolen består av två ledamöter. Även i fastighetsbildningsmål torde det vara lämpligt att ett mål avgörs av en juristdomare och en tekniker. I andra överklagade mål enligt miljöbalken än sådana som gäller avgörande i sak av tillståndsfrågor brukar miljödomstolarna nästan undantagslöst bestå av en juristdomare och ett miljöråd. Förutom vid avgörande i sak av ansökningsmål enligt miljöbalken och vid avgörande efter huvudförhandling bör en miljödomstol därför vara domför med två ledamöter.

Om det behövs med hänsyn till ett måls omfattning eller svårighetsgrad bör ytterligare två ledamöter ingå i domstolen. Detta bör gälla oavsett om målet enligt huvudregeln ska avgöras av två eller av fyra ledamöter. När ansökningsmålen i fortsättningen ska handläggas av koncessionsnämnderna samt PBL-målen och

447

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

fastighetsmålen tillkommer blir det svårare att ange i vilka fall miljödomstolen bör ha en förstärkt sammansättning. När sakens beskaffenhet kräver bör dock fyra ledamöter ingå i domstolen. Det bör ankomma på domstolen att se till att det alltid ingår tillräcklig kompetens när miljödomstolen ska avgöra ett mål.

När flera än en domare ska avgöra ett mål bör som tidigare nämnts i regel en ledamot som inte är juristdomare medverka. Hur domstolen mer exakt ska vara sammansatt bör få bero på omständigheterna i det enskilda fallet. Det bör överlåtas åt miljödomstolen att avgöra denna fråga. I domstolarnas arbets- ordningar kan vid behov förordnas om sammansättningen i vissa måltyper. I tingsrättsinstruktionen bör det föras in regler om icke- ordinarie domares deltagande i miljödomstolarnas avgöranden.

I mål som är av rent civilrättslig karaktär kan det vara lämpligt att tre juristdomare och en tekniker deltar i avgörandet. I fastighetsbildningsmål kan det vara lämpligt att rätten består av en juristdomare och en teknisk ledamot. I vissa miljömål är det kanske lämpligt att rätten består av två juristdomare och två tekniska ledamöter. Kombinationsmöjligheterna är många. Klart är dock att det är bättre att frågan om den lämpliga sammansättningen av miljödomstolen i det enskilda fallet överlåts åt domstolen än att lagstiftaren har ambitionen att med generella regler söka åstad- komma en reglering som sedan i den praktiska vardagen kanske inte alltid håller måttet.

Liksom hittills bör det alltså vara möjligt att flera ledamöter än normalt deltar i ett avgörande när detta behövs i mål av osedvanlig omfattning. Antalet ledamöter som deltar i ett avgörande bör dock begränsas till sex. Miljödomstolarna bör när sammansättnings- frågor övervägs ha som utgångspunkt att varje avgörande ska få sådan bärkraft att principen om att tyngdpunkten i rättsskipningen ska ligga i den första domstolsinstansen kan upprätthållas.

Genom den nya endomarkompetensen, som behandlas i nästa avsnitt, och genom att det aldrig kan ställas krav på att två sakkunniga ledamöter ska anlitas bedömer utredningen att förslaget jämfört med dagens förhållanden leder till ett smidigare och mer lättarbetat system samtidigt som kravet på en rättssäker handläggning upprätthålls.

Ett problem som har fått särskild uppmärksamhet avser domförhetsreglerna för fastighetsdomstolarna. Det händer att en sådan undersökning som avses i 9 § lagen om domstolar i fastighetsmål utförs av en juristdomare och en teknisk ledamot.

448

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

Förutsättningar kan sedan föreligga att med stöd av 4 § lagen om domstolar i fastighetsmål avgöra målet utan nämndemäns deltagan- de. Enligt huvudregeln i 3 § lagen om domstolar i fastighetsmål om domförhet måste även i en sådan situation två juristdomare delta i avgörandet. Det är naturligtvis så att det huvudsakliga process- materialet i en situation som nu avses kan utgöras av de iakttagelser som gjorts vid undersökningen. Det kan ligga i parternas intresse att få målet avgjort så snart som möjligt efter det att en undersökning ägt rum. Det är rimligt att målet i en sådan situation får avgöras av den eller de ledamöter som har genomfört undersökningen om parterna samtycker.

Enligt 20 kap. 6 § miljöbalken och 5 § lagen om domstolar i fastighetsmål utser regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ordföranden och de tekniska ledamöterna i miljö- och fastighetsdomstolarna. Enligt utredningens bedömning behövs det, lika lite som när det gäller mål som handläggs enligt rättegångs- balken, något beslut av regeringen om vem som ska vara ordförande i miljödomstolen. I detta hänseende är i och för sig de regler som finns i tingsrättsinstruktionen och hovrättsinstruk- tionen tillräckliga. Dessa författningar är utfärdade med stöd av regeringens s.k. restkompetens. Med stöd av instruktionerna kan också regleras när domare som inte har en ordinarie tjänst i domstolen får delta i ett avgörande. I förtydligande syfte föreslås dock en regel av vilken följer att tingsrätten och Svea hovrätt utser de domare som ska döma i miljödomstolen resp. Miljööver- domstolen.

10.2.4Ensamdomarbehörighet m.m.

Redan i utredningens första delbetänkande lämnades, som nyss nämnts, förslag som syftar till en större flexibilitet genom ensamdomarbehörighet vid handläggningen av mål enligt PBL. Förebilden för förslaget var reglerna om sådan behörighet i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

Bestämmelser om en ensam lagfaren domares behörighet finns också i fastighetsbildningslagen. Med hänsyn till att det nu till- kommer mål enligt fastighetsbildningslagen finns det skäl att justera förslaget om ensamdomarbehörighet i det första del- betänkandet.

449

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

Som tidigare har nämnts kan man dela in de mål som kommer att handläggas av domstolarna i två kategorier, de som inleds genom att talan väcks i domstolen och de som inleds genom överklagande till domstolen. Den förstnämnda kategorin kommer enligt vad som gäller för tvistemål som huvudregel att avgöras efter huvudförhandling.

När det gäller mål som inleds genom att talan väcks vid domstolen framstår domförhetsregeln i 4 § andra stycket lagen om domstolar i fastighetsmål som ändamålsenlig. Enligt bestämmelsen är fastighetsdomstolen domför med en lagfaren ledamot vid hand- läggning som inte sker vid huvudförhandling och vid huvudför- handling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. I 42 kap. 18 § rättegångsbalken anges i vilka fall ett mål får avgöras utan huvudförhandling. Till skillnad mot vad som gäller enligt 1 kap. 3 c § rättegångsbalken bör det inte krävas särskilda skäl för att avgöra även frågor under rättegången med fullsutten rätt. I och med att huvudförhandlingskravet tas bort från fastighetsbildningsmålen blir en motsvarighet till bestämmelsen om ensamdomarbehörighet i 4 § första stycket lagen om domstolar i fastighetsmål, som främst avser mål enligt 16 kap. 8 § första stycket fastighetsbildningslagen, överflödig.

När det gäller ensamdomarbehörigheten i överklagade mål bör, i enlighet med förslaget i utredningens första delbetänkande, 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar tjäna som förebild. Flera av de fall som avses i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar gäller frågor utanför den lagstiftning som tillämpas av miljödom- stolarna och kommer därför inte i fråga i detta sammanhang. Under remissbehandlingen av utredningens första delbetänkande har det inte riktats någon kritik mot förslaget i det betänkandet om ensamdomarbehörighet. Utredningens fortsatta uppdrag föranleder dock vissa förtydliganden av förslaget. Ensamdomarbehörigheten bör för det första omfatta beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende. Vidare bör behörigheten avse beslut eller annan åtgärd som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Någon särskild föreskrift om att detta också innefattar förberedande åtgärder och förhör som begärts av annan domstol behövs inte. Slutligen bör ensamdomar- behörigheten gälla beslut om avvisning och avskrivning samt avgörande av andra mål av enkel beskaffenhet än sådana som avgörs efter huvudförhandling eller som gäller avgörande i sak av tillståndsfrågor. Den ensamdomarbehörighet som här åsyftas gäller

450

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

enklare överklagade mål där det inte behövs någon teknisk expertis. Från miljödomstolarnas nuvarande verksamhetsområde kan näm- nas strandskyddsdispenser, förelägganden av olika slag från till- synsmyndigheter, stängselgenombrott, djurhållning, miljösank- tionsavgifter, landstigningsförbud inom skyddade områden m.m. I delbetänkandet SOU 2007:111, s. 57 f. och s. 71, har utredningen gett exempel på när en ensam domare bör kunna avgöra PBL-mål av enkel beskaffenhet.

Vidare bör det liksom hittills vara möjligt för domstolen att, med hänsyn till vad som är lämpligt i det enskilda fallet, uppdra åt en eller flera ledamöter att göra en undersökning på platsen, se 22 kap. 13 § miljöbalken och 9 § lagen om domstolar i fastighets- mål.

10.2.5Tekniska ledamöter

Utredningen har tidigare redogjort för vad som gäller i fråga om de tekniska ledamöterna i miljödomstolarna och fastighetsdom- stolarna. I lagen om domstolar i fastighetsmål är det beteckningen teknisk ledamot som används. Normalt kallas dock de tekniska ledamöterna i fastighetsdomstolarna fastighetsråd. Den benäm- ningen används t.ex. i tingsrättsinstruktionen. I miljödomstolarna är benämningen miljöråd.

Utredningen utvecklade i delbetänkandet SOU 2007:111 syn- punkter på den kompetens i tekniskt avseende som behövs när miljödomstolarna tar över ansvaret för överklagade mål enligt PBL. I fråga om fastighetsmålen finns naturligtvis tillräcklig kompetens inom fastighetsdomstolarnas organisation. Fastighetsråden torde också ha kunskaper som är värdefulla vid handläggning av PBL- mål. Givetvis kan inte varje teknisk ledamot behärska hela det område som omfattas av en miljödomstols verksamhet. Det viktiga är att de tekniska ledamöterna sammantaget har en sådan kompe- tens. De tekniska ledamöterna ska ha sin huvudsakliga placering vid en angiven domstol men bör liksom hittills ha tjänstgörings- skyldighet vid samtliga miljödomstolar. Detta innebär garantier för att miljödomstolsorganisationen totalt sett har den sakkunniga kompetens som behövs för att handlägga målen. Utredningen återkommer i avsnittet om konsekvenser till det totala personal- behovet när det gäller tekniska ledamöter.

451

Sammansättningsregler SOU 2009:10

Med hänsyn till domstolarnas ändrade uppgifter bör benämningen i fortsättningen vara teknisk ledamot.

10.2.6Sakkunniga ledamöter

Liksom hittills bör de sakkunniga ledamöterna förordnas av nu- varande Domarnämnden. Benämningen bör dock vara särskilda ledamöter.

För närvarande förordnas de sakkunniga ledamöterna av Domarnämnden för treårsperioder.

Nuvarande period löper från och med den 1 januari 2008 till och med den 31 december 2010. I beslutet av dåvarande Tjänste- förslagsnämnden för domstolsväsendet indelades de sakkunniga i verksamhetsområden. Det är sakkunniga inom

Naturvårdsverkets ansvarsområde

området kommunal verksamhet

området industriell verksamhet

För varje miljödomstol finns ett antal sakkunniga förordnade inom vart och ett av dessa områden enligt följande uppställning.

Tabell 10.1

Sakkunnigförordnanden

 

 

 

 

 

 

 

 

SNV:s område

Kommunal

Industriell

Summa

 

 

verksamhet

verksamhet

 

Nacka

25

15

12

52

Växjö

21

12

10

43

Vänersborg

10

12

7

29

Östersund

7

7

10

24

Umeå

11

9

7

27

Summa

74

55

46

175

Enligt förordnandena ska de sakkunniga vara verksamma i miljödomstolarna med tillägget att de företrädesvis ska vara verksamma vid viss angiven miljödomstol. I princip förordnas inte personer som uppnått 70 år. Några undantag har dock medgetts. Sålunda förordnades nio personer för tiden till och med den 31 december 2009. För närvarande finns det alltså 184 sakkunniga ledamöter förordnade vid miljödomstolarna. Vidare förlängdes två

452

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

förordnanden för en kortare tid för att göra det möjligt att slutföra pågående mål.

Handläggningen inför beslutet med förordnanden inleddes den 9 augusti 2007 med en förfrågan till berörda domstolar med be- gäran om uppgifter om hur många sakkunniga inom respektive kompetensområde som domstolen behövde. Domstolarna fick också tillfälle att lämna synpunkter på lämpliga kandidater.

Sedan yttranden inkommit från domstolarna skickade nämnden den 17 oktober 2007 ut en lista med aktuella kandidater till Naturvårdsverket, SKL och Svenskt Näringsliv för remissyttrande. Miljööverdomstolen fick också tillfälle att yttra sig. Yttranden önskades senast den 20 november 2007. Då hade nämnden den 5 oktober 2007 gett de personer som hade löpande förordnande tillfälle att senast den 23 oktober 2007 lämna besked om de önskade fortsatt förordnande. Med reservation för felräkning skickades ca 170 sådana förfrågningar ut. Av de tillfrågade sakkunniga ledamöterna kom 80–90 in med besked att de önskade fortsatt förordnande. Drygt 80 personer nyrekryterades alltså. Dessa nyrekryteringar skedde på grundval av de inhämtade yttrandena. Yttrandena innehöll ganska kortfattade uppgifter om kandidaternas kompetens och erfarenhet. Nämndens beslut fattades den 12 december 2007. Det skriftliga förfarandet kom- pletterades med att uppgifter inhämtades under hand från remissinstanserna.

Av handlingarna framgår att personkännedomen i det här fallet inte fanns hos Tjänsteförslagsnämndens ledamöter utan hos remissinstanserna. Det ingick inte någon representant för miljödomstolarna vid nämndens sammanträde. Numera är en av lagmännen vid de tingsrätter som har miljödomstol ledamot i Domarnämnden, vilket synes vara lämpligt.

Det nuvarande förfarandet bör i huvudsak tillämpas även i fortsättningen. Beredningstiden synes dock något snålt tilltagen. I lagtexten bör det inte finnas någon uttömmande uppräkning av vilka erfarenheter de särskilda ledamöterna ska ha. Det bör vara tillräckligt att ange att en sådan ledamot ska ha erfarenhet inom domstolens ansvarsområde. Detta område utvidgas när målen enligt PBL och fastighetsmålen kommer in i bilden. De erfaren- hetsområden inom vilka särskilda ledamöter i framtiden bör sökas bör förutom kommunal och industriell verksamhet samt jordbruk och skogsbruk avse frågor som tillhör Naturvårdsverkets, Boverkets och Lantmäteriets verksamhetsområden. De två sist-

453

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

nämnda myndigheterna bör tillkomma som remissinstanser vid beredningsförfarandet. Vidare bör yttrande inhämtas från Lantbrukarnas riksförbund. Det får sedan ankomma på domstolen att i varje enskilt fall tillse att ett mål avgörs med lämplig sammansättning. För att detta ska fungera är det naturligtvis angeläget att domstolen redan i samband med att de särskilda ledamöterna förordnas ges tillfälle att skaffa personkännedom av lämplig omfattning. Därför kan det vara lämpligt att beredningen hos Domarnämnden i samband med utseende av ledamöter ges längre tid och att kunskaperna om de tilltänkta ledamöterna vidgas. Det bästa vore om miljödomstolarna i samråd med Domarnämnden och remissinstanserna arbetade fram kravprofiler i god tid före beredningen i övrigt. I samband med detta bör man också mer konkret överväga i vilken omfattning de särskilda ledamöterna kan förväntas delta i de nya domstolarna med hänsyn till sammansättningsregler och målens beskaffenhet. Vidare torde de nya sammansättningsreglerna i vissa lägen ställa större krav på de särskilda ledamöternas kompetens. Det framstår därför som lämpligt att en utökad beredningstid används för att inhämta fylligare personkunskaper än vad som synes ha varit tillgänglig vid tidigare förordnanden.

10.2.7Domstolssekreterare och tingsnotarier

Utredningen konstaterade i delbetänkandet SOU 2008:31 att det saknas en föreskrift med bemyndigande att delegera vissa arbets- uppgifter till personal som inte har juristutbildning. Därvid anförde utredningen följande.

Det har ifrågasatts om tingsrättsinstruktionen är fullt ut tillämplig i miljödomstolarnas verksamhet eftersom dessa dom- stolar i viss utsträckning tillämpar förvaltningsprocesslagen. Tings- rättsinstruktionen innehåller vissa regler om delegation i den dömande verksamheten och i övrigt rent administrativa före- skrifter. I vart fall i de delar som gäller administrativa frågor gäller tingsrättsinstruktionen för tingsrätterna även i deras funktion som miljödomstolar och detta i princip oavsett om den miljödomstol det gäller ska ha att tillämpa rättegångsbalken eller förvaltnings- processlagen. Detta beror på att tingsrättsinstruktionen i huvudsak inte är utfärdad med stöd av någon delegation i rättegångsbalken

454

SOU 2009:10

Sammansättningsregler

utan bygger på regeringens restkompetens enligt 8 kap. 13 § regeringsformen.

Något hinder mot att genom bestämmelser i tingsrättsinstruk- tionen delegera dömande uppgifter till en tingsnotarie kan inte anses föreligga i de fall det är tillräckligt att en lagfaren domare är beslutsfattare eftersom en tingsnotarie som avlagt domared är att anse som en lagfaren domare enligt såväl rättegångsbalken som miljöbalken. Föreskrifterna om tingsnotariernas behörighet i 18– 20 §§ tingsrättsinstruktionen skulle med ett sådant synsätt snarast vara att anse som begränsningsregler. Av de delegationsmöjligheter avseende tingsnotarier som ges i 19 § tingsrättsinstruktionen är egentligen bara två fall aktuella för miljödomstolarnas vid- kommande.

Enligt 19 § tingsrättsinstruktionen får en tingsnotarie förordnas att handlägga ärenden enligt ärendelagen om ärendena kan handläggas av en lagfaren domare och inte är tvistiga. Alla ärenden som är överklagade är emellertid definitionsmässigt tvistiga. I detta hänseende har det därför ingen betydelse om det är ärendelagen eller förvaltningsprocesslagen som tillämpas av miljödomstolarna. Vidare får enligt 19 § tingsrättsinstruktionen en tingsnotarie förordnas att handlägga tvistemål om värdet av det tvisten gäller inte överstiger ett halvt basbelopp. De mål i miljödomstolarna som kan komma i fråga för sådana förordnanden handläggs av miljö- domstolen som första instans med rättegångsbalken som tillämplig processlag. Om övriga förutsättningar föreligger finns det alltså inget hinder mot att förordna en tingsnotarie att handlägga ett sådant mål i en miljödomstol.

Däremot är de delegationsregler i tingsrättsinstruktionen som inte avser personer som är att anse som lagfarna domare, t.ex. domstolssekreterare, beroende av lagstöd när det är fråga om uppgifter som är av betydelse för parterna eller som är väsentliga från rättssäkerhetssynpunkt. Ett sådant lagstöd finns vid tillämp- ning av rättegångsbalken och även ärendelagen i 1 kap. 3 e § första stycket första meningen rättegångsbalken. Bemyndigandet i den paragrafen kan dock inte tillämpas i mål som överklagas till miljödomstolen. Här finns sannolikt en lucka i lagstiftningen genom att tingsrätten som miljödomstol i vissa fall ska tillämpa förvaltningsprocesslagen. Samtidigt är det klart att skälen för en tillämpning av de behörighetsbestämmelser som tingsrättsinstruk- tionen ger med stöd av rättegångsbalken är lika starka när miljödomstolar tillämpar förvaltningsprocesslagen. En fortsatt

455

Sammansättningsregler

SOU 2009:10

tillämpning av förvaltningsprocesslagen kan därför för de fall som nu avses i viss mån anses bekymmersam rent formellt sett. Problemet kan sägas öka genom det stora antal mål som ska hanteras enligt förvaltningsprocesslagen när miljödomstolarna också ska pröva överklaganden enligt PBL. Det redovisade problemet har dock funnits så länge som miljöbalken har varit i kraft. I praktiken torde miljödomstolarna utnyttja delegations- möjligheterna i 18 a § tingsrättsinstruktionen genom en analogisk regeltolkning, vilket framstår som helt rimligt. Något hinder mot att detta förhållande kvarstår ytterligare något år kan utredningen inte se.

Som framhållits i det andra delbetänkandet saknas alltså för de överklagade målens del en motsvarighet till rättegångsbalkens delegationsbestämmelse när det gäller möjligheten att delegera förberedande åtgärder till personal som inte har juristutbildning. En sådan bestämmelse bör föras in i den nya lagen. I sak torde detta inte föranleda några ändrade rutiner i förhållande till rådande ordning.

Enligt Domstolsverkets rapport Översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet (DV-rapport 2006:2) lägger domstolssekreterarna nästan lika mycket tid på fastighetsmålen som domarna. Rent generellt upplevs enligt rapporten fastighetsmålen även bland domstolssekreterarna som särskilt svåra att hantera. Ett flertal domare påpekade att det finns klara fördelar med att i fastighetsdomstolarna ha domstolssekreterare med god erfarenhet av fastighetsmål.

Som framhålls i Domstolsverkets rapport avviker fastighets- målen från andra mål genom att inte bara parter utan även andra sakägare m.fl. omfattas av förfarandet i domstolen. På detta sätt liknar fastighetsmålen miljömålen. PBL-målen, däremot, torde vid domstolarnas handläggning omfatta en mer begränsad personkrets. Utredningen har inte erfarit att domstolssekreterarna vid miljö- domstolarna skulle anse miljömålen som svårhanterade. Givetvis kräver dock dessa mål särskild uppmärksamhet och kunskap. Uppenbarligen är koncentrationen till ett mindre antal domstolar en stor fördel när det gäller de viktiga rutiner som måste fungera för att alla som har rätt att komma till tals också ska få tillfälle att göra det.

456

11Förslag till en lag om miljödomstolar

11.1Forumbestämmelser

Utredningens förslag: Endast en fastighets, verksamhets eller åtgärds geografiska belägenhet ska vara av betydelse för en miljödomstols behörighet att handlägga ett mål. Miljödom- stolarnas inbördes behörighet ska inte kunna prövas av högre rätt i större omfattning än för närvarande.

Reglerna om behörig domstol i PBL-mål och miljömål har behandlats i utredningens båda första delbetänkanden.

Fastighetsbildningsmål ska prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets den eller de berörda fastigheterna är belägna. I mål där talan väcks vid miljödomstolen är det den berörda fastighetens eller verksamhetens geografiska belägenhet som avgör vilken domstol som är behörig. Enligt 20 kap. 9 § första stycket miljöbalken är det vid överklagande till miljödomstolen belägen- heten av den myndighet som först har prövat det överklagade beslutet som är avgörande för domstolens behörighet. Detta föreslås i utredningens första delbetänkande gälla också för överklagade mål enligt PBL. Den diskrepans som finns mellan den administrativa indelningen och indelningen i vattenavrinnings- områden, vilken styr miljödomstolarnas domsområden, kan förväntas bli något mer påtaglig om de domkretsändringar som föreslås i det andra delbetänkandet genomförs.

Bestämmelsen i 20 kap. 9 § första stycket miljöbalken överens- stämmer med vad som i allmänhet gäller för länsrätterna, se 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Av målen vid förvaltningsdomstolarna torde det främst vara målen

457

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

enligt PBL som är fastighetsanknutna. Dessa utgör endast cirka två procent av målen vid förvaltningsdomstolarna.

Enligt utredningens mening är det angeläget att forumbestäm- melserna för miljödomstolen är enhetliga. Med hänsyn till att många mål kommer att avgöras efter syn på stället finns det naturliga skäl för att låta fastighetens eller verksamhetens belägen- het vara avgörande för vilken miljödomstol som i första hand ska vara behörig. Detta motsvarar principerna för forumreglerna i rättegångsbalken. Sålunda är svarandens hemvist enligt huvud- regeln tvistemålsforum. I brottmål är det platsen där en gärning har begåtts som i princip avgör vilken domstol som ska handlägga ett mål.

När det gäller miljödomstolarnas inbördes behörighet får enligt 20 kap. 8 a § miljöbalken överlämnande för gemensam handlägg- ning ske av mål mellan miljödomstolar om det finns skäl och det kan göras utan olägenhet för någon part. Denna regel bör gälla även i fortsättningen. Det finns enligt utredningens mening inte något behov av bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om överlämnande av mål mellan miljödomstolarna.

Enligt 20 kap. 9 § andra stycket miljöbalken får frågan om miljö- domstolarnas inbördes behörighet, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, inte tas upp i högre rätt. Det finns inte anledning att högre rätt i större omfattning än för närvarande ska få ta upp frågan om miljödomstolarnas inbördes behörighet. Någon rätt att överklaga ett beslut att ta upp ett mål behövs inte annat än i det fallet att målet borde ha tagits upp av en vanlig tingsrätt eller av en förvaltningsdomstol eller då miljö- domstolen vägrat att ta upp ett mål.

11.2Vitesmål

Utredningens förslag: Mål om utdömande av vite ska handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om handläggning av mål om brott som inte kan medföra strängare straff än böter. Detsamma bör gälla i fråga om tilläggsavgift enligt PBL.

Om myndigheter begär att viten som de har beslutat att förelägga någon ska dömas ut kan den frågan komma att bedömas av en allmän domstol eller av en förvaltningsdomstol. Huvudregeln är

458

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

enligt 6 § lagen (1985:206) om viten att frågor om utdömande av vite prövas av förvaltningsdomstol. Enligt 1 § andra stycket lagen om viten ska dock den lagen inte tillämpas i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. I förvaltningsdomstolarna regleras då förfarandet av förvaltningsprocesslagen. För de allmänna domstolarnas del ska enligt 8 § lagen om viten mål om utdömande av vite handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken om mål som gäller brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet (bötesmål).

För miljödomstolarna gällde till en början att mål om ut- dömande av viten som förelagts med stöd av miljöbalken skulle handläggas som bötesmål. Erfarenheterna av den ordningen var dock inte odelat goda. I Miljöbalkskommitténs betänkande

Uppföljning av miljöbalken – Vissa lagtekniska frågor (SOU 2000:116) anges (s. 97) att det förhållandet att handläggningen byggde på muntlighet och var avsedd att avslutas med en huvud- förhandling hade medfört svårigheter. Miljödomstolarna och i viss mån parterna hade tvingats till långa och tidskrävande resor trots att målen varit av relativt enkel beskaffenhet. Vidare hade parts utevaro medfört att förhandlingar i vissa fall fått inställas. Även det förhållandet att företrädare för den sökande myndigheten i vissa fall hade haft bristande behörighet att bemöta vid huvud- förhandlingen framställda invändningar hade medfört problem. Efter förslag från kommittén ändrades handläggningsreglerna på så sätt att förvaltningsprocesslagen skulle tillämpas i stället för rättegångsbalken. Ändringen genomfördes trots Lagrådets principiella invändningar (prop. 2001/02:65 s. 139).

I dag gäller alltså den ordningen att miljödomstolarnas vitesmål handläggs enligt förvaltningsprocesslagen. Detta innebär att handläggningen i princip är skriftlig. Muntlig förhandling får dock enligt förvaltningsprocesslagen ingå om det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet (9 § andra stycket). Om en enskild part begär det ska förhandling hållas om den inte är obehövligt och särskilda skäl inte talar emot det (9 § tredje stycket). I belysning även av artikel 6 i Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, vilken numera intar ställning som svensk lag, får enskilda parter alltså normalt anses ha rätt att på begäran få till stånd en muntlig förhandling.

Miljödomstolarna kommer i framtiden att pröva frågor om utdömande av viten som har förelagts med stöd av miljöbalken eller PBL. De erfarenheter som Miljöbalkskommittén behandlade skulle

459

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

tala för att då undvika en processordning där muntlig handläggning var obligatorisk. Detta skäl för att anse rättegångsbalken mindre lämplig än förvaltningsprocesslagen kan dock inte längre anses hållbart. Fr.o.m. den 1 november 2008 gäller nya bestämmelser för handläggningen av bötesmål (och vissa andra likartade brottmål). Enligt en ny 10 a § i 45 kap. rättegångsbalken får sådana mål handläggas skriftligt. Huvudförhandling behöver endast hållas om detta begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet, se prop. 2004/05:131 s. 141 f. Den i praktiken obetydliga skillnaden mellan en process enligt den nya bestämmelsen i rättegångsbalken och enligt dagens ordning med handläggning i miljödomstolen enligt reglerna i förvaltnings- processlagen när det gäller möjligheterna att få till stånd en förhandling motiverar inte ett undantag från huvudregeln i 8 § lagen om viten att dessa mål ska handläggas som bötesmål. När en tingsrätt i andra fall beslutar om utdömande av vite ska alltså enligt 8 § lagen om viten bestämmelserna i rättegångsbalken om bötesmål tillämpas. Som exempel på lagar enligt vilka handläggningen sker i allmän domstol och där bötesmålsreglerna tillämpas kan nämnas föräldrabalken (16 kap. 13 § och 21 kap. 3 §), utsökningsbalken (2 kap. 12 och 15 §§), konkurrenslagen (2008:579, 6 kap. 2 §) marknadsföringslagen (2008:486, 49 §), lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden (9 §), lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare (5 §) och diskrimineringslagen (2008:567, 4 kap. 17 §). Av utredningens direktiv följer att för miljödomstolarnas del en samstämmighet ska eftersträvas med de regler som tingsrätterna i övrigt tillämpar (dir. 2007:184 s. 22). Enligt utredningens mening är det mot denna bakgrund självklart att de processuella regler som gäller enligt andra lagar också ska tillämpas när en miljödomstol beslutar i frågor om utdömande av viten.

Utredningen föreslår alltså att vitesmålen i fortsättningen ska handläggas som bötesmål. Någon särskild bestämmelse i frågan behövs då inte i lagen om miljödomstolar. Däremot bör PBL och miljöbalken innehålla bestämmelser av vilka det framgår att målen ska handläggas enligt reglerna i lagen om viten, vilket bl.a. innebär en hänvisning till 8 § lagen om viten, där det föreskrivs att vitesmål som handläggs av tingsrätt ska behandlas som bötesmål. Detsamma bör gälla i mål om tilläggsavgift enligt 10 kap. 7 § PBL.

460

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

11.3Handläggningen av mål som har överklagats till miljödomstol,

Utredningens förslag: I lagen införs sådana handläggnings- regler som är avpassade för miljödomstolarnas verksamhet. I sådana frågor där det inte krävs särskilda regler för mål som inletts vid miljödomstolen genom överklagande hänvisas till bestämmelserna i rättegångsbalken.

11.3.1Överklagande till en miljödomstol

Regler om rätt att

överklaga finns i 16 kap. 12 och 13 §§ miljö-

balken, i 13 kap.

4 § PBL

(enligt utredningens förslag i

SOU 2007:111), i

13 kap. 5 §

PBL samt i 15 kap. fastighets-

bildningslagen.

 

 

Bestämmelser om förfarandet vid överklagande av en förvalt- ningsmyndighets beslut finns i 23–25 §§ förvaltningslagen och i 6 a § förvaltningsprocesslagen.

I 13 kap. 3 § PBL finns dels en hänvisning till bestämmelserna i förvaltningslagen, dels särskilda bestämmelser om överklaganden i vissa fall. I mål enligt PBL gäller därför reglerna i förvaltningslagen.

Om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen gäller den bestämmelsen. I förvaltningsprocesslagen finns bestämmelser om överklaganden i 6 a §. Bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen torde till följd av hänvisningen i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken gälla vid överklagande till miljödomstol.

Bestämmelserna i 15 kap. fastighetsbildningslagen avviker i viss mån från bestämmelserna i förvaltningslagen.

Jämförelsevis kan nämnas att 7 § ärendelagen innehåller regler om vad ett överklagande ska innehålla. I övrigt torde reglerna i förvaltningslagen vara tillämpliga vid överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut, se prop. 1995/96:115 s. 151.

Reglerna i förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen över- lappar varandra. Reglerna i den senare lagen är främst avsedda för överklaganden till förvaltningsdomstolar och mellan förvaltnings- domstolar.

Reglerna i förvaltningslagen är i princip tillräckliga även för överklagande till miljödomstolarna och bör gälla eftersom det inte

461

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

är fråga om överklagande till en förvaltningsdomstol. Dock bör det i en lag om miljödomstolar finnas en bestämmelse som innebär att reglerna i 23 § andra stycket andra meningen förvaltningslagen gäller även för överklagande till miljödomstolar. Vidare bör det framgå att det vid sidan av reglerna i förvaltningslagen finns särskilda regler om överklaganden i PBL och fastighetsbildnings- lagen.

11.3.2Enskilds motpart

Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets avgörande är enligt förvaltningsprocesslagen den förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken motpart till den enskilde sedan handlingarna i målet överlämnats till miljödomstolen, om inte annat är särskilt föreskrivet. Denna regel har i princip hittills gällt i fråga om överklaganden till miljödomstolen. I den nya lagen bör särskilda föreskrifter meddelas i detta avseende. När det gäller koncessions- nämndernas beslut bör länsstyrelsen vara den enskildes motpart. Sådana föreskrifter bör meddelas när det gäller överklaganden från de nya koncessionsnämnderna. I sådana fall bör liksom hittills länsstyrelsen vara den enskildes motpart. De särskilda bestämmel- ser som i nu berört hänseende finns för fastighetsbildningsmål bör gälla även i fortsättningen. Vidare bör en kommun alltid vara den enskildes motpart när en detaljplan överklagas.

11.3.3Allmänna handläggningsregler

De mål som överklagas är av förvaltningsrättslig natur och omfattas generellt sett av officialprövningsskyldighet. Som utredningen funnit redan i det andra delbetänkandet är det därför lämpligt att den bestämmelse om utredningsskyldighet som gäller enligt 8 § förvaltningsprocesslagen även i fortsättningen tillämpas av miljö- domstolarna.

Såväl i 9 § förvaltningsprocesslagen som i 13 § ärendelagen anges att förfarandet enligt dessa lagar är skriftligt. Det är något oklart vilken direkt rättslig betydelse en sådan regel har. Eftersom det inte finns något krav på att målen enligt dessa lagar ska avgöras efter huvudförhandling, kan det tyckas överflödigt med en särskild regel, utöver de handläggningsregler som finns i övrigt, om att förfaran-

462

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

det ska vara skriftligt. Regeln kan också ifrågasättas med hänsyn till förhandlingskravet i artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Enligt artikeln ska man vara berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid prövning av ens civila rättigheter och skyldigheter. I sammanhanget kan det framhållas att någon motsvarande portalparagraf inte fanns i 1969 års miljöskyddslag såvitt gällde verksamheten hos Koncessionsnämnden för miljö- skydd. För att framhålla att rättegångsbalkens huvudförhandlings- krav inte gäller vid handläggning av överklagade mål kan det ändå finnas skäl att införa en regel av nu behandlat slag i den nya lagen.

Liksom enligt förvaltningsprocesslagen bör det vara möjligt att hålla muntlig förhandling beträffande en viss fråga. Vidare bör domstolen vara skyldig att hålla muntlig förhandling, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är obehövlig och inte heller särskilda skäl talar emot det. Under utredningsarbetet har framförts att det finns en risk för att antalet överklaganden blir stort och kommer att kräva avsevärda resurser. De mål som överklagas till miljödomstolarna avser beslut som meddelats av ett avsevärt antal förvaltningsmyndigheter. Att föreslå regler som begränsar möjligheterna till överklagande är inte aktuellt. Många mål kan naturligtvis avgöras efter ett rent skriftligt förfarande. Detta gäller inte minst när ett överklagande riktar sig mot rent allmänna intressen. Der är dock också fråga om mål i vilka syn på stället redan med dagens instansordning förekommer relativt ofta. Överklaganden enligt miljöbalken kommer med den nya instansordningen att avse mer komplicerade mål än tidigare. Det är av största vikt att sådana mål avgörs rättssäkert och att avgörandena bygger på den utredning som behövs i det enskilda fallet. Även i fastighetsbildningsmål och i PBL-mål torde det liksom hittills bli tämligen vanligt med muntliga förhandlingar. Å andra sidan finns det anledning att erinra om att uppskattningsvis 80 % av mål som gäller A-verksamhet och vattenverksamhet i fortsättningen inte kommer att handläggas av miljödomstolarna utan av koncessionsnämnderna om det blir samma överklagande- frekvens som hittills varit fallet i fråga om miljöprövnings- delegationernas avgöranden angående B-verksamheter. Genom att de flesta mål där syn på stället förekommer handläggs vid ett litet antal domstolar ökar möjligheterna för domstolarna att planera och samordna sina resor till verksamhetsorterna högst avsevärt. Ett mindre antal domstolar ökar även i övrigt förutsättningarna för en rättssäker och rationell handläggning av målen.

463

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

Enligt 22 kap. 13 § miljöbalken och 9 § lagen om domstolar i fastighetsmål får en eller flera ledamöter av domstolen göra en undersökning på platsen. Även i Miljööverdomstolen får en sådan undersökning äga rum. En motsvarande regel saknas i förvaltnings- processlagen och ärendelagen. Bestämmelsen är bl.a. ett uttryck för domstolarnas officialprövningsskyldighet. En motsvarande regel bör finnas också för de nya domstolarnas verksamhet.

Reglerna om skriftväxling skiljer sig något åt i ärendelagen och i förvaltningsprocesslagen. Endast förvaltningsprocesslagen omfattar den i miljödomstolarna vanliga situationen att det förutom en motpart också finns sakägare eller annan mot vilken en åtgärd ifrågasätts. I fastighetsbildningslagen finns en bestämmelse om skriftväxling i 16 kap. 3 §. Där föreskrivs att sakägare ska delges ett överklagande. Det är dock inte obligatoriskt att en sakägare tillställs ett överklagande. I 10 § förvaltningsprocesslagen, som för närvarande tillämpas, finns ingen regel om obligatorisk delgivning. Utredningen anser att bl.a. bestämmelserna i 33 kap. rättegångs- balken ska vara tillämpliga vid handläggning av överklagade mål. Detta innebär att 33 kap. 2 § rättegångsbalken ska tillämpas. Ska rätten underrätta någon om innehållet i en handling eller om något annat, får det enligt paragrafen ske genom delgivning. Delgivning ska användas, om det är särskilt föreskrivet eller om det med hänsyn till syftet med bestämmelsen om underrättelse framgår att delgivning bör ske, men bör i övrigt tillämpas bara om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna. En likalydande bestämmelse finns i 47 § förvaltningsprocesslagen. Utredningen anser att reglerna i 33 kap. 2 § rättegångsbalken bör kunna tillämpas även när det gäller fastighetsbildningsmål. Ett över- sändande av ett överklagande till motparten bör kunna underlåtas i samma utsträckning som enligt 10 § förvaltningsprocesslagen. I 10 § förvaltningsprocesslagen finns också en möjlighet att under- låta översändande av ett överklagande om det skulle avsevärt försvåra genomförandet av beslut i målet. Denna bestämmelse, som i huvudsak avser genomförande av tvångsåtgärder, är inte aktuell eller behövlig för miljödomstolarnas vidkommande.

Enligt 16 § andra stycket ärendelagen ska den som besvarar ett överklagande ange om han eller hon medger eller inte medger yrkandena i målet eller, när ärendet inletts genom en anmälan, medger eller inte medger den åtgärd som ärendet gäller. Om yrkandena eller åtgärden inte medges, ska motparten ange skälen för detta och de bevis som åberopas. Uppenbarligen är bestäm-

464

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

melsen i första hand avsedd för ärenden som inleds genom ansökan till domstolen eftersom grunderna för bestridande av ett över- klagande knappast är okända när en fråga prövas i andra instans. I 11 § andra stycket förvaltningsprocesslagen finns regler med samma innebörd. Ett medgivande har en särskild rättslig betydelse och ska få som rättsföljd att klagandens talan vinner bifall. I de indispositiva mål som miljödomstolen handlägger torde ett medgivande i ett överklagat mål kunna få en sådan effekt främst då det bara finns en motpart till den som överklagar eller när samtliga motparter medger ett yrkande i ett överklagande. Då en klagande i ett mål i miljödomstolen för det mesta har både en förvaltnings- myndighet och en eller flera enskilda som motpart torde fallen när ett överklagande medges inte vara så vanligt förekommande att medgivandets vara eller inte vara bör vara styrande för utform- ningen av reglerna om vad svaret på ett överklagande ska innehålla. Ofta är ett medgivande naturligtvis ändå en omständighet som det är viktigt för domstolen att känna till vid handläggningen av ett mål. Med hänsyn till målens skiftande karaktär är det dock viktigt att domstolen på ett så tidigt stadium som möjligt försöker klarlägga parternas ståndpunkter. Därför är det angeläget att förelägganden att svara får det innehåll som är lämpligt med hänsyn tagen till omständigheterna i det enskilda fallet.

I de allra flesta fall bör ett svar vara skriftligt. Även ett svar som avges i e-post bör accepteras som ett skriftligt svar. Redan nuvarande regler torde medge att alla skrifter utom ett överklagande ges in till miljödomstolen i elektronisk form.

I vissa situationer kan det dock finnas utrymme för att ett svar lämnas muntligt. Det måste då vara helt klarlagt att svaret lämnas av rätt person och att svaret dokumenteras i rättens akt. Det rör sig naturligtvis om okomplicerade fall. Exempelvis kan ett kortfattat svar på ett överklagande lämnas och antecknas vid en förhandling eller när ledamöter av rätten gör en undersökning på platsen.

Bestämmelserna i 42 kap. rättegångsbalken ska tillämpas såväl vid den skriftliga som den muntliga förberedelsen i ett tvistemål. Bestämmelserna är tämligen omfattande och inte lämpade för handläggningen i miljödomstolen av överklagade mål. En grund- tanke är dock att rätten aktivt ska ta ställning till när förberedelsen ska anses avslutad. En motsvarande grundtanke bör genomsyra skriftväxlingen i miljödomstolarna. Principen kan naturligtvis uttryckas på olika sätt. Utredningens förslag är att endast en skrift

465

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

ska ges in från varje part eller sakägare. Det bör ses mot bakgrund av att den sak målet gäller redan har prövats i minst en instans.

I den nya lagen bör det finnas regler om att miljödomstolen vid behov ska inhämta yttrande från en myndighet som tidigare beslutat i saken. I likhet med vad som gäller enligt 16 kap. fastighetsbildningslagen bör det finnas en regel som ger domstolen rätt att kalla en företrädare för en myndighet eller kommun som tidigare har meddelat beslut i saken till en förhandling.

Det bör finnas en regel om inhibition m.m. Ett beslut genom vilket domstolen förordnat om saken i avvaktan på målets avgörande bör få överklagas.

11.3.4Sammanträden och bevisning m.m.

Samma regler som för närvarande bör gälla om när sammanträden med muntlig förhandling ska äga rum. I den här frågan bör de regler som finns i förvaltningsprocesslagen tas in i lagen om miljödomstolar.

Reglerna om kallelse till förhandling i fastighetsbildningslagen skiljer sig från motsvarande bestämmelser i förvaltningsprocess- lagen. Till en muntlig förhandling bör enligt den föreslagna lagen om miljödomstolar kallas den som har överklagat, dennes motpart samt andra som har förelagts att svara i målet. Dessutom bör det i lagen finnas en särskild bestämmelse om kallelser till samman- träden i fastighetsbildningsmål. Den som kallas bör kunna föreläggas att inställa sig med upplysning om att hans eller hennes utevaro inte utgör hinder för att handlägga målet. I miljöbalken och fastighetsbildningslagen men inte i förvaltningsprocesslagen och rättegångsbalken finns regler om att kallelser ska delges. Även i detta fall bör bestämmelserna i 33 kap. 2 § rättegångsbalken tillämpas. Det ligger dock i sakens natur att kallelser som innehåller vitesförelägganden och upplysning om att ett mål kan avgöras i den kallades utevaro måste delges. Då en kallelse får utfärdas med påföljd att ett mål kan avgöras utan att en part är närvarande, behövs inte en sådan bestämmelse som finns i 16 kap. 6 § fastighetsbildningslagen att ett mål får avgöras i en parts utevaro. Domstolen är dock, formellt sett, inte förhindrad att kalla till ett nytt sammanträde om partens närvaro behövs vid sammanträdet.

I överklagade mål som handläggs enligt förvaltningsprocess- lagen får enskilda parter, som inställt sig till muntlig förhandling,

466

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

tillerkännas ersättning av allmänna medel för kostnad för resa och uppehälle, om rätten finner att en part skäligen bör ersättas för sin inställelse. Även vittnen har rätt till ersättning för sin inställelse. Rättegångsbalken innehåller i 11 kap. 6 § och 36 kap. 24 § regler om ersättning till parter och vittnen. I 16 kap. fastighetsbildnings- lagen saknas regler i dessa frågor. Enligt 2 § lagen om domstolar i fastighetsmål är dock rättegångsbalkens regler tillämpliga i frågor som inte behandlas i den särskilda lagstiftningen. Med ett färre antal domstolar i fastighetsmål ökar generellt sett resesträckorna för parter och vittnen. I ett sådant läge måste det naturligtvis vara möjligt att betala ut ersättning av allmänna medel. Mot den bakgrunden bör reglerna om ersättning till parter och vitten kunna utformas med förvaltningsprocesslagens regler som förebild. Enligt 15 § förvaltningsprocesslagen ska en skälighetsbedömning göras när betalning av allmänna medel beslutas. En sådan prövning ska ske även enligt 11 kap. 6 § rättegångsbalken. Med hänsyn till att det är en fråga som kan komma upp även i mål som inleds genom att talan väcks vid miljödomstolen, bör reglerna i 11 kap. 6 § rättegångsbalken vara vägledande för en parts möjligheter att få ersättning för sin inställelse.

I sammanhanget uppkommer frågan om i vilken utsträckning de särskilda reglerna om videokonferens och videodokumentation av bevis som trätt i kraft den 1 november 2008 bör vara tillämpliga i miljödomstolarnas verksamhet.

Videoupptagning av bevis inklusive dokumentation av vad som iakttas vid syn på platsen torde kunna förekomma i överklagade mål i miljödomstolen i samma utsträckning som i andra mål, t.ex. mål som inletts genom att talan väcks vid miljödomstolen. Även undersökning på platsen som företas av en eller flera ledamöter bör omfattas av möjligheten till videodokumentation enligt 6 kap. 6 a § rättegångsbalken.

Möjligheterna till videokonferens och deltagande per telefon bör formellt sett vara desamma för miljödomstolen som för andra domstolar. Deltagande per telefon är naturligtvis i många situationer ett synnerligen praktiskt hjälpmedel. Däremot torde möjligheterna till videokonferens vara begränsade. Tekniken bygger i princip på att såväl rätten som den med vilken konferensen ska hållas befinner sig i en domstolslokal. Allt eftersom domstols- lokalerna i Sverige blir färre torde möjligheterna för miljödom- stolen att hitta lämpliga lokaler för videokonferenser avta. På sikt är det dock uppenbart att möjligheterna att använda elektroniska

467

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

hjälpmedel i miljödomstolarnas verksamhet bör bli föremål för noggranna överväganden. En utökad teknikanvändning framstår som angelägen för att nedbringa reskostnader och restider samtidigt som kraven på kraven på ett rättssäkert förfarande tillgodoses. Det ligger dock utanför ramen för vad som är möjligt för denna utredning att närmare överväga denna fråga.

Förvaltningsprocesslagen och ärendelagen innehåller ett flertal hänvisningar till rättegångsbalken när det gäller bevisningen. Enligt tidigare angivna principer bör lagen om miljödomstolar i sin tur innehålla en hänvisning direkt till rättegångsbalken. Reglerna om bevisning blir därmed ett exempel på att utredningens förslag innebär en förenkling jämfört med gällande ordning. Just bevisningen är också ett område där det på sikt kan bli aktuellt att utveckla särskilda regler för miljödomstolarnas verksamhet. I 16 kap. fastighetsbildningslagen finns det inga bestämmelser om fastighetsbildningsmål som behöver beaktas när det gäller bevisningen.

11.3.5Avgörande av mål m.m.

I fråga om parts rätt att få del av uppgifter föreslås ingen ändring i förhållande till vad som gäller för närvarande genom hänvisningen i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken till bl.a. 18 § förvaltnings- processlagen.

Enligt 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken och 30 § förvaltningsprocesslagen ska miljödomstolens avgörande av ett mål grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt före- kommit i målet. I 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen föreskrivs att en fastighetsdomstols avgörande av saken ska ske genom utslag och grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad handlingarna innehåller i övrigt. I sak är det ingen skillnad på dessa bestämmelser. I lagen om miljödomstolar kan det därför tas in en bestämmelse med samma lydelse som 30 § förvaltningsprocesslagen.

Ett avgörande får enligt 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken och 29 § förvaltningsprocesslagen inte gå utöver det som yrkats i målet. När det finns särskilda skäl får dock miljödomstolen även utan yrkande avgöra till det bättre för en enskild part, om det inte är till nackdel för något motstående enskilt intresse. I 16 kap. 11 och 12 §§ fastighetsbildningslagen finns en del bestämmelser om

468

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

vad fastighetsdomstolen ska iaktta i samband med ett avgörande. Utredningen behandlar nedan vilket behov det finns av sär- bestämmelser för fastighetsbildningsmålens del i lagen om miljö- domstolar. Det finns inget hinder mot att en bestämmelse som överensstämmer med 29 § förvaltningsprocesslagen tillsammans med vissa särbestämmelser för fastighetsbildningsmålens del tas in i lagen om miljödomstolar såvitt gäller utrymmet för miljödom- stolens prövning.

Eftersom de överklagade målen i miljödomstolen inte avgörs enligt rättegångsbalkens omedelbarhetsprincip ska ett avgörande inte träffas efter vad som förekommit vid en huvudförhandling utan ska grundas på vad handlingarna innehåller och vad som i övrigt förekommit i ett mål. Varken förvaltningsprocesslagen eller ärendelagen innehåller någon regel om när ett mål ska avgöras. Den ändrade instansordningen innebär att även de största miljömålen kommer upp i miljödomstolen som överklagade mål. I ansöknings- målen ska enligt 22 kap. 21 § andra stycket miljöbalken dom meddelas inom två månader efter det att en huvudförhandling har avslutats. Någon regel om när dom ska meddelas när ett mål avgörs utan huvudförhandling finns inte i ärendelagen eller förvaltnings- processlagen.

I rättegångsbalken finns det regler om dom och beslut i 17 kap. Miljödomstolens avgöranden i överklagade mål kallas domar. Eftersom förvaltningsprocesslagen tillämpas kan det ifrågasättas vilket rättsligt stöd som finns för detta. Det är enligt 30 § förordningen (1979:575) om protokollföring m.m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna som länsrätternas avgöranden betecknas domar. Miljöbalken innehåller inget ställningstagande i denna fråga.

Bestämmelserna i rättegångsbalkens 17 kap. om hur ett avgöran- de ska betecknas (1 §), om deldom (4 §), om mellandom (5 §) och om hur ett avgörande ska avfattas torde emellertid redan tillämpas analogiskt i miljödomstolen, varför det är lämpligt att lagen om miljödomstolar innehåller en hänvisning till dessa bestämmelser. Vidare bör lagen innehålla en hänvisning till 17 kap. 9 § rättegångs- balken om överläggning och om tid för doms meddelande. Det är bestämmelser som är välbekanta för alla domare och någon svårighet att urskilja vilka regler som går att tillämpa i mål som överklagas till miljödomstolarna bör det inte finnas. Genom denna hänvisning blir också bestämmelsen i paragrafens tredje stycke om att dom i mål som avgörs utan huvudförhandling ska meddelas så snart som möjligt tillämplig. Hänvisningen till 17 kap. 9 § rätte-

469

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

gångsbalken innebär också att miljödomstolen även i överklagade mål ska tillämpa 2 § förordningen (2003:234) om tiden för tillhandahållande av domar och beslut, m.m. Avgörandet ska alltså expedieras samma dag som det har meddelats. Om förvaltnings- processlagen är tillämplig processlag ska enligt 4 § nyssnämnda förordning expediering av ett avgörande ske inom en vecka. Vidare bör lagen om miljödomstolar innehålla en hänvisning till 17 kap. 10 § rättegångsbalken om uppsättande och underskrift av dom, till 11 § om domens rättskraft och 12 § om slutliga beslut samt till 15 § om rättelse.

Hänvisningen till 17 kap. 10 § rättegångsbalken innebär att en dom ska undertecknas av de lagfarna domare som har deltagit i ett avgörande. Motsvarande regel finns för förvaltningsdomstolarnas del i 34 § andra stycket förordningen (1979:575) om protokoll- föring m.m. vid de allmänna förvaltningsdomstolarna. Detta innebär, på samma sätt som gäller för beteckningen av avgöranden, att frågan om vem som ska underteckna miljödomstolarnas avgöranden i dit överklagade mål för närvarande är oreglerad. Den föreslagna hänvisningen till 17 kap. 10 § rättegångsbalken innebär att de tekniska ledamöterna inte skulle underteckna avgörandena. Det är dock en fast praxis vid vissa miljödomstolar att domarna undertecknas av miljöråden. Detsamma torde gälla fastighetsdom- stolarnas utslag. Vidare anges i miljödomstolarnas domar vem som har varit föredragande. Bestämmelsen i 17 kap. 10 § rättegångs- balken är att anse som en föreskrift som anger vem som under alla förhållanden ska underteckna en dom och innebär inget hinder mot att domarna undertecknas i enlighet med den praxis som har utbildat sig i domstolarna.

Frånsett sådana regler som särskilt anknyter till handläggningen av tvistemål och brottmål finns det i rättegångsbalken regler av allmän natur som lagen om miljödomstolar bör innehålla en hänvisning till. Det är bestämmelserna om tolk och översättning av handlingar i 5 kap. 6–8 §§ rättegångsbalken, om rättegångs- förseelser, hämtning och vite i 9 kap. rättegångsbalken, om part och ställföreträdare i 11 kap. 1–3 §§ rättegångsbalken, om ombud och biträde i 12 kap. rättegångsbalken, om frister och laga förfall i 32 kap. rättegångsbalken, om inlaga i rättegång och om delgivning i 33 kap. rättegångsbalken. I de angivna kapitlen finns det bestäm- melser som uppenbart inte kan tillämpas av miljödomstolarna i överklagade mål, t.ex. regler som uttryckligen bara gäller brottmål. Hänvisningarna till rättegångsbalken bör därför formuleras så att

470

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

det framgår att balkens regler gäller i tillämpliga delar. Denna hänvisningsteknik är vanlig och finns bl.a. i förvaltningsprocess- lagen. I ärendelagen sägs i stället att vissa bestämmelser i rättegångsbalken ”tillämpas”. Detta uttryck torde dock vara praktiskt taget synonymt med ”i tillämpliga delar”.

Varken i förvaltningsprocesslagen eller i ärendelagen finns det bestämmelser motsvarande reglerna i 34 kap. rättegångsbalken om rättegångshinder. I domstolarnas verksamhet ingår likväl som en viktig uppgift att pröva om det finns något hinder mot att handlägga ett mål eller ärende. En rättegång inleds i de mål som överklagas till miljödomstolen inte förrän överklagandet kommer in till domstolen. Förfarandet hos olika förvaltningsmyndigheter ger inte anledning att utesluta möjligheten att rättegångshinder föreligger. Ett exempel är att överklagandet innehåller ett yrkande som inte har prövats av förvaltningsmyndigheten. Ett annat fall kan vara att det saknas en miljökonsekvensbeskrivning. I sådana fall kan det strida mot instansordningens princip att ta upp ett mål till behandling. En annan tvingande processförutsättning som ska beaktas av rätten ex officio gäller talerätten. Lagen om miljö- domstolar bör därför innehålla en hänvisning till 34 kap. 1 § rättegångsbalken. Med hänsyn till bl.a. de föreslagna reglerna om miljödomstolarnas behörighet finns det däremot inte anledning att i den nya lagen ta in en hänvisning till 34 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken.

Liksom när det gäller förvaltningsprocesslagen och ärendelagen kan hänvisningarna i lagen om miljödomstolar till rättegångsbalken inte göra anspråk på att vara exakta och fullständiga. Ofrånkom- ligen uppstår situationer då en analogisk tolkning av rättegångs- balkens regler måste göras. Exempelvis finns det för förvaltnings- domstolarnas del ingen motsvarighet till reglerna i 50 kap. 26–29 §§ rättegångsbalken om undanröjande av dom. Ett betydande antal av de föreslagna reglerna för miljödomstolen har dessutom sin motsvarighet i förvaltningsprocesslagen. För att tolka en bestämmelse i kapitlet i lagen om miljödomstolar om överklagade mål kan det därför hända att en domare måste studera rättspraxis för den motsvarande bestämmelsen i förvaltningsprocesslagen. Detta är inte unikt utan står i överensstämmelse med gängse juridisk metodik och kan svårligen anföras som ett argument mot förslaget till handläggningsregler i lagen om miljödomstolar. En invändning som riktar sig mot att det i ett förslag till en ny lag om miljödomstolar inte i alla avseenden används samma språkbruk som

471

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

i den snart 40 år gamla förvaltningsprocesslagen kan lämnas utan avseende. Utredningens bedömning är därför sammanfattningsvis att det är till uppenbar fördel att reglera handläggningen av överklagade mål i den lag som ska gälla för miljödomstolarna i överensstämmelse med nu redovisade överväganden.

11.3.6Förening av mål

Enligt 21 kap. 3 § miljöbalken får även i annat fall än som avses i 14 kap. 1–7 §§ rättegångsbalken mål eller ärende enligt balken handläggas i en och samma rättegång, om de har samma sökande och avser samma verksamhet eller verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun. Om ett ärende som prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun handläggs gemensamt med ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken om tillämpningen av bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen.

I de mål som handläggs med tillämpning av 21 kap. 3 § miljöbalken ska alltså rättegångsbalken tillämpas på hand- läggningen i dess helhet. Även en verksamhet som är en så kallad B-verksamhet kan på grund av gemensam handläggning med en verksamhet som är en A-verksamhet därigenom undantas från förbudet i 23 kap. 8 § miljöbalken att överklaga Miljööver- domstolens avgörande.

I de fall där ett mål inleds genom att talan väcks i miljödomstolen torde i flertalet fall bestämmelserna i 14 kap. rätte- gångsbalken kunna tillämpas när en fråga om kumulation blir aktuell. Bestämmelsen i 21 kap. 3 § miljöbalken synes därför ha sin betydelse främst för handläggningen av ansökningsmålen. I den nya instansordningen kommer det inte att finnas några ansökningsmål i miljödomstolen. Bestämmelsen i dess nuvarande utformning behövs därför inte längre.

Frågan inställer sig då vilket behov det finns av regler om förening av mål när den nya instansordningen genomförs. I propositionen till miljöbalken (prop. 1997/98:45 del 2 s. 869) lämnas exempel på olika fall där bestämmelsen i 21 kap. 3 § miljöbalken skulle kunna tillämpas. Exemplen avser bl.a. behovet av

472

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

att kunna handlägga ärenden om miljöfarlig verksamhet och om vattenverksamhet gemensamt. Sådana tillståndsfrågor kommer i den ändrade instansordningen bara att handläggas av förvaltnings- myndigheterna i första instans. Inom ramen för det förfarandet finns det inget som hindrar en gemensam handläggning av olika ärenden om detta framstår som lämpligt. Därvid måste man naturligtvis ta hänsyn till att kretsen av sakägare och andra berörda i största möjliga utsträckning är gemensam för de ärenden som ska handläggas gemensamt. Något behov av en särskild regel om gemensam handläggning av mål som överklagas till miljödomstolen synes inte föreligga.

Enligt 21 kap. 4 § miljöbalken får miljödomstolen inte avgöra ett mål om förbudstalan m.m. om en fråga om tillstånd är under prövning. En sådan bestämmelse bör finnas även i den nya lagen. I fortsättningen kan även den situationen uppkomma att en talan om ersättning för skada på grund av vattenverksamhet kan komma upp innan en tillståndsfråga är slutligt avgjord. I sådana mål är rättegångsbalken tillämplig. I 32 kap. 5 § rättegångsbalken finns en regel om vilandeförklaring av mål. Den bestämmelsen är tillräcklig för att hantera sådana situationer.

Enligt 12 § miljöskadelagen fick fastighetsdomstolen gemen- samt med vissa miljöskademål handlägga även andra mål mellan samma parter om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter var lämpligt. I samband med en tvist rörande fastighet kan också andra ersättningsanspråk förekomma, t.ex. ersättning för skada på lös egendom. Många gånger är det lämpligt att alla tvistefrågor mellan parterna kan behandlas i samma rättegång. Det kan vidare ibland vara önskvärt att olika skade- lidandes krav på ersättning av en eller flera skadeståndsansvariga kan handläggas gemensamt, t.ex. om utredningen är helt eller delvis gemensam. Den särskilda kumulationsregeln i 12 § miljöskadelagen gjorde det möjligt med en sådan gemensam handläggning, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter var lämpligt. Det saknade betydelse om de olika käromålen vilade på samma eller olika grund eller grunder. Det avgörande var att målen hade ett sådant samband att det tedde sig naturligt och ändamålsenligt att handlägga dem gemensamt.1 Enligt 10 kap. 17 § rättegångsbalken får vanliga tingsrätter inte ta upp mål som ska handläggas av miljödomstolen. En regel som den i 12 § miljöskade-

1 NJA II 1986 s. 149.

473

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

lagen skulle dock leda till att mål där både grunder som tar sikte på miljöbalkens ersättningsregler och allmänna skadeståndsrättsliga grunder åberopas, kunde handläggas i samma rättegång. Detta skulle vara betydelsefullt processekonomiskt sett. Utredningen föreslår därför en sådan regel i den nya lagen.

11.4Särskilda rättsmedel

Utredningens förslag: I lagen om miljödomstolar görs en hänvisning till rättegångsbalkens regler om resning m.m. i tvistemål.

I utredningens delbetänkande SOU 2008:31 s. 81 f., finns en redo- görelse för bestämmelserna i ärendelagen och förvaltningsprocess- lagen om särskilda rättsmedel. Reglerna i 37 b § förvaltnings- processlagen är mer allmänt hållna. Ärendelagen hänvisar i 42 § till rättegångsbalkens mer fullständiga regler om resning i tvistemål, domvilloklagan och återställande av försutten tid med en tilläggsregel som ger en allmän möjlighet till resning vid synnerliga skäl. Det sägs att skillnaderna i praktiken är ganska små. De fall som i allmän domstol enligt ärendelagen och rättegångsbalken behandlas som domvillofall behandlas i förvaltningsdomstol som resningsfall. I sista instans är det alltid Högsta domstolen som beslutar i ett extraordinärt fall när det gäller mål som prövats av en domstol som är inordnad i den allmänna domstolsorganisationen. Detta gäller oavsett vilken processlag som tillämpats i det grundläggande målet eller ärendet.

För tillståndsfrågor om miljöfarlig verksamhet enligt miljö- balken blir konsekvenserna av nuvarande regler att Högsta domstolen i fråga om resning av ett avgörande angående en A-verksamhet ska tillämpa bestämmelserna i 58 och 59 kap. rättegångsbalken om resning och domvilla. Är det däremot fråga om en B-verksamhet ska 37 b § förvaltningsprocesslagen tillämpas. Som framgår av den tidigare redogörelsen kan skillnaden mellan vad som är en A-verksamhet och vad som är en B-verksamhet vara obetydlig, på gränsen till godtycklig.

Vid val av processregler ska utredningen enligt regeringens direktiv preferera de regler som gäller för de allmänna domstolarna. Att förvaltningsprocesslagen ändå genomgående har fått tjäna som

474

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

förebild för utredningens förslag beror på att reglerna har varit välfungerande i miljödomstolarnas tillämpning. Den anledningen är inte giltig när det gäller särskilda rättsmedel. Utredningen anser därför att liksom i ärendelagen bör det i en ny lag om miljödom- stolar finnas en hänvisning till reglerna i rättegångsbalken om särskilda rättsmedel. Därigenom blir det i fråga om överklagade mål den förändringen att en tidsfrist för ansökan om resning införs som är enhetlig för alla mål som miljödomstolarna avgör. Särskilt för den som har fått ett tillstånd, t.ex. till miljöfarlig verksamhet, är detta en uppenbar fördel.

Enligt utredningens bedömning är en sådan bestämmelse om synnerliga skäl som finns i 42 § ärendelagen inte behövlig när det gäller de mål som kommer under miljödomstolarnas prövning. I ärenden som inte överklagats från förvaltningsmyndighet till miljödomstol gäller 11 kap. 11 § regeringsformen.

11.5Särskilda överväganden om fastighets- bildningsmål och mål enligt miljöbalken

Utredningens förslag: I lagen införs handläggningsregler som behövs med hänsyn till fastighetsbildningsmålens och miljö- balksmålens speciella karaktär.

Avgörandena enligt fastighetsbildningslagen har, liksom enligt PBL, en konstituerande betydelse. I sådana frågor bör det finnas särskilda bestämmelser i den nya lagen om miljödomstolar. I 16 kap. 11 § fastighetsbildningslagen finns särskilda regler om ut- rymmet för fastighetsdomstolen att ändra lantmäterimyndighetens beslut. Enligt paragrafens första stycke förutsätter ett ändrings- beslut att de personer som är berörda har fått tillfälle att yttra sig. I sak torde bestämmelsen inte omfatta någon skyldighet för dom- stolen att agera utöver vad som följer av 10 § förvaltnings- processlagen. Det finns därför inte anledning att föra in en bestämmelse med samma lydelse som 16 kap. 11 § första stycket fastighetsbildningslagen i en ny lag om miljödomstolar. Däremot bör det i den nya lagen finnas bestämmelser som i sak motsvarar 16 kap. 11 § andra stycket fastighetsbildningslagen. I 16 kap. 5 § fastighetsbildningslagen finns regler om kallelse av vissa företrädare för allmänna intressen. Även om den nya lagen inte innehåller

475

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

bestämmelser om huvudförhandling bör motsvarande regler fort- sättningsvis gälla för kallelser till sammanträden. I 16 kap. 9 § fastighetsbildningslagen finns regler som gör det möjligt för domstolen att avbryta en pågående förrättning och att besluta om förtida tillträde. Dessa bestämmelser bör finnas i den nya lagens bestämmelser om fastighetsbildningsmål.

Vidare bör den nya lagen innehålla bestämmelser om undan- röjande av förrättning och om ram för prövningen när det gäller överklagande av kommunal lantmäterimyndighets beslut. Det är fråga om regler som finns i 16 kap. 12 och 12 a §§ fastighets- bildningslagen.

Vid en övergång till ett förfarande som inte omfattas av krav på huvudförhandling uppkommer frågan om domstolens utrednings- skyldighet. Varken lagen om domstolar i fastighetsmål eller 16 kap. fastighetsbildningslagen ger upplysning i frågan om fastighets- bildningsmålen är att betrakta som dispositiva eller indispositiva tvistemål. Grundläggande i detta sammanhang är givetvis instansordningens princip. I ett överklagat mål bör i princip bara sådana frågor tas upp som varit föremål för underinstansens bedömning.

Enligt de handläggningsregler som gäller för miljödomstolen och som föreslås gälla även i fortsättningen, ska rätten tillse att ett mål blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Enligt 7 § förvalt- ningslagen har förvaltningsmyndigheter i allmänhet en omfattande officialprövningsskyldighet. Bestämmelser om lantmäterimyndig- heternas utredningsskyldighet finns i 4 kap. 25 § fastighetsbild- ningslagen. Lantmäterimyndigheten ska utreda förutsättningarna för fastighetsbildningen. Bestämmelsen innebär att det åligger lantmäterimyndigheten att självmant sörja för att fullständig utredning förebringas beträffande förutsättningarna för fastighets- bildningens genomförande. Denna officialutredning ska avse alla de omständigheter som inverkar på fastighetsbildningens tillåtlighet.2 Lika lite som ett indispositivt mål enligt föräldrabalken förändrar sin karaktär när det överklagas från tingsrätt till hovrätt får ett fastighetsbildningsmål annan karaktär än vid förvaltningsmyndig- heten.

Enligt utredningens bedömning gäller i fråga om skyldigheten till officialprövning sådana regler för miljödomstolen som med hänsyn till lantmäteriförrättningarnas karaktär är väl lämpade för

2 Bonde-Dahlsjö-Julstad, Fastighetsbildningslagen, 2007, s. 4:25:5.

476

SOU 2009:10

Förslag till en lag om miljödomstolar

överprövningen också av dessa ärenden. Jämfört med dagens regler om officialprövning i fastighetsbildningsmål vinns enligt utred- ningens mening en betydande klarhet om reglerna, som finns i förvaltningsprocesslagen om utredningsskyldighet och som också bör finnas i lagen om miljödomstolar, även är tillämpliga i fastig- hetsbildningsmål. Några särskilda regler om utredningsskyldighet i fastighetsbildningsmål behövs då inte i den nya lagen. När det gäller mål som stäms in direkt till domstolen gäller rättegångs- balkens regler om dispositiva tvistemål om inte annat är särskilt föreskrivet.

I övrigt innehåller enligt utredningens bedömning 16 kap. fastighetsbildningslagen inga föreskrifter som i sak har annan innebörd än de mer allmänt formulerade handläggningsreglerna i förvaltningsprocesslagen.

I mål som har överklagats från en koncessionsnämnd och där kungörelse har utfärdats i nämnden bör det vara tillåtet att utfärda kungörelse om överklagandet i miljödomstolen. En bestämmelse motsvarande 23 kap. 5 § miljöbalken bör därför tas in i den nya lagen.

De bestämmelser som nu gäller enligt 22 kap. miljöbalken för handläggningen av ansökningsmål i miljödomstolarna bör i enlighet med vad utredningen har föreslagit i avsnitt 7.2 gälla för de nya koncessionsnämndernas verksamhet. Vissa bestämmelser måste dock även i fortsättningen, genom hänvisningar från lagen om miljödomstolar till miljöbalken, gälla även för miljödomstolarna. De bestämmelser som även i fortsättningen bör gälla för miljödomstolarna avser förordnande av sakkunniga (22 kap. 12 § MB) samt vissa regler om vad en dom ska innehålla i fråga om villkor m.m. (22 kap. 24–28 §§ MB). Vidare bör det finnas en hänvisning till 7 kap. 5 § LSV om karta och strömfallsfastighet.

11.6Rättegången i Miljööverdomstolen

Utredningens förslag: I fråga om handläggningen av mål som inletts i miljödomstolen genom överklagande hänvisas till reglerna för handläggningen av motsvarande bestämmelser i miljödomstolarna.

477

Förslag till en lag om miljödomstolar

SOU 2009:10

I överklagade mål åsyftas ingen förändring av Miljööverdomstolens nuvarande handläggningsregler. I mål som har inletts i miljödom- stolen ska således även i fortsättningen målen handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken. I mål som överklagats till Miljööver- domstolen kan i princip samma regler tillämpas som i miljö- domstolen.

Enligt 17 kap. 3 § tredje stycket fastighetsbildningslagen får en hovrätt uppta bevis genom syn på stället i ett fastighets- bildningsmål bara om det finns synnerliga skäl. Såvitt utredningen kan bedöma har utvecklingen gått åt det hållet att syn i hovrätts- processen förekommer i något större omfattning än vad som motsvarar uttrycket ”synnerliga skäl”. Det torde i vart fall inte finnas skäl att reglerna om när Miljööverdomstolen ska ha syn på stället i fastighetsbildningsmål avviker från vad som i övrigt gäller om domstolens handläggning av mål som överklagats till miljödomstolen. Inte heller i övrigt finns det anledning att vad gäller rättegången i Miljööverdomstolen föreslå särskilda regler för handläggningen av fastighetsbildningsmål.

478

12 Prejudikatregler

12.1Gällande regler m.m.

12.1.1Inledning

Enligt direktiven ska utredningen föreslå hur prejudikatbildningen ska tillgodoses vid en ändrad prövningsordning. I regeringens proposition om Högsta domstolen och rättsbildningen (prop. 1988/89:78) anges att med prejudikat brukar avses avgöranden som är av betydelse för en enhetlig lagtolkning och rättstillämpning. Regeringen framhåller i propositionen att prejudikaten utgör ett alltmer betydelsefullt komplement till lagstiftningen och att de leder till att rättstillämpningen blir mer enhetlig och likformig samt att det ofta är prejudikaten som ger lagstiftningen dess fulla genomslagskraft. I propositionen konstateras att det inte finns några regler som säger att ett avgörande av Högsta domstolen i något sammanhang ska ha bindande verkan annat än för det mål som har prövats, men likväl har Högsta domstolens avgöranden stor betydelse för rättslivet i allmänhet (prop. 1988/89:78 s. 19 f.).

I lagtexten talas om avgöranden som är vägledande för rätts- tillämpningen. Enligt rättsinformationsförordningen (1999:175) ska det i syfte att tillförsäkra den offentliga förvaltningen och enskilda tillgång till grundläggande rättsinformation i elektronisk form finnas ett offentligt rättsinformationssystem. Systemet ska innehålla uppgifter om vägledande avgöranden från, såvitt nu är av intresse, Högsta domstolen, Regeringsrätten, hovrätterna, kammarrätterna och Miljööverdomstolen. Domstolarna prövar själva om ett avgörande är att anse som vägledande. De domstolar som nyss angetts ska lämna informationen till Domstolsverket enligt de närmare föreskrifter som verket meddelar. Domstols- verket har inte gett ut några föreskrifter i sin författningssamling men har formulerat vissa upplysningar av redaktionell natur.

479

Prejudikatregler

SOU 2009:10

Principen att överrätterna själva bestämmer vilka avgöranden som ska publiceras som vägledande är hävdvunnen i Sverige, bl.a. genom publikationerna Nytt Juridiskt Arkiv I, Regeringsrättens årsbok och rättsfall från hovrätterna, tidigare Svensk Juristtidning.

Fram till år 1971 kunde Högsta domstolen meddela både ändringsdispens och prejudikatdispens. Numera är de högsta rättsinstanserna i princip renodlade prejudikatinstanser.

För hovrätterna infördes regler om prövningstillstånd år 1973. Den prejudikatdispens som meddelas av hovrätterna är avsedd att möjliggöra fullföljd till Högsta domstolen av mål med prejudikat- intresse. Å andra sidan är det fullt tillräckligt att det från pre- judikatsynpunkt finns anledning att pröva målet i hovrätt. Pre- judikatdispens meddelas i första hand när prejudikat saknas. Att underrättens avgörande avviker från lagtolkning, rättstillämpning eller allmän rättsgrundsats som kommit till uttryck i Högsta domstolens eller hovrätts avgörande utgör inte i och för sig skäl för prejudikatdispens. Prejudikatdispens får i dessa fall meddelas bara om det behövs för att förstärka tidigare praxis eller i övrigt klarlägga rättsläget. Prejudikatdispens kan också komma i fråga när det är angeläget med en ändring i gällande praxis.(NJA II 1973 s. 288). Skälen för prejudikatdispens i Högsta domstolen är i allt väsentligt desamma som gäller för hovrätten. I Fitgers kommentar till rättegångsbalken sägs vidare att det är särskilt betydelsefullt med prejudikat i de fall där frågan kan antas ofta komma under domstols prövning. Det kan vidare komma att visa sig att en rad avgöranden av Högsta domstolen behövs för att täcka in ett område som inte tillräckligt ingående regleras genom lagstiftning. De ändringar som gjordes år 1971 när det gäller prejudikatdispens innebar att kravet på att prövningen i Högsta domstolen skulle vara av synnerlig vikt togs bort. Det ansågs vara av stor betydelse att ha tillgång till ett rikligt antal vägledande avgöranden av Högsta domstolen. Enligt Fitger kan det förhållandet att praxis i lägre domstolar är oenhetlig rörande en viss fråga vara ett starkt skäl för prövningstillstånd. Fitger upplyser också om att antalet beviljade tillstånd i brottmål är fem procent och i andra mål omkring tio procent.

480

SOU 2009:10

Prejudikatregler

12.1.2Miljödomstolsmålen enligt den nya instansordningen

PBL-mål

En kommuns beslut i ärenden som avser rättsverkande planer, dvs. detaljplaner, fastighetsplaner och områdesbestämmelser, överklagas i dag till länsstyrelsen och därefter till regeringen. Till regeringen överklagas också vissa beslut enligt 12 kap. PBL och vissa beslut som rör försvaret. Sådana ärenden omfattas inte av utredningens uppdrag och ska således även fortsättningsvis handläggas enligt nuvarande ordning. Regeringen är alltså i dag sista instans vid prövning av rättsverkande planer. I dessa ärenden finns också en möjlighet att ansöka om rättsprövning hos Regeringsrätten.

De beslut enligt PBL som efter länsstyrelsens prövning inte överprövas av regeringen, överklagas till förvaltningsdomstol, dvs. länsrätt. Flertalet beslut som fattas av kommunerna med stöd av PBL överklagas först till länsstyrelsen och därefter till länsrätt. Frågor om tilläggsavgift enligt 10 kap. PBL prövas dock direkt av länsrätt på talan av byggnadsnämnden. För vissa ansökningar om bygglov utanför detaljplanelagt område sker också prövningen gentemot 2 kap. PBL, där det anges vilka allmänna intressen som ska beaktas vid planläggning och lovgivning. Regeringen ansvarade för prövningen gentemot 2 kap. fram till den 1 juli 2003. Prövningen i denna del är således en ganska ny uppgift för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Prövningstillstånd krävs i kammarrätt och i Regeringsrätten.

Utredningen har i sitt första delbetänkande föreslagit en ny instansordning för PBL-mål. Enligt förslagen ska domstols- prövningen av kommunernas och länsstyrelsernas beslut enligt PBL i framtiden ske vid miljödomstolarna och Miljööverdom- stolen. Om ett avgörande kan få stor principiell betydelse får enligt förslaget ett mål avgöras med sju ordinarie domare, varav högst två får vara tekniska ledamöter.

Fastighetsmål

Fastighetsmål handläggs av fastighetsdomstolarna, se avsnitt 8.1.5. Domstolarnas avgöranden överklagas till de sex hovrätterna. En hovrätts avgörande får, om inte annat är föreskrivet, överklagas till Högsta domstolen. Prövningstillstånd behövs för att överklagande

481

Prejudikatregler

SOU 2009:10

ska tas upp i högre rätt. I fastighetsdomstolarnas och hovrätternas prövning av fastighetsmål deltar tekniska ledamöter, fastighetsråd.

Miljöbalksmål

Ärenden enligt miljöbalken som inleds i en kommun eller en förvaltningsmyndighet överprövas av miljödomstolarna och där- efter av Miljööverdomstolen. Vid överklagande av sådana mål krävs prövningstillstånd i Miljööverdomstolen, som också är sista instans. Andra domar och beslut av Miljööverdomstolen får, om inte annat är föreskrivet, överklagas hos Högsta domstolen. Även i dessa fall krävs prövningstillstånd, såväl vid överklagande till Miljööverdomstolen som till Högsta domstolen.

12.1.3Grunderna för prövningstillstånd

Den 1 november 2008 trädde nya bestämmelser om prövnings- tillstånd i kraft. Enligt de nya reglerna gäller bl.a. ett generellt krav på prövningstillstånd i hovrätt och Miljööverdomstolen samt infördes en ny grund för prövningstillstånd, granskningsdispens. Sedan tidigare finns det ändringsdispens för sådana fall då anledning förekommer till ändring av tingsrättens dom eller beslut samt prejudikatdispens om det är av vikt för rättstillämpningen att ett överklagande prövas av högre rätt. Prövningstillstånd får också meddelas om det annars finns synnerliga skäl att pröva ett överklagande.

För att Högsta domstolen ska pröva ett överklagande krävs antingen prejudikatdispens eller att det föreligger synnerliga skäl, vilka exemplifieras i 54 kap. 10 § rättegångsbalken.

I den proposition som ligger till grund för lagändringarna, En modernare rättegång – reformering av processen i allmän domstol

(prop. 2004/05:131 s. 82, 173 och 178), framhålls att en effektiv domstolsorganisation förutsätter att varje instans ägnar sig åt det som den är avsedd för. Det ställer enligt regeringen krav på att arbetsformerna är anpassade efter domstolens uppgifter i instans- ordningen och att instansordningen ska bygga på en funktions- fördelning mellan de olika nivåerna i domstolsorganisationen. Med tyngdpunkten i rättskipningen i första instans bör hovrättens uppgift framför allt vara att granska de tingsrättsavgöranden som

482

SOU 2009:10

Prejudikatregler

överklagas och rätta eventuella felaktigheter. Reglerna om prövningstillstånd i prejudikatfall är fortfarande främst avsedda att möjliggöra överklaganden till Högsta domstolen av mål med prejudikatintresse. Hovrättens roll som prejudikatinstans är mindre framträdande. Hovrätternas avgöranden får främst betydelse för rättsbildningen i fråga om mål i vilka hovrätten är sista instans och mål inom sådana områden där prejudikat från Högsta domstolen av något annat skäl saknas. Den centrala grunden för beviljande av prövningstillstånd vid överklagande till hovrätten är enligt vad som anges i propositionen den som tillämpas i ändringsfall.

Grundtanken är att hovrätten ska koncentrera sig på sådana tingsrättsavgöranden där en förnyad prövning fyller någon saklig funktion, dvs. i huvudsak avgöranden som kan vara felaktiga. Man kan säga att hovrätten enligt dagens ordning i flertalet fall undersöker om det överklagade avgörandet är felaktigt och i förekommande fall rättar detta inom ramen för samma förfarande. Om det överklagade avgörandet är en dom, sker den samlade prövningen vanligtvis först vid en huvudförhandling. Denna ordning innebär ofta ökade kostnader för parterna och en längre handläggningstid. Utgångspunkten bör enligt regeringen i stället vara att hovrätten så snart som möjligt gör en inledande prövning av riktigheten i tingsrättens avgörande. Om redan denna inledande prövning tydligt ger vid handen att tingsrättens avgörande är riktigt, finns det givetvis inget behov av en fullständig rättegång i hovrätten. Om den inledande prövningen däremot ger anledning att ifrågasätta riktigheten av tingsrättens avgörande, bör handläggningen fortsätta och hovrätten har då att pröva målet i hela dess vidd och, om det därvid bekräftas att tingsrättens avgörande är felaktigt, rätta avgörandet. Därför har systemet med prövningstillstånd för överklagande från tingsrätt till hovrätt utvidgats. Genom ett utvidgat system som innefattar möjligheten att meddela prövningstillstånd i de fall det finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande är det tanken att hovrätten på ett enkelt sätt ska kunna skilja ut de mål som kräver en mer omfattande prövning från de där hovrätten på ett tidigt stadium kan konstatera att det inte finns anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande.

I vissa fall kan ett beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas direkt till hovrätt. Det gäller bl.a. beslut av övervakningsnämnd, hyresnämnd samt Statens va-nämnd. Regeringen konstaterade att reformen som omfattas av propositionen handlar om prövnings-

483

Prejudikatregler

SOU 2009:10

tillstånd i hovrätt som andra domstolsinstans och att de överväganden som är aktuella inte utan vidare kan överföras på överklaganden som i första instans behandlas av förvaltnings- myndighet och inte tingsrätt. Såvitt gäller övervakningsnämnderna och hyresnämnderna påpekade regeringen att det pågår ett reformarbete. För hyresnämndernas del är såväl organisatoriska som processuella frågor föremål för översyn. Mot denna bakgrund ansåg regeringen att beslut av dessa myndigheter inte bör omfattas av ett utvidgat system med prövningstillstånd. Av okänd anledning undantogs också överklaganden från miljödomstol i mål som överklagats till en sådan domstol, trots att överklagandet till Miljööverdomstolen inte kommer direkt från en förvaltnings- myndighet. För miljömålens del innebär alltså de nya reglerna att frågan om prövningstillstånd i Miljööverdomstolen kommer att avgöras antingen enligt reglerna i förvaltningsprocesslagen eller enligt reglerna i rättegångsbalken, beroende på om målet har inletts i förvaltningsmyndighet eller i domstol. Även i vitesmålen tillämpas reglerna i förvaltningsprocesslagen trots att dessa mål inleds i miljödomstolen. Enligt 23 kap. 8 § miljöbalken blir följden att vissa beslut om prövningstillstånd kan överklagas, t.ex. sådana som gäller A-verksamhet medan andra, som kan innehålla identiska rättsfrågor, dvs. sådana som gäller B-verksamhet inte kan överklagas. I fall med vindkraftverk stannar alltså även de allra största anläggningarna i Miljööverdomstolen när det är fråga om en landbaserad anläggning, medan alla vattenbaserade vindkraftverk, när det gäller frågan om prövningstillstånd, kan komma under Högsta domstolens prövning.

Regeringen konstaterade i propositionen att det i bland är svårt att på grundval av innehållet i en tingsrätts dom bedöma om det finns skäl att ändra tingsrättens avgörande. Kanske finns det inte någon särskild anledning att betvivla riktigheten i avgörandet men det går inte heller att med någon högre grad av säkerhet säga att avgörandet faktiskt är riktigt. Det skulle i så fall tala för prövningstillstånd inte bara där det finns en konkret anledning att betvivla riktigheten av tingsrättens avgörande utan också i vissa andra fall där tingsrättens avgörande framstår som svårbedömt. Frågan om prövningstillstånd borde kunna meddelas i sådana fall diskuterades redan av Hovrättsprocessutredningen (SOU 1995:124). Den grundläggande tanken var att prövningstillstånd skulle meddelas i situationer där det inte går att bedöma riktigheten i tingsrättens avgörande utan att göra en fullständig prövning av

484

SOU 2009:10

Prejudikatregler

målet. Även regeringen ansåg att prövningstillstånd bör kunna ges i sådana fall. Behovet av en sådan möjlighet blir enligt regeringen särskilt tydligt när systemet föreslås omfatta även omfattande eller komplicerade tvistemål. En möjlighet att meddela prövnings- tillstånd på denna grund är avsedd att fungera som ett slags säkerhetsventil när riktigheten av tingsrättens avgörande inte låter sig bedömas utan en fullständig rättegång i hovrätten. Därmed kan också risken för att felaktiga tingsrättsavgöranden inte blir om- prövade i hovrätt hållas på en helt försumbar nivå. Möjligheten att ge prövningstillstånd i dessa fall, dvs. granskningsdispens, bör enligt regeringen gälla i samtliga slags mål och ärenden.

I propositionen anfördes vidare att syftet med ett prövnings- tillståndsförfarande är att hovrätten på ett enkelt och snabbt sätt ska kunna skilja sig från sådant som det från saklig synpunkt inte finns anledning att pröva ytterligare. För att det syftet ska tillgodoses fullt ut och för att uppnå en rationell handläggning av överklagade mål i ett utvidgat system med prövningstillstånd bör hovrätten enligt regeringen ges möjlighet att meddela partiella prövningstillstånd, dvs. prövningstillstånd som avser enbart en del av det överklagade avgörandet. Att ge hovrätten möjlighet att meddela partiellt prövningstillstånd för en fråga som inte är särskiljbar från andra delar av målet och därmed göra det nöd- vändigt att vilandeförklara de delar där skäl för prövningstillstånd saknas kan enligt regeringen motverka intresset av att få till stånd en snabbare och mer effektiv handläggning. Partiella prövnings- tillstånd i hovrätten bör därför enligt propositionen begränsas till att avse de delar av ett mål vars utgång inte kan påverka övriga delar. I det sammanhanget behandlades också frågan om rätten att överklaga beslut om partiellt prövningstillstånd. Om hovrätten meddelar partiellt prövningstillstånd och alltså inte beviljar prövningstillstånd i övriga delar, får beslutet i avslagsdelen enligt vad som anförs i propositionen anses vara ett slutligt beslut som genast kan överklagas till Högsta domstolen enligt vanliga regler. Regeringen noterade att några remissinstanser hade anfört att en sådan möjlighet att genast överklaga kan vara förenad med betydande olägenheter. Regeringen framhöll att det i praktiken skulle vara mycket svårt att införa en ordning som innebär att ett beslut att inte meddela prövningstillstånd för en viss del av målet får överklagas först i samband med att hovrättens beslut i den del prövningstillstånd beviljats överklagas. I det sammanhanget på- pekade regeringen att om ett beslut att inte meddela prövnings-

485

Prejudikatregler

SOU 2009:10

tillstånd för viss del av målet överklagas, kan hovrätten i vissa fall finna anledning att vilandeförklara den i hovrätten kvarvarande delen i avvaktan på Högsta domstolens ställningstagande.

I enlighet med propositionen föreskrivs numera i 49 kap. 14 § rättegångsbalken att prövningstillstånd ska meddelas om

1.det finns anledning att betvivla riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,

2.det inte utan att sådant tillstånd meddelas går att bedöma riktigheten av det slut som tingsrätten har kommit till,

3.det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, eller

4.det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

I den nya 49 kap. 14 a § rättegångsbalken föreskrivs att prövnings- tillstånd får begränsas till att gälla en viss del av en dom eller ett slutligt beslut, om utgången i den delen inte kan påverka andra delar av det överklagade avgörandet. Ett prövningstillstånd som meddelas utan en sådan begränsning gäller

1.domen eller det slutliga beslutet i den utsträckning parten har överklagat avgörandet,

2.överklagade beslut som har tagits in i domen eller det slutliga beslutet och som inte angår ett ombud, ett vittne, en sakkunnig eller någon annan som inte var part eller intervenient i tingsrätten, och

3.överklagade beslut som får överklagas endast i samband med att domen eller det slutliga beslutet överklagas.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att om prövningstillstånd inte meddelas ska tingsrättens avgörande stå fast och att en upplysning om det ska tas in i hovrättens beslut.

12.1.4Alternativa regler om prejudikatbildning

Det finns flera rättsliga lösningar som huvudsakligen har till syfte att tillgodose behovet av vägledande avgöranden. I det följande redovisas dels ett sådant alternativ som ännu inte förekommer som ett institut i svensk rätt, dels regler vilka har tillkommit på senare tid för att uppfylla nyssnämnda behov.

486

SOU 2009:10

Prejudikatregler

Språngrevision

I propositionen Högsta domstolen och rättsbildningen (prop. 1988/89:78) behandlade regeringen Rättegångsutredningens idé- skiss om ett system som innebär rätt för part att med förbigående av hovrätt överklaga ett avgörande från tingsrätten direkt till Högsta domstolen genom s.k. språngrevision. Varken pro- positionen eller Rättegångsutredningens betänkande innehöll något lagförslag. Idéerna hade utländska förebilder och syftade till att skapa förutsättningar för en snabbare och billigare prejudikat- bildning. Många av remissinstanserna ifrågasatte emellertid behovet av en sådan möjlighet. Regeringen noterade att också Rättegångs- utredningen ansåg att ett sådant system endast skulle kunna komma i fråga för vissa måltyper och då under särskilda förutsättningar samt att regleringen skulle bli komplicerad. Regeringen var inte övertygad om att det var en framkomlig väg för att förbättra prejudikatbildningen, men ansåg att det likväl i en del fall skulle kunna medföra fördelar och en ytterligare förfining av regelsystemet. Därvid nämndes att förslaget i samma proposition om hänskjutande av prejudikatfråga ligger ganska nära ett system som tillåter part att överklaga direkt till Högsta domstolen. Särskilt mot den bakgrunden och med hänsyn till de regler som föreslogs om att Högsta domstolen efter fullföljd i vanlig ordning ska kunna begränsa prövningstillståndet till en prejudikatfråga i målet var det enligt regeringen inte uteslutet att någon form av s.k. språng- revision i framtiden skulle kunna vara en möjlig väg att ytterligare förbättra prejudikatbildningen. Erfarenheterna av reglerna om hänskjutande av prejudikatfråga ansågs kunna tjäna till ledning vid dessa fortsatta överväganden.

I lagstiftningsärendet Ändringar i rättegångsbalken – hovrätts- frågor m.m. (prop. 1998/99:37) blev frågan om språngrevision, eller språngöverklagande som det benämndes i det bakomliggande betänkandet, återigen aktuell. Sedan regeringen redogjort för skälen till att reglerna om hänskjutande av prejudikatfråga borde ändras för att reformen skulle få större genomslagskraft, konstaterades utan närmare skäl att det vid sidan av reglerna om hänskjutande av prejudikatfråga knappast fanns något utrymme för att införa regler om språngöverklagande.

I propositionen 1998/99:37 noterade regeringen att ett system med språngöverklagande finns i t.ex. England, Tyskland och Norge.

487

Prejudikatregler

SOU 2009:10

I Norge gäller sedan den 1 januari 2008 en ny tvistemåls- processlag, Lov om mekling og rettergang i sivile tvister (tvisteloven).

Enligt § 30-2 får avgöranden av en tingsrett som annars ska överklagas till lagmannsrett efter prövningstillstånd i stället direkt tas upp av Høyesterett (direkte anke). Tillstånd kan ges bara om målet omfattar särskilt viktiga principiella frågor som det är brådskande att Høyesterett prövar och hänsynen till en tillfreds- ställande handläggning av målet inte talar emot ett direkt- överklagande. Begäran om direktöverklagande kan göras av klagande part eller motparten innan fristen för yttrande över överklagandet löper ut. Om Høyesterett inte ger prövningstillstånd sänds målet till lagmannsrett som behandlar målet enligt vanliga överklaganderegler.

I Tyskland kan underrättsavgöranden i bl.a. civilrättsliga och förvaltningsrättsliga mål direkt underställas prövning av en slutinstans med förbigående av mellaninstansen. Möjlighet till en s.k. sprungrevision föreligger om motparten samtycker till förfarandet och slutinstansen lämnar prövningstillstånd. Sådant tillstånd kan lämnas om målet omfattar en fråga av fundamental betydelse eller när rättsutvecklingen eller upprätthållandet av en enhetlig rättstillämpning kräver domstolens prövning. Om slutinstansen inte lämnar prövningstillstånd vinner underrättens avgörande laga kraft. Prövningen vid en sprungrevision avser enbart rättsfrågor och omfattar inte sakfrågor.

I Storbritannien används benämningen leapfrog procedure för ett förfarande som innebär att ett avgörande i tvistemål tas direkt till

House of Lords från en High Court förbi Court of Appeal (section II, ss12-15 Administration of Justice Act 1969). Flera villkor måste vara uppfyllda innan ett sådant direktöverklagande kan tas upp. Bland annat krävs att såväl prövningsdomaren som House of Lords lämnar tillstånd till prövning av målet. En prövningsdomare kan ge tillstånd endast om alla parter har samtyckt till åtgärden och målet innehåller en rättsfråga av allmän betydelse i vissa särskilt angivna fall samt frågan till fullo behandlats under processen och beaktats i avgörandet av målet. Prövningsdomarens beslut om beviljat eller vägrat tillstånd får inte överklagas.

I USA finns på federal nivå ett förfarande med direktöver- klagande (direct appeal) från första instans till Supreme Court som tillämpas bl.a. inom konkurrensrätten, s.k. Sherman Act mål (Expediting Act, 15 U.S.C. § 29). Den förstainstansdomare som avgjort målet kan vid ett överklagande intyga att ett direktupp-

488

SOU 2009:10

Prejudikatregler

tagande av det överklagade målet av Supreme Court är av allmän betydelse för rättstillämpningen. Supreme Court kan vägra pröv- ningstillstånd och sända målet till en court of appeals för sedvanlig handläggning.

Språngrevision nämns också i regeringens direktiv till en utredning som har till syfte att föreslå åtgärder för att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet (dir. 2008:49). Enligt direktiven utgör språngrevision en möjlighet till att uppnå ett snabbt domstolsförfarande för vissa speciella fall. En sådan ordning kan enligt direktiven övervägas exempelvis för mål som liksom de immaterialrättsliga registreringsmålen föregås av prövning i en starkt specialiserad prövningsmyndighet.

Fullföljdsförbud med s.k. ventil

Vissa avgöranden av hovrätten får inte överklagas till Högsta domstolen, s.k. fullföljdsförbud. Ett generellt fullföljdsförbud till Högsta domstolen kan dock förenas med en rätt till prövning i vissa fall, en s.k. ventil. Det finns ett flertal bestämmelser som ger rätt till prövning i Högsta domstolen i vissa fall. Bestämmelserna har sin grund i Rättegångsutredningens idéer och behandlades i propositionen Högsta domstolen och rättsbildningen (prop. 1988/89:78). Rättegångsutredningen hade föreslagit att nya regler om fullföljdsförbud med ventil skulle införas bl.a. för de mål som uteslutande handlar om underhållsbidrag till barn. Regeringen delade Rättegångsutredningens och remissinstansernas uppfattning om att en reform på detta område inte borde stanna vid de befintliga fullföljdsförbuden, men tillade att om måltypen är av ett sådant slag att ett principiellt fullföljdsförbud inte är lämpligt då borde inte heller fullföljdsförbud med ventil komma i fråga. Det ansågs vara uppenbart att en reform som innebär att man i princip inför ett förbud mot att överklaga till Högsta domstolen måste inskränkas till ganska klart avgränsbara delar av det juridiska området och att målen är relativt sett mindre betydelsefulla. Här noterades att det inte är nödvändigt att de är av masshanterings- karaktär, men det ansågs ha stora fördelar om de är rutinbetonade. En omständighet av betydelse borde enligt regeringen vara om antalet överklaganden till Högsta domstolen är stort för ifråga- varande målgrupp, samtidigt som antalet beviljade dispenser är litet samt att prejudikatbehovet inte får vara för stort. Med den

489

Prejudikatregler

SOU 2009:10

inriktning på reformen som förordades var det enligt regeringen också av avgörande betydelse att målen är av sådant slag att hovrätterna har förutsättningar för att enkelt ta ställning till frågan om att fullföljd, trots allt, ska få ske med hänsyn till prejudik- atintresset.

Sedan regeringen övervägt i vilka fall som en ordning med fullföljdsförbud med ventil kunde komma i fråga framhölls också att den mest ändamålsenliga ordningen var att man tar ställning till frågan om att införa ett fullföljdsförbud med ventil i samband med framtida översyn på respektive materiella områden. För ett sådant ställningstagande krävdes bl.a. en ingående kunskap om målens art liksom om prejudikatbehovet. Särskilt betydelsefullt var enligt regeringen att målen över huvud taget är sådana att det är lämpligt och möjligt att lägga uppgiften att gallra ut prejudikatvärda mål på hovrätterna. De förslag som lades i propositionen ansågs i och för sig inte få några särskilt genomgripande konsekvenser.

I enlighet med regeringens förslag infördes en ventil med möjlighet för hovrätten att tillåta ett överklagande om särskilda skäl föreligger för prejudikatdispens i befintliga regler om fullföljdsförbud i 10 a § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och i 23 § bötesverkställighetslagen (1979:189). Dessutom infördes nya regler om fullföljdsförbud med ventil i bl.a. 20 kap. 12 § föräldrabalken (underhållsbidrag till barn) och 18 kap. 4 § äkten- skapsbalken (underhållsbidrag till make). En liknande bestämmelse finns i 43 § andra stycket lagen (1999:116) om skiljeförfarande. Domstolsprövningen enligt den lagen omfattar dock inte sakfrågor.

Sedan den 1 januari 2006 finns bestämmelser om fullföljds- förbud med ventil också i jordabalken. Enligt 8 kap. 31 a § andra stycket jordabalken krävs inte prövningstillstånd för att hovrätten ska pröva arrendenämndens beslut. I 8 kap. 31 d § jordabalken föreskrivs att vissa i stadgandet uppräknade beslut av hovrätten i arrendetvister inte får överklagas, dock får hovrätten tillåta att ett sådant beslut får överklagas om det finns särskilda skäl för en prövning av om tillstånd ska ges enligt 54 kap. 10 § första stycket 1. rättegångsbalken, dvs. prejudikatdispens. I lagstiftningsärendet (prop. 2005/06:10) konstaterade regeringen att det för några typer av ärenden i vilka besluten måste uppfattas som mindre ingripande och där kravet på ett snabbt slutligt avgörande är särskilt framträdande bör det råda ett principiellt förbud mot överklagande. Regeringen räknade upp som sådana fall där arrendenämnden prövat frågor om uppskov med avträde från arrende (såväl de

490

SOU 2009:10

Prejudikatregler

arrendetyper som regleras i jordabalken som fiskearrenden), om byggnadsskyldighet, om ny täckdikning och om framtida investering.

Det finns flera refererade avgöranden från Högsta domstolen som rör omfattningen av fullföljdsförbudet i 18 kap. 4 § äkten- skapsbalken och 20 kap. 12 § föräldrabalken. I bl.a. NJA 1992 s. 36 och 1992 s. 278 kom Högsta domstolen fram till att bestämmelsen inte var tillämplig, men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i något av målen. De refererade avgörandena rör emellertid inte frågan om hovrätten borde ha gett rätt till överklagande i det enskilda fallet trots fullföljdsförbudet eller prövning i Högsta domstolen sedan hovrätten tillåtit överklagande. Några refererade avgöranden vad gäller övriga lagrum finns inte.

Hänskjutande av prejudikatfråga

Enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken får en tingsrätt med parternas samtycke hänskjuta en viss fråga i ett dispositivt tvistemål till prövning av Högsta domstolen. Av 56 kap. 14 § rättegångsbalken framgår dock att en fråga som hänskjutits enligt 13 § inte får komma under Högsta domstolens prövning utan att domstolen meddelat tillstånd till detta. Sådant tillstånd får ges endast om det gäller en sådan prejudikatfråga som avses i 54 kap. 11 § första stycket rättegångsbalken. I det stadgandet föreskrivs att prövnings- tillstånd får begränsas till att gälla en viss fråga i målet, vars prövning är av vikt för ledning av rättstillämpningen (prejudikat- fråga) eller en viss del av målet.

Bestämmelserna om hänskjutande av prejudikatfråga har också sin grund i Rättegångsutredningens idéer för att lösa brister i prejudikatbildningen. I propositionen om Högsta domstolen och rättsbildningen (prop. 1988/89:78) anförde regeringen att en sådan reglering innebär en snabb, billig och enkel väg att skapa prejudikat samt att en stor fördel är att prejudikatbehovet kan tillgodoses också då den som förlorar målet inte har intresse av att överklaga. Vidare anfördes att det för den enskilda parten kan vara betungande om målet blir ett pilotfall och förs genom instanserna upp till Högsta domstolen, medan andra mål får vila i avvaktan på prejudikatet. Det skulle således många gånger vara bättre för alla inblandade om prejudikatfrågan kunde prövas på ett så tidigt stadium som möjligt. Vissa remissinstanser var kritiska till

491

Prejudikatregler

SOU 2009:10

Rättegångsutredningens idéer eftersom de skulle strida mot instansordningens princip och begränsar tingsrätternas och hovrätternas funktioner. Kritikerna anförde vidare att det är principiellt felaktigt med en ordning som innebär att en domstol ska fråga en annan domstol till råds och att en sådan reform skulle kunna innebära en urholkning av principen om att tyngdpunkten i domstolsprocessen ska ligga i tingsrätten. Som svar på den kritiken anförde regeringen bl.a. att man kan undvika de problem remissinstanserna pekat på om man knyter an till reglerna om partsavtal om fullföljdsförbud och samtidigt uppväga de nackdelar för prejudikatbildningen som ett avtal om eninstansprövning innebär. Till övriga fördelar med ett avtal om fullföljdsförbud i form av tidsvinst och överblickbara kostnader skulle enligt regeringen därmed kunna läggas den fördelen att tingsrättens dom kan få ett moment av Högsta domstol-prövning.

Bestämmelsen i 56 kap. 13 § rättegångsbalken kom sålunda i sin ursprungliga lydelse att innehålla ett krav på avtal om att inte överklaga tingsrättens dom. Genom en lagändring år 1999 slopades emellertid det kravet. I regeringens proposition Ändringar i rätte- gångsbalken – hovrättsfrågor m.m. (prop. 1998/99:37) behandlades Hovrättsprocessutredningens förslag till åtgärder för ett mera ändamålsenligt hovrättsförfarande och för att begränsa flödet av mål till hovrätterna. Flera förslag var av betydelse även Högsta domstolen. Regeringen anförde att förklaringen till att reformen inte hade genomslag låg i ovissheten för parterna att förbinda sig till att inte överklaga tingsrättens dom utan att veta om Högsta domstolen skulle meddela prövningstillstånd. Regeringen ansåg att ändringsförslaget skulle ge bättre möjligheter för 1989 års reform att få ett ordentligt genomslag, men den insåg att det fanns en risk för att processen förlängs om man tillåter överklagande av tingsrättens dom. Det fanns enligt regeringen emellertid skäl att tro att parterna som regel avstår från att överklaga tingsrättens dom när Högsta domstolen har avgjort prejudikatfrågan.

Flera refererade fall från Högsta domstolen har avsett en dit hänskjuten prejudikatfråga. Från senare praxis kan nämnas NJA 2002 s. 173 (Frågan gällde rätt till uteslutning av bolagsman i handelsbolag.), NJA 2005 s. 438 (En bolagsmans ansvar för ett handelsbolags förpliktelser har ansetts inte bli föremål för särskild preskription efter bolagsmannens utträde ur handelsbolaget.), NJA 2006 s. 420 (En konkursförvaltare som väcker talan om s.k. bristtäckning enligt aktiebolagslagen har inte någon generell

492

SOU 2009:10

Prejudikatregler

skyldighet att vid skadeståndsansvar tillse att svaranden vid ogillande av talan kan få ersättning för sina av domstol utdömda rättegångskostnader.) och NJA 2006 s. 732 (Begreppet vattenled- ningsskada i 7 kap. 12 § tredje stycket bostadsrättslagen omfattar inte skada till följd av läckage av vatten från ledningar och anordningar för värme.).

Miljöbalkskommittén

I Miljöbalkskommitténs delbetänkande Alternativ för miljöbalkens prövningsorganisation (SOU 2004:38) föreslogs att prövningen av överklagade mål och ärenden även i fortsättningen skulle ske i miljödomstolarna och att utgångspunkten borde vara att Miljööverdomstolen är slutinstans i överklagade tillståndsärenden. En möjlighet som också diskuterades i delbetänkandet var att förena ett fullföljdsförbud i Miljööverdomstolen med en möjlighet att i vissa fall få överklaga till Högsta domstolen, dvs. en ventil. Bestämmelserna skulle kunna utformas på så sätt att Miljööverdomstolen i ett visst fall får tillåta att ett avgörande överklagas om det finns särskilda skäl för att Högsta domstolen prövar om det finns skäl för prejudikatdispens. Miljööverdom- stolen skulle enligt de anförda tankegångarna inte behöva peka ut vilken prejudikatfråga som Högsta domstolen skulle kunna ta upp till prövning eftersom ventilen inte skulle kopplas till en viss typ av fråga.

Som en variant på det nyss redovisade alternativet övervägdes i betänkandet att låta en fristående instans ha möjlighet att överklaga Miljööverdomstolens avgöranden i prejudikatfrågor. Den friståen- de instansen skulle ha möjlighet att föra ett mål av prejudikat- intresse vidare till Högsta domstolen för dispensprövning, men skulle inte nödvändigtvis själv förfoga över dispensinstitutet. Den möjligheten ansågs väcka frågor om vems intressen som den fristående instansen skulle bevaka samt om överklagandet skulle kunna ske både utifrån enskilda och allmänna intressen. Vidare ställdes frågan om det är rimligt att en fristående instans får till uppgift att avgöra vilka enskilda intressen som skulle kunna bli föremål för prövning hos Högsta domstolen. Om så inte är fallet ställdes frågan om det är rimligt att en möjlighet till prövning i Högsta domstolen öppnas i frågor som rör allmänna intressen men inte i frågor som rör enskilda intressen. De olika frågeställningarna

493

Prejudikatregler

SOU 2009:10

konstaterades visa på svårigheterna att utforma ett sådant rättsligt institut på ett lämpligt sätt.

12.1.5Avgöranden i högsta instans

Under åren 2005–2007 överklagades i genomsnitt 351 PBL-mål från kammarrätterna till Regeringsrätten. Av dessa var 45 mål enligt 10 kap. PBL, mål där talan också kan ha väckts i länsrätten. I genomsnitt beviljades prövningstillstånd i fem mål om året, dvs. i 1,4 % av målen. Under samma period kom det in 298 överklagade planärenden till regeringen och till Högsta domstolen i genomsnitt 69 miljömål och 95 fastighetsmål om året. Högsta domstolen beviljade under perioden prövningstillstånd i genomsnittligen 5 miljömål och 3 fastighetsmål om året. En utförligare statistik finns i bilaga 4.

I bilaga 14 finns en uppställning över avgöranden från Högsta domstolen och Regeringsrätten i miljö- och fastighetsmål respek- tive bygglovsärenden m.m. under perioden 2000 och framåt. Högsta domstolen har i miljömålen antingen prövat rena rättsfrågor, eller, när Miljööverdomstolens avgörande ändrats, återförvisat målet till Miljööverdomstolen för villkorsprövning.

12.1.6Förstärkt sammansättning i Miljööverdomstolen

Utredningen föreslog i det första delbetänkandet En ny instans- ordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) att Miljööverdomstolen under vissa förutsättningar skulle kunna träffa sina avgöranden med en förstärkt sammansättning. I utredningens överväganden anfördes följande.

Ett överflyttande av PBL-målen till miljödomstolsorganisa- tionen innebär att Miljööverdomstolen blir sista instans i dessa mål. Detta har blivit föremål för kritik under remissbehandlingen av PBL-kommitténs betänkanden. Således har Regeringsrättens ledamöter anfört bl.a. följande.

Att radikalt förändra en etablerad instansordning utan att ha klart för sig vad de överprövande instanserna skall syssla med förefaller vara en bakvänd ordning. --- Om förvaltningsdomstolarna och därmed Regeringsrätten frånhänds plan- och byggmålen försvinner inte bara Regeringsrättens prejudikatbildning på detta materiella rättsområde. Minst lika allvarligt är att underlaget för domstolens prejudikat-

494

SOU 2009:10

Prejudikatregler

bildning i processuella frågor minskar. --- Enligt kommittéförslaget skulle Miljööverdomstolen, ---, i princip bli slutinstans i plan- och byggärenden. Någon form av möjlighet att bringa avgörandena under HD:s prövning förutskickas dock, men även en sådan ordning har påtagliga svagheter, då man därmed öppnar för möjligheten av olika ställningstaganden i samma frågor från de båda högsta domstols- hierarkierna. Det vore djupt olyckligt och för rättssäkerheten äventyrligt att tillskapa denna onödiga komplikation.

Kammarrätten i Sundsvall anförde:

Miljööverdomstolen har inte en sådan roll och inte heller en sådan organisation att den kan ersätta Regeringsrätten som prejudikat- sinstans. Det kan vidare uppstå problem om två slutinstanser inom förvaltningsområdet kommer till skilda slut i processuella frågor såsom exempelvis rörande sakägarbegreppets räckvidd. Regerings- rätten som prejudikatinstans har också stor betydelse för den praktiska tillämpningen.

Frågan om prejudikatinstans behandlades också av lagrådet vid dess behandling av förslaget till miljöbalk. Lagrådet anförde bl.a. följande (prop. 1997/98:45 del 2 s. 501).

Bland de mål och ärenden som till följd av förslaget skall stanna i Miljööverdomstolen ingår sådana där för närvarande Regeringsrätten är sista instans, t.ex. sådana som rör renhållnings- och hälso- skyddsområdet. Genom att lagstiftningen på dessa områden integreras med miljöbalken, där de allmänna förvaltningsdomstolarna inte ingår som prövningsmyndigheter, innebär förslaget att ingen av de domstolar som traditionellt är prejudikatinstanser kan få befattning med dessa och liknande måltyper. Prejudikatbildningen kommer i stället att ligga på Miljööverdomstolen. Såsom Lagrådet framhållit under allmänna synpunkter vid 16 kap. bör ett sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller kunna motiveras av speciella skäl.

Kritiken i frågan om prejudikatbildningen har tagits ad notam i prop. 2006/07:98 om ny instansordning för PBL-ärenden, där det sägs att utredningen ska överväga hur prejudikatbildningen på ett lämpligt sätt tillgodoses även med en ny instansordning. Det påpekas i propositionen att flera remissinstanser påtalat behovet av en ”ventil” till Regeringsrätten för prejudikatbildning.

Enligt 16 kap. 3 § utlänningslagen får Migrationsöverdomstolen om den finner att ett avgörande kan få stor principiell betydelse avgöra målet eller, om det kan ske, en viss fråga i målet, med sju lagfarna ledamöter. Annars gäller samma regler om Migrations- överdomstolens sammansättning som för kammarrätterna. Liksom

495

Prejudikatregler

SOU 2009:10

Migrationsöverdomstolen är det i fråga om utlänningsärenden, kommer Miljööverdomstolen att vara den enda domstolen i andra instans när det gäller mål som kommer till miljödomstolarna efter överklagande. Detta medför att förutsättningar skapas för att en enhetlig praxis fortsättningsvis bildas i bl.a. PBL-mål som en följd av Miljööverdomstolens avgöranden. Av väsentlig betydelse är att minska antalet instanser i förhållande till den nuvarande ordningen. Samtidigt finns det ett intresse av att avgöranden i sista instans kan ges en särskild tyngd. Detta kan enligt vår mening uppnås genom att Miljööverdomstolen liksom Migrationsöverdomstolen får möjlighet att avgöra frågor av stor principiell betydelse med en förstärkt sammansättning i mål som har överklagats till miljödomstol. I sammanhanget bör nämnas att miljödomstolarna redan har en möjlighet att döma med en förstärkt sammansättning i dit överklagade mål. När det gäller juristdomarna bör endast ordinarie lagfarna domare få delta i avgörandet. Med hänsyn till de speciella frågor som avgörs av Miljööverdomstolen bör det ges möjlighet att två miljöråd deltar i avgörandena. I enstaka fall bör den förstärkta sammansättningen kunna begränsas till en enda fråga i målet.

I enlighet med ovanstående överväganden föreslog utredningen i första delbetänkandet att en ny paragraf (20 kap. 12 § miljöbalken) med följande lydelse införs.

Om rätten vid handläggningen av ett mål i Miljööverdomstolen, som enligt 23 kap. 8 § inte får överklagas, finner att avgörandet kan få stor principiell betydelse får målet eller, om det kan ske, en viss fråga i målet avgöras av Miljööverdomstolen med sju ordinarie domare, varav högst två får vara miljöråd.

Remissyttranden

Regeringen har remissbehandlat utredningens delbetänkanden En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) och Miljödomstolarna – domkretsar, lokalisering, handläggningsregler (SOU 2008:31). Av remissinstanserna har följande yttrat sig i den del som avser prejudikatbildningen och utredningens förslag om förstärkt sammansättning i Miljööver- domstolen.

Miljööverdomstolen instämmer i utredningens överväganden beträffande prejudikatbildningen och anser att förslaget på ett bra

496

SOU 2009:10

Prejudikatregler

sätt tillgodoser det behov som uppkommer genom att domstolen i ännu högre grad kommer att vara slutinstans.

Kammarrätten i Sundsvall anser att Miljööverdomstolen inte har en sådan roll och inte heller en sådan organisation att den kan ersätta Regeringsrätten som prejudikatinstans. Kammarrätten har anfört att utredaren synes endast ha berört prejudikatproblema- tiken ur PBL-synpunkt. Enligt kammarrättens mening är det viktigt att det bara finns en prejudikatinstans avseende tillämp- ningen av de processuella reglerna.

Luleå tekniska universitet har anfört att vi i dag har en situation där Miljööverdomstolens praxis inte är konsekvent vid bedömning av vissa miljöfrågor, såsom tillståndsvillkor för så kallade externa transporter till och från en industriell anläggning. Universitet har vidare anfört att Miljööverdomstolens domar har en vägledande betydelse för rättstillämpningen och att vissa ärenden därför bör avgöras i stor sits.

Naturvårdsverket bedömer att prejudikatbildningen inte kommer att påverkas negativt när prövningen flyttas från Regeringsrätten till Miljööverdomstolen. Miljööverdomstolen är redan i dag sista instans för flertalet miljöbalksmål och såvitt verket kan bedöma har prejudikatbildningen inte påverkats negativt av detta. Med Miljööverdomstolen som sista instans blir enligt verket också instansordningen kortare för de mål som i dag överklagas till förvaltningsdomstol.

Linköpings kommun anser att Miljööverdomstolen behöver minst den förstärkta sammansättning som föreslås i utredningen för att kunna ha rollen som prejudikatinstans och att detta måste vara utgångspunkt för det fortsatta utredningsarbetet.

Mannheimer Swartling Advokatbyrå har avstyrkt förslaget och anfört följande. Att anordna ett slags prövning i ”plenum” i Miljööverdomstolen kan inte ersätta en prövning i Högsta domstolen. Prejudikatmål innehåller ofta juridiskt mycket komplexa frågor som spänner över flera rättsområden, exempelvis kan miljömål innehålla bolagsrättsliga frågor och PBL-mål kan innehålla skadestånds- och fastighetsrättsfrågor. Det vore mycket olyckligt om så centrala rättsområden inte får sin prejudikat- bildning i Högsta domstolen. Risken för divergerande praxisbildning är uppenbar, något som är till förfång för den fortsatta rättsutvecklingen. För det fall prövning i Högsta domstolen inte kan ordnas genom en normal instanskedja med Högsta domstolen som sista instans, bör en prejudikatfrågedispens

497

Prejudikatregler

SOU 2009:10

i stället övervägas där särskilda frågor av prejudicerande karaktär kan hänskjutas till Högsta domstolen, medan tekniska och materiella frågor har Miljööverdomstolen som sista instans.

Svenskt Näringsliv har i sitt remissvar anfört bl.a. följande. Avsaknaden av en prövning i Högsta domstolen eller Regerings- rätten kan inte kompenseras med en möjlighet till utökad sammansättning i Miljööverdomstolen. Denna domstol har inte och kommer aldrig att ha samma kompetens och erfarenhet av prejudikatbildning som Regeringsrätten och Högsta domstolen. Vidare kan noteras att regeringen föreslås behålla prövningen vid överklagande av ärenden där länsstyrelsen upphävt ett kommunalt beslut med stöd 12 kap. 3 § PBL. Detta innebär att det skulle bli två spår för praxisutvecklingen i vissa viktiga frågor inom ramen för PBL. Regeringens beslut skulle kunna rättsprövas av Regerings- rätten som därvid kommer att avgöra PBL-mål i viss utsträckning rörande de punkter som tas upp i 12 kap. 1 § PBL. Samma frågor skulle även kunna aktualiseras vid annan överprövning enligt PBL där länsstyrelsen valt att inte upphäva beslutet. I det fallet skulle Miljööverdomstolen bli sista instans. En sådan uppdelning är inte en tillfredställande ordning. Näringslivet är i hög grad beroende av förutsägbarhet och långsiktighet och osäkerhet om praxis är ett uppenbart problem, inte minst när det gäller ärenden som börjar i myndighet eller kommun. I själva verket kan behovet av en prejudikatinstans vara ännu större i sådana mål än i andra eftersom det där kan skönjas vissa brister när det gäller respekten för regler och rättssäkerhet. Organisationerna ser därför mycket allvarligt på förslaget att skära i besvärskedjan uppifrån vilket ger intryck av att det saknas förståelse för betydelsen av förutsebarhet och rättssäkerhet.

12.2Överväganden och förslag

Utredningens förslag: Om det är av vikt för en enhetlig rättstillämpning att ett mål prövas av Högsta domstolen får Miljööverdomstolen överlämna målet till Högsta domstolen för avgörande. Om Högsta domstolen inte beviljar prövnings- tillstånd ska målet återlämnas till Miljööverdomstolen. Miljööverdomstolen ska också få fatta beslut i förstärkt sammansättning i principiellt viktiga frågor.

498

SOU 2009:10

Prejudikatregler

12.2.1Inledning

Om den nya instansordningen för A-verksamheter och vatten- verksamheter får se dagens ljus, genomförs en sedan länge disku- terad förändring av tillståndsgivningen för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. I första instans återförs prövningen av miljöfarlig verksamhet till en administrativ myndighet. Den ur rättslig synpunkt svårförståeliga skillnaden i instansordningen mellan å ena sidan vattenverksamheter och A-verksamheter och å andra sidan B-verksamheter kan också upphöra. Genom att även PBL-målen och fastighetsmålen kommer att prövas av miljö- domstolen kommer samma instansordning att gälla för all domstolsprövning av markanvändning. Frågor om tillstånds- prövning kommer att handläggas av miljödomstolen efter över- klagande från den administrativa myndigheten. Civilrättsliga frågor kommer att inledas genom att talan väcks vid miljödomstolen.

Den nya instansordningen är dock inte fri från komplikationer. För planärendena innebär den prövning i ytterligare en instans. Detsamma blir fallet för A-verksamheterna och vattenverksam- heterna om avgörandena liksom hittills ska kunna prövas av Högsta domstolen. Jämfört med Finland där prövningen av de mål som utredningen gäller aldrig sker i mer än tre instanser, förvaltnings- myndigheterna inräknade är skillnaden avsevärd. Det kan dock inte anses ingå i utredningens uppdrag att undersöka förutsättningarna för att avskaffa tingsrätts- eller hovrättsledet.

Den nya instansordningen innebär att de flesta mål enligt miljö- balken inleds i miljödomstolen genom överklagande. Detsamma gäller flertalet fastighetsmål samt så gott som alla mål enligt PBL. Gemensamt för de nämnda målgrupperna kommer att vara att de före anhängiggörandet i miljödomstolen har handlagts av förvaltningsmyndigheter med hög kompetens. Före överklagandet till Miljööverdomstolen har dessutom målen prövats av miljödom- stolen. För prövning i tredje instans, Miljööverdomstolen, krävs prövningstillstånd. Sedan den 1 november 2008 gäller kravet på prövningstillstånd för alla mål som överklagas till Miljööverdom- stolen. Med förbudet enligt 23 kap. 8 § miljöbalken att överklaga avgöranden av Miljööverdomstolen i mål som överklagats till miljödomstolen blir Miljööverdomstolen slutinstans och därmed prejudikatinstans för alla sådana mål.

499

Prejudikatregler

SOU 2009:10

Utredningens förslag till processuella regler innebär för samtliga måltyper att gemensamma regler ska gälla för handläggningen av målen och domstolens sammansättning.

Regeringens beslut enligt 12 kap. PBL och 17 kap. miljöbalken kommer även i fortsättningen att bli föremål för Regeringsrättens prövning enligt rättsprövningslagen. Utredningens uppdrag har inte omfattat en översyn av dessa bestämmelser. Dessa avgöranden kommer sannolikt i flera fall att få en principiell betydelse. Oavsett utredningens förslag om prejudikatbildning i de allmänna dom- stolarna kommer därför en viss dualism att kvarstå.

När det gäller prejudikatbildningen gäller för närvarande delvis skilda regler för de olika måltyperna.

För fastighetsmålen finns inga särskilda regler som begränsar möjligheterna att överklaga till högsta instans.

PBL-målen företer sinsemellan skillnader på prejudikatbild- ningens område. Skillnaden beror på om en ifrågasatt åtgärd omfattas av en plan som är gällande gentemot enskilda eller inte. I det förstnämnda fallet är prövningen i princip bunden av kommunens tidigare planbeslut. I sådana fall sker domstols- prövningen utan att några särskilda begränsningsregler gäller. Denna situation gäller sedan några år även för bygglovsansökningar avseende fastigheter utanför planlagda områden. Hittills finns dock prejudikat i bygglovsärenden huvudsakligen i fall som avser fastigheter inom planområden. Det nu sagda gäller i huvudsak bygglovsärenden. När det gäller överklaganden av detaljplaner och andra planer med rättsverkan är situationen en annan. Detaljplanebeslut påminner visserligen om normbeslut men har bara i begränsad omfattning normgivningseffekt. Den normgivande effekten kommer då inte till uttryck genom själva detaljplane- institutet utan genom det omgivande regelverket. Ett exempel är att ett beslut om tillstånd enligt miljöbalken inte får stå i strid med gällande detaljplan för berört område. Detta har medfört att detaljplanebeslut, liksom andra förvaltningsbeslut som är ingripande i den enskildes rättigheter, överklagas genom s.k. förvaltningsbesvär. Dock finns i 13 kap. 8 § PBL den specialbe- stämmelsen att en överprövande myndighet i princip inte får besluta om ändring i en överklagad plan. Den överprövande myndighetens beslut kan i regel bara innebära att en plan förkastas eller antas. Hittills har planbesluten överklagats till länsstyrelsen och därefter till regeringen. Enligt den s.k. rättsprövningslagen har också funnits möjligheter till en i huvudsak formell prövning i

500

SOU 2009:10

Prejudikatregler

Regeringsrätten. Någon generell prejudikatbildning kan inte anses föreligga när det gäller denna måltyp. Detta beror på att möjlig- heterna att få till stånd en rättsprövning inte alls är lika begränsade som när det gäller att få en angelägenhet prövad i Regeringsrätten efter prejudikatdispens. Även vissa avgöranden enligt rättspröv- ningslagen anses dock vara vägledande för rättstillämpningen.

I fråga om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet gäller också olika regler. Mål om A-verksamhet och vattenverksamhet inleds i miljödomstolen och kan således överklagas till Högsta domstolen enligt vanliga regler. B-verksamheter stannar enligt 23 kap. 8 § miljöbalken i Miljööverdomstolen. Samma rättsfråga kan dock komma under prövning i ett mål om B-verksamhet och i ett mål om A-verksamhet. Utredningen har gjort en översiktlig genomgång av ett sextiotal avgöranden från Miljööverdomstolen under åren 2007 och 2008. Den slutsatsen torde kunna dras att det inte finns någon större skillnad vad gäller rättsfrågornas beskaffen- het mellan de olika måltyperna. Den nuvarande situationen att tillståndsfrågor avseende A-verksamheter och vattenverksamheter kan prövas av Högsta domstolen medan B-verksamheter stannar i Miljööverdomstolen medför därför en prejudikatbildning som inte tar hänsyn till rättsfrågornas beskaffenhet.

Som framgår av redogörelsen i bilaga 14 har från och med år 2000 ett avsevärt antal mål, som ska överklagas till miljödomstol enligt förslaget om en ny instansordning, dvs. mål som gällt A- verksamheter och vattenverksamheter, fått både prövningstillstånd och refererats som prejudikat. Om man behåller nuvarande bestämmelse i 23 kap. 8 § miljöbalken skulle samtliga sådana mål i framtiden stanna i Miljööverdomstolen. Frågan är om detta är en lämplig ordning och vilka alternativ som är tänkbara.

12.2.2Olika sätt att tillgodose behovet av prejudikatbildning

Flera alternativ kan övervägas för att åstadkomma den prejudikat- bildning som behövs.

En utgångspunkt måste vara att tyngdpunkten för domstols- prövningen ska finnas i första instans. Detta utesluter överklagande direkt från förvaltningsmyndighet till Miljööverdomstolen eller Högsta domstolen.

Utan tvekan kommer genom den nya instansordningen ett flertal måltyper i vilka det finns ett betydande prejudikatintresse att

501

Prejudikatregler

SOU 2009:10

tillföras Miljööverdomstolen som tredje instans eller fjärde instans. Enligt utredningens bedömning är det inte lämpligt att skilja ut vissa måltyper från överklagandeförbudet i 23 kap. 8 § miljöbalken.

Ett alternativ är att upphäva begränsningen i 23 kap. 8 § miljö- balken i rätten att överklaga avgöranden som Miljööverdomstolen har träffat i mål som inletts genom överklagande till miljödom- stolen. Den nuvarande ordningen har funnits sedan miljöbalken trädde i kraft. Lagrådet påpekade vid miljöbalkens tillkomst (prop. 1997/98:45 del 2 s. 501 f.) bl.a. att det föreslagna fullföljdsförbudet mot vissa av Miljööverdomstolens avgöranden skulle resultera i att mål om tillämpningen av en stor del av de materiella bestämmel- serna på miljöbalkens område inte kunde komma under bedömande av en instans med särskild inriktning på de prejudikatbildande uppgifterna. Ett sådant avsteg från vad som vanligtvis gäller på domstolsområdet syntes Lagrådet kräva alldeles speciella skäl, eftersom det här inte kan hävdas att de ifrågavarande målen regelmässigt skulle vara av mindre vikt eller att de inte skulle kunna vara rättsligt komplicerade. Lagrådet redovisade som sin uppfattning att spörsmålet om prejudikatbildningen ingick bland de frågor som förtjänade ytterligare och mer allsidiga överväganden innan miljödomstolar inrättades med ett kompetensområde omfattande även de målkategorier inom miljöbalksområdet som enligt dåvarande ordning handlades vid de allmänna förvaltnings- domstolarna. Enligt regeringen fanns dock speciella skäl för den ordning som kom att väljas. Skälen var att målen redan i Miljööverdomstolen har prövats i tre instanser samt att Miljööverdomstolen till skillnad från kammarrätterna är ensam överprövningsinstans. Detta motiverade enligt regeringen ett avsteg från vad som normalt gällde och målen borde kunna stanna i Miljööverdomstolen (prop. 1997/98:45 del 1 s. 455).

Argumentet att målen redan i Miljööverdomstolen har prövats i tre instanser är naturligtvis väsentligt men förhållandet är inte unikt för angelägenheter som överklagas till domstolar från förvaltnings- myndigheter. Det som skiljer ut målen i miljödomstolarna är att alla överklaganden från domstolarna går till Miljööverdomstolen. De mål det gäller är i de flesta fall anknutna till samhällsutbygg- naden och onödiga dröjsmål när det gäller igångsättande av de aktuella verksamheterna bör undvikas. En ytterligare rättsinstans medför dessutom regelmässigt betydande kostnadsökningar både för samhället och för enskilda. Jämfört med när miljöbalken kom till aktualiseras dock genom de nu ifrågavarande ändringarna i

502

SOU 2009:10

Prejudikatregler

instansordningen frågan om utebliven prövning av den högsta domstolsinstansen för ett betydligt större antal målgrupper. De mål som, när gällande instansordning ändras, skulle undantas från prejudikatprövning i högsta instans är mål om tillstånd till A-verksamhet och vattenverksamhet, alla överklagade mål enligt PBL samt alla fastighetsbildningsmål.

I propositionen Ny instansordning för PBL-ärenden (prop. 2006/07:98 s. 9) anförs att en överprövning av kommunernas beslut i länsstyrelserna och därefter i miljödomstolen och Miljööverdom- stolen ger en instansordning med en kortare instanskedja som möjliggör kortare handläggningstider för PBL-ärenden samtidigt som den möjliggör samordning när det gäller hanteringen av vissa ärenden enligt PBL och miljöbalken.

Innebörden i detta propositionsuttalande, som utredningen måste anses vara bunden av, torde vara att det nuvarande fullföljdsförbudet i 23 kap. 8 § miljöbalken ska vara kvar.

Det praktiska behovet av en så kort instansordning som möjligt samt det nyssnämnda statsmaktsuttalandet är i och för sig tillräckliga skäl för utredningen för att inte föreslå att den nuvarande begränsningsregeln i 23 kap. 8 § miljöbalken upphävs. Till detta kommer att det i Högsta domstolen till skillnad från miljödomstolen och Miljööverdomstolen inte ingår tekniska ledamöter. Detta är för övrigt också en skillnad i förhållande till sammansättningen av den högsta domstolsinstansen för miljömål i Finland. Där ingår i högsta förvaltningsdomstolen vid avgörandet av vattenmål och miljömål två ledamöter med teknisk sakkunskap. Frågan är om man kan bortse från att avsaknaden av sådan sakkunskap i Högsta domstolen på sikt kan befaras påverka avgörandenas kvalitet i aktuella måltyper. Prövningen i Högsta domstolen medför i vissa fall att ett avgörande försenas inte bara genom att ytterligare en instans tillkommer. I mål som gäller tillstånd till en verksamhet kan dessutom noteras att Högsta domstolen i betydligt större omfattning än Miljööverdomstolen återförvisar målen till lägre instans för den slutliga villkors- prövningen. Det är inte orimligt att anta att detta har ett samband med domstolarnas olika sammansättning.

Sammanfattningsvis är det inte den bästa lösningen att föreslå att alla slags avgöranden av Miljööverdomstolen ska få överklagas till Högsta domstolen.

Som framgår av utredningens direktiv och remissyttrandena över utredningens första betänkanden finns det dock önskemål om

503

Prejudikatregler

SOU 2009:10

att prejudikatfrågor ska kunna komma under Högsta domstolens prövning.

I avsnitt 12.1.4 har olika exempel på tänkbara möjligheter till prejudikatbildning som ligger utanför det ordinarie förfarandet beskrivits.

Där finns bl.a. en beskrivning av vissa regler om fullföljdsförbud i kombination med en s.k. ventil. Hovrätten kan enligt dessa regler tillåta att en dom eller ett beslut överklagas, om det finns särskilda skäl för att en prövning om tillstånd ska ges enligt 54 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken. Detta innebär att Högsta domstolen kan komma att pröva ett mål som tredje domstols- instans. Det förutsätts vara fråga om mål som är relativt sett mindre betydelsefulla. Enligt förarbetena är det en stor fördel om målen är rutinbetonade. Det ska också vara lätt för hovrätterna att ta ställning till frågan om fullföljd. Prejudikatintresset ska vara begränsat.

Genom att Miljööverdomstolen är den enda överdomstol till vilken mål från miljödomstolen överklagas, bör Miljööverdom- stolen i och för sig ha goda förutsättningar för att välja ut rättsfrågor av prejudikatintresse. De allmänna kriterier som enligt propositionsuttalanden ska utmärka mål som överklagas till Högsta domstolen enligt ”ventilreglerna” passar dock inte för över- klaganden från Miljööverdomstolen. De mål som avgörs av Miljö- överdomstolen kommer nämligen att vara av skiftande karaktär och utgör inte en homogen målgrupp. Mål som skulle kunna omfattas av en ventilbestämmelse ska enligt förarbetsuttalanden också vara av tämligen enkel beskaffenhet. Detta hänger samman med att det i princip inte är lämpligt att en domstol själv väljer ut vilka av dess avgöranden som får överklagas.1 Miljööverdomstolens avgöranden avser emellertid generellt sett tämligen komplicerade mål och går inte att jämföra med de avgöranden som omfattas av existerande ventilregler. Att bara avgöranden i mål av enkel beskaffenhet skulle få överklagas framstår inte som meningsfullt. Något annat urvals- kriterium finns inte heller. Då det alltså inger principiella betänkligheter och dessutom skulle innebära prövning av ett mål i minst fyra instanser, anser utredningen att en ventilregel liknande de regler som redan finns i olika författningar inte är en lämplig lösning för att tillgodose intresset av prejudikatbildning.

1 Welamson, Rättegång VI, s. 151, 1974.

504

SOU 2009:10

Prejudikatregler

Ett alternativ skulle kunna vara att i lagtexten ange vilka mål som skulle omfattas av ett överklagandeförbud och låta resten av målen kunna bli överklagade till Högsta domstolen.

En gemensam nämnare för många av de mål som omfattas av fullföljdsförbudet i 23 kap. 8 § miljöbalken enligt den nya instans- ordningen är att de gäller grannelagsrättsliga angelägenheter. Utredningen har visserligen inte gjort någon total inventering av överklagandena till Miljööverdomstolen. Ändå torde det inte vara alltför djärvt att anta att en avsevärd del av överklagandena sker utan att man kan se en befogad förhoppning om ändring i det överklagade avgörandet. Överklaganden, som främst har till syfte att försena eller försvåra verkställigheten av ett beslut, förekommer dock inom alla rättsområden. Företeelsen bör inte bemötas med inskränkningar i rätten att överklaga utan genom regler om omedelbar verkställighet, när detta är lämpligt, samt genom en snabb och effektiv handläggning i överprövande instanser. Någon annan gemensam nämnare för mål som inte skulle få överklagas kan utredningen inte ange.

Vidare finns i avsnitt 12.1.4 en redogörelse för vissa bestämmel- ser om hänskjutande av prejudikatfråga, s.k. ”hiss”. Denna möjlighet finns redan för miljödomstolarna i sådana mål där talan väcks i domstolen i den mån målen är av dispositiv natur. Detta torde, när det gäller dagens lagstiftning, utesluta mål i tillstånds- frågor, dvs. ansökningsmål, från bestämmelsens tillämpnings- område. De överklagade mål som här diskuteras är nästan uteslutande av samma indispositiva karaktär som ansökningsmålen. Dessutom innebär ett förfarande med hiss att ett mål skulle kunna komma att prövas av fyra instanser om part överklagade miljödomstolens avgörande sedan målet avgjorts efter Högsta domstolens besked i prejudikatfrågan. Även detta alternativ är därför olämpligt.

I avsnitt 12.1.4 finns också en redogörelse för tankar och utländska regler om s.k. språngrevision. Som framgår av redo- görelsen har det funnits och finns tankar på att införa ett sådant institut i svensk rätt. En bakgrund är de allmänt omvittnat långa tiderna för prövning av främst dispositiva tvistemål. För utred- ningens del är det dock bara aktuellt att bedöma frågan inom miljödomstolarnas kompetensområde då det gäller mål som inletts i miljödomstolen genom överklagande.

Som framgår av avsnitt 12.1.4 finns det i flera länder ett system där man i prövningskedjan går förbi den instans som motsvarar

505

Prejudikatregler

SOU 2009:10

våra hovrätter. Det har inte varit möjligt för utredningen att tränga in i detaljerna i de utländska rättsordningarna. Detta är kanske inte heller nödvändigt eftersom olika länders processrättsliga regler sällan är direkt jämförbara. Utredningen vill ändå något ytterligare fästa uppmärksamheten på det i Norge ganska nyligen införda systemet.

Ett direktöverklagande kan enligt den norska lagstiftningen göras i ett civilmål. Tillstånd kan ges bara när saken gäller särskilt viktiga principiella frågor som det är av betydelse att snabbt få avgjorda av Høyesterett och hänsynstagandet till en försvarlig behandling av saken inte talar mot ett direktöverklagande. Tillstånd till direktöverklagande kan inte ges när det gäller överklagande i vissa mindre mål. Direktöverklagande innebär också enligt norsk rätt ett undantag från den ordinära processen, och ska bara tillåtas när det finns ett särskilt behov. Kravet på att saken gäller särskilt viktiga principiella frågor ska ses i sammanhang med den allmänna regeln i § 30-4 i tvisteloven om att få överklaganden behandlade i Høyesterett. Samtycke till överklagande av domar ska ges bara när överklagandet gäller frågor som har betydelse utanför den föreliggande saken, eller det av andra skäl är särskilt viktigt att få saken avgjord av Høyesterett. Bakgrunden är Høyesteretts huvud- uppgift att bidra till ”rettsenhet, rettsavklaring og rettsutvikling” (Ot. prp. nr 51, s. 479).

Olika länders regler om språngrevision utesluter såvitt utredningen kunnat finna inte den ordinarie instansordningen. Det vill säga om språngrevision inte medges kan ett underrätts- avgörande i stället bli föremål för prövning av en mellaninstans och sedan överklagas till högsta instans. Mellaninstansen är inte heller inblandad i förfarandet. Eftersom språngrevision inte utesluter en domstolsprövning i tre instanser och inte heller skulle ta till vara Miljööverdomstolens kompetens för att välja ut prejudikatfall är en sådan konstruktion enligt utredningens mening inte lämplig inom det aktuella området.

Som anges i föregående avsnitt krävs sedan den 1 november 2008 Miljööverdomstolens prövningstillstånd i alla slags mål som överklagas till domstolen. Utredningens förslag är att de i 49 kap. 14 och 14 a §§ rättegångsbalken föreskrivna förutsättningarna för prövningstillstånd ska gälla även i Miljööverdomstolen i sådana mål som överklagats till miljödomstolen. Tillstånd ska kunna ges som ändringsdispens, granskningsdispens och prejudikatdispens. Vidare ska prövningstillstånd kunna meddelas om det annars finns

506

SOU 2009:10

Prejudikatregler

synnerliga skäl. Från dessa sistnämnda fall bortses i det följande resonemanget om prejudikatbildning.

När det nu gäller frågan om överklagande till Högsta domstolen av Miljööverdomstolens avgöranden är det uppenbarligen endast de fall där Miljööverdomstolen ger prejudikatdispens som är av intresse. I de flesta fall torde sådan dispens meddelas bara när det inte finns anledning att meddela ändringsdispens eller gransknings- dispens. Detta beror på att skälen för att meddela ändringsdispens eller granskningsdispens inte behöver vara lika starka som för att meddela prejudikatdispens. För det sistnämnda slaget av dispens krävs inte bara att det finns oklarheter i underrättens avgörande eller att det finns anledning att ändra. Dessutom krävs att det rör sig om en rättsfråga vars avgörande är av betydelse som vägledning för rättstillämpningen. När ändringsdispens eller gransknings- dispens meddelas torde målen i många fall innefatta frågor som bör bli avgjorda under medverkan av en teknisk ledamot. Sådana fall där prövningstillstånd ska meddelas utan att det är fråga om ändringsdispens eller granskningsdispens måste av naturliga skäl vara väl genomgångna och renodlade. De avser per definition bara rättsfrågor och är därför egentligen inte sådana mål i vilka en hovrätt eller motsvarande instans ska fälla det slutliga avgörandet om man ser till tankegångarna om överinstansernas olika funktioner enligt propositionen om en modernare rättegång.

Om Miljööverdomstolen vid prövningen av en ansökan om prövningstillstånd finner att ett prejudikatintresse föreligger, kan Miljööverdomstolen finna att frågan om vilken betydelse som det slutliga avgörandet i målet har som vägledning för rättstillämp- ningen lämpligen bör avgöras av Högsta domstolen. Om Högsta domstolen kommer till samma uppfattning som Miljööverdom- stolen bör målet avgöras av Högsta domstolen och inte av Miljööverdomstolen. Eftersom målet dels varit föremål för prövning i två instanser, dels inte bör prövas av ändrings- eller granskningsskäl kan det antas att målet är så renodlat att det är väl lämpat för prövning av Högsta domstolen. Om Miljööverdom- stolen finner att prejudikatdispens bör meddelas i en viss fråga och en begränsning enligt 49 kap. 14 a § första stycket rättegångsbalken är möjlig kan Miljööverdomstolen avgränsa prövningstillståndet. I ett sådant fall kan målet såvitt gäller den begränsade frågan överlämnas för avgörande till Högsta domstolen medan miljö- domstolens avgörande står fast i övrigt. På så sätt skulle viktiga prejudikatfrågor kunna komma under Högsta domstolens prövning

507

Prejudikatregler

SOU 2009:10

utan att antalet instanser behöver utökas i förhållande till dagens situation.

När ett överlämnande sker bör de vanliga reglerna gälla i så stor utsträckning som möjligt. En part ska i ett överklagande ange skälen för att prövningstillstånd ska beviljas och vid Högsta domstolens avgörande av om prövningstillstånd ska beviljas behöver hänsyn tas bara till sådana omständigheter som har åberopats av klaganden. Detta innebär att det i sista hand ligger på Högsta domstolen att besluta om målet, och i så fall i vilken omfattning, ska beviljas prövningstillstånd i högsta instans. Om prövningstillstånd beviljas bör målet också avgöras av Högsta domstolen i den omfattning som prövningstillstånd har meddelats.

Om Högsta domstolen inte meddelar prövningstillstånd bör Miljööverdomstolens beslut om prövningstillstånd gälla. Målet bör därför lämnas tillbaka till Miljööverdomstolen för det slutliga avgörandet. Det kan, till följd av Högsta domstolens beslut i frågan om prövningstillstånd, eventuellt uppstå situationer då delar av målet finns i Miljööverdomstolen medan resten är föremål för prövning i Högsta domstolen. Enligt utredningens förslag till lag om miljödomstolar bör reglerna i 32 kap. 5 § rättegångsbalken om vilandeförklaring tillämpas även i mål som inletts i miljödomstolen genom överklagande. Dessa regler torde vara tillräckliga för att hantera nu angivna situationer.

En förutsättning för överlämnande bör vara att den som har överklagat ett avgörande som skäl angett att prejudikatdispens bör meddelas. Ett beslut om överlämnande kan inte anses ha någon särskild betydelse för den enskildes rättssäkerhet eftersom ett sådant beslut inte påverkar i hur många instanser ett mål prövas.

Liksom övriga beslut som Miljööverdomstolen meddelar i mål som inletts i miljödomstolen genom överklagande, bör ett beslut av Miljööverdomstolen i en fråga om överlämnande inte kunna överklagas. Utöver konstaterandet att Miljööverdomstolen tveklöst har den kunskap och kompetens som behövs för att bedöma prejudikatintresset i ett dit överklagat mål, ankommer det knappast på utredningen att ta upp frågeställningar som kan aktualiseras i detta sammanhang.

När frågan om prejudikatdispens prövas av Miljööverdomstolen finns det anledning att anta att man följer samma principer som gäller för prövning i Høyesterett enligt den norska tvisteloven. Målen bör alltså vara väl genomgångna och utredda. Vidare bör prejudikatintresset oftast avse en rättsfråga som kan komma upp

508

SOU 2009:10

Prejudikatregler

även i rättstillämpningen utanför miljödomstolarnas kompetens- område.

I utredningens arbete har den åsikten framförts att Miljö- processutredningen nu tillsvidare borde välja att föreslå ett system för prejudikatbildning som är enkelt och okomplicerat och som helst ligger nära ett sådant system som redan förekommer i lagstiftningen. Åsikten har också framförts i ett särskilt yttrande till detta betänkande. Därvid har man hänvisat till ovannämnda pågående utredning som har till syfte att föreslå åtgärder för att åstadkomma särskild snabbhet eller särskild kompetens i domstolsförfarandet (dir. 2008:49). Utredningen har emellertid i det föregående gått igenom de olika system som redan förekommer i lagstiftningen och funnit att inget av dessa är lämpligt. Utredningens allmänna förhållningssätt är dessutom att inte lägga förslag som är beroende av att andra utredningars förslag eventuellt blir genomförda. Desto mindre anledning finns det att ta hänsyn till direktiv till en utredning som i den nu aktuella frågan inte alls kommit lika långt som denna utredning i sitt arbete.

12.2.3Förstärkt sammansättning i Miljööverdomstolen

Om utredningens förslag om förstärkt sammansättning i Miljö- överdomstolen genomförs, ges möjlighet till en praxisbildning som ger extra auktoritet åt avgörandena. Av rena rättssäkerhetsskäl torde denna ordning vara tillräcklig. I avsnitt 12.1.6 finns en omfattande argumentation i frågan. Där finns även en redogörelse för remissutfallet med anledning av förslaget i utredningens första betänkande om en förstärkt sammansättning i Miljööverdomstolen. Utredningen ser ingen anledning att dra tillbaka det förslaget. En prövning i sista instans med en förstärkt sammansättning framstår i stället som en särskilt lämplig lösning i sådana mål där det är lämpligt att en ledamot med teknisk sakkunskap deltar i avgörandet.

Det bör i sammanhanget framhållas att såväl Miljööverdom- stolen som Naturvårdsverket under remissbehandlingen av utred- ningens första betänkande tillstyrkt förslaget om en förstärkt sammansättning av Miljööverdomstolen. Det förslag som utred- ningen har lämnat överensstämmer i stora drag med de regler om sammansättningen i miljömål som gäller för Högsta förvaltnings- domstolen i Finland.

509

Prejudikatregler

SOU 2009:10

Den stora mängden mål som prövas av Miljööverdomstolen kommer att vara mål där det meddelats ändringsdispens eller granskningsdispens. Frågorna behöver visserligen inte vara av prejudikatnatur när målet tas upp av Miljööverdomstolen men kan ändå ha en stor betydelse. När det är fråga om ändringsdispens är det i svårbedömda fall med omfattande utredning naturligtvis viktigt att det slutliga avgörandet omfattas av ett betydande förtroende. Vidare kan ett antal precedensfall vara väl så viktiga sammantagna som ett enstaka prejudikat. Det kan till exempel förutsättas att rättsbildningen i de allmänna domstolarna inom PBL-området kommer att utsättas för en omfattande granskning, dels på grund av överflyttningen till miljödomstolen, dels med hänsyn till kraven på en ram för domstolarnas prövning i planmålen. Dessutom kan det hända att Miljööverdomstolen kommer att döma i mål som återlämnats från Högsta domstolen. Slutligen kan man enligt utredningens mening inte bortse från att avsaknaden av teknisk sakkunskap i Högsta domstolen i vissa fall medför att det vid en helhetsbedömning framstår som lämpligare att ett mål avgörs av Miljööverdomstolen. I dessa situationer kan det enligt utredningens mening finnas goda skäl för att Miljööverdomstolen ska kunna avgöra målet i förstärkt samman- sättning.

Utredningen anser därför, under alla omständigheter, att för- slaget om förstärkt sammansättning i det första delbetänkandet är väl ägnat att tillgodose intresset av prejudikatbildning på området och bör genomföras.

510

13Genomförandet av utredningens förslag

13.1Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Utredningens förslag: De nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 2010. Övergångsvis föreslås såvitt gäller den nya instans- ordningen för PBL-mål och de ändrade domkretsgränserna för miljödomstolarna samma regler som föreslagits i delbetänkan- dena SOU 2007:111 och SOU 2008:31. Mål som är under handläggning i fastighetsdomstolarna och i länsstyrelsernas miljöprövningsdelegationer föreslås bli överlämnade till miljö- domstolarna respektive koncessionsnämnderna vid ikraft- trädandetidpunkten. Vissa mål ska i stället överlämnas till tingsrätterna. Med undantag för ersättningsfrågor föreslås mål om A-verksamheter och vattenverksamheter bli överlämnade från miljödomstolarna till koncessionsnämnderna vid ikraft- trädandet. I samtliga fall bör dock undantag göras för mål som står inför sitt snara avgörande.

Mot bakgrund av de redovisningstidpunkter som föreskrivits i utredningsdirektiven föreslogs i utredningens två första del- betänkanden att reglerna om en ny instansordning för mål enligt PBL och den nya domkretsindelningen för miljödomstolarna skulle träda i kraft den 1 januari 2009. Under utredningens gång har insikten vuxit fram att framförallt de organisationsförändringar som kan bli följden av utredningens förslag bör samordnas tidsmässigt. Det är sannolikt att ett omfattande beredningsarbete återstår innan de organisations- och författningsförändringar som utredningens arbete kan leda fram till är färdiga för sjösättning. Inte minst måste utredningens ställningstaganden kompletteras med bedömningar av politisk natur, vilket naturligtvis kan ta sin

511

Genomförandet av utredningens förslag

SOU 2009:10

tid. Samtidigt har utredningsarbetet på grund av de nyssnämnda redovisningstidpunkterna fått bedrivas med stor och påfrestande brådska. Detta ger befogad anledning att anta att regeringens målsättning måste vara tidigaste möjliga tidpunkt för ikraft- trädande. Även om det kan förefalla väl optimistiskt är det därför utredningens förslag att organisations- och författningsändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2010.

I det följande utgår utredningen således från att den ändrade in- stansordningen för mål enligt PBL, miljöbalken och fastighetsbild- ningslagen samtidigt träder i kraft den 1 juli 2010. I det första delbetänkandet, SOU 2007:111, föreslogs övergångsvis i fråga om PBL-målen att äldre bestämmelser fortfarande ska gälla för mål och ärenden som har anhängiggjorts före ikraftträdandet. Ändringarna av miljödomstolarnas domsagogränser föreslogs i betänkandet SOU 2008:31 övergångsvis bli genomförda så att mål eller ärenden som inletts före ikraftträdandet ska, i de fall de nya reglerna hade föreskrivit att målet inletts vid en annan miljödomstol, vid ikraft- trädandet överlämnas till den miljödomstolen. Mål eller ärenden ska dock enligt förslaget inte överlämnas om det skulle vara till nackdel för handläggningen eller om det av andra skäl inte skulle vara lämpligt.

Utöver målen enligt PBL och de mål som ska flyttas från den ena miljödomstolen till den andra berörs övergångsvis sådana redan anhängiggjorda mål som gäller fastighetsbildning samt tillstånd till miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet av förslagen i detta betänkande.

Utöver förändringar av organisatorisk art innehåller detta be- tänkande i huvudsak förslag av processuell natur. För de processuella ändringarna behövs enligt utredningens bedömning inga särskilda övergångsbestämmelser.

Övergångsbestämmelserna för genomförandet av de organisa- toriska förändringarna bör vara utformade så att de medverkar till att göra det möjligt att genomföra dessa vid den föreslagna tidpunkten. Bestämmelserna bör vidare vara utformade så att de totalt sett inte medför större belastning än nödvändigt för de myndigheter som inrättas eller får nya arbetsuppgifter, dvs. miljödomstolarna och de nya koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Vidare bör det vara möjligt att slutföra handläggningen av mål som vid ikraftträdandet står nära sitt avgörande.

512

SOU 2009:10

Genomförandet av utredningens förslag

Med hänsyn till vad som nyss anförts bör de förslag till över- gångsbestämmelser som finns i utredningens två första betänkan- den fortfarande gälla.

När det gäller mål enligt fastighetsbildningslagen innebär utred- ningens förslag i princip att det inte kommer att finnas några fastighetsråd efter ikraftträdandet vid de tingsrätter som nu har fastighetsdomstolar men som inte ska ha det i fortsättningen. Dessa mål bör, med tillämpning av de nya reglerna om miljö- domstolarnas domkretsar, vid ikraftträdandet överlämnas till den miljödomstol där de enligt de nya reglerna skulle ha anhängiggjorts. Det bör dock vara möjligt att slutföra handläggningen av mål som håller på att avgöras.

Organisatoriskt sett är de mål enligt miljöbalken som berörs av organisationsförändringarna och som i fortsättningen ska hand- läggas av koncessionsnämnderna av två slag. Det är mål om till- stånd till A-verksamheter och vattenverksamheter som ska flyttas från miljödomstolarna till koncessionsnämnderna och ärenden om tillstånd till B-verksamheter som ska flyttas från länsstyrelserna till koncessionsnämnderna. Det är här fråga om mål och ärenden som det kan ta avsevärd tid att slutföra. Detta gäller särskilt de mål som ska flyttas från miljödomstolarna till koncessionsnämnderna. Om de mål och ärenden som redan är föremål för handläggning inte skulle flyttas över till koncessionsnämnderna skulle det ta orimligt lång tid innan den nya instansordningen får genomslag. De mål som nu avses bör därför i princip överlämnas till koncessions- nämnderna vid ikraftträdandet. Vad som nu sagts gäller dock inte sådana ersättningsfrågor som kan vara anhängiga vid miljödom- stolarna i ansökningsmål om vattenverksamhet. Dessa mål bör, i konsekvens med utredningens förslag om handläggningen av sådana frågor, ligga kvar i miljödomstolarna. Eventuellt får de ersättningsmål som blir kvar i miljödomstolarna vilandeförklaras i avbidan på att tillståndsfrågan blir avgjord av vederbörande koncessionsnämnd. Ansökningsmål som i stort sett är färdiga att avgöras bör av processekonomiska skäl inte överlämnas till en koncessionsnämnd. Om ett sådant mål eller ett annat ärende avgörs av miljödomstol efter ikraftträdandet bör överklagande av Miljööverdomstolens avgörande kunna ske utan hinder av begränsningsregeln i 23 kap. 8 § miljöbalken.

När det gäller B-ärendena löper alla förordnanden för miljö- prövningsdelegationernas ordföranden till den 31 december 2010. Dessa ärenden är vanligen av enklare beskaffenhet än de mål som

513

Genomförandet av utredningens förslag

SOU 2009:10

ska överlämnas från miljödomstolarna. Enligt utredningens mening är det såvitt gäller dessa mål enklare att konstruera en övergångs- bestämmelse enligt vilken samtliga ärenden senast vid en viss tidpunkt ska vara överlämnade till respektive koncessionsnämnd. En relevant tidpunkt i detta sammanhang är den dag då en ansökan eller motsvarande har kungjorts. Om detta har skett senast vid ikraftträdandedagen den 1 juli 2010 återstår i allmänhet inte mer av handläggningen än att ärendet bör kunna vara avgjort till den 1 januari 2011. Utredningen föreslår därför att sådana ärenden i vilka kungörelse enligt 19 kap. 4 § 1. miljöbalken har utfärdats senast den 30 juni 2010 inte ska överlämnas till koncessionsnämnden.

I de alternativa förslagen om prövningsmyndigheter och sam- manhållen prövning, se bilagorna 8 och 12, finns inga övergångs- bestämmelser. I princip är dock övergångsbestämmelserna i huvudförslagen tillämpliga även i dessa fall. Som huvudregel bör alltså inneliggande mål och ärenden överlämnas vid ikraftträdandet.

13.2Konsekvenser av utredningens förslag

Utredningens bedömning: Genom att olika typer av mål och ärenden koncentreras till ett betydligt mindre antal myndigheter uppstår uppenbara kostnadsbesparingar på sikt. Några kost- nadsökningar eller negativa konsekvenser är inte att förvänta. I betänkandet har dock framhållits det negativa i att antalet instanser som prövar mål och ärenden i viss omfattning ökar. En särskild organisationsgrupp bör utses för införandet av de nya koncessionsnämnderna.

Utredningens skyldigheter att ange konsekvenser av framlagda förslag föreskrivs i direktiven 2007:94 och i kommittéförordningen (1998:1474). Frågan om finansiering av reformer ska beaktas. Finansieringen bör ske genom omfördelning mellan berörda myndigheter. Om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas.

Det kan först konstateras att utredningens uppdrag inte avser att utarbeta förslag till intäktsökningar för staten. Uppdraget berör inte heller sådan verksamhet som för närvarande är inkomst- bringande.

514

SOU 2009:10

Genomförandet av utredningens förslag

Utredningen ska genomgående beakta konsekvenserna för små och medelstora företag samt redovisa hur förslagen kan förenkla miljöprövningen för dessa företag, minska tiderna för att få nödvändiga tillstånd och minska företagens administrativa kostnader. Utredningen har i enlighet med direktiven samrått med Näringslivets Regelnämnd. Samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt ska redovisas. Vid kostnadsökningar för staten, kommuner eller landsting ska förslag till finansiering lämnas.

De förslag som lämnas i detta betänkande gäller en förändrad organisation av vissa myndigheter samt förändringar av de regler som gäller för dessa myndigheters handläggning av mål och ärenden. Utredningen föreslår inga nya uppgifter för den berörda myndighetsorganisationen sedd som en helhet. Det föreslås att mål och ärenden enligt PBL, miljöbalken och fastighetsbildningslagen ska handläggas vid fem miljödomstolar och fem koncessions- nämnder i första instans i stället för som för närvarande vid de fem miljödomstolarna samt 21 länsstyrelser och 25 fastighetsdomstolar. Vidare föreslås i andra instans en koncentration av fastighetsmålen från sex hovrätter till en sådan domstol. På sikt måste man enligt utredningens bedömning kunna utgå från att omorganisationen leder till en mer specialinriktad personal samt en rationellare och effektivare handläggning av de berörda ärendena. Detta bör i sin tur leda till att kostnaderna för den berörda verksamheten minskar. De kostnadsökningar som den ändrade organisationen för med sig, i form av ökade reskostnader och viss ombyggnad av lokaler, är i sammanhanget av underordnad betydelse. Naturligtvis måste en omorganisation av den art och den storleksordning det här är fråga om på kort sikt medföra en utgiftsökning. I det långa loppet är dock möjligheterna till besparingar betydande. En effektivare organisation kommer givetvis även stora och små företag samt de enskilda medborgarna till godo. Det är mot denna bakgrund som detta avsnitt innehåller en redovisning av konsekvenserna av utred- ningens förslag i enlighet med vad som föreskrivits i utredningens direktiv.

Redovisningen sker i enlighet med 14–15 a §§ i kommitté- förordningen. Sålunda har också 6–7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning beaktats.

515

Genomförandet av utredningens förslag

SOU 2009:10

13.2.1Konsekvenser för länsstyrelserna

Konsekvenserna för länsstyrelserna av den nya instansordningen för PBL-målen har redovisats i delbetänkandet SOU 2007:111. Länsstyrelserna får enligt utredningens bedömning inte ökade kostnader eller några andra anmärkningsvärda konsekvenser. Det finns ingen anledning att revidera denna bedömning

När det gäller den nya instansordningen för A- och vatten- verksamheter blir kostnaderna desamma oavsett vilken formell ställning prövningsmyndigheterna får.

Enligt uppgifter till utredningen uppgår de totala kostnaderna i landet för miljöprövningsdelegationernas verksamhet årligen till ca 50 miljoner kronor. I framtiden, med ett mindre antal självständiga myndigheter, är det naturligt att de nya koncessionsnämnderna eller prövningsmyndigheterna genom det årliga regleringsbrevet får medel anvisade särskilt för sin verksamhet antingen som en del av länsstyrelserna eller som självständiga myndigheter. Sedan kost- nadsberäkningen gjordes har antalet tillståndspliktiga B-ärenden minskat något, men samtidigt har en del A-ärenden flyttats till B-listan. Dessa förändringar bedöms inte ha lett till någon nämn- värd påverkan av kostnaderna för miljöprövningsdelegationerna. Enligt utredningens bedömning får beloppet 50 miljoner kronor därför anses vara tillräckligt för att bekosta också nämndernas verksamhet av nuvarande omfattning, men nedflyttningen av A- och vattenverksamheter kommer därutöver av naturliga skäl att kräva ytterligare resurser. Utredningen kan inte närmare beräkna denna kostnadsökning, men en rimlig utgångspunkt bör vara att ett belopp som motsvarar de resurser som frigörs vid miljödom- stolarna till följd av den ändrade instansordningen, enligt Dom- stolsverkets uppskattning i storleksordningen 15 miljoner kronor, används för att tillgodose koncessionsnämndernas ökade resurs- behov. För att undvika längre handläggningstider för prövning av A- och vattenverksamheter är det viktigt att rekryteringen till de nya tjänsterna påbörjas skyndsamt. En särskild organisationsgrupp bör utses inför igångsättandet av den nya organisationen. En sådan grupp bör medverka genom att sköta rekrytering och genom att närmare överväga arbetsformer. I samband med ikraftträdandet bör också reglerna om miljöboken ses över.

Utredningens bedömning är att förslagen på sikt genom koncentrationen av prövningsmyndigheterna till fem enheter ger förutsättningar för resursbesparing och en effektivare handlägg-

516

SOU 2009:10

Genomförandet av utredningens förslag

ning. Kostnaden för prövning av A- och vattenverksamheter i första instans bör sålunda totalt sett bli mindre än vid motsvarande prövning i miljödomstol. En ordning med renodlade prövnings- myndigheter utan ansvar för annan prövning än tillstånd för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet med en för just den måltypen anpassad organisationsstruktur kan generellt sett för- väntas leda till snabbare och effektivare handläggning jämfört med dagens system.

13.2.2Konsekvenser för domstolarna

För domstolsorganisationen som en helhet innebär den nya instansordningen kostnadsbesparingar genom att väsentliga arbetsuppgifter förs över till förvaltningsmyndigheter. Besparingen kan uppskattas till 70–80 procent av kostnaderna för de mest arbetskrävande ansökningsmålen i miljödomstolarna. I bilaga 7 finns en uppskattning av hur den ändrade arbetsfördelningen internt mellan domstolarna kan tänkas se ut.

När det gäller den ändrade instansordningen för mål enligt PBL har utredningen bedömt konsekvenserna i delbetänkandet SOU 2007:111. Det finns inte anledning att revidera denna bedömning. Det bör dock framhållas att det är genom den reformen som de största förändringarna inom domstolsorganisationen sedd som en helhet görs.

Domstolsverket har i en promemoria redovisat de utgifter, eller omställningskostnader, som hänger samman med igångsättandet av den nya instansordningen. Då domstolsorganisationens uppgifter inom det berörda området totalt sett minskar och då verksamheten enligt utredningens förslag ska bedrivas vid ett betydligt mindre antal myndigheter bör dessa utgifter inom en relativt sett snar framtid kompenseras genom de kostnadsbesparingar som den nya organisationen medför. Utredningsdirektiven kan inte anses inne- bära någon skyldighet för utredningen att redovisa hur omfördel- ningen av resurser mellan de allmänna domstolarna bör genom- föras. Med detta sagt vill utredningen tillägga att det i och för sig inte finns någon anledning att ifrågasätta Domstolsverkets beräkningar.

Liksom när det gäller den nya instansordningen för PBL-mål underlättas samordningen mellan fastighetsdomstolarna och miljö- domstolarna av det stora antalet pensionsavgångar under de

517

Genomförandet av utredningens förslag

SOU 2009:10

närmaste åren. Några särskilda utbildningsinsatser synes inte be- hövliga eftersom de domstolar som är miljödomstolar redan handlägger fastighetsmål. Behövligt antal tjänster som tekniska ledamöter i miljödomstolar och Miljööverdomstolen finns redan inom organisationen. Det finns därför inga kostnadsökningar av betydelse att redovisa med anledning av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

13.2.3Konsekvenser för företag

Utredningens förslag har betydelse för ett stort antal små, medel- stora och stora företag verksamma inom många olika branscher. Vissa företag vars verksamhet är starkt förknippad med miljö- tillstånd av något slag kommer att beröras i större utsträckning än företag som behöver tillstånd som inte omfattas av reglerna i 9 och 11 kap. miljöbalken. Förslagen är emellertid framförallt av processuell och inte av materiell art. Uppenbarligen finns det olika åsikter om det lämpliga för företagens vidkommande i att ändra instansordningen för A-verksamheter och vattenverksamheter. Denna förändring är emellertid given i utredningens direktiv, varför invändningarna mot den ändrade instansordningen inte är upp till utredningen att bedöma. Det föreslås inga skärpta regler för företagen. Visserligen kan koncentrationen av domstolar till följd av en ny instansordning medföra ökade resekostnader i viss utsträckning, men i likhet med vad som anförs i fråga om konsekvenser för allmänheten kommer i de fall muntlig förhandlig ska hållas domstolen i normalfallet också att hålla syn på platsen. Det blir därför inte nödvändigt i dessa fall för parterna att ta sig till domstolarna.

Förslaget att tillståndsprövningen för A- och vattenverksam- heter ska inledas vid koncessionsnämnderna innebär en oinskränkt rätt till överprövning i miljödomstolarna. Utredningens bedömning är att den nya samordnade instansordningen gynnar små och medelstora företag, framför allt för att handläggningstiderna kan förväntas minska. Även om effekterna av en samordnad instansordning för överprövning av mål och ärenden enligt olika lagar inte ska överskattas, bör en sådan prövningsorganisation i sig få positiva effekter. En samordning av överklagade mål innebär större möjligheter att tidsmässigt koordinera förfarandena, vilket bör leda till en ökad effektivitet i de fall det fordras prövning enligt

518

SOU 2009:10

Genomförandet av utredningens förslag

flera lagar. Det kan också medföra att företagens administrativa kostnader minskar.

De civilrättsliga frågor som kan uppstå vid en vattenverksamhet och som inte blir lösta i samförstånd mellan parterna kan komma att prövas i miljödomstolen i första instans och inte under tillståndsprövningen i koncessionsnämnden. Detta bör öka förutsättningarna att göra upp förekommande tvistefrågor i godo med utgångspunkt i vad som förekommit i tillståndsärendet och därigenom medverka till kostnadsbesparingar.

Utredningen bedömer att förslagen inte har några konsekvenser för företagens konkurrensförhållanden eller att de kräver föränd- ringar i deras verksamhet. Förslagen bedöms vidare inte ha någon särskild påverkan på små företag.

13.2.4Konsekvenser för det allmänna

Utredningens bedömning är att samordningsvinster av en enhetlig instansordning och ökad koncentration till fem specialiserade enheter på sikt kommer att leda till resursbesparingar, även med beaktande av de ökade resursbehoven till följd av förslagen för tillståndsprövningen av A- och vattenverksamheter i koncessions- nämnderna.

De förslag som utredningen lägger kan inte bedömas medföra några negativa verkningar för möjligheterna att uppnå de 16 nationella miljökvalitetsmålen.

13.2.5Övriga konsekvenser

Konsekvenser för den kommunala självstyrelsen

Förslagen i detta betänkande är endast organisatoriska och innebär inga förändringar i de materiella reglerna eller reglerna som berör förfarandet i kommunerna och medför därför inte heller några förändringar av det kommunala självbestämmandet.

519

Genomförandet av utredningens förslag

SOU 2009:10

13.2.6Konsekvenser för allmänheten

En enhetlig instansordning kan medföra att acceptansen för regle- ringen kan öka när överprövningen sker inom samma instanskedja. En sådan samordnad organisation bör för allmänheten och verksamhetsutövare framstå som mer begriplig och överskådlig än den nuvarande.

En koncentration till fem miljödomstolar i stället för dagens 23 länsrätter för PBL-målen respektive 25 fastighetsdomstolar för fastighetsmålen, innebär att möjligheten att få kontakt med domstolen genom besök minskar. Vid lokaliseringen av domstolar är tillgängligheten för allmänheten en viktig aspekt. De föreslagna reglerna innebär emellertid att handläggningen i överklagade mål som huvudregel är skriftlig. För samtliga mål som enligt den föreslagna nya instansordningen ska antingen överprövas av miljödomstolen eller prövas av den domstolen i första instans, kommer dessutom i normalfallet syn på platsen att hållas i samband med en muntlig förhandling. Det blir således domstolen som får ta sig ut till den aktuella platsen som omfattas av målet och inte parterna som ska ta sig till domstolen. Utredningen föreslår att negativa effekter ur tillgänglighetssynpunkt ska undvikas genom att vissa måltyper förs över till de vanliga tingsrätterna. För parterna kan den ökade koncentrationen av domstolarna därför förväntas medföra begränsade konsekvenser.

13.2.7Konsekvenser i övrigt

Förslagen bedöms inte leda till några konsekvenser för jämställd- heten, brottsligheten, sysselsättningen och den offentliga servicen i olika delar av landet, de integrationspolitiska målen eller medföra konsekvenser för den personliga integriteten. Förslagen bedöms vidare vara förenliga med de åtaganden som följer av Sveriges anslutning till EU.

13.2.8Konsekvenser av alternativa lösningar

I fråga om länsstyrelser som föreslås ha en miljöprövningsnämnd inom sin organisation bör nämnden genom det årliga reglerings- brevet få medel anvisade särskilt för sin verksamhet.

520

SOU 2009:10

Genomförandet av utredningens förslag

Ska prövningen av ersättningsfrågorna inledas vid koncessions- nämnderna kommer utredningens föreslagna förfaranderegler att föra med sig att överprövningen av ersättningsbeslut i princip kommer att stanna i Miljööverdomstolen. Konsekvensen blir alltså den att även helt likartade civilrättsliga frågor inom miljöbalkens område behandlas olika när det gäller överprövningsmöjligheterna och prejudikatbildningen. För företagen innebär dock en sådan ordning att de administrativa kostnaderna kan förväntas bli något lägre genom att de civilrättsliga frågorna behandlas i ett samman- hang vid tillståndsprövningen.

13.2.9Information

Utredningens förslag för med sig ett behov av tämligen omfattande informationsinsatser, framförallt i relation till de förslag som med- för ändringar av den första instansen i prövningskedjan. I fråga om ändringar som rör överprövningsinstanserna är ju gången ändå sådan att ett överklagande av ett avgörande ska ges in till den myndighet som har beslutat i ärendet, men ställas till överpröv- ningsinstansen. Behovet av informationsinsatser kan till stor del förväntas bli tillgodosett genom sedvanlig medlemsinformation från olika intresseorganisationer, särskilt sådana som tar tillvara företagens intressen. I förhållande till allmänheten bör framförallt de kommunala miljönämnderna och länsstyrelserna ansvara för informationsspridningen, t.ex. genom annonsering i dagspress. Enligt utredningens bedömning finns det goda möjligheter att sprida behövlig information i god tid före det föreslagna ikraftträdandet.

521

14 Författningskommentar

14.1Förslaget till lag om miljödomstolar

Lagen, som är ny, ersätter lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål.

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Liksom tidigare ska det ankomma på regeringen att bestämma vilka domstolar som ska vara miljödomstolar samt miljödomstolarnas områden. Enligt praxis anmäler regeringen mer omfattande förändringar i dessa avseenden i en skrivelse till riksdagen. Miljööverdomstolen ska finnas vid Svea hovrätt. Innebörden av bestämmelserna är att såväl miljödomstolarna som Miljööverdomstolen tillhör de allmänna domstolarnas organisation.

2 §

Lagen följer mönstret i lagen om domstolar i fastighetsmål såtill- vida att lagen inte innehåller någon fullständig uppräkning av vilka lagar som tillämpas. Bilaga 11 till detta betänkande innehåller en redogörelse för de lagar som gäller fastighetsmål. Miljöbalken, fastighetsbildningslagen, expropriationslagen och PBL är centrala för miljödomstolarnas verksamhet och omnämns därför direkt i lagtexten.

523

Författningskommentar

SOU 2009:10

Av andra stycket följer att mål kan inledas genom överklagande eller genom att talan väcks direkt vid miljödomstolen. När talan väcks direkt vid miljödomstol framgår av 3 § och 13 kap. 4 § rättegångsbalken att detta ska ske genom stämning om inte annat är stadgat.

3 §

Enligt första stycket tillämpas rättegångsbalken i mål där talan väcks direkt i miljöbalken. Undantag gäller enligt lagen främst i fråga om domstolarnas sammansättning. Vidare finns i annan lagstiftning regler om rättegångskostnader samt regler i vissa andra hänseenden. Sådana regler finns i bl.a. expropriationslagen, fastighetsbildningslagen och miljöbalken.

Processen vid de nya domstolarna ska enligt utrednings- direktiven följa de regler som är mest lämpade för domstolarnas hantering. Mål och ärenden i de allmänna domstolarna ska enligt direktiven, se dir. 2007:184 s. 22 handläggas enligt processuella regler som är avsedda och anpassade för de allmänna domstolarna. Enligt andra stycket tillämpas därför rättegångsbalken i över- klagade mål endast i den utsträckning som anges i lagen. Detta överensstämmer med den lagstiftningsteknik som finns i förvaltningsprocesslagen och ärendelagen. En konsekvens av detta är att mål om vite och tilläggsavgifter enligt PBL ska handläggas enligt de bestämmelser som gäller för handläggning av brottmål som avser gärning som inte kan medföra strängare straff än böter.

I ärenden ska ärendelagen tillämpas. En tämligen vanlig typ av ärenden är framställningar om ersättning av bygdeavgiftsmedel. Det är dock lämpligt att sammansättningsreglerna i den nya lagen även gäller i sådana och andra domstolsärenden. Ett undantag från tillämpningen av ärendelagen görs därför såvitt gäller 3 § denna lag.

4 §

I paragrafen finns regler om miljödomstolens sammansättning. Till miljödomstolarnas organisation ska liksom tidigare höra ordinarie domare, fast anställda tekniska ledamöter samt särskilt utsedda ledamöter som inte har sin anställning i domstolen och som utses för viss tid.

524

SOU 2009:10

Författningskommentar

I fråga om juristdomarna används den vedertagna beteckningen lagfaren domare. Därmed avses jurister som har avlagt domared, även tingsnotarier. En förutsättning för att en notarie ska få fatta ett beslut i en miljödomstol är dock enligt praxis att detta följer av bestämmelser i tingsrättsinstruktionen. När det gäller tingsfiskaler bör det också framgå av tingsrättsinstruktionen att dessa inte deltar i ett avgörande när särskilt stora krav måste ställas på jurist- kompetensen.

Miljödomstolen ska i normala fall vara domför med fyra ledamöter vid huvudförhandling och när en tillståndsfråga enligt miljöbalken avgörs i sak. När ett mål är av enkel beskaffenhet får domstolen bestå av två ledamöter. Detta torde i huvudsak överens- stämma med hur motsvarande bestämmelser i miljöbalken tillämpas.

Liksom vid alla andra beslut enligt lagen gäller att minst en av ledamöterna ska vara jurist. Vilken kompetens de övriga leda- möterna ska ha bör miljödomstolen få bestämma med utgångs- punkt i behovet i varje enskilt fall, eventuellt mot bakgrund av föreskrifter i domstolarnas arbetsordningar. Mot detta kan invändas att miljödomstolens speciella ställning borde framhävas på det sättet att ett obligatoriskt deltagande av teknisk ledamot bör föreskrivas och att rättssäkerheten påkallar att sammansättningen anges direkt i lagtexten. Det är dock uppenbart att den hittills- varande regleringen av domstolarnas sammansättning inte gett tillräckligt utrymme för flexibilitet med hänsyn till målens karaktär. Kraven på sådant utrymme känns betydligt starkare med det betydligt utvidgade målomfång som domstolarna enligt utred- ningens förslag får ansvaret för. Utöver kravet att en jurist alltid ska delta innehåller lagtexten därför i andra stycket endast en rekommendation i tredje stycket att en teknisk ledamot eller en särskild ledamot bör ingå i domstolen när den ska bestå av två eller flera ledamöter. Det finns dock utrymme för domstolen att avgöra ett mål med två juristdomare i mål av renodlat rättslig beskaffenhet.

I tredje stycket föreskrivs dessutom att miljödomstolen är domför med två ledamöter i andra fall än de som avses i andra stycket.

I fjärde stycket föreslås en regel om att ytterligare två ledamöter får ingå i domstolen om det påkallas med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad. Inte heller i detta fall anges i lagtexten ledamöternas kompetens. Med hänsyn till det materiella innehållet av miljödomstolarnas uppgifter ligger det dock i sakens

525

Författningskommentar

SOU 2009:10

natur att tekniska ledamöter och/eller särskilda ledamöter i dessa fall deltar i ett avgörande. Regeln om förstärkt sammansättning kan tillämpas både i mål enligt andra och enligt tredje stycket.

Den hittillsvarande beteckningen miljöråd ersätts med titeln teknisk ledamot med hänsyn till dessa ledamöters utökade totala kompetensområde.

Med 1 kap. 8 § rättegångsbalken som förebild har beteckningen sakkunnig ledamot bytts ut mot särskild ledamot.

En nyhet är att en särskild regel införs för sådana situationer när en ledamot fått förhinder under handläggningen av ett mål. Frågan behandlas närmare i avsnitt 10.2.3. Bestämmelsen finns i para- grafens femte stycke.

Enligt det sjätte stycket får ett mål avgöras av domstolen i samma sammansättning som har genomfört en undersökning enligt 18 §. Detta är en undantagsregel, vilken har behandlats i avsnitt 10.2.3. och som förutsätter parternas samtycke.

5 §

Paragrafen innehåller regler om domstolens sammansättning i mål där talan väcks direkt vid domstolen vid annan handläggning än ordinär huvudförhandling. Jämfört med tidigare innebär de nya reglerna om ensamdomarbehörighet att de tekniska ledamöternas medverkan i huvudsak avser avgörandet av målen.

6 §

Paragrafen, som har behandlats i avsnitt 10.2.4. innehåller bestäm- melser om ensamdomarbehörighet i mål som överklagats till miljödomstolen.

En särskild bestämmelse införs som gör det möjligt att delegera vissa arbetsuppgifter till personal som inte har juristutbildning. Sådana bestämmelser finns för tingrätterna i övrigt i tingsrätts- instruktionen.

526

SOU 2009:10

Författningskommentar

7 §

Liksom hittills anställs juristdomarna av regeringen för tjänstgöring vid den tingsrätt som är miljödomstol. Det ankommer sedan på lagmannen i tingsrätten att avgöra vilken personal som ska tjänstgöra i miljödomstolen.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om de tekniska leda- möternas och de särskilda ledamöternas kompetens och erfarenhet.

8 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om Miljööverdomstolens sammansättning och domförhet. I sak motsvarar reglerna vad som hittills gällt enligt 20 kap. 11 § miljöbalken. Vidare införs en regel om ensamdomarbehörighet vid avskrivning av mål. Liksom när det gäller miljödomstolen införs en regel om delegation till personal som inte är juristutbildad.

9 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som i fråga om de tekniska ledamöterna som motsvarar vad som enligt 7 § gäller för miljö- domstolarnas del.

10 §

Paragrafen innehåller i fråga om jäv en hänvisning till 4 kap. rätte- gångsbalken.

11 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om rätt miljödomstol, har behandlats i avsnitt 11.1.

12 §

I bestämmelsen anges att högre rätt inte får ta upp fråga om miljö- domstolarnas inbördes behörighet.

527

Författningskommentar

SOU 2009:10

13 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om överlämnande av mål mellan miljödomstolar ersätter utan ändring i sak 20 kap. 8 a § första stycket första meningen och andra stycket miljöbalken.

14 §

Enligt bestämmelsen får miljödomstolen inte avgöra ett mål där talan väckts om förbud eller försiktighetsmått om en ansökan om tillstånd är under prövning. Bestämmelsen ersätter 21 kap. 4 § miljöbalken.

15 §

Paragrafen tar i första hand sikte på mål med s.k. blandade grunder. Den är bara tillämplig i mål som inleds genom att talan väcks vid miljödomstolen. I främst miljöskademål förekommer att grunder åberopas som hänför sig såväl till 32 kap. miljöbalken som till allmänna skadeståndsrättsliga regler. Problemen är dock inte begränsade till gränsdragningen runt miljöskadereglerna. Även andra behörighetskonflikter förekommer, t.ex. mellan allmänna skadeståndsrättsliga regler och processbestämmelser i anläggnings- lagen. Av processekonomiska skäl bör miljödomstolen kunna pröva sådana mål i dess helhet. Regeln innebär däremot ingen skillnad i fråga om de vanliga tingsrätternas behörighet. Dessa domstolar ska alltså avvisa målet i de delar där grunder enligt miljöbalken åberopas.

16 §

Bestämmelsen innehåller regler om omröstning. Första meningen innehåller en specialbestämmelse med hänsyn till att tekniska råd och särskilda ledamöter deltar i miljödomstolarnas avgöranden. I övrigt hänvisas till bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken om dispositiva tvistemål. I vitesmål ska till följd därav enligt 16 kap. 6 § rättegångsbalken omröstningsreglerna i 29 kap. rättegångsbalken gälla.

528

SOU 2009:10

Författningskommentar

17 §

Paragrafen motsvarar 20 kap. 3 a § miljöbalken och 17 § lagen om domstolar i fastighetsmål.

18 §

Paragrafen handlar om undersökning på platsen och har hämtats från 22 kap. 13 § miljöbalken samt 9 § lagen om domstolar i fastighetsmål. I likhet med vad som föreskrivs i dessa bestämmelser begränsas domstolens underrättelseskyldighet till parterna.

2 kap. Mål som överklagats till miljödomstolen

Detta kapitel innehåller bestämmelser om handläggningen av sådana mål som inleds genom överklagande till miljödomstolen. I kapitlet finns såväl sådana bestämmelser som behövs på grund av de aktuella målens speciella karaktär som regler av mer allmän art. En viss kritik har riktats mot att utredningen har valt att sammanställa alla regler som gäller för miljödomstolarnas handläggning av avgjorda mål till en särskild lag i stället för att föreslå bestämmelser som hänvisar till en befintlig processlag. Utredningen anser att den valda modellen stämmer väl överens med uttalandena i direktiven att det är angeläget att den nya instansordningen för miljöbalks- och PBL-ärenden redan från början följer de processuella regler som är mest lämpade för domstolarnas handläggning samt att man för att uppnå fördelarna av en samordnad organisation bör se över även de processuella reglerna för PBL-, miljö-, och fastighetsmålen. Ett förslag med enbart en hänvisning till förvaltningsprocesslagen, motsvarande bestämmelsen i 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken skulle knappast motsvara direktivens krav på en sådan översyn. En sådan hänvisning tillgodoser inte heller rimliga krav på en tydlig lagstiftning. När det gäller utredningens principiella ställnings- tagande hänvisas också till avsnitt 9.2.1.

529

Författningskommentar

SOU 2009:10

1 §

I 23–25 §§ förvaltningslagen finns regler om hur förvaltnings- myndigheters beslut överklagas. Dessa bestämmelser är i de flesta avseenden tillämpliga när det gäller överklaganden från förvalt- ningsmyndigheter till miljödomstolar. I paragrafen har dock tagits in bestämmelser som kompletterar reglerna i förvaltningslagen.

Enligt andra stycket bör en klagande lämna en bevisuppgift. Enligt tredje stycket finns, i förtydligande syfte klagotiden för

en part som företräder det allmänna.

I fjärde stycket finns en påminnelse om att fastighetsbildnings- lagen och PBL innehåller särskilda regler om överklagande.

2 §

Paragrafen motsvarar 7 a § förvaltningsprocesslagen. Andra, tredje och fjärde styckena innehåller undantagsregler hänförliga till de särskilda förhållanden som finns i de mål som prövas av miljö- domstolarna.

3 §

I förevarande paragraf anges hur miljödomstolen ska förfara om överklagandet ges in direkt till domstolen.

4 §

I paragrafen anges hur domstolen ska förfara om det finns brister i ett överklagande. Utrymmet för att avvisa ett överklagande på grund av formella brister torde vara näst intill obefintligt. Däremot kan naturligtvis avvisning aktualiseras på grund av rättegångs- hinder.

530

SOU 2009:10

Författningskommentar

5 §

Bestämmelsen innehåller en allmän föreskrift om domstolens ut- redningsskyldighet. Den överensstämmer med 8 § förvaltnings- processlagen. Någon skillnad mot vad som tidigare gällt åsyftas inte för någon av de berörda målkategorierna.

6 §

I första stycket anges att förfarandet i miljödomstolen är skriftligt. Bestämmelsen motsvarar 9 § förvaltningsprocesslagen och överens- stämmer med vad som gällt för överklagade mål enligt miljöbalken och PBL. Enligt utredningens bedömning är det inte heller fråga om någon saklig förändring för fastighetsbildningsmålens vidkom- mande.

7 §

Enligt paragrafen ska motparter m.fl. tillställas föreläggande att yttra sig. Bestämmelsen motsvarar 10 § förvaltningsprocesslagen och 16 kap. 3 § första stycket fastighetsbildningslagen. Förfarandet har behandlats i avsnitt 11.3.3. Innebörden är, ifråga om sakägare, att det är de som har intressen att bevaka i det enskilda målet som ska tillställas ett överklagande.

8 §

Bestämmelserna har behandlats i avsnitt 11.3.3. Den som besvarar ett överklagande ska enligt paragrafen göra detta skriftligt eller muntligen. Muntliga svar kan av naturliga skäl bara medges i de mest okomplicerade fallen.

Enligt andra stycket ska ett föreläggande att svara utformas med beaktande av omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till målens ofta indispositiva natur behövs ofta uppgifter som inte passar med uttrycken medgivande och bestridande som finns i motsvarande paragraf i förvaltningsprocesslagen, 11 § andra stycket.

531

Författningskommentar

SOU 2009:10

9 §

Paragrafen motsvarar 12 § förvaltningsprocesslagen.

10 §

För en effektiv handläggning av målen är det angeläget att skriftväxlingen inte är mer omfattande än vad som är nödvändigt. Innebörden av bestämmelsen är att mer än en skrift från varje part eller sakägare ska undvikas. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.3.3.

11 §

Paragrafen överensstämmer med 13 § förvaltningsprocesslagen. Om det behövs ska enligt paragrafen miljödomstolen inhämta yttrande från en myndighet som tidigare har beslutat i saken. Bestämmelsen kan tillämpas så, att länsstyrelsens yttrande inhämtas i en sak där det första beslutet har meddelats av en kommun. Bestämmelsen gäller däremot inte myndigheter som har varit engagerade i saken vid handläggningen i förvaltnings- myndigheten utan att själva vara beslutsfattare. Enligt praxis och i enlighet med domstolens utredningsskyldighet är det ändå ofta lämpligt att yttrande inhämtas från sådana myndigheter som har något allmänt intresse att bevaka.

12 §

Paragrafen handlar bl.a. om inhibition. Av 3 kap. 4 § framgår att ett beslut enligt paragrafen får överklagas särskilt. För miljömålens del finns en särskild bestämmelse genom hänvisningen i 37 § till 19 kap. 17 § miljöbalken.

532

SOU 2009:10

Författningskommentar

13 §

Paragrafen behandlar kallelse till muntlig förhandling och mot- svarar 14 § förvaltningsprocesslagen samt i sak 16 kap. 5 § fastighetsbildningslagen. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.3.4.

14 §

Paragrafen hänvisar till 5 kap. 10 § rättegångsbalken när det gäller videoförhandlingar och andra elektroniska hjälpmedel. Paragrafen innehåller också en hänvisning till rättegångsbalkens bestämmelser om offentlighet och ordning vid domstol.

15 §

Enligt paragrafen får en enskild part tillerkännas ersättning för sina kostnader för inställelse vid en förhandling enligt bestämmelserna i 11 kap. 6 § rättegångsbalken.

16 §

I paragrafen anges när protokoll ska föras och vad ett protokoll ska innehålla. Enligt paragrafen får den fakultativa bestämmelsen i 6 kap. 6 a § rättegångsbalken om videoupptagning vid syn tillämpas också vid undersökningar enligt 6 §.

17 §

Paragrafen, som handlar om parts rätt att yttra sig innan målet avgörs, motsvarar 18 § förvaltningsprocesslagen.

18–23 §§

Paragraferna innehåller bestämmelser om bevisning. Bestämmel- serna motsvarar i sak 20–27 §§ förvaltningsprocesslagen.

533

Författningskommentar SOU 2009:10

24 §

Paragrafen motsvarar 30 § förvaltningsprocesslagen och 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen.

25 §

I paragrafen anges i vilken utsträckning domstolen är bunden av parts yrkande. En motsvarighet finns i 29 § förvaltnings- processlagen. För fastighetsbildningsmålens del finns en särskild bestämmelse i 31 §.

26 §

Enligt paragrafen gäller åtskilliga delar i 17 kap. rättegångsbalken i fråga om dom och beslut. Skillnaderna beror i huvudsak på att huvudförhandling inte förekommer i samband med avgörande av mål enligt förevarande kapitel. En nyhet är att även domstolens avgöranden i sak i fastighetsbildningsmål ska betecknas dom. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.3.5.

27 §

I paragrafen hänvisas i fråga om tolk och översättning av handlingar till rättegångsbalkens bestämmelser.

28 §

I paragrafen hänvisas i fråga om bl.a. rättegångsförseelser till rätte- gångsbalkens bestämmelser.

29 §

Enligt paragrafen gäller i tillämpliga delar vad som föreskrivs i rättegångsbalken om ombud, frister och laga förfall, delgivning av handlingar samt rättegångshinder. Genom de generella hänvis- ningarna i denna paragraf och i andra paragrafer till rättegångs- balkens regler eftersträvas att handläggningsreglerna blir så lik-

534

SOU 2009:10

Författningskommentar

artade som möjligt i de mål som inleds genom att talan väcks vid miljödomstolen och de mål som inleds genom överklagande till miljödomstolen. En förenkling uppnås på så sätt att den som ska tillämpa bestämmelserna inte behöver gå via förvaltnings- processlagen eller, i de fall förvaltningsprocesslagen inte innehåller hänvisning till rättegångsbalken, tillämpa analogisk lagtolkning för att träffa på en användbar rättsregel.

30 §

Paragrafen, som innehåller bestämmelser om särskilda rättsmedel. har kommenterats i avsnitt 11.4.

31 §

Paragrafen motsvarar 16 kap. 11 § andra och tredje styckena fastig- hetsbildningslagen.

32 §

Paragrafen motsvarar 16 kap. 5 § fastighetsbildningslagen.

33 §

Paragrafen motsvarar 16 kap. 9 § fastighetsbildningslagen.

34 §

Paragrafen motsvarar 16 kap. 12 § första stycket fastighetsbild- ningslagen.

35 §

Paragrafen motsvarar 16 kap. 12 § andra stycket och 16 kap. 12 a § fastighetsbildningslagen.

535

Författningskommentar

SOU 2009:10

36 §

Enligt paragrafen kan delgivning i överklagade mål enligt miljö- balken med motparter ersättas av kungörelse. Bestämmelsen är hämtad från 23 kap. 5 § miljöbalken. Det är inget som hindrar att miljödomstolen i andra typer av mål utfärdar en kungörelse. Det är en lämplighetsfråga. Således kan det bli aktuellt att utfärda en kungörelse enligt 16 § delgivningslagen (1979:428) om det finns en obestämd eller stor sakägarkrets.

37 §

Paragrafen hänvisar till vissa bestämmelser som ska tillämpas i mål om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 11.5.

3 kap. Överklagande av miljödomstolens avgöranden i mål som överklagats till miljödomstolen samt Miljööverdomstolens och Högsta domstolens handläggning av sådana mål.

1 §

Paragrafen ersätter 23 kap. 1 § miljöbalken.

2 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om vad ett överklagande av miljödomstolens avgörande ska innehålla.

3 §

Enligt paragrafen krävs alltid prövningstillstånd för att Miljööver- domstolen ska ta upp ett avgörande till prövning. Enligt utred- ningens mening saknas skäl att ha olika förutsättningar för prövningstillstånd i mål som överklagats till miljödomstolen och i mål som inletts genom att talan väckts i den domstolen. Till skillnad mot tidigare hänvisas därför till rättegångsbalkens och inte förvaltningsprocesslagens regler om prövningstillstånd.

536

SOU 2009:10

Författningskommentar

4 §

I paragrafen anges vilka avgöranden av miljödomstolen som får överklagas särskilt. Paragrafen motsvarar 34 § förvaltnings- processlagen och 17 kap. 2 § andra stycket fastighetsbildningslagen.

5 §

Paragrafen, som handlar om undersökningar på platsen motsvaras av 23 kap. 4 § miljöbalken.

6 §

Paragrafen ersätter 23 kap. 6 § miljöbalken. Den nya bestämmelsen avser dock inte mål som inletts genom att talan väckts i miljödomstolen.

7 §

I den nya lagen gäller inte heller för Miljööverdomstolens hand- läggning förvaltningsprocesslagen. Enligt förevarande paragraf ska i stället bestämmelserna i 2 kap. i tillämpliga delar gälla även i Miljööverdomstolen i mål som inletts i miljödomstolen genom överklagande av förvaltningsmyndighets beslut.

8 §

Bestämmelsen motsvarar 23 kap. 8 § miljöbalken.

9 §

Enligt paragrafen ska vissa mål avgöras av Miljööverdomstolen med förstärkt sammansättning. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.1.6 och 12.2.3.

537

Författningskommentar

SOU 2009:10

10 §

Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 12.2. När Miljööver- domstolen finner att det finns skäl att meddela prejudikatdispens får enligt förslaget målet överlämnas till Högsta domstolen för avgörande. Paragrafen avser i första hand renodlade rättsfrågor. När det gäller avgöranden som avser prejudikatbildningen inom miljödomstolens sakområde, t.ex. vid tillämpningen av PBL, miljöbalken eller fastighetsbildningslagen och där det är av vikt att teknisk expertis deltar torde det ofta ligga närmast till hands att målet avgörs av Miljööverdomstolen i förstärkt sammansättning enligt 9 §.

Enligt paragrafens tredje stycke ska Miljööverdomstolen vid prövningen av en fråga om överlämnande till Högsta domstolen ha samma sammansättning som när domstolen tar ställning till en ansökan om prövningstillstånd. Därigenom möjliggörs att besluten tas i ett sammanhang.

11 §

Bestämmelsen avser rättegången i Högsta domstolen i mål som överlämnats enligt 10 §.

14.2Förslaget till ändring i rättegångsbalken (1942:740)

10 kap.

10 §

Ändringen är en konsekvens av att sådana arrendemål som inte handläggs av arrendenämnd i fortsättningen ska handläggas av de vanliga tingsrätterna.

538

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.3Förslaget till ändring i jordabalken (1970:994)

Utredningen föreslår att 8 kap. 32 § jordabalken ska upphävas. Detta är en följd av att sådana arrendemål som handlagts av fastighetsdomstolarna i fortsättningen ska handläggas av de vanliga tingsrätterna.

8 kap.

31 §

Ändringen innebär att överklaganden av avgörandena från samtliga arrendenämnder ska göras hos Svea hovrätt som är Miljööver- domstol. Detta beror på att fastighetsråden vid de övriga hovrätterna annars endast skulle ha som uppgift att delta vid handläggningen av överklagade arrendetvister. Av uppenbara skäl bör handläggningen av sådan tvister koncentreras till Svea Hovrätt, där det på grund av andra målgrupper som berörs i detta betänkande ska finnas tekniska ledamöter.

31 b §

Ändringen föranleds av att lagen om miljödomstolar ersätter lagen om domstolar i fastighetsmål.

13 kap.

23 och 24 §§

Ändringarna är en konsekvens av samorganisationen av miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.4Förslaget till ändring i miljöbalken (1998:808)

Utredningens förslag innebär att åtskilliga bestämmelser i miljö- balken upphör att gälla. Det gäller i första hand ett flertal processuella regler i 20 och 21 samt 23 kap., vilka flyttas till den nya lagen om miljödomstolar. Dessutom har föreskrifter i nuvaran- de 22 kap. flyttats till 19 kap.

539

Författningskommentar SOU 2009:10

6 kap.

8 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

9 kap.

8 §

Ändringen föranleds av att tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet inte ska ske hos miljödomstolarna.

Andra stycket är oförändrat i sak. Det innebär att en ansökan om tillstånd inte får prövas av en kommun om saken gäller vissa verksamheter inom försvaret.

11 kap.

9 b, 14, 17, 20 och 22 §§

Ändringarna föranleds av att tillståndsprövningen av vattenverk- samhet inte ska ske hos miljödomstolarna.

16 kap.

1 §

Ändringen föranleds av att 23 kap. ska upphöra att gälla.

2 §

Ändringen föranleds av att tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet inte ska ske hos miljödomstolarna. Vidare förtydligas paragrafen så att det framgår att bemyndigandet för regeringen att meddela föreskrifter om innehållet i en ansökan gäller sådana förhållanden som inte regleras i balken.

540

SOU 2009:10

Författningskommentar

13 §

Paragrafen har ändrats som en konsekvens av den nya instans- ordningen.

17 kap.

3 §

Ändringen föranleds av att tillståndsprövningen av miljöfarlig verksamhet inte ska ske hos miljödomstolarna.

8 §

Paragrafen motsvarar tidigare 19 kap. 2 § och 21 kap. 7 §. Redaktionellt har de olika myndigheternas skyldighet att över- lämna ett ärende till regeringens prövning sammanfogats till en paragraf i 17 kap. om regeringens tillåtlighetsprövning.

19 kap.

1 §

Av paragrafen framgår att myndigheters och kommuners beslut enligt miljöbalken meddelas med stöd av bemyndiganden i eller enligt miljöbalken. Vidare framgår att förvaltningsmyndigheternas beslut överklagas till miljödomstolen. När det inte längre är läns- styrelsen som prövar tillstånd till miljöfarlig verksamhet finns det inte skäl att framhålla länsstyrelsen bland de statliga myndigheter, vars beslut överprövas av miljödomstolen.

4 §

I paragrafen anges vilka särskilda handläggningsregler som ska gälla för kommunala nämnders prövning av miljöfarlig verksamhet.

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak gällande 19 kap. 4 §. Den fjärde punkten har jämkats redaktionellt.

Ändringen föranleds av att bestämmelser om länsstyrelsers prövning av miljöfarlig verksamhet flyttas från den aktuella be-

541

Författningskommentar SOU 2009:10

stämmelsen och ersätts av bestämmelser som införs i 19 kap. 6– 27 §§.

5 §

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak gällande 19 kap. 5 §. Para- grafen har tidigare avsett kommunala nämnder och länsstyrelser. I fortsättningen ska bestämmelserna bara avse vilka regler som gäller när kommunala nämnder prövar ärenden om miljöfarlig verk- samhet. Paragrafen hänvisar till de bestämmelser som ska gälla för de ordinarie tillståndsmyndigheterna. För de kommunala nämnder- nas verksamhet innebär lagändringen ingen nyhet i sak.

6 §

Bestämmelsen, som i vissa delar tidigare gällt för länsstyrelsen genom en hänvisning från 19 kap. 5 §, är ny och motsvarar upphävda 22 kap. 1 §. Den avser ansökans form och innehåll och innebär att ansökan ska vara skriftlig och innehålla vissa obligatoriska uppgifter.

En ansökan ska ges in till den myndighet inom vars område en verksamhet i huvudsak ska bedrivas.

När en ansökan kommer in till en tillståndsmyndighet ska myndigheten undersöka huruvida ansökan uppfyller kraven i paragrafen. Myndigheten bör också ta ställning till om ansökan har den omfattning som behövs för prövningen. De flesta ansökningar om tillstånd till miljöfarlig verksamhet gäller inte nya anläggningar utan ändringar av verksamheten. Myndigheten har då att bedöma hur prövningen ska avgränsas.

Också vid ansökningar om tillstånd till vattenverksamhet kan tillståndsmyndigheten behöva ta ställning till om en ansökans omfattning eller avgränsning kan ligga till grund för prövningen. Gäller ansökan bortledande av grundvatten och utförande av anläggningar för detta i en bergtäkt, som är tillståndspliktig som miljöfarlig verksamhet, bör prövningen avse både vattenverksam- heten och den miljöfarliga verksamheten. Omfattar ansökan bara vattenverksamheten bör myndigheten se till att ansökan utvidgas till att omfatta båda slagen av verksamheter.

542

SOU 2009:10

Författningskommentar

I ansökan om vattenverksamhet ska sökanden också ange om han eller hon begär att sakägare ska föreläggas att anmäla ersättningsanspråk enligt 24 kap. 13 a § andra stycket.

7 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 2 §. Den avser antalet ansökningshandlingar och om åtgärder som ska vidtas om antalet är för litet eller om det finns andra brister i ansökan.

Med stöd av denna bestämmelse kan tillståndsmyndigheten förelägga sökanden att komplettera ansökan eller, vid sådan väsentlig brist att ansökan inte kan ligga till grund för prövning av ärendet, avvisa den. Kompletteringsföreläggandet är inte överklag- bart. Tillståndsmyndigheten har visserligen skyldighet att se till att utredningen i ärendet får den inriktning och omfattning som krävs men det är i princip sökanden som bär ansvaret för att utredningen är tillräcklig för en prövning av ärendet. Bevisbördan för att en verksamhet är tillåtlig ligger ju på sökanden och kan sökanden inte uppfylla vad som åligger honom eller henne ska tillstånds- myndigheten avvisa eller avslå ansökan.

Enligt tredje stycket får en ansökan avslås utan kungörelse om det är uppenbart att ansökan inte kan bifallas. En motsvarande regel finns när det gäller civilrättsliga tvister i 42 kap. 5 § rättegångsbalken. Förutsättningen för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att det av handlingarna som sökanden ger in framgår att det saknas lagliga förutsättningar för bifall till ansökan. Innan ett avslagsbeslut meddelas ska sökanden ha getts tillfälle att komplettera sin ansökan.

För att förenkla handläggningen av en ansökan får enligt fjärde stycket handlingarna i ärendet ges in i elektronisk form när det är lämpligt. Tillståndsmyndigheten får avgöra när det finns förutsätt- ningar för att godta att handlingar ges in i elektronisk form. Bestämmelsen i fjärde stycket är således fakultativ och öppnar upp möjligheten för en mer omfattande elektronisk hantering av tillståndsmyndighetens arbete med tillståndsärendena. Om ansökningshandlingarna ges in i elektronisk form underlättar detta arbetet för tillståndsmyndigheten vad gäller myndighetens behandling av textmaterial och delgivning. Handläggningen blir följaktligen enklare och framförallt, i förlängningen, miljövänligare.

543

Författningskommentar

SOU 2009:10

Om en ansökan bara ges in i pappersupplaga är detta ingen avvisningsgrund.

8 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 2 a §. Den ålägger en tillståndshavare att tillhandahålla den utredning av verksamheten och övriga förhållanden som behövs för prövningen av en ansökan om återkallelse av tillstånd eller omprövning av tillstånd eller villkor enligt 24 kap. 3, 5 och 8 §§ miljöbalken.

9 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 3 §. Den avser kungörandet av ansökan och kungörelsens innehåll.

En kungörelse ska enligt första stycket 2. innehålla en upplysning om sista tid för sådan anmälan som avses i 24 kap. 13 a § att framställa anspråk om ersättning för skada på grund av vattenverksamhet.

Bestämmelserna om aktförvarare har justerats i redaktionellt hänseende.

10 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 4 §. Den innehåller be- stämmelser om till vilka myndigheter och kommuner som tillståndsmyndigheten är skyldig att sända kungörelsen och ansökningshandlingarna. Tillståndsmyndigheten får avgöra om det kan antas att det allmänna fiskeintresset eller något annat allmänt intresse inte berörs av verksamheten.

11 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 5 §. Som ett för- tydligande anges att bestämmelsen bara gäller ansökningar angående vattenverksamhet. Den innehåller bestämmelser om att vissa rättssubjekt ska få del av kungörelsen. Delgivning sker enligt delgivningslagen (1970:428).

544

SOU 2009:10

Författningskommentar

12 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 6 §. Den anger vilka statliga myndigheter som har rätt att föra talan, att kommun får föra talan för att tillvarata vissa miljöintressen inom kommunen samt att Fiskeriverket har skyldighet att i vissa fall yttra sig i fiskefrågor. Rätten att föra talan ger rätt att överklaga domar och beslut.

13 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 7 §. Den innehåller bestämmelser om fastighetsägarens uppgiftsskyldighet till skydd för innehavare av servitut, nyttjanderätt eller rätt till elektrisk kraft som belastar den fastighet som avses med ansökan.

Fastighetsägaren ska inte drabbas av något skadeståndsansvar om han utan eget vållande saknar kännedom om någon rättighets- innehavare eller annars har ett giltigt förhinder att lämna före- skriven uppgift. Det kan inte heller bli fråga om något ansvar för det fall rättighetsinnehavaren känner till ansökningen och således kan bevaka sin rätt. Det är alltså inte fråga om ett strikt ansvar utan allmänna skadeståndsrättsliga regler bör tillämpas.

14 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 8 §. Den innehåller be- stämmelser om tidigare okända sakägare.

15 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 9 §. Den gäller för fastigheter på sakägarsidan och innehåller bl.a. bestämmelser att om det råder tvist om äganderätten till en fastighet är det den som innehar fastigheten med äganderättsanspråk som får företräda fastigheten, även om han inte har lagfart.

545

Författningskommentar

SOU 2009:10

16 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 10 §. En nyhet är dock att synpunkter får ges in i elektronisk form. Till skillnad från vad som gäller enligt 7 § kan myndigheten enligt förevarande paragraf inte vägra att ta emot en synpunkt som ges in elektroniskt. Rätten för sökande och andra att få ta del av handlingar är reglerad i 16 och 17 §§ förvaltningslagen. Tidigare föreskrift att synpunkter ska skickas till den sökande har därför som obehövlig utgått.

17 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 12 §. Den innehåller bestämmelser om möjligheten att förordna sakkunnig att efter förberedande undersökning avge utlåtande rörande en fråga, där det behövs särskild utredning för bedömningen. Som ett för- tydligande anges i andra stycket att ett beslut inte får överklagas särskilt.

18 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 13 §. Tidigare skyldig- het att föra protokoll är inte tillämplig när prövningen ska ske hos en förvaltningsmyndighet.

19 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 14 §. När prövningen flyttas till förvaltningsmyndighet behöver bestämmelsen i fort- sättningen inte anknyta till en huvudförhandling. Bestämmelserna som utgör ett undantag från huvudprincipen att en vattenverk- samhet inte får sätta igång innan tillstånd lämnats syftar till att bereda en sökande i ärende om tillstånd till vattenverksamhet möjlighet att ta annans mark i anspråk för att där kunna vidta en skyddsåtgärd som tillståndsmyndigheten bedömer motiverad. De praktiskt viktigaste fallen är de då sökanden redan i ett delbeslut har fått ett byggnadstillstånd och det senare visar sig att skydds- åtgärder behöver vidtas på annans mark.

546

SOU 2009:10

Författningskommentar

20 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 15 §.

21 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 16 och 18 §§ samt när det gäller skyldigheten att hålla sammanträde 19 kap. 4 § 3. Sammanträde ska hållas med sakägarna om det inte är obehövligt. Till skillnad från vad som gällt för miljödomstolens handläggning ställs inget krav på att det ska vara uppenbart för att tillstånds- myndigheten ska få underlåta att hålla sammanträde. Den besiktning som avses i paragrafen ska äga rum i samband med sammanträdet. I fråga om annan undersökning finns bestämmelser i 18 §.

Vid sammanträde och syn ska protokoll föras.

22 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 25 §. Formellt sett framstår bestämmelserna som en reglering av utformningen av ett beslut i ett tillståndsärende. Då andra bestämmelser om detta saknas i balken har dock bestämmelserna även betydelse som anvisning om vilka frågor som kan tas upp till prövning i ett tillståndsärende. Av paragrafens inledning framgår att ett tillståndsbeslut ska kungöras. Givetvis ska en sådan kungörelse innehålla en upplysning om hur man kan få tillgång till det aktuella beslutet. Bestämmelsens första stycke innehåller en uppräkning som inte är uttömmande. Vad beslutet ska innehålla i varje enskilt ärende måste anpassas till ansökan och de frågor som denna aktualiserar i ärendet. Eftersom ersättningsfrågor inte ska prövas av tillståndsmyndigheten innehåller 4. bara en regel om att ett beslut ska innehålla bestämmelser om skyldigheter att utföra skadeföre- byggande åtgärder. I stället ska ett beslut enligt 12. innehålla bestämmelser om den tid inom vilken anspråk på ersättning ska framställas. Enligt 14. ska ett beslut innehålla bestämmelser om sådan säkerhet som avses i 24 kap. 14 §. Tidigare 14. avsåg enligt ordalydelsen endast de fall då en ansökan om tillstånd bifölls. Det måste anses självklart att ett beslut i förekommande fall ska

547

Författningskommentar

SOU 2009:10

innehålla bestämmelser om rättegångskostnader. Den särskilda bestämmelsen om detta har därför utgått.

23 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 25 a §.

24 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 25 b §.

25 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 26 §.

26 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 27 §. Bestämmelsen ger tillståndsmyndigheten möjlighet att skjuta upp avgörandet av en viss villkorsfråga när verkningarna av en verksamhet inte kan förutses med tillräcklig säkerhet. Förutsättning är dock att till- ståndmyndigheten har bedömt att verksamheten är tillåtlig så att tillstånd kan meddelas.

27 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 22 kap. 28 §. Den innehåller bestämmelser om omedelbar verkställighet och om inhibition av verkställighetsförordnanden.

28 §

Bestämmelsen motsvarar tidigare 21 kap. 5 §.

548

SOU 2009:10

Författningskommentar

29 §

Bestämmelsen har tidigare funnits i 20 kap. 3 a § miljöbalken och har då enbart avsett domstolarnas verksamhet. En motsvarande bestämmelse för domstolarna föreslås nu i 2 kap. 17 § lagen om miljödomstolar.

30 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 20 § LSV.

31 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 21 § LSV.

32 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 22 § LSV.

33 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 23 § LSV.

34 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 24 § LSV.

35 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 29 § LSV.

36 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 27 § LSV.

549

Författningskommentar

SOU 2009:10

37 §

Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 kap. 28 §. LSV.

20 kap.

Utredningen föreslår att 20 kap. 1 och 3–11 §§ ska upphöra att gälla. Bestämmelserna har, i stora delar oförändrade, tagits in i den föreslagna lagen om miljödomstolar.

2 §

I paragrafen anges vilka mål enligt miljöbalken som prövas av miljödomstol. Ersättningsmål enligt 24 kap. 13 § har tillkommit jämfört med gällande lydelse. Detta beror på att ersättnings- frågorna med anledning av vattenverksamhet tidigare har handlagts i ansökningsmålen som försvinner från miljödomstolarna i och med den nya instansordningen.

I fråga om utdömande av vite föreslås att lagen om viten ska tillämpas. Enligt 8 § den lagen ska i tingsrätten vitesmål handläggas som mål för vilka strängare straff än böter inte kan dömas ut.

Enligt nuvarande ordning ska mål enligt den s.k. Reach- förordningen inom EU om fördelningen av vissa kostnader hand- läggas av miljödomstolen som förstainstansmål. Någon särskild forumregel infördes inte i balken för sådana mål. Enligt utred- ningens bedömning är målen av sådan beskaffenhet att vanligt tvistemålsforum är det som i första hand bör komma i fråga. Måltypen bör därför fortsättningsvis inte handläggas av miljö- domstolarna (prop. 2007/08:80 s. 92).

24 kap.

1 §

Paragrafen har ändrats eftersom frågor om omprövning inte längre ska prövas av miljödomstol i första instans.

550

SOU 2009:10

Författningskommentar

3 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

4 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

7 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

13 §

Paragrafen har ändrats med anledning av att prövningen av tillståndsfrågor skiljs från prövningen av ersättningsfrågor, se avsnitt 4.2.1. Ändringen innebär att talan om ersättning för skada som avses i 31 kap. ska väckas vid miljödomstolen. Enligt andra stycket kan domstolen i ett mål om ersättning även pröva frågor om skadeförebyggande åtgärder. Det är fråga om åtgärder som inte påverkar tredje mans rätt.

13 a §

Paragrafen som är ny har behandlats i avsnitt 4.2.1 och innehåller bestämmelser om tidsfrist för att framställa krav på ersättning för skador på grund av ett tillstånd till vattenverksamhet. Liksom sakägare eller annan rättsägare kan verksamhetsutövaren påkalla prövning av en ersättningsfråga.

Enligt första stycket får ersättningstalan inte väckas förrän tillståndet har tagits i anspråk. I fall där prövningsmyndigheten meddelar särskilda beslut enligt 19 kap. 25 § om tillstånd till arbeten bör tiden inte räknas från när dessa sätts igång utan från den tidpunkt när ett komplett tillstånd att driva den prövade verk- samheten föreligger och verksamhetsutövaren har påbörjat driften.

551

Författningskommentar

SOU 2009:10

Eftersom det inte blir tiden för ett beslut utan verksamhets- utövarens faktiska åtgärder som bestämmer talefristen kan det finnas ett visst utrymme för oklarhet om den exakta tiden då fristen löper ut. Risken för sådana oklarheter bör ligga på tillståndshavaren.

Enligt andra stycket kan föreläggande meddelas om att anmälan ska göras innan den slutliga prövningen av ansökan om ett kommande ersättningskrav.

13 b §

Paragrafen innehåller regler om s.k. oförutsedda skador och har behandlats i avsnitt 4.2.1. Den motsvarar i huvudsak nuvarande 24 kap. 13 §. Avgränsningen av de anspråk som kan framställas med stöd av paragrafen är dock annorlunda än enligt gällande be- stämmelse. Eftersom någon skadereglering inte ska ske i tillståndsärendet kan avgränsningen inte ske med utgångspunkt i tillståndsmyndighetens egen bedömning av skadorna. I stället ska bedömningen huruvida en skada faller in under bestämmelsen grundas på om skadan har förutsetts under handläggningen av tillståndsärendet, eller inte. Om alltså uppgifter om en viss skaderisk förekommer i utredningen i tillståndsärendet har risken varit synlig för sakägarna och om skadan sedan inträffar är den inte oförutsedd. Däremot är någon aktiv undersökningsskyldighet för sakägarna inte avsedd. Det kan förväntas att det huvudsakliga underlaget för bedömningen blir sökandenas konsekvensutred- ningar, men även material som förs in i ärendet av myndigheter och andra som agerar i ärendet, liksom naturligtvis av sakägaren själv.

14 §

Paragrafen har fått en ny utformning. Ersättningsanspråk ska enligt 20 kap. 1 § anhängiggöras genom ansökan om stämning. Enligt den nya lydelsen kan den som kan antas ha rätt till ersättning enligt 24 kap. 13 § begära att säkerhet ställs. Sådan begäran kan göras såväl i tillståndsärendet som när talan väcks om ersättning.

552

SOU 2009:10

Författningskommentar

25 kap.

1 §

En följd av den nya instansordningen är att frågor om rätte- gångskostnader prövas av tillståndsmyndigheterna. Inledningsvis i kapitlet föreskrivs därför att rättegångsbalkens 18 kap. ska tillämpas.

2 §

Paragrafen har ändrats i fråga om vem som kan få ersättning för rättegångskostnader. De nya reglerna har behandlats i avsnitt 4.2.3.

3 §

Ändringarna är följdändringar föranledda av den ändrade instans- ordningen.

4 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

7 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

8 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

553

Författningskommentar

SOU 2009:10

9 a §

Enligt paragrafen, som är ny, kan en slutlig bedömning av sökan- dens kostnadsansvar göras när ett tillståndsärende om vattenverk- samhet överklagas till miljödomstolen. Bestämmelsen har behand- lats i avsnitt 4.2.3.

10 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

28 kap.

3 a §

Paragrafen är ny. Den ersätter 7 kap. 26 § LSV. Bestämmelsen i 7 kap. 26 § tredje stycket om polismyndighets biträde har ansetts obehövlig.

10 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen. Bestämmelsen i tidigare andra stycket om inlösen föreslås utgå som obehövlig då den veterligen inte har tillämpats de senaste 70 åren. En konsekvensändring har gjorts i tredje stycket.

31 kap.

37 §

Paragrafen som är ny motsvarar tidigare gällande 22 kap. 23 och 24 §§ miljöbalken.

554

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.5Förslaget till ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Ändringarna innebär att miljödomstolarnas uppgifter enligt kon- ventionen flyttas över till de nya prövningsmyndigheterna. Den särskilda beslutsförhetsregeln i 12 § tillämpningslagen utgår. I stället tillämpas myndighetens vanliga sammansättningsregler. Vidare har bestämmelser om vilket antal exemplar av ansöknings- handlingar sökanden ska vara skyldig att ge in tagits bort.

14.6Förslaget till ändring i ägofredslagen (1933:269)

I lagen föreslås ett flertal förändringar med anledning av att miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna samorganiseras.

14.7Förslaget till ändring i lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.

I 4 § föreslås ändringar med anledning av att miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna samorganiseras.

14.8Förslaget till ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden

17 § upphävs till följd av att sådana tvister som inte handläggs av arrendenämnd ska handläggas av de vanliga tingsrätterna.

555

Författningskommentar

SOU 2009:10

14.9Förslaget till ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.

Lagen är tillämplig när Sverige är i krig och när liknande utom- ordentliga förhållanden råder. Enligt lagen är det miljödomstolen som under vissa förutsättningar meddelar tillstånd till vattenverk- samhet och beslutar i uppkommande frågor om ersättning. Utredningens förslag innebär att tillståndsfrågorna i fortsättningen ska avgöras av en administrativ myndighet motsvarande den ordning som gäller under normala förhållanden medan ersättnings- frågor också i fortsättningen ska handläggas av miljödomstolarna.

14.10Förslaget till ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

I fastighetsbildningslagen innehåller 16–18 kap. regler om rätte- gången i fastighetsbildningsmål. I flera andra lagar som reglerar likartade frågor hänvisas till bestämmelserna i fastighetsbildnings- lagen. Utredningens förslag till lag om miljödomstolar innebär att rättegångsreglerna harmoniseras. I enlighet med vad utredningen föreslagit i fråga om miljöbalken bör därför rättegångsreglerna i 16–18 kap. fastighetsbildningslagen med undantag för bestämmelserna om rättegångskostnader upphävas.

16 kap. 1–12 a, 13 och 16 §§, 17 kap. 1 och 2 §§ samt 18 kap. upphör till följd av vad som nyss angetts att gälla. Motsvarande bestämmelser finns i den nya lagen om miljödomstolar.

Bestämmelser om rättegångskostnader finns kvar i fastighets- bildningslagen med nya beteckningar.

4 kap. 39 §, 9 kap. 5 § samt 15 kap. 1 och 10 §§ ändras som en konsekvens av samorganisationen av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.11 Förslaget till ändring i väglagen (1971:948)

I väglagen föreslås ändringar i 66, 68 och 70 §§ som konsekvens av att miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna samorganiseras.

556

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.12Förslaget till ändring i lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering

I lagen föreslås en ändring i 27 § som en konsekvens av att miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna samorganiseras.

14.13Förslaget till ändring i expropriationslagen (1972:719)

I expropriationslagen föreslås ändringar i ett antal paragrafer i 3, 5, 6 och 7 kap. till följd av samorganisationen av fastighetsdomstolar- na och miljödomstolarna.

14.14Förslaget till ändring i lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

En ändring föreslås i lagen som en följd av samorganisationen av fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna.

14.15Förslaget till ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

I ledningsrättslagen föreslås ändringar i 29 och 29 a §§ som en följd av samorganisationen av fastighetsdomstolarna och miljödom- stolarna.

14.16Förslaget till ändring i anläggningslagen (1973:1149)

31 §

Ändringen innebär att bestämmelserna i lagen om miljödomstolar och 16 kap. fastighetsbildningslagen ska tillämpas vid överklagande av beslut enligt anläggningslagen.

557

Författningskommentar

SOU 2009:10

48 a §

Enligt paragrafen ska tvist om större slitage på en enskild väg än vad som svarar mot en fastighets andelstal i driftskostnaderna för en gemensamhetsanläggning lösas av fastighetsdomstolen. Den fastighetsägare som sålunda överutnyttjar en väg kan förpliktas att betala skälig ersättning till samfälligheten. Med hänsyn till att det är fråga om en skälighetsbedömning av ersättningens storlek kan övervägas att överlåta åt de vanliga tingsrätterna att lösa en tvist i enlighet med de överväganden som gjorts i avsnitt 8.2.2. En rad andra frågor som gäller enskilda vägar prövas dock vid överklagande enligt reglerna för fastighetsbildningsmål. Därför bör de nu ifrågavarande tvisterna efter samorganisationen prövas av miljödomstolarna.

14.17Förslaget till ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

3 §

Ändringen är en konsekvens av att fastighetsdomstolarna samorga- niseras med miljödomstolarna.

15 §

Ändringen är en konsekvens av att fastighetsdomstolarna samorga- niseras med miljödomstolarna.

46 §

Utredningen föreslår att talan enligt paragrafen i fortsättningen ska väckas vid de vanliga tingsrätterna. Därför behövs ingen regel om vid vilken domstol talan ska väckas. Utredningens bedömning är att tvisterna har mer likhet med vanliga civilrättsliga tvister än med sådana mål som kräver medverkan av teknisk expertis och därför bör handläggas av miljödomstol. Avgörande för utredningens ställningstagande är de avsevärt längre avstånden till domstolarnas lokaler som blir en konsekvens av den nya organisationen.

558

SOU 2009:10

Författningskommentar

53 §

I fortsättningen förs klandertalan mot stämmobeslut hos de vanliga tingsrätterna. Då behövs ingen regel om vid vilken domstol talan ska väckas. Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.2.

54 §

I fortsättningen ska skadeståndstalan mot vissa företrädare för en samfällighet väckas vid de vanliga tingsrätterna, se avsnitt 8.2.2. Då behövs ingen regel om vid vilken domstol talan ska väckas.

66 §

Ändringen är en konsekvens av att fastighetsdomstolarna samorga- niseras med miljödomstolarna.

14.18Förslaget till ändring i bostadsförvaltningslagen (1977:792)

I lagen ändras 23 och 28 §§ som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.19Förslaget till ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar

I lagen ändras 18 § som en följd av samorganisationen mellan miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.20Förslaget till ändring i jordförvärvslagen (1979:230)

12 §

Förslaget föranleds av att talan om inlösen ska väckas vid de vanliga tingsrätterna. Förslaget behandlas i avsnitt 8.2.2.

559

Författningskommentar

SOU 2009:10

14.21Förslaget till ändring i skogsvårdslagen (1979:429)

I lagen ändras 19 § som en följd av samorganisationen mellan miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.22Förslaget till ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader

2 §

Den ändrade instansordningen enligt miljöbalken och samorganisa- tionen av fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna medför, vad gäller mål som hittills har handlagts vid dessa domstolar, att det enda undantaget från skyldigheten för utländska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader som behöver gälla enligt para- grafen är i mål vid miljödomstol som avser ersättning vid in- gripande av det allmänna.

14.23Förslaget till ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

I lagen ändras 18, 22, 23, 29 och 31 §§ som en följd av samorganisa- tionen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.24Förslaget till ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

10 kap.

8 §

Utredningen har i delbetänkandet En ny instansordning för mål enligt Plan- och bygglagen (SOU 2007:111) föreslagit att frågor om tilläggsavgift ska prövas av miljödomstol på talan av byggnads- nämnden. Dessa mål bör i miljödomstolarna handläggas enligt

560

SOU 2009:10

Författningskommentar

reglerna för bötesmål. Detta föranleder en ändring i det tidigare förslaget.

18 b §

Utredningen har i det nyssnämnda betänkandet föreslagit att miljödomstol ska pröva frågor om utdömande av vite. Även dessa mål bör handläggas som bötesmål. Detta bör framgå av en ny 18 a §.

13 kap.

1 §

Ändringen är en konsekvens av att fastighetsdomstolarna samorga- niseras med miljödomstolarna.

15 kap.

3 och 8 §§

Paragraferna bör ändras som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.25Förslaget till ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan

34 §

Paragrafen ändras som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

561

Författningskommentar

SOU 2009:10

14.26Förslaget till ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

17 §

Paragrafen ändras som en följd av samorganisationen mellan miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.27Förslaget till ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen

I lagen ändras 2 kap. 25 § och 3 kap. 20 § som en följd av samorga- nisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.28 Förslaget till ändring i minerallagen (1991:45)

I lagen ändras 8 kap. 11 §, 10 kap. 7 §, 12 kap. 6 § samt 16 kap. 3, 5 och 6 §§ som en följd av samorganisationen mellan miljödom- stolarna och fastighetsdomstolarna.

14.29Förslaget till ändring i bostadsrättslagen (1991:614)

I lagen ändras 9 kap. 18 § som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.30 Förslaget till ändring i ellagen (1997:857)

I lagen ändras 2 kap. 21 § som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

562

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.31Förslaget till ändring i lagen (1997:1320) om kärnkraftens avvecklande

I lagen ändras 8 § som en följd av samorganisationen mellan miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.32Förslaget till ändring i lagen (1998:811) om införande av miljöbalken

17 §

Paragrafen föreslås ändrad till följd av den nya instansordningen för prövning av tillstånd till vattenverksamhet.

14.33Förslaget till ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamheter

1 kap.

3 a §

Paragrafen är ny. Enligt bestämmelsen prövas tillståndsfrågor enligt lagen av den tillståndsmyndighet som regeringen bestämmer, om inte annat anges i lagen.

4 kap.

1 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

2 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

563

Författningskommentar

SOU 2009:10

3 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

7 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

5 kap.

1 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

3 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

4 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

6 kap.

1 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

5 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

564

SOU 2009:10

Författningskommentar

6 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

9 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

7 kap.

1 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen. I fråga om reglerna för handläggning av en ansökan angående vattenverksamhet hänvisas till bestämmelserna i 19 kap. miljöbalken.

2 §

Av paragrafen framgår vilka mål enligt LSV som en miljödomstol tar upp som första instans.

3 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

5 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

565

Författningskommentar SOU 2009:10

6 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

11 §

Paragrafen har ändrats med anledning av att reglerna i miljöbalken om ansökningsmål har upphävts. Enligt paragrafen får tredskodom inte meddelas vid muntlig förberedelse. Vidare innehåller para- grafen hänvisningar till miljöbalken och lagen om miljödomstolar i frågor som tidigare reglerats i 22 kap. miljöbalken.

12 §

Om en tillståndshavare som blivit instämd till miljödomstol i er- sättningsmål enligt 2 § för att bemöta käromålet gör en ansökan hos tillståndsmyndigheten om godkännande av vissa i paragrafen angivna åtgärder, ska ersättningsmålet förklaras vilande tills an- sökan har slutligt prövats. Paragrafen har även i övrigt ändrats med anledning av den ändrade instansordningen.

13 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

14 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

15 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

566

SOU 2009:10

Författningskommentar

16 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

17 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

18 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

8 kap.

2 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

9 kap.

4 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

7 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

567

Författningskommentar

SOU 2009:10

14.34Förslaget till ändring i lagen (1998:813) om införande av lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

14 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

14.35Förslaget till ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

9 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

20 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

14.36Förslaget till ändring i lagen (1999:1175) om rätt att använda samiska hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

I lagen ändras 1 § som en följd av samorganisationen mellan miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.37Förslaget till ändring i lagen (1999:1176) om rätt att använda finska och meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar

I lagen ändras 1 § som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

568

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.38Förslaget till ändring i lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

I lagen ändras 1 kap. 5 § och 3 kap. 17 § som en följd av sam- organisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdom- stolarna.

14.39Förslaget till ändring i (2004:1199) om handel med utsläppsrätter

I lagen ändras 9 kap. 2 § som en följd av att vissa processuella regler flyttas från miljöbalken till lagen om miljödomstolar.

14.40Förslaget till ändring i naturgaslagen (2005:403)

I lagen ändras 2 kap. 17 § som en följd av samorganisationen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

14.41Förslaget till förordning med instruktion för Koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet

1 §

I paragrafen anges i första stycket vilka de regionala koncessions- nämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet är och var de ska vara belägna. Av andra stycket framgår att nämndernas indelning följer miljödomstolarnas domkretsar.

2 §

I paragrafen bemyndigas koncessionsnämnderna att handlägga vissa angivna ärenden. De bemyndiganden som är mest omfattande finns i 9 kap. 6 och 8 §§ samt 11 kap. 9 b § miljöbalken. Dessa be- myndiganden omfattar samtliga frågor om tillstånd till verksam-

569

Författningskommentar

SOU 2009:10

heter och ändring eller upphävande av tillstånd och villkor och andra bestämmelser enligt 24 kap. miljöbalken. Enligt 1 och 2. blir därför nämnderna behöriga att förutom ansökningar om tillstånd pröva ansökan om godkännande enligt 11 kap. 6 § miljöbalken av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten. Bemyndigandet omfattar också ansökan om tillstånd enligt 11 kap. miljöbalken att riva ut eller ta en vattenanläggning ur bruk.

3 §

Enligt paragrafen ska en koncessionsnämnd ledas av en särskilt utsedd myndighetschef. Även om det inte direkt anges i paragrafen torde myndighetschefen i de flesta fall vara en av nämndens jurister.

4 §

Enligt paragrafen ska en nämnd ha ett eget kansli. Kansliet torde vanligtvis finnas i en länsstyrelses lokaler. Den formella kopplingen mellan en länsstyrelse och en nämnd görs genom avtal i admini- strativa angelägenheter, se avsnitt 3.2.2.

5 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om en nämnds sammansättning vid prövning av ärenden enligt 2 §. Bestämmelserna har kommen- terats i avsnitt 3.2.2.

6 §

Bestämmelserna om jäv i 4 kap. rättegångsbalken ska tillämpas av nämnderna.

570

SOU 2009:10

Författningskommentar

7 §

Enligt paragrafen ska vid omröstning bestämmelserna i 16 kap. rättegångsbalken tillämpas. Det innebär att ordföranden har utslagsröst vid lika röstetal.

8 §

Av paragrafen framgår att det finns ytterligare bestämmelser om nämndernas verksamhet i 19 kap. miljöbalken och i FMH.

9 §

Paragrafen uttrycker att det bör finnas ett väl organiserat sam- arbetet mellan nämnderna. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt 3.2.2.

10 §

Av paragrafen framgår att ledamöterna i en nämnd ska anställas av regeringen och att personalen i övrigt anställs av chefen vid respektive myndighet.

11 §

Enligt paragrafen finns regler om överklagande av en nämnds beslut i 19 kap. 1 § och 20 kap. 2 § miljöbalken.

14.42Förslaget till ändring i kungörelsen (1971:549) om fastighetsdomstol

Kungörelsen föreslås upphöra att gälla som en följd av att miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna föreslås bli samorganise- rade.

Enligt övergångsbestämmelser ska mål eller ärenden som inletts i fastighetsdomstol överlämnas till den miljödomstol eller annan

571

Författningskommentar

SOU 2009:10

tingsrätt där den eller de fastigheter som saken gäller är belägna om det inte är olämpligt.

14.43Förslag till ändring i förordningen (1983:1011) om vissa underrättelser enligt den svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Förordningen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

14.44Förslaget till ändring i förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol

31 a §

Paragrafen som är ny motsvarar 16 kap. 15 § fastighetsbildnings- lagen. Bestämmelsen handlar om domstolens expeditionsskyldighet och kräver inte lagform. Förslaget är därför att den tas in i rubricerad förordning som bl.a. gäller vissa av en domstols expeditioner.

14.45Förslaget till ändring i förordningen (1996:379) med hovrättsinstruktion

I instruktionen görs följdändringar som en konsekvens av att miljödomstolarna samorganiseras med fastighetsdomstolarna.

14.46Förslaget till ändring i förordningen (1996:381) med tingsrättsinstruktion

I instruktionen görs följdändringar som en konsekvens av att miljödomstolarna samorganiseras med fastighetsdomstolarna.

572

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.47Förslaget till ändring i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd

4 §

Paragrafen föreslås ändrad med anledning av den ändrade instansordningen, vilken innebär att det inte längre kommer att vara huvudförhandling i ansökningsmål.

6 §

Enligt paragrafen ska alla tillståndsärenden i fortsättningen betecknas med bokstaven A och prövas av koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet. Denna ändring förutsätter, som framgår av avsnitt 3.2.1, att även bilagorna till förordningen ses över. Detta ingår inte i utredningens uppdrag.

11 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

20 a §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

50 §

Paragrafen har ändrats med anledning av den ändrade instans- ordningen.

573

Författningskommentar

SOU 2009:10

14.48Förslaget till ändring i förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter

5 §

Enligt 1 kap. 3 § i förslaget till lagen om miljödomstolar ska miljö- domstolarna ha samma sammansättning i ärenden som i mål. Någon särskild föreskrift om miljödomstolarnas sammansättning vid handläggning av ärenden om bygdeavgifter behövs då inte.

14.49Förslaget till ändring i förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken

I förordningen föreslås följdändringar med anledning av den nya instansordningen.

14.50Förslaget till ändring i förordningen (1998:1323) om miljödomstolarnas domkretsar

2 §

Paragrafen som är ny anknyter koncessionsnämnderna för miljö- farlig verksamhet och vattenverksamhet till miljödomstolarna i geografiskt hänseende.

14.51Förslaget till ändring i förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m.

6 §

I paragrafen införs en möjlighet att till markavvattningssakkunnig utse någon annan än den som är behörig enligt Jordbruksverkets eller Skogsstyrelsens föreskrifter.

574

SOU 2009:10

Författningskommentar

9 §

I paragrafen föreslås en följdändring med anledning av den nya instansordningen.

10 §

I paragrafen föreslås en följdändring med anledning av den nya instansordningen.

11 §

I paragrafen föreslås en följdändring med anledning av den nya instansordningen.

18 a §

Paragrafen är ny. I ett ersättningsmål där tillståndshavaren har ålagts att vidta vissa åtgärder ska miljödomstolen sända domen till tillståndsmyndigheten. Detta har bl.a. betydelse för förandet av miljöboken.

14.52Förslaget till ändring i förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion

15 §

Paragrafen har ändrats med anledning av att det inte längre ska finnas miljöprövningsdelegationer hos länsstyrelserna.

45 §

I paragrafen har ett nytt stycke införts. I den nya bestämmelsen finns en erinran om att länsstyrelsen kan utföra administrativa uppgifter åt en koncessionsnämnd för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

575

Författningskommentar

SOU 2009:10

14.53 Övriga förordningsändringar

I betänkandet finns förslag till följdändringar i de förordningar som bedömts vara av störst vikt. Utredningens överväganden och förslag medför dessutom att följdändringar i ett stort antal författningar. Utan anspråk på fullständighet följer här en uppräkning av de förordningar som utredningen funnit böra ändras till följd av utredningens förslag.

1.Kungörelsen (1966:702) angående tillämpning av lagen den 16 december 1966 (nr 700) om vissa gemensamhetsanläggningar

(5–7 §§)

2.Fastighetsbildningskungörelsen (1971:762)

(26 §)

3.Expropriationskungörelsen (1972:727) (7 och 8 §§)

4.Kungörelsen (1973:261) om utbetalning av vissa ersättningar i mål eller ärende vid domstol, m.m.

(7 §)

5.Förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m.

(9 §)

6.Förordningen (1983:382) om antalet nämndemän i de allmänna domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna

(2 §)

7.Förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna dom- stolarna

(1 § och bilaga)

8.Nationalparksförordningen (1987:938) (10 §)

9.Förordningen (1992:128) om hovrätternas domkretsar

10.Förordningen (1995:1652) om byggande av järnväg (10 §)

11.Förordning (1998:904) om täkter och anmälan för samråd (2 och 12 §§)

12.Förordningen (1998:1252) om områdesskydd enligt miljöbalken m.m.

(41 §)

13.Förordningen (2001:512) om deponering av avfall (36 och 45 §§)

576

SOU 2009:10

Författningskommentar

14.Avfallsförordningen (2001:1063) (53 §)

15.Förordningen (2002:814) om behörighet för tingsrätter att handlägga mål enligt lagen (2002:599) om grupprättegång, m.m. (1 §)

16.Förordningen (2002:1060) om avfallsförbränning (16, 17 och 20 §§)

17.Förordningen (2005:220) om retursystem för plastflaskor och metallburkar

(13 §)

577

Särskilda yttranden

Särskilt yttrande av experterna Mårten Bengtsson, Fredrik Bonde, Anders Dahlsjö och Liselotte Rågmark

Vi anser att de ersättningsfrågor som uppkommer som en följd av att tillstånd ges till vattenverksamhet ska kunna prövas redan i samband med att tillståndsfrågan prövas. Vi förordar därför en processordning som i huvudsak överensstämmer med det alterna- tiva lagtextförslag som utredningen lämnat i bilaga 12. Vårt ställningstagande är främst motiverat av praktiska och process- ekonomiska skäl, men innebär även att enhetlighet uppnås med annan markåtkomstlagstiftning.

1)Tillstånd till vattenverksamhet innebär att s.k. generell tvångsrätt tillskapas. I samband med tillståndsprövningen kan även frågor om särskild tvångsrätt prövas. Att prövning av tvångsrätt förenas med tillståndsprövning är en ordning som avviker från vad som normalt gäller i annan markåtkomstlagstiftning (undantag väglagen). Det finns som anförs i betänkandet goda skäl för den avvikelsen i fråga om vattenverksamhet. Enligt vår uppfattning ska emellertid även uppkommande ersättningsfrågor till följd av att tillstånd meddelats eller särskild tvångsrätt tillskapats hållas ihop i en sammanhållen prövning. Så fungerar det vid förhandlingar mellan verksamhetsutövaren och sakägare. En sakägare är normalt inte villig att träffa överenskommelse om ett intrång eller en skada om ersättningen inte regleras samtidigt.

2)Tillstånd till miljöfarlig verksamhet medför ingen generell tvångsrätt. Miljöskador ersätts endast till den del de är orsakade av störningar som inte är orts- eller allmänvanliga. Någon sådan begränsning finns inte vad gäller skador på grund av vattenverk- samhet. Miljöskadeprövningen avser regelmässigt redan inträffade skador. Vattenverksamheten avser framtida skador. Det är

579

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

skillnader som motiverar olika prövningsförfaranden för vatten- verksamhet jämfört med miljöfarlig verksamhet.

3)Tillståndsprövningen leder regelmässigt till någon form av påverkan på annans fastigheter och därmed uppkommer också ersättningskrav. Att ersättningsfrågan kan tas upp i och avgöras av prövningsmyndigheten måste typiskt sett medföra att förfarandet påskyndas och effektiviseras. Om t.ex. förlikning i ersättnings- frågan kan uppnås till viss del är det effektivt och resursbesparande att låta prövningsmyndigheten pröva resterande del av denna i stället för att lyfta frågan till miljödomstolen. Här kan paralleller dras med förrättningsförfarandet enligt fastighetsbildningslag- stiftningen. Processen vid den nya prövningsmyndigheten, skulle om den också tillåts innefatta ersättningsfrågor, i princip inte bli annat än ett sådant förrättningsförfarande. Det effektiva för- farandet som kännetecknar förrättningen skulle därmed komma att prägla prövningen av vattenverksamheten.

För att i det enskilda fallet få till stånd en lösning som samtidigt tillgodoser sökandens önskemål på bästa sätt samt andra enskilda och allmänna intressen i nödvändig grad är det mest optimala ur alla aspekter att prövningsmyndigheten har möjlighet att väga samtliga dessa intressen mot varandra och förordna i frågorna vid ett och samma tillfälle. En avvägning, som inte enbart är begränsad till två intressen vilket är fallet om ersättningen prövas separat, kan då göras mellan olika åtgärder och ersättningar.

4)Genom att tvångsrätts- och ersättningsfrågorna håll ihop bortfaller behovet av att ställa säkerhet. De föreslagna bestäm- melserna innebär i den delen att prövningsmyndigheten ändå måste befatta sig med ersättnings- och värderingsfrågor. Genom att i stället välja en sammanhållen process kan behovet av att ta i anspråk mark innan ersättningsfrågan avgjorts lösas på sedvanligt sätt via förskott, vilket för de ersättningsberättigade sakägarna är en betydligt bekvämare ordning.

5)Behov av ytterligare handlingsregler för att hantera ersätt- ningsfrågorna på tillståndsmyndigheten torde vara begränsat. Jämförelse kan göras med hur förrättningsförfarandet i fastighets- bildningslagen utformats.

6)För att hantera tillståndsfrågorna är det nödvändigt att tekniker ingår i prövningsmyndigheten. Det är givetvis så att den tekniske ledamoten också besitter kunskap för att bedöma uppkommande fysiska skador och intrång. Det är rationellt att den kunskapen tas tillvara vilket skulle möjliggöras vid en samman-

580

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

hållen prövning av tillstånds och ersättningsfrågan men inte enligt huvudförslaget. Den juridiske ledamoten får vidare förutsättas kunna bedöma den ersättningsrättsliga frågan. Behövs särskild sakkunnig för att värdera eller beräkna intrång eller skada, dvs. värderingsteknisk kompetens, kan sådan förordnas. Kompetens- frågan är sålunda inte ett problem.

7) Överprövningen av ersättningsfrågorna kommer med vår inställning som regel att stanna i Miljööverdomstolen. Det kommer därmed att avvika från vad som gäller skador till följd av miljöfarlig verksamhet (32 kap. miljöbalken) och vid expropriativa förfaranden enligt expropriationslagen m.fl. men överensstämma med den ordning som enligt förslaget ska gälla vid tvångsupplåtelser enligt fastighetsbildningslagstiftningen. Här kan bl.a. hänvisas till utred- ningen om expropriationsersättning SOU 2007:29 varav framgår att mål om expropriationsersättning är ytterst sparsamt före- kommande. I stället svarar mål om ersättning vid tvångsupplåtelser enligt fastighetsbildningslagstiftningen för större delen av ersätt- ningsmålen. För att få upp prejudikatfrågor till Högsta domstolen finns möjlighet att använda s.k. ventil eller att Miljööverdomstolen överlämnar målet till Högsta domstolen. Detta är en godtagbar ordning även vad gäller ersättningsfrågor.

Särskilt yttrande av sakkunnige Claes Kristensson samt experterna Fredrik Bonde och Anders Dahlsjö

4.3.2 Lagens tillämpningsområde och domstolens namn

Vi känner oss inte övertygade av utredningsmannens skäl för att de nya domstolarna även i fortsättningen ska heta ”miljödomstolar” respektive ”Miljööverdomstolen”.

Det är viktigt både för de som arbetar i domstolarna och för den rättssökande allmänheten, att namnet på domstolarna så väl som möjligt speglar de uppgifter som domstolarna är satta att utföra. Ett sådant namn är ägnat att bidra till upprätthållandet av för- troendet för myndighetsutövningen. Förledet ”miljö” kan visser- ligen sägas ha en vid innebörd rent språkligt sett och miljöfrågor är inte sällan för handen även i de nya typerna av mål och ärenden som domstolarna kommer att handlägga. Ordet i fråga är dock i vissa sammanhang värdeladdat och exempelvis en ledamot i dagens fastighetsdomstolar eller en sakägare i ett överklagat fastighets-

581

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

bildningsmål torde näppeligen känna sig ”hemmastadda” i en domstol med enbart förledet ”miljö”.

Reformerna om en ny instansordning för PBL-ärenden och om en samordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna förutsätter därför enligt vår uppfattning ett nytt namn på miljö- domstolarna och på Miljööverdomstolen för att tydliggöra att domstolarna i framtiden har uppgiften att pröva mål och ärenden, förutom enligt miljöbalken, även enligt en rad andra centrala lagar såsom plan- och bygglagen, expropriationslagen och fastighetsbild- ningslagen. I regeringens direktiv till utredningen betonas också särskilt behovet av nya namn på domstolarna (dir. 2007:94 s. 10).

De nya mål- och ärendekategorierna, även de som tillhör PBL-sfären, angår på ett eller annat sätt fastigheter. En lämplig lösning kunde därför vara en benämning som utgör en kombination av förledet ”fastighets” i ordet fastighetsdomstolen och förledet ”miljö” i ordet miljödomstolen. Namnet på den nya domstolen blir då ”fastighets- och miljödomstolen”. Häremot kan dock anföras att namnet möjligen är för långt. Ett alternativ till förledet ”fastighets” kunde därför vara förledet ”mark”. Detta begrepp är visserligen mera allmänt och oprecist i jämförelse med begreppet fastighet men täcker ändå väl in de frågeställningar som de nya målkategorierna rör. Härtill kommer att kombinationen ”mark och miljö ” är lätt att uttala i jämförelse med andra kombinationer.

Sammanfattningsvis föreslår vi sålunda att miljödomstolarna bör byta namn till ”mark- och miljödomstolarna” och som en konse- kvens härav att Miljööverdomstolen bör benämnas ”Mark- och miljööverdomstolen”.

Särskilt yttrande av sakkunnige Peter Fitger och experten Sanna Viklund

Särskilt yttrande av Peter Fitger och Sanna Viklund angående dels handläggningsregler för de mål som har inletts genom ett över- klagande till miljödomstol, dels hur rättsbildningsbehovet för dessa mål ska tillgodoses.

582

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

Handläggningsregler för de mål som har inletts genom ett överklagande till miljödomstol

Utredningen föreslår att förfarandet i de nya miljödomstolarna (med PBL- och fastighetsmål samt med en ändrad instansordning för mål om A-verksamheter och vattenverksamheter) ska regleras av en lag om miljödomstolar. För de många mål där överklagande kommer att ske från en förvaltningsmyndighet till en miljödomstol upptar den föreslagna lagen en självständig reglering som utan vidare kan betecknas som en helt ny processordning.

Vi ser i och för sig positivt på en samlad processuell reglering för de nya miljödomstolarna, men vi vill invända mot utredningens förslag rörande hur handläggningen av sådana mål som ska inledas i miljödomstolen genom ett överklagande ska regleras i den nya lagen.

Hela den statliga och kommunala förvaltningen utövas, med sär- bestämmelser för vissa ärenden, enligt en enda lag, förvaltnings- lagen. Förvaltningslagens flexibilitet och ramkaraktär medförde att den inte kunde läggas till grund för förfarandet i de allmänna förvaltningsdomstolarna när dessa byggdes upp i början av 1970-talet. I stället infördes för sådana domstolar förvaltnings- processlagen (1971:291; FPL) som innehåller en från de allmänna domstolarnas rättegångsbalk (RB) fristående processordning. För ärendena i allmän domstol tillkom senare lagen (1996:242) om domstolsärenden (ÄL), som vid sin tillkomst hade FPL som förebild. FPL och ÄL uppvisar betydande likheter med varandra och ÄL kan sägas utgöra en till processen i allmän domstol anpassad variant av FPL. För våra domstolar finns det ingen annan fristående processordning än de som finns i RB, FPL och ÄL.

Hitintills har mål som inletts genom ett överklagande till en miljödomstol handlagts enligt FPL, medan miljödomstolarna i andra fall tillämpat RB eller, när det varit fråga om ärenden, ÄL.

Många av de regler som utredningen nu föreslår för de mål som i miljödomstolen ska inledas genom ett överklagande är identiska med regler som finns i FPL och ÄL. I åtskilliga andra fall finns det en huvudsaklig överensstämmelse mellan de föreslagna reglerna och regler i dessa lagar. I ytterligare andra fall innebär förslaget att en processuell fråga regleras på ett helt annat sätt än enligt FPL och ÄL. Det gäller t.ex. den grundläggande frågan om skriftlighet eller muntlighet. Det gäller bl.a. också hur bestämmelserna om in- ledandet av domstolsprocessen ska vara kopplade till de för den

583

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

föregående prövningen i förvaltningsmyndigheten gällande bestäm- melserna i FL. Förslaget innehåller även åtskilliga förfaranderegler som inte har någon motsvarighet i ÄL eller FPL. Vissa av dessa regler motiveras av särskilda förhållanden på miljörättsområdet, medan andra utgör processrättsliga innovationer rörande sådant som inte har direkt anknytning till miljöfrågor. Det senare gäller t.ex. regler som innebär avvisande av skriftliga handlingar som inte ges in i tid och regler om parts skyldighet att ersätta kostnad för onödig muntlig bevisning.

Utredningens förslag innehåller vidare hänvisningar till RB i mängder av frågor som inte ansetts behöva någon uttrycklig reglering i FPL och ÄL. Sålunda hänvisas till RB i fråga t.ex. om deldom, om mellandom, om innehållet i dom och beslut, om meddelande av dom och beslut, om undertecknande av dom, om skäligt rådrum, om delgivning av stämning, om ändring av utsatta terminer och frister, om möjlighet att vid hinder ställa in en utsatt förhandling, om vilandeförklaring och om hanteringen av frågor om rättegångshinder.

Ett införande av ytterligare en fristående processordning utöver de som redan finns, dvs. RB, FPL och ÄL, är problematiskt ur flera synvinklar. Ett sådant införande leder till ett krångligt processuellt system.

Tillämpningen av det föreslagna regelsystemet försvåras av att flera av de föreslagna reglerna har getts en från reglerna i FPL och ÄL avvikande utformning trots att det verkar finnas saklig anledning att reglera fallen lika. Trots de stora likheter som finns med regleringen i FPL och ÄL är inte heller dispositionen av regelmassan densamma som den i FPL och ÄL.

Rättsbildningen kring det föreslagna regelsystemet kan försvåras och försenas av att man beträffande de skillnader som i förslaget finns i förhållande till FPL och ÄL inte säkert kan bedöma om det rör sig om sakliga skillnader vilka motiverar en annan rättslig bedömning eller om det endast rör sig om skillnader i uttryckssätt och språk. Det kan under alla förhållanden behövas fler prejudikat i fråga om processuella bestämmelser genom att det rör sig om till stor del parallella regleringar. Utredningsförslagets konstruktion medför onödiga komplikationer och oklarheter för dem som ska använda reglerna. Den föreslagna regleringen minskar alltså förutsebarheten för användaren. Med få processlagar och färre processuella särbestämmelser är det lättare för domare och andra jurister att arbeta med olika rättsområden och över

584

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

domstolsgränser. Det sistnämnda är inte bara eftersträvansvärt utan i många fall en nödvändighet.

Med kompletterande särbestämmelser för skilda måltyper är RB med dess huvudförhandlingssprincip tillräcklig för regleringen av all sådan rättskipning där det i allmänhet finns ett behov av att kunna bedöma vad som har hänt i förfluten tid. Miljödomstolarnas verksamhet i de mål som överklagas från förvaltningsmyndigheter kommer huvudsakligen att vara av ett annat slag. FPL och ÄL har hitintills, med särbestämmelser för vissa mål- och ärendetyper, varit tillräckliga för all sådan domstolsverksamhet.

Till det redan anförda kommer att det framstår som mindre lämpligt att införa en ny processordning i samband med att man även i sakligt och organisatoriskt hänseende gör mycket stora förändring av miljödomstolarnas verksamhet. Den nya organisa- tionen med de nya måltyperna måste få rimliga förutsättningar att redan från början fungera vilket försvåras, om man bygger in processrättsliga problem i lagstiftningen.

Vi anser mot denna bakgrund att det finns starka skäl som talar emot att införa en ny fristående processordning för de ifråga- varande måltyperna. De mål som ska handläggas i miljödom- stolarna efter ett överklagande från en förvaltningsmyndighet är visserligen säregna i vissa hänseenden men enligt vår mening inte av sådan karaktär att de inte liksom alla andra domstolsmål i landet ska kunna handläggas med utgångspunkt från regleringen i någon redan existerande processlag. Utgångspunkten för regleringen av förfarandet i dessa mål bör mot denna bakgrund enligt vår uppfattning vara en av de grundläggande processlagar som bygger på principen att prövningen inte i första hand ska avse utredning om förhållanden i förfluten tid. Den lagen bör kompletteras med de särbestämmelser som motiveras av hänsyn till den speciella karaktären hos de mål som ska handläggas i miljödomstolarna.

I sakligt hänseende kan man åstadkomma samma resultat oavsett om man väljer FPL eller ÄL som utgångspunkt för regleringen av handläggningen i de mål som vid miljödomstolen inleds genom ett överklagande. Handläggningen bör ske i målform oavsett vilken lag som väljs.

585

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

Hur rättsbildningsbehovet i mål som har inletts genom ett överklagande till miljödomstol ska tillgodoses

En fråga som betonas i utredningens direktiv är hur rätts- bildningsbehovet ska kunna tillgodoses i sådana fall där förfarandet i miljödomstolen har inletts genom ett överklagande. Utredningen förslår att Miljööverdomstolen, liksom hittills, i princip ska vara sista instans i sådana fall. Om avgörandet kan få stor principiell betydelse ska Miljööverdomstolen kunna besluta i en förstärkt sammansättning. Det ska dessutom enligt utredningsförslaget finnas möjlighet för den domstolen att, när det är av vikt för rättstillämpningen, utan eget avgörande överlämna målet till Högsta domstolen för avgörande där.

Utredningsförlaget i den nu berörda delen avviker från redan befintliga lösningar för prejudikatbildning och är inte oproble- matiskt. Uppgiften att välja en lämplig metod för åstadkommandet av en god prejudikatbildning försvåras av att det pågår en särskild utredning om hur bl.a. prejudikatbildningsbehovet mer allmänt ska kunna tillgodoses i sådana fall där instansordningen på ett eller annat sätt ska vara begränsad (se dir. 2008:49). Detta talar för att man nu tillsvidare bör välja ett system som är enkelt och okomplicerat och som helst ligger nära ett sådant system som redan förekommer i lagstiftningen.

Särskilt yttrande av experten Ulrik Johansson

Miljöprocessutredningens uppdrag är enligt direktiven att förenkla, samordna och på så sätt effektivisera handläggningen av bl.a. mål enligt miljöbalken och PBL. Det bakomliggande syftet med en effektivisering torde vara att med oförändrade miljökrav underlätta för företagen att investera i sina verksamheter. Samtliga betänkan- den – Vindkraftsbetänkandet undantaget – har dock helt saknat det nödvändiga företagarperspektivet. Detta märks också i det föreliggande betänkandet som mer fokuserat på domstolars och myndigheters behov och intressen. Jag vill i sammanhanget understryka att näringslivet redan under Miljöbalkskommitténs arbete presenterade konkreta förslag på hur en effektiv organisation skulle kunna vara uppbyggd för att tillgodose såväl samhällets behov av en grundlig prövning som näringslivets behov av förenklingar.

586

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

Samordningen av PBL- och MB-prövningen har främst varit en fråga vid vindkraftsetableringar som inte är representativ för näringslivet som helhet. I Vindkraftsbetänkandet har utredningen dock löst problemet på ett förtjänstfullt sätt genom att ta bort parallellprövningen där den inte behövs. Den föreslagna samord- ningen av domstolsprövningen är dock ingen reell samordning och något som näringslivet inte efterfrågat. För det första startar alla PBL-ärenden i kommun medan MB-ärenden/-mål av någon betydelse startar i länsstyrelse eller miljödomstol. Redan där sätts således samordningen ur spel. Vidare kommer PBL-ärendena inte att prövas i samma organ på länsstyrelsenivån, eftersom PBL-ärenden prövas av länsstyrelsen och MB-ärendet av miljöprövningsdelegationen alternativt föreslagen Koncessions- nämnd eller annat organ knutet till länsstyrelsen. Det är således först i tredje instans som PBL-målet och MB-målet kan mötas. I miljödomstolen är det emellertid inte heller sannolikt att målen kan samordnas eftersom sammansättningsreglerna för rätten gör att i de mer krävande fallen fordras olika miljöråd och sakkunniga. Det är endast i de allra enklaste fallen som en samordning är möjlig och i sådana fall fyller den ingen funktion.

Detta är omständigheter som utredningen borde synliggjort för att det inte ska framstå som om flytten av PBL-målen från länsrätt till miljödomstol innebär någon förbättring för företagen. Visser- ligen anger utredningen att samordningsfördelarna inte ska över- skattas, men vidhåller ändå att det är en fördel. Utredningen påstår till och med under avsnittet Konsekvenser att företagens administrativa kostnader skulle minska, vilket det inte finns något som helst belägg för. Det är tvärtom så att handläggningstiderna troligen ökar om det snabbaste ärendet ska invänta det lång- sammaste för att möjliggöra samordnade resor för miljödomstolen i händelse av syn och muntlig förhandling. Handläggningstiderna är för övrigt redan i dag korta i länsrätt och kammarrätt (ca fem månader i vardera instansen). Den instans som utgör ett tidsmässigt problem är regeringen och den bör avlastas PBL-prövningen.

När det sedan gäller nedflyttningen av A-målen, d.v.s. prövningen av större industriinvesteringar och vattenverksamheter från miljödomstol till länsstyrelsenivå, innebär det att den mest funktionella och effektiva instanskedjan på miljörättsområdet förlängs med en underinstans. I dag, efter den lagändring som trädde i kraft den 1 november 2008, sker det en total prövning av

587

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

nämnda verksamheter i miljödomstol. Därefter krävs det pröv- ningstillstånd i såväl Miljööverdomstol som Högsta domstolen (HD). Detta är en viktig reform för att effektivisera prövningen av större industriinvesteringar som med utredningens förslag skulle omintetgöras.

Tanken att miljödomstolarna ska fokusera på tvistlösning och inte bör pröva tillståndsärenden i första instans kan, sett ur ett processteoretiskt perspektiv, vara riktig. Trots detta ifrågasätter jag starkt förslaget i denna del utifrån två aspekter, nämligen den samlade tidsåtgången för ett ärende och kvaliteten på prövningen i första instans.

Handläggningen av A-mål i miljödomstol tar erfarenhetsmässigt mellan 7–12 månader för en snabb till normal handläggning. Ser man till handläggningstiderna i nuvarande miljöprövningsdelega- tionerna varierar de avsevärt. Den kortaste genomsnittstiden var 1,5 månader och den längsta genomsnittstiden var 2 år och 9 månader utifrån siffror för år 2007. Även om extremvärdena tas bort och det görs en viktning mellan A- och B-ärenden (baserad på omfattning och svårighetsgrad) samt hänsyn tas till att de nya koncessionsnämnderna föreslås bli färre samt få högre kompetens och större självständighet, framgår det mycket tydligt att utredningens förslag att flytta handläggningen av A-målen riskerar att leda till betydligt längre handläggningstider i framtiden (minst 12 månaders förlängning). På kort sikt, innan de nya prövnings- organen hunnit organisera verksamheten och bygga upp kompe- tens, kommer situationen att vara ännu värre. Härvid finns det anledning att känna särskilt stor oro för att samtliga mål omedel- bart ska flyttas över till de nya prövningsorganen. Risken är här uppenbar att handläggningstiderna kommer att bli mycket långa under ett stort antal år, vilket utredningen över huvud taget inte synes reflektera över.

I utredningen nämns den förlängda prövningskedjan och de effekter den kan få på tidsåtgången endast mycket kortfattat i konsekvensavsnittet och någon egentlig analys saknas.

Det finns också en allvarlig oro för att prövningen i de nya Koncessionsnämnderna inte kommer att ske med den höga kompe- tens som utredningen anger och att beroendet av länsstyrelsernas handläggare kommer att bli stort. I dag är det i realiteten länsstyrelsens handläggare som avgör ärendena i miljöprövnings- delegationerna (MPD) genom att bereda ärendena och skriva förslag till beslut. Påverkan blir mycket tydlig om man jämför

588

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

MPD:ernas följsamhet mot länsstyrelsehandläggarnas förslag med miljödomstolarnas självständiga bedömning i A-målen i förhållande till länsstyrelsens och Naturvårdsverkets yttranden. Det finns således en stor risk att vi går mot ett system där part och beslutande är en och samma i samtliga miljömål, inklusive vattenmålen. Obalansen förstärks dessutom av att Naturvårds- verket både är part och överordnad myndighet i förhållande till länsstyrelsen och dess tillsynspersonal. Naturvårdsverket har hittills inte agerat i B-ärenden i någon omfattning, men i A-mål har man ofta agerat för att se var gränserna för tillämpningen av miljöbalken går. Detta är i och för sig ingen orimlig hållning även om det förlänger handläggningstiderna. Det kan dock bli betydande problem om prövningen av A-målen kommer att flyttas ner till länsstyrelsenivån och handläggningen kommer att skötas av länsstyrelsepersonal. Det kommer då att bli svårt för dessa att göra en självständig bedömning i förhållande till den tillsynsvägledande myndigheten.

Jag är således djupt oroad över vilka de samlade effekterna skulle bli av utredningens förslag att förlänga instanskedjan genom flyttningen av A-målen och vattenmålen till administrativ myndig- het utan att bygga in tillräckliga garantier för en i alla avseenden självständig och kompetent prövning.

Ska prövningen flyttas måste det ske till en helt självständig och oberoende myndighet med egen beredningspersonal. Länsstyrelsen och övriga myndigheter ska ha en renodlad partsroll utan kopplingar till beslutsfattandet. Problemet kvarstår dock med den förlängda instanskedjan.

Därmed är jag framme vid det avslutande problemet som gäller prejudikatbildningen. Det skulle vara otillfredsställande om huvud- regeln blev att miljömålen stannar i Miljööverdomstolen. Som har påpekats av flera aktörer har denna domstol inte förutsättningar att fylla rollen som prejudikatinstans, inte ens med förstärkt sammansättning som utredningen föreslår. Samtidigt är den nuvarande ordningen djupt otillfredsställande i det att vissa mycket viktiga frågeställningar, exempelvis kring 10 kap miljöbalken, aldrig kan komma under HD:s prövning och om man ska se någon fördel med utredningens förslag så är det att möjligheten till prövning i HD – om än begränsad – skulle omfatta hela det miljöjuridiska fältet. Svagheten är dock att det skulle bli Miljööverdomstolen som avgör om en fråga ska lyftas till HD eller inte. Hittills har Miljööverdomstolens praxis varit svajig och i vissa fall, t.ex. i fråga

589

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

om transporter, har man visat en direkt ovilja att följa avgöranden från HD. Det finns därmed en risk att prejudikatbildningen kan strypas på ett olyckligt sätt. Det bästa vore därför om vanliga regler fick gälla för överklagande av Miljööverdomstolens domar, innebärande att överklagandespärren till HD togs bort. Miljö- området är föremål för en omfattande och komplicerad lagreglering och det finns inga likheter mellan miljömålen och andra mål där man ansett att möjligheten till överklagande till högsta instans inte behövs. Det är inte fråga om enkla mål och de är inte heller av masskaraktär. Enda skälet för en spärr skulle vara att korta instanskedjan för att öka effektiviteten. Det är dock inget bra argument eftersom överklagande till högsta instans inte är något problem i sig. Av de mål som överklagats till högsta instans i tillståndsärenden är det nästan uteslutande verksamhetsutövaren som begärt prövningen. Verksamhetsutövare som är angelägna att ta ett tillstånd i anspråk yrkar också regelmässigt på verkställighets- förordnande och behöver därmed inte invänta att domen vinner laga kraft. Däremot är det väsentligt för förutsägbarheten att vi har en bra prejudikatbildning även på miljö- och PBL-området. Ska det trots allt införas en möjlighet för Miljööverdomstolen att själv avgöra vilka mål som ska släppas upp till Högsta domstolen måste beslut att inte bevilja prejudikatprövning vara överklagbart. I annat fall kommer kvaliteten, trovärdigheten och tilltron till systemet att allvarligt skadas.

Särskilt yttrande av experten Lennart Sandebjer

Jag ansluter mig till vad experten Ulrik Johansson framför i sitt särskilda yttrande och väljer att koncentrera mig på frågor som rör förutsättningarna för en framtida effektiv, rättssäker och förutsebar prövning av vattenverksamheter. Dessa aspekter är särskilt viktiga med hänsyn till att vattenkraften har betydelsefulla roller genom att vara både förnybar och särskilt lämpad som reglerresurs i ett framtida kraftsystem med stort inslag av vindkraftproduktion. En väsentlig ökning av vattenkraftens produktionsförmåga och reglerförmåga förutsätter att nya verksamheter kan få tillstånd samt att befintliga tillstånd (vattendomar) efter prövning kan upp- graderas med nya villkor.

Jag anser att den samlade effekten av utredningens förslag, att flytta ned prövningen av vattenverksamheter från miljödomstol till

590

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

en prövningsmyndighet på länsstyrelsenivå, innebär en väsentlig försämring i förhållande till nuvarande ordning när det gäller rättssäkerhet, kompetens, effektivitet och kostnader samt prejudikatbildning. Miljörätten är ett av de mest dynamiska områdena inom såväl svensk rätt som EG-rätten. Stora krav på rättssäkerhet och effektivitet måste därför ställas på de eventuella prövningsmyndigheter och domstolar som ska svara för den praktiska tillämpningen av rättsområdet och prejudikatbildningen.

Prövningsmyndighetens självständighet

Jag anser att det är ett oeftergivligt krav att prövningsmyndigheten, såväl formellt som reellt, blir självständig. Modellen med särskilda avtal mellan prövningsmyndigheten och länsstyrelser är därför inte acceptabel. Jag ser en uppenbar risk för att den beredande personal som prövningsmyndigheten hyr in från länsstyrelser kommer att sammanblanda sina olika arbetsuppgifter och roller. De aktuella resurserna som hyrs in torde vara handläggare vars normala arbetsuppgifter är att svara för tillsyn/övervakning av vatten- eller miljöfarlig verksamhet. Vidare anser jag det olämpligt att prövningsmyndigheten lokaliseras i länsstyrelsens lokaler. Om prövningen av vattenverksamheter ska flyttas från miljödomstol är det alltså viktigt att det sker till en helt självständig och oberoende myndighet med egen beredningspersonal.

Kompetens och effektivitet

Den föreslagna nedflyttningen av prövningen av vattenverksam- heter till länsstyrelsenivå innebär att en funktionell och effektiv instanskedja förlängs med en underinstans. Detta ska alltså ställas mot nuvarande ordning som innebär förstainstansprövning i miljödomstol med krav på prövningstillstånd i såväl Miljööver- domstol som Högsta domstolen. Den nya ordningen med obligatoriskt prövningstillstånd i Miljööverdomstolen infördes så sent som 2008-11-01 och får ses som en effektivisering. Jag anser därför att utredningens förslag går i fel riktning.

Det bakomliggande motivet för att flytta tillståndsprövning i första instans från miljödomstol är att domstolar principiellt ska ägna sig åt tvistlösning. Den principen bör dock inte få leda till

591

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

ökad tidsåtgång och försämrad kvalitet på prövningen i första instans, vilket ofrånkomligen skulle bli konsekvensen av utred- ningens förslag.

Jag delar utredningens uppfattning att prövningsmyndigheterna måste kunna svara mot högt uppställda krav i fråga om organisation och kompetens, vilket bl. a. innebär att den kompetens som nu finns hos miljödomstolarna ska finnas hos de nya prövnings- myndigheterna. Jag ifrågasätter dock starkt om det finns tillräckligt kunniga och erfarna personer att tillgå. Omfattande erfarenhet från länsstyrelsernas och miljöprövningsdelegationernas arbete talar med styrka för motsatsen. Jag kan därför varken i ett kort eller medellångt perspektiv finna att prövningsmyndigheterna har förutsättningar att bemannas med kompetenta och erfarna medarbetare om miljödomstolarna ska finnas kvar med uppgift att överpröva tillståndsärenden och handlägga ersättningsfrågor.

Prövningens omfattning

Vid uppförande av nya eller vid utbyggnad av befintliga vatten- kraftverk kommer, liksom i dag, utformandet av skadeförebyggan- de åtgärder, t.ex. omlöp för akvatiska organismer, att vara intimt förknippat med hur kraftverket utförs. Inte sällan sker en ömsesidig anpassning av åtgärder och anläggning och villkoren för denna. Dessa åtgärder berör såväl enskilda som allmänna intressen.

Det är först när det står klart att det trots ovan angivna åtgärder kvarstår skada som skadeersättning utges.

För vattenkraftstationer är uppdelningen mellan en process för tillstånd och tvångsrätter å ena sidan och en process för skade- ersättning å andra sidan långt ifrån självklar och oproblematisk.

Kostnader

Jag delar inte utredningen ståndpunkt att införandet av en helt ny prövningsorganisation, med tillräckliga resurser för att helt självständigt handlägga såväl de stora miljöfarliga verksamheterna – A- verksamheterna och vattenverksamheter, med bibehållandet av miljödomstolarna, innebär en kostnadsbesparing. Det sannolika är tvärtom att detta kommer att innebära en kostnadsökning eftersom

592

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

miljödomstolarna bibehålls för överprövning och handläggning av ersättningsfrågor.

Prejudikatbildning

Ett sätt att lösa prejudikatbildningen vid införande av nya fristående och helt oberoende prövningsmyndigheter skulle kunna vara att inte lägga överprövning av dessa myndigheters beslut hos miljödomstolarna, utan låta all överprövning ske i Miljööver- domstolen. Om man inte löser problemet på detta sätt förordar jag att ”vanliga” regler för överklagande av Miljööverdomstolens domar även ska gälla i en ny prövningsordning, dvs. att den föreslagna överklagandespärren till Högsta domstolen inte ska införas. Detta mot bakgrund av att miljörätten är ett relativt nytt och i snabb förändring varande rättsområde, bl.a. beroende på EG rättens utveckling. Dessutom har ett stort antal frågor i miljö- balken uttryckligen, i förarbetena, överlämnats att lösas av rättspraxis. Om det införs en möjlighet för Miljööverdomstolen att själv avgöra vilka mål som ska släppas upp till Högsta domstolen måste ett beslut att inte bevilja prejudikatprövning vara överklagbart. Detta är väsentligt för trovärdighet och tilltro till systemet samt för förutsebarhet.

Särskilt yttrande av experten Jan Darpö

Inledning

Inledningsvis vill jag poängtera att jag sympatiserar med den allmänna inriktningen i utredningens arbete. Att styra över- prövningen av beslut enligt plan- och bygglagen (PBL) till miljödomstolarna ökar samordningen och effektiviserar besluts- gången på miljöområdet. Likaså är det positivt att miljöprövningen skjuts nedåt i instansordningen. Att tillståndsbeslut på miljö- området tas av förvaltningsmyndigheter ansluter till den allmänna ordningen bland EU:s medlemsstater. Inrättandet av fem regionala och självständiga koncessionsnämnder kan utgöra ett stort steg framåt i effektivitetshänseende. Genom tillskapandet av dessa kvalificerade organ kan också ytterligare koncentration av miljö- prövningen ske, exempelvis genom att uppdelningen av prövningen av Natura 2000-tillstånd avskaffas.

593

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

I några delar menar jag emellertid att resonemangen är alltför präglade av ett snävt domstolsperspektiv. Inställningen står i tydlig konflikt med den viktigaste målsättningen för utredningen enligt direktiven, nämligen att öka effektivitet i miljöprövningen. För att uppnå detta är det nödvändigt att förstå att det är fråga om ett mycket vidsträckt lagstiftningsområde med stort inslag av tekniska, naturvetenskapliga och biologiska frågor i en utpräglad fler- partsprocess som är starkt präglad av officialprövningsprincipen.

Den svenska miljöprövningen kan sägas vara enkel eftersom alla beslut avgörs i en enda domstolslinje. Det är en fördel då pröv- ningsordningen därmed bidrar till enhetlig rättspraxis. Samtidigt är den svenska miljöprövningen internationellt sett långsam vilket delvis beror på att processen börjar i en myndighetslinje och slutar i upprepade överprövningar i allmän domstol. Domstolarna bedömer dessutom i princip hela saken om igen i alla dess delar. Antalet instanser är i många fall fyra. I vissa fall tillkommer dessutom regeringens tillåtlighetsprövningar enligt 17 kap. MB och den efterföljande rättsprövningen i Regeringsrätten. Denna ordning kan jämföras med den som är vanligast bland EU:s andra medlems- stater, där miljöbesluten i sin helhet tas inom administrationen och domstolarnas roll är enbart rättsprövande. I många fall är antalet instanser inte fler än två eller – domstolarna inbegripet – högst tre.

Höga krav på miljöprövningen i de första leden

Reformarbetet bör inriktas på att åstadkomma en snabbare besluts- gång genom färre instanser. En utgångspunkt att ta fasta på är att de flesta miljöbeslut som kommer till domstol har redan överprövats av länsstyrelsen. I andra fall har prövningen i stället gjorts antingen av en central förvaltningsmyndighet eller av de nyinrättade koncessionsnämnderna. Det vidare reformarbetet bör därför utgå från att det redan skett en bedömning av hög kvalitet och att överprövningen i domstol kan koncentreras på de rättsliga frågorna. Det är därför förvånande att utredningen undviker frågan om de nya koncessionsnämndernas ställning enligt den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (EKMR). Utan ett sådant ställningstagande riskerar prövningen av tillstånds- ärenden bli långsammare än i dag. Exempelvis medför utredningens förslag att sammanträden många gånger måste hållas två gånger. Först i den regionala koncessionsnämnden av utredningsskäl, då ju

594

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

vattenmålen och andra större tillståndsmål ofta är av sådant slag att sammanträde inte kan undvaras. Därefter i miljödomstol på grund av den obligatoriska skrivningen i 2 kap. 5 § lagen om miljödom- stolar som innebär att huvudförhandling ska hållas så snart en part begär det. Eftersom tillståndsmålen nästan alltid är flerpartsmål, ska regeln tillämpas så snart som en sakägare begär förhandling i miljödomstolen. För att undvika denna omgång bör förslagen utgå från att kravet på muntlig förhandling enligt art. 6 EKMR kan uppfyllas genom de sammanträden som hålls i de regionala kon- cessionsnämnderna. Med den sammansättning och ställning som de får enligt förslaget, råder det nämligen knappast någon tvekan om att de möter konventionskravet på ”independent and impartial tribunal”.1

Handläggningsreglerna

Utredningen föreslår en särskild lag om miljödomstolar som bl.a. ska innehålla handläggningsregler för alla slags mål. I direktiven förordas i stället lagen om domstolsärenden (ÄrendeL). Skälen för detta anges vara närmast praktiska. Enligt min mening bör i stället den självklara utgångspunkten vara att den processlag ska väljas som ger de materiella reglerna maximalt genomslag. Det typiska för miljömålen är att de är flerpartsprocesser som bygger på official- prövning, dessutom med starka EG-rättsliga inslag. ÄrendeL förekommer sällan inom miljörätten med undantag för enstaka målkategorier, vilka nästan undantagslös är enpartsmål. Den största ärendekategorin under miljölagstiftningen är målen om bygde- medel, som är ytterst särpräglade.2 En tillämpning av ÄrendeL i miljödomstolarna kan dessutom medföra att man bygger in otydligheter i praxisbildningen. Förvaltningsprocesslagen (FPL) tillämpas ju i andra flerpartsmål och rättspraxis under den lagen kommer att utvecklas vidare i förvaltningsdomstolarna, i sista hand i Regeringsrätten. För miljödomstolarna blir det oklart hur

1Som jag har förstått det, drogs denna slutsats redan av Miljöorganisationsutredningen (M 1993:03). Utredningen lade emellertid inte något betänkande i den delen. När det gäller Europadomstolens rättspraxis, se Campbell and Fell v. UK, ECHR 1984-06-28, Sramek v. Austria, ECHR 1984-10-22, Langborger v. Sweden, ECHR 1989-06-22, Zander v. Sweden, ECHR 1993-11-25, Rolf Gustafsson v. Sweden, ECHR 1997-07-01, Le Compte et al v Belgium, ECHR 2000-06-22.

2Utpräglade ”enpartsmål”, dessutom emellanåt massärenden. Rättstillämpningen har tydliga inslag av ex gratia. Vidare kan endast den sökande klaga och överprövningen kan bara gå i generösare riktning för honom eller henne.

595

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

Regeringsrättens praxis under FPL förhåller sig till Högsta domstolens praxis under ÄrendeL, som ju oftast kommer att avse andra mål än miljömål, typiskt sett enpartsmål. Denna fara ska inte underskattas. Under miljöbalkens första år uppstod flera situationer med oklarheter om vad som gällde under miljöbalken och betydande förseningar med detta. Sådana exempel rörde sakägarbegreppet, möjligheten att överklaga inhibitionsbeslut särskilt, om täkttillstånd kunde tas i anspråk innan de vunnit laga kraft m.m.

Något liknande kan sägas om man i stället väljer en särskild processlag för miljödomstolarna, särskilt som rättegångsbalken föreslås bli subsidiärt tillämplig. Den rättspraxis som byggts upp av Miljööverdomstolen under tio års tid ska då bedömas på nytt och oreglerade situationer mätas mot rättegångsbalkens regler. Det är uppenbart att det kommer att uppstå oklarheter i systemet. Tendensen att miljömålen förvandlades till tvistemålsprocesser som var tydlig under miljöbalkens första år riskerar att återigen förstärkas. Jag menar att det under utredningens gång blivit tydligt att det råder en samstämmig uppfattning bland experterna om att FPL har fungerat bra i miljödomstolarna de tio år som miljöbalken har gällt. Det kan knappast vara ett självändamål att ändra på en fungerande ordning. Som redovisas i avsnitt 9.1.6 visar också remissutfallet över det senaste betänkandet att det finns mycket starka argument mot att överge FPL. Jag menar därför att FPL bör fortsatt tillämpas i de mål som överklagas från förvaltnings- myndighet till miljödomstol. Rättspraxis i miljöprocessuella frågor kommer då i första hand bildas av Miljööverdomstolen med tillämpning av den lagen och miljöbalken. I andra hand kommer man att snegla på den praxis som bildas av Regeringsrätten i flerpartsmål på jämförbara rättsområden inom förvaltningsrätten.

Prejudikatbildningen på miljöområdet

Utredningens bild av hur rättspraxis skapas på miljöområdet är inte helt tydlig. Så påstås t.ex. att någon egentlig prejudikatbildning inte sker genom Regeringsrättens avgöranden i rättsprövningsmål. Jag menar att påståendet är felaktigt, då det knappast går att beröra ett ämne inom miljöområdet utan att ta hänsyn till Regeringsrättens praxis i rättsprövningsmål. Inom ramen för dessa mål har dom- stolen senaste åren bedömt centrala frågeställningar som miljö-

596

SOU 2009:10

Särskilda yttranden

konsekvensbeskrivningar, miljökvalitetsnormer, Natura 2000, hushållningsreglerna i 3 och 4 kap. MB m.m. Det kan jämföras med Högsta domstolens närvaro på rättsområdet, som varit sporadisk och ofta avsett relativt perifera eller allmänt processuella frågor. Eftersom tillåtlighetsprövningen enligt 17 kap. MB kommer att finnas kvar hos regeringen kan vi förvänta oss att viktig praxis även fortsättningsvis kommer att utbildas av Regeringsrätten i rätts- prövningsmål.

Enligt min mening måste prejudikatbildning på miljöområdet diskuteras mot denna bakgrund. Utgångspunkt bör vara att Miljö- överdomstolens roll förstärks och regleras. Förslaget om utökad sits i domstolen är därför utmärkt. Det är också angeläget att vidta åtgärder för att säkerställa miljörättskompetensen och förbättra kontinuiteten i Miljööverdomstolen. Man får heller inte glömma att Miljööverdomstolen är tredje eller t.o.m. fjärde instans i de mål som överklagas dit. Två av dessa instanser är domstolar som är specialiserade på miljöfrågor och dömer med medverkan av tekniska ledamöter. Mot den bakgrunden bör det vara uteslutet att föreslå ytterligare en instans. I detta sammanhang vill jag påpeka att det vore helt unikt bland EU:s medlemsstater att en miljöfråga som bedömts i förvaltningsrättslig ordning skulle sakprövas tre gånger av allmän domstol.

Miljööverdomstolen tar i dag emot och bedömer i någon mening cirka 500 miljömål varje år. En stor del av dessa mål sakprövas, bl.a. beroende på att förhållandevis många prövnings- tillstånd meddelas i den dominerande målgrupper, dvs. överklagade beslut från förvaltningsmyndighet. Det viktigaste argumentet för att praxisbildningen ska fortsatt ske i den domstolen är att det är där som erfarenheten och sakkunskapen är samlad. Det ska jämföras med Högsta domstolen som endast sakprövar en bråkdel av alla mål på ett område som är oerhört vidsträckt och med en ytterst komplex lagstiftning, dessutom utan hjälp av egna tekniker eller naturvetare. Jag menar att om ytterligare prövning ska ske i Högsta domstolen måste den möjligheten reserveras för speciella frågor eller situationer.

Utredningens förslag till ”överlämnande” motverkar en sådan ordning. Det är inte klart när möjlighet till en sådan prövning ska utnyttjas och om det är en skyldighet för Miljöverdomstolen att lämna ett mål till Högsta domstolen så snart som grund för prejudikatdispens föreligger. Systemet bygger upp en otydlighet av värdet av den praxis som utvecklas av Miljöverdomstolen under de

597

Särskilda yttranden

SOU 2009:10

övriga dispensgrunderna. Resonemangen utgår också från att det i stora och komplicerade miljömål klart går att särskilja de olika dispensgrunderna, något som är tveksamt. Vidare kompliceras frågan om vem som ska ansvara för den yttersta tolkningen av EG-rätten i miljömål ytterligare, t.ex. med avseende på vilken instans som ska begära förhandsavgöranden av EG-domstolen. Kommissionen har ju redan reagerat över att det så sällan begärs sådana från svenska domstolar. Den långa instanskedjan är en viktig orsak till att begäran om förhandsavgörande på miljöområdet är en sällsynthet.3 Genom utredningens förslag om överlämnande upp- står också svåröverblickbara frågor kring betydelsen av partiell rättskraft i stora tillståndsmål, vilket utredningen alls inte har berört. Jag menar att förslaget är olyckligt och skapar större oklarheter i miljöprövningen än fördelar.

Sammanfattningsvis menar jag att det är dags att anpassa den svenska miljöprocessen till verkligheten och erkänna att prejudikat bildas i Miljööverdomstolen. Det normala bör vara att de mål som börjar i förvaltningsmyndighet slutar i Miljööverdomstolen. Med en sådan ordning blir det också tydligt att det är den domstolen som har att förvalta EG-rätten i dessa mål och som har skyldighet enligt artikel 234 EG att begära förhandsbesked av EG-domstolen. Högsta domstolens roll blir att bilda prejudikat i de mål som börjar i miljödomstol, vilka främst kommer att gälla ersättningsfrågor och andra civilrättsliga mål. Det är en rimlig uppdelning. Om man i framtiden vill diskutera en möjlighet att lyfta de förvaltnings- rättsliga målen till högre instans bör det vara som en fakultativ möjlighet för Miljööverdomstolen att förordna att dessa avgörande får överprövas (genom ”ventil” eller rättsprövning). Men en sådan reform bör

3 HD har begärt förhandsavgörande av EGD två gånger sedan 1999 (2007 och 2008), MÖD en gång (2008). När Regeringsrätten i det andra rättsprövningsmålet om Botnia-banan i november 2007 förklarade att man skulle överväga möjligheten att begära förhands- avgörande, hade rättsprocesserna kring projektet pågått i nära tio år sedan Banverket överlämnade järnvägsplanen till regeringen för tillåtlighetsprövning enligt 17 kap. MB. Slutpunkten i målet sattes i december 2008. Det kan noteras att utredningens förslag endast marginellt kommer att förkorta miljöprövningen i liknande ärenden i framtiden.

598

Bilaga 1

Kommittédirektiv

Ny instansordning för vissa miljöbalks- och

Dir.

PBL-ärenden samt ett samordnat dömande

2007:94

vid miljödomstolarna och fastighetsdom-

 

stolarna

 

Beslut vid regeringssammanträde den 20 juni 2007

Sammanfattning

En särskild utredare ska utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10, PBL). Utredaren ska vidare utreda och föreslå organisa- tions- och författningsändringar för en samordning av miljödom- stolarna och fastighetsdomstolarna. Syftet med utredningen är att förenkla, samordna och på så sätt effektivisera handläggningen och domstolsprövningen av fastighetsmål och mål och ärenden enligt miljöbalken och PBL. Utredningen syftar vidare till att höja kvali- teten i verksamheten och hitta en långsiktigt hållbar organisations- lösning för miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna.

Utredaren kommer under hösten 2007 att få i uppdrag att utreda behovet av författningsändringar avseende vissa övriga frågor enligt miljöbalken och PBL. Dessa frågor presenteras över- siktligt i detta direktiv, men preciseras närmare i kommande tilläggsdirektiv.

Ett delbetänkande med förslag till organisations- och författ- ningsändringar i anledning av den nya instansordningen för ärenden och mål enligt PBL ska redovisas senast den 31 december 2007. Övriga instansordningsfrågor ska redovisas i ett delbetän- kande senast den 30 april 2008. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 31 december 2008.

599

Bilaga 1

SOU 2009:10

Bakgrund

Ärenden och mål enligt PBL

Enligt nu gällande regler överklagas kommuners beslut enligt plan- och bygglagen i ärenden som avser detaljplaner, fastighetsplaner och områdesbestämmelser, s.k. planärenden, till länsstyrelsen och därefter till regeringen. Till regeringen överklagas också vissa beslut enligt 12 kap. PBL och vissa beslut som rör försvaret. Kommuner- nas beslut i byggfrågor (bygglov, rivningslov, marklov och för- handsbesked samt ärenden om påföljder och ingripanden) som efter länsstyrelsens prövning inte överprövas av regeringen, över- klagas i dag till allmän förvaltningsdomstol.

PBL-kommittén fick 2002 i uppdrag att se över bland annat instansordningsfrågan för samtliga PBL-ärenden. I slutbetänkandet ”Får jag lov? Om planering och byggande” (SOU 2005:77) har kommittén föreslagit att överprövningen av plan-ärenden enligt PBL, med undantag för ingripande med stöd av 12 kap. och vissa beslut som är av betydelse för försvaret, flyttas från regeringen till de nuvarande miljödomstolarna och att övriga ärenden enligt PBL, med undantag för de ärenden som kan bli föremål för s.k. laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900), fort- sättningsvis överprövas i länsstyrelserna och – efter ett överklagan- de – vid de nuvarande miljödomstolarna. Detta förslag fick stort stöd av remissinstanserna. I propositionen ”Ny instansordning för PBL-ärenden” (prop. 2006/07:98) föreslog regeringen den 22 mars 2007 att riksdagen skulle godkänna en inriktning för det fortsatta arbetet med en ny instansordning för PBL-ärenden i enlighet med vad PBL-kommittén har föreslagit. Riksdagen antog förslaget den 1 juni 2007 (bet. 2006/07:CU31, rskr. 2006/07:191).

Ärenden och mål om miljöfarliga verksamheter och vattenverk- samheter

Ärenden och mål om miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. miljöbalken prövas i dag av kommuner, länsstyrelser, miljödom- stolar, Miljööverdomstolen och Högsta domstolen. I mål som rör Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt ska domstol alltid med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för avgörande.

600

SOU 2009:10

Bilaga 1

Vilken myndighet som är första respektive sista instans beror på hur den miljöfarliga verksamheten är klassad. De miljöfarliga verksamheterna klassas som A-, B- eller C-verksamheter. Första instans för miljöprövningen av en A-verksamhet är miljödom- stolen. Första instans för miljöprövningen av en B-verksamhet är en särskild miljöprövningsdelegation vid länsstyrelserna. Miljö- prövningsdelegationen består av en ordförande och en miljösak- kunnig. Ärendena bereds av anställda vid länsstyrelsen. Om verk- samheten är en C-verksamhet är kommunen första prövnings- instans.

Mål om vattenverksamheter enligt 11 kap. miljöbalken prövas av en miljödomstol som första instans.

Vilken instans som är sista instans är beroende av om ärendet inleds vid en förvaltningsmyndighet eller domstol. Om ärendet inleds vid en förvaltningsmyndighet är Miljööverdomstolen sista instans. I annat fall är Högsta domstolen sista instans.

Det finns i dag fem miljödomstolar och en miljööverdomstol. Miljödomstolarna är inordnade i den allmänna domstolsorga- nisationen. Svea hovrätt är Miljööverdomstol och tingsrätterna i Växjö, Vänersborg, Nacka, Östersund och Umeå är miljödom- stolar. Miljödomstolen i Umeå har verksamhet även i Luleå.

Miljöbalkskommittén fick 2003 i uppdrag att utreda frågan om tillståndsprövning enligt miljöbalken bör inledas direkt hos miljödomstol eller om domstolen ska pröva tillståndsfrågan först efter överklagande av en förvaltningsmyndighets beslut. I slut- betänkandet ”Miljöbalken; miljökvalitetsnormer, miljöorganisa- tionerna i miljöprocessen och avgifter” (SOU 2005:59) förordade kommittén att mål om vattenverksamheter och alla typer av miljöfarliga verksamheter ska tillståndsprövas vid en förvaltnings- myndighet som första instans. Samtidigt konstaterade kommittén att det finns behov av fortsatt utredning. En prövningsorganisation som innebär att mål om miljöfarliga A-verksamheter och vatten- verksamheter prövas av länsstyrelse som första instans har fått stöd av en majoritet av remissinstanserna.

I det tidigare delbetänkandet ”Alternativ för miljöbalkens prövningsorganisation” (SOU 2004:38) förordade Miljöbalks- kommittén att antalet myndigheter som prövar mål om A- verksamheter och vattenverksamheter bör begränsas till ett litet antal, företrädesvis 1–5 stycken.

I samma delbetänkande belyste kommittén den tveksamhet som uttryckts i fråga om miljöprövningsdelegationernas självständighet

601

Bilaga 1

SOU 2009:10

i förhållande till länsstyrelserna med anledning av att berednings- personalen vid miljöprövningsdelegationen också är handläggare vid länsstyrelserna.

Fastighetsdomstolarna

Fastighetsdomstolarna prövar bl.a. fastighetsbildnings- och expropriationsmål. Det finns i dag 25 fastighetsdomstolar. Enligt lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål ska det finnas en fastighetsdomstol i varje län. Regeringen har beslutat att tings- rätterna i residensstäderna samt Mariestads och Vänersborgs tingsrätter ska vara fastighetsdomstolar. I vissa mål och ärenden är även Eskilstuna och Sundsvalls tingsrätter fastighetsdomstolar. Fastighetsdomstolarnas avgöranden kan överklagas till någon av de sex hovrätterna och vidare till Högsta domstolen.

Domstolsverket fick i regleringsbrevet för 2005 i uppdrag att göra en översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet. Dom- stolsverket föreslog att antalet fastighetsdomstolar skulle minskas från 25 till 7 och att dessa huvudsakligen skulle lokaliseras till de tingsrätter som är miljödomstolar (Domstolsverkets rapport 2006:2). En majoritet av de remissinstanser som Domstolsverket hade remitterat rapporten till var positiva till en ändrad orga- nisation. Flera domstolar pekade dock på att denna fråga borde samordnas med förändringar i organisationen för miljödom- stolarna. Även i flera av remissvaren till PBL-kommitténs slut- betänkande framfördes att fastighetsdomstolarna borde införlivas i den nya organisationen vid miljödomstolarna.

Utredningsbehovet

Ändrad instansordning för vissa PBL- och miljöbalksärenden

I enlighet med propositionen ”Ny instansordning för PBL- ärenden” (prop. 2006/07:98, bet. 2006/07:CU31, rskr 2006/07:191) bör prövningsorganisationen för PBL-ärenden ändras på det sätt som PBL-kommittén har föreslagit. PBL-kommittén har lämnat ett antal författningsförslag för genomförande av de organisa- tionsförändringar som behövs för att åstadkomma en sådan ny instansordning. Ytterligare utredning med förslag på organisations-

602

SOU 2009:10 Bilaga 1

och författningsändringar är dock nödvändig för att kunna genomföra den nya instansordningen.

Miljöbalkskommittén förordade en ändrad instansordning för mål om A-verksamheter och vattenverksamheter och regeringen delar denna uppfattning. Regeringen gör bedömningen att en ändrad instansordning för mål om A-verksamheter och vatten- verksamheter som innebär att de prövas av en länsstyrelse som första instans renodlar miljödomstolarnas tvistlösande roll och effektiviserar handläggningen. Förslag på organisations- och författningsändringar för genomförandet av en sådan ny instans- ordning behöver dock tas fram. I sammanhanget bör det utredas hur man i en ändrad instansordning bäst tillgodoser behovet av att bygga upp och behålla en hög kompetens i prövningen. Möjlig- heten att t.ex. koncentrera dessa ärendegrupper till ett färre antal länsstyrelser bör övervägas. Här kan det framtida antalet miljö- domstolar vara vägledande. Det bör också analyseras närmare hur miljöprövningsdelegationernas och länsstyrelsernas olika roller ges bäst förutsättningar att åstadkomma en effektiv och rättssäker verksamhet.

Instansordningen för ärenden och mål som berör Försvars- makten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försva- rets radioanstalt omfattas inte av utredningsbehovet och ingår därför inte i uppdraget.

Miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

Domstolsorganisationen ska vara ändamålsenligt utformad och bl.a. ge möjlighet till kompetensutveckling och specialisering.

Av Domstolsverkets rapport framgår att många av de lagfarna ledamöter som handlägger fastighetsmål inte i särskilt hög grad är specialiserade inom det aktuella rättsområdet. Specialiseringen i fastighetsdomstolarna består för närvarande, med några undantag, främst i att fastighetsråden är knutna till dessa domstolar. I rapporten görs bedömningen att en koncentration av fastighets- domstolarna till färre tingsrätter skulle leda till en höjd kompetens hos framför allt de lagfarna ledamöterna, att alla fastighets- domstolar skulle få ett målunderlag som kan sysselsätta minst ett fastighetsråd vid varje domstol och att förutsättningarna för att ha ett specialiserat beredningsstöd skulle förbättras. Flertalet remiss- instanser ställde sig bakom denna bedömning. Mot denna bakgrund

603

Bilaga 1

SOU 2009:10

anser regeringen att det finns anledning att överväga antalet fastighetsdomstolar.

Fastighetsmålen har många likheter med miljömålen och likheterna med PBL-målen är än mer framträdande. Med anledning av de förändringar som nu genomförs av miljödomstolarnas organisation aktualiseras frågan om en samordning av organisa- tionen för fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna. Vid en samordnad domstolsprövning i dessa mål skulle såväl resurser som den speciella kompetens dessa mål förutsätter kunna användas mer effektivt. En samordning skulle även öka förutsättningarna för en enhetlig praxis i besläktade frågor vilket skulle kunna bidra till en ökad kvalitet i dömandet.

I fastighetsdomstolarna sker handläggningen enligt rätte- gångsbalken eller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Av 20 kap. miljöbalken framgår att vid prövning av mål vid en miljödomstol som har överklagats dit från en förvaltningsmyndig- het tillämpas förvaltningsprocesslagen om annat inte är särskilt föreskrivet. Förvaltningsprocesslagen är en processlag egentligen avsedd att användas i de allmänna förvaltningsdomstolarna. När instansordningen ändras för mål om vattenverksamheter och A- verksamheter kommer antalet mål i miljödomstol som prövas enligt förvaltningsprocesslagen att öka ytterligare. Med hänsyn bl.a. till frågan om prejudikatbildning kan det ifrågasättas om detta är en ändamålsenlig ordning.

Frågor i kommande tilläggsdirektiv

Utöver det nu redovisade utredningsbehovet anser regeringen att det är viktigt att det nuvarande regelverket utreds och att författningsändringar vid behov föreslås för bl.a.

utpekande av områden som är av riksintresse enligt 3 kap. miljöbalken,

samordning av bestämmelser om miljökonsekvensbedömningar i 6 kap. miljöbalken och andra författningar,

anpassning av bestämmelser om vattenverksamheter enligt 11 kap. miljöbalken till övriga bestämmelser i balken, och

bestämmelser som påverkar förutsättningarna för produktion av förnybar energi.

604

SOU 2009:10

Bilaga 1

Regeringen avser att återkomma med tilläggsdirektiv i dessa frågor under hösten 2007.

Uppdraget

Första delbetänkandet

Vissa organisatoriska frågor uppkommer med anledning av att överprövningen av ärenden enligt PBL i huvudsak ska ske i länsstyrelse och därefter, i händelse av överklagande, vid de nu- varande miljödomstolarna. Utredaren ska föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för den ändrade instans- ordningen för PBL-ärendena. Utredaren ska lämna förslag på hur resurs- och kompetensbehov som uppkommer vid länsstyrelserna och miljödomstolarna till följd av en ändrad prövningsordning bör tillgodoses. Utredaren ska bl.a. belysa olika lämpliga sätt att utforma beredningsorganisationen.

Andra delbetänkandet – organisatoriska frågor

Utredaren ska

föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för den ändrade instansordningen för mål om A-verksamheter och vattenverksamheter,

analysera för- och nackdelarna med olika alternativ för prövning av civilrättsliga frågor om tvångsrätt och skadeersättning i mål om tillstånd till vattenverksamheter och lämna förslag till det alternativ som är mest ändamålsenligt,

föreslå hur miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska samordnas organisatoriskt,

föreslå antalet miljödomstolar och fastighetsdomstolar och var dessa domstolar ska vara lokaliserade,

överväga hur instansordningen för fastighetsmålen ska ut- formas,

föreslå hur domkretsindelning för miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska utformas, och

överväga införandet av nya namn på miljödomstolarna och Miljööverdomstolen.

605

Bilaga 1

SOU 2009:10

Vissa organisatoriska frågor uppkommer med anledning av att tillståndsprövningen av mål om A-verksamheter och vatten- verksamheter ska inledas vid länsstyrelserna samt dels att miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna ska samordnas.

Utredaren ska föreslå de organisations- och författnings- ändringar som behövs för den ändrade instansordningen för ärenden om A-verksamheter och vattenverksamheter. I syfte att säkra tillräcklig kompetens och kontinuitet för tillståndsärendenas beredning, ska utredaren lämna förslag till möjliga lösningar, t.ex. att organisatoriskt ge ett färre antal länsstyrelser detta ansvar. Utredaren ska lämna förslag om lämpligt antal och vilka länsstyrelser som kan komma att pröva målen om A-verksamheter och vattenverksamheter. En utgångspunkt kan vara det framtida antalet miljödomstolar.

Utredaren bör överväga om en nedflyttning av prövningen av målen om A-verksamheter och vattenverksamheter till länsstyrelse som första instans innebär att det finns behov av att se över miljöprövningsdelegationernas och länsstyrelsernas olika roller i förhållande till varandra. Vid denna översyn bör konsekvenserna av eventuella förändrade förutsättningar för respektive verksamhet belysas.

Vid prövning av mål om vattenverksamheter krävs ibland beslut i frågor om markåtkomst och tillgodogörande av fallhöjden i ett vattendrag samt i frågor om ersättning för skada och intrång. En nedflyttning av prövningen av mål om vattenverksamheter till länsstyrelsen kan innebära att länsstyrelsen prövar alla frågor som kan uppkomma i ärenden eller att frågor om markåtkomst och tillgodogörande av fallhöjd samt ersättning skiljs från tillstånds- frågan och på samma sätt som i dag prövas av miljödomstolen. Utredaren ska överväga om dessa frågor skulle kunna hanteras inom ramen för ett förrättningsförfarande.

Utredaren ska vidare överväga hur fastighetsdomstolsorga- nisationen ska vara utformad i framtiden och på vilket sätt en samordning kan ske med miljödomstolsorganisationen. Målet är att skapa en gemensam, ändamålsenlig och bestående organisation för dessa rättsområden. Utredaren ska ta ställning till om detta bäst uppnås genom en samlokalisering av verksamheterna eller om det finns förutsättningar för en gemensam organisation.

När ärenden enligt PBL ska överklagas till miljödomstolarna samtidigt som miljödomstolarna ska samordnas med fastighets- domstolarna finns det anledning att överväga antalet miljödom-

606

SOU 2009:10

Bilaga 1

stolar och fastighetsdomstolar. Det bör också övervägas om domstolarna är ändamålsenligt lokaliserade, bl.a. med beaktande av de nya mål- och ärendetyper som förs till miljödomstolarna. Ut- redaren ska därför föreslå antalet miljödomstolar och fastighets- domstolar och var dessa ska vara lokaliserade. En utgångspunkt ska vara att domstolarna ska ha en funktionell geografisk spridning samtidigt som organisationen ska skapa förutsättningar för specialisering kompetensutveckling och en effektiv berednings- organisation. Den framtida lokaliseringen ska också säkerställa möjligheten att rekrytera kvalificerad personal.

Mot bakgrund av att avsikten är att prövningen av fastighetsmål ska koncentreras till färre domstolar och att en samordning ska ske med miljödomstolarna, ska utredaren även överväga hur instans- ordningen för fastighetsmålen ska utformas. Oavsett vilken organisatorisk lösning i övrigt som förordas finns det anledning att överväga om instansordningen för miljö- och fastighetsmålen bör utformas på ett likartat sätt.

Vid en samordnad prövning av ärenden enligt miljöbalken och PBL samt när målen om vattenverksamheter ska prövas av läns- styrelserna som första instans bör även domkretsindelningen övervägas i syfte att få en enhetlig indelning. Utredaren ska därför lämna förslag till hur domkretsindelningen för miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska utformas.

Som regeringen konstaterade i propositionen ”Ny instans- ordning för PBL-ärenden” (prop. 2006/07:98) förutsätter en samordnad instanskedja ett nytt namn på miljödomstolarna för att tydliggöra att domstolarna skall få uppgiften att överpröva både miljöbalks- och PBL-ärenden. En eventuell organisatorisk sam- ordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna förstärker ytterligare behovet av nya namn på domstolarna.

Utöver de nu nämnda organisatoriska frågorna står det utredaren fritt att belysa även andra samordningsmöjligheter som har nära samband med uppdraget.

Utredaren ska beakta att förändringarna inte får påverka handläggningstiderna för befintliga mål i miljödomstolarna nega- tivt.

607

Bilaga 1

SOU 2009:10

Andra delbetänkandet – processuella frågor

Utredaren ska

överväga hur sammansättningsreglerna bör vara utformade i miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna och vid behov föreslå ändrade regler,

överväga och vid behov lämna författningsförslag rörande vilka handläggningsregler som ska gälla i de mål och ärenden som miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska pröva, och

föreslå hur prejudikatbildningen ska tillgodoses vid en ändrad prövningsordning.

Som framgår av föregående avsnitt är den organisatoriska samord- ningen av dömandet i miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ett sätt att uppnå en effektiv och långsiktigt hållbar organisation för dessa rättsområden. För att uppnå fördelarna av en samordnad organisation bör även de processuella reglerna för PBL-, miljö- och fastighetsmålen ses över. Utredaren ska vid behov lämna förslag till harmoniserade regler för rättens sammansättning vid handläggning och avgörande av mål och ärenden i miljödomstolarna och fastig- hetsdomstolarna, bl.a. bör nämndemännens medverkan i fastighets- och PBL-mål utredas. Reglerna ska vara enkla, ändamålsenliga och flexibla för att skapa förutsättningar för en rationell samordning i dömandet.

Som framgått prövas flertalet mål i miljödomstolarna enligt förvaltningsprocesslagen. Utredaren ska överväga om detta är en ändamålsenlig ordning eller om i stället lagen (1996:242) om domstolsärenden bör tillämpas för de mål som har inletts vid förvaltningsmyndighet.

I dag kan bygglovsärenden m.m. enligt PBL överklagas till Regeringsrätten och målen om vattenverksamheter och miljöfarliga A-verksamheter enligt miljöbalken kan överklagas till Högsta domstolen. När bygglovsärendena nu ska prövas i samma ordning som överklagade miljöbalksärenden samtidigt som målen om vattenverksamheter och A-verksamheter kommer att inledas i länsstyrelse blir Miljööverdomstolen sista instans i dessa fall. Utredaren ska därför överväga och lämna förslag till hur pre- judikatbildningen ska kunna tillgodoses.

Utöver de nu berörda frågorna står det utredaren fritt att ta upp och föreslå ändringar som har nära samband med uppdraget.

608

SOU 2009:10

Bilaga 1

Kostnader och andra konsekvenser

I samband med bedömningen av frågan om hur resurs- och kompetensbehovet ska tillgodoses vid länsstyrelserna och dom- stolarna ska även frågan om finansiering beaktas. En utgångspunkt för utredarens arbete ska vara att finansiering bör ske genom omfördelning av resurser mellan berörda myndigheter.

Om utredarens förslag påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting, företag eller andra enskilda, ska en beräkning av dessa konsekvenser redovisas.

Utredaren ska genomgående beakta konsekvenserna för små och medelstora företag samt redovisa hur förslagen kan förenkla miljöprövningen för dessa företag, minska tiderna för att få nöd- vändiga tillstånd och minska företagens administrativa kostnader. I denna del ska samråd ske med Näringslivets Regelnämnd.

Om förslagen innebär samhällsekonomiska konsekvenser i övrigt, ska dessa redovisas. Om förslagen innebär kostnadskonse- kvenser för staten, kommuner eller landsting, ska även förslag till finansiering lämnas.

Arbetsformer

När det gäller förslag till organisatoriska lösningar ska samråd ske med utredningen Översyn av den statliga förvaltningens uppgifter och organisation (dir. 2006:123). Utredaren ska också beakta de slutsatser som ska rapporteras till Finansdepartementet den 31 augusti 2007 i det särskilda uppdraget att analysera och lämna förslag på koncentration och samordning av länsstyrelsernas kärnverksamhet (Fi2007/604).

(Miljödepartementet)

609

Bilaga 2

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Miljöprocessutredningen

Dir.

(M 2007:04)

2007:184

 

 

Beslut vid regeringssammanträde den 20 december 2007

Sammanfattning

Utredaren har tidigare fått i uppdrag att utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ny instansordning för vissa mål- och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (PBL) samt ett samordnat dömande vid miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna. Det uppdraget ändras och utökas med dessa direktiv.

Tidpunkterna för redovisning av vissa frågor i det tidigare uppdraget ändras.

Utredaren får i uppdrag att också utreda behovet av författningsändringar i fråga om

förnybar energi,

vattenverksamheter,

riksintressen enligt 3 kap. miljöbalken,

miljökonsekvensbeskrivningar, och

samordning och samråd i prövningsförfarandet.

Vid behov ska utredaren föreslå nödvändiga författningsändringar i miljöbalken, plan- och bygglagen (1987:10) och andra berörda författningar.

Utredaren får därutöver ta upp och föreslå de ändringar som har nära samband med uppdraget.

611

Bilaga 2

SOU 2009:10

Bakgrund

Regeringen beslutade den 20 juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att dels utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad instans- ordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och PBL, dels utreda och föreslå organisations- och författningsändringar för en samordning av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna (dir. 2007:94). Utredningen har tagit namnet Miljöprocessutredningen (M 2007:04).

Enligt de tidigare beslutade direktiven ska utredaren i ett första delbetänkande föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för den ändrade instansordningen för PBL-ärenden. I ett andra delbetänkande ska utredaren föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för den ändrade instans- ordningen för mål om A-verksamheter och vattenverksamheter (dvs. mål som enligt det nuvarande regelverket tillståndsprövas av miljödomstol som första instans). I det andra delbetänkandet ska utredaren också analysera fördelar och nackdelar med olika alternativ för prövning av civilrättsliga frågor om tvångsrätt och skadeersättning i mål om tillstånd till vattenverksamheter. Vidare ska utredaren i det andra delbetänkandet föreslå hur miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska samordnas organisatoriskt, föreslå antalet miljödomstolar och fastighets- domstolar och var dessa domstolar ska vara lokaliserade samt överväga och vid behov lämna författningsförslag rörande vilka handläggningsregler som ska gälla i de mål och ärenden som miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska pröva.

I de tidigare beslutade direktiven angavs att utredaren i tilläggsdirektiv skulle få i uppdrag att utreda fler frågor som hör samman med prövningar enligt miljöbalken. Det är frågor om riksintressen, miljökonsekvensbedömningar, vattenverksamheter och produktion av förnybar energi. Utredarens uppdrag i de frågorna framgår av dessa tilläggsdirektiv.

En del av de frågor som avses i dessa tilläggsdirektiv behöver behandlas i ett sammanhang med frågor som enligt de tidigare direktiven skulle redovisas i det andra delbetänkandet. Detta gäller t.ex. prövningen av vattenverksamheter och de instansordnings- och ersättningsfrågor som hör samman med vattenverksamheterna. Samtidigt behöver vissa av de processuella frågor som, enligt de tidigare beslutade direktiven, skulle redovisas i det andra

612

SOU 2009:10

Bilaga 2

delbetänkandet behandlas i ett sammanhang med frågor som redovisas i det första delbetänkandet. Detta gäller den nya instansordningen för PBL-ärenden och t.ex. frågorna om miljödomstolarnas lokalisering och vilka handläggningsregler som ska gälla. De ändrade tidpunkterna för redovisningen framgår av dessa tilläggsdirektiv.

Allmänna utgångspunkter för tilläggsuppdraget

Det övergripande syftet med tilläggsuppdraget är att effektivisera miljöprövningen, dvs. att göra prövningen snabbare och enklare utan att åsidosätta rättssäkerhet och hälso- och miljöskyddskraven. I detta sammanhang är en utgångspunkt att handläggningstiderna ska hållas så korta som möjligt utan att försvåra möjligheten att nå miljömålen eller åsidosätta allmänhetens rätt till insyn och deltagande. En annan utgångspunkt är att bestämmelserna och kraven ska vara enkla, tydliga, samordnade och ändamålsenliga. Kraven för miljöprövningen ska inte vara mer omfattande än vad som krävs med hänsyn till skyddet för miljön och människors hälsa. Onödiga krav ska tas bort.

Ett annat syfte med tilläggsuppdraget är att säkerställa att alla tillståndspliktiga verksamheter har moderna tillstånd i överensstämmelse med de miljökrav som ställs i miljöbalken.

Ytterligare ett syfte är att regelverket ska ge förutsättningar för att beslutade mål inom de områden som berörs av tilläggsuppdraget nås.

I den mån konflikter mellan olika mål uppkommer ska dessa belysas, lösningar i regelverket presenteras liksom konsekvenserna av föreslagna lösningar redovisas.

Förnybar energi

Bakgrund

EU-bestämmelser om förnybar elproduktion finns i Europa- parlamentets och rådets direktiv 2001/77/EG av den 27 september 2001 om främjande av el producerad från förnybara energikällor på den inre marknaden för el (direktivet om förnybar el). Riksdagen har i enlighet med direktivet beslutat att i Sverige ska användningen av förnybar el, jämfört med 2002 års nivå, öka med

613

Bilaga 2

SOU 2009:10

10 terawattimmar till år 2010 (prop. 2001/02:143, bet. 2001/02:NU17, rskr. 2001/02:317) och 17 terawattimmar till år 2016 (prop. 2005/06:154, bet. 2005/06:NU17, rskr. 2005/06:361). I samband med beslutet 2002 bestämde riksdagen också ett planeringsmål för vindkraft som innebär att det ska finnas planmässiga förutsättningar för en vindkraftsproduktion mot- svarande 10 terawattimmar till 2015. Det huvudsakliga styrmedlet för att nå riksdagens utbyggnadsmål är det elcertifikatsystem som infördes 2003 (prop. 2002/03:40, bet. 2002/03:NU6, rskr. 2002/03:133).

I mars 2007 enades Europeiska rådet om ett bindande mål för förnybar energi på 20 procent av den totala energianvändningen 2020 (7224/07 CONCL 1). Ett förslag till ramdirektiv för förnybar energi, med bindande mål för andelen förnybar energi i de olika medlemsstaterna, har aviserats till början av 2008.

Vattenkraftverk prövas som vattenverksamheter enligt bestämmelser huvudsakligen i 11 kap. miljöbalken. Vindkrafts- anläggningar prövas enligt bestämmelser huvudsakligen i miljöbalken, PBL och ellagen (1997:857).

Utredningsbehov vindkraft

Med beaktande av att vindkraften är en förnybar energikälla med goda miljöegenskaper, att vindkraften har en stor outnyttjad potential, att den tekniska utvecklingen inom området går fort och att det krävs en omfattande utbyggnad av vindkraften för att nå uppsatta mål, bör man särskilt utreda möjligheterna att förenkla de delar av regelverket som påverkar förutsättningarna för etablering av vindkraft.

Även om Sverige bedöms ha en stor potential för vindkrafts- utbyggnad har planeringen för utbyggnad av vindkraft hittills haft varierande omfattning och kvalitet i landet. Likaså kan det konstateras att processen från ansökan till uppförande av vindkraft- verk i flera fall har tagit lång tid bl.a. beroende på att uppförande av vindkraftverk kräver separata prövningar enligt flera regelverk vid olika myndigheter och domstolar.

PBL-kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 2005:77) föreslagit ett antal ändringar i PBL för att underlätta en fortsatt utbyggnad av vindkraft. I propositionen ”Ett första steg för en enklare plan- och bygglag” (prop. 2006/07:122) föreslog regeringen

614

SOU 2009:10

Bilaga 2

att riksdagen skulle anta ett av förslagen, som innebär att kommunernas arbete med att planera för vindkraft underlättas. Riksdagen antog förslaget (bet. 2007/08:CU3, rskr. 2007/08:54).

Riksdagen har också godkänt regeringens förslag till inriktning för det fortsatta arbetet med en gemensam instansordning för PBL- och miljöbalksärenden (prop. 2006/07:98, bet. 2006/07:CU31, rskr. 2006/07:191). En sådan instansordning ger förutsättningar för samordning av hanteringen av vissa ärenden enligt PBL och miljöbalken. En ökad samordning av dessa ärenden bedöms i sin tur leda till kortare handläggningstider.

PBL-kommitténs förslag att samordna prövningsförfarandet enligt PBL och miljöbalken – bl.a. för att ge förutsättningar för enskilda att få samordnade besked vid prövning av åtgärder som kräver lov enligt PBL och prövning enligt miljöbalken – skulle kunna underlätta processen för vindkraftsutbyggnad. Detta förslag, liksom kommitténs övriga samordningsförslag, behöver dock utredas närmare och samordnas med förslag till motsvarande bestämmelser i miljöbalken och annan lagstiftning som har betydelse för vindkraftsutbyggnad.

Myndigheter, organisationer och vindkraftsprojektörer har framfört synpunkter och föreslagit författningsändringar för att underlätta en utbyggnad av vindkraften i Sverige.

Även EG-direktivet om förnybar el ställer höga krav på utbyggnad av förnybar elproduktion för att gemenskapens mål om förnybar energi ska kunna nås.

Sammanfattningsvis finns det alltså ett behov av att se över de bestämmelser som påverkar förutsättningarna för etablering och utbyggnad av vindkraft. Handläggningen av vindkraftsärenden behöver förenklas och effektiviseras. Handläggningen behöver också samordnas inom och mellan de myndigheter som deltar i processen. I detta sammanhang bör man beakta erfarenheter från andra länder, t.ex. Tyskland och Danmark.

Uppdrag vindkraft

Utredaren ska

1.redovisa processen från planering till uppförande av vindkraftsanläggningar utifrån relevanta krav i olika författningar,

2.undersöka och redovisa i vilken utsträckning dubbelprövning förekommer,

615

Bilaga 2

SOU 2009:10

3.utreda om något krav eller något prövningsmoment skulle kunna tas bort eller samordnas med något annat, och i detta sammanhang särskilt

a) utreda behovet av krav på detaljplan för vindkraftverk i PBL alternativt möjligheten och lämpligheten att differentiera ett sådant krav beroende på vindkraftsanläggningens storlek och placering,

b) utreda behovet av att införa ett krav på maximal höjd för bygglovsfria vindkraftverk i 8 kap. 2 § PBL,

c) utreda möjligheten och lämpligheten att undanta vindkrafts- anläggningar från riksintresset ”obruten kust” i 4 kap. 3 § miljö- balken,

d) utreda möjligheten att för tid innan ett tillstånd för en vindkraftsanläggning ges besluta om ensamrätt till vindkrafts- etablering för en viss verksamhetsutövare under en viss begränsad period och avseende ett visst vattenområde eller en viss statligt ägd mark,

e) utreda möjligheten och lämpligheten i att undanta vindkraftverk från bestämmelserna om tillstånds- och tillåtlighets- prövning i miljöbalken alternativt begränsa denna prövning, eller, om inte detta är lämpligt, särskilt

- utreda möjligheten att samordna samrådsförfarandena enligt PBL och miljöbalken,

- utreda behovet av en lokaliseringsprövning både enligt PBL och miljöbalken för uppförande av vindkraftsanläggningar alter- nativt undersöka samordningsmöjligheterna i denna del,

- utreda behovet och möjligheten att i fråga om regeringens tillåtlighetsprövning av vindkraftsanläggningar justera den avgränsning som görs i 17 kap. 4 a § 7 miljöbalken för att få överensstämmelse med övriga bestämmelser om vindkraft och i detta sammanhang närmare utreda om det är effekten, storleken, antalet eller något annat hos vindkraftverken som bör styra prövningsnivån,

- utreda behovet och lämpligheten av att byta ut den nuvarande tillståndplikten för mindre vindkraftverk i vattenområden mot anmälningsplikt enligt 9 kap. miljöbalken med hänsyn till den anmälningsplikt för mindre vattenverksamheter som har införts med stöd av 11 kap. miljöbalken, och

4.utreda möjligheterna att inom och mellan myndigheter samordna och effektivisera handläggningen av ärenden och mål enligt olika författningar som påverkar förutsättningarna för utbyggnad av vindkraft.

616

SOU 2009:10

Bilaga 2

Syftet med översynen ska vara att identifiera behov av regeländringar som underlättar för fortsatt utbyggnad av vindkraft i enlighet med uppsatta mål samtidigt som miljömålen ska nås, försvarsintresset ska skyddas och eventuella effekter för fisket, rennäringen och andra areella näringar ska belysas. Förslagen ska innebära att handläggningen samordnas och möjliggör en mer överskådlig och tidsmässigt både kortare och mer effektiv handläggning samtidigt som prövningen ska förbli omsorgsfull och rättssäker.

Utredningsbehov vattenkraft

Enligt bestämmelserna i 31 kap. 22 § miljöbalken är en tillstånds- havare skyldig att utan ersättning tåla viss del – högst en femtedel och lägst en tjugondel – av en förlust eller inskränkning i samband med en omprövning till förmån för bl.a. det allmänna fiske- intresset. Det kan röra sig om förlust av vatten eller fallhöjd.

En kartläggning av omprövade vattendomar i mindre vattendrag visar att elproduktionen ofta minskar med 5 procent varje gång en omprövning sker. Vattenkraft är en mycket värdefull tillgång för produktion av förnybar el och har dessutom viktiga egenskaper då en, till skillnad från annan elproduktion, många gånger är både lagrings- och reglerbar. Detta är mycket viktiga egenskaper, inte minst då en allt större mängd el i framtiden bedöms komma från vindkraft. Vattenkraften spelar en central roll för Sveriges elförsörjning och målet att öka användningen av förnybar el. Det är därför viktigt att främja en god produktionskapacitet i vatten- kraftverken. Vid översynen av de bestämmelser som gäller vid omprövning av tillstånd för vattenverksamheter är det nödvändigt att främja en så hög produktionskapacitet som möjligt, utan att undergräva arbetet med att nå miljömålen eller möjligheten att särskilt beakta det allmänna och enskilda fiskeintresset. Med ett generellt vattensystemperspektiv, som bl.a. behövs enligt EG:s ramdirektiv för vatten (Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG av den 23 oktober 2000 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område), ges förut- sättningar att på ett samlat sätt tillgodose elproduktionsintresset, miljömålsintresset och fiskeintresset.

617

Bilaga 2

SOU 2009:10

Uppdrag vattenkraft

Utredaren ska

1.utreda vilka bestämmelser i miljöbalken som påverkar produktionskapaciteten för vattenkraftverk, och

2.i detta sammanhang utreda behovet och lämpligheten av att ändra dessa bestämmelser för att främja en hög produktions- kapacitet i vattenkraftverken.

Syftet med översynen är att identifiera behov av regeländringar för att främja en så hög produktionskapacitet som möjligt i vattenkraftverken. Om utredaren finner att identifierade behov av regeländringar kommer i konflikt med tilläggsuppdraget under rubriken Vattenverksamheter, ska utredaren belysa konflikten, föreslå hur regelverket kan utformas så att det underlättar en konfliktlösning och beskriva konsekvenserna av förslagen. Detsamma gäller i fråga om konflikter med andra uppsatta mål, intressen och regelverk för bl.a. miljön, fisket, rekreation och turism.

I uppdraget ingår inte att se över de bestämmelser i 4 kap. miljöbalken som skyddar vissa vattenområden. Vid översynen bör man beakta de förändringar av vattenproduktionen som långsiktigt bedöms kunna ske till följd av klimatförändringarna.

Vattenverksamheter

Bakgrund

Med vattenverksamhet avses bl.a. uppförande, ändring, lagning och utrivning av vattenkraftverk, dammar eller andra anläggningar i vattenområden.

Miljöprövningen av vattenverksamheter regleras huvudsakligen i 11 kap. miljöbalken och lagen (1998:812) med särskilda bestämmel- ser om vattenverksamhet. EG-rätten har också betydelse i sammanhanget. EG:s ramdirektiv för vatten innebär att inga försämringar av vattenkvaliteten får ske och att i princip allt ytvatten senast i december 2015 ska ha uppnått god ytvattenstatus eller god ekologisk potential. Direktivet genomförs huvudsakligen med ändringar i 5 kap. miljöbalken och med förordningen (2004:660) om förvaltning av kvaliteten på vattenmiljön. En annan EG-författning av betydelse är rådets förordning (EG) nr 1100/2007 för att skydda det europeiska beståndet av ål. Enligt

618

SOU 2009:10

Bilaga 2

förordningen ska nationella planer med de olika åtgärder som bedöms nödvändiga bl.a. för fiske och vandringsvägar tas fram och godkännas av kommissionen.

År 1999 antog riksdagen miljökvalitetsmålet Levande sjöar och vattendrag (prop. 1997/98:145, bet. 1998/99:MJU6, rskr. 1998/99:183). Målet innebär att sjöar och vattendrag ska vara ekologiskt hållbara, deras variationsrika livsmiljöer ska bevaras och potentiellt skyddsvärda miljöer ska restaureras. Om det behövs, ska hotade arter bevaras genom återskapande av tillräckliga naturliga miljöer.

Utredningsbehov

Några vattenverksamheter har tillstånd enligt 1983 års vattenlag, men det finns också ett stort antal verksamheter, främst vatten- kraftverk och dammar, som har tillkommit i enlighet med 1918 års vattenlag. Några vattenverksamheter är från tiden före 1918. Naturvårdsverket, länsstyrelser och kommuner har påtalat att det förekommer vattenverksamheter som regleras av en eller flera gamla vattendomar, vattenverksamheter som helt saknar tillstånd och vattenverksamheter för vilka drift- eller underhållsansvaret är oklart. De vattenverksamheter som det är fråga om är främst vattenkraftverk, dammar och markavvattningsföretag. Myndig- heterna har framfört att det är svårt att utläsa vad som gäller i äldre domar och att många äldre vattendomar har få eller inga villkor som tar hänsyn till miljön.

Tillsynsmyndigheterna har fört fram uppfattningen att bestämmelserna i 11 kap. miljöbalken är svåra att tillämpa, otidsenliga och dåligt anpassade till övriga bestämmelser i miljöbalken och att detta är ett problem vid vägledning och tillämpning. Prövningen av vattenverksamheter enligt 11 kap. miljöbalken skiljer sig bl.a. från prövningen av miljöfarliga verksamheter enligt 9 kap. miljöbalken och prövningen i 5 kap. miljöbalken.

Klimat- och sårbarhetsutredningen har i sitt slutbetänkande ”Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter” (SOU 2007:60) pekat på behovet av en översyn av bestämmelserna i 11 kap. miljöbalken mot bakgrund av förväntade klimatföränd- ringar och de krav sådana ställer på ändrade tillstånd för dammar och markavvattning.

619

Bilaga 2

SOU 2009:10

Bostadsutskottet har i sitt betänkande 2005/06:BoU11 föreslagit en utredning av förutsättningarna för att ändra regel- verket så att regleringsföretagen kan åläggas att anlägga laxtrappor eller andra fiskvandringsvägar i alla reglerade vattendrag. I samband med det anförde utskottet att det är väsentligt att utnyttja de möjligheter som finns för att ställa krav på den som vill bedriva eller bedriver en vattenverksamhet att ordna och underhålla de anordningar som behövs för fiskets framkomst eller bestånd, att sträva efter möjligheter att effektivisera arbetet i denna del när det gäller tillståndsprövningar, omprövningar och tillsyn och, för det fall brister i regelverket konstateras, att snarast föreslå nya eller ändrade bestämmelser. Riksdagen tillkännagav detta som sin mening (rskr. 2005/06:237).

Kammarkollegiet och Fiskeriverket har i en rapport (Regeringskansliets dnr Jo2007/1393/JFS) dels redovisat hur den hittillsvarande verksamheten med omprövning av vattendomar har bedrivits, dels föreslagit författningsändringar och andra ändringar för att effektivisera förfarandet. Rapporten beskriver bl.a. problem med omprövningar och vandringsvägar för fisk.

Regeringen konstaterar att vattenverksamheter ska bedrivas enligt tillstånd som prövats enligt miljöbalkens hänsynsregler. Den omständigheten att det förekommer vattenverksamheter, främst dammar och markavvattningsföretag, som antingen helt saknar tillstånd och ibland även ägare eller vars verksamhet regleras av otidsenliga tillstånd försvårar tillsynen över verksamheterna. Svårigheter att utöva en effektiv tillsyn minskar i sin tur förutsätt- ningarna att nå miljöbalkens mål att främja en hållbar utveckling.

Det behöver klargöras hur vanligt det är att vattenverksamheter, främst dammar, vattenkraftverk och markavvattningsföretag, saknar tillstånd eller ägare eller regleras av gamla tillstånd. Det bör också klargöras i vilken utsträckning det behövs mer resurser, ökad kompetens, ändrat arbetssätt eller ändrade regler för att ompröva gamla tillstånd eller tillståndspröva oprövade verksamheter så att tillsynsmyndigheterna kan utöva en effektiv tillsyn.

Eftersom bestämmelserna om vattenverksamheter i 11 kap. miljöbalken överfördes i stort sett oförändrade från tidigare vattenlagen (1983:291) till miljöbalken 1999 kan bestämmelserna behöva moderniseras och anpassas till övriga bestämmelser i miljöbalken. En möjlig anpassning skulle kunna vara att bestäm- melser om tillståndsprövning av vattenverksamheter och miljöfarliga verksamheter enligt miljöbalken samlas i ett kapitel. I

620

SOU 2009:10

Bilaga 2

detta sammanhang är det viktigt att bestämmelserna ses över mot bakgrund av förväntade klimatförändringar och behovet av omprövningar med hänsyn till översvämningsrisker och mark- avvattning. Både av klimat- och dammsäkerhetsskäl finns det exempelvis anledning att utreda om tillsynsmyndigheten i tillräcklig utsträckning kan förelägga om säkerhetshöjande åtgärder bl.a. i form av förstärkning och höjning av dammar utan att behöva begära omprövning av tillståndet. Av samma skäl bör man överväga om även verksamhetsutövaren ska kunna vidta säkerhetshöjande åtgärder utan omprövning av det aktuella tillståndet utöver de möjligheter som finns enligt 11 kap. 16 § miljöbalken. Vid översynen av bestämmelserna är det viktigt att beakta hur reglerna berörs av annan lagstiftning som t.ex. väglagen (1971:948).

Uppdrag

Utredaren ska

1.översiktligt redovisa hur vanligt förekommande det är att vattenkraftverk, dammar och markavvattningsföretag helt saknar tillstånd eller ägare, regleras av en eller flera vattendomar från tiden före miljöbalkens ikraftträdande eller saknar tydlig reglering av drift- och underhållsansvar,

2.överväga om ett gemensamt kapitel för tillståndsprövning av miljöfarliga verksamheter och vattenverksamheter kan införas i miljöbalken, vid behov föreslå de ändringar som behövs för detta och i övrigt föreslå ändringar eller redovisa utredningsbehov som identifieras i översynen av reglerna om vattenverksamheter,

3.utreda behovet av regeländringar så att de tillämpande myndigheterna, och i vissa fall även verksamhetsutövarna, får tillräckliga förutsättningar för att få icke tillståndsprövade och ibland herrelösa verksamheter tillståndsprövade och äldre vatten- domar omprövade samt för att kunna förelägga om eller vidta säkerhetshöjande åtgärder utan att tillståndet behöver omprövas,

4.utreda om tillämpande myndigheter har kompetens och resurser för att utöva en effektiv tillsyn och vid behov initiera omprövningsprocesser, och

5.utreda behovet av ändrade bestämmelser med beaktande av det som riksdagen har tillkännagett om fiskvandringsvägar.

Utredarens arbete ska i första hand vara inriktat på vattenkraftverk, dammar och markavvattningsföretag. Utredaren

621

Bilaga 2

SOU 2009:10

ska beakta de krav på en allmän vattenförvaltning som ram- direktivet för vatten ställer. Syftet är att de relevanta bestäm- melserna om vattenverksamheter och de tillstånd som gäller för verksamheterna ska moderniseras så att de på ett enkelt, tydligt, ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt lever upp till miljö- balkens hänsynsregler och EG-rättens krav. Vid översynen av bestämmelserna ska t.ex. det allmänna och enskilda fiskeintresset särskilt beaktas.

Områden av riksintresse enligt 3 kap. miljöbalken

Bakgrund

Bestämmelser om hushållning med mark- och vattenområden, bl.a. områden av riksintresse finns i 3 och 4 kap. miljöbalken. Reglerna innebär att områden som har ett särskilt nationellt intresse för ett visst värde eller en viss användning inte ska tas i anspråk för andra ändamål utan att frågan om en långsiktigt lämplig mark- och vattenanvändning har klarlagts. Syftet med bestämmelserna är att skydda mark- och vattenområden som rymmer resurser, värden eller företeelser som är särskilt betydelsefulla i ett nationellt perspektiv. Bestämmelserna utgör en grund vid bedömningar i samhällsplaneringen av skilda intressen och anspråk när det gäller mark- och vattenanvändningen samt vid prövning av mål och ärenden enligt miljöbalken och enligt de lagar som hänvisar till balkens bestämmelser om hushållning med mark- och vattenområden.

Bestämmelserna om riksintresseområden i 3 kap. skiljer sig från dem i 4 kap. som innehåller särskilda bestämmelser för hushållning med mark och vatten i vissa områden i landet. Områdena anges direkt i bestämmelserna på ett översiktligt sätt. Dessa oftast vidsträckta områden är i sin helhet av riksintresse med hänsyn till sina natur- och kulturvärden. Exploateringsföretag och andra ingrepp i miljön som påtagligt skadar områdenas natur- och kulturvärden får komma till stånd i områdena endast under vissa förutsättningar eller om det finns särskilda skäl.

De grundläggande bestämmelserna för hushållning med mark- och vattenområden finns i 3 kap. Områden av riksintresse för ett antal angivna ändamål ska enligt bestämmelserna skyddas mot åtgärder som påtagligt kan försvåra eller skada ändamålen. Om ett

622

SOU 2009:10

Bilaga 2

område är av riksintresse för flera oförenliga ändamål, ska företräde ges åt det eller de ändamål som på lämpligaste sätt främjar en långsiktigt god hushållning med marken, vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Om ett område behövs för en anläggning för totalförsvaret, ska försvarsintresset ges företräde. Frågan om ett område är av riksintresse enligt bestämmelserna i 3 kap. och avväg- ningen mellan olika riksintressen avgörs slutligt vid prövningen av det enskilda ärendet.

Identifiering och avgränsning av de områden som kan vara av riksintresse sker i en process där centrala myndigheter, länsstyrel- ser och kommuner medverkar. Bestämmelser om ansvarsfördel- ningen med närmare riktlinjer för samarbetet finns i förordningen (1998:896) om hushållning med mark- och vattenområden m.m. (hushållningsförordningen).

Bestämmelser om planer och planeringsunderlag för att belysa frågor om hushållning med mark och vatten finns i 6 kap. 19–22 §§ miljöbalken.

Utredningsbehov

PBL-kommittén påtalade i sitt slutbetänkande (SOU 2005:77) att under utredningen framfördes bl.a. den allmänna synpunkten att frågan om vad som är områden av riksintresse enligt miljöbalken inte har hanterats på det sätt som reglerna i PBL och miljöbalken förutsätter. Enligt kommittén är det en återkommande synpunkt att länsstyrelserna inte tillräckligt tar sitt ansvar att diskutera hur områdena ska avgränsas eller hur värden ska tillgodoses i planering och andra beslut. Det är enligt kommittén en vanlig men felaktig uppfattning att de centrala myndigheterna har till uppgift att fastställa områden av riksintresse. Kommittén ansåg dock att dess uppdrag inte omfattade att utreda rollfördelning och framtagande av underlag för områden av riksintresse eftersom det i hög grad handlar om en reglering i miljöbalken.

Även Miljöbalkskommittén uppmärksammade i sitt arbete vissa frågeställningar avseende 3 kap. miljöbalken som man bedömde låg utanför kommitténs uppdrag. Dessa frågeställningar, som kort redovisas i principbetänkandet ”Miljöbalken under utveckling” (SOU 2002:50), gällde främst systemet att utse riksintresse- områden enligt 3 kap., men även vilka typer av områden som ska skyddas eller utgöra områden av riksintresse.

623

Bilaga 2

SOU 2009:10

Också Boverket har påtalat behovet av en översyn av bestämmelserna om riksintresse. Några frågor som Boverket har lyft fram är att förändringar i synen på vilka intressen som är viktiga för samhällsutvecklingen inte fångas upp i den nuvarande lydelsen av 3 kap. miljöbalken, att det underlag som de centrala myndigheterna tar fram för bedömning av om områden är av riksintresse har varierande aktualitet och kvalitet, att översikts- planeringen inte fyller sin funktion i riksintresseprocessen, att det finns otydligheter i ansvarsfördelningen mellan länsstyrelsen och berörda centrala myndigheter samt att författningsstödet för översiktsplanens roll är otydligt.

Av Riksrevisionens rapport ”Uppsikt och tillsyn i samhälls- planeringen – intention och praktik” (RiR 2005:12) framgår bl.a. att delar av PBL inte tillämpas som det är avsett och att länsstyrelserna därför har svårt att väga samman olika statliga intressen i enskilda planärenden.

I frågan om vilka slags områden som skulle kunna bli föremål för en riksintresseavvägning har jordbruksmark och områden med särskilda grund- och ytvattenförekomster lyfts fram. I den internationella debatten om vad som kan göras för att motverka negativa effekter av klimatförändringarna har det bl.a. anförts att jordbruksmark kan komma att få en ökad betydelse. Synpunkter har också framkommit som tyder på att riksintresset för vindkraft skulle behöva stärkas.

Regeringen konstaterar att många uppgifter tyder på att det nuvarande systemet med hur områden av riksintresse enligt 3 kap. miljöbalken anges och beaktas i planerings- och beslutsprocesser inte i alla avseenden fungerar på det sätt som varit avsett. Det finns bl.a. oklarheter i hur myndigheterna ska interagera för att väga olika riksintressen mot varandra. Därför behöver man analysera förekomsten och omfattningen av eventuella brister i fråga om kunskapsförsörjning, ansvarsfördelningen mellan olika statliga myndigheter, översiktsplaneringens roll i processen, tillämpningen av riksintressebestämmelserna vid olika rättsverkande beslut och översiktsplanens funktion som beslutsunderlag i detta samman- hang.

Vidare behöver man analysera om de ändamål som enligt 3 kap. miljöbalken kan ligga till grund för att anse att ett område är av riksintresse speglar gällande samhällsbehov utifrån ett nationellt perspektiv. Det är viktigt att bestämmelserna och deras tillämpning säkerställer att områden som kan vara av särskilt stort intresse för

624

SOU 2009:10

Bilaga 2

ändamål av nationell betydelse identifieras och skyddas. Samtidigt är det viktigt att inte för många eller för omfattande områden anges eftersom det skulle kunna riskera att urholka begreppet riks- intresse.

I detta sammanhang bör man överväga om det finns andra resurser och värden än de som anges i 3 kap. miljöbalken som bör läggas till grund för att betrakta ett område som ett område av riksintresse. Vid övervägandena om att lägga nya resurser och värden till grund för riksintresseområden bör även utredas vilka kriterier som ska gälla vid identifieringen av sådana områden.

Uppdrag

Utredaren ska

1.analysera det nuvarande systemet för att utse och hantera områden av riksintresse enligt 3 kap. miljöbalken och hushållnings- förordningen och förutsättningarna för att beakta områden av riksintresse vid planering och i beslutsprocesser samt vid behov föreslå ändringar,

2.analysera om de ändamål som enligt 3 kap. miljöbalken kan ligga till grund för att ange att ett område är av riksintresse speglar gällande samhällsbehov och i detta sammanhang överväga om det finns andra resurser och värden som borde läggas till grund för att peka ut områden av riksintresse och i så fall kriterier för detta, och

3.särskilt överväga om 3 kap. 10 § miljöbalken har en ändamålsenlig utformning.

Miljökonsekvensbedömningar m.m.

Bakgrund

Inom EG-rätten finns två direktiv med bestämmelser om bedömning av miljöpåverkan. Det är dels rådets direktiv 85/337/EG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt (MKB-direktivet), dels Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan (SEA-direktivet).

MKB-direktivet genomförs i huvudsak med bestämmelserna i 6 kap. miljöbalken och förordningen (1998:905) om miljökonse-

625

Bilaga 2

SOU 2009:10

kvensbeskrivningar (MKB-förordningen). Bestämmelserna bygger på en indelning av projekten i olika slag av verksamhetstyper som bedöms enligt olika bestämmelser inom såväl miljöbalken som andra författningar.

Utformningen av de svenska bestämmelserna har i huvudsak byggt på principen att en omfattande miljökonsekvensbeskrivning, motsvarande kraven i MKB-direktivet, ska krävas för alla tillståndspliktiga verksamheter oavsett om verksamheterna är angivna i MKB-direktivet eller inte. Vilka verksamheter som är tillståndspliktiga framgår av bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. Nyligen har den bilagan ändrats på så sätt att vissa verksamheter som i dag kräver tillstånd i stället ska kunna anmälas. Dessutom har det i 11 kap. 9 a § miljöbalken och i förordningen (1998:1388) om vattenverksamhet m.m. nyligen införts en möjlighet att anmäla vissa typer av vattenverksamheter.

SEA-direktivet genomförs med bestämmelser framför allt i 6 kap. miljöbalken och PBL. Bestämmelserna i PBL avser miljöbedömningar och miljökonsekvensbeskrivningar av översiktsplaner och vissa detaljplaner.

Utredningsbehov

I uppdraget till Miljöbalkskommittén ingick bl.a. att föreslå olika möjligheter att effektivisera miljöprövningen med den nuvarande prövningsorganisationen, exempelvis genom att förenkla förfarandet med miljökonsekvensbeskrivningar (tilläggsdirektiv dir. 2003:61). Till följd av delbetänkandet ”En effektivare miljöprövning” (SOU 2003:124) och regeringens proposition ”En effektivare miljöprövning” (prop. 2004/05:129) har bestämmel- serna ändrats (bet. 2004/05:MJU15, rskr. 2004/05:312). Bestämmelserna blev bl.a. tydligare i frågan om när en miljökonsekvensbeskrivning krävs. I Miljöbalkskommitténs slutbetänkande ”Miljöbalken; miljökvalitetsnormer, miljöorganisa- tionerna i miljöprocessen och avgifter” (SOU 2005:59) konstaterade kommittén att ytterligare utredningsarbete behövs för att skapa ett samordnat system för miljökonsekvens- bedömningar för att effektivisera prövningen. Även remiss- instanserna var positiva till att förutsättningarna för ett samordnat system för miljökonsekvensbedömningar utreds vidare.

626

SOU 2009:10

Bilaga 2

Myndigheter, intresseorganisationer och verksamhetsutövare har i samband med regeringens regelförenklingsarbete kommit med förslag om att begränsa det obligatoriska kravet på miljökonse- kvensbeskrivningar i MKB-förordningen till de verksamheter som anges i MBK-direktivets bilaga 1 och att länsstyrelsen för övriga verksamheter ska göra en bedömning från fall till fall.

Regeringen konstaterar att det finns ett behov av att dels generellt utreda förutsättningarna för krav på miljökonsekvens- beskrivningar i 6 kap. miljöbalken med tillhörande författningar, dels bättre samordna de olika bestämmelserna om miljö- konsekvensbedömningar för projekt, planer och program. De nya bestämmelserna om anmälningsplikt i stället för tillståndsplikt för vissa verksamheter gör också att bestämmelserna om krav på miljökonsekvensbeskrivningar för olika verksamheter behöver ses över. Man behöver också undersöka om det i de berörda författningarna går att förenkla den använda terminologin genom att förtydliga innebörden av och förhållandet mellan olika termer som exempelvis miljökonsekvensbedömning, miljökonsekvens- beskrivning, miljöbedömning och miljöprövning, bl.a. i förhållande till EG-rättens krav. Det bör också tydliggöras att konsekvenserna för hälsa ska ingå i miljökonsekvensbeskrivningarna.

Uppdrag

Utredaren ska undersöka möjligheterna att samordna och förenkla bestämmelserna om miljökonsekvensbedömningar och miljökonse- kvensbeskrivningar i miljöbalken, PBL och andra författningar, och i detta sammanhang

1.föreslå bestämmelser som tydliggör för vilka verksamheter det ska krävas sådana miljökonsekvensbeskrivningar som avses i MKB-direktivet,

2.föreslå bestämmelser som tydliggör vilka krav på miljö- konsekvensbeskrivning som ska ställas på övriga tillståndspliktiga verksamheter, och

3.undersöka möjligheterna att förenkla den aktuella termino- login genom att förtydliga innebörden av och förhållandet mellan olika använda termer.

Inriktningen på utredarens arbete ska vara att samordna bestämmelserna och kraven så långt det är möjligt. I en ny reglering måste det också tydligt framgå hur miljöbedömningar av planer och

627

Bilaga 2

SOU 2009:10

program enligt miljöbalken och PBL förhåller sig till miljökonsekvensbeskrivningar av projekt. Det övergripande syftet ska vara att få ett tydligt, enkelt och effektivt regelverk där de krav på miljökonsekvensbeskrivning som anges i MKB-direktivet så långt som möjligt förbehålls sådana verksamheter som enligt direktivet ska omfattas av kraven. Av bestämmelserna bör på ett tydligt sätt framgå vad som i frågan om bedömningar och beskrivningar av konsekvenserna för miljön ska gälla för andra tillstånds- eller anmälningspliktiga verksamheter.

Övriga samordningsfrågor

På miljöområdet är utgångspunkten att regelverket ska vara utformat på ett sätt som medför att hälso- och miljöskyddskraven beaktas samtidigt som möjligheterna till demokratisk insyn och inflytande inte åsidosätts. Med hänsyn till angelägna samhälls- intressen och berörda enskilda intressen är det samtidigt viktigt att regelverket är enkelt och tydligt för att underlätta tillämpningen, effektivisera beslutsprocesserna och hålla handläggningstiderna så korta som möjligt.

Utöver de frågor som tidigare presenterats i dessa tilläggs- direktiv har det, i samband med regeringens regelförenklingsarbete, kommit fram att det behövs dels en ökad samordning av bestämmelser om samråd i miljöbalken med bestämmelser om samråd i andra författningar, dels en tidsmässig samordning av olika beslut vid prövningen av en tillståndspliktig verksamhet. Genom propositionen ”En effektivare miljöprövning” har bl.a. bestämmelserna om samråd förenklats i 6 kap. miljöbalken. De nya bestämmelserna trädde i kraft under 2005. Enligt inkomna syn- punkter fungerar tillämpningen av dessa bestämmelser inte alltid som det är avsett, bl.a. har flera företag framfört att berörda myndigheter inte alltid respekterar verksamhetsutövarens behov av ett samråd tidigt i processen.

PBL-kommittén har föreslagit att prövningsförfarandet enligt PBL samordnas med prövningsförfarandet enligt miljöbalken, bl.a. genom att lagstiftningen ska ge förutsättningar för enskilda att få samordnade besked vid prövning av åtgärder som kräver lov enligt PBL och prövning enligt miljöbalken. Som angetts i avsnittet om vindkraft behöver detta förslag utredas närmare och samordnas

628

SOU 2009:10

Bilaga 2

med förslag till motsvarande bestämmelser i miljöbalken och annan berörd lagstiftning.

Uppdrag

Utredaren ska, utöver det som angetts i tidigare avsnitt,

1.utreda möjligheterna att samordna och effektivisera handläggningen inom och mellan myndigheter av ärenden som innebär prövning av verksamheter både enligt miljöbalken och annan lagstiftning,

2.utreda möjligheterna att samordna och förenkla bestämmelser om samråd i miljöbalken och annan lagstiftning som rör samma verksamhet, och

3.utreda behovet av och möjligheten till tidsmässig samordning av beslut enligt miljöbalken och andra författningar när besluten rör samma verksamhet.

Vid översynen bör utredaren beakta erfarenheter från andra länder, t.ex. Danmark och Finland.

Arbetsformer

Utredaren ska föreslå de författningsändringar som behövs. Arbetet ska ske i enlighet med fastställda mål och strategier på

miljöområdet.

De olika rapporter och andra dokument som nämns i dessa direktiv ska beaktas. Utredaren ska samråda med Byggprocess- utredningen (M 2007:06), Boverket, Fiskeriverket, Naturvårds- verket, Socialstyrelsen, Statens energimyndighet och andra berörda myndigheter samt föra en dialog med relevanta intresseorganisa- tioner och andra samhällsaktörer. Utredaren ska beakta de förslag om att effektivisera miljöprövningen som hör samman med uppdraget och som lämnas till utredaren inom ramen för regeringens regelförenklingsarbete.

Utredaren ska, när det gäller redovisning av förslagens konse- kvenser för små företag, samråda med Näringslivets Regelnämnd. Utredaren ska särskilt beakta de administrativa kostnaderna för näringslivet och utforma sina förslag så att kostnaderna hålls så låga som möjligt. Vid beräkningar av företagens administrativa kostnader till följd av föreslagna ändringar ska utredaren samråda

629

Bilaga 2

SOU 2009:10

med Verket för näringslivsutveckling (Nutek) och så långt som möjligt använda Nuteks databas Malin.

Kostnader och andra konsekvenser

Utredaren ska redovisa de samhällsekonomiska och andra konsekvenser som förslagen medför. Det som sägs om kostnader och andra konsekvenser i de tidigare beslutade direktiven (dir. 2007:94) gäller även fortsättningsvis.

Tidpunkter för redovisning, m.m.

Uppdraget i dessa tilläggsdirektiv

Ett delbetänkande, utredningens tredje delbetänkande, med förslag i delfrågan om vindkraft ska redovisas senast den 30 september 2008. Tilläggsuppdraget i övrigt ska redovisas senast den 31 decem- ber 2008.

Uppdraget i de tidigare beslutade direktiven

Den nya instansordning för PBL-ärenden som avses med uppdraget förutsätter att man i den fortsatta beredningen hanterar de frågor som behandlas i första delbetänkandet i ett sammanhang med vissa av de organisatoriska och processuella frågor som behandlas i det andra delbetänkandet. Detta bl.a. för att undvika risken att först behöva flytta och bygga upp resurser inom den nuvarande domstolsorganisationen för att en kort tid därefter åter flytta och bygga upp resurser i en ny domstolsorganisation.

Det är också angeläget att den nya instansordningen för miljöbalks- och PBL-ärenden redan från början följer de processuella regler som är mest lämpade för domstolarnas hantering. Mål och ärenden i de allmänna domstolarna bör handläggas enligt processuella regler som är avsedda och anpassade för de allmänna domstolarna. En ordning där allmänna domstolar följer processuella regler som är anpassade för förvaltnings- domstolar bör fortsätta att gälla endast om det finns mycket starka skäl för det. Den frågan ska belysas i det andra delbetänkandet.

630

SOU 2009:10

Bilaga 2

För en ändamålsenlig fortsatt beredning av reformen med en ny instansordning för PBL-ärenden och för att inte försena den reformen, bör redovisningen av det andra delbetänkandet avgränsas och tidigareläggas. Därför ska andra delbetänkandet redovisas den 31 mars 2008 och avgränsas till att innehålla de överväganden och förslag som avser antalet miljödomstolar och deras lokalisering, domkretsindelningen för miljödomstolarna, och handläggningsregler för de mål och ärenden som miljödomstolarna ska pröva.

Vid bedömningen av miljödomstolarnas lokalisering och domkretsindelning ska frågan om lokalisering av framtida prövningsmyndigheter för A- och vattenverksamheter beaktas.

De frågor i övrigt som enligt de tidigare beslutade direktiven skulle ha redovisats i det andra delbetänkandet ska i stället redovisas senast den 31 december 2008.

(Miljödepartementet)

631

Bilaga 3

Kommittédirektiv

Tilläggsdirektiv till Miljöprocessutredningen

Dir.

(M 2007:04)

2008:119

 

 

Beslut vid regeringssammanträde den 2 oktober 2008

Ytterligare en utredare tillkallas och tidpunkterna för redovisning ändras

Med stöd av regeringens bemyndigande beslutade ansvarigt statsråd den 20 juni 2007 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att utreda och föreslå de organisations- och författningsändringar som behövs för en ny instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen (1987:10) och för ett samordnat dömande vid miljödomstolarna och fastighets- domstolarna (dir. 2007:94). Utredningen har tagit namnet Miljöprocessutredningen (M 2007:04). Genom tilläggsdirektiv har utredningsuppdraget blivit mycket omfattande.

Nu förstärks utredningen med ytterligare en utredare. Tid- punkterna för redovisning ändras.

Bakgrund

I de tilläggsdirektiv regeringen beslutade den 20 december 2007 (dir. 2007:184) fick utredningen i uppdrag att utreda behovet av författningsändringar i fråga om

-förnybar energi (vindkraft och vattenkraft),

-vattenverksamheter,

-riksintressen enligt 3 kap. miljöbalken,

-miljökonsekvensbeskrivningar, och

-samordning och samråd i prövningsförfarandet.

Utredningen fick också i uppdrag att vid behov föreslå nödvändiga författningsändringar i miljöbalken, plan- och bygglagen och andra

633

Bilaga 3

SOU 2009:10

berörda författningar och därutöver ta upp och föreslå de ändringar som har nära samband med uppdraget.

Den 18 december 2007 överlämnade utredningen delbetänkan- det En ny instansordning för mål enligt plan- och bygglagen (SOU 2007:111) och den 7 mars 2008 överlämnades det andra delbetänkandet Miljödomstolarna; domkretsar, lokalisering och handläggningstider (SOU 2008:31). Den 6 oktober 2008 avser utredningen att överlämna ett tredje delbetänkande om vindkraft inom det uppdrag som avser förnybar energi.

De frågor i direktiven som återstår att utreda ska redovisas senast den 31 december 2008.

Arbetsformer för utredningens fortsatta arbete

Det övergripande syftet med utredningsuppdraget är att åstad- komma en effektiv miljöprövning, dvs. att göra prövningen snabbare och enklare utan att åsidosätta rättssäkerhet och hälso- och miljöskyddskraven. En av utgångspunkterna är att bestämmel- serna och kraven ska vara enkla, tydliga, samordnade och ända- målsenliga. Av de frågor som kvarstår att utreda kräver flera ett omfattande utredningsarbete. Frågorna bör behandlas inom en och samma utredning så att den kunskap som byggts upp i utrednings- sekretariatet effektivt kan tas tillvara. Med hänsyn till utredningens omfattning och den korta tiden bör utredningen därför förstärkas med ytterligare en utredare. På så sätt kan utredningen få rimliga förutsättningar att fullgöra sitt uppdrag.

Fördelning av uppdraget

De frågor som enligt tidigare lämnade direktiv kvarstår att redovisa är dels de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad instansordning för vissa mål och ärenden enligt miljö- balken och för en samordning av miljödomstolarna och fastighets- domstolarna, dels behovet av författningsändringar i fråga om förnybar energi (vattenkraft), vattenverksamheter, riksintressen enligt 3 kap. miljöbalken, miljökonsekvensbeskrivningar och sam- ordning och samråd i prövningsförfarandet.

Uppdraget fördelas på utredarna enligt följande.

634

SOU 2009:10

Bilaga 3

Den ursprunglige utredaren ska genomföra och redovisa utredningsuppdraget i de delar som avser de organisations- och författningsändringar som behövs för en ny instansordning för vissa mål- och ärenden enligt miljöbalken och för ett samordnat dömande vid miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna, riks- intressen enligt 3 kap. miljöbalken och miljökonsekvensbeskriv- ningar.

Den nya utredaren ska genomföra och redovisa utrednings- uppdraget i de delar som avser förnybar energi (vattenkraft) och vattenverksamheter.

I den del som uppdraget avser samordning och samråd i pröv- ningsförfarandet ska var och en av utredarna redovisa sina slutsatser och förslag.

Utredarna ska samråda med varandra.

Tidpunkter för redovisning

Ett delbetänkande med förslag i delfrågan om de organisations- och författningsändringar som behövs för en ny instansordning för vissa mål- och ärenden enligt miljöbalken och för ett samordnat dömande vid miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna ska redovisas senast den 31 januari 2009. Uppdraget i övrigt ska redovisas senast den 30 april 2009.

(Miljödepartementet)

635

Bilaga 4

Målstatistik

1

Målstatistik miljömålen åren 2005–2007

 

 

 

 

Tabell 1.1

Miljödomstolarna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB1

Ink2

 

Avg

UB4

 

IB

Ink

 

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

 

 

 

 

 

3

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nacka

Första instans

 

175

139

232

 

232

123

132

223

 

223

122

127

218

196

 

 

 

varav

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

vitesmål

30

23

34

19

 

19

25

21

23

 

23

25

26

22

 

Överklagade

321

262

295

288

 

288

289

299

278

 

278

363

302

339

 

Miljöärenden

0

1

0

1

 

1

2

2

1

 

1

3

1

3

 

Summa

517

438

434

521

 

521

414

433

502

 

502

488

430

560

Växjö

Första instans

 

131

115

188

 

 

148

147

189

 

189

164

171

182

172

 

188

 

 

varav

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

vitesmål

11

30

35

6

 

6

42

36

12

 

12

48

46

14

 

Överklagade

 

329

333

74

 

376

351

99

 

99

353

340

112

 

78

 

74

 

 

Miljöärenden

0

3

2

1

 

1

4

5

0

 

0

3

3

0

 

Summa

250

463

450

263

 

263

528

503

288

 

288

520

514

294

Vänersborg

Första instans

 

107

128

234

 

145

148

231

 

231

146

150

227

255

 

234

 

 

varav

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

vitesmål

10

19

16

13

 

13

22

24

11

 

11

37

33

15

 

Överklagade

122

278

234

166

 

166

215

290

91

 

91

256

243

104

 

Miljöärenden

0

1

1

0

 

0

0

0

0

 

0

1

1

0

 

Summa

377

386

363

400

 

400

360

438

322

 

322

403

394

331

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1IB – ingående balans

2Ink – under året inkommande mål

3Avg – under året avgjorda mål

4UB – utgående balans

637

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

 

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

Östersund

 

Första instans

 

84

51

62

73

 

73

50

54

69

 

69

58

52

75

 

 

 

 

varav vitesmål

 

1

0

1

0

 

0

6

4

2

 

2

9

11

0

 

 

 

 

Överklagade

 

20

99

86

33

 

33

72

66

39

 

39

112

123

28

 

 

 

 

Miljöärenden

 

5

11

11

5

 

5

23

18

10

 

10

17

24

3

 

 

 

 

Summa

 

109

161

159

111

 

111

145

138

118

 

118

187

199

106

 

 

Umeå

 

Första instans

 

68

73

143

 

 

63

73

133

 

 

55

63

125

 

 

 

 

148

 

143

 

133

 

 

 

 

varav vitesmål

 

2

6

4

4

 

4

8

9

3

 

3

6

7

2

 

 

 

 

Överklagade

 

43

78

58

63

 

63

83

103

43

 

43

106

104

45

 

 

 

 

Miljöärenden

 

7

9

2

14

 

14

12

18

8

 

8

6

7

7

 

 

 

 

Summa

 

198

155

133

220

 

220

158

194

184

 

184

167

174

177

 

 

Summa totalt

 

 

 

 

1603

1539

1515

 

 

1605

1706

1414

 

 

1765

1711

1468

 

 

 

 

 

 

1451

 

1515

 

1414

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tabell 1.2

Miljööverdomstolen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

 

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

 

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

Svea

Överklagade

 

83

86

102

67

 

67

118

105

80

 

80

130

126

84

 

 

hovrätt

förstainstans-

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

mål

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Övriga

 

128

345

348

125

 

125

385

356

154

 

154

343

356

14

 

 

 

överklagade

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1

 

 

 

Övriga

 

24

28

30

22

 

22

28

32

18

 

18

39

37

20

 

 

 

miljömål,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

miljöärenden

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa totalt

 

 

 

235

459

480

214

 

214

531

493

252

 

252

512

519

24

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5

 

 

Meddelade

 

 

 

 

 

 

63

 

 

 

 

92

 

 

 

 

72

 

 

 

prövningstillstånd5

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5 År 2005 tog MöD ställning i 300 mål där pt krävs och meddelade pt i 63 mål, motsvarande siffror för år 2006 är 338 mål och 92 mål samt för år 2007 345 mål och 72 pt beviljade.

638

SOU 2009:10

Bilaga 4

Tabell 1.3

Högsta domstolen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

Högsta domstolen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

T-mål

9

29

29

9

9

29

26

12

12

27

17

22

 

Ö-

9

24

28

5

5

40

37

8

8

52

38

22

Summa totalt

mål6

18

53

57

14

14

69

63

20

20

79

55

44

Meddelade prövningstillstånd

 

 

4

 

 

 

5

 

 

 

5

 

2 Målstatistik fastighetsmålen åren 2005–2007

Tabell 2.1

Fastighetsdomstolarna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

Blekinge

Första instans

 

42

4

43

 

43

6

47

2

 

2

8

6

4

5

 

 

tingsrätt

Inkl.

arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

1

41

0

42

 

42

4

44

2

 

2

5

4

3

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

4

18

12

10

 

10

15

11

14

 

14

6

8

12

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

9

60

16

53

 

53

21

58

16

 

16

14

14

16

Eskilstuna

Första instans

 

6

7

4

 

4

7

1

 

6

4

3

5

 

4

 

1

tingsrätt

Inkl.

arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

5

5

7

3

 

3

4

6

1

 

1

4

4

1

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

0

0

0

0

 

0

0

0

0

 

0

0

0

0

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

5

6

7

4

 

4

4

7

1

 

1

6

4

3

6 I kategorin Ö-mål ingår överklagade beslut i B-mål och T-mål samt extraordinära prövningar

639

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

Falu

Första instans

 

12

11

11

 

11

8

 

12

7

 

7

12

12

7

 

10

 

 

 

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

9

8

8

9

 

9

6

 

10

5

 

5

9

10

4

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

25

42

37

30

 

30

25

 

25

30

 

30

27

49

8

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

35

54

48

41

 

41

33

 

37

37

 

37

39

61

15

 

Gotlands

Första instans

 

23

5

22

 

 

5

 

21

6

 

 

4

7

3

 

4

 

22

 

 

6

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

1

3

2

2

 

2

2

 

1

3

 

3

4

5

2

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

0

1

0

1

 

1

5

 

1

5

 

5

3

6

2

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

4

24

5

23

 

23

10

 

22

11

 

11

7

13

5

 

Gävle

Första instans

 

15

14

5

 

13

 

16

2

 

13

13

2

 

4

 

5

 

 

2

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

0

7

4

3

 

3

6

 

7

2

 

2

2

4

0

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

1

15

13

3

 

3

18

 

15

6

 

6

16

13

9

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

5

30

27

8

 

8

31

 

31

8

 

8

29

26

11

 

Göteborgs

Första instans

 

65

47

106

 

48

 

34

120

 

30

92

58

 

88

 

106

 

 

120

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

53

26

22

57

 

57

19

 

23

53

 

53

10

17

46

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

40

86

72

54

 

54

57

 

66

45

 

45

73

75

43

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

128

151

119

160

 

160

105

 

100

165

 

165

103

167

101

 

640

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

Halmstads

Första instans

 

12

42

172

 

172

21

21

172

 

172

8

37

143

 

202

 

 

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål och

7

1

5

3

 

3

4

6

1

 

1

1

1

1

 

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

15

26

13

28

 

28

21

17

32

 

32

31

24

39

 

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

217

38

55

200

 

200

42

38

204

 

204

39

61

182

 

Jönköpings

Första instans

 

5

5

5

 

4

6

3

 

3

3

3

 

5

 

5

 

3

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål och

0

3

2

1

 

1

3

3

1

 

1

2

1

2

 

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

11

12

10

13

 

13

10

17

6

 

6

19

15

10

 

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

16

17

15

18

 

18

14

23

9

 

9

22

18

13

 

Kalmar

Första instans

 

14

9

14

 

196

15

195

 

31

10

216

 

9

 

14

 

195

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål och

0

3

2

1

 

1

182

2

181

 

181

1

2

180

 

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

10

5

7

8

 

8

21

15

14

 

14

12

14

12

 

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

19

19

16

22

 

22

217

30

209

 

209

43

24

228

 

Linköpings

Första instans

 

15

12

16

 

12

20

8

 

4

9

3

 

13

 

16

 

8

 

tingsrätt

Ink. arrende etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål och

8

8

5

11

 

11

8

12

7

 

7

3

8

2

 

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

17

24

18

23

 

23

18

21

20

 

20

11

18

13

 

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

30

39

30

39

 

39

30

41

28

 

28

15

27

16

 

641

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

Luleå

Första instans

 

27

12

17

 

17

73

52

38

 

38

23

45

16

2

 

 

tingsrätt

Ink. arrende etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

och

1

6

4

3

 

3

1

0

4

 

4

5

3

6

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

21

28

25

24

 

24

21

20

25

 

25

17

19

23

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

 

23

55

37

41

 

41

94

72

63

 

63

40

64

39

Malmö

Första instans

 

30

19

76

 

 

45

49

72

 

 

33

41

64

65

 

76

 

72

tingsrätt

Ink. arrende etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

och

18

24

18

24

 

24

24

26

22

 

22

22

29

15

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

56

70

90

36

 

36

55

63

28

 

28

45

52

21

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

 

121

100

109

112

 

112

100

112

100

 

100

78

93

85

Mariestads

Första instans

 

8

7

8

 

 

7

8

7

 

 

11

10

8

7

 

8

 

7

tingsrätt

Ink. arrende etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

och

7

8

7

8

 

8

6

7

7

 

7

10

10

7

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

7

7

8

6

 

6

5

8

3

 

3

4

6

1

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

 

14

15

15

14

 

14

12

16

10

 

10

15

16

9

Nacka

Första instans

 

175

183

213

 

179

119

273

 

216

181

308

221

 

213

 

273

tingsrätt

Ink. arrende etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

och

39

41

32

48

 

48

26

34

40

 

40

36

22

54

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

95

79

75

99

 

99

74

58

115

 

115

101

74

142

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

 

316

254

258

312

 

312

253

177

388

 

388

317

255

450

Nyköpings

Första instans

 

12

16

2

 

6

7

1

 

8

5

4

6

 

2

 

1

tingsrätt

Inkl. arrende etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

och

2

4

4

2

 

2

4

5

1

 

1

5

4

2

 

klander SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl. 16 kap.

10

21

15

16

 

16

12

20

8

 

8

21

15

14

 

FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

 

16

33

31

18

 

18

18

27

9

 

9

29

20

18

642

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

Sundsvalls

Första instans

 

1

1

1

 

1

0

1

0

 

0

3

2

1

 

1

 

 

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

1

1

1

1

 

1

0

1

0

 

0

3

2

1

 

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

0

0

0

0

 

0

0

0

0

 

0

0

0

0

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

1

1

1

1

 

1

0

1

0

 

0

3

2

1

 

Umeå

Första instans

 

14

10

16

 

 

26

35

7

 

 

12

9

10

 

12

 

16

 

7

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

9

4

5

8

 

8

21

29

0

 

0

8

2

6

 

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

23

30

24

29

 

29

18

15

32

 

32

16

27

21

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

35

44

34

45

 

45

44

50

39

 

39

28

36

31

 

Uppsala

Första instans

 

11

10

5

 

8

7

6

 

13

12

7

 

4

 

5

 

6

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

1

5

2

4

 

4

1

3

2

 

2

5

5

2

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

8

20

14

14

 

14

23

22

15

 

15

10

17

8

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

12

31

24

19

 

19

31

29

21

 

21

23

29

15

 

Vänersborgs

Första instans

 

12

12

13

 

12

9

16

 

13

19

10

 

13

 

13

 

16

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

0

9

8

1

 

1

4

5

0

 

0

8

6

2

 

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

32

28

25

35

 

35

38

43

30

 

30

20

29

21

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

45

40

37

48

 

48

50

52

46

 

46

33

48

31

 

643

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

Värmlands

Första instans

1

8

4

5

5

3

3

5

5

2

5

2

tingsrätt

Ink. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

0

6

2

4

4

2

3

3

3

1

2

2

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

14

17

18

13

13

23

27

9

9

23

22

10

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

15

25

22

18

18

26

30

14

14

25

27

12

Västmanlands

Första instans

 

14

20

5

 

28

17

16

 

22

31

7

11

5

16

tingsrätt

Ink. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

4

4

4

4

4

7

6

5

5

1

5

1

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

5

11

7

9

9

11

19

1

1

14

10

5

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

16

25

27

14

14

39

36

17

17

36

41

12

Växjö tingsrätt

Första instans

 

3

4

6

 

3

6

3

 

0

1

2

7

6

3

 

Ink. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

4

3

3

4

4

3

4

3

3

0

1

2

 

och

klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

17

8

3

22

22

13

22

13

13

13

14

12

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

24

11

7

28

28

16

28

16

16

13

15

14

Ångermanlands

Första instans

 

3

2

3

 

1

2

2

 

5

5

2

2

3

2

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

2

2

1

3

3

1

2

2

2

3

4

1

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

8

19

16

11

11

18

12

17

17

22

30

9

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

10

22

18

14

14

19

14

19

19

27

35

11

644

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

Målgrupp

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

Örebro

Första instans

 

13

15

3

 

3

6

6

3

 

3

11

5

9

 

 

5

 

 

 

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

1

2

3

0

 

0

0

0

0

 

0

4

2

2

 

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

11

21

19

13

 

13

18

16

15

 

15

9

16

8

 

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

16

34

34

16

 

16

24

22

18

 

18

20

21

17

 

 

Östersunds

Första instans

2

7

7

2

 

2

8

6

4

 

4

2

6

0

 

 

tingsrätt

Inkl. arrende

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Arrendemål

1

2

2

1

 

1

4

3

2

 

2

0

2

0

 

 

 

och klander

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SamfL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mål enl.

11

28

20

19

 

19

27

34

12

 

12

21

23

10

 

 

 

16 kap. FBL

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa

13

35

27

21

 

21

35

40

16

 

16

23

29

10

 

 

Summa totalt

 

1145

1163

1019

1289

 

1289

1268

1093

1464

 

1464

1027

1146

1345

 

Tabell 2.2

Hovrätterna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

Svea hovrätt

 

T-mål

 

14

15

10

 

10

7

9

8

 

8

11

10

9

 

11

 

 

 

 

Ö-mål

21

51

47

25

 

25

46

47

24

 

24

51

58

17

 

 

Summa

32

65

62

35

 

35

53

56

32

 

32

62

68

26

Göta hovrätt

 

T-mål

 

5

4

2

 

 

8

5

5

 

 

6

7

4

 

1

 

2

 

5

 

 

Ö-mål

6

22

17

11

 

11

30

31

10

 

10

25

19

18

 

 

Summa

7

27

21

13

 

13

38

36

15

 

15

31

26

20

Hovrätten över

 

T-mål

 

3

9

4

 

2

5

1

 

2

1

2

 

10

 

4

 

1

Skåne och Blekinge

 

Ö-mål

13

14

23

4

 

4

14

10

10

 

10

19

13

16

 

 

Summa

23

17

32

8

 

8

18

15

11

 

11

21

14

18

Hovrätten för

 

T-mål

 

9

21

3

 

6

8

1

 

7

4

4

 

15

 

3

 

1

Västra Sverige

 

Ö-mål

5

21

6

20

 

20

43

37

26

 

26

38

38

26

 

 

Summa

20

30

27

23

 

23

49

45

27

 

27

45

42

30

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

645

Bilaga 4

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hovrätten för

 

T-mål

13

12

15

10

10

17

15

12

12

12

14

10

 

 

Nedre Norrland

 

Ö-mål

3

3

2

4

4

2

5

1

1

4

4

1

 

 

 

 

Summa

16

15

17

14

14

19

20

13

13

16

18

11

 

 

Hovrätten för

 

T-mål

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

0

 

 

Övre Norrland

 

Ö-mål

7

9

12

4

4

4

6

2

2

11

9

4

 

 

 

 

Summa

7

9

12

4

4

4

6

2

2

11

9

4

 

 

Summa totalt

 

 

105

163

171

97

97

181

178

100

100

186

177

109

 

 

Tabell 2.3

Högsta domstolen

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

 

HD

T-mål7

 

 

 

19

15

11

 

18

20

9

 

12

13

8

 

 

 

 

7

 

11

 

9

 

 

 

Ö-mål8

Fastig-

 

26

68

54

40

 

40

60

84

16

 

16

81

65

32

 

 

 

 

hetsmål

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domvilla

 

11

13

10

14

 

14

6

10

10

 

10

9

8

11

 

 

 

 

etc.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Summa totalt

 

 

 

100

79

65

 

84

114

35

 

102

86

51

 

 

 

 

 

44

 

65

 

35

 

 

Meddelade prövningstillstånd

 

 

 

2

 

 

 

 

4

 

 

 

 

4

 

 

3 Målstatistik PBL-målen åren 2005–2007

Tabell 3.1

Länsrätterna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

7

7

5

 

5

5

6

4

 

4

7

9

2

5

 

 

Blekinge län

Övriga PBL

18

32

31

19

 

19

50

43

26

 

26

35

39

22

 

Summa

23

39

38

24

 

24

55

49

30

 

30

42

48

24

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

23

16

14

 

18

22

10

 

21

26

5

7

 

14

 

10

Dalarnas län

Övriga PBL

30

41

53

18

 

18

32

40

10

 

10

43

38

15

 

Summa

37

64

69

32

 

32

50

62

20

 

20

64

64

20

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

2

0

2

 

2

2

2

 

3

4

1

0

 

2

 

2

Gotlands län

Övriga PBL

7

48

25

30

 

30

17

30

17

 

17

37

38

16

 

Summa

7

50

25

32

 

32

19

32

19

 

19

40

42

17

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

7Kategorin T-mål är överklagade tvistemål där det finns en överklagad dom

8Kategorin Ö-mål innehåller fastighetsmål där det finns ett överklagat beslut samt extraordinära prövningar

646

SOU 2009:10

Bilaga 4

Domstol

 

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

2

4

0

 

0

3

2

1

 

1

0

1

0

2

 

 

Gävleborgs

Övriga PBL

8

57

57

8

 

8

31

31

8

 

8

22

18

12

län

Summa

10

59

61

8

 

8

34

33

9

 

9

22

19

12

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

33

31

12

 

23

26

9

 

49

33

25

10

 

12

 

9

Göteborg

Övriga PBL

67

232

225

74

 

74

235

242

67

 

67

212

203

76

 

Summa

77

265

256

86

 

86

258

268

76

 

76

261

236

101

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

1

0

1

 

4

3

2

 

11

6

7

0

 

1

 

2

Hallands län

Övriga PBL

32

98

95

35

 

35

106

94

47

 

47

108

119

36

 

Summa

32

99

95

36

 

36

110

97

49

 

49

119

125

43

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

7

4

9

 

 

1

6

4

 

 

1

5

0

6

 

9

 

4

Jämtlands

Övriga PBL

18

25

32

11

 

11

29

13

27

 

27

40

30

37

län

Summa

24

32

36

20

 

20

30

19

31

 

31

41

35

37

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

8

9

4

 

8

12

0

 

11

4

7

5

 

4

 

0

Jönköpings

Övriga PBL

20

27

33

14

 

14

36

42

8

 

8

31

32

7

län

Summa

25

35

42

18

 

18

44

54

8

 

8

42

36

14

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

7

7

1

 

0

1

0

 

0

0

0

1

 

1

 

0

Kalmar län

Övriga PBL

14

43

49

8

 

8

46

50

4

 

4

38

33

9

 

Summa

15

50

56

9

 

9

46

51

4

 

4

38

33

9

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

6

5

2

 

 

6

4

4

 

 

6

9

1

1

 

2

 

4

Kronobergs

Övriga PBL

4

14

16

2

 

2

24

19

7

 

7

29

32

4

län

Summa

5

20

21

4

 

4

30

23

11

 

11

35

41

5

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

9

2

8

 

3

10

1

 

2

1

2

1

 

8

 

1

Mariestad

Övriga PBL

11

20

20

11

 

11

11

16

6

 

6

24

21

9

 

Summa

12

29

22

19

 

19

14

26

7

 

7

26

22

11

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

15

13

3

 

5

6

2

 

13

13

2

1

 

3

 

2

Norrbottens

Övriga PBL

7

23

25

5

 

5

11

9

7

 

7

59

48

18

län

Summa

8

38

38

8

 

8

16

15

9

 

9

72

61

20

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

59

34

74

 

 

70

47

97

 

 

63

97

63

49

 

74

 

97

Skåne län

Övriga PBL

153

288

203

238

 

238

251

258

231

 

231

210

321

120

 

Summa

202

347

237

312

 

312

321

305

328

 

328

273

418

183

Länsrätten i

10 kap. PBL

 

81

68

54

 

100

84

70

 

68

87

51

41

 

54

 

70

Stockholms

Övriga PBL

174

313

285

202

 

202

282

290

194

 

194

307

276

225

län

Summa

215

394

353

256

 

256

382

374

264

 

264

375

363

276

647

Bilaga 4

SOU 2009:10

Domstol

 

 

 

2005

 

 

 

2006

 

 

 

2007

 

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

 

IB

Ink

Avg

UB

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

10

15

5

 

5

11

10

6

 

6

6

11

1

 

10

 

 

Södermanlands

Övriga PBL

19

32

33

18

 

18

43

33

28

 

28

43

56

15

län

 

Summa

29

42

48

23

 

23

54

43

34

 

34

49

67

16

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

20

20

9

 

27

18

18

 

15

24

9

 

9

 

9

 

18

Uppsala län

 

Övriga PBL

23

36

40

19

 

19

37

33

23

 

23

21

36

8

 

 

Summa

32

56

60

28

 

28

64

51

41

 

41

36

60

17

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

3

3

2

 

9

11

0

 

4

2

2

 

2

 

2

 

0

Vänersborg

 

Övriga PBL

20

80

76

24

 

24

51

56

19

 

19

38

44

13

 

 

Summa

22

83

79

26

 

26

60

67

19

 

19

42

46

15

Länsrätten

i

10 kap. PBL

2

8

7

3

3

6

6

3

 

3

10

7

6

Värmlands län

 

Övriga PBL

14

40

35

19

 

19

38

36

21

 

21

33

31

23

 

 

Summa

16

48

42

22

 

22

44

42

24

 

24

43

38

29

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

3

2

2

 

4

3

3

 

7

5

5

 

1

 

2

 

3

Västerbottens

 

Övriga PBL

5

11

13

3

 

3

17

14

6

 

6

24

21

9

län

 

Summa

6

14

15

5

 

5

21

17

9

 

9

31

26

14

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

5

4

4

 

9

7

6

 

9

8

7

 

3

 

4

 

6

Västernorrlands

 

Övriga PBL

7

26

23

10

 

10

13

12

11

 

11

14

20

5

län

 

Summa

10

31

27

14

 

14

22

19

17

 

17

23

28

12

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

1

2

0

 

 

10

2

8

 

 

9

14

3

 

1

 

0

 

8

Västmanlands

 

Övriga PBL

13

9

19

3

 

3

13

11

5

 

5

13

11

7

län

 

Summa

14

10

21

3

 

3

23

13

13

 

13

22

25

10

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

3

5

2

 

1

2

1

 

4

2

3

 

4

 

2

 

1

Örebro län

 

Övriga PBL

11

22

16

17

 

17

11

22

6

 

6

25

18

13

 

 

Summa

15

25

21

19

 

19

12

24

7

 

7

29

20

16

Länsrätten i

 

10 kap. PBL

 

19

15

6

 

18

21

3

 

28

17

14

 

2

 

6

 

3

Östergötlands

 

Övriga PBL

20

46

56

10

 

10

45

46

9

 

9

46

35

20

län

 

Summa

22

65

71

16

 

16

63

67

12

 

12

74

52

34

Summa totalt

 

10 kap. PBL

 

332

273

222

 

 

343

311

254

 

 

347

385

216

 

163

 

222

 

254

 

 

Övriga PBL

695

1563

1460

798

 

798

1429

1440

787

 

787

1452

1520

719

 

 

Summa

858

1895

1733

1020

 

1020

1772

1751

1041

 

1041

1799

1905

935

648

SOU 2009:10 Bilaga 4

Tabell 3.2

Kammarrätterna

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

 

2005

 

 

 

 

2006

 

 

 

 

2007

 

 

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

 

IB

Ink

 

Avg

UB

Kammarrätten

10 kap. PBL

 

24

48

19

 

19

31

26

24

 

24

14

24

14

43

 

 

i Stockholm

Övriga PBL

177

191

250

118

 

118

182

197

103

 

103

191

190

104

 

Summa

220

215

298

137

 

137

213

223

127

 

127

205

214

118

Kammarrätten

10 kap. PBL

 

28

29

15

 

38

37

16

 

55

48

23

16

 

15

 

16

i Göteborg

Övriga PBL

102

299

269

132

 

132

309

310

131

 

131

293

292

132

 

Summa

118

327

298

147

 

147

347

347

147

 

147

348

340

155

Kammarrätten

10 kap. PBL

 

11

10

6

 

14

13

7

 

18

14

11

5

 

6

 

7

i Sundsvall

Övriga PBL

66

85

94

57

 

57

54

72

39

 

39

75

63

51

 

Summa

71

96

104

63

 

63

68

85

46

 

46

93

77

62

Kammarrätten

10 kap. PBL

 

16

47

10

 

 

15

20

5

 

 

12

14

3

41

 

10

 

5

i Jönköping

Övriga PBL

29

102

79

52

 

52

120

146

26

 

26

100

78

48

 

Summa

70

118

126

62

 

62

135

166

31

 

31

112

92

51

Summa totalt

10 kap. PBL

 

79

134

50

 

98

96

52

 

99

100

51

105

 

50

 

52

 

Övriga PBL

374

677

692

359

 

359

665

725

299

 

299

659

623

335

 

Summa

479

756

826

409

 

409

763

821

351

 

351

758

723

386

Tabell 3.3

Regeringsrätten

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Domstol

 

 

2005

 

 

2006

 

 

2007

 

 

 

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

IB

Ink

Avg

UB

Regeringsrätten

10 kap. PBL

74

56

59

71

71

37

49

59

59

43

48

54

 

Övriga PBL

300

302

294

308

308

327

271

364

364

288

280

372

 

Summa

 

358

353

379

 

364

320

423

 

331

328

426

 

374

379

423

Meddelade prövningstillstånd

 

 

4

 

 

 

7

 

 

 

5

 

Tabell 3.4 Regeringsrätten – mål om rättsprövning

Domstol

 

2005

 

2006

 

2007

 

Ink

Avg

Ink

Avg

Ink

Avg

Regeringsrätten

62

66

72

78

55

52

Summa

62

66

72

78

55

52

649

Bilaga 4

SOU 2009:10

Tabell 3.5 Regeringen – rättsverkande planer (detaljplaner, områdesbestämmelser och fastighetsplaner)

Län

 

2005

2006

2007

 

 

Inkomna

Inkomna

Inkomna

AB

Stockholm

78

92

76

C

Uppsala

10

12

3

D

Södermanland

16

8

12

E

Östergötland

12

16

19

F

Jönköping

3

6

12

G

Kronoberg

1

4

2

H

Kalmar

7

15

8

I

Gotland

7

3

3

K

Blekinge

4

7

3

M

Skåne

60

41

38

N

Halland

13

15

10

O

Västra Götaland

46

46

29

S

Värmland

8

3

9

T

Örebro

6

12

8

U

Västmanland

11

5

5

W

Dalarna

3

5

5

X

Gävleborg

11

3

3

Y

Västernorrland

2

4

-

Z

Jämtland

5

7

11

AC

Västerbotten

4

6

6

BC

Norrbotten

6

4

1

Summa totalt

313

314

263

650

Bilaga 5

Antal ärenden avseende B-verksamheter hos miljöprövningsdelegationerna åren 2004–2007

År 2004

MPD

IB1

Inkomna2

Initiativ3

Avgjorda4

UB5

Överkl.6

Avgjorda7

Ändrade8

Tid9

Ålder10

Blekinge

50

19

1

23

47

6

4

2

541

31

Dalarna

17

48

0

37

28

0

1

0

297

4

Gävleborg

10

25

0

25

10

0

0

0

301

1

Gotland

7

5

0

10

2

1

0

0

465

1

Halland

36

36

0

41

31

9

7

4

250

7

Jämtland

14

21

0

23

12

4

3

1

380

4

Jönköping

91

40

0

42

89

13

5

5

711

56

Kalmar

47

51

0

53

45

7

2

2

-

19

Kronoberg

19

34

1

24

30

3

2

2

259

7

Norrbotten

21

19

0

25

15

-11

-

-

-

-

Skåne

149

115

0

132

132

15

15

3

430

63

Södermanland

52

14

0

35

31

2

6

1

789

25

Stockholm

48

39

0

34

53

4

15

8

722

20

Uppsala

10

24

0

13

21

0

0

0

416

9

Värmland

33

27

0

28

32

2

1

0

373

17

Västerbotten

27

31

0

25

33

0

0

0

448

10

Västernorrland

40

33

0

43

30

3

5

0

365

16

Västmanland

26

16

0

23

19

5

7

5

457

8

V. Götaland

150

129

0

116

163

17

10

2

439

60

Örebro

24

31

0

36

19

6

3

0

171

7

Östergötland

44

60

0

50

54

9

3

0

179

14

Summa total

 

817

 

838

 

 

 

 

 

 

1Ingående balans.

2Inkomna ärenden.

3Antal initiativärenden.

4Antal avgjorda ärenden.

5Utgående balans.

6Antal överklagade ärenden.

7Antal under året avgjorda ärenden.

8Antal ändrade överklaganden.

9Genomsnittlig genomströmningstid.

10Antal ej avgjorda ärende äldre än 1 år.

11Ingen uppgift.

651

Bilaga 5 SOU 2009:10

År 2005

MPD

IB1

Inkomna2

Initiativ3

Avgjorda

UB5

Överkl.6

Avgjorda7

Ändrade8

Tid9

Ålder

 

 

 

 

4

 

 

 

 

 

10

Blekinge

51

47

1

39

60

5

3

1

414

32

Dalarna

26

50

0

53

23

0

0

0

252

4

Gävleborg

10

19

0

24

5

0

0

0

257

2

Gotland

2

5

0

6

1

0

0

0

237

0

Halland

31

43

0

38

36

6

9

1

278

5

Jämtland

12

55

0

34

33

3

1

1

92

11

Jönköping

85

44

0

53

76

7

8

4

393

47

Kalmar

44

78

0

72

50

8

4

4

-

12

Kronoberg

37

36

2

43

32

1

0

0

-

14

Norrbotten

19

32

0

25

15

-11

-

-

-

-

Skåne

132

165

0

147

150

19

20

7

407

62

Södermanland

31

66

1

32

66

6

0

0

989

46

Stockholm

53

78

0

39

92

14

3

2

-

16

Uppsala

18

15

0

22

11

1

0

0

-

-

Värmland

40

23

0

25

38

7

3

0

558

21

Västerbotten

34

52

0

56

30

0

0

0

238

16

Västernorrland

30

56

0

34

52

3

3

2

431

20

Västmanland

22

54

0

48

28

5

3

1

216

7

V. Götaland

166

134

0

133

167

2

7

4

415

65

Örebro

18

39

1

33

25

3

1

1

270

2

Östergötland

53

57

0

53

57

12

6

1

120

40

Summa totalt

 

1 148

 

1 009

 

 

 

 

 

 

1Ingående balans.

2Inkomna ärenden.

3Antal initiativärenden.

4Antal avgjorda ärenden.

5Utgående balans.

6Antal överklagade ärenden.

7Antal under året avgjorda ärenden.

8Antal ändrade överklaganden.

9Genomsnittlig genomströmningstid.

10Antal ej avgjorda ärenden äldre än 1 år.

11Ingen uppgift.

652

SOU 2009:10 Bilaga 5

År 2006

MPD

IB1

Inkomna2

Initiativ3

Avgjorda4

UB5

Överkl.6

Avgjorda7

Ändrade8

Tid9

Ålder10

Blekinge

60

35

0

35

60

3

6

2

390

22

Dalarna

28

53

0

50

31

2

2

1

190

2

Gävleborg

10

39

0

34

15

0

0

0

201

2

Gotland

14

21

0

20

15

3

1

0

95

0

Halland

49

34

6

50

41

10

14

1

156

0

Jämtland

39

37

0

45

31

2

0

0

337

7

Jönköping

97

48

2

73

74

15

13

8

696

22

Kalmar

49

69

0

67

51

12

1

0

249

7

Kronoberg

39

35

2

45

31

5

2

1

-

4

Norrbotten

70

64

0

79

55

0

0

0

246

6

Skåne

166

161

2

188

141

29

4

0

376

17

Södermanland

66

65

0

74

57

38

1

1

509

26

Stockholm

72

93

0

86

79

40

1

0

168

15

Uppsala

11

36

0

21

26

0

0

0

-

4

Värmland

43

37

0

51

29

5

9

3

432

8

Västerbotten

56

87

0

104

39

9

6

2

316

0

Västernorrland

108

68

0

74

102

3

6

2

374

0

Västmanland

38

61

0

54

45

2

4

2

-

0

V. Götaland

210

167

0

181

196

21

15

4

459

27

Örebro

37

42

3

50

32

3

2

0

252

0

Östergötland

64

91

0

55

100

5

6

2

100

20

Summa totalt

 

1 343

 

1 436

 

 

 

 

 

 

1Ingående balans.

2Inkomna ärenden.

3Antal initiativärenden.

4Antal avgjorda ärenden.

5Utgående balans.

6Antal överklagade ärenden.

7Antal under året avgjorda ärenden.

8Antal ändrade överklaganden.

9Genomsnittlig genomströmningstid.

10Antal ej avgjorda ärenden äldre än 2 år (obs! ändrat från tidigare år!).

653

Bilaga 5 SOU 2009:10

År 2007

MPD

IB1

Inkomna2

Initiativ3

Avgjorda

UB5

Överkl.

Avgjorda7

Ändrade8

Tid9

Ålder10

 

 

 

 

4

 

6

 

 

 

 

Blekinge

60

35

0

43

52

7

3

1

565

25

Dalarna

31

53

0

48

36

1

0

0

182

0

Gävleborg

15

39

0

42

12

2

2

1

255

3

Gotland

15

15

0

18

12

3

2

0

219

0

Halland

41

60

0

55

46

15

7

2

320

1

Jämtland

31

46

0

44

33

2

2

1

63

0

Jönköping

86

55

3

68

76

20

17

5

707

21

Kalmar

54

79

1

69

65

6

2

0

247

5

Kronoberg

28

61

0

66

23

22

4

0

45

3

Norrbotten

62

55

0

77

40

-11

-

-

307

9

Skåne

141

171

1

184

129

49

2

0

267

26

Södermanland

57

11

0

27

41

4

1

0

1019

26

Stockholm

79

55

0

48

86

14

6

4

-

31

Uppsala

26

28

1

29

26

2

0

0

497

14

Värmland

30

39

0

38

31

3

3

1

371

3

Västerbotten

55

68

0

91

32

11

7

4

208

0

Västernorrland

103

59

0

95

67

10

2

0

343

8

Västmanland

47

62

0

64

45

2

3

0

313

6

V. Götaland

199

147

0

173

173

24

18

10

394

26

Örebro

28

39

0

46

21

3

5

0

229

0

Östergötland

100

47

6

64

89

3

2

2

330

20

Summa totalt

 

1 224

 

1 389

 

 

 

 

 

 

1Ingående balans.

2Inkomna ärenden.

3Antal initiativärenden.

4Antal avgjorda ärenden.

5Utgående balans.

6Antal överklagade ärenden.

7Antal under året avgjorda ärenden.

8Antal ändrade överklaganden.

9Genomsnittlig genomströmningstid.

10Antal ej avgjorda ärenden äldre än 2 år.

11Ingen uppgift.

654

Bilaga 6

Kostnads- och tidredovisning för miljöprövningsdelegationerna åren 2006–2007

År 2006

Länsstyrelse

Ordförande

Sakkunnig

Handläggare

Administration

Overhead

Totalkostnad

(årsarbetskraft)

 

 

 

 

 

(total åa)

Stockholm(åa)

717 000 (1,00)

567 000 (1,00)

1 703 000 (3,25)

56 000 (0,15)

1 543 500

4 586 500 (5,40)

Uppsala (åa)

89 639 (0,25)

64 664 (0,23)

672 999 (1,60)

-1

322 647

1 149 949 (2,08)

Södermanland (åa)

225 000 (0,75)

112 000 (1,00)

600 000 (1,10)

3 000 (0,00)

419 600

1 359 600 (2,85)

Östergötland (åa)

234 215 (0,22)

625 426 (0,65)

1 818 486 (2,48)

185 397 (0,33)

998 034

3 861 558 (3,68)

Jönköping (åa)

107 956 (0,15)

202 097 (0,34)

1 308 433 (2,90)

43 962 (0,10)

748 102

2 410 550 (3,49)

Kronoberg (åa)

54 470 (0,08)

45 190 (0,06)

1 450 060 (2,04)

13 010 (0,02)

702 090

2 264 820 (2,20)

Kalmar (åa)

171 199 (0,24)

243 416 (0,39)

849 730 (1,77)

104 561 (0,19)

520 184

1 889 090 (2,59)

Gotland (åa)

270 000 (0,31)

115 200 (0,22)

622 750 (1,33)

22 500 (0,05)

463 702

1 494 152 (1,91)

Blekinge (åa)

157 000 (0,19)

121 000 (0,20)

1 090 000 (2,12)

141 000(0,34)

664 710

2 173 710 (2,85)

Skåne (åa)

628 887 (1,01)

812 046 (0,94)

2 386 988 (4,88)

273 920 (0,73)

1 599 718

5 701 559 (7,56)

Halland (åa)

64 240 (0,10)

151 788 (0,20)

1 252 101 (2,56)

-

710 574

2 178 703 (2,86)

Västra Götaland (åa)

839 504 (1,20)

579 108 (1,00)

3 037 171 (5,60)

153 680 (0,40)

2 484 500

7 093 963 (8,20)

Värmland (åa)

27 000 (0,10)

85 000 (0,10)

755 000 (1,50)

28 000 (0,10)

340 000

1 235 000 (1,80)

Örebro (åa)

242 659 (0,37)

358 775 (0,66)

895 869 (1,84)

9 284 (0,02)

587 568

2 094 155 (2,89)

Västmanland (åa)

60 850 (0,10)

80 639 (0,15)

657 441 (1,35)

13 361 (0,05)

310 750

1 123 041 (1,65)

Dalarna (åa)

156 000 (0,27)

200 000 (0,40)

584 000 (1,21)

42 000 (0,11)

426 000

1 408 000 (1,99)

Gävleborg (åa)

42 500 (0,10)

75 000 (0,25)

740 000 (1,50)

17 500 (0,05)

332 500

1 207 500 (1,90)

Västernorrland (åa)

169 000 (0,20)

232 000 (0,40)

1 229 000 (2,40)

49 000 (0,10)

655 000

2 334 000 (3,10)

Jämtland (åa)

17 570 (0,02)

99 919 (0,21)

301 204 (0,67)

5 215 (0,01)

131 410

555 318 (0,91)

Västerbotten (åa)

45 000 (0,05)

680 000 (1,33)

1 195 000 (2,75)

-

798 000

2 718 000 (4,13)

Norrbotten (åa)

116 000 (0,15)

231 000 (0,31)

1 077 000 (2,30)

45 000 (0,11)

555 360

2 024 360 (2,87)

Totalkostnad

4 435 689

5 681 268

24 226 232

1 206 390

15 313 949

50 863 528 kr

(total åa)

(6,86)

(10,04)

(47,15)

(2,86)

 

(66,91)

1 Ingen uppgift.

655

Bilaga 6

SOU 2009:10

År 2007

Länsstyrelse

Ordförande

Sakkunnig

Handläggare

Administration

Overhead

Totalkostnad

(årsarbetskraft)

 

 

 

 

 

(total åa)

Stockholm (åa)

728 000 (1,00)

603 000 (1,00)

2 290 000 (4,00)

67 000 (0,15)

1 659 600

5 347 600 (6,15)

Uppsala (åa)

137 713 (0,38)

98 848 (0,33)

1 054 017 (2,47)

-1

503 325

1 793 903 (3,18)

Södermanland (åa)

240 000 (0,75)

82 500 (1,00)

600 000 (1,10)

4 500 (0,00)

365 750

1 292 750 (2,85)

Östergötland (åa)

328 012 (0,31)

563 254 (0,59)

1 791 765 (2,60)

190 274 (0,34)

992 870

3 866 175 (3,84)

Jönköping (åa)

119 573 (0,17)

175 218 (0,28)

1 149 431 (2,50)

43 962 (0,10)

669 683

2 157 867 (3,05)

Kronoberg (åa)

58 640 (0,08)

52 400 (0,07)

1 450 280 (1,98)

15 280 (0,02)

643 970

2 220 570 (2,15)

Kalmar (åa)

159 360 (0,21)

261 852 (0,44)

1 288 970 (2,83)

-

615 666

2 325 848 (3,48)

Gotland (åa)

270 000 (0,31)

115 200 (0,22)

622 750 (1,33)

22 500 (0,05)

463 702

1 494 152 (1,91)

Blekinge (åa)

165 000 (0,18)

176 000 (0,29)

1 427 000 (2,70)

202 000 (0,46)

771 182

2 741 182 (3,63)

Skåne (åa)

634 740 (1,00)

456 023 (0,88)

2 698 706 (5,33)

273 920 (0,73)

1 584 722

5 648 111 (7,94)

Halland (åa)

201 708 (0,26)

166 982 (0,23)

1 528 624 (3,18)

-

899 327

2 796 641 (3,67)

Västra Götaland (åa)

867 672 (1,20)

599 792 (1,00)

3 028 586 (5,40)

129 078 (0,30)

2 640 648

7 265 776 (7,90)

Värmland (åa)

51 000 (0,10)

78 000 (0,10)

783 000 (1,50)

43 000 (0,10)

383 000

1 338 000 (1,80)

Örebro (åa)

242 659 (0,38)

358 774 (0,67)

895 870 (1,84)

9 284 (0,03)

587 569

2 094 156 (2,92)

Västmanland (åa)

60 850 (0,10)

80 640 (0,15)

657 442 (1,35)

13 361 (0,05)

310 750

1 123 043 (1,65)

Dalarna (åa)

108 000 (0,15)

254 000 (0,49)

797 000 (1,66)

9 000 (0,02)

472 000

1 640 000 (2,32)

Gävleborg (åa)

42 500 (0,10)

75 000 (0,25)

740 000 (1,50)

17 500 (0,05)

332 500

1 207 500 (1,90)

Västernorrland (åa)

191 000 (0,25)

198 000 (0,30)

902 000 (1,80)

80 000 (0,20)

521 000

1 892 000 (2,55)

Jämtland (åa)

189 448 (0,08)

169 014 (0,30)

432 820 (0,92)

4 719 (0,00)

246 760

1 042 761 (1,30)

Västerbotten (åa)

66 000 (0,07)

747 000 (1,40)

886 000 (1,97)

35 000 (0,09)

829 000

2 563 000 (3,53)

Norrbotten (åa)

111 000 (0,14)

194 000 (0,28)

1 324 000 (2,60)

45 000 (0,11)

619 020

2 293 020 (3,13)

Totalkostnad

4 972 875

5 505 497

26 348 261

1 205 378

16 112 044

54 144 055

(total åa)

(7,22)

(10,27)

(50,56)

(2,80)

 

(70,85)

1 Ingen uppgift.

656

Bilaga 7

Måltillströmning till miljödomstolarna

Miljödomstol (MD)

Fastighetsdomstol (FD)

1

2

3

4

5

6

7

8

NACKA

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nacka TR

 

 

 

241

 

 

 

 

 

Uppsala TR

 

 

 

25

 

 

 

 

 

Eskilstuna TR

 

 

 

1

 

 

 

 

 

Nyköpings TR

 

 

 

22

 

 

 

 

 

Örebro TR

 

 

 

24

 

 

 

 

 

Västmanlands TR

 

 

 

30

 

 

 

 

Summa

 

447

103

23

343

524

118

1 352

+664

VÄXJÖ

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Linköpings TR

 

 

 

22

 

 

 

 

 

Jönköpings TR

 

 

 

15

 

 

 

 

 

Växjö TR

 

 

 

11

 

 

 

 

 

Kalmar TR

 

 

 

31

 

 

 

 

 

Blekinge TR

 

 

 

15

 

 

 

 

 

Gotlands TR

 

 

 

11

 

 

 

 

 

Malmö TR

 

 

 

70

 

 

 

 

Summa

 

504

74

16

175

575

91

1 287

+772

VÄNERSBORG

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Halmstad TR

 

 

 

38

 

 

 

 

 

Göteborgs TR

 

 

 

101

 

 

 

 

 

Vänersborgs TR

 

 

 

34

 

 

 

 

 

Mariestads TR

 

 

 

6

 

 

 

 

 

Värmlands TR

 

 

 

22

 

 

 

 

Summa

 

383

90

20

201

502

60

1 076

+659

657

Bilaga 7

SOU 2009:10

Miljödomstol (MD)

Fastighetsdomstol (FD)

1

2

3

4

5

6

7

8

ÖSTERSUND

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gävle TR

 

 

 

25

 

 

 

 

 

Sundsvalls TR

 

 

 

0

 

 

 

 

 

Ångermanlands TR

 

 

 

20

 

 

 

 

 

Östersunds TR

 

 

 

29

 

 

 

 

 

Falu TR

 

 

 

34

 

 

 

 

Summa

 

164

44

10

108

157

20

415

+222

UMEÅ

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Umeå TR

 

 

 

27

 

 

 

 

 

Luleå TR

 

 

 

59

 

 

 

 

Summa

 

160

53

12

86

64

9

278

+91

Summa totalt

 

1 658

364

81

913

1 822

298

4 408

+2 408

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kolumner

1.Inkomna mål i genomsnitt hos miljödomstolarna1 under åren 2005–2007. Siffrorna utvisar det totala antalet inkomna mål, dvs. miljömål i första instans, överklagade mål och miljöärenden.

2.Beräknat antal mål som flyttas från miljödomstolarna till Koncessionsnämnderna.

3.Beräknat antal överklagade mål om A-verksamheter och vattenverksamheter från Koncessionsnämnderna till miljödom- stolarna efter det att en nedflyttning (kolumn 2) skett. Antalet överklagade mål är beräknat på ett genomsnitt av inkomna mål i Miljööverdomstolen för åren 2005–2007 (81 mål) som sedan fördelats proportionellt på respektive miljödomstol. Nacka har tilldelats 28 procent (23 mål) av de överklagade målen, Växjö 20 procent (16 mål), Vänerborg 25 procent (20 mål), Östersund 12 procent (10 mål) och Umeå 15 procent (12 mål). I tabellen har inte hänsyn tagits till den förändring som utredningens förslag i SOU 2008:31 avseende miljödomstolarnas domkretsar medför. Förändringen medför att miljödomstolen i Nacka får ett något mindre antal överklagade mål och miljödomstolarna i Växjö och Östersund får en motsvarande ökning.

1 Statistiken är inhämtad från DV för respektive miljödomstol för åren 2005–2007.

658

SOU 2009:10

Bilaga 7

4.Inkomna mål i genomsnitt hos fastighetsdomstolarna under åren 2005–2007.2 I beräkningen har avdrag gjorts för arrendemål och mål om klander enligt samfällighetslagen som enligt utred- ningens förslag flyttas till tingsrätterna.

5.Inkomna PBL-mål i genomsnitt hos länsrätterna under åren 2005–20073 som förs till respektive miljödomstol. I tabellen har viss justering gjorts med hänsyn till att förslaget i SOU 2008:31 medför att de PBL-mål som härrör från Dalarnas län förs från miljödomstolen vid Nacka tingsrätt till miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt och på motsvarande sätt de mål som härrör från Gotlands län förs från miljödomstolen vid Nacka tingsrätt till miljödomstolen vid Växjö tingsrätt.

6.Inkomna ärenden i genomsnitt hos regeringen under åren 2005– 20074 avseende rättsverkande planer (detaljplan, områdes- bestämmelser och fastighetsplaner).

7.Det totalt beräknade antalet inkomna mål till respektive miljödomstol. Utgångspunkten för denna beräkning är att samt- liga ansökningsmål avseende A-verksamheter och vattenverk- samheter (kolumn 2) flyttas från miljödomstolarna och att ungefär 20 procent av dessa mål överklagas från Koncessions- nämnderna (kolumn 3). Vidare tillkommer fastighetsmål från fastighetsdomstolar som är belägna inom den egna miljödom- stolens domsområde (kolumn 4), PBL-mål (kolumn 5) samt de ärenden från regeringen som förs till miljödomstolen.

8.Total ökning av antal mål till miljödomstolarna. Resultatet tas fram med utgångspunkt i det totalt beräknade antalet inkomna mål till respektive miljödomstol (kolumn 7), med avdrag för de miljömål domstolen har i dag (kolumn 1) och med avdrag för den egna miljödomstolens fastighetsmål.

2Statistiken är inhämtad från DV för respektive fastighetsdomstol för åren 2005–2007.

3Statistiken är inhämtad från DV för respektive länsrätt för åren 2005–2007.

4Statistiken är inhämtad från Miljödepartementet för åren 2005–2007.

659

Bilaga 7

SOU 2009:10

Måltillströmning till Miljööverdomstolen

Beräkningsunderlag

PBL-mål

Kammarrätterna fick under åren 2005–2007 in i genomsnitt 759 PBL-mål per år.

Vid en uppskattning av antalet inkommande mål till Miljö- överdomstolen måste hänsyn också tas till de planärenden som i dag överklagas från länsstyrelsen till regeringen och som genom den nya instansordningen överklagas från länsstyrelsen till miljö- domstol och därefter till Miljööverdomstolen. Denna ärendemängd är svår att uppskatta, men kan antas uppgå till i vart fall ca hälften av de planärenden som i genomsnitt kom in till regeringen under åren 2005–2007, dvs. ca 149 överklaganden.

Detta innebär att ungefär 908 PBL-mål kan förväntas överklagas till Miljööverdomstolen varje år.

Fastighetsmål

Under åren 2005–2007 överklagades i snitt 177 fastighetsmål per år till de sex hovrätterna. 56 mål (ca 30 %) prövas i dag av Svea hovrätt, varför målökningen blir 121 mål.

Miljömål

Under åren 2005–2007 inkom i genomsnitt 501 mål per år till Miljööverdomstolen.

Vid en beräkning av den totala ökningen av antalet mål till Miljööverdomstolen måste en korrigering göras för den minskning av antalet överklagade mål som föranleds av den ändrade instansordningen för A-verksamheter och vattenverksamheter.

Under åren 2005–2007 överklagades ungefär 81 ansökningsmål per år från miljödomstolarna till Miljööverdomstolen.

Av dessa 81 mål som således ska föras från Miljööverdomstolen kommer en viss del att överklagas efter det att en nedflyttning skett. För att beräkna antalet får en jämförelse göras med antalet överklaganden till Högsta domstolen. Under åren 2005–2007 inkom i genomsnitt 16 överklagade ansökningsmål (T-mål) till

660

SOU 2009:10

Bilaga 7

Högsta domstolen. Av siffrorna kan således konstateras att ungefär 20 procent av de till Miljööverdomstolen överklagade ansöknings- målen överklagas vidare till Högsta domstolen. Detta medför att det av de nedflyttade 81 målen kommer att överklagas ungefär 16 mål per år och den totala minskningen blir 67 mål (81-67).

Total ökning av antalet mål till Miljööverdomstolen

Miljööverdomstolen tillförs

PBL-mål

+ 908

 

F-mål

+ 121

Miljööverdomstolen minskar

Miljömål

- 67

 

Totalt

+ 962 mål

661

Bilaga 8

Alternativt författningsförslag MPD

Förslag till

förordning om ändring i förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2007:825) med länsstyrelseinstruktion

dels att 15–21 §§ samt rubriken närmast före 16 § ska ha följande lydelse,

dels att det i förordningen ska införas tre nya paragrafer, 15 a, 16 a och 18 a §§, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

 

 

15 §

 

 

För sådan miljöprövnings-

För sådan vattenmyndighet

delegation, vattenmyndighet och

och kampsportsdelegation som

kampsportsdelegation som an-

anges i 22–30 och 38–40 §§ ska

ges i 16–30 och 38–40 §§ ska det

det för organisationen och verk-

för organisationen och verksam-

samheten finnas

en

särskild

heten finnas en särskild arbets-

arbetsordning eller

ett

särskilt

ordning eller ett särskilt beslut.

beslut.

 

 

15 a §

Ordföranden i sådan miljö- prövningsnämnd som anges i 16–21 §§ ska besluta om en arbetsordning enligt 4 § myndig- hetsförordningen (2007:515).

Ordförande ska, när beslut

663

Bilaga 8

SOU 2009:10

 

 

 

 

 

fattas enligt första stycket, sam-

 

 

 

 

 

råda

med

ordförandena

vid

 

 

 

 

 

övriga

miljöprövningsnämnder.

 

 

 

 

 

Nämnderna ska samråda även i

 

 

 

 

 

andra frågor av gemensamt slag.

 

 

 

 

 

Miljöprövningsnämnder

 

 

 

 

 

 

16 §

 

 

 

 

 

 

 

Inom varje länsstyrelse ska det

 

Prövning

enligt

miljöbalken

finnas

en

miljöprövningsdelega-

av

miljöfarlig

verksamhet

och

tion för prövning av följande

vattenverksamhet

ska

för

de

ärenden som enligt

miljöbalken

ärenden som anges i 16 a § ske

ska prövas av länsstyrelsen:

vid en miljöprövningsnämnd.

 

1. ärenden om tillstånd till

 

Miljöprövningsnämnder

ska

miljöfarlig

verksamhet

enligt

finnas

vid

 

Länsstyrelsen

i

9 kap. 8 § miljöbalken, och

Stockholms län med kansliort i

2. ärenden enligt 24 kap. 3 och

Stockholm, vid

Länsstyrelsen i

5 §§ miljöbalken om återkallelse

Västerbottens län med kansliort i

eller

omprövning

av

tillstånd

Umeå, vid Länsstyrelsen i Skåne

samt ändring eller upphävande av

län med kansliort i Malmö, vid

villkor eller andra bestämmelser i

Länsstyrelsen i Västra Götalands

tillstånd om miljöfarlig verksam-

län med kansliort i Göteborg och

het.

 

 

 

 

vid Länsstyrelsen i Jämtlands län

 

 

 

 

 

med kansliort i Östersund.

 

 

 

 

 

 

 

Miljöprövningsnämndernas

 

 

 

 

 

verksamhetsområde

motsvarar

 

 

 

 

 

miljödomstolarnas domkretsar på

 

 

 

 

 

sätt som anges i förordningen

 

 

 

 

 

(1998:1323) om miljödomstolar-

 

 

 

 

 

nas domkretsar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

16 a §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Miljöprövningsnämnden

ska

 

 

 

 

 

pröva ärenden enligt miljöbalken

 

 

 

 

 

av

miljöfarlig

verksamhet

och

 

 

 

 

 

vattenverksamhet när det gäller

 

 

 

 

 

 

1. prövning av alla frågor om

 

 

 

 

 

tillstånd och

villkor för

miljö-

664

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10

Bilaga 8

 

 

 

 

 

 

farlig verksamhet enligt 9 kap.

6

 

 

 

 

 

 

och 8 §§ miljöbalken,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

2. prövning av alla frågor om

 

 

 

 

 

 

tillstånd och villkor för vatten-

 

 

 

 

 

 

verksamhet

enligt

11 kap.

9 §

 

 

 

 

 

 

miljöbalken,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

3. ansökan om godkännande

 

 

 

 

 

 

enligt

11 kap.

16 §

 

miljöbalken

 

 

 

 

 

 

av ett utfört ändrings- eller

 

 

 

 

 

 

lagningsarbete

eller

av åtgärder

 

 

 

 

 

 

som

strider

mot

 

meddelade

 

 

 

 

 

 

bestämmelser

om

innehållande

 

 

 

 

 

 

och tappning av vatten,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

4. åtgärder som avses i 7 kap.

 

 

 

 

 

 

1 § 2–5 lagen (1998:812) med

 

 

 

 

 

 

särskilda

bestämmelser

 

om

 

 

 

 

 

 

vattenverksamhet,

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

5. fråga

om

tvångsrätt

enligt

 

 

 

 

 

 

28 kap. 10–13 §§

miljöbalken,

 

 

 

 

 

 

och

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

6. ärenden

 

enligt

 

lagen

 

 

 

 

 

 

(1929:405) med vissa föreskrifter

 

 

 

 

 

 

angående

tillämpningen

här

i

 

 

 

 

 

 

riket av svensk norska vatten-

 

 

 

 

 

 

rättskonventionen av den 11 maj

 

 

 

 

 

 

1929.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

17 §

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Miljöprövningsdelegationen

 

Miljöprövningsnämnden

ska

ska bestå av en ordförande och

bestå av en ordförande, ersättare

en miljösakkunnig. För ordföran-

för ordförande, tekniska leda-

den ska det finnas ersättare.

 

möter och sakkunniga.

 

 

 

Ordföranden i

miljöpröv-

Ordföranden

i

 

miljöpröv-

ningsdelegationen ska vara jurist

ningsnämnden

ska

vara lagfaren

med domarerfarenhet

och

ha

med

utbildning

eller

erfarenhet

särskild erfarenhet av miljöfrågor

inom de områden som omfattas

och andra frågor som behandlas i

av nämndens verksamhet. Dessa

miljöbalken.

Dessa

krav gäller

krav gäller även för ersättare för

även för ordförandens ersättare.

ordföranden i nämnden.

 

 

 

En

miljösakkunnig

ska

ha

De tekniska ledamöterna ska

teknisk

eller

naturvetenskaplig

ha utbildning

 

eller

erfarenhet

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

665

Bilaga 8

SOU 2009:10

utbildning och ha särskild er- farenhet av frågor om skydd för människors hälsa och miljön.

inom de områden som omfattas av nämndens verksamhet.

De sakkunniga ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket samt, alltefter ärendets beskaffenhet, av industriell eller kommunal verksamhet.

18 §

 

 

Ordföranden och ersättare för

Ordföranden

samt

ersättare

ordföranden i en miljöprövnings-

för ordförande

och

tekniska

delegation utses av regeringen för

ledamöter anställs tills vidare av

en bestämd tid efter anmälan av

regeringen.

 

 

landshövdingen.

 

 

 

Länsstyrelsen utser efter samråd med ordföranden så många miljösakkunniga som behövs för verksamheten.

18 a §

Vid prövningen av ärenden som avses i 16 a § består en miljöprövningsnämnd av en ordförande som ska vara jurist, en teknisk ledamot samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en jurist får ingå i nämnden. Vid avgörande av ett ärende av enkel beskaffenhet får nämnden bestå av två ledamöter, varav minst en ska vara jurist.

Vid förberedande åtgärder, vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende, samt vid handläggning av överklagande av nämndens beslut får nämnden bestå av en ledamot som är jurist.

666

SOU 2009:10 Bilaga 8

 

 

 

 

19 §

 

 

 

 

 

 

Ärenden vid miljöprövnings-

Ärendena vid miljöprövnings-

delegationen bereds av anställda

nämnd bereds av anställda vid

vid länsstyrelsen i samråd med

den länsstyrelse där nämnden har

ordföranden.

 

 

 

sin kansliort i samråd med

Ordföranden får ensam vidta

ordföranden eller annan ledamot

förberedande

åtgärder

 

och

av nämnden som är jurist.

 

meddela

beslut om avskrivning.

Personal som har till uppgift

Beslut i övriga frågor fattas av

att bereda ärendena ska vara

ordföranden och den miljösak-

anställd

av

länsstyrelsen

med

kunnige gemensamt. Kan de inte

placering

vid

miljöprövnings-

enas gäller den mening som

nämnden.

 

 

 

 

 

företräds av ordföranden.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Andra föredragande än ord-

 

 

 

 

 

 

 

föranden eller den miljösak-

 

 

 

 

 

 

 

kunnige har inte rätt att delta i

 

 

 

 

 

 

 

miljöprövningsdelegationens

 

 

 

 

 

 

 

 

beslut.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

20 §

 

 

 

 

 

 

Vid

tjänstgöring

utanför

Ordföranden,

ersättare

för

miljöprövningsdelegationens

 

ordförande,

tekniska

ledamöter

verksamhet får ordföranden eller

och personal som har till uppgift

ersättare

för

ordföranden

inte

att

bereda

 

ärendena

vid

besluta i eller delta i hand-

miljöprövningsnämnd

får

inte

läggningen av ärenden som avser

utföra

andra

arbetsuppgifter

hos

1. yttranden till miljödomstol

länsstyrelsen

än sådana

som

i mål som avses i 16 § och som i

tillhör nämndens verksamhet.

första instans prövas av miljö-

Sakkunniga

ledamöter

som

domstol,

 

 

 

 

deltar i prövning av ärende får

2. tillsyn över miljöfarlig verk-

inte ha befattat sig med den

samhet

som

är tillståndspliktig

verksamhet som är föremål för

enligt 9 kap. 6 § miljöbalken,

 

prövning i något annat samman-

3.yttranden i ärenden enligt hang 17 kap. miljöbalken, och

4.sådan verksamhet som i

övrigt kan komma att prövas av miljöprövningsdelegationen.

Vid tillämpning av 7 a § för- valtningsprocesslagen (1971:291) och 22 kap. 6 § miljöbalken får

667

Bilaga 8

SOU 2009:10

ordföranden eller ersättare för ordföranden i miljöprövnings- delegationen inte företräda läns- styrelsen inför miljödomstol som den enskildes motpart.

 

 

 

 

 

21 §

 

 

En

miljösakkunnig

får

inte

Bestämmelser om förfaran-

delta i handläggningen av ett

det i miljöprövningsnämnden

ärende

som

avser

efterlevnaden

finns i 19 kap. miljöbalken och i

av ett tillståndsbeslut av miljö-

förordningen

(1998:899)

om

prövningsdelegationen

om

han

miljöfarlig

verksamhet

och

eller hon har deltagit i tillstånds-

vattenverksamhet.

 

beslutet.

 

 

 

 

 

 

 

Om ett beslut av miljöpröv-

 

 

 

ningsdelegationen överklagas, får

 

 

 

en miljösakkunnig som deltagit i

 

 

 

beslutet inte företräda länsstyrel-

 

 

 

sen inför miljödomstol som den

 

 

 

enskildes motpart.

 

 

 

 

 

 

Protokoll ska föras över sam-

 

 

 

manträden

där miljöprövnings-

 

 

 

delegationen

fattar

beslut

enligt

 

 

 

16 §.

Ytterligare

bestämmelser

 

 

 

om förfarandet i miljöprövnings-

 

 

 

delegationen

finns i

19 kap.

 

 

 

miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

668

Bilaga 9

Antalet mål om ersättnings- och tvångsfrågor i miljödomstolarna åren 2003–2007

 

2003

2004

2005

2006

2007

Ansökningsmål med ersättnings frågor

42

35

51

46

27

Fastigheter för vilka ersättning erbjudits eller yrkats

69

113

482

369

1168

Ansökningsmål med yrkanden om särskild tvångsrätt

4

6

4

9

7

Fastigheter mot vilka tvångsrätt har yrkats

111

24

31

45

23

Mål om oförutsedda skador

7

6

2

9

4

Fastigheter för vilka oförutsedda skador påtalats

6

7

1

9

8

Stämningsmål om tvångsrätt

0

0

0

0

0

Fastigheter mot vilka tvångsrätt yrkats i stämningsmålen

0

0

0

0

0

Mål om fastställande av vattenhushållningsbestämmelser

3

6

3

4

5

Ärenden om bidrag ur avgiftsmedel

35

25

23

34

26

Antalet fastigheter för vilka bidrag sökts

35

25

23

46

29

669

Bilaga 10

Finland – Huvuddragen i lagstiftning och prövningsorganisation

1 Inledning .....................................................................

672

2 Den finländska lagstiftningen.........................................

673

2.1

Grundlagen.......................................................................

673

2.2

Miljöskyddslagen .............................................................

674

2.3

Vattenlagen.......................................................................

680

2.4

Markanvändnings- och bygglagen ..................................

684

2.5

Fastighetsbildningslagen .................................................

685

3 Myndighetsorganisationen..............................................

686

3.1

Den statliga miljöförvaltningen ......................................

686

3.2

Kommunernas miljövårdsförvaltning.............................

687

3.3

Miljötillståndsverken .......................................................

688

3.4

Förvaltningsdomstolarna.................................................

690

3.5

Vasa förvaltningsdomstol................................................

691

3.6

Högsta förvaltningsdomstolen .......................................

693

3.7

Jorddomstolarna ..............................................................

694

671

Bilaga 10

SOU 2009:10

1 Inledning

Finland har en markanvändningslagstiftning som i de flesta avseen- den är av senare datum än de svenska lagarna. Lagarna innehåller ett regelsystem som i sak företer betydande likheter med svensk rätt. Organisatoriskt föreligger däremot betydande skillnader. Denna bilaga innehåller en kort redogörelse för organisationen i Finland inom de områden som behandlas i detta betänkande.1

Finland och Sverige tillhör det fåtal länder som har domstolar med en särskild inriktning på miljölagstiftningen.

I Europa finns det i de olika länderna vanligen både allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar.2 De administrativa dom- stolarnas befogenheter varierar. I de flesta länderna är dessa dom- stolars uppgifter av kassatorisk natur. I vissa länder, som Frankrike, Tyskland och Spanien har domstolarna mer omfattande befogen- heter. Danmark har inga särskilda förvaltningsdomstolar men väl förvaltningsrättsliga specialdomstolar inom olika områden. Inte heller Irland och Norge har särskilda förvaltningsdomstolar.

I de flesta länderna handlägger de allmänna domstolarna både civilmål och brottmål. I t.ex. Storbritannien, Tyskland och Spanien finns dock särskilda brottmålsdomstolar.

De flesta länderna i Europa har en särskild författningsdomstol, som inte tillhör den ordinarie domstolsorganisationen. I de länder som inte har en sådan domstol varierar domstolarnas möjligheter till lagprövning. De svenska och finländska bestämmelserna är i detta hänseende likartade.

I allmänhet finns inga särskilda miljödomstolar i Europa. Emellertid märks det i de länder som har särskilda förvaltnings- domstolar en utveckling mot att dessa domstolar blir specialiserade på miljölagstiftning eftersom praktiskt taget alla tvister mellan enskilda och samhället i miljöfrågor tillhör deras domäner. Speciali- seringen kommer till uttryck på det viset att miljötvisterna hand- läggs på samma avdelning hos domstolen. Exempel på detta är Belgien, Tyskland, Nederländerna, Grekland och Finland.

Förutom i Sverige är det bara i Österrike som det finns en särskild miljödomstol. Benämningen på den österrikiska domstolen är Umweltsenat. Tillstånd till miljöfarlig verksamhet meddelas i

1Framställningen bygger i huvudsak på uppgifter hämtade från webbsidan www.finlex.fi och samtal med förvaltningsrådet Kari Kuusiniemi.

2Luc Lavrysen och Lien De Geyter, Rapport till EU Forum of Judges for the Environment, 2004.

672

SOU 2009:10

Bilaga 10

Österrike av en enda myndighet i varje förbundsstat, Landes- regierung, enligt den österrikiska lagen om miljöpåverkan. Besluten kan överklagas till den i sitt beslutsfattande fristående och själv- ständiga Umweltsenat. Domstolen kan ta ställning till om ett tillstånd är förenligt med lagen och, i så fall, vilka villkor som ska gälla för tillståndet. Domstolens beslut kan överklagas till den högsta förvaltningsdomstolen.

I de flesta länderna handläggs skadeståndsmålen av de allmänna domstolarna. Antalet skadeståndsprocesser varierar mellan länder- na. I Frankrike förekom under 2002 mer än 3 300 skadeståndsmål. Det finns dock inga allmänna domstolar som är specialiserade på miljömål.3

2 Den finländska lagstiftningen

Redogörelsen omfattar sådana lagar och föreskrifter som är intressanta vid jämförelse med miljöprocessutredningens uppdrag. Det bör anmärkas att det finns åtskilliga andra miljölagar än de som presenteras i denna framställning.

2.1 Grundlagen

Den finska grundlagen är från år 1999 (731/1999). Bland andra följande bestämmelser visar på grundläggande likheter i den svenska och den finländska lagstiftningen.

Var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Det allmänna ska verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Alla har rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter.

Allmänna domstolar är högsta domstolen, hovrätterna och tingsrätterna. Förvaltningsdomstolar finns bara i två instanser.

3 Underlag för texten är den i fotnot 2 angivna rapporten. Det framgår av rapporten att de svenska miljödomstolarna uppfattas som specialdomstolar och inte som domstolar tillhörande den allmänna domstolsorganisationen.

673

Bilaga 10

SOU 2009:10

Allmänna förvaltningsdomstolar är således högsta förvaltnings- domstolen och de regionala förvaltningsdomstolarna.

Den högsta domsrätten i tviste- och brottmål utövas av högsta domstolen och i förvaltningsmål av högsta förvaltningsdomstolen. De högsta domstolarna övervakar rättskipningen inom sina be- hörighetsområden och kan göra framställningar hos statsrådet om lagstiftningsåtgärder.

Till statens centralförvaltning hör utöver statsrådet och ministerierna ämbetsverk, inrättningar och andra organ. Staten kan dessutom ha regionala och lokala myndigheter. Om förvaltningen under riksdagen bestäms särskilt genom lag.

De allmänna grunderna för statsförvaltningens organ ska regle- ras genom lag, om deras uppgifter omfattar utövning av offentlig makt. Grunderna för statens regional- och lokalförvaltning ska likaså bestämmas genom lag. I övrigt kan bestämmelser om statsförvaltningens enheter utfärdas genom förordning.

Landskapet Åland har självstyrelse enligt vad som särskilt bestäms i självstyrelselagen för Åland (1144/1991).

Finland är indelat i kommuner, vilkas förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. De finländska kom- munernas självstyrelse synes vara av något mer generell art än de svenska kommunernas. I den svenska regeringsformen, se 1 kap. 7 § regeringsformen, talas särskilt om den kommunala beskatt- ningsrätten.

2.2 Miljöskyddslagen

Den finländska miljöskyddslagen är från år 2000 (86/2000). I svensk lagstiftning motsvarar den närmast 9 kap. miljöbalken.

Tillståndsplikt

Statliga tillståndsmyndigheter enligt lagen är miljötillståndsverken och de regionala miljöcentralerna. Kommunal miljötillstånds- myndighet är den kommunala miljövårdsmyndigheten.

Tillstånd (miljötillstånd) krävs för verksamhet som medför risk för förorening av miljön. Miljötillstånd behövs dessutom för

674

SOU 2009:10

Bilaga 10

1.verksamhet som kan orsaka förorening av vattendrag, då det inte är fråga om sådan verksamhet som avses i 1 kap. 19 § vattenlagen (264/1961),

2.avledande av avloppsvatten som kan orsaka förorening av en i 1 kap. 2 § vattenlagen avsedd bädd eller bassäng,

3.verksamhet som kan utsätta omgivningen för sådant oskäligt besvär som avses i 17 § 1 mom. lagen angående vissa grannelags- förhållanden (26/1920).

4.återvinning eller behandling av avfall som sker i en anläggning eller yrkesmässigt,

5.prospektering efter och utvinning av olja och gas inom Finlands territorialvatten eller i Finlands ekonomiska zon samt annan därmed förknippad verksamhet.

Närmare bestämmelser om tillståndspliktig verksamhet finns i miljöskyddsförordningen (169/2000).

Behörig tillståndsmyndighet

Miljötillståndsverket ska avgöra en ansökan om miljötillstånd om verksamheten kan ha betydande miljökonsekvenser eller det annars, med hänsyn till verksamhetens art eller natur, är motiverat att miljötillståndsverket avgör ärendet.

Miljötillståndsverket ska också pröva en ansökan om verk- samheten utöver miljötillstånd förutsätter tillstånd enligt 2–9 kap. vattenlagen eller att det enligt vattenlagen upplåts annan nyttjande- rätt än för utloppsledning eller annan nyttjanderätt än sådan som avses i 10 kap. vattenlagen och om tillståndsansökningarna ska behandlas gemensamt. En miljötillståndsansökan som gäller föro- rening av vatten samt en beträffande samma verksamhet gjord tillståndsansökan enligt vattenlagen ska i allmänhet behandlas tillsammans och avgöras genom samma beslut, om detta inte av särskilda skäl är onödigt. Ärenden som handläggs gemensamt ska behandlas enligt det förfarande som anges i vattenlagen.

Vidare ska miljötillståndsverket handlägga ett ärende om den regionala miljöcentralen söker tillstånd eller i en betydande utsträckning har främjat projektet.

De regionala miljöcentralerna avgör andra tillståndsansökningar, bl. a. om verksamhetens miljökonsekvenser i betydande omfattning berör ett större område än den kommun där verksamheten ska

675

Bilaga 10

SOU 2009:10

placeras eller om det av någon annan orsak är motiverat att den regionala miljöcentralen avgör ärendet eller tillståndet behövs för behandling av förorenade marksubstanser. I enlighet med dessa kriterier preciseras miljöcentralernas kompetensområde genom miljöskyddsförordningen.

Den regionala miljöcentralen kan om det finns särskilda skäl i enskilda fall lämna över ett tillståndsärende till ett miljötill- ståndsverk för avgörande.

De kommunala miljövårdsmyndigheterna avgör andra tillstånds- ansökningar.

Om en tillståndsansökan har anhängiggjorts hos den kom- munala miljövårdsmyndigheten och det i samband med utred- ningen av ärendet framgår att verksamheten kan orsaka förorening av vattendrag, ska ärendet överföras till den regionala miljö- centralen för avgörande. Den kommunala miljövårdsmyndigheten kan i enskilda fall överföra ett till dess beslutanderätt hörande tillståndsärende till den regionala miljöcentralen för avgörande, om ärendet kräver sådan särskild utredning som inte kan fås i kommunen. Ett tillståndsärende kan överföras till den regionala miljöcentralen också av andra särskilda skäl.

Samtidig behandling av tillstånd för olika verksamheter

Om olika verksamheter som medför risk för förorening av miljön har en från tillståndsprövningens synpunkt avsevärd samfälld effekt och miljötillståndsärendena som gäller dessa verksamheter är anhängiga hos samma tillståndsmyndighet, ska ärendena behandlas och avgöras samtidigt, om detta inte av särskilda skäl är onödigt.

Förfarandet

Reglerna om förfarandet liknar dem som gäller för miljöfarlig verk- samhet vid miljödomstolarna och miljöprövningsdelegationerna. I fråga om hörande gäller förvaltningslagen (434/2003).

676

SOU 2009:10

Bilaga 10

Förvaltningslagens regler om muntlighet

Liksom den svenska gäller den finländska förvaltningslagen sub- sidiärt i förhållande till andra regler om förfarandet. Reglerna om muntlighet i den finska förvaltningslagen innehåller föreskrifter som till viss del avviker från vad som gäller i Sverige. För att belysa de generella skillnader som finns lämnas här en kort redogörelse för reglerna i den finländska förvaltningslagen om muntlighet.4

En myndighet ska på begäran ge en part tillfälle att framföra ett yrkande eller lägga fram utredning muntligen, om det behövs för att ärendet ska kunna utredas och ett skriftligt förfarande skulle bereda parten oskäliga svårigheter. Övriga parter ska kallas att infinna sig samtidigt, om det är nödvändigt för att bevaka deras rätt eller fördel. På en parts begäran kan myndigheten också i andra situationer ge parten tillfälle att muntligen framföra uppgifter som är nödvändiga för att ärendet ska kunna utredas.

En myndighet kan förrätta syn om det behövs för att ett ärende ska kunna utredas. En syneförrättning är offentlig och den som är part ska ges tillfälle att närvara vid synen och att uttala sin åsikt om de omständigheter som kommer fram. När ärendets art kräver det ska också den myndighet som enligt lag ska utöva tillsyn över verksamheten i fråga eller vars sakkunskap behövs för att ärendet ska kunna avgöras kallas till synen. I samband med ett tillstånds- ärende kan myndigheten också företa en inspektion.

Om det finns särskilda skäl kan i ett förvaltningsärende vidare ett vittne höras under ed eller försäkran och en part under sanningsförsäkran. Parter som omedelbart berörs av beslutet i ärendet ska ges tillfälle att vara närvarande då ett vittne eller en part hörs. Parter har rätt att ställa frågor till den som hörs samt att uttala sin åsikt om dennes berättelse.

Ersättningsbeslut i samband med miljötillståndsärenden

När tillståndsmyndigheten beviljar miljötillstånd ska den samtidigt, om inte något annat följer av de regler som finns om separata ersättningsbeslut, på tjänstens vägnar, ex officio, bestämma om

4 I den svenska förvaltningslagen finns regler om muntligt förfarande i 14 §. Vill en sökande, klagande eller annan part lämna uppgifter muntligt i ett ärende, som avser myndighets- utövning mot någon enskild, ska han få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om handläggningen ska vara muntlig. Myndigheten ska särskilt beakta att muntlig handläggning kan underlätta för enskilda att ha med den att göra.

677

Bilaga 10

SOU 2009:10

ersättning för skador som verksamheten orsakar genom förorening av vattendrag. Sådana ersättningsfrågor uppkommer bara i ett fåtal mål eftersom tillstånd inte kan ges till verksamhet som förorsakar betydande vattenförorening och eftersom tillståndsvillkoren ska fylla kravet på bästa tillgängliga teknik. Alla skador orsakade av förorening av mark eller luft eller av buller, lukt, etc. hör i första instans till tingsrätterna.

Om en detaljerad utredning av de skador som en verksamhet orsakar skulle innebära att avgörandet av ett tillståndsärende fördröjs oskäligt, kan den regionala miljöcentralen eller miljö- tillståndsverket avgöra tillståndsfrågan och skjuta upp avgörandet av ärendet till en senare tidpunkt till den del det gäller ersättning för föroreningsskador som orsakas av verksamheten. Den regionala miljöcentralen ska dessutom lämna över en sådan ersättningsfråga till miljötillståndsverket för avgörande. Den regionala miljö- centralen och miljötillståndsverket kan också bestämma att frågan om ersättning för de skador som orsakas av verksamheten till någon del ska avgöras senare, om det saknas behövlig utredning eller om det annars finns särskild anledning.

När avgörandet av en ersättningsfråga skjuts upp ska andra sökande än staten eller en kommun åläggas att innan den i tillståndet angivna verksamheten inleds eller, om den redan har inletts, inom en av tillståndsmyndigheten bestämd tid ställa godtagbar säkerhet för att de av verksamheten orsakade skadorna blir ersatta. När det gäller ställande av säkerhet, justering av dess belopp och befriande av säkerheten gäller i tillämpliga delar vattenlagen, se avsnitt 2.3.

Om en domstol, dvs. Vasa förvaltningsdomstol, ändrar ett miljötillståndsbeslut så att det blir nödvändigt att ändra ett ersätt- ningsavgörande, ska domstolen helt eller delvis lämna över ersätt- ningsfrågan till tillståndsmyndigheten för behandling, om dom- stolen inte själv kan ändra ersättningsavgörandet.

Miljötillståndsverket kan i samband med ett tillståndsärende som gäller förorening av vattendrag behandla också ett yrkande som gäller ersättning för skada som har orsakats av den i ansökan avsedda verksamheten före avgörandet av tillståndsärendet, om avgörandet inte fördröjs väsentligt. Om yrkandet inte behandlas i samband med tillståndsärendet, ska miljötillståndsverket behandla det som ett separat ärende.

Ersättning för skada som inte hade förutsetts när tillståndet beviljades kan utan hinder av det tidigare avgörandet yrkas i en

678

SOU 2009:10

Bilaga 10

ansökan till miljötillståndsverket. Samtidigt kan ett yrkande som gäller ersättning för skada som med avvikelse från tillståndet har orsakats genom samma åtgärd behandlas.

I fråga om ersättningsansökningar och behandling av sådana samt i fråga om beslut i ersättningsärenden gäller i tillämpliga delar vad som gäller om behandling av tillståndsansökningar.

I fråga om ersättningsärenden gäller dessutom i tillämpliga delar motsvarande bestämmelser i vattenlagen.

Behandling av ersättningsärenden vid tingsrätten

Tillståndsmyndigheten är inte exklusiv instans för handläggning av ersättningsärenden i första instans. Tingsrätten ska dock utan prövning avvisa ett genom ett käromål anhängiggjort skadestånds- yrkande, om ett ersättningsärende som grundar sig på samma ärende är anhängigt hos tillståndsmyndigheten.

Allmän domstol avgör ersättningsyrkanden baserade på brott som gäller förorening av vattendrag. Miljötillståndsverket ska avvisa ett ersättningsärende utan prövning om det brottmål som ersättningsyrkandet är baserat på är anhängigt vid tingsrätten.

De allmänna domstolarna kan begära utlåtande av den regionala miljöcentralen eller miljötillståndsverket, om avgörandet av ett ersättningsärende förutsätter särskild sakkunskap om miljöskydd eller vattenärenden.

Tillsynsmyndigheter

Tillsynsmyndigheter enligt lagen är den regionala miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten. Miljötillståndverken är alltså renodlade tillståndsmyndigheter.

Vidare har bl.a. arbetarskyddsmyndigheterna, hälsoskydds- myndigheterna samt Tullverket och gränsbevakningsväsendet tillsynsuppgifter.

Överklagande

I ett beslut som en myndighet har meddelat med stöd av miljö- skyddslagen får ändring sökas genom besvär hos Vasa förvaltnings- domstol så som anges i förvaltningsprocesslagen. Det innebär att

679

Bilaga 10

SOU 2009:10

överklagande sker direkt till förvaltningsdomstolen oavsett om ett beslut har fattats av en kommun, en regional miljöcentral eller ett miljötillståndsverk.

Vasa förvaltningsdomstols beslut överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen.

Överklaganden handläggs enligt förvaltningsprocesslagen (586/1996).

2.3 Vattenlagen

Den finska vattenlagen av den 19 maj 1961 omfattar 22 kap. Den innehåller bl.a. bestämmelser om byggande i vattendrag, tillgodo- görande av vattenkraft, farleder och andra områden för samfärdsel i vatten, virkesflottning, dikning, vattenståndsreglering, vatten- reglering, avledande av vatten för användning såsom vätska och tagande av grundvatten, ledande av avloppsvatten, ersättningar, straffstadganden, handläggning av ansökningsärenden i miljö- tillståndsverket, ändringssökande, syneförrättning och slutsyn, dikningsförrättning samt den kommunala miljövårdsmyndigheten.

Ett förslag till en förenklad vattenlagstiftning förväntas bli överlämnad till riksdagen inom kort.

Miljötillståndsverket meddelar tillstånd enligt vattenlagen till byggande i vatten, byggande av kraftverk och andra åtgärder samt beviljar undantag från förbud enligt lagen.

Förorening av vatten regleras i huvudsak i miljöskyddslagen. Om ett företag omfattar åtgärder som kräver tillstånd såväl

enligt vattenlagen som miljöskyddslagen, behandlas tillstånds- ärendena gemensamt enligt särskilda föreskrifter.

Vid prövning av förutsättningar för byggande ska en detaljplan beaktas liksom bestämmelser i markanvändnings- och bygglagen om en landskapsplans och generalplans rättsverkningar. Vid pröv- ning av tillstånd ska även ses till att tillståndet inte i betydande grad försvårar framtida planläggning.

Ersättningar

Ersättningsreglerna i vattenlagen gäller skada, men eller annan förlust av förmån till följd av åtgärd, som vidtagits med stöd av lagen eller tillstånd, som meddelats på grund av lagen. Den som

680

SOU 2009:10

Bilaga 10

inte uppsåtligen eller av oaktsamhet förorsakat skadan ska i dessa fall endast ersätta sådan skada som omedelbart har drabbat någon annans egendom. Om en miljöskada orsakas av en funktions- störning i en tillåten verksamhet, tillämpas lagen om ersättning för miljöskador. Ärendet handläggs då av tingsrätten, om det inte enligt miljöskyddslagen ska behandlas av miljötillståndsverket.

I fråga om ersättningar för skador till följd av åtgärder som strider mot lagen eller stadganden eller bestämmelser som har meddelats med stöd av lagen tillämpas skadeståndslagen (412/74). Är det fråga om en miljöskada som avses i lagen om ersättning för miljöskador (737/94), tillämpas dock den lagen.

När tillstånd till en viss åtgärd beviljas med stöd av vattenlagen, ska också bestämmas om och till vilket belopp ersättning ska betalas för skada, men eller annan förlust av förmån. I samband med ett tillståndsärende kan miljötillståndsverket också behandla ett yrkande om ersättning för skada som redan uppkommit, om inte detta medför betydande dröjsmål. Om miljötillståndsverket inte behandlar yrkandet i anslutning till tillståndsärendet, be- handlas det som ett särskilt ärende. Ersättning för skada som inte förutsågs när tillståndet beviljades kan utan hinder av ett tidigare avgörande yrkas genom ansökan hos miljötillståndsverket, eller om det är fråga om tillstånd som beviljats av den kommunala miljövårdsmyndigheten, hos ifrågavarande myndighet. I samband därmed kan också ett yrkande om ersättning för skada som med avvikelse från tillståndet vållats genom samma åtgärd prövas.

Ersättning med anledning av en åtgärd som grundar sig på vattenlagen och för vilken tillstånd inte krävs, eller för viss annan skada ska yrkas genom ansökan hos miljötillståndsverket, om det inte är fråga om ett ärende som ska behandlas av tingsrätten. Ersättning för skada för åtgärd som strider mot lagen eller för miljöskada ska yrkas i anslutning till tillståndsärendet eller, om detta inte är möjligt, särskilt hos den myndighet som är behörig i tillståndsärendet.

Vattenbeslutsregister

Miljötillståndsverket ska föra ett vattenbeslutsregister, i vilket ska antecknas uppgifter om beslut som miljötillståndsverket, Vasa förvaltningsdomstol och högsta förvaltningsdomstolen har fattat med stöd av vattenlagen.

681

Bilaga 10

SOU 2009:10

Vattenhushållningsärenden m.m.

Ärenden enligt vattenlagen är vattenhushållningsärenden. Som vattenhushållningsärende behandlas också ett ersättningsärende i vilket skadeståndslagen eller lagen om ersättning för miljöskador ska tillämpas.

Vattenhushållningsärenden behandlas av ett miljötillståndsverk eller av en kommunal miljövårdsmyndighet eller av förrättnings- män vid en dikningsförrättning, om inte något annat föreskrivs i fråga om ett visst ärende. Tvistemål och brottmål enligt vattenlagen samt ärenden som är relaterade till användande av farleder och samfärdsel på farleder behandlas av tingsrätten. Detsamma gäller ärenden som enligt vattenlagen ska väckas genom talan.

Tingsrätten behandlar såsom tvistemål ärenden som gäller avhjälpande eller ersättande av skada som har vållats genom en otillåten åtgärd.

Om en allmän domstol handlägger ett tvistemål eller brottmål som inte kan avgöras utan särskilda insikter i vattenhushållnings- ärenden, ska domstolen inhämta utlåtande av det miljötillstånds- verk inom vars verksamhetsområde vattenförhållandena påverkas.

Handläggning av ansökningsärenden i miljötillståndsverket

Förfarandet hos miljötillståndsverket enligt den finländska vatten- lagen påminner mycket om handläggningen i Sverige vid miljö- prövningsdelegationerna i ärenden enligt miljöbalken. Några skillnader kan dock observeras.

De invånare inom företagets verkningskrets, vilkas boende, arbete eller andra förhållanden kan påverkas av företaget, och sammanslutningar som representerar dem har rätt att inom den tid som utsatts till miljötillståndsverket framföra sin åsikt med anledning av en ansökan om miljötillstånd.

Miljötillståndsverket eller på dess förordnande verkets ord- förande eller en ledamot eller tjänsteman kan förrätta besiktning på platsen, över vilken ska föras protokoll som ska fogas till hand- lingarna. I samband med besiktningen eller annars kan vid behov sakägarna höras muntligen eller muntlig utredning inhämtas.

När det av särskilda skäl är behövligt, kan miljötillståndsverket höra vittnen under ed eller part under sanningsförsäkran (hörande av vittne). Parter som berörs av vittnesförhören ska ges tillfälle att

682

SOU 2009:10

Bilaga 10

vara närvarande när vittnet eller parten hörs och har rätt att ställa frågor samt uttala sin åsikt om vittnets eller partens berättelse. Angående ersättning till ett vittne gäller i tillämpliga delar förvaltningsprocesslagen.

Om det är uppenbart att det finns förutsättningar för tillstånd till ett företag, kan miljötillståndsverket avgöra ett ansöknings- ärende till den del det inte gäller penningersättningar för skador, men eller andra förluster av förmåner som orsakats av företaget, om en detaljerad utredning av ersättningsfrågan oskäligt skulle fördröja avgörandet av tillståndsärendet. Ersättning för inlösen av egendom eller för nyttjanderätt ska dock fastställas i samband med att tillståndet beviljas. Miljötillståndsverket kan också bestämma att frågan om ersättning av en skada som orsakas av en viss åtgärd ska avgöras senare, om det behövs av utredningsskäl.

Annan sökande än staten eller en kommun ska åläggas att innan sökanden vidtar åtgärder som avses i tillståndet, eller om sökanden redan vidtagit sådana, inom en tid som miljötillståndsverket bestämmer ställa bankgaranti eller någon annan godtagbar säkerhet för de förluster av förmåner som verksamheten förorsakar. Säkerhetsbeloppet ska vid behov justeras.

I ansökningsärenden som behandlas av miljötillståndsverket står parterna själva för sina kostnader. Fördröjer en part genom en invändning som han vet saknar fog eller på annat sätt uppsåtligen utan anledning handläggningen av ett ansökningsärende så att en annan part åsamkas kostnader, ska han ersätta dessa kostnader. En part har även rätt att få ersättning för sina kostnader, om han har blivit tvungen att vidta särskilda åtgärder för att bevisa att han vållas skada, men eller annan förlust av förmån, eller om det annars finns särskilda skäl att ersätta kostnaderna.

Om miljötillståndsverket på ansökan av den som lidit skada förpliktar den som vållat skadan att betala ersättning eller vidta någon annan åtgärd, kan miljötillståndsverket förplikta honom att betala ersättning till den skadelidande även för dennes kostnader i ärendet.

683

Bilaga 10

SOU 2009:10

Överklagande

Ett beslut som miljötillståndsverket eller en kommunal miljö- vårdsmyndighet har meddelat med stöd av vattenlagen överklagas hos Vasa förvaltningsdomstol, om inte något annat följer av vatten- lagen.

Vasa förvaltningsdomstols beslut får överklagas hos högsta förvaltningsdomstolen.

Vasa förvaltningsdomstol kan på sökandens begäran i ett beslut som meddelas i huvudsaken förordna om att verksamheten, trots att besvär anförs, helt eller delvis får inledas enligt förvaltnings- domstolens beslut, om sökanden ställer godtagbar säkerhet för ersättning av de skador, olägenheter och kostnader som upp- hävande av förvaltningsdomstolens beslut eller ändring av till- ståndsvillkoren kan medföra. Högsta förvaltningsdomstolen kan besluta att förordnandet ska upphöra att gälla.

2.4 Markanvändnings- och bygglagen

Den finska motsvarigheten till PBL, markanvändnings- och bygg- lagen, tillkom år 1999 (132/1999).

Syftet med lagen är att reglera områdesanvändningen och byggandet för att på det sättet skapa förutsättningar för en bra livsmiljö och främja en ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kultu- rellt hållbar utveckling. Målet är också att tillförsäkra alla en möjlighet att delta i beredningen av ärenden och att säkerställa att planeringen är högklassig och sker i växelverkan, att det finns tillgång till mångsidig sakkunskap och att det ges öppen information om de ärenden som behandlas.

Lagen innehåller regler om bygglov och om olika planer som liksom i Sverige bestäms på kommunal nivå. Den regionala miljöcentralen ska främja och styra regleringen av kommunens områdesplanering och byggnadsväsende.

Betydande skillnader finns när det gäller plan- och byggregle- ringen i förhållande till den svenska lagstiftningen. Med hänsyn till att förevarande betänkande inte behandlar reglerna i PBL i sak beskrivs inte de materiella reglerna i den finska lagen.

Markanvändnings- och bygglagen innehåller också regler, som inte har någon motsvarighet i PBL. Det är krav på byggnader och byggnadsenergiprestanda i enlighet med angivna EG-direktiv.

684

SOU 2009:10

Bilaga 10

Vidare finns i lagen regler om nationalstadsparker, särskilda be- stämmelser om strandområden, om miljöåtgärder samt om riksomfattande mål för områdesanvändningen.

De kommunala besluten överklagas till förvaltningsdomstolarna och därifrån till högsta förvaltningsdomstolen. Överklagande kan göras genom förvaltningsbesvär av enskilda beslut av tillstånds- karaktär, t.ex. bygglov. Även kommunalbesvär förekommer, främst i planärenden. Prövningen av förvaltningsbesvären är reformatorisk medan kommunalbesvären prövas kassatoriskt, som i Sverige. I betydligt större omfattning än vad som gäller för mål enligt miljö- skyddslagen och vattenlagen krävs prövningstillstånd för att högsta förvaltningsdomstolen ska ta upp ett mål till prövning.

De väsentliga skillnaderna vid en jämförelse med den svenska instansordningen är dels att kommunernas beslut överklagas direkt till förvaltningsdomstolarna och därifrån till högsta förvaltnings- domstolen. Ett bygglov prövas alltså bara i tre instanser, mot fem i Sverige. Vidare överklagas redan planärenden till domstolar och inte som i Sverige till regeringen.

2.5 Fastighetsbildningslagen

Den finländska fastighetsbildningslagen är från år 1995 (554/1995) och tillämpas vid bl.a. bildande av fastigheter och andra register- enheter samt vid ändring av fastighetsindelningen på annat sätt. Sådana åtgärder vidtas vid en fastighetsförrättning. Förrättningar ombesörjs av lantmäteriverkets lantmäteribyråer. Särskilda be- stämmelser finns dock för detaljplaneområden.

En sakägare får genom besvär hos jorddomstolen, se avsnitt 3.7, söka ändring i ett avgörande som träffats vid en förrättning, om det inte genom lag är förbjudet att söka ändring.

Ändring i jorddomstolens dom eller beslut får sökas hos högsta domstolen genom besvär, om högsta domstolen med stöd av 30 kap. 3 § rättegångsbalken beviljar prövningstillstånd.

Lagen innehåller särskilda regler om rättegången i jord- domstolen. När förberedelsen har avslutats ska huvudförhandling hållas. Huvudförhandling behöver inte hållas om saken kan avgöras på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet, om saken är av sådan art att avgörandet inte kräver muntlig förhandling och de sakägare vilkas rätt ändringsansökan gäller samtycker till att saken avgörs utan att huvudförhandling hålls. I lagen finns också särskilda

685

Bilaga 10

SOU 2009:10

regler om kallelser till huvudförhandling och om förloppet av en huvudförhandling. I en dom får beaktas endast det rättegångs- material som har lagts fram eller refererats vid huvudförhandlingen eller en syneförrättning.

3 Myndighetsorganisationen

3.1 Den statliga miljöförvaltningen5

Miljöförvaltningen ska främja hållbar utveckling, hållbart nyttjande av naturtillgångarna och miljövård, arbeta för att naturens mångfald och funktionsförmåga samt miljöns skönhets- och kulturvärden ska bevaras, utveckla människans livsmiljö och samhällsstrukturen samt sörja för nyttjandet och vården av vattentillgångarna.

Den statliga miljöförvaltningen, som omfattar de regionala miljöcentralerna och Finlands miljöcentral, är underställd miljö- ministeriet. Förvaltningen sköter också uppgifter i samband med nyttjandet och vården av vattentillgångarna inom jord- och skogs- bruksministeriets verksamhetsområde. Gränserna för de regionala miljöcentralernas verksamhetsområden samt deras verksamhets- ställen bestäms av statsrådet efter hörande av kommunerna i regionen.

Det finns 13 regionala miljöcentraler. De är Nylands miljö- central i Helsingfors, Sydvästra Finlands miljöcentral i Åbo, Tavastlands miljöcentral i Tavastehus, Birkalands miljöcentral i Tammerfors, Sydöstra Finlands miljöcentral i Kouvola, Södra Savolax miljöcentral i Mikkeli, Norra Savolax miljöcentral i Kuopio, Norra Karelens miljöcentral i Joensuu, Mellersta Finlands miljöcentral i Jyväskylä, Västra Finlands miljöcentral i Vasa, Norra Österbottens miljöcentral i Uleåborg, Kajanalands miljöcentral i Kajana och Lapplands miljöcentral i Rovaniemi.

Miljöcentralerna motsvaras i Sverige närmast av länsstyrelsernas miljöavdelningar.

Centralerna sköter inom sina verksamhetsområden uppgifter om miljövård, markanvändning, naturvård, vård av kulturmiljön, styrning av byggandet samt nyttjande och vård av vattentill- gångarna. De har till uppgift att särskilt främja miljövården och bevaka allmänna intressen i vatten- och miljöärenden.

5 Lag om miljöförvaltningen (55/1995).

686

SOU 2009:10

Bilaga 10

Den regionala miljöcentralen är också en av tillståndsmyndig- heterna inom miljösektorn. Kommunerna och miljötillstånds- verken är andra tillståndsmyndigheter. Vid den regionala miljöcen- tralen handläggs miljötillstånd enligt miljöskyddslagen, dispenser enligt markanvändnings- och bygglagen samt dipensärenden enligt naturvårdslagen (1096/1996). Utöver den egentliga handläggningen av tillstånden är en viktig del av den regionala miljöcentralens verk- samhet att ge utlåtanden till andra myndigheter i tillståndsfrågor. Till exempel i tillståndärenden som bygger på vattenlagen och som är relaterade till vattenvård, vattenbyggande eller fiskodling ger en miljöcentral utlåtanden till ett miljötillståndsverk.

En regional miljöcentral leds av en direktör som avgör de viktigaste ärendena. Närmare bestämmelser om hur förvaltningen och funktionerna vid de regionala miljöcentralerna och Finlands miljöcentral ska ordnas, om avgörande av ärenden samt om tjänstemännens behörighetsvillkor och om besättandet av tjänster utfärdas genom förordning av statsrådet. I arbetsordningen före- skrivs dessutom närmare om hur förvaltningen och funktionerna ska ordnas och om avgörande av ärenden. Lönemässigt ligger direktörerna hos miljöcentralerna på en nivå som betydligt överstiger slutlönen för en domare i förvaltningsdomstolarna. Då bör dock noteras att det är fråga om att vara chef för en ganska stor myndighet.

3.2 Kommunernas miljövårdsförvaltning6

Kommunen ska inom sitt område övervaka och främja miljövården så att det genom skydd, vård och utveckling av naturen och annan miljö blir möjligt att trygga en hälsosam, trivsam och stimulerande samt naturekonomiskt hållbar livsmiljö för kommunens invånare.

Den allmänna planeringen av miljövården och åtgärder i syfte att beakta miljövården i kommunens verksamhet leds av kommun- styrelsen. Myndighetsansvaret vilar på de kommunala miljövårds- myndigheterna. I deras uppgifter ingår att sköta de uppgifter som föreskrivs i lagar och förordningar, att bidra till planeringen och utvecklandet av miljövården, att ge akt på miljösituationen samt ombesörja utredningar och forskning på miljöområdet. Myndig- heten ska vidare bl.a. avge utlåtanden och göra framställningar till andra myndigheter samt hos dem ta initiativ i frågor som ansluter

6 Lag om kommunernas miljöförvaltning (64/1986).

687

Bilaga 10

SOU 2009:10

sig till miljövården. Som framgår av redogörelsen för miljöskydds- lagen är de kommunala miljövårdsmyndigheterna också tillstånds- myndigheter enligt den lagen.

3.3 Miljötillståndsverken7

Miljötillståndsverken är regionala statliga tillståndsmyndigheter. Verken hör till miljöministeriets förvaltningsområde. Miljö- ministeriet utvecklar miljötillståndsverkens verksamhet i samarbete med justitieministeriet. Samarbetet regleras närmare genom förord- ning.

Beslutsfattandet hos verken är oavhängigt och opartiskt. Verken har en mångsidig sakkunskap inom teknik, naturahushållning, vattenhushållning och miljöskydd. Till skillnad från miljö- centralerna har miljötillståndsverken inte dubbla roller. Den nuvarande uppdelningen av uppgifter mellan verken och centraler- na är därför under diskussion. Liksom i Sverige pågår ett reformprojekt om den regionala förvaltningen.

Miljötillståndsverken är tre till antalet. De är Västra Finlands miljötillståndsverk i Helsingfors, Östra Finlands miljötillstånds- verk i Kuopio och Norra Finlands miljötillståndsverk i Uleåborg.

Miljötillståndsverken behandlar ärenden som faller inom ramen för deras behörighet enligt

1.vattenlagen,

2.miljöskyddslagen,

3.lagen om fiske (286/1982), havsskyddslagen (1415/1994), lagen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen med Sovjetunionen om en avtappningsstadga för Saimen och Vuoksen samt om tillämpning av överenskommelsen (1331/1991) och dammsäkerhetslagen (413/1984) eller

4.annan lagstiftning.

Tjänster och tjänstemän

Vid varje miljötillståndsverk finns en direktör, som är chef för myndigheten samt miljöråd och föredragande. Ordförande vid miljötillståndsverkets sammanträde är direktören eller ett miljöråd. Vid miljötillståndsverken finns också miljöråd och föredragande

7 Lag om miljötillståndsverken 87/2000.

688

SOU 2009:10

Bilaga 10

som utnämns till tjänsten för viss tid eller sköter den som bisyssla. Ett miljöråd eller en föredragande kan med eget samtycke för viss tid förordnas att sköta motsvarande uppgift vid ett annat miljötillståndsverk. Lönen för direktören är fullt jämförbar med förvaltningsdomstolsdomarnas slutlöner, ca 5 500 euro i månaden.

Behörighetsvillkor

Direktören och det miljöråd som är ordförande vid miljötillstånds- verkets sammanträde ska ha avlagt juris kandidatexamen och vara förtrogen med uppgifter inom miljötillståndsverkets behörighets- område. Direktören ska dessutom ha i praktiken visad ledar- förmåga och ledarerfarenhet. Övriga miljöråd ska ha avlagt högre högskoleexamen och vara förtrogna med uppgifter inom miljö- tillståndsverkets behörighetsområde. Föredragandena ska ha avlagt juris kandidatexamen eller annan lämplig högre högskoleexamen. För ett miljöråd eller en föredragande som utnämns till ett tjänsteförhållande för viss tid eller att sköta tjänsten som bisyssla gäller samma behörighetsvillkor som för den som utnämns till en tjänst. Direktören och det miljöråd som är ordförande vid miljö- tillståndsverkets sammanträde utnämns av statsrådet vid föredrag- ning från justitieministeriet. Justitieministeriet ska höra miljö- ministeriet innan ärendet föredras. Miljöråden utnämns av statsrådet vid föredragning från miljöministeriet. Ett miljöråd som utnämns till ett tjänsteförhållande för viss tid eller för att sköta tjänsten som bisyssla utnämns av miljötillståndsverket. Före- dragandena utnämns av miljötillståndsverket.

Avgörande av ärenden vid sammanträde

Ärenden som hör till miljötillståndsverkets behörighet avgörs på föredragning vid miljötillståndsverkets sammanträde. Även miljö- råd kan vara föredragande.

Sammansättningsregler

Ett miljötillståndsverk är beslutfört när tre ledamöter är närvarande vid sammanträdet. Majoriteten av ledamöterna vid sammanträdet ska sköta uppdraget som huvudsyssla. Myndighetens samman-

689

Bilaga 10

SOU 2009:10

sättning ska vara sådan att den sakkunskap som ärendenas art förutsätter är representerad i fråga om teknik, naturhushållning, vattenhushållning och miljöskydd. Ordföranden kan fatta beslut i ärenden i vilka prövningen av de framställda yrkandena inte hör till miljötillståndsverkets behörighet eller yrkandena helt har åter- tagits. Ordföranden kan dessutom besluta att i ett ärende ska höras vittnen, förrättas inspektion eller syn eller vidtas annan mot- svarande åtgärd i anslutning till beredningen av ärendet.

Direktören eller sammanträdets ordförande kan bestämma att ett ärende ska handläggas med förstärkt sammansättning, om ärendet till följd av sin art eller av någon annan motiverad orsak förutsätter att sammansättningen kompletteras. Beslutet att ett ärende ska handläggas med förstärkt sammansättning kan fattas innan handläggningen påbörjas eller under handläggningen. I ett beslut om handläggning av ett ärende med förstärkt samman- sättning ska samtidigt bestämmas vilka som ska delta i handläggningen.

När det miljöråd som är ordförande vid miljötillståndsverkets sammanträde eller ett annat miljöråd är tillfälligt förhindrat att sköta sina tjänsteåligganden eller har semester, kan miljötillstånds- verkets direktör till ställföreträdande ledamot i miljötillstånds- verkets sammansättning förordna en föredragande som har för uppdraget förutsatt behörighet.

3.4 Förvaltningsdomstolarna8

De allmänna regionala förvaltningsdomstolarna är Helsingfors, Åbo, Tavastehus, Vasa, Kouvola, Kuopio, Uleåborgs och Rovaniemi förvaltningsdomstolar. Tavastehus förvaltningsdomstol har dessutom permanent sammanträdesplats i Jyväskylä och Kuopio förvaltningsdomstol i Mikkeli och Joensuu. Om Ålands förvaltningsdomstol bestäms särskilt.

Förvaltningsdomstolarna handlägger och avgör de förvaltnings- rättsliga besvär, förvaltningstvistemål och andra ärenden som enligt förvaltningsprocesslagen (586/1996) eller annan lag hör till deras behörighet.

Förvaltningsdomstolen är domför med tre ledamöter, om inte något annat bestäms särskilt i lag. Om en fråga som ska avgöras i ett ärende på grund av sin natur kräver det, kan förvaltnings-

8 Lag om förvaltningsdomstolarna (430/1999).

690

SOU 2009:10

Bilaga 10

domstolen avgöra ärendet även i en sammansättning med fyra ledamöter. Förvaltningsdomstolen är domför också i en samman- sättning med två ledamöter, om inte en fråga som ska avgöras i ärendet på grund av sin natur kräver en sammansättning med tre ledamöter och domstolen ska avgöra ett fullföljdsärende som gäller bl.a. tillståndsärenden enligt 18 kap. eller beviljande av undantag enligt 23 kap. i markanvändnings- och bygglagen.

Förvaltningsprocesslagen reglerar rättsskipningen i förvaltnings- domstolarna. Liksom i Sverige gäller officialprincipen och att över- klagandena prövas i sak. Parterna kan i allmänhet föra sin sak utan ombud.

För att säkerställa en enhetlig rättstillämpning kan överdomaren bestämma att ett ärende ska avgöras i plenum. Överdomaren eller ordföranden för en sektion kan för att säkerställa en enhetlig rättstillämpning eller av någon annan grundad anledning också bestämma att ett ärende ska avgöras med en förstärkt samman- sättning. I förvaltningsdomstolens plenum deltar överdomaren som ordförande samt de ordinarie förvaltningsrättsdomarna och de förvaltningsrättsdomare som utnämnts för ett år eller längre tid. Plenum är domfört när minst hälften av de ledamöter som är i tjänst som överdomare eller förvaltningsrättsdomare är närvarande. Förvaltningsdomstolen är vid förstärkt sammanträde domför med minst fem ledamöter. När en sakkunnigledamot enligt lag ska delta i behandlingen av en viss sorts ärende, deltar denne på motsvarande sätt också när saken behandlas vid plenum respektive förstärkt sammanträde.

Över beslut av en förvaltningsdomstol kan besvär anföras hos högsta förvaltningsdomstolen.

3.5 Vasa förvaltningsdomstol

Alla överklaganden enligt miljöskyddslagen och vattenlagen görs hos Vasa förvaltningsdomstol. Denna domstol bildades den 1 november 1999 genom att vattenöverdomstolen och länsrätten i Vasa län slogs samman. När domstolen fick ansvar för tillämp- ningen av vattenlagen fanns alltså redan den vattenrättsliga kompe- tens som behövdes.

Domkretsen för Vasa förvaltningsdomstol är tvådelad. Enligt vattenlagen och miljöskyddslagen är förvaltningsdomstolens dom- krets hela landet (med undantag för landskapet Åland) då det är

691

Bilaga 10

SOU 2009:10

fråga om besvär mot beslut som miljötillståndsverken, de regionala miljöcentralerna och de kommunala miljövårdsmyndigheterna meddelat med stöd av dessa lagar. I övriga ärenden omfattar domkretsen landskapen Södra Österbotten, Österbotten och Mellersta Österbotten.

Domstolen består av tre sektioner med var sin ordförande och kansliet som leds av förvaltningschefen. Ledamöter i förvaltnings- domstolen är överdomaren, som leder verksamheten, och 32 förvaltningsrättsdomare som antingen är lagfarna eller förvalt- ningsrättsdomare inom det tekniska området eller inom det naturvetenskapliga området. Dessutom deltar sakkunnigledamöter i behandlingen av vissa typer av ärenden. Dessa sakkunnig- ledamöter utnämns av statsrådet för en mandattid om fyra år.

Av domstolens föredraganden är 21 förvaltningsrättssekreterare och 5 notarier.

Sammansättningsreglerna för förvaltningsdomstolarna, se avsnitt 3.4, gäller också vid handläggningen av mål enligt miljö- skyddslagen och vattenlagen. Vid behandlingen av mål enligt dessa lagar ska i sammansättningen med tre ledamöter ingå två lagfarna ledamöter och en ledamot som är förtrogen med det naturveten- skapliga eller tekniska området. I en sammansättning med fyra ledamöter ska ingå minst två lagfarna ledamöter. Ordföranden ska alltid vara en lagfaren ledamot.

Behörighetsvillkor för andra än lagfarna ledamöter som deltar i behandlingen av ärenden enligt vattenlagen och miljöskyddslagen är lämplig högre högskoleexamen inom det tekniska eller natur- vetenskapliga området. Dessutom förutsätts att de är förtrogna med uppgifter som hör till området för den lagstiftning som ska tillämpas.

År 2007 inkom till Vasa förvaltningsdomstolen totalt 2 052 mål. Under året avgjordes totalt 2 208 mål. I genomsnitt var handlägg- ningstiden 9,5 månader. Denna tid var för ärenden om statsrätt och allmän förvaltning 6,3, självstyre 11,1, utlänningsärenden 3,3, byggande 13,2, miljöärenden, 14,1 social- och hälsovård 3,7, ekonomisk verksamhet inklusive trafik och kommunikation 3,8 och skatter 10,5 månader.

692

SOU 2009:10

Bilaga 10

3.6 Högsta förvaltningsdomstolen9

Enligt Finlands grundlag utövas den högsta domsrätten i förvalt- ningsmål av högsta förvaltningsdomstolen. I de flesta ärenden behövs inte prövningstillstånd. I dessa mål har parterna rätt att söka ändring och högsta förvaltningsdomstolen avgör målen också i sak. Besvären enligt vattenlagen och miljöskyddslagen är liksom de flesta andra överklaganden förvaltningsbesvär som avses i för- valtningsprocesslagen, vilket gör det möjligt att vid behov justera tillståndsbeslutet utan att man behöver återförvisa ärendet för ny behandling, vilket skulle fördröja behandlingen. Dessutom före- kommer kommunalbesvär.

Domare i högsta förvaltningsdomstolen är en president och 20 förvaltningsråd. Dessutom tjänstgjorde år 2007 två förvaltningsråd som var förordnade på viss tid. Antalet miljösakkunnigråd var tolv.

Utöver fem lagfarna ledamöter deltar två sakkunnigledamöter inom respektive område i behandlingen av mål enligt vattenlagen och miljöskyddslagen och mål som gäller patent, nyttighets- modeller och kretsmönster till integrerade kretsar. Behörighets- villkor för högsta förvaltningsdomstolens miljösakkunnigråd är lämplig högre högskoleexamen inom det tekniska eller natur- vetenskapliga området. De ska dessutom vara förtrogna med uppgifter inom området för den lagtiftning som ska tillämpas samt ha goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska språket. Det räcker om kunskaperna i svenska är nöjaktiga.

Beslut om avslag av ansökan om prövningstillstånd kan fattas av tre domare.

Principiellt viktiga mål kan avgöras i hela avdelningens samman- träde, ett så kallat avdelningsplenum, eller i högsta förvaltnings- domstolens plenum.

När ett ärende blir anhängigt vid högsta förvaltningsdomstolen ansvarar en notarie och avdelningssekreterare på avdelningen för det första skedet av målets beredning. Före ett sammanträde utreder föredraganden målets faktiska och rättsliga omständigheter samt utarbetar ett förslag till avgörande. Efter föredragandens muntliga och skriftliga redogörelse överlägger domarna och träffar sitt avgörande under sammanträdet.

Under de 40 år som högsta förvaltningsdomstolen har avgjort mål enligt vattenlagen har målen ändrat karaktär ganska mycket.

9 Lagen om högsta förvaltningsdomstolen (1265/2006) och lagen om högsta förvaltnings- domstolens sakkunnigledamöter (1266/2006).

693

Bilaga 10

SOU 2009:10

Under årtiondena som följde efter vattenlagens ikraftträdande avgjordes många stora mål som gällde kraftverk, flottning och motsvarande stora projekt som skulle bidra till att bygga upp det efterkrigstida Finland. Från 1980-talet har skyddet av vattendragen allt tydligare satt sin prägel på vattenbyggnadsmålen. Projekten har blivit något mindre. Den tekniska nivån har ständigt höjts och tillståndsvillkoren har skärpts.10

År 2007 kom det in 3 891 ärenden till högsta förvaltningsdom- stolen. Av dessa gällde 555 (14,3 %) byggande, varav 515 mark- användnings- och bygglagen och 362 (9,3 %) miljölagstiftningen, inklusive vattenhushållning. Den genomsnittliga handläggnings- tiden för båda måltyperna var 10,3 månader. Under året avgjordes 487 mål enligt markanvändnings- och bygglagen. I 44 fall ändrades det överklagade beslutet. I 52 fall av 270 ändrades besluten i överklagade miljöärenden. Under året kom det in och avgjordes två mål om avgifter och ersättningar enligt vattenlagen.

Av högsta förvaltningsdomstolens avgöranden, totalt ca 4 000 om året, publiceras i genomsnitt ungefär 100 i domstolens årsbok, antingen på grund av prejudicerande betydelse eller därför att de varit uppmärksammade. Det är ordföranden i ett mål som bestämmer om avgörandet ska publiceras.

3.7 Jorddomstolarna

Jorddomstolarna behandlar tvister och besvär med anledning av fastighetsförrättningar. Till dessa ärenden hör besvär över klyvning, styckning och servitutsförrättningar enligt fastighetsbildnings- lagen, förrättningar enligt lagen (603/1977) om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (som motsvarar expropriations- lagen) samt väglagarna.

Förfarandet vid en jorddomstol liknar till stor del det vid tings- rätterna. Om inte något annat följer av fastighetsbildningslagen eller någon annan lag eller förordning ska således på jorddomstolen och rättegången i den samt på jorddomstolens dom eller beslut i tillämpliga delar iakttas gällande stadganden om allmänna dom- stolar.

Jorddomstolsärendena behandlas vid tingsrätterna i Tavastehus, Kuopio, Mikkeli, Uleåborg, Rovaniemi, Åbo, Vasa och Vanda. Jorddomstolen är en särskild avdelning inom tingsrätten.

10 Högsta förvaltningsdomstolens årsredogörelse 2002, Timo Silenti och Tuulia Riikonen.

694

SOU 2009:10

Bilaga 10

I jorddomstolen är en tingsdomare som specialiserat sig på dessa ärenden ordförande och dess övriga medlemmar är en jordrätts- ingenjör samt vid huvudförhandlingen två nämndemän.

Om en nämndeman får förhinder sedan huvudförhandlingen har inletts, är jorddomstolen domför med en nämndeman. Vid jord- domstolen kan dessutom finnas ytterligare en lagfaren medlem, om detta med beaktande av målets eller ärendets omfattning eller av något annat särskilt skäl ska anses motiverat. Under samma förutsättningar kan vid jorddomstolen finnas ytterligare en jords- rättsingenjör. Jorddomstolen är domför också med ordföranden ensam bl.a. vid förberedande åtgärder samt när en sak kan avgöras på grundval av det skriftliga rättegångsmaterialet utan att huvud- förhandling hålls.

Jorddomstolens beslut överklagas till högsta domstolen. Till skillnad från högsta förvaltningsdomstolen är högsta domstolen en ren prejudikatdomstol.

695

Bilaga 11

Fastighetsmålen

I denna bilaga lämnas en kortfattad redogörelse för de mål som enligt 1 § lagen om domstolar i fastighetsmål ska benämnas fastig- hetsmål. Beskrivningen är anpassad till utredningens uppdrag.

1 Ägofredslagen (1933:269)

Lagen innehåller regler om skyldighet att hålla betande hemdjur inom stängsel. Sällan förekommande mål vid fastighetsdomstolarna kan gälla stängselskyldighet och betesreglering (4 kap.). Talan väcks som klander av syneförrättning. Vid de vanliga tingsrätterna förekommer skadeståndsmål (5 kap.).

2 Lagen (1945:119) om stängselskyldighet för järnväg m.m.

Enligt lagen kan fastighetsdomstolen pröva frågan om skyldighet för innehavare av järnväg att hålla stängsel utmed järnvägen till skydd för större hemdjur, dvs. hästar och nötkreatur. Om järnvägs- innehavaren inte håller stängsel och detta medför skador för djurens ägare ska sådana frågor i konsekvens med ägofredslagens 5 kap. handläggas vid de vanliga tingsrätterna.

3 Lagen (1957:390) om fiskearrenden

En tvist om fiskearrende som inte ska prövas av en arrendenämnd ska tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Det innebär att frågor om bl.a. obetalda arrendeavgifter och vanvård av fisket prövas av fastighetsdomstol. Det finns inga särskilda regler om rättegången.

697

Bilaga 11

SOU 2009:10

4 Jordabalken (1970:994)

Enligt 8 kap. 32 § jordabalken ska en arrendetvist som inte ska prövas av en arrendenämnd tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Ärenden enligt 9 kap. 24 § jordabalken om utseende av synemän ska enligt 8 kap. 32 § också hänskjutas till fastighetsdomstol. I fråga om processer av nu nämnda slag innehåller jordabalken inga regler om rättegången. Fastighetsdomstol ska vidare enligt 13 kap. 23 § jordabalken i fråga om tomträtt ta upp mål om omprövning eller jämkning av avgäld, klander av uppsägning eller bestämmande av lösesumma. I 13 kap. 24 § jordabalken finns för mål om tomträtt särskilda regler om rättegången med hänvisning till expropriationslagen. Paragrafen innehåller dock särskilda regler om fördelning av rättegångs- kostnader. Övriga tvister som gäller fast egendom, bl.a. hyrestvister samt mål om fastighetsköp, prövas vid den tingsrätt där fastigheten är belägen, s.k. fastighetsforum.

5 Fastighetsbildningslagen (1970:988)

Fastighetsbildning sker som fastighetsreglering, om den avser ombildning av fastigheter och som avstyckning, klyvning eller sammanläggning om den avser nybildning av fastighet. Fråga om fastighetsbildning prövas vid förrättning. En förrättning handläggs av lantmäterimyndighet i enlighet med förfaranderegler i 4 kap. fastighetsbildningslagen. Regler om värdering och om ersättning mellan sakägare finns i 5 kap. 9–17 och 27 §§. Sådana frågor avgörs i första instans av lantmäterimyndigheten. Detsamma gäller för- ordnande om inlösen enligt 8 kap. fastighetsbildningslagen. Vid värdering av egendom tillämpas bestämmelserna i 4 kap. expro- priationslagen. Mål enligt fastighetsbildningslagen överklagas till fastighetsdomstol. Beträffande rättegången i fastighetsbildningsmål finns särskilda regler i 15 kap. och 16 kap. fastighetsbildningslagen. I fråga om rättegångskostnader gäller enligt 16 kap. 14 § fastighets- bildningslagen bl.a. att fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt, kan besluta att sakägare som förlorar målet ska ersätta annan sakägare dennes rättegångskostnad. Domstolarnas avgöran- den i sak i fastighetsbildningsmål ska enligt 16 kap. 10 § fastighets- bildningslagen benämnas utslag. Även i fråga om rättegången i

698

SOU 2009:10

Bilaga 11

hovrätt och i Högsta domstolen finns i 17 kap. och 18 kap. fastighetsbildningslagen särskilda bestämmelser.

6 Rennäringslagen (1971:437)

Renskötselrätt kan upphävas på grunder som anges i rennärings- lagen som självständig rättighetsexpropriation. Bestämmelserna i expropriationslagen gäller för förfarandet. Talan riktas mot den sameby inom vars betesområde upphävandet ska ske. Som andra expropriationsmål ska ett mål om upphävande och ersättning handläggas vid fastighetsdomstol.

7 Väglagen (1971:948)

En fråga om byggande av väg prövas av Vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om Vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till regeringens prövning. Staten eller kommunen är väghållare för allmänna vägar. Vägrätt innefattar rätt för väghållaren att nyttja mark eller annat utrymme som behövs för väg, trots den rätt som någon annan kan ha till fastigheten. Byggande av väg får påbörjas först sedan arbetsplan har upprättats och, när det behövs, blivit fastställd. Har väghållare fått vägrätt, är fastighetens ägare, liksom innehavare av särskild rätt till fastig- heten, berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för annan skada till följd av vägens byggande eller användande, om det inte har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte ska lämnas. Vid ersättningens bestämmande gäller 4 kap. expropriationslagen i tillämpliga delar. Även i andra angivna situationer finns det rätt för fastighetsägaren till ersättning. Det finns också regler om inlösen. Har överenskommelse inte träffats om ersättning eller om inlösen, ska den som vill göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghållaren kan på samma sätt påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare. I mål om ersättning och inlösen gäller i tillämpliga delar bestämmel- serna i expropriationslagen om rättegång samt om rättegångs- kostnader och kostnader vid fördelning av ersättning. Ogillas yrkande om ersättning och har målet inte anhängiggjorts av

699

Bilaga 11

SOU 2009:10

väghållaren, tillämpas dock 15 kap. 6 § PBL i fråga om rättegångs- kostnaderna. Ogillas yrkande om inlösen tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

8 Lagen (1971:1037) om äganderättsutredning och legalisering

Lagen innehåller regler om bl.a. äganderättsutredning beträffande område där äganderätten till fast egendom är oviss samt om beslut om erkännande av privat jorddelning. Äganderättsutredning och legalisering sker vid förrättning som handläggs av lantmäteri- myndigheten. I fråga om talan mot beslut som avser äganderätts- förtecknings innehåll eller annat beslut av lantmäterimyndigheten samt angående förfarandet i mål som fullföljts tillämpas 15–18 kap. fastighetsbildningslagen.

9Lagen (1972:114) med anledning av konvention med Norge om renbetning

Enligt lagen lämnas ersättning av statsmedel för skada eller olägenhet för renskötsel på svenskt område med hänsyn till tidigare rätt till renskötsel, om skadan eller olägenheten uppkommit efter den 30 april 2002. Eftersom talan om ersättning skulle ha väckts vid fastighetsdomstol före utgången av april 2005 kommer denna lag inte att leda till nya mål vid miljödomstolarna.

10 Expropriationslagen (1972:719)

Med expropriation avses i lagen hela det förfarande som inleds med en ansökan om expropriationstillstånd och som fortsätter med tillståndsgivningen, rättegången med fastighetsdomstol som första instans samt betalning av expropriationsersättning. För fastighet som exproprieras ska i princip betalas en ersättning som motsvarar fastighetens marknadsvärde. Närmare bestämmelser om hur expro- priationsersättningen ska beräknas finns i 4 kap. expropriations- lagen. I 5 kap. expropriationslagen finns ett betydande antal rätte- gångsregler som bl.a. gäller rätt domstol, prövning av yrkanden som har samband med expropriationsmålet, talerätt, innehållet i en stämningsansökan, företrädare för upplösta sammanslutningar, ut- färdande av stämning, förberedelsen i målet, avgörande i parts ute-

700

SOU 2009:10

Bilaga 11

varo, verkan av återkallelse, förhandstillträde, särskild talan, vad domstolens prövning får avse i fråga om ersättningens storlek samt vad som får ligga till grund för domstolens prövning. Vidare finns i 7 kap. expropriationslagen särskilda bestämmelser om bl.a. rätte- gångskostnader.

Reglerna i 4 kap. expropriationslagen är grundläggande i fråga om beräkning av ersättning vid rättsenliga ingrepp enligt den fastighetsrättsliga lagstiftningen. I förarbetena till PBL uttalas t.ex. att de ersättningsregler som ska vara generellt tillämpliga vid olika former av tvångsingripanden bör finnas i expropriationslagen. Ersättningsbestämmelserna i expropriationslagen får en vidsträckt tillämpning genom hänvisningsregler i annan lagstiftning.

Talan i expropriationsmål får väckas av den som har sökt eller erhållit tillstånd till expropriation. Talan får även väckas av fastig- hetsägare och andra sakägare sedan tillstånd har meddelats och fastigheten eller del av denna tillträtts av den exproprierande. Expropriationslagens bestämmelser om stämningsansökningens innehåll innefattar bl.a. en uppgiftsskyldighet beträffande kända sakägare. I princip gäller att den exproprierande får ta egendomen i anspråk först i och med att expropriationsersättningen har slutligt fastställts och betalats. Domstolen kan emellertid tillåta den exproprierande att få tillträde till egendomen på ett tidigare stadium.

Huvudprincipen är att den exproprierande svarar för både sina egna och motpartens kostnader såväl i ärendet om expropriations- tillstånd som i målet vid fastighetsdomstolen och i ärendet vid expropriationsersättningens fördelning. I högre rätt svarar den exproprierande för sina egna kostnader och för kostnader som uppkommit för motpart genom att den exproprierande fullföljt talan. Den som utsätts för expropriation behöver således svara för sina egna kostnader endast när han fullföljt talan och förlorat. Fråga om ersättning för expropriationskostnad prövas av fastig- hetsdomstolen, även om frågan inte gäller kostnad vid domstolen.

11Lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

Enligt lagen kan godmanskap avvecklas för bortavarande eller okända delägare i skifteslag som undergått laga skifte. Lantmäteri- myndigheten ska upprätta en förteckning som anger dem som har

701

Bilaga 11

SOU 2009:10

rätt att utfå av den gode mannen förvaltade medel. Lantmätarens beslut får överklagas till fastighetsdomstolen.

12 Ledningsrättslagen (1973:1144)

Syftet med ledningsrättslagen är att säkerställa rätt att dra fram och bibehålla ledningar över annans mark. Den som för ledning vill utnyttja utrymme inom fastighet kan få rätt till detta, s.k. ledningsrätt. Ledningar kan även dras fram med stöd av servitut och nyttjanderättsavtal. Ledningsrättslagens tillämpningsområde är begränsat till i lagen uppräknade slag av ledningar. Mark eller annat utrymme för ledning får tas i anspråk på fastighet om det inte orsakar synnerligt men för fastigheten. Även om synnerligt men uppkommer är fastighet skyldig att avstå utrymme om ledningen är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt eller om ledningen enligt beslut av koncessionsmyndighet ska dras fram över fastig- heten. Om ägaren begär det ska fastigheten inlösas. I fråga om ersättning för upplåtelse, inlösen samt skada ska expropriations- lagen tillämpas. Beslut om ersättning meddelas i samband med förrättning. Ledningsrättslagen ska inte tillämpas beträffande ersättning för skada eller intrång som uppkommit efter förrätt- ningen och som inte har kunnat förutses vid denna. Lednings- rättsfråga upptas efter ansökan eller vid fastighetsreglering. I fråga om förrättningen ska regler i 4 kap. och 6 kap. fastighetsbildnings- lagen tillämpas. Lantmäterimyndigheten ska, om inte något hinder finns mot upplåtelsen, meddela ledningsbeslut. I fråga om fullföljd av talan mot beslut av lantmäterimyndigheten ska bestämmelserna i 16–18 kap. fastighetsbildningslagen tillämpas. I fråga om rätte- gångskostnader i ledningsrättsmål ska därvid i mål om inlösen- ersättning sakägare som avstår mark få ersättning för sina kostnader oberoende av utgången i målet (29 § och 16 kap. 14 § andra stycket fastighetsbildningslagen). För det fall att talan som fullföljts av sakägare ogillas kan domstolen dels förordna att han ska bära sina egna kostnader om han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl och dels förplikta honom att ersätta motpartens kostnader om rättegången uppenbart inletts utan skälig grund (16 kap. 4 § tredje stycket fastighetsbildningslagen och 15 kap. 6 § PBL).

702

SOU 2009:10

Bilaga 11

13 Anläggningslagen (1973:1149)

Enligt anläggningslagen kan inrättas anläggning som är gemensam för flera fastigheter och som tillgodoser ändamål av stadigvarande betydelse för dem (gemensamhetsanläggning). Fråga om gemen- samhetsanläggning prövas vid förrättning som handläggs av lantmäterimyndighet. I likhet med ledningsrättslagen innehåller anläggningslagen regler om avstående av mark, ersättning, oförut- sedda skador, förrättningsförfarandet med hänvisning till 4 kap. FBL m.m., överklagande till och handläggning vid fastighetsdom- stolen. Alla ersättningsfrågor, utom sådana som gäller oförutsedda skador, handläggs vid förrättning.

14 Lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Lagen avser förvaltning av samfälligheter som bildats enligt fastig- hetsbildningslagstiftningen. Förvaltning kan ske genom delägarför- valtning eller genom föreningsförvaltning. Vid delägarförvaltning beslutar delägarna gemensamt. Frågor som delägarna inte kan enas om kan behandlas vid sammanträde som hålls av lantmäteri- myndigheten. Mot beslut vid ett sådant sammanträde får klander- talan väckas hos fastighetsdomstolen. Förvaltningen kan också ske genom en särskild juridisk person, en samfällighetsförening. En sådan förening bildas vid sammanträde med delägarna som på begäran av delägare kan hållas av lantmäterimyndigheten. Vid sammanträde enligt samfällighetslagen avgörs dock inte materiella frågor avseende berörd fastighetsbildningslag. Även om besluten kan fattas samtidigt med att frågor om bildande av samfälligheten avgörs, är det i den materiella lagstiftningen som frågor om andels- tal m.m. behandlas. Talan om klander mot beslut vid bildande av samfällighetsförening kan föras vid fastighetsdomstol. Detsamma gäller talan mot föreningsbeslut om uttaxering av bidrag och beslut vid föreningsstämma. Om det gäller en samfällighet som har bildats enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverk- samhet ska dock talan väckas vid miljödomstolen. Lantmäteri- myndighets beslut enligt samfällighetslagen får överklagas till förvaltningsdomstol.

703

Bilaga 11

SOU 2009:10

15 Bostadsförvaltningslagen (1977:792)

Bostadsförvaltningslagen anknyter till de skyddsregler till förmån för hyresgäster som finns i 12 kap. jordabalken. Försummar en fastighetsägare vården av sin fastighet eller underlåter han att vidta angelägna åtgärder för att bevara sundhet, ordning och skick inom fastigheten eller om han på annat sätt inte förvaltar fastigheten på ett för de boende godtagbart sätt, får hyresnämnden besluta om särskild förvaltning av fastigheten. En förvaltare ska lämna in en årsredovisning till hyresnämnden. Vill fastighetsägaren klandra redovisning för viss redovisningsperiod, ska han inom ett år från det han av hyresnämnden mottog redovisningen väcka talan mot förvaltaren vid fastighetsdomstolen. Det kan dock vara så att en tillfredsställande förvaltning inte kan uppnås, trots tvångsför- valtning. I ett sådant läge får kommunen lösa fastigheten. Talan om inlösen ska väckas vid fastighetsdomstolen. I fråga om inlösen gäller expropriationslagen.

16 Lagen (1978:160) om vissa rörledningar

Rörledning för transport av råolja eller produkt av råolja eller av annan vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle får inte utan särskilt tillstånd (koncession) framdras eller begagnas. Fråga om koncession prövas av regeringen. För koncession krävs att ledningen är lämplig från allmän synpunkt. En koncession kan förenas med villkor. Ansökan om koncession ges in till den myndighet som regeringen bestämmer. En koncession får för sin giltighet göras beroende av att säkerhet ställs för att den som innehar koncessionen ska fullgöra sin skyldighet enligt 16 § att ta bort ledningen och vidta andra åtgärder för återställning. Staten, kommuner, landsting och kommunalförbund behöver inte ställa säkerhet. Krävs för återställningsåtgärder att annans mark tas i anspråk, får den myndighet som regeringen bestämmer besluta att tillträde till marken ska lämnas under viss tid. Återställnings- åtgärderna ska utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnad får uppföras och väg byggas endast om markens ägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitut avseende marken sam- tyckt därtill eller den myndighet som regeringen bestämmer lämnat tillstånd till åtgärden. Föranleder återställningsåtgärderna skada eller intrång, ska ersättning härför utgå. Talan om ersättning väcks

704

SOU 2009:10

Bilaga 11

vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger.

17 Jordförvärvslagen (1979:230)

Enligt jordförvärvslagen krävs i vissa fall tillstånd till förvärv av lantbruksegendom. Blir ett köp ogiltigt till följd av att förvärvs- tillstånd vägras är staten skyldig att lösa egendomen till det pris som har avtalats, om säljaren begär det. Sådan skyldighet föreligger dock inte, om köpeskillingen eller annan ersättning inte endast obetydligt överstiger egendomens värde med hänsyn till dess avkastning och övriga omständigheter eller om avtalsvillkoren i övrigt är oskäliga. Begäran om inlösen ska framställas hos länsstyrelsen inom tre månader efter det att avslagsbeslutet vunnit laga kraft. Talan om inlösen ska väckas vid den fastighetsdomstol inom vars område egendomen är belägen inom sex månader från nämnda tidpunkt. En motsvarande bestämmelse om inlösen finns i 14 § förköpslagen (1967:868). Talan om inlösen enligt förköps- lagen ska dock föras vid den domstol inom vars domkrets fastigheten är belägen och alltså inte vid fastighetsdomstol.

18 Skogsvårdslagen (1979:429)

Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om ersättning när tillstånd vägras till skogsavverkning i fjällnära skog. I sådana fall gäller dels bestämmelserna i 25 kap. 6 § miljöbalken om rättegångskostnader och dels balkens bestämmelser i 31 kap. 2 § (som innehåller en allmän hänvisning till expropriationslagen), 4 § första stycket, 6 §, 7 § första stycket första meningen, 8 § första meningen, 9, 12 och 13 §§, 15 § första stycket första meningen och andra stycket, 31 § tredje stycket samt 32 och 33 §§ om hur ersättningen bestäms. Vad som i dessa bestämmelser sägs om miljödomstol ska i stället gälla fastighetsdomstol.

705

Bilaga 11

SOU 2009:10

19Lagen (1985:139) om ersättning för intrång i enskild fiskerätt

Lagen innehåller regler om rätt till ersättning för innehavare av enskild fiskerätt för inkomstbortfall till följd av den reform om fritt handredskapsfiske på bl.a. ostkusten som genomfördes år 1985. Då anspråk på ersättning skulle ha framställts före utgången av år 1989 och det inte finns några mål anhängiga torde lagen numera sakna betydelse.

20 Lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter

För undersökning och bearbetning av fyndigheter av torv för att utvinna energi fordras enligt huvudregeln särskilt tillstånd (kon- cession). Skada eller intrång, som föranleds av undersöknings- arbete, ska ersättas av koncessionshavaren. Ägare till mark som tas i anspråk för bearbetning eller härmed sammanhängande verk- samhet är berättigad att av koncessionshavaren få intrångsersätt- ning och annan ersättning för skada. Samma rätt till ersättning har innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastighet som berörs av ianspråktagandet. Beträffande ersättningen gäller 4 kap. expropriationslagen i tillämpliga delar. Uppstår till följd av att mark tas i anspråk synnerligt men för någon fastighet eller del därav, ska koncessionshavaren lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det. Kan överenskommelse ej träffas om ersättning eller löseskilling, prövas tvisten av den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen därav ligger. Annan än koncessionshavaren får inte väcka talan innan tillträde har skett. I mål om ersättning och inlösen gäller expropriationslagen.

21 Plan- och bygglagen (1987:10)

En kommun får lösa in mark som ska användas för allmänna platser för vilka kommunen är huvudman. Det finns också, bestämmelser i PBL om skyldighet för kommunen att lösa mark och utge ersättning. Tvist mellan kommunen och fastighetsägare om ersätt- ning för gatukostnader och kostnader för andra allmänna platser och om villkoren för betalning av sådan ersättning prövas av fastighetsdomstolen. I 15 kap. 8 § PBL finns regler om rättegångs- kostnader.

706

SOU 2009:10

Bilaga 11

22 Lagen (1987:11) om exploateringssamverkan

För samverkan mellan fastighetsägare inom ett visst område kan en exploateringssamfällighet bildas. Frågor om sådan exploaterings- samverkan prövas vid förrättning som handläggs av lantmäteri- myndigheten. Lantmäterimyndigheten får besluta om exploate- ringssamverkan endast om kommunen enligt 6 kap. 2 § PBL har beslutat att sådan samverkan ska få ske. Vid en exploaterings- förrättning ska fastighetsreglering inom samverkansområdet ske i den utsträckning som krävs för att genomföra exploateringen. I lagen regleras frågor om markersättning och inlösen av mark. Samtliga frågor prövas av lantmäterimyndigheten i första instans. Vid bestämmande av ersättning tillämpas 4 kap. expropriations- lagen. Lantmäterimyndighetens beslut överklagas till fastighets- domstolen enligt reglerna i fastighetsbildningslagen. Förutom en regel om överklaganderätt för byggnadsnämnd innehåller lagen inga särskilda rättegångsregler.

23 Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m

I denna lag finns bestämmelser om ortnamn, fornminnen, byggnadsminnen och kyrkliga kulturminnen samt om utförsel och återlämnande av kulturföremål. Länsstyrelsen har tillsyn över kulturminnesvården i länet. Riksantikvarieämbetet har överinseen- de över kulturminnesvården i landet. Riksantikvarieämbetet får överklaga beslut av domstol eller annan myndighet enligt lagen. När det gäller byggnadsminnen har ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet rätt till ersättning av staten om skydds- bestämmelser enligt lagen utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten eller på annat sätt innebär att pågående mark- användning avsevärt försvåras. Har fråga väckts om att en byggnad ska förklaras för byggnadsminne, får länsstyrelsen förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader från det han fått del av föreläggandet, anmäla detta till länsstyrelsen. I fråga om ersättning eller inlösen ska expropriationslagen tillämpas. Ogillas talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsägaren eller annan sakägare, kan domstolen förordna att han ska bära sina egna kostnader, om han har inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppen-

707

Bilaga 11

SOU 2009:10

bart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom ålägga honom att ersätta staten dess rättegångskostnader. Länsstyrelsens beslut om ersättning och inlösen får inte överklagas. Den som är missnöjd med ett sådant beslut får istället väcka talan mot staten vid fastighetsdomstolen inom ett år från det han fått del av länsstyrelsens beslut. Väcks inte talan inom denna tid, är rätten till ersättning eller inlösen förlorad. Staten får, när fråga väckts eller tagits upp om att förklara en byggnad för byggnadsminne, väcka talan vid fastighetsdomstolen mot sakägare om fastställande av de villkor som ska gälla för ersättning. Om beslut om byggnads- minnesförklaring inte kommer till stånd inom ett år från det att målet avgjorts genom lagakraftägande dom, ska domen inte längre vara bindande för parterna. Även vissa ersättningsfrågor som gäller fornminnen avgörs av fastighetsdomstolen på talan av den som är missnöjd med ett beslut av länsstyrelsen.

24 Minerallagen (1991:45)

Minerallagen gäller undersökning och bearbetning av fastigheter på egen eller annans mark av särskilt angivna mineraliska ämnen (koncessionsmineral). Undersökning får enligt huvudregeln ut- föras endast av den som har undersökningstillstånd och bearbet- ning endast av den som har bearbetningskoncession. Tillstånd meddelas av en specialmyndighet, bergmästaren. Minerallagen bygger på expropriationsrättslig grund. Lagen innehåller före- skrifter om ersättning till sakägare. Skada eller intrång som föranleds av undersökningsarbete ska ersättas av den som har undersökningstillstånd eller koncession med vars stöd arbetet bedrivs. Skada eller intrång som föranleds av att mark eller annat utrymme tas i anspråk för bearbetning eller därmed samman- hängande verksamhet ska betalas av koncessionshavaren. Om det uppstår synnerligt men för någon fastighet eller del därav på grund av att mark eller annat utrymme tas i anspråk, ska koncessions- havaren lösa den fastighet eller fastighetsdel som lider sådant men om ägaren begär det. Motsvarande gäller om bearbetnings- koncession har beviljats. Beträffande ersättning och löseskilling gäller expropriationslagen. I fråga om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter markanvisning och som inte kunde förutses vid denna är lagen inte tillämplig. Tvist om ersättning för undersökningsarbete prövas av bergmästaren. Om en sådan tvist

708

SOU 2009:10

Bilaga 11

föreligger vid markanvisningsförrättningen, prövas frågan då. I tvister som inte prövas vid markanvisningsförrättning får bergmästaren anlita sakkunnig och företa syn på platsen. Bergmästaren prövar även tvister om skador med anledning av att bearbetningskoncession har beviljats samt tvister i frågor som uppkommer med anledning av krav på intrångsersättning. Som huvudregel gäller i de uppräknade fallen att tvisterna ska prövas vid markanvisningsförrättningen. Tvister om ersättning för skada eller intrång som uppstår efter markanvisningen och som inte kunde förutses vid denna prövas av den fastighetsdomstol inom vars område koncessionsområdet eller större delen därav finns. Koncessionshavaren ska betala staten och andra sakägare ersättning för deras kostnader vid tvister som prövas av bergmästaren. Koncessionshavaren ska också svara för sina egna kostnader i ärendet. I fråga om statens kostnader gäller det bergmästarens resa och uppehälle i samband med inställelse vid undersökning på platsen. Ersättning som har bestämts vid en markanvisnings- förrättning ska enligt huvudregeln betalas inom en månad från det att markanvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Överklagande enligt minerallagen kan ske hos allmän förvaltningsdomstol och hos fastighetsdomstol. Bergmästarens beslut om ersättning över- klagas till fastighetsdomstol. Överklagandereglerna i minerallagen bygger på principen att ärenden där rättssaken är huvudsaken ska kunna överklagas till fastighetsdomstol medan avgöranden av lämplighetskaraktär ska överklagas i administrativ ordning. Mellan domstolskategorierna har den uppdelningen gjorts att ersätt- ningsfrågor liksom alla beslut som fattas vid markanvisnings- förrättning överklagas till fastighetsdomstol och övriga beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol (prop. 2004/05:40 s. 68). I propositionen antogs att överklagandena enligt minerallagen skulle få endast en marginell betydelse för domstolarna (a prop. s. 79).

25 Bostadsrättslagen (1991:614)

Om ett beslut som fattats på en föreningsstämma enligt bostads- rättslagen innebär att en lägenhet som upplåtits med bostadsrätt kommer att förändras eller i sin helhet behövas tas i anspråk av föreningen med anledning av en om- eller tillbyggnad, ska bostadsrättshavaren ha gått med på beslutet. Om bostadsrätts-

709

Bilaga 11

SOU 2009:10

havaren inte ger sitt samtycke till ändringen, blir beslutet ändå giltigt om minst två tredjedelar av de röstande har gått med på beslutet och det dessutom har godkänts av hyresnämnden. Frågan huruvida ett beslut på föreningsstämman har tillkommit i behörig ordning och med föreskriven majoritet är en fråga som prövas av allmän domstol efter talan mot föreningen att beslutet ska upphävas (se 7 kap. 17 § lagen om ekonomiska föreningar och NJA II 1991 s. 391). Talan om ersättning vid inlösen eller för intrång eller för annan skada som en bostadsrättshavare orsakas med anledning av ett beslut om godkännande enligt 16 § första stycket 2. ska dock väckas vid fastighetsdomstolen. I fråga om inlösen och ersättning gäller expropriationslagen. Frågan om inlösen ska ske avgörs av hyresnämnden medan den efterföljande domstols- prövningen vid fastighetsdomstolen enbart är inriktad på frågan om ersättningens storlek. Av en hänvisning till expropriationslagens bestämmelser följer att bostadsrättshavaren har rätt till ersättning för den skada han orsakas i anledning av att hela eller viss del av lägenheten tas i anspråk. Det är i första hand fråga om ersättning för bostadsrätten.

26 Lagen (1995:1652) om byggande av järnväg.

Mark som enligt fastställd järnvägsplan ska användas för järnväg som tillgodoser ett allmänt transportbehov får inlösas av den som ska bygga järnvägen. Fastighetsägare har rätt att påkalla att järnvägsbyggaren löser in fastighet som enligt järnvägsplan ska användas för sådan järnväg. Enligt lagen kan mark förvärvas mark tvångsvis efter förebild av bestämmelser i PBL. Det finns möjlighet för såväl järnvägsbyggare som fastighetsägare att, om man inte lyckas träffa en frivillig uppgörelse, välja om man vill gå vidare genom ett förrättningsförfarande enligt reglerna om fastighets- reglering i fastighetsbildningslagen eller genom att, enligt järnvägs- byggnadslagens regler, väcka talan om inlösen vid fastighets- domstol. Inte minst sett ur fastighetsägarens perspektiv är det en fördel att, genom att begära antingen fastighetsreglering eller inlösen, snabbt kunna få ersättning för den skada som ianspråk- tagandet av marken innebär. Av central betydelse för frågan om inlösenrätt för järnvägsbyggaren är att en järnvägsplan alltid ska utformas så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

710

SOU 2009:10

Bilaga 11

27 Ellagen (1997:857)

Enligt 2 kap. 1 § ellagen gäller att en elektrisk starkströmsledning inte får byggas utan tillstånd av regeringen. Ett sådant tillstånd kallas nätkoncession. Om en nätkoncession upphör att gälla, är den som senast haft koncessionen skyldig att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. I samband med att nätkoncessionen upphör ska nätmyndigheten, det vill säga Statens energimyndighet, fastställa koncessionshavarens skyldig- heter i detta hänseende. Om den som senast har haft nätkon- cessionen inte fullgör sina skyldigheter enligt första stycket, får nätmyndigheten förelägga honom vid vite att fullgöra skyldig- heterna eller besluta att åtgärderna ska vidtas på koncessions- havarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. Om en elektrisk starkströmsledning har byggts utan nätkoncession, där sådan behövs, får nätmyndigheten förelägga ledningens innehavare att ta bort ledningen med tillhörande anläggningar och vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Om ledningens innehavare inte fullgör sina skyldigheter får nätmyndigheten även i detta fall förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna ska vidtas på koncessionshavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på koncessionshavarens bekostnad får verkställas. Om någon annans mark behöver tas i anspråk för återställningsåtgärder får nätmyndigheten besluta att tillträde till marken ska lämnas under viss tid. Återställningsåtgärderna ska utföras så, att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller nätmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningsåtgärderna ska kunna vidtas. Om återställningsåtgärderna föranleder skada eller intrång, ska ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.

Ellagen innehåller också i 10 kap. regler om skadestånd. Man kan säga att dessa regler innebär en speciallagstiftning i förhållande till skadeståndslagen (1972:207). Det gäller bl.a. ansvar för skada genom inverkan av el från starkströmsanläggning samt produkt-

711

Bilaga 11

SOU 2009:10

ansvar. Vidare finns i 11 kap. regler om skadestånd vid avbruten överföring av el. Tvister i frågor som nu senast nämnts handläggs inte vid fastighetsdomstol utan vid allmän domstol.

28 Lagen (1997:1320) om kärnkraftens avveckling

Om rätten att driva en kärnkraftsreaktor för att utvinna kärnenergi upphör att gälla har tillståndshavare och ägare till fastighet som har använts vid reaktordrift rätt till ersättning av staten för förlusten. När ersättningen ska bestämmas, tillämpas 4 kap. expropriations- lagen. Ersättning enligt lagen ska fastställas av fastighetsdomstol. Talan om fastställande av ersättning får väckas av staten eller av tillståndshavare eller av ägare till fastighet som har använts vid reaktordrift. Staten ska väcka talan inom tre år efter det att rätten att driva kärnkraftsreaktorn har upphört, om inte talan dess- förinnan har väckts av någon annan.

29Lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska anläggningar

Om innehavaren av en nätkoncession för en anläggning i väsentlig mån inte fullgör sina skyldigheter enligt ellagstiftningen ska anläggningen ställas under särskild förvaltning av en särskild för- valtare efter beslut av länsrätten. Det finns två former av särskild förvaltning, förvaltningsföreläggande, där koncessionshavaren träffar ett avtal om förvaltningen med den tilltänkte förvaltaren, och tvångsförvaltning, där länsrätten utser förvaltare och där formerna för förvaltningen regleras i lagen. Om en varaktigt tillfredsställande förvaltning sannolikt inte kan åstadkommas får staten lösa in anläggningen. Om anläggningens ägare också är ägare till en fastighet på vilken anläggningen, helt eller delvis, är belägen ska även fastigheten eller, om det är lämpligt, del av fastigheten lösas. Mål om inlösen ska tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område anläggningen eller större delen av den ligger. I fråga om inlösen gäller i övrigt expropriationslagen. Frågan om inlösen kan aktualiseras direkt i samband med att frågan om tvångs- förvaltning blir aktuell men frågan kan också bli aktuell under pågående tvångsförvaltning. Om nätföretaget vill klandra förvalt-

712

SOU 2009:10

Bilaga 11

ningen, ska talan väckas mot förvaltaren vid fastighetsdomstolen inom ett år från det att nätföretaget tog emot redovisningen.

30 Naturgaslagen (2005:403)

En naturgasledning får inte byggas eller användas utan tillstånd (koncession) av regeringen. Om en koncession upphör att gälla, är den som senast haft koncessionen skyldig att ta bort den berörda ledningen eller anläggningen samt vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. I samband med att koncessionen upphör att gälla ska regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, tillsynsmyndigheten fast- ställa koncessionshavarens skyldigheter. Om den som senast haft koncessionen inte fullgör sina skyldigheter, får tillsynsmyndig- heten förelägga denne vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna ska vidtas på dennes bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på den tidigare koncessionshavarens bekostnad får verkställas. Om en ledning eller anläggning har byggts utan koncession där sådan behövs, får tillsynsmyndigheten förelägga ledningens eller anläggningens innehavare att ta bort denna samt att vidta andra åtgärder för återställning, om det behövs från allmän eller enskild synpunkt. Om innehavaren inte fullgör sina skyldigheter, får tillsynsmyndigheten förelägga innehavaren vid vite att fullgöra skyldigheterna eller besluta att åtgärderna ska vidtas på innehavarens bekostnad. Ett beslut om att åtgärderna ska vidtas på innehavarens bekostnad får verkställas. Om någon annans mark behöver tas i anspråk för återställning, får tillsynsmyndig- heten besluta att tillträde till marken ska lämnas under viss tid. Återställningen ska utföras så att minsta skada och intrång vållas. Byggnader får uppföras eller vägar byggas endast om markens ägare och den som har nyttjanderätt eller servitut avseende marken samtyckt till det eller om tillsynsmyndigheten lämnat tillstånd till åtgärden. Tillstånd får lämnas endast om åtgärden är oundgängligen nödvändig för att återställningen ska kunna utföras. Om återställningen orsakar skada eller intrång, ska ersättning för detta lämnas. Talan om ersättning väcks vid den fastighetsdomstol inom vars område marken eller större delen av denna ligger.

I lagen finns också bestämmelser om skadestånd vid avbruten överföring av naturgas. Tvister i sådana frågor avgörs av allmän domstol.

713

19 kap.
1 §
Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.
Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, djur- och växtskyddsområden, strandskyddsområden eller vattenskydds- områden, utom frågor om ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.
Länsstyrelsens och andra stat- Den myndighet som prövar liga myndigheters beslut i frågor om
särskilda fall får överklagas hos 1. tillstånd till vattenverksam- miljödomstol enligt 20 kap. 2 § het enligt 11 kap. 9 § miljöbalken, andra stycket. Detsamma gäller 2. godkännande enligt 11 kap. beslut av en annan myndighet 16 § miljöbalken,
än regeringen om att bilda, 3. tillstånd enligt 11 kap.
ändra eller upphäva ett biotop- miljöbalken att riva ut eller ta en skyddsområde. vattenanläggning ur bruk,
4. omprövning av vattenverk- samhet eller vattenanläggningar enligt 24 kap. 5–9 §§ miljöbalken
715

Bilaga 12

Alternativt författningsförslag – sammanhållen prövning

1Förslag till

lag om ändring i miljöbalken (1998:808)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Bilaga 12

SOU 2009:10

eller enligt 7 kap. 13–15 §§ lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksamhet, 5.åtgärder som avses i 7 kap.

1 § lagen (1998:812) med sär- skilda bestämmelser om vatten- verksamhet, och

6. tvångsrätt enligt 28 kap. 10–13 §§ miljöbalken,

prövar också frågor om ersätt- ning och inlösen med anledning av dessa tillstånd, rättigheter och åtgärder.

Statliga myndigheters beslut i särskilda fall får överklagas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket. Detsamma gäller beslut av en annan myndighet än regeringen om att bilda, ändra eller upphäva ett biotop- skyddsområde.

6 §

En ansökan om tillstånd ska vara skriftlig. Den ska ges in till den tillståndsmyndighet inom vars område verksamheten i huvudsak ska bedrivas och innehålla

1. ritningar och tekniska be- skrivningar med uppgifter om förhållandena på platsen, produk- tionsmängd eller annan liknande uppgift samt användningen av råvaror, andra insatsvaror och ämnen liksom energianvändning,

2. uppgifter om utsläppskällor, art och mängd av förutsebara ut- släpp samt förslag till de åtgärder som kan behövas för att förebygga

716

SOU 2009:10

Bilaga 12

uppkomsten av avfall,

3.en miljökonsekvensbeskriv- ning när det krävs enligt 6 kap. och en uppgift om det samråd som skett enligt 6 kap. 4 och 6 §§,

4.förslag till skyddsåtgärder eller försiktighetsmått samt de uppgifter som behövs för att be- döma hur de allmänna hänsyns- reglerna i 2 kap. iakttas,

5.förslag till övervakning och kontroll av verksamheten,

6.i fråga om tillstånd att an- lägga, driva eller ändra en verk- samhet, en säkerhetsrapport i de fall det finns skyldighet att upp- rätta en sådan enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, och

7.en icke-teknisk samman- fattning av de uppgifter som anges

i1–6.

En ansökan om tillstånd till vattenverksamhet ska dessutom innehålla

1. uppgift om de fastigheter som berörs av vattenverksam- heten och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt till fastigheterna,

2. uppgift om de ersättnings- belopp som sökanden erbjuder, om det inte på grund av verk- samhetens omfattning bör anstå med sådana uppgifter.

Ytterligare bestämmelser om

717

Bilaga 12

SOU 2009:10

vad en ansökan om vattenverk- samhet i vissa fall ska innehålla finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med särskilda be- stämmelser om vattenverksamhet.

9 §

Om en ansökan tas upp till prövning, ska tillståndsmyndig- heten utfärda kungörelse. Kun- görelsen ska innehålla

1. en kortfattad redogörelse för ansökan samt i ärende om vattenverksamhet uppgift om de fastigheter som kan beröras,

2. en upplysning om inne- hållet i 13 §, om den inte kan lämnas på annat lämpligt sätt, samt en upplysningar om inne- hållet i och sista tid för synpunkter enligt 16 § och för ersättnings- anspråk enligt 21 a §,

3. ett tillkännagivande om i vilka tidningar meddelanden i ärendet till parterna ska införas och att meddelandena, om de inte särskilt skickas till en part, hålls tillgängliga hos den som förvarar akten, och

4. aktförvararens adress. Tillståndsmyndigheten ska

förordna någon att förvara ett exemplar av handlingarna i ären- det (aktförvarare). Aktförvarare kan vara en förvaltningsmyndig- het, en kommun eller en enskild.

Kungörelsen ska snarast in- föras i ortstidning. En utskrift av kungörelsen ska i ärenden om

718

SOU 2009:10

Bilaga 12

vattenverksamhet sändas till varje sakägare som har angetts i ansök- ningen eller som på annat sätt är känd för tillståndsmyndigheten.

Om ansökan om tillstånd till vattenverksamhet berör fast egen- dom som är samfälld för flera fastigheter, behöver någon utskrift av kungörelsen inte sändas till de särskilda delägarna i samfällig- heten. Finns en känd styrelse för samfälligheten, ska en utskrift av kungörelsen sändas till styrelsen.

21 a §

Yrkanden om ersättning till följd av vattenverksamhet eller en åtgärd enligt 11 kap. 22 § ska framställas inom den tid som tillståndsmyndigheten bestämmer. Myndigheten får avvisa senare framställda yrkanden och syn- punkter, om de inte har föranletts av omständigheter som har före- kommit senare under hand- läggningen.

21 b §

När det på yrkande av någon part i ett ärende om vattenverk- samhet anses att den ersättning som parten har rätt till bör sättas högre än vad den sökande har föreslagit, får tillståndsmyndig- heten även för andra parter vidta sådana jämkningar i ersättnings- beloppen som kan behövas för att uppnå likformighet i uppskatt- ningen. Ersättningen får inte sättas lägre än vad den sökande har erbjudit i ärendet.

719

Bilaga 12

SOU 2009:10

Om särskild uppgörelse har träffats mellan parterna, får ersättning dock inte bestämmas annorlunda än som har avtalats.

21 c §

Om det behövs för tillämp- ningen av 6 kap. 18 § tredje stycket expropriationslagen (1972:719), ska tillståndsmyndigheten upp- skatta det värde som en berörd fastighet har utan särskild rättig- het som minskar fastighetens värde.

21 d §

Innan tillståndsmyndigheten meddelar ett beslut om inlösen av en fastighetsdel ska en karta med beskrivning ha upprättats över området samt dess gränser ha utmärkts i den ordning som gäller för fastighetsbildning.

22 §

Ett beslut som innebär att tillstånd lämnas till en verk- samhet ska kungöras och ska i

förekommande

fall

innehålla

bestämmelser om

 

 

1. den tid som tillståndet ska

gälla,

 

 

2. verksamhetens

ändamål,

läge, omfattning,

säkerhet och

tekniska utformning i övrigt,

3. tillsyn, besiktning och kon- troll, såsom utsläppskontroll med angivande av mätmetod, mät- frekvens och utvärderingsmetod,

4. skyldigheter att utföra

720

SOU 2009:10

Bilaga 12

skadeförebyggande åtgärder eller att betala ersättning,

5.skyldighet att betala av-

gifter,

6.de villkor om utsläpp, be- gränsningsvärden och bästa möj- liga teknik som behövs för att hindra eller begränsa skadlig på- verkan på grund av föroreningar samt de övriga villkor som behövs för att förhindra skada på eller olägenhet för omgivningen,

7.de villkor som behövs av- seende hanteringen i verksam- heten av kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägen- heter för den yttre miljön,

8.de villkor som behövs om avfallshantering, återvinning och återanvändning om en sådan åt- gärd kan medföra olägenheter för den yttre miljön,

9.de villkor som behövs med avseende på hushållningen med naturresurser,

10.de villkor som behövs med avseende på avhjälpande av miljöskada och ställande av säkerhet,

11.de villkor som behövs för att förebygga allvarliga kemi- kalieolyckor och begränsa följder- na av dem för människors hälsa och miljön,

12.den tid inom vilken an- språk enligt 24 kap. 13 § får fram- ställas, och

13.den förlust som tillstånds- havare enligt 31 kap. 22 och

721

Bilaga 12

SOU 2009:10

23 §§ är skyldig att underkasta sig utan ersättning.

I bestämmelser som avser tillstånd till miljöfarlig verksam- het eller arbeten för vattenverk- samhet ska anges den tid inom vilken den miljöfarliga verksam- heten ska ha satts igång eller arbetena för vattenverksamhet ska vara utförda.

Tillståndsmyndigheten får överlåta åt tillsynsmyndigheten att fastställa villkor av mindre betydelse.

Ytterligare bestämmelser om vad ett beslut om vattenverk- samhet och vattenanläggningar ska innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverk- samhet.

26 §

När verkningarna av verk- samheten inte kan förutses med tillräcklig säkerhet, får tillstånds- myndigheten vid meddelande av tillstånd till verksamheten skjuta upp villkorsfrågor tills erfarenhet har vunnits av verksamhetens inverkan.

I samband med uppskovs- beslutet ska tillståndsmyndig- heten, i fråga om skada som kan antas bli särskilt kännbar, med- dela provisoriska föreskrifter om skadeförebyggande åtgärder eller om ersättning. Om det är nöd- vändigt för att motverka olägen-

722

SOU 2009:10 Bilaga 12

 

 

heter, ska provisoriska föreskrifter

 

 

om försiktighetsmått meddelas.

 

 

En uppskjuten fråga ska av-

 

 

göras så snart som möjligt.

 

 

Ersättning får inte bestämmas till

 

 

lägre belopp än vad som bestämts

 

 

provisoriskt.

 

 

 

 

27 §

 

 

 

 

Tillståndsmyndigheten

får,

 

 

om det är skäligt, förordna att

 

 

tillståndet till en verksamhet får

 

 

tas i anspråk även om beslutet

 

 

inte har vunnit laga kraft.

 

 

 

Om sökanden, sedan tillstånd

 

 

till en verksamhet enligt balken

 

 

har meddelats, åläggs skyldighet

 

 

att förebygga eller minska skador

 

 

eller att betala ersättning, får till-

 

 

ståndsmyndigheten

förordna att

 

 

beslutet ska gå i verkställighet som

 

 

om det hade fått laga kraft.

 

 

 

Överklagas ett beslut med ett

 

 

förordnande enligt

första

eller

 

 

andra stycket, får miljödomstolen

 

 

undanröja förordnandet,

innan

 

 

talan mot beslutet i övrigt prövas.

 

20 kap.

 

 

Domstolar

 

Domstolsprövning

 

 

 

2 §

 

 

Miljödomstol prövar

som

Miljödomstol

prövar

som

första instans mål om

 

första instans mål om

 

1.miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap.

1§ första stycket,

2.vattenverksamhet och vatten- anläggningar enligt 11 kap. samt

723

Bilaga 12

SOU 2009:10

lagen (1998:812)

med särskilda

 

 

bestämmelser om vattenverksam-

 

 

het, utom verksamheter som avser

 

 

markavvattning vilka verksam-

 

 

heter ska prövas av länsstyrelsen,

 

 

3. markavvattningar som

en-

 

 

ligt lagen med särskilda bestäm-

 

 

melser om vattenverksamhet har

 

 

överlämnats

från

länsstyrelsen

 

 

eller anmälts av en lantmäteri-

 

 

myndighet,

 

 

 

 

 

 

4. ersättning för skada och

 

 

intrång enligt 28 kap. 2–5 §§,

 

1. ersättning för skada och

5. ersättning och inlösen vid

intrång enligt 28 kap. 2–5 §§,

ingripande av det allmänna en-

2. ersättning och inlösen vid

ligt denna balk och vid vatten-

ingripande

av det allmänna

verksamhet, om inte annat har

enligt denna balk, om inte annat

särskilt föreskrivits,

 

 

har särskilt föreskrivits,

6. ersättning för miljöskador

3. ersättning för miljöskador

och inlösen enligt 32 kap., talan

och inlösen enligt 32 kap., talan

om förbud eller försiktighets-

om förbud eller försiktighets-

mått enligt 32 kap. 12 § samt

mått enligt 32 kap. 12 § samt

grupptalan enligt 32 kap. 13 §,

grupptalan enligt 32 kap. 13 §,

7. fördelning av solidariskt

4. fördelning av solidariskt

ansvar mellan flera enligt 10 kap.

ansvar mellan flera enligt 10 kap.

6 och 7 §§ på talan av någon av

6 och 7 §§ på talan av någon av

de solidariskt ansvariga,

 

de solidariskt ansvariga,

8. utdömande av vite som har

5. utdömande av vite som

förelagts med stöd av balken

förelagts med stöd av balken. I

efter särskild ansökan av den

fråga om

föreläggande och

myndighet som har förelagt vitet

utdömande av vite gäller i övrigt

eller, om vitet har förelagts i

lagen (1985:206) om viten.

förfarandet,

med tillämpning

av

 

 

6 § andra stycket lagen (1985:206)

 

 

om viten, och

 

 

 

 

 

9. fördelning av kostnader för

 

 

gemensamt

utnyttjande

av

 

 

information enligt vad som följer

 

 

av artiklarna 27.6 och 30.3 i

 

 

Europaparlamentets

och rådets

 

 

förordning (EG)

nr

1907/2006

 

 

724

 

 

 

 

 

 

725
Om en vattenverksamhet eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte förutsågs av tillståndsmyndig- heten när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa

SOU 2009:10

Bilaga 12

av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkän- nande och begränsning av kemi- kalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets för- ordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt enligt plan- och bygglagen (1987:10) eller enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att miljö- domstol efter överklagande prövar Kronofogdemyndighetens beslut om handräckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

Som anges i 19 kap. 1 § tredje stycket prövar miljödomstol, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande statliga myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt enligt plan- och bygglagen (1987:10) eller enligt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverk- samhet. Att miljödomstol efter överklagande prövar Krono- fogdemyndighetens beslut om handräckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

24 kap.

13 § Om en vattenverksamhet

eller en vattenanläggning, som har utförts i enlighet med ett tillstånd enligt denna balk, medför skador som inte förutsågs av miljödomstolen när tillståndet meddelades, får den skadelidande framställa anspråk

Bilaga 12 SOU 2009:10

på ersättning enligt 31 kap.

anspråk på ersättning enligt

 

31 kap.

Om fråga är om betydande skador för enskild eller för något allmänt intresse, får begäras sådana ändringar på verksam- hetsutövarens bekostnad av vattenverksamheten eller vatten- anläggningen som, utan att medföra skador för tredje man eller väsentliga olägenheter för tillståndshavaren, är ägnade att förebygga eller minska framtida skador. I fråga om allmänna intressen förs talan av Naturvårdsverket, Kammarkollegiet, länsstyrelse eller

kommun.

 

 

 

Anspråk på grund av oförut-

Anspråk på grund av oförut-

sedda skador skall för att få tas

sedda skador ska för att få tas

upp till prövning framställas till

upp till prövning framställas till

miljödomstolen inom fem år eller

tillståndsmyndigheten inom fem

den längre tid, högst tjugo år,

år eller den längre tid, högst

som kan ha bestämts i samband

tjugo år, som kan ha bestämts i

med

tillståndet.

Tiden

räknas

samband med tillståndet. Tiden

från utgången av den av

räknas från utgången av den av

domstolen bestämda tiden inom

myndigheten bestämda tiden

vilken

arbetena

skall

vara

inom vilken arbetena ska vara

utförda.

 

 

utförda.

Vid skada som avses i 7 kap. 7 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet utgår tiden för framställan dock aldrig tidigare än två år från det att skadan uppkom.

Bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) gäller inte

anspråk enligt denna paragraf.

 

 

 

 

14 §

Framställan som avses i 13 §

Framställan som avses i 13 §

skall vara skriftlig och ges in till

ska vara skriftlig.

miljödomstolen

i tre exemplar.

 

Ett exemplar skall delges till-

 

ståndshavaren.

 

 

 

Anspråket prövas före

eller

Anspråket prövas före eller

efter utgången av den tid som

efter utgången av den tid som

gäller för framställan. Beträffan-

gäller för framställan. Beträffan-

de förfarandet gäller vad som

de förfarandet tillämpas 19 kap.

stadgas

om

förfarandet

i

21 c §.

stämningsmål i 7 kap. 8–12 §§

 

lagen(1998:812)

med särskilda

 

bestämmelser om vattenverksam-

 

726

 

 

 

 

SOU 2009:10

Bilaga 12

het. Dessutom tillämpas 22 kap. 23 § samt 28 § andra och tredje stycket.

 

 

25 kap.

 

 

5 §

Bestämmelserna

i

2–4 §§

 

gäller inte, om annat följer av 18

 

kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken.

 

Beträffande särskilda frågor i

Beträffande särskilda frågor i

ansökningsmål om

vattenverk-

ärenden som avses i 2–3 §§ får

samhet får efter vad som är

efter vad som är skäligt förord-

skäligt förordnas

att

vardera

nas att vardera parten ska svara

parten skall svara för sina

för sina kostnader eller att part

kostnader eller att part som

som förlorar ska ersätta annan

förlorar skall ersätta annan parts

parts kostnader.

kostnader.

 

 

 

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2010.

727

Bilaga 12

SOU 2009:10

2Förslag till

förordning med instruktion för Koncessionsnämnderna för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet

Regionala koncessionsnämnder

1 § Regionala koncessionsnämnder för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet är

1.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Umeå,

2.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Östersund,

3.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Stockholm,

4.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Göteborg, och

5.Koncessionsnämnden för miljöfarlig verksamhet och vatten- verksamhet i Malmö.

Föreskrifter om koncessionsnämndernas verksamhetsområden finns i förordningen (1998:1323) om miljödomstolarnas dom- kretsar.

Uppgifter

2 § Prövning enligt miljöbalken av miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet ska ske vid en regional koncessionsnämnd för miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet när det gäller

1.prövning av alla frågor om tillstånd och villkor för miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 6 och 8 §§ miljöbalken,

2.prövning av alla frågor om tillstånd och villkor för vattenverksamhet enligt 11 kap. 9 § miljöbalken,

3.ansökan om godkännande enligt 11 kap. 16 § miljöbalken av ett utfört ändrings- eller lagningsarbete eller av åtgärder som strider mot meddelade bestämmelser om innehållande och tappning av vatten,

4.åtgärder som avses i 7 kap. 1 § 2–5 lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

728

SOU 2009:10

Bilaga 12

5.fråga om tvångsrätt enligt 28 kap. 10–13 §§ miljöbalken,

6.frågor om ersättning i ärenden som avses i punkterna 2–5,

7.frågor om bidrag ur bygdemedel enligt 4 § förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter, och

8.ärenden enligt lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vatten- rättskonventionen av den 11 maj 1929.

Ledning

3 § En koncessionsnämnd leds av en myndighetschef.

Organisation

4 § Koncessionsnämnderna ska ha kanslier på de orter som anges i 1 §.

En länsstyrelse som finns på en ort där det finns en koncessionsnämnd ska upplåta lokaler samt utföra handläggande och administrativa uppgifter åt koncessionsnämnden enligt avtal mellan respektive länsstyrelse och nämnd.

Ärendenas handläggning

5 § Vid prövningen av ärenden som avses i 2 § består en kon- cessionsnämnd av en lagfaren ordförande och en teknisk ledamot med utbildning eller erfarenhet inom de områden som omfattas av nämndens verksamhet samt två sakkunniga ledamöter. De sakkunniga ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket samt, alltefter ärendets beskaffenhet, av industriell eller kommunal verksamhet. Ytterligare en jurist får ingå i nämnden. Vid avgörande av ett ärende av enkel beskaffenhet får nämnden bestå av två ledamöter, varav minst en ska vara jurist.

Vid prövning av fråga om avvisning av ansökan eller avskrivning av ärende får nämnden bestå av en ledamot som är jurist. Myndighetens arbetsordning ska innehålla föreskrifter om förberedande åtgärder och handläggning av överklagande av nämndens beslut.

729

Bilaga 12

SOU 2009:10

6 § Reglerna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv ska tillämpas av kon- cessionsnämnderna.

7 § Om det framkommer skiljaktiga meningar vid en överläggning, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken om omröstning i tvistemål. En nämnd bestämmer dock själv i vilken turordning ledamöterna ska säga sin mening.

8 § Ytterligare bestämmelser om förfarandet i en koncessions- nämnd finns i 19 kap. miljöbalken och i förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och vattenverksamhet.

Samråd mellan koncessionsnämnderna

9 § Koncessionsnämnderna ska gemensamt besluta om en arbets- ordning enligt 4 § myndighetsförordningen (2007:515) samt samråda även i andra frågor av gemensamt slag.

Anställningar

10 § Myndighetens chef samt de ledamöter som är jurister och tekniska experter anställs tills vidare av regeringen.

Regeringen förordnar sakkunniga ledamöter för varje kon- cessionsnämnd. Sakkunnig ledamot vars uppdrag har upphört får utan särskilt förordnande tjänstgöra vid fortsatt behandling av ärende i vars handläggning han eller hon tidigare har deltagit.

Andra anställda ledamöter än myndighetens chef ska ha sin anställning vid en viss koncessionsnämnd men är skyldiga att när det är lämpligt med hänsyn till ett ärendes beskaffenhet eller när behov annars finns tjänstgöra även vid de andra koncessions- nämnderna.

Övrig personal anställs av koncessionsnämnden.

Verkställighet

11 § En koncessionsnämnds beslut i ersättningsfrågor får verk- ställas.

730

SOU 2009:10

Bilaga 12

Överklaganden

12 § Bestämmelser om överklagande av en koncessionsnämnds beslut finns i 19 kap. 1 § och 20 kap. 2 § miljöbalken.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

731

Bilaga 12

SOU 2009:10

3Förslag till

förordning om ändring i förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter

Nuvarande lydelse

 

 

 

Föreslagen lydelse

 

 

 

 

 

 

 

 

4 §

 

 

 

Den som genom en vatten-

Den som genom en vatten-

verksamhet, för vilken bygde-

verksamhet, för vilken bygde-

avgift skall betalas enligt 6 kap.

avgift ska betalas enligt 6 kap.

1 § lagen (1998:812) med sär-

1 § lagen (1998:812) med sär-

skilda bestämmelser om vatten-

skilda bestämmelser om vatten-

verksamhet,

lider

skada

får

verksamhet,

lider

skada får

skriftligen ansöka hos miljö-

skriftligen ansöka hos den till-

domstolen om bidrag ur avgifts-

ståndsmyndighet

som

regeringen

medlen till kostnaderna för att

bestämmer om bidrag ur avgifts-

förebygga

eller minska

sådan

medlen till kostnaderna för att

skada eller om ersättning för

förebygga eller

minska sådan

skadan.

Har

någon ersättning

skada eller om ersättning för

för skadan tidigare bestämts av

skadan. Har

någon

ersättning

miljödomstolen får ansökan inte

för skadan tidigare bestämts får

göras.

 

 

 

 

 

 

ansökan inte göras.

 

Om ansökningen ges in före

Om ansökningen ges in före

utgången av den tid som enligt

utgången av den tid som enligt

24 kap. 13 § miljöbalken gäller

24 kap. 13 § miljöbalken gäller

för anmälan av anspråk för

för anmälan av anspråk för

oförutsedda

skador, skall

den

oförutsedda skador, ska den inte

inte tas upp till prövning före

tas upp till prövning före

utgången av den tiden, om inte

utgången av den tiden, om inte

särskilda omständigheter föran-

särskilda omständigheter föran-

leder annat. Om flera ansök-

leder annat. Om flera ansök-

ningar har getts in, bör de såvitt

ningar har getts in, bör de såvitt

möjligt prövas samtidigt.

 

 

möjligt prövas samtidigt.

 

 

 

 

 

 

5 §

 

 

 

Vid

avgörande

av ärenden

 

 

 

 

som avses

i

4 §

skall

miljö-

 

 

 

 

domstolen ha den samman-

 

 

 

 

sättning som anges i 20 kap. 4 och

 

 

 

 

5 §§ miljöbalken.

 

 

 

 

 

 

 

732

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

SOU 2009:10 Bilaga 12

Vid avgörandet skall

hänsyn

Vid avgörandet

ska hänsyn

tas till vad som i varje särskilt

tas till vad som i varje särskilt

fall kan anses skäligt. Om

fall kan anses skäligt. Om

miljödomstolen

anser

att

en

tillståndsmyndigheten

anser

att

särskild utredning behövs, får en

en särskild utredning behövs, får

sådan utredning

göras

genom

en sådan utredning göras genom

att

upplysningar

begärs

från

att upplysningar

begärs

från

myndigheter i orten eller på

myndigheter i orten eller på

något annat lämpligt sätt. När

något annat lämpligt sätt. När

omständigheterna

föranleder

omständigheterna

 

föranleder

det, bör en kungörelse om

det, bör en kungörelse om

ärendet införas i ortstidning.

ärendet införas i ortstidning.

Särskilda

 

kostnader

för

Särskilda

kostnader

för

miljödomstolen, som är förenade

tillståndsmyndigheten,

som

är

med

ärendets

utredning

och

förenade med ärendets utred-

avgörande, skall betalas av medel

ning och avgörande, ska betalas

som

enligt

6

kap. 1 § lagen

av medel som enligt 6 kap. 1 §

(1998:812) med särskilda be-

lagen (1998:812) med särskilda

stämmelser

om vattenverksam-

bestämmelser

om

vattenverk-

het har betalats för vattenverk-

samhet har betalats för vatten-

samheten.

Miljödomstolen

får

verksamheten. Myndigheten

får

bestämma att sökanden skall av

bestämma att sökanden ska av

samma medel få skälig ersätt-

samma medel få skälig ersätt-

ning för sina kostnader i

ning för sina kostnader i

ärendet.

 

 

 

 

 

ärendet.

 

 

 

 

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2010.

733

Bilaga 13

Antal ärenden rörande tillstånd till markavvattning hos länsstyrelserna åren 2003–2007

Länsstyrelse

2003

2004

2005

2006

2007

Stockholm

1

2

1

3

3

Uppsala

0

0

2

0

1

Södermanland

0

0

0

0

0

Östergötland

0

0

0

1

0

Jönköping

7

6

2

11

9

Kronoberg

6

6

3

3

3

Kalmar

12

5

10

13

8

Gotland

2

2

3

2

2

Skåne

0

0

2

2

4

Blekinge

-

-

-

-

-

Halland

1

2

1

2

1

Västra Götaland

6

9

3

7

4

Värmland

2

1

1

2

2

Örebro

1

2

4

5

2

Västmanland

0

1

2

1

2

Dalarna

2

2

3

2

2

Gävleborg

-

-

-

-

-

Västernorrland

2

3

6

1

5

Jämtland

4

10

7

11

7

Västerbotten

11

4

10

9

12

Norrbotten

4

9

3

3

9

Totalt

61

64

63

78

76

735

Bilaga 14

Avgöranden från Högsta domstolen och Regeringsrätten

I det följande redovisas i kronologisk ordning avgöranden från Högsta domstolen och Regeringsrätten som avser miljö- och fastighetsmål respektive bygglovsärenden m.m. under perioden 2000 och framåt. I anslutning till redovisningen av referaten från Högsta domstolen som avser miljömål anges om talan väckts vid miljödomstolen genom ansökan om tillstånd, stämning eller på annat sätt. Redovisningen omfattar inte sådana mål som gäller sanktioner, särskilda rättsmedel och prövningstillstånd. Redovis- ningen av notismål från Regeringsrätten omfattar inte rätts- prövningar. Rubrikerna till notismålen har utredningen utformat. I fråga om avgöranden från Regeringsrätten har så skett med ledning av ämnesord i en rättsinformationsdatabas.

Högsta domstolen

Miljömål

NJA 2001 s. 279 (ansökan om lagligförklaring) Bestämmelserna i 16 kap. 13 § miljöbalken om rätt för en ideell förening att överklaga domar och beslut enligt balken har ansetts vara tillämpliga när Miljööverdomstolen har meddelat dom efter balkens ikraftträdande i ett mål som inletts före ikraftträdandet, 23 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken.

NJA 2001 s. 828 (ansökan om tillstånd) Frågor om prövning enligt vattenlagen av tillåtligheten av ett företag för utvinning av värme och kyla genom bortledning av grundvatten och återledning av samma mängd grundvatten.

737

Bilaga 14

SOU 2009:10

NJA 2001 C 40 (ansökan om tillstånd) Fråga om undanröjande av miljödomstolens dom sedan klaganden i mål utan svarande återkallat sitt överklagande till Miljööverdomstolen (13 kap. 5 § andra stycket rättegångsbalken).

NJA 2003 s. 384 (ansökan om stämning) Fråga huruvida en fastighetsägares och hyresvärds skadade egendom kunde anses befinna sig i en hyresgästs verksamhets omgivning, när egendomen förvarades i den lagerlokal där verksamheten bedrevs (32 kap. 1 § miljöbalken).

NJA 2004 s. 88 (ansökan om stämning) Arbetsplan, som fastställts med stöd av väglagen, har inte ansetts utgöra hinder mot enskild talan om förbud enligt miljöbalken mot anläggande av vägen.

NJA 2004 s. 421 (ansökan om tillstånd) Fråga huruvida transporter till och från en miljöfarlig verksamhets anläggningar är att anse som s.k. följdföretag enligt miljöbalken. Tillika fråga huruvida den som har ansökt om tillstånd enligt balken till utökad produktion av massa och papper bör åläggas att utreda och lämna förslag på villkor för sådana transporter med stöd av ett s.k. prövotids- förordnande.

NJA 2004 s. 590 (ansökan om tillstånd) Sakägarbegreppet enligt miljöbalken. Frågor i ansökningsmål rörande vattenverksamhet om sökandens skyldighet att betala ersättning för rättegångskostnad

(I) och om rätt för andra än sökanden att överklaga domen (II).

NJA 2004 s. 885 (ansökan om förlängning) Miljödomstols dom om förlängning av tiden för att ta i anspråk ett tillstånd att uppföra och driva ett naturgaseldat kraftvärmeverk har inte ansetts vara en sådan dom om tillstånd, godkännande eller dispens som enligt 16 kap. 13 § MB får överklagas av vissa ideella organisationer.

NJA 2005 s. 709 (ansökan om tillstånd) Miljödomstol har ansetts kunna överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa provisoriska föreskrifter enligt 22 kap. 27 § miljöbalken i motsvarande ut- sträckning som miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndigheten att fastställa villkor enligt 25 §.

738

SOU 2009:10

Bilaga 14

NJA 2005 N 12 (ansökan om stämning) Fråga om talan om återställningsåtgärder omfattades av bestämmelserna om stäm- ningsmål i 7 kap. 2 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

NJA 2006 s. 310 (ansökan om tillstånd) Villkor i tillstånd enligt miljöbalken om att verksamhetsutövaren i produktionen inte får använda sådana råvaror eller insatskemikalier för vilka det saknas dokumenterad kunskap om risken för vissa olägenheter för hälsa och miljön har ansetts inte vara godtagbart bl.a. från rättssäker- hetssynpunkt med hänsyn till att det av villkoret inte framgår hur djupgående kunskaper som krävs eller hur de ska vara dokumen- terade.

NJA 2006 s. 531 (ansökan om utdömande av vite) Fråga om en miljödomstol ska avvisa en ansökan av en miljö- och byggnämnd om utdömande av vite enligt miljöbalken på grund av att föreskriven ansökningsavgift inte har betalats.

NJA 2008 s. 3 (ansökan om lagligförklaring och tillstånd) Fråga om tillstånd för minikraftverk. Vid prövning av den samhälls- ekonomiska tillåtligheten har intäkter av elcertifikat tillgodoräknats kraftproduktionen.

NJA 2008 s. 55 (ansökan om tillstånd) Tillämpning av reglerna om strandskydd vid prövning av en ansökan om vattenverksamhet.

NJA 2008 s. 748 (ansökan om tillstånd) Det har inte funnits utrymme för Miljööverdomstolen att avvisa en ansökan i ett an- sökningsmål enligt miljöbalken med hänvisning till bestämmelsen i 22 kap. 2 § andra stycket miljöbalken. Eftersom en godtagbar miljökonsekvensbeskrivning är en processförutsättning har det emellertid enligt 34 kap. 1 § rättegångsbalken varit möjligt att avvisa en sådan ansökan när bristerna i den miljökonsekvens- beskrivning som ingått i ansökan bedömts vara så väsentliga att ansökningen inte kunnat läggas till grund för prövningen.

739

Bilaga 14

SOU 2009:10

Fastighetsmål

NJA 2000 s. 10 Arrende har efter fastighetsreglering kommit att gälla i två fastigheter. Ägarna till de båda fastigheterna har härigenom blivit gemensamt förpliktade gentemot arrendatorn vad avser arrendet i dess helhet. Det har ansetts råda nödvändig processgemenskap mellan fastighetsägarna. Även fråga om tillämp- ning av 14 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken.

NJA 2000 s. 57 Genom kungl. brev 1810 och 1812 ålades Götha Canal Bolag att anlägga och för all framtid underhålla en vind- brygga över kanalen. Fråga om denna skyldighet utgör ett servitut och om den kan upphävas genom fastighetsreglering.

NJA 2000 s. 100 Fråga om arrendenämnds behörighet att pröva villkor om mjölkkvot i samband med förlängning av avtal om jord- bruksarrende.

NJA 2000 s. 165 Fråga om tillämpning av det s k opinionsvillkoret i 5 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988) vid ansökan om omarrondering av fastigheter.

NJA 2000 s. 737 Fråga om ersättning enligt miljöskadelagen (1986:225) för s.k. minskat boendevärde under tiden för byggande av järnväg (Arlandabanan).

NJA 2001 s. 456 Genom fastighetsreglering överfördes – med fastighetsägarnas medgivande – mark omfattande en hel jordbruks- fastighet till en annan sådan fastighet. Den överförda marken var utarrenderad. Någon skyldighet att hembjuda fastigheten till arrendatorn enligt reglerna i 5 § lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället har inte ansetts föreligga.

NJA 2001 s. 593 Före ett beslut om fastighetsreglering utreddes inte närmare om en inskriven rätt att ta grus på en av de berörda fastigheterna ännu bestod. Eftersom det inte var uppenbart att ett antal personer som påstod sig vara innehavare av rättigheten saknat ställning som sakägare, har ansetts att domvilla som avses i 59 kap. 1 § 1 st. 2 rättegångsbalken förekommit. Enligt grunderna för 59 kap. 3 § 3 st. och 4 § rättegångsbalken har dock förordnats om

740

SOU 2009:10

Bilaga 14

ny handläggning hos lantmäterimyndigheten endast beträffande frågan om rätt till grustäkt.

NJA 2001 s. 848 Vid omröstning i samfällighetsförening för av- görande av fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamot ska den modifierade andelstalsmetoden enligt 49 § lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter tillämpas, om medlem begär det.

NJA 2002 s. 45 Fråga vid omprövning av tomträttsavgäld om det särskilda värde som fastigheten har för tomträttshavaren ska beaktas vid uppskattningen av fastighetens värde (13 kap. 11 § 2 st. jordabalken).

NJA 2002 s. 161 Anläggningsbeslut har meddelats avseende en småbåtsbrygga. Ägare av grannfastighet har ansetts inte ha rätt att som sakägare överklaga anläggningsbeslutet.

NJA 2002 s. 261 Fråga om ränteberäkning vid betalning av tomt- rättsavgäld efter omprövning.

NJA 2003 s. 619 Motorväg har anlagts över jord- och skogsbruks- fastigheter. I mål om ersättning för upplåtelse av vägrätt upp- kommer fråga om beräkning av minskning av fastighets marknads- värde samt fråga om toleransavdrag och dess beräkning.

NJA 2003 C 44 Ytterligare utredning avseende äganderätten till ett antal skär har ansetts lämpligen bör göras vid hovrätten och inte vid Högsta domstolen som första domstolsinstans.

NJA 2004 s. 106 Fråga vid fastighetsreglering avseende uppdelning av en samfällighet på ägarfastigheterna huruvida regleringen är tillåtlig enligt 3 och 5 kap. fastighetsbildningslagen. Också fråga om fastighetsregleringen skulle innebära ett otillbörligt utnyttjande av lagstiftningen för expropriativt ändamål.

NJA 2004 s. 266 Dimensioneringen av en i en gemensamhets- anläggning ingående sektion har ansetts inte stå i strid mot bestämmelserna i anläggningslagen (1973:1149).

NJA 2004 s. 336 En basstation för mobiltelefoni som saknar för- bindelse med ett fysiskt ledningsnät har med hänvisning till bl.a.

741

Bilaga 14

SOU 2009:10

artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen ansetts inte vara en ledning för vilken ledningsrätt kan fås enligt ledningsrättslagen (1973:1144).

NJA 2005 s. 943 Bostadsarrende. Vid inlösen av arrenderätt och av arrendatorn uppförd byggnad jämte övriga av denne utförda in- vesteringar på arrendestället ska lösenbeloppet i första hand fastställas till det samlade marknadsvärdet av den hembjudna egendomen.

NJA 2006 s. 427 Fråga om hyresvärd haft rätt att återta hyres- objektet på grund av att hyresgästen övergett detta (12 kap. 27 § jordabalken).

NJA 2006 s. 747 En rätt till ett officialservitut har ansetts inte vara berörd av en beslutad gemensamhetsanläggning. Servitutsinne- havaren har därför inte haft rätt att som sakägare föra talan mot anläggningsbeslutet.

NJA 2007 N 49 Fråga om hovrätten förfarit felaktigt genom tillämpning av en värderingsmetod, vid beräkning av ersättning i samband med fastighetsreglering, som parterna inte argumenterat kring.

NJA 2007 s. 125 Enligt ett lagakraftvunnet utslag i mål om fastig- hetsbestämning har ett markområde förklarats ingå i en härads- allmänning. Utslaget har inte utgjort hinder för ägaren av en annan fastighet att vid allmän domstol föra talan om bättre rätt än häradsallmänningen till markområdet, men har ansetts ha pre- judiciell betydelse i tvistemålet. Förutsättningar har därför funnits att utan att utfärda stämning ogilla talan som uppenbart ogrundad.

NJA 2007 s. 695 Fråga om rätt till intrångsersättning vid upplåtelse av ledningsrätt för optokablar inom utrymme för befintliga kraft- ledningar.

NJA 2008 s. 510 Frågor om rätt till intrångsersättning för lednings- rätt avseende anläggningar för telekommunikation när lednings- rätten upplåtits i stället för tidigare nyttjanderätt (I–III).

742

SOU 2009:10

Bilaga 14

Regeringsrätten

RÅ 2000 ref. 7 En byggnad har med hänsyn till sin konstruktion, utformning och placering inte ansetts som bygglovsbefriad ekonomibyggnad för fårskötsel.

RÅ 2000 ref. 46 Fråga om eftergift och nedsättning av tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen (1987:10) (I och II).

RÅ 2000 ref. 49 En detaljplanebestämmelse enligt vilken hus- fasaderna i ett bostadskvarter ska utföras i gult eller rött tegel har ansetts gå utöver det allmänna varsamhetskrav som ställs upp i 3 kap. 10 § plan- och bygglagen med hänsyn till de väsentligt ökade kostnader och övriga svårigheter som visats föreligga att efterleva bestämmelsen. Rättsprövning av regeringsbeslut angående ändring av detaljplan.

RÅ 2000 not. 116 Hölada och vindskydd för hästar ansågs utgöra ekonomibyggnader för jordbruk och krävde därför inte bygglov.

RÅ 2001 ref. 31 Enfamiljshus i globform har ansetts förenligt med anpassningskravet i 3 kap. 1 § plan- och bygglagen.

RÅ 2001 not. 123 Utvändig tilläggsisolering av enbostadshus ansågs påverka husets yttre utseende i sådan grad att åtgärden krävde bygglov.

RÅ 2002 ref. 34 När länsrätten i ett s.k. blandat mål enligt plan- och bygglagen avgjort målet i sak och kammarrätten inte meddelat prövningstillstånd, har Regeringsrätten efter att ha upphävt underinstansernas avgöranden överlämnat målet till kammarrätten för fortsatt handläggning.

RÅ 2002 ref. 63 En basstation för mobiltelefoni, bestående av en 36 m hög mast och två teknikbodar, som ska placeras inom ett planområde som har betecknats som parkmark har inte ansetts som en sådan byggnadsåtgärd som kan ses som en mindre avvikelse från planen.

RÅ 2002 ref. 65 En detaljplan har under genomförandetiden ändrats genom att en ny detaljplan antagits för en del av planområdet.

743

Bilaga 14

SOU 2009:10

Ägarna av några fastigheter, som är belägna inom det ursprungliga planområdet men utanför området för den nya planen, har med hänsyn till omständigheterna ansetts vara berörda av planändringen i den mening som avses i 5 kap. 11 § första stycket plan- och bygglagen. Rättsprövning.

RÅ 2002 not. 14 Ägare av en fastighet som överklagat byggnads- nämndens beslut avseende en grannes byggnadsåtgärder kunde inte få sin talan prövad sedan fastigheten överlåtits.

RÅ 2004 not. 127 Bygglov krävdes inte för uppsättande av fasad- flagga.

RÅ 2005 ref. 36 En ägare till en fastighet som direkt gränsar till den fastighet som ett bygglov avser har rätt att överklaga bygglovs- beslutet oavsett avståndet mellan bygglovsobjektet och ägarens fastighet eller bostad. Rättsprövning.

RÅ 2005 ref. 44 Regeringens beslut i ärende om antagande av detaljplan har upphävts då den miljökonsekvensbeskrivning som gjorts inte behandlat exploateringens konsekvenser för fridlysta arter som obestritt uppgivits förekomma inom planområdet. Rättsprövning.

RÅ 2005 ref. 53 En ridhall som är avsedd för hopp- och dressyr- träning av hästar har inte ansetts utgöra en ekonomibyggnad för jordbruk och är därför inte undantagen från kravet på bygglov.

RÅ 2005 ref. 73 Kontorslokaler har inte ansetts behöva göras tillgängliga för personer med nedsatt rörelseförmåga eftersom den byggnad i vilka de inryms har inrättats för verksamhet som innefattat arbete som är så fysiskt krävande att det inte kan utföras av personer med nedsatt rörelseförmåga.

RÅ 2005 not. 76 Kammarrätt borde ha hållit muntlig förhandling i mål om föreläggande enligt plan- och bygglagen.

RÅ 2005 not. 107 Beslut om rivningslov skulle överklagas hos regeringen.

744

SOU 2009:10

Bilaga 14

RÅ 2005 not. 157 Föreläggande om vite kunde inte göras gällande mot vare sig föregående eller nuvarande ägare av fastighet efter överlåtelse av fastigheten. – En tillbyggnads storlek och utformning bedömdes med hänsyn också till förhållandena inom ett planområde innebära endast en mindre avvikelse från detaljplanen.

RÅ 2006 ref. 64 En byggnadsnämnd är oförhindrad att pröva en förnyad ansökan om bygglov, trots att frågan om bygglov tidigare avgjorts av länsstyrelse genom lagakraftvunnet beslut.

RÅ 2006 ref. 88 Regeringens beslut i ett ärende om antagande av detaljplan har upphävts då en miljökonsekvensbeskrivning skulle ha upprättats i fråga om planens påverkan på ett angränsande Natura 2000-område. Rättsprövning.

RÅ 2006 not. 10 Länsrätt skulle i ett s.k. blandat byggnadsmål ha överlämnat målet till kammarrätten för handläggning när länsstyrelsen meddelat det överklagade beslutet före den 1 juli 2003.

RÅ 2007 ref. 41 Regeringens beslut om en detaljplan har upphävts eftersom något program för planen inte upprättats och det inte kommit fram någon konkret omständighet som visar att det är uppenbart att felet saknat betydelse för avgörandet. Rättsprövning.

RÅ 2007 ref. 69 Bygglov för ett mobilteletorn och två teknikbodar i ett naturreservat har ansetts strida mot föreskrifterna för reservatet.

745