Svar på fråga
2009/10:948 Svenskt truppbidrag till FN
Utrikesminister Carl Bildt
Aleksander Gabelic har frågat mig vid hur många
tillfällen under regeringsperioden jag tagit initiativ till att försöka få FN
att efterfråga svenskt militärt truppbidrag.
Sverige har sedan länge ett starkt engagemang i FN,
inte minst på grund av organisationens funktion som ryggrad i den
internationella säkerhetsordningen. Säkerhetsrådets mandat och det breda
deltagandet från medlemsländerna ger FN:s fredsfrämjande insatser en unik
legitimitet. Detta gäller oavsett om de leds av FN eller en regional
organisation. Den fredsfrämjande verksamheten är dock inte – omfattningen
till trots – FN:s enda uppgift. Sverige ger ett betydelsefullt och aktivt
stöd på många viktiga områden. Fredsfrämjandet har dessutom blivit alltmer
komplext, och deltagande med trupp är långt ifrån det enda sättet att bidra
till arbetet. Sverige ställer kvalificerad personal såsom militärobservatörer,
civilpoliser och kriminalvårdare till förfogande i en rad FN-insatser, inte
sällan i ledande befattningar.
I fråga om bidrag med trupp till FN-insatser
stämmer det att organisationen bara i vissa fall efterfrågar specifika
medlemsstaters deltagande. Sådana önskemål kan uppmuntras, men att räkna hur
många initiativ som tagits i den riktningen ger en ytterst bristfällig bild av
de faktorer som påverkar ett militärt truppbidrag till FN-insatser.
Ett belysande exempel är att Sverige tillsammans
med Norge stod redo att delta i FN:s Unamid-insats i Darfur i slutet av 2007.
Det 350 man starka logistik- och ingenjörsförbandet skulle ha utgjort det
största västbidraget till insatsen. På grund av motstånd från Sudans regering
kunde truppen dock inte sättas in, trots intensiva ansträngningar från såväl
Sverige som FN.
I likhet med alla andra länder har också Sverige
begränsade resurser för fredsfrämjande insatser. Av detta följer en
nödvändighet att prioritera. Under året som följde det uteblivna deltagandet i
Darfur deltog Sverige i Eufor Tchad/RCA, vars uppgift främst var att skapa
förutsättningar för den efterföljande FN-insatsen. Vi har sedan dess också
utökat vårt bidrag till ISAF-styrkan i Afghanistan, och fortsatt vårt
engagemang inom Kfor. Dessutom bidrar Sverige till EU:s marina insats Atalanta
utanför Somalias kust, till stöd för FN:s humanitära verksamhet i landet. Varje
övervägande om ytterligare truppbidrag måste göras mot bakgrund av dessa
insatser och de ändliga förmågor de tar i anspråk.
Att Sverige i dag huvudsakligen lämnar truppbidrag
till fredsfrämjande verksamhet under ledning av EU och Nato – med
FN-mandat i botten – är inte ett ställningstagande emot FN som
organisation eller princip. Vårt deltagande i internationell insats är
uttryckligen förankrat i tanken om ett globalt ansvarstagande med utgångspunkt
i FN-stadgan – en princip som också är central i Lissabonfördraget och
EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Dispositionen av Sveriges bidrag
reflekterar en avvägning mellan olika konflikthärdar inom ramen för de
möjligheter som finns. I detta ligger en öppenhet för framtida truppbidrag
under FN-ledning.
Regeringen ser framför sig ett fortsatt starkt
engagemang inom FN.