den 24 mars

Interpellation

2009/10:313 Utsläpp av radioaktivitet från kärnkraftverk

av Per Bolund (mp)

till miljöminister Andreas Carlgren (c)

I slutet av år 2007 visade en mycket omfattande och gedigen undersökning i Tyskland att frekvensen av leukemi var större hos barn som bodde i närheten av kärnreaktorer än hos andra barn.

Forskarna kunde inte förklara resultatet, man hittade inget känt och vetenskapligt hållbart skäl till fenomenet. Däremot överensstämmer resultatet med tidigare studier. Redan 1987 och 1989 presenterades liknande resultat i brittiska undersökningar och även i Tyskland hade tidigare forskning visat på ett samband.

Resultaten orsakade debatt i Tyskland och i samma veva presenterades två amerikanska undersökningar med liknande slutsats. Där såg man även att sjukdomsfallen var högst runt gamla reaktorer och lägre kring nyare. I närheten av nedlagda reaktorer minskade sjukdomsfallen ytterligare.

Även i Sverige har forskare iakttagit liknande fenomen. År 1997 visade en undersökning att förekomsten av leukemi var större runt Barsebäcks kärnkraftverk än i områden längre bort. Rapporten var emellertid alltför begränsad för att några slutsatser skulle kunna dras och det fanns motstridiga observationer. Någon vidare undersökning gjordes aldrig.

Miljöpartiet har tidigare begärt att en studie ska göras även i Sverige om kopplingen mellan kärnkraft och cancer, men miljöministern har då vägrat att gå med på det.

Orsaken till sambandet är fortfarande osäkert. Det ligger dock i farans riktning att misstänka att det kan bero på de rutinmässiga utsläppen av radioaktiva ämnen till luft och vatten som sker från kärnreaktorerna.

I den dagliga driften släpper alla reaktorer ut stora mängder gaser och spillvatten som innehåller låga nivåer av radioaktiva ämnen. Emellanåt sker också läckage och spill vid reaktorerna då radioaktiva ämnen läcker ut.

Det dominerande ämnet i utsläppen är tritium – ett ämne som hittills har ansetts vara mer eller mindre ofarligt, men som nu ifrågasätts alltmer, främst i Kanada och USA där debatten är intensiv. I en omfattande studie från den brittiska hälsomyndigheten HPA föreslås att ämnets farlighet ska uppvärderas.

Tritium förekommer i viss mån naturligt, men nivåerna i miljön har ökat kraftigt, främst till följd av provsprängningar av kärnvapen under 1950- och 1960-talen. Numera kommer utsläppen huvudsakligen från tillverkning av kärnvapen och från kärnkraftverk, upparbetningsanläggningar med mera.

Tritium sprids mycket lätt i vatten och förekommer nu i förhöjda nivåer på många ställen eftersom utsläppen är stora, sker oavbrutet och halveringstiden för ämnet är över tolv år. Ett annat ämne som ofta förekommer i utsläppen är kol-14, vilket har en halveringstid på 6 000 år.

Andra radioaktiva ämnen som släpps ut till luft och hav är cesium-134, cesium-137, kobolt-58, kobolt-60, mangan-54 och europium-152 med flera.

Det är osäkert vilken effekt dessa ämnen har på hälsa och miljö – kunskapsläget medger inte en säker riskbedömning – men samtliga återfinns regelmässigt i onaturligt höga nivåer i prover som tas runt de svenska kärnkraftverken, såväl i växter som i vatten och djur. Många av dem hittas också vanligen i förhöjda nivåer i komjölk från gårdar kring reaktorerna.

Utsläppen från kärnkraftverken har även bidragit till att göra Östersjön till världens mest radioaktiva hav och den fortsatta driften förvärrar den situationen varje dag. Radioaktiviteten består huvudsakligen av cesium-137, vilket främst anses komma från olyckan i Tjernobyl 1986, men rutinutsläppen spär på denna förorening.

Sediment i Östersjön, Bottenhavet och Bottenviken innehåller i dag regelmässigt lika mycket radioaktivitet per kvadratmeter som marken kring Tjernobyl gjorde efter reaktorolyckan 1986. På vissa platser, särskilt i de norra delarna av innanhavet, är nivåerna mellan fem och sju gånger högre.

Anledningen till att utsläppen från reaktorerna tillåts fortsätta är att det helt enkelt inte finns något sätt att hindra dem. Det är ofrånkomligt att luft och kylvatten blir lätt radioaktiva och en del av isotoperna är långlivade, som tritium och kol-14. Man kan inte lagra så stora mängder luft och vatten tills aktiviteten har klingat av.

Men det är inte hela sanningen. Utsläppen går att begränsa mer än vad som sker i dag med hjälp av reningsutrustning. De svenska myndigheternas förhållningssätt till utsläppen är emellertid anmärkningsvärt slappt. Statens strålskyddsinstitut (SSI) konstaterar i sin rapportering av utsläpp från svenska kärnkraftverk följande:

”Utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar ger upphov till mycket låga stråldoser till människa och ligger långt under de gränsvärden SSI anger. Trots detta är utsläppen av radioaktiva ämnen i becquerel räknat relativt höga vid en internationell jämförelse av utsläpp från motsvarande anläggningar i andra länder. Anledningen är att de svenska kärnkraftverken är belägna på platser relativt långt bort från tätbebyggda området samt att de vätskeformiga utsläppen sker till en mycket stor recipient, havet. Detta innebär att de radioaktiva ämnena späds ut och att dosen till människa på så sätt blir lägre än den annars skulle ha blivit.” (SSI 2005:19)

I klartext betyder detta att de svenska reaktorerna släpper ut mer radioaktivitet till vatten och luft än vad som är nödvändigt och mer än motsvarande reaktorer i andra länder. Myndigheten anser att det är acceptabelt eftersom utsläppen ligger långt under aktuella gränsvärden, att anläggningarna ligger i glesbebyggda områden och att utsläppen ändå späds ut.

Men det finns helt enkelt ingen ”säker” nivå av radioaktivitet. International Commission on Radiological Protection (ICRP) – Internationella strålskyddskommissionen – skriver så här i frågan:

”In fact, conceptually, there is no level below which radiation is safe or safe ’enough’. The responsible radiation principle is to minimize unnecessary exposures. Thus for those anthropogenic radioactive materials (generated as a result of human nuclear industries especially nuclear power and weapons) the goal should be to capture and isolate all of the wastes, not deliberately disperse them into the public space.”

Strålskyddsmyndighetens uttalande är anmärkningsvärt även på ett annat sätt. Enligt det internationella atomenergiorganet IAEA:s säkerhetsnormer ska nationella gränsvärden för radioaktiva utsläpp sättas så lågt som tekniskt och praktiskt möjligt.

Om utsläppen från svenska reaktorer är betydligt högre än från reaktorer i andra länder, och de ändå är långt under gränsvärdena, kan IAEA:s norm knappast anses vara uppfylld. Det förefaller både möjligt och eftersträvansvärt att sänka de svenska gränsvärdena avsevärt.

Med anledning av detta vill jag fråga miljöministern:

Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att skärpa kraven på de rutinmässiga utsläppen av radioaktivitet från de svenska kärnkraftverken?

Vilka åtgärder avser miljöministern att vidta för att gränsvärdena för radioaktiva utsläpp från svenska kärnkraftverk ska sänkas till lägsta tekniskt och praktiskt möjliga nivå i enlighet med IAEA:s säkerhetsnormer?