den 21 december

Interpellation

2009/10:177 Arbetet med klimatflyktingproblematiken

av Jan Lindholm (mp)

till utrikesminister Carl Bildt (m)

På mitt initiativ beslutade Nordiska rådet vid sin session 2007 att uppmana de nordiska regeringarna att arbeta med klimatflyktingproblematiken. Nordiska rådet ansåg det hösten 2007 angeläget att de nordiska länderna tog initiativ till att frågan om strukturer och regelverk för hanteringen av de klimatflyktingströmmar som vi sedan många år kunnat se är en av de konsekvenser som den pågående klimatförändringen kommer att få. Nordiska rådet pekade på det tydliga behovet av överstatliga strukturer, rimligen på FN-nivå, samt tydliga åtaganden i form av avtal mellan länder om hur de människor som tvingas lämna sina gamla bosättningar ska hanteras internationellt.

Efter beslutet i Nordiska rådet har några av de nordiska regeringarna även fått brev med frågor kring hur de avser att arbeta med detta. Svaren har varit avvaktande och några regeringar har pekat på problematiken att en utvidgning av flyktingbegreppet skulle kunna skapa en otydlighet för andra grupper av flyktingar. Om det innebär att svaren ska tolkas så att man inte anser att den som tvingas lämna sitt land, på grund av att det sätts under havet eller blåser bort på grund av torka, inte ska kunna betraktas som flykting är oklart.

Genom förfrågningar hos olika FN-organ har jag förstått att frågan är inflammerad och att ingen riktigt vill ta i problematiken kring det jag valt att benämna ”klimatflyktingar” men som av många vill beskrivas som ”migranter”. Den senare benämningen skulle, som jag tolkar det, inte innebära samma ansvar för världssamfundet.

Under FN:s klimatmöte i Köpenhamn lanserades en kampanj om klimatflyktingars rättigheter av företrädare för länder i syd. Syftet med kampanjen är både att lyfta fram den industrialiserade världens skuld och därmed ansvar för den uppkomna situationen men avsikten med kampanjen är även att peka på behovet av att utveckla folkrätten för att den bättre ska kunna hantera stora omflyttningar på grund av den miljöförändring som ett nytt klimat kommer att innebära.

Personligen är jag övertygad om att det hade varit en stor fördel om detta initiativ hade kommit från länderna i nord eller en grupp av så kallade utvecklade länder. Kanske är det ännu inte för sent att ta initiativ som gör att frågan om klimatflyktingar, eller om man så vill klimatemigranter, inte blir en fråga om de drabbade ländernas krav på de industrialiserade länderna utan en fråga om självklara humanitära regler.

De få gånger frågan om befolkningsomflyttning på grund av ett förändrat klimat tas upp finns oftast en underförstådd förutsättning om att det endast är människor i fattiga länder som kommer att behöva flytta. Sanningen är att vår kunskap om klimatförändringarnas fulla konsekvenser är mycket dålig. Det kan mycket väl bli så att stora grupper även i Europa och på den nordamerikanska kontinenten kommer att tvingas flytta. Det kan handla både om säsongsflyttning och om slutgiltig flytt från stora områden. I debatten nämns ibland möjliga behov för människor i fattiga länder att fly till angränsande länder eftersom deras hemland saknar resurser att ta hand om de flyende. Att människor skulle kunna tvingas fly över landgränser även i Europa är inte otänkbart men nämns mycket sällan. Det är förmodligen endast under mycket varma sommarmånader när dödligheten för äldre ökar i Sydeuropa som frågan om att flytta dessa äldre till nordligare delar av Europa lyfts fram som en möjlighet.

Med anledning av det så kallade ”fiaskot” i Köpenhamn och det faktum att ett avtal för bindande klimatåtaganden torde dröja blir naturligtvis frågan om hur de som flyr på grund av de miljöförändringar som ett nytt klimat innebär att bli än viktigare. Redan i dag bedöms över 20 miljoner människor globalt vara på flykt på grund av dessa förändringar och vissa organisationer talar om flera hundra miljoner klimatflyktingar inom några få årtionden.

Jag hade ingen möjlighet att besöka Köpenhamn under klimatförhandlingarna och även om jag hade kunnat bege mig dit så hade jag förmodligen inte fått insyn i mer än det man kan följa i medierna. Jag har heller ingen erfarenhet av internationell diplomati och saknar helt erfarenhet av det arbete som bedrivs av FN. Min uppfattning om att det tar tid att skapa internationella regelverk är därför helt och hållet baserad på amatörmässig bedömning av den information vi alla har tillgång till via nyhetsbevakning och berättelser i olika former från människor som valt att exempelvis skriva böcker om sina egna erfarenheter av internationell diplomati. Jag är alltså väl medveten om att jag kan ha fel.

Min oro för de problem som kan uppstå med en oreglerad omfattande folkomflyttning gör dock att jag väljer att skriva denna interpellation. Vi vet i dag att jorden och villkoren på jorden kommer att förändras dramatiskt även om klimatförhandlingarna i Köpenhamn hade varit maximalt framgångsrika. Att mycket stora folkgrupper kommer att försöka förflytta sig från områden till andra är därför mycket sannolikt. Att många av dessa kommer att försöka förflytta sig över landgränser måste vi utgå från. De som inte drabbas lika hårt av det nya klimatet kommer med stor sannolikhet att uppfatta dessa klimatmigranter som inkräktare. Är dessa omflyttningar dåligt förberedda så är risken stor att praktiska konflikter kring dricksvatten och jord kan övergå till väpnade konflikter.

Min amatörmässiga uppfattning är att ett regelverk som kan hantera denna typ av problem bäst skapas innan problemen blivit stora. Jag antar även att det tar tid att bygga regelverk som alla länder kan omfatta, därav min enkla fråga:

Hur avser ministern att agera med anledning av att initiativet om en revidering av folkrätten på grund av beskriven problematik nu tagits av företrädare för fattiga länder i syd?