den 21 maj

Interpellation

2009/10:453 En strategi för Sveriges livsmedelsproduktion

av Staffan Danielsson (c)

till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)

Först en sammanfattning av denna långa men angelägna interpellation:

Jag ställde för fem år sedan flera interpellationer till dåvarande jordbruksminister Ann-Christin Nyqvist, där jag slog larm om jordbrukets pressade situation och om den dramatiska produktionsminskningen. Och jag efterlyste åtgärder för att stödja jordbruket i dess kamp för att vända trenden.

Regeringen med jordbruksminister Eskil Erlandsson i spetsen har med kraft och engagemang nu genomfört en rad positiva åtgärder för att öka livsmedelsproduktionens konkurrenskraft genom att minska jordbrukets skatter, förenkla regelverk och minska byråkratin samt stödja näringen genom FoU och med andra insatser. Detta är mycket bra.

Ändå är lönsamheten för den svenska livsmedelsproduktionen i dag fortsatt mycket pressad genom låga världsmarknadspriser, dåligt betalt för mervärden och höga kostnadsnivåer. Produktionen fortsätter att minska och snart riskerar den att sjunka under 50 procents självförsörjningsgrad, lägst inom EU. Visserligen har ekoproduktionen ökat successivt till ca 5 procent av livsmedelsproduktionen, men samtidigt har den totala produktionen sjunkit dramatiskt mycket mer och den importerade matens andel av livsmedelskonsumtionen har nästan fördubblats från runt 25 procent på 1980-talet till 45 procent i dag.

Mitt förslag är att det liksom i Storbritannien och i enlighet med näringens (LRF:s) förslag utarbetas en svensk strategi för framtidens livsmedelsproduktion. Livsmedelsproduktionens fortsatta utveckling i Sverige är en angelägenhet för hela Sverige av en rad skäl: resurs- och hållbarhetsskäl, djurskydds- och miljöskäl, sårbarhets- och säkerhetsskäl, för levande landsbygder och öppna landskap samt för jobb och tillväxt i livsmedelsproduktion och livsmedelsindustri. En livsmedelsstrategi skulle analysera situationen och föreslå mål och åtgärder. Detta skulle också ge en bred uppslutning kring situationens allvar och kring behovet av gemensamma insatser från näringen, staten, handeln, myndigheterna och konsumenterna med flera för att vända trenden.

Är jordbruksministern beredd att vidta åtgärder i denna riktning?

Jag har länge engagerat mig starkt för att Sverige ska ha ett livskraftigt jordbruk. Jordbrukets och de gröna näringarnas möjligheter inom nygamla sektorer som bioenergi och hästar expanderar nu, tillsammans med turism och rekreation och mycket mer. Det är givetvis bra.

Men grunden för jordbruket är ändå produktionen av livsmedel. Sverige har ett bra klimat för livsmedelsproduktion, med goda jordar, tillräcklig nederbörd och en vinter som ofta knäcker de värsta skadeinsekterna och svamparna. Tillsammans med de engagerade, välutbildade och erfarna lantbrukarna – med stöd av dito forskare och rådgivare – är det svenska jordbruket världsledande i att förena en uthålligt hög produktion med god miljö och djuromsorg. De svenska miljö- och djurskyddslagarna är bland de strängaste i världen.

Det råder i ord en politisk enighet att det är bra för Sverige med ett livskraftigt och miljövänligt jordbruk. I ledande politiska kretsar, medie- och konsumentkretsar innebär det i betydande utsträckning att man genom miljö- och andra ersättningar och politiska upphandlingsmål för offentlig sektor ger flermiljardsstöd åt den odling som benämns ekologisk. Och visst är den förtjänstfull och väl värd att utvecklas på marknadens villkor och med ersättning efter faktisk miljönytta.

Ekoodlingen har också ökat stadigt från någon procent av den svenska produktionen på 1990-talet till totalt ca 5 procent i dag. På mjölk och andel åker ligger siffrorna betydligt högre. Den svenska livsmedelsexporten ökar också, vilket självfallet är positivt.

Varför behövs då en strategi för Sveriges livsmedelsproduktion? Det finns väl inte någon ko på isen, tror man i många inflytelserika kretsar enligt ovan.

Jo, tyvärr är den svenska livsmedelsproduktionen i ett mycket allvarligt läge, vilket alltför få känner till.

Importen av livsmedel till vårt land från länder inom och utom Europa ökar sedan lång tid mycket snabbare och mer än exporten. Denna importerade mat är genomgående producerad med väsentligt sämre miljöhänsyn och djuromsorg.

Det mått som brukar användas på ett lands förmåga att producera livsmedel är självförsörjningsgrad. Tidigare var en hög självförsörjningsgrad mycket viktig för att ta vara på den platsbundna markresursen, skapa jobb i jordbruk och livsmedelsindustri och för att ha en god beredskap inför ofärdstider. Jag menar att det är lika viktigt än i dag av båda dessa skäl samt av resurs- och hållbarhetsskäl.

Allvaret i dagens läge visar sig i att Sverige nu har en av de lägsta självförsörjningsgraderna bland EU:s länder. Vår livsmedelsproduktion har rasat i mer än 30 år och fortsätter trenden så slår den sista bonden igen år 2053 enligt trovärdiga källor. Importens andel av livsmedelskonsumtionen har nästan fördubblats från runt 25 procent på 1980-talet till 45 procent i dag.

Mjölkproduktionen tappar även den kanske mest i EU. Nötköttsproduktionen sjunker och i dag är ungefär hälften av det konsumerade nötköttet importerat. Grisköttet granskas i Sverige med lupp, produktionen minskar och i stället importeras gladeligt alltmer från grisar som fötts upp med en betydligt sämre djuromsorg än de svenska.

Den oftast Kravgodkända produktionen, som benämns ekologisk, har alltså ökat successivt till runt 5 procent medan den vanliga miljövänliga svenska matproduktionen minskat många gånger mer med flera tiotals procent. Kommuner och landsting åläggs av staten att öka sina matinköp av ekologisk mat från Sverige och utomlands till nivån 25 procent av totalinköpen samtidigt som huvuddelen av maten i många kommuner sannolikt är importerad.

Detta är alltså en långt gången dubbelmoral som måste brytas. I Sverige talar vi mycket om en liten del av matproduktionen, som ökar, men förtränger helt det faktum att den helt dominerande vanliga miljövänliga svenska maten minskar dramatiskt.

Självfallet är det bra med motiverade miljöersättningar och marknadstillväxt för ekoproduktionen, men ett viktigt fokus måste också vara den konkurrensutsatta livsmedelsproduktionen i det vanliga miljövänliga svenska jordbruket. Ekoproduktionen växer i en rätt trygg marknadsnisch, framför allt vad gäller de offentliga inköpen, medan den vanliga miljövänliga livsmedelsproduktionen tappar mark gentemot den importmat som väller in i allt större mängder.

Det svenska jordbrukets och den svenska statens gemensamma affärsidé har i flera decennier varit att de strängare miljö- och djurskyddsreglerna ska göra att den svenska och internationella marknaden ska betala mervärden för detta. Devisen har till exempel varit ”på väg mot världens renaste jordbruk”. Verkligheten har tyvärr bevisat att denna strategi inte har fungerat tillräckligt bra, eftersom den svenska produktionen minskat dramatiskt medan importen från länder utan denna strategi och mer fokuserade på priset ökat lika dramatiskt.

Jag ställde den 21 oktober 2005 en interpellation (nr 57) på detta tema till den dåvarande socialdemokratiska jordbruksministern, Ann-Christin Nyqvist. Jag visade på den förfärande utvecklingen och på den då mycket pressade lönsamheten genom starkt ökade produktionskostnader, och krävde att regeringen skulle vidta åtgärder för att vända trenden och formulera tydliga mål för den svenska livsmedelsproduktionens storlek.

Regeringsskiftet 2006 och jordbruksminister Eskil Erlandssons tillträde innebar en ökad kraft och vilja att från statens sida stärka den svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft. En rad åtgärder har vidtagits för att minska jordbrukets kostnader, förenkla regelverk och minska den omfattande byråkratin samt stödja näringen i dess marknadsansträngningar. Stödet till ekoproduktionen har fortsatt att förbättras.

Den världsunika skatten på handelsgödsel har tagits bort, ersättningarna i landsbygdsprogrammet har byggts ut, djurskyddstillsynen har avgiftsbefriats, en rad regelförenklingar har gjorts på olika områden, energiöverenskommelsen innebär en historisk storsatsning på förnybar energi, rätten att vid offentlig matupphandling ställa höga miljö- och djurskyddskrav har tydliggjorts och så vidare.

Jordbruksministern har också drivit fram en handlingsplan för hur Sverige ska bli Europas nya matland, med åtgärder för att stärka till exempel närproducerad och småskalig produktion. Dessutom har regeringen antagit en strategi för att stärka utvecklingskraften i Sveriges landsbygder. Detta är mycket bra.

Hade dessa åtgärder varit tillräckliga för att vända utvecklingen så hade denna interpellation inte behövt ställas. Tyvärr är ändå lönsamheten i dag mycket pressad i den svenska livsmedelproduktionen, beroende på låga världsmarknadspriser, otillräckligt betalt för mervärden och högre kostnader i Sverige än i omvärlden. Och tyvärr pekar prognoserna på en fortsatt minskning av produktionen av till exempel mjölk, nötkött och griskött.

LRF kommer på sin riksförbundsstämma inom kort att initiera en kampanj för att vända denna trend, vilket självfallet är alldeles utmärkt. Jag har själv som bonde och LRF-medlem varit med om att lansera olika LRF-kampanjer på liknande teman, vilka har genomförts med kraft och engagemang.

Tyvärr har det dock skett utan att den negativa utvecklingen har kunnat brytas, enligt min gjorda redovisning.

Jordbruksnäringen behöver därför ett bättre understöd från regering och riksdag, från handel och myndigheter och från medborgarna i stort för att verkligen äntligen kunna vända den så negativa mer än 30-åriga krympningstrenden.

Ett av världens mest liberala länder, bland annat på jordbruksområdet, är Storbritannien. Jordbruket där har fått konkurrera med världsmarknaden på mycket hårda villkor, och det brittiska jordbruket har därför genomgått en mycket stark strukturomvandling. Produktionen har också minskat.

Storbritannien agerar nu på regerings- och parlamentsnivå för att genom ett brett samarbete mellan många aktörer säkra en fortsatt säker livsmedelstrygghet genom ett starkt brittiskt jordbruk och en stark livsmedelssektor. Man har antagit en strategi för framtidens livsmedelsproduktion – Food 2030 – samt format principer för hur målen ska kunna nås.

Naturligtvis är grunden för Storbritannien densamma som för Sverige, att det egna jordbruket ska vara konkurrenskraftigt och vinna sina framgångar på en öppen marknad. Men detta går ju att förena med goda ramverk för jordbruksnäringen, satsningar och samarbeten inom landet och inom de gränser som marknadsekonomin uppställer. LRF har också genom sin ordförande föreslagit att Sverige utarbetar en genomtänkt livsmedelsstrategi och ställt frågan: ”Vem vågar först sätta upp målet att Sverige inom tio år ska ha ett positivt handelsnetto för jordbruksvaror?”

Min uppfattning är att läget och utvecklingen för den svenska livsmedelsproduktionen är så pass allvarlig att regeringen – utöver alla de insatser den redan har genomfört och initierat – bör ta ett ytterligare initiativ. Man bör antingen tillsätta en bred parlamentarisk utredning, vars uppdrag bör vara att utarbeta en vision och en strategi för hur den miljövänliga svenska livsmedelsproduktionens konkurrenskraft ska kunna förbättras, genom ett brett samarbete mellan näringen, staten och övriga berörda aktörer. Alternativt kan som i Storbritannien regeringen själv i dialog med intressenter och medborgare utarbeta livsmedelsstrategin.

Utöver ovan anförda motiv för detta så finns det nu på bordet politiska oppositionsförslag om att kraftigt höja skatter på jordbrukets produktionsmedel, samtidigt som ersättningarna till den ekologiska produktionen – som redan är mer lönsam än den vanliga miljövänliga produktionen – ska höjas ytterligare. Detta skulle innebära en alldeles uppenbar risk för att samtidigt som ekoproduktionen kanske ökar några procent ytterligare så fortsätter den totala svenska livsmedelsproduktionen att rasa och vi går mot att behöva importera hälften och mer av den mat vi äter i Sverige.

Även dessa perspektiv understryker behovet av att analysera den dramatiska utvecklingen i det svenska jordbruket. En gemensam lägesuppfattning är den bästa grunden när man strategiskt ska blicka mot framtiden.

Jag vill därför fråga jordbruksministern:

Vilka ytterligare åtgärder är jordbruksministern beredd att vidta för att stärka det svenska jordbrukets konkurrenskraft och dess möjligheter att vända den fallande produktionen av svenska livsmedel till en ökning?