den 12 november

Interpellation

2009/10:107 Stockholmsprogrammets migrations- och asylpolitik

av Bodil Ceballos (mp)

till statsrådet Tobias Billström (m)

I dagarna tas Stockholmsprogrammet fram. Det är ett gemensamt ramverk i EU vars migration- och asylpolitk har vittgående effekter för miljontals utsatta människors liv och säkerhet.

Sverige har ett ansvar att som ordförande stå upp för de värden vårt demokratiska samhälle vilar på. Stockholmsprogrammet, som blir vägledande för EU:s gemensamma migrations- och asylpolitik de närmsta fem åren, är inget undantag. Europeiska unionen ska utgöra en region av säkerhet, rättvisa och fri rörlighet. Enligt Stockholmsprogrammet, som det ser ut i nuläget, gäller dessa grundläggande rättigheter endast europeiska medborgare och inte de ca 14 miljoner utomeuropeiska medborgare som i dag befinner sig lagligt inom unionen. I och med Stockholmsprogrammet förstärks skillnaden mellan de som kan röra sig fritt och de som tvingas leva under krig och förnedrande omständigheter. Genom stärkandet av gränskontroller skapar EU-politiker den organiserade brottslighet kring människohandel och smuggling som man säger sig vilja motverka. Fri rörlighet för alla minskar den marknad som i dagsläget skapats av de stängda legala vägarna till och från EU.

Det är av stor vikt att uttrycket ”medborgarrättigheter” i relation till migrations- och asylpolitik i Stockholmsprogrammet vidgas till ”mänskliga rättigheter” för att undvika att miljoner människor tvingas in i rättslöshet utanför det lagliga skyddet inom unionen och dess medlemsstater.

Det fokus som Stockholmsprogrammet har angående migration underminerar mänskliga rättigheter, där staters ekonomiska intressen sätts före individers frihet. Människor på flykt ska varken behandlas som gratis arbetskraft eller som medel i ekonomisk utveckling inom EU.

När Tamperedeklarationen togs fram hade den fokus på inkluderande, med hög standard för mänskliga rättigheter och lika behandling för utomeuropeiska medborgare jämte EU-medborgare. Att ett inhumanare europeiskt samarbete kring migration skulle tas fram under den svenska regeringens ordförandeskap, som värnar om mänskliga rättigheter, är oacceptabelt.

Lissabonfördragets antagande i EU är av vikt för Stockholmsprogrammet och den migrationspolitik som läggs fram där. Stockholmsprogrammet strider mot Lissabonfördraget, artikel 6 i de allmänna bestämmelserna samt mot artikel 10 om allmänna bestämmelser om unionens yttre åtgärder. Lissabonfördragets antagande kommer även att innebära att EU:s stadga för de grundläggande rättigheterna blir rättsligt bindande för alla medlemsstater. Enligt Stockholmsprogrammet är utomeuropeiska medborgares rättigheter underordnade EU-medborgares rättigheter, vilket i praxis kan innebära de grövsta kränkningar av människors mänskliga rättigheter, till förmån för EU-medborgares väl och vilja. Till exempel exkluderas utomeuropeiska medborgare från sociala rättigheter inom EU. Enligt Europeiska unionens stadga för de grundläggande rättigheterna har alla som bor inom unionen samma rättigheter. Sverige bör påkalla detta och motverka den massiva diskriminering som håller på att ske i och med Stockholmsprogrammet rörande migration.

Under Frankrikes ordförandeskap togs European Pact on Immigration and Asylum fram. Det var ett politiskt dokument som skulle innebära en homogen migrationspolitik i EU med fokus på samarbete med tredjeland utanför Europa, det vill säga länder vid EU:s gränser som tar på sig ansvaret att upprätta uppsamlings- och arbetsläger för asylsökande och migranter. Att låta länder som inte ratificerat konventioner om de mänskliga rättigheterna och som sedermera inte respekterar grundläggande rättigheter ta över ansvaret för människor på flykt undan orättvisa är inhumant. Frankrike försöker i dag att inkludera mycket av denna pakt i Stockholmsprogrammet. Det är av stor vikt att Sverige motsätter sig försök att underminera människors trygghet i ett Europa som säger sig värna internationell rätt.

Svenska räddningsaktioner undan arbetsläger under andra världskriget, av bland andra Raoul Wallenberg, skulle enligt Stockholmsprogrammet rubriceras som människosmuggling och kriminaliseras. Att 60 år senare illegalisera och kriminalisera dem som flyr och dem som hjälper människor att överleva i stället för att kritisera de stater som inte respekterar grundläggande fri- och rättigheter är en tillbakagång i internationell rätt.

Jag vill därför fråga statsrådet:

Hur avser statsrådet att verka för att det svenska ordförandeskapet ska bemöta dessa ovan nämnda utmaningar i framtagandet av Stockholmsprogrammet?

Avser statsrådet att ta initiativ till ett Stockholmsprogram som värnar om mänskliga rättigheter för alla som befinner sig inom Europeiska unionen?

Avser statsrådet att verka för att Stockholmsprogrammet ska respektera artikel 13 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, rätten att lämna sitt land, och artikel 31 i Genèvekonventionen om att flyktingar har rätt att ta illegala vägar för att kunna söka och åtnjuta asyl?

Avser statsrådet att ta initiativ till att tillsätta en oberoende granskning av hur Stockholmsprogrammet respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna i EU-stadgan?

Avser statsrådet att ta initiativ till ändringar i förslaget i Stockholmsprogrammet så att det gemensamma migrations- och asylsystemet inte i framtiden riskerar att anmälas till och fällas i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna?