den 19 mars

Interpellation

2009/10:305 Skolbarnsomsorg i Sverige och Stockholmsregionen

av Maryam Yazdanfar (s)

till utbildningsminister Jan Björklund (fp)

Fritidshemmen – eller skolbarnsomsorgen som det egentligen heter – fyller en viktig funktion som pedagogisk gruppverksamhet inom skolan. Det är en omfattande verksamhet som berör väldigt många. I skolbarnsomsorgen i hela landet fanns enligt Skolverkets senaste stora genomgång drygt 347 000 barn. Av Stockholmsregionens drygt 150 000 barn mellan sex och tolv års ålder är ca 85 000 barn inskrivna på fritids.

I många Stockholmskommuners kärva budget för grundskolan har fritidshemmen ofta hamnat i strykklass. Detta är inte acceptabelt om vi menar allvar med ambitionen att alla barn ska nå kunskapsmålen. Alla barn borde till exempel erbjudas seriös läxhjälp och få möjlighet att lära och utvecklas en större del av dagen.

Kartläggningen som Skolverket genomförde i maj 2009 bekräftar att skolbarnsomsorg för tio- till tolvåringar är lågt prioriterad i många kommuner. Enligt Skolverkets enkät uppger endast var åttonde kommun (37 kommuner) att de har inventerat behovet av skolbarnsomsorg för tio- till tolvåringar under de senaste två åren. Det är en uppseendeväckande låg andel.

Jag menar att det finns en oroande tendens att Stockholms barn och föräldrar glöms bort i dagens skoldebatt. Fritids ska vara ett komplement till skolan och ett stöd i barnets utveckling. Man ska utgå från varje barns behov och erbjuda en meningsfull fritid där barn ska ges möjlighet att lära och utvecklas. Fritids får absolut inte tillåtas bli något slags förvaring. Ändå har i dag av resursskäl i många fall fritids i Stockholmsregionen tvingats bli till just en förvaring under den tid föräldrarna arbetar. Det här drabbar både barnen och många Stockholmsföräldrar. Då många föräldrar i Stockholmsregionen dessutom arbetar lång resväg från skolan blir osäkerheten om hur barnen har det en extra stressfaktor i vardagen.

Skolverket har under flera år påtalat stora brister i fritidshemmens kvalitet. Barngrupperna i fritidshemmen är dubbelt så stora i dag som i början av 1990-talet. Det finns även enligt Skolverket stora kvalitetsskillnader mellan kommuner i fråga om gruppstorlekar, personaltäthet och personalens utbildning. Statistiken visar tydligt att det i alla dessa avseenden är särskilt illa ställt i Stockholmsregionen, både i jämförelse med andra län och på kommunnivå. Barngrupperna inom fritidshemsverksamheten i Stockholms län fortsätter dessutom att öka – med ytterligare lägre personaltäthet och därmed försämrad kvalitet som följd.

I Stockholms förortskommuner går det i genomsnitt ca 40 barn per fritidsgrupp. I glesbygdskommuner är motsvarande siffra knappt 24. Personaltätheten är högre i glesbygdskommuner och fler har pedagogisk högskolexamen. Skolverkets senaste rapport visar också på stora kvalitetsskillnader både mellan och inom kommuner. Det här strider mot kravet på likvärdig kvalitet.

I fritidshemmets uppgift ingår att förena omsorg och omvårdnad i vid mening med en god pedagogisk verksamhet, vilket innebär att omsorg och pedagogik bör ses som en helhet. Fritids ska vara en stark resurs för skola, elever och föräldrar i ett samhälle som blir alltmer komplext. Stora barngrupper och bristande kvalitet påverkar alla barn som går på fritids men i synnerhet de barn som är i behov av extra stöd. Skolverkets statistik visar på stora skillnader mellan förortskommuner och glesbygdskommuner. Kvalitetsproblemen är stora i många kommuner i Stockholmsregionen.

Det råder stor enighet bland forskare om att grunden till studieintresse läggs i de lägre åldrarna. Barn i lägre klasser har lärarledda lektioner under en begränsad del av dagen. Fritids tar över ansvaret för barnen under den lektionsfria tiden, det vill säga under morgontimmar, eftermiddagar, lov och studiedagar. Deras uppgift är att genom pedagogisk verksamhet komplettera skolan, erbjuda en meningsfull fritid och stödja barnens sociala utveckling. Verksamhetens syfte beskrivs som ”ett brett stöd för barnets fysiska, intellektuella, sociala och emotionella utveckling”.

Den obligatoriska skolans läroplan har anpassats till att också omfatta förskoleklassen och fritids eftersom man inser att det finns pedagogiska vinster med en integration mellan de olika verksamhetsformerna. För de avsnitt i läroplanen som behandlar grundläggande värden, förståelse och medmänsklighet, saklighet och allsidighet, normer och värden ska läroplanen helt och hållet tillämpas även av fritids. Fritidshemmens pedagogik är tänkt att vara ett komplement till den obligatoriska grundskolan. Fritidspedagogerna kan stödja elevernas lärande i och utanför skolan. Fritidspedagogen är också ofta den som stöttar i läxträningen och kan förebygga och ingripa mot mobbning.

Jag ser mycket allvarligt på att utvecklingen fortsätter åt fel håll. Gruppstorlekarna i fritidshemmen fortsätter att öka, och särskilt mycket i Stockholmsregionen. Socialdemokraterna har flera gånger de senaste åren interpellerat till statsrådet Björklund i denna fråga, sedan Skolverket uppmärksammat den allvarliga situationen.

Tidigare har statsrådet hänvisat dels till att han ännu inte suttit länge nog i regeringsställning för att kunna göra något åt saken, dels till att regeringen inte vill göra något åt saken eftersom det är en kommunal angelägenhet. Det är argument som väl svårligen kan användas en gång till när ministern nu suttit i snart en mandatperiod och när regeringens styvmoderliga behandling av kommunerna verksamt har bidragit till nedskärningar inom skolan.

Jan Björklund är som utbildningsminister och chef för Utbildningsdepartementet ansvarig för hela regeringens politik i skolfrågor. Mot bakgrund av detta är min fråga till utbildningsministern följande:

Avser ministern att vidta några åtgärder för att stärka likvärdigheten och höja kvaliteten i fritidshemmen?