den 6 maj

Interpellation

2009/10:360 Kvinnornas situation i Palestina

av Amineh Kakabaveh (v)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Efter att palestinierna, efter den israeliska statens utropande, fördrivits från sin hembygd tvingades de att finna nya möjligheter till försörjning. Den jord de brukat i Palestina hade berövats dem och de måste i flyktinglägren i de olika arabstaterna finna nya försörjningsmöjligheter. Det många palestinier då gjorde var att satsa på utbildning som en ersättning för de möjligheter som gått förlorade. Med små resurser och under svåra omständigheter förvandlades palestinierna under de första decennierna efter fördrivningen till ett av de mest välutbildade folken i världen. I de flesta av länderna i Mellanöstern fann man palestinier i framskjutna positioner i intellektuella yrken. Under de senaste decennierna har dock villkoren förändrats.

I de av Israel ockuperade områdena försämras situationen för varje dag. Skolbarn på väg till skolan tvingas passera otaliga checkpoints, där de underkastas rigorösa visitationer och utsätts för förnedrande behandling av israelisk militär. Barnen har svårt att få en fungerande skolgång. Det råder brist på skolor. Barnen måste gå i fyrskift under dagen till en och samma skola på olika platser runt om i landet och särskilt i Gaza. Det råder brist på lärare och läromedel. Föräldrarna är inte trygga när de skickar sina barn till skolan då oroligheter kan inträffa och barnen som en följd därav kan arresteras eller skadas. De skolor som drivs i FN:s regi fungerar bara till hälften.

Den desperata situation som ockupationen har givit upphov till hos den palestinska befolkningen har skapat en grogrund för islamisk fundamentalism, vilken tagit sig uttryck i självmordsbombningar, men också i ett ökat kvinnoförtryck. Detta har inneburit att kvinnornas situation allvarligt har försämrats.

Kvinnorna brottas med oerhörda problem – särskilt i Gaza, där Hamas har makten. I det Hamasdominerade Gaza måste en kvinna ha sin man med sig om hon ska lämna huset. Kvinnorna utsätts för hot och våld om de vägrar bära slöja. De kan inte på egen hand hämta ut sin egen medicin och så vidare. Även på Västbanken har kvinnornas situation försämrats och en likartad utveckling som i Hamas kan befaras. Ett symtom på detta är att Mahmud Abbas avskaffat den 8 mars, den internationella kvinnodagen, som helgdag, vilket inte är något annat än en eftergift åt Hamas.

Religionens ökade ideologiska inflytande över politik, kultur och utbildningsväsen har medfört en ökande kvinnofientlighet. Andelen kvinnor som får studera på universitet och högskolor är mellan 15 och 20 procent på Västbanken. När kvinnorna är färdiga med sin utbildning har de mycket svårt att få jobb. Arbetsmarknaden domineras av männen och religionen säger att kvinnorna ska stanna i hemmet. Andelen kvinnor som jobbar utanför hemmet är liten. På sikt betyder detta att kvinnorna inte ser det som meningsfullt att studera.

Något som sällan tas upp när det gäller konflikten Israel–Palestina är den underordnade roll kvinnorna av tradition tvingats spela i det palestinska samhället och det psykiska och fysiska våld de kan drabbas av. I Palestina liksom i andra delar av Mellanöstern finns en utbredd hederskultur. Barnäktenskap och arrangerade äktenskap är tydliga exempel på detta. Lagen i Palestina, liksom i andra länder i Mellanöstern, tillåter barnäktenskap för flickor vid 14 ½ års ålder och för pojkar vid 15 års ålder. Detta är en systematisk diskriminering av barn och unga. Den fördjupas och förvärras av den ockupation som ger bränsle åt Hamas och dess kvinnofientliga politik. Vid vårt besök i Palestina besökte vi kvinnocentret Mehwar som stöds av en italiensk organisation. Föreståndaren vid centret, Amina Alhalaw, kunde berätta att de kvinnor som kom till centret, unga kvinnor mellan 14 och 25 år, ofta var förstörda, okommunicerbara och apatiska. Vid centret fick de undervisning och social träning. Trots att kvinnorna ofta utsatts för fysisk och psykisk misshandel i hemmet kunde de dock inte göra annat än att efter behandlingen återvända till hemmet, eftersom ensamstående kvinnor och flickor inte får leva ensamma. Samma berättelser som vi kunde lyssna till hos Mehwar fick vi höra vid kvinnocentret i Nablus som stöds av organisationen Kvinna till kvinna. Den palestinska lagstiftningens skydd för kvinnor är mycket klent och finns det ett sådant är dock traditionen starkare och förstärks genom Hamas islamiska fundamentalism.

Ockupationen undergräver det palestinska folkets möjligheter till ekonomisk, social, politisk och kulturell utveckling, ett problem som förstärks av fundamentalistiska krafters arbete mot kvinnors rättigheter. Hela samhället hamnar i en återvändsgränd och hotas av tillbakagång. Hårdast drabbas kvinnor och barn av dessa förhållanden. Både Sverige och EU ger bistånd till Palestina.

Med anledning av ovanstående resonemang vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sveriges och EU:s bistånd till Palestina ska få en mer tydlig inriktning på kvinnors situation när det gäller förhållandena på arbetsmarknaden, så att deras utbildning kan bli till gagn för det palestinska samhällets utveckling?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sveriges och EU:s bistånd till Palestina ska få en tydlig inriktning av stöd till kvinnoorganisationer som bekämpar den kvinnofientliga hederskulturen?