den 16 november

Interpellation

2009/10:115 Barnkonventionen som svensk lag

av Eva Olofsson (v)

till socialminister Göran Hägglund (kd)

FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen, fyller nu 20 år. Mycket har hänt sedan den antogs av FN:s generalförsamling den 20 november 1989, men mycket återstår också att göra. Arbetet för barns rättigheter får inte stanna av utan måste pågå hela tiden.

Sverige har valt att bit för bit anpassa svensk lag efter konventionen. Denna transformeringsmetod har visat sig inte göra tillräcklig skillnad för att garantera barns rättigheter i Sverige. Det är ett omständligt arbete eftersom det är svårt att på förhand säga exakt vilka lagar som är relevanta att anpassa. Det är också så att vid transformeringen har olika former av förbehåll lagts till den svenska lagstiftningen. Det gäller till exempel rätten för barn att komma till tals i frågor som rör dem. Där har rekvisit som inte återfinns i barnkonventionen lagts till i den svenska lagstiftningen vilket i praktiken öppnar möjligheten för tjänstemän att gå runt barnets rättighet.

I Sverige har frågan om hur lagstiftning bör förändras för att garantera barns rättigheter främst diskuterats utifrån att man antingen väljer transformeringsmetoden eller väljer inkorporeringsmetoden. Så skedde till exempel i barnkommitténs översyn av förhållanden mellan svensk lagstiftning och barnkonventionen. Emellertid har Norge sedan dess visat att metoderna med fördel kan kombineras. Där har barnkonventionen gjorts till norsk lag, samtidigt som processen att anpassa lagar till barnkonventionen ständigt pågår.

Inkorporeringen har där enligt Trond Waage, före detta norsk barnombudsman, fått en lång rad positiva konsekvenser. Barnrättsperspektivet har stärkts inom rättsväsendet. Ännu större effekter närmare barns vardag har inkorporeringen fått i form av stärkt barnrättsperspektiv i praxis hos förvaltningen. Man har även kunnat se att barns rättigheter har fått en större tyngd i andra delar av samhället, till exempel har forskningen ökat om barns situation och om hur rättigheterna efterlevs. Andra viktiga effekter är den starka internationella signalen det sänder ut, och att barns rättigheter i Norge nu finns samlade så att barnkonventionens helhetssyn kommer fram. Denna helhetssyn går förlorad och barnets ställning fragmentariseras när man som i Sverige enbart försöker att anpassa varje lag för sig.

Fortfarande finns flera områden där Sverige får kritik av FN:s barnrättskommitté för att barns rättigheter inte efterlevs. Barnrättskommittén rekommenderar därför i sin kritik från tidigare i år att Sverige inkorporerar barnkonventionen i svensk lag. En sådan rekommendation från den FN-kommitté som är satt att tolka och se över efterlevnaden av konventionen ställer höga krav på den som motsätter sig en inkorporering att visa varför det inte bör ske.

Min fråga till socialministern är därför:

Är socialministern beredd att vidta åtgärder för att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lagstiftning?