den 25 november

Interpellation

2009/10:132 Förhållandena inom svensk grisuppfödning

av Helena Leander (mp)

till jordbruksminister Eskil Erlandsson (c)

Under två års tid har aktivister från Djurrättsalliansen åkt runt i Sverige och dokumenterat förhållandena i svensk grisuppfödning. Oanmälda, men utan att så mycket som bryta upp något lås, har de besökt allt från stora industrifarmer med tusentals djur till små familjegårdar med några tiotal suggor. Sammanlagt har närmare hundra grisgårdar – en tiondel av gårdarna – dokumenterats. Resultatet är skrämmande:

• På var femte gård med smågrisuppfödning har vi hittat fixerade suggor – suggor som står fastlåsta i små burar, vilket är olagligt annat än under mycket speciella omständigheter.

• På två tredjedelar av gårdarna var djuren smutsiga eller mycket smutsiga.

• På 40 procent av gårdarna hittades döda djur, många gånger inne i boxarna bland de levande.

• På 84 procent av gårdarna fanns uppenbart sjuka djur – svaga, halta, hostande, med klåda eller med förlamade fram- eller bakben.

• På 95 procent av gårdarna fanns det djur med sår, mest rivsår efter slagsmål men också bölder, liggsår och stora öppna sår.

• På hälften av slaktsvinsgårdarna sågs aktiv svansbitning eller avbitna och skadade svansar.

• På 55 procent av gårdarna konstaterades beteendestörningar, såsom gallerbitning och kannibalism.

• På mer än hälften av gårdarna stack luften i luftvägarna, ett mått på att ammoniakhalten ligger över gränsvärdena.

• På hela 94 procent av gårdarna har det varit mycket små mängder halm eller strö, ett krav enligt svensk lag.

Det handlar alltså både om regelrätta brott mot djurskyddslagstiftningen och om ett systemfel i grisuppfödningen. Det är svårt att erbjuda tillräcklig stimulans till intelligenta djur som grisar på betonggolv ens om de lever upp till lagens krav om strö. Det är svårt att knöka in grisar från olika kullar på en liten yta utan att det blir konflikter. Det är svårt att ge varje individ den tillsyn den behöver i stora industrifarmer. Det är helt enkelt svårt att ge grisarna den möjlighet till naturligt beteende de enligt djurskyddslagen har rätt till i ett system som är allt annat än naturligt.

För en grishållning som inte bryter mot lagen krävs det ökade resurser till djurskyddstillsynen, och då inte bara för att inspektera misstänkta fall av vanvård utan också till förebyggande, även oanmälda besök. Men det räcker inte. Det krävs också en mer genomgripande förändring av svensk grisuppfödning. Här kan Kravs regler, där grisarna ges möjlighet till utevistelse, tjäna som inspiration.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga jordbruksministern vilka åtgärder han avser att vidta för att förbättra villkoren för svenska grisar.