den 18 mars

Interpellation

2009/10:297 Lissabonfördraget

av Bosse Ringholm (s)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

I fördraget om den europeiska unionen, det så kallade Lissabonfördraget, redogörs i artikel 42 för den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken som ska utgöra en integrerande del av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken ska successivt leda till ett gemensamt försvar, när Europeiska rådet med enhällighet har beslutat detta.

I samma artikel framhålls också: ”Unionens politik enligt detta avsnitt ska inte påverka den särskilda karaktären (läs alliansfrihet) hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.”

I artikel 42 punkt 7 sägs att om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium är övriga medlemsstater skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Och därefter markeras: ”Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik.” Det vill säga undantag görs för alliansfria stater som Sverige, Irland och Österrike.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen var mycket tydlig med att utan dessa undantag hade det inte varit möjligt för Sverige att acceptera Lissabonfördraget.

Utrikesminister Carl Bildt har i en interpellationsdebatt om Sverige och Nato förnekat dessa undantag: ”Låt mig göra ett sakligt påpekande som inte är ointressant. Det finns inget undantag i Lissabonfördraget.”

Om utrikesministern är okunnig om dessa undantag är det illa. Om han medvetet lämnat felaktig information i Sveriges riksdag är det ännu värre.

Låt mig därför fråga utrikesministern:

Vad är skälet till att utrikesministern lämnar felaktig information i Sveriges riksdag om de undantag som Sverige och andra stater begärt och fått i Lissabonfördraget om alliansfria staters särskilda ställning i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inom EU?