den 9 februari

Interpellation

2009/10:234 Åldersdiskriminering gällande ID-handlingar

av Hillevi Larsson (s)

till statsrådet Maria Larsson (kd)

För att man ska få ett nytt ID-kort kräver Skatteverket att identiteten går att styrka, antingen med giltig legitimation eller med godkänd intygsgivare. Vänner och grannar räknas inte som godkända intygsgivare, däremot familj och släktingar.

Detta drabbar äldre människor som förlorat sina identitetshandlingar och vars familj och släktingar är döda eller sjuka. Det räcker nämligen inte att intygsgivaren är i livet, vederbörande måste också vara frisk nog att infinna sig hos polisen eller annat ställe där ID-kortet utfärdas.

Har man till exempel varit trogen kund hos en bank i många år kan identiteten styrkas av personalen, och man kan få ett nytt kort utfärdat. Men om personalen inte känner igen personen alternativt själv har gått i pension så hjälper det inte att gå dit för att få hjälp.

De äldre som blir rånade tvingas i värsta fall uppleva ett dubbelt trauma: först att bli överfallna och bestulna, därefter att inte kunna få ett nytt ID-kort med alla negativa konsekvenser det för med sig i vardagen: att inte kunna styrka sin identitet i sjukvården, att inte kunna hämta paket på posten, att inte kunna hämta ut sin medicin på apoteket och så vidare.

Även om en pensionär själv råkat tappa bort sin legitimation, är det helt orimligt att konsekvenserna för den enskilde ska bli så långtgående. Det är fruktansvärt att äldre och sjuka människor ska drabbas så hårt av ett litet misstag!

Vi har ännu ingen heltäckande lag mot åldersdiskriminering, men i väntan på att vi får det så borde ändå den här frågan kunna lösas, av respekt för de drabbade.

Säkert kan man anpassa systemet efter människorna, i stället för att människorna ska tvingas anpassa sig efter systemet. Till exempel kunde myndighetspersoner göra hembesök, sjukhusbesök och vårdhemsbesök hos sjuka anhöriga till äldre personer som kan styrka deras identitet. Man borde också kunna öppna upp för att grannar och vänner ska kunna bli godkända intygsgivare. Vad är det som säger att en släkting är trovärdigare än en vän eller granne?

Säkert går det att vara flexibel så att även de allra äldsta, utan friska anhöriga, kan få en ny legitimation när de förlorat den gamla!

Mina frågor till statsrådet Maria Larsson är:

1. Vad gör statsrådet åt den åldersdiskriminering som drabbar pensionärer som förlorat sin legitimation och inte har några anhöriga i livet som kan styrka deras identitet?

2. Har statsrådet övervägt att finna en flexibel lösning så att även de allra äldsta kan få en ny legitimation?