den 19 november

Interpellation

2009/10:121 Jazzmusikens ställning i kulturpolitiken

av Bosse Ringholm (s)

till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (m)

Kulturutredningen skulle enligt direktiven ”pröva hur de nuvarande kulturpolitiska prioriteringarna och strukturerna förhåller sig till dagens samhälle”. Tyvärr blev det mest en utredning om förvaltningsformer. I utredningens uppdrag borde ha ingått att analysera och lägga förslag om olika kulturformers ställning i kulturpolitiken. Av detta blev det tyvärr inget.

Men det är inte för sent att ta itu med det som utredningen inte tog tag i. Jazzmusiken är numera erkänd i ord men inte i handling. Jazzmusiker får i dag samma utbildning som musiker i andra seriösa musikarter. Det finns rikligt med möjligheter till utbildning och jazzlinjen är på högskolor och andra skolor ofta den mest populära. Men problemet är vad som händer sedan med alla dessa begåvade musiktalanger. Jazzen som konstform kan i likhet med symfonisk musik och opera inte utvecklas på rena marknadsvillkor. Den behöver också en aktiv kulturpolitik.

Hur ser det ut i dag? Låt mig ge några exempel. Det totala statliga anslaget direkt till jazzmusiken i hela Sverige för ett år motsvarar vad Stockholmsoperan får för tio dagars drift – drygt 10 miljoner kronor per år jämfört med 383 miljoner kronor.

En jazzmusiker med samma grundutbildning som de som spelar klassisk musik får ungefär en tredjedel av det gage som en klassisk musiker får. Jazzmusikerna tvingas genomföra repetitioner och andra förberedelser på sin fritid obetalt.

Det spelas jazz på många platser i Sverige, till stor del tack vare de eldsjälar som är verksamma i landets mer än 100 jazzklubbar. Det är ett hängivet ideellt arbete men det saknas pengar.

Medan Operan i Stockholm har förmånen att till mer än 80 procent få sina intäkter av staten är jazzklubbarna till mer än 80 procent beroende av biljettintäkter. Detta är ingen kritik mot operakonsten utan ett exempel på de proportioner som präglar kulturpolitiken.

Kulturpolitiken har kommit att prioritera de konstformer som innebär offentliga anställningar. Fria musikformer som jazz har inte fått ett rimligt utrymme i kulturpolitiken.

Kan kulturministern redovisa vilka initiativ hon tagit för att ge jazzmusiken en med andra musikformer likvärdig position?

Vilka ytterligare initiativ avser kulturministern att ta för att ge jazzmusiken dess rättmätiga plats i kulturpolitiken?