Betaltjänster

Lagtext

Prop. 2009/10:220

2.1Förslag till lag om betaltjänster

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Lagens tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och utförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor.

I denna lag finns också bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Definitioner

2 § Med betaltjänster avses i denna lag

1.tjänster som gör det möjligt att sätta in på och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2.genomförande av betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a)autogiro,

b)kontokort eller andra betalningsinstrument, eller

c)kontobaserade betalningar,

3.utfärdande av betalningsinstrument,

4.inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument har använts,

5.penningöverföring, eller

6.genomförande av betalningstransaktioner där

a)betalaren godkänner transaktionen med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

b)betalningen sker till systemoperatören, som endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

3 § Med betaltjänstleverantörer avses i denna lag följande tillhanda- hållare av betaltjänster:

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

1 Jfr Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 5.12.2007, s. 1, Celex 32007L0064).

2. institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits Prop. 2009/10:220 från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska

pengar,

3.betalningsinstitut och de fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt 2 kap. 3 §,

4.statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

5.utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–4 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG om betaltjänster på den inre marknaden och om

ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG2,

6.Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES- länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndig- het,

7.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

8.filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

4 § I denna lag betyder

1.autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där initiativet till en betalningstransaktion tas av betalningsmottagaren på grundval av betalarens samtycke till mottagaren, mottagarens betal- tjänstleverantör eller betalarens egen betaltjänstleverantör,

2.bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

3.betalare: en fysisk eller juridisk person som är antingen betal- kontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto, eller en fysisk eller juridisk person som lämnar en betal- ningsorder,

4.betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänst- användares namn och som är avsett för genomförandet av betalnings- transaktioner,

5.betalningsinstitut: ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6.betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller en personlig rutin som används för att initiera en betal- ningsorder,

7.betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8.betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalnings- mottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

9.betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2 EUT L 319, 5.12.2007, s. 1 (Celex 32007L0064).

10. betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel Prop. 2009/10:220 som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av

eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalnings- mottagaren,

11.betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12.debitera: att medel dras från ett konto,

13.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

14.grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15.hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

16.konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ända- mål som faller utanför näringsverksamhet,

17.kreditera: att medel tillförs ett konto,

18.kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

19.medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

20.penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalnings- mottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

21.ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar genomförandet av kommande enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

22.referensväxelkurs: den växelkurs som ligger till grund för beräk- ningen av eventuell valutaväxling och görs tillgänglig av betaltjänst- leverantören eller härrör från en offentligt tillgänglig källa,

23.referensräntesats: den räntesats som ligger till grund för beräk- ningen av eventuell tillämplig ränta och som härrör från en offentligt tillgänglig källa som kan kontrolleras av båda parterna i ett avtal om betaltjänster,

24.registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25.startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

26.unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som tillhandahållits av en betaltjänstleverantör, och som en betaltjänstanvändare ska uppge för att otvetydigt identifiera en annan betaltjänstanvändare eller dennes betalkonto,

27.valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betal- tjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

5 § Ett betalningsinstitut och ett annat företag ska anses ha nära för-
bindelser, om	9

1. det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst Prop. 2009/10:220 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga

röster i det andra företaget,

2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande för- hållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser ska även ett betalningsinstitut och en fysisk person anses ha, om

1.den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i betalningsinstitutet,

b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i betalnings- institutet,

c) på annat sätt har sådant inflytande över betalningsinstitutet att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller

2.det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och betalningsinstitutet.

Undantag från tillämpningsområdet

6 § Denna lag gäller inte tjänster som

1.består av yrkesmässig, fysisk transport av kontanter,

2.ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av varor eller tjänster,

3.består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

4.tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer betal- tjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att leverantören av tekniska tjänster vid något tillfälle kommer i besittning av medel,

5.baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, eller

6.består av uttag av kontanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a)agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b)inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från ett betalkonto, och

c)inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §.

7 § Denna lag gäller inte betalningstransaktioner som

1.sker med pappersbaserade instrument som checkar, växlar, kuponger, resecheckar, postanvisningar eller utbetalningsavier,

2.består av icke yrkesmässig insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3.genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betal- ningar eller värdepapper,

4.genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning,

5.uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalnings-

mottagaren, utan medverkan av någon mellanhand,

6. sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handels- Prop. 2009/10:220 kommissionär, eller

7. avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvalt- ningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Denna lag gäller inte heller transaktioner som genomförs mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, utom när en annan betaltjänstleverantör än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand.

2 kap. Tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster

Tillståndsplikt

1 § För att tillhandahålla en eller flera betaltjänster krävs tillstånd av Finansinspektionen, om inte något annat framgår av 2 eller 3 §. När det gäller svenska tillhandahållare av betaltjänster, får tillstånd ges endast ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES finns i 3 kap. 26 och 27 §§.

Undantag från tillståndsplikt

2 § Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

1.banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3.statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

4.utländska fysiska och juridiska personer samt myndigheter inom EES, motsvarande dem i 1–3 med undantag av sådana fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt nationella bestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG,

5.Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES- länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndig- het,

6.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

7.filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

3 § En fysisk eller juridisk person får ansöka hos Finansinspektionen om att undantas från tillståndsplikt enligt 1 §. Inspektionen ska besluta om ett sådant undantag om

1. genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de senaste Prop. 2009/10:220 12 månaderna inte överstiger ett belopp motsvarande 3 miljoner euro per

månad,

2.den som ska ingå i ett bolags eller en förenings styrelse, vara verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte har dömts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga delar av denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

4.det för juridiska personer finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

5.den som ska ingå i ett företags styrelse, vara verkställande direktör, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget eller ansvara för betaltjänstverksamheten och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 1 är uppfyllt, ska hänsyn även tas till de förväntade totala betalningstransaktionerna i företagets affärsplan.

4 § Finansinspektionen ska registrera dem som har beviljats undantag enligt 3 §.

En registrerad betaltjänstleverantör ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar som påverkar dess möjlighet att uppfylla vill- koren för undantag enligt 3 §.

Bestämmelser om register finns i 8 kap. 5 §.

5 § En registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren i 3 § första stycket 1 eller 2 ska ansöka om tillstånd enligt 1 §. Ansökan ska göras inom 30 dagar från den dag då villkoren inte längre uppfylldes.

En registrerad betaltjänstleverantör ska avföras ur registret om leverantören anmäler att den inte längre tillhandahåller betaltjänster eller om det på annat sätt framgår att leverantörens verksamhet med betaltjänster har upphört.

Förutsättningar för tillstånd

6 § Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska ges, om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas

a) med tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster, och

b) i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3. det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i Prop. 2009/10:220 företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av

företaget,

4.den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller vara ersättare för någon av dem, är lämplig för en sådan uppgift, och

5.den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för denna person är lämplig för en sådan uppgift och har tillräcklig insikt och erfarenhet.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant

förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag3 eller

artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr 1435/2003 av den 22 juli 2003 om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar)4 ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket 4 om lämplighetsprövning tillämpas på tillsynsorganet.

7 § Vid bedömningen enligt 3 § första stycket 4 och 6 § 3 av om en innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1.innehavaren kommer att motverka att betaltjänstverksamheten drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2.innehavet har samband med eller kan öka risken för

a)penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b)brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd enligt 1 § ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

8 § Bestämmelserna om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för betalningsinstitut.

Prövning av ansökan

9 § Finansinspektionen ska meddela beslut i fråga om tillstånd att tillhandahålla betaltjänster eller om undantag från tillståndsplikt inom tre månader från den dag då en fullständig ansökan inkom och ansöknings- avgiften betalats. Om beslut inte meddelats i rätt tid, ska tillstånd anses ha meddelats eller undantag anses ha beviljats av Finansinspektionen.

3EGT L 294, 10.11.2001, s. 1 (Celex 32001R2157).

4EUT L 207, 18.8.2003, s. 1 (Celex 32003R1435).

Bemyndiganden	Prop. 2009/10:220
10 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om vad som utgör tillräckliga styr- och
kontrollformer för verksamheten med betaltjänster enligt 6 § första
stycket 2.
3 kap. Särskilda bestämmelser om betalningsinstituts och
registrerade betaltjänstleverantörers rörelse
Startkapital
1 § Ett betalningsinstitut ska när det påbörjar sin verksamhet ha ett
startkapital som vid tidpunkten för beslut i fråga om tillstånd motsvarar

1.minst 20 000 euro, om tillståndet omfattar betaltjänster enligt 1 kap. 2 § 5,

2.minst 50 000 euro, om tillståndet omfattar betaltjänster enligt 1 kap. 2 § 6,

3.minst 125 000 euro, om tillståndet omfattar någon av betaltjänsterna enligt 1 kap. 2 § 1–4.

Kapitalkrav

2 § Ett betalningsinstitut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar minst startkapitalet enligt 1 § eller ett kapitalkrav beräknat enligt 3 eller 4 §. Betalningsinstitutets kapitalbas får inte underskrida det högsta av dessa två belopp.

Vid beräkningen av kapitalbasen och dess sammansättning gäller 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar och föreskrifter meddelade med stöd av 13 kap. 1 § 6 samma lag.

Ett betalningsinstitut som tillhör samma grupp som ett annat betal- ningsinstitut, eller ett kreditinstitut, värdepappersföretag, fondbolag eller försäkringsföretag får inte vid beräkning av kapitalbasen ta med sådana poster som ingår i beräkningen av något av dessa företags kapitalbas.

För ett betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta gäller att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som följer av 6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag.

3 § Kapitalkravet enligt 2 § beräknas enligt en metod som utgår från

1.en andel av institutets fasta omkostnader,

2.betalningsvolymen i förhållande till betaltjänstverksamhetens art och omfattning, eller

3.summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter, i förhållande till betal- tjänstverksamhetens art och omfattning.

Beslut om vilken metod som ett betalningsinstitut ska tillämpa i varje enskilt fall meddelas av Finansinspektionen.

4 § På grundval av en utvärdering av betalningsinstitutets riskhanterings- Prop. 2009/10:220 processer och interna kontrollmekanismer får Finansinspektionen besluta

att kapitalkravet, beräknat enligt 3 §, ska höjas eller sänkas. Höjningen eller sänkningen får inte överstiga 20 procent av detta belopp.

Närliggande tjänster och annan verksamhet

5 § Utöver att tillhandahålla betaltjänster får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet.

Finansinspektionen får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Ett sådant beslut får meddelas om verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleveran- törens finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att utöva tillsyn över institutet eller leverantören.

Inlåning och kreditgivning i betaltjänstverksamheten

6 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster inte

1.ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten, eller

2.erbjuda andra konton än betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner.

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster bevilja kredit för sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 2, 3, 4 eller 6 om

1.krediten endast utnyttjas i samband med genomförande av en betalningstransaktion,

2.krediten inte beviljas ur medel som innehas för att genomföra en betalningstransaktion, och

3.kredit via betalningsinstrument som lämnats inom ramen för gräns- överskridande verksamhet inom EES återbetalas inom 12 månader.

Betalningsinstitut får endast bevilja kredit enligt andra stycket om institutets kapitalbas är tillfredsställande med hänsyn till det totala kreditbeloppet.

Skyddskrav

7 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska vidta särskilda åtgärder för att skydda en betaltjänstanvändares medel som mottagits för genomförande av betalningstransaktioner och som överstiger ett belopp motsvarande 300 euro. Sådana medel ska

1.hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller

2.omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1.

Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som Prop. 2009/10:220 fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betal-

tjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos en svensk bank, ett svenskt kreditmarknadsföretag eller utländskt bank- eller kreditföretag eller investeras i likvida tillgångar med låg risk.

Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalningstransak- tionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänst- leverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel.

Bevarande av uppgifter

8 § Ett betalningsinstitut ska bevara samtliga relevanta uppgifter som rör sådana förhållanden som regleras i 2, 3, 7 och 8 kap. i minst fem år.

Revision och redovisning

9 § Ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor. Minst en revisor som stämman utsett ska vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.

Ett europakooperativ ska upprätta årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet med de bestämmelser i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag som är tillämpliga på betalningsinstitut som drivs i ekonomisk förening.

10 § Ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än till- handahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska lämna separata redovisningsuppgifter över den verksamhet som omfattar betaltjänster.

Huvudkontor och hemvist

11 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som är en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i Sverige. En fysisk person som är registrerad betaltjänstleverantör ska ha sin hemvist i Sverige.

Tystnadsplikt

12 § Den som är eller har varit knuten till ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som anställd eller uppdragstagare får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon i anställningen eller under uppdraget i verksamheten med betaltjänster har fått veta om enskildas

förhållanden till institutet eller leverantören.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter Prop. 2009/10:220 mot förbudet.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

I 6 kap. 9 § finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt vid behand- ling av personuppgifter i register som förs av en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem enligt 6 kap. 1 §.

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.

Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

13 § Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penning- tvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Upplysningsskyldighet

14 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer är skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.

Meddelandeförbud

15 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt 14 § får besluta att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänst- leverantören samt dess styrelseledamöter och anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats enligt 14 § eller att det pågår en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överens- kommelse som är bindande för Sverige.

Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt om rättslig hjälp samtycker till detta.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr

1435/2003 ska det som anges om styrelseledamöter i första stycket Prop. 2009/10:220 tillämpas på ledamöter i tillsynsorganet.

Ansvarsbestämmelse

16 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 §.

Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

17 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla

1.ombudets namn, adress samt personnummer eller motsvarande,

2.om ombudet är en juridisk person, dessutom namn, personnummer eller motsvarande samt adress för de som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör,

3.uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift eller, om ombudet är en fysisk person, att han eller hon är lämplig att tillhandahålla betaltjänster, och

4.ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §.

Tillhandahållande av betaltjänster i ett annat land inom EES genom ombud

18 § Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud i ett annat land inom EES, ska betalningsinstitutet underrätta Finansinspektionen om detta.

Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera ombudet enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt andra stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera ombud eller återkalla en utförd registrering, om den behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genomföras i anknytning till ombudet, eller om anlitandet av ombudet kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet inom EES

Prop. 2009/10:220

19 § Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial i ett annat land inom EES ska underrätta Finans- inspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

Innan Finansinspektionen beslutar att registrera filialen enligt 8 kap. 5 §, ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet. Underrättelsen ska innehålla uppgifterna enligt första stycket. Finansinspektionen får vägra att registrera en filial eller återkalla en utförd registrering, om den behöriga myndigheten i det andra landet har skälig anledning att anta att penningtvätt eller finansiering av terrorism äger rum eller har ägt rum eller har försökt genomföras i anknytning till filialen, eller om anlitandet av filialen kan öka risken för penningtvätt eller finansiering av terrorism.

20 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 19 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas.

Svenska betalningsinstituts gränsöverskridande verksamhet inom EES

21 § Ett betalningsinstitut som avser att från Sverige tillhandahålla betaltjänster i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om de tjänster som betalningsinstitutet avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land verksamheten ska bedrivas.

22 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 21 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där verksamheten ska bedrivas.

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet utanför EES

23 § Ett betalningsinstitut får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta en filial i ett land utanför EES. Ansökan om tillstånd ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgifter om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas, om filialens adress och ansvariga ledning.

Informationskrav

24 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska säkerställa att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänst-

användarna om detta förhållande.

Ett betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom en filial enligt detta kapitel ska säkerställa att filialen informerar betal- tjänstanvändarna om detta förhållande.

Skyldighet att underrätta Finansinspektionen om ändringar i verksamheten

25 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör avser att ändra den verksamhet som avses i 17–19, 21 eller 23 § ska insti- tutet eller leverantören underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES

26 § Ett utländskt företag som hör hemma inom EES och som i hemlandet har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster behöver inte tillstånd enligt 2 kap. för att tillhandahålla betaltjänster i Sverige.

Ett utländskt företag som avses i första stycket får tillhandahålla betaltjänster genom ombud eller filial i Sverige, efter det att Finans- inspektionen har tagit emot en underrättelse från den behöriga myndig- heten i företagets hemland som innehåller

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets eller filialens organisation och de tjänster som ombudet eller filialen avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om ombudets eller filialens adress och ansvariga ledning.

27 § Ett utländskt företag som avses i 26 § första stycket får tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland så snart Finans- inspektionen har tagit emot en underrättelse från behörig myndighet i företagets hemland som anger vilka tjänster betalningsinstitutet avser att tillhandahålla i Sverige.

Uppdragsavtal

28 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster. Betalnings- institutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om betal- ningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ansvarar för att

1.verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och

2.uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på betalningsinsti-

tutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens internkontroll och

Prop. 2009/10:220

Finansinspektionens möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet eller Prop. 2009/10:220 den registrerade betaltjänstleverantören följer de regler som gäller för

verksamheten.

Bemyndiganden

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.beräkningen av kapitalkrav enligt 2 § första stycket,

2.hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera medel enligt 6 §,

3.hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera de medel för genomförandet av betalningstransaktioner som avses i 7 § andra stycket och hur stor andel av medlen hos betalnings- institut eller registrerade betaltjänstleverantörer som omfattas av skydds- kraven enligt 7 § tredje stycket,

4.vilka uppgifter som ska anses relevanta enligt 8 §, och

5.vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal enligt 28 §.

4 kap. Informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster

Avgifter för information

1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänst- användare för att tillhandahålla information enligt detta kapitel.

En betaltjänstleverantör får dock, om leverantören och betaltjänst- användaren kommit överens om det, ta ut avgifter för information som lämnas på begäran av användaren och som är mer omfattande eller ges mer frekvent än enligt detta kapitel eller för information som ges med hjälp av andra kommunikationsmedel än de som anges i ett ramavtal.

Avgifter enligt andra stycket ska vara skäliga och motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader.

Information om avgifter i vissa fall

Information om extra avgifter eller nedsättning av avgift

2 § Om betalningsmottagaren erbjuder en nedsättning av en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska mottagaren informera betalaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Om en betaltjänstleverantör begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska denne informera betaltjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Valuta och valutaväxling	Prop. 2009/10:220
3 § Om valutaväxling erbjuds före påbörjandet av betalningstransak-
tionen och på platsen för försäljningen eller av betalningsmottagaren, ska
den som erbjuder betalaren denna tjänst informera betalaren om alla
avgifter för tjänsten samt den växelkurs som ska användas.
Betalaren ska godkänna valutaväxlingstjänsten innan betalnings-
transaktionen genomförs.
Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner
Förhandsinformation

4 § Innan ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås, ska betaltjänstleverantören informera betaltjänstanvändaren om

1.vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

2.hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

3.det sammanlagda avgiftsbeloppet som användaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Betaltjänstleverantören ska även ge betaltjänstanvändaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge användaren information om den faktiska växelkurs eller referens- växelkurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

Leverantören ska också göra information enligt 10 § tillgänglig för användaren.

5 § Information enligt 4 § ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på något annat språk som parterna kommer överens om.

På begäran av betaltjänstanvändaren ska informationen tillhandahållas på papper eller något annat varaktigt medium.

6 § Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans på begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleveran- tören inte kan uppfylla kraven i 4 och 5 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

Information till betalaren

7 § Så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits emot ska betalarens betaltjänstleverantör tillhandahålla betalaren följande information:

1.en uppgift som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3. det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för Prop. 2009/10:220 transaktionen, och

4. datum när betalningsordern togs emot.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Information till betalningsmottagaren

8 § Så snart som möjligt efter det att betalningstransaktionen har genom- förts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör tillhandahålla mot- tagaren följande information:

1.uppgifter som gör det möjligt för mottagaren att identifiera transak- tionen och, när det är lämpligt, uppgift om betalaren samt information som har bifogats transaktionen,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3.det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4.valuteringsdagen för krediteringen.

Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalningsmottagaren information om den växelkurs som har använts vid transaktionen samt transaktionens belopp före valutaväxling.

9 § Betaltjänstleverantören är inte skyldig att lämna eller göra informa- tion tillgänglig enligt 4–8 §§, om sådan information redan ges eller kommer att ges till betaltjänstanvändaren på grundval av ett ramavtal mellan användaren och en annan betaltjänstleverantör.

Informationsskyldighet vid ramavtal

Förhandsinformation

10 § I rimlig tid innan ett ramavtal sluts ska betaltjänstleverantören ge betaltjänstanvändaren följande information:

1.leverantörens namn och adress och, i tillämpliga fall, adress till dess ombud eller filial,

2.uppgift om att leverantören har tillstånd att tillhandahålla betal- tjänster och att leverantören, dess filialer och ombud har registrerats hos behörig myndighet,

3.en beskrivning av det huvudsakliga innehållet i den betaltjänst som tillhandahålls,

4.vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

5. hur ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges Prop. 2009/10:220 samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 13–15 §§,

6.när en betalningsorder ska anses mottagen enligt 5 kap. 9 § första stycket,

7.tidpunkter för mottagande av en order enligt 5 kap. 9 § tredjestycket, om sådana har fastställts av leverantören,

8.hur lång tid det som längst tar att genomföra en transaktion,

9.möjligheten att avtala om begränsningar i användningen av betal- ningsinstrumentet enligt 19 §,

10.vilka avgifter som användaren ska betala till leverantören och, när det är tillämpligt, detaljuppgifter om dessa,

11.de räntor och växelkurser som ska tillämpas eller, om referens- räntesatser och referensväxelkurser ska användas, metoden för beräkning av den faktiska räntan och relevant dag, index eller underlag för att bestämma referensräntan eller referensväxelkursen,

12.sådan omedelbar tillämpning av ändrade räntesatser eller växel- kurser som kan avtalas om enligt 14 § samt de informationskrav som är förenade med detta,

13.i förekommande fall, de kommunikationsmedel som ska användas för överföring av information och underrättelser mellan parterna, inklusive tekniska krav på användarens utrustning,

14.hur ofta och på vilket sätt som information enligt denna lag ska lämnas till eller göras tillgänglig för användaren,

15.vilket språk som ska användas i ramavtalet samt på vilket språk kommunikationen mellan leverantören och användaren ska ske,

16.användarens rätt att få ramavtalets villkor samt information enligt

13 §,

17.de åtgärder som användaren ska vidta för att skydda betalnings- instrumentet och hur användaren ska anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts,

18.i förekommande fall, under vilka omständigheter leverantören för- behåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 5 kap. 4 §,

19.vilket ansvar betalaren har enligt lagen (2010:000) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,

20.hur och inom vilken tidsfrist som användaren ska underrätta leverantören om felaktigt genomförda betalningstransaktioner eller obehöriga transaktioner,

21.leverantörens ansvar för genomförande av transaktioner enligt 5 kap. 25–29 §§,

22.villkoren för återbetalning enligt 5 kap. 6–8 §§,

23.i förekommande fall, uppgift om att användaren ska anses ha godkänt de ändrade villkoren enligt 14 § om användaren inte före den dag då de föreslås träda i kraft underrättar leverantören om att användaren inte godkänner dem,

24.avtalets löptid,

25.om uppsägningstider och avgifter för uppsägning enligt 14 § fjärde stycket eller 15 §,

26.eventuella avtalsbestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

27.vilka förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol som

finns för användaren.

Tillgång till information och villkor enligt ramavtalet Prop. 2009/10:220

11 § Information enligt 10 § ska tillhandahållas på papper eller annat varaktigt medium, uttryckas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på annat språk som parterna kommer överens om.

12 § Om ett ramavtal ingås på distans på begäran av betaltjänst- användaren, och detta gör att betaltjänstleverantören inte kan uppfylla kraven i 10 och 11 §§, ska dessa krav i stället uppfyllas av denne omedel- bart efter det att ramavtalet har ingåtts.

13 § Betaltjänstanvändaren har under avtalsförhållandet alltid rätt att på begäran få avtalsvillkoren för ramavtalet samt den information som anges i 10 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren.

Ändringar av villkoren enligt ramavtalet

14 § En betaltjänstleverantör och en betaltjänstanvändare kan komma överens om att en användare ska bli bunden av en villkorsändring som leverantören föreslår, om användaren inte före den dag då ändringen föreslås träda i kraft meddelar leverantören att han inte accepterar det nya villkoret. Leverantören måste föreslå ändringar, på det sätt som anges i 11 §, minst två månader innan de ska börja tillämpas.

Ändrade räntesatser eller växelkurser får tillämpas omedelbart, om leverantören och användaren kommit överens om detta och ändringen grundas på den avtalade referensräntesatsen eller referensväxelkursen. Användaren ska dock snarast möjligt på det sätt som anges i 11 § under- rättas om att leverantören tillämpar en ny räntesats, om inte parterna har avtalat att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med en viss regelbundenhet eller på ett visst sätt.

Användaren har rätt att med omedelbar verkan och avgiftsfritt säga upp ramavtalet före den dag då ändringen föreslås bli tillämplig. Användaren ska informeras om detta när leverantören föreslår ändringen.

Uppsägning av ramavtal

15 § Betaltjänstanvändaren får säga upp ramavtalet med omedelbar verkan, såvida inte parterna har kommit överens om en uppsägningstid. Betaltjänstleverantören får inte göra gällande en längre uppsägningstid för användaren än en månad.

Om leverantören säger upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid, ska uppsägningstiden vara minst två månader.

Ett ramavtal som har ingåtts för en bestämd tid av mer än tolv månader eller på obestämd tid ska kunna sägas upp avgiftsfritt av användaren efter tolv månader.

När leverantören får ta ut en avgift för uppsägningen, ska avgiften motsvara de faktiska kostnader som uppsägningen medför för leveran-

tören. Periodiska avgifter för betaltjänster ska betalas endast för tiden

fram till det att avtalet upphör att gälla. Om sådana avgifter har betalats i Prop. 2009/10:220 förskott, ska de återbetalas i motsvarande omfattning.

Information innan en betalningstransaktion enligt ett ramavtal genomförs

16 § När en betalare tar initiativ till en betalningstransaktion som om- fattas av ett ramavtal ska betaltjänstleverantören, på begäran av betalaren, lämna följande uppgifter till betalaren innan transaktionen genomförs:

1.hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

2.det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 2, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Information till betalaren om en betalningstransaktion enligt ett ramavtal

17 § Efter det att betalarens betalkonto har debiterats eller, om betalaren inte använder något betalkonto, efter det att betalaren lämnat en betalningsorder till betaltjänstleverantören ska denne utan onödigt dröjsmål och på det sätt som anges i 11 §, tillhandahålla följande information till betalaren:

1.uppgifter som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3.det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4.uppgift om valuteringsdag för debitering eller datum när betalnings- ordern togs emot.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte ska behöva göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Den ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

På begäran av betalaren ska betaltjänstleverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla information enligt första stycket i pappersform.

Information till betalningsmottagaren om en betalningstransaktion enligt ett ramavtal

18 § När en betalningstransaktion har genomförts ska betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och på det sätt	26
	26

som anges i 11 §, tillhandahålla följande information till betalnings- Prop. 2009/10:220 mottagaren:

1.en uppgift som gör det möjligt att identifiera transaktionen samt, när det är lämpligt, information som överförts tillsammans med betalnings- transaktionen,

2.transaktionens belopp i den valuta som krediteras betalningsmot- tagarens betalkonto,

3.det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen och den ränta som betalningsmottagaren eventuellt ska betala, och

4.valuteringsdagen för krediteringen.

Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte ska behöva göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Den ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalningsmottagaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

På begäran av betalningsmottagaren ska betaltjänstleverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla denna information i pappers- form.

Undantag från kraven på information

19 § En betaltjänstleverantör är inte skyldig att lämna information enligt 10 och 16 §§ vid tillhandahållande av betaltjänster som genomförs med användning av elektroniska pengar eller betalningsinstrument som enligt ramavtal bara

1. kan användas för enskilda betalningstransaktioner till ett belopp motsvarande högst 30 euro,

2. kan användas för betalningar upp till ett totalt belopp motsvarande högst 150 euro, eller

3. lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger ett belopp mot- svarande 150 euro.

En betaltjänstleverantör är dock skyldig att, innan betaltjänster enligt första stycket tillhandahålls, lämna information till betalaren om

1. hur betalningsinstrumentet kan användas,

2. ansvar för obehöriga betalningstransaktioner,

3. avgifter, och

4. var betalaren på ett lättillgängligt sätt kan finna den information som anges i 10 §.

För betaltjänster enligt första stycket får betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören komma överens om att leverantören inte behöver följa bestämmelserna om

1. hur villkor i ramavtal ändras enligt 14 §, eller

2. information till betaltjänstanvändare vid enskilda betalningstransak-

tioner enligt 17 och 18 §§.

I de fall som avses i tredje stycket 2 ska betaltjänstleverantören dock tillhandahålla eller göra tillgänglig en hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalningstransaktionen, betalnings- transaktionens belopp och avgifter. Om betalningsinstrumentet används anonymt eller om leverantören av andra skäl inte har tekniska möjlig- heter att tillhandahålla informationen, behöver leverantören inte till- handahålla eller göra tillgänglig en sådan hänvisning. Leverantören ska dock ge betalaren möjlighet att kontrollera det belopp som har lagrats på betalningsinstrumentet.

Tvingande bestämmelser

20 § Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en betaltjänstanvändare.

Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om av- vikelser från bestämmelserna.

5 kap. Genomförande av betaltjänster

Avgifter

1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänst- användare för fullgörandet av sin informationsskyldighet samt av skydds- och korrigeringsåtgärder enligt detta kapitel förutom i de fall som anges i 10, 15 och 23 §§. När avgifter får tas ut enligt någon av dessa bestämmelser ska de vara skäliga och motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader.

Om en betalningstransaktion inte medför någon valutaväxling, ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras respek- tive betaltjänstleverantör tar ut.

Betaltjänstleverantören får inte hindra en betalningsmottagare från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalnings- instrument.

En betalningsmottagare får inte ta ut någon avgift av betalaren vid användning av ett betalningsinstrument.

Betalningsinstrument som avser låga belopp

2 § För sådana betalningsinstrument som avses i 4 kap. 19 § första stycket får betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren i ramavtal komma överens om

1.att leverantören inte behöver underrätta användaren att betalnings- ordern har avvisats, om det av sammanhanget klart framgår att den inte har utförts,

2.att betalaren inte får återkalla betalningsordern efter att ha godkänt att den genomförs,

3.andra tidsgränser för genomförandet än de som anges i 18–22 §§,

eller

Prop. 2009/10:220

4. att det inte ska vara möjligt att spärra betalningsinstrumentet.

Prop. 2009/10:220

Godkännande av en betalningstransaktion

3 § En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till att den genomförs.

Begränsning av betalningsinstrumentets användning

4 § I ramavtal mellan betalaren och betaltjänstleverantören får leveran- tören förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet när det finns

1.risk för en icke säker användning av betalningsinstrumentet,

2.misstanke om att betalningsinstrumentet obehörigen använts, eller

3.i fråga om betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk för att betalaren inte kan betala.

En betaltjänstleverantör som spärrar ett betalningsinstrument enligt första stycket ska informera betalaren om spärren och skälen till denna.

Betalaren ska informeras innan betalningsinstrumentet spärras eller så snart som möjligt efter det att spärren har införts. Någon information till betalaren får dock inte lämnas om det skulle vara oförenligt med annan lag eller om det är motiverat av säkerhetsskäl att inte göra detta.

Betaltjänstleverantören ska häva spärren av betalningsinstrumentet eller ersätta det med ett nytt betalningsinstrument så snart det inte längre finns skäl att låta spärren kvarstå.

Betaltjänstleverantörens skyldigheter avseende betalningsinstrument

5 § Betaltjänstleverantören ska

1.se till att den personliga koden till betalningsinstrumentet inte görs tillgänglig av leverantören för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet,

2.inte skicka betalningsinstrument till någon som inte har beställt det, förutom då ett betalningsinstrument som redan innehas av användaren ska ersättas,

3.se till att användare när som helst har möjlighet att på lämpligt sätt anmäla till leverantören att ett betalningsinstrument har kommit bort eller obehörigen använts eller begära att en spärr hävs enligt 4 § fjärde stycket, och

4.förhindra användning av betalningsinstrumentet när en anmälan enligt 3 har lämnats.

En betaltjänstleverantör ska under 18 månader efter det att en anmälan eller en begäran enligt första stycket 3 lämnats bevara information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att visa att en anmälan eller begäran har lämnats. Sådan information ska lämnas till användaren om användaren begär det.

Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare

6 § En betalare har rätt till återbetalning från sin betaltjänstleverantör om betalningstransaktionen initierats av eller via betalningsmottagaren, och

1.betalningstransaktionens exakta belopp inte angavs i samband med att den godkändes, och

2.betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgifts- mönster, villkoren i ramavtalet och andra relevanta omständigheter.

På begäran av betaltjänstleverantören ska betalaren informera leverantören om sådana omständigheter som avses i första stycket 2. Återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda transak- tionen.

Om betalaren och betaltjänstleverantören har avtalat om att en referensväxelkurs ska tillämpas på betalningstransaktionen, och den avtalade referensväxelkursen har använts, får betalaren inte hävda att förutsättningarna i första stycket 2 är uppfyllda på grund av den växel- kurs som tillämpats.

7 § En betalare och en betaltjänstleverantör får i ett ramavtal komma överens om att betalaren inte har rätt till återbetalning när denne har gett sitt godkännande, direkt till leverantören, till att en betalningstransaktion genomförs och antingen leverantören eller betalningsmottagaren lämnade information om den kommande transaktionen eller gjorde sådan information tillgänglig för betalaren minst fyra veckor före den sista betalningsdagen.

8 § En betaltjänstleverantör är inte skyldig att återbetala beloppet till betalaren om betalaren inte begärde återbetalning inom åtta veckor från det att medlen debiterades kontot.

Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala det belopp som transaktionen avser eller ange skälen för att återbetalning vägras med uppgift om vart betalaren kan vända sig för att få ärendet prövat.

Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder

9 § Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder är den tidpunkt då ordern tas emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för mottagande inte är en bankdag för leverantören, ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

En betaltjänstanvändare som initierar en betalningsorder och en betaltjänstleverantör får komma överens om att tidpunkten för mot- tagandet av en betalningsorder ska vara en annan än den som anges i första stycket. Om den överenskomna tidpunkten inte är en bankdag för betalarens betaltjänstleverantör, ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

En betaltjänstleverantör får fastställa en tidpunkt nära bankdagens slut då en betalningsorder senast tas emot. En betalningsorder som tas emot efter den tidpunkten ska anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

Prop. 2009/10:220

Vägran att utföra en betalningsorder

Prop. 2009/10:220

10 § En betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta på avtalat sätt snarast möjligt och senast inom de tidsfrister som anges i 18 och 19 §§. Av under- rättelsen ska framgå

1.om möjligt, skälen för vägran, och

2.vilket förfarande som tillämpas för att rätta till fel som kan ha föranlett vägran.

Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för en underrättelse enligt första stycket om

1.det finns skälig grund för vägran, och

2.leverantören får ta ut sådan avgift enligt ett ramavtal med betaltjänstanvändaren.

11 § Om villkoren i betaltjänstleverantörens ramavtal med betalaren är uppfyllda, får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder, oavsett om den har initierats av betalaren eller betalningsmottagaren såvida inte utförandet av betalningsordern skulle strida mot annan lag.

12 § Vid tillämpning av 18, 19 och 25–29 §§ ska en betalningsorder som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra anses inte ha blivit mottagen av leverantören.

Återkallelse av betalningsorder

13 § När en betalningstransaktion initieras av betalaren, får denne inte återkalla en betalningsorder efter det att den har tagits emot av betalarens betaltjänstleverantör.

14 § När en betalningstransaktion initieras av eller via betalningsmot- tagaren får betalaren inte återkalla betalningsordern efter det att denne har överfört ordern eller gett sitt godkännande till att genomföra transak- tionen till mottagaren.

Vid autogiro får betalaren, trots första stycket och utan att det påverkar
rätten till återbetalning, återkalla betalningsordern senast i slutet av den
bankdag som föregår den dag som avtalats för debitering av medlen.
Om en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör har avtalat
enligt 9 § om den tidpunkt vid vilken en betalningsorder ska anses vara
mottagen, får användaren trots första stycket återkalla en betalningsorder
senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen.
15 § Efter de tidpunkter som anges i 13 och 14 §§ får betalningsordern
återkallas endast om detta har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och
dennes betaltjänstleverantör. För att återkallelse efter de tidpunkter som
anges i 14 § första och andra styckena ska få ske, krävs även att betal-
ningsmottagaren godkänner återkallelsen.
Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för återkallande enligt första
stycket om möjligheten att ta ut sådan avgift framgår av ramavtalet med
den betaltjänstanvändare som återkallat betalningsordern.	31

Överförda och mottagna belopp Prop. 2009/10:220

16 § Betaltjänstleverantören får göra avdrag från det belopp som ska överföras endast under de förutsättningar som anges i andra och tredje styckena.

Betalningsmottagaren och mottagarens betaltjänstleverantör får avtala om att leverantören får dra av sina egna avgifter från det överförda beloppet innan det krediteras mottagaren. Betalningstransaktionens belopp utan avdrag för avgifter och avgifterna ska då redovisas var för sig i den information som lämnas till betalningsmottagaren.

Om andra avgifter än de som avses i andra stycket dras av från det överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betal- ningsmottagaren får hela det belopp som angavs i betalningsordern. Om betalningstransaktionen initierats av eller via mottagaren, ska mot- tagarens betaltjänstleverantör se till att mottagaren får hela det belopp som angavs i betalningsordern.

Genomförandetid och valuteringsdag

17 § Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller för betalningstransaktioner i Sverige som genomförs i euro eller i svenska kronor.

Bestämmelserna i 18–22 §§ gäller också för betalningstransaktioner där det sker en växling mellan euro och svenska kronor, om

1.växlingen sker i Sverige, och

2.när det gäller en transaktion till eller från ett annat land, överföringen av medlen mellan länderna sker i euro.

Bestämmelserna i 18–22 §§ är även tillämpliga på andra betalnings- transaktioner än de som anges i första och andra styckena. Bestäm- melserna i 18, 19, 21 och 22 §§ är dock inte tillämpliga, om annat har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. Om användaren och leverantören, med avvikelse från 18 § första stycket, avtalar om när kreditering av betalningsmottagarens leverantörs konto senast ska ske, får tidpunkten inte vara senare än fyra bankdagar efter det att betalningsordern mottagits enligt 9 §.

18 § När en betalningsorder har mottagits enligt 9 §, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag.

För betalningstransaktioner som initierats på papper får betaltjänst-

leverantören förlänga tiden med en bankdag.
19 § En betalningsorder som har initierats av eller via en betalnings-
mottagare ska genomföras inom de tidsfrister som har överenskommits
mellan betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör.
För autogiro gäller att en betalningsorder ska lämnas i sådan tid att
betalningstransaktionen kan slutföras på den överenskomna förfallo-
dagen.
20 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra
betalningstransaktionens belopp tillgängligt på mottagarens betalkonto.	32

Valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto Prop. 2009/10:220 ska vara senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp kredi-

teras mottagarens betaltjänstleverantörs konto.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att betal-
ningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande så snart
som möjligt efter det att beloppet krediteras mottagarens leverantörs
konto.
Valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto infaller
tidigast när betalningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto.
21 § Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betaltjänst-
leverantören som tar emot medlen, ska denne göra dem tillgängliga för
mottagaren inom den tid som anges i 18 och 19 §§.
22 § Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos en
betaltjänstleverantör ska leverantören se till att beloppet görs tillgängligt
och valuteras så snart som möjligt efter den tidpunkt då medlen togs
emot.
Om den som sätter in kontanter på ett betalkonto inte är konsument,
ska beloppet göras tillgängligt och valuteras senast nästföljande bankdag.
Ansvar och återkrav
23 § Om en betalningsorder utförts med hjälp av en unik identifikations-
kod, ska betalningsordern anses ha utförts korrekt i förhållande till den
betalningsmottagare som angetts i identifikationskoden.
Om den unika identifikationskod som angetts av betaltjänstanvändaren
är felaktig, ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt 25–29 §§
för att betalningstransaktionen inte har genomförts eller för brister i
genomförandet av transaktionen.
Betaltjänstleverantören till den betaltjänstanvändare som lämnade
betalningsordern ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de
medel som betalningstransaktionen avsåg. Leverantören får ta ut en
avgift av användaren för de åtgärder som vidtas, om ett ramavtal med
användaren medger det.
24 § Även om en betaltjänstanvändare lämnar information till betal-
tjänstleverantören utöver den som anges i 4 kap. 4 § första stycket 1 eller
10 § 4 är leverantören bara ansvarig för genomförandet av en betalnings-
transaktion i enlighet med den unika identifikationskod som användaren
har angett.
Betalningstransaktioner som initierats av betalaren
25 § Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för att
en betalningsorder som betalaren har initierat utförs korrekt.
Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att mottagarens
leverantör har tagit emot betalningstransaktionens belopp enligt 18 §,
ansvarar mottagarens leverantör gentemot mottagaren för att transak-
tionen genomförs korrekt.	33
	33

Prop. 2009/10:220

26 § Om betalarens betaltjänstleverantör ansvarar för genomförandet av en betalningstransaktion enligt 25 § första stycket, ska leverantören utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet i en transaktion som inte genomförts eller genomförts bristfälligt till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar för genom- förandet av en transaktion enligt 25 § andra stycket ska leverantören så snart som möjligt ställa transaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande eller kreditera mottagarens betalkonto med motsvarande belopp.

Om en betalare har initierat en betalningsorder, och betalnings- transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska betalarens betaltjänstleverantör på begäran av betalaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

Betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren

27 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot mot- tagaren för att betalningstransaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande enligt 20 § och för att en betalningsorder som initierats av eller via mottagaren överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med 19 §.

En betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket och har försökt utföra en betalningsorder ska så snart som möjligt överföra den berörda betalningsordern på nytt till betalarens betaltjänstleverantör.

28 § Betalarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalaren för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, utom då mottagarens betal- tjänstleverantör ansvarar gentemot mottagaren enligt 27 §.

En betalares betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket ska återbetala betalningstransaktionens belopp till betalaren eller återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som det skulle ha haft om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om en betalningstransaktion initierats av eller via betalningsmot- tagaren, och transaktionen inte genomförs eller genomförs bristfälligt, ska mottagarens betaltjänstleverantör på begäran av mottagaren så snart som möjligt försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta mot- tagaren om resultatet.

29 § Betaltjänstleverantörerna ansvarar gentemot sina respektive betal- tjänstanvändare för sådana avgifter och räntor som användare ska betala till följd av att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

Meddelande om felaktigt genomförda betalningstransaktioner	Prop. 2009/10:220
30 § Betaltjänstleverantören får kräva att betaltjänstanvändaren ansvarar
för betalningstransaktionens belopp, om användaren inte underrättar
leverantören utan onödigt dröjsmål efter att ha fått vetskap om att
transaktionen genomförts på ett felaktigt sätt. Detsamma gäller om
leverantören har lämnat information om transaktionen till användaren
eller gjort informationen tillgänglig för denne enligt bestämmelserna i 4
kap. och användaren inte underrättar leverantören inom 13 månader från
det att beloppet belastat kontot.
Rätt till återkrav
31 § Om en betalningstransaktion inte genomförs eller genomförs
bristfälligt och felet är hänförligt till en betaltjänstleverantör eller
mellanhand som inte är ansvarig gentemot betaltjänstanvändare enligt
25–29 §§, har den leverantör som ansvarar gentemot en användare enligt
dessa bestämmelser rätt till ersättning av den leverantör eller mellanhand
som orsakade att transaktionen inte genomfördes eller genomfördes
bristfälligt.
Ersättningen ska motsvara de förluster, inbegripet belopp som betalts
till betaltjänstanvändare, som uppkommit hos betaltjänstleverantören
enligt 25–29 §§.
Befrielse från ansvar
32 § Ansvar enligt detta kapitel inträder inte i fall av osedvanliga eller
oförutsägbara omständigheter som den som åberopar omständigheterna
inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga
att avvärja trots alla ansträngningar. Ansvar enligt detta kapitel inträder
inte heller då en betaltjänstleverantör handlar i enlighet med svensk lag
eller unionsrätt.
Tvingande bestämmelser
33 § Bestämmelserna i detta kapitel får inte frångås till nackdel för en
betaltjänstanvändare.
Första stycket hindrar dock inte att en betaltjänstleverantör kommer
överens med en betaltjänstanvändare som inte är konsument om av-
vikelser från bestämmelserna i 1 § första stycket, 6–8 §§, 13–15 §§ och
25–30 §§.
6 kap. Behandling av personuppgifter m.m.
Tillämpningsområde
1 § Om en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betal-
ningssystem granskar betalningstransaktioner för att kunna upptäcka
sådana transaktioner som leverantören eller den ansvarige för betalnings-	35

systemet misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betal- tjänster, får leverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem behandla personuppgifter samt föra register enligt 2–9 §§ vilka gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204).

Personuppgiftsbehandling

2 § Om det är nödvändigt för granskning av betalningstransaktioner enligt 1 § får följande personuppgifter behandlas:

1.uppgifter om identitet i betaltjänstanvändares pass eller annan iden- titetshandling, och

2.unika beteckningar som identifierar en viss person som betaltjänst- användare.

Ändamål för register

3 § Register får föras av en betaltjänstleverantör eller den som har ansvar för ett betalningssystem, om det är nödvändigt för granskning av betal- ningstransaktioner enligt 1 §.

Innehåll

4 § Ett register som avses i 1 § får endast innehålla

1.namn och person-, samordnings- eller organisationsnummer,

2.betalkontonummer eller motsvarande,

3.sådana unika beteckningar som avses i 2 § 2, och

4.de övriga uppgifter som framkommit vid granskning av betalnings- transaktioner enligt 1 §.

Utlämnande av uppgifter

5 § Om misstanke om bedrägeri kvarstår efter närmare analys, får uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster lämnas till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Uppgifter i ett register som avses i 1 § får lämnas ut till betaltjänst- leverantörer och de som har ansvar för ett betalningssystem när upp- gifterna har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Utlämnande av uppgifter enligt andra stycket får ske trots 3 kap. 12 § denna lag, 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse eller 4 kap. 4 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

6 § Uppgifter ur ett register som avses i 1 § som har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten i enlighet med 5 § första stycket får inte lämnas ut till den registrerade.

Prop. 2009/10:220

Gallring

7 § En uppgift i ett register som avses i 1 § ska gallras

1.om en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten beslutar att inte inleda eller att lägga ner en utredning om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster,

2.om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts med anledning av de lämnade uppgifterna,

3.om en domstol har meddelat dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna och domen eller beslutet vunnit laga kraft,

4.senast tre år efter det att uppgifter lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket, eller

5.senast tre år efter det att uppgifter insamlats, om uppgifterna inte dessförinnan lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket.

En betaltjänstleverantör eller en ansvarig för ett betalningssystem som får kännedom om en omständighet som innebär att en uppgift ska gallras enligt första stycket 1, 2 eller 3 ska underrätta dem som leverantören eller den ansvarige för betalningssystemet har lämnat ut uppgiften till enligt 5

§andra stycket.

Rättelse och skadestånd

8 § Bestämmelserna i 28 och 48 §§ personuppgiftslagen (1998:204) om rättelse och skadestånd gäller vid behandling av personuppgifter enligt denna lag.

Tystnadsplikt

9 § Den som är verksam hos en betaltjänstleverantör eller hos den som har ansvar för ett betalningssystem får inte obehörigen röja uppgifter i ett register som avses i 1 § eller uppgifter som lämnats ut med stöd av 5 § andra stycket.

Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter mot förbudet.

7 kap. Tillträde till betalningssystem

1 § Den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska se till att reglerna om tillträde till betalningssystemet är objektiva, icke-diskrimi- nerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att skydda mot risker i verk- samheten och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet.

Reglerna om tillträde till betalningssystem får inte begränsa faktiskt deltagande i andra betalningssystem eller diskriminera betaltjänst- leverantörer på grund av den juridiska form i vilken deras verksamhet bedrivs.

Prop. 2009/10:220

2 § En betaltjänstleverantör enligt 1 kap. 3 § som är en juridisk person får inte nekas tillträde till ett betalningssystem, om betaltjänstleverantören uppfyller sådana krav för tillträde till betalningssystemet som uppställts i enlighet med 1 §.

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ gäller inte för

1.betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden, eller

2.betalningssystem i vilka en betaltjänstleverantör verkar eller kan verka både som betalarens och betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör samt är ensamt ansvarig för betalningssystemets ledning, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i betalningssystemet utan att dessa kan förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet.

8 kap. Tillsyn och ingripanden

Tillsynens omfattning

1 § Finansinspektionen har tillsyn över att bestämmelserna i denna lag och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/20015 följs.

För betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattar tillsynen även att deras betaltjänstverksamhet drivs enligt andra för- fattningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar samt interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet. I fråga om tillsynen över övriga betaltjänstleverantörer enligt 1 kap. 3 § gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ansvar för betalningssystem för överträdelse av 7 kap. 1 och 2 §§.

2 § Betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande om- ständigheter som inspektionen begär.

Platsundersökning

3 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt genomföra en under- sökning hos

1.ett betalningsinstitut,

2.en registrerad betaltjänstleverantör, och

5 EUT L 266, 9.10.2009, s. 11 (Celex 32009R0924).

Prop. 2009/10:220

3. utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige enligt 3	Prop. 2009/10:220
kap. 26 och 27 §§.
Om det behövs för tillsynen av ett betalningsinstitut eller en registrerad

betaltjänstleverantör, får Finansinspektionen genomföra en undersökning hos

1.en filial till institutet,

2.ett ombud till institutet eller leverantören, och

3.ett företag som har fått i uppdrag att utföra visst arbete eller vissa funktioner åt institutet eller leverantören.

En undersökning hos en registrerad betaltjänstleverantör får endast omfatta den verksamhet som avser tillhandahållande av betaltjänster.

Samarbete mellan behöriga myndigheter

4 § Finansinspektionen ska i sin tillsynsverksamhet samarbeta och utbyta information med behöriga myndigheter inom EES. Inspektionen ska dessutom samarbeta och utbyta information med Europeiska central- banken, nationella centralbanker och andra behöriga myndigheter som utsetts i enlighet med unionsrätt som är tillämplig på betaltjänst- leverantörer.

En behörig myndighet inom EES får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen.

Finansinspektionen får delegera uppgiften att genomföra en kontroll på plats av en filial eller ombud till ett betalningsinstitut som står under dess tillsyn till en behörig myndighet i ett annat land inom EES.

5 § Finansinspektionen ska föra ett register över betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer. Registret ska innehålla uppgifter om vilka betaltjänster som betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer har rätt att tillhandahålla. Registret ska hållas tillgängligt hos Finansinspektionen.

Revision

6 § En revisor eller en särskild granskare ska omedelbart rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett betalningsinstitut får kännedom om förhållanden som

1.kan utgöra en väsentlig överträdelse av någon författning som reglerar institutets verksamhet,

2.kan påverka institutets fortsatta drift negativt, eller

3.kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultat- räkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om eko- nomiska föreningar.

eller dotterföretag eller i ett företag som har en likartad förbindelse med Prop. 2009/10:220 betalningsinstitutet.

Avgifter till Finansinspektionen

7 § Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska med avgifter bekosta Finansinspektionens verksamhet.

Ingripande mot betalningsinstitut

8 § Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolags- ordning, stadgar, reglemente eller interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar institutets verksamhet, ska Finansinspek- tionen ingripa.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid
begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller
vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett
förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är
allvarlig ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är
tillräckligt, varning meddelas.
9 § Finansinspektionen får avstå från ingripande enligt 8 §, om en
överträdelse är ringa eller ursäktlig, om betalningsinstitutet gör rättelse
eller om någon annan myndighet har vidtagit åtgärder mot institutet som
bedöms vara tillräckliga.
10 § Finansinspektionen ska återkalla ett betalningsinstituts tillstånd, om
en person som ingår i institutets styrelse eller är verkställande direktör
inte längre uppfyller de krav som anges i 2 kap. 6 § 4 eller om en person
som är ansvarig för betaltjänstverksamheten inte längre uppfyller de krav
som anges i 2 kap. 6 § 5. Detta får dock bara ske om inspektionen först
har beslutat att anmärka för institutet att personen inte uppfyller kraven
och om han eller hon ändå finns kvar i styrelsen, som verkställande
direktör eller som ansvarig för betaltjänstverksamheten efter det att en av
inspektionen bestämd tid på högst tre månader har gått ut.
I stället för att återkalla tillståndet får Finansinspektionen besluta att en
styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverk-
samheten inte längre får vara det. Inspektionen får då förordna en
ersättare. Ersättarens uppdrag gäller till dess företaget har utsett en ny
styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänst-
verksamheten.
Det som föreskrivs om verkställande direktör i första och andra
styckena gäller också en ställföreträdare för verkställande direktör.
I fråga om europabolag och europakooperativ som har ett sådant
förvaltningssystem som avses i artiklarna 39–42 i rådets förordning (EG)
nr 2157/2001 eller artiklarna 37–41 i rådets förordning (EG) nr
1435/2003 ska bestämmelserna som avser styrelsen i första stycket om
återkallelse av tillstånd tillämpas på tillsynsorganet.	40
	40

Prop. 2009/10:220

11 § Finansinspektionen ska återkalla betalningsinstitutets tillstånd om

1.institutet har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.institutet inte inom ett år från det att tillståndet beviljades har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

3.institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har drivit sådan verksamhet som tillståndet avser,

4.det skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om institutet fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet,

5.institutet har förklarat sig avstå från tillståndet,

6.institutet har överlåtit hela sin verksamhet som avser betaltjänster,

eller

7.institutet försatts i konkurs eller beslut fattats om att institutet ska träda i tvångslikvidation.

I de fall som avses i första stycket 1–4 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.

12 § Om tillståndet återkallas får Finansinspektionen besluta om hur avvecklingen av verksamheten ska ske.

Ett beslut om återkallelse får förenas med förbud att fortsätta verksamheten.

13 § Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finans- inspektionen om att ett betalningsinstitut överträtt föreskrifter i det landet, ska inspektionen vidta de åtgärder som anges i 8–11§§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Inspek- tionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Straffavgift

14 § Om ett betalningsinstitut har fått anmärkning eller varning enligt 8 § eller varning enligt 11 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift.

Avgiften tillfaller staten.

15 § Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av betalningsinstitutets omsätt- ning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 2 § ska omsättningen enligt andra stycket avse endast verksamheten med betaltjänster.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven i 3 kap. 2 §.

16 § När straffavgiftens storlek fastställs, ska särskild hänsyn tas till hur Prop. 2009/10:220 allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller

varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

17 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör inte lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 27 § i tid, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

18 § En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finansinspek- tionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

19 § Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har betalats inom den tid som anges i 18 §.

Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid som anges i 18 §, ska inspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

20 § En straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Ingripande mot utländska företag

21 § Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som till- handahåller betaltjänster i enlighet med 3 kap. 26 eller 27 § att göra rättelse, om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel6 och sådan lag som kompletterar den förordningen.

Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företag som tillhanda- håller betaltjänster från en filial eller ett genom ombud enligt 3 kap. 26 § att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med 4 och 5 kap.

Om ett företag inte följer ett föreläggande enligt första eller andra stycket ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland.

6 EUT L 345, 8.12.2006, s. 1 (Celex 32006R1781).

Om rättelse inte sker, får Finansinspektionen förbjuda företaget att Prop. 2009/10:220 påbörja nya betalningstransaktioner här i landet. Innan förbud meddelas

ska inspektionen underrätta den behöriga myndigheten i företagets hemland. I brådskande fall får inspektionen meddela förbud utan föregående underrättelse till myndigheten i företagets hemland. Denna ska dock underrättas så snart det kan ske.

22 § Om ett utländskt företag som driver verksamhet enligt 3 kap. 26 eller 27 § har fått sitt verksamhetstillstånd indraget i hemlandet, ska Finansinspektionen genast förbjuda företaget att påbörja nya betalnings- transaktioner här i landet.

23 § Om en registrerad betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 eller andra författningar som reglerar dess verksamhet, ska Finansinspektionen förelägga den registrerade betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör som avses i 2 kap. 5 § inte inkommer med ansökan om tillstånd, ska Finansinspektionen förelägga betaltjänstleverantören att inkomma med en ansökan. Om betaltjänst- leverantören inte rättar sig efter föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss betal- tjänstverksamhet, får Finansinspektionen förelägga den som driver verk- samheten att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är fallet.

Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering

24 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet, får inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de upplysningar om verksamheten som inspektionen behöver för att bedöma om så är fallet.

Ett föreläggande enligt första eller andra stycket som avser ett utländskt företag får riktas mot såväl företaget som den som i Sverige är verksam för företagets räkning.

Vite

25 § Om Finansinspektionen meddelar föreläggande eller förbud enligt denna lag, får inspektionen förelägga vite.

Överklagande

26 § Finansinspektionens beslut enligt 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket får inte överklagas.

Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock inte beslut i ärenden som avses i 20 § första stycket 5 förvaltningslagen (1986:223).

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, före-

läggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

Bemyndiganden

27 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vilka upplysningar ett betalningsinstitut, en registrerad betal- tjänstleverantör eller den eller de som har ansvar för ett betalningssystem ska lämna till Finansinspektionen för dess tillsynsverksamhet, och

2.sådana avgifter som avses i 7 §.

____________________________________

1.Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2.Genom lagen upphävs lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

3.Juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007 får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan krav på tillstånd enligt denna lag. Om Finansinspektionen bedömer att förutsättningarna för tillstånd enligt 2 kap. 6 och 7 §§ är uppfyllda för en sådan juridisk person ska Finansinspektionen meddela tillstånd oavsett om den juridiska personen har ansökt om tillstånd eller inte. Finansinspektionen ska informera den berörda juridiska personen innan tillstånd meddelas.

4.Finansiella institut som inlett verksamhet med betalningsförmedling före den 25 december 2007 och som är dotterföretag till ett moderföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt 9 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, och har underrättat Finans- inspektionen om detta senast den 25 september 2010, ska inte omfattas av krav på tillstånd enligt 2 kap.

5.Fysiska eller juridiska personer som inlett verksamhet med betal- tjänster före den 25 december 2007 och uppfyller kraven för undantag från tillståndsplikt i 2 kap. 3 § får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan att ha beviljats undantag enligt denna lag.

6.Fysiska eller juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster den 25 december 2007 eller senare och som vid lagens ikraftträdande driver verksamhet som fordrar tillstånd eller undantag från tillståndsplikt enligt denna lag får fortsätta att driva verksamheten om en ansökan om tillstånd eller undantag från tillståndsplikt enligt denna lag har getts in före den 1 augusti 2010, till dess att ansökan prövats slutligt, dock längst till den 1 november 2010.

Prop. 2009/10:220

2.2	Förslag till lag om ändring i kreditupplysningslagen									Prop. 2009/10:220
	(1973:1173)
Härigenom föreskrivs			att 5 a §	kreditupplysningslagen			(1973:1173)1
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			5 a §2
Vad som gäller om tystnadsplikt				Vad som gäller om tystnadsplikt
i svenska kreditinstituts och värde-				i svenska kreditinstituts, betal-
pappersbolags verksamhet hindrar				ningsinstituts		och	värdepappers-
inte att uppgifter om lämnade				bolags verksamhet hindrar inte att
krediter,	betalningsförsummelser			uppgifter	om	lämnade		krediter,
och kreditmissbruk utväxlas för				betalningsförsummelser				och	kre-
kreditupplysningsändamål inom en				ditmissbruk utväxlas för kredit-
krets som utgörs av dessa företag				upplysningsändamål inom en krets
samt sådana företag som har				som utgörs av dessa företag samt
tillstånd	av	Datainspektionen		sådana företag som har tillstånd av
enligt 3 § första stycket.				Datainspektionen enligt 3 § första
I den krets som anges i första				stycket.
				I den krets som anges i första
stycket	ingår	även	utländska	stycket	ingår även			utländska
kreditinstitut som avses i 4 kap. 1,				kreditinstitut som avses i 4 kap. 1,
2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om				2, 4 och 6 §§ lagen (2004:297) om
bank-	och	finansieringsrörelse		bank- och finansieringsrörelse,
samt utländska företag som avses i				utländska	företag		som	avses		i
4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528)				3 kap. 26		och	27 §§		lagen
om värdepappersmarknaden.				(2010:000) om betaltjänster samt

utländska företag som avses i 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Bestämmelser om användningen av uppgifter om betalningsförsum- melser och kreditmissbruk finns även i 7 §.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1Lagen omtryckt 1981:737.

2Senaste lydelse 2007:530.


2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1992:160) om		Prop. 2009/10:220
	utländska filialer m.m.
Härigenom föreskrivs att 3, 13, 14 och 14 a §§ lagen (1992:160) om
utländska filialer m.m. ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

3 §1

Om rätt för vissa utländska företag att driva verksamhet i Sverige finns särskilda bestämmelser, nämligen

1.för kreditinstitut 4 kap. 1, 2 och 4–6 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.för värdepappersföretag 4 kap. 1 och 4 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

3.för finansiella institut 4 kap. 3 § lagen om bank- och finansierings- rörelse,

4.för utländska försäkringsgivare lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige,

5.för börser och clearingorganisationer 12 kap. 9 § och 19 kap. 12 § lagen om värdepappersmarknaden,

6.för centrala värdepappersförvarare 2 kap. 6 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument,

7.för förvaltningsbolag och fondföretag 1 kap. 6–11 §§ lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8.för utgivare av elektroniska pengar 2 kap. 8 § samt 5 kap. 6 och 7 §§ lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

9. för företag som			driver in-
låningsverksamhet			2 §	lagen
(2004:299)	om	inlåningsverk-
samhet, och
10. för	utländska		försäkrings-
förmedlare	3 kap.			lagen
(2005:405)	om	försäkringsför-
medling.

9.för företag som driver inlåningsverksamhet 2 § lagen (2004:299) om inlåningsverk- samhet,

10.för utländska försäkrings-

förmedlare	3 kap.	lagen
(2005:405)	om försäkringsför-

medling, och

11. för företag som tillhanda- håller betaltjänster 3 kap. 26 och 27 §§ lagen (2010:000) om betaltjänster.

13 §2

Verkställande direktören ska varje år till registreringsmyndigheten ge in en bestyrkt kopia av

1. filialens redovisningshandlingar och revisionsberättelse för det senaste räkenskapsåret,

1Senaste lydelse 2007:536.

2Senaste lydelse 2008:96.

2. motsvarande handlingar för företaget i dess helhet, om de gjorts offentliga i företagets hemland.

Första stycket 1 gäller inte, om företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och

1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget,

2. är ett kreditinstitut eller	2. är ett	kreditinstitut, betal-
värdepappersbolag av motsvaran-	ningsinstitut	eller	värdepappers-
de slag som de företag som	bolag av motsvarande slag som de
omfattas av lagen (1995:1559) om	företag som omfattas av lagen
årsredovisning i kreditinstitut och	(1995:1559)	om årsredovisning i
värdepappersbolag,	kreditinstitut	och	värdepappers-
	bolag,

3.är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, eller

4.är ett europakooperativ.

Handlingar som avses i första stycket ska ges in inom tre månader efter det att det utländska företagets redovisningshandlingar och revisions- berättelse lades fram för företagets delägare, dock senast sju månader från det att filialens räkenskapsår gick ut. Handlingarna ska vara upprättade på eller översatta till svenska.

Med en bestyrkt kopia jämställs vid tillämpningen av denna lag ett elektroniskt original.

14 §3

För filialens bokföring och revision gäller, utöver vad som föreskrivits i 11–13 §§, i tillämpliga delar detsamma som för ett svenskt företag av motsvarande slag.

Skyldighet att upprätta årsredovisning gäller inte om företaget lyder under lagstiftningen i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbets- området och

1. har en rättslig form som är jämförbar med aktiebolaget,

2. är ett kreditinstitut eller	2. är ett	kreditinstitut, betal-
värdepappersbolag av motsvaran-	ningsinstitut	eller	värdepappers-
de slag som de företag som	bolag av motsvarande slag som de
omfattas av lagen (1995:1559) om	företag som omfattas av lagen
årsredovisning i kreditinstitut och	(1995:1559)	om årsredovisning i
värdepappersbolag,	kreditinstitut	och	värdepappers-
	bolag,

3.är ett försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag, eller

4.är ett europakooperativ.

Om filialen är skyldig att avsluta	Om filialen är skyldig att avsluta
den löpande bokföringen men till	den löpande bokföringen men till
följd av bestämmelsen i andra	följd av andra stycket inte
stycket inte upprättar någon års-	upprättar någon årsredovisning,
3 Senaste lydelse 2006:604.

Prop. 2009/10:220

redovisning, skall den i stället	ska den	i stället upprätta ett
upprätta ett årsbokslut. För årsbok-	årsbokslut.		För	årsbokslutet
slutet tillämpas	tillämpas

1.i filial till företag som avses i andra stycket 1 eller 4 och som inte är att hänföra till samma stycke 2 eller 3, bestämmelserna i 6 kap. 4–11 §§ bokföringslagen (1999:1078),

2.i filial till företag som avses i andra stycket 2, bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3–5 kap. lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag, med undantag för hänvisningen till 3 kap. 5 § årsredovisningslagen (1995:1554), och

3.i filial till företag som avses i andra stycket 3, bestämmelserna i 2 kap. 2 § och 3–5 kap. lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, med undantag för hänvisningen till 3 kap. 5 § årsredovisningslagen.

	14 a §4
Regeringen eller, efter rege-		Regeringen eller den myndighet
ringens bemyndigande, Finans-		som	regeringen		bestämmer	får
inspektionen	får utfärda närmare	meddela föreskrifter om avfattning
föreskrifter om avfattning och in-		och innehåll i den redovisning som
nehåll i den redovisning som		enligt	11–14 §§ ska lämnas			för
enligt 11–14 §§ skall lämnas för		verksamhet i filial till
verksamhet i filial till		1. utländskt kreditinstitut, betal-
1. utländskt	kreditinstitut eller
värdepappersbolag av motsvaran-		ningsinstitut		eller	värdepappers-
de slag som de företag som		bolag av motsvarande slag som de
omfattas av lagen (1995:1559) om		företag som omfattas av lagen
årsredovisning i kreditinstitut och		(1995:1559)		om årsredovisning i
värdepappersbolag, och		kreditinstitut		och	värdepappers-
		bolag, och

2. utländskt försäkringsföretag av motsvarande slag som de företag som omfattas av lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkrings- företag.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

4 Senaste lydelse 1995:1558.

Prop. 2009/10:220

2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om		Prop. 2009/10:220
	ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer
	m.m.
Härigenom föreskrivs att 12 § lagen (1992:160) om utländska filialer
m.m. i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i
nämnda lag ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2009/10:204		Föreslagen lydelse

12 §

Den verkställande direktörens förvaltning och filialens räkenskaper ska granskas av minst en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen, om verksamheten i Sverige uppfyller mer än ett av de villkor som anges i 2 § andra stycket revisionslagen (1999:1079).

Förvaltningen och räkenskaperna ska, även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, granskas av minst en revisor, om verksamheten omfattas av

–lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänste- pensionsinstituts verksamhet i Sverige,

–lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

–lagen (2004:46) om investeringsfonder,

–lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

–lagen (2004:299) om – lagen (2004:299) om

	inlåningsverksamhet, eller			inlåningsverksamhet,
–	lagen	(2007:528)	om –	lagen	(2007:528)	om
	värdepappersmarknaden.			värdepappersmarknaden, eller
			–	lagen	(2010:000)	om
				betaltjänster.

I fall som avses i andra stycket ska revisorn ha den kompetens som enligt lag gäller för revisorn i ett svenskt företag av motsvarande slag som driver angiven verksamhet.

Till revisor får även utses ett registrerat revisionsbolag. Dessutom får en eller flera revisorssuppleanter utses.

Verkställande direktören ska se till att en revisor utses och att denne inom tre månader efter räkenskapsårets slut för granskning får redovis- ningshandlingarna i original eller bestyrkt kopia.

2.5Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 kap.

1 §1

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut och värdepappers- bolag. Med kreditinstitut avses bankaktiebolag, sparbanker, med- lemsbanker, kreditmarknadsföre- tag (kreditmarknadsbolag respek- tive kreditmarknadsföreningar), institut för elektroniska pengar, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypoteks- kassan. Med värdepappersbolag avses det som sägs i 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden.

Bestämmelserna om koncern- redovisning i 7 kap. skall tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är kreditinstitut eller värde- pappersbolag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

Denna lag är tillämplig på kreditinstitut, värdepappersbolag och betalningsinstitut. Med kredit- institut avses bankaktiebolag, spar- banker, medlemsbanker, kredit- marknadsföretag (kreditmarknads- bolag respektive kreditmarknads- föreningar), institut för elektro- niska pengar, Sveriges allmänna hypoteksbank och Svenska skeppshypotekskassan. Med vär- depappersbolag avses det som sägs i 1 kap. 5 § 26 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Med betalningsinstitut avses det som sägs i 1 kap. 4 § 5 lagen (2010:000) om betaltjänster. Denna lag är dock inte tillämplig på betalningsinstitut som huvud- sakligen ägnar sig åt annan verksamhet än att tillhandahålla betaltjänster.

Bestämmelserna om koncern- redovisning i 7 kap. ska tillämpas på finansiella holdingföretag som uteslutande eller huvudsakligen förvaltar andelar i dotterföretag som är kreditinstitut eller värde- pappersbolag eller utländska företag av motsvarande slag. Med finansiellt holdingföretag avses ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening vars verksamhet uteslutande eller så gott som uteslutande består i att i vinstsyfte förvärva och förvalta andelar i dotterföretag.

1 Senaste lydelse 2007:542.

Prop. 2009/10:220

2.6Förslag till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag i stället för dess lydelse enligt lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:208

Föreslagen lydelse

7kap.

1 §

Kreditinstitut och värdepappers-	Kreditinstitut, betalningsinstitut
bolag som är moderföretag och	och värdepappersbolag	som är
sådana finansiella holdingföretag	moderföretag och sådana finansi-
som avses i 1 kap. 1 § andra	ella holdingföretag som avses i 1
stycket ska för varje räkenskapsår	kap. 1 § andra stycket ska för varje
upprätta koncernredovisning enligt	räkenskapsår upprätta	koncern-
denna lag, om inte annat följer av	redovisning enligt denna lag, om
5 eller 6 a §.	inte annat följer av 5 eller 6 a §.

För finansiella holdingföretag som omfattas av lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar ska en kapitaltäckningsanalys enligt 6 kap. 3 § ingå i koncernredovisningen.

Prop. 2009/10:220

2.7Förslag till lag om ändring i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet

Härigenom föreskrivs att 1, 2, 4 och 5 §§ lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
I denna lag avses med	1 §1
I denna lag avses med

1. valutaväxling: yrkesmässig handel med utländska sedlar och mynt

samt resecheckar utställda i utländsk valuta,
2. penningöverföring:				yrkes-
mässig överföring av pengar eller
pengars värde för någon annans
räkning,					2. annan	finansiell			verksamhet:
3. annan	finansiell		verksamhet:
yrkesmässig		verksamhet		som	yrkesmässig		verksamhet			som
huvudsakligen består i att utföra					huvudsakligen består i att utföra
en eller flera av de verksamheter					en eller flera av de verksamheter
som anges	i	7 kap. 1 §		andra	som anges	i	7 kap.		1 §	andra
stycket 2, 3 och 5–12 lagen					stycket 2, 3 och 5–12 lagen
(2004:297)		om	bank-	och	(2004:297)		om	bank-		och
finansieringsrörelse, och					finansieringsrörelse, och
4. finansiellt institut: fysisk eller					3. finansiellt institut: fysisk eller
juridisk person som ägnar sig åt					juridisk person som ägnar sig åt
valutaväxling,		penningöverföring			valutaväxling			eller		annan
eller annan finansiell verksamhet.					finansiell verksamhet.
					2 §2

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfatt- ning, penningöverföring eller annan finansiell verksamhet ska anmäla verksamheten till Finans- inspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 1 kap. 2 § 1–3 och 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Anmälan behöver inte heller göras av fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsför-

1Senaste lydelse 2008:100.

2Senaste lydelse 2009:709.

En fysisk eller juridisk person som avser att ägna sig åt valutaväxling i väsentlig omfatt- ning eller annan finansiell verk- samhet ska anmäla verksamheten till Finansinspektionen. Anmälan behöver inte göras av företag som avses i 1 kap. 2 § 1–3, 6 och 17 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Anmälan behöver inte heller göras av fysiska eller juridiska personer som driver försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkringsför- medling.

Prop. 2009/10:220

En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling ska tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräkningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.

medling.

Finansinspektionen ska föra register över personer som har gjort anmälan enligt första stycket.

Den som har blivit införd i registret ska tas bort ur registret när ett beslut om föreläggande enligt 8–10 §§ att upphöra med verksamheten har vunnit laga kraft. Ett finansiellt institut ska också tas bort ur registret om det anmäler att det inte längre ägnar sig åt anmälningspliktig verksamhet eller om det på något annat sätt framgår att verksamheten har upphört.

4 §3

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning, penning- överföring eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som ägnar sig åt valutaväxling i väsentlig omfattning eller annan finansiell verksamhet att medverka till att förhindra penningtvätt eller finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

5 §4

En fysisk eller juridisk person som ägnar sig åt valutaväxling skall tydligt informera om tillämpade växelkurser och avgifter samt tillhandahålla avräk- ningsnota som anger personens namn, köp- respektive säljkurs samt avgifter.

I lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska sam- arbetsområdet finns bestämmelser om konsumentskydd m.m. vid sådana överföringar.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

3Senaste lydelse 2009:67.

4Senaste lydelse 2004:319. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Prop. 2009/10:220

2.8	Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om		Prop. 2009/10:220
	bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs att		2 kap. 2 och 3 §§ samt 7 kap. 1 § lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		2 kap.
		2 §

Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.

Tillstånd att driva bankrörelse behövs inte för

1.utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, eller

2.tillhandahållande av betal- tjänster enligt lagen (2010:000) om betaltjänster.

3 §1

Tillstånd enligt denna lag behövs inte för finansieringsrörelse som drivs av

1.en bank,

2.ett utländskt bankföretag som har tillstånd att driva bankrörelse i Sverige enligt 4 kap. 4 §,

3.ett försäkringsföretag, ett värdepappersföretag, Svenska skepps- hypotekskassan eller en pantbank enligt pantbankslagen (1995:1000), i den utsträckning det är tillåtet enligt den för dem tillämpliga lagstiftningen,

4.ett företag som tillhandahåller finansiering i samband med avsättning av tjänster som erbjuds eller varor som framställs eller säljs av

a) företaget, eller

b) ett annat företag i samma koncern eller motsvarande utländska företagsgrupp, förutsatt att

– koncernen eller företagsgruppen inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet, och

– företaget som tillhandahåller finansieringen lånar upp medel från allmänheten bara genom att ge ut sådana överlåtbara värdepapper som avses i 1 kap. 4 § första stycket 2 b lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden med en löptid på minst ett år,

5.ett aktiebolag eller en ekonomisk förening om

a)verksamheten består i att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar,

och

b)medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten,

1 Senaste lydelse 2009:616.

6. ett företag som bara finansierar andra företag i samma koncern eller Prop. 2009/10:220 motsvarande utländska företagsgrupp, förutsatt att koncernen eller

företagsgruppen inte har som huvudsakligt ändamål att driva finansiell verksamhet,

7. en ekonomisk förening, vilken

a)som medlemmar vid varje tillfälle har högst 1 000 fysiska personer,

b)som medlemmar antar bara personer som ingår i en i förväg identifierbar begränsad krets som också anges i föreningens stadgar,

c)tar emot återbetalningspliktiga medel bara från medlemmarna eller från finansiella företag, och

d)har till ändamål bara att med sådana medel som avses i c tillgodose finansieringsbehov hos medlemmarna.

Undantagen enligt första stycket 5 och 7 för rörelse som drivs av aktiebolag eller ekonomisk förening gäller även för sådan rörelse som drivs av motsvarande utländska företag.

Tillstånd att driva finansierings- rörelse behövs inte heller för tillhandahållande av betaltjänster enligt lagen (2010:000) om betal- tjänster.

7 kap.

1 §2

Ett kreditinstitut får driva bara finansiell verksamhet och verksamhet som har ett naturligt samband med den.

Ett kreditinstitut får i sin verksamhet, bland annat

1.låna upp medel, till exempel genom att ta emot inlåning från allmänheten eller ge ut obligationer eller andra jämförbara fordrings- rätter,

2.lämna och förmedla kredit, till exempel i form av konsumentkredit och kredit mot panträtt i fast egendom eller fordringar,

3.medverka vid finansiering, till exempel genom att förvärva fordringar och upplåta lös egendom till nyttjande (leasing),

4. förmedla betalningar, 4. tillhandahålla betaltjänster enligt lagen (2010:000) om betal- tjänster,

5.tillhandahålla betalningsmedel,

6.ikläda sig garantiförbindelser och göra liknande åtaganden,

7.medverka vid värdepappersemissioner,

8.lämna ekonomisk rådgivning,

9.förvara värdepapper,

10.driva rembursverksamhet,

11.tillhandahålla värdefackstjänster,

12.driva valutahandel,

13.driva värdepappersrörelse under de förutsättningar som föreskrivs i lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, samt

2 Senaste lydelse 2007:563.

2.9	Förslag till lag om ändring i distans- och		Prop. 2009/10:220
	hemförsäljningslagen (2005:59)
Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen
(2005:59) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
		3 kap.
		3 §

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås skall näringsidkaren ge information om

I rimlig tid innan ett distansavtal ingås ska näringsidkaren ge information om

1.sitt namn och organisationsnummer, sin adress, sitt telefonnummer eller sin e-postadress och sin huvudsakliga verksamhet samt motsvarande uppgifter beträffande en mellanman som näringsidkaren anlitar, inklusive uppgift om dennes relation till näringsidkaren,

2.ansvarig tillsynsmyndighet, om verksamheten kräver tillstånd,

3.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets huvudsakliga egenskaper,

4.den finansiella tjänstens eller det finansiella instrumentets pris, inbegripet arvoden, skatter och avgifter,

5.att det med avtalet kan följa skatter, avgifter eller kostnader som varken betalas genom näringsidkaren eller påförs av denne,

6.de särskilda risker som följer med det finansiella instrument som avtalet avser, inklusive uppgift om att den tidigare värdeutvecklingen och avkastningen inte ger någon säker vägledning i fråga om den framtida utvecklingen och avkastningen,

7.sättet för betalning och för fullgörande,

8.vad som gäller om ångerrätt enligt denna lag, inklusive uppgift om vad konsumenten enligt 11 § kan komma att få betala vid utövande av ångerrätten,

9.kostnaden för att ett medel för distanskommunikation används, om inte kostnaden är beräknad efter normaltaxa,

10.den tid under vilken erbjudandet gäller,

11.avtalets kortaste löptid, om avtalet avser en fortlöpande eller periodiskt återkommande finansiell tjänst,

12.vad som gäller om uppsägning av avtalet i förtid eller ensidigt,

13.vilket lands lag om marknadsföring som har följts,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som skall tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

14. avtalsvillkor om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet och om vilken domstol som är behörig,

15.på vilket språk avtalsvillkoren och informationen tillhandahålls och på vilket språk näringsidkaren åtar sig att kommunicera under avtalstiden,

16.hur klagomål i fråga om avtalet behandlas och vilka möjligheter som finns att få en tvist med näringsidkaren prövad utanför domstol, och

17.vilka garantifonder eller liknande ersättningssystem som finns.

Informationen			skall	ges	klart	Informationen ska ges klart och
och begripligt och på ett sätt som						begripligt och på ett sätt som är
är anpassat till det medel för						anpassat till det medel för
distanskommunikation				som	an-	distanskommunikation			som		an-
vänds.	Näringsidkaren			skall ta		vänds.	Näringsidkaren		ska		ta
särskild hänsyn till behovet av						särskild hänsyn till behovet av
skydd för underåriga.						skydd för underåriga.
I rimlig tid innan ett distansavtal						I rimlig tid innan ett distansavtal
ingås	skall näringsidkaren				också	ingås	ska näringsidkaren			också
tillhandahålla			samtliga avtals-			tillhandahålla		samtliga		avtals-
villkor.						villkor.
Informationen			och	avtalsvill-		Informationen		och	avtalsvill-
koren skall ges i en handling eller i						koren ska ges i en handling eller i
någon annan läsbar och varaktig						någon annan läsbar och varaktig
form som är tillgänglig för						form som är tillgänglig för konsu-
konsumenten.		Om avtalet			skall	menten. Om avtalet ska ingås
ingås genom ett medel för						genom ett medel för distans-
distanskommunikation				som	inte	kommunikation		som inte		tillåter
tillåter	att	informationen			och	att informationen och avtals-
avtalsvillkoren ges i sådan form						villkoren ges i sådan form före
före avtalsslutet, skall närings-						avtalsslutet, ska näringsidkaren ge
idkaren ge konsumenten informa-						konsumenten		informationen			i
tionen i denna form snarast efter						denna form snarast efter det att
det att avtalet har ingåtts.						avtalet har ingåtts.
						Om	distansavtalet		avser		en
						betaltjänst enligt lagen (2010:000)
						om betaltjänster gäller inte första
						stycket 1–4, 11, 12 och 14–16.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

2.10Förslag till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ

Härigenom föreskrivs att 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Ett

europakooperativ

skall

31 §

ska

Ett

europakooperativ

upprätta

årsredovisning och, i

upprätta

årsredovisning

och,

förekommande

fall,

koncern-

förekommande

fall,

koncern-

redovisning i enlighet med de

bestämmelser

i årsredovisnings-

bestämmelser

årsredovis-

lagen

(1995:1554)

som

är

ningslagen

(1995:1554)

som

är

tillämpliga på ekonomiska före-

ningar.

När det gäller europakooperativ

som ger ut elektroniska pengar

som ger ut elektroniska pengar,

eller driver

finansieringsrörelse

driver

finansieringsrörelse

eller

tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket

tillhandahåller

betaltjänster

lagen (2002:149) om elektroniska

tillämpas 2 kap. 9 § sjätte stycket

pengar

respektive

12 kap.

28 §

lagen (2002:149) om elektroniska

lagen (2004:297) om bank- och

pengar,

12 kap.

28 §

lagen

finansieringsrörelse

stället

för

(2004:297)

bank-

och

första stycket.

finansieringsrörelse

respektive

kap. 9 §

andra

stycket

lagen

(2010:000)

betaltjänster

stället för första stycket.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5, 12 och 14 §§ samt 3 kap. 7 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

2 §

Denna lag gäller för fysiska och juridiska personer som driver

1.bank- eller finansieringsrörelse enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.livförsäkringsrörelse,

3.verksamhet av det slag som beskrivs i 2 kap. 1§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

4.verksamhet som kräver anmälan till eller ansökan hos Finans- inspektionen enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet eller lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

5.försäkringsförmedling enligt lagen (2005:405) om försäkrings- förmedling, ifråga om sådan verksamhet rörande livförsäkring, bedriven av andra än anknutna försäkringsförmedlare,

6.verksamhet för utgivning av elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

7.fondverksamhet enligt lagen (2004:46) om investeringsfonder,

8.verksamhet som fastighetsmäklare med fullständig registrering enligt fastighetsmäklarlagen (1995:400),

9.verksamhet för kasinospel enligt kasinolagen (1999:355),

10.verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor eller registrerat revisionsbolag,

11.yrkesmässig verksamhet som avser bokföringstjänster eller revisionstjänster men som inte omfattas av 10,

12.yrkesmässig verksamhet som består i att lämna råd i avsikt att påverka storleken på en skatt eller avgift (skatterådgivare),

13.yrkesmässig verksamhet som advokat eller biträdande jurist på advokatbyrå, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

14.yrkesmässig verksamhet som annan oberoende jurist än som avses i 13, till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § första stycket,

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14 §§, eller

16.yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten

15.yrkesmässig verksamhet till den del verksamheten avser tjänster som anges i 3 § andra stycket och verksamhetsutövaren inte är en sådan person som avses i 10–14 §§,

16.yrkesmässig handel med varor, till den del verksamheten

Prop. 2009/10:220

avser försäljning mot kontant	avser	försäljning		mot	kontant
betalning som uppgår till minst ett	betalning som uppgår till minst ett
belopp som motsvarar 15 000	belopp som motsvarar 15 000
euro.	euro,
	17. verksamhet			med	att	som
	betalningsinstitut			tillhandahålla
	betaltjänster		enligt			lagen
	(2010:000) om betaltjänster, eller
	18. verksamhet			med	att	till-
	handahålla		betaltjänster			enligt
	lagen om betaltjänster utan att
	vara betalningsinstitut.
I fråga om verksamheter som	4 §
	I fråga om verksamheter som
avses i 2 § 1–7 gäller lagen även	avses i 2 § 1–7 och 17 gäller lagen
filialer i Sverige till utländska	även filialer i Sverige till ut-
juridiska personer med huvud-	ländska	juridiska		personer		med
kontor i utlandet.	huvudkontor i utlandet.

2kap.

4 §

Med utomstående i 3 § tredje stycket avses
1. fysiska		eller		juridiska		1. fysiska		eller		juridiska
personer	med	verksamhet			som	personer	med	verksamhet			som
anges i 1 kap. 2 § 1–3 och 5–7,						anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7 och 17,
godkända	eller		auktoriserade			godkända	eller		auktoriserade
revisorer	och	advokater			med	revisorer	och	advokater			med
hemvist inom EES, som har						hemvist inom EES, som har
tillstånd eller är registrerade i ett						tillstånd eller är registrerade i ett
särskilt yrkesregister, eller						särskilt yrkesregister, eller
2. fysiska		eller		juridiska		2. fysiska		eller		juridiska
personer	med	verksamhet			som	personer	med	verksamhet			som
anges i 1 kap. 2 § 1–3 och 5–7,						anges i 1 kap. 2 § 1–3, 5–7 och 17,
godkända	eller		auktoriserade			godkända	eller		auktoriserade
revisorer och advokater med hem-						revisorer och advokater med hem-
vist utanför EES, som har tillstånd						vist utanför EES, som har tillstånd
eller är registrerade i ett särskilt						eller är registrerade i ett särskilt
yrkesregister,		om	de	tillämpar		yrkesregister,		om	de	tillämpar
bestämmelser rörande kundkänne-						bestämmelser rörande kundkänne-
dom och bevarande av handlingar						dom och bevarande av handlingar
som motsvarar kraven i Europa-						som motsvarar kraven i Europa-
parlamentets och rådets				direktiv		parlamentets och rådets				direktiv
2005/60/EG av den 26 oktober						2005/60/EG av den 26 oktober
2005 om åtgärder för att förhindra						2005 om åtgärder för att förhindra
att det	finansiella			systemet		att det	finansiella			systemet
används	för	penningtvätt			och	används	för	penningtvätt			och
finansiering av terrorism och om						finansiering av terrorism och om
det finns tillsyn över att dessa						det finns tillsyn över att dessa
bestämmelser följs.						bestämmelser följs.

Prop. 2009/10:220

5 §

Bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ gäller inte för

1. svenska myndigheter,
2. verksamhetsutövare	som	2. verksamhetsutövare	som
anges i 1 kap. 2 § 1–7, och som		anges i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18,
har hemvist		och som har hemvist

a)inom EES,

b)i en stat utanför EES om staten har bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa bestämmelser följs,

3. företag inom EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad i den mening som avses i Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/39/EG av den 21 april 2004 om marknader för finansiella instrument och om ändring av rådets direktiv 85/611/EG och 93/6/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/12/EG samt upphävande av rådets direktiv 93/22/EEG, eller

4. företag utanför EES vars överlåtbara värdepapper är upptagna till motsvarande handel och omfattas av motsvarande informations- skyldighet som företag under 3,

5. livförsäkringar, om den årliga premien uppgår till ett belopp motsvarande högst 1 000 euro eller engångspremien uppgår till ett belopp motsvarande högst 2 500 euro,

6. pensionsförsäkringar enligt 58 kap. 4–16 §§ inkomstskattelagen (1999:1229) som inte får återköpas,

7. pensionsavtal och pensionsrätter för anställda eller i den försäkrades förvärvsverksamhet, om inbetalning sker i form av avdrag på lön och överlåtelse av rättigheter inte är tillåten,

8. elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar

a)om det penningvärde som kan lagras på ett elektroniskt medium som inte kan laddas uppgår till högst 150 euro, eller

b)när det gäller elektroniska medier som kan laddas, det penningvärde som omsätts under ett kalenderår inte överstiger 2 500 euro och högst

1 000 euro kan lösas in under samma period, eller

9. när det gäller verkliga huvudmän bakom gemensamma konton som förvaltas av advokater eller andra oberoende jurister som har hemvist

a)inom EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran, eller

b)i en stat utanför EES, om uppgifter om de verkliga huvudmännens identitet kan göras tillgängliga på verksamhetsutövarens begäran och advokaten eller den oberoende juristen omfattas av skyldigheter som motsvarar dem som föreskrivs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det

En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna upp- lysningar om huruvida de under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.

Verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7 ska tillämpa be- stämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES, om inte hemvistlandets lag hindrar detta.

finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism och om det finns tillsyn över att dessa skyldigheter uppfylls.

12 §

Verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 ska tillämpa bestämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES, om inte hemvistlandets lag hindrar detta.

En verksamhetsutövare ska vidta åtgärder för att effektivt hantera risken för penningtvätt och finansiering av terrorism om bestämmelserna som anges i första stycket inte kan tillämpas samt skriftligen underrätta Finansinspektionen om detta.

Verksamhetsutövare som anges i			14 §
Verksamhetsutövare som anges i			Verksamhetsutövare som anges i
1 kap. 2 § 1–7 får	inte	föra	1 kap. 2 § 1–7, 17 och 18 får inte
anonyma konton	eller	utfärda	föra anonyma konton eller utfärda
anonyma motböcker.			anonyma motböcker.

3kap.

7 §

En verksamhetsutövare som avses i 1 kap. 2 § 1–7 ska ha ett system för att snabbt och fullständigt kunna lämna upp- lysningar om huruvida de under de senaste fem åren har haft en affärsförbindelse med en viss person och, om så skulle vara fallet, om förbindelsens art.

________________________

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

Prop. 2009/10:220

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:220

Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit direktivet 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG (i det följande benämnt betaltjänstdirektivet), se bilaga 1.

En faktapromemoria om förslaget har överlämnats till riksdagen (2005/06:FPM33 Direktivförslag om betalningar på den inre marknaden). Regeringen har under förhandlingsarbetet fortlöpande informerat och samrått med riksdagen. Företrädare för Finans- departementet har samrått med finansutskottet och finansministern har vid sammanträde i EU-nämnden redogjort för förhandlingsarbetet och den svenska positionen.

Regeringskansliet uppdrog därefter åt Finansinspektionen att utreda hur betaltjänstdirektivet bör genomföras i svensk rätt. Finansinspektionen redovisade uppdraget i en promemoria, Genomförande av betal- tjänstdirektivet 2007/64/EG, som lämnades den 31 juli 2008. Samman- fattningen i promemorian och promemorians lagförslag finns i bilagorna 2 och 3.

Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 4.

En remissammanställning finns tillgänglig i Finansdepartementet (ärende Fi2008/2596).

Bedömningar och förslag för att genomföra betaltjänstdirektivets bestämmelser om ansvaret för en obehörig transaktion och därmed sammanhängande frågor (se artiklarna 51, 53, 56 och 58–61) finns i en proposition med förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, som regeringen beslutade den 4 mars 2010 (prop. 2009/10:122). Genomförande av övriga delar av direktivet behandlas i den förevarande lagrådsremissen.

Direktivet har behandlats vid möten som Europeiska kommissionen anordnat för sakkunniga inom medlemsstaternas regeringskanslier. Vid dessa möten utbyttes erfarenheter av arbetet med genomförandet av direktivet och diskuterades hur vissa bestämmelser kan tolkas.

Under arbetet med att ta fram ett utkast till lagrådsremiss i ärendet har synpunkter under hand inhämtats från Sveriges Riksbank, Datainspektionen, Finansinspektionen, Riksgäldskontoret, Konsument- verket, Allmänna reklamationsnämnden, Post- och Telestyrelsen, Svenska Bankföreningen, TeliaSonera och Telenor.

Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 mars 2010 att inhämta Lagrådets yttrande
över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga
6. Regeringen har i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. Lagrådets
synpunkter behandlas i avsnitt 7.1, 8.1, 8.2, 8.7, 9.1, 9.10, 12.1 och 12.2
samt i författningskommentaren.
Efter lagrådsföredragningen har vissa justeringar gjorts i 2 kap. 6	och
10 §§, 3 kap. 9 och 15 §§, 4 kap. 10 §, 5 kap. 30 § samt 8 kap. 7	och	67
		67

Bakgrund

Prop. 2009/10:220

4.1 Betalningsväsendet

Betalningsförmedling – dvs. att göra det möjligt att genomföra betal- ningar på ett säkert och effektivt sätt – är en av de huvudsakliga funktionerna i det finansiella systemet. Betalningsförmedling har i Sverige traditionellt hanterats inom bankväsendet och bankerna med sina kontosystem utgör fortfarande grunden för betalningssystemet. Betal- ningar förmedlas dock numera även av företag i andra branscher. Det förekommer också att företag erbjuder kunder att öppna konton och att betala för inköp med företagets betalkort.

Varje betalning är i grunden en överföring av ett penningbelopp från en avsändare till en mottagare. Hur överföringen går till beror på vilket betalningssätt (betalningsinstrument) som parterna väljer och genom vilken betalningskanal som informationen om betalningen förs. En grundläggande distinktion är den mellan å ena sidan kontantbaserade betalningar och å andra sidan kontobaserade betalningar.

En annan distinktion är den mellan å ena sidan stora betalningar och å andra sidan massbetalningar. Stora betalningar rör överföringar av betydande belopp, ofta mellan 10 och 100 miljoner kronor, mellan främst banker och clearingorganisationer. De stora betalningarna är relativt få till antalet. Massbetalningar däremot avser ofta små belopp men initieras i stort antal av enskilda företag och hushåll. Stora betalningar är kontobaserade medan massbetalningar kan vara antingen konto- eller kontantbaserade.

Vid kontantbaserade betalningar används sedlar och mynt som betalningsmedel. Sådana betalningar kan, till skillnad mot kontobaserade betalningar, genomföras utan mellanhänder. Överlämnandet av kontanter innebär att betalningen slutförs och att det påverkar ett underliggande fordrings- och skuldförhållande.

Kontobaserade betalningar innebär att medel flyttas mellan två konton i en eller flera banker genom ett betalningsinstrument som t.ex. en girering, en överföring med autogiro eller en kortbetalning. Vid girering används ett särskilt nummer för att identifiera avsändare och mottagare av betalningen. Autogiro innebär att betalningsmottagaren – t.ex. det företag som mottar en återkommande betalning från en kund – genom avtal har skaffat sig rätt att dra ett belopp på betalningsavsändarens konto. Kortbetalningar kan ske på flera sätt. Vid betalning med bankkort debiteras transaktionsbeloppet direkt på kortinnehavarens bankkonto. När betalkort används har kortinnehavaren möjlighet till kredit upp till en viss gräns. Kreditkort ger innehavaren kredit och möjlighet att betala skuldbeloppet i efterhand. Gemensamt för de betalningsinstrument som beskrivits är att de initierar en överföring mellan två konton hos någon eller några betalningsförmedlare som i sin tur måste vidta åtgärder för att medel ska föras över. För att kontobaserade betalningar ska kunna genomföras krävs alltså medverkan av en eller flera mellanhänder (intermediärer). Detta får till följd att betalningen kan ta viss tid att

genomföra, och att ett tidsmässigt glapp ofta uppstår från det att

betalningen initierats till dess att den utförts. Kontobaserade Prop. 2009/10:220 betalningsinstrument kan ofta utnyttja olika alternativa betalningskanaler

för att skicka information om transaktionen vidare. Som exempel kan en kontokortsbetalning (ett kontobaserat betalningsinstrument) användas för betalningar över disk i en butik eller via Internet.

Kontanter används framför allt vid betalningar med låga belopp och svarar för en stor andel av det totala antalet betalningstransaktioner. Enligt Riksbanken har andelen kontantbetalningar minskat på senare år till förmån för kortbetalningar, även om avsaknaden av övergripande statistik om kontantanvändningen gör att dess omfattning endast kan uppskattas. När det gäller kontobaserade betalningsinstrument har det över tid skett en ökning av andelen kortbetalningar. Antalet kortbetalningar har niofaldigats mellan 1997 och 2008, och värdet på kortbetalningarna har nästan femfaldigats. Dessutom har värdet på en genomsnittlig kortbetalning sjunkit från ungefär 700 kronor till ungefär 420 kronor de senaste tio åren, vilket tyder på att kort används för att betala lägre belopp. Samtidigt har andelen gireringar minskat.

Kontobaserade betalningar hanteras i olika betalningssystem beroende på vilken typ av betalning som initierats. Alla stora banker och clearingorganisationer i Sverige deltar i Riksbankens betalningssystem RIX. Över bankernas konton i RIX sker dels direkta betalningar mellan bankerna, dels den slutliga avvecklingen av betalningsuppdrag från bankkunderna. Alla betalningar som medför en överföring från ett konto i en bank till ett konto i en annan bank hanteras och avvecklas i RIX- systemet.

Massbetalningar mellan bankerna hanteras i Sverige i bank- girosystemet som drivs av Bankgirocentralen (BGC). I bankgirosystemet hanteras och avvecklas bl.a. girobetalningar, autogirobetalningar, leverantörsbetalningar från företag, kontoinsättningar av löner och skatteinbetalningar. Dessutom hanterar BGC betalningar som har initierats i vissa andra system. På uppdrag av Svenska Bankföreningen driver BGC Dataclearingen, som är ett system för vanliga bank- överföringar från konto till konto samt för checkbetalningar. Dessutom vidarebefordrar BGC information om vissa transaktioner (kontantuttag i vissa uttagsautomater och MasterCard Europes kortbetalningar i Sverige) till RIX där de avvecklas. På bankernas uppdrag hanterar BGC även avvecklings- och krediteringsunderlag till RIX för distributionen av kontanter till och från banker och postkontor.

4.2 Betaltjänstdirektivet

Vissa betaltjänster – gränsöverskridande betalningar i EU-medlems-
staternas valutor – har reglerats på EU-nivå genom Europaparlamentets
och rådets direktiv 97/5/EG av den 27 januari 1997 om gräns-
överskridande betalningar och genom Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 2560/2001 av den 19 december 2001 om gräns-
överskridande betalningar i euro. Därutöver har Europeiska kommis-
sionen lämnat ett antal rekommendationer rörande bl.a. en europeisk
uppförandekod för elektroniska betalningar, förhållandet mellan
kortinnehavare och kortutgivare i betalningssystem och förhållandet	70

mellan utgivare och innehavare vid transaktioner med hjälp av Prop. 2009/10:220 elektroniska betalningsmedel.

En samlad reglering av betaltjänstverksamhet i EU- och EES-länderna åstadkoms dock först genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden (betaltjänstdirektivet). Direktivet ställer upp verksamhetskrav för de aktörer som bedriver betalningstjänster, regler om marknads- tillträde för nya betaltjänstleverantörer, regler om krav på information samt om såväl betaltjänstanvändares som betaltjänstleverantörers rättigheter och skyldigheter. Direktivets syfte är uttryckligen att uppnå en mer harmoniserad inre marknad för betaltjänster inom Europeiska unionen. Betalningar inom EES-området ska göras lika enkla, effektiva och säkra som nationella betalningar.

Detta ska uppnås genom att en gemensam rättslig ram med lika spelregler för samtliga betalningssystem. Enligt skäl 4 till betaltjänst- direktivet bör detta innebära att konsumenternas valfrihet upprätthålls och att de får tillgång till säkrare, effektivare och mindre kostsamma betalningssystem.

4.3 Nuvarande svenska regler för betaltjänster

I bilagan till betaltjänstdirektivet definieras vilka tjänster som utgör
betaltjänster och kan omfattas av direktivets regler. Det rör sig om
tjänster som möjliggör kontantinsättningar och uttag på ett betalkonto,
genomförande av gireringar, autogirobetalningar och kortbetalningar,
kortutfärdande och kortinlösen, penningöverföring samt genomförande
av betalningstransaktioner genom digital teknik där den part som
tillhandahåller systemet (operatören) endast är mellanhand mellan
betalaren och betalningsmottagaren.
Vissa betalningar regleras i lagen (1999:268) om betalnings-
överföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, som
uppställer regler om informationsskyldighet, genomförandetider och
konsumentskydd. Denna lag reglerar dock enbart betalningar upp till ett
belopp motsvarande 50 000 euro mellan en person i Sverige och en
person i ett annat EES-land när betalningen beställs av den enskilde och
utförs av banker eller andra motsvarande företag. Lagen genomför
direktivet 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar. Detta direktiv
upphävs i och med att betaltjänstdirektivet träder i kraft.
På unionsnivå har tills nyligen även funnits förordningen nr 2560/2001
om gränsöverskridande betalningar i euro som reglerar avgiftsuttag vid
gränsöverskridande betalningar i euro. Enligt förordningen ska samma
avgifter tas ut vid gränsöverskridande betalningar som vid betalningar
inom en medlemsstat. Genom lagen (2002:598) om avgifter för vissa
gränsöverskridande betalningar gjordes förordningen tillämplig även på
gränsöverskridande betalningar i svensk valuta. Detta innebär att avgiften
för en betalning i euro eller i svenska kronor från Sverige till en annan
medlemsstat i EU inte får vara högre än avgiften för motsvarande
betalning inom Sverige. Principen om lika avgift gäller för gireringar,
kortbetalningar, uttag i kontantautomater (bankomater) och för checkar.
Förordningen har dock ersatts av Europaparlamentets och rådets	71

förordning (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar i Prop. 2009/10:220 gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001. Det

följer emellertid av övergångsbestämmelser i den nya förordningen att Sverige inte behöver vidta några ytterligare åtgärder för att större delen av förordningens regler ska gälla i Sverige. Däremot krävs att vissa kompletterande bestämmelser om exempelvis utseende av ansvarig tillsynsmyndighet införs.

För flertalet av de betaltjänster som räknas upp i bilagan till betaltjänstdirektivet gäller att det redan i dag uppställs krav på de aktörer som vill tillhandahålla dem. Banker och kreditmarknadsföretag får enligt 7 kap. 1 § andra stycket enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse bl.a. förmedla betalningar, om de har fått tillstånd att bedriva bank- respektive finansieringsrörelse enligt samma lag. Banker och kreditmarknadsföretag får även tillhandahålla de övriga tjänster som enligt direktivets bilaga utgör betaltjänster. För kreditmarknadsföretag som vill tillhandahålla betalningsförmedling via generella betalnings- system, t.ex. genom att utfärda betalkort som är anknutna till VISA:s eller MasterCards betalningssystem, fordras dock att kreditmark- nadsföretaget inte samtidigt erbjuder kortfristig inlåning, eftersom de i så fall skulle utöva verksamhet som faller under definitionen av bank- rörelse.

Även institut för elektroniska pengar, som fått tillstånd att bedriva verksamhet enligt bestämmelserna i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, får tillhandahålla de betaltjänster som räknas upp i bilagan till direktivet. Detsamma gäller för de företag som undantagits från tillstånd enligt samma lag.

För att få bedriva penningöverföring, som enligt 1 § första stycket 2 i lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk- samhet innebär yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning, krävs enligt samma lags 2 § att verksamheten registreras hos Finansinspektionen. De fysiska eller juridiska personer som registrerat sig hos Finansinspektionen i enlighet med lagens bestämmelser benämns finansiella institut. De är skyldiga att anmäla sig men står inte under löpande tillsyn av Finansinspektionen. Banker, kreditmarknadsföretag och vissa andra personkategorier är dock undantagna från anmälningsplikten enligt lagens 2 §.

Allmänna utgångspunkter

Prop. 2009/10:220

5.1En ny lag om betaltjänster

5.1.1 Inledning

I Finansinspektionens promemoria föreslås att betaltjänstdirektivet genomförs genom att två nya lagar införs. Där föreslås nämligen dels en ny lag om betalningsinstitut som främst innehåller bestämmelser om verksamheten i och tillsynen över betalningsinstitut, dels en ny lag om betaltjänster som reglerar hur betaltjänster genomförs och vilka rättigheter och skyldigheter olika aktörer har i samband med tillhandahållande av sådana tjänster. Samtidigt föreslås att den nuvarande lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES ska upphöra att gälla.

5.1.2 Ett samlat genomförande av betaltjänstdirektivet i en lag

Regeringens förslag: Betaltjänstdirektivets bestämmelser genomförs i huvudsak i en ny lag om betaltjänster. Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES upphävs.

Promemorians förslag avviker från regeringens förslag genom att betaltjänstdirektivet genomförs i två nya lagar.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svea hovrätt anser att direktivet bör genomföras i en lag. Sveriges advokatsamfund framför på ett övergripande plan att regelverk avseende de finansiella marknaderna bör samlas på ett mer lättillgängligt sätt, och noterar att regeringen tidigare uttalat sig positivt om en ”finansmarknadsbalk”. Svenska Bankföreningen anser att betal- tjänstdirektivet kunnat genomföras i en lag i stället för två men kan godta lösningen med två lagar.

Skälen för regeringens förslag

En eller två lagar?

I promemorian föreslås att betaltjänstdirektivet genomförs i två nya författningar. I en ny lag om betalningsinstitut som i första hand innehåller rörelseregler för en ny form av institut (betalningsinstitut) genomförs bestämmelserna i betaltjänstdirektivets avsnitt II. Direktivets avsnitt III och IV innehåller bestämmelser om olika aktörers rättigheter och skyldigheter i samband med betalningstransaktioner. Dessa bestämmelser föreslås införas i en ny lag om betaltjänster som är tillämplig på såväl betalningsinstitut som andra aktörer.

Svea hovrätt har anfört att det bör övervägas att genomföra direktivet i en lag. En sådan lösning gör enligt Svea hovrätt att reglerna blir mer lättillgängliga och minskar behovet av att upprepa nyckeldefinitioner. Direktivets genomförande i svensk rätt blir då mer lättöverskådligt. Även Svenska Bankföreningen har framfört att ett genomförande i två lagar gör det svårare att överblicka hur direktivet genomförs i svensk lagstiftning. Dessutom anser Bankföreningen att den i promemorian valda lösningen med två lagar kan försvåra jämförelser med hur andra medlemsstater valt att genomföra direktivet. Utöver detta noterar man att vissa definitioner skiljer sig åt mellan de föreslagna lagarna på ett olyckligt och förvirrande sätt. Vid en sammanvägd bedömning motsätter sig Bankföreningen ändå inte ett genomförande av direktivet i två separata lagar.

Inledningsvis kan konstateras att betaltjänstdirektivet innehåller såväl bestämmelser om de institut som tillhandahåller betaltjänster som bestämmelser om hur tillhandahållandet av sådana tjänster ska gå till. De rörelseregler som finns i direktivets avdelning II reglerar verksamheten i en specifik kategori av företag – betalningsinstitut – som tillhandahåller betaltjänster. För många av de institut som tillhandahåller betaltjänster, exempelvis banker, gäller att de inte omfattas av direktivets rörelseregler utan i stället av den rörelsereglering som de i övrigt har att följa (i bankernas fall tillämpliga bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse). Däremot omfattas också dessa aktörer av reglerna i direktivets avdelning III och IV, som rör tillhandahållandet av betaltjänster och tar upp exempelvis krav på information till kunden (betaltjänstanvändaren) och maximal genomförandetid för betalnings- transaktioner.

En följd av detta är att många av de aktörer som sysslar med tillhanda- hållande av betaltjänster, inte minst bland dem som förmedlar de största betalningsflödena, inte omfattas av vissa delar av direktivets regler. Detta talar för att rörelseregleringen av betalningsinstitut kan särskiljas från regleringen av tillhandahållandet av betaltjänster. Många av de aktörer som tillhandahåller betaltjänster skulle omfattas av den i promemorian föreslagna lagen om betaltjänster men däremot inte av den föreslagna lagen om betalningsinstitut. Samtidigt kan det noteras att vissa regler från direktivets avdelning II rörande rätten att få tillträde till betalningssystem enligt promemorians förslag tas in i lagen om betaltjänster.

Det bör dessutom beaktas att direktivet utgör en sammanhängande rättsakt. Som ett argument mot att genomföra det i två olika författningar kan, som Svea hovrätt och Svenska Bankföreningen anfört, sägas att reglerna blir mer lättillgängliga om de samlas i en lag. En samlad reglering motsvarar den lösning som valts i direktivet och torde göra det lättare för den som vill få en överblick över hur dess regler har genomförts i svensk rätt. Även Lagrådet har, i fråga om genomförandet av det tredje penningtvättsdirektivet (2005/60/EG), framhållit att genom- förande i en enda lag gör det möjligt att undvika upprepningar och göra lagtexten mer lättöverskådlig och lättillgänglig. Lagrådet uttalade i samma ärende även att den närmast till hands liggande lösningen är att de verksamhetsutövare som omfattas av viss reglering ska stå under tillsyn som regleras i samma lag. I fråga om tillhandahållande av betaltjänster gäller, som beskrivits ovan, att många av de aktörer som tillhandahåller sådana tjänster, att de omfattas av annan befintlig

Prop. 2009/10:220

rörelsereglering. För den kategori av institut som tillskapas genom den Prop. 2009/10:220 nu föreslagna lagstiftningen – betalningsinstitut – bör dock reglerna om

såväl rörelsen och tillsynen över denna som kraven på den verksamhet som tillhandahålls finnas i samma lag.

Sammanfattningsvis talar det starkaste skälen för att betaltjänst- direktivet bör genomföras i en enda lag om betaltjänster.

Förhållandet till annan reglering av finansiella marknader och institut

De förslag som nu presenteras syftar till att genomföra betaltjänst- direktivet i svensk rätt. Advokatsamfundet har i detta sammanhang fram- fört att regler om betaltjänster och betalningsinstitut, tillsammans med annan lagstiftning som rör de finansiella marknaderna och instituten, bör samlas i en finansmarknadsbalk. Regeringen har, som Advokatsamfundet noterar, tidigare uttalat att det kan finnas fördelar med en finans- marknadsbalk som samlar all lagstiftning på det finansiella området (prop. 2006/07:5 s. 321). Inom ramen för det nu aktuella ärendet finns det dock inte utrymme att vidare överväga den övergripande frågan om finansmarknadsregleringens struktur.

Nuvarande lagstiftning om betalningsöverföringar inom EES bör upphävas

Lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekono- miska samarbetsområdet, som beskrivits översiktligt i avsnitt 4.3, genomför direktivet 97/5/EG om gränsöverskridande betalningar i svensk rätt. Detta direktiv upphävs i och med att betaltjänstdirektivet träder i kraft. Som en konsekvens av detta föreslås att den nuvarande svenska reglering som genomför direktivet 97/5/EG upphävs i samband med att betaltjänstdirektivets mer omfattande reglering genomförs i svensk lagstiftning. Lagen om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet bör därför upphävas i samband med att den nu föreslagna lagen om betaltjänster träder i kraft.

5.2 Möjligheterna till nationella val vid genomförandet av betaltjänstdirektivet

5.2.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet är, enligt dess artikel 86, ett direktiv som avser att fullständigt harmonisera medlemsstaternas regler inom det berörda området. Det framgår dock av en uppräkning i artikel 86.1 att medlemsstaterna har möjlighet att välja om vissa artiklar i direktivet ska införas eller inte i den nationella lagstiftningen.

5.2.2 Utnyttjande av nationella val i betaltjänstdirektivet

Prop. 2009/10:220

Regeringens bedömning: De nya bestämmelserna som genomför betaltjänstdirektivet bör inte utan starka skäl gå längre än direktivets huvudbestämmelser.

Promemorians bedömning: I promemorian förs inte någon principiell diskussion om utnyttjandet av direktivets möjligheter till nationella särlösningar.

Remissinstanserna: Riksbanken instämmer i de förslag på nationella särlösningar som lämnas i promemorian. Svenska Bankföreningen anser att s.k. ”gold plating” bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt. Detsamma anför Finansbolagens förening och Företagarna. Finans- förbundet vill minimera antalet särlösningar vid den svenska implementeringen. PNC Pan Nordic Card Association vill se en identisk utformning av regler och definitioner i samtliga länder som omfattas av betaltjänstdirektivet.

Skälen för regeringens bedömning: Direktivet syftar i huvudsak till harmonisering av regelverket med vissa möjligheter till nationella särlösningar. På ett övergripande plan gäller att färre skillnader mellan reglerna i EU:s medlemsstater möjliggör en högre grad av integration på marknaden för betaltjänster inom unionen. Om det uttalade syftet med direktivet – att tillskapa en modern och konsekvent rättslig ram för betaltjänster på gemenskapsnivå, som är neutral och garanterar lika spelregler – ska kunna uppnås, bör därför utnyttjandet av särlösningar minimeras. Ett antal remissinstanser har även uttryckt att införandet av avvikande nationell reglering, s.k. ”gold plating” bör undvikas. Regeringen har, i tidigare ärenden då direktiv på det finansiella tjänsteområdet har införlivats, uttalat att det framstår som rimligt att införa direktivets grundregler om det inte finns några konkreta skäl som talar för de nationella valen (prop. 2006/07:5 s. 107) och att avvikelser från detta bör ske endast i undantagsfall (prop. 2006/07:115 s. 276 och 277). Denna inställning är vägledande även vid införlivande av nu aktuell gemenskapslagstiftning. I de fall då regeringen ändå bedömer att det är motiverat att utnyttja en av de möjligheter till nationella särlösningar som direktivet ger, utvecklas de relevanta skälen för detta ställningstagande särskilt i respektive avsnitt.

5.3	Klagomål- och tvistlösningsmekanismer
5.3.1 Inledning
Betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om förfaranden för
klagomål och tvistlösning utanför domstol. Av artikel 80 framgår att
medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för anmälan av
klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de
nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. I artikel 83
anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för
klagomål	och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänst-	76

användare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska Prop. 2009/10:220 utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att

medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

5.3.2 Förfaranden för klagomål

Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden för hantering av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av bestämmelserna i lagförslaget om betaltjänster.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att Allmänna reklamationsnämnden ska vara behörig myndighet avseende klagomål som avses i direktivets artikel 80.

Remissinstanserna har inga synpunkter i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: I promemorian föreslås att bestämmelserna i direktivets artikel 80, om förfaranden för anmälan av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivets regler, ska genom- föras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I promemorian föreslås inga bestämmelser i lag för att genomföra direktivets artikel 80.

Enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden, ska nämnden (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsumenttvister. Däremot framgår inte av instruktionen för Allmänna reklamationsnämnden att myndigheten ska ta emot anmälan från konsu- menter i andra fall än då en tvist mellan konsumenten och en näringsidkare ska lösas.

Av direktivets artikel 80.2 framgår att den myndighet som ansvarar för att ta emot klagomål, i ett svar till den klagande, ska informera om de klagomåls- och tvistelösningsförfaranden för att avgöra tvister utanför domstol som behandlas i artikel 83. Av de skäl som anges i avsnitt 5.3.3 nedan bör ansvaret för att tillhandahålla ett tvistelösningsförfarande som uppfyller kravet i artikel 83 vila på Allmänna reklamationsnämnden. Det framstår mot denna bakgrund som mindre lämpligt att nämnden – utan att detta framgår av de författningar som styr dess verksamhet – ska ta emot anmälningar om påstådda överträdelser, svara på dessa och då hänvisa den klagande till de tvistlösningsförfaranden som nämnden själv tillhandahåller. Frågan är då vilken myndighet eller annan instans som är bäst lämpad att ta emot klagomål i enlighet med artikel 80.

Konsumenternas Bank- och Finansbyrå tillhandahåller rådgivning om finansiella tjänster, inklusive betaltjänster, och om de rättigheter som en betaltjänstanvändare har gentemot sin betaltjänstleverantör. Däremot har byrån inte i uppdrag att ta emot klagomål från betaltjänstanvändare eller

andra användare av finansiella tjänster. Byrån är heller inte en myndig-		Prop. 2009/10:220
het.
Finansinspektionen föreslås, av de skäl som närmare anges i avsnitt 7
och 12, få tillsynsansvar över efterlevnaden av reglerna i den nu före-
slagna lagen om betaltjänster. Det framgår av 1 § första stycket 1 i
förordning (2009:93) med instruktion för Finansinspektionen att myndig-
heten ansvarar för tillsynen, regelgivningen och tillståndsprövningen som
rör finansiella marknader och finansiella företag. Av samma förordnings
2 § framgår att	Finansinspektionen bl.a. ska verka för ett gott
konsumentskydd inom det finansiella systemet. Finansinspektionen har
också gett ut allmänna råd om klagomålshantering avseende finansiella
tjänster till konsumenter (FFFS 2002:23). Av dessa framgår bl.a. att ett
institut bör ha en	klagomålsansvarig (4 §) och att klagande kunder bör få
information om möjligheten att få en tvist prövad hos ARN eller i allmän
domstol (12 §). Detta motsvarar den typ av hänvisning som krävs enligt
direktivets artikel 80.2, förutom i det att hänvisningen enligt direktivet
ska ges av en behörig myndighet och inte den aktör mot vilken
klagomålet har riktats. Därutöver mottar Finansinspektionen klagomål
från bl.a. betaltjänstanvändare, som myndigheten behandlar inom ramen
för sin tillsynsverksamhet.
Konsumentverket tar, inom ramen för sin verksamhet som tillsyns-
myndighet avseende konsumentskydd, emot klagomål från konsumenter
i fråga om bl.a. felaktig prisinformation och oskäliga avtalsvillkor.
Såväl Konsumentverket som Finansinspektionen tar redan i dag emot
klagomål från enskilda på områden som faller under direktivets artikel
80.
Det bör i detta sammanhang framhållas att Konsumentverket och
Finansinspektionen inte bör åläggas några ytterligare förpliktelser utöver
de som framgår av direktivets artikel 80. Myndigheternas ansvar
inskränker sig sålunda till att ta emot klagomål och, förutom i de fall då
det inte är praktiskt genomförbart, svara den klagande och därvid i
förekommande fall informera om möjligheten att låta ärendet komma
under Allmänna reklamationsnämndens prövning. Denna hantering av
klagomål bör kunna ske inom ramen för respektive myndighets löpande
verksamhet. Några ytterligare åtgärder i denna del framstår inte som
nödvändiga. Det kan i detta sammanhang också noteras att liknande
bestämmelser om klagomålshantering inte föranledde några ändringar i
lag när direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)
genomfördes i svensk rätt (se prop. 2006/07:115 s. 525–527).
5.3.3 Förfaranden för tvistlösning utanför domstol

Regeringens bedömning: Det finns lämpliga och effektiva förfaranden
för att avgöra tvister rörande rättigheter och skyldigheter enligt lagen om
betaltjänster mellan betaltjänstanvändare som är konsumenter och deras
betaltjänstleverantörer.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. I
promemorian anges dock felaktigt att Sverige inte utnyttjar möjligheten i		78

direktivets artikel 51.2 att göra tvistlösningsförfarandet tillämpligt på Prop. 2009/10:220 enbart konsumenttvister. Promemorians förslag i denna del innebär att

undantaget i artikel 51.2 utnyttjas.

Remissinstanserna har inga synpunkter i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: I direktivets artikel 83 anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument.

I promemorian föreslås att bestämmelserna i direktivets artikel 83 om tvistlösningsförfaranden ska genomföras inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet. I promemorian föreslås inga bestäm- melser i lag för att genomföra direktivets artikel 83.

Som noterats i avsnitt 5.3.2 ska Allmänna reklamationsnämnden, enligt 1 § förordningen (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklama- tionsnämnden, (i) pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare, (ii) pröva tvister om skadestånd mellan fysiska personer och juridiska personer eller enskilda näringsidkare under vissa förutsättningar, (iii) yttra sig i konsumenttvister på begäran av domstol, (iv) informera konsumenter och näringsidkare om myndighetens praxis, och (v) stödja den kommunala konsumentverksamhetens hantering av konsument- tvister.

Dessutom kan noteras att Allmänna reklamationsnämnden deltar i FIN- NET, som är ett nätverk av tvistlösningsorgan inom EU- och EES– länderna med ansvar för att lösa tvister mellan konsumenter och leverantörer av finansiella tjänster. Detta innebär, enligt regeringens bedömning, att Allmänna reklamationsnämnden inom ramen för sin nuvarande verksamhet också har förutsättningar att uppfylla kravet i direktivets artikel 83.2 på att aktivt delta i samarbete för att lösa gränsöverskridande tvister. De tvistlösningsförfaranden som ska finnas tillgängliga enligt direktivets artikel 83 tillhandahålls inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens nuvarande verksamhet. Det saknas därför anledning att särskilt reglera konsumenters möjligheter att få ett ärende om en betaltjänstleverantörs påstådda överträdelse av bestäm- melser i lagen om betaltjänster prövat av nämnden. I denna del behövs därmed inga nya bestämmelser i lag för att genomföra direktivet.

Allmänna reklamationsnämnden hanterar tvister mellan konsumenter och näringsidkare. En betaltjänstanvändare som inte är konsument kan alltså inte vända sig till nämnden för att få till stånd en prövning av huruvida dennes betaltjänstleverantör har överträtt regler i lagen om betaltjänster. En sådan avgränsning av vilka som får hänskjuta tvister till behörig myndighet för prövning följer inte av direktivets artikel 83. Däremot har medlemsstaterna enligt artikel 51.2 möjlighet att särskilt föreskriva om en sådan inskränkning, det vill säga att tvistlösnings- förfarandena enbart ska stå öppet för de betaltjänstanvändare som är konsumenter. Den nu valda lösningen innebär alltså att denna möjlighet utnyttjas vid det svenska genomförandet av direktivets regler.

5.4	Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen	Prop. 2009/10:220
om gränsöverskridande betalningar

5.4.1 Inledning

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/20091 trädde i kraft den 1 november 2009. Förordningen är direkt bindande och tillämplig i medlemsstaterna. Den innehåller bestämmelser om att samma avgifter ska tas ut för nationella och gränsöverskridande betalningar i euro (artikel 3) och om viss information som ska ges för att underlätta vissa betalningar (artikel 4). Dessutom regleras rapporteringskrav avseende betaltjänstleverantörer (artikel 5). Förordningen innehåller också specifika bestämmelser om avgiftsuttag och nåbarhet vid genom- förande av gränsöverskridande autogireringar i euro (artiklarna 6–8). Dessa bestämmelser är enligt förordningens artikel 1.2 tillämpliga i medlemsstaterna såvitt avser gränsöverskridande betalningar i euro. Enligt samma bestämmelse kan medlemsstater utanför eurozonen om de så önskar besluta att tillämpa förordningen också på sin egen nationella valuta (s.k. opt-in).

I samband med att föregångaren till den nu aktuella förordningen, EU- förordningen nr 2560/2001, infördes beslutade riksdagen att dess bestäm- melser skulle vara tillämpliga även på gränsöverskridande betalningar i svenska kronor, se prop. 2001/02:168 samt lagen (2002:598) om avgifter för vissa gränsöverskridande betalningar. I nuläget föreligger inget förslag till någon motsvarande lag såvitt avser de bestämmelser i förordningen nr 924/2009 som kan göras tillämpliga även avseende betalningar i svenska kronor. Det följer dock av förordningens artikel 14.3 att de medlemsländer som – i likhet med Sverige – har valt att göra bestämmelserna i förordningen nr 2560/2001 tillämpliga på betalningar i sin nationella valuta, inte behöver meddela att de avser att tillämpa förordningen. Det bör dock noteras att det enligt artikel 14.2 krävs ett särskilt meddelande om en sådan medlemsstat avser att göra förordningens artikel 6–8 tillämplig på sin nationella valuta. Detta innebär att förordningen, förutom såvitt avser artikel 6–8, är tillämplig i Sverige utan att någon särskild åtgärd krävs.

Eftersom 2009 års förordning innehåller vissa bestämmelser som förpliktar medlemsstaterna att vidta kompletterande nationella åtgärder, krävs det emellertid att kompletterande bestämmelser införs i svensk lag för att uppfylla förordningens krav. Dessa bestämmelser bör genomföras i anslutning till den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

1 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 (EUT L 266, 9.10.2009, s. 11, Celex 32009R0924).

5.4.2 Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om gränsöverskridande betalningar

Regeringens förslag: Förordningen (EG) nr 924/2009 om gräns- överskridande betalningar kompletteras genom bestämmelser i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag: Promemorian tar inte upp frågan om införande av kompletterande bestämmelser till förordningen.

Remissinstanserna: Eftersom promemorian inte behandlar denna fråga har remissinstanserna inte kommenterat den.

Skälen för regeringens förslag: I förordningens artikel 9 anges att medlemsstaterna ska utse de behöriga myndigheter som ska ansvara för att förordningen efterlevs. Av förordningens artikel 10, som i sak motsvarar betaltjänstdirektivets artikel 80, framgår att medlemsstaterna ska inrätta förfaranden som gör det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda parter att lämna in klagomål om betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av denna förordning. Förordningens artikel 11 motsvarar i sak betaltjänstdirektivets artikel 83 och anger att medlems- staterna ska inrätta förfaranden för tvistlösning utanför domstol. Av förordningens artikel 11.3 följer att tvistlösningsmekanismerna får begränsas så att de enbart tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Av förordningens artikel 13 följer att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner vid överträdelse av förordningens bestämmelser.

Det är angeläget att förordningens regler kompletteras med bestäm- melser i de delar som här nämnts. Med hänsyn till det starka sambandet mellan de aktiviteter som regleras i förordningen och de som regleras i betaltjänstdirektivet bör även de bestämmelser i svensk lag som syftar till att komplettera förordningen tas in i lagen om betaltjänster.

Finansinspektionen bör utses till behörig tillsynsmyndighet för efter- levnaden av förordningens regler. Den närmare utformningen av den bestämmelse som anger detta och därmed kompletterar förordningens artikel 9 behandlas i avsnitt 12.1.8. De ingripandemöjligheter som Finansinspektionen ges i den nu föreslagna lagen om betaltjänster bör även kunna utnyttjas för att i ingripa mot överträdelser av bestämmelser i förordningen om gränsöverskridande betalningar. En bestämmelse med denna innebörd bör därför, på det sätt som närmare behandlas i avsnitt 12.2.8 nedan, införas i lagen om betaltjänster. Följden blir att Finansinspektionen får möjlighet att införa effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner även mot överträdelser av förordningens regler. I och med detta genomförs förordningens artikel 13 i svensk lagstiftning.

Konsumentverket och Finansinspektionen tar inom ramen för sin löpande verksamhet emot klagomål och informerar när så är lämpligt klagande betaltjänstanvändare och konsumentorganisationer om möjlig- heten att hänskjuta ett ärende till prövning hos Allmänna reklama- tionsnämnden. Som framgår av avsnitt 5.3.2 innebär detta att Konsu- mentverket och Finansinspektionen hanterar klagomål i enlighet med

Prop. 2009/10:220

betaltjänstdirektivets artikel 80. Även förordningens artikel 10 avser klagomålshantering som ombesörjs inom ramen för myndigheternas löpande verksamhet. Det krävs därför inte några ytterligare åtgärder för att genomföra förordningen i svensk lagstiftning.

På motsvarande sätt är Allmänna reklamationsnämnden, på samma sätt som i fråga om betaltjänstdirektivets artikel 83, ansvarigt organ för tvistlösning utanför domstol avseende sådana tvister mellan betaltjänst- användare och deras betaltjänstleverantörer som rör rättigheter och skyldigheter enligt förordningen. Tvistlösningsförfaranden som uppfyller kravet i förordningens artikel 11 tillhandahålls redan inom ramen för Allmänna reklamationsnämndens verksamhet, såvitt avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer.

Det bör dock noteras att kravet på tillhandahållande av möjligheter till tvistlösning i förordningens artikel 11.1 som huvudregel är tillämpligt på alla tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer. Tvistlösningsmekanismer ska alltså finnas tillgängliga oavsett om betal- tjänstanvändaren är konsument eller inte. I förordningens artikel 11.3 anges dock att medlemsstaterna får föreskriva att artikeln endast ska tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Denna bestämmelse skiljer sig från den motsvarande bestämmelsen i betaltjänstdirektivets artikel 51.2 genom att förordningen också nämner mikroföretag. Det framstår dock inte som helt entydigt huruvida avsikten är att såväl konsumenter som mikroföretag ska ges tillgång till tvistlösningsmekanismer. Ordalydelsen i förordningens artikel 11.3 tyder på att så är fallet. Samtidigt bör det beaktas att förordningens skäl 21 framhåller behovet av rättslig konsekvens mellan förordningen och betaltjänstdirektivet. Betaltjänstdirektivets motsvarande bestämmelse i artikel 51.2 skiljer sig, som nämnts ovan, från förordningens artikel 11.3. En strikt tolkning av förordningens artikel 11.3, som skulle innebära att medlemsstaterna alltid måste tillhandahålla tvistlösningsmekanismer för både konsumenter och mikroföretag, skulle alltså avvika från betaltjänstdirektivet i denna del. I de länder som utnyttjat möjligheten att begränsa tillämpningen av direktivets artikel 83 till konsumenter skulle följden bli att tvistlösningsmekanismer skulle finnas tillgängliga för enbart konsumenter i tvister om rättigheter och skyldigheter enligt de – relativt omfattande – nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. När det gäller den mindre omfattande regleringen i förordningen om gränsöverskridande betalningar, som dessutom har ett nära samband med reglerna i betaltjänstdirektivet, skulle dock även mikroföretag beredas tillgång till tvistlösningsmekanismer i tvister om efterlevnaden av förordningens regler. En sådan ordning förefaller inte ändamålsenlig. En strikt tolkning av förordningens artikel 11.3 skulle innebära en materiell inkonsekvens mellan dessa två rättsakter i strid med förordningens uttalade syfte. Mot denna bakgrund bör förordningens artikel 11.3 tolkas så att medlemsstaterna, på samma sätt som enligt betaltjänstdirektivets artikel 51.2, får föreskriva att tillhandahållandet av tvistlösningsmekanismer enbart avser tvister mellan konsumenter och deras betaltjänstleverantörer. En sådan möjlighet till tvistlösning tillhandahålls redan av Allmänna reklamationsnämnden. Det krävs därmed inga särskilda åtgärder för att uppfylla förordningen i denna del.

Prop. 2009/10:220

Av förordningens artikel 12 framgår att medlemsstaternas behöriga Prop. 2009/10:220 myndigheter och organ ska samarbeta aktivt och snabbt för att lösa

gränsöverskridande tvister, och att medlemsstaterna ska se till att ett sådant samarbete äger rum. I detta sammanhang kan, såvitt avser Konsumentverket, noteras att det i 3 § första stycket 4 förordning (2009:607) med instruktion för Konsumentverket anges att myndigheten ska vara kontaktmyndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsument- skyddslagstiftningen. När det gäller Allmänna reklamationsnämnden kan, med hänvisning till det som anges i avsnitt 5.3.3, noteras att nämnden deltar i FIN-NET, som är ett nätverk av tvistlösningsorgan inom EES-länderna. Mot denna bakgrund framstår det inte som nödvändigt att vidta ytterligare åtgärder för att genomföra förordningens artikel 12 i svensk rätt.

5.5	Följdändringar i andra lagar med anledning av att
betaltjänstdirektivet genomförs
5.5.1 Inledning
I samband med att betaltjänstdirektivet genomförs krävs också ändringar
i ett antal lagar som på olika sätt reglerar finansiell tjänsteverksamhet. I
de flesta fallen innebär ändringen att det i respektive lag anges att dess
bestämmelser helt eller delvis är tillämpliga också på exempelvis
betalningsinstitut eller vid tillhandahållande av betaltjänster. Dessa
följdändringar beskrivs nedan.
5.5.2 Följdändringar i andra lagar med anledning av att
betaltjänstdirektivet genomförs

Regeringens förslag: Följdändringar görs i ett antal lagar för att ange i
vilken utsträckning bestämmelserna i respektive lag är tillämpliga på
betalningsinstitut eller betaltjänstverksamhet.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås också en ändring i 1 §
marknadsföringslagen (2008:486). Däremot innehåller promemorian
färre förslag till följdändringar i lagen (2009:62) om åtgärder mot
penningtvätt och finansiering av terrorism.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnat det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås ett antal
följdändringar i olika lagar med anledning av den föreslagna lagstiftning
som genomför betaltjänstdirektivet.
Det föreslås en ändring i 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen
(2005:59) eftersom den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i
fråga om krav på viss information vid distansavtal som gäller en
betaltjänst	bör gälla i stället för vissa bestämmelser i distans- och	83

hemförsäljningslagen. Det framgår av betaltjänstdirektivets artikel 90 att informationsbestämmelserna i artiklarna 36, 37, 41 och 42 ersätter vissa bestämmelser i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter.

I promemorian föreslås också ändringar i penningtvättslagstiftningen så att det framgår att även betalningsinstitut omfattas av dessa bestämmelser. Promemorians förslag avser ändringar i den då gällande lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Enligt regeringens bedömning krävs flera följdändringar i den nu gällande lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism i dess 1 kap. 2 och 4 §§, 2 kap. 4, 5, 12 och 14 §§ samt 3 kap. 7 §.

Vidare föreslås ändringar i 7 kap. 1 § 4 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse för att klargöra att ett kreditinstitut får tillhandahålla betaltjänster. Dessutom föreslås ändringar i 2 kap. 2 § samma lag för att klargöra att tillstånd att driva bankrörelse inte behövs för att tillhandahålla betaltjänster, och ändringar i 2 kap. 3 § samma lag för att klargöra att inte heller tillstånd att driva finansieringsrörelse krävs för att tillhandahålla betaltjänster.

Det föreslås också en ändring i 1 kap. 1 § lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar där det genom en hänvisning till nu föreslagen lagstiftning anges att vissa av lagens bestämmelser även gäller för betalningsinstitut.

Det föreslås att 1 kap. 1 § första stycket och 7 kap. 1 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ändras så att det framgår att betalningsinstitut omfattas av lagens regler förutom om de huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet. Dessa frågor behandlas även i avsnitt 7.3.5.

Vidare föreslås att en hänvisning till bestämmelserna om redovisning i lagen om betaltjänster förs in i 31 § lagen (2006:595) om europakooperativ.

Ändringar som anger att filialer till utländska betalningsinstitut omfattas av viss reglering på samma sätt som motsvarande filialer till svenska betalningsinstitut föreslås införas i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. Såvitt avser den föreslagna ändringen i denna lags 12 § träder den i kraft den 1 november 2010, samma dag som förslagen i prop. 2009/10:204 föreslås träda i kraft. Den här föreslagna ändringen innebär att det krav på revisorsgranskning i 12 § lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. som föreslås i prop. 2009/10:204 även ska gälla för verksamhet som omfattas av lagen om betaltjänster.

Dessutom föreslås ett antal ändringar i lagen (1996:1006) om anmäl- ningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. För det första föreslås att definitionen av penningöverföring i lagens 1 § 2 utgår och att penningöverföring också utgår ur definitionen av ett finansiellt institut i 1 § 4 samt i lagens 2 och 4 §§. Dessutom föreslås att 5 § andra stycket utgår, eftersom den nu föreslagna lagstiftningen upphäver lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Avslutningsvis i denna del föreslås en ändring av lagens 2 § första stycket andra meningen som anger att betalningsinstitut inte är skyldiga att anmäla att de sysslar med valutaväxling eller annan finansiell verksamhet till Finansinspektionen.

Prop. 2009/10:220

Definitioner och tillämpningsområde

Prop. 2009/10:220

6.1Definitioner

6.1.1 Inledning

Vissa begrepp som är av central betydelse inom det område som regleras av betaltjänstdirektivet definieras i direktivets inledning. Enligt direktivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom unionen. I artikel 4.3 återfinns en definition av vad som utgör betaltjänster som i sin tur hänvisar till direktivets bilaga.

De övriga definitioner som gäller vid tillämpningen av direktivet räknas upp i artikel 4. Utöver definitionen av vad som utgör betaltjänst innehåller denna artikel definitioner av 29 olika begrepp. Vissa defini- tioner hänvisar till bestämmelser i andra EU-direktiv eller rekommenda- tioner från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt och i svensk rätt.

6.1.2 Definition av begreppet betaltjänst

Regeringens förslag: En definition av begreppet betaltjänst som materiellt överensstämmer med direktivets definition tas med i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag har en definition av begreppet betaltjänster som avviker språkligt från regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att gränsen mellan betaltjänstverksamhet och inlåningsverksamhet framstår som oklar och efterfrågar klargöranden avseende hur gränsen ska dras.

Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 2 ska dess bestämmelser tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I artikel 4.3 återfinns en definition av vad som utgör betaltjänster som i sin tur hänvisar till direktivets bilaga. Av bilagan framgår att följande tjänster är att betrakta som betaltjänster i direktivets mening:

1.tjänster som möjliggör kontantinsättningar på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto,

2.tjänster som möjliggör kontantuttag på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto,

3.genomförande av betalningstransaktioner, däribland överföring av medel, från ett betalkonto hos användarens betaltjänstleverantör eller någon annan betaltjänstleverantör genom (i) autogireringar, även engångsautogireringar, (ii) betalningstransaktioner med kontokort eller liknande, (iii) betalningar, även stående betalningsorder,

4.genomförande av betalningstransaktioner, när medlen täcks genom ett kreditutrymme för en betaltjänstanvändare, genom (i) autogireringar,

även engångsautogireringar, (ii) betalningstransaktioner med betalkort Prop. 2009/10:220 eller liknande, (iii) betalningar, även stående betalningsorder,

5.utfärdande av och/eller förvärvande av betalningsinstrument,

6.penningöverföring,

7.genomförande av betalningstransaktioner där betalarens god- kännande att genomföra en betalningstransaktion ges med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik och betalningen görs till operatören för systemet eller nätet när denne endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

Avseende punkterna 1 och 2 i direktivets definition kan noteras att även de transaktioner som krävs för förvaltningen av ett betalkonto utgör betaltjänster. Exempel på sådana transaktioner är uttag av avgift från betalkontoinnehavaren av den som tillhandahåller kontot och åter- betalning av redan uttagen avgift i förekommande fall. Enligt regeringens bedömning bör en definition av begreppet betaltjänster som materiellt överensstämmer med direktivets bilaga 1 införas i lagen om betaltjänster. Den definition av begreppet som föreslås i promemorian avviker från direktivbilagans definition genom att termen ”autogireringar” återges med ”autogiro” i de delar som motsvarar punkterna 3 och 4 i bilagan. I promemorians förslag formuleras dessutom den del av definitionen som rör utfärdande och förvärvande av betalningsinstrument, punkt 5 i bilagan, så att de tjänster som omfattas är ”utfärdande av kort eller andra betalningsinstrument eller hantering av inlösen av transaktioner med användning av sådana betalningsinstrument”. De tjänster som omfattas av direktivets definition i denna del är utfärdande av betalnings- instrument samt förvärvande (inlösen) av belopp som är hänförliga till betalningstransaktioner med betalningsinstrument, vilket avspeglas i den definition som nu föreslås. Definitionen i denna del bör göras teknikneutral, vilket också föreslås i Finansinspektionens promemoria (s. 116), så att inlösen av transaktionsbelopp som genomförts med användning av olika typer av betalningsinstrument omfattas. Vidare föreslås i promemorian att den svenska definitionen av betaltjänster använder begreppet autogiro där det i direktivbilagans punkt 3 och 4 talas om autogireringar. I denna del framstår det som lämpligt att, på det sätt som föreslås i promemorian, låta uttrycket autogiro ersätta det längre, men funktionellt identiska, begreppet autogireringar. Innebörden av begreppet autogiro behandlas närmare i avsnitt 6.1.3. I den svenska lagstiftningen bör dock, i likhet med vad som föreslås i promemorian, uttrycket ”kontokort” användas i stället för termen ”betalkort” som används i direktivbilagan. I begreppet kontokort innefattas olika typer av bankkort, betalkort och kreditkort som kan användas för att genomföra betalningstransaktioner.

Avseende den fråga om avgränsningen mellan betaltjänster och inlåning på konto, som Sveriges advokatsamfund tar upp, kan inlednings- vis noteras att regeringen tidigare har uttalat att inlåning innebär insättning av medel som insättaren förfogar över, ensam eller tillsammans med någon annan. Dessutom förutsätts någon form av kontoförhållande, innebärande ett ramavtal som ger kontohavaren möjlighet att göra löpande insättningar. I detta sammanhang uttalade

regeringen vidare att insättaren vid inlåning har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel (prop. 1995/96:74 s. 97).

I 3 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet definieras inlånings- verksamhet som ”mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år”. De medel som ansågs utgöra återbetalningspliktiga medel var tillgodohavanden på konto samt postväxlar och fordringar i värdepapper med viss längsta löptid (prop. 2002/03:139 s. 565).

Det framgår av ovan refererade förarbetsuttalanden att insättning av medel, i den mening som begreppet medel ges i betaltjänstdirektivets artikel 4.15 och nu föreslagen lagstiftning, måste ske inom ramen för ett kontoförhållande för att inlåning ska föreligga. I de fall då betaltjänster tillhandahålls utan att ett kontoförhållande föreligger, t.ex. vid de flesta fall av penningöverföring, utgör överföringen av medel inte inlåning redan av detta skäl. I de fall då betaltjänster tillhandahålls och det dessutom föreligger ett kontoförhållande mellan en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör är det dock andra förhållanden som avgränsar betaltjänstverksamhet från inlåning. I promemorian uppges att betalningsinstitut endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner och att dessa institut ska ha interna kontroller som säkerställer att orörda innehavda medel inte kan komma att betraktas som insättningar. Vidare sägs att enbart det faktum att medel står kvar länge på ett betalkonto, t.ex. därför att betalningsmottagaren inte har begärt att få medlen överförda eller utbetalda, inte medför att en insättning ska anses ha skett. Sveriges Advokatsamfund har framfört att sådana interna kontroller som föreslås i promemorian förutsätter klargöranden i lagtext eller motiv av vad som kännetecknar insättningar.

I denna del kan noteras att det av direktivets skäl 11 framgår att betalningsinstitut bör vara förbjudna att ta emot insättningar från användare och att instituten bör få tillåtelse att utnyttja medel som de har tagit emot från användare endast för att utföra betaltjänster. Det framgår dessutom av direktivets artikel 16.2 att betalningsinstitut som tillhandahåller en eller flera av de tjänster som utgör betaltjänster i direktivets mening endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Eventuella medel som betalningsinstitut mottar för att tillhandahålla betaltjänster ska enligt samma bestämmelse i direktivet inte betraktas som insättningar. Såvitt framgår av direktivet är det sålunda syftet med överföringen av medel – att genomföra en betalningstransaktion – tillsammans med den form i vilken betaltjänst- leverantören driver sin betaltjänstverksamhet – som betalningsinstitut – som skiljer överföringar av medel till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut från insättningar. Dessutom kan noteras att Europeiska kommissionen har tolkat bestämmelsen i artikel 16 som att betalnings- institut enbart kan ta emot medel på ett betalkonto om det även finns en betalningsorder enligt vilken medlen ska användas i en eller en serie av betalningstransaktioner. Enligt regeringens bedömning bör direktivets bestämmelser i artikel 16 och den tolkning av dessa som Europeiska kommissionen har gjort vara vägledande för tolkningen av dessa bestämmelser även i svensk rätt. Betalningsinstituts mottagande av medel vid tillhandahållande av betaltjänster skiljer sig sålunda från inlåning genom att de medel som betalningsinstitutet mottar vid tillhandahållande

Prop. 2009/10:220

av betaltjänster avses användas vid utförandet av en eller en serie av	Prop. 2009/10:220
betalningstransaktioner.
I detta sammanhang kan även noteras att en betalare som överför
medel till ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör för att utföra en
betalningstransaktion inte längre kan förfoga över medlen efter den
tidpunkt då de överförts till betalningsmottagarens betalkonto hos dennes
betaltjänstleverantör. Betalningsmottagaren kan å sin sida förfoga över
medlen när de satts in på dennes betalkonto hos betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör. Även i de fall då betalaren och betalningsmot-
tagaren är samma person gäller dock att hanteringen av medlen hos ett
betalningsinstitut inte utgör inlåning förutsatt att medlen överförs genom
en betalningstransaktion.
Avslutningsvis kan i denna del noteras att sådana betalkonton som
hålls av t.ex. kreditinstitut i många fall även medger att insättningar görs,
eftersom ett stort antal olika kontotyper hos dessa institut omfattas av
definitionen av betalkonto (se avsnitt 6.1.3). Medel som överförs till
sådana konton utgör i de flesta fall insättningar i enlighet med 2 § första
stycket 3 lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. Om insatta medel
överförs från ett sådant konto till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut
genom en betalningstransaktion ska medlen dock, i enlighet med vad
som sagts ovan, inte anses utgöra insättning hos betalningsinstitutet. Om
medel överförs från t.ex. en betalares betalkonto hos ett betalningsinstitut
till en betalningsmottagares transaktionskonto hos en bank genom en
betalningstransaktion, kommer de medel som överförts att öka behåll-
ningen på betalningsmottagarens transaktionskonto och då även utgöra
en insättning. På motsvarande sätt gäller att när medel överförs från en
betalares transaktionskonto hos en bank till en betalningsmottagares
betalkonto hos ett betalningsinstitut, utgör dessa medel inte en insättning.
6.1.3 Övriga definitioner

Regeringens förslag: Definitioner av vissa centrala begrepp i
betaltjänstdirektivet tas in i lagen om betaltjänster.
Promemorians förslag innehåller något färre och annorlunda
formulerade definitioner jämfört med regeringens förslag. Promemorian
innehåller en annan definition av begreppet betalningssystem jämfört
med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svea hovrätt efterfrågar ett klargörande av hur
begreppet ”generellt betalningssystem”, som används i promemorians
lagförslag, förhåller sig till direktivets bestämmelser om tillträde till
betalningssystem i artikel 28 och skäl 17 till direktivet. Finansinspek-
tionen framför att promemorians definition av unik identifikationskod
inte överensstämmer med direktivet och föreslår en alternativ definition
som motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.21. Bankgirocentralen
BGC AB (BGC) efterfrågar en definition av unik identifikationskod som
närmare följer direktivets definition. BGC anser även att det av
författningskommentaren till den i promemorian föreslagna definitionen
av bankdag bör framgå att betaltjänstleverantören ansvarar för genom-
förandet av sin del av transaktionen, eftersom betalarens betal-	89

tjänstleverantör inte kan påverka när betalningsmottagarens betalnings- Prop. 2009/10:220 leverantör genomför sin del av transaktionen. Vidare framhåller BGC att

det finns även andra betaltjänster än den av BGC tillhandahållna tjänsten autogiro som stämmer in på den i promemorian föreslagna definitionen av autogiro. Enligt BGC bör en distinktion göras mellan de betaltjänster som uttryckligen heter autogiro och övriga betalningar som initierats av betalningsmottagaren. BGC vill även se en identisk definition av autogiro i de olika bestämmelser där begreppet definieras. Dessutom anser BGC att det bör tydliggöras att BGC AB:s clearingsystem inte ska tas upp som ett exempel på ett generellt betalningssystem, eftersom det i promemorian föreslås att detta system ska undantas från tillträdeskraven i den föreslagna lagen om betaltjänster. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet efterfrågar klargöranden avseende innebörden i begreppet ”betalaren”, som inte definieras i promemorians lagförslag. Svenska Bankföreningen framhåller att definitionen av betalkonto måste överensstämma så långt möjligt med andra medlemsstaters definition för att inte svenska institut ska hamna i ett sämre konkurrensläge. Finansbolagens förening framför att definitionen av vissa begrepp inte är helt likalydande i de två lagarna och att olikheterna kan leda till tolkningssvårigheter. Sveriges advokatsamfund noterar att definitionen av penningöverföring i promemorians förslag skiljer sig åt mellan 1 kap. 4 § 14 p. i den föreslagna lagen om betalningsinstitut och författnings- kommentaren till samma lags 1 kap. 3 § 4 p. och framför att definitionerna bör vara likalydande. Dessutom anser Sveriges Advokat- samfund att gränsen mellan betaltjänstverksamhet och inlånings- verksamhet framstår som oklar och efterfrågar klargöranden avseende hur gränsen ska dras. PNC Pan Nordic Card Association vill se en identisk utformning av regler och definitioner i samtliga länder som omfattas av betaltjänstdirektivet. Vägverket framför att definitionerna i 1 kap. 6 § i den föreslagna lagen om betaltjänster är uppbyggda på ett sätt som försvårar tolkningen av paragrafen, och menar att definitionerna behöver förtydligas.

Skälen för regeringens förslag

Införandet av vissa av direktivets definitioner

Utöver definitionen av betaltjänst innehåller denna direktivets artikel 4 definitioner av 29 olika begrepp. Vissa definitioner hänvisar till bestäm- melser i andra EG-direktiv eller rekommendationer från Europeiska kommissionen, men ett stort antal definitioner saknar motsvarighet i tidigare gemenskapsrätt. I den utsträckning dessa definitioner saknar motsvarighet i svensk rätt och bedöms vara av vikt för den lagstiftning som genomför direktivet, bör definitionerna införas i den lagstiftning som nu föreslås. Motsatsvis saknas anledning att införa bestämmelser om vissa definitioner då definitionen i fråga inte kommer att användas i den svenska lagstiftning som nu föreslås (t.ex. direktivets definition av mikroföretag i artikel 4.26) eller när dess innebörd kan klargöras i lagtext

och författningskommentar utan att en särskild definition tas in i lag.

Ett antal av de begrepp som definieras i direktivet är enligt regeringens Prop. 2009/10:220 bedömning av central betydelse för regleringen av betaltjänster och

betalningsinstitut, och bör därför definieras även i den svenska lagstiftning som genomför direktivet. Det föreslås därför att det i begreppen i lagen om betaltjänster tas in definitioner av autogiro, bankdag, betalare, betalkonto, betalningsinstrument, betalningsinstitut, betalningsmottagare, betalningsorder, betalningssystem, betalnings- transaktion, betaltjänstanvändare, betaltjänstleverantör, medel, konsu- ment, penningöverföring, ramavtal, referensränta, referensväxelkurs, unik identifikationskod och valuteringsdag som motsvarar direktivets definitioner av dessa begrepp. De nu föreslagna begreppen är dock inte i alla delar identiska med direktivets begrepp. Därutöver bör ett antal andra begrepp definieras i lagen. De närmare skälen för bestämmelsernas utformning återges nedan.

Autogiro
Autogiro definieras i direktivets artikel 4.28 som ”en betaltjänst för
debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion
initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande
till betalningsmottagaren,	betalningsmottagarens	betaltjänstleverantör
eller betalarens egen betaltjänstleverantör”. I promemorian föreslås att
motsvarande definition av begreppet införs i svensk lagstiftning. BGC
har framfört att begreppet autogiro kan beteckna antingen den tjänst som
tillhandahålls av Bankgirot under beteckningen autogiro eller såväl
Bankgirots autogiro som övriga betalningar som initieras av mottagaren.
BGC efterfrågar klargöranden huruvida fler produkter än Bankgirots
autogiro ska omfattas av lagens definition. Eftersom definitionen
autogiro används i direktivet för att beteckna de tjänster som beskrivs i
artikel 4.28 bedömer regeringen att samma term bör användas även i den
svenska lagstiftningen på det sätt som föreslås i promemorian. De
tjänster som stämmer in på definitionen utgör autogirotjänster oavsett
vilken benämning som används av den betaltjänstleverantör som
tillhandahåller tjänsten. Det bör i detta sammanhang framhållas att
exempelvis en betalningstransaktion som innebär återbetalning av ett
belopp som felaktigt har överförts genom en betalningstransaktion där
autogiro används, inte utgör en autogirotransaktion om återbetalningen
initieras på grundval av någon annan än betalningsmottagaren.
Betalningstransaktioner som utförs i i syfte att korrigera tidigare felaktiga
överföringar via autogiro utgör alltså inte autogirobetalningar i lagens
mening om exempelvis betalarens betaltjänstleverantör, och inte
betalningsmottagaren, initierar betalningstransaktionen.
Bankdag
Begreppet bankdag definieras i direktivet som ”en dag på vilken
betalarens eller betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, när denne
medverkar till genomförandet av en betalningstransaktion, har öppet för
verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en
betalningstransaktion”. I	promemorian föreslås	en definition vars	91

språkliga utformning skiljer sig något från direktivets definition. I den nya lagen bör det tas in en definition av begreppet bankdag som materiellt motsvarar direktivets bestämmelse.

BGC har anfört att det av författningskommentaren till den i promemorian föreslagna definitionen av bankdag bör framgå att betaltjänstleverantören ansvarar för genomförandet av sin del av transaktionen, eftersom betalarens betaltjänstleverantör inte kan påverka när betalningsmottagarens betalningsleverantör genomför sin del av transaktionen. I denna del kan noteras att direktivets artikel 69 innehåller bestämmelser om vilka skyldigheter som åvilar betalarens respektive betalningsmottagarens betaltjänstleverantör när det gäller den tid inom vilken en betalningstransaktion ska utföras. I artikel 69.1 föreskrivs att betalarens betaltjänstleverantör ska se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag. Av direktivets artikel 69.2 framgår vidare att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska valutera och göra tillgänglig betalningstransaktionens belopp på betal- ningsmottagarens konto efter det att betaltjänstleverantören mottagit medlen. Bestämmelser motsvarande innehållet i artikel 69.1 och 69.2 bör tas in i den nya lagen. Som framgår av direktivet är det betalarens betaltjänstleverantör som ske se till att transaktionsbeloppet krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto inom viss tid. Betalarens betaltjänstleverantör har alltså ett ansvar för utförandet av transaktionen till och med den tidpunkt då kreditering av betal- ningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto sker. Det framgår av ett uttalande från Europeiska kommissionen, som även refereras i promemorian (s. 54, 55 och 117), att den ansvarige betaltjänst- leverantören bl.a. ansvarar för att se till att det går att hitta motparter som kan hantera och avveckla betalningstransaktionen (eng. clearing and settlement partners). Efter det att betalningsmottagarens betaltjänst- leverantörs konto har krediterats är det däremot betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som ansvarar för det fortsatta utförandet av transaktionen. I detta sammanhang bör även nämnas att bestämmelserna i artikel 69 inte är tillämpliga på samtliga betalningstransaktioner som omfattas av direktivet. Dessa frågeställningar behandlas närmare i avsnitt 9.10.

Betalkonto

Termen betalkonto definieras i direktivets artikel 4.14 som ”ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner”. I promemorian föreslås dels en identisk definition i 1 kap. 4 § första stycket 2 lagen om betalningsinstitut, dels en avvikande definition i 1 kap. 6 § första stycket 3. Svenska Bankföreningen framför att promemorians förslag till definition i 1 kap. 6 § första stycket 3 lagen om betaltjänster inte är tillräckligt klargörande. Enligt föreningen måste instituten kunna avgöra i förhand vilka kontoslag i deras sortiment som omfattas av lagens definition av betalkonto. Dessutom anser föreningen att definitionen bör innefatta konto som ”är avsett” för genomförande av betalningstransak-

Prop. 2009/10:220

tioner snarare än konto som ”används” för betalningstransaktioner. Föreningen anser därutöver att definitionen av betalkonto måste överens- stämma så långt möjligt med andra medlemsstaters definition för att inte svenska institut ska hamna i ett sämre konkurrensläge. I detta sammanhang noterar regeringen att Europeiska kommissionen som svar på en fråga om tolkningen av artikel 4.14 har uttalat att alla kontoslag som kan användas för betalningstransaktioner (eng. all types of accounts which can be used for payment transactions) omfattas av direktivets definition av betalkonto. Europeiska kommissionens tolkning att det avgörande är huruvida kontot är avsett för genomförande av betalningstransaktioner motsvarar den formulering som föreslås av Bankföreningen. Det kan dessutom noteras att Europeiska kommissionen som svar på en annan fråga har uttolkat direktivets definition av betalkonto så att den innefattar alla konton där kontohavaren kan sätta in och ta ut medel utan ytterligare åtgärd eller medgivande från betaltjänstleverantören (eng. all accounts where the holder can place and withdraw funds without any additional intervention or agreement of his payment service provider).

Enligt regeringens bedömning bör definitionen av betalkonto i svensk lagstiftning överensstämma med direktivets definition. Den formulering som föreslås av Bankföreningen, och som synes vara förenlig med den tolkning av direktivets artikel 4.14 som gjorts av Europeiska kommis- sionen, fastställer emellertid vilka konton som utgör betalkonton på ett tydligare sätt än ordalydelsen i direktivets bestämmelse. Den definition av begreppet betalkonto som tas in i den nya lagen bör därför återge att det ska vara ett konto som är avsett för utförande av betalnings- transaktioner och inte, såsom i direktivets ordalydelse, som används för genomförande av betalningstransaktioner. Den närmare avgränsningen av vad som utgör ett betalkonto bör således göras med utgångspunkt i att ett betalkonto ska vara avsett för utförande av betalningstransaktioner. Avgörande för bedömningen är sålunda kontots syfte och funktion. Detta innebär att det i första hand är kontohavarens möjligheter att genomföra betalningar som avgör huruvida ett visst konto är ett betalkonto. Det faktum att en betalning kan göras till ett konto medför inte i sig att det utgör ett betalkonto. Däremot bör konton som ger innehavaren möjlighet att utföra överföringar av medel utan restriktioner som huvudregel anses utgöra betalkonton. Detta gäller både transaktionskonton och sparkonton där betalningstransaktioner kan göras utan restriktioner. Vidare bör konton som används för såväl löpande transaktioner, sparande och hantering av räntor och amorteringar på bolån som huvudregel anses utgöra betalkonton. Även i detta fall är det avgörande att dessa konton bl.a. är avsedda att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av restriktioner avseende kontohavarens rätt att disponera medlen på kontot, t.ex. att endast ett begränsat antal uttag får göras från kontot under en viss tidsperiod eller att innehavarens förfoganderätt till medlen på kontot är begränsad, tyder däremot på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner. Förekomsten av sådana restriktioner bör typiskt sett medföra att kontot inte utgör ett betalkonto. I detta sammanhang bör dock noteras att regeringen tidigare har uttalat att ett konto som ålägger kontohavaren vissa restriktioner kan fungera väl för deposition av transaktionsmedel, men att sannolikheten

Prop. 2009/10:220

att kontoformen integreras i betalningssystemet är mindre ju större Prop. 2009/10:220 restriktioner som uppställs avseende kontohavarens tillgång till medel

(prop. 1995/96:74 s. 97). Exempel på konton där förfoganderätten är begränsad är sådana spar- och placeringskonton där medlen binds på löptider från några månader upp till flera år, utan att kostnadsfria uttag får göras under bindningstiden. Förekomsten av sådana restriktioner tyder på att kontot inte är avsett att användas för utförande av betalningstransaktioner, vilket innebär att kontot som huvudregel inte anses utgöra ett betalkonto enligt nu föreslagen lagstiftning. Samma principer bör gälla avseende konton där endast ett eller ett fåtal uttag per år får göras kostnadsfritt. Sådana konton utgör som huvudregel inte heller betalkonton.

Betalare

Termen betalare definieras i direktivets artikel 4.7 som ”en fysisk eller juridisk person som är betalkontoinnehavare och som godkänner en betalningsorder från detta betalkonto eller, om det inte finns något betalkonto, en fysisk eller juridisk person som lämnar en betalnings- order”. Promemorians förslag saknar en motsvarande definition.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet efterfrågar klargöranden avseende innebörden i begreppet ”betalaren”. Enligt regeringens bedömning framstår det som lämpligt att införa en definition av vad som avses med begreppet betalare i den föreslagna lagstiftningen. Begreppet förekommer, som Fakultetsnämnden har påpekat, i flera bestämmelser i direktivet. Såväl uttrycket betalaren som uttrycket betal- ningsmottagaren förekommer i direktivets definition av vad som utgör en betaltjänstanvändare. I promemorian föreslås att en definition av begreppet betaltjänstanvändare tas in i lag. I denna definition används begreppen betalare och betalningsmottagare. Även i den nu föreslagna lagstiftningen kommer en definition av betaltjänstanvändare att föras in där termerna betalare och betalningsmottagare ingår. Detta innebär att termen betalaren kommer att brukas i den nu föreslagna lagstiftning som genomför direktivet i svensk rätt. För att det tydligt ska framgå vad som avses med detta begrepp bör därför en definition motsvarande direktivets artikel 4.7 tas in i den nya lagen.

Betalningsinstitut

Begreppet betalningsinstitut definieras i direktivets artikel 4.4 som ”en juridisk person som har beviljats auktorisation i enlighet med artikel 10 att tillhandahålla och utföra betaltjänster inom gemenskapen”. I promemorian föreslås att en definition av betalningsinstitut tas in i lag. Även om den föreslagna definitionen inte är identisk med direktivets innebär den inte några materiella avvikelser från direktivet i denna del. Den i promemorian föreslagna definitionen bör med vissa språkliga ändringar införas i den nya lagen.

Betalningsinstrument	Prop. 2009/10:220
Begreppet betalningsinstrument definieras i direktivets artikel 4.23 som
”varje form av personliga(a) anordning(ar) och/eller rutiner som
betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och
som används av betaltjänstanvändaren för att initiera en betalningsorder”.
I promemorian föreslås att en liknande definition tas in i lag. Den
föreslagna definitionen är dock inte identisk med direktivets definition.
För att definitionen bättre ska överensstämma med direktivets artikel
4.23 bör uttrycket betalningsorder användas i stället för det i prome-
morian föreslagna betalningstransaktion, så att det framgår att ett
betalningsinstrument används för att initiera en betalningstransaktion.
Även i övrigt bör vissa språkliga ändringar göras i förhållande till den
definition som föreslås i promemorian.
Betalningsmottagare
Begreppet betalningsmottagare definieras i direktivets artikel 4.8 som
”en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel
som har omfattats av en betalningstransaktion”. I likhet med begreppet
betalaren, som behandlats ovan, förekommer termen betalnings-
mottagaren i direktivets definition av vad som utgör en betaltjänst-
användare. Eftersom begreppet betalningsmottagaren förekommer i flera
bestämmelser i den nya lagen, bl.a. inom ramen för definitionen av vad
som utgör en betaltjänstanvändare, bör det också definieras i lagen.
Definitionen av betalningsmottagare bör vara likalydande med
direktivets artikel 4.8.
Betalningsorder
Termen betalningsorder definieras i direktivets artikel 4.16 som ”varje
instruktion som en betalare eller betalningsmottagare ger sin
betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras”. I
promemorian föreslås att en identisk definition förs in i lag. Den i
promemorian föreslagna definitionen av betalningsorder bör med vissa
språkliga ändringar tas med i den nya lagen om betaltjänster.
Betalningssystem
Begreppet betalningssystem definieras i direktivets artikel 4.6 som ”ett
system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner
och gemensamma regler för behandling, clearing och/eller avveckling av
betalningstransaktioner.” I promemorian föreslås att en funktionellt
identisk definition tas in i lag. Den i promemorian föreslagna defini-
tionen av betalningssystem bör föras in i den nya lagen.
Lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse innehåller en
definition på generellt betalsystem (1 kap. 3 § andra	stycket). Med
generella betalsystem avses system för förmedling av betalningar från ett
stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal

från varandra fristående slutliga betalningsmottagare. I förarbetena till

lagen angavs att generella betalsystem är sådana betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt och där betalningsmottagarna är fristående från varandra (prop. 2002/03:139 s. 190 och 511). Detta kontrasteras mot sådana selektiva betalsystem där t.ex. flera butiker i en affärskedja kan vara betalningsmottagare och där dessa betalnings- mottagare inte är fristående från varandra (a.a.). Dessutom anförs i förarbetena att gränsen mellan ett generellt och ett selektivt betalsystem kan vara svår att dra, men att generella betalsystem som är skyddsvärda ur systemsynpunkt kännetecknas av att de är uppbyggda så att ett stort antal fristående betalare kan nå ett stort antal fristående betalnings- mottagare. En ytterligare omständighet att beakta vid bedömningen är huruvida betalsystemet är avsett att nå ett stort antal slutliga betalningsmottagare. Ett betalsystem som är avsett att nå ett stort antal från varandra fristående betalningsmottagare kan vara ett generellt betalsystem även om endast ett fåtal betalningsmottagare ansluter sig till systemet (a.a. s. 512).

Definitionen av betalningssystem i direktivets artikel 4.6 är enligt sin ordalydelse mer vidsträckt än definitionen av generella betalsystem i lagen om bank- och finansieringsrörelse. I ett generellt betalsystem ska det finnas ett stort antal från varandra fristående betalare och betalningsmottagare, medan ett betalningssystem enligt direktivets definition är ett system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner för behandling, clearing och/eller avveckling av betalningstransaktioner. Direktivets definition uppställer inte något uttryckligt krav på att systemet ska nå ett stort antal betalare och betalningsmottagare, och inte heller att betalningssystem ska vara skyddsvärda ur systemsynpunkt.

Frågan är i vilken utsträckning ”betalningssystem” enligt direktivet kan vara något annat än ett ”generellt betalsystem” enligt gällande svensk lagstiftning. Direktivets definition av betalningssystem är, som nyss konstaterats, mer vidsträckt. Samtidigt kan det noteras att ett betalningssystem enligt direktivets definition möjliggör överföring av medel med formella och standardiserade rutiner och gemensamma regler för hanteringen av betalningstransaktioner. Detta förutsätter i sin tur att systemet är avsett att nå ett stort antal betalare och betalningsmottagare, eller åtminstone att systemet inte enbart är avsett för en begränsad krets av användare.

Det uppställs inget krav på skyddsvärdhet ur systemsynpunkt för att ett betalningssystem ska föreligga enligt direktivets definition. Samtidigt anges i direktivets skäl 16 att tillträdet till betalningssystem bör vara underställt lämpliga krav för att systemens integritet och stabilitet ska garanteras. Betaltjänstleverantörer som vill delta i ett betalningssystem, som kan vara exempelvis ett fyrpartskortsystem eller andra större system för behandling av betalningar och autogirering, bör kunna uppvisa en intern organisation som är tillräckligt motståndskraftig mot risker. Det framgår inte uttryckligen av direktivets skäl (16) eller bestämmelser (artikel 4.6) huruvida kraven på riskhantering m.m. betingas av det enskilda betalningssystemets betydelse för betalningssystemet i stort eller om det enbart är stabiliteten och integriteten i det enskilda betalningssystemet som avses skyddas. Om det är stabiliteten och integriteten i det enskilda betalningssystemet som ses som skyddsvärda

Prop. 2009/10:220

intressen, oavsett detta systems betydelse för betalningssystemet i stort, Prop. 2009/10:220 innebär detta en skillnad jämfört med den svenska lagstiftningens

definition av generella betalsystem som förutsätter att sådana system är skyddsvärda ur systemsynpunkt. Som direktivets skäl 16 har formulerats sägs det dock att ”systemens” integritet och stabilitet ska garanteras. Detta indikerar att det är stabiliteten och integriteten i betalningssystemet i stort som ska skyddas genom de krav avseende riskhantering m.m. som deltagarna har att uppfylla. Förutsatt att detta mer vidsträckta skyddsintresse berör betalningssystemen enligt direktivets definition finns det ingen materiell skillnad mellan betalningssystem enligt direktivets definition och generella betalsystem så som dessa definieras i 1 kap. 3 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Mot bakgrund av det ovan anförda bör definitionen av betalningssystem i den nu föreslagna lagen om betaltjänster hänvisa till definitionen av generella betalsystem i 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Den definition som föreslås i Finansinspektionens promemoria används därmed inte. Vidare används i promemorians lagförslag omväxlande uttrycken generellt betalningssystem och betalningssystem. För att klargöra vad som avses bör uttrycket betalningssystem användas konsekvent. Frågor om regler avseende tillträde till betalningssystem behandlas närmare i avsnitt 11.1.2.

Betalningstransaktion

Med begreppet betalningstransaktion avses enligt direktivets artikel 4.5 ”en åtgärd som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren vid placering, överföring eller uttag av medel, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren”. I promemorian föreslås att en liknande, men inte identisk definition ska tas in i lag. Den i promemorian föreslagna definitionen skiljer sig från direktivets främst genom att uttrycket ”insättningar” föreslås användas i stället för ”placeringar”. Enligt regeringens bedömning kan använd- ningen av termen insättningar i detta sammanhang motiveras med hänvisning till den grundläggande definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet. I denna används inte uttrycket placeringar, medan det däremot talas om kontantinsättningar. Den föreslagna definitionen av betalningstransaktioner förefaller inte materiellt avvika från definitionen av samma term i direktivets artikel 4.5 och dessutom överensstämma bättre med terminologin i bilagan till direktivet. Definitionen bör tas in i den nya lagen.

Betaltjänstanvändare

I direktivets artikel 4.10 definieras en betaltjänstanvändare som ”en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller i båda dessa egen- skaper”. I promemorian föreslås att en likalydande definition tas in. Regeringen ansluter sig till promemorians förslag.

Betaltjänstleverantör	Prop. 2009/10:220
Termen betaltjänstleverantör definieras i direktivets artikel 4.9 så att
begreppet innefattar de organ som räknas upp i artikel 1.1 samt de
fysiska eller juridiska personer som omfattas av undantaget enligt
direktivets artikel 26. I promemorian föreslås en definition som innebär
att en betaltjänstleverantör är ”en fysisk eller juridisk person som
tillhandahåller betaltjänster”. Definitionen är inte avgränsad till endast de
organ som räknas upp i direktivets artikel 1.1 eller är undantagna enligt
direktivets artikel 26. Den är därmed mer omfattande än definitionen av
betaltjänstleverantör i direktivet. Det framgår av Finansinspektionens
promemoria att den där föreslagna lagen om betaltjänster gäller för
betaltjänster som tillhandahålls av vissa ”företag”. I 1 kap. 1 § andra
stycket görs en uppräkning av de organ som omfattas av lagen. Denna
uppräkning motsvarar direktivets artikel 1.1 förutom i att ”postgiro-
institut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla
betaltjänster” inte innefattas av den i promemorian föreslagna svenska
lagstiftningen. Förklaringen synes vara att denna typ av företag inte
förekommer i Sverige. Enligt regeringens bedömning framstår det som
mer ändamålsenligt att definiera begreppet betaltjänstleverantör med
utgångspunkt i de kategorier som omfattas av lagen. En sådan definition
av termen betaltjänstleverantör, som även ligger närmare direktivets
definition, föreslås därför.
Det bör dock även noteras att ändringar i betaltjänstdirektivets artikel
1.1 a har överenskommits efter det att betaltjänstdirektivet antogs. Enligt
artikel 3 i direktiv 2009/111/EG om ändringar i direktiven 2006/48/EG,
2006/49/EG och 2007/64/EG ska filialer till kreditinstitut från länder
utanför EES likställas med kreditinstitut från medlemsstaterna.
Betaltjänstdirektivets artikel 1.1 a i sin nya lydelse ska tillämpas i
medlemsstaterna fr.o.m. den 31 december 2010. Det framstår därför som
lämpligt att redan i detta skede utforma den svenska regleringen på ett
sätt som motsvarar direktivet i dess ändrade lydelse. Definitionen av
betaltjänstleverantör i lagen om betaltjänster bör därför innefatta även
filialer till kreditinstitut utanför EES.
Debitera
Uttrycket debitera definieras inte i direktivets artikel 4. I promemorian
föreslås emellertid att en definition av detta uttryck tas in i lag. Den
definition som föreslås är ”för en konsument innebär det i regel att medel
dras från ett konto”. I promemorians författningskommentar anges att
definitionen har utformats utifrån ett konsumentperspektiv och att
begreppet annars är vedertaget inom bokföring där det har getts en annan
betydelse. Uttrycket debitera förekommer i flera bestämmelser i
direktivet, bl.a. artiklarna 58, 63 och 73. Dessa bestämmelser kan dock
bli tillämpliga såväl på konsumenter som andra betaltjänstanvändare. Det
framstår därför som lämpligt att i lagstiftning införa en definition av
termen debitera som inte enbart avser konsumentförhållanden. En
vedertagen begreppsanvändning innebär att med debitera avses att
kundens kontosaldo minskar medan kreditera innebär det motsatta. En
definition av debitera med den angivna innebörden bör tas in i lagen.	98

Filial	Prop. 2009/10:220
I lagen finns bestämmelser om betalningsinstituts möjligheter att
tillhandahålla betaltjänster via filial. En definition av vad som utgör en
filial bör därför föras in i lagen. Liknande definitioner finns i andra lagar
som avser finansiella företags rörelse, t.ex. i 1 kap 5 § lagen (2004:297)
om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 5 § lagen (2007:528) om
värdepappersmarknaden.
Grupp
I direktivets artikel 4.30 definieras grupp med hänvisning till direktiv
83/349/EEG. En motsvarande definition finns i lagen (2006:531) om
särskild tillsyn över finansiella konglomerat. En hänvisning till denna
bestämmelse införs i lagen.
Hemland
I lagen finns bestämmelser om utländska företags möjligheter att
tillhandahålla betaltjänster i Sverige. På samma sätt som i annan
lagstiftning som avser finansiella företags rörelse bör det i lagen tas in en
definition av vilket land som är ett företags hemland. Liknande
definitioner finns i 1 kap. 5 §	lagen (2004:297) om bank- och

finansieringsrörelse och 1 kap. 5 § lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden.

Konsument

I direktivets artikel 4. 11 definieras en konsument som ”en fysisk person som enligt de avtal om betaltjänster som omfattas av detta direktiv agerar vid sidan av sin närings- eller yrkesverksamhet”. I promemorian föreslås att en konsument definieras som en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet. Denna definition överensstämmer med definitionen av konsument i andra författningar, t.ex. 1 § konsumentköplagen (1990:932), 1 a § konsument- tjänstlagen (1985:716) och 3 § marknadsföringslagen (2008:486). Den föreslagna definitionen avviker från formulering i direktivets artikel 4.11 men bedöms inte innebära några materiella skillnader jämfört med direktivets definition. Eftersom det framstår som eftersträvansvärt att så långt upprätthålla en enhetlig definition av begreppet konsument i svensk rätt bör promemorians förslag i denna del genomföras. Samma definition används även i förslaget till ny lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (prop. 2009/10:122).

Kreditera
Uttrycket kreditera definieras inte i direktivets artikel 4. I promemorian
föreslås att en definition av detta uttryck tas in i lag. Den definition som
föreslås är ”för en konsument innebär det i regel att medel tillförs ett
konto”. I promemorians författningskommentar anges att definitionen har	99
	99

utformats utifrån ett konsumentperspektiv och att begreppet annars är Prop. 2009/10:220 vedertaget inom bokföring där det har getts en annan betydelse. Det

framstår, av de skäl som ovan anförts avseende definitionen av uttrycket ”debitera” i lagen, som lämpligt att även införa en definition av termen kreditera som inte enbart avser konsumentförhållanden. En vedertagen begreppsanvändning innebär att med debitera avses att kundens kontosaldo minskar medan kreditera innebär det motsatta. En definition av kreditera med den angivna innebörden bör tas in i lagen.

Kvalificerat innehav

I lagens bestämmelser om förutsättningar för att få tillstånd som betal- ningsinstitut uppställs bl.a. vissa lämplighetskrav på den som har ett kvalificerat innehav i det företag som tillståndsprövningen avser. På samma sätt som i annan rörelselagstiftning på det finansiella området bör det i lag anges vad som är ett kvalificerat innehav. Såvitt avser lagen om betaltjänster bör termen kvalificerat innehav definieras med hänvisning till definitionen av detta begrepp i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Medel

En definition av termen medel finns i direktivets artikel 4.15. Med medel avses ”sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt definitionen i artikel 1.3 b i direktiv 2000/46/EG”. I promemorian föreslås att termen definieras i lag. I definitionen hänvisas, när det gäller innebörden av elektroniska pengar, emellertid till lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar istället för till direktivet från 2000. Detta innebär dock ingen saklig betydelseskillnad. Promemorians förslag till definition bör föras in i den nya lagen.

Nära förbindelser

I samband med prövningen av huruvida ett företag ska få tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut beaktas bl.a. om företaget har eller kan förväntas få nära förbindelser med någon annan. I lagen bör anges vad som avses med nära förbindelser. En definition av nära förbindelser som liknar motsvarande definitioner i andra lagar som avser finansiella företags rörelse, t.ex. 1 kap. 6 § lagen (2004:2979 om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 6 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, förs in i lagen.

Penningöverföring

Begreppet penningöverföring definieras i direktivets artikel 4.13 som ”en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller en

annan betaltjänstleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar,

100

och/eller där dessa medel tas emot på betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalningsmottagarens förfogande”. I promemorian föreslås att en väsentligen likalydande definition tas in i lag.. Sveriges advokatsam- fund har påpekat att den beskrivning av penningöverföring som finns i författningskommentaren i promemorian, nämligen ”en inte konto- baserad överföring av medel från en betalare till en betalningsmottagare via en betalningsleverantör” avviker från författningstexten. Vidare efter- frågar Advokatsamfundet klargöranden, i författningstext eller för- arbeten, av hur begreppet penningöverföring i den föreslagna lag- stiftningen skiljer sig från inlåning på konto.

Termen penningöverföring förekommer i gällande svensk lagstiftning med en annan innebörd än i direktivet. I 1 § första stycket 2 lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet definieras penningöverföring som ”yrkesmässig överföring av pengar eller pengars värde för någon annans räkning”. I promemorian framhålls att den definitionen av penningöverföring faller inom ramen för direktivets definition av betaltjänster (se bilagan till direktivet), och att den nuvarande definitionen därför bör ersättas med en definition som stämmer överens med den i betaltjänstdirektivet. I denna del anser regeringen att promemorians förslag bör genomföras. Det innebär att en definition av penningöverföring med nämnda innehåll tas in i den nya lagen.

När det gäller frågan om avgränsningen mellan penningöverföring och inlåning på konto, som Advokatsamfundet tar upp, kan inledningsvis noteras att regeringen tidigare har uttalat att inlåning innebär insättning av medel som insättaren förfogar över, ensam eller tillsammans med någon annan. Dessutom förutsätts någon form av kontoförhållande, innebärande ett ramavtal som ger kontohavaren möjlighet att göra löpande insättningar. I det sammanhanget uttalade regeringen vidare att insättaren vid inlåning har rätt att vid anfordran ta ut insatta medel (prop. 1995/96:74 s. 97). I 3 § lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet definieras inlåningsverksamhet som ”mottagande från allmänheten av återbetalningspliktiga medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren inom högst ett år”. De medel som ansågs utgöra återbetalningspliktiga medel var tillgodohavanden på konto samt postväxlar och fordringar i värdepapper med viss längsta löptid (prop. 2002/03:139 s. 565). Avgränsningen av vad som utgör inlåning, och skälen till att tillhandahållande av betaltjänster inte utgör inlåning, tas även upp i avsnitt 6.1.2. Eftersom penningöverföring är en form av tillhandahållande av betaltjänster utgör inte heller penningöverföring inlåning, av de skäl som framförts i nämnda avsnitt.

När det gäller penningöverföring kan det dessutom konstateras att ovan refererade förarbetsuttalanden anger att insättning av medel, i den mening som begreppet medel ges i betaltjänstdirektivets artikel 4.15 och nu föreslagen lagstiftning, måste ske inom ramen för ett kontoförhållande för att inlåning ska föreligga. I de fall då medel tas emot av en betaltjänstleverantör utan att något konto öppnas i vare sig betalarens eller betalningsmottagarens namn är detta kriterium inte uppfyllt, vilket även framgår av resonemanget i avsnitt 6.1.2. Överföringen av medel till betaltjänstleverantören utgör således inte inlåning. Det framgår av skäl 7 till direktivet att penningöverföring normalt innebär att kontanter ges från

Prop. 2009/10:220

101

en betalare till en betaltjänstleverantör för förmedling till betalnings- Prop. 2009/10:220 mottagaren. Det framgår vidare av definitionen av penningöverföring i

direktivets artikel 4.13 att penningöverföring sker utan att konto öppnas.

Ramavtal

Termen ramavtal definieras i direktivets artikel 4.12 som ”ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto.” I promemorian föreslås att en identisk definition tas in i lag.. Enligt regeringens bedömning bör en definition motsvarande den som föreslås i promemorian föras in i den nya lagen.

Referensväxelkurs

Referensväxelkurs är ett begrepp som används i direktivet men inte tidigare förekommit i svensk lagstiftning. En referensväxelkurs kan tillämpas vid betalningar och i ramavtal om betaltjänster i stället för en fast angiven växelkurs. Enligt regeringens bedömning bör en definition av termen referensväxelkurs som överensstämmer med direktivets artikel 4.18 föras in i den nu föreslagna lagstiftningen. Det bör här noteras att en referensväxelkurs antingen kan härröra från en offentligt tillgänglig källa eller göras tillgänglig av betaltjänstleverantören. Referensväxelkurser behandlas närmare i avsnitt 8.6.2.

Referensränta

En definition av uttrycket referensränta som överensstämmer med definitionen av denna term i direktivets artikel 4.20 bör tas in i lagen om betaltjänster. Det bör här noteras att en referensränta alltid kan härröra från en offentligt tillgänglig källa. Referensränta behandlas närmare i avsnitt 8.6.2.

Registrerad betaltjänstleverantör

Uttrycket registrerad betaltjänstleverantör förekommer inte i betaltjänst- direktivet, men däremot i promemorians lagförslag.. Eftersom termen registrerade betaltjänstleverantörer i promemorians förslag betecknar en viss kategori av betaltjänstleverantörer, och denna term även föreslås användas i den nya lagen, bör det enligt regeringens bedömning i lag ges en tydlig definition av vilken det framgår att en registrerad betaltjänst- leverantör är en sådan betaltjänstleverantör som undantagits från lagens krav på tillstånd för sådan verksamhet i enlighet med de undantagsregler som behandlas närmare i avsnitt 7.1.2.

102

Startkapital Prop. 2009/10:220

Av direktivets artikel 6 framgår att betalningsinstituts startkapital ska bestå av kapital enligt artikel 57 a och b i direktiv 2006/48/EG. En definition av startkapital med motsvarande innebörd finns i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. En definition av startkapital som hänvisar till bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör införas i lagen om betaltjänster.

Unik identifikationskod

Med uttrycket unik identifikationskod avses enligt direktivets artikel 4.21 ”en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänst- leverantören uppger för betaltjänstanvändaren och som denne ska uppge för att på ett otvetydigt sätt identifiera den andre betaltjänstanvändaren och/eller dennes betalkonto för en betalningstransaktion”. I promemorian föreslås att unik identifikationskod i lag definieras som ”en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänstleverantören tillhanda- håller genom ett betalningsinstrument och som betaltjänstanvändaren i sin tur nyttjar i identifieringsprocessen”. Finansinspektionen framför i sitt remissvar att promemorians definition av unik identifikationskod inte överensstämmer med direktivet och föreslår en alternativ definition som motsvarar definitionen i direktivets artikel 4.21. Bankgirocentralen BGC AB (BGC) efterfrågar en definition av unik identifikationskod som närmare följer direktivets definition. Regeringen anser liksom remissinstanserna att definitionen av unik identifikationskod bör utformas i enlighet med direktivets artikel 4.21.

Valuteringsdag

Termen valuteringsdag definieras i direktivets artikel 4.17 som ”den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto”. I promemorian föreslås att en likalydande definition tas in i lag. I promemorian anförs också att givande av ränta inte i sig utgör en betaltjänst och inte omfattas av direktivet. Däremot ska eventuella räntesatser som betaltjänstleverantören erbjuder i samband med en betalningstransaktion framgå av ramavtalet enligt direktivets artikel 42.3. Vidare framhålls att valuteringsdagen är den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av ränta på medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto. I promemorian anges också att referenstidpunkten för ränteberäkningen inte behöver vara dagen för den verkliga beräkningen av räntan eftersom parterna kan avtala sinsemellan om räntesats och löptid. Enligt regeringens bedömning bör den definition som föreslås i promemorian föras in i den nu föreslagna nya lagen.

103

6.2Tillämpningsområde

6.2.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller flera bestämmelser som på olika sätt avgränsar dess tillämpningsområde. Det framgår redan av artikel 1.1 att direktivets regler gäller för vissa angivna kategorier av företag, myndig- heter och andra organ. Motsatsvis gäller enligt denna artikel att vissa angivna kategorier av offentliga organ (regionala eller lokala myndig- heter) inte omfattas av direktivet när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Av artikel 2.1 framgår att direktivet ska tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I samma bestämmelse anges att direktivets bestämmelser om informationsgivning (avdelning III) och rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster (avdelning IV) enbart ska tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerade i gemenskapen, förutom direktivets artikel 73 om valuteringsdag och tillgängliga medel. Artikel 73 gäller därmed alltid när betaltjänster tillhandahålls inom gemenskapen. I artikel 2.2 anges att direktivets avdelningar III och IV ska tillämpas på betaltjänster som genomförs i euro eller i valutan i en medlemsstat utanför euroområdet. Artikel 2.3 ger medlemsstaterna möjlighet att undanta vissa angivna institut (i Sverige enbart Svenska Skeppshypoteks- kassan) från direktivets tillämpningsområde.

Ett stort antal olika undantag från direktivets tillämpningsområde räknas upp i artikel 3. Det rör sig om olika aktiviteter (t.ex. fysisk transport av sedlar och mynt), typer av betalningstransaktioner (t.ex. betalningstransaktioner mellan betaltjänstleverantörer för egen räkning) och typer av betalningsinstrument (t.ex. papperscheckar).

Dessutom anges i artikel 68.1, som rör genomförandet av betalnings- transaktioner, att bestämmelserna om genomförandetid och valuterings- dag ska tillämpas på betalningstransaktioner i euro, nationella betalnings- transaktioner i den nationella valutan i en medlemsstat utanför eurozonen samt på betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och en annan EES-valuta, där växlingen sker i det land som inte har euron som nationell valuta. Om en sådan betalningstransaktion är gränsöverskridande, dvs. att betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av reglerna om betalningstransaktionens belopp har växlats till euro i ”icke-euro-landet” och först därefter med beloppet angivet i euro förs till betalningsmottagaren i den andra medlemsstaten.

Dessutom framgår av artikel 30.1 andra meningen och artikel 51.1 att ett stort antal bestämmelser i direktivets avdelning III och avdelning IV – om informationskrav respektive rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster – är tvingande till en konsuments förmån men att andra parter kan avtala om avvikande bestämmelser. En motsvarande bestämmelse bör tas in i lagen om betaltjänster. I detta sammanhang bör det även framhållas att parter som avtalar om avvikande villkor jämfört med reglerna i lagens 4 och 5 kap. inte uttryckligen behöver ange att avtalsvillkoren gäller dem emellan med

Prop. 2009/10:220

104

avsteg från annars tillämpliga bestämmelser i lagen. Eftersom Prop. 2009/10:220 bestämmelserna i den nu föreslagna lagens 4 och 5 kap. är dispositiva är

parterna fria att avtala om andra villkor som ersätter dem.

6.2.2 Aktörer som omfattas av reglerna

Regeringens förslag: Lagen om betaltjänster är tillämplig på verksamheten i betalningsinstitut och hos registrerade betaltjänst- leverantörer. Andra betaltjänstleverantörer omfattas av lagens regler om tillhandahållande av betaltjänster, men behöver inte söka tillstånd som betalningsinstitut. Detsamma gäller för myndigheter som bedriver betaltjänstverksamhet i konkurrens med privata aktörer.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Riksgäldskontoret efterfrågar ett förtydligande i så att det framgår att skatter och avgifter för myndigheter undantas från lagen. Vidare skulle Riksgäldskontoret gärna se ett förtydligande av vad som menas med uttrycket ”i egenskap av offentlig myndighet”. Vägverket uppfattar inledningsvis att förslagen är utformade på ett sådant sätt att de inte direkt berör verkets verksamhet, men menar att förslaget är oklart i det avseendet. Om den föreslagna lagstiftningen inte ska tillämpas av myndigheter vid myndighetsutövning, och reglerna därför endast träffar t.ex. den bank som tillhandahåller autogirotjänster som underleverantör till Vägverket, får förslaget enligt Vägverket tveksamma effekter i fråga om regress.

Skälen för regeringens förslag

Betaltjänstdirektivet är tillämpligt i olika delar på olika aktörer och tjänster

Som betaltjänstdirektivet är utformat är dess regler tillämpliga i olika delar för olika aktörer och tjänster. Direktivets artikel 1.1 innehåller bestämmelser om vilka personer och aktiviteter som omfattas av direktivets regler. Där framgår att reglerna omfattar vissa definierade kategorier av betaltjänstleverantörer: (i) kreditinstitut, (ii) institut för elektroniska pengar, (iii) postgiroinstitut som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, (iv) betalningsinstitut, (v) Europeiska centralbanken och nationella centralbanker när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter samt (vi) medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Vissa aktörer – betalningsinstitut och i viss mån registrerade betal- tjänstleverantörer, som behandlas närmare i avsnitt 7 – omfattas av såväl rörelsereglerna som reglerna om hur betaltjänster ska tillhandahållas och utföras. Andra aktörer – exempelvis kreditinstitut och institut för

elektroniska pengar – omfattas inte av direktivets rörelseregler men

105

däremot av reglerna om tillhandahållande och utförande av betaltjänster. Dessutom gäller vissa av reglerna om tillhandahållande och utförande av betaltjänster enbart för vissa typer av betalningstransaktioner.

Viss verksamhet hos myndigheter är helt undantagen från reglerna

För det första är vissa aktörer helt undantagna från direktivets regler under förutsättningar som anges i direktivet. Av artikel 1.1 framgår att Europeiska centralbanken och nationella centralbanker inte omfattas av direktivets regler när de agerar i egenskap av monetär myndighet eller offentlig myndighet. På samma sätt omfattas inte medlemsstaterna och deras myndigheter av direktivets regler när de agerar i egenskap av offentlig myndighet.

Det kan noteras att direktivets definition i artikel 1.1. e omfattar såväl Europeiska centralbanken som Sveriges riksbank och nationella centralbanker i andra EES-länder. Sveriges riksbank är en statlig myndighet och omfattas av det undantag som avser statliga och kommunala myndigheter när de ägnar sig åt myndighetsutövning. Det anges inte närmare i direktivet vad som avses med att agera i egenskap av monetär myndighet. Det framstår dock som otvetydigt att sådana aktiviteter som kan falla inom ramen för detta begrepp, t.ex. penningpolitiska åtgärder, utgör myndighetsutövning såvitt avser Sveriges riksbank. Det bör dock av lagen framgå att Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES-länder är undan- tagna när de agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet.

Såväl Riksgäldskontoret som Vägverket har efterfrågat klargöranden av i vilken utsträckning myndigheter är undantagna från reglernas tillämpning. Enligt Riksgäldskontoret bör det framgå av lagen att skatter och avgifter för myndigheter undantas från tillämpningsområdet. Dessutom har Riksgäldskontoret efterfrågat klargöranden av vad som gäller för myndigheter som upphandlar ramavtal för betaltjänster men inte tillhandahåller tjänsterna i sig.

Av betaltjänstdirektivets artikel 1.1 (f) framgår att dess bestämmelser ska tillämpas på medlemsstaterna eller deras lokala eller regionala myndigheter, när de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Motsatsvis innebär detta att direktivets bestämmelser inte är tillämpliga på dessa aktörer i deras myndighetsutövning. Begreppet myndighets- utövning innefattar bl.a. mottagande av skatter och avgifter. Det bör i detta sammanhang framhållas att när en myndighet (t.ex. Skatteverket eller Vägverket) mottar eller i förekommande fall gör en betalning som avser skatter eller skatteåterbäring från eller till en fysisk eller juridisk person är myndigheten att betrakta som betalningsmottagare respektive betalare. Detsamma gäller för den myndighet som mottar en betalning som avser en avgift som kan hänföras till myndighetsutövning. I den mån myndigheten betalar eller mottar en betalning utan att detta sker som ett led i myndighetsutövning är myndigheten att betrakta som betalare respektive betalningsmottagare i direktivets mening. Eftersom myndigheten i detta fall är betaltjänstanvändare och inte betaltjänst- leverantör omfattas myndigheten inte av de skyldigheter som enligt direktivet åvilar betaltjänstleverantörer.

Prop. 2009/10:220

106

Direktivet innehåller däremot inga särskilda undantagsbestämmelser om de betaltjänstleverantörer som förmedlar betalningar till eller från myndigheter. Direktivet medger inte att något undantag görs för myndigheternas betaltjänstleverantörer när de förmedlar betalningar avseende skatter och avgifter. De omfattas därmed av den nu föreslagna lagstiftningen i samma utsträckning som då de förmedlar betalnings- transaktioner mellan andra personer. Även Europeiska kommissionen har som svar på en fråga uttalat att betalningar av skatter, där betalnings- transaktionen genomförs genom en bank, omfattas av betaltjänst- direktivet.

I promemorian (s. 50) föreslås att statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter ska omfattas av reglerna om tillhandahållande av betalningstransaktioner i avsnitt III och IV i direktivet, utom när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter. Om verksamheten utgör myndighetsutövning är den föreslagna lagstiftningen inte tillämplig över huvud taget. Vidare föreslås att statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter ska undantas från kravet på tillstånd för att bedriva betaltjänstverksamhet. Möjligheten att undanta statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter från krav på tillstånd följer av direktivets artikel 10.1. Denna artikel hänvisar till artikel 1.1 (f) som, enligt orda- lydelsen, enbart avser myndigheter som inte sysslar med myndighets- utövning. En strikt tolkning av artikel 10.1 jämfört med artikel 1.1 (f) skulle medföra att en myndighet blir skyldig att ansöka om tillstånd för att bedriva betaltjänstverksamhet, när denna verksamhet inte utgör myndighetsutövning. Alternativt skulle bestämmelsen i artikel 10.1 kunna tolkas som att de personer som räknas upp i artikel 1.1 (f) undantas från tillståndskravet i sin egenskap av myndigheter och därför inte behöver ansöka om tillstånd. Denna tolkning har gjorts i promemorian. Till stöd för denna tolkning kan anföras att artikel 1.1 (f) innebär att myndigheter inte omfattas av direktivets regler vid myndig- hetsutövning. Om hänvisningen i artikel 10.1 i stället tolkas så att de i övriga fall omfattas av krav på tillstånd, skulle detta innebära att myndigheter antingen helt undantas från direktivets regler (vid myndig- hetsutövning) eller omfattas av reglerna, inklusive kravet på tillstånd för betaltjänstverksamhet (vid tillhandahållande av betaltjänstverksamhet som inte är myndighetsutövning). En sådan tolkning innebär dock att hänvisningen i artikel 10.1 till artikel 1.1 (f) inte får någon effekt, eftersom de verksamheter som undantas från tillståndskravet inte ens omfattas av direktivets regler. Mot denna bakgrund framstår den tolkning som valts i promemorian som den riktiga.

I promemorians författningskommentar till den föreslagna bestäm- melsen om tillämpningsområdet för reglerna om betaltjänster anges att offentliga myndigheter endast omfattas av dessa regler när de tillhanda- håller betaltjänster i konkurrens med andra aktörer på marknaden och inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. I en sådan situation blir merparten av reglerna om tillhandahållande av betalningstransaktioner tillämpliga även på statliga, kommunala och andra offentliga myndig- heter, som dock inte behöver ansöka om tillstånd för verksamheten.

Syftet med direktivets undantag är att de uppräknade aktörerna enbart ska omfattas av direktivets regler när de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra – privata – aktörer. Centralbanker och myndig-

Prop. 2009/10:220

107

heter som erbjuder sådana betaltjänster som alternativt kunde ha Prop. 2009/10:220 tillhandahållits av en privat betaltjänstleverantör ska alltså, såvitt avser

dessa betaltjänster, följa direktivets regler. Ett konkret exempel är om en myndighet erbjuder sina anställda att öppna konton och få sina löner insatta på dessa. Myndigheter omfattas alltså inte av reglerna, förutom i de fall då de tillhandahåller betaltjänster i konkurrens med andra aktörer på marknaden och inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. Enligt regeringens bedömning bör avgränsningen av lagstiftningens tillämp- ningsområde utformas i nära anslutning till direktivets regler, här närmast dess artikel 1.1 (f). Detta innebär att myndigheter inte bör omfattas av reglerna i direktivets avsnitt III och IV vid myndighets- utövning. Eftersom direktivet föreskriver regler för betaltjänstverksamhet är det enbart när myndigheter bedriver sådan verksamhet i konkurrens med andra aktörer som direktivets regler tillämpas på den av myndigheten bedrivna betaltjänstverksamheten. Av detta följer även att verksamhet som inte utgör betaltjänster, t.ex. upphandling av ramavtal för betaltjänster, inte omfattas av direktivets regler.

Vägverket har framhållit att promemorians förslag innebär att en myndighets betaltjänstleverantör kommer att omfattas av regler om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av betalnings- mottagaren (autogirobetalningar) medan betalningsmottagaren – myndig- heten – möjligen inte omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen. I detta sammanhang kan noteras att direktivet inte innehåller några regler om en betaltjänstleverantörs möjligheter att kräva ersättning av den betalningsmottagare som initierat en autogirobetalning, när betaltjänst- leverantören har ersatt betalaren i enlighet med direktivets regler. Frågan om betaltjänstleverantörens regressrätt gentemot betalningsmottagaren i dessa fall tas heller inte upp i promemorian. Den situation som Vägverket visat på uppstår således oavsett om betalningsmottagaren är en myndighet som mottar betalningen som ett led i sin myndighets- utövning eller någon annan. Frågor om återbetalning av bl.a. autogiro- betalningar behandlas vidare i avsnitt 9.8.

Undantagsmöjligheten avseende Svenska Skeppshypotekskassan används inte

Direktivets artikel 2.3 gör det möjligt att uttryckligen undanta Svenska Skeppshypotekskassan från reglernas tillämpningsområde. Det saknas särskilda skäl att utnyttja direktivets möjlighet till särreglering i denna del. Det införs därför inte något undantag från reglerna avseende Svenska Skeppshypotekskassan.

6.2.3 Geografiska begränsningar

Regeringens förslag: Lagen är tillämplig i fråga om betaltjänster som tillhandahålls inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Bestämmelserna om tillhandahållande av betaltjänster i lagens 4 och 5 kap. gäller enbart när både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är hemmahörande inom EES.

108

Prop. 2009/10:220

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att även betalnings- transaktioner i andra valutor än EES-valutor, och där enbart en av betaltjänstleverantörerna är hemmahörande inom EES, ska omfattas av lagens regler om tillhandahållande av betaltjänster.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det bör framgå att lagstiftningen är tillämplig på betalningsinstitut och de fysiska och juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt. Svenska Bankföreningen avstyrker förslaget att direktivets bestämmelser ska gälla även för betalningar till eller från ett land utanför EES eller andra valutor än euro och EES-ländernas valutor (s.k. ”one leg”-betalningar). Företagarna anför att den föreslagna tillämpningen av reglerna även i transaktioner när enbart en av parterna finns inom EES innebär att olika rättsregler kommer att gälla för parterna vilket av flera aktörer upplevs som särskilt betungande. Pan Nordic Card Association framför att det generellt bör eftersträvas att samtliga definitioner och regler utformas identiskt i samtliga EU-länder samt övriga länder som omfattas av direktivet. Reglerna för ”one-leg”-transaktioner framhålls som ett område där nationella regler divergerar. Finansbolagens Förening har inget att erinra mot att lagstiftningen görs tillämplig även på andra valutor än euro och EES-ländernas övriga valutor.

Skälen för regeringens förslag

Reglerna är tillämpliga på betaltjänster som tillhandahålls inom EES

Enligt direktivets artikel 2.1 första meningen ska direktivets regler tillämpas på betaltjänster som tillhandahålls inom gemenskapen. I andra meningen sägs dock att avdelningarna III och IV, förutom artikel 73 – motsvarande 4 och 5 kap. i den nu föreslagna lagen om betaltjänster, förutom dess 5 kap. 21 § – endast ska tillämpas när såväl betalarens som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är etablerad i gemenskapen.

Innebörden av detta är att de centrala regler i direktivet som rör informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med till- handahållande av betaltjänster som huvudregel inte är tillämpliga i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES, utan enbart på sådana betalningstransaktioner där både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör hör hemma inom EES.

Som framgått ovan gäller detta dock inte reglerna om valuteringsdag och tillgängliggörande av medel i artikel 73. Dessa regler, som föreslås genomföras i 5 kap. 21 § lagen om betaltjänster, gäller alltså i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES.

Av artikel 2.2 följer att bestämmelserna i direktivets avdelning III och IV, det vill säga reglerna om informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster ska tillämpas på betaltjänster som utförs i euro eller i valutan i en EES-stat utanför euroområdet. Motsatsvis innebär detta att reglerna inte gäller vid

tillhandahållande av betaltjänster i andra valutor. I detta sammanhang bör

109

framhållas att valutorna i EES-länder utanför EU omfattas av Prop. 2009/10:220 betaltjänstdirektivet från det att respektive EES-land har infört direktivets

regler i nationell rätt. Här bör särskilt noteras att schweizerfranc, som är nationell valuta i EES-landet Liechtenstein, blir en sådan valuta som omfattas av betaltjänstdirektivets regler från det att Liechtenstein genomför direktivets bestämmelser i nationell rätt. För medlemsstater i EU gäller att respektive lands valuta omfattas av betaltjänstdirektivet från den tidpunkt då direktivet träder i kraft, det vill säga den 1 november 2009.

Dessutom framgår av artikel 68 att direktivets regler om genom- förandetid och valuteringsdag, som föreslås genomföras i 5 kap. 18– 23 §§ lagen om betaltjänster, enbart är tillämpliga på en snävare krets av betalningstransaktioner. Dessa regler är, enligt huvudregeln i artikel 68.1, tillämpliga på betalningstransaktioner i euro och nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda medlemsstaten utanför euroområdet (exempelvis en betalning med svenska kronor i Sverige). Reglerna är dessutom tillämpliga på vissa betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och valutan i ett EES-land utanför euroområdet. Förutsättningen är dock att växlingen sker i landet utanför euroområdet. Om betalningstransaktionen är gränsöverskridande, dvs. om betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av direktivets regler om genomförandetid enbart om den gräns- överskridande betalningstransaktionen sker i euro. Dessa regler behand- las närmare i avsnitt 9.10.2.

Reglerna görs inte tillämpliga på s.k. ”one-leg”-betalningar

Direktivet medger att medlemsstaterna avgör om regleringen också ska omfatta transaktioner i andra valutor eller där endast en av betal- tjänstleverantörerna – eller åtminstone inte alla de betaltjänstleveran- törerna som medverkar i utförandet av betalningstransaktionen – är etablerad inom EES (s.k. ”one-leg”-transaktioner).

I promemorian diskuteras huruvida reglerna i den föreslagna lagstiftningen ska göras tillämpliga även på ”one-leg”-transaktioner. Där sägs att det framstår som eftersträvansvärt att konsumenter har ett likvärdigt skydd oavsett om betalningstransaktionen sker inom eller utanför EES. Dessutom framförs att betaltjänstleverantörer normalt föredrar ett regelverk i stället för flera, för att strömlinjeforma sina processer. Vikten av transparenta regler och ett gott konsumentskydd vid globala penningöverföringar framhålls också i promemorian.

Som argument mot att tillämpa reglerna på ”one-leg”-transaktioner nämner promemorian att det skulle försvåra för de företag som är verksamma både inom och utanför EU, särskilt avseende kort- transaktioner. Dessutom skulle direktivets regler om reklamation av betalningstransaktioner bli svåra att tillämpa avseende ”one-leg”-transak- tioner. Därutöver noteras i promemorian att ”branschen” har påpekat att en gränsdragning mellan de nu aktuella reglerna och andra regler blir oundviklig, men också svår att förklara för kunderna, vid ”one-leg”- transaktioner.

110

Promemorians slutsats, vid en samlad bedömning, är att konsument- skyddet och behovet av transparenta regler vid globala penning- överföringar måste gå före betaltjänstleverantörernas problem. Enligt promemorian bör de problem som uppstår vid korttransaktioner kunna hanteras avtalsrättsligt och med pedagogisk informationsgivning till kunder.

Svenska Bankföreningen har framfört ett antal argument för varför den föreslagna lagstiftningen inte bör göras tillämplig på ”one-leg”- transaktioner. Föreningen anför att det följer av direktivet att bl.a. denna fråga ska tas upp i en översyn vid slutet av 2012 och att det därför är olämpligt att lagstifta om en utvidgad ordning tre år före det att utvärderingen ska företas. Vidare delar föreningen inte promemorians bedömning att intresset av konsumentskydd är viktigare än att söka undvika de uppenbara problem som kommer att uppstå kring t.ex. korttransaktioner mot bakgrund av de globala regelverken. Enligt föreningen saknas en underbyggd argumentation i promemorian, och en djupare analys måste först företas. Detta bör lämpligen ske några år efter direktivets genomförande. Det faktum att ett antal andra medlemsstater uppgett att de avser att lagstifta kring ”one leg” påverkar inte föreningens inställning. Enligt föreningen kommer det uppstå problem inte minst vid korttransaktioner mot bakgrund av de globala regelverken på detta område. Föreningen menar också att det krav på likabehandling av ”one- leg”-betalningar och de betalningar som omfattas av direktivet riskerar att bli vilseledande, eftersom den infrastruktur och det regelverk som byggts upp för betalningar inom EES helt saknas utanför detta område. Dessutom menar Bankföreningen att det vid ”one-leg”-betalningar blir svårt att uppfylla direktivets och den föreslagna lagstiftningens informationskrav, eftersom det bl.a. blir i det närmaste omöjligt att informera kunderna om vilken maximal genomförandetid som gäller för betalningstransaktioner i alla valutor, till och från alla länder. Föreningen framför att den föreslagna regleringen innebär att det ena benet av transaktionen, inom EES, enligt promemorians förslag blir författnings- reglerat genom lagen om betaltjänster medan regleringen för det andra benet är helt okänd. Även avseende de i promemorian föreslagna reglerna för återbetalning av en icke godkänd betalningstransaktion ser föreningen flera problem om denna reglering skulle omfatta även ”one leg”-transaktioner. Föreningen anför avslutningsvis att en tillämpning av direktivreglerna även på ”one leg”-transaktioner skulle leda till en märkbar fördyring för instituten och en ökning av den administrativa bördan, vilket står i strid med regeringens uttalade ambition att minska den administrativa bördan för företag.

Även Pan Nordic Card Association och Företagarna har framfört att reglerna inte bör göras tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Enligt uppgifter från Europeiska kommissionen i november 2009 avsåg elva EU- och EES-länder att tillämpa direktivets regler i avdelning III och IV –avseende informationskrav respektive rättigheter och skyldiheter vid genomförande av betaltjänster– på ”one-leg”-transaktioner. Av de då tillgängliga uppgifterna framgick också att flera av länderna enbart avsåg att tillämpa vissa delar av regelverket på sådana transaktioner. Sju länder avsåg att inte göra reglerna tillämpliga på ”one-leg”-betalningar, medan

Prop. 2009/10:220

111

entydig information om övriga länders inställning ännu inte fanns tillgänglig.

Det framstår därmed inte som om det finns något helt tydligt mönster avseende övriga medlemsländers inställning till möjligheten att göra reglerna tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Det bör här också noteras att promemorians förslag innebär att många

– men inte alla – bestämmelser som motsvarar reglerna i direktivets artikel III och IV skulle bli tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner. Enligt promemorians förslag skulle motsvarande regler som rör information till betalningsmottagaren om enskilda betalningstransaktioner enligt ett ramavtal, möjligheten för betalaren att kontrollera belopp på ett betalningsinstrument för lägre belopp och avseende information om extra avgifter eller nedsättning av avgift inte tillämpas på ”one-leg”- transaktioner. Inte heller reglerna om bevis för godkännande och utförande av betalningstransaktioner skulle vara tillämpliga, och detsamma gäller reglerna om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare. Reglerna om avgiftsuttag från överförda och mottagna belopp skulle tillämpas på ”one-leg”-transaktioner. Detsamma skulle gälla avseende reglerna om utförandetid. Bestämmelsen om valuteringsdag skulle gälla även för ”one-leg”-transaktioner. Reglerna om ansvar för bristfälliga eller ej utförda betalningstransaktioner skulle däremot inte heller vara tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner.

Det framförs i promemorian att en tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningens regler även på ”one-leg”-transaktioner innebär dels ett likvärdigt konsumentskydd oavsett om betalningstransaktionen sker i eller utanför EES, dels mer transparenta regler vid globala penning- överföringar. Mot detta har Svenska Bankföreningen, Pan Nordic Card Association och Företagarna hävdat att s.k. ”gold plating”, där mer omfattande regler än vad som uttryckligen följer av direktivet förs in i nationell lag, bör undvikas. Bankföreningen har dessutom framfört ett antal synpunkter som rör negativa följder av att tillämpa lagstiftningen på ”one-leg”-betalningar. Enligt föreningen kommer detta skapa mer oklarheter bland konsumenter och andra betaltjänstanvändare om vilka regler som gäller, inte minst eftersom följden blir att den svenska lagstiftningen då gäller för en del av en betalningstransaktion medan en helt annan – och helt okänd – lag gäller för den andra delen av samma transaktion. Som föreningen påpekat innebär detta också att det inte blir möjligt att med någon säkerhet ange exempelvis längsta genomförandetid eller avgiftsuttag för betalningstransaktionen i dess helhet eftersom detta är avhängigt vilka regler som gäller i en annan jurisdiktion. Som promemorians förslag är utformat undviks vissa av de problem som kunnat uppstå, avseende exempelvis betalares återbetalningsrätt vid betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare, eftersom dessa regler inte görs tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner. Den grundläggande problematiken avseende reglernas tillämpning på ”one-leg”-transaktioner – att en del av betalningstransaktionen omfattas av lagstiftning i tredje land vars innebörd kan vara mycket svår att fastställa – kvarstår dock i de delar där reglerna görs tillämpliga på dessa transaktioner. För kontokort- stransaktioner finns, enligt Svenska Bankföreningen, en risk för konflikt

Prop. 2009/10:220

112

mellan lagens regler och de regelverk för kontokort som är tillämpliga i länder utanför EES. Därutöver leder förslaget, enligt föreningen, till en ökad administrativ börda och märkbart högre kostnader för betaltjänstleverantörerna.

Syftet med att göra lagens regler tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner är främst att stärka konsumentskyddet vid dessa betalningstransaktioner, och dessutom att uppnå en enhetlig reglering i svensk rätt av betalningstransaktioner här i landet. I promemorian motiveras förslaget med att konsumentskyddet och behovet av transparenta regler vid globala penningöverföringar bör gå före betaltjänstleverantörernas problem, som till del också kan hanteras i avtal och genom pedagogisk informations- givning.

Promemorians utgångspunkt, att syftet med att göra lagstiftningen tillämplig på ”one-leg”-transaktioner främst är att stärka konsument- skyddet och göra regleringen av betalningstransaktioner mer transparent, framstår som i och för sig riktig. Till exempel skulle betal- ningstransaktioner i valutor som amerikanska dollar eller japanska yen, som inte faller inom betaltjänstdirektivets tillämpningsområde, också omfattas av reglerna. För konsumenter och andra betaltjänstanvändare skulle detta innebära en ökad tydlighet avseende vilka regler som gäller. Det kan, från ett konsumentperspektiv, framstå som ologiskt och förvirrande att en betalningstransaktion som initieras hos en svensk betaltjänstleverantör omfattas av olika regler om t.ex. information till kunden beroende på om betalningstransaktionen avser betalning till en betalningsmottagare i USA eller i Storbritannien.

Samtidigt bör reglerna bara göras tillämpliga på ”one-leg”-transak- tioner om detta faktiskt leder till ett stärkt konsumentskydd och ett mer transparent regelverk. I detta sammanhang bör det observeras att även om bestämmelser i den nu föreslagna svenska lagstiftningen görs tillämpliga på ”one-leg”-transaktioner, så kommer den andra delen – det andra ”benet” – att omfattas av lagstiftningen i det andra landet. En del av betalningstransaktionen lyder därmed under regler som kan innebära helt andra krav jämfört med den svenska lagstiftningen, och vars tillämpning den svenske betaltjänstleverantören inte kan råda över eller ens kunna få kunskap om i alla delar. Eftersom den nu föreslagna lagstiftningen inte över huvud taget kan reglera vad som gäller i fråga om exempelvis avgiftsuttag, krav på maximal genomförandetid eller andra aspekter av hur betalningstransaktioner utförs i det andra landet, är det heller inte möjligt att ge någon tillförlitlig information om detta till konsumenter och andra betaltjänstanvändare i Sverige. Även om ambitionen med att tillämpa lagen på ”one-leg”-transaktioner är att konsumenter och andra betaltjänstanvändare ska få ett stärkt skydd, framstår det som tveksamt hur stor positiv effekt som uppnås i praktiken när det inte är möjligt att erbjuda dem tydliga villkor för utförandet av hela betalningstransaktionen eller ens tillförlitlig information om vilka villkor som gäller.

Promemorians förslag innebär ett något starkare konsumentskydd i vissa delar. Samtidigt uppstår dock oklarheter om vilka regler som gäller och inte minst en icke obetydlig risk för att konsumenter och andra betaltjänstanvändare felaktigt får uppfattningen att lagens regler gäller även för den del av en ”one-leg”-transaktion som sker i ett land utanför

Prop. 2009/10:220

113

EES. Dessutom innebär en tillämpning av vissa bestämmelser i lagen att Prop. 2009/10:220 betaltjänstleverantörerna drabbas av ökade administrativa kostnader, som

i sin tur kan komma att övervältras på kollektivet av betaltjänstanvändare i form av högre avgifter för utförande av betalningstransaktioner.

I detta sammanhang bör också noteras att även om one-leg-transak- tioner inte kommer att omfattas av bestämmelserna om informa- tionsgivning, utförandetid m.m. i den nu föreslagna lagen så behandlas frågor om vissa betaltjänstleverantörers informationsgivning avseende bl.a. avtalsvillkorsändringar, valuteringsregler och utförande av överföringsuppdrag i Finansinspektionens allmänna råd om inlånings- konton och tillhörande banktjänster (FFFS 2001:8).

Vid en sammanvägd bedömning framstår det som om nackdelarna i form av oklarhet rörande villkoren för och information om ”one-leg”- transaktioner, tillsammans med de ökade kostnader som en utsträckning av lagen till omfatta även dessa medför, är större än de fördelar som kan uppnås i form av stärkt konsumentskydd för en del av ”one-leg”- transaktionerna. Promemorians förslag att göra vissa bestämmelser tillämpliga på ”one-leg”-betalningar bör därför inte genomföras.

6.2.4 Aktiviteter som undantas från direktivets tillämpningsområde

Regeringens förslag: Vissa typer av betalningstransaktioner och andra aktiviteter med anknytning till tillhandahållande av betaltjänster omfattas inte av lagens bestämmelser.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. MasterCard anför att undantaget för betalningsinstrument som kan användas inom ett begränsat nätverk bör tolkas snävt och att det av lagstiftningen bör framgå att kort som kan användas för inköp hos en rad utvalda handlare inte omfattas av undantaget. Företagarna anser att de uttalanden om undantagets inne- börd som görs i promemorian bör avspeglas i lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag

Vissa tjänster, betalningsinstrument och verksamheter undantas uttryckligen från direktivets tillämpningsområde

De tjänster som omfattas av direktivets regler – betaltjänster – definieras i artikel 4.3, som i sin tur hänvisar till en uppräkning av tjänster i bilagan till direktivet. Ett antal tjänster, betalningsinstrument och verksamheter som inte omfattas av direktivets regler räknas upp i direktivets artikel 3. I promemorian föreslås bestämmelser som till sitt innehåll motsvarar direktivets artikel 3. Enligt regeringens bedömning bör de bestämmelser som föreslås i promemorian föras in i lagen om betaltjänster. Direktivets bestämmelser, promemorians förslag och de närmare avgränsningarna av de undantagna områdena beskrivs nedan.

114

Tjänster som inte omfattas av direktivet	Prop. 2009/10:220
Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt, inklusive insamling,
hantering och leverans av dessa, undantas enligt artikel 3 c. Detta
undantag omfattar exempelvis värdetransporter och den kontanthantering
som är förknippad med sådana transporter. Detta undantag avser
yrkesmässig, fysisk transport av kontanter – sedlar och mynt – och
innefattar även insamling, hantering och leverans av kontanter. Sådan
verksamhet där ett värdetransportföretag hämtar eller levererar kontanter
för räkning och insättning på ett annat företags, exempelvis en
butiksägares, konto omfattas också av undantaget.
Enligt artikel 3 e undantas tjänster som innebär att betalnings-
mottagaren förser betalaren med kontanter som en del av en
betalningstransaktion efter uttrycklig begäran av betalaren omedelbart
före verkställandet av betalningstransaktionen genom betalning för inköp
av varor eller tjänster. Detta undantag omfattar uttag av kontanter i
samband med inköp, t.ex. när en kund vid inköp i en livsmedelsaffär tar
ut 500 kronor i kontanter vid köp av matvaror för 300 kronor och
debiteras totalt 800 kronor.
Valutaväxlingsverksamhet, s.k. ”cash-to-cash”-verksamhet, undantas
enligt artikel 3 f. Undantaget avser kontantbaserad växlingverksamhet,
dvs. där kontanter i en eller flera valutor växlas mot kontanter i en eller
flera andra valutor utan att någon debitering eller kreditering av ett
betalkonto sker i samband med växlingstransaktionen.
Enligt artikel 3 j tillämpas direktivet inte heller på tekniska stödtjänster
som exempelvis tillhandahållande av terminaler eller annan utrustning,
behandling, lagring och autentisering av uppgifter, integritetsskyddande
tjänster och IT-tjänster. En förutsättning för att dessa tjänster ska
undantas från direktivets tillämpning är att tjänsteleverantörerna inte vid
någon tidpunkt har besittning över de medel som ska överföras. Ett
exempel på sådana tjänster är tillhandahållande av teknisk infrastruktur
som används vid betalningar, exempelvis kortterminaler och mjukvara
som gör det möjligt för en betaltjänstanvändare att initiera en
betalningsorder via Internet.
Artikel 3 o undantar vissa tjänster avseende uttag av kontanter i
uttagsmaskiner (bankomater). Bestämmelsen innebär att den som
tillhandahåller fristående uttagsmaskiner men inte några andra betal-
tjänster, och heller inte är part i ramavtalet med den person som nyttjar
uttagsautomaten, inte omfattas av reglerna i direktivet.
Särskilt avseende betalningsinstrument som används i ett begränsat
nätverk
Genom artikel 3 k undantas tjänster som baseras på betalningsinstrument
som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast hos utgivaren
eller, enligt överenskommelse med utgivaren, antingen inom ett
begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller avseende ett begränsat
varu- eller tjänsteutbud.
Europeiska kommissionen har uttalat att medlemsstaterna bör avhålla
sig från att ställa upp kvantitativa kriterier, avseende t.ex. antalet
deltagande affärsidkare eller betalningsströmmarnas omfattning, på när	115
	115

ett nätverk är att anse som begränsat. Enligt kommissionens mening bör innebörden i uttrycket ”begränsat nätverk” avgöras från fall till fall. MasterCard har anfört att uttrycket bör tolkas snävt och att det av lag- stiftningen bör framgå att kort som kan användas för inköp hos en rad utvalda handlare inte omfattas av undantaget.

Enligt regeringens bedömning framstår det som mindre lämpligt att fastställa kvantitativa kriterier på när ett nätverk inte längre ska anses som begränsat. De betalningsinstrument och nätverk som tas upp i promemorian torde, typiskt sett, omfattas av undantaget i 1 kap. 4 § 5 lagen om betaltjänster. En distinktion kan här göras mellan två olika typer av betalningsinstrument som kan omfattas av undantaget. För det första undantas tjänster baserade på betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor eller tjänster endast i de lokaler som utgivaren använder. Exempel på betalningsinstrument som omfattas av detta undantag är s.k. ”mat på jobbet”-kort, kundkort som enbart kan användas för betalning i en viss butik eller butikskedja samt clubkort som används vid besök på en restaurang eller semesteranläggning där inköp registreras på kortet och kortanvändaren debiteras när denne lämnar område. För det andra undantas betalningsinstrument som kan användas för förvärv av varor och tjänster enligt affärsöverenskommelse med utgivaren, antingen inom ett begränsat nätverk av tjänsteleverantörer eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud. Exempel på betalningsinstrument som omfattas av detta undantag är kort för allmänna transporter, bensinkort som kan användas för inköp hos en kedja av bensinstationer eller medlemskort med betalfunktion som används för att betala varor och tjänster som tillhandahålls av den utgivande organisationen. När det gäller betalningsinstrument som kan användas för betalningar inom ett nätverk av leverantörer får en bedömning av undantagets tillämplighet göras avseende varje nätverk. Utgångspunkten är att ju större omfattning nätverket har, desto mindre sannolikt är det att undantaget är tillämpligt på de tjänster som tillhandahålls. Vid denna bedömning kan antalet affärsidkare som deltar i ett nätverk vara ett av de kriterier som används för att avgöra huruvida nätverket är begränsat eller inte. Exempelvis torde ett nätverk som samlar ett stort antal olika affärsidkare, t.ex. olika butikskedjor, som var och en bedriver verksamhet genom flera olika affärsställen typiskt sett inte träffas av undantaget. Det bör dock framhållas att det faktum att ett betalningsinstrument som t.ex. ett kort kan användas hos flera affärsidkare som exempelvis butikskedjor inte i sig innebär att undantaget inte längre är tillämpligt. Det avgörande för bedömningen är även i dessa fall nätverkets omfattning. Som framhålls i promemorian kan dock nätverk som kopplats till VISA, MasterCard eller andra öppna kortsystem inte omfattas av undantaget.

Transaktioner som inte omfattas av direktivet

Enligt direktivets artikel 3 a ska direktivets regler inte tillämpas på rena kontanttransaktioner direkt mellan betalare och betalningsmottagare, utan några mellanhänder.

Prop. 2009/10:220

116

Artikel 3 b föreskriver ett undantag för sådana betalningstransaktioner Prop. 2009/10:220 från betalaren till betalningsmottagaren som sker genom ett handels-

ombud som auktoriserats att förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar. I Sverige innebär detta att reglerna inte är tillämpliga på en betal- ning från en betalare via en handelskommissionär till en betalnings- mottagare, när handelskommissionären har åtagit sig att för betalarens eller betalningsmottagarens (kommittentens) räkning men i eget namn sälja eller köpa lös egendom enligt bestämmelserna i kommissionslagen (2009:865).

Genom artikel 3 d undantas insamling och leverans av kontanter som inte bedrivs yrkesmässigt och som sker inom ramen för ideell verk- samhet eller välgörenhet.

Enligt artikel 3 g undantas en rad olika pappersbaserade betalnings- instrument som exempelvis papperscheckar från direktivets tillämpnings- område.

Artikel 3 h anger att direktivet inte ska tillämpas på betalnings- transaktioner som genomförs inom ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper. De system som omfattas av detta undantag är sådana där avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisa- tioner, centralbanker, andra medlemmar samt betaltjänstleverantörer sinsemellan avvecklar transaktioner. I Finansinspektionens promemoria anges att undantaget i Sverige är tillämpligt på VPC AB:s (numera Euroclear Sweden) system för värdepappersavveckling, Riksbankens RIX-system, Bankgirocentralen BGC:s betalningssystem, Svenska Bank- föreningens Dataclearing samt den motpartsclearing av standardiserade derivat som utförs av OMX Nordic Exchange. I promemorian framhålls att lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden gäller för flertalet av dessa system. Vidare framhålls att dessa system inte tillhandahåller några betaltjänster till enskilda betaltjänstanvändare.

Genom artikel 3 i undantas betalningstransaktioner som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av värdepapper från direktivets tillämpningsområde. Dessa betalningstransaktioner undantas från direktivets tillämpningsområde förutsatt att de utförs av de personer som deltar i sådana avvecklingssystem som nämns i artikel 3 h eller av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster eller andra personer som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Av artikel 3 m följer att betalningstransaktioner som utförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning inte ska omfattas av direktivets regler. Sådana transaktioner bör följaktligen inte omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen.

Enligt artikel 3 n ska även transaktioner mellan företag i samma företagsgrupp, där ingen utomstående betaltjänstleverantör medverkar som mellanhand, undantas från direktivets tillämpningsområde. Betalningar som görs inom en företagsgrupp, exempelvis av en central funktion som ansvarar för koncerninterna betalningsflöden, omfattas av detta undantag. Direktivets regler är alltså inte tillämpliga på sådana koncerninterna betalningar. En förutsättning är att den centrala

117

betalningsfunktionen inte gör några betalningar till utomstående eller till Prop. 2009/10:220 enskilda anställda inom koncernen.

Särskilt avseende betalningstransaktioner som utförs med hjälp av mobiltelefoner m.m.

Enligt artikel 3 l ska direktivet inte tillämpas på betalningstransaktioner som verkställs med hjälp av teleutrustning eller digital eller informations- teknisk utrustning, när de köpta varorna eller tjänsterna levereras till och är avsedda att användas med hjälp av tele-, IT- eller digital utrustning. En förutsättning för att undantaget ska gälla är dock att operatören för tele-, IT- eller den digitala utrustningen inte agerar enbart som en mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

Denna bestämmelse avspeglas inte i lagförslagen i promemorian. Vad som i praktiken avses med detta undantag framgår av skäl 6 till direktivet. Av detta framgår att betalningstransaktioner avseende köp av digitala varor eller tjänster som ringsignaler, musik eller digitala tidningar, som distribueras av en operatör och enbart kan användas tillsammans med hjälp av digital utrustning som exempelvis mobil- telefoner och datorer, inte ska omfattas av direktivets regler. De fall då operatören enbart är en mellanhand som sköter betalningen till en tredje part som levererar varorna och tjänsterna omfattas dock inte av undan- taget. I dessa fall ska direktivets regler tillämpas på betalnings- transaktionen.

I promemorian diskuteras avgränsningen av vilka betalningstransak- tioner som utförs med hjälp av exempelvis mobiltelefon och omfattas av direktivets regler. I promemorian tas detta upp i anknytning till den föreslagna definitionen av betaltjänster. I promemorian anges att de transaktioner som utgör betaltjänster är t.ex. betalning av parkering, biobesök eller taxifärd samt diverse tjänster med koppling till viss teknisk utrustning som film, mjukvara, spel, ringsignaler och s.k. RSS- flöden.

En grundläggande utgångspunkt vid bedömningen av omfattningen av undantaget i direktivets artikel 3 l är att direktivet, och den lagstiftning som genomför dess regler i Sverige, syftar till att reglera tillhanda- hållande av betaltjänster till betaltjänstanvändare. Syftet är däremot inte att reglera försäljning av vissa produkter eller tjänster som enbart tillhandahålls via digitala medier. Om en viss produkt eller tjänst, exempelvis en ringsignal, ett spel eller en nyhetsservice, produceras och tillhandahålls av samma aktör, och produkten eller tjänsten enbart kan användas genom digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, är betaltjänstdirektivets regler inte tillämpliga på transaktioner där användare betalar producenten för produkterna eller tjänsterna.

Bedömningen blir en annan i de fall då en tele-, IT- eller nätverks- operatör – exempelvis en mobiltelefonoperatör – gör det möjligt för en kund att förvärva en produkt eller en tjänst av en tredje part. Om ett annat företag än mobiltelefonoperatören tillhandahåller exempelvis ring- signaler och spel till mobiltelefoner, medan mobiltelefonoperatören

tillhandahåller möjligheten att betala för dessa med användning av

118

mobiltelefonen, kan transaktionen i vissa fall komma att omfattas av Prop. 2009/10:220 betaltjänstdirektivets regler, beroende på vilken roll operatören har i

utförandet av transaktionen.

Av direktivets skäl 6 framgår att om systemoperatören inte enbart agerar mellanhand, utan dessutom tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter, bör de tjänster som denne tillhanda- håller inte anses utgöra betaltjänster om de distribuerade produkterna eller tjänsterna enbart kan användas med hjälp av digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer. En produkt eller tjänst som enbart kan köpas genom användning av ett tekniskt gränssnitt som tillhandahålls av en viss systemoperatör och med hjälp av digital utrustning som mobiltelefoner eller datorer, där systemoperatören mottar betalningen från användaren, behöver alltså inte vara en betaltjänst i direktivets och lagens mening.

Om operatören av det system i vilket betalningen görs och produkten eller tjänsten tillhandahålls enbart agerar mellanhand mellan säljaren och köparen, utgör transaktionen en sådan betalningstransaktion som faller inom direktivets definition av betaltjänst. Det innebär att system- operatören blir att betrakta som en betaltjänstleverantör i direktivets mening. Även köp av exempelvis SMS-biljetter och digitala produkter som ringsignaler och spel kan därmed utgöra betaltjänster, förutsatt att systemoperatören enbart agerar mellanhand i transaktionen.

Om systemoperatören tillför ett värde i form av åtkomst, distribution eller sökmöjligheter utgör transaktionen dock inte en betaltjänst.

Om betalningen för produkten eller tjänsten görs till systemoperatören, som därefter fördelar den del av köparens betalning som är hänförlig till en viss leverantör till denne, kan detta innebära att systemoperatören tillför ett mervärde och att transaktionen inte utgör en betaltjänst. Detsamma gäller i fråga om avtal om fördelning av intäkterna från trafiken i ett visst nät, där intäkterna delas mellan systemoperatören och någon annan. Huruvida sådana avtal innebär att operatören tillför ett mervärde torde få bedömas från fall till fall.

Av definitionen av betaltjänster i bilagan till direktivet följer att genomförande av sådana betalningstransaktioner som genomförs med hjälp av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och där operatören tillför ett mervärde, inte utgör betaltjänster i direktivets mening och alltså inte omfattas av dess regler. Eftersom direktivet enligt artikel 2 är tillämpligt på betaltjänster, och de tjänster som undantas i artikel 3 l inte utgör betaltjänster, förefaller detta undantag överflödigt. Motsvarande undantag behöver därmed inte tas in i den nu föreslagna lagstiftningen.

119

Rörelseregler för betaltjänstverksamhet

Prop. 2009/10:220

7.1Tillståndsplikt

7.1.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller regler om krav på tillstånd för att få bedriva betaltjänstverksamhet. Regler om tillståndsplikt för betalnings- institut uppställs i direktivets avdelning II, särskilt artiklarna 5, 10–12 och 14. De kategorier av betaltjänstleverantörer som räknas upp i direk- tivets artikel 1.1 omfattas inte av direktivets bestämmelser i denna del och behöver alltså inte söka tillstånd enligt dessa regler. I direktivets artikel 26.1 ges dessutom möjlighet för medlemsstaterna att undanta fysiska och juridiska personer som bedriver betaltjänstverksamhet i begränsad omfattning från kravet på tillståndsplikt under vissa förutsättningar. Det följer dock av artikel 26.3 att de personer som undantas från tillståndsplikt inte kan tillhandahålla betaltjänster i andra medlemsstater än den där personen har sitt huvudkontor eller sin fasta hemvist. Av artikel 26.4 framgår att medlemsstater som väljer att undanta dessa betaltjänstleverantörer från tillståndsplikt även kan föreskriva om vissa begränsningar i den verksamhet dessa personer har rätt att bedriva.

7.1.2 Tillstånd för tillhandahållande av betaltjänstverksamhet

Regeringens förslag: Företag som avser att tillhandahålla betaltjänster ska ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen att få bli betalnings- institut. Banker, kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar, myndigheter och motsvarande utländska företag eller organ behöver inte tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster. Även fysiska eller juridiska personer som bedriver betaltjänstverksamhet i mindre omfattning undantas från kravet på tillstånd.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Finansinspektionen efterfrågar ett klargörande av att företag som avser bedriva både betaltjänstverksamhet och annan verksamhet ska få sin ansökan om tillstånd bedömd utifrån huruvida kraven för just betaltjänstverksamheten är uppfyllda. Vidare efterfrågar Finansinspektionen ett klargörande av huruvida en fysisk person som bedriver betaltjänstverksamhet med stöd av undantaget från tillstånds- plikt ska vara bosatt i det land där verksamheten faktiskt drivs, eller kan ha ett fast driftställe i det land där verksamheten faktiskt drivs. Svenska Bankföreningen motsätter sig ett undantag från tillståndsplikt för betaltjänstleverantörer med omsättning under ett visst gränsvärde. Om undantagsmöjligheten ändå utnyttjas anser föreningen att de icke tillståndspliktiga aktörerna endast bör få delta i vissa verksamheter, på

120

det sätt som möjliggörs i direktivets artikel 26.4. Finansförbundet Prop. 2009/10:220 efterfrågar ett förtydligande avseende reglerna om krav på styrelse-

ledamots lämplighet så att det i lag framgår att arbetstagarrepresentanter i styrelser ska kunna utses oaktat lagens krav på styrelseledamots lämplighet.

Skälen för regeringens förslag

Tillståndsplikt och undantag från kravet på tillstånd

Betaltjänstverksamhet är som huvudregel tillståndspliktig enligt direktivets artikel 10.1. Av artikeln framgår att auktorisation som betal- ningsinstitut krävs av företag som avser att tillhandahålla betaltjänster innan de börjar tillhandahålla dessa tjänster. Auktorisation får enligt direktivet endast beviljas en juridisk person som är etablerad i en medlemsstat. Vidare anges att denna bestämmelse inte omfattar kredit- institut, institut för elektroniska pengar, vissa postgiroinstitut, central- banker eller medlemsstater samt deras regionala eller lokala myndigheter.

Enligt regeringens bedömning bör denna bestämmelse genomföras genom att det föreskrivs att tillstånd att tillhandahålla betaltjänster som betalningsinstitut får ges till ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Detta innebär att vissa, men inte alla, kategorier av juridiska personer kan få tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut.

Det bör dessutom av lagen framgå i vilka fall som det inte föreligger någon skyldighet att ansöka om tillstånd enligt lagen för att tillhandahålla betaltjänster. En bestämmelse bör därför införas i vilken de kategorier som inte omfattas av tillståndsplikt räknas upp. I denna grupp ingår banker och kreditmarknadsföretag liksom institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från krav på tillstånd enligt de regler som gäller för dessa institut. I detta sammanhang bör noteras att företag som undantagits från krav på tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar undantas från kravet på tillstånd för att tillhandahålla betaltjänster, men att de enligt denna lags 5 kap. inte får bedriva gränsöverskridande verksamhet. I den nu föreslagna lagen om betaltjänster ges betalningsinstitut rätt att, under vissa förutsättningar, bedriva verksamhet i andra EES–länder. Dessa bestämmelser är dock inte tillämpliga på företag som undantagits från krav på tillstånd enligt lagen om utgivning av elektroniska pengar. Dessutom ingår statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter bland de aktörer som undantas från tillståndsplikt. Denna kategori innefattar även Riksbanken, som omfattas av direktivets artikel 1.1 e. Dessutom bör det av bestämmelsen framgå att undantaget från tillståndsplikten gäller även för motsvarande utländska företag inom EES som är verksamma i landet, liksom för postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster. Liksom Riksbanken för svenskt vidkommande innefattas i kategorin statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter, innefattas Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EU-länder i kategorin av undantagna

utländska organ.

121

Dessutom har medlemsstaterna möjlighet att föreskriva att vissa aktörer

– såväl fysiska som juridiska personer – som bedriver betaltjänst- verksamhet i mindre omfattning får göra detta utan att behöva tillstånd för verksamheten. Avgränsningen av vad som får utgöra sådan icke tillståndspliktig betaltjänstverksamhet sätts i direktivets artikel 26.1a till betaltjänstverksamhet där högst 3 miljoner euro förmedlas i genomsnitt varje månad. När omfattningen av en viss aktörs betaltjänstverksamhet ska bestämmas, ska den beräknas som genomsnittet av de totala betalningstransaktioner som aktören har genomfört under den föregående tolv månaderna. Vid beräkningen ska hänsyn dock även tas till förväntade totala betalningstransaktioner i aktörens affärsplan. Syftet med denna bestämmelse synes vara att, i de fall när aktören utökar sin verksamhet så att bakåtblickande (historiska) data inte ger en rättvisande bild av verksamhetens omfattning, beakta även den förväntade framtida omfattningen av betaltjänstverksamheten när denna förutses öka. Om en medlemsstat väljer att tillämpa möjligheten att undanta vissa betaltjänst- leverantörer från tillståndskravet, kan medlemsstaten enligt artikel 26.4 också föreskriva att en undantagen betaltjänstleverantör enbart får utöva vissa typer av betaltjänstverksamhet eller närliggande tjänster.

Utgångspunkten vid genomförandet av betaltjänstdirektivet i svensk rätt är, som uttalats i avsnitt 5.2, att utgå från direktivets huvudregler och endast utnyttja möjligheten till särlösningar där det finns konkreta skäl som talar för de nationella valen. När det gäller möjligheten till undantag för mindre betaltjänstleverantörer uttalas i promemorian att de betal- tjänstleverantörer som faller inom ramen för detta undantag har en begränsad omsättning och ofta inte sysselsätter mer än en person. De krav som ställs på betalningsinstitut avseende såväl kapitalkrav som administrativa bördor kan för dessa aktörer innebära en orimlig börda. Om något undantag inte införs kan mindre betaltjänstleverantörer som inte uppfyller alla kraven komma att lägga ner sin verksamhet, vilket skulle kunna leda till försämrad konkurrens på den svenska marknaden för betaltjänster. I promemorian anförs dock även att konkurrensen i ett längre tidsperspektiv bör öka och leda till bättre priser tack vare att utländska betalningsinstitut får möjlighet att erbjuda betaltjänster i Sverige. Promemorian tar även upp flera argument som talar mot att utnyttja undantaget. Ur konsumenternas perspektiv finns ett intresse av att även mindre betaltjänstleverantörer är föremål för kontroll. Om undantaget utnyttjas blir de berörda mindre aktörerna inte föremål för tillsyn, men däremot registrerade hos Finansinspektionen. Detta skapar en risk för att konsumenter förleds att tro att dessa registrerade betaltjänstleverantörer också står under tillsyn. Samtidigt noteras i promemorian att en sådan risk föreligger redan med den registrering som sker av finansiella institut. I promemorian föreslås att undantaget införs, samtidigt som flera av de krav som ställs på betalningsinstitut även föreslås gälla för registrerade betaltjänstleverantörer. Dessutom ska registrerade betaltjänstleverantörer liksom betalningsinstitut vara skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen samt kunna bli föremål för platsundersökningar och, i förekommande fall, ingripanden från Finansinspektionen.

Enligt regeringens bedömning framstår promemorians förslag i denna del som väl avvägt. Att göra rörelsereglerna för betalningsinstitut fullt ut

Prop. 2009/10:220

122

tillämpliga även på betaltjänstleverantörer som driver verksamhet i begränsad omfattning skulle innebära en avsevärd administrativ börda, särskilt för mycket små aktörer, och minska dessas möjligheter att fortsätta tillhandahålla betaltjänster. En sådan reglering skulle inte stå i samklang med regeringens ambition att förenkla reglerna för mindre företag och bör inte införas. De undantagna betaltjänstleverantörerna bör inte heller åläggas inskränkningar i möjligheterna att bedriva betal- tjänstverksamhet jämfört med betalningsinstituten. Genom att undan- tagna betaltjänstleverantörer registreras i en offentlig databas, blir de skyldiga att lämna upplysningar till Finansinspektionen och kan dessutom bli föremål för platsundersökning. Därigenom kommer det finnas möjligheter för Finansinspektionen att vidta åtgärder mot de registrerade betaltjänstleverantörer som inte bedriver sin verksamhet i enlighet med gällande regler. Dessutom bör det av lagen framgå att registrerade betaltjänstleverantörer ska underrätta Finansinspektionen om förändringar i verksamheten som kan påverka huruvida förutsätt- ningarna för undantag fortfarande är uppfyllda. Det bör också införas en bestämmelse som innebär att en registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren för undantag ska ansöka om tillstånd inom 30 dagar från det att villkoren inte längre uppfylls. Lagrådet har anfört att lagen i denna del inte uttryckligen reglerar vad som gäller i fall när en registrerad betaltjänstleverantör inte längre uppfyller villkoren för undantag, men inte heller vill fortsätta driva sin verksamhet och alltså inte har skäl att ansöka om tillstånd. Enligt Lagrådet bör lagen kompletteras med en bestämmelse med innebörden att den som inte längre avser att driva verksamhet för vilken undantag från tillståndsplikt beviljats ska anmäla detta till Finansinspektionen, som då ska avregistrera leverantören. Mot bakgrund av vad Lagrådet anfört bör en bestämmelse föras in i lagen, i vilken det anges att någon som driver verksamhet med betaltjänster ska avföras ur registret om denne anmäler att någon verksamhet inte längre bedrivs, eller om det på annat sätt framgår att verksamheten har upphört. Liknande bestämmelser finns i 18

§tredje stycket lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande av huruvida en

fysisk person som bedriver betaltjänstverksamhet med stöd av undantaget från tillståndsplikt antingen ska vara bosatt eller ha ett fast driftställe i det land där verksamheten faktiskt drivs. Enligt Finans- inspektionen skulle den senare tolkningen, att den fysiske personen kan vara bosatt i ett annat land och bedriva betaltjänstverksamhet från ett fast driftställe i Sverige, öppna upp för fysiska personer bosatta i annat land att registrera verksamhet som betaltjänstleverantör i Sverige. I direktivets skäl 15 anges att de personer som omfattas av undantaget ”varken [bör] ha etableringsrätt eller frihet att tillhandahålla tjänster”. Det framgår också av artikel 25.3 att undantagna personer inte omfattas av direktivets bestämmelser om etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater. Om den svenska lagstift- ningen utformas i enlighet med den andra tolkning som Finans- inspektionen nämner skulle en fysisk person från ett annat EES-land kunna bedriva betaltjänstverksamhet från ett fast driftställe i Sverige utan att vara bosatt här i landet. Samme person skulle, om lagstiftningen i det land där han eller hon är bosatt undantar mindre betaltjänst-

Prop. 2009/10:220

123

leverantörer från tillståndskrav i enlighet med direktivets artikel 26, parallellt kunna bedriva betaltjänstverksamhet i det landet i enlighet med detta undantag. En sådan tolkning av reglerna, som gör det möjligt för en registrerad betaltjänstleverantör att bedriva verksamhet i andra länder än det där han eller hon är bosatt, står enligt regeringens bedömning i strid med direktivets uttryckliga syfte att registrerade betaltjänst- leverantörer, till skillnad från betalningsinstitut, inte ska omfattas av etableringsrätten och friheten att tillhandahålla gränsöverskridande betaltjänster. En förutsättning för att en fysisk person ska kunna åberopa undantaget för betaltjänstverksamhet av mindre omfattning är sålunda att personen i fråga är bosatt i Sverige.

Krav på styrelseledamöters kvalifikationer

Direktivets artikel 5 innehåller regler om vilka krav som måste vara uppfyllda för att kunna få auktorisation som ett betalningsinstitut. Av artikel 5 i framgår att ansökan om auktorisation ska åtföljas av bevis på att bl.a. de personer som ”ansvarar för förvaltningen av betalnings- institutet” har ”gott anseende och […] den kunskap och erfarenhet som krävs för att tillhandahålla betaltjänster”. Av direktivets bestämmelse framgår inte att något undantag från detta krav medges för arbetstagar- representanter i styrelse eller några andra personer. Liknande gemenskapsrättsliga regler i artikel 9.1 första stycket respektive 37.1 första stycket i direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) om kvalifikationskrav avseende ledande företrädare i värdepappersbolag respektive börser har genomförts i 3 kap. 1 § första stycket 5 respektive 12 kap. 2 § 4 lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden. Det gjordes då inte något undantag från kvalifikationskraven för arbetstagarrepresentanter i styrelse. Att nu undanta arbetstagar- representanter i ett betalningsinstituts styrelse från betaltjänstdirektivets kvalifikationskrav skulle, enligt regeringens bedömning, avvika från andra rörelseregler avseende finansiella tjänster och dessutom strida mot betaltjänstdirektivets artikel 5. En sådan särreglering som Finans- förbundet föreslår bör därmed inte införas. I stället bör den svenska lagstiftningen utformas på ett sätt som avspeglar direktivets bestäm- melser, vilket i denna del innebär krav på att styrelseledamöter och deras ersättare ska vara lämpliga för en sådan uppgift. De krav som ställs på att styrelseledamöter, VD, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för någon av dessa dels inte har fällts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet, dels i övrigt ska vara lämplig för uppgiften, är även tillämpliga när betaltjänstverksamhet bedrivs som enskild närings- verksamhet och avser då den fysiska person som driver verksamheten.

Det bör dessutom, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, anges att kraven i fråga om styrelseledamöters lämplighet även är tillämpliga på dualistiskt organiserade europabolag och europakooperativ.

Kraven syftar, liksom motsvarande bestämmelser avseende andra finansiella företag, till att säkerställa att olämpliga personer inte innehar ledande befattningar i företag som driver viss finansiell verksamhet. Den

Prop. 2009/10:220

124

prövning som görs i fråga om betaltjänstverksamheten i betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer avser huruvida de berörda personerna är lämpliga att inneha vissa ledande befattningar eller att ansvara för betaltjänstverksamhet. Som en del av denna prövning kan det bli nödvändigt att undersöka huruvida en person har gjort sig skyldig till brott som är sådana att de kan påverka bedömningen av om denne är lämplig att inneha en ledande befattning i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör. I fråga om andra finansiella företag som t.ex. banker, börser, försäkringsbolag och värdepappersbolag har den ansvariga tillsynsmyndigheten (Finansinspektionen) möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret i samband med att prövningen görs. I fråga om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer bör Finansinspektionen på motsvarande sätt ha möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret avseende sådan brottslighet som är relevant för att bedöma huruvida en viss person är lämplig att inneha en ledande befattning i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänst- leverantör. Konsekvensändringar bör därför göras i förordningen (1999:1134) om belastningsregister, så att Finansinspektionen kan begära ut uppgifter från registret i samband med lämplighetsprövning, på samma sätt som sker i fråga om andra finansiella företag.

Ägarprövning

Direktivets artikel 10.6 innehåller bestämmelser om att behöriga myndigheter ska förvissa sig om lämpligheten hos aktieägare eller andra medlemmar med kvalificerade innehav i betalningsinstitutet. I prome- morian föreslås att bestämmelser införs som motsvarar direktivet i denna del. En bestämmelse föreslås införas som innebär att tillstånd inte får ges om någon som har eller kan väntas få ett kvalificerat innehav i ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet. Ett kvalificerat innehav är varje direkt eller indirekt ägar- andel i ett betalningsinstitut som motsvarar 10 % eller mer av kapitalet eller rösterna, eller som på något annat sätt gör det möjligt att utöva ett väsentligt inflytande över institutets ledning. Dessutom innebär den i promemorian föreslagna bestämmelsen att om betalningsinstitutet har eller kan väntas få nära förbindelser med någon annan får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av institutet. I promemorian anges att syftet med denna bestämmelse är att förhindra att tillsynen över ett betalningsinstitut försvåras genom att det ingår i en svåröverskådlig företagsgrupp. Vad som avses med uttrycket nära förbindelser klargörs genom en hänvisning till definitionen av detta begrepp i 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. I promemorian föreslås även att reglerna om ägarprövning för kreditinstitut, enligt 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse, ska tillämpas på betalningsinstitut. Skälet till detta är enligt promemorian intresset av att bibehålla i stort sett identiska ägarprövningsregler för olika typer av institut. Det bör i enlighet med promemorians bedömning införas en bestämmelse i lagen om betaltjänster som motsvarar 3 kap. 2 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Paragrafen har

Prop. 2009/10:220

125

ändrats den 1 juli 2009 (prop. 2008/09:155 s. 132). Bestämmelsen som Prop. 2009/10:220 tas in i lagen om betaltjänster bör utformas med förebild av 3 kap. 2 §

andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse i dess nuvarande lydelse, som avviker från den lydelse som föreslås i promemorian. Bestämmelsen innebär att en lämplighetsprövning ska göras avseende den som har ett kvalificerat innehav i ett företag som sysslar med betaltjänst- verksamhet. Syftet är att förhindra olämpliga personer från att ha kvalificerade innehav i sådana företag. Som en del av denna prövning kan det bli nödvändigt att undersöka huruvida en person misstänks för eller har gjort sig skyldig till brott som är sådana att de kan påverka bedömningen av om denne är lämplig att ha ett kvalificerat innehav i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör. I fråga om andra finansiella företag som t.ex. banker, börser, försäkringsbolag och värdepappersbolag har Finansinspektionen möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret i samband med att prövningen görs. Finansinspektionen bör på motsvarande sätt som i fråga om andra finansiella företag ha möjlighet att begära ut uppgifter ur belastningsregistret och misstankeregistret avseende sådan brottslighet som är relevant för att bedöma huruvida en viss person är lämplig att ha ett kvalificerat innehav i ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör. Konsekvensändringar bör därför göras i förordningen (1999:1134) om belastningsregister och i förordningen (1999:1135) om misstankeregister så att Finansinspektionen kan begära ut uppgifter från registren i samband med ägarprövning, på samma sätt som sker i fråga om andra finansiella företag.

Det bör även noteras att bestämmelserna i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse har ändrats den 1 juli 2009 i syfte att i svensk rätt genomföra bestämmelserna i direktiv 2007/44/EG om bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (förvärvsdirektivet).2 Förvärvsdirektivet är tillämpligt i fråga om större förvärv av aktier eller andelar i kreditinstitut, värdepappersföretag och försäkringsföretag. Förvärvsdirektivet antogs före det att betaltjänst- direktivet antogs och innehåller inga bestämmelser som gör dess regler tillämpliga på betalningsinstitut. Betaltjänstdirektivet innehåller inte heller någon hänvisning till förvärvsdirektivet i de delar av artikel 10 som rör krav på betalningsinstituts ägare och ledning. Förvärvsdirektivets regler är därmed inte direkt tillämpliga på betalningsinstitut. Däremot innebär hänvisningen i den nu föreslagna lagen om betaltjänster till 14 kap. lagen om bank- och finansieringsrörelse att de bestämmelser i denna lag som genomför förvärvsdirektivet kommer att tillämpas även på betalningsinstitut.

2 Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/44/EG av den 5 september 2007 om ändring av direktiv 92/49/EEG och direktiven 2002/83/EG, 2004/39/EG, 2005/68/EG och 2006/48/EG vad gäller förfaranderegler och utvärderingskriterier för bedömning av förvärv och ökning av innehav inom finanssektorn (EUT L 247, 21.9.2007 s. 1-16, Celex 32007L0044).

126

Förfarandet vid tillståndsprövning

Prop. 2009/10:220

Finansinspektionen har efterfrågat ett klargörande av att företag som avser att bedriva både betaltjänstverksamhet och annan verksamhet ska få sin ansökan om tillstånd bedömd utifrån huruvida kraven för just betaltjänstverksamheten är uppfyllda. Den bestämmelse om tillståndskrav som föreslås i promemorian, och som nu föreslås införas i lagen om betaltjänster, har utformats utifrån motsvarande bestämmelser i 3 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 3 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Tillståndsprövningen sker utifrån den verksamhet som ansökan avser, betaltjänstverksamhet, och avser en prövning av huruvida det aktiebolag eller den ekonomiska förening som ansöker om tillstånd uppfyller de krav som uppställs avseende sådan verksamhet. Som påpekas i promemorian är en förutsättning för tillstånd dock att det aktiebolag eller den ekonomiska förening som ansöker om tillstånd uppfyller krav som ställs inte bara i här aktuella lagstiftningen utan även i andra författningar rörande bl.a. redovisning, bokföring och åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Vid tillståndsprövningen ska alltså bedömas huruvida dessa och andra tillämpliga författningar kommer att följas i den betaltjänstverksamhet som ansökan avser.

När det gäller prövningen av ansökan om tillstånd innehåller direktivets artikel 11 uttryckliga regler om att den myndighet som prövar ansökan ska meddela sökanden huruvida ansökan bifallits eller avslagits inom tre månader från det att myndigheten mottagit ansökan. Ett avslagsbeslut ska dessutom motiveras. En motsvarande bestämmelse bör tas in i lagen om betaltjänster.

Krav på innehållet i en ansökan om att få tillstånd att som betalningsinstitut tillhandahålla betaltjänster anges relativt detaljerat i direktivets artikel 5. I promemorian föreslås att Finansinspektionen bemyndigas att föreskriva om regler som genomför direktivets regler om vilken information som en ansökan ska innehålla. Enligt regeringens bedömning framstår det som en lämplig ordning att regeringen meddelar närmare föreskrifter om vad en ansökan att få tillstånd att som betalningsinstitut bedriva betaltjänstverksamhet, eller om att med undantag från kravet på tillståndsplikt bedriva betaltjänstverksamhet som registrerad betaltjänstleverantör, ska innehålla.

7.2Kapitalkrav

7.2.1 Inledning

Betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om betalningsinstituts startkapital (artikel 6), minsta tillåtna kapitalbas (artikel 7) och om hur kapitalbasen ska beräknas (artikel 8). Registrerade betaltjänstleverantörer kan undantas från kapitalkraven i enlighet med artikel 26.1.

127

7.2.2 Startkapital

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Betalningsinstitut som enbart sysslar med penning- överföring ska ha ett startkapital som uppgår till ett belopp som motsvarar minst 20 000 euro. Betalningsinstitut som tillhandahåller vissa typer av betaltjänster där digital teknik, IT eller telekommunikation används ska ha ett startkapital som motsvarar minst 50 000 euro. I övriga fall ska betalningsinstitutets startkapital uppgå till ett belopp som motsvarar minst 125 000 euro.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets bestämmelser om startkapital, som framgår av artikel 6, gäller för betalningsinstitut. Det uppställs olika krav på startkapital beroende på vilken typ av betaltjänst- verksamhet som betalningsinstitutet avser att driva. Startkapitalet är det minsta kapital som institutet ska ha vid den tidpunkt då tillstånd att bedriva verksamheten ges. Det framgår också av direktivets artikel 5 c att institutet i sin ansökan om tillstånd ska kunna visa att man har det startkapital som krävs. Om institutet enbart erbjuder betaltjänsten penningöverföring, räcker det med ett startkapital på 20 000 euro. Ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla sådana betaltjänster som avses i punkt 7 i bilagan till direktivet – genomförande av betalnings- transaktioner med hjälp av t.ex. datorer eller mobiltelefoner – ska ha ett minsta startkapital på 50 000 euro. I övriga fall ska betalningsinstitutets startkapital uppgå till minst 125 000 euro. I promemorian uppges att betaltjänster som innefattar hantering av betalkonton, autogiro respektive betalkort har ett högre skyddsvärde än övriga tjänster.

Bestämmelser om krav på startkapital motsvarande dem i direktivet bör införas i den nya lagen. Ett betalningsinstitut som uppfyller kravet på startkapital för en av de ovan angivna betaltjänsterna, uppfyller därmed kapitalkravet för betaltjänster som förutsätter ett lägre eller lika högt startkapital. Ett institut som har ett startkapital på 50 000 euro har således tillräckligt startkapital för att dels tillhandahålla sådana betaltjänster som avses i punkt 7 i bilagan till direktivet, dels betaltjänsten penning- överföring där kravet på startkapital är 20 000 euro. Ett institut som har ett startkapital på minst 125 000 euro har alltså tillräckligt kapital för att tillhandahålla samtliga de betaltjänster som omfattas av direktivet. Det bör dock framhållas att institutet i sin ansökan om tillstånd alltid måste ange vilka slag av betaltjänster som man avser att tillhandahålla, enligt direktivets artikel 5 a, och måste ansöka om utökat tillstånd om ytterligare betaltjänster avses tillhandahållas.

Direktivets bestämmelser om krav på startkapital behöver enligt direktivets artikel 26.1 inte tillämpas på registrerade betaltjänst- leverantörer som är undantagna från tillståndsplikt enligt denna artikel. En tillämpning av reglerna om startkapital på registrerade betaltjänst- leverantörer skulle avsevärt försämra deras möjligheter att tillhandahålla betaltjänster och innebära en ökad administrativ börda för dessa personer. Registrerade betaltjänstleverantörer bör därför inte omfattas av reglerna om startkapital.

128

7.2.3 Kapitalbas och kapitalkrav

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Betalningsinstitut ska alltid ha en minsta kapitalbas vars storlek beräknas antingen utifrån institutets fasta omkostnader, hur stora betalningsbelopp som hanteras av institutet eller utifrån summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter. Finansinspektionen får besluta om vilken metod som enskilda institut ska använda vid beräkningen av sin kapitalbas. Finansinspektionen får även under vissa förutsättningar besluta att ett enskilt institut ska ha en kapitalbas som är upp till 20 % högre eller lägre än vad som följer av kravet på startkapital eller enligt någon av de tre metoderna för beräkning av kapitalbasens storlek.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansbolagens förening anser att betalnings-

instituten själva bör få välja metod för beräkning av kapitalbasen.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 8.1 framgår att betalningsinstitut alltid ska uppfylla ett kapitalkrav som beräknas enligt en av tre alternativa metoder. Enligt direktivets artikel 7.1 får betal- ningsinstitutets kapitalbas, beräknad i enlighet med artiklarna 57–61 samt 63, 64 och 66 i direktiv 2006/48/EG (kreditinstitutsdirektivet) inte understiga det högsta av antingen (i) startkapitalet enligt artikel 6 eller (ii) det kapitalkrav som räknats fram enligt artikel 8. Det kapitalkrav som betalningsinstitutet ska uppfylla är alltså det högsta av de belopp som följer av dessa två alternativ. De tre metoderna för beräkning av kapitalbasen utgår från olika mått på institutets verksamhet.

Enligt den första metoden (metod A) ska kapitalkravet uppgå till lägst 10 % av betalningsinstitutets fasta omkostnader under föregående år. Med fasta omkostnader avses personalkostnader som löner, sociala avgifter och pensionsåtaganden, fastighets- och lokalkostnader, andra kontrakts- bundna kostnader för t.ex. datorer samt avskrivningar. Om verksamheten pågått i mindre än ett år ska de fasta omkostnader som angetts i affärsprognoser i institutets verksamhetsplan användas vid beräkningen. Om omfattningen av institutets verksamhet har ändrats väsentligt sedan det föregående året eller Finansinspektionen finner att verksamhetsplanen behöver korrigeras får Finansinspektionen besluta om ändring av beräkningsunderlaget.

Enligt den andra metoden (metod B) ska kapitalkravet beräknas som en viss andel av den totala betalningsvolymen i betalningsinstitutet. Betalningsvolymen definieras i sin tur som en tolftedel av de betalningstransaktioner som betalningsinstitutet genomförde under föregående år. Metoden innebär att kapitalkravet beräknas som en andel av betalningsvolymen. Andelen minskar vid större betalningsvolym. Dessutom tillämpas s.k. skalfaktorer som innebär att ett betalningsinstitut som enbart sysslar med vissa betaltjänster får lägre kapitalkrav jämfört med de betalningsinstitut som tillhandahåller samtliga betaltjänster. De betaltjänster för vilka kapitalkravet är lägre är samma tjänster som också har lägre krav på startkapital enligt de regler som tas upp i avsnitt 7.2.2 ovan.

129

Den tredje metoden (metod C) bygger på en inkomstindikator där vissa poster i betalningsinstitutets verksamhet tas med: det senaste räken- skapsårets ränteinkomster och ränteutgifter, mottagna kommissioner och avgifter samt övriga rörelseintäkter. Det slutliga kapitalkravet får inte understiga 80 % av medelvärdet för inkomstindikatorn under de före- gående räkenskapsåren. Detta slutliga kapitalkrav ska sedan multipliceras med en faktor knuten till storleken på indikatorn, som blir mindre i takt med att inkomstindikatorns belopp blir större. Dessutom ska en skalfaktor användas, på samma sätt som för metod B, så att betalningsinstitut som enbart sysslar med vissa betaltjänster får lägre kapitalkrav jämfört med de betalningsinstitut som tillhandahåller samtliga betaltjänster.

Det noteras i promemorian att metoderna skiljer sig åt och relaterar till verksamheten med betaltjänster på olika sätt. Metod A är en schablonmetod baserad på verkliga eller uppskattade fasta omkostnader som, enligt promemorians bedömning, är enkel och kan användas av nystartade företag. Enligt promemorian lämpar sig metoderna B och C mindre väl för nystartade företag, eftersom de affärsprognoser som görs avseende relevanta mått i huvudsak baseras på antaganden som är svåra att verifiera. Samtidigt uttalas i promemorian att metod A är mindre relaterad till risken i verksamheten än de andra metoderna, och att den kan kringgås genom att ett institut sänker sina fasta kostnader. En annan svårighet är enligt promemorian att institut som både driver betaltjänstverksamhet och annan verksamhet kan ha svårt att fördela fasta omkostnader mellan de olika verksamheterna. Metod B utgår från omfattningen av betaltjänstverksamheten och avspeglar, enligt prome- morian, verksamhetens risk i större utsträckning. Metod C tar hänsyn till inkomsterna från betaltjänstverksamheten. I promemorian konstateras att det inte går att dra några slutsatser om vilken av metoderna som bäst avspeglar riskerna i betalningsinstituts verksamhet, och att det inte heller går att säga vilken metod som är att föredra. I promemorian föreslås att Finansinspektionen ska besluta om vilken av de tre metoderna som ett betalningsinstitut ska använda vid beräkningen av kapitalkraven. Vidare uttalas att Finansinspektionen vid sin bedömning av vilken metod som bör användas ska ta hänsyn till verksamhetens art och omfattning samt riskerna i verksamheten. Dessutom sägs att enskilda institut i sina ansökningar om tillstånd ska kunna föreslå och argumentera för att en viss metod bör användas. Enligt promemorian ska institutet kunna visa en korrekt beräkning av kapitalkraven med vederbörliga underlag, och på förfrågan från Finansinspektionen kunna visa att kapitalkraven upprätthålls över tiden. I promemorian föreslås att betalningsinstituten kvartalsvis ska rapportera in underlag som visar på att man uppfyller kapitalkraven och att instituten ska ges möjlighet att byta metod vid ändrade förhållanden.

I promemorian föreslås även att Finansinspektionen ska kunna besluta om att, efter utvärdering av ett betalningsinstitut, detta institut ska ha en kapitalbas som är upp till 20 % högre eller lägre än det belopp som följer av den metod som använts i institutet. I promemorian uttalas att en höjning av kapitalbasen skulle kunna vara aktuell om tillsynen visat på brister i institutets riskhantering eller interna kontroll. Finansinspektionen bör då kunna besluta att kapitalbasen bör höjas för att skydda kunderna i

Prop. 2009/10:220

130

väntan på åtgärder från institutets sida. När bristerna har åtgärdats bör	Prop. 2009/10:220
kapitalbasen återgå till den ursprungliga.
Direktivets artikel 7.2 innehåller regler om att de poster som får ingå i
betalningsinstituts kapitalbas inte får användas flera gånger när institutet
tillhör samma grupp som ett annat betalningsinstitut, ett kreditinstitut,
värdepappersföretag, kapitalförvaltningsbolag eller försäkringsföretag.
Det fastslås uttryckligen att detta förbud gäller även för betalningsinstitut
som driver annan verksamhet förutom betaltjänstverksamhet. En
bestämmelse om ett sådant förbud föreslås, i promemorian, införas i
lagstiftningen. I promemorian föreslås vidare att de bestämmelser i lagen
(2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (kapital-
täckningslagen) som gäller skyldighet för kreditinstitut att räkna av vissa
poster från kapitalbasen ska göras tillämpliga även på betalningsinstitut.
De aktuella bestämmelserna i 3 kap. 5 § kapitaltäckningslagen innebär att
institutet från kapitalbasen ska räkna av bokfört värde av aktier eller
andra tillskott i ett antal olika typer av företag, bl.a. finansiella institut.
Enligt promemorian är ett betalningsinstitut, vars huvudsakliga
verksamhet består i tillhandahållande av betaltjänster, ett finansiellt
institut i kapitaltäckningslagens mening. Betalningsinstitutet ska därmed
räkna av värdet av aktier eller tillskott i samma företag vid beräkningen
av kapitalbasen. Vidare föreslås i promemorian regler om att lagen
(2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella företag ska vara
tillämplig i förekommande fall.
De bestämmelser om kapitalkrav och metoder för beräkning av
kapitalbas som uppställs i direktivets artiklar 7 och 8 ska gälla även för
svenska betalningsinstitut. När det gäller registrerade betaltjänst-
leverantörer, som enligt artikel 26.1 kan undantas från bl.a. kapitalkrav,
gäller liksom i fråga om kravet på startkapital (se avsnitt 7.2.2) att
införande av kapitalkrav avsevärt skulle försämra deras möjligheterna att
tillhandahålla betaltjänster och innebära en ökad administrativ börda för
dessa personer. Registrerade betaltjänstleverantörer bör därför inte heller
omfattas av reglerna om kapitalkrav.
De olika metoderna är, som påpekats i promemorian, olika i sin
utformning och belyser olika aspekter i ett betalningsinstituts verksamhet.
Finansbolagens Förening har i detta sammanhang framfört att varje
betalningsinstitut bör få välja vilken metod det ska använda vid
beräkningen av kapitalbasen. Eftersom de olika metoderna kan ge olika
resultat, och de poster som ligger till grund för beräkningen i inte
oväsentlig utsträckning utgörs av prognoser när det handlar om nystartade
verksamheter, framstår det dock som mindre lämpligt att ge betal-
ningsinstituten möjlighet att själva avgöra vilken metod som ska
tillämpas. Det kan dessutom inte uteslutas att betalningsinstitut som har
möjlighet att själva bestämma vilken metod som ska användas för att
beräkna kapitalbasen mer eller mindre frekvent byter beräkningsmetod i
syfte att uppnå det mest fördelaktiga utfallet vid varje given tidpunkt. Om
så blir fallet försämras möjligheterna för institutets kunder och andra att
följa kapitalbasens utveckling över tid. För att säkerställa att betal-
ningsinstituten tillämpar lämpliga och konsistenta beräkningsmetoder bör
Finansinspektionen, på det sätt som föreslås i promemorian, ges rätt att
besluta om vilken metod som ska tillämpas av varje institut. Ett
bemyndigande att meddela föreskrifter om kapitalkravens utformning och	131

metoder för att beräkna kapitalbasen bör ges regeringen eller den Prop. 2009/10:220 myndighet som regeringen bestämmer. Enskilda betalningsinstitut som

har synpunkter på vilken metod som är mest lämplig avseende deras verksamhet kan framföra dessa till Finansinspektionen. De underlag m.m. som betalningsinstituten ska inge till Finansinspektionen bör enligt regeringens bedömning närmare anges i de föreskrifter som meddelas med stöd i det nyss nämnda bemyndigandet.

Finansinspektionen bör även, på det sätt som föreslås i promemorian, ha möjlighet att besluta om att ett enskilt betalningsinstitut ska ha en kapitalbas som är upp till 20 % högre eller lägre än det belopp som följer av den beräkningsmetod som Finansinspektionen har beslutat att institutet ska använda. Av direktivets artikel 7.1, vars innehåll ska ha motsvarighet i lagen, följer att ett betalningsinstituts kapitalbas ska motsvara minst det högsta av startkapitalkravet respektive kapitalkravet beräknad enligt någon av de tre metoder som beskrivs i artikel 8. Om kapitalkravet som beräknats enligt någon av de tre metoderna, och i förekommande fall minskats med upp till 20 % till följd av ett beslut från Finansinspektionen, är lägre än startkapitalkravet måste det berörda betalningsinstitutet fortfarande ha en kapitalbas som motsvarar startkapitalkravet.

Det bör av den nu föreslagna lagen om betaltjänster framgå att bestämmelserna i 3 kap. lagen om kapitaltäckning och stora exponeringar ska tillämpas vid beräkningen av kapitalbasen. Dessutom bör det i denna senare lags 1 kap. 1 § anges att dess 3 kap. är tillämpligt också på betalningsinstitut. Detta innebär bl.a. att avräkning ska göras under de förutsättningar som anges i 3 kap. 5 § och att betalningsinstitut i detta sammanhang likställs med de institut som avses i 3 kap. 5 § första stycket 1. Avräkning ska därmed ske även när ett betalningsinstitut har ett innehav, eller har gjort ett tillskott, i ett annat betalningsinstitut som inte ingår i samma grupp. Det bör också framgå av lagen att de poster som ingår i beräkningen av kapitalbasen inte får användas flera gånger när ett betalningsinstitut ingår i samma företagsgrupp som ett annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag, kapitalförvaltnings- bolag eller försäkringsföretag. Dessutom bör en bestämmelse som avser de betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta införas, på det sätt som föreslås i promemorian.

7.3	Övriga rörelseregler
7.3.1 Inledning
Betaltjänstdirektivet innehåller regler om närliggande och annan
verksamhet i betalningsinstitut (artikel 16), om skyldighet att i vissa fall
avskilja betaltjänstverksamhet från annan verksamhet (artikel 10.5), om
skydd av innehavda kundmedel (artikel 9), om dokumentation av
uppgifter (artikel 19), revision och redovisning (artikel 15), betal-
ningsinstituts och registrerad betaltjänstleverantörs huvudkontor eller
hemvist (artikel 10.3 och 26.2), åtgärder mot penningtvätt och
finansiering av terrorism (artikel 5 f) samt om tillhandahållande av
betaltjänster genom ombud eller outsourcing (artikel 17). Regler på dessa		132

områden behandlas i följande avsnitt. Dessutom behandlas regler om Prop. 2009/10:220 tystnadsplikt, upplysningsskyldighet och meddelandeförbud som avser betaltjänstverksamhet.

7.3.2 Närliggande tjänster och annan verksamhet

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänst- leverantör får tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster, men får inte ta emot inlåning. Instituten får i sin betaltjänstverksamhet enbart ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner och får bevilja krediter enbart under vissa angivna förutsättningar.

Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör bedriver annan tillåten verksamhet som kan försämra institutets finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att övervaka institutet, får Finansinspektionen förbjuda institutet respektive leverantören att driva sådan verksamhet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorian föreslås att avskiljning av betaltjänstverksamhet från annan verksamhet ska ske genom att Finansinspektionen under vissa förutsättningar ska få besluta att betaltjänstverksamhet ska placeras i en egen juridisk person.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att promemorians förslag om betalningsinstituts rätt att betala ränta på insatta medel är oklar och behöver klargöras. Vidare anser Advokatsamfundet att innebörden och följderna av ett beslut att betaltjänstverksamhet ska bedrivas i en egen juridisk person behöver klargöras. Finansbolagens Förening anför att man uppfattar det som att finansiella institut även fortsättningsvis ska kunna förmedla betalningar förutsatt att betaltjänster skiljs från kreditgivningsverksamhet. Vidare menar Finansbolagens Förening att det endast undantagsvis kan bli aktuellt för Finansinspektionen att besluta att betaltjänsterna ska bedrivas av en separat juridisk person. Detta bör enligt föreningen förtydligas, liksom det bör fastställas att begreppet ”skiljd” ska hänvisa till skyddskraven i den i promemorian föreslagna 3 kap. 7 § lagen om betalningsinstitut. Dessutom framför Finansbolagens Förening att de företag som i dag bedriver kredit- givning som finansiella institut kommer att behöva bedöma huruvida de måste ansöka om tillstånd att verka som betalningsinstitut, alternativt om undantag från tillståndskravet, och att detta är förenat med svårigheter och kostnader för de berörda företagen. Enligt föreningen bör de möjligheter till övergångsregler som medges av direktivet utnyttjas fullt ut för att underlätta övergången och minimera konkurrensnackdelarna för svenska företag.

133

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

Annan verksamhet som utövas av ett betalningsinstitut

Av direktivets artikel 16 framgår att betalningsinstitut ska ha rätt att utöva viss verksamhet med anknytning till tillhandahållande av betaltjänster. Instituten ska kunna (i) tillhandahålla operativa och närliggande sidotjänster som t.ex. säkerställande av genomförandet av betalnings- transaktioner, valutaväxlingstjänster, förvaringsverksamhet samt lagring och behandling av uppgifter, (ii) driva betalningssystem och (iii) utöva annan verksamhet än tillhandahållandet av betaltjänster, med hänsyn till tillämplig gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning. I prome- morian uppges att begreppet ”annan verksamhet” kan innefatta t.ex. dagligvaruhandel eller teleoperatörsverksamhet.

Den uppräkning av operativa och närliggande tjänster som görs i direktivets artikel 16.1 a bör inte ses som en uttömmande uppräkning. De verksamheter som beskrivs i artikeln utgör exempel på verksamhet som har en nära anknytning till tillhandahållandet av betaltjänster. Även andra verksamheter som utövas i samband med tillhandahållande av betal- tjänster omfattas av denna bestämmelse. Vad gäller drift av betal- ningssystem får betalningsinstitut ägna sig åt sådan verksamhet i enlighet med de bestämmelser i direktivet och den lagstiftning som särskilt rör verksamheten i betalningssystem. När det gäller ”annan verksamhet” kan verksamheter av helt skilda slag vara tänkbara, som t.ex. de i promemorian givna exemplen dagligvaruhandel och teleoperatörstjänster. I detta sammanhang kan noteras att sådan annan verksamhet ska drivas i enlighet med tillämplig lagstiftning på unionsnivå och nationell nivå. Ett betalningsinstitut som driver t.ex. dagligvaruhandel är sålunda skyldigt att iaktta tillämpliga bestämmelser i den verksamheten. Samtidigt bör här framhållas att Finansinspektionen vid prövningen av en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut har att ta ställning till huruvida sökanden uppfyller de krav som avser tillhandahållande av betaltjänster, men däremot inte sådana krav avseende t.ex. livs- medelshantering som följer av andra författningar.

Kontohållning och kreditgivning hos betalningsinstitut

I direktivets artikel 16.2 anges att ett betalningsinstitut som till- handahåller betaltjänster endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Av artikel 16.3 framgår att betalningsinstitut enbart får bevilja kredit under förutsättning att vissa villkor är uppfyllda. Kreditgivningen ska vara en sidoverksamhet. Kredit ska beviljas endast i samband med en betalningstransaktion. Krediter som getts med kreditkort ska återbetalas inom en kort tid som inte i något fall får överstiga tolv månader. En kredit ska inte beviljas ur medel som erhållits eller innehas för att genomföra en betalningstransaktion. Vidare måste betalningsinstitutets kapitalbas alltid vara tillfredsställande med hänsyn till det totala beviljade kreditbeloppet. Motsvarande restriktioner föreslås i promemorian och bör tas in i lagen om betaltjänster.

134

De bestämmelser i artikel 16.3 som begränsar betalningsinstituts	Prop. 2009/10:220
möjligheter att bevilja kredit har blivit föremål för flera tolknings-
uttalanden från Europeiska kommissionen. När det gäller artikel 16.3 a
anser kommissionen att de medel som en betalare överför till sin
betaltjänstleverantör inte bör kvarstå på ett betalkonto hos betal-
tjänstleverantören under längre tid än vad som krävs för att genomföra
betalningstransaktionen. Enligt kommissionen bör varje överföring av
medel till ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör vara kopplad till en
eller flera betalningsordrar. I detta sammanhang kan även noteras att
bestämmelsen i artikel 16.3 b om den längsta tid under vilken ett
betalningsinstitut får bevilja kredit i samband med gränsöverskridande
kontokortsbetalningar, 12 månader, inte är tillämplig på betalningar som
utförs i betalningsinstitutets hemland. Det framgår även av skäl 13 till
direktivet att tolvmånadersgränsen i direktivets artikel 16.3 b avser
gränsöverskridande betaltjänstverksamhet. För nationella kontokorts-
betalningar får varje medlemsstat avgöra huruvida en tidsgräns bör
införas. I promemorian anges att syftet med tolvmånadersgränsen är att
undvika att betalningsinstitut har alltför många osäkra fordringar
utestående över en längre tidsperiod. Enligt regeringens bedömning
framstår detta skyddsintresse när det gäller kreditkortsbetalningar inom
Sverige inte som tillräckligt starkt för att motivera en särskild reglering av
tidsgränsen för beviljande av kredit i samband med kreditkortsbetalningar
utöver vad som följer av direktivet, det vill säga avseende nationella
kontokortsbetalningar. De betalningsinstitut som beviljar kredit i
samband med kreditkortsbetalningar omfattas dessutom av de bestäm-
melser om bl.a. kapitalkrav som gäller enligt den nu föreslagna lagen.
Dessa krav begränsar betalningsinstitutens möjligheter att bevilja
krediter. Betalningsinstituten ska också, enligt bestämmelser som tas in i
den nya lagen, vara skyldiga att bedriva sin verksamhet med tillräckliga
styr- och kontrollformer. Någon fast tidsgräns inom vilken den kredit som
beviljas vid kreditkortsbetalningar ska återbetalas bör därför inte införas
avseende kreditkortsbetalningar i Sverige.
De regler som beskrivits ovan är tillämpliga på den betal-
tjänstverksamhet som bedrivs av betalningsinstitutet. Det förbud mot
mottagande av insättningar som följer av direktivets artikel 16.4 och de
restriktioner som gäller avseende kontohållning och kreditgivning enligt
artikel 16.2 respektive 16.3 rör verksamheten med betaltjänster. Dessa
bestämmelser är sålunda inte tillämpliga på annan verksamhet som
betalningsinstitutet utövar. Däremot framgår av direktivets artikel 10.5 att
om ett betalningsinstitut bedriver annan affärsverksamhet som inte avser
betaltjänster, och denna verksamhet kan försämra institutets finansiella
sundhet eller myndigheternas möjligheter att övervaka institutet, får
behörig myndighet kräva att betaltjänstverksamheten drivs åtskilt från
den andra verksamheten. Sådana aktiebolag och ekonomiska föreningar
som är betalningsinstitut, och sådana fysiska eller juridiska personer som
är registrerade betaltjänstleverantörer, kan alltså syssla med kreditgivning
i enlighet med annan tillämplig lagstiftning förutsatt att kreditgivningen
inte sker i betaltjänstverksamheten och att de båda verksamheterna hålls
åtskilda. Som framgår av promemorian innebär detta att ett
betalningsinstitut får ägna sig åt kreditgivning under förutsättning dels att
institutet också är registrerat som ett finansiellt institut enligt lagen	135

(1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet, dels att betaltjänstverksamheten hålls åtskild från verksamheten med kreditgivning. Även inlåningsföretag som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet bör, enligt promemorians bedömning, kunna utöva betaltjänstverksamhet förutsatt dels att företaget söker och får tillstånd som betalningsinstitut, dels att betaltjänst- verksamheten hålls åtskild från inlåningsverksamheten. I fråga om inlåningsföretag bör det dock framhållas att företag som sysslar med inlåningsverksamhet, och dessutom är anslutna till ett generellt betalsystem, bedriver bankrörelse så som denna definieras i 1 kap. 3 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. Ett företag som – med tillstånd som betalningsinstitut, eller i egenskap av registrerad betaltjänstleverantör – är anslutet till ett eller flera generella betalsystem kan alltså inte samtidigt i egenskap av inlåningsföretag tillhandahålla sådana inlåningstjänster som anges i 1 kap. 3 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett inlåningsföretag som mottar medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren (inlånaren) inom högst 30 dagar, och dessutom som betalningsinstitut vill ansluta sig till ett generellt betalsystem och tillhandahålla betaltjänster, måste alltså ansöka om tillstånd att driva bankrörelse enligt tillämpliga bestämmelser i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Ett företag kan dock ha dels tillstånd att – som betalningsinstitut eller registrerad betaltjänstleverantör – ansluta sig till ett generellt betalsystem och tillhandahålla betaltjänster, dels tillstånd att som inlåningsföretag ta emot medel. En förutsättning för att dessa båda verksamheter ska kunna bedrivas av samma företag är att inlånade medel är bundna i mer än 30 dagar men högst ett år. I dessa fall är inlåningsverksamheten av sådan art att den inte omfattas av 1 kap. 3 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse men samtidigt uppfyller kravet på högsta bind- ningstid i 3 § lagen om inlåningsverksamhet.

Finansbolagens Förening har framfört att de företag som i dag bedriver kreditgivning som finansiella institut kommer att behöva bedöma huruvida de måste ansöka om tillstånd att verka som betalningsinstitut, alternativt om undantag från tillståndskravet, och att detta är förenat med svårigheter och kostnader för de berörda företagen. I detta sammanhang bör noteras, som Finansbolagens Förening också gör, att de finansiella institut som i dag bedriver sådan verksamhet som kommer att omfattas av den nya lagen behöver ansöka om tillstånd att verka som betal- ningsinstitut alternativt om att undantas från kravet på tillstånd. Skyldigheten att göra detta följer av regler i direktivet som i sin tur måste genomföras i svensk rätt. För de finansiella institut som hittills har erbjudit tjänsten penningöverföring enligt 1 § första stycket 2 lagen om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet kommer den nya lagstiftningen sannolikt att medföra att de anses tillhandahålla betal- tjänster. Enligt regeringens bedömning kommer övergången dock att bli lättare för berörda mindre finansiella institut eftersom möjligheten att undanta mindre betaltjänstleverantörer från många av rörelsekraven avses att utnyttjas genom bestämmelser i den nya lagen. Avgränsningen av vilka personer som är undantagsberättigade – de med en total betal- ningsvolym under motsvarande 3 miljoner euro per månad – har också utformats för att det ska vara så lätt som möjligt för berörda personer att

Prop. 2009/10:220

136

bedöma huruvida de omfattas av undantaget eller inte. Det kan dock inte uteslutas att vissa finansiella institut drabbas av kostnader i samband med att betaltjänstdirektivets regler genomförs i svensk rätt. För att undvika att berörda institut åsamkas onödiga kostnader i samband med att den nya lagstiftningen införs bör därför dessa ges möjlighet att fortsätta bedriva verksamheten utan tillstånd, i Sverige, t.o.m. den 30 april 2011. En sådan möjlighet ges i direktivets artikel 88.1. I promemorian föreslås att denna möjlighet utnyttjas. Möjligheten att införa övergångsarrangemang bör utnyttjas, på det sätt som föreslås i promemorian, i syfte att minimera den administrativa börda som tillståndsplikten medför.

Det följer av direktivets artikel 16.2 att de aktiebolag och ekonomiska föreningar som har tillstånd att verka som betalningsinstitut i sin betal- tjänstverksamhet endast får ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner. Detta innebär att ett betalningsinstitut inte kan tillhandahålla såväl betaltjänster som inlåning genom samma konto, eftersom de olika verksamheterna då inte skulle hållas åtskilda i den utsträckning som krävs.

I promemorian framhålls att betalningsinstitut ska ha interna kontroller som säkerställer att innehavda medel på betalkonton inte kan komma att betraktas som insättningar. Sveriges advokatsamfund har framfört att instituten får svårt att genomföra sådana kontroller om det inte av lagtext eller förarbeten framgår vad som avses med insättningar. Avgränsningen av vad som utgör insättningar har tagits upp i avsnitt 6.1.2. Överföring av medel till ett betalkonto hos ett betalningsinstitut görs i samband med att en betalningsorder avseende det överförda beloppet lämnas. Betal- ningsinstitutet ansvarar därefter för att beloppet överförs till betal- ningsmottagarens betaltjänstleverantör. En situation där medel kvarstår på ett betalkonto även efter det att en betalningstransaktion genomförts uppstår i första hand när någon del av transaktionen inte har slutförts. I dessa fall bör betalningsinstitutet redan enligt direktivets artikel 10.4 ha sådana rutiner på plats att betalningstransaktioner som inte genomförts fullständigt, och där medel av denna anledning kvarstår på betalkonton, följs upp och åtgärder vidtas för att medel som har samband med en viss betalningstransaktion hanteras i enlighet med gällande regler. Även i övriga fall då betaltjänstanvändares medel kvarstår på betalkonton hos betalningsinstitut bör institutet, inom ramen för sin skyldighet enligt artikel 10.4 att hantera risker och bedriva bl.a. administration och redovisning på ett sunt sätt, ha rutiner på plats för att säkerställa att medel på betalkonton inte skapar alltför stora risker i verksamheten. Såvitt avser medel som har samband med gränsöverskridande kreditkortsbetalningar åligger det institutet att säkerställa att medel inte kvarstår på betalkonton under längre tid än vad som är tillåtet. I detta sammanhang kan noteras att behovet av att tillse att medel inte kvarstår under längre tid än tolv månader enbart avser gränsöverskridande kreditkortsbetalningar, som sannolikt kommer att utgöra en mindre del av de totala betalnings- transaktioner som betalningsinstitut hanterar. I denna del föreslås att det i lagen införs ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att genom föreskrifter meddela närmare bestämmelser om vilka åtgärder som betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska vidta för att hantera medel.

Prop. 2009/10:220

137

Förbud att driva viss annan verksamhet

Som nämnts ovan framgår av direktivets artikel 10.5 att om ett betalningsinstitut bedriver annan affärsverksamhet som inte avser betaltjänster, och denna verksamhet kan försämra institutets finansiella sundhet eller myndigheternas möjligheter att övervaka institutet, får behörig myndighet kräva att betaltjänstverksamheten drivs åtskilt från den andra verksamheten. I direktivet uttrycks detta som att den berörda myndigheten i betalningsinstitutets hemland får kräva att betaltjänst- verksamheten drivs i ”en separat enhet”. I promemorian föreslås att Finansinspektionen under vissa förutsättningar ska kunna besluta att ett betalningsinstituts verksamhet med betaltjänster ska vara placerad i en egen juridisk person.

Sveriges advokatsamfund har framfört att innebörden och följderna av ett beslut att betaltjänstverksamhet ska bedrivas i en egen juridisk person behöver klargöras. Finansbolagens Förening anför att det endast undantagsvis kan bli aktuellt för Finansinspektionen att besluta att betaltjänsterna ska bedrivas av en separat juridisk person och efterlyser ett förtydligande av detta.

Av författningskommentaren i promemorian framgår att drift av betaltjänstverksamhet i en egen juridisk person föreslås kunna komma ifråga när den andra verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets finansiella sundhet eller Finansinspek- tionens möjligheter att övervaka institutet. Det som följer av direktivets artikel 10.5, som den i promemorian föreslagna bestämmelsen avser att genomföra, är att betaltjänstverksamhet under vissa förhållanden bör bedrivas skilt från annan verksamhet. Enligt regeringens bedömning kan en sådan avskiljning av verksamhet dock uppnås även utan att det i lag anges att betaltjänstverksamhet måste bedrivas i en egen juridisk person. I stället bör det i lagen anges att Finansinspektionen under vissa förutsättningar får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Detta innebär att betaltjänstverksamheten avskiljs från den andra verksamheten och motsvarar vad som föreskrivs i direktivets artikel 10.5. Den närmare bedömningen av vilka förhållanden som innebär risker avseende betalningsinstitutets finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att övervaka institutet får göras av Finansinspektionen utifrån omständigheterna i varje enskilt fall. Bedömningen av om risk för en försämring av betalningsinstitutets finansiella sundhet föreligger bör utgå från de risker för betalningsinstitutets finansiella ställning som finns i den andra verksamheten, med beaktande av denna verksamhets omfattning jämfört med betaltjänstverksamheten. En avskiljning av betaltjänst- verksamheten bör ske om den andra verksamheten, t.ex. kreditgivning, är så riskfylld och omfattande i förhållande till betaltjänstverksamheten att betalningsinstitutets möjligheter att fortsätta bedriva någon verksamhet är starkt knuten till hur den andra verksamheten utvecklas. Motsatsvis bör en avskiljning inte komma ifråga när den andra verksamheten bedrivs i begränsad omfattning och på ett sätt som medför ingen eller liten risk för påverkan på betalningsinstitutets finansiella ställning. När det gäller avskiljning på den grunden att Finansinspektionen har svårt att övervaka betalningsinstitutet bör bedömningen utgå från hur svårt det är för

Prop. 2009/10:220

138

Finansinspektionen att i sin övervakning av institutets verksamhet Prop. 2009/10:220 särskilja och granska de delar av verksamheten som utgör betaltjänst-

verksamhet. Om betalningsinstitutet bedriver betaltjänstverksamhet och samtidigt annan liknande verksamhet som kreditgivning eller inlåning, och de interna rutinerna för t.ex. dokumentation av transaktioner och överföringar försvårar möjligheterna att särskilja mellan sådana kontodispositioner som är att hänföra till betaltjänstverksamhet respektive sådana som görs som ett led i annan verksamhet, är detta en sådan omständighet som talar för ett föreläggande om avskiljning. Om betaltjänstverksamheten utgör en mindre del av betalningsinstitutets totala verksamhet och utövas i nära anknytning till annan, mer omfattande verksamhet på ett sätt som gör det svårt att avgöra om just betaltjänst- verksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler, är även detta en omständighet som talar för att avskiljning bör ske. Motsatsvis gäller att betaltjänstverksamhet som bedrivs på ett sätt som möjliggör att information om just denna verksamhet är lätt tillgänglig för Finansinspektionen i egenskap av tillsynsmyndighet bör kunna utövas utan att verksamheten avskiljs från andra verksamheter som betalningsinstitutet bedriver.

7.3.3 Skyddskrav och separationsrätt
Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut eller en registrerad
betaltjänstleverantör ska vara skyldig att vidta åtgärder för att skydda
medel som tagits emot från betaltjänstanvändare eller andra
betaltjänstleverantörer för att genomföra en betalningstransaktion. Sådana
medel får inte sammanblandas med medel som innehas för någon annans
räkning än betaltjänstanvändares, och ska hållas åtskilda så att de inte
omfattas av anspråk från betalningsinstitutets eller den registrerade
betaltjänstleverantörens övriga borgenärer vid insolvens. Alternativt kan
betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören se till de
innehavda medlen omfattas av en försäkring på motsvarande belopp.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Promemorians förslag till regler om skyddskrav innehåller dock även en
hänvisning till lagen (1944:181) om redovisningsmedel.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att det inte bör
införas en gräns för skyddsbeloppet på 300 euro som promemorian
föreslår. Finansbolagens förening vill att gränsen för när skydd inträder
ska höjas till 600 euro. Föreningen anser dessutom att uttrycket att
betaltjänstverksamhet är ”skild” från kreditgivningsverksamhet innebär
att skyddskraven är uppfyllda och att detta bör framgå av författ-
ningskommentaren till denna bestämmelse. Enligt Sveriges advokat-
samfund ger förbudet mot sammanblandning närmast vid handen att det
skulle handla om inlåning på konto om avskiljande inte skett. Dessutom
anser Advokatsamfundet att det måste klargöras hur separationsrätten
uppstår och vilka åtgärder som krävs för att säkerställa separationsrätt.
Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 9 tar upp s.k.
skyddskrav, som innebär att ett betalningsinstitut som även driver annan	139

verksamhet som avses i artikel 16.1 c ska vara skyldigt att skydda de medel som institutet har mottagit från en betaltjänstsanvändare eller en annan betaltjänstleverantör för genomförandet av betalningstransaktioner. Betalningsinstituten ska enligt artikel 9.1 se till att sådana medel inte sammanblandas med medel som innehas för någon annan fysisk eller juridisk persons räkning. Dessutom ska medel som ännu inte har sänts till betalningsmottagaren eller överförts till en annan betaltjänstleverantör deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller investeras i säkra tillgångar, och hållas åtskilda så att betalningsinstitutets övriga borgenärer inte kan göra anspråk på medlen vid betalningsinstitutets insolvens. Alternativt kan betalningsinstitutet se till att medlen omfattas av en försäkring eller annan jämförlig garanti på motsvarande belopp från ett försäkringsbolag eller kreditinstitut som inte tillhör samma grupp som betalningsinstitutet. Enligt artikel 9.2 får betalningsinstitut under vissa förutsättningar uppskatta ungefär hur stor andel av de medel som institutet innehar som ska användas till kommande betalnings- transaktioner och därmed omfattas av skyddskraven. Genom artikel 9.3 ges medlemsstaterna möjlighet att kräva att även betalningsinstitut som inte driver annan verksamhet ska uppfylla skyddskraven, och av artikel 9.4 framgår att medlemsstaterna får begränsa skyddskraven så att de enbart ska gälla användare som har medel på minst 600 euro hos betalningsinstitutet.

I promemorian framförs att skyddskraven fordras eftersom kundernas medel hos betalningsinstituten inte omfattas av insättningsgaranti enligt lagen (1995:1571) om insättningsgaranti. I promemorian sägs vidare att skyddskraven bör vara desamma i ”rena” betalningsinstitut som i sådana betalningsinstitut som också driver annan verksamhet. Som skäl för detta anges att kunderna bör ha samma skydd och att snedvridning av konkurrensen bör undvikas. Enligt regeringens bedömning bör möjligheten att tillämpa skyddskraven i samtliga betalningsinstituts betaltjänstverksamhet utnyttjas på det sätt som föreslås i promemorian. Skyddskraven bör även vara tillämpliga i registrerade betaltjänst- leverantörers verksamhet, i enlighet med promemorians förslag.

I promemorian föreslås också att möjligheten att låta skyddskraven vara tillämpliga enbart över vissa belopp ska utnyttjas. Den högsta belopps- gräns på 600 euro som medges av direktivets artikel 9.4 framstår dock, enligt promemorian, som alltför hög. En beloppsgräns lägre än 600 euro behövs enligt promemorian för att upprätthålla ett högt förtroende för de aktörer som tillhandahåller betaltjänster på den svenska marknaden, samtidigt som en alltför låg nivå skulle kunna hämma utvecklingen för de företag som erbjuder betaltjänster avseende lägre belopp. I promemorian föreslås att skyddskraven begränsas till att enbart gälla medel som överstiger 300 euro per betaltjänstanvändare.

Enligt regeringens bedömning framstår promemorians förslag som väl avvägt i denna del. Att låta skyddskraven vara tillämpliga även på medel som används för betalningstransaktioner på mycket små belopp skulle innebära administrativa kostnader för de betaltjänstleverantörer som hanterar dessa betalningar som inte står i proportion till det begränsade intresse en betaltjänstanvändare får anses ha av att ha separationsrätt till ett lågt belopp om betalningsinstitutet eller den registrerade betal- tjänstleverantören skulle gå i konkurs. Att sätta gränsen för det

Prop. 2009/10:220

140

skyddsvärda beloppet så att medel överstigande 300 euro per betaltjänstanvändare och betalningsinstitut omfattas av skyddskraven framstår som befogat med beaktande av dessa motstående intressen.

När det gäller frågan om hur separationsrätten ska säkerställas, som tas upp av Sveriges advokatsamfund, kan noteras att den förpliktelse som uppställs genom direktivets artikel 9.1 andra stycket består av två delar. Mottagna medel som innehas av ett betalningsinstitut ska, enligt bestämmelsens punkt a, deponeras på ett särskilt konto hos ett kredit- institut eller investeras i säkra, likvida lågrisktillgångar i enlighet med vad behörig myndighet fastställer. Dessutom ska, enligt punkt b, mottagna medel hållas åtskilda, i enlighet med nationell lagstiftning, mot anspråk från betalningsinstitutets övriga borgenärer. Båda dessa krav ska vara uppfyllda enligt direktivet, som i denna del måste genomföras i medlemsstaterna. Av lagen (1944:181) om redovisningsmedel följer att sådana medel som mottagits för annan med redovisningsskyldighet och hålls avskilda ska vara förbehållna huvudmannen om beloppet har avskilts utan dröjsmål. Dessutom framgår av lagens andra stycke att även medel som inte avskilts, men varit omedelbart tillgängligt för att avskiljas, ska vara förbehållna huvudmannen om det inte föreligger dröjsmål med avskiljandet. Ett förfarande där betaltjänstanvändares medel deponeras på ett för detta ändamål avsett konto, vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, uppfyller kraven på avskiljande av medel. De dispositioner som betalningsinstituten och de registrerade betaltjänstleverantörerna är skyldiga att vidta enligt artikel 9.1 andra stycket a torde även innebära att medel avskiljs och att separationsrätt inträder i enlighet med lagen om redovisningsmedel. Detta innebär att även kravet i punkt b är uppfyllt.

De krav på åtgärder för att skydda betaltjänstanvändares medel som uppställs i direktivets artikel 9.1 andra stycket a måste genomföras i medlemsstaterna. Det bör därför införas en bestämmelse om skyddskrav i lagen om betaltjänster som motsvarar direktivet i denna del. Däremot framstår det som obehövligt att införa en bestämmelse som uttryckligen motsvarar direktivets artikel 9.1 andra stycket b eftersom motsvarande krav i Sverige uppfylls genom de förfaranden som anges i punkten a.

Bestämmelsen i artikel 9.2 som ger betalningsinstitut möjlighet att, under vissa förutsättningar, uppskatta hur stor andel av de medel som institutet innehar som ska användas till kommande betalnings- transaktioner och därmed omfattas av skyddskraven, bör genomföras genom en uttrycklig bestämmelse i lagen om betaltjänster. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter om beräkningen av hur stor andel av medel hos betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som omfattas av skyddskraven.

7.3.4 Dokumentation och arkivering

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut ska bevara alla relevanta uppgifter om betaltjänstverksamheten i minst fem år. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska anses relevanta.

Prop. 2009/10:220

141

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund efterfrågar klar- göranden i lagtext eller förarbeten av vilka uppgifter som ska omfattas av reglerna om dokumentationskrav.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 19 framgår att ett betalningsinstitut ska bevara alla relevanta uppgifter avseende dess rörelse i minst fem år. I promemorian föreslås att en bestämmelse om ett betalningsinstituts skyldighet att dokumentera relevanta uppgifter och arkivera dessa i minst fem år tas in i den nu aktuella lagstiftningen. Dessutom föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska dokumenteras och arkiveras.

Sveriges advokatsamfund har efterfrågat klargöranden i lagtext eller förarbeten av vilka uppgifter som ska omfattas av reglerna om doku- mentationskrav. I detta sammanhang kan noteras att bestämmelser om skyldighet att dokumentera vissa uppgifter i ett företags rörelse finns i bl.a. 8 kap. 3 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 8 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse avser en skyldighet att skriftligen, på papper eller i elektronisk form, bevara uppgifter om det underlag som har inhämtats i ett kreditärende så att ärendet kan följas i detalj. Bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden uppställer en skyldighet för värdepappersinstitut att dokumentera samtliga in- vesteringstjänster, sidotjänster och transaktioner som institutet genomfört.

Dokumentationskravet syftar till att Finansinspektionen ska ha möjlighet att övervaka att betalningsinstitutet har följt vissa av kraven i den nu föreslagna lagen om betaltjänster samt de föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Det framgår av artikel 19 i direktivet att de krav som avses är de som behandlas i direktivets avdelning II. Motsvarande krav uppställs i 2 och 3 kap. samt 7 och 8 kap. i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. För att syftet med direktivets dokumentationskrav ska kunna tillgodoses krävs det att betalnings- instituten dokumenterar uppgifter om genomförda betalningstransaktioner och, i förekommande fall, om kontoställningen på enskilda betaltjänst- användares konto. Vissa uppgifter om genomförda betalnings- transaktioner är nödvändiga för att det ska vara möjligt att i efterhand fastställa huruvida transaktionerna genomfördes i enlighet med lagens regler rörande t.ex. förbud mot att bevilja kredit ur medel som mottagits för att genomföra en betalningstransaktion. Dessutom kan information om enskilda betaltjänstanvändares kontoställning behöva dokumenteras för att det ska vara möjligt att fastställa huruvida en viss betaltjänst- användares medel omfattades av skyddskrav vid en given tidpunkt eller om en kredit som beviljats i samband med en gränsöverskridande kreditkortsbetalning uppfyller lagens krav på längsta kredittid. I myndig- hetsföreskrifter bör anges vilka relevanta uppgifter som ett betalnings- institut ska bevara. Ett bemyndigande för sådana föreskrifter bör tas in i lagen.

Prop. 2009/10:220

142

7.3.5 Revision och redovisning

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag ska vara tillämplig på betalnings- institut. Om ett betalningsinstitut även bedriver annan verksamhet, ska den lagen tillämpas när institutet huvudsakligen ägnar sig åt betal- tjänstverksamhet. Om betalningsinstitutet huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet, ska i stället årsredovisningslagen (1995:1554) tillämpas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Revisorsnämnden påpekar att den föreslagna
lagen avses tillämpas på såväl svenska aktiebolag som svenska
ekonomiska föreningar och att relevanta bestämmelser därför bör hänvisa
såväl till aktiebolagslagen som lagen om ekonomiska föreningar.
Skälen för regeringens förslag: I direktivets artikel 15 finns
bestämmelser om redovisning och revision i betalningsinstitut. Av
bestämmelserna framgår att tre EU-direktiv som behandlar redovisning –
direktiv 78/660/EEG om årsbokslut i vissa typer av bolag, direktiv
83/349/EEG om sammanställd årsredovisning och direktiv 86/635/EEG
om årsbokslut och sammanställd redovisning för banker och andra
finansiella institut – ska vara tillämpliga på betalningsinstitut. I
promemorian noteras att de tre redovisningsdirektiven har föranlett tre
lagar om årsredovisning: årsredovisningslagen (1995:1554), lagen
(1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag
samt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. I
promemorian föreslås att lagen om årsredovisning i kreditinstitut och
värdepappersbolag ska gälla för betalningsinstitut, eftersom dessa institut
bedriver finansiell verksamhet. För de betalningsinstitut som även
bedriver annan verksamhet föreslås dock att ett huvudsaklighetskriterium
ska avgöra vilka redovisningsregler som ska vara tillämpliga, med
innebörden att årsredovisningslagen i stället ska vara tillämplig i ett
betalningsinstitut som huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet.
För att den nu föreslagna lagen om betaltjänster ska överensstämma
med direktivet i denna del bör regler om revision och redovisning tas in i
den nya lagen. Bestämmelser med motsvarande innebörd som de som
föreslås i promemorian bör därmed införas. Det bör av lagen framgå att
ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman. Det
bör också framgå att minst en sådan revisor som utsetts av stämman ska
vara auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt
revisorsexamen. Dessa regler motsvarar vad som gäller för andra
finansiella företag som t.ex. bankaktiebolag och värdepappersbolag enligt
10 kap. 9 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
respektive 3 kap. 5 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden). Det
bör dessutom, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om
utgivning av elektroniska pengar, anges att de bestämmelser om års- och
koncernredovisning som är tillämpliga på betalningsinstitut som drivs i
ekonomisk förening även är tillämpliga på europakooperativ. När det
gäller frågan om vilka redovisningsregler som bör tillämpas i
betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet bör bedömningen	143

av vad som utgör institutets huvudsakliga verksamhet i första hand göras Prop. 2009/10:220 utifrån omfattningen på betaltjänstverksamheten respektive den andra

verksamheten. Om omsättningen i betaltjänstverksamheten är större än i den andra verksamheten, bör detta som huvudregel innebära att lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag blir tillämplig.

7.3.6 Huvudkontor och hemvist för betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer

Regeringens förslag: Betalningsinstitut och registrerade betaltjänst- leverantörer som är juridiska personer ska ha sitt huvudkontor i Sverige. Registrerade betaltjänstleverantörer som är fysiska personer ska ha sin hemvist i Sverige.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska ha sitt huvudkontor i Sverige. Det regleras inte uttryckligen huruvida fysiska personer som är betaltjänstleverantörer måste ha sin hemvist i Sverige.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen efterfrågar förtydliganden avseende bestämmelsens tillämplighet på fysiska personer som är registrerade betaltjänstleverantörer.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 10.3 framgår att ett betalningsinstitut som enligt nationella regler ska ha ett säte – t.ex. ett aktiebolag – ska ha sitt huvudkontor i den medlemsstat där institutet har sitt säte. När det gäller registrerade betaltjänstleverantörer som undantagits från tillståndskrav i enlighet med direktivets artikel 26 framgår av artikel 26.2 att dessa fysiska eller juridiska personer ska ha sitt huvudkontor eller sin fasta hemvist i den medlemsstat där de faktiskt bedriver sin verksamhet.

I promemorian föreslås att en bestämmelse införs med innebörden att ett betalningsinstitut ska ha sitt huvudkontor i Sverige. Det föreslås också att denna bestämmelse ska gälla för registrerade betaltjänstleverantörer. Som nämnts i avsnitt 7.1.2 har Finansinspektionen efterfrågat förtydliganden avseende bestämmelsens tillämplighet på fysiska personer som är registrerade betaltjänstleverantörer. För dessa ska gälla att en fysisk person som vill åberopa undantaget för betaltjänstverksamhet av mindre omfattning ska vara bosatt i Sverige (se avsnitt 7.1.2). Såväl kravet på huvudkontor – för juridiska personer – som på hemvist – för fysiska personer – bör komma till uttryck i en bestämmelse i lagen om betaltjänster.

7.3.7 Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

Regeringens förslag: Bestämmelserna i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska vara tillämpliga på de som tillhandahåller betaltjänster.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

144

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.	Prop. 2009/10:220
Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 5 f ska en
ansökan att få bli betalningsinstitut bl.a. innehålla en beskrivning av hur
sökanden avser att fullgöra skyldigheten enligt tillämpliga gemens-
kapsregler att förhindra penningtvätt och finansiering av terrorism.
Dessutom framgår av artikel 26.6 att registrerade betaltjänstleverantörer
inte är undantagna från skyldigheten att i sin verksamhet vidta åtgärder
mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
I promemorian föreslås att en bestämmelse införs av vilken det framgår
att bestämmelserna i den lagstiftning som reglerar åtgärder mot penning-
tvätt och finansiering av terrorism ska gälla för fysiska eller juridiska
personer som tillhandahåller betaltjänster. En bestämmelse som
materiellt motsvarar den som föreslagits i promemorian bör införas i
lagen om betaltjänster.
7.3.8 Tystnadsplikt, upplysningsskyldighet och meddelandeförbud

Regeringens förslag: Bestämmelser om tystnadsplikt avseende uppgifter
om enskildas förhållanden till ett betalningsinstitut eller en registrerad
betaltjänstleverantör, upplysningsskyldighet och meddelandeförbud
avseende sådana uppgifter i vissa fall och om ansvar vid brott mot
meddelandeförbudet tas in i lagen om betaltjänster.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med
regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anmärker att bestäm-
melserna om straffrättslig sanktionering av brott mot tystnadsplikt skiljer
sig åt mellan å ena sidan lagen om bank- och finansieringsrörelse, å andra
sidan lagen om värdepappersmarknaden. Skälen för detta, och för att
kriminalisering behövs i värdepappersbolag, behöver enligt Advokat-
samfundet klargöras.
Skälen för regeringens förslag
Tystnadsplikt
I promemorian föreslås att det införs en bestämmelse om tystnadsplikt för
personer med anknytning till betalningsinstitut. Sådana personer får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad de genom sin anställning eller sitt
uppdrag i betaltjänstverksamheten fått veta om någon annans
affärsförhållanden eller personliga förhållanden. Av den föreslagna
bestämmelsen framgår också att betalningsinstitut ska kunna utväxla
vissa uppgifter för kreditupplysningsändamål, i enlighet med 5 a §
kreditupplysningslagen (1973:1173). Det föreslås också att den som
bryter mot förbudet att röja eller utnyttja uppgifter inte ska kunna dömas
till ansvar enligt bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i 20 kap. 3 §
brottsbalken. Av promemorian framgår att tystnadsplikten enbart omfattar	145
	145

betalningsinstitutets verksamhet med betaltjänster. Dessutom anges att	Prop. 2009/10:220
skälet till att en tystnadsplikt föreslås införas är att betalningsinstitut, och
registrerade betaltjänstleverantörer, tillåts utföra flera banknära finansiella
tjänster och att en tystnadsplikt bör införas för att skydda kundernas
personliga integritet och ekonomiska intressen. För att tillgodose
kundernas integritetsintresse bör därför en sekretessbestämmelse införas.
I promemorian framhålls att en sekretessbestämmelse gör kunderna mer
benägna att ge en korrekt bild av sin ekonomiska situation i kontakter
med betalningsinstituten, vilket möjliggör en bättre riskhantering i
instituten.
Regeringen noterar, liksom Advokatsamfundet, att den nuvarande
regleringen skiljer sig åt avseende straffrättsliga sanktioner för brott mot
tystnadsplikt i kreditinstitut respektive värdepappersbolag. Inom ramen
för detta lagstiftningsärende finns inte utrymme att närmare analysera
grunderna för de skillnader i sanktionsregleringen beträffande tystnads-
plikten som finns inom det finansiella området. Dessutom kan noteras att
regeringen gjorde vissa uttalanden då de nuvarande reglerna avseende
värdepappersbolag, börser och clearingorganisationer infördes.
Regeringen anförde då att frågan om en ändring av reglerna för brott mot
tystnadsplikt i bl.a. banker borde övervägas i samband med en översyn av
sekretesslagstiftningen för de finansiella företagen, och att några
ändringar av regleringen för värdepappersbolag, börser och clearing-
organisationer inte gjordes i avvaktan på denna översyn (prop.
2006/07:115 s. 556).
När det gäller frågan om vilka regler som i förevarande sammanhang
bör gälla vid brott mot tystnadsplikt anser regeringen att den verksamhet
som kommer att bedrivas i betalningsinstitut uppvisar större likheter med
verksamhet i kreditinstitut, som sysslar med omfattande betalnings-
förmedling, än med verksamheten i värdepappersbolag och på börser.
Mot denna bakgrund framstår det som lämpligast att reglerna för
betalningsinstitut motsvarar de som gäller för kreditinstitut enligt 1 kap.
10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, såtillvida att
den som bryter mot förbudet att röja eller utnyttja uppgifter inte ska
kunna dömas till ansvar enligt bestämmelsen om brott mot tystnadsplikt i
20 kap. 3 § brottsbalken. Den som bryter mot tystnadsplikten kan istället
bli föremål för de ingripanden som Finansinspektionen inom ramen för
sin tillsynsverksamhet kan tillgripa mot de betalningsinstitut och
leverantörer som inte följer bestämmelserna i lagen (se vidare kap. 12).
Kundernas befogade intresse av integritetsskydd gör sig gällande oavsett
om betaltjänstverksamheten bedrivs av ett betalningsinstitut eller av en
registrerad betaltjänstleverantör. Regler om tystnadsplikt bör därför gälla
för båda dessa kategorier av betaltjänstleverantörer. Bestämmelsen om
tystnadsplikt bör därför utformas så att det tydligt framgår att förbudet att
röja uppgifter gäller avseende betaltjänstverksamhet i såväl
betalningsinstitut som registrerade betaltjänstleverantörer. Bestämmelsen
om tystnadsplikt i 1 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappers-
marknaden kan härvid vara en förebild. Tystnadsplikten bör omfatta
uppgifter om enskildas förhållanden till betalningsinstitutet eller
betalningsleverantören (jfr dels 1 kap. 10 och 11 §§ lagen om bank- och
finansieringsrörelse, dels 1 kap. 11 och 12 §§ lagen om värdepappers-
marknaden, där formuleringarna om vilka uppgifter som omfattas skiljer	146

sig åt). Av bestämmelsen i lagen om betaltjänster bör det också, till Prop. 2009/10:220 skillnad från i bestämmelsen i lagen om värdepappersmarknaden, framgå

att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte följer för den som bryter mot förbudet.

Upplysningsskyldighet och meddelandeförbud

I promemorian föreslås att det införs bestämmelser om betalningsinstituts och registrerade betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna ut uppgifter om enskildas förhållande till institutet i samband med en utredning om brott eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål. Dessutom föreslås bestämmelser om att en åklagare eller undersökningsledare kan besluta att personer med anknytning till betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören inte får röja för kunden eller för någon utomstående att uppgifter har lämnats eller att en förundersökning eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål pågår. De i promemorian föreslagna bestämmelserna utgår från motsvarande bestämmelser i 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 12 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (avseende upplys- ningsskyldighet) respektive 1 kap. 12 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 13 § lagen om värdepappersmarknaden (avseende meddelandeförbud). Det framgår också av promemorian att upplysningsskyldigheten avser samma uppgifter om personliga eller ekonomiska förhållanden som omfattas av den föreslagna bestämmelsen om tystnadsplikt som behandlats ovan. Detta bör framgå på ett tydligare sätt än vad som föreslås i promemorian genom att upplysnings- skyldigheten uttryckligen sägs omfatta sådana uppgifter som avses i bestämmelsen om tystnadsplikt

Vidare föreslås i promemorian en bestämmelse som innebär att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot meddelandeförbudet döms till böter. Den föreslagna bestämmelsen har utformats utifrån motsvarande bestämmelser i 1 kap. 13 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden.

Promemorians förslag i nu behandlat avseende motsvarar de regler som gäller för andra institut som tillhandahåller finansiella tjänster. Det framstår som lämpligt att även betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer omfattas av regler om upplysningsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar vid brott mot meddelandeförbud. Det bör, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, anges att bestämmelserna om meddelandeförbud även är tillämpliga på dualistiskt organiserade europabolag och europa- kooperativ.

147

7.4	Gränsöverskridande betaltjänstverksamhet, tillhanda Prop. 2009/10:220
	hållande av betaltjänster genom ombud eller filial m.m.

7.4.1 Inledning

I följande avsnitt behandlas genomförandet av reglerna i direktivets artikel 17, som behandlar dels tillhandahållande av betaltjänster genom ombud (artikel 17.1–17.6), dels vad som gäller när ett betalningsinstitut uppdrar åt någon annan att driva delar av dess betaltjänstverksamhet (artikel 17.7). Dessutom behandlas reglerna i direktivets artikel 25 om betalningsinstituts rätt att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat än hemmedlemsstaten. Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat ska underrätta tillsyns- myndigheten i sin hemmedlemsstat som i sin tur ska underrätta tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där betaltjänsterna avses tillhandahållas (artikel 25.1). I övrigt innehåller artikeln bestämmelser om samarbetet mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.

7.4.2 Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud ska anmäla detta till Finansinspektionen, som ska registrera ombudet förutsatt att det av anmälan framgår att ombudets ledning uppfyller de krav på lämplighet som gäller för betalningsinstitut och att ombudet har interna regler för efterlevnad av lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund framför att det i promemorian föreslås att betalningsinstituten ska anmäla ombud till Finansinspektionen samtidigt som värdepappersbolag ska anmäla sina ombud till Bolagsverket enligt 6 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden, och att denna skillnad bör motiveras eller ses över. Dessutom anser Advokatsamfundet att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att betaltjänstanvändare ska informeras när betalningsinstitut driver betaltjänstverksamhet i filial bör ges en annan utformning.

Skälen för regeringens förslag

Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

Direktivets artikel 17.1–17.6 innehåller bestämmelser om vad som ska gälla när ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster genom ombud. I sådana fall ska betalningsinstitutet enligt artikel 17.1 lämna viss

information om bl.a. ombudets identitet till tillsynsmyndigheten.

148

Tillsynsmyndigheten får efter att ha erhållit information ta upp ombudet i ett register enligt artikel 17.2. Av artikel 17.3 och 17.4 följer dock att tillsynsmyndigheten först får kontrollera informationen och, om det finns tvivel huruvida den är korrekt, vägra att föra in ombudet i registret.

Det följer av artikel 17.5 att ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat genom ombud, på samma sätt som när det självt avser att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat, ska underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat om detta. Tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett ombud eller en filial avser att bedriva betaltjänstverksamhet (värdmedlemsstaten) ska dock enligt artikel 17.6 informera tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten i fall då det finns skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller finansiering av terrorism förekommer, har förekommit eller att risken för detta ökar i samband med ombudets eller filialens verksamhet. När hemmedlems- statens tillsynsmyndighet har informerats på detta sätt får den vägra att registrera ombudet eller filialen, alternativt återkalla en registrering som redan gjorts.

I promemorian föreslås att regler om tillhandahållande av tjänster genom ombud, motsvarande direktivets regler, införs. I promemorian anges att ett ombud för ett betalningsinstituts räkning får tillhandahålla samtliga de betaltjänster som institutet har anmält till Finansinspektionen. Betalningsinstitutet är fullt ansvarigt för varje handling eller under- låtenhet från ombudets sida eftersom ombudet handlar på institutets eller betaltjänstleverantörens vägnar. Vidare anges att betalningsinstitutet ska lämna information om ombudet till Finansinspektionen i förväg. Informationen ska möjliggöra för Finansinspektionen att göra samma typ av ledningsprövning som görs av ledningen i betalningsinstitutet. Betalningsinstitutet ska dessutom förse Finansinspektionen med underlag som visar att det finns interna regler för hur ombudet ska efterleva reglerna i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Betalningsinstitutet ska också se till att ombudet upplyser kunder om vilket företag (betalningsinstitut) det företräder. Om ombud har hand om kundmedel sker detta på betalningsinstitutets vägnar och ansvar, med tillämpning av de skyddsregler som gäller avseende belopp över en viss gräns.

I promemorian föreslås även att ombuden ska föras in i en databas hos Finansinspektionen efter det att informationen kontrollerats, samt att databasen ska vara offentligt tillgänglig och uppdateras regelbundet. Dessutom anges i promemorian att det är betalningsinstituten som ska göra anmälan när de avser att använda sig av ombud, och att instituten därför bör vara skyldiga att anmäla eventuella ändringar. I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vilken information som ska lämnas till Finansinspektionen.

Avregistrering av ett ombud bör enligt promemorian ske efter begäran från det svenska eller utländska betalningsinstitut som tillhandahållit betaltjänster genom ombudet. Om detta betalningsinstituts tillstånd återkallas ska även ombudet avregistreras, eftersom ombudet inte har någon självständig rätt att tillhandahålla betaltjänster. När det gäller ansvar för ombudets åtgärder framförs i promemorian att betalnings- institutet ansvarar för ombudets åtgärder, men att en skadelidande även

Prop. 2009/10:220

149

kan välja att rikta eventuella anspråk direkt mot ombudet. Dessutom Prop. 2009/10:220 anges att ett betalningsinstitut som får krav riktade mot sig på grund av

ombudets handlande kan föra en regresstalan mot ombudet. Promemorians uttalanden i denna del motsvarar vad som angavs i fråga om sådana anknutna ombud till värdepappersföretag som behandlas i 6 kap. lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (se särskilt prop. 2006/07:115 s. 374).

Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang framfört att det i promemorian föreslås att betalningsinstituten ska anmäla ombud till Finansinspektionen, medan värdepappersbolag ska anmäla sina ombud till Bolagsverket enligt 6 kap. 1 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden. Enligt samfundet bör skillnaden motiveras eller ses över.

Av direktivets artikel 13 framgår att medlemsstaterna ska upprätta ett offentligt register över betalningsinstitut med deras ombud och filialer samt registrerade betaltjänstleverantörer med deras ombud och filialer. Uppgifter om såväl betalningsinstitut som registrerade betaltjänst- leverantörer samt ombud eller filialer till dessa ska således föras in i ett samlat register. Enligt regeringens bedömning bör Finansinspektionen svara för den samlade registreringen av såväl betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som dessas ombud och filialer.

7.4.3 Svenska företags verksamhet utomlands

Regeringens förslag: Om ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster i ett annat EES-land från Sverige (gränsöverskridande verksamhet) eller genom filial eller ombud i det landet, ska institutet meddela Finansinspektionen, som ska underrätta tillsynsmyndigheten i det land där verksamheten avses bedrivas. Om denna tillsynsmyndighet har skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller finansiering av terrorism förekommer i eller att risken för sådana aktiviteter ökar genom filialens eller ombudets verksamhet, får Finansinspektionen besluta att inte registrera filialen eller ombudet eller att återkalla en redan genomförd registrering.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om svenska företags verksamhet utomlands

Det följer av direktivets artikel 17.5 att ett betalningsinstitut som vill tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat genom ombud, på samma sätt som när det självt avser att tillhandahålla betaltjänster i en annan medlemsstat, ska underrätta tillsynsmyndigheten i sin hemmed- lemsstat om detta. Direktivets artikel 25 anger vilka förfaranden som ska

tillämpas bl.a. när svenska företag tillhandahåller betaltjänster i andra

150

EES-länder. I promemorian föreslås bestämmelser som reglerar sådan Prop. 2009/10:220 verksamhet. Bestämmelserna om svenska företags gränsöverskridande

verksamhet gäller inte för registrerade betaltjänstleverantörer, som enligt direktivets artikel 26.3 inte omfattas av rätten att bedriva sådan verksamhet. De nu aktuella bestämmelserna är alltså enbart tillämpliga på betalningsinstitut. Det framstår därför som lämpligt att även i lagstiftningen uttryckligen hänvisa till ”betalningsinstitut” i stället för den mer allmänt hållna termen ”företag”. Detta gäller även avseende gränsöverskridande verksamhet i länder utanför EES.

Tillhandahållande av betaltjänster i andra EES-länder

Ett svenskt betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom filial eller ombud i ett annat EES-land ska meddela Finans- inspektionen detta innan verksamheten påbörjas och inkomma med viss information om den planerade verksamheten, bl.a. uppgifter om organisation och vilka betaltjänster som avses tillhandahållas. Detsamma gäller när ett betalningsinstitut avser att tillhandahålla betaltjänster i ett annat EES-land utan att inrätta filial eller använda ombud där.

Finansinspektionen ska i sin tur meddela den behöriga myndigheten i värdlandet inom den tidsgräns (en månad) som anges i direktivets artikel 25.1 andra stycket. Dessutom ska Finansinspektionen föra in information om den gränsöverskridande verksamheten i den offentliga databas som myndigheten ska ombesörja enligt den nu föreslagna lagstiftningen. Om det planeras förändringar i den gränsöverskridande verksamhet som bedrivs av ett betalningsinstitut, t.ex. en utökning eller minskning av de betaltjänster som tillhandahålls eller personalförändringar avseende styrelseledamöter, VD eller betaltjänstansvarig, ska institutet i förväg underrätta Finansinspektionen skriftligen om de planerade förändring- arna. Finansinspektionen ska i sin tur underrätta tillsynsmyndigheten i värdlandet. Det framgår inte uttryckligen av direktivets artikel 25.1 att även en underrättelse om planerade förändringar ska tillställas värdlandets tillsynsmyndighet inom en månad. Däremot innebär direktivets artikel 25.4 en skyldighet för medlemsstaternas tillsynsmyndigheter att utväxla väsentlig och relevant information. En underrättelse om planerade förändringar i den gränsöverskridande betaltjänstverksamheten bör, mot denna bakgrund, tillställas tillsyns- myndigheten i värdlandet utan onödigt dröjsmål efter det att Finansinspektionen mottagit underrättelsen från betalningsinstitutet.

Tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där ett ombud eller en filial avser att bedriva betaltjänstverksamhet (värdmedlemsstaten) ska enligt artikel 17.6 informera tillsynsmyndigheten i hemmedlemsstaten i fall då det finns skälig anledning att misstänka att penningtvätt eller finansiering av terrorism förekommer, har förekommit eller att risken för detta ökar i samband med ombudets eller filialens verksamhet. När hemmedlems- statens tillsynsmyndighet har informerats på detta sätt får den vägra att registrera ombudet eller filialen, alternativt återkalla en registrering som redan gjorts.

151

Tillhandahållande av betaltjänster i länder utanför EES

Prop. 2009/10:220

I promemorian föreslås att betalningsinstitut ska kunna tillhandahålla betaltjänster även i länder utanför EES genom filial. Förutsättningen är att betalningsinstitutet ansöker om tillstånd för denna verksamhet och då lämnar uppgifter om bl.a. filialens organisation och ledning samt vilka tjänster som ska tillhandahållas till Finansinspektionen. Uppgifterna ska registreras av Finansinspektionen. Om betalningsinstitutet avser att förändra den verksamheten ska institutet underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs. Bestämmelser som i huvudsak motsvarar de i promemorian föreslagna införs i lagen om betaltjänster.

7.4.4 Utländska företags verksamhet i Sverige

Regeringens förslag: Ett utländskt företag som hör hemma inom EES och har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster i sitt hemland får tillhandahålla betaltjänster i Sverige efter det att Finansinspektionen mottagit en underrättelse av tillsynsmyndigheten i företagets hemland om vilka betaltjänster som företaget avser att tillhandahålla. Om ett sådant företag avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial eller ett ombud i Sverige, ska tillsynsmyndigheten i företagets hemland även underrätta Finansinspektionen om hur verksamheten i filialen eller genom ombudet ska bedrivas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag
Företag från EES–länder
De bestämmelser i direktivet som avser etableringsrätt och friheten att
tillhandahålla betaltjänster är tillämpliga på företag som fått tillstånd att
bedriva betaltjänstverksamhet som betalningsinstitut i någon av
medlemsstaterna. I promemorian anges att dessa företag i princip ska
kunna verka i Sverige på samma villkor som i sitt hemland, och att
tillsynsmyndigheten i den medlemsstat (värdlandet) där man vill
tillhandahålla betaltjänster inte får uppställa några ytterligare krav på
verksamheten. Företag som har fått tillstånd att verka som
betalningsinstitut i andra medlemsstater kan bedriva verksamhet i Sverige
genom filial eller ombud, eller genom att självt tillhandahålla betaltjänster
åt betaltjänstanvändare i Sverige. Principen att ett tillstånd i hem-
medlemsstaten möjliggör verksamhet i övriga medlemsstater motsvarar
vad som gemenskapsrättsligt redan gäller avseende många andra
finansiella tjänster, och utgör en grundbult i den harmonisering av den
inre marknaden för betaltjänster som direktivet syftar till.
I promemorian föreslås bestämmelser som genomför direktivet i denna
del. De i promemorian föreslagna bestämmelserna genomför artikel 25.1
såvitt avser utländska företag från andra EES-länder som har tillstånd i	152

sitt hemland att verka som betalningsinstitut i direktivets mening. Av de Prop. 2009/10:220 föreslagna bestämmelserna framgår att berörda företag inte behöver

tillstånd från Finansinspektionen för att tillhandahålla betaltjänst- verksamhet i Sverige. Ett sådant företag behöver inte heller starta en filial i Sverige för att bedriva verksamheten. Om företaget avser att starta en filial ska dock Finansinspektionen, genom tillsynsmyndigheten i företagets hemmedlemsstat, få viss information om företagets namn och adress, namnen på de personer som är ansvariga för filialens ledning, filialens organisatoriska struktur och vilken eller vilka betaltjänster som man avser att tillhandahålla. På samma sätt ska Finansinspektionen få sådan information från tillsynsmyndigheten i företagets hemmedlemsstat när företaget avser att tillhandahålla betaltjänster genom ombud i Sverige.

Av direktivets artikel 25.1 framgår inte entydigt att betaltjänst- verksamhet får tillhandahållas i värdlandet – i detta sammanhang Sverige

–först efter det att företaget underrättat tillsynsmyndigheten i sitt hemland och denna tillsynsmyndighet i sin tur, inom en månad, har underrättat Finansinspektionen om den avsedda verksamheten. Detta innebär en skillnad jämfört med motsvarande regleringen i direktivet (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument, där det av artikel 31.3 respektive 32.6 anges att den gränsöverskridande verksamheten får igångsättas först efter det att vissa underrättelser skett. I de bestämmelser som föreslås i promemorian anges dock att den gränsöverskridande betaltjänstverksamheten får påbörjas ”efter det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i institutets hemland har tagit emot underrättelse” respektive ”så snart Finansinspektionen från behörig myndighet i institutets hemland har tagit emot underrättelse”. Den tolkning som synes göras i promemorian – att underrättelser ska ske före det att betaltjänster börjar tillhandahållas i värdlandet – framstår som väl avvägd. En av funktionerna med ett underrättelse- och informations- utbytesförfarande av detta slag är att ge tillsynsmyndigheten i värdlandet

–i detta sammanhang, Finansinspektionen – möjlighet att i förväg uppmärksamma tillsynsmyndigheten i hemlandet på att en planerad gränsöverskridande verksamhet t.ex. innebär risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism så att tillsynsmyndigheten i hemlandet i sin tur kan vägra eller återkalla registrering av t.ex. en filial eller ett ombud i enlighet med direktivets artikel 17.6.

Med denna tolkning av direktivets artikel 25.1 får företag som har fått tillstånd att verka som betalningsinstitut i andra medlemsstater alltså till- handahålla betaltjänster i Sverige så snart Finansinspektionen mottagit en underrättelse från tillsynsmyndigheten i företagets hemland i vilken det anges vilka betaltjänster som företaget avser att tillhandahålla. Om ett sådant företag avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial eller ett ombud i Sverige får betaltjänster börja tillhandahållas genom filialen eller ombudet efter det att Finansinspektionen mottagit en underrättelse från tillsynsmyndigheten i företagets hemland. Underrättelsen ska innehålla information om företagets namn och adress, namnen på de personer som är ansvariga för filialens eller ombudets ledning, organisatoriska struktur och vilken eller vilka slag av betaltjänster som man avser att tillhandahålla.

Sammanfattningsvis bör bestämmelser som motsvarar de som föreslås i
promemorian tas in i lagen om betaltjänster.	153

Bestämmelser om samarbete mellan tillsynsmyndigheter behandlas Prop. 2009/10:220 även i avsnitt 12.1.5.

Företag från länder utanför EES

Direktivets bestämmelser i artikel 25 om rätt att tillhandahålla betaltjänster i andra medlemsstater än sitt hemland omfattar enbart sådana företag som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster av behörig myndighet i ett EES-land. Företag som har fått tillstånd av en tillsynsmyndighet eller motsvarande i ett land utanför EES att bedriva betaltjänstverksamhet omfattas alltså inte av direktivet. I promemorian anges att Europeiska kommissionen har uppgett att inte heller filialer till företag från länder utanför EES omfattas av direktivets regler. I promemorian föreslås att utländska företag som hör hemma i länder utanför EES behöver tillstånd enligt den nu föreslagna lagstiftningen för att få bedriva betaltjänstverksamhet i Sverige.

Promemorians förslag i denna del bör införas i lagen om betaltjänster. Detta innebär att företag som tillhandahåller betaltjänster med stöd av ett tillstånd från en tillsynsmyndighet eller motsvarande i ett land utanför EES måste ansöka om tillstånd hos Finansinspektionen för att kunna tillhandahålla betaltjänster i Sverige. Ett sådant företag måste alltså få tillstånd som betalningsinstitut enligt den nu föreslagna lagstiftningen för att kunna bedriva betaltjänstverksamhet här i landet. Vad gäller filialer till sådana företag har Europeiska kommissionen som svar på en fråga om tolkningen av betaltjänstdirektivet uttalat att filialer till t.ex. utländska kreditinstitut inte omfattas av betaltjänstdirektivet enligt dess artikel 1.1. Följden blir enligt kommissionen att en sådan filial måste ändra sin organisationsform så att den kan söka tillstånd som betalningsinstitut i sitt värdland. Detta innebär att det inte krävs någon särskild bestämmelse i lagen om sådana företags verksamhet som betalningsinstitut i Sverige, eftersom de måste ansöka om tillstånd som betalningsinstitut enligt de regler som gäller för svenska juridiska personer enligt lagens 2 kap. Det bör dock noteras att ändringar i betaltjänstdirektivets artikel 1.1 a har överenskommits efter det att betaltjänstdirektivet antogs (se avsnitt 6.1.3). Ändringarna innebär att filialer till kreditinstitut från länder utanför EES likställs med kreditinstitut från medlemsstaterna. En följd av dessa ändringar blir att sådana filialer inte behöver tillstånd som betalningsinstitut för att tillhandahålla betaltjänster. Bestämmelserna om krav på tillstånd för företag från länder utanför EES är därmed inte tillämpliga på filialer till kreditinstitut från sådana länder.

7.4.5 Uppdragsavtal

Regeringens förslag: Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som är av väsentlig betydelse för verksamheten. Uppdrag att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om uppdrags- verksamheten drivs under betryggande former och att den inte försämrar

154

den interna kontrollen eller Finansinspektionens möjligheter att övervaka Prop. 2009/10:220 regelefterlevnaden hos institutet eller betaltjänstleverantören. Institutet

eller betaltjänstleverantören ska anmäla uppdragsavtal till Finans- inspektionen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid upp- dragsavtal.

Promemorians förslag: I promemorian används uttrycket ”outsourcing” för att beteckna uppdragsavtal. Promemorians bestämmelse om förutsättningar för outsourcing följer i övrigt direktivets artikel 17.7. I promemorian föreslås inte något bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänst- leverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal. I promemorian föreslås även en särskild bestämmelse om att ett betalningsinstitut ansvarar för betaltjänstverksamhet hos ombud, filialer samt de som utför verksamhet enligt uppdragsavtal.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansförbundet framför att outsourcing och ökad konkurrens inte ska vara ett ändamål i sig, utan att outsourcing av betaltjänstverksamhet endast bör ske när det innebär ekonomiska och administrativa vinster för alla inblandade. Enligt Sveriges advokatsamfund bör den i promemorian föreslagna bestämmelsen om den högsta ledningens ansvar vid outsourcing utgå eller formuleras om. Advokatsamfundet framför dessutom att bestämmelsen om delegering av ansvar från ledningen möjligen syftar till att träffa försök att genom villkor i uppdragsavtal avhända ledningen dess lagstadgade ansvar, och föreslår en omformulerad bestämmelse med denna innebörd.

Skälen för regeringens förslag: Regler om vad som gäller när betalningsinstitut uppdrar åt någon annan att utföra visst arbete (s.k. outsourcing) finns i direktivets artikel 17.7. Ett betalningsinstitut som vill uppdra åt någon annan att utföra operativa funktioner ska meddela detta till tillsynsmyndigheten i sin hemmedlemsstat. Om uppdragsförhållandet avser vissa särskilt viktiga operativa funktioner, gäller att ytterligare krav utöver anmälan måste vara uppfyllda för att de ska få utföras av annan. Utförande av viktiga operativa funktioner får inte överlåtas på någon annan om detta skulle innebära en väsentligt försämrad kvalitet i betalningsinstitutets interna kontroll och de behöriga myndigheternas möjligheter att övervaka betalningsinstitutet. En viktig operativ funktion definieras som en funktion där ett fel eller en brist väsentligt skulle försämra betalningsinstitutets förmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt direktivet, dess finansiella resultat eller sundhet eller kontinuiteten i betaltjänstverksamheten. Vissa villkor ska enligt direktivet vara uppfyllda när betaltjänstverksamhet utförs av någon annan: (i) den högsta ledningen i betalningsinstitutet får inte delegera sitt ansvar, (ii) betalningsinstitutets

förpliktelser mot sina betaltjänstanvändare får inte förändras, (iii)

155

villkoren för att få tillstånd som betalningsinstitut får inte undergrävas, och (iv) inget av de andra villkor enligt vilka betalningsinstitutet beviljades tillstånd får upphävas eller ändras.

I promemorian föreslås regler om outsourcing som materiellt motsvarar bestämmelserna i direktivets artikel 17.7. Reglerna föreslås gälla för både betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Inledningsvis kan noteras att det förfarande som det här är fråga om – att uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa funktioner – benämns ”utläggande på entreprenad” i direktivet men ”outsourcing” i Finansinspektionens promemoria. När liknande regler infördes för värde- pappersinstitut i 8 kap. 14 § lagen (2007:528) om värdepappersmark- naden valdes i stället termen ”uppdragsavtal”. För att så långt möjligt uppnå en enhetlig terminologi i svensk lagstiftning bör termen uppdragsavtal användas även i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

När det gäller utformningen av bestämmelserna om uppdragsavtal har Sveriges advokatsamfund framfört att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om att uppdragsavtal inte får leda till att den högsta ledningen i betalningsinstitutet delegerar sitt ansvar förefaller överflödig, eftersom styrelsen i vilket fall inte kan avhända sig sitt ansvar enligt lagstiftningen. Det kan i detta sammanhang noteras att Advokat- samfundets synpunkt kan utsträckas även till andra delar av den i promemorian föreslagna bestämmelsen om outsourcing (6 kap. 3 § i den föreslagna lagen om betalningsinstitut). I 6 kap. 3 § andra stycket 2 i den i promemorian föreslagna lagen om betalnings institut anges att ett villkor för outsourcing är att betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot sina betaltjänstanvändare enligt lagen inte får förändras. Dessutom föreslås ytterligare ett villkor för outsourcing i 6 kap. 3 § andra stycket 4, som formulerats så att outsourcing inte får ha sådan omfattning att betalningsinstitutet inte kan uppfylla sina skyldigheter enligt lag. De formuleringar som tagits upp här utgår samtliga från direktivets artikel 17.7 synes ha utformats på ett sätt som ligger nära direktivets ordalydelse i dessa delar.

Eftersom betalningsinstituten, som Advokatsamfundet har påpekat, inte kan avhända sig skyldigheter som åvilar dem enligt lag genom att ingå avtal med t.ex. uppdragstagare förefaller det obehövligt att direkt i den nu aktuella lagstiftningen ange att utläggande av uppdrag på någon annan endast får göras om det sker i enlighet med gällande lag. I den mån direktivets artikel 17.7 föreskriver att utläggande av uppdrag måste ske i enlighet med direktivets regler, krävs det inga uttryckliga bestämmelser i svensk lag för att genomföra direktivets regler i denna del. I detta sammanhang bör även noteras att direktivets artikel 18.1 anger att betalningsinstitut som anlitar någon annan för genomförande av operativa funktioner ska vidta skäliga åtgärder för att säkerställa att direktivets krav är uppfyllda. Av artikel 18.2 följer att ett betalningsinstitut ska vara fullständigt ansvarigt för agerande hos anställda, ombud, filialer eller uppdragstagare. Att utforma uppdragsavtal på ett sätt som innebär att direktivets regler efterlevs får anses vara en sådan skälig åtgärd som omfattas av förpliktelsen i artikel 18.1. Detsamma gäller de förpliktelser som framgår av artikel 17.7 tredje stycket b, som avser fall då uppdragsförhållandet leder till att betalningsinstitutets direktivreglerade skyldigheter gentemot sina betaltjänstanvändare träds för när.

Prop. 2009/10:220

156

Bestämmelser som genomför direktivets artikel 18, i den mån dessa regler Prop. 2009/10:220 inte redan motsvarar allmänna rättsprinciper om principalansvar, bör

införas genom föreskrifter meddelade av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.

Sveriges advokatsamfund har dessutom framfört att bestämmelsen om delegering av ansvar från ledningen möjligen syftar till att träffa försök att genom villkor i uppdragsavtal avhända ledningen dess lagstadgade ansvar, och föreslår en omformulerad bestämmelse med denna innebörd. Den av advokatsamfundet föreslagna formuleringen framstår i och för sig som en adekvat reglering av de beteenden som träffas av direktivets artikel 17.7 tredje stycket a. När liknande regler infördes för värde- pappersinstitut i 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden valdes dock en annan lösning. Reglerna om uppdragsavtal finns i artikel 13 i direktivet (2004/39/EG) om marknader för finansiella instrument (MiFID). Mer detaljerade bestämmelser finns i artiklarna 13–15 i genomförandedirektivet (2006/73/EG). Genomförandedirektivets regler motsvarar i hög grad bestämmelserna i betaltjänstdirektivets artikel 17.7 (se särskilt genomförandedirektivets artikel 14). Reglerna i MiFID och genomförandedirektivet infördes dels genom en övergripande bestäm- melse i 8 kap. 14 § lagen om värdepappersmarknaden av vilken det bl.a. framgår att uppdragsverksamheten ska bedrivas av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, dels genom föreskrifter meddelade av Finansinspektionen. En motsvarande reglering framstår som lämplig även för uppdragsavtal avseende betaltjänst- verksamhet. De skyldigheter som framgår av artikel 17.7 första och andra styckena – anmälningsskyldighet respektive bibehållande av betal- ningsinstitutets interna kontroller och tillsynsmyndighetens möjligheter till övervakning – bör framgå uttryckligen i lagen om betaltjänster.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör bemyndigas att meddela föreskrifter avseende vad betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska iaktta och vilka krav de ska uppfylla i samband med uppdragsavtal. I den mån det krävs författningsreglering för att genomföra bestämmelserna i artikel 17.7 tredje stycket bör dessa meddelas i föreskrifter. I detta sammanhang bör särskilt noteras att de krav som anges i direktivets artikel 17.7 tredje stycket a–d avser uppdragsavtal som rör viktiga operativa funktioner såsom dessa definieras i artikel 17.7 andra stycket.

Finansförbundet har framfört att outsourcing och ökad konkurrens inte ska vara ett ändamål i sig, utan att outsourcing av betaltjänstverksamhet endast bör ske när det innebär ekonomiska och administrativa vinster för alla inblandade. Enligt regeringens mening bör det vara upp till varje företag att självt avgöra om outsourcing är en lämplig lösning för företaget.

7.4.6 Informationskrav

Regeringens förslag: Betalningsinstitut och registrerade betaltjänst- leverantörer som tillhandahåller betaltjänster via ombud ska säkerställa att ombuden informerar betaltjänstanvändarna om detta.

157

Betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom filial ska Prop. 2009/10:220 säkerställa att filialen informerar betaltjänstanvändarna om detta.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund påpekar att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om information avseende verksamhet i filial förefaller något missvisande eftersom en filial inte utgör en separat juridisk person och därmed inte – till skillnad från t.ex. ett ombud – agerar för betalningsinstitutets räkning.

Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 17.8 framgår att ett betalningsinstitut ska se till att ombud eller filialer som agerar för dess räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta. I promemorian föreslås att två bestämmelser med motsvarande innebörd avseende ombud respektive filialer tas in i lag.

Eftersom direktivets artikel 17.8 omfattar såväl ombud som filialer framstår det som lämpligt att föra in en bestämmelse som avser båda dessa typer av verksamhet i lagen om betaltjänster.

Sveriges advokatsamfund har i detta sammanhang påpekat att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om information avseende verksamhet i filial förefaller något missvisande eftersom en filial inte utgör en separat juridisk person och därmed inte – till skillnad från t.ex. ett ombud – agerar för betalningsinstitutets räkning. För det fall att avsikten är att betalningsinstituten ska vara skyldiga att informera betaltjänstanvändarna om att verksamheten bedrivs i filial föreslår advokatsamfundet en annorlunda formulerad bestämmelse med denna innebörd.

Den av Sveriges advokatsamfund gjorda iakttagelsen bör beaktas vid utformningen av den nu aktuella bestämmelsen i lagen om betaltjänster. Vad gäller formerna för hur ett betalningsinstitut försäkrar sig om att ett ombud som agerar för dess räkning ger information om detta till betaltjänstanvändarna kan tillvägagångssättet skilja sig åt beroende på den verksamhet som bedrivs. Avseende verksamhet som bedrivs i filial gäller på motsvarande sätt att information kan tillhandahållas på olika sätt. Informationen från ombudet eller filialen till betaltjänstanvändarna kan ges på det sätt som framstår som lämpligt förutsatt att det tydligt framgår för betaltjänstanvändaren att ombudet agerar för betal- ningsinstitutets räkning respektive att betaltjänstverksamheten bedrivs i filial. Informationen kan exempelvis ges i den förhandsinformation om avtalsvillkor m.m. som betaltjänstanvändaren får innan avtal om tillhandahållande av betaltjänster sluts, eller framgå av annan information om ombudets eller filialens verksamhet som ges till betaltjänstanvändaren innan avtalsslutandet.

Betalningsinstitutet, som ska försäkra sig om att betaltjänstanvändarna får denna information, bör kunna uppfylla denna skyldighet genom att tillse att de regler och riktlinjer som styr ombudets eller filialens verksamhet tydligt anger att kunder (betaltjänstanvändare) ska informeras i förväg om att ombudet agerar för betalningsinstitutets räkning

respektive att betaltjänsterna tillhandahålls genom en filial.

158

7.5

Bemyndiganden

Prop. 2009/10:220

Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkrav i betalningsinstitut, betalningsinstituts och registrerade betaltjänst- leverantörers hantering av medel i vissa fall, vilka uppgifter som omfattas av lagens dokumentationskrav och om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås att regeringen

eller den myndighet regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om beräkningen av kapitalkrav i betalningsinstitut, bedömningskriterier för när verksamheten med betaltjänster ska vara placerad i en egen juridisk person, hur betalningsinstitut ska hantera medel för genomförandet av betalningstransaktioner för att undvika sammanblandning och vilka relevanta uppgifter som omfattas av lagens dokumentationskrav. I fråga om avskiljning av verksamhet framstår det dock inte som nödvändigt att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de kriterier som ska beaktas när Finansinspektionen bedömer om ett betalningsinstitut eller en registrerar betaltjänstleverantör ska förbjudas att driva viss annan verksamhet. De övriga i promemorian föreslagna bemyndigandena bör tas in i en bestämmelse i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Det i promemorian föreslagna bemyndigandet avseende hantering av medel, som syftar till att undvika sammanblandning av betaltjänstanvändares och betaltjänstleverantörers medel, bör dock kompletteras så att det även ger regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer möjlighet att meddela föreskrifter om hur stor andel av medlen hos betalningsinstitut eller den registrerade betaltjänstleverantören som omfattas av skyddskraven.

Dessutom bör, mot bakgrund av utformningen av bestämmelserna om uppdragsavtal som behandlas närmare i avsnitt 7.4.5, regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om vad ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör ska iaktta och vilka krav som betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska uppfylla vid uppdragsavtal. Ett sådant bemyndigande bör därför tas in i samma bestämmelse i lagen.

Det bör även i lagen införas ett bemyndigande till regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att genom föreskrifter meddela närmare bestämmelser om vilka åtgärder som betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska vidta för att hantera medel på betalkonton.

159

Avtalsvillkor och informationskrav

Prop. 2009/10:220

8.1Tillämpningsområde

8.1.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets avdelning III innehåller regler om informationsgivning och tar främst sikte på betaltjänstleverantörers skyldighet att lämna information till, eller göra information tillgänglig för, betaltjänstanvändare. Dessutom finns bestämmelser om informationsgivning till betalaren respektive betalningsmottagaren i samband med olika typer av betalningstransaktioner, exempelvis enstaka transaktioner och transaktioner som genomförs i enlighet med villkoren i ett redan ingånget ramavtal om tillhandahållande av betaltjänster. Direktivets avdelning III inleds med bestämmelser om när reglerna om informationsgivning är tillämpliga. Dessa bestämmelser återfinns i artikel 30, som behandlas i detta avsnitt.

8.1.2 Tillämpningsområdet för reglerna om informationsgivning

Regeringens förslag: Bestämmelser om informationsgivning i samband med tillhandahållande av betaltjänster tas in i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag. Promemorians lagförslag är dock utformat på ett annat sätt i de delar som rör möjligheten att avtala bort dispositiva bestämmelser. I promemorians lagförslag anges inte heller att reglerna i konsumentkreditlagen (1992:830) bör gälla före den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i svensk rätt.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening tillstyrker promemorians förslag att inte likställa mikroföretag med konsumenter i svensk lagstiftning, men efterlyser ett klargörande av förhållandet mellan reglerna i betaltjänstdirektivet och den lagstiftning som genomför konsumentkreditdirektivet (direktiv 87/102/EEG).

Skälen för regeringens förslag

Rätt att träffa överenskommelser med näringsidkare om avvikande villkor

I direktivets artikel 30 anges att parterna får avtala om att bestämmelserna i direktivets avdelning om villkor och informationskrav helt eller delvis inte ska tillämpas när betaltjänstanvändaren inte är en konsument. En betaltjänstleverantör får således enligt direktivet komma överens med en

betaltjänstanvändare som är näringsidkare om en annan lösning i sak än

160

som följer av vissa bestämmelser i direktivet. Lagrådet anför i sitt Prop. 2009/10:220 yttrande att detta innebär att parter i näringsidkarförhållanden kan träffa

avtal om avvikelse från informationsbestämmelserna, och att detta även bör framgå av lagen om betaltjänster. Som Lagrådet tar upp bör, om betaltjänstanvändaren är näringsidkare, parterna ha rätt att komma överens om avvikelser från de bestämmelser i lagen om betaltjänster som motsvarar direktivets avdelning om villkor och informationskrav (artiklarna 30–49). En bestämmelse med denna innebörd tas in i den föreslagna lagen om betaltjänster.

Mikroföretag bör inte likställas med konsumenter

Artikel 30.2 ger medlemsstaterna möjlighet att likställa mikroföretag med konsumenter vid genomförandet av direktivets regler om informa- tionsgivning. I promemorian framhålls att ett likställande av mikroföretag med konsumenter i denna del skulle innebära att avtalsfriheten avseende informationsgivning försvinner för de betaltjänstanvändare som är mikroföretag. Enligt promemorian kan vissa näringsidkare mycket väl komma i underläge vid förhandlingar med en större betaltjänstleverantör, men samtidigt förutses utbudet av betaltjänstleverantörer växa och ge betaltjänstanvändarna bättre möjligheter att välja en betaltjänstleverantör som motsvarar den enskilde användarens krav. Avslutningsvis görs bedömningen att det inte finns något särskilt samhällsekonomiskt mervärde i att likställa mikroföretag med konsumenter och att direktivets möjlighet i denna del inte bör utnyttjas.

Den bedömning som görs i promemorian framstår som väl avvägd i denna del. Det finns dessutom flera ytterligare skäl till att möjligheten att likställa mikroföretag med konsumenter inte bör utnyttjas, som tas upp på annan plats i promemorian. För de betaltjänstleverantörer som ska ingå avtal med sådana företag som möjligen, men inte helt entydigt, uppfyller kriterierna för att vara mikroföretag kan detta leda till osäkerhet huruvida de avtal som sluts är bindande och genomförbara i enlighet med sin lydelse. Alternativt kan osäkerheten leda till att lagreglerna tillämpas fullt ut i avtalsförhållanden där parterna annars hade kommit överens om villkor avpassade för det specifika fallet. Den minskade flexibilitet i avtalsskrivningen som detta innebär kan, i ekonomiska termer, medföra att de avtal som sluts i dessa fall blir mindre samhällsekonomiskt effektiva. Likställandet av mikroföretag med konsumenter skulle dessutom skapa en inte oväsentlig administrativ börda för de – små och stora – betaltjänstleverantörer som skulle behöva bedöma huruvida deras kunder (betaltjänstanvändare) är mikroföretag eller inte. Även dessa ökade administrativa bördor riskerar att medföra kostnader som inte är motiverade med hänsyn till det intresse som regeln syftar till att skydda. Eftersom en sådan regel skulle träffa alla betaltjänstleverantörer, även registrerade betaltjänstleverantörer som kan vara fysiska personer, skulle en följd dessutom bli att parterna inte ges möjlighet att komma överens om villkoren för informationsgivning även i fall där betaltjänst- leverantören är en fysisk person och betaltjänstanvändaren är ett företag med upp till nio anställda. Det framstår dessutom som eftersträvansvärt

att, på det sätt som tas upp i promemorian upprätthålla en klar

161

gränsdragning mellan konsumenter och näringsidkare i svensk rätt. Prop. 2009/10:220 Sammantaget bör möjligheter att likställa mikroföretag med konsumenter

inte utnyttjas i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

Konsumentkreditlagen gäller före betaltjänstdirektivets regler i tillämpliga delar

I betaltjänstdirektivets artikel 30.3, anges att direktivet inte ska ”påverka nationella åtgärder om genomförande av direktiv 87/102/EEG”. I förarbetena till konsumentkreditlagen (1992:830) anges uttryckligen att lagen syftar till att anpassa svensk lagstiftning till EG-direktivet om konsumentkrediter (prop. 1991/92:83 s. 1). Det framstår mot denna bakgrund som otvetydigt att den nu gällande konsumentkreditlagen faller inom ramen för vad som utgör en nationell åtgärd om genomförande av direktiv 87/102/EEG. De regler som uppställs i konsumentkreditlagen (1992:830) gäller alltså före betaltjänstdirektivets bestämmelser. Informa- tion i fråga om kreditavtal enligt konsumentkreditlagen som även utgör ramavtal enligt bestämmelserna i betaltjänstdirektivet ska alltså ges till en betaltjänstanvändare som dessutom är konsument i enlighet med bestämmelserna i konsumentkreditlagen. Detta får till följd att de regler som gäller exempelvis information till en konsument om villkors- ändringar rörande räntor och avgifter som anges i 13 § konsumentkreditlagen är tillämpliga på de avtal som är såväl ramavtal enligt betaltjänstdirektivet som kreditavtal enligt konsumentkreditlagen. Bestämmelserna i konsumentkreditlagen gäller före de bestämmelser avseende t.ex. information om ränte- och avgiftsändringar som anges i i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Dessa frågor behandlas även i avsnitt 8.7.3.

Ett förslag till en ny konsumentkreditlag som genomför det nya konsumentkreditdirektiv som antogs 2008 (Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 1987/102/EEG) bereds för närvarande i Justitiedepartementet (Ds. 2009:62).

8.2	Avgifter för information
8.2.1 Inledning
Betaltjänstdirektivets artikel 32 innehåller regler om avgifter för informa-
tion i samband med tillhandahållande av betaltjänster. Av artikel 32.1
framgår huvudregeln att betaltjänstleverantören inte får ta ut någon avgift
för information som ges i enlighet med bestämmelserna i direktivets
avdelning III (artiklarna 30–50). Ett undantag från denna huvudregel
framgår av artikel 32.2, där det anges att en betaltjänstanvändare och en
betaltjänstleverantör får avtala om att avgifter tas ut för mer omfattande
eller oftare återkommande information, eller om information på
betaltjänstanvändarens begäran lämnas med hjälp av andra kommunika-
tionsmedel än de som anges i ramavtalet mellan parterna. De avgifter som		162

får tas ut i dessa fall ska, enligt artikel 32.3, vara rimliga och stå i Prop. 2009/10:220 proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

8.2.2 Avgifter för information

Regeringens förslag: En betaltjänstleverantör får inte ta ut några avgifter av betaltjänstanvändare vid tillhandahållande av viss information enligt lagen om betaltjänster. En betaltjänstleverantör och en betaltjänst- användare får dock avtala om uttag av avgifter när mer ingående eller frekvent information ges, eller när information ges via andra kommunika- tionsmedel än de som anges i ramavtalet mellan dem. Sådana avgifter ska vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag, förutom att det i promemorians förslag anges att eventuella avgifter ska vara rimliga och motsvara leverantörens faktiska kostnader.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att betaltjänstleverantörer bör kunna ta ut en avgift av betaltjänstanvändare som i ramavtal angett att de vill ha information via elektroniskt medium och därefter uppger att de önskar få informationen i pappersform.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som i sak motsvarar direktivets artikel 32. Den i promemorian föreslagna bestämmelsen avviker språkligt från direktivet genom att det anges att eventuella avgifter ska motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader, medan det i direktivets artikel 32.3 sägs att avgifterna ska stå i proportion till de faktiska kostnaderna. Det finns en nyansskillnad mellan dessa båda bestämmelser såtillvida att promemorians formulering uppställer ett mer direkt samband mellan betaltjänstleverantörens kostnader och den avgift som får tas ut jämfört med direktivets ordalydelse, som även används i promemorians författningskommentar. Som Lagrådet anför anges dessutom i den engelska versionen av direktivet att avgifterna ska vara ”appropriate and in line with the payment service provider´s actual costs”. Det kan dessutom noteras att den franska versionen av direktivet anger att avgifterna ska vara ”appropriés et conformes aux coûts réels”. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligt att, i enlighet med promemorians förslag, ange att avgifterna ska motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader. Samtidigt bör det framhållas att avgifterna i samtliga fall ska vara skäliga – i såväl direktivet som promemorians förslag anges i stället att de ska vara ”rimliga” – och att avgifter som inte motiveras av faktiska kostnader för informa- tionsgivningen inte är tillåtna.

I promemorian uttalas att otillåtna avgifter kan vara sådana som syftar till att hindra betaltjänstanvändare från att tillgodogöra sig ytterligare information, eller avgifter som endast syftar till att öka betaltjänst- leverantörens intäkter. Enligt regeringens bedömning bör det avgörande vid bedömningen av en avgifts skälighet vara dess storlek i förhållande till betaltjänstleverantörens kostnader. En avgift som överstiger de skäliga

163

kostnader som betaltjänstleverantören har för att tillhandahålla	Prop. 2009/10:220
information bör – oavsett syftet med avgiften – inte vara tillåten.
Svenska Bankföreningen har framfört att betaltjänstleverantörer bör
kunna ta ut en avgift av betaltjänstanvändare som i ramavtal angett att de
vill ha information via elektroniskt medium och därefter uppger att de
önskar få informationen i pappersform. Enligt Bankföreningen bör ett
sådant önskemål från en kund utgöra sådan ”extra eller mer
förekommande information” som betaltjänstleverantören får ta ut en
avgift för enligt direktivets artikel 32.2. Om sådan information ska
tillhandahållas kostnadsfritt, menar Bankföreningen att betaltjänst-
användarens (kundens) rätt att avgiftsfritt få information i pappersform
inträder först då kunden meddelar betaltjänstleverantören att han eller hon
önskar få informationen i pappersform.
Bestämmelser om tillhandahållande av information till betaltjänst-
användare behandlas i avsnitten 8.5.2, 8.6.2, 8.6.6 och 8.6.7. I detta
sammanhang kan noteras att direktivet ger medlemsstaterna möjlighet att
– om de så önskar – införa en skyldighet för betaltjänstleverantörer att
avgiftsfritt lämna information på papper. I promemorian föreslås att
denna möjlighet utnyttjas, vilket också görs i den nu föreslagna lag-
stiftningen (se avsnitt 8.7.6). Möjligheten att kostnadsfritt få information i
pappersform ger betaltjänstanvändarna, särskilt de som inte använder
Internettjänster i någon större utsträckning, stärkta möjligheter att
tillvarata sina rättigheter gentemot den betaltjänstleverantör som de har
ingått ett ramavtal med. Att denna möjlighet inte skulle finnas tillgänglig
för de betaltjänstanvändare som visserligen har ingått ett ramavtal som
möjliggör exempelvis initiering av betalningstransaktioner på elektronisk
väg, men som själva i ingen eller liten utsträckning använder sig av
sådana tjänster, framstår inte som en välavvägd lösning.
Enligt regeringens bedömning bör således en betaltjänstanvändare
kostnadsfritt kunna få tillgång till information i pappersform, oavsett om
han eller hon avtalat om att erhålla informationen på annat sätt eller inte.
Förutsättningen är att betaltjänstanvändaren uttryckligen begär att få
informationen i pappersform.
Direktivet tillåter medlemsstaterna att införa en generell skyldighet för
betaltjänstleverantörerna att tillhandahålla kostnadsfri information i
pappersform en gång i månaden. Här föreslås i stället att information ska
tillhandahållas i pappersform, om betaltjänstanvändaren begär det. Den
skyldighet som åläggs betaltjänstleverantörerna är sålunda mindre
ingripande än vad direktivet ger utrymme för.
Enligt regeringens bedömning bör artikel 32.2 inte vara tillämplig på
det tillhandahållande av information i pappersform som här föreslagits.
Betaltjänstleverantörer bör därmed inte kunna ta ut någon avgift för
tillhandahållande av information i pappersform som sker på begäran av
en betaltjänstanvändare. Rätten att avgiftsfritt få information i pappers-
form en gång i månaden inträder först efter det att betaltjänstanvändaren
begärt detta, i enlighet med vad Svenska Bankföreningen anfört ovan.
Betaltjänstleverantörens skyldighet att kostnadsfritt tillhandahålla
informationen i pappersform gäller sålunda från den tidpunkt då begäran
görs. I praktiken bör detta innebära att det första pappersutskicket till den
berörde betaltjänstanvändaren (kunden) ska göras vid den närmast därpå
följande tidpunkt då betaltjänstleverantören lämnar information till de	164

kunder som har begärt att få information i pappersform. Om begäran Prop. 2009/10:220 kommer betaltjänstleverantören tillhanda så kort tid före denna tidpunkt

att det inte är praktiskt möjligt att då tillhandahålla informationen i pappersform, t.ex. om kundens begäran kommer betaltjänstleverantören tillhanda samma dag som pappersutskick till berörda kunder görs, får information i pappersform lämnas till kunden med början vid nästa tidpunkt då pappersutskick görs.

8.3	Information om extra avgifter eller nedsättning av
avgift
8.3.1 Inledning
Direktivets artikel 50 innehåller regler om extra avgifter och nedsättning i
vissa fall. Enligt artikel 50.1 ska betalningsmottagaren underrätta
betalaren i förväg – innan betalningstransaktionen initieras – om
betalningsmottagaren antingen begär en avgift eller erbjuder en ned-
sättning när ett visst betalningsinstrument används för betalnings-
transaktionen. Enligt artikelns 50.2 ska en betaltjänstleverantör eller en
tredje part som begär en avgift om ett visst betalningsinstrument används
underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen
initieras.
8.3.2 Förhandsinformation om extra avgifter och nedsättning

Regeringens förslag: En betalningsmottagare som erbjuder en
nedsättning om betalaren använder ett visst betalningsinstrument vid
betalningstransaktionen ska underrätta betalaren om detta i förväg. En
betaltjänstleverantör som begär en avgift när ett visst betalnings-
instrument används för en betalningstransaktion ska informera betal-
tjänstanvändaren om detta i förväg.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Promemorian föreslår en
bestämmelse som närmast ordagrant motsvarar direktivets artikel 50. Av
promemorians författningskommentar framgår att förhandsinformation
om extra avgifter eller nedsättning ska ges på ett sådant sätt att det inte
råder något tvivel om avgiften eller nedsättningen innan en
betalningstransaktion initieras. Som exempel på otillräcklig informa-
tionsgivning anges att en upplysning om att extra avgifter tas ut som ges i
mindre textformat eller att en upplysning om detta placeras undanskymt.
Det framgår av såväl direktivets artikel 50 som den i promemorian
föreslagna bestämmelsen att information om extra avgifter respektive
nedsättning ska ges före det att betalningstransaktionen initieras. Syftet
är att den person som drabbas av avgifterna – en betalare i de fall som
avses i artikel 50.1, en betaltjänstanvändare vilken som helst såvitt avser
artikel	50.2 – ska informeras i förväg. Denne kan därefter välja att	165

genomföra	eller inte genomföra betalningstransaktionen,	med full Prop. 2009/10:220
vetskap om eventuella extra avgifter eller möjligheter till nedsättningar.
För att bestämmelsens syfte ska kunna uppnås är det därför angeläget att
den berörde betaltjänstanvändaren har möjlighet att ta till sig
informationen om extra avgifter eller nedsättningar i förväg. En
betalningsmottagare får enligt lagen inte ta ut en avgift av betalaren vid
användning av ett betalningsinstrument, men ska lämna information om
eventuella nedsättningar som erbjuds betalaren. Upplysningar om sådana
nedsättningar som betalningsmottagaren erbjuder, och såvitt avser
betaltjänstleverantörer de avgifter som tas ut, bör därför tydligt framgå av
information som lämnas till betaltjänstanvändaren innan transaktionen
initieras. Av informationen bör det framgå vilket eller vilka
betalningsinstrument som ger upphov till extra avgifter respektive
nedsättning, och vilka avgifts- respektive nedsättningsbelopp det rör sig
om. Om avgiften eller nedsättningen inte anges till ett exakt belopp ska
den i stället anges på ett sådant sätt att den berörde betaltjänstanvändaren
utan svårighet kan fastställa hur stort beloppet är för den specifika
betalningstransaktionen (t.ex. genom att avgiften eller nedsättningen
anges som en fast andel i procent av det totala transaktionsbeloppet).
8.4	Valuta och valutaväxling
8.4.1 Inledning
Direktivets artikel 49 innehåller särskilda bestämmelser om val av valuta
och uttag av avgifter när växling av valuta sker i samband med
betalningstransaktionen. Bestämmelserna om växling av valuta avser en
sådan tjänst för växling av valuta som erbjuds på den plats där
försäljning sker, eller av betalningsmottagaren. Enligt artikel 49.2 ska
den som erbjuder en sådan tjänst för växling av valuta informera
betalaren om alla avgifter och om den växelkurs som ska användas.
Enligt artikel 49.2 andra meningen ska betalaren godkänna valuta-
växlingstjänsten efter att ha mottagit denna information.
8.4.2 Val av valuta och valutaväxling

Regeringens förslag: Om en tjänst för växling av valuta erbjuds före det
att betalningstransaktionen påbörjas, av betalningsmottagaren eller på
platsen där försäljning sker, ska den som erbjuder valutaväxlingstjänsten
uppge växelkursen och alla avgifter för tjänsten. Betalaren ska godkänna
användningen av tjänsten innan transaktionen genomförs.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,
förutom att det i promemorian inte anges att bestämmelsen avser s.k.
POS (point-of-sale)-transaktioner.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen framför att det i
författningskommentaren till bestämmelsen bör framgå att		den endast	166

omfattar s.k. POS-transaktioner som sker vid köpstället (point of sale) i samband med köp/försäljning av vara eller tjänst.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 49 har tagits upp i flera tolkningsuttalanden från Europeiska kommissionen. Av dessa framgår att kommissionen anser att artikeln avser metoder för valutaväxling som ger betalaren möjlighet att välja valuta (s.k. ”Dynamic Currency Conversion”). En ytterligare förutsättning för att artikeln ska vara tillämplig är, enligt samma tolkningsuttalande från kommissionen, att växlingstjänsten erbjuds på platsen där försäljning sker (eng. point of sale) eller av betalningsmottagaren . De växlingstjänster som här avses är sådana där betalaren (kunden) i samband med köpet ges möjlighet att välja vilken valuta som ska användas i transaktionen, och där betalningsmottagaren tillhandahåller information i förhand om den valutakurs som tillämpas och vilket belopp som betalaren ska erlägga i den valuta som väljs. Sådana växlingstjänster kan tillhandahållas av betalningsmottagaren på försäljningsstället, t.ex. i ett fall då en butik erbjuder valutaväxling vid försäljning av varor, eller av betalningsmottagaren vid försäljning av varor över Internet.

En central komponent i de valutaväxlingstjänster som det här är fråga om är att betalaren (kunden) redan vid köptillfället väljer valuta och får information om vilken valutakurs som tillämpas för transaktionen. Enligt denna tolkning är direktivets artikel 49 inte tillämplig på betalnings- transaktioner där valutaväxling sker men den faktiska valutakursen fastställs först i efterhand, t.ex. när ett framtida datum då betalning ska ske anges av betalaren och den faktiska kursen redovisas först vid detta senare datum.

En ytterligare aspekt av de valutaväxlingstjänster som omfattas av bestämmelsen är att betalaren (kunden) måste godkänna att valutaväxling sker. En förutsättning för att betalaren ska kunna fatta ett välgrundat beslut om att utnyttja eller avstå från att utnyttja valutaväxlingstjänsten är att den som tillhandahåller tjänsten också lämnar information till betalaren om alla avgifter samt den växelkurs som kommer att användas vid transaktionen. Denna information ska lämnas innan dess att betalaren väljer att utnyttja valutaväxlingstjänsten. Det bör dock inte uppställas några särskilda krav på att information ska lämnas viss tid i förväg. Många av de transaktioner som omfattas av denna bestämmelse sker då konto- eller kreditkort utnyttjas för köp av varor i butik. Det bör då vara tillräckligt att information om avgifter och växelkurs tydligt framgår, t.ex. på kortterminalens skärm vid användning av kortterminal, före det att betalaren godkänner köpet med utnyttjande av valutaväxlingstjänsten. Vid köp med konto- eller kreditkort över Internet bör motsvarande information tydligt framgå och vara väl synlig som en del av den information som betalaren får se innan denne godkänner transaktionen med utnyttjande av valutaväxlingstjänsten.

Prop. 2009/10:220

167

8.5	Undantag från informationskraven för vissa	Prop. 2009/10:220
betalningsinstrument

8.5.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets artikel 34 innehåller bestämmelser om att vissa av informationskraven i direktivets avdelning III inte ska vara tillämpliga i fråga om betalningsinstrument som avser låga belopp. Bestämmelserna är också tillämpliga på elektroniska pengar. Enligt huvudregeln i artikel 34.1 gäller undantagen för betalningsinstrument som enligt ramavtalet enbart rör betalningstransaktioner på högst 30 euro eller har en utgiftströskel på 150 euro eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 euro. Det framgår även indirekt av artikel 34.1 att undantaget enbart avser betalningsinstrument som omfattas av ett ramavtal mellan betaltjänst- användaren och betaltjänstleverantören. I fråga om sådana betalnings- instrument behöver betaltjänstleverantören enbart lämna information om betaltjänstens viktigaste kännetecken. Dessutom behöver betaltjänst- leverantören inte tillämpa de regler i direktivet som anger hur avtalsvillkor får ändras. Även när det gäller den information som ska ges till betalaren respektive betalningsmottagaren efter det att en betalningstransaktion genomförts kan betaltjänstanvändaren ge mindre omfattande information när det är fråga om en betalningstransaktion med ett undantaget betalningsinstrument. En bestämmelse i artikel 34.2 ger medlemsstaterna möjlighet att för nationella betalningstransaktioner bestämma att de belopp som anges i artikel 34.1 får antingen sänkas eller fördubblas. När det gäller förbetalda betalningsinstrument får medlems- staterna undanta sådana instrument som lagrar upp till 500 euro.

8.5.2 Undantag från informationskraven för betalningsinstrument som avser låga belopp

Regeringens förslag: Tillhandahållande av betaltjänster med elek- troniska pengar eller betalningsinstrument som enligt ramavtalet enbart kan användas för betalningstransaktioner på högst motsvarande 30 euro, eller har en begränsning så att de kan användas för betalnings- transaktioner på sammanlagt högst motsvarande 150 euro, eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger motsvarande 150 euro omfattas inte av vissa av lagens bestämmelser om avtalsvillkorsändringar, tillhandahållande och tillgängliggörande av information.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansbolagens Förening anser att gränsbeloppet i bestämmelsen om undantag från informationskrav bör höjas till vad som medges enligt direktivets artikel 34. MasterCard anser att undantags- beloppet bör höjas till 500 euro.

168

Skälen för regeringens förslag

Direktivets gränsbelopp tillämpas

I promemorian föreslås att de belopp som anges i artikel 34.1 ska gälla. Möjligheten att höja eller sänka undantagsbeloppen, som ges i artikel 34.2, utnyttjas alltså inte. Som skäl för detta ställningstagande anges i promemorian) att det är angeläget för betaltjänstanvändaren att få information om betaltjänster för att kunna fatta välgrundade beslut och jämföra erbjudanden från olika betaltjänstleverantörer. Vidare sägs att det inte är osannolikt att särskilt förbetalda betalningsinstrument i stor utsträckning kommer att användas av personer som inte använder vanliga kreditkort och som överlag inte är insatta i vilka rättigheter de har. Mot denna bakgrund framhålls i promemorian att en höjning av undantagsbeloppen skulle försvaga skyddet för denna grupp av konsumenter. I promemorians författningskommentar anges att den föreslagna begränsningen på 30 euro avser varje enskild betalnings- transaktion med ett visst betalningsinstrument, utan någon tidsbegräns- ning av hur ofta betalningstransaktioner kan genomföras med betalningsinstrumentet i fråga.

Finansbolagens Förening framför att nivån på undantagsbeloppen bör sättas så högt som direktivet medger, med hänsyn till konkurrensaspekter och i syfte att uppnå en rimlig administrativ börda för berörda företag. MasterCard anser att en höjning av undantagsbeloppet till den högsta tillåtna nivån ger incitament för betaltjänstleverantörer att även fortsättningsvis tillhandahålla betalningsinstrument av lågt värde samt elektroniska betalningsmedel. Dessutom skulle högre undantagsbelopp enligt MasterCard minska den administrativa bördan för berörda företag.

De betalningsinstrument som kan komma att omfattas av det nu föreslagna undantaget är sådana som möjliggör genomförande av betalningstransaktioner som avser begränsade belopp. Samtidigt kan det inte uteslutas att dessa betalningsinstrument i hög utsträckning nyttjas av personer som har begränsad möjlighet att få tillgång till andra betalningsinstrument och mindre kunskap om sina rättigheter. Det framstår därför som angeläget att betalningsinstrument som omfattas av undantaget inte omfattar alltför höga belopp. Detta behov framstår som särskilt angeläget med beaktande av att vissa undantagna betalnings- instrument – sådana som avser betalningstransaktioner på högst motsvarande 30 euro – kan användas flera gånger utan tidsbegränsningar. En betaltjänstanvändare kan därmed initiera flera betalningstransaktioner vars totala belopp avsevärt överstiger gränsen för varje enskild transaktion. Dessutom bör det beaktas att en enskild betaltjänstanvändare kan sluta ramavtal med flera olika betaltjänstleverantörer och därmed få möjlighet att använda flera olika betalningsinstrument som omfattas av undantaget. Detta innebär i sin tur att betaltjänstanvändaren kan initiera betalningstransaktioner med flera undantagna betalningsinstrument vars totala belopp avsevärt överstiger den övre gränsen för varje instrument för sig. Behovet av att skydda betaltjänstanvändarnas intressen och motverka att alltför stora totala betalningsvolymer omfattas av undantaget talar för att de beloppsnivåer som anges i direktivets artikel 34.1 bör

Prop. 2009/10:220

169

införas i lagen om betaltjänster. Detta innebär att betaltjänstanvändarnas befogade intresse av att få information tillgodoses. Samtidigt bibehålls möjligheten att begränsa informationsgivningen avseende de betal- ningsinstrument som avser de lägsta beloppen, för att minska de administrativa bördorna för de betaltjänstleverantörer som erbjuder dessa betalningsinstrument. Möjligheten att tillämpa andra beloppsgränser som ges i artikel 34.2 bör alltså inte utnyttjas.

Mindre omfattande krav på information

För de betalningsinstrument som omfattas av undantaget gäller att betaltjänstleverantören som tillhandahåller betalningsinstrumentet inte är skyldig att lämna eller tillgängliggöra lika omfattande information som enligt huvudreglerna i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Enligt direktivets artikel 34.1 a räcker det om betaltjänstleverantören lämnar information om ”betaltjänstens viktigaste kännetecken, inklusive hur betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna avgifter och annan väsentlig information som behövs för att fatta ett informerat beslut”. Dessutom ska betaltjänstleverantören meddela betaltjänstanvändaren var denne kan få tag i annan information och villkor som enligt direktivets huvudregel i artikel 42 (se närmare i avsnitt 8.6.2) normalt ska ges till betaltjänstanvändaren. I författningskommentaren till promemorians lagförslag anges att betaltjänstleverantören inte är förhindrad att tillhandahålla ytterligare information till betaltjänstanvändaren även i dessa fall. Däremot utvecklas det inte närmare vad som avses med uttrycket ”betaltjänstens viktigaste kännetecken”. I direktivets skäl 30 anges att kravet på information till betaltjänstanvändarna i fråga om de här aktuella betalningsinstrumenten bör begränsas till ”väsentlig information”.

Inledningsvis kan noteras att den information som här avses – väsentlig information om betaltjänstens viktigaste kännetecken – ska lämnas till betalaren innan ett avtal om tillhandahållande av betaltjänster ingås. Den förhandsinformation som kan anses väsentlig i dessa fall rör dels uppgifter om hur betalningsinstrumentet används, dels sådana uppgifter om villkoren för betaltjänsten som är av central betydelse för betalaren. När det gäller uppgifter om hur betalningsinstrumentet används ska information lämnas till betalaren om de beloppsgränser som gäller för instrumentet i fråga, om sådana identifikationskoder eller andra uppgifter som betalaren behöver ange för att kunna initiera en betalningstransaktion och hur betalaren ska godkänna en betalningstransaktion eller återkalla ett godkännande. I fråga om villkoren för betalningstjänsten nämns två aspekter – information om ansvar och om uttagna avgifter – uttryckligen i direktivets artikel 34.1 a. När det gäller ansvar bör det framgå av informationen till betalaren vilka belopp som denne högst kan få stå för vid förluster på grund av icke auktoriserade transaktioner med betalningsinstrumentet. Det bör också framgå under vilka förutsättningar betalaren får stå för förluster upp till dessa belopp. Information om avgifterna för tillhandahållandet av betaltjänster är av stor vikt ur ett konsumentperspektiv eftersom tydlig information om olika avgifter gör det möjligt för konsumenten, eller som här betalaren, att jämföra olika

Prop. 2009/10:220

170

leverantörers erbjudanden. Information om de avgifter som tas ut för tillhandahållandet av betaltjänster bör alltså lämnas till betalaren av betaltjänstleverantören. Eftersom ett syfte med den särskilda regleringen av betalningsinstrument som avser lägre belopp är att användningen av sådana instrument inte ska omges av ”överdrivna krav”, vilket framgår av direktivets skäl 30, bör det dock inte uppställas något krav på att betaltjänstleverantören ska tillhandahålla specificerad information om olika avgifter. Däremot är det av central betydelse att betalaren får tydlig information om det totala avgiftsuttaget i förväg. Om detta inte går att ange, exempelvis på grund av att avgifter tas ut vid användning av betalningsinstrumentet, ska information i stället ges om de totala fasta avgifterna samt om utformningen av de rörliga avgifter som utgår och dessas belopp.

Enligt artikel 34.1 b behöver betaltjänstleverantören inte heller tillämpa de regler i direktivet som anger hur avtalsvillkor får ändras, och som bl.a. innebär att information om föreslagna ändringar bör ges minst två månader i förväg, om någon annan form för informationsgivning har överenskommits i ramavtalet med betaltjänstanvändaren.

Av artikel 34.1 c framgår att parterna (betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren) också får komma överens i ramavtalet om att enbart begränsad information ska ges till betaltjänstanvändaren efter det att en betalningstransaktion genomförts. Enligt 34.1 c i får det avtalas att betaltjänstleverantören enbart ska tillhandahålla eller göra tillgänglig en hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalningstransaktionen, dess belopp och eventuella avgifter. Om flera betalningstransaktioner av samma typ och till samma betalningsmottagare har genomförts, räcker det med att information om det totala beloppet och de totala avgifterna för dessa transaktioner lämnas eller hålls tillgänglig. Det följer av artikel 34.1 c ii att betaltjänstleverantören inte behöver lämna eller tillgängliggöra sådan information, om betalningsinstrumentet används anonymt eller om betaltjänstleverantören av andra skäl inte har tekniska möjligheter att tillhandahålla informationen. Betaltjänst- leverantören ska dock alltid kunna ge en betalare möjlighet att kontrollera det belopp som lagrats. I s promemorian anges att betaltjänstanvändarens möjligheter att åberopa undantaget i artikel 34.1 c ii – dvs. att inte lämna eller göra tillgänglig information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalningstransaktionen, dess belopp och eventuella avgifter– ska tolkas restriktivt.

Bestämmelserna om att parterna kan avtala om mindre långtgående informationsskyldighet efter det att en betalningstransaktion har genomförts syftar till att balansera behovet av tydlig och relevant information till betaltjänstanvändaren mot intresset av att betaltjänst- leverantörerna inte åläggs skyldigheter som är alltför långtgående och kostsamma i förhållande till det ändamål som ska uppnås. Den nu aktuella bestämmelsen i direktivets artikel 34.1 c ii innebär att betaltjänstanvändaren i vissa fall enbart behöver lämna eller tillgänglig- göra begränsad information efter det att en betalningstransaktion har genomförts. Om betalningsinstrumentet används anonymt eller om betaltjänstleverantören inte har tekniska möjligheter att tillhandahålla informationen, behöver ingen information alls lämnas till eller göras tillgänglig för betalningsmottagaren. I fråga om betalaren räcker det med

Prop. 2009/10:220

171

att denne får möjlighet att kontrollera det belopp som lagrats på Prop. 2009/10:220 betalningsinstrumentet. Detta innebär sammantaget mycket begränsade

krav på information, särskilt i jämförelse med de krav som enligt huvudregeln i artiklarna 47 och 48 gäller efter det att betalnings- transaktioner har genomförts. Det framstår därför som angeläget att dessa mycket begränsade krav enbart gäller i de fall då betaltjänstleverantören av objektiva skäl inte har möjlighet att lämna eller tillgängliggöra information. Så är fallet i fråga om betalningsinstrument som används anonymt, där betaltjänstleverantören inte ens har sådan information om betaltjänstanvändaren som gör det möjligt att lämna eller tillgängliggöra information. Möjligheten att begränsa informationsgivningen för andra än anonyma betalningsinstrument, med åberopande av att betaltjänst- leverantören ”inte har tekniska möjligheter att tillhandahålla informa- tionen”, bör dock tolkas restriktivt. Detta undantag bör endast kunna åberopas i de fall när det saknas tillgängliga tekniska lösningar som gör det möjligt för betaltjänstleverantören att lämna eller tillgängliggöra sådan information som avses i artikel 34.1 c i). En betaltjänstleverantör som har valt att inte använda sig av existerande tekniska lösningar, exempelvis på grund av att dessa anses kostsamma, bör således inte kunna åberopa undantaget. I detta sammanhang bör det noteras att direktivets skäl 30 bl.a. anger att kraven på information avseende betalningsinstrument för låga belopp också bör ”beakta de tekniska möjligheter som på goda grunder kan förväntas av instrument som är avsedda för betalning av låga belopp”. I den mån den tekniska utvecklingen gör det möjligt för betaltjänstleverantörer att i högre utsträckning tillhandahålla information avseende betalningsinstrument som avser låga belopp, minskar också deras möjligheter att åberopa undantaget i artikel 34.1 c ii. Det bör avslutningsvis framhållas att det redan av denna bestämmelse i betaltjänstdirektivet framgår att en betalare alltid ska kunna kontrollera det belopp som lagrats.

8.6 Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner

8.6.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets avdelning III innehåller relativt omfattande bestämmelser om skyldighet för betaltjänstleverantörer att lämna information till betaltjänstanvändaren eller göra information tillgänglig för denne i samband med enstaka betalningstransaktioner. Informations- kraven i direktivet avser allmän förhandsinformation om avgifter, genomförandetid m.m. (artikel 36 och artikel 37), information efter det att en betalningsorder mottagits (artikel 38) och information efter genomförandet av en betalningstransaktion (artikel 39). Det följer dock av artikel 35.2 att informationsskyldigheten är begränsad när en betalningsorder överförs med ett betalningsinstrument som omfattas av ett ramavtal. I dessa fall behöver betaltjänstleverantören inte lämna eller göra tillgänglig sådan information som betaltjänstanvändaren fått eller

172

kommer att få enligt ramavtalet med den andre betaltjänstleverantör som Prop. 2009/10:220 tillhandahåller betalningsinstrumentet.

8.6.2 Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner

Regeringens förslag: Bestämmelser om vilken information som ska lämnas eller göras tillgänglig av en betaltjänstleverantör i samband med genomförande av enstaka betalningstransaktioner införs i lagen om betaltjänster. Betaltjänstleverantören är skyldig att lämna eller tillgängliggöra information om vilka uppgifter som betaltjänstanvändaren måste uppge för att genomföra en betalningsorder, maximal genom- förandetid, samtliga avgifter, och, vid betalningstransaktioner som inbegriper valutaväxling, information om tillämplig faktisk växelkurs eller referensväxelkurs.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansbolagens Förening anser att det i lag bör
framgå att betaltjänstleverantören kan fullgöra informationsskyldigheten
vid enstaka betalningstransaktioner genom tillhandahållande av kopia av
utkast till avtal om enskild transaktion eller utkast till betalningsorder
med villkor och relevant information, enligt direktivets artikel 36.3.
Skälen för regeringens förslag
Reglernas tillämpningsområde
I promemorian föreslås bestämmelser som genomför direktivets artiklar
35–39.
Såvitt avser artikel 35.2 om begränsad informationsskyldighet vid
användning av betalningsinstrument som omfattas av ramavtal bör en
bestämmelse som i sak motsvarar den artikeln införas i lagen om
betaltjänster. Det framstår däremot som överflödigt att ta in bestäm-
melsen i artikel 35.1, som enbart anger reglernas tillämpningsområde, i en
särskild bestämmelse i lagen. Det kan i stället framgå av olika enskilda
bestämmelser att de är tillämpliga på enstaka betalningstransaktioner.
Förhandsinformation vid enstaka betalningstransaktioner
I promemorian föreslås en bestämmelse som i sak motsvarar artikel 36.1
och 36.2, och som även räknar upp den information som ska lämnas till
betaltjänstanvändaren eller hållas tillgänglig för denne enligt artikel 37.
Det framgår inte uttryckligen av bestämmelsen huruvida skyldigheten att
lämna information eller göra information tillgänglig får fullgöras genom
tillhandahållande av en kopia på utkast till avtal eller betalningsorder som
innehåller sådan information. Däremot anges i promemorians författ-
ningskommentar att informationsskyldigheten kan uppfyllas genom	173
	173

tillhandahållande av ett utkast till avtal om enstaka betaltjänst, eller utkast	Prop. 2009/10:220
till betalningsorder, om utkastet i fråga innehåller samma information och
villkor. Finansbolagens Förening har framfört att det i lag bör framgå att
betaltjänstleverantören kan fullgöra informationsskyldigheten vid enstaka
betalningstransaktioner genom tillhandahållande av kopia av utkast till
avtal om enskild transaktion eller utkast till betalningsorder med villkor
och relevant information, på det sätt som möjliggörs enligt direktivets
artikel 36.3.
Inledningsvis kan här noteras att bestämmelsen i direktivets artikel 36.3
inte är en sådan bestämmelse som medlemsstaterna kan välja att införa.
Enligt regeringens bedömning är det däremot inte nödvändigt att
uttryckligen i lag ange att informationsskyldigheten får fullgöras på något
av de sätt som anges i artikel 36.3, dvs. genom tillhandahållande av kopia
av utkast till avtal om enstaka betalningstransaktion, eller av utkast till
betalningsorder, med angivande av villkor och relevant information.
Artikel 36.3 utgör närmast ett förtydligande av artikel 36.1 genom att
ange två – av flera möjliga – sätt att fullgöra den informationsskyldighet
som framgår av artikel 36.1. Detta kan framgå av författnings-
kommentaren till nu aktuell bestämmelse i lagen om betaltjänster, men
behöver inte uttryckligen anges i lagen. I författningskommentaren kan
även framhållas att den information som omfattas av bestämmelsen ska
lämnas eller hållas tillgänglig utan att betaltjänstanvändare behöver betala
någon avgift för informationsgivningen.
Däremot bör det av bestämmelsen uttryckligen framgå vilken
information som ska lämnas eller göras tillgänglig för betaltjänst-
användaren. Det rör sig dels om information om vilka uppgifter som en
betaltjänstanvändare ska uppge för att en betalningsorder ska kunna
genomföras, t.ex. unika identifikationskoder som IBAN-nummer eller
BIC-kod. Dessutom ska betaltjänstleverantören kunna uppge den
maximala genomförandetiden för betalningstransaktionen. Enligt ett
tolkningsuttalande från Europeiska kommissionen innebär detta att
betaltjänstleverantören ska lämna eller tillgängliggöra information om hur
lång tid det maximalt får ta från det att betalarens betaltjänstleverantör
mottar medel från betalaren till dess att medlen nått betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantör och kan disponeras av betalnings-
mottagaren. Betaltjänstleverantören ska också kunna uppge samtliga de
avgifter som ska betalas och, i tillämpliga fall, en specificering av dessa
avgifter. Om betalningstransaktionen innebär växling mellan valutor, ska
betaltjänstleverantören också lämna eller tillgängliggöra information om
den faktiska växelkurs som ska användas för transaktionen, alternativt en
referensväxelkurs. I detta sammanhang kan noteras att Europeiska
kommissionen i ett tolkningsuttalande framhållit att en betaltjänst-
leverantör som uppger en viss växelkurs måste använda denna kurs vid
genomförandet av betalningstransaktionen, och att en betaltjänst-
leverantör som avser att tillämpa en referensväxelkurs måste ange hur
denna fastställs (som exempel ges att referenskursen anges genom
hänvisning till den kurs som ges av någon leverantör av finansiell
information som t.ex. Reuters). Vidare framgår att eventuella avgifter
som påverkar den faktiska växelkursen måste anges . I ett av de exempel
som kommissionen anger som godkänd informationsgivning avseende
växelkurser lämnar betaltjänstleverantören inte någon information om att	174

avgifter tas ut på ett sätt som innebär en – för betaltjänstanvändaren – något mindre förmånlig växelkurs. I det givna exemplet anges att växelkursen ”fastställs utifrån” (eng. is derived from) en viss offentligt tillgänglig källa, men det anges inte att betaltjänstleverantören tar ut en avgift som innebär att den faktiska växelkursen blir mindre förmånlig för betaltjänstanvändaren än den kurs som anges hos källan. Kommissionens tolkningsuttalande i denna del framstår inte som helt förenligt med direktivets artikel 37.1, där det bl.a. anges att information om samtliga avgifter för betalningstransaktionen ska lämnas till eller hållas tillgängliga för betaltjänstanvändaren. Enligt regeringens bedömning bör , då en referensväxelkurs används, information om samtliga avgifter som tas ut i samband med växlingen lämnas eller göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren i förhand.

Formerna för informationsgivning

Enligt direktivets artikel 36.1 ska informationen och villkoren, vid enstaka betalningstransaktioner, lämnas till betaltjänstanvändaren eller göras åtkomliga för denne på ett lättillgängligt sätt. I skäl 25 till direktivet anges att det vid enstaka betalningstransaktioner inte bör krävas i varje enskilt fall att information ska lämnas på papper eller via något annat varaktigt medium, eftersom betalaren vanligtvis är närvarande när betalningsordern ges. Vidare framgår att betaltjänstleverantören i stället kan lämna muntlig information vid ”betjäningen” eller göra information åtkomlig på annat sätt som t.ex. genom att anslå villkoren i sina lokaler. Dessutom bör betaltjänstleverantören lämna eller tillhandahålla information om var närmare upplysningar finns att tillgå, exempelvis genom hänvisning till en webbadress.

I detta sammanhang bör framhållas att det i samband med enstaka betalningstransaktioner alltså inte uppställs någon skyldighet för betaltjänstleverantören att alltid lämna information till betaltjänst- användaren. I stället gäller att betaltjänstleverantören ska hålla informationen tillgänglig för betaltjänstanvändaren. Distinktionen mellan att lämna information och att hålla information tillgänglig klargörs i skäl 27 till direktivet, där det anges att tillgängliggörande av information innebär att informationen bör ”göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren med beaktande av dennes eventuella begäran om ytterligare information”. Dessutom anges att betaltjänstanvändaren vid tillgängliggörande bör vidta någon aktiv åtgärd för att få informationen, t.ex. genom att begära den från betaltjänstleverantören, logga in till en bankkontobrevlåda eller föra in ett bankkort i en kontoutdragsskrivare. Avsikten är att betaltjänst- användaren enkelt ska kunna tillgodogöra sig informationen och villkoren, vilket innebär att dessa bör finnas i en handling eller i annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för betaltjänstanvändaren. Dessutom ska informationen och villkoren vara skrivna på ett klart och lättförståeligt sätt och på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, om inte betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren har kommit överens om att ett annat språk ska användas i stället. Om betaltjänstanvändaren begär det, ska betaltjänst-

Prop. 2009/10:220

175

leverantören dessutom tillhandahålla informationen och villkoren på papper eller något annat varaktigt medium.

Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans och det är betaltjänstanvändaren som har tagit initiativet till att ingå avtalet på det sättet, och betaltjänstleverantören inte har möjlighet att uppfylla sin informationsskyldighet, ska denne i stället lämna informationen eller göra den tillgänglig omedelbart efter det att betalningstransaktionen har genomförts. Denna regel är tillämplig i samtliga fall då avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på betaltjänstanvändarens initiativ utan att betaltjänstleverantören och betaltjänst användaren befinner på samma plats. Europeiska kommissionen har i ett tolkningsuttalande angående direktivets artikel 36.2 hänvisat till definitionen av ”teknik för distanskommunikation” i artikel 4.24 och framfört att regeln i artikel 36.2 är tillämplig i alla de fall då avtal om betaltjänster ingås utan att betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren är fysiskt närvarande på samma plats. Som exempel på betaltjänster som typiskt sett ingås på distans har kommissionen nämnt betalningstransaktioner som initieras av betaltjänstanvändaren över telefon eller Internet. Det avgörande för bedömningen av huruvida betaltjänstleverantören får lämna information eller hålla den tillgänglig först efter det att betalningstransaktionen har genomförts är sålunda huruvida avtalet om en enstaka betalnings- transaktion sluts utan att de båda är fysiskt närvarande på samma plats. Detta innebär också att i de möjligen ovanliga fall då en betaltjänst- användare tar initiativ till en enstaka betalningstransaktion i en form som typiskt sett används vid distanskommunikation (t.ex. via Internet), men betaltjänstleverantören eller en representant för denne är fysiskt närvarande på samma plats som betaltjänstanvändaren, är betaltjänst- leverantören skyldig att lämna information eller göra den tillgänglig före det att avtal ingås. Denna situation kan uppstå t.ex. då betaltjänst- användaren avser att initiera en enstaka betalningstransaktion genom att använda en dator i betaltjänstleverantörens lokaler.

Information till betalaren när en betalningsorder har mottagits

Direktivets artikel 38 innehåller bestämmelser om vilken information som betaltjänstleverantören ska lämna till eller hålla tillgänglig för betalaren efter det att en betalningsorder från denne har mottagits. Samma formkrav gäller för denna information som för förhandsinformationen, dvs. att den ska finnas i en handling eller i annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för betalaren utan att denne behöver använda t.ex. någon särskild teknisk utrustning. Dessutom ska informationen och villkoren vara skrivna på ett klart och lättförståeligt sätt och på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, utom om betaltjänstleverantören och betalaren har kommit överens om att ett annat språk ska användas i stället. Om betalaren begär det ska betaltjänst- leverantören dessutom tillhandahålla informationen och villkoren på papper eller något annat varaktigt medium. Den specifika information som ska lämnas till eller hållas tillgänglig för betalaren efter mottagandet av betalningsordern avser uppgifter om betalningstransaktionens belopp, den dag då betalningsordern togs emot samt storleken på eventuella

Prop. 2009/10:220

176

avgifter som ska betalas av betalaren och i tillämpliga fall en specificering av beloppen för dessa avgifter. Dessutom ska information lämnas eller tillgängliggöras som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen och, i tillämpliga fall, uppgifter om betalnings- mottagaren. Om genomförandet av betalningstransaktionen innebär växling mellan valutor ska betalningstransaktionens belopp anges i den valuta som används i betalningsordern. Om den växelkurs som användes vid betalningstransaktionen inte var densamma som angetts i förhandsinformationen ska informationsgivaren (betalarens betaltjänst- leverantör) ange eller hänvisa till den växelkurs som denne använde vid betalningstransaktionen, samt även betalningstransaktionens belopp efter valutaväxlingen.

Motsvarande bestämmelser föreslås i promemorian. I promemorians lagförslag används dock uttrycket ”snarast” i stället för det i direktivet använda ”omedelbart” för att ange den tidsram inom vilken betalarens betaltjänstleverantör måste lämna information till, eller tillgängliggöra information, för betalaren efter det att dennes betalningsorder har mottagits. Med uttrycket ”snarast” avses, enligt promemorians författ- ningskommentar, att betaltjänstleverantören ska lämna eller göra information tillgänglig för betalaren utan dröjsmål efter det att betalningsordern har tagits emot. Specifikt anges att informationen ska lämnas eller göra tillgänglig inom några sekunder från det att betalningsordern kommit in elektroniskt eller, om betalningsordern lämnats över disk, innan betalaren lämnar lokalen. Som skäl för att i svensk lag använda uttrycket ”snarast” i stället för direktivets ”omedelbart” anges i promemorian att uttrycket snarast används i distans- och hemförsäljningslagens (2005:59) bestämmelser om lämnande av information. Enligt promemorian bör tidskravet utformas så att det ligger i linje med denna lag, vilket anges vara förenligt med direktivet och inte gå ut över konsumentens intresse.

Krav på att viss information och avtalsvillkor ska ges av en näringsidkare till en konsument, efter det att ett avtal avseende finansiella tjänster eller finansiella instrument har slutits mellan dem med användande av medel för distanskommunikation, finns i 3 kap. 3 § fjärde stycket distans- och hemförsäljningslagen. Av bestämmelsen framgår att informationen ska ges snarast efter det att avtal ingåtts. Enligt samma lags 3 kap. 4 § andra stycket gäller på motsvarande sätt vid telefonförsäljning att viss information och samtliga avtalsvillkor ska ges till konsumenten snarast efter det att ett avtal ingåtts.

I detta sammanhang kan noteras att det i författningskommentaren till 3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen anges att uttrycket ”snarast” innebär ett krav på näringsidkaren att lämna eller sända informationen till konsumenten samma dag som avtalet ingås (prop. 2004/05:13 s. 158). Av författningskommentaren till samma lags 3 kap. 4 § framgår att uttrycket ”snarast” även i det sammanhanget innebär ett krav på att information lämnas eller sänds till konsumenten samma dag som avtalet ingås (a.a. s. 160).

Enligt regeringens bedömning bör det i möjligaste mån upprätthållas en enhetlig terminologi i den lagstiftning som rör informationsgivning vid tillhandahållande av finansiella tjänster. Det framstår därför som mindre lämpligt att i den nu aktuella lagstiftningen använda uttrycket ”snarast”

Prop. 2009/10:220

177

och ge det en innebörd som skiljer sig från vad som avses när samma Prop. 2009/10:220 uttryck används i distans- och hemförsäljningslagen. I stället bör det i

bestämmelsen anges att information ska lämnas eller tillgängliggöras så snart som möjligt efter det att betalningsordern mottagits. Den närmare tidsramen för informationsgivning i de fall som omfattas av den nu aktuella bestämmelsen skiljer sig dessutom åt beroende på omständigheterna i samband med avtalsslutandet. I vissa fall då en betalningsorder mottagits på elektronisk väg kan betaltjänstleverantören lämna informationen inom någon minut efter mottagandet, t.ex. i ett e- postmeddelande. Att inte tillgängliggöra eller lämna information inom denna tid skulle strida mot direktivets krav på omedelbar informationsgivning. I andra fall när betalaren inte fysiskt överlämnar betalningsordern till betaltjänstleverantören kan det dock, beroende på vilka rutiner som tillämpas av betaltjänstleverantören, vara ogörligt att lämna eller tillgängliggöra informationen direkt i anslutning till mottagandet. I dessa fall bör kravet på snabbhet i informationsgivningen innebära att betaltjänstleverantören ska lämna, tillgängliggöra eller sända informationen till betalaren samma dag som betalningsordern mottagits. Beroende på faktorer som t.ex. postgång kan detta få till följd att betalaren i praktiken får tillgång till informationen först en eller flera dagar senare. Betaltjänstleverantören fullgör dock sin informations- givningsskyldighet i detta sammanhang genom att vidta de åtgärder som krävs för att informationen ska lämnas, tillgängliggöras eller sändas till betalaren samma dag som betalningsorder mottagits. I dessa fall, då betaltjänstleverantören inte har möjlighet att lämna eller tillgängliggöra information genom t.ex. elektronisk kommunikation, gäller alltså motsvarande krav som enligt 3 kap. 3 och 4 §§ distans- och hem- försäljningslagen. Distinktionen mellan distans- och hemförsälj- ningslagen och den nu föreslagna lagstiftningen är att betaltjänst- leverantören enligt de nu föreslagna bestämmelserna är skyldiga att lämna eller tillgängliggöra informationen snabbare om detta är tekniskt möjligt. Att tillämpa en tidsgräns motsvarande den som anges i 3 kap. 3 och 4 §§ distans- och hemförsäljningslagen även i dessa fall skulle, som nämnts ovan, strida mot direktivets krav på omedelbart tillgängliggörande eller lämnande av information.

Information till betalningsmottagaren när en betalningstransaktion har genomförts

Direktivets artikel 39 uppställer regler om att viss information ska lämnas till eller göras tillgänglig för betalningsmottagaren av dennes betal- tjänstleverantör omedelbart efter det att betalningstransaktionen har genomförts. Den information som ska ges till eller hållas tillgänglig för betalningsmottagaren motsvarar till stor del den information som betalaren ska ges tillgång till enligt artikel 38, och omfattas av samma språk- och övriga formkrav som denna information. Av artikel 39 a framgår att uppgifter om betalaren och om den information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen ska lämnas eller göras tillgängliga ”i tillämpliga fall”. I ett tolkningsuttalande har Europeiska

kommissionen uttalat att det som avses med uttrycket ”i tillämpliga fall”

178

är att bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr Prop. 2009/10:220 1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som

ska åtfölja överföringar av medel ska följas vid informationsgivningen .

I promemorians författningskommentar till den bestämmelse som genomför artikel 39 noteras att EG-förordning 1781/2006 bl.a. uppställer krav på att alla betalningstransaktioner ska kunna spåras i betalnings- systemet, men också att betalaren kan få vara anonym i förhållande till betalningsmottagaren och att information om betalarens identitet då inte ska ges till betalningsmottagaren. Av promemorians författnings- kommentar framgår vidare att kravet på att information ska lämnas eller tillgängliggöras ”snarast” innebär att detta ska ske inom några sekunder från det att transaktionen genomförts.

I detta sammanhang, liksom i det föregående, aktualiseras behovet av en konsekvent terminologi avseende uttrycket snarast, med hänsyn till hur detta uttryck har tolkats i distans- och hemförsäljningslagens 3 kap. 3 och 4 §§. Även i fråga om den information som betalningsmottagaren ska få eller kunna tillgodogöra sig genom sin betaltjänstleverantör gäller att den ska lämnas eller göras tillgänglig så snart som möjligt efter det att betalningstransaktionen har genomförts. Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör har möjlighet att göra detta genom t.ex. genom att skicka ett e-postmeddelande eller tillhandahålla informationen på något annat sätt i direkt anslutning till transaktionens genomförande, ska betaltjänstleverantören vara skyldig att ombesörja informationsgivningen på detta sätt. När betalningsmottagarens betaltjänstleverantör inte har någon praktisk möjlighet att lämna eller tillgängliggöra information till betalningsmottagaren direkt i anslutning till att betalningstransaktionen genomförs, ska betaltjänstleverantören i stället tillse att informationen tillgängliggörs för, lämnas eller sänds till betalningsmottagaren samma dag som betalningstransaktionen har genomförts.

8.7	Informationsskyldighet vid ramavtal
8.7.1 Inledning
Regler om informationsskyldighet i samband med slutande av ramavtal
om betaltjänster finns i direktivets artiklar 40–48. Dessa artiklar
innehåller bestämmelser om förhandsinformation, tillhandahållande av
information och avtalsvillkor, förändringar i avtalsvillkoren, om
avslutande av ramavtal och om informationsgivning i samband med
enstaka betalningstransaktioner som genomförs inom ramen för
ramavtalet. Reglerna är relativt detaljerade och omfattande, särskilt i
fråga om den information och de villkor som betaltjänstleverantören ska
lämna till betaltjänstanvändaren före det att ramavtal sluts mellan dem.
8.7.2 Förhandsinformation vid ramavtal om betaltjänster

Regeringens förslag: Bestämmelser om vilken information och vilka
avtalsvillkor som ska lämnas till en betaltjänstanvändare innan denne		179

ingår ett ramavtal om betaltjänster med en betaltjänstleverantör tas in i Prop. 2009/10:220 lagen om betaltjänster.

Information och villkor ska vara lättförståeliga, och skrivna på svenska om inget annat avtalats. Om betaltjänstanvändaren tar initiativ till att sluta avtal på distans, ska betaltjänstleverantören lämna information och villkor till betaltjänstanvändaren så snart som möjligt efter det att ramavtalet ingåtts.

Betaltjänstleverantören är skyldig att lämna eller tillgängliggöra information om sig själv, huvuddragen i den tillhandahållna betaltjänsten (inklusive uppgift om maximal genomförandetid), avgifter, ränta och växelkurser, formerna för kommunikation och informationsgivning, skydds- och rättelseåtgärder, ändringar i och uppsägning av avtal samt om tvistlösning.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Sveriges advokatsamfund anser att den i promemorian föreslagna bestämmelsen, där det anges att information ska ges ”i god tid” innan avtalsslutande, inte ger tillräcklig ledning avseende hur lång tid i förväg som information ska ges.

Skälen för regeringens förslag
Formerna för informationsgivning
I direktivets artikel 41.1 anges att betaltjänstleverantör i god tid innan en
betaltjänstanvändare binds av något ramavtal eller erbjudande ska lämna
viss information och avtalsvillkor till denne. Den information och de
villkor som ska ges räknas upp i artikel 42. Om ett ramavtal har ingåtts på
distans på begäran av betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören
inte har möjlighet att lämna information innan avtalet sluts, ska sådan
information, enligt artikel 41.2, i stället lämnas av betaltjänstleverantören
omedelbart efter det att ramavtalet har ingåtts. Det framgår av artikel 41.3
att informationsskyldigheten enligt artikelns punkt 1 får fullgöras genom
tillhandahållande av en kopia på utkastet till ramavtal som innehåller den
information och de villkor som enligt artikel 42 ska lämnas till
betaltjänstanvändaren.
I promemorian föreslås bestämmelser som genomför direktivets artikel
41 och till stor del är identiska med formuleringarna i direktivet. Det
framgår inte uttryckligen av den i promemorian föreslagna bestämmelsen
att informationsskyldigheten – enligt artikel 41.3 – kan fullgöras genom
att betaltjänstleverantören tillhandahåller en kopia av ett utkast till
ramavtal som innehåller den information som ska ges till betaltjänst-
användaren enligt artikel 42. På samma sätt som i fråga om information
avseende enstaka betalningstransaktioner (se avsnitt 8.5.2) gäller även här
att direktivets bestämmelser ska genomföras. Det är dock inte heller här
nödvändigt att direkt i lagen ange att informationsskyldigheten kan
fullgöras genom tillhandahållande av en kopia av ett utkast till ramavtal.	180
	180

Detta kan klargöras i författningskommentaren. I författnings- Prop. 2009/10:220 kommentaren kan tydliggöras att den information som omfattas av

bestämmelsen ska lämnas eller hållas tillgänglig utan att betaltjänst- användare behöver betala någon avgift för informationsgivningen.

Enligt artikel 41.1 ska betaltjänstleverantören lämna informationen till betaltjänstleverantören, på papper eller via något annat varaktigt medium. Detta skiljer sig från motsvarande bestämmelse i fråga om enstaka betalningstransaktioner – i direktivets artikel 36.1 – där det anges att betaltjänstanvändaren ska ges tillgång till informationen och att informationen på begäran från betaltjänstanvändaren ska tillhandahållas på papper eller via något annat varaktigt medium. I direktivets skäl 27, som även nämnts i avsnitt 8.5.2, tydliggörs distinktionen mellan de båda sätten att tillhandahålla information. Där anges att lämnande av information innebär att informationen ”aktivt lämnas av betaltjänst- leverantören vid lämplig tidpunkt enligt detta direktiv utan att betaltjänstanvändaren begär det”. Kraven på tydlighet, lättförståelighet och det språk som ska användas är dock desamma för enstaka betalningstransaktioner och ramavtal.

På samma sätt som i fråga om avtal om enstaka betalningstransaktioner gäller att om ett ramavtal ingås på distans på betaltjänstanvändarens initiativ, och betaltjänstleverantören inte har möjlighet att uppfylla sin informationsskyldighet, ska denne i stället lämna informationen eller göra den tillgänglig omedelbart efter det att ramavtalet har ingåtts. Denna regel är tillämplig i samtliga fall då ramavtal ingås på betaltjänstanvändarens initiativ utan att betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren befinner sig på samma plats. Med hänvisning till de tolkningsuttalanden från Europeiska kommissionen som nämnts i avsnitt 8.5.2 bör det avgörande för bedömningen av huruvida betaltjänstleverantören får lämna information först efter det att ramavtalet har ingåtts vara huruvida ramavtalet ingås utan att de båda parterna är fysiskt närvarande på samma plats.

Kravet på informationsgivning via ett varaktigt medium

Enligt direktivets artikel 43 ska betaltjänstanvändaren alltid, under den tid då avtalsförhållandet består, ha rätt att på begäran erhålla ramavtals- villkoren samt den information och de villkor som anges i artikel 42 på papper eller via något annat varaktigt medium. Av skäl 26 till direktivet framgår att konsumenten bör kunna begära att få förhandsinformation och ramavtalet på papper när som helst under avtalsförhållandet för att kunna jämföra betaltjänstleverantörernas tjänster och villkor och vid tvist kunna kontrollera sina avtalade rättigheter och skyldigheter. I ljuset av det som anges i direktivets skäl 26 förefaller bestämmelsen i artikel 43 syfta till att ge betaltjänstanvändaren möjlighet att utan kostnad få tillgång till information och villkor för att kunna bedöma olika betaltjänst- leverantörers erbjudanden och tillvarata sina rättigheter gentemot den betaltjänstleverantör som betaltjänstanvändaren har ingått ramavtalet med. När betaltjänstanvändarna ges tillgång till kostnadsfri information och villkor från de betaltjänstleverantörer som de har ingått ramavtal med

innebär detta dels bättre förutsättningar för konkurrens mellan olika

181

betaltjänstleverantörer, dels bättre möjligheter för betaltjänstanvändarna Prop. 2009/10:220 att tillvarata sin rätt gentemot betaltjänstleverantörerna.

Bestämmelser som motsvarar direktivets artikel 43 bör införas i lagen om betaltjänster. I skäl 24 till direktivet ges exempel på vad som, utöver papper, utgör ett varaktigt medium vid informationsgivning i samband med ramavtal. Ett varaktigt medium kan vara en kontoutdragsskrivare (eng. account printer), en diskett, en cd-romskiva, en dvd-skiva eller en hårddisk i en persondator på vilken e-post kan lagras. Dessutom anges i samma skäl till direktivet att en webbplats utgör ett varaktigt medium om den är tillgänglig för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen. Det framhålls också att betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren bör ha möjlighet att i ramavtalet komma överens om på vilket sätt information om genomförda betalnings- transaktioner ska lämnas. Som exempel ges att all information om ett betalkonto vid Internetbanktjänster ska göras tillgänglig online.

Betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren kan alltså i ram- avtalet komma överens om formerna för informationsgivningen, förutsatt att ramavtalsvillkoren samt övrig information och villkor ges till betaltjänstanvändaren via något varaktigt medium om denne begär att få ta del av dem. Om betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren i ett ramavtal om tillhandahållande av betaltjänster över Internet har överenskommit att information och villkor ska tillhandahållas online genom att betaltjänstanvändaren får meddelanden – exempelvis e- postmeddelanden eller information i s.k. ”pop-up”-fönster när denne t.ex. besöker den personliga webbplats som används för tillhandahållandet av betaltjänster – är detta förenligt med direktivets regler i artikel 41. Det bör dock noteras att kravet på varaktighet förutsätter att betaltjänstanvändaren kan få förnyad tillgång till informationen. Europeiska kommissionen har i ett tolkningsuttalande angett att en länk till en webbsida kan utgöra information via ett varaktigt medium förutsatt att betaltjänstanvändaren får länken skickad till sig personligen och om länken gör det möjligt att få tillgång till informationen under så lång tid som framstår som motiverad med hänsyn till informationens syfte (eng. [a link]…personally addressed to the payment service user, […] accessible for future reference and [that] allows the unchanged reproduction of the information stored for a period of time adequate for the purpose of information)

Kommissionens tolkning synes innebära att ett förfarande där en betaltjänstanvändare får ett meddelande med en länk till ytterligare information per e-post eller genom ett ”pop-up”-fönster på den personliga webbsida som används för tillhandahållandet av betaltjänster är förenligt med direktivets regler i denna del. Denna tolkning framstår också som väl avvägd. Det bör dock särskilt framhållas att informationsgivningen måste beakta betaltjänstanvändarnas olika behov. En betaltjänstanvändare som inte använder sig av några webb-baserade tjänster bör heller inte ges information enbart i elektronisk form, även om denna uppfyller kraven på att utgöra ett varaktigt medium.

182

Tidpunkten för tillhandahållande av förhandsinformation och	Prop. 2009/10:220
avtalsvillkor

I direktivets artikel 41.1 anges att information som huvudregel ska ges till betaltjänstanvändaren i god tid innan denne binds av något ramavtal eller erbjudande. I promemorian föreslås en bestämmelse med samma innebörd. Det anges också i författningskommentaren till promemorians bestämmelse att uttrycket ”i god tid” innebär att betaltjänstanvändaren ska ges tid att kunna fatta ett välgrundat beslut. Sveriges advokatsamfund anser att den i promemorian föreslagna bestämmelsen med den förklaring som ges i författningskommentaren inte ger tillräcklig ledning avseende hur lång tid i förväg som information ska ges.

I detta sammanhang kan noteras att det i den engelska språkversionen av direktivets artikel 41.1 anges att informationen ska ges ”in good time before the payment service user is bound by any framework contract or offer”, medan den franska språkversionen anger att informationen ska ges

”bien avant que l´utilisateur de services de paiement ne soit lié par un contrat-cadre ou une offre”. Båda dessa språkversioner förefaller uppställa ett krav på att viss tid förflyter mellan det att informationen ges och ramavtalet ingås. Motsatsvis följer av detta att en alltför kort tidsrymd mellan det att informationen lämnas till betaltjänstanvändaren och ramavtalsslutandet inte är förenligt med direktivets regler.

Det bör dock i detta sammanhang noteras att det i artikel 3.1 i direktiv 2002/65/EG om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter3 anges att information ska ges till en konsument ”i rimlig tid” innan denne blir bunden av ett distansavtal. I den engelska versionen av direktivet motsvaras detta av uttrycket ”in good time” medan uttrycket ”en temps utile avant que” används i den franska versionen. I distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) har uttrycket ”i rimlig tid” använts i t.ex. 3 kap. 3 § som reglerar informationsgivning vid ingående av distansavtal om finansiella tjänster. Även om de uttryck som använts i de svenska, franska och engelska språkversionerna av betaltjänst- respektive distansförsäljningsdirektivet framstår som något inkonsekventa bör en enhetlig terminologi eftersträvas vid genomförandet av betaltjänst- direktivet. Uttrycket ”i rimlig tid” bör därför användas i stället för det i direktivet angivna ”i god tid”. I detta sammanhang kan noteras att det i förarbetena till distans- och hemförsäljningslagen uttalades att uttrycket ”i rimlig tid” innebär en förpliktelse för näringsidkaren att ge informationen senast i samband med att han ger konsumenten ett erbjudande som denne kan besvara utan ytterligare förhandlingar. Dessutom framgår att näringsidkaren är oförhindrad att ge informationen redan på ett tidigare stadium under sin marknadsföring (prop. 2004/05:13 s. 131 och 132). Motsvarande överväganden gör sig gällande i fråga om den nu aktuella bestämmelsen. Med hänsyn tagen till behovet av enhetliga regler för informationsgivning vid tillhandahållande av finansiella tjänster bör

3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 9.10.2002 s. 16, Celex 32002L0065).

183

samma bedömningsgrunder tillämpas även i detta sammanhang. Prop. 2009/10:220 Betaltjänstleverantören ska alltså ge informationen senast i samband med

att han ger betaltjänstanvändaren ett erbjudande som denne kan besvara utan ytterligare förhandlingar.

Förhandsinformationens innehåll

Direktivets artikel 42 innehåller detaljerade bestämmelser om vilken information som betaltjänstleverantören ska lämna till betaltjänst- användaren i förväg, innan avtal om betaltjänster ingås mellan denne och betaltjänstleverantören. I promemorian föreslås en bestämmelse som i sak motsvarar denna artikel, men också innehåller vissa regler om hur informationen ska vara språkligt utformad och om lämnande av information när ramavtal sluts på distans.

Reglerna i direktivets artikel 42 är relativt omfattande och detaljerade. Medlemsstaterna är skyldiga att genomföra dem i sin helhet. Med hänsyn till den höga detaljeringsgrad som präglar dessa regler kan det övervägas huruvida de bör tas in i lag eller i föreskrifter från den ansvariga tillsynsmyndigheten, Finansinspektionen. För att ta in reglerna i före- skrifter talar att det rör sig om ett stort antal relativt väl definierade områden inom vilka detaljerad information ska lämnas till betaltjänst- användaren. Som argument mot att genomföra direktivets artikel 42 genom föreskrifter kan framföras att kravet på lämnande av information till betaltjänstanvändaren i samband med ramavtal är en central del av direktivet, inte minst ur ett konsumentskyddsperspektiv. De specifika informationskraven i artikel 42 skiljer sig också åt inbördes i fråga om detaljeringsgrad. Vissa krav – exempelvis avseende vilken information eller identifikationskod som betaltjänstanvändaren ska ange enligt artikel 42.1 b eller vilken kommunikationsteknik som ska användas för överföring av information enligt 42.4 a – avser närmast tekniska aspekter av tillhandahållandet av betaltjänster. Andra informationskrav, exempel- vis avseende den maximala genomförandetiden för de betaltjänster som tillhandahålls i artikel 42.2 e eller om samtliga avgifter enligt artikel 42.3 a, berör dock aspekter av betaltjänstverksamheten som är av central betydelse för betaltjänstanvändaren. Det framstår också som mindre lämpligt att dela upp genomförandet av denna del av direktivet så att vissa bestämmelser framgår av lag och andra av föreskrifter. Vid en sammanvägd bedömning framstår det därför som mest lämpligt att i lag ange samtliga de informationskrav som framgår av artikel 42.

När det gäller information om betaltjänstleverantören ska dennes namn, adressen till dess huvudkontor och i tillämpliga fall adressen till dess ombud eller filial som är etablerade i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds uppges enligt direktivets artikel 42.1 a. Dessutom ska betaltjänstleverantören enligt direktivet uppge alla andra adresser, inklusive e-postadress, som är relevanta för kommunikation med denne. De fall när betaltjänstleverantören är en fysisk person och därmed inte har något huvudkontor tas inte uttryckligen upp i direktivets artikel 42.1. Det framstår som lämpligt att en sådan betaltjänstleverantör uppger adressen till det affärsställe där betaltjänstverksamheten huvudsakligen bedrivs.

184

Enligt artikel 42.1 b ska betaltjänstleverantören ge information om	Prop. 2009/10:220
vilken som är den relevanta tillsynsmyndigheten, det register hos
tillsynsmyndigheten i vilket betaltjänstleverantören finns införd samt om
uppgifter som gör det möjligt att identifiera betaltjänstleverantören i detta
register. I direktivet anges också att motsvarande uppgifter för ”annat
relevant offentligt register” ska ges. De betaltjänstleverantörer som inte är
betalningsinstitut eller registrerade betaltjänstleverantörer, för vilka
uppgifter finns registrerade i andra register, ska ge motsvarande
information avseende det register i vilket uppgifter om dem förts in.
Viss information om användning av betaltjänsten ska ges till
betaltjänstanvändaren enligt artikel 42.2 a–f. Detta avser en beskrivning
av huvuddragen i den betaltjänst som ska tillhandahållas, uppgifter om
vilken information eller unika identifikationskod som betaltjänst-
användaren behöver ange för att en betalningsorder ska genomföras
korrekt, hur betaltjänstanvändaren ska godkänna en betalningstransaktion
och hur ett sådant godkännande kan återkallas, information om
tidpunkten när en betalningsorder anses mottagen och huruvida det finns
någon bryttidpunkt som betaltjänstleverantören fastställt, den maximala
genomförandetiden för de betaltjänster som ska tillhandahållas samt
information huruvida det går att avtala om utgiftsbegränsningar för
användningen av det betalningsinstrument som ramavtalet avser.
Av artikel 42.3 a–c framgår att viss information om avgifter, räntor och
växelkurser ska ges till betaltjänstanvändaren. Information om alla
avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till betaltjänstleverantören
måste ges, och i tillämpliga fall en specificering av beloppen för alla
avgifter. En specificering av beloppen för olika avgifter ska ske när de
olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat. I fall då en
betaltjänstleverantör erbjuder ett antal olika tjänster, och tar ut fastställda
avgifter för dessa, ska varje sådan avgift som ingår som en del av den
totala avgiften för en viss betaltjänst som omfattas av ramavtalet
redovisas särskilt för betaltjänstanvändaren. Det framgår av artikel 42.3 b
att betaltjänstleverantören ska lämna viss information om räntesatser,
referensräntesatser, växelkurser och referensväxelkurser i tillämpliga fall.
I detta sammanhang gör sig samma överväganden gällande som i fråga
om information om växelkurs eller referensväxelkurs vid genomförande
av enstaka betalningstransaktioner (avsnitt 8.5.2). En betaltjänstleverantör
som i information inför ingåendet av ett ramavtal uppger en viss fastställd
växelkurs måste använda denna kurs vid genomförandet av betalnings-
transaktioner enligt ramavtalet. En betaltjänstleverantör som avser att
tillämpa en referensväxelkurs måste ange hur denna fastställs. Referens-
växelkursen kan exempelvis anges genom hänvisning till den kurs som
ges av någon leverantör av finansiell information som t.ex. Reuters vid en
viss tidpunkt i anslutning till varje betalningstransaktion enligt ram-
avtalet. En betaltjänstleverantör kan också tillämpa en referensväxelkurs
som denne själv gör tillgänglig på kundens begäran Vidare måste
eventuella avgifter som påverkar den faktiska växelkursen anges i den
information som betaltjänstanvändaren får före det att ramavtal ingås.
Det bör i detta sammanhang noteras att en referensräntekurs, enligt
direktivets artikel 4.20, ska härröra från en offentligt tillgänglig källa som
kan kontrolleras av båda parter i ett avtal om betaltjänster. I ett
tolkningsuttalande har Europeiska kommissionen uttalat att en referens-	185

räntekurs bör komma från ett allmänt tillgängligt index eller källa, som			Prop. 2009/10:220
t.ex. LIBOR (London Interbank Offered Rate), Euribor eller räntor satta
av Europeiska Centralbanken (ECB). Referensräntekursen ska kunna
verifieras av båda parterna, och en part ska inte ensam kunna fastställa en
referensräntekurs. En referensräntekurs får sålunda till skillnad från en
referensväxelkurs inte tas fram av en av parterna till avtalet, utan måste
komma från en oberoende källa.
Av artikel 42.3 c framgår att information ska ges om omedelbar
tillämpning av förändringar i referensräntekurser eller referensväxel-
kurser. En förutsättning för att förändringar i sådana referenskurser får
ske är att det i ramavtalet anges att räntesatser eller växelkurser får ändras
omedelbart och utan underrättelse, om ändringarna grundas på referens-
räntesatser eller referensväxelkurser som framgår av ramavtalet och som
betaltjänstanvändaren har fått förhandsinformation om.	Frågor om
förändringar av räntesatser och referensräntor behandlas närmare i
följande avsnitt.
Artikel 42.4 a–d uppställer krav på information om hur kommunika-
tionen mellan betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren ska
skötas. I artikel 42.4 a anges att information ske ges	om	vilken
kommunikationsteknik som enligt ramavtalet ska användas för att
överföra information eller underrättelser enligt direktivet. Här avses även
information om vilka tekniska krav som ställs på betaltjänstanvändarens
utrustning. Enligt artikel 42.4 b ska betaltjänstleverantören		lämna
information om på vilket sätt och hur ofta som information ska lämnas till
eller göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren. Av artikel 42.4 c följer
att betaltjänstleverantören ska ge information om det eller de språk som
ramavtalet ingås på och som ska användas för kommunikation mellan
avtalsparterna (betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren). Enligt
artikel 42.4 d ska betaltjänstleverantören också lämna information om
betaltjänstanvändarens rätt att få ramavtalsvillkoren samt övrig
information och villkor om denne begär det, i enlighet med direktivets
artikel 43. Den information som på begäran ska lämnas i enlighet med
reglerna i artikel 43 behandlas närmare ovan i det avsnitt som rör
formerna för informationsgivning.
Artikel 42.5 uppställer krav på att information om skydds- och
korrigeringsåtgärder ska lämnas till betaltjänstanvändaren. Enligt 42.5 a
ska, i tillämpliga fall, betaltjänstleverantören lämna information om de
åtgärder som betaltjänstanvändaren ska vidta för att skydda ett
betalningsinstrument och hur betaltjänstleverantören ska underrättas om
betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan
auktorisation. Om betaltjänstleverantören i ramavtalet förbehåller sig
rätten att under vissa förutsättningar blockera ett betalningsinstrument,
ska information om vilka omständigheter som kan föranleda blockering
ges till betaltjänstanvändaren enligt artikel 42.5 b. Betaltjänstleverantören
ska också enligt artikel 42.5 c lämna information om betaltjänst-
användarens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner som
denne ansvarar för enligt reglerna i direktivets artikel 61 och vilket
belopp som betaltjänstanvändaren kan få stå för enligt denna
bestämmelse. Av artikel 42.5 d följer att betaltjänstleverantören ska
lämna information till betaltjänstanvändaren om de tidsfrister inom vilka
denne ska underrätta betaltjänstleverantören om icke auktoriserade eller			186

felaktigt genomförda betalningstransaktioner, och om betaltjänst- leverantörens ansvar för icke auktoriserade betalningstransaktioner. I denna del ska av informationen framgå det belopp som ansvaret kan omfatta. Dessutom ska betaltjänstleverantören enligt artikel 42.5 e lämna information till betaltjänstanvändaren om sitt ansvar enligt direktivets artikel 75 för att betalningstransaktioner genomförs korrekt. Det framgår också av artikel 42.5 f att information om villkoren för återbetalning av betalningstransaktioner under vissa förutsättningar ska lämnas till betaltjänstanvändaren.

Artikel 42.6 anger vilken information om ändringar och avslutande av ramavtal som ska lämnas till betaltjänstanvändaren. Enligt 42.6 a ska betaltjänstleverantören i tillämpliga fall lämna information till betal- tjänstanvändaren om att denne ska anses ha godkänt ändrade avtals- villkor, om han inte före den dag då de föreslås träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören om att han inte godkänner dem. Förutsättningen för sådana ändringar av avtalsvillkoren, och det därtill hörande kravet på information till betaltjänstanvändaren, är att det av ramavtalet framgår att avtalsändringar får ske på detta sätt. Artikel 42.6 b anger att information om avtalets löptid ska ges till betaltjänstanvändaren. I detta sammanhang bör framhållas att denna bestämmelse inte bör tolkas som att samtliga ramavtal om tillhandahållande av betaltjänster ska ha en bestämd löptid. Att ramavtal kan slutas på obestämd tid framgår exempelvis av direktivets artikel 45.2 och 45.3. I så fall ska betaltjänstanvändaren ges information om detta i enlighet med artikel 42.6 b. Av artikel 42.6 c framgår att betaltjänstleverantören också ska ge information om betal- tjänstanvändarens rätt att säga upp ramavtalet. Om ramavtalsvillkoren medger att betaltjänstleverantören föreslår ändringar som binder betaltjänstanvändaren om denne inte meddelar att han motsätter sig dem före den dag då de föreslås träda i kraft, ska betaltjänstleverantören lämna information även om dessa villkor oavsett om de ingår i ramavtalet eller i andra avtal.

I artikel 42.7 behandlas information om tvistlösning. Enligt artikel 42.7 a ska betaltjänstleverantören lämna information om bestämmelser i ramavtalet om vilken lag som är tillämplig för ramavtalet eller vilken domstol som är behörig. Om ramavtalet innehåller villkor om tillämplig lag eller behörig domstol ska information om dessa alltså lämnas till betaltjänstanvändaren. Av artikel 42.7 b framgår att information om förfaranden om klagomål och prövning utanför domstol som betaltjänst- användaren kan använda sig av ska lämnas till denne. I detta sammanhang bör noteras att direktivets artikel 80 uppställer ett krav på att medlemsstaterna ser till att det finns förfaranden på plats som ger betaltjänstanvändare och andra berörda parter möjlighet att anmäla klagomål om överträdande av reglerna om tillhandahållande av betal- tjänster till behöriga myndigheter. Dessutom framgår av artikel 83 att medlemsstaterna ska se till att det finns förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer. Frågor om klagomål och tvistlösning behandlas närmare i avsnitt 5.3. Av författningskommentaren till den bestämmelse i lagen om betaltjänster som genomför artikel 42.7 b bör det framgå att informationen som lämnas till betaltjänstanvändaren bör innehålla en hänvisning till Allmänna reklamationsnämnden i dess egenskap av

Prop. 2009/10:220

187

kompetent organ för att hantera klagomål och tvister avseende till- Prop. 2009/10:220 handahållande av betaltjänster.

Bestämmelser motsvarande artikel 42 bör införas i lagen om betaltjänster.

8.7.3 Förändringar av villkoren i ramavtalet

Regeringens förslag: Ramavtal får innehålla villkor som ger betaltjänst- leverantören möjlighet att föreslå ändringar som träder i kraft om inte betaltjänstanvändaren motsätter sig dessa före den dag då ändringen föreslås träda i kraft. Leverantören måste föreslå ändringar minst två månader innan de ska börja tillämpas. Ändringsförslagen ska vara klara och lättförståeliga, och lämnas på papper eller något annat varaktigt medium på det språk som parterna kommit överens om.

Ändringar av räntesatser eller växelkurser får under vissa förut- sättningar ske omedelbart och utan underrättelse till betaltjänst- användaren, om ramavtalet innehåller sådana villkor. Användaren ska i så fall informeras om att leverantören tillämpar den nya räntesatsen, om inte parterna har kommit överens om att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med en viss regelbundenhet eller på ett visst sätt.

Användare ska ha rätt att omedelbart och avgiftsfritt säga upp ramavtalet före den dag då ändringen föreslås bli tillämplig. Användaren ska informeras om detta i samband med att leverantören föreslår ändringen.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. I promemorians lagförslag anges dock inte att reglerna i konsumentkreditlagen (1992:830) bör gälla före den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i svensk rätt, vilket påverkar genom- förandet av direktivets regler i denna del.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket anser att det uttryckligen bör framgå att ändringar i ramavtal samt i information eller villkor ska tillställas konsumenten i handling eller i annan varaktig och läsbar form som är tillgänglig för denne. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet framför att vissa av de regler som föreslås i promemorian avseende informationsgivning vid ramavtal bygger på en outtalad rätt för leverantören att ändra villkoren för olika tjänster under pågående avtalsförhållande. Enligt fakultetsnämnden borde en sådan ändringsrätt, som avviker från allmänna avtalsrättsliga principer avseende avtals- bundenhet, tydligare framgå av lagen. Svenska Bankföreningen framför att det är oklart om informationskraven för ”räntan” avser ränta som utgår på kontot eller räntan i samband med betalningstransaktionen, och anser att informationskraven måste avse räntan i samband med betalnings- transaktionen.

188

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

Förfarandet för att ändra villkor i ramavtalet

I direktivets artikel 44.1 första stycket anges en huvudregel för hur villkor i ramavtal ska ändras på betaltjänstleverantörens initiativ. En betaltjänst- leverantör som vill ändra avtalsvillkoren ska lämna ”förslag” på villkorsändringar till betaltjänstanvändaren minst två månader före den dag då ändringen föreslås börja tillämpas. Förslaget ska lämnas till betaltjänstanvändaren på papper eller något annat varaktigt medium och vara skrivet på ett klart och lättförståeligt sätt på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, eller det språk som parterna har kommit överens om. Dessa formkrav motsvarar de krav som gäller för förhandsinformation och som har behandlats i avsnitt 8.6.2 ovan.

Av artikel 44.1 andra stycket framgår att ramavtalet får innehålla villkor som innebär att betaltjänstanvändaren inte behöver ge sitt godkännande till de föreslagna ändringarna för att de ska börja gälla. Enligt sådana tillåtna ramavtalsvillkor blir de föreslagna ändringarna tillämpliga den dag då de föreslås börja gälla, om inte betaltjänst- användaren dessförinnan underrättar betaltjänstleverantören om att han inte godkänner ändringarna. Om ramavtalet innehåller ett sådant villkor ska betaltjänstleverantören alltid, när han föreslår en ändring i ramavtalet, meddela att betaltjänstanvändaren ska anses ha godkänt ändringen och därmed vara bunden av den om han inte motsätter sig den före den föreslagna ikraftträdandedagen. Dessutom ska betaltjänstleverantören ange att betaltjänstanvändaren har rätt att omedelbart och avgiftsfritt säga upp ramavtalet före den dag då ändringarna föreslås börja gälla.

Bestämmelser som motsvarar direktivet i denna del bör tas in i lagen om betaltjänster. Det bör särskilt noteras att direktivets artikel 44 anger att betaltjänstleverantören är skyldig att föreslå ändringarna minst två månader i förväg. Om betaltjänstanvändaren godkänner ändringsförslagen innan denna tid har löpt ut kan ändringarna dock börja gälla omedelbart därefter, förutsatt att betaltjänstanvändaren samtycker till detta. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har framfört att en rätt för betaltjänstleverantören att ändra avtalet om inte betaltjänstanvändaren motsätter sig detta avviker från allmänna avtalsrättsliga principer avseende avtalsbundenhet och att en sådan rätt därför bör framgå tydligare av lagen. Av bestämmelserna i lagen om betaltjänster ska uttryckligen framgå att det är möjligt att avtala om att ändringar får ske enligt detta förfarande.

Särskilt avseende ändring av räntesatser och växelkurser

Svenska Bankföreningen har framfört att det är oklart om informationskraven för ”räntan” avser ränta som utgår på kontot eller räntan i samband med betalningstransaktionen, och anser att informationskraven måste avse räntan i samband med betalnings- transaktionen.

189

Den fråga som väckts av Bankföreningen rör vilken ränta som omfattas av betaltjänstdirektivets regler i artikel 42.3 och 44. När det gäller frågan om vilken ränta som omfattas – räntan på det betalkonto som används vid betalningen, eller räntan som utgår i samband med betalningen – kan följande noteras. I direktivets artikel 42.3 b behandlas betaltjänst- leverantörens informationsskyldighet avseende räntesatser och växel- kurser i ett sammanhang. Det framgår inte uttryckligen av bestämmelsen huruvida informationen avser den räntesats respektive växelkurs som används vid en betalningstransaktion. Såvitt avser växelkurser framgår dock av andra bestämmelser, t.ex. direktivets artikel 49, att den växelkurs som avses är den som tillämpas i samband med en specifik betalnings- transaktion. Räntesatser och växelkurser behandlas även i ett samman- hang i artikel 44.3, där det anges att ändringar av den räntesats eller växelkurs som används vid betalningstransaktioner ska genomföras och beräknas enligt en neutral metod som inte diskriminerar betaltjänst- användare. Det framgår av artikel 44.3 att det är sådana räntesatser som tillämpas på betalningstransaktioner som omfattas av informations- skyldigheten. Att de räntesatser som avses är sådana som används vid betalningstransaktioner framgår tydligare av de engelska och franska språkversionerna av direktivet. I den engelska versionen av artikel 44.3 talas det om ”changes in the interest or exchange rate used in payment transactions” medan den franska versionen talar om ”modifications des taux d´intérêt ou de change appliqués aux opérations de paiement”. Mot denna bakgrund synes de räntesatser som behandlas i direktivets artikel 42.3 b vara sådana som används i samband med betalningstransaktioner, och inte den räntesats som utgår på medlen på det konto som används för transaktionen.

Frågan om förhållandet mellan konsumentkreditlagen och betaltjänst- direktivet har behandlats i avsnitt 8.1.2.

Ett särskilt ändringsförfarande när det gäller räntesatser och växelkurser

I direktivets artikel 44.2 anges att ändringar av räntesatser och växelkurser får tillämpas omedelbart och utan underrättelse till betaltjänstleverantören, om betaltjänstleverantören har rätt att göra sådana ändringar enligt ramavtalet och ändringarna grundas på en referensräntesats eller referensväxelkurs som framgår av ramavtalet. Om ändringen avser en räntesats ska betaltjänstanvändaren snarast möjligt informeras om att räntesatsen har ändrats. Informationen om ränteändringen ska som huvudregel ges på samma sätt som gäller för förhandsinformation, det vill säga på papper eller något annat varaktigt medium och vara skrivet på ett klart och lättförståeligt sätt på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, eller det språk som parterna har kommit överens om. Det framgår dock av artikel 44.2 att parterna får avtala om att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med viss regelbundenhet eller på visst sätt. Dessutom anges i samma direktivbestämmelse att ändringar av räntesatsen eller växelkursen som är fördelaktigare för betaltjänstanvändaren får tillämpas även utan underrättelse till denne. Referensräntesatser och referensväxel- kurser behandlas också i avsnitt 8.7.2.

Prop. 2009/10:220

190

Metoden för att beräkna ändrade räntesatser eller växelkurser

Prop. 2009/10:220

Direktivets artikel 44.3 innehåller en uttrycklig regel om att ränte- och växelkursändringar ska beräknas enligt en neutral metod som inte diskriminerar betaltjänstanvändare. I promemorian har detta krav inte tagits in i lagtext utan omnämns i författningskommentaren.

Europeiska kommissionen har angett att kravet på icke-diskriminerade beräkningsmetoder inte utesluter att en betaltjänstleverantör erbjuder olika räntesatser eller växelkurser till olika betaltjänstanvändare beroende på objektiva och likformigt tillämpade kriterier. Som exempel nämns att en betaltjänstleverantör (kortutgivare) kan ändra en räntesats för en betaltjänstanvändare (kortinnehavare) om någon händelse inträffar som ökar kortutgivarens risk i förhållande till kortinnehavaren. I fråga om växelkurser ger kommissionen exemplet att mer fördelaktiga växelkurser kan ges till kunder som har en stor volym av växlingstransaktioner. Principen att differentierade räntesatser och växelkurser är tillåtna förutsatt att prissättningen kan motiveras på objektiva, icke-diskrimi- nerande grunder bör vara vägledande även vid tillämpningen av de bestämmelser i lagen om betaltjänster som genomför direktivet i denna del. Denna princip bör, på motsvarande sätt som i promemorian, kunna komma till uttryck i författningskommentaren till den relevanta bestämmelsen.

8.7.4 Uppsägning av ramavtal

Regeringens förslag: Betaltjänstleverantören får inte göra gällande en uppsägningstid som är längre än en månad.

Om leverantören säger upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid ska uppsägningstiden vara minst två månader.

Ett ramavtal som har ingåtts för en bestämd tid på mer än tolv månader, eller på obestämd tid, får efter tolv månader sägas upp av en betal- tjänstanvändare utan att användaren behöver betala någon uppsäg- ningsavgift. I alla andra fall ska uppsägningsavgifterna motsvara de faktiska kostnaderna. Periodiska avgifter för betaltjänstavtalet ska enbart betalas för tiden fram till det att avtalet upphört att gälla. Eventuella förskottsinbetalningar ska betalas tillbaka i den del de avser tid efter det att avtalet upphört att gälla.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Konsumentverket anför att det i lagen bör anges att avgift för uppsägning av avtal endast kan tas ut om avgiften har angetts i avtalet. Enligt Konsumentverkets mening blir det svårt för konsumenterna att förutse vilken kostnad en uppsägning kommer att innebära om avgiften inte anges specifikt i avtalet.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 45 uppställer regler om uppsägning av ramavtal (”avslutande” av ramavtal med direktivets terminologi). Av artikeln framgår att betaltjänstanvändaren har rätt att avsluta (med omedelbar verkan) ramavtalet, såvida parterna inte har

avtalat om en uppsägningstid. Uppsägningstiden får inte vara längre än en

191

månad (artikel 45.1). Motsvarande bestämmelser bör tas in i lagen om betaltjänster.

Betaltjänstleverantören kan enligt artikel 45.3 säga upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid och måste då lämna information om uppsägningen på papper eller något annat varaktigt medium till betaltjänstanvändaren. Informationen ska ges på ett klart och lättförståeligt sätt på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, eller det språk som parterna har kommit överens om. Dessa krav motsvarar formkraven vid lämnande av förhands- information. Dessutom måste en uppsägningstid på minst två månader tillämpas när det är betaltjänstleverantören som säger upp avtalet. Även i denna del bör motsvarande regler tas in i lagen om betaltjänster.

En betaltjänstanvändare som säger upp ett avtal som ingåtts på obestämd tid, eller för en bestämd tid på mer än tolv månader, ska inte behöva betala någon avgift för uppsägningen om denna sker mer än tolv månader efter det att avtalet ingicks (artikel 45.2). I alla andra fall gäller enligt artikel 45.2 att uppsägningsavgifterna ska vara proportionerliga. Det bör i lagen om betaltjänster anges att avgifterna ska motsvara de faktiska kostnaderna, av de skäl som anförts såvitt avser beräkning av andra avgifter som tas ut av betaltjänstleverantörer (jfr avsnitt 8.2.2 och 9.2.2).

Konsumentverket har anfört att det i lagen bör anges att avgift för uppsägning av avtal endast kan tas ut om avgiften har angetts i avtalet. I detta sammanhang kan noteras att det i direktivets artikel 42.3 a anges att information om alla avgifter som betaltjänstanvändaren ska betala till betaltjänstleverantören ska lämnas till betaltjänstanvändaren i förväg. Betaltjänstleverantören är alltså skyldig att lämna information om alla avgifter, inbegripet eventuella uppsägningsavgifter, till betaltjänst- användaren innan ett ramavtal ingås. I den mån det går att specificera beloppen för olika avgifter ska även detta göras i den förhandsinformation som ska lämnas till betaltjänstanvändaren. Om en särskild uppsägningsavgift tas ut av betaltjänstleverantören ska uppgift om denna avgift och dess belopp alltså anges i förhandsinformationen till betaltjänstanvändaren. Kravet på att betaltjänstanvändaren ska ges denna information i förväg, oavsett om uppgiften om uppsägningsavgiften och dess storlek framgår av ett utkast till ramavtal eller av annan information, bör ge betaltjänstanvändaren möjlighet att förutse vilken kostnad som en uppsägning av avtalet för med sig.

När det gäller regelbundet uttagna avgifter, exempelvis när en betaltjänstanvändare har betalat en månadsavgift i förväg för tillhanda- hållandet av betaltjänster, ska de endast betalas proportionerligt för tiden fram till det att avtalet upphör att gälla. I förväg betalade avgifter som avser tid efter det att avtalet sades upp ska återbetalas till betaltjänstanvändaren (artikel 45.4). Motsvarande bestämmelser bör tas in i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

Beräkningen av hur stor del av avgiften som ska återbetalas ska utgå från den tidpunkt när avtalet mellan parterna upphörde att gälla. I fråga om sådana avtal där ingen uppsägningstid för betaltjänstanvändaren har avtalats, och denne alltså kan säga upp avtalet med omedelbar verkan, är betaltjänstleverantören återbetalningsskyldig för de inbetalda avgifter som avser tiden efter den tidpunkt då avtalet inte längre binder parterna. I

Prop. 2009/10:220

192

fråga om sådana avtal där en		uppsägningstid har överenskommits		Prop. 2009/10:220
omfattar	betaltjänstleverantörens	återbetalningsskyldighet	sådana
inbetalda avgifter som avser tiden efter uppsägningstidens utgång.

I artikel 45.5 anges att parternas rätt att förklara ett ramavtal icke verkställbart eller ogiltigt i enlighet med nationella lagar och förordningar inte ska påverkas av bestämmelserna i artikel 45. Närmare ledning avseende vad som här menas med uttrycket ”medlemsstaternas lagar och förordningar” finns i direktivets skäl 29. Där sägs att betaltjänstdirektivet inte bör påverka ”betaltjänstleverantörens skyldighet att enligt annan relevant gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning avsluta ett betaltjänstavtal under extraordinära omständigheter, exempelvis enligt lagstiftning mot penningtvätt och finansiering av terrorister, åtgärder för att frysa tillgångar eller varje annan särskild åtgärd i samband med förebyggande och utredning av brott”. I den mån en skyldighet att säga upp ett avtal om tillhandahållande av betaltjänster följer av exempelvis sådan lagstiftning som nämns i direktivets skäl 29 behöver en betaltjänstleverantör i dessa fall inte iaktta bestämmelserna i betal- tjänstdirektivets artikel 45 om tidsfrister eller återbetalning av avgifter. I promemorian uttalas att den regel som anges i artikel 45.5 följer av allmänna rättsprinciper. Detta framstår som en riktig bedömning och det finns därför inte något behov av att särskilt i lagen om betaltjänster införa bestämmelser som motsvarar artikel 45.5.

Av artikel 45.6 framgår att medlemsstaterna har möjlighet att i nationella bestämmelser införa regler som är mer förmånliga för betaltjänstanvändarna. I promemorian föreslås att möjligheten att införa mer förmånliga bestämmelser för betaltjänstanvändarna inte utnyttjas i svensk rätt. Det framstår inte som lämpligt att gå utöver direktivets huvudregler i denna del. I likhet med promemorians förslag föreslås därför att möjligheten i artikel 45.6 inte utnyttjas.

8.7.5 Information till betalaren innan enskilda betalningstransaktioner genomförs

Regeringens förslag: Innan en enskild betalningstransaktion som initierats av betalaren genomförs i enlighet med ett ramavtal, ska betaltjänstleverantören lämna information om maximal genomförandetid och om samtliga avgifter för transaktionen till betalaren, om denne begär det. Denna skyldighet gäller dock enbart sådana betalningstransaktioner som har initierats av betalaren.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att det i
författningskommentaren till lagen bör klargöras att bestämmelserna är
tillämpliga på vanliga gireringar men inte på autogiro- eller
kortbetalningar.
Skälen för regeringens förslag: Av artikel 46 i direktivet framgår att
en betalare har rätt att få viss information – om maximal genomförandetid
för transaktionen och om vilka avgifter som han ska betala – lämnad till	193

sig innan en enstaka betalningstransaktion genomförs i enlighet med ett Prop. 2009/10:220 ramavtal. Betalaren måste dock själv begära att få informationen. I

promemorian föreslås att en motsvarande bestämmelse införs i den svenska lagstiftningen. Svenska Bankföreningen har efterfrågat klargöranden av vilka typer av enstaka betalningstransaktioner enligt ramavtal som omfattas, respektive inte omfattas, av bestämmelsen. Bankföreningen har därvid hänvisat till uttalanden från Europeiska kommissionen om tillämpligheten av artikel 46 på olika typer av betalningar.

Av kommissionens tolkningsuttalande, framgår att artikel 46 enligt kommissionens uppfattning inte är tillämplig på kortbetalningar eftersom dessa initieras genom betalningsmottagaren (eng. payment transactions initiated through the payee). Som artikel 46 är formulerad förefaller det också otvetydigt att betalningar med autogiro inte omfattas av bestäm- melsen, eftersom sådana betalningar inte initieras av betalaren utan av betalningsmottagaren utifrån ett tidigare medgivande från betalaren. Mot denna bakgrund bör kravet i artikel 46, att betaltjänstleverantören ska förse betalaren med viss information på dennes begäran innan en enstaka betalningstransaktion genomförs enligt ett ramavtal mellan dem, enbart vara tillämpligt på sådana betalningstransaktioner som initieras av betalaren, exempelvis gireringar mellan konton.

8.7.6 Information till betalaren om enskilda betalningstransaktioner
Regeringens förslag: Betalarens betaltjänstleverantör ska ge betalaren
viss information om en enskild betalningstransaktion som genomförs
enligt ett ramavtal mellan dem. Informationen ska ges utan onödigt
dröjsmål efter det att betalningsbeloppet har debiterats betalarens konto.
Om betalaren inte har något betalkonto, ska informationen i stället ges
utan onödigt dröjsmål efter det att betaltjänstleverantören mottagit
betalningsordern.
Parterna får avtala om att informationen ska lämnas eller göras
tillgänglig regelbundet och i viss form. Om betalaren begär det, ska
betaltjänstleverantören utan avgift tillhandahålla informationen i
pappersform en gång i månaden.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att betaltjänst-
leverantörer bör kunna ta ut en avgift av betaltjänstanvändare som i
ramavtal angett att de vill ha information via elektroniskt medium och
därefter uppger att de önskar få informationen i pappersform.
Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 47.1 innehåller
relativt detaljerade bestämmelser om vilken information som betalaren
ska få av sin betaltjänstleverantör om en enskild betalningstransaktion
som genomförs i enlighet med ett ramavtal mellan dem. Informationen
ska som huvudregel ges till betalaren efter det att beloppet som
betalningstransaktionen avser har debiterats dennes konto. Om betalaren
inte använder något betalkonto ska informationen i stället ges när
betaltjänstleverantören har mottagit betalningsordern. Informationen ska,	194

precis som förhandsinformationen som ska ges innan ett ramavtal ingås,	Prop. 2009/10:220
ges på papper eller något annat varaktigt medium och vara skriven på ett
klart och lättförståeligt sätt på ett språk som är officiellt språk i den
medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, eller det språk som parterna har
kommit överens om.
Betalaren ska få en uppgift som möjliggör för denne att identifiera varje
betalningstransaktion. Om det är lämpligt ska betalaren också få
information om betalningsmottagaren. Betalaren ska också få information
om transaktionsbeloppet i den valuta som används vid debiteringen av
dennes betalkonto, eller i den valuta som används för betalningsordern.
Betaltjänstleverantören ska dessutom ge information om avgifterna för
transaktionen, och i tillämpliga fall en specificering av avgifterna. På
samma sätt som angetts i fråga om förhandsinformation vid ingående av
ramavtal (avsnitt 8.6.2) gäller här att olika avgifters belopp ska
specificeras när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas
separat. När en betaltjänstleverantör erbjuder ett antal olika tjänster, och
tar ut fastställda avgifter för dessa, ska varje sådan avgift som ingår som
en del av den totala avgiften för en viss betaltjänst som omfattas av
ramavtalet redovisas särskilt för betaltjänstanvändaren. Om betalnings-
transaktionen innebär valutaväxling ska betaltjänstleverantören informera
om vilken växelkurs som han tillämpar vid transaktionen, samt om vad
transaktionsbeloppet uppgår till efter det att valutaväxling skett.
Avslutningsvis ska betaltjänstleverantören ge information om
valuteringsdagen för debitering, eller om dagen då betalningsordern togs
emot från betalaren.
I författningskommentaren till promemorians lagförslag i denna del
anges att begreppet ”utan onödigt dröjsmål” inte innebär ett lika högt krav
på omedelbarhet som vid enstaka betalningstransaktioner, där
informationen bör ges så snart som möjligt och skickas till betaltjänst-
användaren senast samma dag som transaktionen genomfördes (se avsnitt
8.5.2). Enligt promemorians författningskommentar kan information som
ska lämnas ”utan onödigt dröjsmål” i stället göras tillgänglig periodiskt
eller åtminstone månatligen. Det framgår också av artikel 47.2 (som
behandlas närmare nedan) att parterna får komma överens om att
information ska lämnas en gång i månaden. Det framstår mot denna
bakgrund som att lämnande av information bör kunna ske i
återkommande tidsintervall, minst en gång i månaden. Längre tid än en
månad bör dock inte förflyta mellan det att betalningstransaktionen
genomförs enligt ramavtalet och lämnandet av information till
betaltjänstanvändaren.
Av artikel 47.2 framgår att parterna i ett ramavtal får komma överens
om att den information som enligt 47.1 ska ges till betalaren regelbundet
får lämnas till – eller göras tillgänglig för – denne på ett sätt som parterna
kommit överens om och som möjliggör för betalaren att lagra och
återskapa informationen i oförändrad form. I detta sammanhang bör
noteras att den svenska översättningen av direktivet skiljer sig något i
utformning från såväl den engelska som den franska språkversionen.
Medan det i den svenska språkversionen anges att informationen ska
kunna lagras och återskapas ”i oförändrad form” står det i den engelska
språkversionen att betalaren ska kunna lagra och återskapa informationen
oförändrad (eng. store and reproduce information unchanged). På	195

motsvarande sätt anges i den franska språkversionen att betalaren ska Prop. 2009/10:220 kunna lagra och återskapa identisk information (fr. stocker les

informations et de les reproduire à l´identique). Det förefaller av dessa två språkversioner som om avsikten är att informationen ska kunna återskapas oförändrad, men däremot inte nödvändigtvis i samma form som den i vilken den lämnades till betalaren. Det avgörande är att informationen är oförändrad och kan lagras och återskapas utan att innehållet påverkas. Om informationen lagras och återskapas i en annan form än den i vilken betalaren fick den lämnad till sig, utan att innehållet förändras, bör detta inte stå i strid med direktivets regler i denna del.

I artikel 47.3 anges att medlemsstaterna får kräva att betaltjänst- leverantörerna avgiftsfritt ska lämna information om enskilda betalnings- transaktioner till betalaren på papper. I promemorian föreslås att betaltjänstleverantören ska tillhandahålla sådan information till betalaren avgiftsfritt, i pappersform, en gång i månaden. Detta ska dock enbart göras om betalaren begär det. Svenska Bankföreningen har, som nämns i avsnitt 8.1.2, framfört att betaltjänstleverantörer bör kunna ta ut en avgift av betaltjänstanvändare som i ramavtal angett att de vill ha information via elektroniskt medium och därefter uppger att de önskar få informationen i pappersform.

En betaltjänstanvändare bör kostnadsfritt kunna få tillgång till information i pappersform på det sätt som föreslås i promemorian, oavsett om han eller hon avtalat om att erhålla informationen på annat sätt eller inte. Förutsättningen är att betaltjänstanvändaren uttryckligen begär att få informationen i pappersform. De närmare skälen till varför betaltjänst- användaren på detta sätt bör ges möjlighet att få kostnadsfri information på papper beskrivs mer utförligt i avsnitt 8.1.2 ovan.

8.7.7 Information till betalningsmottagaren om enskilda betalningstransaktioner

Regeringens förslag: Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska ge betalningsmottagaren viss information om en enskild betalnings- transaktion som genomförts enligt ett ramavtal mellan dem. Informa- tionen ska ges utan onödigt dröjsmål efter det att betalningstransaktionen genomförts.

Parterna får avtala om att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig regelbundet och i viss form. Om betalningsmottagaren begär det, ska betaltjänstleverantören utan avgift tillhandahålla informationen i pappersform en gång i månaden.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att betaltjänst-
leverantörer bör kunna ta ut en avgift av de betaltjänstanvändare som i
ramavtal angett att de vill ha information via elektroniskt medium och
därefter uppger att de önskar få informationen i pappersform.
Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 48 innehåller
bestämmelser om vilken information som betalningsmottagarens	196

betaltjänstleverantör ska lämna till betalningsmottagaren när en betal- ningstransaktion har genomförts enligt ett ramavtal mellan dem. Enligt artikel 48.1 ska betalningsmottagaren få en uppgift som möjliggör för denne att identifiera varje betalningstransaktion. Om det är lämpligt ska betalningsmottagaren också få information som överförts tillsammans med betalningstransaktionen. Betalningsmottagaren ska också få information om transaktionsbeloppet i den valuta som används vid krediteringen av dennes betalkonto. Betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör ska dessutom ge information om avgifterna för transaktionen, och i tillämpliga fall en specificering av avgifterna, till betalnings- mottagaren. På samma sätt som angetts i fråga om förhandsinformation vid ingående av ramavtal (avsnitt 8.6.2) gäller här att olika avgifters belopp ska specificeras när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat. När en betaltjänstleverantör erbjuder ett antal olika tjänster, och tar ut fastställda avgifter för dessa, ska varje sådan avgift som ingår som en del av den totala avgiften för en viss betaltjänst som omfattas av ramavtalet redovisas särskilt för betaltjänstanvändaren. Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska betaltjänstleverantören informera om vilken växelkurs som han tillämpar vid transaktionen, samt om vad transaktionsbeloppet uppgår till efter det att valutaväxling skett. Avslutningsvis ska betaltjänstleverantören ge information om valuterings- dagen för kreditering.

Informationen ska, precis som förhandsinformationen som ska ges innan ett ramavtal ingås, ges på papper eller något annat varaktigt medium och vara skriven på ett klart och lättförståeligt sätt på ett språk som är officiellt språk i den medlemsstat där betaltjänsten erbjuds, eller det språk som parterna har kommit överens om.

På samma sätt som när information lämnas till betalaren av dennes betaltjänstleverantör (se avsnitt 8.6.6) bör kravet på att information ska lämnas utan onödigt dröjsmål innebära att information kan lämnas i återkommande tidsintervall och så sällan som en gång i månaden. Längre tid än en månad bör dock inte förflyta mellan det att betalnings- transaktionen genomförs enligt ramavtalet och lämnandet av information till betaltjänstanvändaren.

Enligt artikel 48.2 kan parterna, precis som i fråga om information till betalaren om enskilda betalningstransaktioner enligt ramavtal, komma överens om att den information som enligt 48.1 ska ges till betalnings- mottagaren regelbundet får lämnas till – eller göras tillgänglig för – denne på ett sätt som parterna kommit överens om och som möjliggör för betalningsmottagaren att lagra och återskapa informationen oförändrad. Detta innebär, mot bakgrund av vad som sägs om motsvarande bestämmelse i avsnitt 8.6.6, ett krav på att informationen är oförändrad och kan lagras och återskapas utan att innehållet påverkas. Om informationen lagras och återskapas i en annan form än den i vilken betalaren fick den lämnad till sig, utan att innehållet förändras, bör detta alltså inte stå i strid med direktivets regler i denna del.

I artikel 48.3 anges att medlemsstaterna får kräva att betaltjänst- leverantörerna avgiftsfritt ska lämna information om enskilda betalnings- transaktioner till betalningsmottagaren på papper. I promemorian föreslås att betaltjänstleverantören ska tillhandahålla sådan information till betalningsmottagaren avgiftsfritt, i pappersform, en gång i månaden.

Prop. 2009/10:220

197

9	Rättigheter och skyldigheter vid	Prop. 2009/10:220
	tillhandahållande av betaltjänster

9.1Reglernas tillämpningsområde

9.1.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets avdelning IV innehåller regler om rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhandahållande och användning av betaltjänster. Direktivets artikel 51 innehåller bestämmelser som anger när dessa regler ska eller kan tillämpas. Vissa av reglerna gäller för samtliga betaltjänster som tillhandahålls, medan andra regler enbart är tvingande i fråga om sådana betalningstransaktioner där betaltjänst- användaren är konsument. Dessutom kan medlemsstaterna, om de så önskar, föreskriva att reglerna ska gälla för mikroföretag på samma sätt som för konsumenter. Av artikel 53 framgår att parterna ska kunna komma överens om att något annat än vad som följer av direktivet ska gälla mellan dem när det gäller betalningsinstrument av lågt värde.

9.1.2 Tillämpningen av reglerna om rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande och användning av betaltjänster

Regeringens förslag: Direktivets regler om rättigheter och skyldigheter i samband med genomförande av betaltjänster ska vara tillämpliga på alla betalningstransaktioner, men om betaltjänstanvändaren inte är en konsument får parterna komma överens om att vissa direktiv- bestämmelser helt eller delvis inte ska tillämpas.

Promemorians förslag: Reglerna om möjligheter att avtala bort vissa bestämmelser när betaltjänstanvändaren inte är konsument har i promemorians lagförslag utformats på annat sätt än i regeringens förslag. I promemorians lagförslag anges inte heller att reglerna i konsumentkreditlagen (1992:830) bör gälla före den lagstiftning som genomför betaltjänstdirektivet i svensk rätt, vilket påverkar genom- förandet av direktivets regler i denna del.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tllstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening efterlyser ett klargörande av förhållandet mellan reglerna i betaltjänstdirektivet och den lagstiftning som genomför konsument- kreditdirektivet (direktiv 87/102/EEG).

199

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

Rättigheter och skyldigheter för konsumenter och för andra betaltjänstanvändare

Direktivets artikel 51.1 innehåller en bestämmelse som anger att betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören i vissa frågor kan komma överens om avvikelser från vad som följer av direktivet. De bestämmelser som nämns i artikel 51.1 är artiklarna 52.1 (om avgiftsuttag), 54.2 andra stycket (om krav på godkännande från betalaren för att en betalningstransaktion ska anses vara godkänd), 59 (bevisning om att en genomförd betalningstransaktion var godkänd), 61 (om betalarens ansvar vid obehöriga betalningstransaktioner), 62 och 63 (om återbetalning av godkända betalningstransaktioner), 66 (om betal- ningsorderns oåterkallelighet) och 75 (om ansvar för icke genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktioner). Dessutom får parterna komma överens om en annan tidsfrist för anmälan till betaltjänstleverantören om att obehöriga eller felaktigt genomförda betalningstransaktioner har skett än den som framgår av direktivets artikel 58.

Lagrådet anför i sitt yttrande att detta innebär att parter i näringsidkarförhållanden kan träffa avtal om avvikelse från dessa bestämmelser, och att detta även bör framgå av lagen om betaltjänster såvitt avser motsvarande bestämmelser i lagen. Som Lagrådet tar upp bör det i lagen om betaltjänster anges att en betaltjänstanvändare som inte är konsument kan komma överens med en betaltjänstleverantör om avvikelser från motsvarande bestämmelser i lagen.

Artikel 51.3 ger medlemsstaterna möjlighet att låta mikroföretag omfattas av reglerna i direktivets avdelning IV på samma sätt som konsumenter. Av artikel 51.4 framgår att betaltjänstdirektivet inte ska påverka nationella åtgärder om genomförande av direktiv 87/102/EEG (konsumentkreditdirektivet). Denna bestämmelse motsvarar artikel 30.3, som behandlats i avsnitt 8.6.3.

Direktivets regler om tvistlösning utanför domstol tillämpas enbart på konsumenttvister

Enligt artikel 51.2 får medlemsstaterna föreskriva att artikel 83, om tvistlösning utanför domstol, enbart ska tillämpas på tvister där betaltjänstanvändaren är konsument. I promemorian föreslås att Allmänna reklamationsnämnden (ARN) ska få ansvaret för de tvistelösnings- förfaranden som enligt direktivets artikel 83 ska finnas för att avgöra tvister mellan betaltjänstanvändare och deras betaltjänstleverantörer om rättigheter och skyldigheter enligt betaltjänstdirektivet. Förslaget i denna del överensstämmer väl med det som i artikel 83 anges om att befintliga organ ska utnyttjas för sådan tvistlösning när det är lämpligt.

Enligt 1 § första stycket 1 i förordning (2007:1041) med instruktion för Allmänna reklamationsnämnden ska nämnden pröva tvister mellan konsumenter och näringsidkare som rör en vara, tjänst eller annan

nyttighet som näringsidkaren har tillhandahållit konsumenten. Det är

200

alltså tvister mellan konsumenter och näringsidkare som kommer under Prop. 2009/10:220 ARN:s prövning. I fråga om tvister med anledning av tillhandahållande

av betaltjänster innebär detta att tvister mellan en betaltjänstanvändare som är konsument och en betaltjänstleverantör kan prövas av ARN. Däremot prövar ARN inte tvister mellan en betaltjänstleverantör och en betaltjänstanvändare som inte är konsument. Denna avgränsning är förenlig med det som anges i direktivets artikel 51.2 om att bestäm- melserna om tvistlösning inte behöver tillämpas när betaltjänstanvändaren inte är konsument.

Mikroföretag bör inte likställas med konsumenter

Artikel 51.3 ger medlemsstaterna möjlighet att likställa mikroföretag med konsumenter vid genomförandet av direktivets regler om rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster. Detta motsvarar den möjlighet som ges i artikel 30.2 avseende informationsgivning. Som angetts i avsnitt 8.1.2 föreslås i promemorian att denna möjlighet inte utnyttjas i den svenska lagstiftningen.

De skäl som framförts i avsnitt 8.1.2 till att inte utnyttja denna
möjlighet avseende reglerna om informationsgivning gör sig också
gällande i fråga om rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av
betaltjänster. Dessutom anförs i promemorian (s. 83) att ett likställande av
mikroföretag med konsumenter avseende rättigheter och skyldigheter
skulle leda till en omfattande administrativ börda. Det sägs också att det
kan skapa problem i fall då en enskild handlare som anses utgöra
mikroföretag inte sköter sina åtaganden i samband med korttransaktioner.
Dessutom framhålls behovet av en klar gränsdragning mellan
konsumenter och näringsidkare. Möjligheten att likställa mikroföretag
med konsumenter bör alltså inte utnyttjas heller i det nu berörda
sammanhanget.
Konsumentkreditlagen gäller före betaltjänstdirektivets regler i
tillämpliga delar
Artikel 51.4 anger, på samma sätt som artikel 30.3, att betaltjänst-
direktivet inte ska påverka nationella åtgärder för genomförandet av
direktivet 87/102/EEG (konsumentkreditdirektivet). Frågan om för-
hållandet mellan reglerna i betaltjänstdirektivet och den lagstiftning som
genomför konsumentkreditdirektivet har tagits upp i avsnitt 8.1.2 ovan.
Som där framgår gäller de regler som uppställs i konsumentkreditlagen
(1992:830) före betaltjänstdirektivets bestämmelser. Om det finns regler i
konsumentkreditlagen som är tillämpliga på tillhandahållande av
betaltjänster gäller dessa alltså före de nu föreslagna reglerna i lagen om
betaltjänster. Det bör återigen framhållas att beredning av ett förslag till
ny konsumentkreditlag i syfte att genomföra det nya konsument-
kreditdirektiv som antogs 2008 (Europaparlamentets och rådets direktiv
2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om
upphävande av rådets direktiv 1987/102/EEG) pågår i Regeringskansliet.
Den närmare utformningen av de regler som i enlighet med
betaltjänstdirektivets artikel 51.4 kan bli tillämpliga på tillhandahållande	201
	201

av betaltjänster kommer därmed sannolikt att förändras inom kort. Detta	Prop. 2009/10:220
förändrar dock inte den grundläggande bedömningen att reglerna i

konsumentkreditdirektivet – tidigare		direktiv	87/102/EEG, numera
direktiv	2008/48/EG – har företräde	framför	reglerna i betaltjänst-
direktivet.
9.2	Avgifter
9.2.1 Inledning
Direktivets artikel 52 innehåller bestämmelser om avgiftsuttag i samband
med tillhandahållande av betaltjänster. Huvudregeln är att betaltjänst-
leverantören inte får ta ut någon avgift för fullgörandet av sina
informations-, skydds- och korrigeringsskyldigheter förutom i vissa fall
som särskilt anges. Dessutom fastslås att betalaren och betalnings-
mottagaren, när avgift får tas ut, ska betala de avgifter som deras
respektive betaltjänstleverantör tar ut vid sådana betalningstransaktioner
som inte medför någon valutaväxling. Om en betalningsmottagare vill
begära en särskild avgift, eller i stället en nedsättning av kostnaden, när
betalaren använder ett visst betalningsinstrument får betaltjänst-
leverantören inte hindra detta. Artikel 52.3 ger dock medlemsstaterna
möjlighet att förbjuda eller begränsa rätten att ta ut avgifter med
beaktande av behovet att stimulera konkurrensen och främja en effektiv
användning av betalningsinstrument.
9.2.2 Avgiftsuttag vid tillhandahållande av betaltjänster

Regeringens förslag: Betaltjänstleverantören får som huvudregel inte ta
ut några avgifter av betaltjänstanvändare för fullgörandet av sina
informations-, skydds- och korrigeringsskyldigheter enligt lagen om
betaltjänster. Avgift får dock under vissa förutsättningar tas ut för en
underrättelse om vägran att utföra betalningsorder, för återkallande av en
betalningsorder och för att få tillbaka felaktigt betalda medel när
betaltjänstanvändaren uppgett en felaktig unik identifikationskod.
Om en betalningstransaktion inte medför någon valutaväxling ska
betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras
respektive betaltjänstleverantör tar ut.
Betaltjänstleverantören får inte hindra en betalningsmottagare från att
erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst
betalningsinstrument.
En betalningsmottagare får inte ta ut en avgift av betalaren vid
användning av ett betalningsinstrument.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att möjligheten att
förbjuda tilläggsavgifter inte ska utnyttjas.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Sveriges Riksbank och Konkurrensverket anser
att tilläggsavgifter bör tillåtas eftersom de synliggör kostnaderna för				202

betalningar. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anser att frågan om Prop. 2009/10:220 tilläggsavgifter bör utredas närmare. Konsumentverket beklagar att frågan

om kortavgifter inte har lösts. Man framför också att det idag råder oklarhet avseende rätten att ta ut sådana avgifter och att skäligheten i sådana avgifter har ifrågasatts mot bakgrund av diskussionen om minskad kontanthantering. Finansförbundet anser att mängden kontanter i samhället bör begränsas och att alternativa betalningsformer ska vara så förmånliga som möjligt i förhållande till kontanter. Svenska Bankföreningen och Finansbolagens Förening anser att avgiftssättningen bör vara fri. MasterCard vill att det klargörs att direktivets bestämmelse och den lagstiftning som genomför direktivet i denna del inte är tillämplig på s.k. inter-bank-tjänster.

Skälen för regeringens förslag

Avgifter vid tillhandahållande av betaltjänster

Enligt artikel 52.1 får betaltjänstleverantören som huvudregel inte ta ut avgifter i samband med tillhandahållande och användning av betaltjänster för fullgörandet av sina informations-, skydds- och korrigerings- skyldigheter. Avgifter får dock tas ut i samband med vissa uttryckligen angivna situationer som anges i artikeln. Om en betaltjänstleverantör vägrar att utföra en order på objektiva grunder och underrättar betaltjänstanvändaren om detta, får betaltjänstleverantören ta ut en avgift för denna underrättelse. Om en betaltjänstanvändare genom avtal med betaltjänstleverantören har möjlighet att återkalla en betalningsorder även efter det att tidsfristen för återkallelse har löpt ut, får betaltjänst- leverantören ta ut en avgift för ett sådant återkallande om detta har överenskommits i avtalet mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänst- leverantören. Dessutom kan betaltjänstleverantören få ta ut en avgift när en betalningstransaktion har genomförts på ett bristfälligt eller felaktigt sätt på grund av att betaltjänstanvändaren har lämnat en felaktig unik identifikationskod. Betaltjänstleverantören är i ett sådant fall skyldig att vidta skäliga åtgärder för att återvinna de medel som betalnings- transaktionen avsåg, och får ta ut en avgift för återvinningen av betaltjänstanvändaren. En förutsättning är dock att en rätt till sådant avgiftsuttag har överenskommits i avtalet mellan betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren. De avgifter som i så fall tas ut ska vara rimliga och stå i proportion till betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

I promemorian föreslås bestämmelser som genomför direktivets artikel 52.1. I författningskommentaren anges att bestämmelserna syftar till att öka konsumentskyddet och konkurrensen genom att betaltjänst- användarna ges bättre möjligheter att jämföra priser mellan olika betaltjänstleverantörer. Dessutom tar promemorian upp vad som avses med betaltjänstleverantörens ”faktiska kostnader” i detta sammanhang. Enligt promemorian bör de faktiska kostnaderna innefatta de administrativa merkostnader som uppkommer, och som ska beräknas utifrån betaltjänstleverantörens interna metoder för kostnadsberäkning.

203

Det sägs också att det i dessa fall inte är tillåtet att lägga på någon Prop. 2009/10:220 vinstmarginal.

Liknande regler om avgiftsuttag vid tillhandahållande av information och villkor har behandlats i avsnitt 8.2.2. Samma principer som där anges bör vara vägledande vid genomförandet av direktivets bestämmelser i artikel 52.1. De avtalade avgifterna ska således fastställas utifrån de faktiska kostnaderna. Samtidigt bör det framhållas att avgifterna i samtliga fall ska vara skäliga – i såväl direktivet som promemorians förslag anges i stället att de ska vara ”rimliga” – och att avgifter som inte motiveras av faktiska kostnader i verksamheten inte är tillåtna. Det är alltså – precis som promemorian anför – inte tillåtet att lägga på någon vinstmarginal. Det avgörande vid bedömningen av en avgifts skälighet bör vara dess storlek i förhållande till betaltjänstleverantörens kostnader. En avgift som överstiger de skäliga kostnader som betaltjänstleverantören har för den berörda verksamheten är, oavsett syftet med att införa avgiften, inte tillåten.

Varje betaltjänstanvändare ska betala sina egna avgifter

Artikel 52.2 anger att betalaren ska betala de avgifter som hans betaltjänstleverantör tar ut, och att betalningsmottagaren på motsvarande sätt ska stå för de avgifter som tas ut av hans betaltjänstleverantör. Denna regel är tillämplig på alla betalningstransaktioner som inte medför någon valutaväxling. I promemorian föreslås en bestämmelse som genomför artikel 52.2. I promemorians författningskommentar anges att de betalningstransaktioner som medför valutaväxling inte omfattas av bestämmelsen och att parterna i sådana transaktioner kan avtala om en annan metod för att fördela avgifterna.

En bestämmelse som motsvarar direktivets artikel 52.2 och
promemorians förslag i denna del bör tas in i lagen om betaltjänster. Det
bör, liksom i promemorians förslag, framgå av denna bestämmelse att
huvudregeln om avgiftsfördelning inte gäller för betalningstransaktioner
som medför valutaväxling. Däremot framstår det som tillräckligt om det i
författningskommentaren till bestämmelsen anges att parterna vid sådana
transaktioner kan avtala om avgiftsfördelningen sinsemellan.
Tilläggsavgifter vid användning av ett visst betalningsinstrument
förbjuds, men rabatter tillåts
Av artikel 52.3 framgår att betaltjänstleverantören inte får hindra
betalningsmottagaren från att begära en avgift eller erbjuda en
nedsättning av kostnader när betalaren använder ett visst
betalningsinstrument. Ett exempel på avgifter som kopplas till vissa
betalningsinstrument är de särskilda avgifter som i samband med t.ex.
köp av varor över Internet tas ut av betalningsmottagaren (säljaren) när
betalaren använder ett visst konto- eller kreditkort för att betala inköpet.
Betaltjänstleverantören – typiskt sett den bank eller det betalningsinstitut
som utfärdat betalningsinstrumentet (kortet) – får enligt artikel 52.3 alltså
inte förbjuda en betalningsmottagare att ta ut en sådan avgift. Om
betalningsmottagaren i stället vill erbjuda betalaren nedsatt kostnad vid	204
	204

användning av ett visst betalningsinstrument, gäller på samma sätt att	Prop. 2009/10:220
betaltjänstleverantören inte får hindra betalningsmottagaren från att
erbjuda nedsättning av kostnaden. I promemorian föreslås en bestäm-
melse som genomför artikel 52.3 i denna del.
Artikel 52.3 ger dock medlemsstaterna möjlighet att förbjuda eller
begränsa betalningsmottagarens rätt att begära en avgift. De situationer
som här avses är exempelvis sådana där vissa av betalningsmottagarens
kostnader för betalningstransaktionen tas ut av betalaren i form av en
extra avgift som utgår när ett visst betalningsinstrument används för
betalningen (s.k. surcharging). Exempelvis kan en handlare lägga till en
extra avgift när en kund väljer att betala ett mindre belopp med kontokort.
Enligt artikel 52.3 andra meningen får medlemsstaterna, med beaktande
av behovet av att stimulera konkurrensen och främja en effektiv
användning av betalningsinstrument, införa förbud mot eller
begränsningar i betalningsmottagarens möjlighet att ta ut avgifter. I
promemorian framförs att ytterligare utredning krävs för att ett övervägt
förslag i denna fråga ska kunna fattas. Eftersom det inte funnits
tidsmässigt utrymme att genomföra en sådan utredning inom ramen för
promemorian, lämnas i denna inget förslag eller ställningstagande
avseende avgiftspålägg. Detta innebär enligt promemorian att dessa
former av avgifter tills vidare hanteras inom ramen för självreglering i
form av exempelvis VISA:s och MasterCards kortregelverk.
Frågan om tilläggsavgifter när ett visst betalningsinstrument,
exempelvis ett kontokort, används för att initiera en betalning är komplex
och nödvändiggör en avvägning mellan flera olika befogade – men i stor
utsträckning motstående – intressen.
Sverige Riksbank och Konkurrensverket har framhållit att
tilläggsavgifter fullgör en viktig funktion genom att synliggöra vilka
kostnader som olika betalningsformer innebär för betalningsmottagaren.
Sådana avgifter skapar alltså större transparens i prissättningen och ger
signaler till betalaren (kunden) om vilka kostnader som är förknippade
med valet att betala med ett visst betalningsinstrument. Enligt Riksbanken
och Konkurrensverket skulle ett förbud mot tilläggsavgifter innebära att
de kostnader som betalningsmottagarna har för att hantera exempelvis
kortbetalningar i stället vältras över på kundkollektivet i form av högre
priser på de produkter som säljs. Det finns också, som Finansförbundet
och Konsumentverket har påpekat, ett samhälleligt intresse av att minska
användningen av kontanter och därigenom minska behovet av
kontanthantering. Vid bedömningen av huruvida tilläggsavgifter bör
kunna tas ut av betalningsmottagare finns det flera olika grupper vars
intressen måste beaktas. Konsumenter, som typiskt sett är betalare och får
betala tilläggsavgifter vid betalning med vissa betalningsinstrument som
exempelvis kontokort, har ett behov av att få tydlig information om vilka
kostnader som valet av en viss betalningsform för med sig. Samtidigt har
konsumenterna ett intresse av att inte i onödan åsamkas kostnader i
samband med sina inköp. Betalningsmottagaren (typiskt sett en handlare)
har ett intresse av att kunna kompensera sig för de kostnader som kan
uppstå på grund av att betalaren (köparen) väljer att initiera betalningen
på ett sätt som innebär högre kostnader för handlaren jämfört med en
annan, alternativ betalningsform. Samtidigt kan kollektivet av handlare
påverkas positivt av en minskad kontanthantering, eftersom detta innebär	205

mindre risk för rån och lägre totala kostnader för handlarnas kontanthantering.

Konsumenter och andra betalare kan, om tilläggsavgifter är tillåtna, välja om de vill initiera en betalning med ett avgiftsbelagt betal- ningsinstrument, ett avgiftsfritt betalningsinstrument eller på något annat sätt som exempelvis genom att betala kontant. En betalare som har möjlighet att välja mellan olika betalningsformer kommer sannolikt att välja den som innebär lägst kostnad för henne. Om tilläggsavgift utgår vid köp med kontokort, men inte vid kontant betalning, kan detta få till följd att en betalare som har tillräckligt med kontanter på sig föredrar att betala med dessa, särskilt om tilläggsavgiften för kortbetalning är hög. Detta innebär att kontant betalning blir en mer attraktiv betalningsform, och kan i förlängningen leda till en högre grad av kontantanvändning i samhället. Om tilläggsavgifter är tillåtna kan betalaren välja vilken betalningsform som är fördelaktigast utifrån kostnaden för olika alternativ. Förutsatt att betalningsmottagaren (typiskt sett en handlare) inte tar ut en hanteringsavgift vid kontant betalning, kommer kontant- betalning av mindre belopp att vara en attraktiv betalningsform eftersom den är avgiftsfri. Detta behöver dock inte nödvändigtvis gälla om uttag av kontanter över disk eller i uttagsautomater är avgiftsbelagda, eftersom även kontanthantering då blir förenad med en direkt kostnad för användaren. För att användarna ska kunna få en mer rättvisande bild av de kostnader som är förknippade med olika sätt att betala, skulle även de kostnader som uppkommer i samband med kontant betalning behöva synliggöras. Enligt beräkningar från Sveriges Riksbank uppgår genomsnittskostnaden för en kontantbetalning till 4,60 kronor medan motsvarande genomsnittskostnad för varje kortbetalning är 3 kronor. Frågor om kostnader för olika typer av betalningar som t.ex. kort- och kontantbetalningar bör dock, i detta sammanhang, inte bli föremål för överväganden utöver vad som aktualiseras i samband med genomförandet av betaltjänstdirektivet. Den fråga som här behandlas rör således enbart huruvida avgifter i samband med kortbetalningar bör förbjudas eller inte.

Om tilläggsavgifter inte är tillåtna är samtliga betalningsformer avgiftsfria för betalaren. För denne blir det ekonomiska utfallet av transaktionen identiskt oavsett om betalningen görs med kontanter eller med exempelvis kontokort. Här saknar betalaren incitament att betala med kontanter i stället för med kontokort, även i de fall då betalningsmottagaren åsamkas en hanteringskostnad på grund av kortbetalningen. I stället kan betalaren ha ett visst incitament att använda kontokort i stället för kontanter när detta är möjligt. Om det i en viss situation är möjligt att betala med kort, kan det vara fördelaktigt för betalaren att utnyttja denna möjlighet och behålla kontanterna för att kunna använda dem till inköp där krav på kontant betalning ställs. Sammantaget kan detta leda till att kort används vid fler transaktioner och att kontantanvändningen totalt sett minskar.

Detta leder dock också till handlarna som kollektiv åsamkas större kostnader för korthantering, särskilt i samband med betalningar på lägre belopp där hanteringskostnaderna utgör en relativt sett större del av betalningsbeloppet. Som Sveriges Riksbank framhåller i sitt remissvar för handlarna vidare sådana kostnader till konsumenterna genom allmänna pålägg på varornas priser.

Prop. 2009/10:220

206

Enligt regeringens bedömning är det angeläget att kontantanvändningen Prop. 2009/10:220 i samhället minskar. Förbud mot tilläggsavgifter kan, som Riksbanken

och Konkurrensverket påpekar, leda till att konsumenterna får mindre tydliga signaler om kostnader för varor respektive betaltjänster. Det bör dock noteras att förbud mot tilläggsavgifter redan finns, till följd av avtalsöverenskommelser, för många av de kort som används i Sverige. Om ett förbud nu införs genom lagstiftning träffar det således betalningar med de kort där tilläggsavgifter i nuläget är tillåtna. Vissa av de negativa effekter som Riksbanken och Konkurrensverket tar upp föreligger redan, eftersom tilläggsavgifter inte får tas ut vid många kortbetalningar (t.ex. med VISA-anslutna kort). De ytterligare negativa effekterna i form av påslag på handlarnas priser blir därmed mindre än om tilläggsavgifter hade varit tillåtna i samtliga kortsystem.

Ett annat argument mot att förbjuda tilläggsavgifter är att de möjliga positiva effekterna av ett förbud, i form av minskad kontanthantering, till viss del kan komma att motverkas genom att handlare vägrar acceptera kortbetalningar på lägre belopp. När det gäller frågan om de effekter ett förbud skulle få på kontanthanteringen, framstår det dock som mer sannolikt att förbud mot tilläggsavgifter skulle leda till att kontanter används i mindre utsträckning. Detta innebär i sin tur att de avsevärda kostnader som är förknippade med kontanthanteringen kan minskas. Ett förbud mot tilläggsavgifter vid kortbetalningar innebär också att det för betalaren tydligt framgår att kortbetalningar inte innebär några ytterligare avgifter, medan det i dag kan vara oklart för en konsument huruvida tilläggsavgifter är tillåtna eller inte i varje enskild betalningstransaktion. Ett förbud mot tilläggsavgifter skapar tydligare regler och skapar incitament för minskad kontantanvändning, och bör införas i lagen om betaltjänster.

Detta innebär att promemorians förslag i denna del inte genomförs. Däremot genomförs promemorians förslag såvitt avser betalnings- mottagares möjligheter att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument. Betalningsmottagare kan således erbjuda betalare nedsättning, t.ex. i form av en rabatt, när betalaren använder ett visst betalningsinstrument för att genomföra transaktionen.

9.3	Undantag för vissa betalningsinstrument för låga
belopp och elektroniska pengar
9.3.1 Inledning
Betaltjänstdirektivets artikel 53 innehåller bestämmelser, liknande dem i
artikel 34, om att vissa av kraven i direktivets avdelning IV inte ska vara
tillämpliga i fråga om betalningsinstrument som avser låga belopp. Enligt
huvudregeln i artikel 53.1 gäller undantagen för betalningsinstrument som
enligt ramavtalet enbart rör betalningstransaktioner på högst 30 euro eller
har en utgiftströskel på 150 euro eller lagrar medel som inte vid något
tillfälle överstiger 150 euro. Det framgår även indirekt av artikel 53.1 att
undantaget	enbart avser betalningsinstrument som omfattas av ett	207

ramavtal mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. I Prop. 2009/10:220 artikel 53.1 a–e anges vilka bestämmelser i direktivet som parterna får

avtala bort. En bestämmelse i artikel 53.2 ger medlemsstaterna möjlighet att bestämma att de belopp som anges i artikel 53.1 får antingen sänkas eller fördubblas. När det gäller förbetalda betalningsinstrument får medlemsstaterna undanta sådana instrument som lagrar upp till 500 euro.

Enligt artikel 53.3 ska vissa bestämmelser i direktivets avdelning IV – artiklarna 60 och 61 om betaltjänstleverantörens respektive betalarens ansvar för obehöriga betalningstransaktioner – vara tillämpliga även på elektroniska pengar, förutom om betalarens betaltjänstleverantör har möjlighet att frysa kontot eller blockera betalningsinstrumentet. Medlemsstaterna kan välja att begränsa detta undantag till att enbart omfatta betalkonton eller betalningsinstrument med ett visst värde.

9.3.2 Undantag för vissa betalningsinstrument och för elektroniska pengar

Regeringens förslag: Parterna i ett ramavtal om betaltjänster får avtala bort vissa bestämmelser i lagen om betaltjänster när det gäller betalnings- transaktioner med betalningsinstrument som enbart rör låga belopp. De beloppsgränser som anges i direktivet ska därvid gälla.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Parterna kan avtala om vissa undantag för betalningsinstrument på låga belopp och elektroniska pengar

Artikel 53.1 ger, som ovan nämnts, betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren möjlighet att avtala bort vissa bestämmelser i direktivet, främst sådana som stärker betaltjänstanvändarens ställning.

Genomförandet i svensk rätt av bestämmelserna i artikel 53.1 a och

53.1b behandlas delvis i en proposition med förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument (prop. 2009/10:122).

Artikel 53.1 c ger parterna möjlighet att avtala bort skyldigheten för betaltjänstleverantören att informera betaltjänstanvändaren om sin vägran att utföra en betalningsorder, medan artikel 53.1 d gör det möjligt för dem att avtala bort en betalares rätt att återkalla en betalningsorder inom vissa tidsfrister som anges i artikel 66. Slutligen får parterna, enligt artikel 53.1 e, avtala bort vissa bestämmelser i artiklarna 69 och 70 om längsta tillåtna genomförandetid för betalningstransaktioner. En bestämmelse i artikel

53.2ger medlemsstaterna möjlighet att bestämma att de belopp som anges i artikel 53.1 får antingen sänkas eller fördubblas. När det gäller förbetalda betalningsinstrument får medlemsstaterna undanta sådana instrument som lagrar upp till 500 euro.

208

I promemorian föreslås bestämmelser som motsvarar direktivet i denna Prop. 2009/10:220 del. I författningskommentaren anmärks att möjligheterna att avtala bort

vissa regler i realiteten innebär ett mindre omfattande konsumentskydd för betalningstransaktioner som sker till lägre belopp.

Enligt artikel 53.1 c kan parterna avtala om att betaltjänstleverantören inte behöver underrätta betaltjänstanvändaren om att en betalningsorder avvisats. Förutsättningen är att det av sammanhanget klart framgår att betalningsordern inte har genomförts. I promemorians författnings- kommentar anges att denna förutsättning är uppfylld exempelvis när medel på ett förbetalt kort inte räcker till och betaltjänstanvändaren redan vid en tidigare betalningstransaktion har underrättats om detta.

Direktivets bestämmelser i denna del bör genomföras genom bestämmelser i lagen om betaltjänster som motsvarar promemorians förslag.

När det gäller betalningsinstrument som kan användas anonymt och inte kan spärras anges i direktivet att betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare kan avtala om att betaltjänstleverantören inte behöver tillhandahålla någon möjlighet att lämna underrättelse om att betalningsinstrumentet förkommit eller obehörigen använts, och att denne inte heller behöver vidta åtgärder för att förhindra ytterligare användning av betalningsinstrumentet. Det bör i lagen om betaltjänster anges att parterna kan komma överens om att det inte ska vara möjligt att spärra ett sådant betalningsinstrument.

Gränsbeloppen som föreslås i direktivet bör gälla i Sverige

I promemorian föreslås att artikel 53 ska genomföras på ett sådant sätt att de gränsbelopp som anges i 53.1 ska gälla i Sverige. Möjligheten att höja eller sänka beloppen utnyttjas alltså inte, vilket också gällde för motsvarande bestämmelse i direktivets artikel 34 (se avsnitt 8.5.2). Som skäl för detta anförs i promemorian att det ur ett konsumentperspektiv inte finns anledning att utnyttja möjligheten att höja beloppen. Dessutom anges att motsvarande möjlighet i artikel 4.2 inte har utnyttjats, eftersom man i promemorian gör bedömningen att detta skulle skada konsument- skyddet för visa utsatta grupper. Denna argumentation utvecklas närmare i avsnitt 8.5.2. Med hänsyn till de skäl som anges där, och till intresset av att likformiga beloppsgränser gäller för de olika undantagsreglerna, bör direktivets beloppsgränser tillämpas också när det gäller möjligheterna att avtala bort vissa rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster. Möjligheten att fastställa andra gränsbelopp används alltså inte.

Möjligheten till ett särskilt undantag för elektroniska pengar
Enligt artikel 53.3 ska vissa bestämmelser i direktivets avdelning IV –
artiklarna 60 och 61 om betaltjänstleverantörens respektive betalarens
ansvar för obehöriga betalningstransaktioner – vara tillämpliga även på
elektroniska pengar, såvitt inte betalarens betaltjänstleverantör har
möjlighet att frysa kontot eller blockera betalningsinstrumentet. Förslag
till genomförande av artikel 60 finns i en proposition med förslag till lag	209
	209

om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument, som regeringen Prop. 2009/10:220 beslutade den 4 mars 2010 (prop. 2009/10:122). Det finns därför ingen

anledning att här ta upp frågan om tillämpningen av denna artikel.

9.4	Godkännande av betalningstransaktioner
9.4.1 Inledning
Betaltjänstdirektivet innehåller bestämmelser om när en betalnings-
transaktion ska anses ha godkänts av betalaren, och vilka rättigheter och
skyldigheter som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har
när det gäller godkännande av betalningstransaktioner. Av artikel 54
framgår att betalningstransaktioner ska godkännas av betalaren på det sätt
som överenskommits mellan betalaren och betaltjänstleverantören. Enligt
artikel 55 får parterna avtala om begränsningar i användningen av ett visst
betalningsinstrument, exempelvis genom utgiftströsklar. Artikel 56 och
57 anger betaltjänstanvändarens respektive betaltjänstleverantörens
skyldigheter i fråga om användning av betalningsinstrument. Av artikel
58 framgår att en betaltjänstanvändare som drabbas av och får kännedom
om obehöriga transaktioner är skyldig att underrätta sin betaltjänst-
leverantör inom viss tid. I artikel 59 finns bestämmelser om att
betaltjänstleverantören har bevisbördan för att betalningstransaktioner har
godkänts, registrerats korrekt, kontoförts och inte har påverkats av ett
tekniskt fel eller någon annan bristfällighet. Artikel 56 och 58 föreslås
genomföras i en lag om obehöriga transaktioner med betalnings-
instrument (prop. 2009/10:122).
9.4.2 Godkännande av betalningstransaktioner

Regeringens förslag: Betalaren ska godkänna en betalningstransaktion
genom att lämna sitt samtycke till att den genomförs.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Bankgirocentralen BGC AB önskar vägledning i
fråga om när en autogirobetalning ska anses vara godkänd.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en
bestämmelse om godkännande av betalningstransaktioner som i sak
motsvarar direktivets artikel 54. I den föreslagna bestämmelsen görs
också en hänvisning till en annan föreslagen bestämmelse, som i enlighet
med direktivets artikel 66 anger vid vilka tidpunkter som ett godkännande
inte längre kan återkallas. En bestämmelse om godkännande av
betalningstransaktioner som motsvarar promemorians förslag bör tas in i
den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Bankgirocentralen BGC AB
(Bankgirocentralen) har framfört att det i promemorians författnings-
kommentar sägs att en enskild autogirobetalning godkänns i efterhand
genom att betalaren inte begär återbetalning inom åtta veckor. Samtidigt
noterar Bankgirocentralen att det kan avtalas mellan parterna att betalaren		210

godkänner en autogirobetalning genom att först lämna ett medgivande i förväg till betalningsmottagaren och därefter inte reklamera inom åtta veckor. Bankgirocentralen önskar ett klargörande av att det första godkännandet – i förväg – är ett krav enligt lagen. Dessutom vill Bankgirocentralen ha vägledning om vad de olika godkännandena, i för- och efterhand, avser.

I detta sammanhang kan noteras att Europeiska kommissionen har gjort flera tolkningsuttalanden som rör direktivets artikel 54. Enligt kommissionen är ett medgivande från betalaren en förutsättning för att en (behörig) betalningstransaktion ska komma till stånd. Dessutom anser kommissionen att det av artikel 54.2, där det anges att godkännande ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör, framgår vilka formkrav som ställs på ett god- kännande.

Enligt artikel 54.2 ”ska” ett godkännande lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör. Det är alltså parterna som har att komma överens om hur godkännandet ska ges för en viss transaktion eller för en serie transaktioner. Avtalet mellan parterna bör alltså reglera hur godkännandet ska ges. Av avtalet torde det framgå hur betalaren godkänner en betalningstransaktion eller en serie transaktioner, liksom den tidpunkt vid vilken betalaren godkänner betalningstransaktionen. Exempelvis kan parterna avtala om att överföringar med autogiro godkänns av betalaren i förväg genom att ett medgivande till överföring med autogiro lämnas till betalningsmottagaren och kommer betalarens betaltjänstleverantör tillhanda.

Samtidigt kan parterna givetvis inte genom en överenskommelse sinsemellan avtala bort tvingande regler i lag. Vad parterna kommit överens om i avtalet påverkar alltså inte de möjligheter att begära återbetalning som följer av lag, t.ex. de bestämmelser som genomför direktivets artikel 62 och 63. Om betalaren inte, med åberopande av att beloppet översteg vad han rimligen hade kunnat förvänta sig, begär återbetalning inom åtta veckor innebär detta att betalningsbeloppet inte längre kan återbetalas i enlighet med reglerna i artikel 62 och 63. I praktiken innebär detta att det först vid denna tidpunkt står klart för betalarens betaltjänstleverantör att denne anser att beloppet inte överstiger vad han rimligen kunde ha förväntat sig. Godkännandet av den aktuella betalningstransaktionen har dock skett redan i förväg, genom att betalaren har gett sitt medgivande till överföring med autogiro på det sätt som överenskommits mellan parterna.

Om betalaren begär återbetalning av en överföring med autogiro inom åtta veckor, innebär detta alltså en begäran om återbetalning av en redan i förväg godkänd betalningstransaktion. På denna punkt gör regeringen således en annan tolkning än den som uttrycks i promemorian där det anges att en överföring med autogiro godkänns i efterhand genom att betalaren inte begär återbetalning.

Om parterna i ett avtal om autogirotjänster kommer överens om att betalaren ska ha rätt till återbetalning i andra fall än de som anges i artikel 62 och 63, exempelvis att denne alltid ska kunna begära återbetalning inom åtta veckor oavsett om beloppet översteg betalarens rimliga förväntningar eller på någon annan grund, utgör detta en sådan utökad rätt till återbetalning som är tillåten enligt direktivets artikel 62.1 fjärde

Prop. 2009/10:220

211

stycket. Det framgår dock av direktivets bestämmelser i denna del att en Prop. 2009/10:220 sådan utsträckt rätt till återbetalning enbart är tillåten i fråga om

överföringar med autogiro.

När betalaren inte är konsument kan parterna avtala bort bl.a. rätten att begära återbetalning av en godkänd betalningstransaktion inom åtta veckor. Även i dessa fall gäller att det av avtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören torde framgå hur betalaren godkänner en betal- ningstransaktioner eller en serie transaktioner. Här kan parterna dock välja att avtala bort rätten att begära återbetalning inom åtta veckor.

9.5Begränsning av betalningsinstruments användning

9.5.1 Inledning

Av direktivets artikel 55.1 framgår att betalaren och dennes betaltjänst- leverantör får avtala om utgiftströsklar för betalningstransaktioner som genomförs med ett visst betalningsinstrument. De får dessutom, enligt artikel 55.2, avtala om att betaltjänstleverantören förbehåller sig rätten att blockera betalningsinstrumentet av ”objektivt betingade skäl”. Om blockering sker ska betaltjänstleverantören som huvudregel informera betalaren om att betalningsinstrumentet har blockerats och varför detta gjorts (artikel 55.3). Enligt artikel 55.4 ska blockeringen hävas, eller det blockerade betalningsinstrumentet ersättas med ett nytt, så snart några skäl till blockering inte längre föreligger.

9.5.2 Begränsning av belopp och spärrande av betalningsinstrument

Regeringens förslag: Betaltjänstleverantören får förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet under vissa förutsättningar, men ska då som huvudregel informera betalaren om spärren. När det inte längre finns några skäl att ha kvar spärren ska den hävas. Alternativt kan betaltjänstleverantören då förse betalaren med ett nytt betal- ningsinstrument.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran, med undantag av vissa språkliga synpunkter (som behandlas i författningskommentaren).

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som motsvarar direktivets artikel 55. I denna bestämmelse anges att betalaren och dennes betaltjänstleverantör får avtala om utgiftströsklar för betalningstransaktioner med betalningsinstrument, och att ett betalningsinstrument kan spärras på tre alternativa grunder, förutsatt att betalaren och dennes betaltjänstleverantör avtalat om detta. Betalningsinstrumentet kan spärras på grund av säkerhet, vid misstanke om icke godkänd eller bedräglig användning eller, i fråga om

212

betalningsinstrument med kreditutrymme, om det finns en väsentligt ökad Prop. 2009/10:220 risk för att betalaren eventuellt inte kan fullfölja sitt betalningsansvar.

Som framgår av såväl direktivets artikel 55.3 som promemorians lagförslag ska betaltjänstleverantören informera betalaren om spärren och om skälen till att betalningsinstrumentet har spärrats. Detta bör om möjligt ske innan betalningsinstrumentet spärras och senast direkt efter blockeringen. Betaltjänstleverantören ska dock inte informera betalaren om spärren i de fall då sådan information skulle äventyra ”objektivt motiverade säkerhetsskäl” eller vara förbjuden enligt någon annan författning. Ett exempel på när lämnande av information inte ska ske är när betalaren misstänks ha använt betalningsinstrumentet för penningtvätt. Att i ett sådant fall ge information till betalaren om att betalningsinstrumentet har spärrats på grund av misstanke om penningtvätt skulle strida mot bestämmelsen om meddelandeförbud i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Frågan om vad som utgör sådana säkerhetsskäl som gör att betaltjänstleverantören inte ska informera betalaren om en spärr har inte utvecklats närmare i direktivet. I författningskommentaren i promemorian uttalas att sådana skäl föreligger exempelvis i fall när betalaren genom att få information om en spärr skulle kunna få tillgång till sådan information som ökar risken i ett betalningssystem om den utnyttjades för brottsliga syften. Enligt regeringens bedömning bör bedömningen av om säkerhetsskäl föreligger utgå från att informations- givningen skulle öka risken i betalningssystemet eller på något annat sätt skada betalningssystemets stabilitet. Bedömningen av huruvida betal- tjänstleverantören ska underlåta att informera betalaren om spärren ska göras i varje enskilt fall. Bedömningen av vad som utgör säkerhetsskäl bör göras restriktivt. Utgångspunkten bör vara att sådana skäl föreligger enbart i situationer när lämnande av information skulle öka risken i betalningssystemet eller påverka dess stabilitet negativt.

Enligt artikel 55.4 och den i promemorian föreslagna bestämmelsen ska betaltjänstleverantören häva spärren, eller ge betalaren ett ersättnings- instrument, så snart det inte längre finns några skäl att behålla spärren. Att betaltjänstleverantören ska göra detta så snart som möjligt innebär att denne ska vidta de åtgärder som krävs för att antingen häva spärren eller skicka ett ersättningsinstrument till betalaren så snart denne fått vetskap om de omständigheter som gör att det inte längre är befogat att ha kvar spärren. Det kan i och för sig krävas viss tid för att hantera det administrativa förfarandet för att häva spärren eller skicka ett ersättningsinstrument. Betaltjänstleverantören bör dock ha sådana rutiner att dessa åtgärder kan vidtas utan onödig tidsutdräkt.

9.6	Betaltjänstleverantörens skyldigheter vid utfärdande av
betalningsinstrument
9.6.1 Inledning
Direktivets artiklar 56 och 57 innehåller regler om betaltjänstanvändares
respektive	betaltjänstleverantörers skyldigheter i samband med	213

	användning respektive utfärdande av ett betalningsinstrument. Direktivets		Prop. 2009/10:220
	artikel 56 föreslås genomföras i en ny lag om obehöriga transaktioner
	med betalningsinstrument (prop. 2009/10:122). De skyldigheter som
	åvilar den betaltjänstleverantör som utfärdar ett betalningsinstrument
	behandlas dock inte i det förslaget. Enligt artikel 57 ska denne förvissa
	sig om att de personliga säkerhetsanordningarna i betalningsinstrumentet
	inte är tillgängliga för andra än den eller de betaltjänstanvändare som har
	rätt att använda instrumentet. Dessutom ska betaltjänstleverantören enbart
	skicka betalningsinstrument som har beställts, utom när en
	betaltjänstanvändare redan innehar ett betalningsinstrument som ska
	ersättas. När ett betalningsinstrument eller personliga säkerhets-
	anordningar som hör till det skickas till betalaren är det betal-
	tjänstleverantören som står risken. Betaltjänstleverantören ska också se
	till att betaltjänstanvändaren alltid har möjlighet att lämna underrättelser
	om ett förlorat, stulet, missbrukat eller obehörigen använt betal-
	ningsinstrument. Formerna för hur underrättelse ska lämnas får
	överenskommas mellan parterna, men betaltjänstanvändaren bör alltid ha
	möjlighet att på ett enkelt och snabbt sätt lämna underrättelse. Exempel
	på lämpliga former för informationslämnande är exempelvis telefon och
	e-post. Så snart som en sådan underrättelse har lämnats ska
	betaltjänstleverantören se till att betalningsinstrumentet inte längre kan
	användas.
	Direktivets artikel 58 innehåller en bestämmelse om att en betaltjänst-
	användare ska få rättelse av betaltjänstleverantören endast om han, när
	han får kännedom om obehöriga eller felaktigt genomförda betal-
	ningstransaktioner, underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt
	dröjsmål och senast 13 månader efter den dag då hans konto debiterades.
	Denna tidsfrist gäller inte om betaltjänstleverantören varken har lämnat
	eller tillgängliggjort information om betalningstransaktionen i enlighet
	med direktivets avdelning III, som motsvarar 4 kap. i den nu föreslagna
	lagen om betaltjänster. En bestämmelse som till viss del genomför artikel
	58 finns i den föreslagna lagen om obehöriga transaktioner med
	betalningsinstrument (prop. 2009/10:122). Införlivandet i övrigt av denna
	artikel behandlas i följande avsnitt.
	9.6.2 Betaltjänstleverantörens och betaltjänstanvändarens
	skyldigheter

	Regeringens förslag: En betaltjänstleverantör som utfärdar ett
	betalningsinstrument ska förvissa sig om att de personliga säker-
	hetsanordningarna i betalningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra
	än den eller de betaltjänstanvändare som har rätt att använda instrumentet.
	Betalningsinstrument ska enbart skickas efter föregående beställning.
	Detta gäller dock inte i fråga om betalningsinstrument som ersätter ett
	annat sådant instrument.
	Betaltjänstanvändaren ska när som helst kunna göra en anmälan om ett
	förlorat, stulet, missbrukat eller obehörigen använt betalningsinstrument.
	Efter en sådan anmälan ska betaltjänstleverantören så snart som möjligt
	se till att betalningsinstrumentet inte kan användas. Betaltjänst-
	leverantören ska på betaltjänstanvändarens begäran göra det möjligt för		214
			214

denne att styrka att en anmälan har lämnats, och bevara sådan information Prop. 2009/10:220 som möjliggör detta i 18 månader.

Om en betaltjänstleverantör i enlighet med lagens bestämmelser om informationskrav har lämnat eller tillgängliggjort information om betalningstransaktionen och användaren inte gör en anmälan inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot, ansvarar användaren för transaktionens belopp.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som genomför direktivets artikel 57. Den föreslagna bestämmelsen överensstämmer materiellt med artikeln. I promemorians författningskommentar uppges att regeln om att betalningsinstrument inte ska skickas utan föregående beställning avser fall när betal- tjänstanvändaren inte redan innehar ett betalningsinstrument som behöver ersättas. En betaltjänstleverantör kan alltså skicka ut ett nytt kontokort en kort tid innan det gamla går ut. Promemorians förslag i denna del bör genomföras.

Den i promemorian föreslagna bestämmelsen uppställer också en ytterligare skyldighet för betaltjänstleverantören. Denne ska kunna ge betaltjänstanvändaren möjlighet att styrka att en underrättelse om exempelvis ett förlorat

betalningsinstrument har lämnats till betaltjänstleverantören. Betaltjänstanvändaren ska ges möjlighet att styrka att underrättelse har lämnats under 18 månader efter det att den lämnades. I promemorians författningskommentar uppges att detta krav innebär att betal- tjänstanvändaren ska dokumentera underrättelser och spärranmälan från betaltjänstanvändaren och spara denna information (exempelvis inspelningar från telefonsamtal, e-post, brev eller anteckningar) i minst 18 månader. Även i denna del bör promemorians förslag, med vissa språkliga ändringar, genomföras.

Dessutom anges i såväl direktivets artikel 57 som promemorians bestämmelse att betaltjänstleverantören ska stå risken för att skicka betalningsinstrumentet till betalaren eller att skicka personliga säkerhetsanordningar som hör till det. Innebörden av denna bestämmelse är att den som sänder ett meddelande (betaltjänstleverantören i detta fall) också bär risken för att meddelandet eller försändelsen inte kommer fram till mottagaren. Denna regel motsvarar vad som gäller enligt allmänna civilrättsliga principer och det saknas därför anledning att särskilt ange detta i lag.

Som nämnts i avsnitt 9.6.1 ovan innehåller direktivets artikel 58 en bestämmelse om att en betaltjänstanvändare som huvudregel ska få rättelse av betaltjänstleverantören endast om han, när han får kännedom om obehöriga eller felaktigt genomförda betalningstransaktioner, underrättar sin betaltjänstleverantör utan onödigt dröjsmål och senast 13 månader efter den dag då hans konto debiterades. En bestämmelse som genomför denna artikel finns i den föreslagna lagen (2010:000) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument såvitt avser obehöriga

215

betalningstransaktioner med betalningsinstrument (prop. 2009/10:122). Prop. 2009/10:220 Den lagen omfattar alltså betalningstransaktioner där betalnings-

instrument har använts utan samtycke från kontohavaren eller annan behörig. Övriga betalningstransaktioner omfattas däremot inte av bestämmelsen i lagen om obehöriga transaktioner med betalnings- instrument. För att även de övriga betalningstransaktioner som omfattas av direktivets artikel 58 ska regleras på samma sätt, bör det införas en bestämmelse i lagen om betaltjänster som anger att underrättelse ska ske även i de fall som omfattas av direktivets artikel 58 men inte av bestämmelsen i lagen om obehöriga transaktioner med betalnings- instrument. Detta innebär att underrättelse ska ske vid felaktiga betalningstransaktioner, snarast efter det att betaltjänstanvändaren fått vetskap om den felaktiga betalningstransaktionen. Dessutom bör det av bestämmelsen framgå att betaltjänstanvändaren själv ansvarar för transaktionsbeloppet om han eller hon underlåter att lämna underrättelse snarast efter att ha fått vetskap om den felaktiga betalningstransaktionen. Vidare bör det anges att betaltjänstanvändaren själv ansvarar för beloppet om betaltjänstleverantören – i enlighet med bestämmelserna om informationskrav i den föreslagna lagens 4 kap. – har lämnat information om betalningstransaktionen till användaren eller gjort information tillgänglig för denne och användaren inte underrättar betaltjänst- leverantören om att transaktionen är felaktig inom tretton månader från det att beloppet belastat kontot.

9.7	Styrkande av att en betalningstransaktion har godkänts
och betaltjänstleverantörens ansvar för obehöriga transaktioner
9.7.1 Inledning
Direktivets artikel 59 ställer upp regler för de fall när betaltjänst-
leverantören och betaltjänstanvändaren är oense om en redan genomförd
betalningstransaktion. Reglerna rör vad som gäller dels när betaltjänst-
användaren nekar till att ha godkänt transaktionen, dels när denne hävdar
att transaktionen inte har genomförts på ett korrekt sätt. Av artikel 59.1
framgår att betaltjänstleverantören i dessa fall måste kunna styrka att
betalningstransaktionen har processats på ett korrekt sätt utan att påverkas
av något tekniskt fel eller någon annan bristfällighet. I artikel 59.2 anges
en bevisregel som rör de fall när ett betalningsinstrument som har
registrerats av betaltjänstleverantören har använts men betaltjänst-
användaren nekar till att godkänt betalningstransaktionen. Det faktum att
betalningsinstrumentet har använts ska inte nödvändigtvis vara tillräckligt
för att visa vare sig att betalaren godkänt en viss betalningstransaktion, att
denne handlat bedrägligt eller på grund av grov vårdslöshet försummat att
uppfylla en eller flera av sina skyldigheter vid användning av
instrumentet.
Direktivets artikel 60 innehåller regler om betaltjänstleverantörens
ansvar för obehöriga betalningstransaktioner.
Genomförandet av bestämmelserna i artiklarna 59.2 och 60 behandlas
inte i detta lagstiftningsärende utan i en proposition med förslag till lag		216

om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument som beslutades av Prop. 2009/10:220 regeringen den 4 mars 2010 (prop. 2009/10:122).

9.7.2 Styrkande av att en betalningstransaktion har godkänts och genomförts korrekt

Regeringens bedömning: Bestämmelsen i direktivets artikel 59 om bevis för att en betalningstransaktion godkänts och genomförts korrekt bör inte föranleda någon lagstiftningsåtgärd.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som motsvarar direktivets artikel 59.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. MasterCard anser att användande av PIN-kod ska utgöra tillräckligt bevis för att korthållaren godkänt en viss transaktion, och att vissa korttransaktioner bör anses ha godkänts genom den faktiska användningen av kortet.

Skälen för regeringens bedömning: En bestämmelse som genomför direktivets artikel 59 föreslås i promemorian. Av promemorians författningskommentar framgår att bestämmelsen innebär att betaltjänst- leverantören har bevisbördan för att en betalningstransaktion har godkänts av betalaren och i övrigt genomförts korrekt. Det anges inte närmare i direktivets artikel 59 eller i promemorian vad som avses med att en betalningstransaktion har genomförts korrekt. En situation där en betalningstransaktion inte har genomförts på ett korrekt sätt är när betalaren visserligen har godkänt en betalningstransaktion, men betaltjänstleverantören genomför en transaktion på ett annat belopp än det som betalaren har godkänt. Om betalaren påstår att en betalningstransaktion genomförts felaktigt, exempelvis genom att det debiterade beloppet skiljer sig från det angivna beloppet på den betalningsorder som betalaren lämnat till betaltjänstleverantören, måste betaltjänstleverantören kunna styrka att betalningsorden har hanterats i enlighet med gällande rutiner. Dessutom måste betaltjänstleverantören kunna visa att det inte inträffat något tekniskt fel som har påverkat hanteringen av betalningstransaktionen. Ett exempel på ett sådant tekniskt fel skulle kunna vara ett stopp i betaltjänstleverantörens IT-system som gör det nödvändigt att hantera vissa betalningstransaktioner manuellt och skapar risk för exempelvis felförda, manuellt inmatade belopp.

Det är betaltjänstanvändaren – inte betalaren – som har möjlighet att föra bevisning om de förhållanden som anges i artikel 59. Enligt allmänna principer är det leverantören som har bevisbördan för dessa förhållanden. Omständligheterna bedöms alltså ingå i det som betaltjänstleverantören måste visa också utan någon uttrycklig regel om det. Därför behövs det ingen särskild bestämmelse i lagen som motsvarar direktivets artikel 59 i lagen.

217

9.8	Rätt till återbetalning av autogiro- och	Prop. 2009/10:220
korttransaktioner

9.8.1 Inledning

Direktivets artiklar 62 och 63 innehåller bestämmelser som ger en betalare rätt att, under vissa förutsättningar, begära återbetalning av ett belopp som har överförts genom en autogiro- eller kortbetalning. Enligt direktivets skäl 36 är syftet med återbetalningsrätten att skydda konsumenten när den genomförda betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som rimligen kunde ha förväntats.I artikel 62 kommer detta till uttryck genom att betalaren ges en rätt att begära återbetalning av en godkänd och redan genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via en betalningsmottagare. Detta innebär att de betalningstransaktioner som här avses är autogiro- och kortbetalningar. Vid sådana betalningstransaktioner kan betalaren begära återbetalning om

(i) godkännandet inte angav betalningstransaktionens exakta belopp när godkännandet gavs och (ii) betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och övriga omständigheter. Betalaren ska på begäran av betaltjänstleverantören kunna redovisa varför det betalade beloppet överstiger vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig.

Om dessa förutsättningar är uppfyllda kan betalaren begära återbetalning av hela transaktionsbeloppet. I fråga om autogiro får betalaren och dennes betaltjänstleverantör dessutom avtala om en mer omfattande rätt till återbetalning, också i fall när de angivna förutsättningarna inte är uppfyllda.

Betalaren får dock inte åberopa en ofördelaktig valutakurs som skäl för att betalningsbeloppet blev högre än vad han rimligen kunde ha förväntat sig, när betaltjänstleverantören har tillämpat en redan överenskommen referensväxelkurs på betalningstransaktionen.

Dessutom kan betalaren och dennes betaltjänstleverantör komma överens om att betalaren inte har rätt till återbetalning i vissa fall. Om betalaren har gett sitt godkännande till att genomföra betalnings- transaktionen direkt till sin betaltjänstleverantör, och antingen denne eller betalningsmottagaren lämnade eller tillgängliggjorde information om den kommande transaktionen för betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen, inträder inte någon rätt till återbetalning om betalaren och betaltjänstleverantören har avtalat bort denna rätt.

Av artikel 63 framgår att återbetalning kan begäras i upp till åtta veckor från den dag då medlen debiterades betalarens konto. Betaltjänst- leverantören har sedan tio bankdagar på sig, från mottagandet av begäran om återbetalning, att antingen återbetala hela beloppet eller ange skäl till varför man vägrar att återbetala transaktionsbeloppet. Om betaltjänst- leverantören vägrar att betala, ska han också informera betalaren om vart denne kan hänskjuta ärendet. Om parterna har avtalat om en mer långtgående rätt till återbetalning vid autogirobetalningar, på det sätt som möjliggörs av artikel 62, får betaltjänstleverantören inte vägra att

218

återbetala transaktionsbeloppet avseende en sådan betalning om betalaren Prop. 2009/10:220 begär det.

9.8.2 Förutsättningar för återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren

Regeringens förslag: En betalare har rätt till återbetalning av en godkänd och genomförd betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren, om transaktionsbeloppet inte angavs när betalaren godkände transaktionen och denne kan visa att beloppet överstiger vad han rimligen kunde ha förväntat sig.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Riksgäldskontoret och Sveriges Försäkringsförbund anser att det är märkligt att betaltjänstleverantören – intermediären – ska vara målet för betalarens återkrav. Riksgäldskontoret vill att det – i författningskommentaren till bestämmelsen om återbetalning – slås fast att återbetalningsrätten inte gäller för skatteflöden som trängsel- och fordonsskatt eller för studielån. Sveriges Försäkringsförbund menar att betalningsmottagare (försäkringsbolag) som råkar ut för återkrav bör få sätta ned summan eftersom de stått risk under viss tid, och påpekar att återbetalning av inbetald försäkringspremie efter ett årsskifte också kräver ändring av kontrolluppgift som lämnats till Skatteverket. Riksgälden framhåller att betalaren (kunden) ändå kan vända sig direkt till leverantören och kräva återbetalning i enlighet med andra regler, t.ex. köp- eller konsumenträttslig reglering, vilket sannolikt leder till lägre administrativa kostnader. Riksgälden anser allmänt att det vore olyckligt om autogiro blir mindre använt på grund av reglerna om återkravsrätt. Företagarna framför att det blir betaltjänstleverantören som får stå risken vid tvist mellan betalare och betalningsmottagare, samt att det skulle kosta två miljarder kronor att bota problemet genom att ta fram och distribuera nya autogirovillkor till samtliga användare. Svenska Bankföreningen anser att det måste framgå tydligt av bestämmelserna om reklamation av betalning när beloppet är orimligt högt att det är reklamation av betalningstjänsten, inte den köpta varan eller tjänsten, som avses. Vidare anser Bankföreningen att det är osäkert vad som utgör ett rimligt belopp och kraven på den reklamerande betalaren att visa att beloppet är orimligt. Bankföreningen vill också se förtydliganden av vart betalaren ska vända sig om dennes betaltjänstleverantör inte återbetalar beloppet, och vägledning om vad som gäller om betalningsmottagaren försatts i konkurs. Även Bankgirocentralen BGC AB efterfrågar förtydliganden av vad som avses med ”rimligt belopp” och huruvida betalaren har rätt till återbetalning även när betalningsmottagaren gått i konkurs. Vägverket anför att eventuella skatter och avgifter kan återkrävas av verkets underleverantör (betaltjänstleverantör) som i sin tur har återbetalat till kund, och pekar på att detta kan leda till stora praktiska problem för enskilda fordonsägare. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet menar att återbetalningsrätten kan förefalla betungande för leverantören, men att den i realiteten blir ”ett slag i

219

luften”, eftersom återbetalningsrätten kan avtalas bort i förväg av kunden Prop. 2009/10:220 i enlighet med andra bestämmelser i den föreslagna lagstiftningen.

Skälen för regeringens förslag

En rätt till återbetalning av vissa betalningstransaktioner införs i direktivet

Genom direktivets artikel 62 införs en rätt för betalaren att under vissa förutsättningar begära återbetalning av det belopp som har överförts genom en betalningstransaktion som betalaren redan har godkänt. Det framgår dock av artikel 62 att återbetalningsrätten enbart avser sådana betalningstransaktioner som initieras av eller via en betalningsmottagare. De betalningstransaktioner som omfattas av återbetalningsrätten är därmed dels överföringar med autogiro, dels kortbetalningar. Flera ytterligare förutsättningar måste också vara uppfyllda för att betalaren ska ha rätt till återbetalning. En förutsättning är att transaktionens belopp inte angavs när betalaren godkände betalningstransaktionen. Dessutom måste transaktionsbeloppet överstiga det belopp som betalaren rimligen kunde förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och andra relevanta omständigheter. En betalare som vill få ett belopp återbetalat måste också vara beredd att visa varför han inte rimligen kunde ha förväntat sig att behöva betala det debiterade beloppet.

Om förutsättningarna för återbetalning är uppfyllda ska hela transaktionsbeloppet återbetalas. Som Sveriges Försäkringsförbund påpekar i sitt remissvar framgår det inte av direktivets artikel 62 att det skulle vara möjligt för en betaltjänstleverantör – som är den part som åläggs en återbetalningsskyldighet enligt artikeln – att sätta ned det återbetalda beloppet. I stället anges uttryckligen i artikel 62.1 tredje stycket att återbetalningen ska uppgå till hela beloppet av den genomförda betalningstransaktionen. Det framstår därför inte som att en sådan nedsättningsmöjlighet som Försäkringsförbundet förordar är förenlig med direktivets artikel 62. Om en sådan bestämmelse skulle införas är det sannolikt att detta skulle anses innebära ett avsteg från direktivets harmoniserade regler och därmed stå i strid med dess artikel 86. Mot denna bakgrund framstår det inte som lämpligt att införa en sådan möjlighet till nedsättning av det återbetalade beloppet.

Vägverket har framfört att det ansvar som läggs på myndighetens betaltjänstleverantör i fråga om återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av betalningsmottagaren (Vägverket) kan få tveksamma effekter och leda till såväl tillämpningssvårigheter som felaktiga beslut. Även i dessa fall gäller att direktivet fastslår harmoniserade regler som ska genomföras i medlemsstaterna. Det framstår därför inte som lämpligt att införa regler som, jämfört med direktivets bestämmelser, innebär en mindre långtgående rätt till återbetalning.

Av direktivets artikel 51.1 framgår att rätten till återbetalning kan avtalas bort i ett ramavtal, dock inte när betaltjänstanvändaren är konsument. Rätten till återbetalning är alltså tvingande till förmån för

220

konsumenter men kan avtalas bort av betaltjänstanvändare som inte är Prop. 2009/10:220 konsumenter.

Som angetts i avsnitt 9.8.1 är också syftet med återbetalningsrätten, enligt direktivets skäl 36, att skydda konsumenten när den genomförda betalningstransaktionens belopp överstiger vad som rimligen kunde ha förväntats. Av direktivets skäl 36 framgår också att betalarens återbetalningsrätt gentemot betaltjänstleverantören inte bör påverka betalarens skyldighet mot betalningsmottagaren för den bakomliggande förbindelse som betalningen avser, exempelvis varor eller tjänster som beställts, konsumerats eller fakturerats. Återbetalningsrätten ska enligt skäl 36 inte heller påverka betaltjänstanvändarens rätt att återkalla en betalningsorder.

Den rätt till återbetalning som följer av direktivets artikel 62 tar alltså sikte på förhållandet mellan betalaren och dennes betaltjänstleverantör, och påverkar inte betalarens skyldigheter mot betalningsmottagaren. Företagarna har framfört att det blir betaltjänstleverantören som får stå risken vid tvist mellan betalare och betalningsmottagare i fall när betalaren begär återbetalning av beloppet, eftersom det är betaltjänstleverantören som återbetalar beloppet till betalaren. Svenska Bankföreningen har framhållit att det måste framgå tydligt av bestämmelserna om reklamation av betalning när beloppet är orimligt högt att det är reklamation av betalningstjänsten, inte den köpta varan eller tjänsten, som avses.

När det gäller Riksgäldskontorets och Försäkringsförbundets synpunkter angående mot vem ett återkrav ska ställas kan konstateras att rätten till återbetalning följer av direktivets artikel 62, som inte innehåller något utrymme för alternativ utformning av reglerna på nationell nivå. Medlemsstaterna ska enligt direktivets artikel 86 införa de harmoniserade reglerna i direktivet – däribland artikel 62 – om motsvarande regler inte redan finns i nationell lagstiftning. Sverige är därmed skyldigt att införa bestämmelser i nationell lag som genomför reglerna om återbetalningsrätt i artikel 62. De synpunkter på återbetalningsrättens konstruktion som framförts av Riksgäldskontoret och Sveriges Försäkringsförbund kan därför inte beaktas i detta sammanhang.

Det framgår också av artikel 62.3 att betalaren och dennes betaltjänst- leverantör kan komma överens om att betalaren inte har rätt till återbetalning i vissa fall. Om betalaren har gett sitt godkännande till att genomföra betalningstransaktionen direkt till sin betaltjänstleverantör, och antingen denne eller betalningsmottagaren lämnade eller tillgänglig- gjorde information om den kommande transaktionen för betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen, inträder inte någon rätt till återbetalning om betalaren och betaltjänstleverantören har avtalat bort denna rätt. De synpunkter på reglernas ändamålsenlighet som framställts av Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet föranleder inga ytterligare överväganden i detta sammanhang.

221

Vilka betalningstransaktioner omfattas av rätten till återbetalning?

Som framgått finns det ett antal olika begränsningar avseende vilka betalningstransaktioner som omfattas, eller kan omfattas, av rätten till återbetalning.

För det första omfattar artikel 62 enbart betalningstransaktioner som initierats av eller via en betalningsmottagare, dvs. betalningstransaktioner som genomförs med kort eller autogiro. Kommissionen har i ett tolkningsuttalande angett att det som avses är s.k. ”pull transactions”, dvs. betalningstransaktioner som genomförs på betalningsmottagarens initiativ.

För det andra omfattar återbetalningsrätten enbart betalnings- transaktioner där betalaren inte känner till det belopp som slutligen ska debiteras hans konto när han godkänner betalningstransaktionen. I tolkningsuttalandet från kommissionen anges som exempel när betalaren har uppgett sitt kreditkortsnummer vid reservation av hotellrum eller hyrbil och först i efterhand får reda på vilket belopp som har dragits av betalningsmottagaren (hotellet respektive hyrbilsfirman).

För det tredje inträder rätten till återbetalning enbart i de fall då betalningstransaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, ramavtalsvillkoren och ”relevanta omständigheter”.

Svenska Bankföreningen och Bankgirocentralen BGC AB har framfört att det är osäkert vad som utgör ett rimligt belopp. Här kan noteras att kommissionen har lämnat flera tolkningsuttalanden avseende uttrycket ”belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig” i direktivets artikel 62, och då konstaterat att vad som utgör ett rimligt belopp beror på de specifika omständigheterna och får analyseras utifrån fall till fall (eng. will depend on the specific circumstances and has to be examined on a case-by-case basis).

Den inställning som kommissionen ger uttryck för, att fastställandet av vad som utgör ett rimligt belopp får göras utifrån de konkreta omständigheter som är för handen i varje enskilt fall, framstår som den mest lämpliga med beaktande av att rätten till återbetalning kan komma att åberopas i vitt skilda situationer och att någon enkel, schematisk eller kvantitativt bestämd definition av vad som utgör ett rimligt belopp i alla dessa tänkbara situationer inte låter sig göras. Det bör dock noteras att bedömningen av huruvida ett belopp är rimligt eller inte ska göras utifrån vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig, dvs. utifrån objektiva kriterier. Denna fråga diskuteras närmare i det följande avsnittet.

Vissa betalningsflöden till och från myndigheter m.m.

Utöver de inskränkningar som framgått ovanavseende vilka betalnings- transaktioner som omfattas av rätten till återbetalning, finns också andra betalningstransaktioner som faller utanför den aktuella regelns tillämpningsområde av andra skäl. Enligt direktivets artikel 1.1 f är direktivets regler inte tillämpliga på medlemsstaterna eller deras regionala eller lokala myndigheter, när de agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

Prop. 2009/10:220

222

Den närmare avgränsningen av när en myndighet agerar ”i egenskap av offentlig myndighet” i direktivets mening utvecklas inte närmare i direktivet eller skälen till direktivet. Frågan behandlas i avsnitt 6.2.2. Av detta avsnitt framgår att en myndighet som gör eller mottar en betalning inom ramen för sin myndighetsutövning, exempelvis en betalning som avser skatter eller skatteåterbäring från eller till en fysisk eller juridisk person, är att betrakta som betalare respektive betalningsmottagare. Detsamma gäller för den myndighet som mottar en betalning som avser en avgift som kan hänföras till myndighetsutövning. Myndigheten i fråga omfattas då inte av de regler i direktivet som rör exempelvis betalares respektive betalningsmottagares rättigheter och skyldigheter i samband med genomförandet av en betalningstransaktion. Som också påpekats i avsnitt 6.2.2 innehåller direktivet dock inga särskilda undantags- bestämmelser om de betaltjänstleverantörer som förmedlar betalningar till eller från myndigheter. Direktivet medger alltså inte att något undantag görs för myndigheternas betaltjänstleverantörer när de förmedlar betalningar avseende skatter och avgifter. De omfattas därmed av den nu föreslagna lagstiftningen i samma utsträckning som då de förmedlar betalningstransaktioner mellan andra personer. Denna tolkning har också gjorts av kommissionen, som har uttalat att betalningar av skatter omfattas av betaltjänstdirektivet.

Vägverket har framfört att återbetalningsrätten kan bli problematisk i de fall där debitering av fordonsskatt och vägavgift sker utan att kunden känner till exakt belopp.

I detta sammanhang bör noteras att återbetalningsrätten enligt artikel 62 begränsas på de sätt som framgått av föregående avsnitt. För vissa av de betalningsflöden som går till och från myndigheter avseende betalningar av skatter, avgifter och studielån har betalaren informerats om transaktionsbeloppet redan före det att han godkände betalnings- transaktionen. Så är fallet exempelvis om en person har mottagit ett besked från Centrala studiestödsnämnden (CSN) om vilka belopp som ska betalas in under ett visst år, och personen därefter godkänner att beloppen ska överföras med autogiro. I dessa fall inträder inte någon återbetalningsrätt, eftersom beloppen var kända vid tidpunkten för godkännandet.

I de vanligt förekommande fall då betalaren har lämnat ett medgivande till att betalningstransaktioner ska genomföras med autogiro och det belopp som ska betalas inte är känt vid den tidpunkt då medgivandet lämnas, är rekvisitet i 5 kap. 6 § första stycket 1 lagen om betaltjänster uppfyllt. För att rätt till återbetalning från betalarens betaltjänstleverantör ska föreligga krävs dock också att beloppet överstiger vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig och att betalaren kan visa varför han inte borde ha förutsett det högre beloppet. Bedömningen av beloppets rimlighet ska, som framförts ovan, göras på objektiva grunder. Här bör särskilt framhållas att om betalaren haft möjlighet att förutse den ungefärliga storleken på beloppet, exempelvis genom att de kriterier enligt vilka beloppet fastställs har lämnats till betalaren eller varit lätt tillgängliga för denne, torde det i de allra flesta fall vara mycket svårt för betalaren att hävda att han inte rimligen kunde ha förväntat sig att betala det belopp som har debiterats i enlighet med dessa allmänt tillgängliga kriterier. För flera av de betalningar som Riksgäldskontoret tar upp i sitt

Prop. 2009/10:220

223

remissvar, exempelvis skattebetalningar och återbetalning av studielån, Prop. 2009/10:220 gäller att beloppen fastställs enligt kriterier som framgår i tillämpliga

författningar. Exempelvis innehåller 4 kap. studiestödslagen (1999:1395) och 4 kap. studiestödsförordningen (2000:655) regler om beräkning av belopp avseende återbetalning av studielån. När det gäller de betalningar som Vägverket tagit upp särskilt – extra debiteringar av fordonsskatt och vägavgift – framgår det av relevanta författningar hur beloppen ska beräknas. I fråga om fordonsskatt finns regler i vägtrafikskattelagen (2006:227) och avseende vägavgift (trängselskatt) finns bestämmelser i lagen (2004:629) om trängselskatt och bilagan till denna lag. Denna information är allmänt tillgänglig. I fråga om exempelvis trängselskatt bör en bilägare normalt ha god kännedom om med vilken frekvens bilen har passerat en betalstation. Bilägaren har dessutom möjlighet att enkelt hitta information om vid vilka tider och med vilka belopp som trängselskatt tas ut. Det torde därför endast i mycket sällsynta undantagsfall vara så att bilägaren (betalaren) inte rimligen kunde ha förväntat sig att få betala ett belopp som ungefär motsvarar det som i efterhand debiteras hans konto avseende trängselskatt. På motsvarande sätt bör i de fall då en betalare har kännedom om de omständigheter eller det faktiska handlande som grundar betalningsskyldighet – exempelvis innehav av ett fordon med vissa egenskaper – och kriterierna för skatte- eller avgiftsuttag är allmänt tillgängliga, betalaren enbart i mycket sällsynta undantagsfall kunna hävda att han inte rimligen kunde ha förutsett att ett belopp av en viss storleksordning skulle debiteras hans konto.

9.8.3 Begäran om återbetalning
Regeringens förslag: Betalaren kan begära återbetalning av en betal-
ningstransaktion som initierats av eller via en betalningsmottagare upp till
åtta veckor från den dag när hans konto debiterades. Betaltjänst-
leverantören ska, inom tio dagar från det att leverantören mottog begäran
om återbetalning, antingen betala tillbaka hela beloppet eller motivera
varför någon återbetalning inte görs. Om betaltjänstleverantören vägrar
att återbetala beloppet, ska leverantören ge betalaren information om vart
denne kan vända sig för att få ärendet prövat.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan avseende. Svenska Bankföreningen vill se förtydliganden
av vart betalaren ska vända sig om dennes betaltjänstleverantör inte
återbetalar beloppet, och vägledning om vad som gäller om
betalningsmottagaren försatts i konkurs. Vägverket efterlyser besked om
hur och var en betaltjänstleverantörs beslut att inte återbetala ska kunna
överprövas.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en
bestämmelse som i sak motsvarar direktivets artikel 63 om förfarandet
när en betalare begär återbetalning av en betalningstransaktion som
initierats av eller via betalningsmottagaren. Betalaren kan begära
återbetalning upp till åtta veckor från den dag då hans konto debiterades.	224

Om betaltjänstleverantören anser att kravet på återbetalning inte är	Prop. 2009/10:220
välgrundat, exempelvis på grund av att betalaren enligt betaltjänst-
leverantörens uppfattning rimligen borde ha förväntat sig att få betala ett
belopp i den storleksordning som har debiterats hans konto, ska
betaltjänstleverantören inom den i direktivet angivna fristen på tio
bankdagar informera betalaren om att någon återbetalning inte kommer
att ske, och om skälen till detta. Dessutom ska betaltjänstleverantören
informera betalaren om dennes möjlighet att hänskjuta ärendet till ett
organ för tvistlösning utanför domstol som kan pröva tvisten. I Sverige
bör uppgiften att lösa tvister mellan betaltjänstanvändare och deras
betaltjänstleverantörer falla inom ramen för Allmänna reklamations-
nämndens ansvar, i enlighet med vad som föreslås i promemorian. Skälen
för att Allmänna reklamationsnämnden bör ges denna uppgift behandlas
närmare i avsnitt 5.3. I de fall som det nu är fråga om ska en
betaltjänstleverantör som vägrar återbetala beloppet informera betalaren
om att denne kan hänskjuta ärendet till Allmänna reklamationsnämnden
för prövning.
Det framgår också av artikel 63 och motsvarande bestämmelse i
promemorian att en betaltjänstleverantör som har kommit överens med
betalaren om en mer långtgående rätt till återbetalning i fråga om
överföringar med autogiro inte kan vägra återbetalning.
Bankföreningen har vidare efterfrågat vägledning kring om betalaren
har rätt till återbetalning även om betalningsmottagaren har försatts i
konkurs. I detta sammanhang kan noteras att kommissionen i ett
tolkningsuttalande har tagit upp frågan om verkningarna av en
återbetalning av beloppet till betalaren från dennes betaltjänstleverantör.
Enligt kommissionen kommer betalarens betaltjänstleverantör att kunna
kräva beloppet åter från betalningsmottagarens betaltjänstleverantör.
Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör kan i sin tur kräva
återbetalning från betalningsmottagaren i enlighet med de avtalsvillkor
som överenskommits med denne (eng. in accordance with the terms and
conditions concluded with him). De möjligheter som betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantör har att kräva återbetalning av
betalningsmottagaren regleras i avtalet dem emellan. Däremot innehåller
direktivet inte några särskilda regler om detta.
I avsaknad av särskild reglering torde, om betalningsmottagaren går i
konkurs, dennes betaltjänstleverantör kunna göra gällande sina rättigheter
enligt tillämplig lagstiftning mot konkursboet för det fall att betaltjänst-
leverantören har återbetalat ett överfört belopp till betalarens betaltjänst-
leverantör. Den regel om rätt till återbetalning som tagits in i direktivets
artikel 62 medger dock inget undantag från rätten till återbetalning i de
fall då betalningsmottagaren har försatts i konkurs. Dessutom framgår av
direktivets skäl 36, som noterats i avsnitt 9.8.2, att återbetalningsrätten
inte bör påverka vare sig betalarens skyldigheter mot betalnings-
mottagaren för den bakomliggande transaktionen dem emellan eller
dennes rätt att återkalla en betalningsorder. Så som direktivet är utformat
i denna del har betalaren getts en rätt till återbetalning från sin
betaltjänstleverantör som kan göras gällande oberoende av
partsförhållandena i övrigt.
Det kan diskuteras huruvida detta skapar en asymmetrisk situation
genom att betalaren under vissa förutsättningar kan återfå det överförda	225

beloppet från sin betaltjänstleverantör även i fall då betalningsmottagaren, Prop. 2009/10:220 exempelvis i en obeståndssituation, inte kan betala motsvarande belopp

åter till sin betaltjänstleverantör. I en sådan situation kan betalnings- mottagarens betaltjänstleverantör vara skyldig att betala beloppet till betalarens betaltjänstleverantör utan att själv kunna återfå motsvarande belopp från betalningsmottagaren. Följden blir att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör åsamkas en förlust. Det kan inte uteslutas att betaltjänstleverantörer kommer att kompensera sig för sådana risker genom högre avgifter som i slutändan drabbar kollektivet av betaltjänstanvändare. Det framstår mot denna bakgrund inte som helt entydigt att direktivets reglering i denna del är samhällsekonomiskt effektiv. De regler som finns i direktivet ska dock genomföras i svensk rätt, inbegripet bestämmelserna om rätt till återbetalning i artiklarna 62 och 63. Bestämmelser som i sak motsvarar direktivet och de bestämmelser som föreslås i promemorian bör därför tas in i lagen om betaltjänster.

9.9	Genomförandet av betalningstransaktioner
9.9.1 Inledning
Direktivet innehåller en rad artiklar som tar upp olika aspekter av hur en
betalningstransaktion ska genomföras. I artikel 64.1 fastslås att en
betalningsorder ska anses mottagen när den tas emot av betalarens
betaltjänstleverantör eller, under vissa förutsättningar, den första därpå
följande bankdagen. Av artikel 64.2 framgår dock att betaltjänst-
användare som initierar en betalningsorder får avtala med sin
betaltjänstleverantör om att betalningsordern i stället ska anses vara
mottagen vid en annan tidpunkt.
Regler om vad som gäller när en betaltjänstleverantör vägrar att utföra
en betalningsorder finns i artikel 65.1. I sådana fall ska betaltjänst-
leverantören meddela betaltjänstanvändaren detta och ange både skälen
för vägran och hur betaltjänstanvändaren bör gå till väga för att korrigera
något fel från dennes sida som lett till vägran. Det framgår också av
artikel 65.2 att betalarens betaltjänstleverantör inte får vägra att utföra en
godkänd betalningsorder om alla villkor i dennes ramavtal är uppfyllda.
Artikel 66 innehåller bestämmelser om betalningsorderns oåter-
kallelighet. Det anges som huvudregel i artikel 66.1 att betaltjänst-
användaren inte får återkalla en betalningsorder efter det att den har
mottagits av betalarens betaltjänstleverantör. Av artikel 66.2 framgår att
betalaren vid en betalningstransaktion som initieras av eller via
betalningsmottagaren inte får återkalla betalningsordern efter att ha
överfört betalningsordern eller gett sitt godkännande att genomföra
transaktionen. Vid autogirering får betalaren dock, enligt artikel 66.3,
återkalla betalningsordern senast i slutet av bankdagen före den dag då
medlen ska debiteras hans konto. Om parterna har kommit överens om att
betalningsordern ska anses mottagen vid en viss tidpunkt, i enlighet med
artikel 64.2, gäller en särskild regel i artikel 66.4. I dessa fall får en
betaltjänstanvändare återkalla en betalningsorder senast i slutet av den		226

bankdag som föregår den avtalade dagen. När de tidpunkter som anges i Prop. 2009/10:220 artikel 66.1–66.4 har passerats får en betalningsorder enbart återkallas om

den betaltjänstanvändare som vill återkalla ordern har avtalat om detta med sin betaltjänstleverantör. Godkännande från betaltjänstleverantören och i vissa fall även betalningsmottagaren krävs också.

I artikel 67.1 slås fast att alla betaltjänstleverantörer som medverkar i genomförandet av en betalningstransaktion ska överföra hela betalnings- transaktionens belopp och avstå från att dra av avgifter från det överförda beloppet. Enligt artikel 67.2 får betalningsmottagaren dock avtala med sin betaltjänstleverantör att denne får dra av sina egna avgifter från beloppet innan det krediteras betalningsmottagaren. I så fall ska hela transaktionsbeloppet och avgifterna redovisas separat för betalnings- mottagaren. Det framgår av artikel 67.3 att betalarens betaltjänst- leverantör ansvarar för att betalningsmottagaren erhåller hela betalnings- beloppet, förutom sådana avgifter som denne avtalat om med sin betaltjänstleverantör. När betalningstransaktionen har initierats av eller via betalningsmottagaren – typiskt sett i fråga om kortköp och överföringar med autogiro – ska dennes betaltjänstleverantör se till att betalningsmottagaren får hela betalningsbeloppet.

9.9.2 Mottagande av betalningsorder
Regeringens förslag: En betalningsorder är mottagen när den tas emot av
betalarens betaltjänstleverantör. Om detta inte sker på en bankdag, ska
ordern anses ha tagits emot närmast följande bankdag. Betaltjänst-
leverantörer får dock fastställa en brytpunkt nära bankdagens slut, och
behandla de betalningsorder som inkommer efter denna tidpunkt som om
de tagits emot närmast följande bankdag. Betalaren och leverantören kan
avtala om en tidpunkt för mottagandet som avviker från huvudregeln.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås två
bestämmelser som genomför direktivets artikel 64 om mottagande av
betalningsorder. Det föreslås dels en bestämmelse som anger när en
betalningsorder anses ha mottagits enligt huvudregeln i artikel 64.1, dels
en bestämmelse som motsvarar regeln om parternas möjlighet att avtala
om mottagningstidpunkt i artikel 64.2. Av promemorians författnings-
kommentar till den bestämmelse som genomför direktivets huvudregel
framgår att tidpunkten för mottagande av en betalningsorder avser själva
mottagandet av ordern, dvs. innan nödvändiga kontroller har genomförts
hos betaltjänstleverantören. Dessutom uttalas att betaltjänstleverantören
får fastställa en bryttidpunkt nära slutet på bankdagen, exempelvis någon
timme före stängningsdags. Betalningsordrar som tas emot därefter ska
anses ha tagits emot under den närmast följande bankdagen i stället.
Syftet med att ge betaltjänstleverantörerna denna möjlighet är att de ska
ges tillräckligt med tid för att kontrollera exempelvis att medel finns
tillgängliga på betaltjänstanvändarens konto när en betalningstransaktion
godkänns av betaltjänstanvändaren strax före slutet av bankdagen. I
författningskommentaren uttalas också att betaltjänstleverantörerna om de	227

så önskar kan fastställa tidigare bryttidpunkter om betalnings- Prop. 2009/10:220 transaktionen ska genomföras samma dag som betalningstransaktionen

godkänns av betalaren. Dessutom framförs att betaltjänstleverantörerna bör anpassa sin verksamhet efter de bryttidpunkter som finns inom de olika betalningssystem som används.

I en annan bestämmelse föreslås regler som, i likhet med artikel 64.2, ger parterna möjlighet att avtala om en mottagningstidpunkt som avviker från huvudregeln. I promemorians författningskommentar anges att bestämmelsen tar sikte på de fall när en betalare godkänner betalnings- transaktioner som ska ske i framtiden före den bankdag då transaktionen ska genomföras, s.k. bevakade betalningar.

De bestämmelser som föreslås i promemorian överensstämmer i sak med direktivets bestämmelser i artikel 64. Motsvarande bestämmelser bör tas in i lagen om betaltjänster.

9.9.3 Betaltjänstleverantörens vägran att utföra en betalningsorder

Regeringens förslag: Om en betaltjänstleverantör vägrar att utföra en betalningsorder, ska denne snarast meddela betaltjänstanvändaren detta och ange både skälen för vägran och hur betaltjänstanvändaren bör gå till väga för att korrigera något fel från dennes sida som lett till vägran. Betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för en sådan underrättelse om en rätt att ta ut avgift framgår av ramavtalet mellan parterna. Betalarens betaltjänstleverantör får dock inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder om betalaren har uppfyllt alla villkor i deras ramavtal. Betaltjänstleverantören ska dock inte utföra en betalningsorder eller underrätta betaltjänstanvändaren om skälen för vägran när detta är förbjudet i lag. En betalningsorder som inte har utförts på grund av betaltjänstleverantörens vägran ska anses icke mottagen vid tillämpningen av vissa regler om kreditering av konton och bristfälligt utförande av betalningstransaktioner.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, förutom att det i promemorians lagförslag inte anges att betaltjänstleverantören inte ska motivera sin vägran eller ens underrätta betaltjänstanvändaren om en underrättelse eller angivandet av skälen för vägran är förbjudet enligt lag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att författnings- kommentaren bör klargöra att en betaltjänstleverantör under vissa förutsättningar bör kunna ta emot en betalningsorder för att göra förnyade uttagsförsök och att reglerna om återkallelse då ska gälla för varje nytt betalningsförsök. Bankgirocentralen BGC AB efterfrågar klargörande av vad som menas med begreppet ”snarast”.

228

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

En betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta

Reglerna i direktivets artikel 65 tas upp i tre bestämmelser i det lagförslag som lämnas i promemorian. I en bestämmelse införs regler om att en betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren om detta på överenskommet sätt snarast möjligt, och inom de tidsfrister som gäller för genomförandet av en betalningstransaktion. Underrättelsen till betaltjänstanvändaren ska om möjligt innehålla en motivering till vägran och information om hur betaltjänstanvändaren ska kunna korrigera eventuella fel som föranlett vägran. En avgift får tas ut för underrättelsen, om parterna kommit överens om detta i sitt ramavtal. Enligt promemorians författnings- kommentar anges det att skälen till vägran ska ges ”om möjligt” eftersom betaltjänstleverantören kan vara förbjuden att ange skälen på grund av annan lagstiftning. Specifikt anges att det vid misstanke om penningtvätt eller bedrägeri kan vara olämpligt att informera om varför betaltjänst- leverantören vägrar utföra en betalningsorder.

Som framgår av avsnitt 9.5.2 skulle det strida mot bestämmelsen om meddelandeförbud i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism att lämna information till betalaren om att ett betalningsinstrument har spärrats på grund av misstanke om penningtvätt. På samma sätt gäller, i fråga om vägran att utföra en betalningsorder på grund av sådana misstankar, att betaltjänstleverantören inte får uppge skälen till vägran för betaltjänst- användaren. Som den i promemorian föreslagna bestämmelsen har formulerats och motiveras i författningskommentaren är det dock enbart skälen för en vägran som inte får lämnas om detta skulle strida mot tillämplig lag. Motsatsvis innebär detta att en underrättelse – antingen motiverad eller inte – alltid måste lämnas till betaltjänstanvändaren. En alternativ tolkning vore att betaltjänstleverantören inte ska lämna någon underrättelse över huvud taget i vissa fall. I skäl 37 till direktivet anges att om en betaltjänstleverantör avvisar en betalningsorder bör betaltjänstanvändaren snarast möjligt underrättas om detta och om orsaken, om inte annat följer av gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning. Även enligt artikel 65.1 är betaltjänstleverantörens förpliktelse att motivera skälen för vägran beroende av att detta inte är förbjudet enligt annan tillämplig lagstiftning. Som artikel 65.1 första meningen har formulerats framgår det inte entydigt att betaltjänstleverantören alltid ska lämna eller tillgängliggöra en underrättelse, även om den i vissa fall inte ska vara motiverad. Det sägs dock i artikel 65.1 andra meningen att ”underrättelsen” ska lämnas till betaltjänstanvändaren eller göras tillgänglig för denne. Denna bestämmelse förefaller innebära en förpliktelse för betaltjänstleverantören att alltid lämna eller tillgängliggöra en underrättelse även i fall då den inte ska motiveras på grund av annan lagstiftning. Detta bör också framgå av den bestämmelse i lagen om betaltjänster som genomför direktivet i

denna del.

229

Bankgirocentralen BGC AB har efterfrågat ett klargörande av vad som Prop. 2009/10:220 menas med begreppet ”snarast”. Som framgår av direktivet och den i

promemorian föreslagna bestämmelsen ska en underrättelse om vägran lämnas snarast möjligt och ”under alla förhållanden” inom de tidsfrister som gäller för kreditering av betalningsmottagarens konto vid en betalningstransaktion. Den tidsfrist som gäller för detta – senast vid slutet av nästföljande bankdag efter mottagandet av betalningsordern – är alltså den bortre gränsen för när en underrättelse om vägran ska lämnas. Uttrycket snarast möjligt innebär i detta sammanhang att betaltjänstleverantören bör lämna underrättelsen tidigare än denna bortre gräns, när det låter sig göras. Detta innebär dock inte att betaltjänstleverantören är skyldig att lämna en underrättelse omedelbart efter det att betalningsordern mottagits. Det ligger i sakens natur att betaltjänstleverantören, för att kunna uppfylla sina förpliktelser enligt direktivets artikel 65 och den lagstiftning som genomför dess bestämmelser i Sverige, kommer att behöva viss tid för att konstatera att betalningsordern inte bör utföras och för att undersöka huruvida det finns rättsliga hinder mot att lämna en motiverad underrättelse om vägran till betaltjänstanvändaren. Det kan därför inte uteslutas att viss tid kommer att förflyta mellan mottagandet av en betalningsorder och underrättelsen till betaltjänstanvändaren om att den inte har utförts. Underrättelsen kan komma att lämnas till betaltjänstanvändaren sent samma dag då betalningsordern mottogs eller dagen därpå. Betaltjänstleverantörerna bör dock sträva efter att i möjligaste mån förkorta hanteringstiden.

När det gäller avgifter för en underrättelse enligt artikel 65 får avgifter tas ut om det överenskommits i ramavtalet mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören. Motsvarande bestämmelser föreslås i promemorian och bör tas in i lagen om betaltjänster. En förutsättning är att vägran att utföra betalningsordern är objektivt betingad. Detta innebär att betaltjänstleverantören bör kunna visa på något faktiskt förhållande som gör att betalningsordern inte kan utföras. Att en betalningsorder som mottagits från en betaltjänstanvändare exempelvis anses medföra en alltför stor kreditrisk kan vara ett objektivt betingat skäl för vägran, om bedömningen av kreditrisken i det enskilda fallet har gjorts i enlighet med en fastställd policy hos betaltjänstleverantören för att bedöma sådana risker.

Om alla villkor i ramavtalet är uppfyllda får betalarens betaltjänst- leverantör inte vägra att utföra betalningsordern

Enligt artikel 65.2 får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder om alla villkor i ramavtalet med betalaren är uppfyllda. Detta gäller oavsett om det är betalaren eller en betalnings- mottagare som initierar ordern. Trots detta får betalarens betaltjänstleverantör vägra att utföra betalningsordern om utförandet av den skulle strida mot någon tillämplig lag. En motsvarande bestämmelse föreslås i promemorian och bör tas in i lagen om betaltjänster. Lagstiftning som kan göra att en betalningsorder inte ska utföras trots att alla villkor i ramavtalet är uppfyllda kan vara t.ex. regler till förhindrande

230

av penningtvätt och finansiering av terrorism eller bestämmelser som Prop. 2009/10:220 införts för att uppfylla krav på internationella sanktioner.

En betalningsorder som inte har utförts på grund av betaltjänst- leverantörens vägran ska i vissa sammanhang anses som ”icke mottagen”

Av artikel 65.3 framgår att en betalningsorder som har vägrats utförande inte ska anses ha tagits emot vid tillämpning av artiklarna 69 och 75 i direktivet. Detta innebär att de krav på genomförandetider som gäller enligt artikel 69 inte ska räknas från den tidpunkt då betaltjänst- leverantören mottog en betalningsorder som denne därefter vägrade att utföra. Det innebär också att en sådan betalningsorder ska anses som icke mottagen vid tillämpningen av vissa bestämmelser om fördelning av ansvar mellan betaltjänstleverantörer i artikel 75. En motsvarande bestämmelse föreslås i promemorian och bör tas in i lagen om betaltjänster.

Bankföreningen har framfört att det i författningskommentaren bör klargöras att en betaltjänstleverantör under vissa förutsättningar bör kunna ta emot en betalningsorder för att göra förnyade uttagsförsök och att reglerna om återkallelse då ska gälla för varje nytt betalningsförsök.

Direktivets bestämmelser om mottagande av betalningsorder, vägran att utföra en betalningsorder och om betalningsorderns oåterkallelighet fastställer regler om när en betalningsorder ska anses mottagen, vad som gäller när en betaltjänstleverantör vägrar att utföra ordern och vid vilka tidpunkter en order får återkallas. I promemorian föreslås bestämmelser som i sak motsvarar direktivet i denna del. Vare sig direktivet eller de i promemorian föreslagna bestämmelserna innehåller några uttryckliga regler om betaltjänstleverantörens möjlighet att göra förnyade försök att utföra betalningsordern på det sätt som Bankföreningen beskriver, i enlighet med villkor i ramavtalet med betaltjänstanvändaren eller efter att information lämnats till denne vid en enstaka betalningstransaktion. Det kan dock noteras dels att vissa bestämmelser om krav på bl.a. genomförandetid inte ska bli tillämpliga om en betalningsorder har vägrats (artikel 65.3), dels att parterna har möjlighet att avtala om en annan tidpunkt för mottagande av betalningsorder och genomförande av betalningstransaktion (artikel 64.2).

Om en betalningsorder har vägrats anses den inte mottagen, och kraven på att betalningstransaktionen ska vara genomförd inom viss tid blir inte tillämpliga. Tidsfristen för genomförande börjar alltså inte löpa från den tid då den vägrade betalningsordern mottogs av betaltjänstleverantören. Om betaltjänstanvändaren som lämnat betalningsordern korrigerar ett sakfel, exempelvis efter att ha tagit del av en underrättelse från betaltjänstleverantören om att betalningsordern vägrats, kan detta möjliggöra att betalningstransaktionen kan genomföras. Frågan är då om betaltjänstleverantören har möjlighet att ta emot den tidigare vägrade betalningsordern och göra ett förnyat försök att debitera betaltjänst- användarens konto om ett sådant förfarande har överenskommits i ramavtalet mellan dem.

231

Parterna ges enligt artikel 64.2 möjlighet att avtala om mottagande- och Prop. 2009/10:220 genomförandedatum som avviker från huvudregeln i artikel 64.1. I detta

sammanhang kan också noteras att kommissionen i ett tolkningsuttalande har framhållit att betaltjänstleverantörer kan tillhandahålla mer omfattande tjänster till sina betaltjänstanvändare. Som exempel kan betaltjänstleverantören erbjuda sig att rätta betalningar där felaktiga uppgifter har angetts, i stället för att skicka tillbaka dem till den betaltjänstanvändare som angett exempelvis fel unik identifikationskod. Enligt kommissionens tolkningsuttalande skulle ett sådant förfarande stå i samklang med den möjlighet till mer gynnande villkor för betaltjänstanvändarna som ges i direktivets artikel 86.3 andra stycket.

Mot denna bakgrund förefaller det som om ett förfarande där parterna kan avtala om förnyat initierande av en tidigare vägrad betalningsorder är väl förenligt med direktivets bestämmelser i denna del. En betaltjänstleverantör bör alltså kunna ta emot en tidigare vägrad betalningsorder igen, förutsatt att detta förfarande har överenskommits i ramavtal eller att betaltjänstanvändaren har informerats om förfarandet vid en enstaka betalningstransaktion. De bestämmelser om betalningsorderns oåterkallelighet som behandlas i avsnitt 9.9.4 nedan bör då, som Bankföreningen anför, tillämpas vid varje nytt betalningsförsök.

9.9.4 Betalningsorderns oåterkallelighet
Regeringens förslag: En betaltjänstanvändare får som huvudregel inte
återkalla en betalningsorder när den har mottagits av betalarens
betaltjänstleverantör. Om en betalningstransaktion har initierats av eller
via betalningsmottagaren, får betalaren inte återkalla betalningsordern
efter att ha gett sitt godkännande till betalningsmottagaren. Vid
överföring med autogiro får betalaren dock återkalla en betalningsorder
senast i slutet av bankdagen före den dag då medlen ska debiteras hans
konto. Om parterna har kommit överens om att betalningstransaktionen
ska genomföras en viss dag får betaltjänstanvändaren återkalla en
betalningsorder senast i slutet av bankdagen före den avtalade dagen för
genomförande. Efter dessa respektive tidpunkter får betalningsordern
enbart återkallas om detta avtalats mellan parterna. I fråga om betal-
ningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren krävs
också betalningsmottagarens godkännande för att återkallande ska få ske.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att författnings-
kommentaren bör klargöra att en betaltjänstleverantör under vissa förut-
sättningar bör kunna ta emot en betalningsorder för att göra förnyade
uttagsförsök och att reglerna om återkallelse då ska gälla för varje nytt
betalningsförsök. Bankgirocentralen BGC AB efterlyser vissa klar-
göranden av reglerna om återkallande av kort- och autogirobetalningar så
att bestämmelsen inte längre innehåller en rätt till återbetalning av
återkallade och ej genomförda transaktioner. MasterCard efterlyser ett
förtydligande av att principen om en betalningsorders oåterkallelighet
inte går emot vissa andra rättsliga eller kontraktuella förpliktelser.	232

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

Huvudregeln är att betaltjänstanvändaren inte får återkalla en betalningsorder som mottagits av dennes betaltjänstleverantör

Reglerna i direktivets artikel 66 tas upp i tre bestämmelser i det lagförslag som lämnas i promemorian. I en bestämmelse fastslås den huvudregel som framgår av artikel 66.1, att en betaltjänstanvändare inte får återkalla en betalningsorder efter det att hans betaltjänstleverantör har tagit emot ordern. I promemorians författningskommentar anges att en återkallelse av en betalningsorder alltid görs av en betaltjänstanvändare. En bestämmelse som motsvarar den som föreslås i promemorian bör införas i lagen om betaltjänster. Av denna bestämmelse bör också, genom hänvisningar till andra bestämmelser, framgå att det finns flera undantag från huvudregeln. Dessa undantag behandlas i det följande.

Av de skäl som framgått av avsnitt 9.9.3 bör en betaltjänstleverantör kunna ta emot en tidigare vägrad betalningsorder igen, förutsatt att detta förfarande har överenskommits i ramavtal eller att betaltjänstanvändaren har informerats om förfarandet vid en enstaka betalningstransaktion. Bestämmelserna om betalningsorderns oåterkallelighet bör då tillämpas vid varje nytt betalningsförsök.

Vid kort- och autogirobetalningar får betalaren som huvudregel inte åter- kalla betalningsordern efter godkännande

När en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren (exempel- vis vid en överföring med autogiro) eller genom denne (exempelvis vid en betalning med kontokort i butik) får betalaren inte återkalla betalningsordern efter det att han överfört ordern till betalnings- mottagaren eller lämnat sitt godkännande att genomföra betalnings- transaktionen till denne. I promemorian föreslås en bestämmelse med denna innebörd. I författningskommentaren till bestämmelsen anges som exempel att betalningsordern vid en korttransaktion godkänns genom att kunden (betalaren) anger sin PIN-kod, varpå betalningsordern överförs från kortterminalen till handlarens (betalningsmottagarens) betaltjänstleverantör.

I detta fall bör bestämmelsen alltså innebära att betalaren inte kan återkalla betalningsordern efter att ha angett sin PIN-kod. Motsvarande tolkning har också gjorts av kommissionen i ett tolkningsuttalande.

MasterCard har efterlyst ett förtydligande av att principen om en betalningsorders oåterkallelighet inte går emot andra rättsliga eller kontraktuella förpliktelser som avskrivning (cooling off) eller reklama- tionsrätt. I detta sammanhang påpekar MasterCard att direktivets skäl 39 anger att betalningsorderns oåterkallelighet inte bör påverka betaltjänst- leverantörens rätt eller skyldighet att i enlighet med exempelvis ett ramavtal återbetala beloppet vid en tvist mellan betalaren och betalningsmottagaren. I skäl 39 anges också att en återbetalning i dessa fall bör betraktas som en ny betalningsorder. Avslutningsvis sägs i skäl 39 att tvister mellan betalaren och betalningsmottagaren i övriga fall bör

avgöras endast mellan dem.

233

Kommissionen har i ett tolkningsuttalande tagit upp frågan om Prop. 2009/10:220 förhållandet mellan regeln om betalningsorderns oåterkallelighet och

rätten enligt exempelvis ett ramavtal att begära återbetalning av beloppet (s.k. ”charge-back”) om en tvist uppstår mellan betalaren och betalningsmottagaren. Enligt kommissionens tolkning kan betalaren göra gällande en sådan rätt utan att detta strider mot bestämmelsen om betalningsorderns oåterkallelighet i artikel 66.2. En sådan återbetalning utgör enligt kommissionens mening en ny betalningstransaktion. Däremot säger kommissionen inte att samma rätt till återbetalning på grund av exempelvis villkor i ett ramavtal föreligger när återbetalningen inte görs till följd av en tvist mellan betalaren och betalningsmottagaren.

Det framgår också av direktivets skäl 39 att rätten till återbetalningar som grundar sig på villkor i exempelvis ramavtal inte påverkas av direktivbestämmelserna om betalningsorderns oåterkallelighet, såvitt avser fall där betalaren och betalningsmottagaren är i tvist. I den utsträckning som en avtalsgrundad rätt till återbetalning kan hänföras till en tvist mellan betalaren och betalningsmottagaren kan den alltså åberopas oberoende av bestämmelserna om betalningsorderns oåter- kallelighet och innebär då att en ny betalningstransaktion initieras.

Vid överföring med autogiro får betalaren återkalla betalningsordern senast dagen före debiteringen av hans konto

Av artikel 66.3 framgår att särskilda regler om återkallande av betalningsorder gäller vid betalningar med autogiro. I dessa fall får betalaren återkalla betalningsordern senast i slutet av bankdagen före den dag då betalningsbeloppet enligt avtal ska debiteras hans konto. En bestämmelse med motsvarande innebörd föreslås i promemorian. I promemorians författningskommentar anges att det avtal som bestämmelsen hänvisar till är avtalet mellan betalaren och betalnings- mottagaren. Dessutom sägs att en återkallelse av en betalningsorder avseende autogiro inte medför att autogiromedgivandet som sådant upphävs.

Möjligheten att återkalla en betalningsorder, som det anges i direktivet och promemorians bestämmelse, påverkas inte av rätten till återbetalning. Betalaren har alltså möjlighet att återkalla betalningsordern utan att detta påverkar den rätt till återbetalning som kan föreligga enligt reglerna i 5 kap. 6–8 §§ lagen om betaltjänster. Möjligheten till återkallande gäller alltså oberoende av bestämmelserna om rätt till återbetalning. Samtidigt gäller dock att återbetalning enbart kan krävas om förutsättningarna i lagens 5 kap. 6–8 §§ är uppfyllda. Av 5 kap. 6 § första stycket följer att rätten till återbetalning avser betalningstransaktioner som redan godkänts och genomförts. Om en betalningsorder återkallas före det att den utförts kan betalaren inte heller åberopa någon rätt till återbetalning enligt 5 kap. 6 §.

234

Om parterna avtalat om en viss mottagandedag får betaltjänst- Prop. 2009/10:220 användaren återkalla betalningsordern senast dagen innan

Om parterna har avtalat om att betalningstransaktionen ska genomföras med början en viss dag, vid slutet av en viss period eller den dag då betalaren har ställt medel till sin betaltjänstleverantörs förfogande, så att betalningsordern anses mottagen denna dag, gäller att betaltjänst- användaren får återkalla en betalningsorder senast i slutet av bankdagen före den avtalade dagen. En bestämmelse med denna innebörd föreslås i promemorian och bör införas i lagen om betaltjänster.

Efter tidsfristens utgång krävs särskilt godkännande för att återkalla en betalningsorder

I direktivets artikel 66.5 anges att när de tidpunkter som anges i artikel 66.1–66.4 har passerats får en betalningsorder enbart återkallas om den betaltjänstanvändare som vill återkalla ordern har avtalat om detta med sin betaltjänstleverantör. I vissa fall, avseende betalningstransaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren (typiskt sett kort- och autogirotransaktioner) krävs också dennes godkännande. Bestämmelser till genomförande av direktivet i denna del föreslås i promemorian. Motsvarande bestämmelser bör föras in i lagen om betaltjänster.

9.9.5 Överförda och mottagna belopp
Regeringens förslag: Betaltjänstleverantörerna ska överföra hela
betalningstransaktionens belopp utan att dra av några avgifter.
Betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör får dock komma
överens om att betaltjänstleverantören får dra av sina egna avgifter. I så
fall ska hela betalningstransaktionens belopp och avgifterna redovisas
separat för betalningsmottagaren. Om andra avgifter dras av från det
överförda beloppet, ska betalarens betaltjänstleverantör se till att
betalningsmottagaren får hela transaktionsbeloppet. Vid betalnings-
transaktioner som initierats av eller via betalningsmottagaren ska
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör se till att denne får hela
transaktionsbeloppet.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås bestämmelser
som genomför direktivets artikel 67. Syftet med direktivets bestämmelse
är att det belopp som överförs i enlighet med betalningsordern ska
överföras i sin helhet till betalningsmottagaren, om inte denne själv har
avtalat om en annan ordning med sin betaltjänstleverantör. I
promemorians författningskommentar anges att bestämmelsen om att
betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör kan komma
överens om ett visst avgiftsuttag är tillämplig på alla typer av
betalningstransaktioner som gireringar, autogiro och kortbetalningar.
Dessutom sägs att betalarens betaltjänstleverantör, betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör och eventuella mellanhänder ska avstå från att dra av	235
	235

avgifter från det överförda beloppet om inte annat följer av avtalet mellan Prop. 2009/10:220 betalnings betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör. I de

fall då avgifter dras enligt avtal ska betalningstransaktionens belopp och de avgifter som dragits av redovisas separat för betalningsmottagaren. Detta motsvarar vad som uttalas i direktivets skäl 40, där det också framförs att överföringen av hela transaktionsbeloppet är av avgörande betydelse för en helt integrerad direkthantering av betalningar och för rättssäkerheten vad gäller underliggande inbördes skyldigheter mellan betaltjänstanvändarna.

Det framgår också av andra meningen i artikel 67.3 och i den bestämmelse som föreslås i promemorian att i de fall då betal- ningstransaktionen initieras av eller via betalningsmottagaren (typiskt sett vid kort- och autogirobetalningar) så är det betalningsmottagarens betaltjänstleverantör som ansvarar för att denne mottar hela transak- tionsbeloppet.

Bestämmelser motsvarande de som föreslås i promemorian bör införas i lagen om betaltjänster.

9.10	Genomförandetid och valuteringsdag
9.10.1 Inledning
Flera artiklar i direktivets avdelning IV behandlar genomförandetiden för
betalningstransaktioner, dvs. hur lång tid en betalningstransaktion
maximalt får ta att genomföra. I anslutning till detta uppställs också regler
om vilken dag som ska vara valuteringsdag, dvs. den dag som används
som referenstidpunkt för att beräkna räntan på ett betalkonto. Först
fastställs i artikel 68 vilka betalningstransaktioner som reglerna om
längsta genomförandetid och valuteringsdag är tillämpliga på. I artikel 69
anges regler för hur lång tid som får förflyta mellan det att betalarens
betaltjänstleverantör mottagit betalningsordern från betalaren till dess att
betalningstransaktionens		belopp krediteras betalningsmottagarens
betaltjänstleverantörs konto. Artikel 70 innehåller bestämmelser om vad
som gäller i de fall då betalningsmottagaren inte har något konto hos
betalningsmottagaren som kan krediteras. I artikel 71 finns regler om
tillgängliggörande och valutering av kontanta medel som sätts in på ett
betalkonto. Genom artikel 72 ges medlemsstaterna möjlighet att
bestämma om kortare genomförandetider än de som gäller enligt
huvudreglerna i direktivet. I artikel 73 uppställs regler om när
valuteringsdagen ska infalla vid betalningstransaktioner.
9.10.2 Tillämpningsområdet för reglerna om genomförandetid och
valuteringsdag

Regeringens förslag: Reglerna om längsta genomförandetid och om
valuteringsdag ska tillämpas på betalningstransaktioner i Sverige som
görs i euro eller i svenska kronor. Dessutom gäller reglerna för
betalningstransaktioner i		Sverige som innebär växling mellan svenska	236

kronor och euro. Om en sådan betalningstransaktion är gränsöver- Prop. 2009/10:220 skridande gäller reglerna enbart om transaktionen görs i euro. Reglerna

ska också vara tillämpliga på andra betalningstransaktioner såvida inte något annat har avtalats mellan parterna. Parterna kan dock inte avtala bort reglerna om valuteringsdag och tillgängliggörande av medel. Parterna får heller inte avtala om en längre tid för genomförande än fyra bankdagar.

Promemorians förslag avviker från regeringens förslag såtillvida att det i promemorian föreslås att reglerna ska tillämpas på betalnings- överföringar i euro eller någon annan av EES-ländernas valutor och på betalningsöverföringar som innebär en valutaväxling mellan dessa.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att promemorians förslag innebär en tolkning som bortser från att direktivet i denna del omfattar betalningstransaktioner i den berörda medlemsstatens valuta. Detta innebär enligt Bankföreningen att reglerna inte är tillämpliga på exempelvis betalningar i andra EES-länders valutor i Sverige eller betalningar i svenska kronor i andra EES-länder.

Skälen för regeringens förslag: Tillämpningsområdet för reglerna om genomförandetid och valuteringsdag anges i direktivets artikel 68, som motsvaras av en bestämmelse i promemorian. Av såväl lagtext som författningskommentar (s. 130) i promemorian framgår att reglerna avses vara tillämpliga på betalningsöverföringar i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor, och på betalningstransaktioner som inbegriper en valutaväxling mellan dessa.

Av artikel 68.2 och motsvarande bestämmelse i promemorian framgår att bestämmelserna om genomförandetid m.m. också ska tillämpas på andra betalningstransaktioner, om inte annat avtalats mellan betaltjänstanvändaren och dennes betaltjänstleverantör. Detta innebär att bestämmelserna ska tillämpas även på andra betalningstransaktioner om inte parterna kommit överens om avvikande regler. Bestämmelserna om valuteringsdag i artikel 73 går dock inte att avtala bort. Parterna får heller inte avtala om en längre tid för genomförande än fyra bankdagar.

Som Bankföreningen har påpekat avviker promemorians förslag från direktivets bestämmelser i denna del. Det framstår som eftersträvansvärt att bestämmelserna om de nu aktuella reglernas tillämpningsområde överensstämmer med direktivets bestämmelser. Det bör därför framgå av den nu föreslagna lagen om betaltjänster att bestämmelserna om genomförandetid och valuteringsdag är tillämpliga på betalnings- transaktioner i euro i Sverige, betalningstransaktioner i svenska kronor i Sverige, samt på betalningstransaktioner där enbart en växling mellan svenska kronor och euro sker i Sverige.

I ett tolkningsuttalande har Europeiska kommissionen uttalat att reglerna inte är tillämpliga på gränsöverskridande betalningstransaktioner i andra valutor än euro, utan enbart på sådana betalningstransaktioner där växling till euro görs och den gränsöverskridande överföringen görs i euro.

Om den betalningstransaktion som innebär växling är

gränsöverskridande omfattas den alltså bara av reglerna om växlingen

237

sker till euro i Sverige och betalningen görs till en betalningsmottagare Prop. 2009/10:220 utanför Sverige. Detta innebär, för svensk del, att en betalningstransaktion där svenska kronor växlas till euro i Sverige och

därefter överförs till en betalningsmottagare i exempelvis Tyskland omfattas av direktivets regler i denna del. Om valutaväxlingen sker först efter det att betalningsbeloppet överförts till betalningsmottagarens betaltjänstleverantör i Tyskland är reglerna däremot inte tillämpliga.

9.10.3 Genomförandetid för betalningstransaktioner till ett betalkonto

Regeringens förslag: När betalarens betaltjänstleverantör har mottagit en betalningsorder ska leverantören se till att det belopp som ska överföras krediteras på betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästa bankdag. Om betalningstransaktionen initieras på papper får tiden förlängas med ytterligare en bankdag.

För tiden fram till den 1 januari 2012 får parterna dock avtala om en maximal genomförandetid på tre bankdagar. Regler om detta tas in i övergångsbestämmelser till den nu aktuella lagstiftningen.

När kontanter sätts in på betalkonto hos en betaltjänstleverantör ska denne se till att beloppet görs tillgängligt och valuteras så snart som möjligt efter den tidpunkt då medlen togs emot. Om den som sätter in kontanterna inte är konsument, ska betaltjänstleverantören valutera beloppet och göra det tillgängligt senast nästföljande bankdag.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen framställer synpunkter på direktivets och promemorians bestämmelser avseende bestämmelsernas tillämplighet på kortbetalningar. Dessutom efterfrågar Bankföreningen klargöranden av när reglerna om betalningsmottagare som saknar konto hos betaltjänstleverantören kan bli tillämpliga. Bankföreningen framför också att behovet av kontrollräkning av sedlar och mynt måste beaktas vid tolkningen av reglerna om genomförandetid vid kontantinsättningar.

Skälen för regeringens förslag

Huvudregeln är att betalningstransaktioner ska ta högst en dag att genomföra

Artikel 69.1 i direktivet anger huvudregeln för hur lång tid det högst får ta att genomföra en betalningstransaktion. Betalarens betaltjänstleverantör ska se till att betalningsbeloppet krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av bankdagen efter den bankdag när betalarens betaltjänstleverantör själv mottog betalnings- ordern från betalaren. I konkreta termer innebär detta att exempelvis en

bank som mottar ett uppdrag från en av sina kunder att överföra en

238

summa pengar till en annan persons konto i en annan bank ska se till att summan krediteras mottagarens banks konto senast dagen efter det att banken själv mottog betalningsuppdraget.

I artikeln anges också att betalaren och dennes betaltjänstleverantör kan avtala om att krediteringen ska ske inom en tid på högst tre bankdagar, i stället för inom en bankdag. Denna möjlighet finns dock enbart fram till den 1 januari 2012. När en betalningstransaktion har initierats på papper, exempelvis när betalaren har lämnat in en betalningsorder i form av en pappersblankett på sin betaltjänstleverantörs kontor, får genomförande- tiden dock förlängas med ytterligare en bankdag.

I promemorian föreslås en bestämmelse som inför direktivets artikel 69.1. I promemorians författningskommentar anförs att den tidsgräns som anges i bestämmelsen är en maxgräns för hur lång tid betalnings- transaktionen får ta.

Dessutom uttalas att bestämmelsen naturligtvis inte innebär att en betaltjänstleverantör som redan nu genomför en betalningstransaktion på kortare tid ska förlänga genomförandetiden och på så sätt försämra sin service. Det anges också att betaltjänstleverantörer inte får ta ut en avgift eller förhöjd avgift med hänvisning till att man erbjuder en kortare genomförandetid än den som framgår av lagen. Samtidigt anges dock att betaltjänstleverantörer får tillhandahålla tjänster – inbegripet betalningar

– med expresservice och ta ut en avgift för detta. I författnings- kommentaren uttalas vidare att den maximala genomförandetiden är tillämplig på betalningsöverföringar som innefattar en girering och alltså även på exempelvis penningöverföring eller betalningar via mobiltelefoner. Dessutom uttalas att överföringar via autogiro och kort- betalningar omfattas av huvudregeln om maximal genomförandetid, men att parterna i dessa fall kan avtala om en annan genomförandetid. I dessa fall ska en betalningstransaktion genomföras inom den tidsfrist som överenskommits mellan parterna.

Författningskommentaren nämner också att parterna för tiden fram till den 1 januari 2012 får avtala om en maximal genomförandetid på tre bankdagar, och att regler om detta tas in i övergångsbestämmelser till den nu aktuella lagstiftningen. Avslutningsvis tar författningskommentaren upp den särskilda regeln för betalningstransaktioner som initieras på papper. I denna del anges att en sådan betalningstransaktion kan vara en betalningsöverföring som initieras genom att betalaren lämnar över en blankett direkt till betaltjänstleverantören eller, när denne har stängt, genom att lämna en blankett på en av betaltjänstleverantören angiven plats.

Svenska Bankföreningen har framfört att bestämmelserna om längsta genomförandetid i artikel 69 inte avspeglar hur kortbetalningar går till i praktiken och att det därför är svårt att tillämpa reglerna på sådana betalningar. Enligt Bankföreningen bör kortbetalningar inte omfattas av reglerna i artikel 69 eftersom artikel 69.1 inte är tillämplig på den överföring som sker mellan de två betaltjänstleverantörerna i en korttransaktion, och övriga bestämmelser i artikel 69 utgör påbyggnad (artikel 69.2) respektive undantag (artikel 69.3) från huvudregeln i artikel 69.1. Föreningen har dock tillstyrkt promemorians förslag i bl.a. nu aktuell del, med hänvisning till de förtydligande uttalandena i författ- ningskommentaren.

Prop. 2009/10:220

239

Som anges i promemorians författningskommentar är reglerna om Prop. 2009/10:220 maximal genomförandetid tvingande såvitt avser betalningstransaktioner

som initieras av betalaren, exempelvis gireringar mellan olika betalkonton. För betalningstransaktioner som initieras av betal- ningsmottagaren (typiskt sett överföringar med autogiro) eller via denne (typiskt sett kortbetalningar) gäller i stället att genomförandetiden ska fastställas i avtal mellan betalningsmottagaren och dennes betaltjänst- leverantör. Detta undantag från huvudregeln omfattar ett mycket stort antal betalningstransaktioner. Det framstår därför som lämpligt att i den bestämmelse som anger huvudregeln ange att andra regler gäller för vissa typer av betalningstransaktioner i enlighet med andra bestämmelser i lagen om betaltjänster. Möjligheten att fram till den 1 januari 2012 avtala om en längre genomförandetid bör, såsom föreslås i promemorian, framgå av övergångsbestämmelserna till lagen om betaltjänster.

Beloppet ska som huvudregel göras tillgängligt på betalningsmottagarens konto den dag då dennes betaltjänstleverantör har mottagit medlen

Enligt artikel 69.2 ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, efter att ha mottagit medel från betalarens betaltjänstleverantör, valutera och göra det överförda beloppet tillgängligt på betalningsmottagarens betalkonto. Detta ska ske inom de tidsramar som anges i direktivets artikel 73, där det framgår att betalningsmottagarens konto ska krediteras senast den bankdag då det överförda beloppet krediteras dennes betaltjänstleverantörs konto. Enligt artikel 69.3 gäller därutöver särskilda regler för kort- och autogirobetalningar. För kortbetalningar gäller att en betalningsorder ska överföras från betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör till betalarens betaltjänstleverantör inom de tidsfrister som avtalats mellan betalningsmottagaren och hans betaltjänstleverantör. I fråga om autogiro gäller att överföring av betalningsordern ska göras så att avveckling av betalningstransaktionen kan ske på den överenskomna förfallodagen.

Bestämmelser med motsvarande innebörd som direktivets artikel 69.2 och 69.3 föreslås i promemorian. I promemorians författningskommentar sägs att det i fråga om kortbetalningar är öppet för parterna att avtala om vilken utbetalningsdag som gäller eftersom betalningen till betalningsmottagaren (exempelvis en handlare) görs utifrån mottagandet av betalningsordern, oberoende av den avveckling som sker mellan betaltjänstleverantörerna. Dessutom anges att parterna vid betalnings- transaktioner med autogiro, kort eller andra betalningsinstrument är fria att avtala sinsemellan om genomförandetid. För autogiro gäller enligt promemorians författningskommentar att en betalningsorder ska överföras inom en frist som gör det möjligt att avveckla betalnings- transaktionen på den överenskomna förfallodagen. Detta överensstämmer också med det som anges i artikel 69.3.

Europeiska kommissionen har i ett tolkningsuttalande framfört att den bestämmelse om längsta genomförandetid som anges i artikel 69.1 gäller för betalningstransaktioner som initierats av betalaren (s.k. ”push transactions”). För betalningstransaktioner som initierats av eller via

betalningsmottagaren (”pull transactions” som kort- eller autogiro-

240

betalningar) gäller i stället reglerna i artikel 69.3 som behandlas nedan. Prop. 2009/10:220 Dessutom uttalar kommissionen i detta sammanhang att kortbetalningar

ska genomföras inom de tidsfrister som avtalats mellan betalnings- mottagaren och dennes betaltjänstleverantör (eng. card transactions have to be executed within the time limits agreed between the payee and his payment service provider). Enligt kommissionens tolkning är bestämmelserna om längsta genomförandetid i artikel 69.1 inte tillämpliga på vare sig kort- eller autogirobetalningar. Även om det inte framgår uttryckligen av artikel 69.3 att avtalsfrihet mellan parterna ska råda när det gäller genomförandetiden, eftersom denna bestämmelse rör clearingen mellan betaltjänstleverantörerna, torde detta innebära att artikel 69.2 inte är tillämplig på kort- och autogirobetalningar. Motsatsvis har parterna då möjlighet att avtala sinsemellan om när olika delar av betalningstransaktionen ska genomföras. Detta innebär att valuterings- dagen för kreditering av betalningsmottagarens konto vid kortinlösen är senast den bankdag då utbetalning till säljföretaget sker i enlighet med avtalet mellan parterna.

Den tolkning av bestämmelserna i artikel 69 som görs i promemorian synes vara förenlig med detta synsätt. Promemorians tolkning avspeglar också de särskilda förhållanden som råder vid kortbetalningar, där avveckling av de inblandade parternas förpliktelser sker oberoende av varandra och i en tidsföljd som inte nödvändigtvis överensstämmer med den ordning som gäller vid en traditionell girering. Motsvarande bestämmelser bör föras in i lagen om betaltjänster.

Lagrådet har anfört att det i anslutning till de bestämmelser i lagen om betaltjänster som avser genomförande av mottagna betalningsorder bör införas en hänvisning till lagens bestämmelse om vägran att utföra betalningsorder. Enligt Lagrådet klargörs därigenom att bestämmelserna om genomförande inte gäller för en betalningsorder som leverantören vägrat att utföra (se avsnitt 9.9.3 ovan). Enligt regeringens bedömning följer det av bestämmelserna om vägran att en vägrad betalningsorder inte anses mottagen, vilket Lagrådet också har påpekat. Det framstår som tillräckligt att detta kommer till uttryck i författningskommentarerna till bestämmelserna om genomförande.

Särskilda bestämmelser för de fall när betalningsmottagaren inte har något konto hos betaltjänstleverantören

Direktivets artikel 70 behandlar frågan om vad som gäller i fall då betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos betaltjänst- leverantören. I dessa fall ska den betaltjänstleverantör som tar emot medlen göra dem tillgängliga för betalningsmottagaren. Tidsgränser som anges i artikel 69 gäller även för en sådan betalningstransaktion. I promemorian föreslås en bestämmelse som motsvarar direktivet i denna del. I promemorians författningskommentar anges att betalnings- mottagaren ofta kan sakna ett betalkonto hos betaltjänstleverantören vid exempelvis penningöverföring.

Svenska Bankföreningen har efterfrågat klargöranden av när reglerna om betalningsmottagare som saknar konto hos betaltjänstleverantören kan

bli tillämpliga. Särskilt frågas om reglerna gäller när betalnings-

241

mottagaren ska få medel via en utbetalningsavi. Enligt föreningen är det Prop. 2009/10:220 med hänsyn till normal postgång inte möjligt att uppfylla kravet på

maximal genomförandetid vid sådana betalningar.

I detta sammanhang kan noteras att utbetalningsavier och andra pappersbaserade instrument uttryckligen undantas från lagstiftningens tillämpningsområde i promemorian. Det framgår dessutom av direktivets skäl 6 att den rättsliga ram för betaltjänster som tillskapas genom direktivet inte bör vara tillämplig på exempelvis tjänster där överföringen av medel från betalaren till betalningsmottagaren är baserad på papperscheckar, pappersbaserade växlar, skuldebrev eller andra instrument. Utbetalningar av medel via pappersbaserade instrument som utbetalningsavier omfattas inte av den nu föreslagna lagstiftningen. Den nu aktuella bestämmelsen är alltså inte tillämplig på transaktioner där överföringen av medel till betalningsmottagaren sker via en utbetalningsavi.

Särskilda bestämmelser om när kontanter sätts in på ett betalkonto

I artikel 71 regleras de fall då en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör och kontanterna är i samma valuta som betalkontot. Då ska betaltjänstleverantören valutera beloppet och göra det tillgängligt omedelbart efter det att medlen mottogs. Om betaltjänstanvändaren inte är konsument ska tillgängliggörande och valutering ske senast bankdagen efter den dag då betaltjänstleverantören mottog kontanterna. I promemorian föreslås en bestämmelse som motsvarar direktivet, förutom i det att uttrycket ”omedelbart” ersatts med uttrycket ”snarast”. I författningskommentaren anges att uttrycket snarast bör tillämpas och ges samma innebörd som det har i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59). Dessutom anges, när det gäller tidpunkten för mottagande av kontanter för insättning på ett betalkonto, att samma tolkning gäller som för mottagandet av en betalningsorder enligt direktivets och den föreslagna lagstiftningens huvudregel. Det anmärks att bestämmelsen om kontantinsättningar inte är tillämplig på insättningar i annan valuta än den som gäller för kontot. För sådana insättningar gäller de vanliga reglerna om att beloppet ska krediteras betalkontot senast nästföljande bankdag. Om däremot valutaväxling har skett på betalarens initiativ innan kontanterna sätts in på betalkontot, gäller enligt promemorians författningskommentar den särskilda, kortare tidsgränsen i den nu aktuella bestämmelsen. Avslutningsvis noteras i promemorians författningskommentar att beloppet ska valuteras och göras tillgängligt senast nästa bankdag om betaltjänstanvändaren inte är konsument, och att den bestämmelsen tar sikte på näringsidkares dagskassor samt mynthantering i större omfattning.

Svenska Bankföreningen har framfört att behovet av kontrollräkning av sedlar och mynt måste beaktas vid tolkningen av reglerna om genomförandetid vid kontantinsättningar.

Den tolkning av direktivets bestämmelser som görs i Finans- inspektionens promemoria innebär att den betaltjänstleverantör som mottar kontanter för insättning på ett betalkonto kan fastställa en

brytpunkt efter vilken kontantinsättningar ska anses ha mottagits

242

nästföljande bankdag. Detta gör det möjligt för betaltjänstleverantören Prop. 2009/10:220 som mottar kontanterna att göra nödvändiga kontroller i de fall då en

kontantinsättning görs strax innan bankdagens slut. En brytpunkt får alltså, enligt denna tolkning, sättas så att insättningar efter denna tidpunkt anses mottagna nästföljande bankdag. Förutsättningen är dock att betaltjänstleverantören inte har möjlighet att på dagen genomföra de nödvändiga kontrollerna avseende kontantinsättningar som görs efter denna tidpunkt. Den i promemorian föreslagna tolkningen innebär att de kontanta medlen ska krediteras betalkontot snarast efter det att medlen mottogs. Mottagandetidpunkten bestäms i sin tur av när på dagen (före eller efter brytpunkten) som kontanterna lämnades över till betaltjänstleverantören.

Den tolkning som föreslås i promemorian förefaller väl avvägd såvitt avser frågan om när en kontantinsättning från en konsument ska anses vara mottagen. För att betaltjänstleverantörer ska kunna kontrollera och räkna upp större mängder kontanter innan kreditering av betalkontot sker bör de alltså ha möjlighet att fastställa en brytpunkt efter vilken kontantinsättningar anses mottagna första nästföljande bankdag. Det är viktigt att brytpunkten inte sätts alltför tidigt på dagen, med hänsyn till konsumenternas befogade intresse av att kunna få tillgång till medel som sätts in på deras betalkonton utan onödigt dröjsmål. En betaltjänst- leverantör som fastställer en viss bryttidpunkt bör särskilt beakta risken för att ett stort antal kontantinsättningar till mindre belopp påverkas om brytpunkten sätts alltför tidigt. Vid tillämpningen av brytpunkten bör betaltjänstleverantörerna också sträva efter att tillgodose konsumenternas befogade intresse av en snabb hantering av kontanta insättningar till små belopp, och när det är möjligt tillse att även konsumenters insättningar på mindre belopp mottas och krediteras samma bankdag även då insättningen sker efter den angivna brytpunkten.

När det gäller frågan om hur snabbt kreditering av betalkontot ska ske efter det att de kontanta medlen mottagits, föreslås i promemorian att detta ska ske ”snarast” efter den tidpunkt då medlen togs emot.

I avsnitt 8.6.2 noterades att uttrycket snarast ges en betydelse i vissa bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) som avviker från den innebörd som uttrycket ges i lagförslaget i promemorian. Av de skäl som angetts i avsnitt 8.6.2 framstår det som mindre lämpligt att använda uttrycket snarast i den nu aktuella bestämmelsen. I stället bör det framgå att betaltjänstleverantören ska tillgängliggöra och valutera det insatta beloppet så snart som möjligt efter det att de kontanta medlen mottogs, dvs. när uppräkning har skett. Detta innebär, precis som för den informationsgivning som togs upp i avsnitt 8.6.2, att betaltjänst- leverantören bör tillse att detta blir gjort så snart det är tekniskt möjligt. I normalfallet bör detta innebära att kreditering av betalkontot kan ske inom några minuter efter det att uppräkningen har slutförts och kontantinsättningen därmed har mottagits.

Möjligheten att lagstifta om kortare genomförandetider utnyttjas inte

Direktivets artikel 72 ger medlemsstaterna möjlighet att i nationella regler

ställa krav på kortare genomförandetider än de som anges i direktivet. I

243

promemorian föreslås att denna möjlighet inte utnyttjas i Sverige. Som Prop. 2009/10:220 skäl anförs att de flesta nationella betalningstransaktioner redan

genomförs enkelt, säkert och effektivt med en genomförandetid på T+0, det vill säga att betalningstransaktionen genomförs samma dag som den initieras.

Enligt regeringens bedömning bör möjligheten att lagstifta om kortare genomförandetid inte utnyttjas. De flesta nationella betalningarna i Sverige genomförs redan inom de korta tidsramar som anges i promemorian. Direktivets regler om maximal genomförandetid anger en bortre gräns för hur lång tid betalningstransaktioner får ta. Tidsgränserna i direktivets artikel 69 säkerställer att en betalningstransaktion inte får ta alltför lång tid men innebär samtidigt att viss flexibilitet bibehålls. Det saknas således tillräckliga skäl att i lag föreskriva om kortare tider än de som följer av direktivet.

9.10.4 Valutering och tillgänglighet avseende betalningsbeloppet

Regeringens förslag: Valuteringsdagen för kreditering av betalnings-
mottagarens konto ska vara senast den bankdag när dennes betaltjänst-
leverantör fick beloppet krediterat på sitt konto. Betalningsmottagarens
betaltjänstleverantör ska se till att beloppet ställs till betalnings-
mottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet har
krediterats	betaltjänstleverantörens konto. Valuteringsdagen	för
debitering av betalarens betalkonto ska vara tidigast den dag då beloppet
debiteras kontot.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen anser att de rutiner som
gäller vid utbetalningar med fastställd framtida utbetalningsdag, och
kundernas intresse av att kunna få medlen tillgängliga så tidigt som
möjligt på dygnet, måste beaktas vid tolkningen av direktivets regler i
denna del.
Skälen för regeringens förslag: Direktivets regler i artikel 73 tas upp i
en bestämmelse i promemorian som i sak överensstämmer med
direktivets reglering i denna del. I promemorians författningskommentar
anges att kreditering av betalningsmottagarens betalkonto ska ske
”snarast”, vilket innebär att kreditering ska ske vid den tidpunkt då
betaltjänstleverantören har all nödvändig information för att kunna
kreditera kontot. Detta motsvarar vad Europeiska kommissionen har
angett i ett tolkningsuttalande. För betalningstransaktioner som inte har
godkänts av betalaren och där återbetalning har skett enligt tillämpliga
bestämmelser i denna lag ska enligt författningskommentaren även
valuteringen dateras bakåt i tiden. I författningskommentaren noteras
också att bestämmelsen innebär en förändring av hur valutering hanteras i
dag. Vid kontokortstransaktioner dateras valuteringsdagen ofta tillbaka
till köpdagen som inträffat en till två dagar tidigare, men enligt den nya
regeln kopplas valuteringen till den bankdag då betalningstransaktionens
krediteras	betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto	(dvs.	244

exempelvis handlarens konto) respektive när den debiteras betalarens (kundens) konto. Vidare sägs i promemorians författningskommentar att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska säkerställa att transak- tionens belopp ställs till betalningsmottagarens förfogande snarast efter det att beloppet har krediterats betalningsmottagarens betaltjänst- leverantörs konto. Detta innebär att kreditering ska ske vid den tidpunkt då betaltjänstleverantören har all nödvändig information för att kunna kreditera kontot. För att betaltjänstleverantören ska kunna säkerställa att all nödvändig information finns tillgänglig kan det krävas vissa kontroller av att så är fallet, som i sin tur kan kräva viss tidsåtgång hos betalningsmottagarens betaltjänstleverantör mellan det att betalnings- beloppet krediteras på hans konto och han i sin tur krediterar betalningsmottagarens konto. För att möjliggöra viss tid för nödvändiga kontroller bör det därför i lagen anges att beloppet ska ställas till betalningsmottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet krediterats dennes betaltjänstleverantörs konto.

Svenska Bankföreningen har framfört att de rutiner som gäller vid utbetalningar med fastställd framtida utbetalningsdag måste beaktas vid tolkningen av direktivets regler i denna del. Enligt Bankföreningen möjliggör den nuvarande rutinen att mottagare av s.k. utbetalningar med fastställd framtida utbetalningsdag som exempelvis löner och pensioner kan få medel insatta på sina respektive konton kl. 00.01 på den fastställda utbetalningsdagen. Om reglerna ändras så att betalningsmottagarens konto alltid ska krediteras samma dag som betalningsmottagarens bank krediteras beloppet, blir det inte längre möjligt att hantera betalningarna på detta sätt. Följden skulle bli att utbetalningar av exempelvis löner, pensioner och studiestöd skulle göras först en bit in på förmiddagen på den aktuella utbetalningsdagen, alltså omkring 8–10 timmar senare än med dagens rutiner. Enligt Bankföreningen skulle en sådan förändring inte vara i konsumenternas intresse utan innebära en avsevärd försämring för dem.

Direktivets artikel 73 har föranlett ett antal tolkningsuttalanden från kommissionen. Enligt kommissionen innebär bestämmelsen i artikel 73.2, att valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto ska infalla först när det betalade beloppet debiteras kontot, bl.a. att valutering vid debitering av betalarens betalkonto vid kortbetalningar ska göras först när beloppet debiteras kontot. Detta kan innebära att debiteringen sker först några dagar efter det att betalaren godkände betalningstransaktionen och genomförde det inköp som betalningen avser, om beloppet inte debiteras hans betalkonto förrän vid den senare tidpunkten. På samma sätt gäller enligt kommissionen att när en kortinnehavare gör ett uttag från en av bank B:s bankomater, och bank A ersätter bank B för uttaget först två dagar senare, valuteringsdagen för debitering av kortinnehavarens konto blir detta senare datum. Denna tolkning motsvarar det som anges i promemorian.

Kommissionen har också uttalat att reglerna i artikel 73 inte går att avtala bort, vilket anges i artikel 68.2, och att reglerna om valuteringsdag därför är tillämpliga på alla betalningstransaktioner.

Kommissionen har också uttalat att det även fortsättningsvis ska vara möjligt för en betalningsmottagare (handlare) att komma överens med sin

Prop. 2009/10:220

245

betaltjänstleverantör om tidpunkten för utbetalning till handlarens bankkonto. Detta område har behandlats i avsnitt 9.10.3 ovan.

Kommissionen har också uttalat att bestämmelsen om valuteringsdag är tillämplig på betalningstransaktioner som innebär valutaväxling när transaktionen genomförs i euro, inbegriper en växling mellan euro och en annan valuta i ett EES-land, och växlingen sker i det andra landet. Konkret innebär detta att bestämmelsen ska tillämpas på en betalnings- transaktion där svenska kronor växlas till euro i Sverige och ett belopp i euro överförs till betalningsmottagaren. Reglerna om längsta genom- förandetid och valuteringsdag är enligt kommissionen tillämpliga på sådana betalningstransaktioner.

Reglerna om valuteringsdag har, som framgått ovan, gett upphov till ett antal frågor och tolkningsuttalanden från Europeiska kommissionen. Reglerna berörs enbart kortfattat i skälen till direktivet, där det i slutet av skäl 45 anges att användning av valuteringsdagar som missgynnar användarna inte bör tillåtas. Ett syfte med direktivets regler i denna del är att hindra betaltjänstleverantörer från att fastställa valuteringsdatum på ett sådant sätt att betalarens betalkonto valuteras vid ett visst (tidigt) datum, medan betalningsmottagarens betalkonto valuteras vid ett sent datum. För den period som förflyter mellan de två datumen erhåller betaltjänst- leverantören räntan på det belopp som betalningen avser. Konkret innebär detta att betalaren och betalningsmottagaren går miste om ränteintäkter som i stället tillfaller den eller de betaltjänstleverantörer som innehar beloppet i perioden mellan de två datumen.

Syftet att minska den tid som förflyter mellan valuteringsdatumen tillgodoses bl.a. genom att valutering av betalarens betalkonto i samband med kortbetalningar sker först när kontot debiteras och inte redan vid köptillfället i samband med exempelvis en s.k. ”point-of-sale”-transak- tion.

En central aspekt av de nu aktuella reglerna är således att de syftar till att tillvarata och stärka konsumenternas – och övriga betaltjänst- användares – intressen gentemot betaltjänstleverantörerna. Ju kortare tid som förflyter mellan valuteringsdagen för debitering av betalarens konto och valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto, desto större del av ränteintäkterna från betalningsbeloppet kommer de två betaltjänstanvändarna tillgodo. Om detta resonemang dras till sin spets är det bästa utfallet för betaltjänstanvändarna en situation där ingen tid förflyter mellan valuteringstiden för debitering och kreditering av respektive parts konto.

Samtidigt finns det ett intresse som i viss mån kan sägas verka i motsatt riktning. För att betalningssystemet ska fungera stabilt och åtnjuta förtroende hos både större och mindre betaltjänstanvändare krävs att betalningstransaktioner i de flesta fall kan genomföras på ett korrekt sätt. Om den tid som står till buds för att genomföra olika kontroller i samband med betalningstransaktioner är alltför begränsad, innebär detta att betaltjänstleverantörerna inte ges tillräcklig möjlighet att vidta åtgärder som krävs för att betalningstransaktionen ska kunna genomföras på ett korrekt sätt.

Behovet av att kunna genomföra nödvändiga kontroller i samband med kreditering av konton avspeglas i kommissionens tolkning, som också görs i promemorian, att kreditering av betalningsmottagarens betalkonto

Prop. 2009/10:220

246

ska ske vid den tidpunkt då betaltjänstleverantören har all nödvändig	Prop. 2009/10:220
information för att kunna kreditera kontot. För att betaltjänstleverantören
ska kunna säkerställa att all nödvändig information finns tillgänglig kan
det krävas vissa kontroller av att så är fallet, som i sin tur kan kräva viss
tidsåtgång hos betalningsmottagarens betaltjänstleverantör mellan det att
betalningsbeloppet krediteras på hans konto och han i sin tur krediterar
betalningsmottagarens konto.
En annan aspekt av konsumentnyttan som framhållits av kommissionen
i ett tolkningsuttalande är att betaltjänstanvändarens uppfattning (eng.
perception) av betaltjänsterna bör beaktas. I detta sammanhang kan det
också noteras att direktivets artikel 86.3 anger att betaltjänstleverantörer
inte får avvika från bestämmelserna i sådan lag som genomför eller
motsvarar direktivet på ett sätt som är till nackdel för betaltjänst-
användaren. Däremot får betaltjänstleverantörer enligt samma
bestämmelse bevilja förmånligare villkor för betaltjänstanvändare.
Av de remissynpunkter som Bankföreningen har lämnat har det
framgått att ett mycket stort antal betalningar med framtida fastställd
utbetalningsdag med nuvarande rutiner betalas ut till betalnings-
mottagaren kl. 00.01 på den fastställda utbetalningsdagen. En
förutsättning för att utbetalning ska kunna ske vid denna tidpunkt är att
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör (bank) krediteras beloppet i
den sista avvecklingen dagen före utbetalningsdagen. Efter det att
avveckling skett mellan bankerna i RIX-systemet hanteras betalnings-
transaktionerna i betalningsmottagarens bank och bokförs på respektive
betalningsmottagares konto. Detta förfaringssätt gör det möjligt att
därefter, direkt efter midnatt på den fastställda utbetalningsdagen,
kreditera medel på varje betalningsmottagares konto.
Enligt regeringens bedömning är betalningsmottagarens betaltjänst-
leverantör skyldig att ställa ett belopp till betalningsmottagarens
förfogande omedelbart efter det att beloppet har krediterats betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantörs konto. Både Finansinspektionen i sin
promemoria och kommissionen i ett tolkningsuttalande har dock
framhållit att kreditering ska ske när betalningsmottagarens betaltjänst-
leverantör har all nödvändig information för att kunna kreditera kontot.
Vid de tidpunkter då ett stort antal betalningar ska hanteras samtidigt, kan
det krävas viss tid för att säkerställa att samtliga betalningar bokförs på
rätt mottagare. Att hanteringen av ett stort antal betalningar med framtida
fastställd utbetalningsdag tar något längre tid än vad som skulle vara
fallet i fråga om mindre betalningsflöden framstår inte i sig som något
anmärkningsvärt. Att viss tid förflyter från det att beloppet har krediterats
betalningsmottagarens banks konto till det att beloppet är tillgängligt för
betalningsmottagaren, på grund av den interna hanteringen i banken,
innebär inte att kravet på omedelbart tillgängliggörande träds för när. Om
betalningsmottagarnas banker när de själva fått beloppet krediterat på sina
konton omedelbart vidtar de åtgärder som krävs för att beloppet ska
ställas till betalningsmottagarnas förfogande, får det anses godtagbart att
viss tid på grund av dessa åtgärder förflyter innan betalningsmottagarna
kan förfoga över beloppet.
Enligt nuvarande rutiner, som Bankföreningen har beskrivit i sitt
remissvar, ställs beloppet till betalningsmottagarens förfogande kl. 00.01
på utbetalningsdagen. En förutsättning för att beloppet ska kunna göras	247

tillgängligt vid detta klockslag är att den förberedande hanteringen i Prop. 2009/10:220 betalningsmottagarens bank har slutförts dessförinnan. Detta innebär att

samtliga förberedande moment, inklusive krediteringen av betalnings- mottagarens banks konto, måste ha skett under det föregående dygnet.

För konsumenterna innebär möjligheten att ta ut exempelvis sin lön eller pension omedelbart efter midnatt på den fastställda utbetalnings- dagen en hög grad av förutsägbarhet och tillgänglighet för den stora grupp av betalningsmottagare som det här är fråga om. Motsvarande lösning är inte möjlig om det ställs krav på att lönen, pensionen eller studiestödet ska ställas till deras förfogande samma dag som deras bank krediteras beloppet i fråga. I så fall skulle, som Bankföreningen har framfört, dessa betalningar i stället bli tillgängliga för mottagarna först sent på förmiddagen på den fastställda utbetalningsdagen. Här bör också betalningsmottagarnas uppfattning om de tjänster som tillhandahålls beaktas särskilt, i enlighet med vad kommissionen har framhållit i ett tolkningsuttalande. Om utbetalningen av exempelvis löner, pensioner och studiestöd sker mellan 8 och 10 timmar senare än i dag kommer många betalningsmottagare med stor sannolikhet att se detta som en konkret negativ förändring. För att kunna tillgodose två befogade intressen – dels behovet av nödvändiga kontroller innan beloppet ställs till betalnings- mottagarens förfogande, dels betalningsmottagarnas intresse av att med säkerhet ha beloppet tillgängligt omedelbart efter midnatt på utbetalningsdagen – krävs att beloppet ställs till deras förfogande omedelbart efter den dag då beloppet krediterades på deras banks konto. Med hänsyn tagen till att detta enbart är möjligt om hanteringen av de belopp som ska betalas ut kan påbörjas under det föregående dygnet utgör detta en sådan tillämpning av lagens regler som är till fördel för betaltjänstanvändaren på det sätt som anges i direktivets artikel 86.3 andra stycket.

9.11Ansvar för fel och brister

9.11.1 Inledning
Regler om vem som bär ansvaret för olika typer av fel och brister i
samband med genomförandet av en betalningstransaktion finns i
artiklarna 74–78 i direktivet. I artikel 74 uppställs särskilda bestämmelser
om vad som gäller när en unik identifikationskod som har använts i en
betalningstransaktion är felaktig. Artikel 75 innehåller regler om vilken
betaltjänstleverantör som bär ansvaret för att en betalningstransaktion inte
genomförs korrekt. Av artikel 76 framgår att en betaltjänstleverantör och
en betaltjänstanvändare kan avtala om ytterligare ekonomisk ersättning
utöver vad	som	följer av direktivets regler. Möjligheten för en
betaltjänstleverantör att göra gällande återkrav mot en annan
betaltjänstleverantör eller någon annan mellanhand, och möjligheten för
dessa aktörer att sinsemellan avtala om ytterligare ersättning, följer av
artikel 77. En s.k. ”force majeure”-klausul finns i artikel 78. Enligt denna
bestämmelse föreligger inget ansvar i enlighet med reglerna om
godkännande	och	genomförande av betalningstransaktioner (som	248

behandlats i avsnitten 9.4–9.10) om en part kan åberopa osedvanliga eller Prop. 2009/10:220 oförutsägbara omständigheter som låg utanför dennes kontroll och var

omöjliga att avvärja. Av artikel 78 framgår också att ansvar inte kan göras gällande mot en betaltjänstleverantör som är bunden av andra rättsliga krav.

9.11.2 Ansvar när en felaktig unik identifikationskod har använts

Regeringens förslag: Om en viss unik identifikationskod uppges när en betalningsorder lämnas, anses ordern ha utförts korrekt för den betalningsmottagare som angetts genom koden. Om koden är felaktig är betaltjänstleverantören inte ansvarig för att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts bristfälligt. Betaltjänstleverantören ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de medel som betalnings- transaktionen avsåg, och får ta ut en avgift för de åtgärder som vidtas om parterna har avtalat om det. I de fall där betaltjänstanvändaren har lämnat ytterligare information, utöver den unika identifikationskoden eller motsvarande, är betaltjänstleverantören enbart ansvarig för att betalnings- transaktionen genomförs i enlighet med den unika identifikationskoden.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag

Den betalningsmottagare som identifieras anses vara rätt mottagare

Av direktivets artikel 74.1 framgår att en betalningsorder som utförs med hjälp av en unik identifikationskod ska anses ha genomförts korrekt vad avser den angivna betalningsmottagaren. Detta innebär att om en viss betalningsmottagare kan identifieras genom den unika identifikationskod som uppgavs när betalningsordern lämnades, anses den betalnings- mottagaren vara rätt mottagare. En motsvarande bestämmelse som den i artikel 74.1 föreslås i promemorian. I promemorians författnings- kommentar anges att bestämmelsen innebär att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör inte har någon skyldighet att se till att koden överensstämmer med de uppgifter om betalningsmottagaren som betalaren har angett i betalningsordern.

En bestämmelse som motsvarar direktivet i denna del och den i promemorian föreslagna regeln bör införas i lagen om betaltjänster. Så som anförs i promemorians författningskommentar innebär den nu aktuella bestämmelsen att den information om en betalningsmottagares identitet som ges genom den unika identifikationskoden är tillräcklig för att det ska anses korrekt att överföra medel till den betalningsmottagaren. Detta gäller även om annan information på betalningsordern, exempelvis om betalningsmottagarens namn eller adress, avser en annan person än den som identifieras genom den unika identifikationskoden. Konkret

innebär detta om ett IBAN-nummer hänvisar till ett visst betalkonto,

249

medan information som lämnas på betalningsordern indikerar att en Prop. 2009/10:220 annan person än kontohavaren är tilltänkt som betalningsmottagare, så

anses betalningsordern korrekt utförd om medel överförs till det konto vars IBAN-nummer angetts.

Betaltjänstleverantören ansvarar inte för fel på grund av att den unika identifikationskoden var felaktig, men ska försöka återvinna de medel som överförts

Enligt artikel 74.2 är den betaltjänstleverantör som enligt direktivets huvudregel skulle ha ansvarat för att en betalningstransaktion inte genomförts eller genomförts bristfälligt inte ansvarig, om den unika identifikationskod som betaltjänstanvändaren lämnat var felaktig. Däremot ska betaltjänstleverantören vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de medel som har överförts till den mottagare som angavs genom den (felaktiga) unika identifikationskoden. Betaltjänstleverantören får också ta ut en avgift för återvinningen av betaltjänstanvändaren som angav den felaktiga unika identifikationskoden. En förutsättning är dock att en rätt att ta ut avgift har överenskommit i ramavtalet mellan parterna. I författningskommentaren till den aktuella bestämmelsen i promemorian anges att betaltjänstleverantören inte får ta ut någon sådan avgift vid återvinning i samband med enstaka betalningstransaktioner.

Den tolkning av direktivets bestämmelser som görs i Finansinspek- tionens promemoria förefaller vara välgrundad. Det anges uttryckligen i direktivets artikel 74.2 tredje stycket att en avgift för återvinning får tas ut om så har avtalats i ramavtalet. En bestämmelse bör tas in i den nu föreslagna lagen om betaltjänster tydligare, i vilken det tydligt anges att ett ramavtal mellan parterna är en förutsättning för avgiftsuttag.

Betaltjänstleverantören kan hålla sig till den unika identifikationskoden vid genomförandet av betalningstransaktionen

Artikel 74.3 innehåller ett förtydligande av vad som gäller när en betaltjänstanvändare har lämnat ytterligare information, utöver den unika identifikationskoden, till betaltjänstleverantören. I dessa fall ska betaltjänstleverantören enbart vara ansvarig för att genomföra betalningstransaktionen i enlighet med den unika identifikationskod (exempelvis ett IBAN-nummer) som angetts av betaltjänstanvändaren. En motsvarande bestämmelse föreslås i promemorian och bör även tas in i lagen om betaltjänster.

Europeiska kommissionen har i ett tolkningsuttalande framhållit att betaltjänstleverantörer kan tillhandahålla mer omfattande tjänster till sina betaltjänstanvändare. Som exempel kan betaltjänstleverantören erbjuda sig att rätta betalningar där felaktiga uppgifter har angetts, i stället för att skicka tillbaka dem till den betaltjänstanvändare som angett exempelvis fel unik identifikationskod. Enligt kommissionens tolkningsuttalande skulle ett sådant förfarande stå i samklang med den möjlighet till mer gynnande villkor för betaltjänstanvändarna som ges i direktivets artikel 86.3 andra stycket. I dessa fall skulle betaltjänstleverantören alltså, i

stället för att exempelvis överföra medel till det konto vars IBAN-

250

nummer angetts när betalningsordern lämnades, kunna ändra detta Prop. 2009/10:220 nummer och i stället överföra medel till en annan betalningsmottagare.

Det förfaringssätt som kommissionen tar upp framstår som väl förenligt med direktivets bestämmelser om möjligheten att erbjuda betaltjänst- användare mer förmånliga villkor. I detta fall erbjuds möjligheten att få en betalningstransaktion där felaktiga uppgifter angetts rättad och genomförd i stället för att den avvisas. En förutsättning för att sådan rättelse får göras av betaltjänstleverantören bör dock självfallet vara att det tydligt framgår av sammanhanget att betaltjänstanvändaren avsåg att överföra medel till en annan betalningsmottagare än den som anges i den unika identifikationskoden.

9.11.3 Betalningstransaktioner som har initierats av betalaren men inte genomförts eller genomförts bristfälligt

Regeringens förslag: Om en betalningsorder initierats av betalaren ansvarar hans betaltjänstleverantör gentemot honom för att betalnings- transaktionen genomförs korrekt. Om betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att transaktionsbeloppet har krediterats på betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto, ska betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör vara ansvarig gentemot betalningsmottagaren för att transaktionen genomförs korrekt. Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig för att transaktionen genomförs korrekt ska betalarens leverantör utan onödigt dröjsmål återbetala transaktionsbeloppet till betalaren och återställa det debiterade kontots ställning. Om betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig för att transaktionen genomförs korrekt ska mottagarens leverantör snarast ställa transaktionsbeloppet till betalningsmottagarens förfogande. Om en betalningstransaktion inte har genomförts, eller genomförts bristfälligt, ska betalarens betaltjänst- leverantör på begäran snarast försöka spåra transaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Bankgirocentralen BGC AB efterfrågar klargöranden av vad som avses med uttrycket ”leverantör” i denna del av promemorians lagförslag och huruvida BGC i sin egenskap av leverantör till de betaltjänstleverantörer som deltar i bankgirosystemet kan omfattas av reglerna om ansvar och återkrav. Bankgirocentralen BGC AB har även efterfrågat klargöranden av om ”felaktigt” och ”bristfälligt” genomförda betalningstransaktioner är samma sak.

Skälen för regeringens förslag

Fördelningen av ansvar mellan betaltjänstleverantörerna

Av direktivets artikel 75.1 framgår att betalarens betaltjänstleverantör

ansvarar gentemot betalaren för att den av honom initierade

251

betalningstransaktionen genomförs korrekt. Om betalarens betaltjänst- Prop. 2009/10:220 leverantör kan styrka att de medel som betalningstransaktionen avser har

krediterats på betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto, svarar betalningsmottagarens betaltjänstleverantör gentemot betalnings- mottagaren för att betalningstransaktionen genomförs korrekt. En bestämmelse med denna innebörd föreslås i promemorian. I författningskommentaren till promemorians förslag anges att betalarens betaltjänstleverantör kan styrka att betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör har tagit emot beloppet exempelvis genom att visa att denne har tagit emot betalningsordern. En motsvarande tolkning görs av Europeiska kommissionen i ett tolkningsuttalande. Kommissionen anför att vad som krävs för att styrka mottagande beror på de civilrättsliga bestämmelserna i varje medlemsstat, men att ett exempel på vad som utgör bevis till styrkande av detta kan vara en bekräftelse från betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på att denne mottagit betalningsordern. Den tolkning som har gjorts av kommissionen och i promemorian framstår som väl avvägd i denna del. En ytterligare aspekt som bör noteras är att bestämmelsen avser betalningsordrar som har initierats av betalaren. De betalningstransaktioner som omfattas är därmed s.k. ”push transactions” som exempelvis gireringar och överföringar mellan konton i olika banker. Däremot omfattas inte s.k. ”pull transactions” som initieras av eller via betalningsmottagaren. Ansvarsfördelningen vid sådana betalningstransaktioner – exempelvis autogiro- och kortbetalningar – regleras i andra bestämmelser som behandlas i avsnitt 9.11.4. Kommissionen har gett uttryck för samma syn i ett tolkningsuttalande.

Det som här regleras är fördelningen av ansvaret mellan de två betaltjänstleverantörerna. Syftet med bestämmelsen är att fastställa en regel om övergång av ansvaret mellan betaltjänstleverantörerna, så att enbart en av de två bär ansvaret för betalningstransaktionens genomförande vid varje given tidpunkt. Varje betaltjänstleverantör bär som huvudregel ansvaret gentemot sin betaltjänstanvändare.

De olika betaltjänstleverantörernas skyldigheter

Av artikel 75.1 andra stycket framgår att om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig gentemot betalaren ska han utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av den icke genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktionen till betalaren. I förekommande fall ska betaltjänstleverantören också återställa det debiterade betalkontots kontoställning till vad den varit om betalningstransaktionen aldrig ägt rum. I artikel 75.1 tredje stycket anges att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, om denne är ansvarig gentemot betalnings- mottagaren, omedelbart ska ställa betalningstransaktionens belopp till dennes förfogande och i förekommande fall kreditera dennes betalkonto med motsvarande belopp. Dessutom anges i artikel 75.1 fjärde stycket att betalarens betaltjänstleverantör alltid, oavsett om han är ansvarig gentemot betalaren eller inte, på begäran av denne omedelbart ska försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

Motsvarande bestämmelser föreslås i promemorian, där betalnings-

252

mottagarens betaltjänstleverantör dock åläggs en skyldighet att ”snarast” och inte omedelbart ställa beloppet till betalningsmottagarens förfogande och i förekommande fall kreditera dennes konto. På samma sätt ska betalarens betaltjänstleverantör ”snarast”, inte omedelbart, försöka spåra betalningstransaktionen på begäran. I promemorians författnings- kommentar uppges att detta innebär att betalarens betaltjänstleverantör ska sätta igång undersökningen utan dröjsmål efter det att betalaren har begärt det. Det anges också att om en betalningstransaktion är felaktig och t.ex. inte sker inom den maximala tillåtna genomförandetiden ska betaltjänstanvändaren få rättelse av betaltjänstleverantören enligt reglerna om detta.

Avseende flera av betaltjänstleverantörernas skyldigheter föreslås i promemorian att de ska uppfyllas ”snarast” efter det att en viss händelse har inträffat. Här kan noteras, på samma sätt som i avsnitt 8.6.2 och 9.10.3, att uttrycket snarast ges en betydelse i vissa bestämmelser i distans- och hemförsälj ningslagen (2005:59) som avviker från den innebörd som uttrycket ges i lagförslaget i Finansinspektionens promemoria. Av de skäl som angetts i ovan nämnda avsnitt framstår det som mindre lämpligt att använda uttrycket snarast i den nu aktuella bestämmelsen. I stället bör det framgå att betaltjänstleverantören ska uppfylla sina skyldigheter så snart som möjligt efter det att den händelse som utlöser skyldigheten inträffade. Detta innebär, precis som för den informationsgivning som togs upp i avsnitt 8.6.2, och de skyldigheter som avses i avsnitt 9.10.3, att betaltjänstleverantören bör tillse att nödvändiga åtgärder vidtas så snart det är tekniskt möjligt.

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är alltså skyldig att, efter det att betalningstransaktionens belopp har krediterats hans konto, se till att beloppet ställs till betalningsmottagarens förfogande så snart som möjligt i enlighet med de rutiner som betaltjänstleverantören tillämpar när belopp ställs till kunders (betalningsmottagares) förfogande. Dessutom ska betalarens betaltjänstleverantör, på begäran av betalaren, försöka spåra en bristfälligt genomförd betalningstransaktion och underrätta betalaren om resultatet. En sådan undersökning ska igångsättas så snart som betalarens betaltjänstleverantör har möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder. Även underrättelsen till betalaren om undersökningens resultat ska ske så snart som det är tekniskt möjligt exempelvis per e-post eller telefon.

Bestämmelsens tillämpningsområde

När det gäller den fråga som Bankgirocentralen BGC AB ställt om vilka leverantörer som omfattas av bestämmelserna om ansvar och återkrav i de bestämmelser i promemorian som motsvarar direktivets artikel 75, framgår det av artikeln att den är tillämplig på betaltjänstleverantörer. Uttrycket ”leverantören” i promemorians motsvarande bestämmelser torde vara en förkortning av ”betaltjänstleverantören”. I de nu föreslagna bestämmelser som genomför direktivets artikel 75 används, på motsvarande sätt som i artikeln, uttrycket ”betaltjänstleverantören”.

Det kan noteras att betalningstransaktioner som genomförs inom system för avveckling av betalningar inte omfattas av reglerna om bl.a.

Prop. 2009/10:220

253

ansvar och återkrav enligt en bestämmelse i lagen, som motsvarar ett Prop. 2009/10:220 undantag i direktivets artikel 3 h. Bankgirocentralen har också frågat om

felaktigt genomförda betalningstransaktioner – som behandlas i direktivets artikel 58 – är samma sak som bristfälligt genomförda betalningstransaktioner – som behandlas i artikel 75.1 fjärde stycket.

Europeiska kommissionen har i ett tolkningsmeddelande tagit upp frågan om vad som utgör en bristfälligt genomförd betalningstransaktion enligt artikel 75. Exempel på bristfälligt genomförda betalnings- transaktioner är enligt kommissionen sådana transaktioner där fel belopp har överförts, fel betalningsmottagare har fått beloppet eller transaktionen tagit längre tid att genomföra än den tillåtna tiden. Som ett exempel på bristfälligt genomförande (eng. defective execution) nämner kom- missionen också fallet där betalningstransaktionen inte genomförs alls. I ett annat tolkningsuttalande har kommissionen gett ett exempel på vad som kan utgöra en felaktigt genomförd betalningstransaktion enligt artikel 58, och därvid angett att en transaktion som inte genomförts inom de maximala tillåtna tiden är felaktigt genomförd.

Enligt regeringens bedömning är en ”felaktigt genomförd” betalnings- transaktion samma sak som en ”bristfälligt genomförd” transaktion. Någon skillnad i betydelse mellan dessa två begrepp synes inte vara avsedd.

De synpunkter som framställts av Bankgirocentralen föranleder vissa språkliga ändringar i de här aktuella bestämmelserna.

9.11.4 Betalningstransaktioner som har initierats av eller via betalningsmottagaren men inte genomförts eller genomförts bristfälligt

Regeringens förslag: Om en betalningsorder har initierats av eller via betalningsmottagaren, svarar betalningsmottagarens betaltjänstleverantör gentemot denne för att betalningsordern överförs till betalarens betaltjänstleverantör. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar också inför betalningsmottagaren för hantering av beloppet. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska se till att beloppet ställs till mottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet har krediterats betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto. Om en betalningstransaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren inte genomförs eller genomförs bristfälligt, och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör har uppfyllt sina skyldigheter, är det i stället betalarens betaltjänstleverantör som ansvarar inför betalaren. Betalarens betaltjänstleverantör ska då på lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet och återställa det debiterade kontots ställning. Om en betalningstransaktion inte har genomförts, eller genomförts bristfälligt, ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör på begäran snarast försöka spåra transaktionen och underrätta betalningsmottagaren om resultatet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

254

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller Prop. 2009/10:220 lämnar det utan erinran. Bankgirocentralen BGC AB efterfrågar, på sätt

som behandlats i föregående avsnitt, klargöranden av vad som avses med uttrycket ”leverantör” i denna del av promemorians lagförslag och om ”felaktigt” och ”bristfälligt” genomförda betalningstransaktioner är samma sak.

Skälen för regeringens förslag

Fördelningen av ansvar mellan betaltjänstleverantörerna

Av direktivets artikel 75.2 första stycket framgår att betalnings- mottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalnings- mottagaren för att den av eller via honom initierade betalningsordern överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör. Det framgår vidare att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig för att omedelbart, på nytt, överföra den berörda betalningsordern till betalarens betaltjänstleverantör. Vad detta närmare innebär klargörs inte i direktivet eller i den bestämmelse i promemorian som genomför direktivet i denna del. Som bestämmelsen får förstås förefaller den uppställa en skyldighet för betalningsmottagarens betaltjänstleverantör att omedelbart försöka överföra en betalningsorder på nytt till betalarens betaltjänstleverantör, när en överföring inte har kunnat genomföras vid ett tidigare försök.

I artikel 75.2 andra stycket anges att betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör också ansvarar gentemot betalningsmottagaren för hantering av betalningstransaktionens belopp i enlighet med reglerna om valutering och tillgängliggörande av medel i artikel 73. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska, omedelbart efter det att beloppet har krediterats hans konto, se till att beloppet ställs till mottagarens förfogande.

I artikel 75.2 tredje stycket första meningen finns regler om ansvars- fördelningen mellan betaltjänstleverantörerna. Där anges att om en betalningstransaktion inte genomförts eller genomförts bristfälligt, och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör inte är ansvarig enligt reglerna i första eller andra stycket, ska i stället betalarens betaltjänst- leverantör ansvara inför betalaren.

Det bör noteras att bestämmelserna i artikel 75.2 avser betalningsordrar som har initierats av eller via betalningsmottagaren, s.k. ”pull transactions” som exempelvis autogiro- och kortbetalningar. Europeiska kommissionen har gett uttryck för samma syn i ett tolkningsuttalande.

Det som här regleras är, precis som i föregående avsnitt, fördelningen av ansvaret mellan de två betaltjänstleverantörerna. Syftet med bestämmelsen är att fastställa en regel om övergång av ansvaret mellan betaltjänstleverantörerna, så att enbart en av de två bär ansvaret för betalningstransaktionens genomförande vid varje given tidpunkt. Huvudregeln är att varje betaltjänstleverantör bär ansvaret gentemot sin betaltjänstanvändare.

I promemorian föreslås bestämmelser om ansvarsfördelningen mellan betaltjänstleverantörerna som överensstämmer med direktivet i denna del.

Motsvarande bestämmelser bör införas i lagen om betaltjänster.

255

De olika betaltjänstleverantörernas skyldigheter

Prop. 2009/10:220

Som framgått ovan ansvarar betalningsmottagarens betaltjänstleverantör för att beloppet, omedelbart efter det att det har krediterats hans konto, ställs till mottagarens förfogande. Dessutom är betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarig för att omedelbart, på nytt, överföra den berörda betalningsordern till betalarens betaltjänstleverantör när, som det får förstås, överföring inte kunnat göras vid ett tidigare försök. Av artikel 75.2 tredje stycket andra meningen framgår att om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig gentemot betalaren ska han utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av den icke genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktionen till betalaren. I förekommande fall ska betaltjänstleverantören också återställa det debiterade betalkontots kontoställning till vad den varit om betalningstransaktionen aldrig ägt rum. I artikel 75.2 fjärde stycket anges att betalningsmottagarens betal- tjänstleverantör alltid, oavsett om mottagarens leverantör är ansvarig gentemot betalningsmottagaren eller inte, på begäran av denne omedelbart ska försöka spåra betalningstransaktionen och meddela betalningsmottagaren om resultatet.

Motsvarande bestämmelser föreslås i promemorian, där betalnings- mottagarens betaltjänstleverantör dock åläggs en skyldighet att ”snarast” och inte omedelbart ställa beloppet till betalningsmottagarens förfogande och i förekommande fall kreditera dennes konto. Dessutom anges att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ”snarast”, inte omedelbart, ska överföra den berörda betalningsordern till betalarens betaltjänst- leverantör på nytt. På samma sätt ska betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör ”snarast”, inte omedelbart, försöka spåra en bristfällig betalningstransaktion på begäran. I promemorians författningskommentar anges, avseende betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs skyldighet att på nytt överföra betalningsordern till betalarens betaltjänstleverantör, att om en transaktion inte kan genomföras för att betalaren inte har tillräcklig täckning på det aktuella kontot anses det som att betalningsordern inte har tagits emot. Det bör här noteras att betaltjänstleverantören, enligt vad som konstaterats i avsnitt 9.9.3 och 9.9.4 ovan, har möjlighet att under vissa förutsättningar göra s.k. omförsök att genomföra en betalningstransaktion.

Avseende flera av betaltjänstleverantörernas skyldigheter föreslås i promemorian att de ska uppfyllas ”snarast” efter det att en viss händelse har inträffat. Här kan noteras, på samma sätt som i avsnitt 8.6.2, 9.10.3 och 9.11.3, att uttrycket snarast ges en betydelse i vissa bestämmelser i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59) som avviker från den innebörd som uttrycket ges i lagförslaget i Finansinspektionens promemoria. Av de skäl som angetts i ovan nämnda avsnitt framstår det som mindre lämpligt att använda uttrycket snarast i den nu aktuella bestämmelsen. I stället bör det framgå att betaltjänstleverantören ska uppfylla sina skyldigheter så snart som möjligt efter det att den händelse som utlöser skyldigheten inträffade. Detta innebär, precis som för den informationsgivning som togs upp i avsnitt 8.6.2, och de skyldigheter som avses i avsnitt 9.10.3 och 9.11.3, att betaltjänstleverantören bör tillse att nödvändiga åtgärder vidtas så snart det är tekniskt möjligt.

256

Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är alltså skyldig att så snart Prop. 2009/10:220 som möjligt överföra en betalningsorder på nytt. Detta bör betaltjänstleverantören göra så fort leverantören har fått information om

att betalningsordern inte har överförts. Dessutom ska betalnings- mottagarens betaltjänstleverantör, efter det att betalningstransaktionens belopp har krediterats hans konto, se till att beloppet ställs till betalningsmottagarens förfogande så snart som möjligt i enlighet med de rutiner som betaltjänstleverantören tillämpar när belopp ställs till kunders (betalningsmottagares) förfogande. Dessutom ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, på begäran av betalningsmottagaren, försöka spåra en bristfälligt genomförd betalningstransaktion och underrätta betalnings- mottagaren om resultatet. En sådan undersökning ska igångsättas så snart som betalningsmottagarens betaltjänstleverantör har möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder. Även underrättelsen till betalningsmottagaren om undersökningens resultat ska ske så snart som det är tekniskt möjligt, exempelvis per e-post eller telefon.

9.11.5 Ansvar för vissa kostnader på grund av en bristfällig eller inte genomförd betalningstransaktion

Regeringens förslag: Varje betaltjänstleverantör ska, gentemot sin betaltjänstanvändare, ansvara för de eventuella avgifter och ränte- kostnader som betaltjänstanvändaren drabbats av på grund av att en betalningstransaktion inte genomförts eller genomförts på ett bristfälligt sätt.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag,
förutom i det att den i promemorian föreslagna bestämmelsen om
möjlighet att avtala om ytterligare ersättning utgår.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt direktivets artikel 75.3 ska
varje betaltjänstleverantör gentemot sin betaltjänstanvändare ansvara för
eventuella avgifter de har förorsakat och för eventuell ränta som belastar
betaltjänstanvändaren till följd av att betalningstransaktionen inte
genomförts eller genomförts på ett bristfälligt sätt. En bestämmelse som i
sak motsvarar artikel 75.3 föreslås i promemorian. I författnings-
kommentaren till promemorians förslag anges att betaltjänst-
leverantörerna är ansvariga inför respektive betaltjänstanvändare för
samtliga avgifter som påförs dem. Denna tolkning förefaller vara väl
förenlig med direktivets ordalydelse, såvitt avser sådana avgifter som kan
härledas till att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts
på ett bristfälligt sätt.
Dessutom uttalas dock i promemorians författningskommentar att
betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren kan avtala om att
betaltjänstanvändaren ska stå för vissa av dessa kostnader. Författnings-
kommentaren hänvisar här till en paragraf – 7 kap. 20 § i den i
promemorian föreslagna lagen om betaltjänster – som inte återfinns i
lagförslaget. Sannolikt avses en hänvisning till samma lags 7 kap. 10 §,
vari det anges att all ekonomisk ersättning utöver den som föreskrivs i
lagen får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det avtal som ingåtts	257

mellan betaltjänstanvändaren och dennes betaltjänstleverantör. Denna Prop. 2009/10:220 bestämmelse motsvarar i sak direktivets artikel 76.

Artikel 76 förefaller dock inte ge något utrymme för tolkningen att betaltjänstanvändare genom avtal med sina betaltjänstleverantörer kan frånsäga sig rätten till ersättning för kostnader på grund av icke genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktioner. Artikeln avser enbart möjligheten för betaltjänstanvändare att genom avtal få möjligheter till ytterligare ersättning i fall då betalnings- transaktioner inte genomförts eller genomförts bristfälligt, det vill säga en möjlighet att avtala om ersättningsvillkor som för dem är mer fördelaktiga än de som anges i direktivet.

I promemorian föreslås som nämnts en bestämmelse som motsvarar artikel 76. Det framstår dock som onödigt att särskilt ta in en sådan bestämmelse i lag, eftersom betaltjänstanvändare även utan uttryckligt stöd i lagen kan avtala om mer fördelaktiga ersättningsvillkor i dessa situationer. En sådan uttrycklig bestämmelse behöver därför inte införas.

9.11.6 Rätt till återkrav
Regeringens förslag: En betaltjänstleverantör som har fått utge
ersättning till en betaltjänstanvändare i enlighet med ansvarsreglerna i
lagen om betaltjänster har rätt till ersättning från en annan
betaltjänstleverantör eller mellanhand, om denne orsakat det fel eller den
brist som grundat ersättningsskyldigheten.
Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens
förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: De fall när en betaltjänstleverantör
har fått ge ersättning till en betaltjänstanvändare i enlighet med de regler
om ansvar som har behandlats i avsnitten 9.11.3–9.11.5, utan att själv ha
orsakat att betalningstransaktionen inte genomfördes korrekt, regleras i
artikel 77. Enligt artikel 77.1 kan betaltjänstleverantören då vända sig till
den part – en annan betaltjänstleverantör eller en ”mellanhand” – som
orsakade det bristfälliga genomförandet av betalningstransaktionen och
kräva ersättning av denne för de belopp som han har utgett till
betaltjänstanvändaren. Det framgår också av artikel 77.2 att parterna –
betaltjänstleverantören och den andre betaltjänstleverantören eller
mellanhanden – får avtala sinsemellan om ytterligare ekonomisk
ersättning.
En bestämmelse som motsvarar artikel 77 föreslås i promemorian. I
promemorians författningskommentar anges att en mellanhand är en part
som är delaktig i genomförandet av betalningstransaktionen.
Regler som motsvarar direktivets artikel 77.1 bör införas i den nu
föreslagna lagen om betaltjänster. I detta sammanhang finns det skäl att
något närmare ange vilka personer som utgör mellanhänder såvitt avser
denna bestämmelse. Om en betalningstransaktion inte genomförs i tid på
grund av tekniska problem och ansvaret för den uppkomna förseningen
vilar på leverantören av exempelvis det IT–system som använts, kan
betaltjänstleverantören vända sig mot leverantören och kräva ersättning	258

för de belopp som han har utgett till betaltjänstanvändaren på grund av Prop. 2009/10:220 förseningen. En sådan regressrätt torde heller inte stå i strid med allmänna skadeståndsrättsliga principer. Det bör dock noteras att artikel 77.1 enbart

avser de fall då en annan betaltjänstleverantör eller en mellanhand har orsakat det bristfälliga genomförandet av betalningstransaktionen. Bestämmelsen tar inte upp de eventuella möjligheter för betaltjänst- leverantören som kan finnas enligt andra regler att exempelvis kräva ersättning av den andre betaltjänstanvändare som medverkade som betalare eller betalningsmottagare i betalningstransaktionen. Det som föreskrivs i artikel 77.1 är att en regressrätt ska finnas mot en annan betaltjänstleverantör eller mellanhand som har förorsakat att en betalningstransaktion har genomförts bristfälligt och tvingat betaltjänst- leverantören att ersätta den drabbade betaltjänstanvändaren för dennes uppkomna kostnader till följd av detta. Bestämmelsen i artikel 77.2 anger att betaltjänstleverantörer och mellanhänder kan avtala sinsemellan om ytterligare ersättning i fall då betalningstransaktioner inte genomförts eller genomförts bristfälligt. Bestämmelsen innebär i likhet med artikel 76, som behandlats i avsnitt 9.11.5 ovan, en möjlighet att avtala om ersättningsvillkor som är mer fördelaktiga än de som anges i direktivet. I promemorian föreslås en bestämmelse som motsvarar artikel 77.2. Med hänvisning till vad som sagt i avsnitt 9.11.5 framstår det dock som onödigt att särskilt ta in en sådan bestämmelse i lag. Betaltjänst- leverantörer kan även utan uttryckligt stöd i lagen avtala om mer fördelaktiga ersättningsvillkor i dessa situationer, och den föreslagna bestämmelsen kan därmed utgå.

9.11.7 Befrielse från ansvar
Regeringens förslag: En betaltjänstleverantör eller mellanhand som inte
har uppfyllt sina förpliktelser enligt reglerna om godkännande och
genomförande av betalningstransaktioner drabbas inte av ansvar om detta
berodde på osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter bortom
leverantörens kontroll som var omöjliga att avvärja, eller då leverantörens
agerande berodde på krav i lagstiftning.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: En bestämmelse om ansvarsbefrielse
på grund av omständigheter utanför partens kontroll finns i artikel 78.
Enligt denna bestämmelse föreligger inget ansvar i enlighet med reglerna
om godkännande och genomförande av betalningstransaktioner (som
behandlats i avsnitten 9.4–9.10) om en part kan åberopa osedvanliga eller
oförutsägbara omständigheter som låg utanför dennes kontroll och var
omöjliga att avvärja. Av artikel 78 framgår också att ansvar inte kan göras
gällande mot en betaltjänstleverantör som är bunden av andra rättsliga
krav. En motsvarande bestämmelse föreslås i promemorian.
Bestämmelser om ansvarsbefrielse på grund av omständigheter utanför
partens kontroll, s.k. ”force majeure”-klausuler är mycket vanliga i olika
typer av avtal. Det är mindre vanligt att det i lag uttryckligen föreskrivs
om sådan ansvarsbefrielse. Direktivets artikel 78 ska dock, i enlighet med	259

10	Behandling av personuppgifter	Prop. 2009/10:220
10.1	Behandling av personuppgifter om
	betalningstransaktioner
10.1.1 Inledning
Av betaltjänstdirektivets artikel 79 framgår att medlemsstaterna ska
tillåta att betalningssystem och betaltjänstleverantörer behandlar
personuppgifter när detta är nödvändigt för att säkerställa förebyggande,
undersökning och avslöjande av betalningsbedrägerier. Det anges att
personuppgiftsbehandlingen ska ske i enlighet med Europaparlamentets
och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för
enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och
om det fria flödet av sådana uppgifter (det s.k. dataskyddsdirektivet),
som innehåller bestämmelser om behandling av personuppgifter.
10.1.2 Behandling av personuppgifter om betalningstransaktioner

Regeringens förslag: Betaltjänstleverantörer och sådana personer som
har ansvar för betalningssystem får granska betalningstransaktioner för
att kunna säkerställa att betalningsbedrägerier kan förebyggas,
undersökas och avslöjas. Bestämmelser införs i lagen om betaltjänster
om behandling av personuppgifter, som ska tillämpas utöver person-
uppgiftslagen.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås enbart en bestäm-
melse om att personuppgiftslagen (1998:204) är tillämplig vid behand-
ling av personuppgifter för att förebygga, undersöka och avslöja
betalningsbedrägerier.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Datainspektionen framför att en långtgående rätt
för betaltjänsteleverantörer att samla in, behandla och utbyta person-
uppgifter	förutsätter särskild registerlagstiftning. Svenska Bank-
föreningen anser att det av lagförslaget måste framgå att medlemsstaterna

är skyldiga att tillåta behandling av personuppgifter i syfte att motverka bedrägerier.

Skälen för regeringens förslag
En särskild reglering av behandling av personuppgifter krävs
Enligt direktivets artikel 79, som medlemsstaterna har att genomföra i sin
nationella lagstiftning, ska betaltjänstleverantörer och betalningssystem
kunna behandla personuppgifter när det är nödvändigt för att säkerställa
förebyggande, undersökning och avslöjande av betalningsbedrägerier.	261
	261

Sådan personuppgiftsbehandling ska ske i enlighet med data- skyddsdirektivet. Utöver det som anges i artikel 79 innehåller direktivet inte någon reglering av förutsättningarna för behandling av personuppgifter.

I promemorian föreslås en bestämmelse som anger att person- uppgiftslagen (1998:204) är tillämplig vid behandling av personuppgifter för att säkerställa förebyggande, undersökning eller avslöjande av betalningsbedrägerier. I promemorians författningkommentar uppges att betaltjänstleverantörerna tillåts att samla in, behandla och utbyta personuppgifter avseende personer som är involverade i betalnings- bedrägerier. Dessutom anges att verksamheten bör bedrivas i överens- stämmelse med artikel 7 i dataskyddsdirektivet och att behandling av personuppgifter bör ske i enlighet med 8 a § personuppgiftslagen.

Inledningsvis kan här konstateras, vilket både Datainspektionen och Svenska Bankföreningen har gjort i sina remissvar, att den form av behandling av personuppgifter som det är fråga om torde innebära behandling av uppgifter om misstänkta lagöverträdelser. Enligt 21 § första stycket personuppgiftslagen (1998:204) är det förbjudet för andra än myndigheter att behandla personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden. Om sådana uppgifter ska behandlas av exempelvis betaltjänstleverantörer krävs, som både Datainspektionen och Svenska Bankföreningen har framfört, att det i lag föreskrivs ett undantag från 21 § personuppgiftslagen.

Direktivets artikel 79 ålägger medlemsstaterna en skyldighet att tillåta sådan behandling av personuppgifter, vilket också framhållits av Svenska Bankföreningen. Betaltjänstleverantörer och betalningssystem ska kunna behandla personuppgifter för de syften som anges i artikel 79 och nationell lagstiftning får inte förhindra sådan behandling av person- uppgifter. Den behandling av personuppgifter som här avses är sådan som syftar till att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av betalningsbedrägerier. Betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem ska kunna granska betalningstransaktioner för att upptäcka misstänkta beteenden och transaktioner. I fall då misstänkta beteenden eller transaktioner påträffas vid granskning, ska betaltjänst- leverantörer och de som ansvarar för betalningssystem kunna lämna uppgifter om sådana beteenden eller transaktioner till polis eller åklagare. För att möjliggöra detta krävs ett undantag från 21 § personuppgifts- lagen. Bestämmelser om betaltjänstleverantörers och betalningssystems möjlighet att behandla personuppgifter när de granskar betalnings- transaktioner i syfte att kunna säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av betalningsbedrägerier bör därför införas i lagen om betaltjänster. Dessutom bör det av lagen om betaltjänster framgå att lagens bestämmelser om behandling av personuppgifter gäller utöver personuppgiftslagen.

Det bör framhållas att det, enligt 9 § personuppgiftsförordningen (1998:1191) också är möjligt för här berörda aktörer att genom beslut från Datainspektionen medges undantag från förbudet i 21 § första stycket personuppgiftslagen att behandla personuppgifter om lag- överträdelser. Datainspektionen kan alltså besluta att viss behandling av

Prop. 2009/10:220

262

personuppgifter, som går utöver den här föreslagna regleringen, ska vara tillåten.

Som framgått av det ovan sagda krävs det en mer omfattande reglering än den som föreslagits i promemorian för att genomföra artikel 79 i direktivet. Det behövs bl.a. regler som gör det möjligt för betal- tjänstlevarantörer eller den som har ansvar för ett betalningssystem att föra särskilda register över vad som framkommer vid granskning av betalningstransaktioner.

När en betaltjänstleverantör eller den som har ansvar för ett betalningssystem under granskningen hittar indikationer på att bedrägeri förekommit i samband med en eller flera betalningstransaktioner, gör en närmare analys av omständigheterna runt transaktionen eller transak- tionerna och misstanke om brott därefter kvarstår, kan denne lämna uppgifter om alla relevanta omständigheter kring betalningstransaktionen till polis eller åklagare för vidare utredning.

Vilka typer av brott ska omfattas av regleringen?

I direktivets artikel 79 anges att syftet med personuppgiftsbehandlingen är att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av ”betalningsbedrägerier”. I direktivets skäl 49 sägs att bestämmelser om effektivt utbyte av bl.a. personuppgifter mellan betaltjänstleverantörer krävs för att göra det möjligt att effektivt ”förebygga bedrägerier och bekämpa betalningsbedrägerier”.

Termen betalningsbedrägeri motsvarar inte någon brottsrubricering i svenska straffrättsliga bestämmelser. Bestämmelser om bedrägeri och annan oredlighet finns i 9 kap. brottsbalken. Enligt 9 kap. 1 § första stycket döms för bedrägeri den som ”medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärnings- mannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är”. Enligt paragrafens andra stycke döms också till ansvar för bedrägeri när någon ”genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärnings- mannen och skada för någon annan”. Bedrägeri är ett gradindelat brott som omfattar grovt bedrägeri enligt 9 kap. 3 § brottsbalken samt bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 brottsbalken (jfr Berggren m.fl., Kommentar till brottsbalken, 9 kap. 1 §).

De beskrivna bestämmelsen om bedrägeri i 9 kap. brottsbalken kan bli tillämpliga i många situationer där det beteende som leder till ansvar inte har någon anknytning över huvud taget till tillhandahållande eller användning av betaltjänster. Det framstår därför inte som lämpligt att knyta rätten att behandla personuppgifter enbart till brottsrubriceringen bedrägeri. En sådan reglering skulle innebära att personuppgifter med anknytning till många verksamheter som inte har något samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster skulle kunna bli föremål för behandling.

I direktivet används, som noterats ovan, termen betalningsbedrägerier för att avgränsa de verksamheter som insamlingen och utbytet av

Prop. 2009/10:220

263

uppgifter ska förhindra. I lagen om betaltjänster bör det anges att Prop. 2009/10:220 behandling av personuppgifter får ske för att kunna upptäcka sådana

transaktioner som betalningsleverantören eller den ansvarige för betalningssystemet misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster. Detta innebär att personuppgiftsbehandling är tillåten vid granskning av transaktioner i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster, såsom sådana tjänster definieras i den nya lagen.

Personuppgiftsbehandling ska alltså vara tillåten vid misstanke om
såväl bedrägeri, grovt bedrägeri som bedrägligt beteende i samband med
betaltjänster. Dessutom bör det framhållas att misstanken kan avse
betaltjänstanvändare, betaltjänstleverantörer, den som har ansvar för ett
betalningssystem eller en utomstående part som nyttjar betalningssystem
eller betaltjänster som tillhandahålls av en betaltjänstleverantör utan att
något avtalsförhållande mellan parterna föreligger.
Vilka ska ges tillåtelse att behandla personuppgifter?
Enligt artikel 79 ska betaltjänstleverantörer och betalningssystem kunna
behandla personuppgifter för att säkerställa förebyggande, undersökning
och avslöjande av betalningsbedrägerier. Såväl termen betaltjänst-
leverantör som termen betalningssystem definieras i direktivets artikel 4
och i lagen om betaltjänster. När det gäller betaltjänstleverantörer
framstår det som otvetydigt att avsikten med regleringen är att dessa ska
kunna behandla personuppgifter på det sätt som anges i artikeln. Detta
bör också framgå av lagen om betaltjänster. När det gäller betalnings-
system kan dock noteras att denna term betecknar ett system för
överföring av medel och inte nödvändigtvis en viss person eller ett visst
organ. Såvitt gäller betalningssystem bör motsvarande möjligheter till
personuppgiftsbehandling ges till den som har ansvar för ett
betalningssystem. Detta innebär att den person – med stor sannolikhet en
juridisk person – som innehar och ansvarar för driften av ett
betalningssystem omfattas av lagen i denna del.
Vilka personuppgifter får behandlas?
De personuppgifter som får bli föremål för behandling i enlighet med
lagen om betaltjänster är de som krävs för att kunna identifiera en viss
person. Detta är nödvändigt för att exempelvis kunna fastställa om en
viss person medverkat till en eller flera betalningstransaktioner där det
finns misstankar om att bedrägeri har förekommit. De uppgifter som får
behandlas enligt den nu föreslagna lagstiftningen bör därför vara
uppgifter som framgår av en betaltjänstanvändares pass eller
identitetshandling, exempelvis ett körkort eller annat ID-kort, och avser
dennes identitet. De uppgifter som därmed får behandlas är uppgifter om
namn samt om person- eller samordningsnummer. Identifika-
tionsbeteckningar som är kopplade till en enskild firma och används för
att identifiera denna vid betalningstransaktioner kan kopplas till den
fysiska person som bedriver verksamheten. Om en fysisk person	264
	264

exempelvis inom ramen för enskild näringsverksamhet initierar en Prop. 2009/10:220 betalningstransaktion i egenskap av betalningsmottagare (t.ex. en

handlare som tar emot en betalning med kontokort) kan uppgiften om t.ex. den unika beteckning som identifierar handlaren vid korttransaktionen (ett s.k. Merchant ID) utgöra en personuppgift som identifierar denne som betaltjänstanvändare. För att betaltjänstdirektivets artikel 79 ska genomföras i svensk rätt krävs att även sådana uppgifter får behandlas i enlighet med bestämmelserna i den nu föreslagna lagen. I detta sammanhang kan noteras att unika beteckningar som identifierar ett säljföretag som accepterar kortbetalningar (ett s.k. Merchant ID) av Datainspektionen har ansetts utgöra personuppgift när uppgiften avser en enskild näringsidkare (Datainspektionens beslut av den 20 oktober 2009, dnr 959–2009).

Det är nödvändigt att också sådana uppgifter, som alltså kan utgöra personuppgifter, får behandlas enligt de nu föreslagna bestämmelserna när de identifierar en person som betaltjänstanvändare. Det bör därför av lagen framgå att uppgifter om unika beteckningar som identifierar en viss person som betaltjänstanvändare får behandlas i enlighet med lagens bestämmelser.

10.2	Register

Regeringens förslag: En betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för
ett betalningssystem ska få föra register om det är nödvändigt för
levarantörens eller den ansvariges granskning av betalningstransaktioner.
Sådana register får innehålla uppgifter om en persons identitet,
betalkontonummer eller motsvarande samt de övriga uppgifter som
framkommit vid granskningen av den eller de misstänkta betalnings-
transaktionerna. Uppgifter ur registret som har lämnats över till polis
eller åklagare får lämnas ut till andrabetaltjänstleverantörer och ansvariga
för betalningssystem. Sådana uppgifter får inte lämnas ut till den
registrerade.
Promemorians förslag: Promemorian innehåller inget förslag i denna
del.
Remissinstanserna: Datainspektionen framför, som ovan nämnts, att
särskild registerlagstiftning krävs.
Skälen för regeringens förslag
Möjlighet att föra register
För att sådan behandling av personuppgifter som anges i artikel 79 ska
kunna ske krävs det att betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för
betalningssystem kan föra register som innehåller personuppgifter. Om
registerföring inte är möjlig innebär detta stora svårigheter för
betaltjänstleverantörer och de som driver betalningssystem, eftersom de
då inte kommer att kunna behandla information på ett sätt som gör det		265

möjligt att upptäcka misstänkta beteenden och betalningstransaktioner. Det är således nödvändigt att betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem har möjlighet att lagra information om betalningstransaktioner och betaltjänstanvändare för att kunna upptäcka exempelvis återkommande transaktionsmönster och beteenden som tyder på att oegentligheter förekommer. Det bör alltså av lagen framgå att betaltjänstleverantörer och de som driver betalningssystem kan föra register som innehåller personuppgifter. Register får dock endast föras i den mån det är nödvändigt för sådan granskning av betalnings- transaktioner som betaltjänstleverantörer och ansvariga för ett betalningssystem utför för att kunna upptäcka transaktioner som dessa misstänker eller har skälig grund att misstänka kan utgöra ett led i bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster. En bestämmelse om detta bör tas in i lagen om betaltjänster.

Det bör i detta sammanhang framhållas att direktivets regler gör det möjligt för betaltjänstleverantörer och de som driver betalningssystem att behandla personuppgifter för att säkerställa förebyggande, undersökning eller avslöjande av bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster. Däremot uppställer direktivet inget krav på att sådan behandling sker. Betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem är inte heller enligt direktivet skyldiga att lämna uppgifter om misstänkt bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster till någon rättsvårdande instans. Någon sådan skyldighet bör därför inte heller föreskrivas i lagen om betaltjänster. Betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem har dock möjlighet att lämna uppgifter om misstänkta transaktioner till polis eller åklagare för att en utredning ska kunna inledas. Detta bör framgå av lagen.

Förhållandet till reglerna om banksekretess m.m.

Av betaltjänstdirektivets artikel 79 följer att medlemsstaterna är skyldiga att tillåta att betalningssystem och betaltjänstleverantörer behandlar personuppgifter när detta är nödvändigt för att säkerställa förebyggande, undersökning och avslöjande av betalningsbedrägerier. Direktivet uppställer sålunda en förpliktelse för medlemsländerna att se till att den nationella lagstiftningen medger sådan behandling av personuppgifter. Av skäl 49 till direktivet framgår att det bör införas bestämmelser om effektivt utbyte av uppgifter mellan betaltjänstleverantörerna.

I lagen om betaltjänster bör därför ingå en bestämmelse som medger att utbyte av sådana uppgifter som har lämnats till polis eller åklagare med anledning av misstänkt bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster mellan betaltjänstleverantörer och de som har ansvar för betalningssystem.

Flera kategorier av betaltjänstleverantörer omfattas i dag av särskilda sekretessregler som förhindrar sådant utbyte av uppgifter som krävs enligt betaltjänstdirektivets artikel 79. För kreditinstitut gäller enligt 1 kap. 10 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansierings- rörelse att enskildas förhållanden till kreditinstitut inte obehörigen får röjas. En motsvarande bestämmelse gäller för institut för elektroniska

Prop. 2009/10:220

266

pengar enligt 4 kap. 4 § första stycket lagen (2002:149) om utgivning av Prop. 2009/10:220 elektroniska pengar. En bestämmelse om tystnadsplikt för den som är

eller har varit knuten till ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som anställd eller uppdragstagare föreslås också tas in i lagen om betaltjänster. För att betaltjänstleverantörer ska kunna lämna ut uppgifter bör det därför införas en bestämmelse i lagen som anger att utlämnande av uppgifter får ske trots sådana särskilda sekretessregler.

Vilka uppgifter får finnas i registren?

I artikel 79 anges enbart att ”personuppgifter” ska få behandlas för de i artikeln angivna syftena. Lagen om betaltjänster bör dock, av de skäl som angivits ovan, innehålla en bestämmelse där det tydligt anges vilka personuppgifter som får finnas i ett register som förs med stöd av lagen. Uppräkningen av de uppgifter som får registreras är uttömmande.

De uppgifter som kan komma i fråga är sådana som gör det möjligt att
kontrollera huruvida en person har medverkat i en eller flera misstänkta
betalningstransaktioner. För att detta ska vara möjligt måste register-
föring kunna ske dels av uppgifter om betaltjänstanvändares identitet,
dels av uppgifter om betaltjänstanvändares betalkontonummer eller
motsvarande. Uppgifter om betalkontonummer eller motsvarande gör det
möjligt att se vilka betalningstransaktioner en viss person har medverkat
i. Sådana uppgifter som kan behöva registreras med stöd i denna
bestämmelse är exempelvis kontonummer för sådana konton som inte är
betalkonton men som ändå har använts av betalare eller betalnings-
mottagare vid en betalningstransaktion. I de fall då en betaltjänst-
användare saknar ett konto, kan det bli nödvändigt att registrera uppgifter
om exempelvis ett referensnummer som gör det möjligt att identifiera en
viss betalningstransaktion. Motsvarande avgränsning har gjorts i annan
lagstiftning om registerföring av uppgifter om kontonummer och
liknande information (se prop. 1998/99:19 s. 77).
Därutöver bör betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betal-
ningssystem i registret kunna föra in de övriga uppgifter som
framkommit vid en sådan granskning som avses i avsnitt 10.1.2.
Uppgifter ur registret som lämnats till polis eller åklagare får inte
lämnas ut till den registrerade
Enligt 26 § personuppgiftslagen ska uppgifter om en person i ett register
lämnas till denne om personen i fråga ansöker om det. Det följer dock av
27 § samma lag att uppgifter inte får lämnas ut till den registrerade i
enlighet med bestämmelserna i 26 §, om detta är förbjudet enligt lag eller
annan författning. I fråga om sådan personuppgiftsbehandling som kan
komma att ske i samband med granskning av misstänkta
betalningstransaktioner bör det föreskrivas att uppgifter ur ett register
som förs enligt bestämmelserna i lagen om betaltjänster inte får lämnas
ut till den registrerade. Förbudet att lämna ut information till den
registrerade bör dock enbart avse sådana uppgifter som har lämnats till
polis eller åklagare med anledning av att det uppstått misstanke om	267
	267

bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av Prop. 2009/10:220 betaltjänster. Införandet av en sådan bestämmelse i lagen om betaltjänster

innebär att den registrerade inte kan begära ut dessa uppgifter i enlighet med 26 § personuppgiftslagen. Liknande bestämmelser finns avseende uppgifter i register som förs i enlighet med lagstiftningen mot penningtvätt och finansiering av terrorism (se prop. 2008/09:70 s. 200 med hänvisning till prop. 1998/99:19 s. 78).

10.3Gallring m.m.

Regeringens förslag: En uppgift i ett register ska gallras om en förundersökning har avslutats utan att åtal väckts, om lagakraftvunnen dom eller beslut har meddelats med anledning av de lämnade uppgifterna eller senast tre år efter det att uppgifter lämnats till polis eller åklagare. Uppgifter som inte lämnas till polis eller åklagare ska gallras senast tre år efter det att uppgifterna samlades in.

Personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd ska tillämpas när personuppgifter behandlas enligt lagen om betaltjänster.

Tystnadsplikt avseende uppgifter i ett register som förs enligt lagen gäller för den som är verksam hos en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inget förslag i dessa frågor.

Remissinstanserna: Datainspektionen framför, som ovan nämnts, att särskild registerlagstiftning krävs.

Skälen för regeringens förslag

Gallring av uppgifter i ett register

De uppgifter som förs in i ett register ska gallras efter viss tid. Närmare bestämmelser om när gallring ska ske bör tas in i den nu föreslagna lagstiftningen.

En uppgift ska gallras om ansvarig polismyndighet eller Åklagarmyndigheten väljer att inte inleda eller att lägga ner utredningen om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster. En uppgift bör också gallras om en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av den lämnade uppgiften. Detta innebär inte en skyldighet för betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att aktivt ta reda på om en förundersökning har lagts ner eller inte. Däremot ska betaltjänst- leverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem omedelbart gallra uppgifterna ur registret så fort han får kännedom om att förundersökningen har lagts ner. Denna förpliktelse åvilar även andra betaltjänstleverantörer eller ansvariga för betalningssystem som, efter det att uppgifterna lämnades till polis eller åklagare, har fått tillgång till dem.

268

En uppgift ska också gallras om en domstol har meddelat en lagakraftvunnen dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna.

Om gallring inte har skett med anledning av någon av nu nämnda regler ska uppgifterna gallras senast tre år efter det att uppgifter lämnats till polis eller åklagare med stöd av reglerna i lagen om betaltjänster. Dessutom bör uppgifter som samlats in gallras ur registret efter viss tid om granskningen inte har lett till några rättsliga åtgärder. Det bör därför i lagen anges att en uppgift ska gallras senast tre år efter det att den insamlats, om den inte dessförinnan lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

Dessa kriterier och tidsgränser motsvarar i tillämpliga delar de som uppställs i 4 kap. 6 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Det bör dessutom anges i lagen att en betaltjänstleverantör eller en ansvarig för ett betalningssystem som får kännedom om en omständighet som innebär att en uppgift ska gallras ska underrätta de andra leverantörer eller ansvariga för betalningssystem som leverantören eller den ansvarige för betalningssystemet har lämnat ut uppgiften till. En skyldighet att lämna sådana underrättelser föreligger när den som lämnade ut uppgiften får kännedom om att ansvarig polismyndighet väljer att inte inleda eller att lägga ner utredningen om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster. Underrättelseskyldigheten inträder också när den som lämnade uppgiften får kännedom om att en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av den lämnade uppgiften. Den leverantör eller ansvarig för ett betalningssystem som lämnat ut en uppgift ska på samma sätt underrätta de till vilka uppgiften lämnats om leverantören eller den ansvarige får kännedom om att en domstol har meddelat en lagakraftvunnen dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna. I de uppräknade fallen inträder således utöver gallrings- plikten också en skyldighet att underrätta dem till vilka uppgiften lämnats om den omständighet som föranleder att gallring ska ske.

Rättelse och skadestånd

Enligt reglerna om rättelse i 28 § personuppgiftslagen är den person- uppgiftsansvarige – i detta sammanhang betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem och för register – skyldig att på begäran av den registrerade snarast rätta, blockera eller utplåna sådana personuppgifter som inte har behandlats i enlighet med personupp- giftslagen eller föreskrifter som utfärdats med stöd av lagen. Den personuppgiftsansvarige ska också underrätta tredje man till vilken uppgifterna har lämnats om denna åtgärd, om den registrerade begär det eller om mera betydande skada eller olägenhet för denne skulle kunna undvikas genom en underrättelse. Om det är omöjligt att lämna en sådan underrättelse, eller om det skulle innebära en oproportionerligt stor arbetsinsats, behöver underrättelse inte lämnas.

I 48 § personuppgiftslagen finns regler om skadestånd. Enligt bestämmelsen ska en personuppgiftsansvarig ersätta en registrerad för

Prop. 2009/10:220

269

skada och kränkning av den personliga integriteten som en behandling av Prop. 2009/10:220 personuppgifter i strid med personuppgiftslagen har orsakat. Denna ersättningsskyldighet kan jämkas i skälig utsträckning, om den personuppgiftsansvarige kan visa att felet inte berodde på honom eller

henne.

Det framstår som lämpligt att i lagen om betaltjänster ange att person- uppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd ska gälla även vid behandling av uppgifter enligt lagen om betaltjänster.

Därutöver framstår det som angeläget att rättelse eller komplettering sker i de fall då den personuppgiftsansvarige har lämnat ut uppgifter i ett register till andra i enlighet med lagens bestämmelser. Enligt 28 § personuppgiftslagen ska rättelse ske på begäran av den registrerade. För de uppgifter som här kan komma ifråga framstår det som motiverat att därutöver i lag ange att de betaltjänstleverantörer och ansvariga för betalningssystem till vilka en uppgift har lämnats ska underrättas om vissa omständigheter som föranleder gallring av uppgifterna, även utan föregående begäran från den registrerade. Den personuppgiftsansvarige bör därför vara skyldig att underrätta dem till vilka en uppgift har lämnats, om den personuppgiftsansvarige får kännedom om att en ansvarig polismyndighet eller Åklagarmyndigheten väljer att inte inleda eller att lägga ner utredningen om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster, att en förunder- sökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av den lämnade uppgiften eller att en domstol har meddelat en lagakraftvunnen dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna. Underrättelse ska tillställas var och en som uppgiften har lämnats ut till. En bestämmelse med denna innebörd tas in i lagen om betaltjänster.

Tystnadsplikt

Det bör framgå av lagen om betaltjänster att den som är verksam inom en betaltjänstleverantör eller den som ansvarar för ett betalningssystem inte obehörigen får röja uppgift i ett sådant register som förs i enlighet med lagen. Tystnadsplikten bör även omfatta sådana uppgifter som en betaltjänstleverantör eller den som är ansvarig för ett betalningssystem mottagit från andra leverantörer eller ansvariga för betalningssystem enligt de bestämmelser som föreslås i avsnitt 10.2. Det bör, på motsvarande sätt som i 1 kap. 10 § tredje stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse, anges att ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken inte följer för den som bryter mot förbudet. Detta motsvarar också vad som anges i motsvarande bestämmelse om tystnadsplikt avseende registeruppgifter i 4 kap. 9 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

270

10.4

Ändringar i kreditupplysningslagen

Prop. 2009/10:220

10.4.1 Inledning

I promemorian föreslås en ändring i 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) som ger betalningsinstitut möjlighet att, på samma sätt som kreditinstitut och värdepappersbolag, utväxla uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk för kredit- upplysningsändamål.

10.4.2 Betalningsinstituts utväxlande av uppgifter för kredit- upplysningsändamål

Regeringens förslag: Betalningsinstitut får utväxla uppgifter för kredit- upplysningsändamål.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en ändring i 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) som innebär att betalningsinstitut omfattas av de möjligheter att utväxla uppgifter för kreditupp- lysningsändamål som framgår av bestämmelsen. Promemorians förslag motiveras kortfattat med att ett nytt institut, betalningsinstitutet, nu föreslås introduceras på marknaden.

Om den i promemorian föreslagna bestämmelsen införs ges betal- ningsinstitut samma möjligheter som kreditinstitut och värdepappersbolag att utväxla vissa typer av uppgifter – dock inte uppgifter om lagöverträdelser – inom ramen för kreditupplysningsverksamhet. I detta sammanhang bör det dock noteras att den kreditgivning som ett betalningsinstitut kan komma att ägna sig åt är begränsad på det sätt som anges i lagen om betaltjänster.

Eftersom betalningsinstitut föreslås omfattas av regler om tystnadsplikt enligt 3 kap. 12 § i den nu föreslagna lagen om betaltjänster krävs det uttrycklig reglering för att de i likhet med kreditinstitut och värdepappersbolag ska kunna utväxla uppgifter om lämnade krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk för kreditupplysnings- ändamål. Det bör därför, på det sätt som föreslås i promemorian, anges i 5 a § kreditupplysningslagen att även betalningsinstitut omfattas av bestämmelsen.

271

Tillträde till betalningssystem

Prop. 2009/10:220

11.1Betaltjänstleverantörers rätt att få tillträde till betalningssystem

11.1.1 Inledning

Betaltjänstdirektivets artikel 28 behandlar frågan om betaltjänst- leverantörers rätt att få tillträde till betalningssystem. I artikel 28.1 anges att de regler som styr huruvida auktoriserade eller registrerade betaltjänstleverantörer får tillträde till betalningssystem ska vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella, och att reglerna inte får hindra tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att värna systemets stabilitet och skydda mot olika angivna risker.

I artikel 28.2 görs en uppräkning av olika kategorier av betalnings- system som inte omfattas av de krav avseende tillträdesreglerna som följer av artikel 28.1.

De regler som omfattas av föreskrifterna i artikel 28 är de regler som den som ansvarar för ett betalningssystem ställer upp och som anger vilka krav som ställs på en aktör som vill få tillträde till betalningssystemet ifråga.

I direktivets skäl 16 anges att syftet med bestämmelsen är att säkerställa lika behandling i hela gemenskapen av de olika kategorierna av betaltjänstleverantörer med tillstånd, så att betaltjänstleverantörer som konkurrerar på den inre marknaden kan använda tjänsterna i betalningssystemens tekniska infrastruktur på lika villkor. Samtidigt sägs att betaltjänstleverantörerna har att uppfylla tillträdeskrav som garanterar systemens integritet och stabilitet, och att varje betaltjänstleverantör bör visa att dess interna organisation har tillräcklig motståndskraft mot alla former av risker. Dessutom sägs att medlemsstaterna bör kunna begränsa åtkomsten till systemviktiga system. Vidare anges att tillträdes- bestämmelserna inte bör gälla för system som inrättas och drivs av en enda betaltjänstleverantör. Syftet i denna del är att stimulera den konkurrens som sådana system kan erbjuda de etablerade betalnings- systemen.

11.1.2 Tillträdesregler

Regeringens förslag: De regler som styr betaltjänstleverantörers rätt att få tillträde till betalningssystem ska vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde i större utsträckning än vad som krävs för att skydda mot risker och värna systemets stabilitet. Regler som uppfyller dessa krav ska tillämpas gentemot banker, kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar och institut som undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2002:149) om elektroniska pengar, betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som är juridiska personer samt motsvarande utländska företag.

272

Promemorians förslag: I promemorian föreslås att banker, kredit- marknadsföretag, institut för elektroniska pengar och institut som undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2002:149) om elektroniska pengar, betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som är juridiska personer samt motsvarande utländska företag ska tillförsäkras rätt till tillträde till generella betalningssystem.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnat det utan erinran. Konkurrensverket välkomnar regler som innebär att generella betalningssystem ska tillämpa objektiva, icke- diskriminerande och proportionella tillträdesregler. Konkurrensverket anser dock att promemorians lagförslag undantar så många aktörer från dessa krav att förslaget inte får någon större effekt, eller till med inverkar negativt på konkurrensen. Finansbolagens förening anser att det är viktigt att avtalen med ägarna till betalningssystem inte innehåller regler som begränsar betalningsleverantörernas tillträde i större utsträckning än nödvändigt, och att avtalen inte diskriminerar någon leverantör t.ex. på grund av dennes status. Finansbolagens förening ställer sig kritiskt till att inkludera kortsystemen VISA och MasterCard i gruppen generella betalningssystem, eftersom de är väsensskilda från direkt bankanknutna system som Bankgirocentralens betalningssystem och Dataclearingen eller RIX-systemet. Systemskyddsmotivet och behovet framstår som starkast när det gäller de sistnämnda. Enligt Finansbolagens förening träffas däremot inte VISA och MasterCard av de systemskyddsargument (motpartsrisker) som promemorian framför, eftersom varje bank som ger ut VISA:s eller MasterCards kort svarar för såväl den praktiska hanteringen som den ekonomiska risken för kundens utnyttjande av kortet. Föreningen anser att kortsystem som VISA och MasterCard bör öppnas upp för samtliga aktörer som står under tillsyn. Vidare noterar föreningen att den föreslagna lagstiftningen innebär att betalningsinstitut, till skillnad från kreditmarknadsföretag, får tillgång till de generella betalsystemen. Bankgirocentralen BGC AB anser att dess clearingsystem inte ska tas upp som ett exempel på ett generellt betalningssystem, eftersom det i promemorian föreslås att detta system ska undantas från tillträdeskraven i den föreslagna lagen om betaltjänster. MasterCard framför att dess egna tillträdesregler bl.a. kräver att deltagare är reglerade och övervakade finansiella institutioner alternativt att de kontrolleras (direkt eller indirekt) av sådana finansiella institutioner. Vidare tillämpas särskilda riskhanteringsstandarder för att bedöma om en aktör ska beredas tillträde. Som MasterCard tolkar promemorians lagförslag ska det även i fortsättningen vara möjligt att tillämpa kriterier för tillträde och riskhantering samt fatta beslut avseende ansökningar så längre kriterierna, policyn och besluten har legitima affärsintressen som mål (t.ex. skydd av varumärkesrättigheter och mot specifika risker som avvecklingsrisk, operativ risk, affärsrisk).

Prop. 2009/10:220

273

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:220

Regler om tillträde till betalningssystem får inte vara diskriminerande

Enligt direktivets artikel 28.1 ska regler om tillträde till betalningssystem vara objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde till betalningssystem i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att skydda mot särskilda risker som avvecklingsrisk, operativ risk och affärsrisk och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet. I direktivets skäl 16, där motiven bakom regleringen tas upp, anges att tillträde till betalningssystem bör vara underställt lämpliga krav och att varje betaltjänstleverantör som vill delta bör uppvisa en intern organisation som har tillräcklig motståndskraft mot alla former av risker. Dessutom uttalas att diskriminering mellan betalningsinstitut och kreditinstitut måste förhindras så att alla betaltjänstleverantörer som konkurrerar på den inre marknaden kan använda betalningssystemen på lika villkor. Samtidigt bör olika behandling fastställas för betaltjänstleverantörer med tillstånd respektive registrerade betaltjänstleverantörer och de betaltjänstleverantörer som omfattas av undantaget i artikel 8 i direktiv 2000/46/EG,4 eftersom deras verksamhetsramar är olika. Vidare uttalas i direktivets skäl 16 att skillnader i prisvillkor endast bör tillåtas när det motiveras av skillnader mellan betaltjänstleverantörernas kostnader.

Kravet på objektivitet, icke-diskriminering och proportionalitet innebär bl.a., enligt artikel 28.1 andra stycket, att betalningssystem (i) inte får ställa krav på betaltjänstleverantörer som begränsar dessas faktiska deltagande i andra betalningssystem, (ii) att betalningssystem inte får införa regler som diskriminerar mellan betaltjänstleverantörer med tillstånd eller mellan registrerade betaltjänstleverantörer i fråga om rättigheter, skyldigheter och befogenheter, samt (iii) att tillträdet till betalningssystem inte får begränsas på grundval av institutets status.

I promemorian föreslås att en bestämmelse införs enligt vilken de betaltjänstleverantörer som omfattas av lagstiftningen ska tillförsäkras rätt till tillträde till generella betalningssystem. I samma bestämmelse anges en definition av generella betalningssystem som är identisk med definitionen av generella betalsystem i 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. I promemorians författningskommentar anges att bestämmelsen inte innebär något tillträde till generella betalningssystem per automatik, utan att systemägarna får ställa upp nödvändiga krav och villkor om kapitalstyrka, interna riskhanteringsprocesser och annat som krävs för att skydda systemets stabilitet.

Av promemorians förslag framgår att samtliga de företag som kan tillhandahålla betaltjänster i enlighet med sitt tillstånd, eller som uppfyller kraven för att bedriva betaltjänstverksamhet som registrerade betaltjänst- leverantörer, ska omfattas av icke-diskriminerande regler om tillträde till

4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/46/EG av den 18 september 2000 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet (EGT L 275, 27.10.2000, s. 39, Celex 32000L0046).

274

betalningssystem. Detta innebär banker och kreditmarknadsföretag, institut för elektroniska pengar och företag som undantagits från tillståndskrav enligt den lagen, betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer samt motsvarande utländska företag – förutom utländska registrerade betaltjänstleverantörer – som är verksamma i Sverige.

Finansbolagens förening har framfört att den reglering som föreslås i promemorian innebär att betalningsinstitut, till skillnad från kredit- marknadsföretag, erhåller tillgång till de generella betalsystemen. I denna del bör noteras att direktivets artikel 28.1 uppställer ett krav på icke- diskriminerande regler om tillträde till betalningssystem för ”auktoriserade eller registrerade betaltjänstleverantörer som är juridiska personer”. Av promemorians förslag (den föreslagna 8 kap 1 § lagen om betaltjänster jämförd med samma lags 1 kap. 1 § andra stycket) framgår, som nämnts ovan, att såväl banker som kreditmarknadsföretag omfattas av lagens bestämmelser om tillträde till betalningssystem.

I promemorians lagförslag anges att de som har ägaransvar för betalningssystem ska se till att reglerna om tillträde till systemen är objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Dessutom anges att reglerna inte får hindra tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att skydda mot särskilda risker som affärsrisk, avvecklingsrisk, operativa risker och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet. Vidare anges att reglerna inte får begränsa faktiskt deltagande i andra betalningssystem eller diskriminera betaltjänstleverantörer på grundval av deras status.

Artikel 28 i betaltjänstdirektivet syftar till att bereda betalningsinstitut och vissa andra betaltjänstleverantörer tillträde till betalningssystem på samma villkor som exempelvis kreditinstitut. De relativt allmänt hållna kriterier som uppställs i artikel 28.1, och som är tillämpliga på de betalningssystem som inte är undantagna enligt artikel 28.2, bör läsas i ljuset av detta uttalade syfte. När det i direktivet och i promemorians förslag talas om att tillträde till betalningssystem inte får begränsas på grundval av ett instituts ”status”, är det den form i vilken institutet bedriver betaltjänstverksamhet som avses. Detta innebär bl.a. att betalningsinstituts tillträde till betalningssystem inte får begränsas genom att vissa regler uttryckligen uppställer striktare krav på dessa än vad som gäller för t.ex. kreditinstitut. Det bör dock i detta sammanhang noteras att kravet på icke-diskriminering avser de regler som uppställs för tillträde till betalningssystem. Den lagstiftning som reglerar verksamheten i finansiella företag kan uppställa krav som innebär att vissa företag måste ansöka om ytterligare tillstånd om de önskar ansluta sig till ett generellt betalsystem. Som nämnts i avsnitt 7.3.2 ovan måste exempelvis ett inlåningsföretag som mottar medel som efter uppsägning är tillgängliga för fordringsägaren (inlånaren) inom högst 30 dagar, ansöka om tillstånd att driva bankrörelse enligt tillämpliga bestämmelser i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse om företaget vill ansluta sig till ett generellt betalsystem och tillhandahålla betaltjänster. Samma krav gäller för kreditmarknadsföretag som på motsvarande sätt vill ansluta sig till ett generellt betalsystem och tillhandahålla betaltjänster. Kravet på att i dessa fall ansöka om tillstånd att driva bankrörelse inträder dock oberoende av vilka tillträdeskrav som uppställs av det eller de generella betalsystem

Prop. 2009/10:220

275

som företaget vill ansluta sig till. Om ett betalningssystem som omfattas Prop. 2009/10:220 av kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler uppställer regler enligt

vilka deltagare måste ha erforderliga tillstånd för att beredas tillträde, bör detta inte anses som en diskriminerande tillträdesregel.

Europeiska kommissionen har i ett tolkningsuttalande framfört att krav som syftar till att säkra integriteten och stabiliteten i ett betalningssystem inte får utformas olika för olika typer av deltagare baserat på den form i vilken dessa bedriver sin verksamhet, deras s.k. ”institutionella status” (eng. institutional status). Det får exempelvis inte ställas högre kapitalkrav på betalningsinstitut jämfört med kreditinstitut. Motsatsvis innebär detta att kapitalkrav som i övrigt är berättigade med hänsyn till behovet av att värna stabilitet och skydda mot risker, och som tillämpas lika för de olika typer av betaltjänstleverantörer som har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster, inte innebär diskriminering på grundval av ett instituts verksamhetsform.

I ett annat tolkningsuttalande har kommissionen uttalat sig om möjligheten för fyrpartskortslösningar, i praktiken bl.a. VISA:s och MasterCards system, att uppställa villkor för tillträde som innebär krav på deltagarna avseende exempelvis riskhantering. Kommissionen anser att krav för att få tillträde kan uppställas i fråga om t.ex. ställande av säkerhet eller kvalitetskrav avseende hur verksamheten bedrivs, förutsatt att kraven är objektiva, icke-diskriminerande och proportionerliga.

Ovanstående tolkningsuttalanden bör beaktas vid tolkningen av bestäm- melserna i lagen om betaltjänster om tillträde till betalningssystem. Prövningen av huruvida ett visst betalningssystems tillträdesregler begränsar betalningsleverantörernas tillträde i större utsträckning än nödvändigt får göras av ansvarig tillsynsmyndighet och ytterst avgöras i rättstillämpningen.

Vilka betalningssystem omfattas av kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler?

I artikel 28.1 anges som huvudregel att reglerna för tillträde till betalningssystem ska vara icke-diskriminerande. Av artikel 28.2 framgår dock att det generella kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler inte ska tillämpas på vissa angiva typer av betalningssystem. Dessa är (i) betalningssystem som betecknats som sådana enligt direktiv 98/26/EG, det s.k. finality-direktivet,5 (ii) betalningssystem som uteslutande består av betaltjänstleverantörer som tillhör en grupp bestående av enheter med inbördes kapitalanknytning om en av de anknutna enheterna har faktisk kontroll över de andra, samt (iii) betalningssystem när en enda betaltjänstleverantör – en enda enhet eller en grupp – är ensam ansvarig för systemets ledning och kan verka som både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, och denne betaltjänstleverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i systemet och sätta egna priser gentemot betalare och betalningsmottagare

5 Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG av den 19 maj 1998 om slutgiltig avveckling i system för överföring av betalningar och värdepapper (EGT L 166, 11.6.1998, s. 45, Celex 31998L0026).

276

men dessa andra betaltjänstleverantörer inte har rätt att förhandla sinsemellan om avgifter avseende betalningssystemet.

När det gäller de system som omfattas av finality-direktivet, och därmed också undantaget i betaltjänstdirektivets artikel 28.2 a, så definieras de i finality-direktivets artikel 2 a. Av den bestämmelsen framgår att ett system i finality-direktivets mening är ett formellt arrangemang för att utföra överföringsuppdrag mellan tre eller flera deltagare som uppfyller vissa krav, är betecknat som ett system och anmält till Europeiska kommissionen av den medlemsstat vars lag är tillämplig på systemet.

Finality-direktivet har i Sverige genomförts genom lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden. I denna lags 2 § anges att ett anmält avvecklingssystem är ett avvecklingssystem som en stat inom EES har anmält till Europeiska kommissionen eller till Eftas övervakningsmyndighet. I Sverige är fyra system anmälda till Europeiska kommissionen i enlighet med finality-direktivets regler: Riksbankens RIX-system, Bankgirocentralen avvecklingssystem, Euroclear Swedens (tidigare VPC:s) avvecklingssystem samt Nasdaq OMX Derivatives Markets´ avvecklingssystem. Dessa fyra system omfattas därmed inte av kraven på icke-diskriminerande tillträdesregler i betaltjänstdirektivets artikel 28.1.

I promemorians författningskommentar görs en uppräkning av ett antal betalningssystem som bedöms utgöra generella betalningssystem. Dessa är enligt promemorian Bankgirocentralens betalningssystem (clearing), Svenska Bankföreningens Dataclearing, Riksbankens RIX-system för avveckling och fyrpartskortslösningar (VISA och MasterCard).

Mot bakgrund av vad som anförts ovan kan konstateras att det avvecklingssystem som administreras av Bankgirocentralen är ett anmält avvecklingssystem i enlighet med tillämpliga bestämmelser i lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finans- marknaden och omfattas därmed av betaltjänstdirektivets artikel 28.2 a. Detta system utgör således inte ett sådant betalningssystem som omfattas av kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler.

Enligt betaltjänstdirektivets artikel 28.2 b gäller kravet på icke- diskriminerande tillträdesregler inte heller för betalningssystem som uteslutande består av betaltjänstleverantörer som tillhör en grupp bestående av enheter med inbördes kapitalanknytning om en av de anknutna enheterna har faktisk kontroll över de andra. Detta undantag motsvarar sådana selektiva betalsystem som tas upp i förarbetena till lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (prop. 2002/03:139 s. 190 och 511), i vilka samtliga betalningsmottagare tillhör samma koncern eller liknande företagsgrupp. Dessa selektiva betalsystem utgör inte generella betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. En följd av detta blir att de inte faller in under den definition av betalningssystem som föreslås i lagen om betaltjänster och som behandlats närmare i avsnitt 6.1.3. Detta innebär att dessa betalningssystem redan på denna grund är undantagna från kravet på att uppställa icke-diskriminerande tillträdesregler. Det krävs därför inte någon uttrycklig bestämmelse om undantag för dessa system i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

Prop. 2009/10:220

277

Av direktivets artikel 28.2 c framgår att kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler inte är tillämpligt på betalningssystem där en enda betaltjänstleverantör – en enda enhet eller en grupp – är ensam ansvarig för systemets ledning och kan verka som både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, och denne betaltjänst- leverantör tillåter andra betaltjänstleverantörer att delta i systemet och sätta egna priser gentemot betalare och betalningsmottagare men dessa andra betaltjänstleverantörer inte har rätt att förhandla sinsemellan om avgifter avseende betalningssystemet.

I promemorians författningskommentar anges att detta undantag omfattar exempelvis trepartskortssystem – t.ex. American Express och Diners Club – där den kortutgivande banken också är kortinlösare. Dessutom anges att undantaget träffar betaltjänster som erbjuds av teleoperatörer, eller penningöverföringstjänster där systemoperatören är både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör. Ett ytterligare exempel på betalningssystem som, enligt promemorians författningskommentar, faller in under detta undantag är bankers interna system.

Det bör noteras att de system som omfattas av undantaget i 28.2 c och motsvarande bestämmelse i promemorians lagförslag i många fall ändå undantas från kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler, eftersom de inte utgör generella betalsystem. Det kan dock inte uteslutas att ett system omfattas av detta undantag men samtidigt är ett generellt betalsystem. Det är angeläget att undantaget i direktivets artikel 28.2 c gäller även för sådana system, och motsvarande undantag bör därför tas in i lagen om betaltjänster. Eftersom dessa system omfattas av ett uttryckligt undantag i direktivets artikel 28.2 c, skulle det strida mot direktivets regler i denna del om de omfattades av kravet på icke-diskriminerande tillträdesregler i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Konkurrensverket har anfört att begränsningarna i vilka system som omfattas av kravet på icke- diskriminerande tillträdesregler kan medföra att de föreslagna reglerna inte bidrar till stärkt konkurrens och i värsta fall försämrar konkurrens- situationen. De begränsningar som nu föreslås införas grundar sig dock på harmoniserad unionsrätt som måste genomföras i Sverige. Det finns inte utrymme att vid genomförandet av direktivet frångå det urval av system som har gjorts i direktivet.

Sammanfattningsvis kommer ett mindre antal betalningssystem att omfattas av lagens krav på icke-diskriminerande tillträdesregler. De befintliga betalningssystem som omfattas är Dataclearingen, VISA:s och MasterCards kortsystem enligt fyrpartsmodellen samt Bankgirosystemet.

Förhållandet till annan konkurrensrättslig reglering

De betalningssystem som omfattas av den nu föreslagna lagstiftningen är skyldiga att uppställa icke-diskriminerande tillträdeskrav, i enlighet med vad som anges i betaltjänstdirektivets artikel 28.1. Det bör i detta sammanhang framhållas att den nu föreslagna regleringen inte påverkar tillämpligheten av artikel 101 och 102 i EUF eller konkurrenslagens (2008:579) bestämmelser och därmed inte inverkar på Europeiska kommissionens eller Konkurrensverkets möjligheter att inom ramen för

Prop. 2009/10:220

278

sin tillsyn vidta åtgärder med stöd av konkurrensreglerna, t.ex. om ett Prop. 2009/10:220 företag som ansvarar för ett betalningssystem anses missbruka sin

dominerande ställning. Vidare kan nämnas att Konkurrensverket i enlighet med artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 är behörigt att i enskilda ärenden tillämpa artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget och därvid vidta åtgärder. I detta sammanhang bör framhållas att exempelvis tjänster som är oundgängliga för att företag ska kunna bedriva verksamhet på en viss marknad under vissa förutsättningar kan utgöra s.k. nödvändiga nyttigheter (se t.ex. Marknadsdomstolens dom MD 2007:26 s. 12), och föranleda att nyttigheten måste upplåtas. De betalningssystem som är undantagna från direktivet får därmed i stället prövas med stöd av unionsrättsliga och nationella konkurrensregler.

11.2Tillsyn över reglerna om tillträde till betalningssystem

11.2.1 Inledning

Av direktivets artikel 20.1 framgår att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för att utöva tillsyn över bl.a. efterlevnaden av reglerna om tillträde till betalningssystem i artikel 28. I artikel 20.3 anges att om det i en medlemsstat finns mer än en myndighet som är behörig i t.ex. dessa frågor ska de behöriga myndigheterna samarbeta nära så att de kan genomföra sina uppgifter på ett effektivt sätt.

11.2.2 Tillsyn över reglerna om tillträde till betalningssystem
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ansvara för att utöva tillsyn
över att betalningssystemens tillträdesregler uppfyller kraven i lagen om
betaltjänster. Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket
innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har
ansvar för betalningssystem avseende överträdelse av bestämmelserna om
tillträde till betalningssystem.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att Konkurrensverket
ges ansvar för tillsynen över att bestämmelser om tillträde till
betalningssystem efterlevs.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anför att vissa skäl talar för
att Konkurrensverket ska ha tillsynsansvar avseende efterlevnaden av
reglerna om tillträde till betalningssystem. Alternativt kan
Finansinspektionen utöva tillsyn även i denna del. Detta ställer i så fall
krav på samordning mellan Finansinspektionen och Konkurrensverket,
och myndigheterna bör då verka för en aktiv samordning av den
konkurrensrättsliga tillsynen. Konkurrensverket anser att Finansinspek-
tionen, och inte Konkurrensverket, bör utöva tillsyn även över tillträdet
till betalningssystem. Konkurrensverket är positivt till att samråda med
Finansinspektionen angående tillsynen över tillträdesreglerna och anser
att en sådan samrådsskyldighet bör komma till uttryck i författning.	279
	279

Skälen för regeringens förslag: När det gäller tillsynen över reglerna	Prop. 2009/10:220
om tillträde till betalningssystem föreslås i promemorian att
Konkurrensverket ska ansvara för tillsyn över efterlevnaden av reglerna
om tillträde till betalningssystem.
Inledningsvis bör noteras att flera olika hänsyn måste tas inom ramen
för tillsynen över tillträdesregler avseende betalningssystem. De
konkurrensrättsliga aspekter som tas upp i Finansinspektionens
promemoria samt i Finansinspektionens och Konkurrensverkets remissvar
är av stor vikt i detta sammanhang. Samtidigt bör det beaktas att de
tillträdesregler som tillsynen avser också syftar till att skydda
betalningssystemens stabilitet. Det konkurrensrättsliga intresset av att
tillförsäkra olika aktörer så stor tillgång till betalningssystem som möjligt
kan innebära att alltför långtgående krav på deltagarna inte får uppställas.
Denna ambition kan dock komma i konflikt med intresset att säkerställa
stabiliteten i betalningssystemen genom bl.a. tillträdesregler som
uppställer vissa krav på de som önskar delta i systemen. I tillsynsarbetet
måste såväl stabilitets- som konkurrensrättsliga aspekter beaktas, och en
avvägning mellan dessa i viss mån motstående intressen kan behöva
göras.
I detta sammanhang bör noteras att Finansinspektionen idag utövar
tillsyn över clearingorganisationer enligt 23 kap 1 § lagen (2007:528) om
värdepappersmarknaden. Finansinspektionen för också register över
anmälda betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för
avveckling av förpliktelser på finansmarknaden och utövar tillsyn över
efterlevnaden av denna lags regler enligt dess 14 §. Finansinspektionen
utövar alltså redan idag tillsyn över system för clearing och avveckling av
betalningar. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligt att
myndigheten också ansvarar för tillsynen över reglerna för tillträde till de
betalningssystem som omfattas av kraven på objektiva, icke-
diskriminerande och proportionella tillträdesregler. Detta framstår som
särskilt befogat eftersom såväl konkurrens- som stabilitetshänsyn kan
behöva beaktas inom ramen för denna tillsyn.
Ansvaret för att uppställa icke-diskriminerande tillträdesregler vilar hos
den eller de som har ansvar för ett visst betalningssystem. Den som här
åsyftas är den som faktiskt fastställer de tillträdesregler som ska gälla för
ett visst betalningssystem eller har ansvar för dessa beslut. Beroende på
hur ägar- och styrstrukturen för ett visst betalningssystem är utformad kan
den eller de som avses vara den juridiska person som ansvarar för den
dagliga driften av betalningssystemet, ägaren till denne eller en annan
juridisk person som ansvarar för beslut om vilka tillträdesregler som ska
gälla för betalningssystemet ifråga.
Finansinspektionen bör, av de skäl som angetts ovan, ges ansvar för
tillsynen över efterlevnaden av lagens regler om tillträde till betalnings-
system. Som Konkurrensverket framfört i sitt remissvar förekommer
inom telekommunikationsområdet att den sektorsansvariga myndigheten
även ansvarar för tillsyn över reglering som syftar till att främja
konkurrensen på marknaderna, och att en skyldighet att utbyta informa-
tion och inhämta skriftliga yttranden i vissa fall framgår av förordningen
(2003:396) om elektronisk kommunikation. Vidare sägs i remissvaret att
Konkurrensverket har ett intresse av att noga följa utvecklingen på
området, och att en samrådsskyldighet för Finansinspektionen gentemot	280

Konkurrensverket bör komma till uttryck i författning. Konkurrensverket Prop. 2009/10:220 har ett intresse av att kunna följa utvecklingen avseende tillträde till

betalningssystem. Det framstår som otvetydigt att de två myndigheterna bör samråda med varandra avseende tillsynen över reglerna om tillträde till betalningssystem. Frågan blir då om formerna för denna samverkan bör regleras och i så fall hur.

Exempel på regler om skyldighet för myndighet att utbyta information och inhämta skriftliga yttranden i vissa fall finns, som Konkurrensverket påpekat, i förordningen (2003:396) om elektronisk kommunikation. Av förordningens 23 § framgår att Post- och telestyrelsen i vissa fall ska inhämta skriftligt yttrande från Konkurrensverket, och av dess 24 § framgår att de båda myndigheterna på begäran ska lämna ut information till varandra.

Reglerna om inhämtande av skriftligt yttrande och informationsutbyte i förordningen om elektronisk kommunikation avser uppfyllande av uppgifter som specifikt anges i förordningen. På ett liknande sätt föreskrivs i 1 § förordningen (2004:17) om finansiell rådgivning till konsumenter att Konsumentverket och Finansinspektionen ska samråda med varandra innan de meddelar föreskrifter avseende näringsidkare som står under respektive myndighets tillsyn. Dessa regler rör alltså inte en generell samrådsskyldighet i löpande tillsynsverksamhet, utan uttrycklig samrådsskyldighet i vissa specifika situationer. Att i den nu föreslagna lagen om betaltjänster ta in bestämmelser om en mer generell samrådsskyldighet skulle avvika från vad som gäller i de ovan angivna förordningarna. Detta talar mot att särskilt i lagen ange att en samrådsskyldighet föreligger.

Samtidigt bör det noteras att direktivets artikel 20.3 anger att medlemsstaterna ska säkerställa att myndigheter som har behörighet i frågor som avser bl.a. tillträde till betalningssystem samarbetar nära så att de kan genomföra sina uppgifter på ett effektivt sätt, när flera myndigheter är behöriga. Denna bestämmelse innebär ett krav på att det vid genomförandet av direktivets regler säkerställs att de berörda myndigheterna – här Finansinspektionen och Konkurrensverket – kan samarbeta nära för att lösa sina uppgifter på ett effektivt sätt. För att uppnå detta bör det i lagen om betaltjänster anges att Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket innan en tillsynsåtgärd eller ett ingripande vidtas mot någon som har ägaransvar för betalningssystem avseende överträdelse av bestämmelserna om tillträde till betalnings- system i lagen om betaltjänster.

Konkurrensverket bör ges möjlighet att lämna synpunkter på de åtgärder som Finansinspektionen avser att vidta. De fall där Finansinspektionen bör kunna samråda med Konkurrensverket avseende om det är påkallat att vidta åtgärder rör exempelvis frågor huruvida ett visst villkor i ett avtal om tillträde är diskriminerande för vissa kategorier av institut, eller om en viss modell för prissättning uppfyller lagens krav på objektivitet, icke-diskriminering och proportionalitet. De närmare formerna för samrådet bör däremot inte regleras i lagen utan i tillämpliga förordningar.

281

Tillsyn och ingripanden

Prop. 2009/10:220

12.1Tillsynsansvar

12.1.1 Inledning

Ett stort antal bestämmelser i betaltjänstdirektivet anger att olika uppgifter, främst avseende tillsyn och tillståndsgivande, ska utföras av den behöriga myndigheten i respektive medlemsstat. Av direktivets artikel 20.1 framgår att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter med ansvar för tillståndsgivning till och tillsyn över betalningsinstitut. Dessa myndigheter ska enlighet artikel 20.2 ges alla befogenheter som de behöver för att fullgöra sina uppgifter. I artikel 21 räknas ett antal olika åtgärder upp som de behöriga myndigheterna ska ges rätt att vidta avseende betalningsinstitut.

Av artikel 81 framgår att medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner vid överträdelser av nationella bestämmelser som genomför direktivet. I artikel 81.2 sägs att medlemsstaterna ska anmäla till kommissionen vilka regler om sanktioner som införts, och vilka myndigheter som är behöriga att tillämpa dem. Artikel 82.1 föreskriver att medlemsstaterna ska vidta alla åtgärder som krävs för att bl.a. sanktionsförfaranden ska kunna handläggas av de berörda myndigheterna. I artikel 82.2 anges att medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna i fall av överträdelse eller misstanke om överträdelse av nationella bestämmelser som genomför direktivets avdelningar III och IV (om informationskrav respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster) ska vara de behöriga myndigheterna i betaltjänstleverantörens hemmedlemsstat.

Dessutom innehåller direktivet bestämmelser om förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol. Av artikel 80 framgår att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för anmälan av klagomål som rör betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför direktivets regler. I artikel 83 anges att medlemsstaterna ska se till att det inrättas förfaranden för klagomål och tvistlösning för att avgöra tvister mellan betaltjänst- användare och deras betaltjänstleverantörer samt att befintliga organ ska utnyttjas när så är lämpligt. Av direktivets artikel 51.2 framgår att medlemsstaterna får föreskriva att artikel 83 om tvistlösningsförfaranden inte ska tillämpas om betaltjänstanvändaren inte är konsument. Genomförandet av dessa bestämmelser har behandlats i avsnitt 5.3.

I det följande tas upp vissa frågor om tillsynsansvar och utseende av behöriga myndigheter som inte följer av betaltjänstdirektivet utan av bestämmelserna i förordningen (EG) nr 924/2009 om gränsöverskridande betalningar.6 I förordningens artikel 9 anges att medlemsstaterna ska utse

6 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 av den 16 september 2009 om gränsöverskridande betalningar i gemenskapen och om upphävande av förordning (EG) nr 2560/2001 (EUT L 266, 9.10.2009 s. 11, Celex 32009R0924).

282

de behöriga myndigheter som ska ansvara för att förordningen efterlevs. Prop. 2009/10:220 Av förordningens artikel 10, som motsvarar betaltjänstdirektivets artikel

80, framgår att medlemsstaterna ska inrätta förfaranden som gör det möjligt för betaltjänstanvändare och andra berörda parter att lämna in klagomål om betaltjänstleverantörers påstådda överträdelser av denna förordning. Förordningens artikel 11 motsvarar betaltjänstdirektivets artikel 83 och anger att medlemsstaterna ska inrätta förfaranden för tvistlösning utanför domstol. Av förordningens artikel 11.3 följer att tvistlösningsmekanismerna får begränsas så att den enbart tillämpas på betaltjänstanvändare som är konsumenter eller mikroföretag. Av förordningens artikel 13 följer att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner för överträdelser av förordningens bestämmelser.

12.1.2 Tillsynsansvaret över betalningsinstitut, betaltjänst- leverantörer och tillträdet till betalningssystem

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska utöva tillsyn över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer, och över att alla betaltjänstleverantörer följer bestämmelserna om informationskrav och genomförande av betalningstransaktioner i lagen om betaltjänster. För de betaltjänstleverantörer som inte är betalningsinstitut gäller i övrigt bestämmelserna i de lagar som reglerar deras verksamhet.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, förutom i att Konkurrensverket enligt promemorians förslag ska utöva tillsyn över att bestämmelserna om tillträde till betalningssystem följs.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Konsumentverket anför att myndigheten genom lagstiftning som hänvisar till marknadsföringslagen utövar tillsyn över informationsbestämmelser på det finansiella området, och att Konsument- ombudsmannen bör kunna pröva ärenden om utelämnande av föreskriven information vid tillhandahållande av betaltjänster. Rikspolisstyrelsen anser att en effektiv tillsyn förutsätter en nära samverkan med de myndigheter, exempelvis Rikspolisstyrelsen, Skatteverket, Ekobrotts- myndigheten och Tullverket, som kan ha information om företag där det finns indikationer på att reglerna inte följs.

Skälen för regeringens förslag

Vilka tillsynsuppgifter ska utföras enligt betaltjänstdirektivet?

Direktivet innehåller bestämmelser om tillsyn, som huvudsakligen rör två olika områden. Dels finns bestämmelser om tillsyn över betalnings- institut, dels regler om tillsyn över att samtliga betaltjänstleverantörer följer direktivets regler om informationsgivning och om tillhandahållande av betaltjänster.

283

Enligt direktivets artikel 20 ska medlemsstaterna utse behöriga Prop. 2009/10:220 myndigheter med ansvar för tillståndsgivning till och tillsyn över

betalningsinstitut. Den behöriga myndigheten ska utföra de åligganden som är föreskrivna enligt direktivets avdelning II. Denna avdelning i direktivet omfattar artiklarna 5–29 som rör verksamheten i betalnings- institut och registrerade betaltjänstleverantörer, tillsyn över sådan verksamhet samt dessutom tillträde till betalningssystem. Tillsynsansvaret i fråga om reglerna om tillträde till betalningssystem har behandlats i avsnitt 11.2.2.

Närmare bestämmelser om tillsynens omfattning finns i artikel 21. De behöriga myndigheterna ska enligt denna bestämmelse ha rätt att vidta ett antal olika åtgärder. Myndigheterna ska enligt artikel 21.1 kunna kräva att betalningsinstitutet tillhandahåller all information som behövs för att kunna bevaka efterlevnaden. Dessutom ska myndigheterna kunna genomföra platsundersökningar och utfärda rekommendationer, riktlinjer samt bindande administrativa bestämmelser. De behöriga myndigheterna ska också tillfälligt kunna upphäva eller återkalla ett betalningsinstituts tillstånd under vissa förutsättningar. De behöriga myndigheterna ska enligt artikel 21.2 ges rätt att besluta om sanktioner eller vidta åtgärder mot betalningsinstitut och dem som har ett bestämmande inflytande över betalningsinstituts verksamhet. Av artikel 21.3 framgår att de behöriga myndigheterna ska ha rätt att vidta de tillsynsåtgärder som krävs för att se till att betalningsinstitut har tillräckligt kapital för att kunna bedriva verksamhet.

När det gäller gränsöverskridande verksamhet bör noteras att det i artikel 82.2 anges att medlemsstaterna ska se till att de behöriga myndigheterna i fall av överträdelse eller misstanke om överträdelse av nationella bestämmelser som genomför direktivets avdelningar III och IV (om informationskrav respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster) ska vara de behöriga myndigheterna i betaltjänstleverantörens hemmedlemsstat. För ombud och filialer gäller att värdmedlemsstatens myndigheter i stället ska vara behöriga.

Finansinspektionen ges tillsynsansvar över betalningsinstitut

I promemorian föreslås att Finansinspektionen ges det primära ansvaret för att agera mot betalningsinstitut som avviker från vad som gäller enligt lag eller myndighetsföreskrifter. I detta sammanhang framhålls också att direktivet överlåter åt medlemsstaterna att lagstifta om tillsyn och ingripandemöjligheter, och att det som ligger i fokus är betalnings- institutets finansiella sundhet och konsumentskyddet. Det poängteras att tillsynen enbart omfattar betalningsinstitutens verksamhet med betaltjänster och alltså inte deras övriga verksamhet. Samtidigt framförs dock att bedömningen av om det finns tillräckligt kapital i betalnings- institutet för att kunna genomföra betaltjänster måste göras med hänsyn till annan verksamhet i institutet, särskilt om denna andra verksamhet kan försämra institutets finansiella sundhet.

I promemorian uttalas vidare att bestämmelserna om tillsyn och ingripanden bör utformas så att de blir enhetliga i all näringsrättslig

lagstiftning på det finansiella området. Som skäl anförs att möjligheterna

284

att ingripa mot finansiella företag bör vara enhetliga om inte särskilda Prop. 2009/10:220 skäl talar emot det. Detsamma framhålls i fråga om Finansinspektionens kontrollmöjligheter inom ramen för myndighetens tillsyn.

Finansinspektionen utövar tillsyn över många av de företag som i dag tillhandahåller betaltjänster, exempelvis banker. Dessutom ansvarar Finansinspektionen för att registrera andra aktörer som sysslar med tillhandahållande av betaltjänster, exempelvis finansiella institut. Det framstår mot denna bakgrund som lämpligt att Finansinspektionen utövar tillsyn också över betalningsinstitut. En bestämmelse med denna innebörd tas in i den föreslagna lagen om betaltjänster. Det bör av bestämmelsen framgå att Finansinspektionens tillsynsansvar avser att betalnings- institutens betaltjänstverksamhet drivs enligt denna lag, andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar, och interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet.

Dessutom bör ansvaret för ägar- och ledningsprövning i betalnings- institut, och tillsynen över att ägare och ledning uppfyller lämplighets- kraven, vila på Finansinspektionen.

De näringsrättsliga bestämmelser om tillstånd, ägar- och lednings- prövning m.m. som rör betalningsinstitut behandlas närmare i avsnitt 7.

Med anledning av Konsumentverkets remissynpunkter kan följande anföras. Tillsynen över att samtliga betaltjänstleverantörer följer reglerna om bl.a. informationsgivning i lagen om betaltjänster bör vara en uppgift för Finansinspektionen. Finansinspektionen utövar tillsyn över flera av de kategorier av institut som kan tillhandahålla betaltjänster, exempelvis banker och kreditmarknadsföretag, liksom över de betalningsinstitut som kan komma att söka tillstånd att tillhandahålla betaltjänster i enlighet med den nya lagen. Om något av dessa företag i sin egenskap av betaltjänst- leverantör inte följer bestämmelserna om exempelvis informationsgivning i den lagen kan Finansinspektionen vidta åtgärder inom ramen för sin tillsyn. Det bör dock i detta sammanhang också framhållas att Konsumentombudsmannen med stöd i 28 § marknadsföringslagen kan meddela föreläggande om förbud mot otillbörlig marknadsföring.

Finansinspektionen ges tillsynsansvar över registrerade betaltjänst- leverantörer

Vissa bestämmelser som uppställer krav på hur verksamheten i ett betalningsinstitut ska bedrivas är också tillämpliga på registrerade betaltjänstleverantörer. Detta gäller bestämmelserna om närliggande verksamhet och skyddskrav (3 kap. 5–7 §§), bestämmelser om tystnadsplikt, åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, upplysningsskyldighet, meddelandeförbud och ansvar vid brott mot meddelandeförbud (3 kap. 12–16 §§). Dessutom omfattas registrerade betaltjänstleverantörer av bestämmelserna om tillhandahållande av betaltjänster genom ombud (3 kap. 17 §) och om uppdragsavtal (3 kap. 19 §). Registrerade betaltjänstleverantörer omfattas även av kraven i 4, 5 och 6 kap. och av vissa bestämmelser som särskilt gäller för dem i ifråga om vad som krävs för att undantas från tillståndskrav (2 kap. 3, 5–6 och 10

§§). Det bör i lagen anges att Finansinspektionen ansvarar för tillsyn över

285

att registrerade betaltjänstleverantörer följer lagen i tillämpliga delar samt Prop. 2009/10:220 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009, andra

författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar, och interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet.

Finansinspektionen ska föra register över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer

Enligt direktivets artikel 13, som även berörts i avsnitt 7.4.2, ska medlemsstaterna upprätta ett offentligt register över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer. En motsvarande bestämmelse bör införas i lagen om betaltjänster. Av de skäl som anges i avsnitt 7.4.2 bör registret föras av Finansinspektionen.

12.1.3 Upplysningsplikt för betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem

Regeringens förslag: Betalningsinstitut, registrerade betaltjänst- leverantörer och de som ansvarar för betalningssystem ska lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständligheter till Finansinspektionen som inspektionen begär.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Skälen för regeringens förslag: Av direktivets artikel 21.1 a) framgår

att betalningsinstitut ska tillhandahålla all information som krävs för att behöriga myndigheter ska kunna övervaka efterlevnaden av bestämmelserna i direktivets avdelning II, dvs. bestämmelser som rör verksamheten i betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer, tillsyn över sådan verksamhet samt dessutom tillträde till betalnings- system. En bestämmelse med denna innebörd föreslås i promemorian. I promemorians författningskommentar anges att Finansinspektionen får begära in upplysningar om den verksamhet som betalningsinstituten driver samt därmed sammanhängande omständligheter. Dessutom sägs att betalningsinstituten ska lämna all den information som fordras för att Finansinspektionen ska kunna utöva sin tillsyn, och att bestämmelsen avser den löpande rapporteringen som betalningsinstituten ska ge in till inspektionen. I promemorian föreslås också att Finansinspektionen ska ha möjlighet att begära in viss information från registrerade betaltjänst- leverantörer. Dessa ska lämna Finansinspektionen de upplysningar om verksamheten som krävs för att inspektionen ska kunna kontrollera att de följer lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall och förordningen (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel. Finansinspektionen ska dessutom kunna begära in ytterligare

upplysningar. I promemorians författningskommentar anges att

286

bestämmelsen har utformats med 7 § lagen (1996:1006) om Prop. 2009/10:220 anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet som förebild, och att

den syftar till att ge Finansinspektionen möjlighet att begära in information och upplysningar från registrerade betaltjänstleverantörer för att kontrollera att de följer bl.a. penningtvättsreglerna.

Det bör, i enlighet med vad Lagrådet anfört i sitt yttrande, i lagen anges att betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer och den eller de som ansvarar för betalningssystem ska lämna de upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter till Finansinspektionen som inspektionen begär.

I direktivets artikel 27 anges att en medlemsstat som medger att fysiska eller juridiska personer undantas från tillståndsplikt bl.a. ska underrätta kommissionen om hur många fysiska och juridiska personer som omfattas av undantaget och om det totala beloppet av de betalningstransaktioner som genomförts av dessa på årsbasis. För att Sverige ska kunna uppfylla sin skyldighet enligt direktivet krävs det att Finansinspektionen kan begära in information om volymen på genomförda betalningstransak- tioner från alla registrerade betaltjänstleverantörer. Möjligheten att begära in dessa uppgifter faller inom ramen för den upplysningsplikt som gäller enligt den nu föreslagna bestämmelsen i lagen om betaltjänster. Som närmare anges i avsnitt 12.2.11 nedan bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bemyndigas att meddela föreskrifter om bl.a. vilka upplysningar som registrerade betaltjänstleverantörer ska lämna till myndigheten.

12.1.4 Platsundersökning

Regeringens förslag: Finansinspektionen får göra en platsundersökning hos ett betalningsinstitut, en registrerad betaltjänstleverantör eller ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige när det är nödvändigt. Dessutom får Finansinspektionen göra en platsundersökning hos en filial eller ett ombud till ett betalningsinstitut eller ett ombud till en registrerad betaltjänstleverantör, eller hos ett företag som utför visst arbete eller vissa funktioner åt ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det behövs för tillsynen av institutet eller betaltjänstleverantören. En undersökning hos en registrerad betaltjänst- leverantör får enbart omfatta den verksamhet som avser tillhandahållande av betaltjänster.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller

lämnar det utan erinran. Malmö tingsrätt framför att bestämmelsen om platsundersökningar bör innehålla dels information om formerna för de undersökningar som Finansinspektionen får genomföra, dels angivande av vilka befogenheter Finansinspektionen har vid undersökningen.

Skälen för regeringens förslag: Artikel 21.1 b anger att de behöriga myndigheterna ska ha rätt att genomföra inspektion på plats hos betalningsinstitut, ombud eller filialer som tillhandahåller betaltjänster på betalningsinstitutets ansvar eller hos enheter på vilka betaltjänst-

287

verksamhet har lagts ut på entreprenad. I promemorian föreslås en Prop. 2009/10:220 bestämmelse till genomförande av denna bestämmelse i direktivet

Med anledning av de remissynpunkter som Malmö tingsrätt framfört bör noteras att en liknande bestämmelse om behöriga myndigheters möjlighet att göra platsundersökningar också finns i artikel 50.2 c i direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID). Denna bestämmelse har genomförts i 23 kap. 4 § lagen (2007:528) om värde- pappersmarknaden. I författningskommentaren till denna bestämmelse (prop. 2006/07:115 s. 630 och 631) angavs att Finansinspektionen genom en undersökning på plats kan inspektera alla aspekter av företagets verksamhet som inspektionen har tillsyn över, och att det som regel främst torde vara fråga om att ta del av handlingar och studera rutiner på plats. Vidare uttalades att rätten att utföra platsundersökningar endast avser ett företags kontorslokaler och liknande och alltså inte inspektioner i privatbostäder.

Motsvarande överväganden som gjordes i ovan anförda förarbeten bör vara vägledande även vid tillämpningen av den nu föreslagna bestämmelsen.

I promemorian föreslås att möjligheten att göra platsundersökningar ska gälla avseende såväl betalningsinstitut som registrerade betaltjänst- leverantörer. Detta bör, till skillnad från i promemorians förslag, framgå direkt av den bestämmelse i lagen som rör platsundersökningar. Dessutom bör det noteras att den möjlighet till platsundersökning som Finansinspektionen har hos finansiella institut enligt 7 a § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet enligt denna bestämmelses andra stycke är begränsad till att omfatta den verksamhet som är anmälningspliktig enligt lagen. Den möjlighet till platsundersökning hos registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud, filialer och uppdragstagare som Finansinspektionen nu ges bör på motsvarande sätt avgränsas så att den avser verksamheten avseende tillhandahållande av betaltjänster.

12.1.5 Samarbete mellan behöriga myndigheter

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska inom ramen för sin tillsyn samarbeta och utbyta information med andra behöriga myndigheter inom EES. Finansinspektionen ska på begäran av en behörig myndighet i ett annat EES-land lämna eller kontrollera information som behövs för att den myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn.

En behörig myndighet från ett annat EES-land får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen, och inspektionen får också delegera uppgiften att genomföra en platsundersökning till en behörig myndighet i ett annat EES-land.

Finansinspektionen ska samverka med andra myndigheter som ansvarar för tillsyn över regler som är tillämpliga på betaltjänstleverantörer, t.ex. avseende personuppgiftsbehandling eller penningtvätt och finansiering av terrorism.

288

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, dock att promemorians förslag inte anges att informationsutbyte ska ske även med vissa andra utöver utländska behöriga myndigheter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Rikspolisstyrelsen framför att kampen mot ekonomisk brottslighet förutsätter en effektiv tillsyn, uppföljning och utredning samt effektiva och avskräckande sanktioner. Enligt Rikspolisstyrelsen bör Finansinspektionen i sin tillsynsverksamhet ha en nära samverkan med t.ex. Rikspolisstyrelsen, Skatteverket, Ekobrotts- myndigheten och Tullverket.

Skälen för regeringens förslag: Direktivets artikel 24 innehåller bestämmelser om samarbete och utbyte av information mellan behöriga myndigheter i olika EES-länder. I promemorian föreslås en bestämmelse som kortfattat uppställer liknande bestämmelser.

Det framgår av direktivets artikel 24 att medlemsstaternas behöriga myndigheter ska vara skyldiga att samarbeta och utbyta information. När liknande bestämmelser i direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) genomfördes i svensk lag, ansåg regeringen att det var lämpligt att i lag slå fast att Finansinspektionen ska samarbeta och utbyta information med andra länders behöriga myndigheter (prop. 2006/07:115 s. 517). Motsvarande överväganden gör sig gällande också i fråga om genomförandet av betaltjänstdirektivets regler i denna del. Kravet på samarbete och informationsutbyte bör alltså framgå av en uttrycklig bestämmelse i lagen om betaltjänster.

Det bör i detta sammanhang särskilt framhållas att uttrycket behörig myndighet inte enbart innefattar sådana tillsynsmyndigheter i andra EES- länder som har fått i uppdrag att utöva tillsyn över efterlevnaden av direktivets regler i respektive land. Dessutom anges uttryckligen i direktivets artikel 24.1 att de behöriga myndigheterna i lämpliga fall ska samarbeta med Europeiska centralbanken och medlemsstaternas nationella centralbanker.

Av artikel 24.2 framgår också att medlemsstaterna ska tillåta utbyte av information mellan sina behöriga myndigheter och andra medlemsländers behöriga myndigheter som utövar tillsyn över betalningsinstitut. På motsvarande sätt ska utbyte av information kunna ske med Europeiska centralbanken, nationella centralbanker och andra offentliga myndigheter med ansvar för tillsyn av betalnings- och avvecklingssystem. Dessutom ska informationsutbyte kunna ske med andra relevanta myndigheter som utses enligt betaltjänstdirektivet, dataskyddsdirektivet (95/46/EG), det tredje penningtvättsdirektivet (2005/60/EG) eller annan unionsrätt som är tillämplig på betaltjänstleverantörer. Att kretsen av myndigheter på detta sätt utsträcks utöver de behöriga myndigheter som utses i enlighet med betaltjänstdirektivets regler bör framgå av den nu aktuella bestämmelsen i lagen om betaltjänster. Syftet är att den nu föreslagna bestämmelsen ska ge Finansinspektionen möjlighet att utbyta information med de myndigheter som räknas upp i direktivets artikel 24.1 och 24.2. Detta innebär att Finansinspektionen i den utsträckning som krävs ska samarbeta bl.a. med den myndighet som ansvarar för tillsyn avseende personuppgiftsbehandling (Datainspektionen) och de myndigheter utöver Finansinspektionen som ansvarar för tillsyn över efterlevnaden av reglerna avseende penningtvätt och finansiering av terrorism.

Prop. 2009/10:220

289

Det framgår vidare av artikel 25.3 andra meningen att den behöriga Prop. 2009/10:220 myndigheten i ett betalningsinstituts hemmedlemsstat får delegera

uppgiften att genomföra en kontroll på plats av en filial eller ombud till ett betalningsinstitut som står under dess tillsyn till en behörig myndighet i det EES-land där filialen eller ombudet är verksamt. En motsvarande bestämmelse bör införas i lagen om betaltjänster. Finansinspektionen bör ges möjlighet att delegera uppgiften att genomföra en kontroll på plats av en filial eller ombud till ett betalningsinstitut som står under dess tillsyn till en behörig myndighet i det andra land inom EES där filialen eller ombudet är verksamt. Om delegering enligt denna bestämmelse sker innebär detta en överlåtelse av tillsynsansvaret till en utländsk myndighet. Detta utgör en internationell överenskommelse enligt 10 kap. regeringsformen, vilket i sin tur medför att bestämmelsen om överlåtelse av förvaltningsuppgift i 10 kap 5 § fjärde stycket regeringsformen blir tillämplig. Av denna bestämmelse följer att riksdagen i lag får bemyndiga regeringen eller annan myndighet att i särskilda fall besluta om sådan överlåtelse. Om uppgiften innefattar myndighetsutövning ska beslutet fattas med tre fjärdedels majoritet av de röstande. Detta innebär att beslutet i det aktuella lagstiftningsärendet bör fattas med iakttagande av bestämmelserna i 10 kap. 5 § fjärde stycket regeringsformen, på samma sätt som skett vid införandet av liknande bestämmelser i annan lagstiftning (bet. 2005/06:FiU22 s. 13 och prop. 2006/07:5 s. 323).

12.1.6 Revision

Regeringens förslag: En revisor som får kännedom om oegentligheter vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett betalningsinstitut ska omedelbart rapportera dessa förhållanden till Finansinspektionen. Motsvarande rapporteringsskyldighet för revisorn gäller om han eller hon får kännedom om sådana förhållanden vid fullgörande av uppdrag som revisor i ett betalningsinstituts moderföretag eller dotterföretag, eller ett företag som har en likartad förbindelse med betalningsinstitutet. Samma rapporteringsskyldighet gäller även för särskilda granskare.

Promemorians förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som
innebär rapporteringsskyldighet för revisor eller särskild granskare i ett
betalningsinstitut som är aktiebolag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Revisorsnämnden framför att den föreslagna
lagen avses tillämpas på såväl svenska aktiebolag som svenska
ekonomiska föreningar och att relevanta bestämmelser därför bör hänvisa
såväl till aktiebolagslagen som lagen om ekonomiska föreningar.
Skälen för regeringens förslag: En skyldighet för revisor, som vid
fullgörandet av sitt uppdrag får kännedom om vissa former av
oegentligheter, att rapportera till Finansinspektionen finns i flera lagar
som reglerar tillsynen av finansiella företag, bl.a. i 23 kap. 8 § lagen
(2007:528)	om	värdepappersmarknaden och 13 kap. 10 § lagen
(2004:297) om bank- och finansieringsrörelse. I promemorian föreslås en
motsvarande bestämmelse som avser rapporteringsplikt vid fullgörande
av uppdrag	som	revisor i ett betalningsinstitut. Betalningsinstitut kan	290

enligt lagen om betaltjänster vara antingen aktiebolag eller ekonomiska Prop. 2009/10:220 föreningar. Som Revisorsnämnden har påpekat framstår det därför som

lämpligt att det i lagen hänvisas till relevanta bestämmelser i såväl aktiebolagslagen (2005:551) som lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

I promemorians förslag anges att revisorn har rapporteringsskyldighet bl.a. om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i betalningsinstitutet får kännedom om förhållanden som kan utgöra en ”icke oväsentlig” överträdelse av någon författning som reglerar företagets verksamhet med betaltjänster. Revisorsnämnden har påpekat att det i 13 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse anges att motsvarande rapporteringsskyldighet förutsätter att revisorn får kännedom om förhållanden som kan utgöra en ”väsentlig” överträdelse av där angivna regler. Det framstår som angeläget att utforma den nu föreslagna regleringen på ett sätt som inte utan särskilda skäl avviker från de regler som gäller för andra finansiella företag. Det bör därför i lagen om betaltjänster anges att revisorns rapporteringsskyldighet inträder bl.a. när han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i betalningsinstitutet får kännedom om förhållanden som kan utgöra en väsentlig överträdelse av någon författning som reglerar företagets verksamhet med betaltjänster. Av samma skäl bör det i bestämmelsen anges att rapporterings- skyldigheten gäller när revisorn i sitt uppdrag får kännedom om vissa förhållanden. På samma sätt som i bestämmelsen i lagen om bank- och finansieringsrörelse bör det i nu föreslaget lagrum i lagen om betaltjänster anges att rapporteringsskyldigheten gäller för såväl revisorer som särskilda granskare. Bestämmelsen innebär sålunda att rapporterings- skyldighet inträder när en revisor eller en särskild granskare i ett betalningsinstitut vid fullgörandet av sitt uppdrag får kännedom om förhållanden som (i) kan utgöra en väsentlig överträdelse av någon författning som reglerar företagets verksamhet med betaltjänster, (ii) kan påverka företagets fortsatta verksamhet negativt, eller (iii) kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 §§ aktiebolagslagen (2005:551) eller 8 kap. 13 § lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar.

En revisor eller en särskild granskare bör ha motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om sådan information som nyss beskrivits vid fullgörande av uppdrag i ett moder- eller dotterföretag till betalningsinstitutet, eller i ett företag som har en likartad förbindelse med institutet.

12.1.7 Avgifter till Finansinspektionen
Regeringens förslag: Betalningsinstituten ska genom avgifter bekosta
Finansinspektionens verksamhet. Även Finansinspektionens verksamhet
avseende registrerade betaltjänstleverantörer ska bekostas genom avgifter
från dem.
Promemorians förslag: I den i promemorian föreslagna bestämmelsen
hänvisas till förordningar avseende uttag av avgifter i samband med
tillsyn och ärendeprövning hos Finansinspektionen. I promemorians	291

förslag anges inte att även Finansinspektionens verksamhet avseende Prop. 2009/10:220 registrerade betaltjänstleverantörer ska bekostas genom avgifter.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen framför att det av lagstiftningen bör framgå att avgifter kan tas ut även av registrerade betaltjänstleverantörer.

Skälen för regeringens förslag: En bestämmelse om att Finans- inspektionens tillsynsverksamhet ska bekostas av betalningsinstituten genom avgifter föreslås i promemorian. I bestämmelsen hänvisas till förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Det föreslås dels att tillsynen ska bekostas genom årliga avgifter från instituten, dels att förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen gäller vid prövning av ansökningar och anmälningar inom Finansinspektionens ansvarsområde.

Liknande bestämmelser finns i 13 kap. 16 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 23 kap. 12–14 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Dessa bestämmelser hänvisar dock inte till de förordningar som nämns i den i promemorian föreslagna bestämmelsen.

Det framstår inte som nödvändigt att i lag uttryckligen hänvisa till de förordningar som gäller avseende avgiftsuttag i samband med tillsyn och ärendeprövning hos Finansinspektionen. I stället kan bestämmelsen utformas på liknande sätt som i 13 kap. 16 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

I promemorian föreslås inte någon bestämmelse avseende avgiftsuttag från registrerade betaltjänstleverantörer. Det kan dock noteras att en möjlighet för Finansinspektionen att ta ut avgifter även av anmälningspliktiga finansiella institut följer av 13 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt. Det framstår som lämpligt att Finansinspektionen ges motsvarande möjligheter att ta ut avgifter av de registrerade betaltjänstleverantörer som medges undantag från tillståndskravet enligt den nu föreslagna lagstiftningen. En bestämmelse med denna innebörd bör därför tas in i lagen om betaltjänster.

12.1.8 Tillsyn över efterlevnaden av reglerna i förordningen om gränsöverskridande betalningar

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska utöva tillsyn över att bestämmelserna i förordningen (EG) nr 924/09 om gränsöverskridande betalningar efterlevs.

Promemorians förslag: Tillsyn över förordningens regler tas inte upp i
Finansinspektionens promemoria.
Remissinstanserna: Eftersom promemorian inte omfattar denna fråga
har remissinstanserna inte kunnat anföra några synpunkter i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Reglerna i förordningen (EG) nr
924/09 har tagits upp i avsnitt 5.4. Förordningen är bindande och direkt
tillämplig i alla medlemsstater, men innehåller också bestämmelser som
innebär att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter och inrätta
förfaranden för klagomål och tvistelösning. Dessutom framgår av	292

förordningen att medlemsstaterna ska se till att det finns bestämmelser Prop. 2009/10:220 om sanktioner vid överträdelser av förordningens regler.

För att genomföra förordningens artikel 9 i Sverige bör det utses behöriga myndigheter som ansvarar för att förordningens regler följs. Eftersom förordningen reglerar vissa angivna frågor inom ramen för tillhandahållande av betaltjänster, framstår det som lämpligt att Finansinspektionen, som enligt de skäl som framförts i avsnitt 12.1.2 bör vara ansvarig tillsynsmyndighet såvitt avser efterlevnaden av betaltjänstdirektivets regler, även ges i ansvar att utöva tillsyn över efterlevnaden av förordningens regler. Det bör därför i lagen om betaltjänster anges att Finansinspektionens tillsynsansvar även omfattar efterlevnaden av reglerna i förordningen. Det bör noteras att detta också innebär att de nu föreslagna bestämmelserna om samarbete med andra länders behöriga myndigheter blir tillämpliga även såvitt avser tillsyn över efterlevnaden av förordningens regler. Detta innebär att kraven på gränsöverskridande samarbete i förordningens artikel 12 är uppfyllt såvitt avser Finansinspektionens tillsynsverksamhet.

12.2	Ingripanden
12.2.1 Inledning
Betaltjänstdirektivet innehåller vissa bestämmelser som i allmänna termer
tar upp sanktioner och ingripanden mot aktörer som inte följer direktivets
regler.
I artikel 20.2 anges att de behöriga myndigheterna ska ha alla
befogenheter som de behöver för att fullgöra sina uppgifter i fråga om
tillståndsgivning och tillsyn avseende efterlevnaden av bestämmelserna i
direktivets avdelning II, dvs. artiklarna 5–29. Dessutom framgår av
artikel 21.1 d) att behöriga myndigheter ska kunna tillfälligt upphäva eller
återkalla ett betalningsinstituts tillstånd under vissa förutsättningar.
Dessutom anges i artikel 21.2 att behöriga myndigheter ska kunna besluta
om sanktioner och vidta åtgärder för att avbryta observerade överträdelser
eller orsakerna till sådana överträdelser. Av artikel 21.3 framgår att de
behöriga myndigheterna ska kunna vidta åtgärder för att säkerställa att ett
betalningsinstitut har ett tillräckligt kapital.
Dessutom anges i artikel 81.1 att det ska finnas regler om sanktioner för
överträdelser av sådan nationell lag som genomför direktivet, och att
sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Artikel
81.1 omfattar samtliga de nationella bestämmelser som har antagits i
enlighet med direktivet, inte enbart avseende dess avdelning II.
12.2.2 Ingripanden mot betalningsinstitut

Regeringens förslag: Om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina
skyldigheter enligt lagen om betaltjänster eller andra tillämpliga regler,
ska Finansinspektionen ingripa genom ett föreläggande, ett förbud att
verkställa ett beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig		293

ska betalningsinstitutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, en varning meddelas. Finansinspektionen får avstå från att ingripa om överträdelsen är ringa eller ursäktlig, eller om institutet gör rättelse. Finansinspektionen får också avstå från ingripande om något annat organ har vidtagit tillräckliga åtgärder mot betalningsinstitutet.

Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran, frånsett vissa språkliga synpunkter.

Skälen för regeringens förslag: För att genomföra direktivets artikel 21.2 bör den behöriga myndigheten för tillståndsgivning och tillsyn avseende betalningsinstitut – Finansinspektionen – ges möjlighet att vidta åtgärder mot betalningsinstitut som inte följer de regler som motsvarar direktivets avdelning II. I direktivet anges inte närmare vilka sanktionsmöjligheter som bör införas i nationell lag, utan detta lämnas åt medlemsstaterna att avgöra. Finansinspektionens ingripandemöjligheter bör utformas på ett sätt som så långt möjligt motsvarar de regler som gäller i fråga om andra finansiella företag.

Detta innebär att Finansinspektionen, på samma sätt som i fråga om andra finansiella företag, ska ingripa om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt lagen om betaltjänster, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolags- ordning, stadgar eller interna regler och instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar dess verksamhet.

Finansinspektionen ska då förelägga betalningsinstitutet att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen. Finans- inspektionen kan också utfärda ett förbud mot att verkställa beslut eller utfärda en anmärkning. Finansinspektionen ska återkalla betalnings- institutets tillstånd om överträdelsen är allvarlig. Om det är tillräckligt räcker det dock med att betalningsinstitutet meddelas en varning.

Motsvarande bestämmelser som avser andra kategorier av finansiella företag återfinns i 15 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden.

Dessutom bör det, i likhet med i annan liknande lagstiftning, anges i lag att Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om betalningsinstitutet gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder som bedöms tillräckliga. I promemorian föreslås att bestämmelser med den innebörd som beskrivits ovan förs in i en paragraf.

12.2.3 Återkallande av betalningsinstituts tillstånd

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska, under vissa förut- sättningar, återkalla ett betalningsinstituts tillstånd om en person i ledande ställning inte uppfyller lagens krav. Finansinspektionen kan, i stället för att återkalla tillståndet, besluta att en viss person i ledande ställning inte längre får vara kvar och förordna en ersättare för denne.

Prop. 2009/10:220

294

Finansinspektionen ska även återkalla ett betalningsinstituts tillstånd Prop. 2009/10:220 om institutet fått tillståndet på ett otillbörligt sätt, inte drivit sådan

verksamhet som tillståndet avser inom viss tid, avstått från tillståndet eller om fortsatt verksamhet skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet.

Promemorians förslag: I promemorians förslag anges inte att Finansinspektionen kan återkalla ett betalningsinstituts tillstånd om institutet har överlåtit hela sin betaltjänstverksamhet till annan, om institutet har försatts i konkurs eller om beslut fattats om att institutet ska träda i tvångslikvidation. I promemorian föreslås inte heller någon bestämmelse om att Finansinspektionen kan ge anvisningar om hur rörelsen bör avvecklas i samband med ett beslut om återkallande av tillstånd.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det bör införas regler som gör det möjligt att återkalla ett betalningsinstituts tillstånd om institutet har överlåtit hela sin rörelse, försatts i konkurs eller om det har beslutats att institutet ska träda i tvångslikvidation.

Skälen för regeringens förslag
Personer i ledande ställning uppfyller inte kvalifikationskraven
I promemorian föreslås en bestämmelse som anger att Finansinspektionen
ska återkalla ett betalningsinstituts tillstånd om en person i ledande
ställning – styrelsemedlem, verkställande direktör, ställföreträdare för
verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten – inte
längre uppfyller de krav som ställs på denne. En förutsättning är dock att
Finansinspektionen först har beslutat att anmärka för betalningsinstitutet
att personen inte uppfyller kraven, och att personen i fråga trots detta
sitter kvar på sin post efter det att en av Finansinspektionen bestämd tid
på högst tre månader har gått ut. Alternativt kan Finansinspektionen
besluta om att personen i fråga inte längre får inneha sin post, och
förordna om en ersättare för tiden fram till dess att betalningsinstitutet har
utsett en ersättare. I promemorians författningskommentar anges att
Finansinspektionens möjlighet att besluta att en viss person inte längre
ska få sitta kvar på sin post kan utnyttjas när det finns brister i ledningen
för ett i övrigt livskraftigt betalningsinstitut men institutet självt inte
förmår ändra på situationen. Vidare anges att Finansinspektionen inte är
skyldig att utnyttja denna möjlighet utan får göra en bedömning från fall
till fall.
Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelser i 15 kap. 2 §
lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse respektive 25 kap. 4
§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Den nu föreslagna
bestämmelsen skiljer sig från dessa genom att den som är ansvarig för
betalningsinstitutets betaltjänstverksamhet ingår i den krets av personer
som omfattas av bestämmelsen. Den nu föreslagna bestämmelsen har
ingen direkt motsvarighet i direktivet men överensstämmer väl med dess	295
	295

artikel 12.1 c, där det anges att ett betalningsinstituts tillstånd kan Prop. 2009/10:220 återkallas om institutet inte längre uppfyller villkoren för beviljande av

tillstånd. Ett villkor för beviljande av tillstånd som anges i direktivets artikel 5 j är att vissa personer i ledande ställning i ett betalningsinstitut ska ha gott anseende och den kunskap och erfarenhet som krävs för att tillhandahålla betaltjänster. Den föreslagna bestämmelsen är väl förenlig med direktivets regler och det krav på att behöriga myndigheter ska kunna besluta om sanktioner mot betalningsinstitut och de som har ett bestämmande inflytande över dessas verksamhet som framgår av artikel 21.2. Det bör dessutom, på motsvarande sätt som i 2 kap. 9 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar, anges att bestämmelserna om styrelsen såvitt avser återkallande av tillstånd ska tillämpas på tillsynsorganet i dualistiskt organiserade europabolag och europakooperativ.

Tillståndet har beviljats på felaktiga grunder eller inte utnyttjats, eller fortsatt verksamhet utgör hot mot betalningssystemets stabilitet

Bestämmelser om återkallande av betalningsinstituts tillstånd finns i direktivets artikel 12. Där anges att ett tillstånd får återkallas (i) om betalningsinstitutet inte utnyttjar tillståndet inom viss tid eller uttryckligen avstår från det, (ii) om betalningsinstitutet har erhållit tillståndet på grundval av oriktiga uppgifter eller i strid med gällande regler, (iii) inte längre uppfyller villkoren för att erhålla tillstånd, (iv) fortsatt betaltjänstverksamhet i institutet skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet, eller (v) nationell lag på någon annan grund anger att tillståndet ska återkallas. Av artikel 21.1 d framgår att behöriga myndigheter ska ha rätt att tillfälligt upphäva eller återkalla ett tillstånd i dessa fall.

Direktivets artikel 12 anger alltså situationer där tillståndet får återkallas, och av artikel 21.1 d följer att behörig myndighet – Finansinspektionen – ska ha rätt att vidta åtgärder i dessa fall. En bestämmelse som motsvarar artikel 12.1 a, b och d föreslås i promemorian. Av den i promemorian föreslagna bestämmelsen framgår att Finansinspektionen ska återkalla ett betalningsinstituts tillstånd om (i) institutet har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, (ii) institutet inte har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser inom ett år från det att tillståndet beviljades, (iii) institutet inte har drivit någon sådan verksamhet inom en sammanhängande tid av sex månader, (iv) det skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om institutet fortsatte med sin verksamhet, eller (v) institutet har förklarat sig avstå från tillståndet. Av den föreslagna bestämmelsen framgår också att en varning i stället får meddelas i fall (i)-(iv). I promemorians författningskommentar anges att en varning är avsedd att meddelas om det i ett enskilt fall framstår som motiverat att ge betalningsinstitutet ytterligare en chans att komma igång med verksamheten.

Den bestämmelse som föreslås i promemorian genomför artikel 12.1 avseende de grunder för återkallande som inte täcks av den bestämmelse

296

som behandlats i föregående avsnitt. Ett lagrum med motsvarande Prop. 2009/10:220 innehåll bör tas in i lagen om betaltjänster.

Såvitt avser den första grunden för återkallande, att betalningsinstitutet har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt, gäller att de oriktiga uppgifter som lämnats ska ha varit av sådan art att det kan befaras att de påverkade beslutet att ge institutet tillstånd. Bestämmelsen är inte tillämplig i de fall då oriktiga eller felaktiga uppgifter visserligen har lämnats i ett ansökningsärende men dessa uppgifter inte var relevanta för beslutet att bevilja eller inte bevilja tillstånd. Sådana uppgifter kan avse rena felskrivningar eller fel- stavningar, exempelvis avseende betalningsinstitutets adress eller ledande befattningshavares namn, som inte materiellt påverkar beslutet att ge eller inte ge tillstånd.

I fråga om den fjärde återkallandegrunden, att ett betalningsinstituts tillstånd ska återkallas om fortsatt verksamhet i institutet skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet, har innebörden av den motsvarande bestämmelsen i direktivets artikel 12.1 d inte utvecklats närmare i direktivet eller skälen till direktivet. Det bör dock noteras att uttrycket ”betalningssystemet” såsom det används i den nu aktuella bestämmelsen avser något annat och mer omfattande än ett betalningssystem så som uttrycket definieras i direktivets artikel 4.6 och lagen om betaltjänster. Den nu aktuella bestämmelsen avser hot mot stabiliteten i hela den struktur i vilken betalningar hanteras, dvs. det nätverk av betaltjänstleverantörer, betalningssystem och mellanhänder som möjliggör kontinuerlig hantering av betalningsflöden. Ett enskilt betalningsinstituts tillstånd kan återkallas om dess verksamhet bedrivs på ett sådant sätt att stabiliteten i hela detta övergripande system hotas. En förutsättning för återkallande i dessa fall är att det enskilda betalnings- institutet bedriver så omfattande verksamhet att hela betalningssystemets stabilitet kan komma att påverkas av förändringar i dess verksamhet.

Betalningsinstitutet har överlåtit hela sin verksamhet, försatts i konkurs eller trätt i tvångslikvidation

I sitt remissvar har Finansinspektionen framfört att ett betalningsinstitut kan överlåta sin betaltjänstverksamhet till annan, vilket innebär att institutet därefter har tillstånd för en verksamhet som det inte längre tillhandahåller. Dessutom har anförts att ett betalningsinstitut kan försättas i konkurs eller bli föremål för tvångslikvidation och att det då finns anledning att begränsa institutets möjlighet att fortsatt driva betaltjänstverksamhet. I detta sammanhang framhålls att lagen om bank- och finansieringsrörelse innehåller bestämmelser som gör det möjligt att i motsvarande situationer återkalla ett kreditinstituts tillstånd.

Det framstår som lämpligt att, mot bakgrund av vad Finansinspektionen har anfört i denna del, utforma reglerna om återkallande av betalningsinstituts tillstånd så att de motsvarar vad som gäller för kreditinstitut enligt 15 kap. 3 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det bör därför framgå av lagen att Finansinspektionen kan återkalla ett betalningsinstituts tillstånd om institutet har överlåtit hela sin

betaltjänstverksamhet till annan, om institutet har försatts i konkurs eller

297

om beslut fattats om att institutet ska träda i tvångslikvidation. Prop. 2009/10:220 Möjligheten för Finansinspektionen att i stället meddela varning finns inte

i dessa fall.

Anvisningar om avveckling av tillståndspliktig verksamhet

I 25 kap. 6 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden anges att Finansinspektionen får besluta om hur avveckling av rörelsen ska ske om tillståndet återkallas. Dessutom får Finansinspektionen förena ett beslut om återkallelse av tillstånd med ett förbud mot att fortsätta rörelsen. Av författningskommentaren till bestämmelsen framgår att Finansinspek- tionen kan ge anvisningar om hur rörelsen bör avvecklas i sitt beslut om återkallelse av tillståndet, med hänsyn tagen till individuella förhållanden hos det företag som beslutet avser (prop. 2006/07:115 s. 639). Ett förbud mot att fortsätta rörelsen får förenas med vite.

En motsvarande bestämmelse, som ger Finansinspektionen möjlighet att besluta om hur avvecklingen av tillståndspliktig betaltjänstverksamhet i ett betalningsinstitut ska ske när institutets tillstånd återkallas, bör tas in i lagen.

12.2.4 Ingripande mot betalningsinstitut som överträtt regler i ett annat land

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ingripa mot ett betalningsinstitut som har brutit mot regler i ett annat land. Ingripande får göras om den behöriga myndigheten i det andra landet har underrättat Finansinspektionen om överträdelsen och att motsvarande överträdelse kan föranleda ingripande enligt lagen om betaltjänster. Finansinspek- tionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag, förutom i att det i promemorians förslag anges att Finansinspektionen ”får” ingripa i de fall som bestämmelsen avser.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse som innebär att Finansinspektionen får ingripa mot ett svenskt betalningsinstitut som har brutit mot tillämpliga regler i ett annat land. Ingripande får ske om en underrättelse om överträdelsen har inkommit från en behörig myndighet i ett annat land och motsvarande överträdelse i Sverige hade föranlett ett ingripande enligt bestämmelserna i lagen om betaltjänster. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om vilka åtgärder som vidtas.

Motsvarande bestämmelser finns i 15 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 7 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I båda dessa bestämmelser anges dock att Finansinspektionen under de angivna förutsättningarna ”ska” ingripa. I promemorians förslag anges att Finansinspektionen ”får” ingripa, utan att

skillnaden jämfört med liknande bestämmelser i annan lagstiftning tas

298

upp. Det framstår som lämpligt att lagstiftningen avseende Finansinspek- Prop. 2009/10:220 tionens ingripandemöjligheter mot betalningsinstitut utformas på ett

likformigt sätt som i fråga om andra finansiella företag, om inte något annat talar för en avvikande reglering för betalningsinstitut. Eftersom några sådana skäl inte synes föreligga, bör den nu aktuella bestämmelsen utformas så att Finansinspektionen ska ingripa också i de situationer som här behandlats.

12.2.5 Straff- och förseningsavgift

Regeringens förslag: Finansinspektionen får besluta att			ett
betalningsinstitut som har fått en anmärkning eller varning på grund av
regelöverträdelse, eller en varning i stället för återkallande av sitt
tillstånd, ska betala	en straffavgift. Straffavgiften ska	uppgå till lägst
5 000 och högst 50 miljoner kronor.
Avgiften får inte överstiga tio procent av betalningsinstitutets
omsättning i sin betaltjänstverksamhet närmast föregående räkenskapsår.
I vissa fall får en uppskattning av omsättningen göras. Straffavgiften får
inte vara så stor att betalningsinstitutet därefter inte uppfyller
kapitalkraven.
När straffavgiftens storlek fastställs ska särskild hänsyn tas till hur
allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått.
Om ett betalningsinstitut inte i tid lämnar de upplysningar som ska
lämnas enligt bestämmelser i Finansinspektionens föreskrifter, får
myndigheten besluta att institutet ska betala en förseningsavgift på högst
100 000 kronor.
Bestämmelser om verkställighet av beslut om straff- eller försenings-
avgift tas in i lagen om betaltjänster.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran,
förutom vissa språkliga synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om straffavgifter
avseende finansiella företag som på grund av regelöverträdelser har fått
anmärkning eller varning finns i såväl 15 kap. 7–9 §§ lagen (2004:297)
om bank- och finansieringsrörelse som 25 kap. 8–10 §§ lagen (2007:528)
om värdepappersmarknaden. I promemorian föreslås bestämmelser om att
myndigheten får besluta om straffavgift i vissa fall. De belopp som
föreslås, liksom kriterierna för fastställandet av avgiftens storlek,
motsvarar de som anges i nyss nämnda bestämmelser. Det framstår, på
samma sätt som i fråga om övriga bestämmelser om ingripanden mot
betalningsinstitut, som lämpligt att i möjligaste mån utforma
bestämmelser så att de motsvarar vad som gäller för andra finansiella
företag. Bestämmelser som motsvarar de som föreslås i promemorian bör
därför tas in i lagen om betaltjänster.
På motsvarande sätt finns bestämmelser om förseningsavgift i 15 kap.
10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 11 § lagen om
värdepappersmarknaden. I respektive bestämmelse hänvisas till det
bemyndigande som Finansinspektionen fått att meddela föreskrifter om
vilka upplysningar	som berörda finansiella företag	ska lämna	till	299

myndigheten. En motsvarande bestämmelse om möjlighet för Prop. 2009/10:220 Finansinspektionen att besluta om förseningsavgift även i fråga om

betalningsinstitut bör tas in i lagen om betaltjänster.

I promemorian föreslås också bestämmelser om verkställighet av ett beslut om straffavgift eller förseningsavgift. I promemorians författnings- kommentar görs en hänvisning till 3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken, där det anges att en förvaltningsmyndighets beslut får verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser om det finns en särskild föreskrift om detta. Vidare sägs att Finansinspektionens beslut om avgift ska utgöra en exekutionstitel som kan verkställas utan domstolsförfarande, vilket i den föreslagna lagen i denna del anges som att Finansinspektionens beslut att påföra straff- eller förseningsavgift får verkställas om avgiften är förfallen till betalning och inte betald. I författningskommentaren sägs vidare att en obetald avgift ska lämnas för indrivning, och att mål om uttagande av fordran handläggs som allmänna mål hos Kronofogdemyndigheten. Avslutningsvis sägs att en bestämmelse införs, enligt vilken en avgift som påförts faller bort om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet vann laga kraft.

Motsvarande bestämmelser återfinns i 15 kap. 11–14 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse. Det framstår som lämpligt att, på det sätt som föreslås i promemorian, införa bestämmelser om verkställighet av beslut om straff- och förseningsavgifter avseende betalningsinstitut i lagen om betaltjänster.

12.2.6 Ingripanden mot utländska betalningsinstitut

Regeringens förslag: Finansinspektionen får ingripa mot utländska betalningsinstitut som inte driver sin verksamhet med betaltjänster i Sverige enligt gällande bestämmelser om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism eller i enlighet bestämmelserna i förordning (EG) nr 1781/2006 eller bestämmelserna om informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster och genomförande av betaltjänster. Finansinspektionen får också ingripa mot ett ombud för ett utländskt betalningsinstitut som i sin verksamhet i Sverige inte följer bestämmelserna om informationskrav vid tillhandahållande av betal- tjänster och om genomförande av betaltjänster. Om Finansinspektionen vidtar åtgärder mot ett utländskt betalningsinstitut, ska den behöriga myndigheten i institutets hemland underrättas om detta.

Om ett betalningsinstitut som är hemmahörande i ett EES-land har fått sitt tillstånd indraget i hemlandet, ska Finansinspektionen genast förbjuda institutet att påbörja fler betalningstransaktioner i Sverige.

Promemorians	förslag: I promemorians förslag anges att
Finansinspektionen inte kan förbjuda ett utländskt betalningsinstitut, som
fått sitt tillstånd i hemlandet indraget, från att också därefter genomföra
vissa betalningstransaktioner enligt ramavtal. I promemorians förslag
anges inte att Finansinspektionen kan förelägga ett betalningsinstitut från
ett annat EES-land att göra rättelse också vid överträdelse av
bestämmelserna i	Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr	300

1781/2006 av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel och sådan lag som kompletterar denna förordning.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansinspektionen anser att det bör klargöras att Finansinspektionen kan förbjuda ett utländskt betalningsinstitut som fått sitt tillstånd i hemlandet indraget att genomföra några betalnings- transaktioner över huvud taget.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås bestämmelser om Finansinspektionens möjligheter att ingripa mot utländska betalnings- institut. Enligt förslaget får Finansinspektionen förelägga ett utländskt betalningsinstitut att göra rättelse om institutet inte driver sin svenska verksamhet i enlighet med gällande bestämmelser om konsumentskydd och åtgärder mot penningtvätt. Om det utländska betalningsinstitutet inte följer föreläggandet ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i institutets hemland. Om rättelse inte sker får Finansinspektionen förbjuda betalningsinstitutet att påbörja nya betalningstransaktioner i Sverige, efter att dessförinnan ha underrättat den behöriga myndigheten i institutets hemland. I brådskande fall kan Finansinspektionen meddela förbud utan en föregående underrättelse till den behöriga hemlandsmyndigheten, men i så fall ska den myndigheten underrättas så snart som möjligt efteråt.

Dessutom föreslås en bestämmelse enligt vilken Finansinspektionen genast ska förbjuda ett utländskt betalningsinstitut från ett EES-land, som har fått sitt tillstånd i hemlandet indraget, att påbörja fler betalningstransaktioner i Sverige.

I promemorians författningskommentar anges att betalningsinstitutets hemland har exklusiv rätt att ingripa vid överträdelser av tillämpliga rörelseregler, och att Finansinspektionen endast har rätt att ingripa mot utländska betalningsinstitut som överträder svenska nationella regler om konsumentskydd och åtgärder mot penningtvätt.

Det som Finansinspektionen anfört i sitt remissvar synes överensstämma med direktivets syfte. Ett utländskt betalningsinstitut från ett annat EES-land som får sitt tillstånd indraget i hemlandet får således inte påbörja några nya enskilda betalningstransaktioner, vare sig inom ramen för ett befintligt ramavtal eller som enstaka transaktioner.

I de bestämmelser som föreslås i promemorian anges att Finansinspektionens enbart kan förelägga ett utländskt betalningsinstitut från ett annat EES-land att göra rättelse om dess betaltjänstverksamhet i Sverige inte bedrivs enligt gällande regler om konsumentskydd och åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Det framgår dock av direktivets artikel 25.5 att bestämmelserna i denna artikel, som rör betalningsinstituts etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster, inte heller ska påverka de behöriga myndigheternas skyldighet enligt förordning (EG) nr 1781/2006 att utöva tillsyn över eller övervaka efterlevnaden av förordningens bestämmelser. Enligt 4 § lagen (2008:99) om tillämpning av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1781/2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel ska Finansinspektionen övervaka och vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att kraven i förordningen uppfylls. Det följer av direktivets artikel 25.5 att Finansinspektionen har att utöva tillsyn också

Prop. 2009/10:220

301

över att utländska betalningsinstitut från EES-länder uppfyller Prop. 2009/10:220 förordningens bestämmelser. Det bör därför av den nu aktuella

bestämmelsen framgå att Finansinspektionen kan förelägga ett sådant betalningsinstitut att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med bestämmelserna i förordningen nr 1781/2006 och sådan lag som kompletterar denna förordning.

När det gäller den i promemorian föreslagna möjligheten att ingripa mot ett utländskt betalningsinstitut som inte följer gällande regler om konsumentskydd synes den syfta till att genomföra direktivets artikel 82.2, där det anges att värdmedlemsstatens behöriga myndigheter ska utöva tillsyn över att filialer och ombud följer bestämmelserna i direktivets avdelningar III och IV. För att direktivets bestämmelser i denna del ska avspeglas i den nu föreslagna lagen bör det i denna anges att Finansinspektionen får förelägga ett utländskt företags filial eller ombud att göra rättelse om dess verksamhet med betaltjänster i Sverige inte bedrivs i enlighet med bestämmelserna i den föreslagna lagens 4 och 5 kap.

12.2.7 Ingripanden mot registrerade betaltjänstleverantörer och de som ansvarar för betalningssystem

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ingripa om en registrerad betaltjänstleverantör eller den eller de som ansvarar för ett betalningssystem åsidosätter sina skyldigheter enligt lagen om betaltjänster eller andra tillämpliga regler. Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid vidta åtgärder för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.

Om en registrerad betaltjänstleverantör inte längre uppfyller kriterierna för att undantas från tillståndskravet och inte ansöker om tillstånd inom 30 dagar, ska Finansinspektionen förelägga denne att inkomma med ansökan. Om den som driver verksamheten inte rättar sig efter föreläggandet, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten.

Finansinspektionen får också förelägga den person som driver en viss verksamhet att lämna de upplysningar om verksamheten som krävs för att kunna bedöma om tillståndsplikt för verksamheten föreligger.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran, frånsett vissa språkliga synpunkter.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en
bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att ingripa mot
registrerade betaltjänstleverantörer. I promemorian noteras att
bestämmelsen om ingripande mot registrerade betaltjänstleverantörer
skiljer sig från andra sanktionsbestämmelser, avseende såväl
betalningsinstitut som andra finansiella företag, eftersom registrerade
betaltjänstleverantörer inte har något tillstånd som kan återkallas. I stället
kan Finansinspektionen ingripa genom att förelägga en registrerad
betaltjänstleverantör att vidta åtgärder för att rätta till eventuella problem
eller att upphöra med verksamheten. Om en registrerad betaltjänst-	302

leverantör inte längre uppfyller villkoren för att vara undantagen från Prop. 2009/10:220 kravet på tillståndsplikt kan Finansinspektionen förelägga denne att

inkomma med ansökan eller upphöra med verksamheten. Dessutom kan Finansinspektionen förelägga en person som är ansvarig för viss verksamhet att lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för att kunna bedöma om verksamheten i fråga är tillståndspliktig eller inte.

I detta sammanhang bör särskilt noteras att en registrerad betaltjänst- leverantör ska inkomma med en ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut inom 30 dagar från den tidpunkt då den ansvariga ledningen för betaltjänstverksamheten insett eller borde ha insett att villkoren för att bedriva verksamhet som registrerad betaltjänstleverantör inte var uppfyllda. Detta innebär exempelvis att ansökan ska inkomma inom 30 dagar från den tidpunkt då den ansvariga ledningen för betaltjänstverksamheten fick kännedom om att en fysisk person med ansvar för ledning eller drift av betaltjänstverksamhet dömts för ett brott som rör ekonomisk brottslighet eller penningtvätt eller finansiering av terrorism. På samma sätt inträder skyldigheten att inom 30 dagar ansöka om tillstånd för verksamheten när den ansvariga ledningen för betaltjänstverksamheten får kännedom om att genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna som genomförts av den registrerade betaltjänstleverantören uppgår till eller överstiger motsvarande 3 miljoner euro per månad under de föregående tolv månaderna.

En bestämmelse som i sak motsvarar promemorians förslag, men även avser den eller de som ansvarar för betalningssystem, bör föras in i den nu föreslagna lagen om betaltjänster. Ett föreläggande enligt bestämmelsen kan riktas mot den som ensamt eller gemensamt ansvarar för betalningssystem.

12.2.8 Ingripanden vid överträdelser av bestämmelser i EU- förordningen om gränsöverskridande betalningar

Regeringens förslag: Finansinspektionen ska ha möjligheter att ingripa vid överträdelser av bestämmelser i EU-förordningen om gräns- överskridande betalningar som myndigheten har vid överträdelser av bestämmelser i lagen om betaltjänster.

Promemorians förslag: Ingripanden vid överträdelser av för-
ordningens regler tas inte upp i Finansinspektionens promemoria.
Remissinstanserna: Eftersom promemorian inte omfattar denna fråga
har remissinstanserna inte kunnat anföra några synpunkter i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Reglerna i förordningen (EG) nr
924/2009 har tagits upp i avsnitt 5.3. Förordningen är bindande och direkt
tillämplig i alla medlemsstater, men innehåller också bestämmelser som
innebär att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter och inrätta
förfaranden för klagomål och tvistelösning. Dessutom framgår av
förordningen att medlemsstaterna ska se till att det finns bestämmelser
om sanktioner vid överträdelser av förordningens regler.
För att genomföra förordningens artikel 13 i Sverige bör det införas
bestämmelser i svensk lag om sanktioner vid överträdelse av
förordningens regler. Förordningen uppställer vissa uttryckliga	303

förpliktelser för betaltjänstleverantörer och – i mindre utsträckning Prop. 2009/10:220 betaltjänstanvändare i samband med tillhandahållande av betaltjänster.

Det framstår därför som lämpligt att de ingripandemöjligheter som fastställs i den nu föreslagna lagen om betaltjänster också görs tillämpliga i fråga om överträdelser av förordningens regler. Det bör därför i lagen om betaltjänster anges att de ingripandemöjligheter som framgår av lagens 8 kap. även omfattar efterlevnaden av reglerna i förordningen om gränsöverskridande betalningar.

12.2.9 Ingripanden mot den som saknar tillstånd och inte är registrerad betaltjänstleverantör

Regeringens förslag: Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av lagen utan att vara berättigad till det, ska Finansinspektionen förelägga denne att upphöra med verksamheten. Finansinspektionen får också förelägga den som driver en viss verksamhet att lämna de upplysningar om verksamheten som krävs för att kunna bedöma om verksamheten omfattas av lagen. Ett föreläggande som avser ett utländskt företag får riktas både mot företaget och mot den som är verksam i Sverige för dess räkning.

Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse om ingripanden mot den som saknar tillstånd och inte är registrerad betaltjänstleverantör. Liknande bestämmelser finns i 15 kap. 18 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 17 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Det framstår som lämpligt att i lagen om betaltjänster införa en bestämmelse som motsvarar vad som föreskrivs i annan lagstiftning som rör ingripanden mot finansiella företag. Dessutom bör det noteras att det av direktivets artikel 29 framgår att medlemsstaterna ska förbjuda fysiska och juridiska personer som varken är betaltjänstleverantörer eller uttryckligen undantagna från direktivets tillämpningsområde från att tillhandahålla de betaltjänster som omfattas av direktivet. Den nu aktuella bestämmelsen gör det möjligt för Finansinspektionen att vidta åtgärder mot sådana personer så att de inte längre tillhandahåller sådana betaltjänster som omfattas av lagen om betaltjänster.

12.2.10 Vite
Regeringens förslag: Ett föreläggande eller förbud enligt lagen om
betaltjänster får förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en
bestämmelse enligt vilken ett föreläggande eller förbud enligt lagen får
förenas med vite. I promemorians författningskommentar sägs att	304

Finansinspektionen får förena ett föreläggande eller förbud enligt lagen Prop. 2009/10:220 med vite. Dock framhålls att Finansinspektionen inte har rätt att döma ut

ett förelagt vite utan enligt allmänna regler får ansöka vid länsrätt om att vitet ska dömas ut. Dessutom ges en hänvisning till bestämmelserna om vite i lagen (1985:206) om vite.

Motsvarande bestämmelser finns bl.a. i 15 kap. 20 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 29 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I båda dessa bestämmelser framgår – till skillnad från i den i promemorian föreslagna bestämmelsen – att det är Finansinspektionen som får förelägga vite när myndigheten meddelar ett föreläggande eller förbud. Det framstår som lämpligt att även den nu aktuella bestämmelsen utformas så att det tydligt framgår av dess lydelse att det är Finansinspektionen som får förelägga vite.

12.2.11 Överklagande

Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut enligt lagen får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Ett beslut att förelägga någon att lämna upplysningar för att kunna bedöma om viss verksamhet är tillståndspliktig eller omfattas av lagen får dock inte överklagas. Ett beslut att meddela föreskrifter får heller inte överklagas.

Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

Promemorians förslag innebär, till skillnad från regeringens förslag, att Finansinspektionens beslut om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen kan överklagas.

Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I promemorian föreslås en bestämmelse om överklagande av sådana beslut som Finansinspektionen fattar enligt den nu aktuella lagstiftningen. Av bestämmelsen framgår att de flesta av de beslut som Finansinspektionen fattar kan överklagas i allmän förvaltningsdomstol. Detta gäller dock, enligt promemorians förslag, inte Finansinspektionens beslut att förelägga någon att lämna upplysningar om viss verksamhet för att Finansinspektionen ska kunna bedöma om verksamheten i fråga är tillståndspliktig eller omfattas av lagstiftningen rörande tillhandahållande av betaltjänster. Dessutom anges i bestämmelsen att Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande eller återkallelse ska gälla omedelbart.

I dessa delar motsvarar den föreslagna bestämmelsen 17 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 26 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Av dessa två bestämmelser framgår dock även att ett beslut om meddelande av föreskrifter som avses i 8 kap. regeringsformen inte kan överklagas. Det framstår som lämpligt att överklagandebestämmelserna i den nu föreslagna lagen om betaltjänster utformas på samma sätt som överklagandebestämmelser i andra lagar som rör finansiell verksamhet. Det bör därför av

305

13 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

13.1Inledning

Betaltjänstdirektivets artikel 88 behandlar övergångsbestämmelser med anledning av införandet av direktivet. I artikel 88.1 anges att medlemsstaterna ska tillåta juridiska personer som före 25 december 2007 har inlett verksamhet som betalningsinstitut i enlighet med gällande nationell lagstiftning att fortsätta verksamheten inom den berörda medlemsstaten fram t.o.m. 30 april 2011. De institut som omfattas av övergångsregeln behöver inte ha fått tillstånd som betalningsinstitut förrän vid detta datum.

Artikel 88.2 anger att vissa institut ska undantas från tillståndskraven i direktivet. Det rör sig om sådana institut som bedriver verksamhet av den typ som anges i punkt 4 i bilaga I till direktiv 2006/48/EG (kreditinstitutsdirektivet) och, före 25 december 2007, uppfyllde villkoren i artikel 24.1 första stycket e) i kreditinstitutsdirektivet. De institut som omfattas av denna undantagsbestämmelse är sådana institut som ägnar sig åt betalningsförmedling (punkt 4 i bilaga till kreditinstitutsdirektivet) och som står under gruppbaserad tillsyn. En förutsättning för att de ska kunna undantas från tillståndskravet är dock att de underrättar den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten om verksamheten senast 25 december 2009 och samtidigt visar att de har uppfyllt flera av de krav som gäller för betalningsinstitut enligt betaltjänstdirektivets artikel 5. När den behöriga tillsynsmyndigheten har förvissat sig om att dessa krav är uppfyllda ska institutet tas in i registret över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. Dessutom anges i artikel 88.2 att medlemsstaterna får tillåta att de behöriga myndigheterna undantar dessa institut från kraven i artikel 5.

Ytterligare övergångsbestämmelser som medlemsstaterna kan välja att tillämpa om de så önskar finns i artikel 88.3 och 88.4. I artikel 88.3 anges att de juridiska personer som före 25 december 2007 har inlett verksamhet som betalningsinstitut i enlighet med gällande nationell lagstiftning – och alltså inte behöver tillstånd förrän 30 april 2011, enligt artikel 88.1 – kan ges tillstånd automatiskt om de behöriga myndigheterna redan har bevis för att kraven i direktivets artikel 5 och artikel 10 är uppfyllda.

Av artikel 88.4 framgår att sådana fysiska och juridiska personer som, före 25 december 2007, har inlett verksamhet som betalningsinstitut i enlighet med gällande nationell lagstiftning och dessutom uppfyller villkoren för undantag enligt artikel 26 – avseende betaltjänstverksamhet av mindre omfattning – får fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten utan att vare sig beviljas undantag enligt artikel 26 eller upptas i registret över registrerade betaltjänstleverantörer under högst tre år.

Bestämmelser om genomförande av direktivet finns i dess artikel 94.1 där det anges att direktivet ska vara genomfört i medlemsstaterna senast 1 november 2009.

Prop. 2009/10:220

307

13.2 Ikraftträdande Prop. 2009/10:220

13.2.1 Inledning

Som nämnt ovan ska direktivet, enligt dess artikel 94.1, vara genomfört i medlemsstaterna före den 1 november 2009. Det har dock inte varit möjligt att ta fram ett förslag på svensk lagstiftning som genomför direktivets regler inom denna tidsram.

13.2.2 Ikraftträdande
Regeringens förslag: Lagen om betaltjänster samt de följdändringar i
annan lagstiftning som syftar till att i svensk rätt genomföra
betaltjänstdirektivet och införa bestämmelser som kompletterar
förordning (EG) nr 924/09 om gränsöverskridande betalningar ska träda i
kraft den 1 augusti 2010.
Promemorians förslag: I promemorian föreslås att lagstiftningen ska
träda i kraft den 1 november 2009.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran.
Pan Nordic Card Association framhåller vikten av att direktivets regler
genomförs samtidigt i samtliga berörda länder.
Skälen för regeringens förslag: Betaltjänstdirektivet ska enligt dess
artikel 94.1 genomföras i medlemsstaterna före den 1 november 2009.
Samtliga lagar och andra författningar som behövs för att genomföra
direktivet ska ha trätt i kraft vid denna tidpunkt.
Det är angeläget att genomförandet av betaltjänstdirektivets regler kan
ske så snart som möjligt. Det nu uppkomna dröjsmålet innebär att Sverige
bryter mot sina förpliktelser enligt direktivet och om genomförandet av
direktivet blir alltför försenat kan detta medföra kostnader för staten i
form av skadestånd. Dessutom innebär förseningen att möjligheterna för
företagen att driva gränsöverskridande verksamhet försvåras. Den nu
föreslagna lagen om betaltjänster bör därför träda i kraft 1 augusti 2010.
Detsamma gäller de följdändringar i andra lagar och övriga författningar
som krävs för att genomföra direktivet.
I artikel 9 i förordningen (EG) nr 924/09 anges att medlemsstaterna ska
utse behöriga myndigheter och underrätta kommissionen om dessa
myndigheter senast sex månader efter det att förordningen trätt i kraft.
Artikel 11 i förordningen föreskriver att medlemsstaterna ska inrätta eller
utse lämpliga och effektiva förfaranden för klagomål och tvistlösning
utanför domstol och underrätta kommissionen om vilka tvistlösnings-
organ som inrättats eller utsetts senast sex månader efter det att
förordningen trätt i kraft. Dessutom anges i förordningens artikel 13 att
medlemsstaterna senast den 1 juni 2010 ska fastställa bestämmelser om
sanktioner vid överträdelse av förordningens regler och meddela
kommissionen om dessa bestämmelser senast tolv månader efter det att
förordningen trätt i kraft. Av förordningens artikel 17 framgår att den
träder i kraft den tjugonde dagen efter det att den har offentliggjorts i
Europeiska unionens officiella tidning.	308
	308

Som framhållits i avsnitt 5.4 ovan bör även kompletterande Prop. 2009/10:220 bestämmelser till förordning (EG) nr 924/09 införas i lagen om

betaltjänster. Detta innebär att dessa kompletteringar kommer att kunna träda i kraft inom den tidsfrist som anges i respektive bestämmelse i förordningen.

13.3Övergångsbestämmelser

13.3.1 Inledning

Som framgått i avsnitt 14.1 ovan innehåller betaltjänstdirektivets artikel 88 bestämmelser om övergångregler, varav vissa är helt eller delvis obligatoriska (artikel 88.1 och 88.2), medan andra kan utnyttjas om medlemsstaterna så önskar (artikel 88.3 och 88.4). Utformningen av övergångsregler som i tillämpliga delar genomför direktivets artikel 88 tas upp nedan.

Inom ramen för nationell genomförandelagstiftning har flera medlemsstater också infört övergångsregler i fråga om sådana delar av direktivets bestämmelser där uttryckliga övergångsregler inte anges i direktivet. I detta avsnitt behandlas också vissa nationella övergångsbestämmelser avseende villkorsändringar i befintliga ramavtal som inte framgår av direktivet.

13.3.2 Övergångsbestämmelser med undantag från krav på tillstånd i vissa fall

Regeringens förslag: Juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före 25 december 2007 får fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011 utan krav på att ha tillstånd enligt lagen om betaltjänster. Om Finansinspektionen redan har tillräckligt med information om dessa personer för att kunna konstatera att de uppfyller tillståndskraven, får Finansinspektionen ge dem tillstånd att verka som betalningsinstitut även utan föregående ansökan.

Finansiella institut som inlett verksamhet med betaltjänster före 25 december 2007, och är dotterföretag till ett moderföretag som omfattas av gruppbaserad tillsyn enligt 9 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar, får bedriva betaltjänstverksamhet utan att ansöka om tillstånd för denna enligt lagen om betaltjänster. En förutsättning är att institutet underrättar Finansinspektionen om verksamheten senast den 25 september 2010.

Fysiska och juridiska personer som uppfyller kraven för att bli registrerade betaltjänstleverantörer får fortsätta med sin verksamhet utan att ha beviljats något undantag t.o.m. 30 april 2011.

Fram till utgången av december 2011 får kreditering av en betalnings- mottagares betaltjänstleverantörs konto ske inom högst tre bankdagar från det att en betalningsorder har mottagits i enlighet med lagens bestämmelser.

309

Promemorians förslag: I promemorian föreslås inga övergångsregler Prop. 2009/10:220 för personer som är skyldiga att ansöka om undantag från tillståndskravet.

Det föreslås heller inte att vissa institut ska kunna få tillstånd automatiskt. Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Finansbolagens förening anser att direktivets möjligheter till övergångsregler bör utnyttjas fullt ut för att underlätta övergången för svenska företag och undvika att de får konkurrensmässiga

nackdelar.

Skälen för regeringens förslag

Övergångsregler för företag som tillhandahållit betaltjänster redan före lagens ikraftträdande införs

Direktivets artikel 88 innehåller vissa övergångsbestämmelser som medlemsstaterna är skyldiga att tillämpa och vissa övergångsregler som medlemsstaterna kan välja att utnyttja om de så önskar. Särskilda övergångsregler ska bl.a. gälla för sådana juridiska personer som före den 25 december 2007 inlett verksamhet som skulle ha krävt tillstånd som betalningsinstitut. Om enbart den obligatoriska övergångsbestämmelsen i artikel 88.1 tillämpas, får dessa företag fortsätta verksamheten fram t.o.m. den 30 april 2011 utan att behöva tillstånd. Om även övergångs- bestämmelsen i artikel 88.3 används ska dessa företag automatiskt beviljas tillstånd, om behörig myndighet redan har underlag som visar att de uppfyller lagstiftningens krav.

De berörda företagen ska inkomma med ansökan så att de kan få tillstånd vid utgången av april månad 2011. Övergångsbestämmelsen i artikel 88.3 innebär att behörig myndighet – i Sverige Finansinspektionen

– automatiskt ska ge dem tillstånd förutsatt att myndigheten redan har underlag av vilket det framgår att företagen i fråga uppfyller kraven för att få tillstånd. Här ska Finansinspektionen pröva om tillstånd ska ges redan på grundval av den information om företaget som finns hos Finansinspektionen.

I detta sammanhang kan noteras att vissa av de företag som kan komma att vilja bedriva betaltjänstverksamhet som betalningsinstitut redan i dag är finansiella institut och sysslar med penningöverföring. Finansiella institut är anmälningspliktiga enligt 2 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet. De finansiella institut som i dag sysslar med penningöverföring och som avser att ansöka om tillstånd som betalningsinstitut har i samband med sin anmälan inkommit med viss information till Finansinspektionen. Av 9 § lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet framgår också att Finansinspektionen årligen ska kontrollera att vissa krav på finansiella instituts ägare och ledning är uppfyllda.

När det gäller de finansiella institut som har sysslat med penningöverföring före den 25 december 2007 har alltså Finansinspek- tionen redan i dag viss information om dessa. Om instituten skulle åläggas att dessutom inkomma med samtliga de uppgifter som ska lämnas

till behörig myndighet i samband med en ansökan om att bli

310

betalningsinstitut, skulle detta sannolikt innebära att vissa uppgifter Prop. 2009/10:220 lämnas igen trots att de redan finns hos Finansinspektionen sedan

tidigare. Att de berörda instituten på detta sätt får lämna samma uppgifter igen framstår inte som ändamålsenligt. Den övergångsregel som anges i direktivets artikel 88.3 bör därför införas. I detta sammanhang bör understrykas att den föreslagna övergångsbestämmelsen innebär att Finansinspektionen ska bevilja ett företag tillstånd, men under förutsättning att myndigheten har tillräcklig information om företaget för att kunna bedöma att kraven är uppfyllda. Om Finansinspektionen finner att förutsättningarna är uppfyllda, ska myndigheten informera berörda företag innan tillstånd meddelas. De företag som omfattas av övergångsbestämmelserna ska ansöka om tillstånd, men kan alltså också få besked från Finansinspektionen att de kan beviljas tillstånd på grundval av befintliga uppgifter. Det åligger dock varje berört företag att se till att nödvändiga tillstånd för verksamheten finns och att, om det är nödvändigt, inkomma med ansökan till Finansinspektionen i sådan tid att ett eventuellt beslut om att meddela tillstånd kan tas inom den i lagen angivna tidsfristen.

Lagen om betaltjänster föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010. De fysiska eller juridiska personer som driver verksamhet som är tillståndspliktig enligt den nya lagen, och påbörjat denna verksamhet den 25 december 2007, eller senare ska enligt den föreslagna lagen ansöka om tillstånd eller om undantag från tillståndsplikt. De som driver tillståndspliktig verksamhet utan att ha beviljats tillstånd eller undantag från tillståndsplikt kan bli föremål för ingripanden från Finansinspektionen. De fysiska eller juridiska personer som inte tidigare omfattats av krav på tillstånd eller undantag från tillståndsplikt bör dock kunna fortsätta att driva tillståndspliktig verksamhet under den tid då en ansökan om tillstånd eller undantag från tillståndsplikt prövas, fram till den 1 november 2010.

Vissa företag omfattas inte av tillståndskrav, om de anmäler sin verksamhet senast den 25 september 2010

De institut som ägnar sig åt betalningsförmedling (punkt 4 i bilaga till kreditinstitutsdirektivet) och som står under gruppbaserad tillsyn ska enligt artikel 88.2 undantas från kravet på tillstånd. En förutsättning för detta är dock att de underrättar den behöriga myndigheten i hemmedlemsstaten om verksamheten senast 25 december 2009 och samtidigt visar att de har uppfyllt flera av de krav som gäller för betalningsinstitut enligt betaltjänstdirektivets artikel 5. När den behöriga tillsynsmyndigheten har förvissat sig om att dessa krav är uppfyllda ska institutet tas in i registret över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. Dessutom anges i artikel 88.2 att medlemsstaterna får tillåta att de behöriga myndigheterna undantar dessa institut från kraven i artikel 5.

Övergångsbestämmelsen i artikel 88.2 ska genomföras av medlems- staterna. Den sista meningen i artikel 88.2 ger dock medlemsstaterna möjlighet att även tillåta att deras behöriga myndigheter undantar berörda

institut från kraven i artikel 5, avseende den information som ska lämnas

311

vid ansökan om tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut. Prop. 2009/10:220 Denna bestämmelse får medlemsstaterna välja att genomföra om de så

önskar. Eftersom redan den obligatoriska övergångsbestämmelsen i artikel 88.2 innebär lättnader för de berörda instituten framstår det inte som lämpligt att dessutom göra det möjligt för dem att få undantag från kraven i artikel 5. Denna möjlighet till ett nationellt val bör därför inte utnyttjas i den nu föreslagna lagen om betaltjänster.

En övergångsbestämmelse bör därför införas i enlighet med huvudregeln i artikel 88.2. I denna artikel anges dock att undantaget från tillståndskrav förutsätter att berörda institut underrättar behörig myndighet om sin undantagsberättigade verksamhet senast den 25 december 2009 (det kan noteras att det i direktivets ursprungliga lydelse felaktigt uppges att underrättelse ska ha gjorts senast den 25 december 2007). Eftersom den svenska lagstiftningen inte kommer att finnas på plats förrän 1 augusti 2010, och berörda institut bör ges motsvarande tidsfrist för underrättelse som om direktivet genomförts i tid, bör det i övergångsbestämmelsen anges att sådan underrättelse ska ske senast den 25 september 2010.

Vissa undantagsberättigade personer får bedriva verksamhet t.o.m. 30 april 2011 utan att ha registrerat sig som betaltjänstleverantörer

I artikel 88.4 anges att sådana fysiska och juridiska personer som, före den 25 december 2007, har inlett verksamhet som betalningsinstitut i enlighet med gällande nationell lagstiftning och dessutom uppfyller villkoren för undantag enligt artikel 26 – avseende betaltjänstverksamhet av mindre omfattning – får fortsätta denna verksamhet inom den berörda medlemsstaten utan att vare sig beviljas undantag enligt artikel 26 eller upptas i registret över registrerade betaltjänstleverantörer under högst tre år.

Mot bakgrund av att företag som tidigare sysslat med sådan verksamhet som förutsätter tillstånd som betalningsinstitut ska få fortsätta med detta fram t.o.m. 30 april 2011 utan tillstånd, framstår det som lämpligt att även de mindre aktörer som uppfyller villkoren för att undantas från tillståndskravet ges möjlighet att fortsätta bedriva verksamhet utan att ansöka om undantag. Dessa fysiska och juridiska personer bör kunna fortsätta bedriva undantagsberättigad betaltjänstverksamhet under viss tid. Den tidpunkt när kravet att ha beviljats undantag inträder bör vara 30 april 2011. En övergångsbestämmelse med denna innebörd bör tas in i lagen.

I detta sammanhang bör också noteras att direktivets artikel 27 uppställer ett krav på att medlemsstaterna ska rapportera det totala beloppet av genomförda betalningstransaktioner hos registrerade betaltjänstleverantörer. Upplysningsplikten har behandlats närmare i avsnitt 12.1.3 och 12.2.11. Som artikel 27 är formulerad synes den avse uppgifter om det totala beloppet för genomförda betalningstransaktioner hos de betaltjänstleverantörer som efter att ha medgivits undantag har tagits in i Finansinspektionens register. Genom övergångsbestämmelsen kan dock de betaltjänstleverantörer som är berättigade till undantag som

registrerade betaltjänstleverantörer välja att fortsätta sin verksamhet utan

312

att registrera sig fram t.o.m. 30 april 2011. Detta innebär också att de inte Prop. 2009/10:220 omfattas av den upplysningsplikt ifråga om bl.a. uppgifter om

transaktionsbelopp som gäller för registrerade betaltjänstleverantörer. Det kommer därmed inte att ske någon rapportering av uppgifter om de totala beloppen avseende genomförda betalningstransaktioner hos dessa undantagsberättigade betaltjänstleverantörer förrän de medges undantag och förs in i registret hos Finansinspektionen.

I betaltjänstdirektivets artikel 69.1 anges att kreditering av en betalningsmottagares betaltjänstleverantörs konto ska ske senast vid slutet av bankdagen efter den bankdag då betalningsordern mottogs. I artikeln anges dock också att kreditering av en betalningsmottagares betaltjänstleverantörs konto får ske inom högst tre bankdagar från det att en betalningsorder har mottagits, fram till utgången av december 2011. En motsvarande övergångsbestämmelse föreslås.

13.3.3 Övergångsregler om ändringar i befintliga ramavtal

Regeringens förslag: En särskild övergångsbestämmelse om ändringar i befintliga ramavtal mellan betaltjänstanvändare och betaltjänst- leverantörer införs.

Promemorians förslag: Promemorian innehåller inget förslag till övergångsregler i denna fråga.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Svenska Bankföreningen föreslår att det införs en särskild övergångsbestämmelse enligt vilken en kund (betaltjänst- användare) ska anses ha godkänt ändrade avtalsvillkor om han inte uttryckligen motsätter sig de föreslagna ändringarna. Finansbolagens förening anser att det behövs övergångsregler för redan ingångna ramavtal om betaltjänster. Enligt Bankgirocentralen BGC AB bör det införas en övergångsbestämmelse om att befintliga autogiromedgivanden är fortsatt giltiga när den nya lagstiftningen trätt i kraft. Företagarna menar att tecknandet av nya ramavtal avseende autogiro skulle leda till orimligt stora kostnader.

Skälen för regeringens förslag

Befintliga ramavtal om betaltjänster måste kompletteras med nya villkor

Betaltjänstdirektivet och den nu föreslagna lagen om betaltjänster innebär att nya krav läggs på betaltjänstleverantörer såvitt avser bl.a. informationsgivning till betaltjänstanvändare, avgiftsuttag, rätt till återbetalning av betalningstransaktioner under vissa förutsättningar m.m. Detta innebär att befintliga avtal mellan betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare måste kompletteras.

De befintliga avtal som ingåtts mellan betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare, såväl konsumenter som andra, kommer att behöva

ändras för att avspegla de nya regler som föreslås i lagen om betaltjänster.

313

Som framförts i avsnitt 6.2.1 är vissa bestämmelser i direktivets	Prop. 2009/10:220
avdelning III och avdelning IV – om informationskrav respektive
rättigheter och skyldigheter vid genomförande av betaltjänster –
tvingande till en konsuments förmån, medan andra parter kan avtala om
avvikande bestämmelser. Som också noterats i avsnitt 6.2.1 behöver
parter som avtalar om avvikande villkor jämfört med dispositiva regler
inte uttryckligen ange att avtalsvillkoren gäller dem emellan med avsteg
från annars tillämpliga bestämmelser i lagen.
Dessutom följer av direktivets artikel 44 att parterna, även i ramavtal
där betaltjänstanvändaren är konsument, får komma överens om att
betaltjänstanvändaren aktivt måste säga nej till föreslagna ändringar i
avtalsvillkoren för att inte bli bunden av dem när viss tid har förflutit.
Som Svenska Bankföreningen har framhållit kan ändringar i befintliga
avtal enbart ske på detta sätt om avtalen innehåller sådana klausuler.
Föreningen anser att den ordning som medges genom direktivet – och
som föreslås införas i lagen om betaltjänster – bör göras tillämplig också
på befintliga ramavtal som inte innehåller ändringsklausuler och att detta
bör anges i en övergångsbestämmelse till lagen.
Även för befintliga autogiromedgivanden gäller att de ramavtal som
styr dessa medgivanden i stor utsträckning kommer att behöva ändras till
följd av den nu föreslagna lagstiftningen.
Här bör noteras att om det följer av befintliga avtal att passivitet från en
eller båda parters sida kan binda denne till en fortsatt avtalsrelation, har
Marknadsdomstolen funnit att detta inte utgör negativ avtalsbindning och
att förlängning av avtalet genom passivt godkännande inte är oskäligt när
det typiskt sett ligger i konsumentens intresse att avtalsförhållandet består
utan avbrott (MD 2009:30 s. 10).
Om det av de befintliga avtalsvillkor som överenskommits mellan
betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare inte följer en rätt för
betaltjänstleverantören att ändra villkoren i enlighet med det förfarande
som medges enligt bestämmelserna i lagen om betaltjänster, skulle ett
sådant förfarande vara uppenbart avtalsstridigt. Som Bankföreningen har
anfört har betaltjänstleverantörer, enligt befintliga avtal om
tillhandahållande av betaltjänster, inte en sådan rätt att meddela ändringar
som kan binda betaltjänstanvändaren genom dennes passivitet.
Bankföreningen anser att ett beslut om att inte införa en övergångsregel
skulle äventyra möjligheten att behandla betaltjänstanvändarna lika
oavsett banktillhörighet och oavsett utformningen av tidigare villkor.
Bankföreningen har vidare anfört att det genom direktivet införs en metod
som kan liknas vid negativ avtalsbindning och att det därför inte är
rimligt att det ställs högre krav på ändringsförfarandet innan lagen träder i
kraft än vad som gäller när lagen väl har trätt i kraft. Slutligen anför
Bankföreningen att det skulle innebära stora kostnader och omfattande
administrativt arbete för instituten - där motsvarande nytta för
betaltjänstanvändarna kan ifrågasättas samt de kostnader och negativa
miljöeffekter som är förknippade med att skicka ut stora mängder
pappersmaterial till betaltjänstanvändarna - att, med iakttagande av
villkoren i befintliga avtal, överenskomma med sina kunder om nya
villkor som överensstämmer med den nya lagstiftningen och i
förekommande fall de möjligheter att avtala bort dispositiva regler som
den medger.	314

För att det ska vara möjligt för betaltjänstleverantörer att meddela	Prop. 2009/10:220
ändringar i befintliga ramavtal om betaltjänster som saknar
ändringsklausuler så att villkoren står i överensstämmelse med nu
föreslagen lagstiftning, och i förekommande fall avtala med
betaltjänstanvändare som inte är konsumenter om avsteg från lagens
dispositiva regler, krävs enligt Bankföreningen en uttrycklig bestämmelse
i lag. En sådan bestämmelse bör ange hur avtalsvillkor får ändras för att
överensstämma med den nu föreslagna lagstiftningen, oberoende av vilket
tillvägagångssätt för avtalsändringar som överenskommits parterna
emellan.
Regeringen anser, liksom Svenska Bankföreningen, att en möjlighet att
ändra samtliga befintliga avtal om tillhandahållande av betaltjänster för
att bringa dem i överensstämmelse med reglerna i lagen om betaltjänster
förutsätter en uttrycklig övergångsbestämmelse med denna innebörd.
Frågan är då om det finns tillräckligt starka skäl för att införa en sådan
övergångsbestämmelse. I detta sammanhang finns det flera, till viss del
motstående, intressen som bör beaktas.
Som en allmän utgångspunkt bör parternas möjlighet att själva komma
överens om avtalsvillkor som binder dem inte utan vägande skäl bli
föremål för ingripande genom särskild lagstiftning. Det bör dessutom
beaktas att många betaltjänstanvändare också är konsumenter och att
konsumentskyddsintressen därför gör sig gällande. Om villkoren i
befintliga avtal tillämpas utan särskilda övergångsregler, innebär detta i
många fall att ändringar av avtalsvillkoren kan ske först efter det att
ändringsförslag har lämnats eller skickats till betaltjänstanvändaren och
denne, i förekommande fall, uttryckligen har samtyckt till de föreslagna
ändringarna. Det innebär dessutom att betaltjänstanvändarna i dessa fall
får tillgång till de nya föreslagna avtalsvillkoren i den form som har
överenskommits i avtalet, exempelvis i pappersform.
Ett argument som har framförts av Svenska Bankföreningen för att
genom lagstiftning ingripa i gällande avtalsvillkor är att ett
ändringsförfarande i enlighet med gällande villkor skulle äventyra en
likabehandling av betaltjänstanvändarna, innebära betydande kostnader
för bankerna genom t.ex. administrativt arbete där motsvarande nytta för
betaltjänstanvändarna kan ifrågasättas samt kostnader och negativa
miljöeffekter som är förknippade med att skicka ut stora mängder
pappersmaterial till betaltjänstanvändarna. Dessutom har Svenska
Bankföreningen framfört att avtalsändringar kan komma till stånd utan
uttryckligt godkännande från betaltjänstanvändaren när bestämmelser
som motsvarar direktivets regler väl träder i kraft, och att det därför
framstår som välkommet och samhällsekonomiskt effektivt att underlätta
den typ av förfarande för avtalsändringar som den nya lagstiftningen
medger.
Enligt regeringens mening bör, vid bedömningen av huruvida en
övergångsregel bör införas, särskild vikt läggas vid dels
konsumentskyddsaspekter, dels den samhällsekonomiska effekten av
olika alternativa lösningar.
Ur ett konsumentskyddsperspektiv är det angeläget att konsumenter –
liksom övriga betaltjänstanvändare – får tillgång till fullgod och
rättvisande information om de villkor som gäller i avtal om
tillhandahållande av betaltjänster och inte drabbas av ändringar som de	315

inte har möjlighet att påverka eller få kännedom om. I de fall då det av	Prop. 2009/10:220
befintliga avtal följer att betaltjänstanvändaren ska få information om
villkorsändringar i pappersform, och att denne uttryckligen ska godkänna
villkorsändringarna, kan det framstå som om dessa förutsättningar är
uppfyllda.
För att konsumenter och andra betaltjänstanvändare ska kunna ta
tillvara sina rättigheter enligt avtal och tillämplig lagstiftning krävs det
dock att de har möjlighet att på ett effektivt sätt ta till sig den nya
informationen om villkorsändringar. Det kan i detta sammanhang
övervägas om det är mer ändamålsenligt att en betaltjänstanvändare
uppmärksammas om omfattande villkorsändringar på ett sätt som
säkerställer att han åtminstone aktivt måste visa att han har mottagit
informationen, jämfört med en ordning där betaltjänstanvändaren har
möjlighet att helt bortse från information om ändrade villkor. En
ytterligare aspekt, som gör sig gällande i fråga om avtal som anger att
betaltjänstanvändaren uttryckligen ska godkänna ändringar, är vilka
följder som ett underlåtande att godkänna ändringar får för en
betaltjänstanvändare som inte motsätter sig de föreslagna ändringarna.
Om betaltjänstanvändarens underlåtenhet att uttryckligen godkänna
villkorsändringarna leder till att avtalet inte längre äger bestånd kan
följderna, i form av t.ex. förlorad åtkomst till betalningsmöjligheter,
kortsiktigt bli kännbara för denne, inte minst i de fall då betalkonton är
lönekonton till vilka betaltjänster är kopplade. I dessa fall skulle ett
avslutande av lönekontot innebära betydande negativa konsekvenser
jämfört med konsekvenserna av ändring av villkoren i gällande avtal, som
till stor del är till konsumenternas förmån. I detta sammanhang kan
noteras att när lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden infördes på
grund av direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID)
krävdes inte aktivt samtycke till de ändrade villkoren från kunderna .
En ordning där information, i enlighet med gällande avtalsvillkor,
skickas ut till ett stort antal betaltjänstanvändare i pappersform samtidigt
som mottagarna har tekniska möjligheter att ta emot samma information
elektroniskt framstår, av de skäl som Svenska Bankföreningen framfört,
som avsevärt mer kostsam för de berörda betaltjänstleverantörerna. Det
kan heller inte uteslutas att ett sådant förfarande, som föreningen hävdat,
är samhällsekonomiskt ineffektivt. Besparingar för berörda institut bör
dock inte i sig utgöra skäl för att frångå den allmänna
förmögenhetsrättsliga principen om att avtal ska hållas. Frågan är då om
det finns andra skäl för att införa särskilda övergångsbestämmelser i
denna del.
Utskick med omfattande villkorsändringar i pappersform ger
betaltjänstanvändaren möjlighet att ta till sig ändringarna i en lätt
åtkomlig och varaktig form. Samtidigt kan det inte uteslutas att
betaltjänstanvändare som får ett omfattande material skickat till sig
uppfattar det som alltför svårtillgängligt och därmed inte tillgodogör sig
informationen. När villkorsändringar skickas per brev finns det heller
ingen möjlighet att säkerställa att mottagaren ens noterar att ny
information om villkorsändringar har skickats till honom. Om omfattande
information lämnas till betaltjänstanvändarna, utan att det finns någon
möjlighet att veta huruvida de beaktat den eller över huvud taget noterat
att den skickats till dem, går det inte att utesluta att många	316

betaltjänstanvändare kommer att bortse från det utsända materialet. Om Prop. 2009/10:220 information däremot ställs betaltjänstanvändaren tillhanda elektroniskt

finns det möjligheter att utforma meddelandet så att mottagaren åtminstone måste visa att han har haft möjlighet att faktiskt ta del av informationen. Exempelvis kan information om nya avtalsvillkor ges i form av ett s.k. ”pop-up”-fönster på betaltjänstanvändarens personliga webbsida som används för betaltjänster, med en länk till en webbplats där fullständiga avtalsvillkor finns tillgängliga. Om betaltjänstanvändaren aktivt måste visa att han tagit del av information genom att klicka i en ruta eller på annat sätt intyga att han har sett meddelandet, säkerställs att han aktivt tar ställning till huruvida han vill ta del av den ytterligare informationen eller inte. Det bör dessutom av den information som betaltjänstanvändaren får vid detta tillfälle tydligt framgå att denne aktivt måste meddela om han inte vill bli bunden av de nya avtalsvillkoren. Detta framstår som en effektivare ordning för att lämna information till de betaltjänstanvändare som har teknisk möjlighet att ta emot meddelanden elektroniskt. Det kan också noteras att den nu föreslagna lagstiftningen medger att betaltjänstleverantörer i stor utsträckning kan meddela villkorsändringar, på elektronisk väg, som blir gällande om inte betaltjänstanvändaren inom viss tid motsätter sig detta.

Samtidigt bör det beaktas att vissa betaltjänstanvändare inte använder sig av elektroniska kommunikationsmedel i någon större utsträckning och att denna grupp har ett befogat intresse av att få lika god information som det övriga kollektivet av betaltjänstanvändare. För de betaltjänst- användare som inte har slutit ramavtal som inbegriper betaltjänster som tillhandahålls elektroniskt (t.ex. webbaserade banktjänster) bör därför gälla att om de föreslagna villkorsändringarna ska skickas till dem i pappersform med tydlig information om att de aktivt måste motsätta sig villkoren för att inte bli bundna av dem.

En övergångsregel bör sammanfattningsvis införas om att ändringar i ramavtal som syftar till att införa villkor i enlighet med de krav som följer av den nu föreslagna lagstiftningen ska kunna genomföras genom att betaltjänstleverantören meddelar betaltjänstanvändaren om ändringarna minst en månad före den dag då de föreslås börja tillämpas. Detta ska gälla oavsett vad som stadgas i det befintliga ramavtalet. Ändringar som gynnar betaltjänstanvändaren får genomföras utan att meddelas till denne i förväg. Om betaltjänstanvändaren inte godkänner de föreslagna ändringarna ska han meddela betaltjänstleverantören detta före det datum då ändringen föreslås träda i kraft.

317

Förslagens konsekvenser

Prop. 2009/10:220

14.1Konsekvenser för institut, kunder, myndigheter och domstolar

14.1.1 Allmänt

Den föreslagna lagen om betaltjänster innebär att en ny och i stora delar mer omfattande reglering skapas i fråga om dels vilka rättigheter och skyldigheter som olika aktörer har i samband med tillhandahållande av betaltjänster, dels vilka rörelseregler som gäller för en viss typ av institut

– betalningsinstitut – som tillhandahåller betaltjänster. Det uttalade syftet med betaltjänstdirektivet, som genomförs i Sverige genom lagens bestämmelser, är att avlägsna hinder för en gemensam inre marknad för betaltjänster genom att harmonisera reglerna för betaltjänster på den inre marknaden. Syftet är att en gemensam rättslig ram ska göra det möjligt att skapa en gemensam inre marknad med lika spelregler för samtliga betalningssystem. Detta bör i sin tur, enligt skäl 4 till direktivet, innebära att konsumenternas valfrihet upprätthålls och att de får tillgång till säkrare, effektivare och mindre kostsamma betalningssystem.

Det bör inledningsvis framhållas att direktivet till stora delar uppställer bestämmelser som måste införas likformigt i medlemsstaterna. I dessa delar har varje medlemsstat relativt begränsade möjligheter att påverka de effekter som regleringen får på berörda aktörer. I vissa delar medger direktivet dock att medlemsstaterna själva avgör om eller i vilken utsträckning en viss regel ska tillämpas.

14.1.2 Konsekvenser för den som söker tillstånd som betalningsinstitut eller registrering som betaltjänstleverantör

Vissa företag kommer, för att i fortsättningen kunna tillhandahålla betaltjänster, få söka om tillstånd att få verka som betalningsinstitut. För de företag som i dag är finansiella institut enligt lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verksamhet och sysslar med penningöverföring, innebär detta i många fall att de kommer att få ansöka om tillstånd att driva denna verksamhet som betalningsinstitut. Detta innebär också att de blir skyldiga att uppfylla de krav på rörelsen avseende bl.a. kapitalkrav och riskhantering som gäller för

betalningsinstitut. För de aktörer som berörs av den nya rörelse-
regleringen innebär detta vissa merkostnader, inte minst i det första skede
då man måste se till att uppfylla de nya krav som ställs för att få tillstånd
som betalningsinstitut enligt lagen om betaltjänster.
För de företag som i dag tillhandahåller betaltjänster inom ramen för
sin anmälningspliktiga verksamhet som finansiella institut kan det krävas
visst analysarbete hos de enskilda instituten för att fastställa huruvida de
ägnar sig åt sådan verksamhet som är tillståndspliktig enligt lagen om
betaltjänster, och om de i så fall är skyldiga att söka tillstånd som
betalningsinstitut.	318

Det är svårt att uppskatta hur många företag som i dag är finansiella institut som påverkas av den nu föreslagna regleringen med de ytterligare kostnader som det innebär att söka tillstånd och driva verksamhet som betalningsinstitut. Enligt uppgifter i promemorian gjordes vid mitten av 2008 bedömningen att 77 av 215 finansiella institut som är registrerade hos Finansinspektionen bedriver sådan verksamhet som faller inom betaltjänstdirektivets tillämpningsområde. Det kan inte uteslutas att såväl kapitalkraven som kraven på att driva betaltjänstverksamheten åtskilt från eventuell kreditgivningsverksamhet kan innebära att berörda institut måste göra investeringar för att exempelvis säkerställa att verksamheterna hålls åtskilda. Om instituten fortsättningsvis vill tillhandahålla betaltjänster måste de uppfylla dessa krav. Antalet berörda institut har, enligt uppgift från Finansinspektionen, ökat sedan sommaren 2008 så att det i november 2009 fanns 131 finansiella institut som bedriver verksamhet (penningöverföring) som omfattas av den nya lagstiftningen. Dessutom kan även vissa andra finansiella institut än de som sysslar med penningöverföring komma att omfattas av den nya lagstiftningen. Det saknas uppgifter om hur stora kostnader det innebär för ett enskilt institut att uppfylla kraven för att få tillstånd, men de sammanlagda kostnaderna kan bli betydande.

I detta sammanhang måste det dock framhållas att direktivets rörelseregler i stora delar är bindande. För de företag som vill tillhandahålla betaltjänster gäller att de som huvudregel måste ansöka om tillstånd och uppfylla direktivets krav. Denna förpliktelse följer av direktivet. Att inte införa motsvarande bestämmelser i den nu föreslagna lagen om betaltjänster skulle innebära ett ofullständigt genomförande av direktivet i Sverige.

Direktivet ger dock en möjlighet att låta juridiska och fysiska personer som bedriver mindre omfattande verksamhet möjlighet att i stället registrera sig som betaltjänstleverantörer. Dessa personer kan då tillhandahålla betaltjänster i begränsad omfattning utan att omfattas av samtliga de krav, t.ex. i fråga om kapital, som gäller för betalningsinstitut. I den nu föreslagna lagen om betaltjänster utnyttjas detta undantag. Detta innebär att de administrativa kostnaderna för de berörda personerna bör bli avsevärt mindre jämfört med om de behövt uppfylla de krav som gäller för betalningsinstitut. Möjligheten att undanta mindre betaltjänstleverantörer utnyttjas fullt ut i förslaget. Detta innebär att ett relativt stort antal mindre betaltjänstleverantörer bör kunna driva sin verksamhet som registrerade betaltjänstleverantörer. Det gör det också möjligt för fysiska personer, som inte kan få tillstånd att driva rörelse som betalningsinstitut, att även fortsatt tillhandahålla betaltjänster i begränsad omfattning. För de betaltjänstleverantörer som är juridiska personer och överväger att utnyttja möjligheten att registrera sig kan det krävas visst administrativt arbete för att utreda huruvida företaget uppfyller kraven för att kunna registrera sig i stället för att söka tillstånd. Samtidigt har dock dessa företag möjlighet att ansöka om tillstånd som betalningsinstitut och behöver då inte närmare utreda om förutsättningarna för registrering föreligger.

De föreslagna övergångsreglerna om att företag under vissa förutsättningar kan få automatiskt tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut eller registrerad betaltjänstleverantör medför också att

Prop. 2009/10:220

319

den administrativa bördan på de berörda företagen minimeras. I de fall då Prop. 2009/10:220 det redan utifrån befintlig information kan konstateras att ett visst företag

tillhandahåller betaltjänster, och uppfyller kraven på att få tillstånd som betalningsinstitut, behöver detta företag då inte gå igenom en möjligen resurskrävande process för att söka tillstånd utan kan få detta på grundval av befintligt material. De nu föreslagna övergångsreglerna innebär också att vissa fysiska och juridiska personer som redan tillhandahåller betaltjänster kan fortsätta göra detta utan att registrera sig under en övergångstid.

Sammantaget innebär lagstiftningens och övergångsreglernas utformning att de berörda företagens administrativa kostnader i samband med införandet av de nya rörelsereglerna minskar jämfört med vad som skulle ha varit fallet om direktivets möjligheter till såväl undantag från tillståndplikt som övergångsregler inte hade utnyttjats. Detta innebär att möjligheterna att ta hänsyn till, och minimera, reglernas negativa effekter på berörda små företag har utnyttjats vid utformningen av den nu föreslagna lagstiftningen i så stor utsträckning som direktivet medger.

14.1.3 Konsekvenser för övriga betaltjänstleverantörer

Den nu föreslagna lagen om betaltjänster omfattar tillhandahållande av betaltjänster i såväl betalningsinstitut och registrerade betaltjänst- leverantörer som andra betaltjänstleverantörer. Inte minst påverkas den betaltjänstverksamhet som sköts av banker och andra kreditinstitut.

Lagens krav på bl.a. information till kunder (betaltjänstanvändare) innebär att villkoren i de avtal som slutits med kunderna måste ändras. Enligt preliminära uppskattningar från branschföreträdare skulle detta kunna medföra kostnader på mellan 100 miljoner och 2 000 miljoner kronor för att skicka nya, ändrade avtalsvillkor till kunderna. Dessutom kan den rätt till återbetalning av autogirobetalningar som nu föreslås för att genomföra direktivets regler komma att medföra vissa kostnader för betaltjänstleverantörerna i samband med hantering av återkrav. Dessutom kan behovet av att definiera vilka konton i exempelvis en bank som utgör eller inte utgör betalkonton leda till administrativa kostnader för att klassificera befintliga och eventuellt införa nya former av konton.

Vidare kommer regeländringarna att behöva åtföljas av ändringar i de IT-system som berörs av betaltjänstverksamheten, vilket kan förutses innebära relativt betydande engångskostnader för de beröra företagen.

En annan följd av de nu föreslagna reglerna om längsta genom- förandetider för betalningstransaktioner, valuteringsdag och ställande av överförda medel till betalningsmottagarens förfogande inom viss tid är att betaltjänstleverantörer får mindre möjligheter att ha medel innestående under det att en betalningstransaktion genomförs. Detta innebär i sin tur att de får lägre ränteintäkter, eftersom de enbart får ränta på medlen så länge de är innestående och inte har överförts till betalningsmottagaren.

I detta sammanhang kan nämnas att en internationell studie från 2008 av 30 större banker i EU visade att bankerna förutsåg att de största kostnaderna (omkring en tredjedel av den totala kostnaden) skulle avse

320

ändringar i avtalsvillkor. Näst störst vikt, med omkring en fjärdedel av Prop. 2009/10:220 den totala kostnaden, tillmättes IT-förändringar.7

En annan studie från 2008 avsåg 68 europeiska banker som tillfrågades om de troliga följderna av betaltjänstdirektivet. De tillfrågade bankerna förutsåg en total kostnad på mer än en miljard euro till följd av införandet av direktivet, främst genom minskad vinst på grund av nya regler om valuteringsdagar. Också de banker som deltog i denna studie förutsåg att ändringar av avtalsvillkor följt av IT-ändringar utgjorde de största kostnadsposterna i samband med genomförandet av direktivets regler.8

I syfte att minska de administrativa kostnaderna för samtliga betaltjänstleverantör föreslås en övergångsregel i samband med att den nu föreslagna lagstiftningen införs. Övergångsregeln gör det möjligt att lämna information om villkorsändringar i befintliga avtal och omförhandla avtalsvillkor utan att ny information skickas ut på papper till varje enskild betaltjänstanvändare. Detta bör, med utgångspunkt i de ovan nämnda uppskattningar som gjorts av den totala kostnaden för sådana pappersutskick, medföra betydande besparingar för de berörda företagen. Dessa besparingar bör komma såväl större som mindre företag till godo. Det är däremot inte möjligt att ta fram information om exakt hur den uppkomna besparingen fördelar sig mellan de berörda företagen, eftersom det inte finns samlad information om hur många befintliga avtal som kräver pappersbaserad informationsgivning och det heller inte är genomförbart att ta fram sådan statistik om enskilda företags avtalsvillkor med sina kunder.

14.1.4 Konsekvenser för betaltjänstanvändarna

De initiala och – i mindre utsträckning – löpande kostnader som betaltjänstleverantörerna har för att efterleva kraven i lagen om betaltjänster kommer sannolikt att föras vidare till betaltjänstanvändarna i form av högre avgifter.

På något längre sikt bör betaltjänstanvändarna dock kunna dra nytta av en ökad konkurrens på marknaden för betaltjänster, vilket i sin tur bör kunna leda till lägre priser för sådana tjänster. Här kan noteras att av de 30 banker som tillfrågades i den ovan nämnda studien från 2008 trodde en majoritet – omkring 55 % – att betaltjänstdirektivet skulle leda till ökad konkurrens avseende gränsöverskridande tjänster. Omkring en fjärdedel av bankerna trodde också att direktivet skulle leda till en ökad konkurrens på det nationella planet.

Betaltjänstdirektivet är tätt sammankopplat med SEPA-projektet, som syftar till att skapa ett område med gemensamma standarder för betalningar i euro. Betaltjänstdirektivet bidrar till framskridandet i tillskapandet av SEPA genom att det rättsliga ramverket för tillhanda- hållande av betaltjänster harmoniseras i avsevärt högre grad än tidigare. Enligt en studie från 2007 beräknas SEPA, i det mest optimistiska

7PSE Consulting. ”Are EU Banks Underprepared for the Payment Services Directive?”, 7 juli 2008.

8CapGemini SIBOS Survey, 2008.

321

scenariot, ge en vinst på 123 miljarder euro över en sexårsperiod.9 Enligt Prop. 2009/10:220 rapporten blir nettoeffekterna för betaltjänstanvändarna, såväl

konsumenter som företag, positiva. Betaltjänstleverantörerna får mindre vinstmarginaler och avgifterna per betalningstransaktion blir lägre. Samtidigt minskar betaltjänstleverantörernas kostnad per betalnings- transaktion till följd av bl.a. stordriftsfördelar i hanteringen. För Sveriges del uppskattas att det mest optimistiska utfallet innebär en BNP-ökning på 0,12 % under perioden 2007–2012. För betaltjänstleverantörerna som grupp förutses i detta scenario en negativ effekt på omkring 0,04 % medan betaltjänstanvändarna som grupp får en positiv effekt som motsvarar cirka 0,13 % av BNP. Enligt studien innebär alltså SEPA, i detta optimistiska scenario, att betaltjänstanvändarna är de stora vinnarna. Det bör dock tilläggas att den totala välfärdseffekten i ett mer pessimistiskt scenario är negativ och motsvarar 0,05 % av BNP för betaltjänstleverantörer och betaltjänstanvändare under samma period.

Det är dock svårt att direkt särskilja hur stora ekonomiska effekter som kan hänföras just till genomförandet av betaltjänstdirektivet, när direktivet ses som en komponent i det större SEPA-projektet. Förutsatt att de antaganden som görs i rapporten är riktiga bör den ekonomiska effekten av betaltjänstdirektivet för samtliga aktörer vara positiv, inte minst för betaltjänstanvändare, även om den är svår att särskilja från effekterna av SEPA.

14.1.5 Konsekvenser för myndigheter

Den nu föreslagna lagstiftningen innebär att det skapas en ny kategori av institut – betalningsinstitut – som står under Finansinspektionens tillsyn. Dessutom kan förutses att Finansinspektionen kan komma att få meddela föreskrifter i vissa frågor som rör verksamheten i betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. I promemorian framförs att myndigheten därmed åläggs utökade arbetsuppgifter avseende såväl regelgivning som tillsyn, och att detta innebär ett behov av ytterligare resurser. I promemorian görs bedömningen att de tillkommande uppgifterna innebär att det uppstår ett behov av två årsarbetskrafter för att utföra de uppgifter som krävs för tillsyn och regelgivning avseende betalningsinstitut.

I den nu föreslagna lagen om betaltjänster anges att Finansinspektionen ska utöva tillsyn över betalningsinstitut och över att bestämmelserna i lagen och i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 924/2009 följs. Dessutom anges att Finansinspektionen ska samråda med Konkurrensverket vid tillsynen över att lagens bestämmelser om tillträde till betalningssystem följs.

Det föreslås också att Finansinspektionen och Konsumentverket ska hantera klagomål från betaltjänstanvändare inom ramen för sin befintliga verksamhet, och att Allmänna reklamationsnämnden ska fungera som

9 SEPA Impact Study: ”Potential Benefits at Stake”, Europeiska kommissionen/CapGemini augusti 2007.

322

Författningskommentar

Prop. 2009/10:220

15.1Förslaget till lag om betaltjänster

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

1 §

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde.

Av första stycket framgår att lagen ska tillämpas avseende betaltjänster som tillhandahålls i Sverige och genomförs inom EES-länderna i euro eller i något EES-lands valuta. Detta innebär, såvitt avser nationella valutor i EU:s medlemsstater, att lagen som huvudregel är tillämplig på dessa. För de valutor som är nationella valutor i EES-länder som inte är medlemmar i EU blir lagen tillämplig först vid den tidpunkt då respektive land genomför betaltjänstdirektivet i sin nationella lagstiftning. I detta sammanhang kan noteras att schweizerfranc, som är nationell valuta i EES-landet Liechtenstein, omfattas av lagens regler efter det att Liechtenstein har genomfört direktivet.

Många av bestämmelserna i lagen är dock tillämpliga enbart på betalningstransaktioner i vissa valutor och geografiska områden. De centrala reglerna i 4 och 5 kap. som rör informationsgivning, rättigheter och skyldigheter i samband med tillhandahållande av betaltjänster är som huvudregel inte tillämpliga i fråga om alla betaltjänster som tillhandahålls inom EES, utan enbart på sådana betalningstransaktioner där både betalarens och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör hör hemma inom EES. Dessa regler behandlas närmare i avsnitt 6.2.3.

Dessutom är bestämmelserna om genomförandetid och valuteringsdag i 5 kap. 18–23 §§ enbart tillämpliga på en snävare krets av betalnings- transaktioner. Dessa regler är, enligt huvudregeln i direktivets artikel 68.1, tillämpliga på betalningstransaktioner i euro och nationella betalningstransaktioner i valutan i den berörda medlemsstaten utanför euroområdet (exempelvis en betalning med svenska kronor i Sverige). Reglerna är dessutom tillämpliga på vissa betalningstransaktioner som innebär växling mellan euro och valutan i ett EES-land utanför euroområdet. Förutsättningen är dock att växlingen sker i landet utanför euroområdet. Om betalningstransaktionen är gränsöverskridande, dvs. om betalaren och betalningsmottagaren finns i olika länder, omfattas den av direktivets regler om genomförandetid bara om den gränsöverskridande betalningstransaktionen sker i euro. Dessa bestämmelser behandlas närmare i avsnitt 9.10.2.

Av andra stycket framgår att lagen innehåller bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer. De bestäm- melser som avser deras verksamhet och de krav som ställs på rörelsen återfinns i 2 och 3 kap. samt såvitt avser tillsyn i 8 kap.

2 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.2.

324

I paragrafen definieras vad som utgör betaltjänster. Definitionen av Prop. 2009/10:220 betaltjänster utgår från direktivets bilaga 1.

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.3 och 6.2.2.

I paragrafen anges vilka organ och fysiska eller juridiska personer som utgör betaltjänstleverantörer. Det kan noteras att vissa aktörer – betalningsinstitut och i viss mån registrerade betaltjänstleverantörer – omfattas av såväl rörelsereglerna som reglerna om hur betaltjänster ska tillhandahållas och genomföras. Andra aktörer – exempelvis kreditinstitut och institut för elektroniska pengar – omfattas inte av lagens rörelseregler men däremot av reglerna om tillhandahållande och genomförande av betaltjänster. Statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter omfattas enbart av lagens bestämmelser om tillhandahållande och genomförande av betaltjänster när de inte agerar i egenskap av offentlig myndighet. I direktivets artikel 1.1 e anges uttryckligen att dess regler inte ska gälla såvitt avser Europeiska centralbanken och nationella centralbanker när dessa agerar i egenskap av monetära myndigheter. När det gäller sådana postgiroinstitut som är betaltjänstleverantörer enligt direktivets artikel 1.1 c synes det inte finnas några svenska institut som omfattas av definitionen. Däremot kan sådana postgiroinstitut från andra EES-länder komma att tillhandahålla betaltjänster i Sverige i enlighet med direktivets bestämmelser. Det anges därför att även sådana utländska institut från andra EES-länder är betaltjänstleverantörer. Dessutom anges att filialer till kreditinstitut från länder utanför EES är betaltjänst- leverantörer.

4 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.3.

Paragrafen innehåller definitioner av begrepp som används i lagen.

5 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.3.

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.4.

I paragrafen räknas upp ett antal olika typer av tjänster som inte omfattas av lagens bestämmelser.

Yrkesmässig, fysisk transport av sedlar och mynt enligt punkten 1 från lagens tillämpningsområde. Detta undantag omfattar exempelvis värdetransporter och den kontanthantering som är förknippad med sådana transporter. Sådan verksamhet där ett värdetransportföretag hämtar eller levererar kontanter för räkning och insättning på ett annat företags, exempelvis en butiksägares, konto omfattas också av undantaget.

Enligt punkten 2 undantas tjänster som innebär att betalnings- mottagaren förser betalaren med kontanter som en del av en betalningstransaktion efter uttrycklig begäran av betalaren omedelbart före verkställandet av en betalningstransaktion som sker vid betalning för inköp av varor eller tjänster. Detta undantag omfattar alltså uttag av kontanter i samband med inköp, t.ex. när en kund vid inköp i en

325

livsmedelsaffär tar ut 500 kronor i kontanter vid köp av matvaror för 300 kronor och debiteras totalt 800 kronor.

Valutaväxlingsverksamhet, s.k. ”cash-to-cash”-verksamhet, undantas enligt punkten 3. Undantaget avser kontantbaserad växlingverksamhet, dvs. där kontanter i en eller flera valutor växlas mot kontanter i en eller flera andra valutor utan att någon debitering eller kreditering av ett betalkonto sker i samband med växlingstransaktionen.

Lagen är inte heller enligt punkten 4 tillämplig på tekniska stödtjänster som exempelvis tillhandahållande av terminaler eller annan utrustning, behandling, lagring och autentisering av uppgifter, integritetsskyddande tjänster och IT-tjänster. En förutsättning för att dessa tjänster ska undantas från lagens tillämpningsområde är att tjänsteleverantören inte vid något tillfälle har besittning över de medel som ska överföras. Ett exempel på sådana tjänster är tillhandahållande av teknisk infrastruktur som används vid betalningar, exempelvis kortterminaler och mjukvara som gör det möjligt för en betaltjänstanvändare att initiera en betalningsorder via Internet.

Tjänster som baseras på betalningsinstrument som enbart kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer, hos en leverantör i dennes affärsställe eller i fråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, omfattas enligt punkten 5 inte av lagens bestämmelser. Det fastställs inte några kvantitativa kriterier för när ett nätverk ska anses som begränsat. När det gäller betalningsinstrument som kan användas för betalningar inom ett nätverk av leverantörer får en bedömning av undantagets tillämplighet göras avseende varje nätverk. Utgångspunkten är att ju större omfattning nätverket har, desto mindre sannolikt är det att undantaget är tillämpligt på de tjänster som tillhandahålls.

Dessutom undantas, enligt punkten 6 vissa tjänster avseende uttag av kontanter i uttagsmaskiner (bankomater). Det innebär att den som tillhandahåller fristående uttagsmaskiner men inte några andra betaltjänster, och heller inte är part i ramavtalet med den person som nyttjar uttagsautomaten, inte omfattas av lagens bestämmelser. Det ramavtal som avses i detta sammanhang är det ramavtal som ger den person som nyttjar uttagsautomaten möjlighet att disponera det betalkonto från vilket uttaget görs.

7 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.2.4.

I paragrafen anges vissa typer av betalningstransaktioner som inte omfattas av lagens bestämmelser.

Från lagens tillämpning undantas enligt punkten 1 betalnings- transaktioner med en rad olika pappersbaserade betalningsinstrument som exempelvis papperscheckar och utbetalningsavier.

Av punkten 2 framgår att insamling och leverans av kontanter som inte bedrivs yrkesmässigt och som sker inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet undantas från lagens tillämpningsområde.

Av punkten 3 framgår att bestämmelserna i lagen inte heller ska tillämpas på betalningstransaktioner som utförs inom ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper. De system som omfattas av detta undantag är sådana där avvecklingsagenter, centrala motparter, clearingorganisationer, centralbanker, andra medlemmar samt betaltjänst-

Prop. 2009/10:220

326

leverantörer sinsemellan avvecklar transaktioner. Undantaget är Prop. 2009/10:220 tillämpligt på Euroclear Swedens (tidigare VPC AB:s) system för värdepappersavveckling, Riksbankens RIX-system, Bankgirocentralen

BGC:s betalningssystem, Svenska Bankföreningens Dataclearing samt den motpartsclearing av standardiserade derivat som utförs av OMX Nordic Exchange. Dessa system tillhandahåller inte några betaltjänster till enskilda betaltjänstanvändare. Lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden gäller för flertalet av de systemen.

Betalningstransaktioner som genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning är enligt punkten 4 undantagna från lagens tillämpning.

Vidare omfattas inte enligt punkten 5 rena kontanttransaktioner direkt mellan betalare och betalningsmottagare, utan några mellanhänder.

Enligt punkten 6 är lagen bestämmelser inte heller tillämpliga på en betalning från en betalare via en handelskommissionär till en betalningsmottagare, när handelskommissionären har åtagit sig att för betalarens eller betalningsmottagaren (kommittentens) räkning men i eget namn sälja eller köpa lös egendom enligt bestämmelserna i kommissions- lagen (2009:865) .

Betalningstransaktioner som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument undantas från lagens tillämpningsområde enligt punkten 7. Dessa betalningstransaktioner undantas förutsatt att de genomförs av de personer som deltar i sådana avvecklingssystem som nämns i punkten 3 eller av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster eller andra personer som har tillstånd att förvara finansiella instrument. Även betalningstransaktioner mellan företag i samma företagsgrupp, där ingen utomstående betaltjänstleverantör medverkar som mellanhand, undantas från lagens tillämpningsområde enligt andra stycket. Betalningar som görs inom en företagsgrupp, exempelvis av en central funktion som ansvarar för koncerninterna betalningsflöden, omfattas av detta undantag. Lagen är alltså inte tillämplig på sådana koncerninterna betalningar. En förutsättning är att den centrala betalningsfunktionen inte gör några betalningar till utomstående eller till enskilda anställda inom koncernen.

2 kap. Tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.
Av paragrafens första stycke framgår att det som huvudregel krävs
tillstånd av Finansinspektionen för att få tillhandahålla betaltjänster.
Sådant tillstånd får ges ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk
förening. Avgränsningen till dessa associationsformer motsvarar vad som
gäller i fråga om bedrivande av finansieringsrörelse enligt 3 kap. 1 §
andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
I andra stycket erinras om att särskilda bestämmelser om utländska
företag hemmahörande inom EES finns i 3 kap.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.	327

Paragrafen innehåller en uppräkning av företag och myndigheter som Prop. 2009/10:220 får tillhandahålla betaltjänster utan att behöva ansöka om tillstånd för

detta enligt lagen.

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.

Paragrafen anger vilka kriterier som ska vara uppfyllda av betaltjänst- leverantörer med mindre omfattande verksamhet för att Finansinspektionen ska kunna bevilja ett undantag från tillståndsplikten enligt 1 §. De ifrågavarande betaltjänstleverantörerna benämns registre- rade betaltjänstleverantörer (se 1 kap. 4 §).

4 §

Av första stycket framgår att Finansinspektionen ska registrera dem som har beviljats undantag från tillståndsplikt.

Underrättelse som kan behöva lämnas enligt paragrafens andra stycke
avser exempelvis en förestående expansion av verksamheten som innebär
att omfattningen av betaltjänstverksamheten kan komma att överstiga det
gränsvärde som anges i 3 § första stycket 1. Även förändringar i
styrelsens sammansättning, avseende posten som verkställande direktör
eller som ansvarig för betaltjänstverksamheten torde innebära en
skyldighet att underrätta Finansinspektionen. När en fysisk person
tillhandahåller betaltjänster är han eller hon också ansvarig för
betaltjänstverksamheten. När det gäller juridiska personer är det den
person inom företaget som har det övergripande ansvaret för
betaltjänstverksamheten som är ansvarig för betaltjänstverksamheten.
Vem detta är kan skilja sig åt i olika företag beroende på deras interna
organisation.
I tredje stycket erinras om att bestämmelser om register finns i 8 kap.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
5 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.
Paragrafens första stycke motsvarar artikel 26.5 i direktivet och anger
att en registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller vissa
krav för att få undantag ska ansöka om tillstånd som betalningsinstitut
inom 30 dagar från det att villkoren inte längre uppfylls. En underrättelse
ska ske om genomsnittet av de totala betalningstransaktioner som
betaltjänstleverantören genomfört under de föregående tolv månaderna
överstiger det gränsvärde som anges i 3 § första stycket 1 eller om någon
av de personer som räknas upp i 3 § första stycket 2 döms för brott som
rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk
brottslighet. Med annan ekonomisk brottslighet avses sådana brott som
kan påverka förtroendet för gärningsmannens lämplighet att verka i
ledande ställning hos en betaltjänstleverantör, exempelvis bedrägeri eller
förskingring.
Av andra stycket framgår att avregistrering ska ske om en
betaltjänstleverantör anmäler att den inte längre tillhandahåller
betaltjänster, eller om det på annat sätt framgår att leverantörens
verksamhet med betaltjänster har upphört.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.	328

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.

I paragrafens första stycke anges vilka krav som ska vara uppfyllda för att få tillstånd att bedriva verksamhet som betalningsinstitut.

Innebörden av punkten 1 är i princip att innehållet i bolagsordningen och stadgarna ska vara förenligt med gällande lagar, förordningar och föreskrifter (jfr prop. 2002/03:139 s. 520).

Punkten 2 anger bl.a. att det ska prövas om det finns skäl att anta att den planerade rörelsen kommer att drivas enligt bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet (jfr prop. 2002/03:139 s. 520).

I punkten 3 uppställs ett lämplighetskrav avseende den som har ett kvalificerat innehav i det företag som tillståndsprövningen avser. Angående vad som avses med ett kvalificerat innehav, se definition i 1 kap. 4 §. Av punkten 4 framgår att en prövning av lämpligheten hos den som ingår i företagets ledning ska göras.

Enligt punkten 5 ska även lämpligheten hos den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten, och dennes ersättare, prövas. Avseende dessa personer uppställs också krav på relevant kunskap och erfarenhet.

Av andra stycket framgår att kraven på styrelsen i första stycket 4 även ska tillämpas på tillsynsorganet i europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 (SE-förordningen) eller rådets förordning (EG) nr 1435/2003(SCE-förordningen). Motsvarande bestämmelse såvitt avser institut för elektroniska pengar finns i 2 kap. 9 § tredje stycket lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att bestämmelser om styrelsen eller dess ledamöter också ska tillämpas på ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan eller dess ledamöter (jfr 2 kap. 9 § fjärde stycket i lagen [2002:149] om elektroniska pengar).

7 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.

Av paragrafens första stycke framgår att, vid bedömning av lämpligheten hos den som har ett kvalificerat innehav i ett betalnings- institut, innehavarens anseende och kapitalstyrka ska beaktas. Med anseende avses här detsamma som vid motsvarande ägarprövning i andra finansiella företag. I förarbetena till den lagstiftning som avser ägarprövning i andra finansiella företag anförs att det vid bedömningen av en persons anseende kan vägas in t.ex. huruvida personen har dömts för ekonomiska brott. Dessutom anförs att begreppet anseende bör kunna tolkas vidare och även avse en bedömning av personens laglydighet, erfarenhet och omdöme i övrigt (prop. 2008/09:155 s. 87). Dessutom ska det beaktas om det finns skäl att anta att innehavaren kommer att motverka att betaltjänstverksamheten bedrivs i enlighet med gällande regler, och om innehavet har samband med eller kan öka risken för vissa angivna brott. Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 2 § andra stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Prop. 2009/10:220

329

I andra stycket anges att om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget. Bestämmelsen motsvarar 3 kap. 2 § fjärde stycket lagen om bank- och finansierings- rörelse.

8 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2.

Av paragrafen framgår att samma regler för ägarprövning ska gälla för betalningsinstitut som för kreditinstitut.

9 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.1.2

I paragrafens första mening anges att ansökan om tillstånd att tillhandahålla betaltjänster eller om att undantas från tillståndsplikt enligt 3 § ska prövas av Finansinspektionen. Finansinspektionen ska meddela beslut inom tre månader från den dag då en fullständig ansökan inkom och ansökningsavgiften erlagts. Tiden räknas från den dag då båda dessa förutsättningar uppfylldes. Om ett beslut inte har meddelats inom denna tid ska tillstånd, enligt andra meningen, anses ha meddelats av Finansinspektionen, och företaget ska då behandlas som ett betalningsinstitut med tillstånd att tillhandahålla de betaltjänster som ansökan avsåg. Andra meningen har utformats enligt Lagrådets förslag.

10 §

Av paragrafen framgår att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vad som utgör tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster enligt 6 § första stycket 2.

3 kap. Särskilda bestämmelser om ett betalningsinstituts rörelse

1 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.2

I paragrafen anges vilka krav på startkapital som gäller för betalningsinstitut. Kravet på startkapital är olika stort beroende på vilka betaltjänster som betalningsinstitutet avser att tillhandahålla. Ett betalningsinstitut som uppfyller det högsta av de startkapitalkrav som anges i bestämmelsen kan tillhandahålla samtliga betaltjänster som anges i 1 kap. 2 §, men först efter det att tillstånd för dem har sökts i enlighet med 2 kap.

2 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.3.

Begreppet grupp som förekommer i tredje stycket definieras i 1 kap. 4 §.

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.3.

I paragrafens första stycke anges de tre alternativa metoder som får användas för att beräkna det kapitalkrav som ska användas vid bestämmandet av den minsta storleken på kapitalbasen enligt 2 §.

Prop. 2009/10:220

330

Av 29 § framgår att regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om hur kapitalkravet enligt dessa metoder ska beräknas.

Av andra stycket framgår att Finansinspektionen ska besluta vilken metod som ett betalningsinstitut ska tillämpa för att beräkna kapitalkravet enligt första stycket. Vid valet av metod ska Finansinspektionen ta hänsyn till verksamhetens art och omfattning samt riskerna i verksamheten. Ett beslut om vilken metod som ska användas torde vanligtvis meddelas i samband med att ett betalningsinstitut beviljas tillstånd. Finansinspek- tionen kan dock, på eget initiativ eller med anledning av t.ex. en framställning från det berörda institutet, fatta beslut om att ett institut för vilket en viss metod beslutades i samband med beviljande av tillstånd i stället ska tillämpa en annan metod. Andra stycket har utformats i enlighet med förslag från Lagrådet.

4 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.2.3.

Av paragrafen framgår att Finansinspektionen får besluta att kapitalkravet som beräknas enligt 3 § ska vara upp till 20 procent högre eller lägre. Ett sådant beslut ska fattas på grundval av en utvärdering av betalningsinstitutets riskhanteringsprocesser och interna kontroll- mekanismer. I direktivets artikel 8.3 talas även om att betalnings- institutets ”förlustdatabas” får beaktas. Hantering av uppgifter om realiserade och förväntade förluster får dock anses utgöra ett led i betal- ningsinstitutets riskhanteringsprocess. Det bör dock noteras att betalningsinstitutets kapitalkrav, enligt 2 §, alltid ska motsvara minst det högsta av antingen startkapitalet enligt 1 § eller kapitalkravet enligt 3 § och att motsvarande möjlighet till reduktion med upp till 20 procent inte föreligger såvitt avser kravet på startkapital.

5 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.2.

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 6.1.2 och 7.3.2.

7 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.3.

Av första stycket framgår att ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör har en skyldighet att vidta särskilda åtgärder för att skydda medel som mottagits för att genomföra en betalningstransaktion. Betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören kan antingen hålla medel mottagna av betaltjänstanvändare avskilda eller se till att sådana medel omfattas av en garanti eller försäkring som ger ett likvärdigt skydd.

Andra stycket har, såvitt avser de institut hos vilka deponering på konto får ske, utformats på ett sätt som motsvarar 8 kap. 35 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. Den bestämmelsen genomför liknande bestämmelser i artikel 13.8 i direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) och artikel 18 i MiFID:s genom- förandedirektiv.

Prop. 2009/10:220

331

Av tredje stycket framgår att betalningsinstitut och registrerade Prop. 2009/10:220 betaltjänstleverantörer i vissa fall får uppskatta, på grundval av historiska

uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, hur stor del av mottagna medel som ska användas för genomförandet av framtida betalningstransaktioner. Tredje stycket avser situationen då ett betalnings- institut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där endast en del av medlen ska hanteras i enlighet med första och andra styckena. De historiska uppgifter som ska ligga till grund för uppskattningen ska vara av den karaktären att de möjliggör en rimlig uppskattning. Vid denna bedömning kan betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänst- leverantören t.ex. använda sig av befintliga uppgifter om hur stor den andel av mottagna medel som tidigare har använts för att genomföra betalningstransaktioner har varit.

I 29 § 3 finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter som knyter an till bestämmelserna i andra och tredje styckena.

8 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.4.

Enligt 29 § 4 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om bevarande av uppgifter.

Bestämmelserna i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och
finansiering av terrorism är tillämpliga även vid tillhandahållande av
betaltjänster. I 2 kap. 13 § den lagen finns bestämmelser om bevarande
av handlingar eller uppgifter. De som tillhandahåller betaltjänster kan
således vara skyldiga att dels bevara vissa uppgifter enligt den
förevarande paragrafen, dels efterleva kraven på bevarande av handlingar
eller uppgifter i lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av
terrorism.
9 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.5.
Första stycket innehåller bestämmelser om revisorer i betalnings-
institut.
Av andra stycket framgår att europakooperativ ska upprätta
årsredovisning och, i förekommande fall, koncernredovisning i enlighet
med de bestämmelser i lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag som är tillämpliga på betalnings-
institut som drivs i ekonomisk förening. Motsvarande bestämmelse såvitt
avser institut för elektroniska pengar finns i 2 kap. 9 § sjätte stycket lagen
(2002:149) om utgivning av elektroniska pengar.
10 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.5.
Den skyldighet som följer av paragrafen, att lämna separata
redovisningsuppgifter avseende betaltjänstverksamheten, motsvarar det
som anges i betaltjänstdirektivets artikel 15.3. De redovisningsuppgifter
som ska lämnas är de som anges i 2 kap. 1 § årsredovisningslagen
(1995:1554), som enligt 2 kap. 2 § lagen (1995:1559) om årsredovisning i
kreditinstitut och värdepappersbolag även är tillämplig för de institut som
omfattas av den senare lagen.	332

11 §	Prop. 2009/10:220
Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.6.

12 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.8.

Paragrafen har utformats efter förebild i 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 11 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

13 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.3.7 (jfr. även vad som sägs i kommentaren till 8 §).

14–16 §§

Förslagen har behandlats i avsnitt 7.3.8.

Motsvarande bestämmelser finns i bl.a. 1 kap. 11–13 §§ lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 1 kap. 12–14 §§ lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden. I fråga om meddelandeförbudet i 15 § kan framhållas att den tystnadsplikt som följer med ett sådant förbud inte inskränker den rätt att meddela och offentliggöra uppgifter som följer av 1 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihetsgrundlagen, se också prop. 2004/05:144 s. 134.

Av 15 § femte stycket framgår att meddelandeförbudet enligt första stycket även omfattar ledamöter i tillsynsorgan i europabolag och europakooperativ som har ett sådant förvaltningssystem som avses i rådets förordning (EG) nr 2157/2001 (SE-förordningen) eller rådets förordning (EG) nr 1435/2003 (SCE-förordningen). Motsvarande bestämmelse såvitt avser institut för elektroniska pengar finns i 2 kap. 9 § tredje stycket lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. Av 16 § andra stycket och 22 § lagen (2004:575) om europabolag samt 21 § andra stycket och 26 § lagen (2006:595) om europakooperativ framgår att bestämmelser om styrelsen eller dess ledamöter också ska tillämpas på ett europabolags eller ett europakooperativs lednings- eller förvaltningsorgan eller dess ledamöter (jfr 2 kap. 9 § fjärde stycket i lagen [2002:149] om elektroniska pengar).

17 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.2.

Av paragrafens första stycke framgår att betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud, ska anmäla ombudet till Finansinspektionen.

I andra stycket anges att anmälan ska innehålla uppgifter om ombudets ledning och om hur ombudet ska leva upp till kraven i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Efter påpekande från Lagrådet har ett förtydligande gjorts i punkten 3 avseende ombud som är fysiska personer.

Av tredje stycket framgår att uppgifter om ett ombud som uppfyller kraven i andra stycket ska föras in i det register som Finansinspektionen för enligt 8 kap. 5 §.

333

18 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.2.

19 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.3.

20 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.3.

21 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.3.

22 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.3.

Underrättelseskyldigheten i fråga om gränsöverskridande verksamhet enligt paragrafen motsvarar den som, såvitt avser filialverksamhet, följer av 20 §.

23 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.3.

24 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.6.

Den skyldighet som enligt första stycket åvilar betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer bör kunna uppfyllas genom att man ser till att de regler och riktlinjer som styr ombudets verksamhet tydligt anger att kunder (betaltjänstanvändare) ska informeras i förväg om att ombudet agerar för betalningsinstitutets räkning.

Av andra stycket framgår att ett betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom filial ska säkerställa att filialen informerar betaltjänstanvändarna om detta. Detta motsvarar vad som gäller för ombud enligt första stycket.

25 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.3.

Av första stycket framgår att ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som avser att förändra den verksamhet om vilken Finansinspektionen har underrättats enligt 17–19, 21 eller 23 § ska underrätta Finansinspektionen. De ändringar som planeras kan avse t.ex. en utökning eller minskning av de betaltjänster som tillhandahålls eller personalförändringar avseende styrelseledamöter, VD eller betaltjänst- ansvarig. Underrättelsen ska ske innan ändringen genomförs.

Enligt paragrafens andra stycke ska ett betalningsinstitut som avser att förändra verksamhet i ett annat land, som Finansinspektionen tidigare har underrättats om, meddela myndigheten i förhand om de planerade ändringarna. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndig- heten i värdlandet om ändringen. Det uppställs ingen särskild tidsfrist för när Finansinspektionen på detta sätt ska vidarebefordra informationen om de planerade ändringarna till värdlandets behöriga myndighet. Utgångspunkten bör dock vara att underrättelse till värdlandsmyndigheten bör ske utan onödigt dröjsmål.

Prop. 2009/10:220

334

26 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.4.

Av paragrafens första stycke framgår att ett utländskt företag från ett EES-land, som i sitt hemland har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster, inte behöver tillstånd enligt denna lag för att tillhandahålla betaltjänster i Sverige. Ett sådant företag behöver alltså inte ansöka om tillstånd som betalningsinstitut, utan kan genom s.k. ”passporting” tillhandahålla betaltjänster med stöd av tillståndet i sitt hemland. Principen att ett tillstånd i hemmedlemsstaten möjliggör verksamhet i övriga medlems- stater motsvarar vad som gemenskapsrättsligt redan gäller avseende många andra finansiella tjänster

Av andra stycket framgår dock att ett sådant utländskt företag får tillhandahålla betaltjänster genom ombud eller filial i Sverige först efter det att Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från den behöriga myndigheten i företagets hemland. Underrättelsen ska innehålla information om den verksamhet som avses bedrivas via ombudet eller filialen och uppgifter om filialens adress och ansvariga ledning.

Liknande bestämmelser avseende andra finansiella företag finns i bl.a. 4 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse och 4 kap. 1 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

27 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.4.

Av paragrafen framgår att ett utländskt företag från ett annat EES-land som i sitt hemland har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster och avser att tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland, dvs. utan ombud eller filial här, får göra detta. En förutsättning för detta är att Finansinspektionen först har mottagit en underrättelse från den behöriga myndigheten i företagets hemland. Av underrättelsen ska det framgå vilka betaltjänster som företaget avser att tillhandahålla i Sverige. En motsvarande bestämmelse avseende utländska kreditinstitut finns i 4 kap. 2 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

28 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.4.5.

Anmälningsplikten enligt första stycket avser det uppdragsavtal som institutet eller leverantören slutit med uppdragstagaren.

Av andra stycket framgår att sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten enbart får utföras av en uppdrags- tagare om uppdragsverksamheten uppfyller vissa krav. I denna del motsvarar bestämmelsen 8 kap. 14 § första stycket lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden.

Enligt 29 § 5 får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vad betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska iaktta och vilka krav de ska uppfylla i samband med uppdragsavtal.

29 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 7.5.

Prop. 2009/10:220

335

Paragrafen innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i olika frågor som behandlas i 3 kap.

4 kap. Informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster

1 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.2.2.

Av första stycket framgår att betaltjänstleverantörer inte får ta ut några avgifter av betaltjänstanvändare som är konsumenter för att tillhandahålla information i enlighet med reglerna i 4 kap.

Andra stycket ger möjlighet för betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren att avtala om avgifter för viss information eller för information som lämnas på annat sätt än det som anges i ramavtalet mellan dem.

Enligt tredje stycket ska de avgifter som tas ut i enlighet med andra stycket vara skäliga och motsvara betaltjänstleverantörens faktiska kostnader. Avgifterna ska i samtliga fall vara skäliga. Avgifter som inte motiveras av faktiska kostnader för informationsgivningen är inte tillåtna. Otillåtna avgifter kan vara sådana som syftar till att hindra betaltjänst- användare från att tillgodogöra sig ytterligare information, eller avgifter som endast syftar till att öka betaltjänstleverantörens intäkter. Det avgörande vid bedömningen av en avgifts skälighet är dess storlek i förhållande till betaltjänstleverantörens kostnader. En avgift som över- stiger de skäliga kostnader som betaltjänstleverantören har för att tillhandahålla information är, oavsett syftet med att införa avgiften, inte tillåten. Tredje stycket har utformats med hänsyn till vad Lagrådet anfört.

2 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.3.2.

I paragrafens första stycke behandlas situationen då en betalnings- mottagare – exempelvis en handlare – erbjuder nedsättning av en kostnad när ett visst betalningsinstrument, t.ex. ett visst kontokort, används av betalaren. I dessa fall ska betalningsmottagaren informera betalaren i förväg, innan betalningstransaktionen initieras, om vilka nedsättningar som gäller. Syftet är att betalaren ska känna till de kostnader som är förenade med olika alternativa betalningssätt när han eller hon initierar betalningstransaktionen.

Av andra stycket framgår att en betaltjänstleverantör som tar ut en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument på motsvarande sätt ska informera om detta i förväg.

Upplysningar om avgifter och nedsättningar bör i samtliga de fall som omfattas av bestämmelsen tydligt framgå av information som lämnas till betaltjänstanvändaren innan transaktionen initieras. Av informationen bör det framgå vilket eller vilka betalningsinstrument som ger upphov till extra avgifter respektive nedsättning, och vilka avgifts- respektive nedsättningsbelopp det rör sig om. Om avgiften eller nedsättningen inte anges till ett exakt belopp, ska den i stället anges på ett sådant sätt att den berörde betaltjänstanvändaren utan svårighet kan fastställa hur stort beloppet är för den specifika betalningstransaktionen (t.ex. genom att avgiften eller nedsättningen anges som en fast andel i procent av det totala transaktionsbeloppet).

Prop. 2009/10:220

336

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.4.2.

Av första stycket framgår att information om växelkursen och om alla avgifter ska ges i de fall då en tjänst som gör det möjligt att växla erbjuds före det att betalningstransaktionen initieras. De valutaväxlingstjänster som här avses är sådana där betalaren (kunden) i samband med köpet ges möjlighet att välja vilken valuta som ska användas i transaktionen, och där betalningsmottagaren tillhandahåller information i förhand om den valutakurs som tillämpas och vilket belopp som betalaren ska erlägga i den valuta som väljs. Sådana växlingstjänster kan tillhandahållas av betalningsmottagaren på försäljningsstället, t.ex. i ett fall då en butik erbjuder valutaväxling vid försäljning av varor, eller av betalnings- mottagaren vid försäljning av varor över Internet.

En central komponent i de valutaväxlingstjänster som det här är fråga om är att betalaren (kunden) redan vid köptillfället väljer valuta och får information om vilken valutakurs som tillämpas för transaktionen. Bestämmelsen är därmed inte tillämplig på betalningstransaktioner där valutaväxling sker men den faktiska valutakursen fastställs först i efterhand, t.ex. när ett framtida datum då betalning ska ske anges av betalaren och den faktiska kursen redovisas först vid detta senare datum. En betalningstransaktion ska göras i den valuta som betaltjänst- användaren och betaltjänstleverantören har kommit överens om.

Av andra stycket framgår att betalaren (kunden) måste godkänna valutaväxlingstjänsten innan betalningstransaktionen genomförs. En förutsättning för att betalaren ska kunna fatta ett välgrundat beslut om att utnyttja eller avstå från att utnyttja valutaväxlingstjänsten är att den som tillhandahåller tjänsten också lämnar information till betalaren om alla avgifter samt den växelkurs som kommer att användas vid transaktionen. Denna information ska lämnas innan dess att betalaren väljer att utnyttja valutaväxlingstjänsten. Det bör dock inte uppställas några särskilda krav på att information ska lämnas viss tid i förväg. Många av de transaktioner som omfattas av denna bestämmelse sker då konto- eller kreditkort utnyttjas för köp av varor i butik. Det bör då vara tillräckligt att information om avgifter och växelkurs tydligt framgår, t.ex. på kortterminalens skärm vid användning av kortterminal, före det att betalaren godkänner köpet med utnyttjande av valutaväxlingstjänsten. Vid köp med konto- eller kreditkort över Internet bör motsvarande information tydligt framgå och vara väl synlig som en del av den information som betalaren får se innan denne godkänner transaktionen med utnyttjande av valutaväxlingstjänsten.

4 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.6.2.

I paragrafens första stycke anges vilken information som betaltjänst- leverantören ska ge till betaltjänstanvändaren innan ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås. Det rör sig dels om information om vilka uppgifter som en betaltjänstanvändare ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras, t.ex. unika identifikationskoder som IBAN-nummer eller BIC-kod. Dessutom ska betaltjänstleverantören kunna uppge den maximala genomförandetiden för betalnings-

Prop. 2009/10:220

337

transaktionen. Detta innebär att betaltjänstleverantören ska lämna eller Prop. 2009/10:220 tillgängliggöra information om hur lång tid det maximalt får ta från det att

betalarens betaltjänstleverantör mottar medel från betalaren till dess att medlen nått betalningsmottagarens betaltjänstleverantör och kan disponeras av betalningsmottagaren. Betaltjänstleverantören ska också kunna uppge samtliga de avgifter som ska betalas.

Informationsskyldigheten kan bl.a. uppfyllas genom tillhandahållande av ett utkast till avtal om enstaka betaltjänst, eller utkast till betalningsorder, om utkastet i fråga innehåller samma information och villkor. Den information som omfattas av bestämmelsen ska lämnas eller hållas tillgänglig utan att betaltjänstanvändaren behöver betala någon avgift för informationsgivningen.

Enligt andra stycket ska betaltjänstleverantören ge betaltjänst- användaren detaljerad information om avgifter när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat. samt ge betaltjänstanvändaren tillgång till villkor och annan information som är relevant för betalningstransaktionen.

Om betalningstransaktionen innebär växling mellan valutor ska betaltjänstleverantören enligt tredje stycket också lämna eller tillgängliggöra information om den faktiska växelkurs som ska användas för transaktionen, alternativt en referensväxelkurs. En betaltjänst- leverantör som uppger en viss växelkurs måste använda denna kurs vid genomförandet av betalningstransaktionen, och en betaltjänstleverantör som avser att tillämpa en referensväxelkurs måste ange hur denna fastställs, t.ex. genom hänvisning till en kurs som tillhandahålls av någon leverantör av finansiell information eller annan källa. Eventuella avgifter som påverkar den faktiska växelkursen måste anges. När en referensväxelkurs används ska information om samtliga avgifter som tas ut i samband med växlingen lämnas eller göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren i förhand.

Enligt fjärde stycket ska leverantören även hålla information enligt 10 § tillgänglig. Det följer dock av 9 § att leverantören inte är skyldig att hålla sådan information tillgänglig, om sådan information redan ges eller kommer att ges till betaltjänstanvändaren på grundval av ett ramavtal mellan användaren och en annan betaltjänstleverantör.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 3 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

5 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.6.2.

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.6.2.

Paragrafen behandlar de fall då betaltjänstanvändaren tar initiativ till att ingå ett avtal på distans om en enstaka betalningstransaktion och betaltjänstleverantören därför inte har möjlighet att uppfylla kraven på att lämna eller tillgängliggöra information. I dessa fall ska betal- tjänstleverantören i stället uppfylla informationskraven omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

338

Denna bestämmelse är tillämplig i samtliga fall då avtal om en enstaka	Prop. 2009/10:220
betalningstransaktion ingås på betaltjänstanvändarens initiativ utan att
betaltjänstleverantören och betaltjänstanvändaren befinner sig på samma
plats. Exempel på betaltjänster som typiskt sett ingås på distans är
betalningstransaktioner som initieras av betaltjänstanvändaren över
telefon eller Internet. Det avgörande för bedömningen av huruvida
betaltjänstleverantören får lämna information eller hålla den tillgänglig
först efter det att betalningstransaktionen har genomförts är sålunda
huruvida avtalet om en enstaka betalningstransaktion sluts utan att de
båda är fysiskt närvarande på samma plats. Detta innebär också att i de
möjligen ovanliga fall då en betaltjänstanvändare tar initiativ till en
enstaka betalningstransaktion i en form som typiskt sett används vid
distanskommunikation (t.ex. via Internet), men betaltjänstleverantören
eller en representant för denne är fysiskt närvarande på samma plats som
betaltjänstanvändaren, är betaltjänstleverantören skyldig att lämna
information eller göra den tillgänglig före det att avtal ingås. Denna
situation kan uppstå t.ex. då betaltjänstanvändaren avser att initiera en
enstaka betalningstransaktion genom att använda en dator i
betaltjänstleverantörens lokaler.
Kravet på att informationen ska lämnas eller hållas tillgänglig
omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts kan uppfyllas t.ex.
genom att betaltjänstanvändaren efter att ha initierat en betalningsorder
får information om var informationen finns tillgänglig. För betaltjänster
som tillhandahålls via Internet kan detta ske genom att denne får
möjlighet att klicka på en webblänk till en sida där information finns
samlad. När betaltjänster tillhandahålls per telefon kan betaltjänst-
leverantören uppfylla informationskravet genom att omedelbart skicka
informationen till betaltjänstanvändaren per post eller – om betaltjänst-
användaren använder en mobiltelefon för att genomföra betaltjänsten –
genom ett textmeddelande.
7 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.6.2.
I paragrafens första stycke anges vilken information som betaltjänst-
leverantören ska tillhandahålla – dvs. lämna till eller göra tillgänglig för –
betalaren så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits
emot från denne.
Samma formkrav gäller för denna information som för förhands-
informationen, dvs. att den ska finnas i en handling eller i annan läsbar
och varaktig form som är tillgänglig för betalaren utan att denne behöver
använda t.ex. någon särskild teknisk utrustning. Dessutom ska
informationen och villkoren vara skrivna på ett klart och lättförståeligt
sätt och på svenska, utom om betaltjänstleverantören och betalaren har
kommit överens om att ett annat språk ska användas i stället. Om
betalaren begär det ska betaltjänstleverantören dessutom tillhandahålla
informationen och villkoren på papper eller något annat varaktigt
medium. Den specifika information som ska lämnas till eller hållas
tillgänglig för betalaren efter mottagandet av betalningsordern avser
uppgifter om betalningstransaktionens belopp, den dag då
betalningsordern togs emot samt storleken på eventuella avgifter som ska
betalas av betalaren och i tillämpliga fall en specificering av beloppen för	339

dessa avgifter. Dessutom ska information lämnas eller tillgängliggöras	Prop. 2009/10:220
som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen och, i
tillämpliga fall, uppgifter om betalningsmottagaren. Om genomförandet
av betalningstransaktionen innebär växling mellan valutor ska
betalningstransaktionens belopp anges i den valuta som används i
betalningsordern. Om den växelkurs som användes vid betalnings-
transaktionen inte var densamma som angetts i förhandsinformationen
ska informationsgivaren (betalarens betaltjänstleverantör) ange eller
hänvisa till den växelkurs som denne använde vid betalnings-
transaktionen, samt även betalningstransaktionens belopp efter valuta-
växlingen.
I bestämmelsen anges att information ska tillhandahållas så snart som
möjligt efter det att betalningsordern mottagits. Den närmare tidsramen
för informationsgivning i de fall som omfattas av den nu aktuella
bestämmelsen skiljer sig dessutom åt beroende på omständigheterna i
samband med avtalsslutandet. I vissa fall då en betalningsorder mottagits
på elektronisk väg kan betaltjänstleverantören lämna informationen inom
någon minut efter mottagandet, t.ex. i ett e-postmeddelande. Att inte
tillgängliggöra eller lämna information inom denna tid skulle strida mot
direktivets krav på omedelbar informationsgivning. I andra fall när
betalaren inte fysiskt överlämnar betalningsordern till betaltjänst-
leverantören kan det dock, beroende på vilka rutiner som tillämpas av
betaltjänstleverantören, vara ogörligt att lämna eller tillgängliggöra
informationen direkt i anslutning till mottagandet. I dessa fall innebär
kravet på snabbhet i informationsgivningen att betaltjänstleverantören ska
lämna, tillgängliggöra eller sända informationen till betalaren samma dag
som betalningsordern mottagits. Beroende på faktorer som t.ex. postgång
kan detta få till följd att betalaren i praktiken får tillgång till
informationen först en eller flera dagar senare. Betaltjänstleverantören
fullgör dock sin informationsgivningsskyldighet i detta sammanhang
genom att vidta de åtgärder som krävs för att informationen ska lämnas,
tillgängliggöras eller sändas till betalaren samma dag som betalningsorder
mottagits. I dessa fall, då betaltjänstleverantören inte har möjlighet att
lämna eller tillgängliggöra information genom t.ex. elektronisk
kommunikation, gäller motsvarande krav på snabbhet i informations-
givningen som enligt 3 kap. 3 och 4 §§ distans- och hemförsäljningslagen
(2005:59). Skillnaden i förhållande till distans- och hemförsäljningslagen
består i att betaltjänstleverantören enligt paragrafen är skyldig att lämna
eller tillgängliggöra informationen snabbare om detta är tekniskt möjligt.
I andra stycket anges att betaltjänstleverantören ska ge betalaren
detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3 när de
olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.
Av tredje stycket följer att leverantören ska ge betalaren information
om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som gäller för
betalningstransaktionen om transaktionen innebär växling mellan valutor.
Betaltjänstleverantören ska då, i likhet med vad som krävs enligt 4 §,
lämna eller tillgängliggöra information om den faktiska växelkurs som
ska användas för transaktionen, alternativt en referensväxelkurs. En
betaltjänstleverantör som uppger en viss växelkurs måste använda denna
kurs vid genomförandet av betalningstransaktionen, och en betaltjänst-
leverantör som avser att tillämpa en referensväxelkurs måste ange hur	340

denna fastställs, t.ex. genom hänvisning till en kurs som tillhandahålls av Prop. 2009/10:220 någon leverantör av finansiell information eller annan källa. Eventuella

avgifter som påverkar den faktiska växelkursen måste anges. När en referensväxelkurs används ska information om samtliga avgifter som tas ut i samband med växlingen lämnas eller göras tillgänglig för betaltjänstanvändaren i förhand.

8 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.6.2.

I paragrafens första stycke uppställs regler om vilken information som
betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ska tillhandahålla till denne
så snart som möjligt efter det att betalningstransaktionen har genomförts.
Liksom för betalaren gäller i fråga om den information som betalnings-
mottagaren ska få eller kunna tillgodogöra sig genom sin betaltjänst-
leverantör att den ska lämnas eller göras tillgänglig så snart som möjligt
efter det att betalningstransaktionen har genomförts. Om betalnings-
mottagarens betaltjänstleverantör har möjlighet att göra detta genom t.ex.
genom att skicka ett e-postmeddelande eller tillhandahålla informationen
på något annat sätt i direkt anslutning till transaktionens genomförande,
ska betaltjänstleverantören vara skyldig att ombesörja informations-
givningen på detta sätt. När betalningsmottagarens betaltjänstleverantör
inte har någon praktisk möjlighet att lämna eller tillgängliggöra
information till betalningsmottagaren direkt i anslutning till att
betalningstransaktionen genomförs, ska betaltjänstleverantören i stället
tillse att informationen tillgängliggörs för, lämnas eller sänds till
betalningsmottagaren samma dag som betalningstransaktionen har
genomförts.
I andra stycket anges, på motsvarande sätt som i 7 § andra stycket, att
betaltjänstleverantören i tillämpliga fall ska ge betalningsmottagaren en
specifikation av avgifterna.
I tredje stycket anges, på motsvarande sätt som i 7 § tredje stycket, att
information om den faktiska växelkurs som tillämpats vid betalnings-
transaktionen ska ges om en transaktion innebär valutaväxling. Enligt den
förevarande bestämmelsen ska betaltjänstleverantören dessutom ge
information till betalningsmottagaren om betalningstransaktionens belopp
före växlingen.
Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från
Sverige till ett annat EES-land, finns i 4 § lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
9 §
Enligt paragrafen omfattas betaltjänstleverantören, under vissa
förutsättningar, inte av kravet på informationsgivning enligt 4–8 §§.
Betaltjänstleverantören behöver inte lämna eller tillgängliggöra sådan
information som i och för sig ska ges enligt dessa bestämmelser men som
redan ges eller kommer att ges till betaltjänstanvändaren på grundval av
dennes ramavtal med en annan betaltjänstleverantör. För att
betaltjänstleverantören ska kunna underlåta att lämna eller tillgängliggöra	341

information krävs det att denne har skäl att anta att betaltjänstanvändaren Prop. 2009/10:220 kommer att få tillgång till motsvarande information i enlighet med ett

ramavtal. Om betaltjänstanvändaren själv uppger att han har en ramavtalsrelation med en annan betaltjänstleverantör, exempelvis på fråga från betaltjänstleverantören, bör detta vara tillräckligt. Det bör dessutom vara tillräckligt om det på annat sätt framgår att betaltjänstanvändaren har ett ramavtal med en annan betaltjänst- leverantör. Om betaltjänstanvändaren exempelvis uppger ett betal- kontonummer som kan härledas till en annan betaltjänstleverantör, bör detta vara tillräckligt för att betaltjänstleverantören ska kunna anta att betaltjänstanvändaren har slutit ett ramavtal med den andre betaltjänstleverantören.

10 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.2.

I paragrafen räknas upp ett stort antal olika områden inom vilka
betaltjänstleverantören ska ge betaltjänstanvändaren information i rimlig
tid innan ett ramavtal ingås. Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser
betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 3 § lagen
(1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska
samarbetsområdet.
11 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.2.
Av paragrafen framgår de formkrav som gäller vid tillhandahållande av
information före det att ett ramavtal sluts. Betaltjänstleverantören ska
lämna informationen till betaltjänstleverantören på papper eller via något
annat varaktigt medium. Detta skiljer sig från motsvarande bestämmelse i
fråga om enstaka betalningstransaktioner i 5 § där det anges att
betaltjänstanvändaren ska ges tillgång till informationen och att
informationen på begäran från betaltjänstanvändaren ska tillhandahållas
på papper eller via något annat varaktigt medium. Lämnande av
information innebär att informationen aktivt lämnas av betaltjänst-
leverantören vid lämplig tidpunkt utan att betaltjänstanvändaren begär
det. Kraven på tydlighet, lättförståelighet och det språk som ska användas
är dock desamma för enstaka betalningstransaktioner och ramavtal.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.2.
Enligt paragrafen ska en betaltjänstleverantör som inte kan uppfylla
informationskraven i 10 och 11 §§, därför att ett ramavtal ingås på distans
på betaltjänstanvändarens begäran, lämna informationen omedelbart efter
det att betaltjänsten genomförts. När det gäller bedömningen av huruvida
ett avtal ingåtts på distans och hur snabbt betaltjänstleverantören ska
lämna informationen till betaltjänstanvändaren hänvisas till det som
anförts i författningskommentaren till 6 §.
13 §
Enligt paragrafen har betaltjänstanvändaren under avtalstiden alltid rätt
att få avtalsvillkoren samt övrig information som följer av 10 § i en
handling eller annan varaktig och läsbar form. I detta sammanhang bör	342

noteras att det i skäl 24 till betaltjänstdirektivet räknas upp ett antal Prop. 2009/10:220 exempel på vad som, utöver papper, utgör ett varaktigt medium vid informationsgivning i samband med ramavtal. Ett varaktigt medium kan

vara en kontoutdragsskrivare (eng. account printer), en diskett, en cd- romskiva, en dvd-skiva eller en hårddisk i en persondator på vilken e-post kan lagras. Dessutom anges i samma skäl till direktivet att en webbplats utgör ett varaktigt medium, om den är tillgänglig för användning i framtiden under en tid som är lämplig för informationens syfte och som tillåter oförändrad återgivning av den bevarade informationen. Vid tillämpningen av denna bestämmelse bör de former för lagring av information som anges i direktivets skäl 24 anses utgöra varaktiga media.

14 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.3.

Paragrafen innehåller bestämmelser om förfarandet vid ändring av villkor i ramavtal.

Av första stycket framgår att parterna får komma överens om att en
betaltjänstanvändare ska vara bunden av en villkorsändring som
betaltjänstleverantören föreslår om inte användaren meddelar leveran-
tören att villkorsändringen inte accepteras före den dag då det föreslås
träda i kraft. Vidare framgår att leverantören ska föreslå ändringar i
ramavtalet minst två månader innan de ska börja tillämpas. En annan
tidsfrist får dock överenskommas mellan leverantörer och användare som
inte är konsumenter.
I paragrafens andra stycke anges att ändringar av räntesatser eller
växelkurser får tillämpas omedelbart, om detta överenskommits i
ramavtalet och ändringarna grundar sig på en förändring i en
underliggande referensräntesats eller referensväxelkurs.
Av tredje stycket framgår att betaltjänstanvändaren har rätt att
omedelbart och avgiftsfritt säga upp avtalet före den dag då ändringen
föreslås bli tillämplig. Leverantören ska informera användaren om rätten
att omedelbart och avgiftsfritt säga upp avtalet när ändringen föreslås. En
leverantör och en användare som inte är konsument får komma överens
om att andra villkor ska gälla för uppsägningen.
15 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.4.
Av första stycket framgår att en betaltjänstleverantör enbart får göra
gällande en uppsägningstid om parterna kommit överens om det. I de fall
då betaltjänstanvändaren är en konsument får uppsägningstiden inte vara
längre än en månad.
I andra stycket regleras leverantörens möjligheter att säga upp ett
ramavtal om tillhandahållande av betaltjänster som ingåtts på obestämd
tid. Om användaren inte är konsument kan parterna komma överens om
en kortare uppsägningstid än den för konsumenter gällande två månader.
Av tredje stycket framgår att det ska vara avgiftsfritt för en betaltjänst-
användare som är konsument att säga upp ett ramavtal efter tolv månader,
om avtalet ingåtts på obestämd tid eller för en bestämd tid av mer än tolv
månader.
I fjärde stycket anges att i de fall då leverantören får ta ut avgift, denna
ska motsvara leverantörens faktiska kostnader till följd av uppsägningen.	343

I fjärde stycket anges även att periodiska avgifter för betaltjänster, t.ex. månatligt erlagda avgifter, endast ska betalas proportionerligt för tiden fram till det att avtalet sägs upp. I förväg betalade avgifter som avser tid efter det att avtalet sades upp ska återbetalas till betaltjänstanvändaren. Beräkningen av hur stor del av avgiften som ska återbetalas ska utgå från den tidpunkt när avtalet mellan parterna upphörde att gälla. I fråga om sådana avtal där ingen uppsägningstid för betaltjänstanvändaren har avtalats, och denne alltså kan säga upp avtalet med omedelbar verkan, är betaltjänstleverantören återbetalningsskyldig för de inbetalda avgifter som avser tiden efter den tidpunkt då avtalet enligt allmänna avtalsrättsliga regler inte längre binder parterna. I fråga om sådana avtal där en uppsägningstid har överenskommits omfattar betaltjänst- leverantörens återbetalningsskyldighet sådana inbetalda avgifter som avser tiden efter uppsägningstidens utgång.

Paragrafen har med en mindre justering utformats efter förslag från

Lagrådet.

16 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.6.

I paragrafen regleras vilken information som betaltjänstleverantören på begäran av betaltjänstanvändaren ska ge till denne före det att en enskild betalningstransaktion genomförs i enlighet med ett gällande ramavtal mellan parterna. Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 3 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbets- området.

17 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.6.

I paragrafen regleras vilken information som betaltjänstleverantören ska ge till betalaren efter det att en enskild betalningstransaktion har genomförts i enlighet med ett gällande ramavtal mellan parterna.

Av första stycket framgår vilken information som alltid ska ges. Det framgår också att informationen ska ges utan onödigt dröjsmål. Detta innebär att information kan lämnas i återkommande tidsintervall och så sällan som en gång i månaden. Längre tid än en månad bör dock inte förflyta mellan det att betalningstransaktionen genomförs enligt ramavtalet och lämnandet av information till betaltjänstanvändaren.

Av andra stycket framgår att betaltjänstleverantören också ska ge en specifikation av de olika avgifter som tas ut i samband med betal- ningstransaktionen när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat. I fall då en betaltjänstleverantör erbjuder ett antal olika tjänster, och tar ut fastställda avgifter för dessa, ska varje sådan avgift som ingår som en del av den totala avgiften för en viss betaltjänst som omfattas av ramavtalet redovisas särskilt för betaltjänstanvändaren.

I tredje stycket anges, på motsvarande sätt som i 7 § tredje stycket, att information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som tillämpas vid betalningstransaktionen ska ges om en transaktion innebär valutaväxling.

Av fjärde stycket framgår att ramavtal som sluts mellan parterna får innehålla villkor att den information som avses i första stycket inte

Prop. 2009/10:220

344

behöver lämnas eller göras tillgänglig mer än en gång i månaden. Informationen ska lämnas eller göras tillgänglig på ett överenskommet sätt så att betalaren kan lagra och återskapa informationen oförändrad.

I femte stycket anges att betaltjänstleverantören ska tillhandahålla informationen enligt första och andra styckena till betalaren avgiftsfritt, i pappersform, minst en gång i månaden om denne begär det. Rätten att avgiftsfritt få information i pappersform en gång i månaden inträder först efter det att betaltjänstanvändaren begärt det. Betaltjänstleverantörens skyldighet att avgiftsfritt tillhandahålla informationen i pappersform gäller sålunda från den tidpunkt då begäran görs. I praktiken bör detta innebära att det första pappersutskicket till den berörde betaltjänst- användaren (kunden) ska göras vid den närmast därpå följande tidpunkt då betaltjänstleverantören lämnar information till de kunder som har begärt att få information i pappersform. Om begäran kommer betaltjänstleverantören tillhanda så kort tid före denna tidpunkt att det inte är praktiskt möjligt att då tillhandahålla informationen i pappersform, t.ex. om kundens begäran kommer betaltjänstleverantören tillhanda samma dag som pappersutskick till berörda kunder görs, får information i pappersform lämnas till kunden med början vid nästa tidpunkt då pappersutskick görs.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 4 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

18 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.7.7.

I paragrafen regleras vilken information som betaltjänstleverantören ska ge till betalningsmottagaren efter det att en enskild betalnings- transaktion har genomförts i enlighet med ett gällande ramavtal mellan parterna.

Av andra stycket framgår att betaltjänstleverantören ska ge en specifikation av de olika avgifter som tas ut i samband med betalnings- transaktionen när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

I tredje stycket anges, på motsvarande sätt som i 8 § tredje stycket, att information om den faktiska växelkurs som tillämpats vid betalnings- transaktionen ska ges om en transaktion innebär valutaväxling.

I fjärde och femte styckena anges, på motsvarande sätt som i 17 §, att parterna får komma överens i ramavtal om villkoren och formerna för informationsgivning respektive att information på betalningsmottagarens begäran ska tillhandahållas kostnadsfritt i pappersform minst en gång i månaden.

19 §

Paragrafen innehåller bestämmelser som innebär lindringar i informationskraven när betaltjänster genomförs med användning av elektroniska pengar eller betalningsinstrument som enligt ramavtalet bara avser mindre belopp.

Prop. 2009/10:220

345

I första stycket anges i vilka fall som betaltjänstleverantören inte	Prop. 2009/10:220
behöver lämna information enligt 10 och 16 §§.
I andra stycket anges vilken information som ska ges till betalaren i de
fall som avses i första stycket. Betaltjänstleverantören är dock inte
förhindrad att tillhandahålla ytterligare information till betaltjänst-
användaren även i dessa fall.
Den information som ska lämnas till betaltjänstanvändaren enligt denna
bestämmelse – väsentlig information om betaltjänstens viktigaste
kännetecken – ska lämnas till betalaren innan ett avtal om
tillhandahållande av betaltjänster ingås. Den förhandsinformation som
kan anses väsentlig i dessa fall rör dels uppgifter om hur
betalningsinstrumentet används, dels sådana uppgifter om villkoren för
betaltjänsten som är av central betydelse för betalaren. När det gäller
uppgifter om hur betalningsinstrumentet används ska information lämnas
till betalaren om de beloppsgränser som gäller för instrumentet i fråga,
om sådana identifikationskoder eller andra uppgifter som betalaren
behöver ange för att kunna initiera en betalningstransaktion och hur
betalaren ska godkänna en betalningstransaktion eller återkalla ett
godkännande. I fråga om villkoren för betalningstjänsten bör information
om ansvar och om uttagna avgifter uttryckligen anges. När det gäller
ansvar bör det framgå av informationen till betalaren vilka belopp som
denne högst kan få stå för vid förluster på grund av obehöriga
transaktioner med betalningsinstrumentet. Det bör också framgå under
vilka förutsättningar betalaren får stå för förluster upp till dessa belopp.
Information om avgifterna för tillhandahållandet av betaltjänster är av
stor vikt ur ett konsumentperspektiv eftersom tydlig information om olika
avgifter gör det möjligt för konsumenten, eller som här betalaren, att
jämföra olika leverantörers erbjudanden. Information om de avgifter som
tas ut för tillhandahållandet av betaltjänster bör alltså lämnas till betalaren
av betaltjänstleverantören. Eftersom ett syfte med den särskilda
regleringen av betalningsinstrument som avser lägre belopp är att
användningen av sådana instrument inte ska omges av ”överdrivna krav”,
vilket framgår av direktivets skäl 30, bör det dock inte uppställas något
krav på att betaltjänstleverantören ska tillhandahålla specificerad
information om olika avgifter. Däremot är det av central betydelse att
betalaren får tydlig information om det totala avgiftsuttaget i förväg. Om
detta inte går att ange, exempelvis på grund av att avgifter tas ut vid
användning av betalningsinstrumentet, ska information i stället ges om de
totala fasta avgifterna samt om utformningen av de rörliga avgifter som
utgår och dessas belopp.
Av tredje stycket framgår att betaltjänstleverantören inte behöver
tillämpa de regler i direktivet som anger hur avtalsvillkor får ändras, och
som bl.a. innebär att information om föreslagna ändringar bör ges minst
två månader i förväg, om något annat förfarande för
avtalsvillkorsändringar har överenskommits i ramavtalet med
betaltjänstanvändaren.
I fjärde stycket anges att parterna (betaltjänstleverantören och
betaltjänstanvändaren) också får komma överens i ramavtalet om att
enbart begränsad information ska ges till betaltjänstanvändaren efter det
att en betalningstransaktion genomförts. Betaltjänstanvändaren behöver i
dessa fall efter det att en betalningstransaktion har genomförts enbart	346

lämna eller tillgängliggöra mycket begränsad information som gör det Prop. 2009/10:220 möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalningstransaktionen, betalningstransaktionens belopp och avgifter.

Det framgår vidare att information eller en hänvisning inte behöver ges i vissa fall. Då behöver ingen information alls lämnas till eller göras tillgänglig för betalningsmottagaren, och i fråga om betalaren räcker det med att denne får möjlighet att kontrollera det belopp som lagrats på betalningsinstrumentet.

De mycket begränsade kraven på informationsgivning enligt fjärde stycket gäller enbart i de fall då betaltjänstleverantören av objektiva skäl inte har möjlighet att lämna eller tillgängliggöra information. Så är fallet i fråga om betalningsinstrument som används anonymt, där betaltjänst- leverantören inte ens har sådan information om betaltjänstanvändaren som gör det möjligt att lämna eller tillgängliggöra information. Möjligheten att begränsa informationsgivningen för andra än anonyma betalningsinstrument, med åberopande av att betaltjänstleverantören inte har tekniska möjligheter att tillhandahålla informationen, bör dock tolkas restriktivt. Detta undantag bör endast kunna åberopas i de fall när det saknas tillgängliga tekniska lösningar som gör det möjligt för betaltjänstleverantören att lämna eller tillgängliggöra sådan information som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera betalnings- transaktionen, betalningstransaktionens belopp och avgifter. En betaltjänstleverantör som har valt att inte använda sig av existerande tekniska lösningar, exempelvis på grund av att dessa anses kostsamma, kan alltså inte åberopa undantaget. I detta sammanhang bör det noteras att direktivets skäl 30 bl.a. anger att kraven på information avseende betalningsinstrument för låga belopp också bör ”beakta de tekniska möjligheter som på goda grunder kan förväntas av instrument som är avsedda för betalning av låga belopp”. I den mån den tekniska utvecklingen gör det möjligt för betaltjänstleverantörer att i högre utsträckning tillhandahålla information avseende betalningsinstrument som avser låga belopp, minskar också deras möjligheter att åberopa undantaget i fjärde stycket.

20 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 8.1.2. I andra stycket anges att en betaltjänstanvändare som inte är konsument kan komma överens med betaltjänstleverantören om avvikelser från bestämmelserna i 4 kap., som motsvarar direktivets avdelning om villkor och informationskrav (artiklarna 30–49). Lagrådet tar i sitt yttrande upp frågan om möjlig- heterna för parter i näringsidkarförhållanden att träffa avtal om avvikelse från informationsbestämmelserna.

347

5 kap. Genomförande av betaltjänster

1 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.2.2.

Av första stycket i paragrafen framgår att en betaltjänstleverantör som huvudregel inte får ta ut någon avgift av betaltjänstanvändare som är konsumenter för fullgörandet av de åligganden som följer av bestäm- melserna i lagens 5 kap. De undantag som finns avser vid underrättelse till betaltjänstanvändaren om vägrat utförande av en betalningsorder (11 §), återkallande av en betalningsorder i vissa fall (16 §) och vid försök att få tillbaka medel som felförts på grund av att betaltjänstanvändaren som lämnade betalningsordern uppgav en felaktig identifikationskod (24 §).

När avgifter får tas ut ska de vara skäliga och motsvara betaltjänst- leverantörens faktiska kostnader. Detta innebär att avgifter som inte motiveras av faktiska kostnader för de vidtagna åtgärderna inte är tillåtna. Det avgörande vid bedömningen av en avgifts skälighet är dess storlek i förhållande till betaltjänstleverantörens kostnader. En avgift som överstiger de skäliga kostnader som betaltjänstleverantören har för att vidta en viss åtgärd är, oavsett syftet med att införa avgiften, inte tillåten.

Av andra stycket framgår att vid betalningstransaktioner som inte innebär valutaväxling så ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras respektive betaltjänstleverantör tar ut. Motsatsvis innebär detta att huvudregeln i detta stycke om avgiftsfördelning inte gäller för betalningstransaktioner som medför valutaväxling. Vid sådana transaktioner kan parterna i stället avtala om avgiftsfördelningen sinsemellan.

I tredje stycket anges att betaltjänstleverantören inte får hindra betalningsmottagaren från att erbjuda betalaren en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument. Med nedsättning avses exempelvis en rabatt på det totala transaktionsbeloppet som betalningsmottagaren (säljaren) erbjuder när betalaren använder ett visst konto- eller kreditkort för att betala ett inköp, t.ex. vid köp av varor över Internet eller i butik. Betaltjänstleverantören – typiskt sett den bank eller det betalningsinstitut som utfärdat betalningsinstrumentet (kortet) – får enligt bestämmelsen alltså inte förbjuda en betalningsmottagare att erbjuda en sådan nedsättning.

Av fjärde stycket framgår att en betalningsmottagare inte får ta ut en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument. Bestämmelsen innebär ett förbud mot s.k. surcharging, där betalningsmottagaren begär en ytterligare avgift när betalaren betalar med ett visst betalnings- instrument, t.ex. ett kontokort. De avgifter som här avses är sådana som i samband med t.ex. köp av varor över Internet eller i butik begärs av betalningsmottagaren (säljaren) när betalaren använder ett visst konto- eller kreditkort för att betala inköpet. Med betalningsmottagare avses inte enbart handlaren i en korttransaktion utan även betalningsmottagare i övriga betaltjänster. Begreppet betalningsmottagare avses inte ha någon annan betydelse här än i övriga bestämmelser i lagen. Bestämmelsen är alltså tillämplig på alla som är betalningsmottagare i enlighet med definitionen i 1 kap. 4 § 7.

Prop. 2009/10:220

348

2 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.3.2.

Av paragrafen framgår att betaltjänstleverantörer och betaltjänst- användare i fråga om vissa betalningsinstrument får avtala om villkor som avviker från vissa av de bestämmelser som finns i 5 kap.

När det gäller möjligheterna till avsteg från lagens huvudregel att betaltjänstleverantören ska underrätta betaltjänstanvändaren om att en betalningsorder har avvisats, är förutsättningen för undantaget enligt punkten 1 att det av sammanhanget klart framgår att betalningsordern inte har utförts. Denna förutsättning är uppfylld exempelvis när medel på ett förbetalt kort inte räcker till och betaltjänstanvändaren redan vid en tidigare betalningstransaktion har blivit varse detta.

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.4.2.

Av paragrafen framgår att en betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt samtycke till genomförandet av transaktionen. Ett samtycke kan lämnas antingen före eller efter det att betalningstransaktionen genomförts. I de fall då även en person som inte är part i avtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören är behörig att genomföra betalningstransaktioner, t.ex. en person som också har ett betalningsinstrument (extrakort), ansvarar betalaren för den personens handlande som om betalaren själv hade handlat. En sådan person kan också ge samtycke till att genomföra en betalningstransaktion.

Beträffande autogiro gäller att en betalare som är konsument, oavsett vad som överenskommits i avtalet, har rätt att begära återbetalning av en godkänd betalningstransaktion inom åtta veckor om transaktionsbeloppet inte angavs vid samtycket och dessutom översteg vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig. I detta sammanhang bör framhållas att om parterna kommer överens om formkraven för ett godkännande i avtalet är detta i och för sig tillräckligt för att uppfylla kravet i denna bestämmelse på att formen för godkännande ska framgå av avtalet. Rätten till återbetalning framgår av andra tvingande bestämmelser i lag och inträder oberoende av vad som stadgats i ramavtalet. Om betalaren inte, med åberopande av att beloppet översteg vad han rimligen hade kunnat förvänta sig, begär återbetalning inom åtta veckor innebär detta att betalningsbeloppet inte längre kan återbetalas i enlighet med bestämmelserna i 6–8 §§. I praktiken innebär detta att det först vid denna tidpunkt står klart för betalarens betaltjänstleverantör att denne anser att beloppet inte överstiger vad han rimligen kunde ha förväntat sig. Godkännandet av den aktuella betalningstransaktionen har dock skett redan i förväg, genom att betalaren har gett sitt samtycke till överföring med autogiro i enlighet med villkoren i ramavtalet.

När betalaren inte är konsument kan parterna avtala bort bl.a. rätten att inom åtta veckor begära återbetalning av en godkänd betalnings- transaktion. Även i dessa fall torde det av avtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören framgå hur betalaren godkänner en betalnings- transaktion eller en serie transaktioner.

Betalaren får återta ett godkännande av en betalningstransaktion eller en serie betalningstransaktioner fram till den tidpunkt då en betalnings- order inte längre kan återkallas enligt 14–16 §§.

Prop. 2009/10:220

349

4 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.5.2.

I första stycket anges att betaltjänstleverantören, om det överens- kommits i ramavtalet, får förbehålla sig rätten att spärra betalnings- instrumentet i vissa fall. Ett betalningsinstrument kan spärras på de tre olika grunder som redovisas i stycket. Följden av att ett betalnings- instrument spärras är att det inte längre kan användas för att initiera en betalningsorder.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har efterfrågat ett klargörande av vad som avses med ett betalningsinstruments ”säkerhet”. För att det tydligare ska framgå av lagen vad som avses, anges i bestämmelsen att ett betalningsinstrument kan spärras om det finns en risk för en icke säker användning av betalningsinstrumentet.

Som framgår av andra stycket ska betaltjänstleverantören informera betalaren om spärren och om skälen till att betalningsinstrumentet har spärrats. Detta bör enligt tredje stycket om möjligt ske innan betalnings- instrumentet spärras och senast direkt efter blockeringen. Betaltjänst- leverantören ska dock inte informera betalaren om spärren i de fall då sådan information skulle äventyra säkerhetsskäl eller vara förbjuden enligt någon annan författning. Ett exempel på när lämnande av information inte ska ske är när betalaren misstänks ha använt betalnings- instrumentet för penningtvätt. Att i ett sådant fall ge information till betalaren om att betalningsinstrumentet har spärrats på grund av misstanke om penningtvätt skulle strida mot bestämmelsen om meddelandeförbud i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Sådana skäl föreligger exempelvis i fall när betalaren genom att få information om en spärr skulle kunna få tillgång till sådan information som ökar risken i ett betalningssystem om den utnyttjades för brottsliga syften. Bedömningen av om säkerhetsskäl föreligger bör utgå från risken att informations- givningen skulle öka risken i betalningssystemet eller på något annat sätt påverka betalningssystemets stabilitet. Bedömningen av huruvida betaltjänstleverantören ska underlåta att informera betalaren om spärren ska göras i varje enskilt fall. Bedömningen av vad som utgör säkerhetsskäl bör göras restriktivt. Utgångspunkten bör vara att sådana skäl föreligger enbart i situationer när lämnande av information skulle öka risken i betalningssystemet eller påverka dess stabilitet negativt.

I fjärde stycket anges att betaltjänstleverantören ska häva spärren, eller ge betalaren ett ersättningsinstrument, så snart det inte längre finns några skäl att behålla spärren. Betaltjänstleverantören ska vidta de åtgärder som krävs för att antingen häva spärren eller skicka ett ersättningsinstrument till betalaren så snart denne fått vetskap om de omständigheter som gör att det inte längre är befogat att ha kvar spärren. Betaltjänstleverantören bör ha sådana rutiner att det administrativa förfarandet för att häva spärren eller skicka ett ersättningsinstrument kan hanteras utan onödig tidsutdräkt.

5 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.6.2.

I paragrafens första stycke behandlas betaltjänstleverantörens skyldigheter beträffande utfärdande av betalningsinstrument. De hänvis-

Prop. 2009/10:220

350

ningar som görs i punkterna 3 och 4 innebär att betaltjänstleverantören ska tillhandahålla möjlighet för betaltjänstanvändaren att anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts, och förhindra användning av betalningsinstrumentet när en sådan anmälan gjorts. Betaltjänstleverantören är inte skyldig att tillhandahålla möjlighet för betaltjänstanvändaren att göra en sådan anmälan avseende elektroniska pengar eller de betalningsinstrument avseende låga belopp som behandlas i 2 §.

En betaltjänstanvändare som lämnat en underrättelse om exempelvis ett förlorat betalningsinstrument ska ges möjlighet att styrka att under- rättelsen har lämnats under 18 månader efter det att den lämnades. För att detta ska kunna uppfyllas har det i andra stycket införts ett krav att betaltjänstanvändaren ska bevara underrättelser och spärranmälan från betaltjänstanvändaren (exempelvis inspelningar från telefonsamtal, e- post, brev eller anteckningar) i minst 18 månader.

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.2.

I paragrafens första stycke anges under vilka förutsättningar en betalare har rätt till återbetalning av en redan godkänd och genomförd betalnings- transaktion som initierats av eller via betalningsmottagaren. Typiskt sett innebär detta autogiro- respektive kontokortsbetalningar. Rätten till återbetalning är tvingande till förmån för konsumenter, men kan avtalas bort av betaltjänstanvändare som inte är konsumenter. När rätten är tillämplig gäller att flera förutsättningar måste vara uppfyllda för att betalaren ska ha rätt till återbetalning. En förutsättning är att transak- tionens belopp inte angavs när betalaren godkände betalningstransak- tionen. Dessutom måste transaktionsbeloppet överstiga det belopp som betalaren rimligen kunde förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och andra relevanta omständigheter.

Fastställandet av vad som utgör ett rimligt belopp får göras utifrån de konkreta omständigheter som är för handen i varje enskilt fall. Bedöm- ningen av huruvida ett belopp är rimligt eller inte ska göras utifrån vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig, dvs. utifrån objektiva kriterier. En viktig aspekt att beakta vid denna bedömning är huruvida betalaren hade möjlighet att få tillgång till information om hur beloppen fastställs, även om uppgift om exakt belopp saknades när betalningstransaktionen godkändes.

I de vanligt förekommande fall då betalaren har lämnat ett medgivande till att betalningstransaktioner ska genomföras med autogiro, och det belopp som ska betalas inte är känt vid den tidpunkt då medgivandet lämnas, krävs också att beloppet överstiger vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig och att betalaren kan visa varför han inte borde ha förutsett det högre beloppet. Bedömningen av beloppets rimlighet ska göras på objektiva grunder. Om betalaren haft möjlighet att förutse den ungefärliga storleken på beloppet torde det i de allra flesta fall vara mycket svårt för betalaren att hävda att han inte rimligen kunde ha förväntat sig att betala det belopp som har debiterats i enlighet med dessa allmänt tillgängliga kriterier. I andra stycket anges att en betalare som vill få ett belopp återbetalat måste vara beredd att visa varför han inte rimligen kunde ha förväntat sig att behöva betala det debiterade beloppet.

Prop. 2009/10:220

351

Betalaren måste således, om betaltjänstleverantören begär det, kunna visa på omständigheter i det enskilda fallet som medför att förutsättningarna för återbetalning är uppfyllda. Om så är fallet ska hela transaktions- beloppet, inte bara den del som översteg vad betalaren rimligen kunde ha förväntat sig, återbetalas till betalaren.

Av tredje stycket framgår att betalaren inte får åberopa en ofördelaktig valutakurs som skäl för att betalningsbeloppet blev högre än vad han rimligen kunde ha förväntat sig, när betaltjänstleverantören har tillämpat en redan överenskommen referensväxelkurs på betalningstransaktionen.

7 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.2.

8 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.8.3.

9 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.2.

I första stycket anges att tidpunkten för mottagande av en betalnings- order är den tidpunkt då ordern tas emot av betalarens betaltjänst- leverantör. Om tidpunkten när betalarens betaltjänstleverantör mottar betalningsordern inte är en bankdag för denne, ska ordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag. Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder avser själva mottagandet av ordern, dvs. innan nöd- vändiga kontroller har genomförts hos betaltjänstleverantören.

Andra stycket öppnar för att en betaltjänstanvändare som initierar en betalningsorder – en betalare eller en betalningsmottagaren – och en betaltjänstleverantör kommer överens om att tidpunkten för mottagandet av en betalningsorder ska vara en annan än den som anges i första stycket.

Bestämmelsen i andra stycket tar bl.a. sikte på de fall när en betalare godkänner betalningstransaktioner som ska ske i framtiden före den bankdag då transaktionen ska genomföras, s.k. bevakade betalningar.

Av tredje stycket framgår att betaltjänstleverantören får fastställa en tidpunkt nära slutet på bankdagen, exempelvis någon timme före stängningsdags, då en betalningsorder senast tas emot. Betalningsordrar som tas emot därefter ska anses ha tagits emot under den närmast följande bankdagen i stället. Syftet med att ge betaltjänstleverantörerna denna möjlighet är att de ska ges tillräckligt med tid för att kontrollera exempelvis att medel finns tillgängliga på betaltjänstanvändarens konto när en betalningstransaktion godkänns av betaltjänstanvändaren strax före slutet av bankdagen.

Betaltjänstleverantörerna kan, om de så önskar, fastställa tidigare tid- punkter om betalningstransaktionen ska genomföras samma dag som betalningstransaktionen godkänns av betalaren. Betaltjänstleverantörerna bör anpassa sin verksamhet efter de bryttidpunkter som finns inom de olika betalningssystem som används.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

10 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.2.

Prop. 2009/10:220

352

Av första stycket framgår att en betaltjänstleverantör som vägrar att utföra en betalningsorder ska underrätta betaltjänstanvändaren detta snarast möjligt, inom de tidsfrister som gäller för genomförande av betalningstransaktioner enligt 18 och 19 §§. I underrättelsen till betal- tjänstanvändaren ska betaltjänstleverantören uppge att han vägrat utföra betalningsordern och vilket förfarande som används för att rätta till fel som kan ha föranlett vägran. Som huvudregel ska betaltjänstleverantören också uppge skälen för att han vägrat utföra betalningsordern.

En underrättelse om vägran ska lämnas snarast möjligt och under alla förhållanden inom de tidsfrister som gäller för kreditering av betalnings- mottagarens konto vid en betalningstransaktion. Den tidsfrist som gäller för detta – senast vid slutet av nästföljande bankdag efter mottagandet av betalningsordern – är alltså den bortre gränsen för när en underrättelse om vägran ska lämnas. Uttrycket snarast möjligt innebär i detta sammanhang att betaltjänstleverantören bör lämna underrättelsen tidigare än denna bortre gräns, så fort som detta låter sig göras. Detta innebär dock inte att betaltjänstleverantören är skyldig att lämna en underrättelse omedelbart efter det att betalningsordern mottagits. Det ligger i sakens natur att betaltjänstleverantören, för att kunna uppfylla sina förpliktelser enligt bestämmelsen, kommer att behöva viss tid för att konstatera att betalningsordern inte bör utföras och för att undersöka huruvida det finns rättsliga hinder mot att lämna en motiverad underrättelse om vägran till betaltjänstanvändaren. Det kan därför inte uteslutas att viss tid kommer att förflyta mellan mottagandet av en betalningsorder och underrättelsen till betaltjänstanvändaren om att den inte har utförts. Underrättelsen kan komma att lämnas till betaltjänstanvändaren sent samma dag då betalningsordern mottogs eller dagen därpå. Betaltjänstleverantörerna bör dock sträva efter att i möjligaste mån förkorta hanteringstiden.

Betaltjänstleverantören får dock inte uppge skälen för vägran i den mån det skulle strida mot bestämmelse i någon annan författning att lämna sådan information till betaltjänstanvändaren. När betaltjänstleverantören vägrat att utföra en betalningsorder på grund av exempelvis misstanke om penningtvätt, och lämnande av information till betaltjänstanvändaren skulle strida mot bestämmelsen om meddelandeförbud i 3 kap. 4 § första stycket lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, får betaltjänstleverantören inte uppge skälen till vägran för betaltjänstanvändaren.

Det är enbart skälen för en vägran som inte får lämnas om detta skulle strida mot bestämmelser i annan lag. En underrättelse – antingen motiverad eller inte – måste alltid lämnas till betaltjänstanvändaren.

Första stycket har utformats i enlighet med förslag från Lagrådet.

Av andra stycket framgår att avgifter för en underrättelse enligt första stycket får tas ut om det överenskommits i ramavtalet mellan betaltjänst- användaren och betaltjänstleverantören. En förutsättning är att det finns saklig grund för vägran att utföra betalningsordern. Betaltjänst- leverantören bör kunna visa på något faktiskt förhållande som gör att betalningsordern inte kan utföras. Att en betalningsorder som mottagits från en betaltjänstanvändare exempelvis anses medföra en alltför stor kreditrisk kan vara en grund för vägran, om bedömningen av kreditrisken i det enskilda fallet har gjorts i enlighet med en fastställd policy hos betaltjänstleverantören för att bedöma sådana risker. En annan grund för

Prop. 2009/10:220

353

att vägra utföra en betalningsorder kan vara att det inte finns tillräckligt med medel på betalarens betalkonto för att genomföra betalnings- transaktionen, så att ett utförande av betalningsordern skulle medföra att betalkontot övertrasserades.

11 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.3.

Av paragrafen framgår att betalarens betaltjänstleverantör inte får vägra att utföra en godkänd betalningsorder om alla villkor i ramavtalet dem emellan är uppfyllda. Detta gäller oavsett om betalningsordern initierats av betalaren eller betalningsmottagaren.

Betalarens betaltjänstleverantör är dock inte skyldig att utföra en betalningsorder om utförandet av betalningsordern skulle strida mot någon bestämmelse i annan lag. Lagstiftning som kan göra att en betalningsorder inte ska utföras trots att alla villkor i ramavtalet är uppfyllda kan vara t.ex. regler till förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism.

12 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.3.

Av paragrafen framgår att en betalningsorder som betaltjänst- leverantören har vägrat att utföra ska anses som att den inte blivit mottagen vid tillämpning av bestämmelserna om genomförandetider i 19 och 20 §§ och av bestämmelserna om betalningstransaktioner som inte genomförts eller genomförts bristfälligt i 25–29 §§. Detta innebär att de krav på genomförandetider som gäller enligt 18 och 19 §§ inte ska räknas från den tidpunkt då betaltjänstleverantören mottog en betalningsorder som denne därefter vägrade att utföra. Det innebär också att en sådan betalningsorder ska anses som icke mottagen vid tillämpningen av vissa bestämmelser om fördelning av ansvar mellan betaltjänstleverantörer i 25–29 §§ och att bestämmelserna om betalningsorderns oåterkallelighet i 13–15 §§ bör tillämpas vid varje nytt betalningsförsök.

13 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.4.

Av paragrafen framgår att betalaren inte får återkalla en betalningsorder efter den tidpunkt då den har tagits emot av betalarens betaltjänstleverantör, såvitt avser betalningstransaktioner som betalaren har initierat.

14 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.4.

Av första stycket framgår att betalaren inte får återkalla en betalningsorder som har initierats av eller via betalningsmottagaren – typiskt sett en autogiro- respektive kontokortsbetalning – efter den tidpunkt när betalaren själv har överfört betalningsordern eller gett sitt godkännande till att genomföra betalningstransaktionen till betalnings- mottagaren.

Bestämmelsen innebär exempelvis, i fråga om kontokortsbetalningar i butik, att betalaren inte kan återkalla betalningsordern efter att ha godkänt den med sin PIN-kod.

Prop. 2009/10:220

354

Rätten till återbetalningar som grundar sig på villkor i exempelvis Prop. 2009/10:220 ramavtal (t.ex. s.k. ”charge-back”) påverkas inte av direktiv-

bestämmelserna om betalningsorderns oåterkallelighet, såvitt avser fall där betalaren och betalningsmottagaren är i tvist. I den utsträckning som en avtalsgrundad rätt till återbetalning kan hänföras till en tvist mellan betalaren och betalningsmottagaren kan den alltså åberopas oberoende av bestämmelserna om betalningsorderns oåterkallelighet och innebär då att en ny betalningstransaktion initieras.

Av paragrafens andra stycke framgår att betalaren, vid autogiro- transaktioner, utan hinder av vad som anges i första stycket får återkalla betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den dag då debitering av hans konto ska ske enligt avtalet. Det avtal som här avses är avtalet mellan betalaren och betalningsmottagaren. En återkallelse av en betalningsorder avseende autogiro medför inte att autogiromedgivandet som sådant upphävs.

Det anges i tredje stycket att i de fall då en betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör särskilt har avtalat enligt 10 § om den tidpunkt vid vilken en betalningsorder ska anses vara mottagen, får betaltjänst- användaren återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen utan hinder av vad som anges i första stycket. Denna bestämmelse är tillämplig på situationer då parterna har avtalat om att betalningstransaktionen ska genomföras med början en viss dag, vid slutet av en viss period eller den dag då betaltjänstleverantören har ställt medel till sin betaltjänstleverantörs förfogande, så att betalningsordern anses mottagen denna dag. I dessa fall gäller att betaltjänstanvändaren får återkalla en betalningsorder senast i slutet av bankdagen före den avtalade dagen.

15 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.4.

Av första stycket framgår att betalningsordern, efter den tidpunkt då
återkallelse senast får ske enligt 13 och 14 §§, får återkallas endast om
detta har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och dennes betal-
tjänstleverantör. För de betalningstransaktioner som avses i 15 § första
eller andra stycket, avseende kontokorts- och autogirotransaktioner
respektive autogiro, krävs också att betalningsmottagaren godkänner
återkallelsen.
I andra stycket anges att betaltjänstleverantören får ta ut en avgift för
återkallande enligt första stycket. En förutsättning är att möjligheten att ta
ut sådan avgift framgår av ramavtalet med den betaltjänstanvändare som
återkallat betalningsordern.
16 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.9.5.
Av första stycket framgår att betaltjänstleverantören får göra avdrag
från det belopp som ska överföras endast under de förutsättningar som
anges i andra och tredje stycket.
Av andra stycket framgår att betalningsmottagaren och dennes
betaltjänstleverantör får avtala om att betaltjänstleverantören får dra av
sina egna avgifter från det överförda beloppet innan det krediteras
betalningsmottagaren. I så fall ska hela betalningstransaktionens belopp	355

och avgifter redovisas separat i den information som lämnas till betalningsmottagaren. Bestämmelsen om att betalningsmottagaren och dennes betaltjänstleverantör kan komma överens om ett visst avgiftsuttag är tillämplig på alla typer av betalningstransaktioner som gireringar, autogiro och kortbetalningar.

Om andra avgifter än de som avses i andra stycket dras av från det överförda beloppet, ska, enligt tredje stycket betalarens betaltjänst- leverantör se till att betalningsmottagaren erhåller hela det belopp som angavs i betalningsordern. Dessutom framgår av bestämmelsen att i de fall då betalningstransaktionen initieras av eller via betalningsmottagaren (typiskt sett vid kort- och autogirobetalningar) så är det betalnings- mottagarens betaltjänstleverantör som ansvarar för att denne mottar hela transaktionsbeloppet.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 11 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

17 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.10.2.

Av första stycket framgår att lagens bestämmelser om längsta genom- förandetid för betalningstransaktioner och om valuteringsdag gäller för betalningstransaktioner i Sverige som genomförs i euro eller i svenska kronor.

I andra stycket anges att dessa bestämmelser också gäller för betal- ningstransaktioner som innebär en växling mellan euro och svenska kronor, förutsatt att växlingen sker i Sverige och, såvitt avser en betalningstransaktion till eller från ett annat land, den del av betalnings- transaktionen som innebär överföring av medel till eller från det andra landet sker i euro. Om den betalningstransaktion som innebär växling är gränsöverskridande omfattas den alltså bara av reglerna om växlingen sker till euro i Sverige och betalningen görs till en betalningsmottagare utanför Sverige.

Enligt tredje stycket är bestämmelserna i 18, 19, 21 och 22 §§ även tillämpliga på andra betalningstransaktioner, om inte parterna sinsemellan kommer överens om andra villkor. Det innebär samtidigt att bestäm- melserna om valutering och tillgängliggörande av betalningsbelopp i 20 § inte är dispositiva. Parterna får inte heller avtala om en längre tid för genomförande än fyra bankdagar om de kommer överens om en annan genomförandetid än den som anges i 18 §.

18 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.10.3.

I paragrafen finns bestämmelser om hur lång tid det får ta att genomföra en betalningstransaktion. När en betalningsorder har mottagits i enlighet med bestämmelserna i 9 § ska betalarens betaltjänstleverantör, enligt första stycket se till att betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag. Detta innebär att exempelvis en bank som mottar ett uppdrag från en av sina kunder att överföra ett belopp till en annan persons konto i en annan bank ska se till att beloppet krediteras

Prop. 2009/10:220

356

mottagarens banks konto senast dagen efter det att banken själv mottog betalningsuppdraget.

Det bör framhållas att betaltjänstleverantörer inte får ta ut en avgift eller förhöjd avgift enbart med hänvisning till att man erbjuder en kortare genomförandetid än den som framgår av lagen. Samtidigt får betaltjänstleverantörer tillhandahålla tjänster – inbegripet betalningar – med expresservice och ta ut en avgift för detta om tillhandahållandet av sådan service innebär ytterligare kostnader för leverantörerna och information om tillkommande avgifter ges till betaltjänstanvändaren i enlighet med tillämpliga bestämmelser i denna lag.

Den maximala genomförandetiden är tillämplig på betalnings- överföringar som innefattar en girering och alltså även på exempelvis penningöverföring eller betalningar via mobiltelefoner.

Av andra stycket framgår att tiden enligt första stycket får förlängas med en dag för betalningstransaktioner som initierats på papper. En sådan betalningstransaktion kan vara en betalningsöverföring som initieras genom att betalaren lämnar över en blankett direkt till betaltjänst- leverantören eller, när denne har stängt, genom att lämna en blankett på en av betaltjänstleverantören anvisad plats.

Av 12 § framgår att en betalningsorder som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra ska anses som att den inte blivit mottagen vid tillämpning av bestämmelserna i paragrafen.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 7 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

19 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.10.3.

Av paragrafens första stycke framgår att en betalningsorder som har initierats av eller via en betalningsmottagare – typiskt sett en autogiro- eller kontokortsbetalning – ska genomföras inom de tidsfrister som har överenskommits mellan betalningsmottagaren (t.ex. en butiksinnehavare som accepterar kortbetalningar) och dennes betaltjänstleverantör.

Parterna har alltså i dessa fall möjlighet att avtala sinsemellan om när olika delar av betalningstransaktionen ska genomföras. Detta innebär bl.a. att valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto vid kortinlösen är senast den bankdag då utbetalning till säljföretaget sker i enlighet med avtalet mellan parterna.

I andra stycket anges att en betalningsorder avseende en betal- ningstransaktion via autogiro ska lämnas i sådan tid att betalningen kan avvecklas på den överenskomna förfallodagen.

Av 12 § framgår att en betalningsorder som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra ska anses som att den inte blivit mottagen vid tillämpning av bestämmelserna i paragrafen.

20 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.10.4.

Paragrafen innehåller bestämmelser om när valutering ska ske och när ett betalningsbelopp ska göras tillgängligt på betalningsmottagarens betalkonto.

Prop. 2009/10:220

357

I första stycket anges att det är betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör som ska valutera – dvs. börja beräkna ränta på beloppet – och göra beloppet tillgängligt på betalningsmottagarens betalkonto.

Av andra stycket framgår att valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens betalkonto ska vara senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras betalningsmottagarens betal- tjänstleverantörs konto. Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör får alltså inte valutera vid en senare tidpunkt än den bankdag då kreditering av betalningsmottagarens betalkonto sker. Syftet är att hindra betaltjänst- leverantörer från att fastställa valuteringsdatum på ett sådant sätt att betalarens betalkonto valuteras vid ett visst (tidigt) datum medan betal- ningsmottagarens betalkonto valuteras vid ett betydligt senare datum.

Det anges i tredje stycket att betalningsmottagarens betaltjänst- leverantör ska säkerställa att betalningstransaktionens belopp ställs till betalningsmottagarens förfogande så snart som möjligt efter det att beloppet krediteras betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto. Detta innebär att kreditering ska ske vid den tidpunkt då betal- tjänstleverantören har all nödvändig information för att kunna kreditera kontot.

För att betaltjänstleverantören ska kunna säkerställa att all nödvändig information finns tillgänglig kan det krävas vissa kontroller av att så är fallet, som i sin tur kan kräva viss tidsåtgång hos betalningsmottagarens betaltjänstleverantör mellan det att betalningsbeloppet krediteras på hans konto och han i sin tur krediterar betalningsmottagarens konto. Att viss tid förflyter från det att beloppet har krediterats betalningsmottagarens banks konto till det att beloppet är tillgängligt för betalningsmottagaren, på grund av den interna hanteringen i banken, innebär inte att kravet på omedelbart tillgängliggörande träds för när. Detta kan i vissa fall innebära att kreditering av betalningsmottagarens betaltjänstleverantörs konto sker dagen före den bankdag då beloppet görs tillgängligt för betalnings- mottagaren.

Av fjärde stycket framgår att valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när betalningstransaktionens belopp debiteras detta betalkonto. Detta innebär bl.a. att valutering vid debitering av betalarens betalkonto vid kortbetalningar ska göras först när beloppet debiteras kontot. Detta kan innebära att debiteringen sker först några dagar efter det att betalaren godkände betalningstransaktionen och utförde det inköp som betalningen avser, om beloppet inte debiteras hans betalkonto förrän vid den senare tidpunkten. På samma sätt gäller att när en kortinnehavare gör ett uttag från en av bank B:s bankomater, och bank A ersätter bank B för uttaget först två dagar senare, valuteringsdagen för debitering av kortinnehavarens konto blir detta senare datum.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 9 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

21 §

I paragrafen anges vad som gäller i de fall då betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos den betaltjänstleverantör som tar emot medlen. Detta kan förekomma exempelvis vid penningöverföring. Denne betaltjänstleverantör ska då göra medlen tillgängliga för betalnings-

Prop. 2009/10:220

358

mottagaren inom de tidsfrister som anges i 18 och 19 §§. Betaltjänst- leverantören kan hålla medlen tillgängliga exempelvis genom att betalningsmottagaren kan hämta dem i leverantörens lokaler.

22 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.10.3.

Bestämmelsen i första stycket är inte tillämplig på insättningar i annan valuta än den som gäller för kontot. För sådana insättningar gäller de vanliga reglerna om att beloppet ska krediteras betalkontot senast nästföljande bankdag. Om däremot valutaväxling har skett på betalarens initiativ innan kontanterna sätts in på betalkontot, gäller den särskilda, kortare tidsgränsen i den nu aktuella bestämmelsen.

För att betaltjänstleverantörer ska kunna kontrollera och räkna upp större mängder kontanter innan kreditering av betalkontot sker bör de ha möjlighet att fastställa en brytpunkt efter vilken kontantinsättningar anses mottagna första nästföljande bankdag. Den betaltjänstleverantör som mottar kontanter för insättning på ett betalkonto kan fastställa en brytpunkt efter vilken kontantinsättningar ska anses ha mottagits nästföljande bankdag. Detta gör det möjligt för betaltjänstleverantören som mottar kontanterna att göra nödvändiga kontroller i de fall då en kontantinsättning görs strax innan bankdagens slut. Förutsättningen är dock att betaltjänstleverantören inte har möjlighet att på dagen genomföra de nödvändiga kontrollerna avseende kontantinsättningar som görs efter denna tidpunkt. Detta innebär också att de kontanta medlen ska krediteras betalkontot snarast efter det att medlen mottogs. Mottagandetidpunkten bestäms i sin tur av när på dagen (före eller efter brytpunkten) som kontanterna lämnades över till betaltjänstleverantören. Det är viktigt att brytpunkten inte sätts alltför tidigt på dagen, med hänsyn till konsumenternas befogade intresse av att kunna få tillgång till medel som sätts in på deras betalkonton utan onödigt dröjsmål. En betaltjänst- leverantör som fastställer en viss bryttidpunkt bör särskilt beakta risken för att ett stort antal kontantinsättningar till mindre belopp påverkas om brytpunkten sätts alltför tidigt. Vid tillämpningen av brytpunkten bör betaltjänstleverantörerna också sträva efter att tillgodose konsumenternas befogade intresse av en snabb hantering av kontanta insättningar till små belopp, och när det är möjligt tillse att även konsumenters insättningar på mindre belopp mottas och krediteras samma bankdag även då insättningen sker efter den angivna brytpunkten.

När det gäller frågan om hur snabbt kreditering av betalkontot ska ske efter det att de kontanta medlen mottagits, bör betaltjänstleverantören tillse att detta blir gjort så snart det är tekniskt möjligt. I normalfallet bör detta innebära att kreditering av betalkontot kan ske inom några minuter efter det att uppräkningen har slutförts och kontantinsättningen därmed har mottagits.

Om den som sätter in kontanter på ett betalkonto inte är konsument ska beloppet, enligt andra stycket göras tillgängligt och valuteras senast nästföljande bankdag.

23 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.2.

Prop. 2009/10:220

359

Paragrafen innehåller bestämmelser som anger vem som under vissa angivna förutsättningar ansvarar för brister eller felaktigheter i samband med genomförandet av en betalningstransaktion.

24 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.2.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 16 § lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

25 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.3.

Det kan noteras att det av 12 § framgår att en betalningsorder som betaltjänstleverantören har vägrat att utföra ska anses som att den inte blivit mottagen vid tillämpning av bestämmelserna i 25–29 §§.

26 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.3.

Av första stycket framgår att den betaltjänstleverantör som enligt bestämmelsen i 25 § första stycket ansvarar gentemot betalaren för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion utan onödigt dröjsmål ska återbetala den inte genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktionens belopp till betalaren, och i förekommande fall återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt genomförda betalningstransaktionen aldrig hade ägt rum.

Kravet att återställande ska ske utan onödigt dröjsmål innebär att betaltjänstleverantören bör tillse att nödvändiga åtgärder vidtas så snart det är tekniskt möjligt.

I andra stycket anges vad som gäller för en betaltjänstleverantör som gentemot betalningsmottagaren ansvarar för en inte genomförd eller bristfälligt genomförd betalningstransaktion, i enlighet med 25 § andra stycket. Betaltjänstleverantören ska i dessa fall så snart som möjligt ställa betalningstransaktionens belopp till betalningsmottagarens förfogande och i förekommande fall kreditera betalningsmottagarens betalkonto med motsvarande belopp.

Det följer av tredje stycket att betalarens betaltjänstleverantör alltid, oavsett om han är ansvarig gentemot betalaren eller inte, på begäran av denne så snart som möjligt ska försöka spåra betalningstransaktionen och underrätta betalaren om resultatet. En sådan undersökning ske igångsättas så snart som betalarens betaltjänstleverantör har möjlighet att vidta nödvändiga åtgärder. Även underrättelsen till betalaren om undersök- ningens resultat ska ske så snart som det är tekniskt möjligt, exempelvis per e-post eller telefon.

Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från Sverige till ett annat EES-land, finns i 8 och 14 §§ lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

27 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.4.

Prop. 2009/10:220

360

Paragrafen avser betalningsordrar som har initierats av eller via Prop. 2009/10:220 betalningsmottagaren, s.k. ”pull transactions” som exempelvis autogiro-

och kortbetalningar.

Det som här regleras är, precis som i 25 och 26 §§, fördelningen av ansvaret mellan de två betaltjänstleverantörerna. Av första stycket framgår att betalningsmottagarens betaltjänstleverantör ansvarar gentemot betalningsmottagaren för att transaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande i enlighet med 20 § och för att en betalningsorder som initierats av eller via betalningsmottagaren överförs korrekt till betalarens betaltjänstleverantör i enlighet med 19 §.

Enligt andra stycket ska en betaltjänstleverantör som är ansvarig enligt första stycket så snart som möjligt överföra den berörda betalningsordern på nytt till betalarens betaltjänstleverantör, om det vid det tidigare försöket inte gick att utföra ordern. Om en transaktion inte kan genomföras för att betalaren inte har tillräcklig täckning på det aktuella kontot anses det som att betalningsordern inte har tagits emot. Det bör här noteras att betaltjänstleverantören har möjlighet att under vissa förutsättningar göra s.k. omförsök att genomföra en betalningstransak- tion.

Kravet att en ny överföring av betalningsordern ska ske så snart som möjligt innebär att betaltjänstleverantören bör tillse att nödvändiga åtgärder vidtas så snart det är tekniskt möjligt.

28 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.3 och 9.11.4.

Om en betalningstransaktion initierats av eller via betalnings-
mottagaren, och betalningstransaktionen inte genomförs eller genomförs
bristfälligt, ska, enligt tredje stycket, betalningsmottagarens betaltjänst-
leverantör på begäran av denne så snart som möjligt försöka spåra betal-
ningstransaktionen och underrätta betalningsmottagaren om resultatet.
Förpliktelsen motsvarar den som enligt 26 § tredje stycket åvilar
betalarens betaltjänstleverantör vid sådana betalningstransaktioner som
initierats av betalaren.
29 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.5.
Enligt paragrafen ansvarar betaltjänstleverantörerna gentemot sina
respektive betaltjänstanvändare för sådana avgifter och räntor som
drabbar användaren till följd av att betalningstransaktionen inte
genomförts eller genomförts bristfälligt. Betaltjänstleverantörerna är
därmed ansvariga inför respektive betaltjänstanvändare för sådana
avgifter som påförts betaltjänstanvändarna och kan härledas till att
betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts på ett
bristfälligt sätt.
30 §
I paragrafen anges att en betaltjänstanvändare som fått vetskap om att en
betalningstransaktion där betalningsinstrumentet har använts har
genomförts på ett felaktigt sätt snarast ska underrätta betaltjänst-
leverantören om detta. I annat fall föreligger ingen skyldighet för
leverantören att ge rättelse. Vidare anges att betaltjänstanvändaren själv	361

ansvarar för beloppet om betaltjänstleverantören har lämnat information Prop. 2009/10:220 om betalningstransaktionen eller gjort information tillgänglig och

användaren inte underrättar betaltjänstleverantören om att transaktionen är felaktig inom 13 månader från det att beloppet belastat kontot. En bestämmelse om en betaltjänstanvändares skyldighet att underrätta betaltjänstleverantören när ett betalningsinstrument obehörigen använts finns i lagen (2010:000) om obehöriga transaktioner med betalnings- instrument.

31 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.6.

Av första stycket framgår att betaltjänstleverantörer kan få ersättning av
andra betaltjänstleverantörer, eller andra mellanhänder som varit
delaktiga igenomförandet av betalningstransaktionen, om dessa har
orsakat att en betalningstransaktion inte genomförts eller genomförts
bristfälligt.
Det bör dock noteras att betaltjänstdirektivets artikel 77.1, som
genomförs genom denna bestämmelse, enbart avser de fall då en annan
betaltjänstleverantör eller en mellanhand har orsakat det bristfälliga
genomförandet av betalningstransaktionen. Artikeln, och bestämmelsen,
tar inte upp de eventuella möjligheter för betaltjänstleverantören som kan
finnas enligt andra regler att exempelvis kräva ersättning av den andre
betaltjänstanvändare som medverkade som betalare eller betalnings-
mottagare i betalningstransaktionen. Det som föreskrivs i bestämmelsen
är att en regressrätt ska finnas mot en annan betaltjänstleverantör eller
mellanhand som har förorsakat att en betalningstransaktion har
genomförts bristfälligt och tvingat betaltjänstleverantören att ersätta den
drabbade betaltjänstanvändaren för dennes uppkomna kostnader till följd
av detta.
32 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.11.7.
Delvis liknande bestämmelser, såvitt avser betalningar som görs från
Sverige till ett annat EES-land, finns i 19 § lagen (1999:268) om
betalningsöverföringar inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.
33 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 9.1.2. I andra stycket anges att en
betaltjänstanvändare som inte är konsument kan komma överens med
betaltjänstleverantören om avvikelser från vissa angivna bestämmelser i 5
kap. Lagrådet tar i sitt yttrande upp frågan om möjligheterna för parter i
näringsidkarförhållanden att träffa avtal om avvikelse från dessa
bestämmelser.
6 kap. Utbyte och behandling av personuppgifter
1 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.1.2.
2 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 10.1.2.	362

De uppgifter som utgör unika beteckningar enligt punkten 2 är sådana som inte framgår av pass eller identitetshandling men är hänförliga till en viss fysisk person, exempelvis när verksamhet bedrivs som enskild näringsverksamhet. Identifikationsbeteckningar som är kopplade till en enskild firma och används för att identifiera denna vid betal- ningstransaktioner, t.ex. ett s.k. Merchant ID, får behandlas enligt denna bestämmelse.

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.

4 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.

5 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.

Av första stycket framgår att uppgifter om alla omständigheter som kan tyda på bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster får lämnas till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten, om misstanke efter närmare analys kvarstår. En liknande bestämmelse finns i 3 kap. 1 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Andra stycket föreskriver att utbyte av sådana uppgifter i ett register enligt 3 § som har lämnats till polis eller åklagare med anledning av misstänkt bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster också får utbytas mellan betaltjänstleverantörer och de som driver betalningssystem.

Av tredje stycket framgår att utbyte av uppgifter enligt andra stycket – dvs. mellan betaltjänstleverantörer och de som driver betalningssystem – får ske utan hinder av vad som föreskrivs i 3 kap. 12 § denna lag, 1 kap. 10 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse eller 4 kap. 4 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar. För att betaltjänstleverantörer och de som driver betalningssystem ska kunna utbyta uppgifter i enlighet med den förevarande lagen krävs att det i denna uttryckligen anges att sådant utbyte får ske utan hinder av vad som föreskrivs i de bestämmelser som här har angetts.

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.2.2.

Av paragrafen framgår att uppgifter i ett register, som har lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten enligt 5 § första stycket, inte får lämnas ut till den registrerade.

Bestämmelsen innebär att den registrerade inte kan begära ut dessa uppgifter i enlighet med 26 § personuppgiftslagen. Liknande bestäm- melser finns avseende uppgifter i register som förs i enlighet med lagstiftningen mot penningtvätt och finansiering av terrorism (se prop. 2008/09:70 s. 200 med hänvisning till prop. 1998/99:19 s. 78).

7 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.3.

Prop. 2009/10:220

363

Paragrafen innehåller bestämmelser om gallring av uppgifter i register Prop. 2009/10:220 som förs i enlighet med 6 kap.

En uppgift ska gallras om ansvarig polismyndighet eller Åklagar- myndigheten väljer att inte inleda eller att lägga ner utredningen om bedrägeri i samband med tillhandahållande eller användning av betaltjänster. En uppgift ska också gallras om en förundersökning har avslutats utan att åtal har väckts med anledning av den lämnade uppgiften. Detta innebär inte en skyldighet för betaltjänstleverantören eller den som ansvarar för ett betalningssystem att aktivt ta reda på om en förundersökning har lagts ner eller inte. Däremot ska betaltjänst- leverantören eller den som ansvarar föra ett betalningssystem omedelbart gallra uppgifterna ur registret så fort denne får kännedom om att förundersökningen har lagts ner. Denna förpliktelse åvilar även andra betaltjänstleverantörer eller ansvariga för betalningssystem som, efter det att uppgifterna lämnades till en polismyndighet eller Åklagarmyndig- heten, har fått tillgång till dem.

En uppgift ska också gallras om en domstol har meddelat en lagakraftvunnen dom eller beslut med anledning av de lämnade uppgifterna.

Uppgifter ska i övriga fall gallras ur ett register senast tre år efter det att uppgifter lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten med stöd av 5 § första stycket. Denna tid ska räknas från den dag då uppgifterna lämnades.

Dessutom ska uppgifter som samlats in gallras ur registret efter viss tid om granskningen inte har lett till några rättsliga åtgärder. Uppgifter i register ska alltid gallras senast tre år efter det att de insamlats, om de inte dessförinnan lämnats till en polismyndighet eller Åklagarmyndigheten.

I andra stycket anges att en betaltjänstleverantör eller en ansvarig för ett betalningssystem som får kännedom om en omständighet som innebär att en uppgift ska gallras enligt första stycket 1–3 är skyldig att underrätta de som leverantören eller den ansvarige för betalningssystemet har lämnat ut uppgiften till enligt 5 § andra stycket.

8 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.3.

I paragrafen anges att personuppgiftslagens bestämmelser om rättelse och skadestånd är tillämpliga vid behandling av personuppgifter enligt den förevarande lagen. En liknande bestämmelse finns i bl.a. 4 kap. 8 § lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

9 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 10.3.

7 kap. Tillträde till betalningssystem

1–3 §§

Förslagen har behandlats i avsnitt 11.1.2. och 12.1.8.

364

8 kap. Tillsyn och ingripanden

1 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 11.2.2. och 12.1.2.

2 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.1.3. Paragrafen har utformats i enlighet med förslag från Lagrådet.

3 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.1.4.

Enligt första stycket får Finansinspektionen när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett betalningsinstitut, en registrerad betaltjänstleverantör eller ett utländskt företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige i enlighet med 3 kap 26 och 27 §§. En liknande bestämmelse om behöriga myndigheters möjlighet att göra plats- undersökningar finns i 23 kap. 4 § lagen (2007:528) om värdepappers- marknaden. I motiven till den bestämmelsen anges att Finansinspektionen genom en undersökning på plats kan inspektera alla aspekter av företagets verksamhet som inspektionen har tillsyn över, och att det som regel främst torde vara fråga om att ta del av handlingar och studera rutiner på plats (prop. 2006/07:115 s. 630 och 631). Vidare uttalas att rätten att utföra platsundersökningar endast avser ett företags kontorslokaler och liknande och alltså inte inspektioner i privatbostäder. Motsvarande överväganden som gjordes i dessa förarbeten bör vara vägledande även vid tolkningen av den förevarande bestämmelsen.

4 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.1.5.

5 §

I paragrafen anges vad som ska ingå i det register över betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som ska föras av Finansinspek- tionen.

6 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.1.6.

7 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.1.7.

8 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.2. och 12.2.8.

9 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.2.

10 §

Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.3.

Prop. 2009/10:220

365

11 §	Prop. 2009/10:220
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.3.
12 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.3.
13 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.4.
14–20 §§
Förslagen har behandlats i avsnitt 12.2.5.
21 och 22 §§
Förslagen har behandlats i avsnitt 12.2.6.
23 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.7. och 12.2.8.
24 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.9.
25 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.10.
26 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.11.
27 §
Förslaget har behandlats i avsnitt 12.2.12.
Paragrafen har, dock med ett tillägg i första punkten, utformats efter
förslag från Lagrådet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Frågor om ikraftträdande- och övergångsbestämmelser har behandlats i
avsnitt 13.
Övergångsbestämmelsen i punkten 3 innebär att Finansinspektionen ska
bevilja ett företag tillstånd, men under förutsättning att myndigheten har
tillräcklig information om företaget för att kunna bedöma att kraven är
uppfyllda. Om Finansinspektionen finner att förutsättningarna är
uppfyllda, ska myndigheten informera berörda företag innan tillstånd
meddelas. De företag som omfattas av övergångsbestämmelserna ska
ansöka om tillstånd, men kan alltså också få besked från Finansinspek-
tionen att de kan beviljas tillstånd på grundval av befintliga uppgifter. Det
åligger dock varje berört företag att se till att nödvändiga tillstånd för
verksamheten finns och att, om det är nödvändigt, inkomma med ansökan
till Finansinspektionen i sådan tid att ett eventuellt beslut om att meddela
tillstånd kan tas inom den i lagen angivna tidsfristen.
Av övergångsbestämmelsen i punkten 5 följer att de betaltjänst-
leverantörer som är berättigade till undantag som registrerade
betaltjänstleverantörer kan välja att fortsätta sin verksamhet utan att	366

registrera sig fram till och med den 30 april 2011. Detta innebär också att Prop. 2009/10:220 de inte omfattas av den upplysningsplikt ifråga om bl.a. uppgifter om

Av punkten 6 framgår att fysiska eller juridiska personer som driver tillståndspliktig verksamhet som påbörjats den 25 december 2007 eller senare får fortsätta driva verksamheten under den tid då deras ansökan om tillstånd eller undantag från tillståndsplikt prövas, dock längst till den 1 november 2010. Liknande bestämmelser finns bl.a. i 10 § lagen (2004:298) om införande av lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Av punkten 8 framgår att ändringar i befintliga ramavtal avseende tillhandahållande av betaltjänster kan göras genom att betaltjänst- leverantören meddelar betaltjänstanvändaren om ändringarna minst en månad före den dag då de föreslås börja tillämpas, och betaltjänst- användaren inte motsätter sig de föreslagna ändringarna. Ändringar i ramavtal som syftar till att införa villkor i enlighet med de krav som följer av den nu föreslagna lagstiftningen kan därmed genomföras genom att betaltjänstleverantören meddelar betaltjänstanvändaren om ändringarna minst en månad före den dag då de föreslås börja tillämpas, oavsett vad som stadgas i det befintliga ramavtalet. Ändringar som gynnar betaltjänstanvändaren får genomföras utan att meddelas till denne

iförväg.

15.2Förslaget till lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973:1173)

5 a §

Paragrafens första stycke ändras så att det framgår att betalningsinstitut för kreditupplysningsändamål kan utväxla uppgifter om krediter, betalningsförsummelser och kreditmissbruk på samma villkor som kreditinstitut och värdepappersbolag.

Bestämmelsens andra stycke ändras på så sätt att även vissa utländska företag som tillhandahåller betaltjänster i Sverige ges möjlighet att på motsvarande sätt utväxla uppgifter.

367

15.3	Förslaget till lag om ändring i lagen (1992:160) om	Prop. 2009/10:220
	utländska filialer m.m.

3 §

I paragrafen har lagts till en ny punkt med anledning av de bestämmelser om utländska företag som tillhandahåller betaltjänster som finns i den nya lagen om betaltjänster.

13 §

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg som innebär att filialer till betalningsinstitut från EES-länder inte omfattas av skyldigheten enligt första stycket att inge vissa angivna handlingar till registrerings- myndigheten.

14 §

I paragrafens andra stycke görs ett tillägg som innebär att filialer till betalningsinstitut från andra EES-länder inte är skyldiga att upprätta årsredovisning enligt bestämmelsen i första stycket.

I fjärde stycket görs en språklig ändring.

14 a §

I paragrafen görs ett tillägg som anger att regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Finansinspektionen, får utfärda närmare föreskrifter om avfattning och innehåll i den redovisning som enligt 11– 14 §§ ska lämnas för verksamhet i filial till ett utländskt betalnings- institut. Detta innebär att regeringen eller, efter regeringens bemyn- digande, Finansinspektionen får utfärda föreskrifter om redovisning avseende verksamhet i filial till betalningsinstitut, som motsvarar de föreskrifter som enligt paragrafens tidigare lydelse får utfärdas avseende verksamhet i filial till utländskt kreditinstitut eller värdepappersbolag. Därutöver görs en språklig ändring i paragrafen.

15.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i lagen (1992:160) om utländska filialer m.m.

12 §

I paragrafen görs ett tillägg som innebär att det krav på revisors- granskning som uppställs även gäller för verksamhet som omfattas av lagen om betaltjänster.

15.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag

1 kap. 1 §

Paragrafen ändras för att det ska framgå att lagen är tillämplig även på betalningsinstitut, förutom om institutet i fråga huvudsakligen ägnar sig åt

annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster. De betalnings-

368

15.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse

2 kap.

2 §

Paragrafen har ändrats redaktionellt och ett tillägg har gjorts, av vilket det framgår att det inte heller krävs något tillstånd att driva bankrörelse för att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster.

3 §

Ett nytt tredje stycke införs i paragrafen, där det anges att det inte krävs tillstånd att driva finansieringsrörelse för att tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster.

7 kap. 1 §

Punkten 4 i andra stycket ändras så att det framgår att ett kreditinstitut får tillhandahålla betaltjänster enligt lagen om betaltjänster.

15.9Förslaget till lag om ändring i distans- och hemförsäljningslagen (2005:59)

3 kap.

3 §

Ett nytt femte stycke införs i paragrafen, där det anges att vissa bestämmelser i första stycket inte gäller när ett distansavtal avser en betaltjänst. Bestämmelser om förhandsinformation vid tillhandahållande av en betaltjänst finns i 4 kap. 4 och 10 §§ lagen (2010:000) om betaltjänster.

15.10Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:595) om europakooperativ

31 §

En språklig ändring görs i paragrafens första stycke.

I andra stycket införs en hänvisning till lagen om betaltjänster, av vilken det framgår att de europakooperativ som tillhandahåller betaltjänster omfattas av den lagens bestämmelser om redovisning.

15.11Förslaget till lag om ändring i lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar

1kap. 1 §

I paragrafen införs ett nytt tredje stycke där det med hänvisning till 3

kap. 2 § lagen om betaltjänster anges att vissa av bestämmelserna i lagen

Prop. 2009/10:220

370

om kapitaltäckning och stora exponeringar är tillämpliga även på Prop. 2009/10:220 betalningsinstitut.

15.12Förslaget till lag om ändring i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism

1kap.

2§

Två nya punkter, punkt 17 och punkt 18, införs i paragrafen, av vilka det framgår att lagen är tillämplig på betaltjänstverksamhet. Punkt 17 avser sådan betaltjänstverksamhet som drivs av betalningsinstitut enligt lagen om betaltjänster, medan punkt 18 avser betaltjänstverksamhet som drivs av annan enligt samma lag.

4 §

Paragrafen ändras så att det framgår att även utländska juridiska personers filialer i Sverige som tillhandahåller betaltjänster omfattas av lagen.

2 kap.

4 §

Paragrafen ändras så att det framgår att verksamhetsutövare får förlita sig på åtgärder för att uppnå grundläggande kundkännedom som har utförts av betalningsinstitut. Däremot görs inte någon hänvisning till punkt 18 i 1 kap. 2 §. Registrerade betaltjänstleverantörer omfattas således inte av bestämmelsen. Detta motsvarar vad som, i enlighet med betaltjänst- direktivets artikel 91.2, föreskrivs i artikel 15.1 och 15.2 i penning- tvättsdirektivet (2005/60/EG).

5 §

Paragrafen ändras så att det anges att de som tillhandahåller betaltjänster enligt lagen om betaltjänster inte omfattas av bestämmelserna om grundläggande kundkännedom och om fortlöpande uppföljning av affärsförbindelser i 3, 4 och 10 §§ denna lag.

12 §

Paragrafens första stycke ändras så att det framgår att de som tillhandahåller betaltjänster enligt lagen om betaltjänster ska tillämpa bestämmelserna om kundkännedom och bevarande av handlingar enligt 2 kap. denna lag även för sina filialer och majoritetsägda dotterföretag med hemvist utanför EES.

14 §

Paragrafen ändras så att det framgår att även de som tillhandahåller betaltjänster enligt lagen om betaltjänster omfattas av förbudet mot att

föra anonyma konton eller utfärda anonyma motböcker.

371

Promemorians sammanfattning

Prop. 2009/10:220

Bilaga 2

I utredningen föreslås två nya lagar, lagen om betalningsinstitut respektive lagen om betaltjänster. Genom de båda lagarna genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/64/EG av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG.

Syftet med direktivet är att uppnå en fungerande inre marknad inom EU för betaltjänster genom en harmonisering av regler för de aktörer som tillhandahåller betaltjänster. Utgångspunkten för förslagen är att regel- verket ska säkerställa ett gott konsumentskydd samtidigt som det ska möjliggöra ett större utbud av betaltjänster.

Betaltjänster definieras i de båda föreslagna lagarna som tjänster som möjliggör kontantinsättningar och uttag, genomförande av betalnings- transaktioner (genom girering, autogiro och kontokort), kortutfärdande, kortinlösen och penningöverföring samt genomförande av betalnings- transaktioner via digital teknik där operatören (leverantören) endast agerar som en mellanhand mellan två parter. Bland undantagen från tillämpningsområdet kan noteras tjänster som är kontant- eller pappers- baserade.

De aktörer som idag tillhandahåller betaltjänster utan tillstånd eller med undantag från tillstånd påverkas av den reglering av rörelsen som lagen om betalningsinstitut innebär. Beroende på omsättningens storlek kommer de att antingen få ansöka om tillstånd och därefter gå under benämningen betalningsinstitut och stå under Finansinspektionens tillsyn eller ansöka om undantag från tillståndsplikt och upptas som registrerade betaltjänstleverantörer hos FI. De kommer i så fall endast att behöva uppfylla en del av de krav som ställs på betalningsinstitut. Dessa krav gäller ägare och ledning, kapital, skydd av kundmedel, redovisning, åtgärder mot penningtvätt med mera. Ett betalningsinstitut kan utnyttja den inre marknaden enligt principerna om en enda auktorisation, hemlandstillsyn och ömsesidigt erkännande.

Samtliga aktörer som tillhandahåller betaltjänster ska följa de regler om tydliga villkor och informationskrav för betaltjänster respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande och användning av betaltjänster som framgår i den föreslagna lagen om betaltjänster. Bestämmelserna handlar om vilken informationen som ska presenteras för användaren i samband med en enstaka betalningstransaktion eller betalningstransaktioner enligt ett ramavtal samt ansvarfördelningen mellan betaltjänstleverantören och den enskilde användaren vid använd- ning av betaltjänster. Lagen om betaltjänster kommer att bli tillämplig för hela bankindustrin samt för övriga aktörer som tillhandahåller betal- tjänster däribland den nya kategorin av institut, de så kallade betalnings- instituten. Merparten av bestämmelserna i lagen om betaltjänster föreslås även vara tillämpliga på transaktioner där endast en av betaltjänst- leverantörerna är etablerade inom EES.

410

Promemorians lagförslag

Förslag till lag (2009:xxx) om betalningsinstitut 1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer som tillhandahåller betaltjänster. Särskilda bestämmelser om betaltjänster finns i lagen (2009:xxx) om betaltjänster.

2 § Lagen gäller inte för företag som enbart driver verksamhet som anges i 1 kap. 3 och 4 §§ lagen (2009:xxx) om betaltjänster.

Definition av betaltjänster

3 § Med betaltjänst avses i denna lag

1.tjänster som gör det möjligt att sätta in och ta ut kontanter på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2.genomförande av betalningstransaktioner, vilka omfattar överföring av medel, som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a) autogiro,

b) kontokort eller andra betalningsinstrument, eller c) kontobaserade betalningar,

3.utfärdande av kort eller andra betalningsinstrument eller hantering av inlösen av transaktioner med användning av sådana betalningsinstrument,

4.penningöverföring, och

5.genomförande av betalningstransaktioner där

a)betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

b)betalningen sker till operatören för systemet eller nätet för tele- kommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

Övriga definitioner

4 § I denna lag betyder

1.autogiro: en betaltjänst för debitering av betalarens betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren baserat på betalarens medgivande till betalningsmottagaren eller en betaltjänstleverantör,

2.betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänstanvändares namn och som används för genomförandet av betalningstransaktioner,

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

411

3. betalningsinstrument: detsamma som i 1 kap. 6 § lagen (2009:xxx)	Prop. 2009/10:220
om betaltjänster,	Bilaga 3

4.betalningsinstitut: en juridisk person som har beviljats auktorisation att tillhandahålla och utföra betaltjänster enligt 2 kap.,

5.betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller

ibåda dessa egenskaper,

6.betaltjänstleverantör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller betaltjänster,

7.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, där ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftsställen i Sverige ska anses som en enda filial,

8.kapitalbas: detsamma som i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar,

9.kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 4 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

10.medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden och elektroniska pengar enligt definitionen i lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

11.nära förbindelser: detsamma som i 1 kap. 6 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

12.ombud: en fysisk eller juridisk person som agerar för ett betalningsinstituts räkning vid tillhandahållande av betaltjänster,

13.outsourcing: ett uppdragsförhållande mellan en betaltjänst- leverantör och en fysisk eller juridisk person som utför en process, en tjänst eller en verksamhet som betaltjänstleverantören annars skulle ha utfört,

14.penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra motsvarande belopp till en betalningsmottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på betalningsmottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på betalningsmottagarens vägnar och ställs till betalningsmottagarens förfogande, och

15.startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.

Tillträde till betalningssystem

5 § Bestämmelser om tillträde till betalningssystem finns i 8 kap. lagen (2009:xxx) om betaltjänster.

Tystnadsplikt
6 § Den som är eller har varit knuten till ett betalningsinstitut eller en
registrerad betaltjänstleverantör som anställd eller uppdragstagare får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon i anställningen eller under
uppdraget i verksamheten med betaltjänster har fått veta om någon
annans affärsförhållanden eller personliga förhållanden.	412
	412

I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser som	Prop. 2009/10:220
innebär att vad som gäller tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar	Bilaga 3
att uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter
mot förbudet i första stycket.
I det allmännas verksamhet tillämpas istället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).
Upplysningsskyldighet
7 § Ett betalningsinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas
förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt
bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av
undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål
på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs
av åklagare.
Meddelandeförbud
8 § Den undersökningsledare eller åklagare som begär uppgifter enligt
7 § får besluta att betalningsinstitutet samt dess styrelseledamöter och
anställda inte får röja för kunden eller för någon utomstående att
uppgifter har lämnats enligt 7 § eller att det pågår en förundersökning
eller ett ärende om rättslig hjälp i brottmål.
Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om
brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell
överenskommelse som är bindande för Sverige.
Förbudet ska vara tidsbegränsat, med möjlighet till förlängning, och får
inte avse längre tid än vad som är motiverat med hänsyn till syftet med
förbudet. I ett ärende om rättslig hjälp i brottmål får dock förbudet
tidsbegränsas bara om den stat eller mellanfolkliga domstol som ansökt
om rättslig hjälp samtycker till detta.
Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med
förbudet, ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet
ska upphöra.
Ansvarsbestämmelse
9 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter
motett meddelandeförbud enligt 8 §.
Förbud
10 § Det är förbjudet för andra än nedanstående att tillhandahålla
betaltjänster

1.banker och kreditmarknadsföretag,

2.institut för elektroniska pengar samt de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

413

3. statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter,	Prop. 2009/10:220
4. betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer, och	Bilaga 3
5. motsvarande utländska företag inom EES som är verksamma i
landet.
2 kap. Tillståndsplikt för verksamhet med betaltjänster
Tillståndsplikt
1 § För att tillhandahålla någon av de betaltjänster som anges i 1 kap. 3 §
krävs tillstånd av Finansinspektionen, om inte annat följer av 7 och 8 §§.
Förutsättningar för tillstånd
2 § Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster får ges till ett svenskt
aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening. Bestämmelser om
förutsättningar för utländska företag att tillhandahålla betaltjänster i
Sverige finns i 4 kap.

3 § Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska ges om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att bedrivas

a) med tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster,

b) i enlighet med bestämmelserna i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

4.den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller vara ersättare för någon av dem, är lämplig för en sådan uppgift, och

5.den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten eller vara ersättare för denne är lämplig för en sådan uppgift och har tillräcklig insikt och erfarenhet.

4 § Tillstånd får inte ges om någon som i väsentlig utsträckning har åsidosatt sina skyldigheter i näringsverksamhet eller andra ekonomiska angelägenheter eller som har gjort sig skyldig till allvarlig brottslighet har eller kan förväntas få ett kvalificerat innehav i företaget. Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan får tillstånd bara ges om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

5 § Vad som föreskrivs om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska även tillämpas på betalningsinstitut.

414

Prövningen av ansökan

6 § En ansökan om tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska prövas av Finansinspektionen. Beslut ska meddelas senast tre månader från den dag då en fullständig ansökan inkom och ansökningsavgift erlagts. Om beslut inte meddelats i rätt tid ska tillstånd anses ha meddelats.

Vid väsentliga förändringar av de uppgifter som ligger till grund för en ansökan om tillstånd enligt 3 § ska betalningsinstitutet snarast meddela förändringarna till Finansinspektionen.

Om institutet vill utöka sin verksamhet till att omfatta ytterligare betaltjänster enligt 1 kap. 3 §, än de som ryms inom det befintliga tillståndet, ska institutet ansöka om ett utökat tillstånd.

Undantag från tillståndsplikt

7 § Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

1.banker och kreditmarknadsföretag med tillstånd enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3.statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter, och

4.motsvarande utländska företag inom EES som är verksamma i landet.

8 § Finansinspektionen ska efter ansökan besluta att en fysisk eller juridiskperson undantas från tillståndsplikt enligt 1 § om

1.genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de föregående 12 månaderna understiger 3 miljoner euro per månad,

2.den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte har dömts för brott som rör penningtvätt, finansiering av terrorism eller annan ekonomisk brottslighet,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att bedrivas enligt tillämpliga delar av denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

4.det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

5.den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör, ansvarig för betaltjänstverksamheten eller vara ersättare för någon av dem, har tillräcklig insikt och erfarenhet för att delta i ledningen av företaget och även i övrigt är lämplig för en sådan uppgift.

Vid bedömningen av om villkoren i första stycket 1 är uppfyllda ska hänsyn tas till de förväntade totala betalningstransaktionerna i företagets affärsplan.

9 § Betaltjänstleverantörer som har undantagits enligt 8 § första stycket ska införas i en offentlig databas hos Finansinspektionen. Följande bestämmelser ska även gälla för registrerade betaltjänstleverantörer:

- 1 kap. om inledande bestämmelser,

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

415

- 2 kap. 5 och 8-12 §§ om undantag från tillståndsplikt,	Prop. 2009/10:220
- 3 kap. 5 och 6 §§ om närliggande tjänster och annan verksamhet,	Bilaga 3

-3 kap. 7 § om skyddskrav,

-3 kap. 11 § om huvudkontor i Sverige,

-3 kap. 12 § om åtgärder mot penningtvätt,

-6 kap. 1 och 3-5 §§ om tillhandahållande av betaltjänster via ombud eller via outsourcing

-7 kap. 1 §, 3 §, 4 § första stycket och 5 § om bland annat upplysningsskyldighet, platsundersökning,

-8 kap. 15 § om ingripande mot registrerade betaltjänstleverantörer, och

-9 kap. 1 § om överklagande.

10 § En betaltjänstleverantör som har undantagits från tillståndsplikt ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar i sin verksamhet som har betydelse för dess möjlighet att uppfylla villkoren i 8 §.

11 § Om en betaltjänstleverantör inte längre uppfyller villkoren i 8 § ska denne ansöka om tillstånd enligt 1 § inom 30 dagar från tidpunkten då den ansvarige för betaltjänstverksamheten insett eller borde ha insett att villkoren inte längre uppfylls.

3 kap. Särskilda bestämmelser om ett betalningsinstituts rörelse

Startkapital

1 § Ett betalningsinstitut ska när det påbörjar sin verksamhet ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar

1.minst 125 000 euro om institutet ska tillhandahålla någon av de betaltjänster som avses i 1 kap. 3 § 1-3 eller 1 kap. 3 § 1-3 och 4 eller 5 §, eller

2.minst 50 000 euro om institutet ska tillhandahålla bara sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 3 § 5 eller 1 kap. 3 § 4 och 5 §§, eller

3.minst 20 000 euro om institutet ska tillhandahålla bara sådan betaltjänst som avses i 1 kap. 3 § 4.

Kapitalkrav

2 § Ett betalningsinstitut ska vid varje tidpunkt ha en kapitalbas som motsvarar minst kapitalkravet för dess verksamhet med betaltjänster beräknat enligt 1 § eller 3 och 4 §§ beroende på vilket som är högst.

Vid beräkningen av kapitalbasen och dess sammansättning gäller bestämmelserna i 3 kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar i tillämpliga delar.

När ett betalningsinstitut tillhör samma grupp som ett annat betalningsinstitut, kreditinstitut, värdepappersföretag, kapital- förvaltningsbolag eller försäkringsföretag får de poster som ingår i beräkningen av kapitalbasen inte användas flera gånger.

För ett betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta gäller i stället att kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som avses i

416

6 och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella	Prop. 2009/10:220
företag.	Bilaga 3

3 § Kapitalbasen ska beräknas enligt en av följande tre metoder som baseras på

1.10 procent av institutets fasta omkostnader,

2.betalningsvolymen ställd i relation till betaltjänstverksamhetens art och omfattning, eller

3.summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter, ställd i relation till betaltjänstverksamhetens art och omfattning.

Finansinspektionen ska besluta vilken metod som ett betalningsinstitut ska använda för att beräkna kapitalkravet. Val av metod ska baseras på vilken eller vilka betaltjänster som institutet tillhandahåller samt riskerna

iverksamheten.

4 § Finansinspektionen får, på grundval av en utvärdering avbetal- ningsinstitutets riskhanteringsprocesser, förlustdatabas och interna kontrollmekanismer, besluta att ett betalningsinstituts kapitalbas ska motsvara minst ett kapitalkrav som är högst 20 % högre eller lägre än det belopp som blir resultatet av tillämpningen av den metod som beslutats i enlighet med 3 §.

Närliggande tjänster och annan verksamhet

5 § Ett betalningsinstitut får tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet än att tillhandahålla betaltjänster, dock med följande begränsningar

1.betalningsinstitut får i sin verksamhet med betaltjänster inte ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten,

2.betalningsinstitut får i sin verksamhet med betaltjänster endast ha betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner, och

3.betalningsinstitut får i sin verksamhet med betaltjänster endast bevilja kredit för betaltjänster enligt 1 kap. 3 § 2, 3 eller 5 i denna lag under följande förutsättningar

a) kredit får endast utnyttjas i samband med genomförandet av en betalningstransaktion,

b) kredit får inte beviljas ur medel som innehas för att genomföra en betalningstransaktion,

c) kredit via kreditkort som lämnats inom ramen för gränsöverskridande verksamhet inom EES måste återbetalas inom 12 månader, och

d) att betalningsinstitutets kapitalbas är tillfredsställande med hänsyn till det totala kreditbeloppet.

6 § Om ett betalningsinstitut även driver annan verksamhet enligt 5 § får Finansinspektionen besluta att verksamheten med betaltjänster ska vara placerad i en egen juridisk person. Ett sådant beslut får fattas om

verksamheten försämrar eller kan komma att försämra

417

betalningsinstitutets finansiella	sundhet eller Finansinspektionens Prop. 2009/10:220
möjligheter att övervaka institutet.	Bilaga 3

Skyddskrav

7 § Ett betalningsinstitut ska skydda de medel, överstigande 300 euro per betaltjänstanvändare, som innehas för genomförandet av betalningstransaktioner. Det fordras att medlen

1.inte sammanblandas med andra betaltjänstanvändares medel och att de hålls åtskilda från betalningsinstitutets övriga skulder samt från betalningsinstitutets fordringsägare, eller

2.omfattas av en försäkring eller garanti som uppfyller syftet att skydda dessa medel.

Medel för genomförandet av betalningstransaktioner, enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs ska deponeras på ett särskilt konto hos ett kreditinstitut eller investeras i säkra likvida lågrisktillgångar.

Medel enligt första stycket 1 omfattas av lagen (1944:181) om redovisningsmedel.

Dokumentation och arkivering

8 § Ett betalningsinstitut ska dokumentera samtliga relevanta uppgifter till stöd för dess auktorisation och dess verksamhet enligt denna lag. Dokumentationen ska arkiveras i minst fem år.

Revision

9 § I ett betalningsinstitut ska minst en revisor som bolagsstämman utsett vara auktoriserad eller godkänd revisor. Till revisor kan även ett registrerat revisionsbolag utses. Bestämmelser om vem som kan vara huvudansvarig för revisionen och om underrättelseskyldighet finns i 17 § revisorslagen (2001:883).

Om bolagsstämman inte har utsett en auktoriserad revisor eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen är bestämmelserna om länsstyrelseförordnande i 9 kap. 25 och 27 §§ aktiebolagslagen (2005:551) tillämpliga.

Redovisning

10 För betalningsinstitutet gäller lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag. För betalningsinstitut som huvudsakligen ägnar sig åt annan verksamhet än att tillhandahålla betaltjänster gäller istället årsredovisningslagen (1995:1554).

Ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 3 § ska lämna separata redovisningsuppgifter över den verksamhet som omfattar betaltjänster.

418

Huvudkontor i Sverige

11 § Ett betalningsinstitut ska ha sitt huvudkontor i Sverige.

Åtgärder mot penningtvätt

12 § Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penningtvätt finns i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.

Bemyndiganden

13 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.beräkning av kapitalkrav enligt 3 §,

2.bedömningskriterier för när verksamheten med betaltjänster ska vara placerad i en egen juridisk person enligt 6 §,

3.hur kvarstående medel för genomförandet av betalningstransaktioner ska hanteras enligt 7 § andra stycket, och

4.vilka relevanta uppgifter som omfattas av 8 §.

4 kap. Utländska företags verksamhet i Sverige

Företag hemmahörande inom EES

1 § Ett utländskt betalningsinstitut som hör hemma inom EES och som i hemlandet har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster behöver inte tillstånd enligt 2 kap. för att tillhandahålla betaltjänster i Sverige.

Ett utländskt betalningsinstitut, som avses i första stycket, får tillhandahålla betaltjänster genom filial i Sverige, efter det att Finansinspektionen från den behöriga myndigheten i institutets hemland har tagit emot underrättelse som innehåller

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som det avser att tillhandahålla, och

2.uppgift om filialens adress och ansvariga ledning.

2 § Ett utländskt betalningsinstitut som avses i 1 § första stycket får tillhandahålla betaltjänster i Sverige utan att inrätta filial här så snart Finansinspektionen från behörig myndighet i institutets hemland har tagit emot en underrättelse som anger vilka tjänster institutet avser att tillhandahålla i Sverige.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

Företag hemmahörande utanför EES

3 § Ett utländskt företag som är hör hemma i ett land utanför EES får endast driva verksamhet med betaltjänster i Sverige genom de associationsformer som anges i 2 kap. 2 § samt enligt de förutsättningar i övrigt som gäller enligt 2 kap.

5 kap. Svenska företags verksamhet utomlands

419

Filialverksamhet inom EES

1 § Ett betalningsinstitut som avser att tillhandahålla betaltjänster genom en filial i ett annat land inom EES ska underrätta Finansinspektionen innanverksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2.uppgift om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

2 § Inom en månad från det att underrättelsen togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas. Uppgifter om filialen ska även föras in i den databas som anges i 7 kap. 1 §.

Gränsöverskridande verksamhet inom EES

3 § Ett betalningsinstitut som avser att tillhandhålla betaltjänster i ett annat land inom EES, utan att inrätta filial där, ska underrätta Finansinspektionen innan verksamheten påbörjas. Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om vilka tjänster som avser att tillhandahållas, och

2.uppgift om i vilket land verksamheten ska bedrivas.

4 § Inom en månad från det att underrättelsen togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där verksamheten ska bedrivas. Uppgifter om den gränsöver- skridande verksamheten ska även föras in i den databas som anges i 7 kap. 1 §.

5 § Om ett betalningsinstitut avser att ändra något som angetts i företagets underrättelse till Finansinspektionen enligt 1 eller 3 § ska företaget skriftligen underrätta inspektionen innan ändringen genomförs. Finansinspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten i värdlandet om ändringen.

Informationskrav

6 § Betalningsinstitut ska försäkra sig om att filialer som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta.

Filialverksamhet utanför EES

7 § Ett betalningsinstitut får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta filial i ett land utanför EES. Ansökan om tillstånd ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgifter om filialens organisation och de tjänster som det avser att tillhandahålla, och

2.uppgift om i vilket land filialen ska inrättas, om filialens adress och ansvariga ledning.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

420

Om ett betalningsinstitut avser att ändra något som angetts i första	Prop. 2009/10:220
stycket ska företaget skriftligen underrätta inspektionen innan ändringen	Bilaga 3
genomförs.

6 kap. Tillhandahållande av betaltjänster via ombud eller genom outsourcing

Tillhandahållande av betaltjänster via ombud

1 § Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster via ombud ska betalningsinstitutet anmäla ombudet för registrering hos Finansinspektionen.

Anmälan ska innehålla följande information

1.ombudets namn och adress,

2.personuppgifter över ombudets ansvariga ledning samt underlag som visar att de har tillräckliga kunskaper och kvalifikationer för den verksamhet som ska bedrivas samt att de även i övrigt är lämpliga

att driva sådan verksamhet, och

3.interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt.

Finansinspektionen ska besluta att föra in ombudet i den databas som anges i 7 kap. 1 § under förutsättning att lämnad information uppfyller kraven enligt första stycket.

Tillhandahållande av betaltjänster via ombud i ett annat land inom EES

2 § Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster i ett annat land inom EES genom att anlita ombud gäller, utöver informationskraven i 1 §, det som anges i 5 kap. 1 §.

Innan beslut att registrera ombudet ska Finansinspektionen informera den behöriga myndigheten i värdlandet. Om denna har skälig anledning att anta att ombud är eller har varit involverade i penningtvätt eller finansiering av terrorism kan Finansinspektionen vägra att registrera ombud eller återkalla registrering om sådan skett.

Outsourcing

3 § Ett betalningsinstitut som genom outsourcing vill lägga ut operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster ska anmäla detta till Finansinspektionen.

Ett betalningsinstitut får bara lägga ut viktiga operativa funktioner om följande villkor är uppfyllda

1.outsourcing får inte leda till att den högsta ledningen delegerar sitt ansvar,

2.betalningsinstitutets förhållande till och skyldigheter mot sina betaltjänstanvändare enligt denna lag får inte förändras,

3.outsourcing får inte ske så att det väsentligt försämrar kvaliteten på betalningsinstitutets interna kontroll och Finansinspektionens möjligheter att övervaka att instituten fullgör sina skyldigheter enligt denna lag, och

421

4. outsourcing får inte ha sådan omfattning att institutet inte kan uppfylla de skyldigheter som följer av denna lag eller andra författningar som reglerar dess verksamhet.

Informationskrav

4 § Betalningsinstitut ska försäkra sig om att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänstanvändarna om detta.

Ansvar

5 § Ett betalningsinstitut är i sin verksamhet med betaltjänster ansvarigt för

de anställdas agerande, alla filialer, ombud samt för de hos vilka verksamhet lagts ut genom outsourcing.

Ett betalningsinstitut som genom outsourcing lagt ut genomförandet avoperativa funktioner måste vidta skäliga åtgärder för att säkerställa att bestämmelserna i denna lag samt lagen (2009:xxx) om betaltjänster efterlevs.

7 kap. Tillsyn

Offentlig databas

1 § Finansinspektionen ska föra en offentlig databas över betal- ningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer. Databasen ska innehålla uppgifter om vilka betaltjänster som betalningsinstitut, registrerade betaltjänstleverantörer, deras ombud och filialer har rätt att tillhandahålla samt hållas regelbundet uppdaterad.

Tillsynen och dess omfattning

2 § Finansinspektionen har tillsyn över betalningsinstitut. Tillsynen omfattar att institutens verksamhet med betaltjänster drivs enligt denna lag, andra författningar som reglerar dess verksamhet, bolagsordning, stadgar och interna instruktioner som har sin grund i en författning som reglerar dess verksamhet.

Inspektionen har även tillsyn över att betalningsinstitutets ägare och ledning uppfyller lämplighetskraven enligt denna lag.

3 § Betalningsinstitut ska lämna Finansinspektionen upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Betalningsinstitut ska, utöver vad som anges i första meningen, lämna Finansinspektionen de upplysningar som inspektionen begär.

Registrerade betaltjänstleverantörer ska på begäran lämna Finans- inspektionen de upplysningar om verksamheten som behövs för att inspektionen ska kunna kontrollera att de följer lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt, lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. och förordningen (EG) nr

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

422

1781/2006 om information om betalaren som ska åtfölja överföringar av medel samt de upplysningar som inspektionen begär.

Platsundersökning

4 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt genomföra en undersökning hos ett betalningsinstitut.

Finansinspektionen får även genomföra en undersökning hos ett ombud, hos ett företag som genom outsourcing utför visst arbete eller vissa funktioner åt ett betalningsinstitut samt filial, om det behövs för tillsynen av institutet.

Samarbete mellan behöriga myndigheter

5 § Finansinspektionen ska inom ramen för sin befogenhet, efter begäran från en behörig myndighet i ett annat land inom EES, lämna eller kontrollera information som behövs för att den myndigheten ska kunna utöva sin tillsyn. Den behöriga myndigheten får närvara vid en kontroll som utförs av Finansinspektionen.

Finansinspektionen får delegera uppgiften att genomföra en kontroll på plats till en behörig myndighet i ett annat land inom EES.

Revision

6 § En revisor ska omedelbart rapportera till Finansinspektionen om han eller hon vid fullgörandet av sitt uppdrag i ett betalningsinstitut får kännedom om förhållanden som

1.kan utgöra en inte oväsentlig överträdelse av någon författning som reglerar företagets verksamhet med betaltjänster,

2.kan påverka företagets fortsatta verksamhet negativt, eller

3.kan leda till att revisorn avstyrker att balansräkningen eller resultaträkningen fastställs eller till anmärkning enligt 9 kap. 33 eller 34 § aktiebolagslagen (2005:551).

Revisorn har en motsvarande rapporteringsskyldighet om han eller hon får kännedom om förhållanden som avses i första stycket vid fullgörande av uppdrag som revisorn har i betalningsinstitutets moderföretag eller dotterföretag eller ett företag som har en likartad förbindelse med betalningsinstitutet.

Skyldigheten enligt första och andra stycket gäller också för särskilda granskare som avses i 10 kap. 21 § aktiebolagslagen (2005:551) i betalningsinstitut.

Avgifter till Finansinspektionen

7 § Betalningsinstitut ska med årliga avgifter bekosta Finans- inspektionens verksamhet. Bestämmelser om detta finns i förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet.

Vid prövning av ansökningar och anmälningar inom Finans- inspektionens ansvarsområde gäller förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

423

Bemyndiganden	Prop. 2009/10:220
	Bilaga 3

8 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddelaföreskrifter om

1.vilka uppgifter ett betalningsinstitut ska lämna till Finansinspektionen enligt 3 § och när upplysningarna ska lämnas, och

2.sådana avgifter som avses i 7 §.

8 kap. Ingripanden

Ingripande mot betalningsinstitut

1 § Finansinspektionen ska ingripa om ett betalningsinstitut har åsidosatt sina skyldigheter enligt denna lag, andra författningar som reglerar institutets verksamhet, institutets bolagsordning, stadgar eller interna regler och instruktioner som har sin grund i författningar som reglerar institutets verksamhet.

Finansinspektionen ska då utfärda ett föreläggande att inom viss tid begränsa verksamheten i något avseende, minska riskerna i den eller vidta någon annan åtgärd för att komma till rätta med situationen, ett förbud att verkställa beslut eller en anmärkning. Om överträdelsen är allvarlig, ska institutets tillstånd återkallas eller, om det är tillräckligt, en varning meddelas.

Finansinspektionen får avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om institutet gör rättelse eller om något annat organ har vidtagit åtgärder mot institutet som bedöms tillräckliga.

2 § Finansinspektionen ska återkalla institutets tillstånd om en person som ingår i ett betalningsinstituts styrelse, är verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte längre uppfyller de krav som anges i 2 kap. 3 § 4. Detta får dock bara ske om inspektionen först har beslutat att anmärka för institutet att personen inte uppfyller kraven och om han eller hon ändå finns kvar i styrelsen, som verkställande direktör eller som ansvarig för betaltjänstverksamheten efter det att en av inspektionen bestämd tid på högst tre månader har gått ut.

I stället för att återkalla tillståndet, får Finansinspektionen besluta att en styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betaltjänstverksamheten inte längre får inneha denna post. Inspektionen får då förordna en ersättare.

Ersättarens uppdrag gäller till dess institutet har utsett en ny styrelseledamot, verkställande direktör eller ansvarig för betal- tjänstverksamheten. Det som sägs om verkställande direktör ska tillämpas även på en ställföreträdare för verkställande direktör.

3 § Finansinspektionen ska återkalla betalningsinstitutets tillstånd om

1.institutet har fått tillståndet genom att lämna oriktiga uppgifter eller på något annat otillbörligt sätt,

2.institutet inte inom ett år från det att tillstånd beviljades har börjat driva sådan verksamhet som tillståndet avser,

424

3. institutet under en sammanhängande tid av sex månader inte har	Prop. 2009/10:220
drivit sådan verksamhet som tillståndet avser,	Bilaga 3

4.det skulle utgöra ett hot mot betalningssystemets stabilitet om institutet fortsatte att bedriva sin betaltjänstverksamhet, eller

5.institutet har förklarat sig avstå från tillståndet.

I de fall som avses i första stycket 1-4 får i stället varning meddelas om det är tillräckligt.

4 § Om en behörig myndighet i ett annat land har underrättat Finansinspektionen om att ett institut överträtt föreskrifter i det landet, får inspektionen vidta de åtgärder som anges i 1-3 §§ mot institutet, om det föreligger någon omständighet som anges där. Inspektionen ska underrätta den behöriga myndigheten om vilka åtgärder som vidtas.

Straffavgift

5 § Om ett institut har fått anmärkning eller varning enligt 1 § eller varning enligt 3 §, får Finansinspektionen besluta att institutet ska betala en straffavgift.

Avgiften tillfaller staten.

6 § Straffavgiften ska uppgå till lägst 5 000 kronor och högst 50 miljoner kronor.

Avgiften får inte överstiga tio procent av institutets omsättning närmast föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under institutets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får den uppskattas.

För ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än tillhandahållande av betaltjänster enligt 1 kap. 3 § ska omsättningen, enligt andra stycket, endast beräknas på verksamheten med betaltjänster.

Avgiften får inte vara så stor att institutet därefter inte uppfyller kraven som anges i 3 kap. 2 §.

7 § När straffavgiftens storlek beslutas ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått.

Förseningsavgift

8 § Finansinspektionen får besluta att ett betalningsinstitut ska betala en förseningsavgift med högst 100 000 kronor om det inte i tid lämnar de upplysningar som föreskrivits med stöd av 7 kap. 8 § 1.

Avgiften tillfaller staten.

Verkställighet av beslut om straffavgift och förseningsavgift

9 § En straffavgift eller förseningsavgift ska betalas till Finans- inspektionen inom trettio dagar från det att beslutet om den har vunnit laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.

425

10 § Finansinspektionens beslut om straffavgift eller förseningsavgift får	Prop. 2009/10:220
verkställas enligt utsökningsbalkens bestämmelser, om avgiften inte har	Bilaga 3
betalats inom den tid som anges i 9 §.
11 § Om straffavgiften eller förseningsavgiften inte betalas inom den tid
som anges i 9 §, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för
indrivning. Bestämmelser om indrivning av statliga fordringar finns i
lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
12 § En straffavgift eller förseningsavgift som har beslutats faller bort i
den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att
beslutet vann laga kraft.
Ingripande mot utländska betalningsinstitut
13 § Finansinspektionen får förelägga ett utländskt betalningsinstitut att
göra rättelse om det inte driver sin rörelse i Sverige enligt gällande
bestämmelser om konsumentskydd och åtgärder mot penningtvätt.
Om institutet inte följer föreläggandet ska Finansinspektionen
underrätta den behöriga myndigheten i institutets hemland.
Om rättelse inte sker får Finansinspektionen förbjuda institutet att
påbörja nya transaktioner här i landet. Innan förbud meddelas ska
Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i institutets
hemland. I brådskande fall får Finansinspektionen meddela förbud utan
föregående underrättelse. Den behöriga myndigheten i institutets
hemland ska dock underrättas så snart det kan ske.
14 § Om ett betalningsinstitut som driver verksamhet här enligt 4 kap. 1
eller 2 § har fått sitt verksamhetstillstånd återkallat i hemlandet, ska
Finansinspektionen genast förbjuda institutet att påbörja fler
transaktioner här i landet.
Ingripande mot registrerade betaltjänstleverantörer
15 § Om en registrerad betaltjänstleverantör har åsidosatt sina
skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar som reglerar dess
verksamhet ska Finansinspektionen ingripa. Ingripande sker genom
utfärdande av föreläggande att inom viss tid vidta åtgärder för att komma
till rätta med situationen eller att upphöra med verksamheten.
Om en registrerad betaltjänstleverantör inte längre uppfyller villkoren i
2 kap. 8 § och inte inom 30 dagar inkommit med en ansökan om tillstånd
ska Finansinspektionen förelägga personen att komma in med en
ansökan. Detta ska räknas från tidpunkten då den ansvariga ledningen för
betaltjänstverksamheten insett eller borde ha insett att villkoren inte
längre uppfylls. Om den som driver verksamheten inte rättar sig efter
föreläggandet ska inspektionen förelägga denne att upphöra med
verksamheten.
Är det osäkert om tillståndsplikt föreligger beträffande viss verksamhet
får Finansinspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna
de upplysningar om verksamheten som behövs för att bedöma om så är
fallet.	426

Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering	Prop. 2009/10:220
Ingripande mot den som saknar tillstånd eller registrering	Bilaga 3
16 § Om någon driver sådan verksamhet som omfattas av denna lag utan
att vara berättigad till det ska Finansinspektionen förelägga denne att
upphöra med verksamheten.
Om det är osäkert om lagen är tillämplig på en viss verksamhet får
inspektionen förelägga den som driver verksamheten att lämna de
upplysningar om verksamheten som Finansinspektionen behöver för att
bedöma om så är fallet.
Ett föreläggande enligt denna bestämmelse som avser ett utländskt
företag får riktas både mot företaget och mot den som i Sverige är
verksam för företagets räkning.
Vite
17 § Ett föreläggande eller förbud enligt denna lag får förenas med vite.
9 kap. Överklagande
1 § Finansinspektionens beslut enligt 8 kap. 15 § tredje stycket och 16 §
andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut av Finansinspektionen enligt denna lag får överklagas hos
allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om förbud, föreläggande
eller återkallelse ska gälla omedelbart.
_____________________________________________________

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 november 2009.

2.Juridiska personer som inlett verksamhet med betaltjänster före den 25 december 2007 kan fortsätta med verksamheten till utgången av april 2011

utan krav på tillstånd enligt denna lag.

3.De finansiella institut som har inlett verksamhet som förtecknas i punkt 4 i

bilaga I till direktiv 2006/48/EG och uppfyller villkoren i artikel 24.1 första

stycket (e) i det direktivet i enlighet med nationell lagstiftning före den

december 2007, och underrättat Finansinspektionen om denna verksamhet

senast nämnda datum, ska beviljas undantag från tillståndskraven i 2 kap.

427

2.2 Förslag till lag (2009:xxx) om betaltjänster	Prop. 2009/10:220
1 kap. Inledande bestämmelser	Bilaga 3
1 kap. Inledande bestämmelser

Tillämpningsområde

1 § I denna lag finns bestämmelser om betaltjänster och betal- ningstransaktioner som tillhandahålls i Sverige och genomförs inom det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) i euro eller någon annan av EES-ländernas valutor. Lagen innehåller vidare bestämmelser om krav på klara villkor för och tydlig information om betaltjänster samt om betaltjänstleverantörens och betaltjänstanvändarens respektive rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande av betaltjänster.

Lagen gäller följande företag som tillhandahåller betaltjänster

1.banker och kreditmarknadsföretag med tillstånd enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3.betalningsinstitut och de företag som har undantagits från tillståndsplikt enligt lagen (2009:xxx) om betalningsinstitut, och

4.motsvarande utländska företag inom EES som är verksamma i landet.

Om statliga, kommunala och andra offentliga myndigheter tillhandahåller betaltjänster gäller bestämmelserna i 1-7 kap. och 9 kap. under förutsättning att de inte agerar i egenskap av offentliga myndigheter.

2 § För företag som tillhandahåller betaltjänster och där tillhörande betalningstransaktioner sker till eller från ett land utanför EES eller i någon annan valuta än de som anges i 1 § första stycket gäller följande bestämmelser

-1 kap.,

-2 kap. 1-12 §§, 14 § första stycket, 15 §, 17 §,

-3 kap. 1 §, 2 § första stycket,

-4 kap. 1-5 §§, 7 §, artikel 61,

-5 kap. 1-8 §§,

-6 kap. 7 §,

-7 kap. 1-3 §§, 13 §, och

-9 kap.

Undantag från tillämpningsområdet

3 § Bestämmelserna i denna lag gäller inte tjänster

1.som består av yrkesmässig fysisk transport av kontanter,

2.som ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av varor eller tjänster,

3.som består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

4.som tillhandahålls av leverantörer av tekniska tjänster vilka stödjer

betaltjänstleverantörens verksamhet med betaltjänster, utan att

428

leverantören av tekniska tjänster vid någon tidpunkt kommer i besittning	Prop. 2009/10:220
av medel,	Bilaga 3

5.som baseras på betalningsinstrument som endast kan utnyttjas inom ett begränsat nätverk av leverantörer hos en leverantör i dennes affärsställe eller ifråga om ett begränsat varu- eller tjänsteutbud, och

6.som består av uttag av kontanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a) agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b) inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut pengar från ett betalkonto, och

c) inte tillhandahåller andra betaltjänster som anges i 5 §.

4 § Bestämmelserna i denna lag gäller inte betalningstransaktioner

1.som sker med pappersbaserade instrument exempelvis checkar, växlar, kuponger, resecheckar, postanvisningar och

utbetalningsavier,

2.som består av inte yrkesmässig insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3.som genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betalningar eller värdepapper,

4.som genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer för egen räkning,

5.mellan ett moderföretag och dess dotterföretag eller mellan dotterföretag till ett och samma moderföretag, utan att någon annan betaltjänstleverantör än ett företag i samma grupp medverkar som mellanhand,

6.som uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalningsmottagaren, utan medverkan av mellanhand,

7.som sker från betalaren till betalningsmottagaren genom ett handelsombud som auktoriserats att förhandla om eller slutföra försäljning eller köp av varor eller tjänster på betalarens eller betalningsmottagarens vägnar, och

8.som avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt punkt 3 samt värdepappersföretag, kreditinstitut, företag för kollektiva investeringar, kapitalförvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

Definition av betaltjänster

5 § Med betaltjänst avses i denna lag

1.tjänster som gör det möjligt att sätta in och ta ut kontanter på ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2.genomförande av betalningstransaktioner, vilka omfattar överföring av medel, som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a) autogiro,

b) kontokort eller andra betalningsinstrument, eller c) kontobaserade betalningar,

429

3. utfärdande av	kort eller andra betalningsinstrument eller hantering	Prop. 2009/10:220
av inlösen av	transaktioner med användning av sådana	Bilaga 3
betalningsinstrument,

4.penningöverföring, och

5.genomförande av betalningstransaktioner där

a)betalarens godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

b)betalningen sker till operatören för systemet eller nätet för telekommunikation eller informationsteknik vilken endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna och tjänsterna.

Övriga definitioner

6 § I denna lag betyder

1.autogiro: en betaltjänst för debitering av en betalares betalkonto, där en betalningstransaktion initieras av betalningsmottagaren på grundval av betalarens medgivande till mottagaren eller en betaltjänstleverantör,

2.bankdag: en dag när en betaltjänstleverantör som medverkar i genomförandet av en betalningstransaktion har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betal- ningstransaktion,

3.betalkonto: ett konto som används för genomförande av betal- ningstransaktioner,

4.betalningsinstrument: en personlig anordning eller rutin som betaltjänstanvändaren och betaltjänstleverantören har träffat avtal om och som används av användaren för att initiera en betalningstransaktion,

5.betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betal- ningsmottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betal- ningstransaktion ska genomföras,

6.betalningssystem: ett system för överföring av medel med formella och standardiserade rutiner och gemensamma regler för behandling, clearing eller avveckling av betalningstransaktioner,

7.betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalningsmottagaren,

8.betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst i egenskap av antingen betalare eller betalningsmottagare eller

ibåda dessa egenskaper,

9.betaltjänstleverantör: en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller betaltjänster,

10.debitera: för en konsument innebär det i regel att medel dras från ett konto,

11.finansiellt instrument: det som anges i 1 kap. 4 § första stycket 1 lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden,

12.konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ändamål som faller utanför näringsverksamhet,

13.kreditera: för en konsument innebär det i regel att medel tillförs ett

konto,

430

14. medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska	Prop. 2009/10:220
pengar enligt definitionen i lag (2002:149) om utgivning av elektroniska	Bilaga 3
pengar,

15.ombud: en fysisk eller juridisk person som agerar för ett betalningsinstituts räkning vid tillhandahållandet av betaltjänster,

16.penningöverföring: en betaltjänst där medel tas emot från en betalare, utan att något betalkonto öppnas i betalarens eller betalningsmottagarens namn, uteslutande i syfte att överföra mot- svarande belopp till en mottagare eller en annan betaltjänstleverantör som agerar på mottagarens vägnar, eller där dessa medel tas emot på mottagarens vägnar och ställs till mottagarens förfogande,

17.ramavtal: ett avtal om betaltjänster som reglerar det kommande genomförandet av enskilda och successiva betalningstransaktioner och som kan innehålla skyldigheter och villkor för att öppna ett betalkonto,

18.unik identifikationskod: en kombination av bokstäver, siffror eller symboler som betaltjänstleverantören tillhandahåller genom ett betalningsinstrument och som betaltjänstanvändaren i sin tur nyttjar i identifieringsprocessen, och

19.valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betaltjänstleverantör för beräkningen av räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

Avtalsvillkor som avviker från lagen

7 § Avtalsvillkor som i jämförelse med bestämmelserna i denna lag är till nackdel för en konsument är utan verkan mot denne, om inte annat anges i lagen.

8 § Om betaltjänstanvändaren inte är konsument får parterna avtala om att följande bestämmelser, helt eller delvis, inte ska tillämpas

-2 kap. om villkor och informationskrav,

-3 kap. 2 § första stycket om avgifter,

-4 kap. 1 § andra stycket om godkännande av betalningstransaktioner,

-4 kap. 5 § om en annan reklamationsfrist,

-4 kap. 6 § bevis för godkännande och genomförande av betalningstransaktioner,

-artikel 61,

-4 kap. 8-10 §§ om återbetalning,

-5 kap. 6-8 §§ om betalningsorderns oåterkallelighet, och

-7 kap. 4-9 §§ om inte genomförda eller bristfälligt genomförda betalningstransaktioner.

2 kap. Om villkor och informationskrav

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller enstaka betalningstransaktioner och transaktioner som omfattas av ramavtal.

431

Avgifter för information	Prop. 2009/10:220
2 § Betaltjänstleverantören får inte ta ut någon avgift av betal-	Bilaga 3

tjänstanvändaren för att tillhandahålla information enligt detta kapitel.
Parterna får dock avtala om avgifter för extra eller mer frekvent
information eller för information via andra kommunikationsmedel än de
som anges i ramavtalet.
Avgifter för information enligt andra stycket ska vara rimliga och
motsvara leverantörens faktiska kostnader.
Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner
3 § Bestämmelser i 3-6 §§ ska tillämpas på enstaka betalnings-
transaktioner som inte omfattas av ett ramavtal.
Om en betalningsorder för en enstaka betalningstransaktion överförs
med ett betalningsinstrument som omfattas av ett ramavtal ska
betaltjänstleverantören inte vara skyldig att lämna eller göra sådan
information tillgänglig som redan ges till betaltjänstanvändaren på
grundval av ramavtalet med en annan betaltjänstleverantör eller som
kommer att ges till denna användare enligt det ramavtalet.
Information innan ett avtal ingås

4 § Innan ett avtal om en enstaka betaltjänst ingås ska betaltjänst- leverantören lämna eller göra information och villkor tillgängliga om de erbjudna betaltjänsterna som ska innehålla uppgift om

1.vilken information en betaltjänstanvändare måste uppge för att en betalningsorder ska kunna genomföras,

2.maximal genomförandetid för betalningstransaktionen,

3.vilka avgifter som ska betalas och i tillämpliga fall en specificering av dessa, och

4.i tillämpliga fall den faktiska växelkursen eller referensväxelkurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

Informationen och avtalsvillkoren ska vara tydliga och begripliga och ges på svenska, det språk som är officiellt språk i det medlemsland där betaltjänsten erbjuds eller på något annat språk som parterna har kommit överens om. På begäran av betaltjänstanvändaren ska informationen och villkoren tillhandahållas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren. Denne har även i tillämpliga fall rätt att få tillgång till all annan relevant information och villkor som närmare anges i 7 §.

Om avtalet ska ingås genom ett medel för distanskommunikation som inte tillåter att informationen och avtalsvillkoren ges i sådan form före avtalsslutet, ska leverantören ge användaren informationen i denna form snarast efter det att avtalet har ingåtts.

Information när ett avtal har ingåtts

5 § Snarast efter det att betalningsordern tagits emot ska betalarens betaltjänstleverantör, på samma sätt som i 4 § andra stycket första och

432

andra meningarna, lämna eller göra information och villkor tillgängliga	Prop. 2009/10:220
för betalaren som ska innehålla uppgift	Bilaga 3

1.som gör det möjligt för betalaren att identifiera betalnings- transaktionen samt i tillämpliga fall uppgifter om betalningsmottagaren,

2.om transaktionens belopp i den valuta som används i betal- ningsordern,

3.vilka avgifter som ska betalas och i tillämpliga fall en specificering av dessa,

4.i tillämpliga fall om den växelkurs som har använts vid transaktionen eller en hänvisning till denna, när den är en annan än den kurs som lämnas i enlighet med 4 § första stycket 4 samt transaktionens belopp efter denna valutakonvertering, och

5.om det datum då betalningsordern togs emot.

6 § Snarast efter det att betalningstransaktionen genomförts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör, på samma sätt som i 4 § andra stycket första och andra meningarna, lämna eller göra information tillgänglig för mottagaren som ska innehålla uppgift

1.som gör det möjligt för mottagaren att identifiera transaktionen samt, i tillämpliga fall, uppgift om betalaren och den information som överförts tillsammans med transaktionen,

2.om transaktionens belopp i den valuta i vilken medlen står till mottagarens förfogande,

3.om samtliga avgifter som mottagaren ska betala och i tillämpliga fall en specificering av dessa,

4.i tillämpliga fall om den växelkurs som har använts vid transaktionen samt beloppets storlek före valutakonvertering, och

5.om valuteringsdag för krediteringen.

Informationsskyldighet vid ramavtal

7 § Bestämmelserna i 7-14 §§ ska tillämpas på betalningstransaktioner som omfattas av ett ramavtal.

I god tid innan ett ramavtal om betaltjänster ingås ska betaltjänstleverantören informera om villkoren för de erbjudna betaltjänsterna. Informationen och avtalsvillkoren ska vara tydliga och begripliga och ges på svenska, det språk som är officiellt språk i det medlemsland där betaltjänsten erbjuds eller på något annat språk som parterna har kommit överens om. Information och villkor ska lämnas i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren.

Betaltjänstleverantören

1.leverantörens namn och adressuppgifter, samt i tillämpliga fall detsamma för dess ombud och filialer,

2.uppgift om att leverantören har tillstånd att tillhandahålla

433

betaltjänster och att leverantören, dess filialer och ombud registrerats	Prop. 2009/10:220
hos behörig myndighet,	Bilaga 3
Användning av betaltjänsten

1.en beskrivning av betaltjänstens huvudsakliga egenskaper,

2.vilken information en betaltjänstanvändare måste uppge för att en betalningsorder ska kunna genomföras,

3.hur ett godkännande till att genomföra en betalningstransaktion ges respektive återkallas enligt 4 kap. 1 § och 5 kap. 6-8 §§,

4.en hänvisning till tidpunkten för mottagande av betalningsorder, enligt 5 kap. 1 §, och den bryttidpunkt, om det finns någon sådan, som leverantören fastställt,

5.maximal genomförandetid för betaltjänsten,

6.om det finns möjlighet att avtala om begränsningar (limit) för användningen av betalningsinstrumentet enligt 4 kap. 2 § första stycket,

Avgifter, ränta och växelkurser

7.vilka avgifter som ska betalas och i tillämpliga fall en specificering av dessa,

8.de räntesatser och växelkurser som ska tillämpas eller, om referensräntesatser och referensväxelkurser ska användas, metoden för beräkning av den faktiska räntan, relevant dag och index eller underlag för att bestämma sådan referensräntesats eller referensväxelkurs,

9.omedelbar tillämpning, om sådan avtalas, av förändringar av referensräntesatsen eller referensväxelkursen samt informationskrav vad avser förändringarna i enlighet med 9 § tredje stycket,

Kommunikation

10.i tillämpliga fall om de kommunikationsmedel samt tekniska krav på betaltjänstanvändarens utrustning som parterna har kommit överens om för att överföra information eller underrättelser enligt denna lag,

11.på vilket sätt och hur ofta som information enligt denna lag ska lämnas eller göras tillgänglig,

12.på vilket språk som ramavtalet ska vara utformat samt på vilket språk kommunikationen ska ske under avtalsförhållandet,

13.betaltjänstanvändarens rätt att erhålla ramavtalets avtalsvillkor samt information och villkor enligt 8 §,

Skydds- och korrigeringsåtgärder

16.i tillämpliga fall en beskrivning av de åtgärder som betaltjänstanvändaren ska vidta för att skydda ett betalningsinstrument och om hur betaltjänstleverantören ska underrättas i det fall som avses i 4 kap. 3 § första stycket 2,

17.om så avtalas, under vilka omständigheter betaltjänstleverantören förbehåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 4 kap. 2 §,

18.betalarens ansvar enligt artikel 61, samt information om de relevanta beloppen,

19.hur och inom vilken tidsfrist som betaltjänstanvändaren ska underrätta betaltjänstleverantören om icke godkända eller felaktigt

genomförda betalningstransaktioner enligt 4 kap. 5 § samt leverantörens ansvar för icke godkända transaktioner enligt 4 kap. 7 §,

20.betaltjänstleverantörens ansvar för genomförande av betalningstransaktioner enligt 7 kap. 4-9 §§,

21. villkoren för återbetalning enligt 4 kap. 8-10 §§,
Ändringar och uppsägning av ramavtal	434

22. om så avtalas, uppgift om att betaltjänstanvändaren ska anses ha	Prop. 2009/10:220
godkänt de ändrade villkoren enligt 10 § om han inte före den dag då de	Bilaga 3
föreslås träda i kraft underrättar betaltjänstleverantören om att han inte
godkänner dem,

23.avtalets löptid,

24.betaltjänstanvändarens rätt att säga upp ramavtalet eller eventuella avtal som berör denna rätt enligt 9 § första stycket och 10 §,

Tvistlösning

25.eventuella avtalsbestämmelser om vilken lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

26.förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol som betaltjänstanvändaren kan använda.

Tillgång till information och villkor enligt ramavtalet

8 § Betaltjänstanvändaren har under avtalsförhållandet alltid rätt att på begäran erhålla avtalsvillkoren för ramavtalet samt den information och de villkor som anges i 7 § i en handling eller i någon annan läsbar och varaktig form som är tillgänglig för användaren.

Förändringar av villkoren enligt ramavtalet

9 § Betaltjänstleverantören ska meddela ändringar i ramavtalet samt i information och villkor som anges i 7 § minst två månader innan de ska börja tillämpas.

Leverantören ska, i enlighet med 7 § fjärde stycket 22 och 23, meddela betaltjänstanvändaren att han ska anses ha godkänt ändringar, om han inte före den dag då de föreslagits träda i kraft, underrättar leverantören om att han inte godkänner dem. Leverantören ska meddela användaren att denne har rätt att omedelbart och avgiftsfritt säga upp ramavtalet före den dag då

ändringarna föreslås bli tillämpliga.

Ändringar av räntesatser eller växelkurser enligt 7 § fjärde stycket 10 och 11, får tillämpas omedelbart och utan underrättelse om detta avtalats i ramavtalet och ändringarna grundas på den avtalade referensräntesatsen eller referensväxelkursen. Användaren ska snarast möjligt på samma sätt som anges i 7 § andra stycket underrättas om alla ändringar av räntesatsen. Tredje stycket andra meningen ska inte tillämpas om parterna har avtalat om att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med viss regelbundenhet eller på viss sätt.

Uppsägning av ramavtal

10 § Betaltjänstanvändaren får när som helst säga upp ramavtalet om inte parterna har avtalat om en uppsägningstid. Denna tid får högst uppgå till en månad. Ett ramavtal som ingåtts för en bestämd tid av mer än tolv månader eller på obestämd tid ska vara kostnadsfritt för användaren att säga upp efter tolv månader. I alla andra fall ska avgifterna för uppsägningen vara lämpliga och stå i proportion till kostnaderna.

435

Betaltjänstleverantören får med minst två månaders uppsägningstid på	Prop. 2009/10:220
samma sätt som anges i 7 § andra stycket säga upp ett ramavtal som	Bilaga 3
ingåtts på obestämd tid, förutsatt att detta avtalats i ramavtalet.
Periodiska avgifter för betaltjänster ska endast betalas för tiden fram
till det att avtalet sägs upp. Om sådana avgifter har betalats i förskott ska
de återbetalas i motsvarande omfattning.

Information innan enskilda betalningstransaktioner enligt ett ramavtal genomförs

11 § Betaltjänstleverantören ska när det gäller en enskild betalningstransaktion som omfattas av ett ramavtal och initieras av betalaren, om betalaren begär det, lämna uppgift om

1.maximal genomförandetid, och

2.de avgifter som ska betalas av betalaren och i tillämpliga fall en specificering av dessa.

Information till betalaren om enskilda betalningstransaktioner enligt ett ramavtal

12 § Efter mottagande av en betalningsorder, i det fall att betalaren inte använder något betalkonto, eller efter debitering av ett betalkonto ska betaltjänstleverantören, på samma sätt som anges i 7 § andra stycket, utan onödigt dröjsmål lämna betalaren information

1.som gör det möjligt för betalaren att identifiera varje betalningstransaktion samt information om betalningsmottagaren, om så är lämpligt,

2.om transaktionens belopp i den valuta som debiteras betalarens betalkonto eller som anges i betalningsordern,

3.om samtliga avgifter för transaktionen och, i tillämpliga fall en specificering av dessa, eller den ränta som betalaren ska betala,

4.i tillämpliga fall om den växelkurs som betalarens leverantör använder vid transaktionen, samt transaktionens belopp efter valutakonvertering, och

5.om valuteringsdag för debitering eller den dag då betalningsordern togs emot.

Ramavtal får innehålla villkor att den information som avses i första stycket regelbundet ska lämnas eller göras tillgänglig minst en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att betalaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad form.

På betalarens begäran ska leverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla denna information i pappersform.

Information till betalningsmottagaren om enskilda betalningstransaktioner enligt ett ramavtal

13 § När en enskild betalningstransaktion genomförts ska betal- ningsmottagarens betaltjänstleverantör, på samma sätt som anges i 7 § andra stycket, utan onödigt dröjsmål lämna mottagaren information

436

1. som gör det möjligt för mottagaren att identifiera transaktionen samt	Prop. 2009/10:220
information som överförts tillsammans med transaktionen, om så är	Bilaga 3
lämpligt,

2.om transaktionens belopp i den valuta som krediteras mottagarens betalkonto,

3.om samtliga avgifter för transaktionen och, i tillämpliga fall en specificering av dessa, eller den ränta som mottagaren ska betala,

4.i tillämpliga fall om den växelkurs som mottagarens leverantör använder vid transaktionen samt transaktionens belopp före valutakonvertering, och

5.om valuteringsdag för kreditering.

Ramavtal får innehålla villkoret att den information som avses i första stycket regelbundet ska ges eller göras tillgänglig minst en gång i månaden och på ett överenskommet sätt så att mottagaren kan lagra och återskapa informationen i oförändrad form.

På mottagarens begäran ska leverantören en gång i månaden avgiftsfritt tillhandahålla denna information i pappersform.

Undantag från kraven på information enligt ett ramavtal

14 § För betalningsinstrument som enligt ramavtalet endast rör enskilda betalningstransaktioner motsvarande högst 30 euro eller som har en begränsning (limit) på 150 euro eller lagrar medel som inte vid något tillfälle överstiger 150 euro gäller att

1.betaltjänstleverantören, genom undantag från 7 och 11 §§, endast ska lämna betalaren information om betaltjänstens huvudsakliga egenskaper, inklusive hur betalningsinstrumentet kan användas, ansvar, uttagna avgifter och annan väsentlig information samt ett meddelande om var annan information och villkor som anges i 7 § görs tillgänglig på ett lättåtkomligt sätt,

2.parterna får komma överens om att leverantören, genom undantag från 9 §, inte ska behöva föreslå ändringar av villkoren i ramavtalet på det sätt som föreskrivs i 7 §,

3.parterna får komma överens om att leverantören, genom undantag från 12 och 13 §§, efter genomförandet av en transaktion,

a) ska tillhandhålla eller göra tillgänglig endast en hänvisning som gör det möjligt för betaltjänstanvändaren att identifiera transaktionen, transaktionens belopp, eventuella avgifter eller vid flera transaktioner av samma typ till samma betalningsmottagare, information om det totala beloppet och de totala avgifterna för dessa transaktioner,

b) inte ska behöva tillhandahålla eller göra tillgänglig information enligt a om betalningsinstrumentet används anonymt eller om leverantören av andra skäl inte har tekniska möjligheter att tillhandahålla informationen.

Leverantören ska, enligt första stycket 2 b, ge betalaren möjlighet att kontrollera det belopp som lagrats.

Valuta och valutakonvertering
15 § Betalningarna ska göras i den valuta som betaltjänstleverantören
och betaltjänstanvändaren har kommit överens om.	437

Om en tjänst för konvertering av valuta erbjuds före initierandet av	Prop. 2009/10:220
betalningstransaktionen och om denna tjänst för konvertering av valuta	Bilaga 3
erbjuds på platsen för försäljningen eller av betalningsmottagaren ska
den part som erbjuder betalaren tjänsten för konvertering av valuta för
betalaren uppge alla avgifter samt den växelkurs som ska användas för
konvertering av transaktionen.
Betalaren ska godkänna tjänsten för konvertering av valuta.

Information om extra avgifter eller nedsättning av avgift

16 § Om betalningsmottagaren begär en avgift eller erbjuder en nedsättning vid användning av ett visst betalningsinstrument ska mottagaren underrätta betalaren om detta innan betalningstransaktionen initieras.

Om en betaltjänstleverantör eller en tredje man begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument ska denne underrätta betaltjänstanvändaren om detta innan transaktionen initieras.

3 kap. Om rättigheter och skyldigheter vid tillhandahållande och användning av betaltjänster

Tillämpningsområde
1 § I 3-7 kap. finns bestämmelser om rättigheter och skyldigheter vid
tillhandahållande och användning	av	betaltjänster: gemensamma
bestämmelser (3 kap.), särskilda bestämmelser om godkännande av
betalningstransaktioner (4 kap.), om betalningsorder (5 kap.), om
genomförandetid och valuteringsdag (6 kap.) och om ansvar och återkrav
(7
kap.).
Avgifter
2 § Betaltjänstleverantören får inte	ta	ut någon avgift av betal-
tjänstanvändare för fullgörandet av sin informationsskyldighet, skydds-
och korrigeringsåtgärder enligt 3-7 kap., om inte annat föreskrivs i 5 kap.
3 §, 5 kap. 8 § och 7 kap. 2 §. Sådana avgifter som kan avtalas mellan
användare och leverantörer enligt första meningen ska vara rimliga och
motsvara leverantörens faktiska kostnader.
Om en betalningstransaktion inte medför någon konvertering av valuta
ska betalaren och betalningsmottagaren betala de avgifter som deras
respektive leverantör tar ut.
Leverantören får inte hindra betalningsmottagaren från att av betalaren
begära en avgift eller att erbjuda en nedsättning av avgift vid användning
av ett visst betalningsinstrument.
Undantag för betalningsinstrument för låga belopp
3 § Betalningsinstrument som enligt ramavtalet endast avser individuella
betalningstransaktioner motsvarande högst 30 euro, eller som antingen
har en begränsning (limit) på 150 euro eller lagrar medel som inte vid			438

något tillfälle överstiger 150 euro, får betaltjänstleverantörer avtala med	Prop. 2009/10:220
betaltjänstanvändare att	Bilaga 3

1.4 kap. 3 § första stycket 2, 4 kap. 4 § första stycket 3 och 4 samt artikel 61.4 och 61.5, inte är tillämpliga om betalningsinstrumentet inte kan spärras eller vidare användning förhindras,

2.4 kap. 6 och 7 §§ och artikel 61.1 och 61.2 inte är tillämpliga om betalningsinstrumentet används anonymt eller leverantören av andra skäl som utgör en oskiljaktig del av betalningsinstrumentet inte kan bevisa att en betalningstransaktion var godkänd,

3.det inte fordras att leverantören underrättar användaren att betalningsordern avvisats, om det av sammanhanget klart framgår att den inte har genomförts,

4.betalaren inte får återkalla betalningsordern efter att ha överfört ordern eller gett sitt godkännande att utföra transaktionen till mottagaren, och

5.andra tider för genomförandet än de som anges i 6 kap. 2-5 §§ är tillämpliga.

För elektroniska pengar enligt definitionen i 1 kap. 2 § lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar ska 4 kap. 7 § och artikel 61 tillämpas, om inte betalarens leverantör saknar möjlighet att frysa kontot eller spärra betalningsinstrumentet.

4 kap. Godkännande av betalningstransaktioner

Godkännande och återkallande av ett godkännande

1 § En betalningstransaktion ska betraktas som godkänd om betalaren har lämnat sitt medgivande för genomförandet av transaktionen. Betalaren får godkänna transaktionen före eller, om betalaren och dennes betaltjänstleverantör har avtalat om detta, efter transaktionens genomförande.

Godkännande att genomföra en transaktion eller en serie transaktioner ska lämnas i den form som avtalats mellan betalaren och dennes leverantör. Om ett sådant medgivande saknas ska transaktionen inte anses vara godkänd.

Ett godkännande får alltid återkallas av betalaren, men inte efter den tidpunkt då det inte längre är möjligt att återkalla det enligt 5 kap. 6-8 §§. Godkännande att genomföra en serie transaktioner får även återkallas, vilket medför att varje transaktion därefter inte ska anses vara godkänd.

Begränsning av betalningsinstrumentets användning

2 § När särskilda betalningsinstrument används för att ge godkännande får betalaren och dennes betaltjänstleverantör avtala om begränsningar (limiter) av betalningsinstrumentets användning.

Om det avtalats i ramavtalet får leverantören förbehålla sig rätten att spärra betalningsinstrumentet på någon av följande grunder

1.betalningsinstrumentets säkerhet,

2.misstanke om icke godkänd eller bedräglig användning av betalningsinstrumentet, eller,

439

3. vid betalningsinstrument med kreditutrymme, en väsentligt ökad risk	Prop. 2009/10:220
för att betalaren eventuellt inte kan fullfölja sitt betalningsansvar.	Bilaga 3
Leverantören ska på avtalat sätt informera betalaren om spärr av
betalningsinstrumentet och om skälen till denna. Detta ska om möjligt
ske innan betalningsinstrumentet spärras eller senast direkt efter spärren,
om inte sådan information äventyrar objektivt motiverade säkerhetsskäl
eller är förbjuden i någon annan författning.
Leverantören ska häva spärren av betalningsinstrumentet eller ersätta
det med ett nytt betalningsinstrument så snart skäl till spärren inte längre
föreligger.
Betaltjänstanvändarens skyldigheter vid användning avbetalnings-
instrument

3 § Betaltjänstanvändaren är vid användning av betalningsinstrument skyldig

1.att nyttja betalningsinstrumentet i enlighet med villkoren för utfärdande och användning av betalningsinstrumentet, och

2.att utan onödigt dröjsmål underrätta betaltjänstleverantören så snart användaren har fått vetskap om att betalningsinstrumentet förlorats, stulits, missbrukats eller använts utan godkännande.

När användaren tar emot ett betalningsinstrument ska denne vidta alla skäliga åtgärder för att skydda betalningsinstrumentets personliga säkerhetsanordningar.

Skyldigheter för betaltjänstleverantören med avseende på betal- ningsinstrument

4 § Betaltjänstleverantören som utfärdar ett betalningsinstrument är skyldig

1.att se till att de personliga säkerhetsanordningarna i betal- ningsinstrumentet inte är tillgängliga för andra än den betaltjänstanvändare som har rätt att använda betalningsinstrumentet,

2.att avstå från att skicka ut betalningsinstrument som inte har beställts utom då ett betalningsinstrument som redan innehas av användaren ska ersättas,

3.att se till att användare alltid har möjlighet att på lämpligt sätt lämna underrättelser enligt 3 § första stycket 2 eller att begära att en spärr hävs enligt 2 § fjärde stycket, och

4.att förhindra användning av betalningsinstrumentet när underrättelse som avses i 3 § första stycket 2 har lämnats.

På begäran ska leverantören, enligt första stycket 3, göra det möjligt för användaren att under 18 månader efter underrättelsen styrka att användaren har lämnat en sådan underrättelse.

Leverantören ska bära risken att skicka betalningsinstrumentet och personliga säkerhetsanordningar till användaren.

Meddelande om icke godkända eller felaktigt utförda betalnings- transaktioner

440

5 § Betaltjänstanvändaren ska få rättelse av betaltjänstleverantören om användaren, när denne får kännedom om icke godkända eller felaktigt utförda betalningstransaktioner som ger upphov till en fordran, underrättat sin leverantör utan onödigt dröjsmål och senast 13 månader efter debiteringsdagen.

De tidsfrister som anges i första stycket gäller inte om leverantören i förekommande fall varken har lämnat information om transaktionen eller gjort informationen tillgänglig i enlighet med 3 kap.

Första stycket gäller även de förhållanden som anges i 7 kap. 4-9 §§.

Bevis för godkännande och genomförande av betalningstransaktioner

6 § En betaltjänstleverantör ska, för det fall en betaltjänstanvändare nekar till att ha lämnat sitt medgivande till en genomförd betalningstransaktion eller hävdar att transaktionen inte har genomförts på korrekt sätt, kunna styrka att en transaktion godkänts, registrerats korrekt, kontoförts och inte påverkats av ett tekniskt fel eller någon annan bristfällighet.

Om en användare nekar till att ha lämnat sitt medgivande till en genomförd transaktion ska användningen av ett betalningsinstrument som registrerats av leverantören inte nödvändigtvis vara tillräckligt för att visa vare sig att betalningen godkänts av betalaren eller att betalaren handlat bedrägligt, eller avsiktligen eller av grov vårdslöshet försummat att uppfylla en eller flera av

sina skyldigheter enligt 3 §.

Betaltjänstleverantörens ansvar för inte godkända betalningstransaktioner

7 § Om betalaren inte godkänt en genomförd betalningstransaktion ska dennes betaltjänstleverantör, under förutsättning att underrättelse skett enligt 5 §, omedelbart efter en utredning betala tillbaka beloppet för den icke godkända transaktionen till betalaren och i tillämpliga fall återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den icke godkända transaktionen aldrig hade ägt rum.

Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betalaren och dennes leverantör.

Återbetalning av betalningstransaktioner som initierats av eller via enbetalningsmottagare

8 § En betalare har rätt till återbetalning från sin betaltjänstleverantör av en redan godkänd och genomförd betalningstransaktion, initierad av eller via en betalningsmottagare, om

1.transaktionens exakta belopp inte angavs i samband med godkännandet av transaktionen, och

2.transaktionens belopp överstiger det belopp som betalaren rimligen kunde ha förväntat sig med hänsyn till sitt tidigare utgiftsmönster, villkoren i ramavtalet och relevanta omständigheter.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

441

På begäran av leverantören ska betalaren redovisa de faktiska Prop. 2009/10:220 förhållandena gällande sådana villkor i första stycket 2. Återbetalningen Bilaga 3

ska uppgå till hela beloppet av den genomförda transaktionen.

Vid tillämpning av första stycket 2 kan betalaren inte med framgång hävda valutaväxlingskursen som skäl om den referensväxelkurs som avtalats med leverantören i enlighet med 2 kap. 4 § första stycket 4 och 2 kap. 7 § fjärde stycket 10 har tillämpats.

Beträffande autogiro får betalaren och dennes leverantör i ett ramavtal avtala att betalaren ska ha rätt till återbetalning från leverantören även om villkoren för återbetalning enligt första stycket inte är uppfyllda.

9 § I ramavtalet mellan betalaren och betaltjänstleverantören får avtalas att betalaren inte har rätt till återbetalning när denne har givit sitt godkännande att genomföra betalningstransaktionen direkt till sin leverantör och, i förekommande fall, information om den framtida transaktionen på överenskommet sätt lämnades till eller gjordes tillgänglig för betalaren minst fyra veckor före sista betalningsdagen av leverantören eller betalningsmottagaren.

Begäran om återbetalning för betalningstransaktioner initierade av eller via en betalningsmottagare

10 § Betalaren kan begära återbetalning enligt 8 § av en godkänd betalningstransaktion initierad av eller via en betalningsmottagare under en period på åtta veckor från den dag då medlen debiterades.

Inom tio bankdagar från mottagandet av begäran om återbetalning ska betaltjänstleverantören antingen återbetala hela transaktionens belopp eller ange skäl för att vägra återbetalning med uppgift om vart betalaren kan hänskjuta ärendet.

Den rättighet som leverantören har enligt andra stycket att vägra återbetalning ska inte tillämpas i det fall som avses i 8 § fjärde stycket.

5 kap. Betalningsorder

Mottagande av betalningsorder

1 § Tidpunkten för mottagande av en betalningsorder är den tidpunkt då ordern tas emot av betalarens betaltjänstleverantör. Om tidpunkten för mottagande inte är en bankdag för betalarens leverantör ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

Leverantören får fastställa en bryttidpunkt nära bankdagens slut efter vilken alla betalningsorder som tas emot ska anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

2 § En betaltjänstanvändare och en betaltjänstleverantör får avtala om att tidpunkten för mottagandet av betalningsordern ska vara en annan än den som framgår i 1 § första stycket. Om den avtalade dagen inte är en bankdag för betalarens leverantör ska betalningsordern anses ha tagits emot under nästföljande bankdag.

Vägran att genomföra en betalningsorder

442

Prop. 2009/10:220 3 § Om en betaltjänstleverantör vägrar att utföra en betalningsorder ska Bilaga 3

detta meddelas betaltjänstanvändaren på avtalat sätt snarast möjligt och inom de tidsfrister som anges i 6 kap. 1-3 §§. Underrättelsen ska om möjligt innehålla en motivering samt förfarandet för att användaren ska kunna korrigera eventuella sakfel i betalningsordern.

Ramavtalet får innehålla villkor att leverantören får ta ut en avgift för underrättelse enligt första stycket om vägran är objektivt betingad.

4 § Om alla villkor som anges i ramavtalet med betalaren är uppfyllda får betalarens betaltjänstleverantör inte vägra att utföra en godkänd betalningsorder, oavsett om ordern initieras av en betalare eller av eller via en betalningsmottagare. Det gäller förutsatt att genomförandet av betalningsordern inte är förbjudet enligt annan gemenskapslagstiftning eller nationell lagstiftning.

5 § Vid tillämpning av 6 kap. 1-3 §§ och 7 kap. 4-9 §§ ska en betalningsorder för vilken genomförande har nekats inte anses ha tagits emot.

Återkallelse av betalningsorder

6 § Betaltjänstanvändaren får inte återkalla en betalningsorder efter det att den har tagits emot av betalarens betaltjänstleverantör, om inte annat framgår enligt 7 och 8 §§.

7 § När en betalningstransaktion initieras av eller genom betalningsmottagaren får betalaren inte återkalla betalningsordern efter att ha överfört ordern eller gett sitt godkännande att genomföra transaktionen till betalningsmottagaren.

Vid autogiro får betalaren utan att det påverkar rätten till återbetalning återkalla betalningsordern senast i slutet av den bankdag som föregår den dag som avtalats för debitering av medlen.

I det fall som avses i 2 § får betaltjänstanvändaren återkalla en betalningsorder senast i slutet av den bankdag som föregår den avtalade dagen.

8 § Vid utgången av de tidsfrister som anges i 6 och 7 §§ får betalningsordern återkallas endast om detta har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och dennes betaltjänstleverantör. I de fall som avses i 7 § första och andra stycket krävs även betalningsmottagarens godkännande.

Om så har avtalats i ramavtalet får leverantören ta ut en avgift för återkallande.

Överförda och mottagna belopp

9 § Betaltjänstleverantören får inte göra avdrag för avgifter från det belopp som ska överföras, om inte annat framgår av andra och tredje stycket.

443

Betalningsmottagaren och dennes leverantör får dock avtala om att	Prop. 2009/10:220
leverantören får dra av sina egna avgifter från det överförda beloppet	Bilaga 3
innan det krediteras mottagaren. Hela betalningstransaktionens belopp
och avgifter ska då redovisas separat i den information som lämnas till
mottagaren.
Om andra avgifter än de som avses i andra stycket dras av från det
överförda beloppet, ska betalarens leverantör se till att mottagaren
erhåller hela beloppet av den transaktion som initierades av betalaren.
Om transaktionen initieras av eller genom mottagaren, ska dennes
leverantör se till att hela beloppet av transaktionen mottas av mottagaren.

6 kap. Genomförandetid och valuteringsdag

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller

1.betalningsöverföringar i euro eller i någon annan av EES-ländernas valutor, och

2.betalningsöverföringar som innefattar en valutakonvertering mellan dessa.

För tillämpning av andra punkten krävs att konverteringen sker i ett EESland utanför euroområdet och när det gäller gränsöverskridande betalningstransaktioner att den gränsöverskridande transaktionen sker i euro.

Detta kapitel ska tillämpas på andra betalningstransaktioner, om inte annat har avtalats mellan betaltjänstanvändaren och betaltjänst- leverantören, dock med undantag av 7 §. När användaren och leverantören enas om en längre period än den som fastställs i 2 § får en sådan period, när det gäller transaktioner inom EES, inte överstiga fyra bankdagar efter tidpunkten för mottagande enligt 5 kap. 1 och 2 §§.

Betalningstransaktioner till ett betalkonto

2 § Betalarens betaltjänstleverantör ska se till att betalnings- transaktionens belopp, efter tidpunkten för mottagande enligt 5 kap. 1 och 2 §§, krediteras betalningsmottagarens leverantörs konto senast vid slutet av nästföljande bankdag.

För transaktioner som initierats på papper får tiden förlängas med ytterligare en bankdag.

3 § När betaltjänstmottagarens betaltjänstleverantör har mottagit medel enligt 7 § ska denne valutera och göra beloppet tillgängligt på mottagarens konto.

4 § En betalningsorder som initierats av eller via en betalningsmottagare ska ske inom de tidsfrister som avtalats mellan mottagaren och dennes betaltjänstleverantör.

För autogiro gäller att en betalningsorder ska ske inom de tidsfrister som gör avveckling möjlig på den överenskomna förfallodagen.

444

5 § Om betalningsmottagaren inte har något betalkonto hos Prop. 2009/10:220 betaltjänstleverantören som tar emot medlen ska denne göra dem Bilaga 3 tillgängliga för mottagaren inom den tid som anges i 1-3 §§.

Kontantinsättningar till ett betalkonto

6 § Om en konsument sätter in kontanter på ett betalkonto hos en betaltjänstleverantör ska denne se till att beloppet görs tillgängligt och valuteras snarast efter den tidpunkt medlen togs emot.

Om betaltjänstanvändaren inte är en konsument ska beloppet göras tillgängligt och valuteras senast nästföljande bankdag.

Valuteringsdag

7 § Valuteringsdagen för kreditering av betalningsmottagarens konto är senast den bankdag då betalningstransaktionens belopp krediteras mottagarens betaltjänstleverantörs konto.

Mottagarens leverantör ska säkerställa att transaktionens belopp ställs till mottagarens förfogande snarast efter det att detta belopp krediteras mottagarens leverantörs konto.

Valuteringsdagen för debitering av betalarens betalkonto infaller tidigast när transaktionens belopp debiteras detta betalkonto.

7 kap. Ansvar och återkrav

Unik identifikationskod

1 § Om en betalningsorder genomförs med hjälp av en unik identifikationskod ska ordern anses ha genomförts korrekt vad avser den betalningsmottagare som angetts i den unika identifikationskoden.

2 § Om den unika identifikationskod som lämnats av betaltjänst- användaren är felaktig ska betaltjänstleverantören inte vara ansvarig enligt 4-9 §§ för att betalningstransaktionen inte genomförts eller för brister i genomförandet av den.

Betalarens leverantör ska dock vidta skäliga åtgärder för att få tillbaka de medel som betalningen avsåg.

Om så har avtalats i ramavtalet får leverantören ta ut en avgift av

användaren för detta.
3 § Om en betaltjänstanvändare lämnar information utöver den som
närmare anges i 2 kap. 4 § första och andra stycket eller 2 kap. 7 § fjärde
stycket 4 ska betaltjänstleverantören endast vara ansvarig för
genomförandet av betalningstransaktioner i enlighet med den unika
identifikationskod som användaren har angivit.
Betalningstransaktioner som inte genomförts eller genomförts bristfälligt
4 § Om en betalningsorder har initierats av betalaren ska dennes
betaltjänstleverantör inför betalaren ansvara för att betalnings-
transaktionen genomförs korrekt.	445

Om betalarens leverantör kan styrka för betalaren eller i förekommande fall betalningsmottagarens leverantör att mottagarens leverantör har tagit emot transaktionens belopp enligt 6 kap. 2 § ska mottagarens leverantör vara ansvarig inför mottagaren för att transaktionen genomförs korrekt.

5 § Om betalarens betaltjänstleverantör är ansvarig enligt 4 § första stycket ska denne utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet av den inte genomförda eller bristfälliga betalningstransaktionen till betalaren. Betalarens leverantör ansvarar för att i förekommande fall återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om betalningsmottagarens leverantör är ansvarig enligt 4 § andra stycket ska denne snarast ställa transaktionens belopp till mottagarens förfogande och i förekommande fall kreditera mottagarens betalkonto med motsvarande belopp.

Om en transaktion inte genomförs eller vid brister i genomförandet då betalningsordern har initierats av betalaren ska betalarens leverantör på begäran snarast försöka spåra transaktionen och underrätta betalaren om resultatet.

6 § Om en betalningsorder har initierats av eller via betalnings- mottagaren ska dennes betaltjänstleverantör vara ansvarig inför mottagaren för att betalningsordern överförs korrekt till betalarens leverantör i enlighet med 6 kap. 4 §.

Om mottagarens leverantör är ansvarig enligt första stycket ska denne snarast på nytt överföra den berörda betalningsordern till betalarens leverantör.

7 § Betalningsmottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig inför mottagaren för hantering av betalningstransaktionens belopp i enlighet med sina skyldigheter enligt 6 kap. 7 §.

Om mottagarens betaltjänstleverantör är ansvarig enligt första stycket ska denne säkerställa att transaktionsbeloppet finns till mottagarens förfogande snarast efter det att beloppet krediteras det konto som tillhör mottagarens

leverantör.

8 § Om en betalningstransaktion inte genomförts eller vid brister i genomförandet av den och betalningsmottagarens betaltjänstleverantör inte är ansvarig enligt 6 och 7 §§ ska betalarens leverantör vara ansvarig inför betalaren.

Om betalarens leverantör är ansvarig ska denne på lämpligt sätt och utan onödigt dröjsmål återbetala beloppet till betalaren och återställa det debiterade betalkontots kontoställning till den som skulle ha förelegat om den bristfälligt genomförda transaktionen inte hade ägt rum.

Om en transaktion inte genomförs eller vid brister igenomförandet av den och betalningsordern initierats av eller via mottagaren ska dennes leverantör på begäran snarast försöka spåra transaktionen och meddela mottagaren om resultatet.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

446

9 § Betaltjänstleverantörerna är ansvariga inför sina respektive betaltjänstanvändare för eventuella avgifter som de har förorsakat och för eventuell ränta som användaren ska erlägga till följd av att betalningstransaktionen inte genomförts eller genomförts bristfälligt.

Ytterligare ekonomisk ersättning

10 § All ekonomisk ersättning utöver den ersättning som föreskrivs i 7 kap. får fastställas i enlighet med tillämplig lag för det avtal som ingåtts mellan betaltjänstanvändaren och dennes betaltjänstleverantör.

Rätt till återkrav

11 § Om en betaltjänstleverantörs ansvar i enlighet med 4-9 §§ kan hänföras till en annan leverantör eller till en mellanhand ska denna leverantör eller mellanhand ersätta den första leverantören för förluster eller betalda belopp enligt 4-9 §§.

Ytterligare ekonomisk ersättning får fastställas enligt avtal mellan leverantörer eller mellanhänder samt tillämplig lag på det avtal som ingåtts mellan dem.

Befrielse från ansvar

12 § Ansvar enligt 4-7 kap. ska inte vara tillämpligt i fall av osedvanliga eller oförutsägbara omständigheter som den part som åberopar dessa omständigheter inte har något inflytande över och vars konsekvenser hade varit omöjliga att avvärja trots alla ansträngningar att göra så eller då en betaltjänstleverantör är bunden av andra rättsliga krav.

Dataskydd

13 § Vid behandling av personuppgifter för att säkerställa förebyggande, undersökning eller avslöjande av betalningsbedrägerier ska personuppgiftslagen (1998:204) tillämpas.

8 kap. Tillträde till betalningssystem

1 § De betaltjänstleverantörer som anges i 1 kap. 1 § andra stycket och som är juridiska personer ska tillförsäkras rätt till tillträde till generella betalningssystem.

Med generella betalningssystem avses system för förmedling av betalningar från ett stort antal från varandra fristående betalare avsett att nå ett stort antal från varandra fristående slutliga betalningsmottagare.

2 § De som har ägaransvar för betalningssystem ska se till att reglerna om tillträde till systemen är objektiva, icke-diskriminerande och proportionella. Reglerna får inte hindra tillträde i större utsträckning än vad som är nödvändigt för att skydda mot särskilda risker som affärsrisk, avvecklingsrisk, operativa risker och för att skydda betalningssystemets finansiella och operativa stabilitet.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 3

447

Reglerna får inte begränsa faktiskt deltagande i andra betalningssystem	Prop. 2009/10:220
eller diskriminera betaltjänstleverantörer på grundval av deras status.	Bilaga 3

3 § Bestämmelserna i 1 och 2 §§ ska inte tillämpas på

1.betalningssystem enligt lagen (1999:1309) om system för avveckling av förpliktelser på finansmarknaden,

2.betalningssystem som uteslutande består av betaltjänstleverantörer som tillhör en grupp bestående av företag med inbördes kapitalanknytning där ett av företagen har faktisk kontroll över de andra, eller

3.betalningssystem när en enda leverantör

a)verkar eller kan verka både som betalarens och betalnings- mottagarens leverantör och är ensam ansvarig för systemets ledning, och

b)tillåter andra leverantörer att delta i systemet och dessa inte har rätt att förhandla om avgifter mellan sig avseende betalningssystemet, även om de kan upprätta sin egen prissättning gentemot betalaren och mottagaren.

9 kap. Tillsyn

1 § Finansinspektionen övervakar att denna lag följs.

I fråga om tillsynen gäller bestämmelserna i de lagar som reglerar institutens verksamhet, om inte annat följer av denna lag.

Konkurrensverket utövar tillsyn över att bestämmelserna i 8 kap. följs.

_____________________________________________________

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

1.Denna lag träder i kraft den 1 november 2009, då lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom EES ska upphöra att gälla.

2.Till utgången av 2011 får en betalare och dennes betaltjänstleverantör avtala om en genomförandetid av betalningsöverföringar om högst tre bankdagar, jfr. 6 kap. 2 §.

448

Parallelluppställning över genomförandet av direktiv 2007/64/EG (betaltjänstdirektivet)

Prop. 2009/10:220

Bilaga 5

Artikel i direktivet	Svenska bestämmelser
Avdelning 1
Syfte, tillämpningsområde
och definitioner
1 Syfte	1 kap. 1 och 3 §§ lagen om betaltjänster
	(LB), jfr 2 kap. 2 § LB
2 Räckvidd
2.1	1 kap. 1 § LB
2.2	1 kap. 1 § LB
2.3	--
3 Undantag från	1 kap. 6 och 7 §§ LB
tillämpningsområdet
4 Definitioner	1 kap. 2, 3 och 4 §§ LB
Avdelning 2
Betaltjänstleverantörer
Avsnitt 1
Allmänna regler
5 Ansökningar om	Omhändertas i verkställighetsföreskrifter
auktorisation
6 Startkapital	3 kap. 1 § LB
7 Kapitalbas
7.1	3 kap. 2 § första stycket LB
7.2	3 kap. 2 § tredje stycket LB
7.3	Möjligheten har inte utnyttjats
8 Beräkning av kapitalbas
8.1	3 kap. 3 § första stycket LB
8.2	Omhändertas i föreskrifter
8.3	3 kap. 4 § LB
9 Skyddskrav
9.1	3 kap. 7 § första och andra styckena LB
9.2	3 kap. 7 § tredje stycket LB
9.3	Möjligheten utnyttjas i 3 kap. 7 § LB	450
		450

9.4	3 kap. 7 § första stycket LB	Prop. 2009/10:220
10 Beviljande av auktorisation		Bilaga 5
10 Beviljande av auktorisation
10.1	1 och 2 §§ LB
10.2	2 kap. 6 § LB
10.3	3 kap. 11 § LB
10.4	2 kap. 6 § LB
10.5	3 kap. 5 § LB
10.6	2 kap. 6 § LB
10.7	2 kap. 7 § andra stycket LB
10.8	2 kap. 7 § andra stycket LB
10.9	3 kap. 18–22 §§ LB
11 Meddelande om beslut	2 kap. 9 § LB
12 Återkallande av auktorisation
12.1	8 kap. 10 och 11 §§ LB
12.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
12.3	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
13 Registrering	8 kap. 5 § LB
14 Upprätthållande av	3 kap. 25 § LB
auktorisation
15 Redovisning och lagstadgad
revision
15.1	1 kap. 1 § och 7 kap. 1 § lagen
	(1995:1559) om årsredovisning	i
	kreditinstitut och värdepappersbolag
15.2	3 kap. 9 § LB
15.3	3 kap. 10 § LB
15.4	8 kap. 6 § LB
16 Verksamhet
16.1	3 kap. 5 § första stycket LB
16.2	3 kap. 6 § första stycket 2 LB
16.3	3 kap. 6 § andra stycket LB
16.4	3 kap. 6 § första stycket 1 LB
16.5	--
Avsnitt 2
Övriga krav
17 Användningen av ombud,
filialer eller enheter till vilka
verksamhet lagts ut på
entreprenad
17.1	3 kap. 17 § andra stycket LB	451

17.2	3 kap. 17 § tredje stycket LB	Prop. 2009/10:220
17.3	En uttrycklig bestämmelse med detta	Bilaga 5
	innehåll är inte nödvändig
17.4	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
17.5	3 kap. 18 § LB
17.6	3 kap. 18 § tredje stycket LB
17.7	3 kap. 28 § LB
17.8	3 kap. 24 § LB
18 Ansvar
18.1	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
18.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
19 Bevarande av
uppgifter	3 kap. 8 § LB
Avsnitt 3
Behöriga myndigheter
och tillsyn
20 Utseende av behöriga
myndigheter
20.1	8 kap. 1 § första stycket LB
20.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
20.3	8 kap. 1 § tredje stycket LB
20.4	8 kap. 1 § första stycket LB
20.5	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
21 Tillsyn
21.1	3 kap. 29 §, 8 kap. 2, 3, 11–12 och 27 §§ LB
21.2	8 kap. 8, 21 och 23 §§ LB
21.3	3 kap. 5 § andra stycket och 8 kap. 8 § LB
22 Tystnadsplikt	Artikeln får anses genomförd genom
	offentlighets- och sekretesslagen
23 Rätt till
domstolsprövning
23.1	8 kap. 26 § LB
23.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
24 Utbyte av information
24.1	8 kap. 4 § första stycket LB
24.2	8 kap. 4 § första stycket LB	452
		452

25 Utövande av rätten till	Prop. 2009/10:220
etablering och friheten att	Bilaga 5
tillhandahålla tjänster
25.1	3 kap. 18, 19, 21 och 22 §§ LB
25.2	8 kap. 4 § första stycket LB
25.3	8 kap. 4 § tredje stycket LB
25.4	8 kap. 4 § första stycket LB
25.5	8 kap. 1 § första stycket och 21 § LB
Avsnitt 4
Undantag
26 Villkor
26.1	2 kap. 3 § LB
26.2	3 kap. 11 § LB
26.3	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
26.4	Möjligheten har inte utnyttjats
26.5	2 kap. 4 och 5 §§ LB
26.6	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
27 Anmälan och	Omhändertas i föreskrifter meddelade med
information	stöd av 8 kap. 27 § första stycket 1 LB

Kapitel 2

Gemensamma bestämmelser

28 Tillträde till
betalningssystem
28.1	7 kap. 1 och 2 §§ LB
28.2	7 kap. 3 § LB
29 Förbud för andra än	En uttrycklig bestämmelse med detta
betaltjänstleverantörer	innehåll är inte nödvändig, jfr dock 2 kap. 1–
att tillhandahålla	3 §§ LB
betaltjänster

Avdelning 3

Klarhet om villkoren och informationskraven för betaltjänster

Kapitel 1

Allmänna regler

30 Tillämpningsområde
30.1	4 kap. 20 § LB
30.2	Möjligheten har inte utnyttjats
30.3	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig	453

31 Andra bestämmelser i	Prop. 2009/10:220
31 Andra bestämmelser i	3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen Bilaga 5
gemenskapslagstiftningen (2005:59)
32 Avgifter för information
32.1	4 kap. 1 § första stycket LB
32.2	4 kap. 1 § andra stycket LB
32.3	4 kap. 1 § tredje stycket LB
33 Bevisbörda i fråga om En uttrycklig bestämmelse med detta
krav på information	innehåll är inte nödvändig
34 Undantag från krav på
information för
betalningsinstrument som
avser låga belopp och
elektroniska pengar
34.1	4 kap. 19 § LB
34.2	Möjligheten utnyttjas inte

Kapitel 2

Enstaka betalningstransaktioner

35 Tillämpningsområde

35.1

35.2

36Allmän förhands- information

36.1

36.2

36.3

37Information och villkor

37.1

37.2

38Information till beta- laren efter mottagande av betalningsordern

39Information till betalningsmottagaren efter genomförande

En uttrycklig bestämmelse med detta innehåll är inte nödvändig

4 kap. 9 § LB

4 kap. 4–5 §§ LB

4 kap. 6 § LB

En uttrycklig bestämmelse med detta innehåll är inte nödvändig

4 kap. 4 § LB

En uttrycklig bestämmelse med detta innehåll är inte nödvändig

4 kap. 7 § LB

4 kap. 8 § LB

Kapitel 3
Ramavtal	454

40 Tillämpningsområde		Prop. 2009/10:220
40 Tillämpningsområde	En uttrycklig bestämmelse med detta	Bilaga 5
	innehåll är inte nödvändig
41 Allmän förhands-
information
41.1	4 kap. 11 § LB
41.2	4 kap. 12 § LB
41.3	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
42 Information och
villkor
42.1	4 kap. 10 § 1 och 2 LB
42.2	4 kap. 10 § 3–9 LB
42.3	4 kap. 10 § 10–12 LB
42.4	4 kap. 10 § 13–16 LB
42.5	4 kap. 10 § 17–22 LB
42.6	4 kap. 10 § 23–25 LB
42.7	4 kap. 10 § 26 och 27 LB
43 Tillgång till	4 kap. 13 § LB
information och villkor
i ramavtalet
44 Förändringar av
villkoren i ramavtalet
44.1	4 kap. 14 § första, andra och fjärde styckena
	LB
44.2	4 kap. 14 § tredje stycket LB
44.3	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
45 Avslutande
45.1	4 kap. 15 § första stycket LB
45.2	4 kap. 15 § tredje stycket LB
45.3	4 kap. 15 § andra stycket LB
45.4	4 kap. 15 § tredje stycket LB
45.5	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
45.6	Möjligheten har inte utnyttjats
46 Information innan	4 kap. 16 § LB
enskilda betalningstrans-
aktioner genomförs
47 Information till
betalaren om enskilda
betalningstransaktioner
47.1	4 kap. 17 § första och andra styckena LB
47.2	4 kap. 17 § tredje stycket LB	455

47.3	4 kap. 17 § fjärde stycket LB	Prop. 2009/10:220
48 Information till		Bilaga 5
48 Information till
betalningsmottagaren om
enskilda betalnings-
transaktioner
48.1	4 kap. 18 § första och andra styckena LB
48.2	4 kap. 18 § tredje stycket LB
48.3	4 kap. 18 § fjärde stycket LB
Kapitel 4
Gemensamma bestämmelser
49 Valuta och valuta-
konvertering
49.1	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
49.2	4 kap. 3 § LB
50 Information om extra
avgifter eller nedsättning
50.1	4 kap. 2 § första stycket LB
50.2	4 kap. 2 § andra stycket LB

Avdelning 4

Rättigheter och skyldigheter med avseende på tillhanda- hållande och användning av betaltjänster

Kapitel 1

Gemensamma bestämmelser

51 Tillämpningsområde
51.1	5 kap. 33 § LB
51.2	Möjligheten har utnyttjats, men en uttrycklig
	bestämmelse med detta innehåll är inte
	nödvändig
51.3	Möjligheten har inte utnyttjats
52 Tillämpliga avgifter
52.1	5 kap. 1 § första stycket LB
52.2	5 kap. 1 § andra stycket LB
52.3	5 kap. 1 § tredje och fjärde styckena LB
53 Undantag för betalnings-
instrument för låga belopp
och elektroniska pengar
53.1	5 kap. 2 § LB
53.2	Möjligheten har inte utnyttjats
53.3	Möjligheten har inte utnyttjats	456

Prop. 2009/10:220

Kapitel 2 Bilaga 5

Auktorisering av betalningstransaktioner

54 Godkännande och åter-

kallande av godkännande
54.1	5 kap. 3 § LB
54.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
54.3	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
54.4	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
55 Begränsning av
betalningsinstrumentets
användning
55.1	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
55.2	5 kap. 4 § första stycket LB
55.3	5 kap. 4 § andra och tredje styckena LB
55.4	5 kap. 4 § fjärde stycket LB
56 Betaltjänst-	Artikeln behandlas i proposition med förslag
användarens skyldigheter till lag om obehöriga transaktioner med
med avseende på	betalningsinstrument
betalningsinstrumentet
57 Skyldigheter för
betaltjänstleverantören
med avseende på
betalningsinstrument
57.1	5 kap. 5 § LB
57.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
58 Meddelande om icke	5 kap. 30 § LB
auktoriserade eller
felaktigt utförda
betalningstransaktioner

59 Bevis för autentisering och genomförande av betalningstransaktioner

60 Betaltjänstleveran- törens ansvar för icke auktoriserade betalnings-

En uttrycklig bestämmelse med detta innehåll är inte nödvändig – artikeln behandlas även i proposition med

förslag till lag om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument

Artikeln behandlas i proposition med förslag
till lag om obehöriga transaktioner med
betalningsinstrument	457

transaktioner	Prop. 2009/10:220
61 Betalarens ansvar för	Bilaga 5
61 Betalarens ansvar för	Artikeln behandlas i proposition med förslag
icke auktoriserade	till lag om obehöriga transaktioner med
betalningstransaktioner	betalningsinstrument
62 Återbetalning av
betalningstransaktioner
som initierats av eller via
en betalningsmottagare
62.1	5 kap. 6 § första och andra styckena LB
62.2	5 kap. 6 § tredje stycket LB
62.3	5 kap. 7 § LB
63 Begäran om åter-
betalning för betalnings-
transaktioner initierade
av eller via en betalnings-
mottagare
63.1	5 kap. 8 § första stycket
63.2	5 kap. 8 § andra stycket
Kapitel 3
Genomförande av
betalningstransaktioner

Avsnitt 1

Betalningsorder och belopp som ska överföras

64 Mottagande av
betalningsorder
64.1	5 kap. 9 § första och tredje styckena LB
64.2	5 kap. 9 § andra stycket LB
65 Vägran att genomföra
betalningsorder
65.1	5 kap. 10 § LB
65.2	5 kap. 11 § LB
65.3	5 kap. 12 § LB
66 Betalningsorderns
oåterkallelighet
66.1	5 kap. 13 § LB
66.2	5 kap. 14	§ första stycket LB
66.3	5 kap. 14	§ andra stycket LB
66.4	5 kap. 14	§ tredje stycket LB
66.5	5 kap. 15	§ LB
67 Överförda belopp
och mottagna belopp		458

67.1	5 kap. 16 § första stycket LB	Prop. 2009/10:220
67.2	5 kap. 16 § andra stycket LB	Bilaga 5
67.3	5 kap. 16 § tredje stycket LB
Avsnitt 2
Genomförandetid och
valuteringsdag
68 Tillämpningsområde
68.1	5 kap. 17 § första och andra styckena LB
68.2	5 kap. 17 § tredje stycket LB
69 Betalningstrans-
aktioner till ett betalkonto
69.1	5 kap. 18 § LB
69.2	5 kap. 20 § första och andra styckena LB
69.3	5 kap. 19 § LB
70 Om betalnings-	5 kap. 21 § LB
mottagaren saknar betal-
konto hos betaltjänst-
leverantören
71 Kontantinsättningar	5 kap. 22 § LB
på ett betalkonto
72 Nationella betalnings-	Möjligheten utnyttjas inte
transaktioner
73 Valuteringsdag och
tillgängliga medel
73.1	5 kap. 20 § andra stycket LB
73.2	5 kap. 20 § tredje stycket LB
73.3	5 kap. 20 § fjärde stycket LB
Avsnitt 3
Ansvar
74 Felaktiga unika
identifikationskoder
74.1	5 kap. 23 § första stycket LB
74.2	5 kap. 23 § andra och tredje styckena LB
74.3	5 kap. 24 § LB
75 Betalningstransaktioner
som inte genomförts eller
genomförts bristfälligt
75.1	5 kap. 25 och 26 §§ LB
75.2	5 kap. 27 och 28 §§ LB
75.3	5 kap. 29 § LB	459
		459

76 Ytterligare ekonomisk	En uttrycklig bestämmelse med detta inne-	Prop. 2009/10:220
ersättning	håll är inte nödvändig	Bilaga 5
77 Rätt till återkrav
77.1	5 kap. 31 § LB
77.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
78 Befrielse från ansvar	5 kap. 32 § LB
Kapitel 4
Dataskydd
79 Dataskydd	6 kap. LB

Kapitel 5

Förfaranden för klagomål och tvistlösning utanför domstol

Avsnitt 1

Förfaranden för klagomål

80 Klagomål	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
81 Sanktioner
81.1	8 kap. 8–25 §§ LB
81.2	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
82 Behöriga myndigheter
82.1	En uttrycklig bestämmelse med detta
	innehåll är inte nödvändig
82.2	8 kap. 21 § andra stycket LB

Avsnitt 2

Förfaranden för tvistlösning utanför domstol

83 Tvistlösning utanför	En uttrycklig bestämmelse med detta
domstol	innehåll är inte nödvändig
Avdelning 5
Genomförandeåtgärder
och betalningskommitté
84 Genomförande-	--
åtgärder
85 Kommittéförfarande	--

460

Avdelning 6		Prop. 2009/10:220
Slutbestämmelser		Bilaga 5
86	Fullständig harmoni-	--
sering
87	Översyn	--
88	Övergångs-
bestämmelser
88.1		Övergångsbestämmelserna p. 3
88.2		Övergångsbestämmelserna p. 4
88.3		Övergångsbestämmelserna p. 3
88.4		Övergångsbestämmelserna p. 5
89	Ändring av
direktiv 97/7/EG		--
90	Ändringar av	3 kap. 3 § distans- och hemförsäljningslagen
direktiv 2002/65/EG		(2005:59)
91	Ändringar av
direktiv 2005/60/EG
91.1		--
91.2		2 kap. 4 § lagen (2009:62) om åtgärder mot
		penningtvätt och finansiering av terrorism
91.3		--
92	Ändringar av
direktiv 2006/48/EG
92.1		7 kap. 1 § lagen (2004:297) om bank- och
		finansieringsrörelse
92.2		--
93 Upphävande		--
94 Genomförande		--
95	Ikraftträdande	--
96	Adressater	--

461

Lagrådsremissens lagförslag	Prop. 2009/10:220
	Bilaga 6

Förslag till lag om betaltjänster

Härigenom föreskrivs1 följande.

1 kap. Tillämpningsområde och definitioner

Lagens tillämpningsområde

I denna lag finns också bestämmelser om betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer.

Definitioner

2 § Med betaltjänster avses i denna lag

1.tjänster som gör det möjligt att sätta in på och ta ut kontanter från ett betalkonto samt de transaktioner som krävs för förvaltning av kontot,

2.genomförande av betalningstransaktioner, inklusive överföring av medel som även kan täckas av ett kreditutrymme, genom

a)autogiro,

b)kontokort eller andra betalningsinstrument, eller

c)kontobaserade betalningar,

3.utfärdande av betalningsinstrument,

4.inlösen av transaktionsbelopp där ett betalningsinstrument har använts,

5.penningöverföring, eller

6.genomförande av betalningstransaktioner där

a)betalaren godkänner transaktionen med någon form av utrustning för telekommunikation, digital teknik eller informationsteknik, och

b)betalningen sker till systemoperatören, som endast fungerar som mellanhand mellan betaltjänstanvändaren och leverantören av varorna eller tjänsterna.

3 § Med betaltjänstleverantörer avses i denna lag följande tillhandahållare av betaltjänster:

462

1. banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank-	Prop. 2009/10:220
och finansieringsrörelse,	Bilaga 6

2.institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3.betalningsinstitut och de fysiska eller juridiska personer som har undantagits från tillståndsplikt enligt 2 kap. 3 §,

4.statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG samt upphävande av direktiv 97/5/EG2,

6.Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES- länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

7.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

8.filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

4 § I denna lag betyder

2.bankdag: en dag på vilken en betaltjänstleverantör har öppet för verksamhet i den utsträckning som krävs för genomförande av en betalningstransaktion,

4.betalkonto: ett konto som innehas i en eller flera betaltjänst- användares namn och som är avsett för genomförandet av betalnings- transaktioner,

5.betalningsinstitut: ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening som har fått tillstånd att tillhandahålla betaltjänster enligt 2 kap.,

6.betalningsinstrument: ett kontokort eller något annat personligt instrument eller personlig rutin som används för att initiera en betal- ningsorder,

7.betalningsmottagare: en fysisk eller juridisk person som är den avsedda mottagaren av medel vid en betalningstransaktion,

8.betalningsorder: varje instruktion som en betalare eller betalnings- mottagare ger sin betaltjänstleverantör om att en betalningstransaktion ska genomföras,

2 EUT L 319, 5.12.2007, s. 1 (Celex 32007L0064).

463

9. betalningssystem: ett generellt betalsystem enligt 1 kap. 3 § andra	Prop. 2009/10:220
stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,	Bilaga 6

10.betalningstransaktion: insättning, uttag eller överföring av medel som initieras av betalaren eller betalningsmottagaren, oberoende av eventuella underliggande förpliktelser mellan betalaren och betalnings- mottagaren,

11.betaltjänstanvändare: en fysisk eller juridisk person som utnyttjar en betaltjänst,

12.debitera: att medel dras från ett konto,

13.filial: ett avdelningskontor med självständig förvaltning, varvid även ett utländskt betalningsinstituts etablering av flera driftställen ska anses som en enda filial,

14.grupp: detsamma som i 1 kap. 7 § lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat,

15.hemland: det land där ett företag har fått tillstånd att driva sådan verksamhet som avses i denna lag,

16.konsument: en fysisk person som handlar huvudsakligen för ända- mål som faller utanför näringsverksamhet,

17.kreditera: att medel tillförs ett konto,

18.kvalificerat innehav: detsamma som i 1 kap. 5 § 14 lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

19.medel: sedlar och mynt, kontotillgodohavanden samt elektroniska pengar enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

24.registrerad betaltjänstleverantör: en betaltjänstleverantör som undantagits från krav på tillstånd enligt 2 kap. 3 §,

25.startkapital: detsamma som i 1 kap. 5 § 17 lagen om bank- och finansieringsrörelse,

27.valuteringsdag: den referenstidpunkt som används av en betal- tjänstleverantör för att beräkna räntan på de medel som debiterats eller krediterats ett betalkonto.

464

5 § Ett betalningsinstitut och ett annat företag ska anses ha nära	Prop. 2009/10:220
förbindelser, om	Bilaga 6

1.det ena företaget direkt eller indirekt genom dotterföretag äger minst 20 procent av kapitalet eller disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i det andra företaget,

2.det ena företaget direkt eller indirekt utgör moderföretag till det andra eller det finns en annan likartad förbindelse mellan företagen, eller

3.båda företagen är dotterföretag till eller har en likartad förbindelse med en och samma juridiska person eller står i ett motsvarande förhållande till en och samma fysiska person.

Nära förbindelser ska även ett betalningsinstitut och en fysisk person anses ha, om

1.den fysiska personen

a) äger minst 20 procent av kapitalet i betalningsinstitutet,

b) disponerar över minst 20 procent av samtliga röster i betalnings- institutet,

c) på annat sätt har sådant inflytande över betalningsinstitutet att personens ställning motsvarar den som ett moderföretag har i förhållande till ett dotterföretag, eller

2.det finns en annan likartad förbindelse mellan denna person och betalningsinstitutet.

Undantag från tillämpningsområdet

6 § Denna lag gäller inte tjänster som

1.består av yrkesmässig, fysisk transport av kontanter,

2.ger möjlighet till uttag av kontanter i samband med inköp av varor eller tjänster,

3.består av valutaväxling genom utbyte av kontanter,

6.består av uttag av kontanter med hjälp av uttagsautomater, om den som tillhandahåller tjänsten

a)agerar för en eller flera kortutfärdares räkning,

b)inte är part i ramavtalet med den kund som tar ut medel från ett betalkonto, och

c)inte tillhandahåller sådana andra betaltjänster som anges i 2 §.

7 § Denna lag gäller inte betalningstransaktioner som

1.sker med pappersbaserade instrument som checkar, växlar, kuponger, resecheckar, postanvisningar eller utbetalningsavier,

2.består av icke yrkesmässig insamling och leverans av kontanter inom ramen för ideell verksamhet eller välgörenhet,

3.genomförs mellan deltagare i ett system för avveckling av betal- ningar eller värdepapper,

4.genomförs mellan betaltjänstleverantörer, deras ombud eller filialer

för egen räkning,

465

5. uteslutande sker i kontanter direkt från betalaren till betalnings-	Prop. 2009/10:220
mottagaren, utan medverkan av någon mellanhand,	Bilaga 6

6.sker från betalaren till betalningsmottagaren genom en handels- kommissionär, och

7.avser förvaltning, inlösen eller försäljning av finansiella instrument, vilka genomförs av de personer som deltar i ett system för avveckling enligt 3 samt av värdepappersföretag, kreditinstitut, fondbolag, förvaltningsbolag som tillhandahåller investeringstjänster samt andra företag som har tillstånd att förvara finansiella instrument.

2 kap. Tillståndsplikt för tillhandahållande av betaltjänster

Tillståndsplikt

1 § För att tillhandahålla en eller flera betaltjänster krävs tillstånd av Finansinspektionen, om inte något annat framgår av 2 eller 3 §. Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster får ges ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening.

Undantag från tillståndsplikt

2 § Tillstånd enligt denna lag behövs inte för

1.banker och kreditmarknadsföretag enligt lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse,

2.institut för elektroniska pengar och de företag som har undantagits från tillstånd enligt lagen (2002:149) om utgivning av elektroniska pengar,

3.statliga och kommunala myndigheter, när de inte ägnar sig åt myndighetsutövning,

5.Europeiska centralbanken och nationella centralbanker i andra EES- länder, när de inte agerar i egenskap av monetär eller offentlig myndighet,

6.postgiroinstitut inom EES som enligt nationell lagstiftning har rätt att tillhandahålla betaltjänster, och

7.filialer till kreditinstitut från länder utanför EES.

3 § En fysisk eller juridisk person får ansöka hos Finansinspektionen om att undantas från tillståndsplikt enligt 1 §. Inspektionen ska besluta om ett sådant undantag om

466

1. genomsnittet av de totala betalningstransaktionerna under de senaste	Prop. 2009/10:220
12 månaderna inte överstiger ett belopp motsvarande 3 miljoner euro per	Bilaga 6
månad,

3.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas enligt tillämpliga delar av denna lag och andra författningar som reglerar verksamheten,

4.det för juridiska personer finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget, och

Vid bedömningen av om villkoret enligt första stycket 1 är uppfyllt, ska hänsyn även tas till de förväntade totala betalningstransaktionerna i företagets affärsplan.

4 § En registrerad betaltjänstleverantör ska underrätta Finansinspektionen om sådana förändringar som påverkar dess möjlighet att uppfylla villkoren för undantag enligt 3 §.

5 § En registrerad betaltjänstleverantör som inte längre uppfyller villkoren i 3 § första stycket ska ansöka om tillstånd enligt 1 §. Ansökan ska göras inom 30 dagar från den dag då villkoren inte längre uppfylldes.

Förutsättningar för tillstånd

6 § Tillstånd att tillhandahålla betaltjänster ska ges, om

1.bolagsordningen eller stadgarna inte strider mot denna lag eller någon annan författning,

2.det finns skäl att anta att den planerade verksamheten kommer att drivas

a) med tillräckliga styr- och kontrollformer för verksamheten med betaltjänster, och

b) i enlighet med denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

3.det finns skäl att anta att den som har ett kvalificerat innehav i företaget är lämplig att utöva ett väsentligt inflytande över ledningen av företaget,

4.den som ska ingå i företagets styrelse, vara verkställande direktör eller vara ersättare för någon av dem, är lämplig för en sådan uppgift, och

5.den som är ansvarig för betaltjänstverksamheten eller ersättare för denna person är lämplig för en sådan uppgift och har tillräcklig insikt och erfarenhet.

467

7 § Vid bedömningen enligt 3 § första stycket 4 och 6 § 3 av om en Prop. 2009/10:220 innehavare är lämplig ska dennes anseende och kapitalstyrka beaktas. Bilaga 6

Det ska också beaktas om det finns skäl att anta att

1.innehavaren kommer att motverka att betaltjänstverksamheten drivs på ett sätt som är förenligt med kraven i denna lag och andra författningar som reglerar företagets verksamhet,

2.innehavet har samband med eller kan öka risken för

a)penningtvätt enligt 1 kap. 5 § 6 lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, eller

b)brott enligt 2 § 2, 3 § eller 4 § lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, såvitt avser brott enligt lagen (2003:148) om terroristbrott.

Om företaget har eller kan förväntas komma att få nära förbindelser med någon annan, får tillstånd enligt 1 § ges bara om förbindelserna inte hindrar en effektiv tillsyn av företaget.

8 § Bestämmelserna om ägarprövning i kreditinstitut i 14 kap. lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ska tillämpas även för betalningsinstitut.

Prövning av ansökan

9 § Finansinspektionen ska meddela beslut om tillstånd att tillhandahålla betaltjänster eller om undantag från tillståndsplikt inom tre månader från den dag då en fullständig ansökan inkom och ansökningsavgiften betalats. Om beslut inte meddelats i rätt tid, ska tillstånd anses ha meddelats eller undantag anses ha beviljats.

3 kap. Särskilda bestämmelser om betalningsinstituts och registrerade betaltjänstleverantörers rörelse

Startkapital

1 § Ett betalningsinstitut ska när det påbörjar sin verksamhet ha ett startkapital som vid tidpunkten för beslut om tillstånd motsvarar

1.minst 125 000 euro om institutet ska tillhandahålla någon av de betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 1–4,

2.minst 50 000 euro om institutet ska tillhandahålla bara sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 6 eller 5 och 6, eller

3.minst 20 000 euro om institutet ska tillhandahålla bara sådana betaltjänster som avses i 1 kap. 2 § 5.

Kapitalkrav

468

Vid beräkningen av kapitalbasen och dess sammansättning gäller 3	Prop. 2009/10:220
kap. lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar och	Bilaga 6
föreskrifter meddelande med stöd av 13 kap. 1 § 6 samma lag.
Ett betalningsinstitut som tillhör samma grupp som ett annat
betalningsinstitut, eller ett kreditinstitut, värdepappersföretag, fondbolag
eller försäkringsföretag får inte vid beräkning av kapitalbasen ta med
sådana poster som ingår i beräkningen av något av dessa företags
kapitalbas.
För ett betalningsinstitut som har bytt redovisningsvaluta gäller att
kapitalbasen inte får understiga det högsta av de belopp som följer av 6
och 7 §§ lagen (2000:35) om byte av redovisningsvaluta i finansiella
företag.

3 § Kapitalkravet enligt 2 § beräknas enligt en metod som utgår från

1.en andel av institutets fasta omkostnader,

2.betalningsvolymen i förhållande till betaltjänstverksamhetens art och omfattning, eller

3.summan av ränteinkomster, ränteutgifter, mottagen kommission och mottagna avgifter samt övriga rörelseintäkter, i förhållande till betal- tjänstverksamhetens art och omfattning.

Finansinspektionen ska besluta vilken av dessa metoder som ett betalningsinstitut ska tillämpa för att beräkna kapitalkravet.

4 § På grundval av en utvärdering av betalningsinstitutets riskhanterings- processer och interna kontrollmekanismer får Finansinspektionen besluta att kapitalkravet enligt 3 § ska höjas eller sänkas. Höjningen eller sänk- ningen får inte överstiga 20 procent av detta belopp.

Närliggande tjänster och annan verksamhet

5 § Utöver att tillhandahålla betaltjänster får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tillhandahålla närliggande tjänster och driva annan verksamhet.

Finansinspektionen får förbjuda ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör att driva annan verksamhet. Ett sådant beslut får meddelas om verksamheten försämrar eller kan komma att försämra betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänst- leverantörens finansiella sundhet eller Finansinspektionens möjligheter att utöva tillsyn över institutet.

Inlåning och kreditgivning i betaltjänstverksamheten

6 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin verksamhet med betaltjänster inte

1.ta emot insättningar eller andra återbetalningspliktiga medel från allmänheten, eller

2.erbjuda andra konton än betalkonton som uteslutande används för betalningstransaktioner.

469

Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får i sin	Prop. 2009/10:220
verksamhet med betaltjänster bevilja kredit för sådana betaltjänster som	Bilaga 6
avses i 1 kap. 2 § 2, 3, 4 eller 6 om

1.krediten endast utnyttjas i samband med genomförande av en betalningstransaktion,

2.krediten inte beviljas ur medel som innehas för att genomföra en betalningstransaktion, och

3.kredit via betalningsinstrument som lämnats inom ramen för gräns- överskridande verksamhet inom EES återbetalas inom 12 månader.

Betalningsinstitut får endast bevilja kredit enligt andra stycket om institutets kapitalbas är tillfredsställande med hänsyn till det totala kreditbeloppet.

Skyddskrav

1.hållas avskilda från betalningsinstitutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens egna tillgångar och medel som innehas för annans räkning än betaltjänstanvändares, eller

2.omfattas av en försäkring eller garanti som ger samma skydd för betaltjänstanvändaren som om medlen hålls åtskilda enligt 1.

Medel för genomförande av transaktioner enligt första stycket 1, som fortfarande innehas av betalningsinstitutet eller den registrerade betal- tjänstleverantören vid slutet av bankdagen efter den dag då medlen mottogs, ska deponeras på ett särskilt konto hos en bank, ett kreditmarknadsföretag eller utländskt bank- eller kreditföretag som investeras i likvida tillgångar med låg risk.

Första och andra styckena gäller även i de fall då ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör tar emot medel där en andel ska användas för framtida betalningstransaktioner och återstoden för andra tjänster än betaltjänster. Om det inte går att fastställa hur stor andel av användares medel som kommer att användas till betalnings- transaktionerna, får ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör, om det är möjligt att på grundval av historiska uppgifter och efter tillstånd av Finansinspektionen, göra en uppskattning av denna andel.

Bevarande av uppgifter

8 § Ett betalningsinstitut ska bevara samtliga relevanta uppgifter som rör sådana förhållanden som regleras i 2, 3, 7 och 8 kap. i minst fem år.

Revision

9 § Ett betalningsinstitut ska ha minst en revisor som utses av stämman. Bara den som är auktoriserad eller godkänd revisor får vara revisor.

470

Minst en revisor som utses av stämman ska vara auktoriserad revisor			Prop. 2009/10:220
eller godkänd revisor som har avlagt revisorsexamen.			Bilaga 6
Redovisning
10 § Ett betalningsinstitut som även bedriver annan verksamhet än till-
handahållande av betaltjänster	enligt 1 kap.	2 § ska lämna separata
redovisningsuppgifter över den verksamhet som omfattar betaltjänster.
Huvudkontor och hemvist
11 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör som är
en juridisk person ska ha sitt huvudkontor i Sverige. En fysisk person
som är registrerad betaltjänstleverantör ska ha sin fasta hemvist i Sverige.
Tystnadsplikt
12 § Den som är eller har varit knuten till ett betalningsinstitut eller en
registrerad betaltjänstleverantör som anställd eller uppdragstagare får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon i anställningen eller under
uppdraget i verksamheten med betaltjänster har fått veta om enskildas
förhållanden till institutet eller leverantören.
Ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken ska inte följa för den som bryter
mot förbudet.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
I 6 kap. 9 § finns särskilda bestämmelser om tystnadsplikt vid behand-
ling av personuppgifter i register som förs av en betaltjänstleverantör
eller den som ansvarar för ett betalningssystem enligt 6 kap. 1 §.
I 5 a § kreditupplysningslagen (1973:1173) finns bestämmelser om att
det som gäller om tystnadsplikt enligt första stycket inte hindrar att
uppgifter i vissa fall utväxlas för kreditupplysningsändamål.
Åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism
13 § Bestämmelser om skyldighet för fysiska eller juridiska personer
som tillhandahåller betaltjänster att medverka till att förhindra penning-
tvätt och finansiering av terrorism finns i lagen (2009:62) om åtgärder
mot penningtvätt och finansiering av terrorism.
Upplysningsskyldighet
14 § Betalningsinstitut och	registrerade	betaltjänstleverantörer är
skyldiga att lämna ut sådana uppgifter som avses i 12 § första stycket,

om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i
brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om
rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en
mellanfolklig domstol begärs av åklagare.	471
	471

Meddelandeförbud

Ett sådant förbud får meddelas om det krävs för att en utredning om brott inte ska äventyras eller för att uppfylla en internationell överens- kommelse som är bindande för Sverige.

Om ett förbud inte längre är motiverat med hänsyn till syftet med förbudet ska undersökningsledaren eller åklagaren besluta att förbudet ska upphöra.

Ansvarsbestämmelse

16 § Till böter döms den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot ett meddelandeförbud enligt 15 §.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 6

Tillhandahållande av betaltjänster genom ombud

Anmälan ska innehålla

1. ombudets namn och adress,

2.om ombudet är en juridisk person, namn, personnummer eller mot- svarande samt adress för de som ingår i ombudets styrelse eller är verkställande direktör,

3.uppgifter som visar att de personer som avses i 2 är lämpliga för en sådan uppgift, och

4.ombudets interna regler för hur ombudet ska leva upp till de krav som anges i lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism.

Om anmälan uppfyller kraven i andra stycket ska Finansinspektionen registrera ombudet i det register som inspektionen för enligt 8 kap. 5 §. Betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska försäkra sig om att ombud som agerar för deras räkning informerar betaltjänst- användarna om detta förhållande.

472

Tillhandahållande av betaltjänster i ett annat land inom EES genom ombud

18 § Om ett betalningsinstitut vill tillhandahålla betaltjänster genom ombud i ett annat land inom EES, ska betalningsinstitutet underrätta Finansinspektionen om detta.

Underrättelsen ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets organisation och de tjänster som ombudet avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om ombudets namn och adress samt dess ansvariga ledning.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 6

Svenska betalningsinstituts filialverksamhet inom EES

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om filialens organisation och de tjänster som den avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas samt om filialens adress och ansvariga ledning.

20 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 19 § togs emot ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i det land där filialen ska inrättas.

Svenska betalningsinstituts gränsöverskridande verksamhet inom EES

473

1. en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om de tjänster	Prop. 2009/10:220
som betalningsinstitutet avser att tillhandahålla, och	Bilaga 6
2. uppgifter om i vilket land verksamheten ska bedrivas.
22 § Inom en månad från det att en underrättelse enligt 21 § togs emot
ska Finansinspektionen lämna över den till den behöriga myndigheten i
det land där verksamheten ska bedrivas.
Svenska betalningsinstituts filialverksamhet utanför EES
23 § Ett betalningsinstitut får efter tillstånd av Finansinspektionen inrätta
en filial i ett land utanför EES. Ansökan om tillstånd ska innehålla

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgifter om filialens organisation och de tjänster som det avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om i vilket land filialen ska inrättas, om filialens adress och ansvariga ledning.

Skyldighet att underrätta Finansinspektionen om ändringar i verksamheten

24 § Om ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör avser att ändra den verksamhet som avses i 17–19, 21 eller 23 § ska institutet eller leverantören underrätta Finansinspektionen innan ändringen genomförs.

Om ändringen rör ett betalningsinstituts verksamhet i ett annat land, ska Finansinspektionen underrätta den behöriga myndigheten i det andra landet om ändringen.

Särskilda bestämmelser om utländska företag hemmahörande inom EES

25 § Ett utländskt företag som hör hemma inom EES och som i hemlandet har tillstånd att tillhandahålla betaltjänster behöver inte tillstånd enligt 2 kap. för att tillhandahålla betaltjänster i Sverige.

1.en plan för den avsedda verksamheten med uppgift om ombudets eller filialens organisation och de tjänster som ombudet eller filialen avser att tillhandahålla, och

2.uppgifter om ombudets eller filialens adress och ansvariga ledning.

26 § Ett utländskt företag som avses i 25 § första stycket får tillhandahålla betaltjänster i Sverige från sitt hemland så snart Finansinspektionen har tagit emot en underrättelse från behörig myndighet i företagets hemland som anger vilka tjänster betalnings- institutet avser att tillhandahålla i Sverige.

474

Uppdragsavtal

27 § Ett betalningsinstitut eller en registrerad betaltjänstleverantör får uppdra åt någon annan att utföra ett visst arbete eller vissa operativa funktioner som ingår i dess verksamhet med betaltjänster. Betalnings- institutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ska anmäla sådana uppdragsavtal till Finansinspektionen.

Uppdrag åt någon annan att utföra sådana funktioner som är av väsentlig betydelse för betaltjänstverksamheten får bara ges om betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören ansvarar för att

1.verksamheten drivs av uppdragstagaren under kontrollerade och säkerhetsmässigt betryggande former, och

2.uppdraget inte väsentligt försämrar kvaliteten på betalnings- institutets eller den registrerade betaltjänstleverantörens internkontroll och Finansinspektionens möjligheter att övervaka att betalningsinstitutet eller den registrerade betaltjänstleverantören följer de regler som gäller för verksamheten.

Prop. 2009/10:220

Bilaga 6

Informationskrav

28 § Ett betalningsinstitut som bedriver betaltjänstverksamhet genom en filial enligt detta kapitel ska säkerställa att filialen informerar betaltjänstanvändarna om detta förhållande.

Bemyndiganden

29 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.beräkningen av kapitalkrav enligt 2 § första stycket,

2.hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera medel enligt 6 §,

3.hur betalningsinstitut och registrerade betaltjänstleverantörer ska hantera de medel för genomförandet av betalningstransaktioner som avses i 7 § andra stycket och hur stor andel av medlen hos betalnings- institut eller den registrerade betaltjänstleverantören som omfattas av skyddskraven enligt 7 § tredje stycket,

4.vilka relevanta uppgifter som ska bevaras enligt 8 §, och

4 kap. Informationskrav vid tillhandahållande av betaltjänster
Avgifter för information
1 § En betaltjänstleverantör får inte ta ut någon avgift av en betaltjänst-
användare som är konsument för att tillhandahålla information enligt
detta kapitel.	475

En betaltjänstleverantör får dock, om leverantören och betaltjänst-	Prop. 2009/10:220
användaren kommit överens om det, ta ut avgifter för information som	Bilaga 6
lämnas på begäran av användaren och som är mer omfattande eller ges
mer frekvent än enligt detta kapitel eller för information som ges med
hjälp av andra kommunikationsmedel än de som anges i ett ramavtal.
Avgifter enligt andra stycket ska vara skäliga och stå i proportion till
betaltjänstleverantörens faktiska kostnader.

Information om avgifter i vissa fall

Information om extra avgifter eller nedsättning av avgift

Om en betaltjänstleverantör begär en avgift vid användning av ett visst betalningsinstrument, ska denne informera betatjänstanvändaren om detta innan betalningstransaktionen påbörjas.

Valuta och valutaväxling

3 § Om valutaväxling erbjuds före påbörjandet av betalningstransak- tionen och på platsen för försäljningen eller av betalningsmottagaren, ska den som erbjuder betalaren denna tjänst informera betalaren om alla avgifter för tjänsten samt den växelkurs som ska användas.

Betalaren ska godkänna valutaväxlingstjänsten innan betalnings- transaktionen genomförs.

Informationsskyldighet vid enstaka betalningstransaktioner

Förhandsinformation

4 § Innan ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås, ska betaltjänstleverantören informera betaltjänstanvändaren om

1.vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

2.hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

3.det sammanlagda avgiftsbeloppet som användaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge användaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för betalningstransaktionen.

Leverantören ska också göra information enligt 10 § tillgänglig för användaren.

476

5 § Information enligt 4 § ska tillhandahållas på ett lättillgängligt sätt och	Prop. 2009/10:220
vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på något	Bilaga 6
annat språk som parterna kommer överens om.
På begäran av betaltjänstanvändaren ska informationen tillhandahållas
på papper eller något annat varaktigt medium.
6 § Om ett avtal om en enstaka betalningstransaktion ingås på distans på
begäran av betaltjänstanvändaren, och detta gör att betaltjänstleveran-
tören inte kan uppfylla kraven i 4 och 5 §§, ska dessa krav i stället
uppfyllas av denne omedelbart efter det att betaltjänsten har genomförts.

Information till betalaren

7 § Så snart som möjligt efter det att en betalningsorder har tagits emot ska betalarens betaltjänstleverantör tillhandahålla betalaren följande information:

1.en uppgift som gör det möjligt att identifiera betalningstransaktionen samt, när det är lämpligt, uppgifter som avser betalningsmottagaren,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3.det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4.datum när betalningsordern togs emot.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

Om betalningstransaktionen innebär valutaväxling ska leverantören ge betalaren information om den faktiska växelkurs eller referensväxelkurs som ska gälla för transaktionen.

Information till betalningsmottagaren

8 § Så snart som möjligt efter det att betalningstransaktionen har genom- förts ska betalningsmottagarens betaltjänstleverantör tillhandahålla mottagaren följande information:

1.uppgifter som gör det möjligt för mottagaren att identifiera transak- tionen och, när det är lämpligt, uppgift om betalaren samt information som har bifogats transaktionen,

2.transaktionens belopp i den valuta som används i betalningsordern,

3.det avgiftsbelopp som mottagaren ska betala till leverantören för transaktionen, och

4.valuteringsdagen för krediteringen.

Leverantören ska även ge betalningsmottagaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 3, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

477

9 § Betaltjänstleverantören är inte skyldig att lämna eller göra informa-	Prop. 2009/10:220
tion tillgänglig enligt 4–8 §§, om sådan information redan ges eller	Bilaga 6
kommer att ges till betaltjänstanvändaren på grundval av ett ramavtal
mellan användaren och en annan betaltjänstleverantör.
Informationsskyldighet vid ramavtal
Förhandsinformation
10 § I rimlig tid innan ett ramavtal sluts ska betaltjänstleverantören ge
betaltjänstanvändaren följande information:

1.leverantörens namn och adress och, i tillämpliga fall, adress till dess ombud eller filial,

2.uppgift om att leverantören har tillstånd att tillhandahålla betal- tjänster och att leverantören, dess filialer och ombud har registrerats hos behörig myndighet,

3.en beskrivning av det huvudsakliga innehållet i den betaltjänst som tillhandahålls,

4.vilka uppgifter som användaren ska uppge för att en betalningsorder ska kunna utföras korrekt,

5.hur ett godkännande att genomföra en betalningstransaktion ges samt hur det kan återkallas enligt 5 kap. 14–16 §§,

6.när en betalningsorder ska anses mottagen enligt 5 kap. 9 § första stycket,

7.tidpunkter för mottagande av en order enligt 5 kap. 9 § andra stycket, om sådana har fastställts av leverantören,

8.hur lång tid det som längst tar att genomföra en transaktion,

9.möjligheten att avtala om begränsningar i användningen av betal- ningsinstrumentet enligt 5 kap. 4 §,

10.vilka avgifter som användaren ska betala till leverantören och, när det är tillämpligt, detaljuppgifter om dessa,

12.sådan omedelbar tillämpning av ändrade räntesatser eller växel- kurser som kan avtalas om enligt 14 § samt de informationskrav som är förenade med detta,

13.i förekommande fall, de kommunikationsmedel som ska användas för överföring av information och underrättelser mellan parterna, inklusive tekniska krav på användarens utrustning,

14.hur ofta och på vilket sätt som information enligt denna lag ska lämnas till användaren,

15.vilket språk som ska användas i ramavtalet samt på vilket språk kommunikationen mellan leverantören och användaren ska ske,

16.användarens rätt att få ramavtalets villkor samt information enligt

13 §,

478

17. de åtgärder som användaren ska vidta för att skydda betalnings- instrumentet och hur användaren ska anmäla att ett betalningsinstrument kommit bort eller obehörigen använts,

18.i förekommande fall, under vilka omständigheter leverantören för- behåller sig rätten att spärra ett betalningsinstrument enligt 5 kap. 4 §,

19.vilket ansvar betalaren har enligt lagen (2010:000) om obehöriga transaktioner med betalningsinstrument,

20.hur och inom vilken tidsfrist som användaren ska underrätta leverantören om felaktigt genomförda betalningstransaktioner eller obehöriga transaktioner,

21.leverantörens ansvar för genomförande av transaktioner enligt 5 kap. 26–30 §§,

22.villkoren för återbetalning enligt 5 kap. 6–8 §§,

24.avtalets löptid,

25.om uppsägningstider och avgifter för uppsägning enligt 14 § fjärde stycket eller 15 §,

26.eventuella avtalsbestämmelser om vilket lands lag som ska tillämpas för ramavtalet och om vilken domstol som är behörig, och

27.vilka förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol som finns för användaren.

Tillgång till information och villkor enligt ramavtalet

11 § Informationen enligt 10 § ska tillhandahållas på papper eller annat varaktigt medium, uttryckas på ett lättillgängligt sätt och vara tydlig och lätt att förstå. Den ska vara på svenska eller på annat språk som parterna kommer överens om.

Ändringar av villkoren enligt ramavtalet

Prop. 2009/10:220

Bilaga 6

479

en användare som inte är konsument får dock komma överens om en	Prop. 2009/10:220
kortare tidsfrist.	Bilaga 6
Ändrade räntesatser eller växelkurser får tillämpas omedelbart om
leverantören och användaren kommit överens om detta och ändringen
grundas på den avtalade referensräntesatsen eller referensväxelkursen.
Användaren ska dock snarast möjligt på det sätt som anges i 11 § under-
rättas om att leverantören tillämpar en ny räntesats, om inte parterna har
avtalat om att informationen ska lämnas eller göras tillgänglig med en
viss regelbundenhet eller på ett visst sätt.
Användaren har rätt att omedelbart och avgiftsfritt säga upp ramavtalet
före den dag då ändringen föreslås bli tillämplig. Användaren ska
informeras om detta när leverantören föreslår ändringen. En leverantör
och en användare som inte är konsument får dock komma överens om
andra villkor för uppsägningen.
Uppsägning av ramavtal
15 § Betaltjänstanvändaren får säga upp ramavtalet med omedelbar
verkan såvida inte parterna har kommit överens om en uppsägningstid.
Om betaltjänstanvändaren är konsument får betaltjänstleverantören inte
göra gällande en längre uppsägningstid för användaren än en månad.
Om leverantören säger upp ett ramavtal som ingåtts på obestämd tid
ska uppsägningstiden vara minst två månader. En leverantör och en
användare som inte är konsument får dock komma överens om en kortare
uppsägningstid. Ett ramavtal som har ingåtts för en bestämd tid av mer
än tolv månader eller på obestämd tid ska vara avgiftsfritt för användaren
att säga upp efter tolv månader om betaltjänstanvändaren är konsument. I
övriga fall ska avgifterna för uppsägningen stå i proportion till de
kostnader som uppsägningen medför för betaltjänstleverantören.
Periodiska avgifter för betaltjänster ska endast betalas för tiden fram till
det att avtalet upphör att gälla. Om sådana avgifter har betalats i förskott,
ska de återbetalas i motsvarande omfattning. Det som föreskrivs i första
stycket ska inte gälla om en leverantör och en användare som inte är
konsument har kommit överens om annat.
Information innan en betalningstransaktion enligt ett ramavtal
genomförs
16 § När en betalare tar initiativ till en betalningstransaktion som om-
fattas av ett ramavtal ska betaltjänstleverantören, på begäran av
betalaren, lämna följande uppgifter till betalaren innan transaktionen
genomförs:

1.hur lång tid det som längst tar att genomföra transaktionen, och

2.det avgiftsbelopp som betalaren ska betala till leverantören för transaktionen.

Leverantören ska även ge betalaren detaljerad information om avgiftsbeloppet enligt första stycket 2, när de olika avgifterna lätt kan särskiljas och redovisas separat.

480