Mark- och miljödomstolar

Regeringens proposition 2009/10:215

Mark- och miljödomstolar	Prop.
	2009/10:215

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 14 april 2010

Mats Odell

Åsa Torstensson (Miljödepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

Miljömålen, målen enligt plan- och bygglagen och fastighetsmålen har sinsemellan många likheter. I syfte att förenkla, samordna och effektivi- sera handläggningen och domstolsprövningen av dessa mål föreslås att det ska bildas fem nya domstolar. Till de nya domstolarna ska föras de mål som enligt nuvarande ordning handläggs i miljödomstol, huvuddelen av de mål enligt plan- och bygglagen som enligt nuvarande ordning handläggs i förvaltningsrätt och hos regeringen samt huvuddelen av de mål som enligt nuvarande ordning handläggs i fastighetsdomstol. De nya domstolarna ska benämnas mark- och miljödomstolar. De mål som hand- läggs i mark- och miljödomstolarna ska överklagas till den nuvarande Miljööverdomstolen. Till följd av reformen föreslås den domstolen byta namn till Mark- och miljööverdomstolen.

Enligt regeringens bedömning bör de nya mark- och miljödomstolarna vara belägna på de orter där de nuvarande miljödomstolarna ligger. Dom- kretsarna bör i stor utsträckning följa de nuvarande miljödomstolarnas domkretsar men bör vila på en administrativ indelningsgrund, dvs. med en indelning i län och kommun.

I propositionen föreslås också en ny lag om mark- och miljödomstolar, bl.a. med regler om forum och domstolarnas sammansättning. När det gäller handläggningen innebär förslaget att rättegångsbalkens regler som utgångspunkt ska gälla för de mål där mark- och miljödomstol utgör första instans, medan bestämmelserna i lagen (1996:242) om domstols- ärenden som utgångspunkt ska gälla i de mål som har överklagats till en mark- och miljödomstol. Därutöver föreslås regler om prejudikatbild- ningen för de mål som ska handläggas i mark- och miljödomstolarna.

Ändringarna föreslås träda i kraft den 2 maj 2011.

		7.3.1	Fastighetsdomstolarna och	Prop. 2009/10:215
		7.3.2	miljödomstolarna läggs samman...................	102
		7.3.2	Undantag från samorganisationen.................	104
		7.3.3	Överklagande av arrendenämnds beslut........	106
8	Nya mark- och miljödomstolar.....................................................			107
9 Lokalisering och indelning i domsområden..................................				108
	9.1	Gällande ordning............................................................		108
	9.2	Överväganden och bedömningar....................................		110
		9.2.1	Lokalisering ..................................................	110
		9.2.2	Indelning i domsområden..............................	113
10 De processuella reglerna samlas i en ny lag .................................				116
11	Domstolarnas sammansättningsregler ..........................................			117
	11.1	Nuvarande ordning.........................................................		117
		11.1.1	Miljödomstol.................................................	117
		11.1.2	Fastighetsdomstol..........................................	118
		11.1.3	Allmän förvaltningsdomstols
			sammansättning i mål enligt plan- och
			bygglagen samt regeringens prövning av
			planärenden ...................................................	120
	11.2	Överväganden och förslag..............................................		121
		11.2.1	Utgångspunkter .............................................	121
		11.2.2	Benämningen på domstolarnas experter........	121
		11.2.3	Utnämningar m.m. ........................................	123
		11.2.4	De tekniska rådens och de särskilda
			ledamöternas kompetens ...............................	125
		11.2.5	Nämndemäns medverkan ..............................	126
		11.2.6	Mer flexibla sammansättningsregler .............	128
		11.2.7	Särskilt om ensamdomarbehörighet ..............	136
		11.2.8	Förhinder för ledamot i mark- och
			miljödomstol .................................................	138
12	Allmänna bestämmelser................................................................			139
	12.1	Forumbestämmelser.......................................................		139

12.2Överlämnande av mål mellan mark- och

miljödomstolar, m.m. .....................................................

142

12.3Högre rätts prövning av mark- och miljödomstolarnas

	inbördes behörighet........................................................	144
12.4	Förening av mål med blandade grunder.........................	145
12.5	Undersökning på platsen................................................	147
12.6	Syn på stället..................................................................	148
12.7	Omröstningsregler..........................................................	150

12.8Skyldighet för statliga myndigheter och kommuner

	att låna ut lokaler............................................................	150
13 Handläggningen i mark- och miljödomstolarna............................		151
13.1	Nuvarande ordning.........................................................	151

13.2Handläggningsregler för mark- och miljödomstolarna ..154 13.2.1 Förfarandet i mål och ärenden där mark- och

miljödomstol är första instans .......................

154

Prop. 2009/10:215

1 Förslag till riksdagsbeslut

Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till

1.lag om mark- och miljödomstolar,

2.lag om ändring i rättegångsbalken,

3.lag om ändring i jordabalken,

4.lag om ändring i miljöbalken,

5.lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929,

6.lag om ändring i ägofredslagen (1933:269),

7.lag om ändring i lagen (1945:119) om stängselskydd för järnväg m.m.,

8.lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden,

9.lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.,

10.lag om upphävande av lagen (1969:246) om domstolar i fastighets-

mål,

11.lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988),

12.lag om ändring i väglagen (1971:948),

13.lag om ändring i expropriationslagen (1972:719),

14.lag om ändring i lagen (1973:1084) om avveckling av vissa god- manskap för delägare i skifteslag,

15.lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149),

16.lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfällig-

heter,

17.lag om ändring i lagen (1976:997) om vattenförbund,

18.lag om ändring i bostadsförvaltningslagen (1977:792),

19.lag om ändring i lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

20.lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

21.lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429),

22.lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader,

23.lag om ändring i lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,

24.lag om ändring i lagen (1987:11) om exploateringssamverkan,

25.lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.,

26.lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen,

27.lag om ändring i minerallagen (1991:45),

28.lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614),

29.lag om ändring i ellagen (1997:857),

30.lag om ändring i lagen (1998:811) om införande av miljöbalken,

31.lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet,

32.lag om ändring i lagen (1998:813) om införande av lagen med sär- skilda bestämmelser om vattenverksamhet,

33.lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga

och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor,

Prop. 2009/10:215

2 Lagtext

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Lag om mark- och miljödomstolar

1 kap. Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller handläggningen av mål och ärenden i mark- och miljödomstol och Mark- och miljööverdomstolen samt sådan handlägg- ning i Högsta domstolen som följer av bestämmelser i denna lag.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka tingsrätter som ska vara mark- och miljödomstolar samt om mark- och miljödomstolarnas doms- områden.

Mark- och miljööverdomstol är Svea hovrätt.

2 § En mark- och miljödomstols domar och beslut får överklagas till Mark- och miljööverdomstolen, om inte annat är föreskrivet.

Mark- och miljööverdomstolens domar och beslut får överklagas till Högsta domstolen, om inte annat är föreskrivet.

3 § En mark- och miljödomstol handlägger mål och ärenden enligt det som föreskrivs i miljöbalken, fastighetsbildningslagen (1970:988), plan- och bygglagen (2010:000) och annan lag.

Ett mål eller ärende vid en mark- och miljödomstol inleds genom

1.en ansökan om stämning eller en annan ansökan till mark- och mil- jödomstolen, eller

2.att en förvaltningsmyndighets eller en kommuns beslut överklagas till mark- och miljödomstolen.

2 kap. Domstolarna och deras sammansättning

1 § I mark- och miljödomstol och Mark- och miljööverdomstolen ska det finnas lagfarna domare och tekniska råd.

I mark- och miljödomstolen dömer också särskilda ledamöter.

2 § Ett tekniskt råd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av sådana sakfrågor som domstolen prövar.

En särskild ledamot ska ha erfarenhet av sådana sakfrågor som faller inom Naturvårdsverkets, Boverkets eller Lantmäteriets verksamhetsom- råde eller av industriell, kommunal eller areell verksamhet.

3 § I lagen (2010:000) om utnämning av ordinarie domare finns be- stämmelser om utnämning av tekniska råd.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer anställer vikarie för tekniska råd samt förordnar de särskilda ledamöterna i mark- och miljödomstol.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer utser vilka av de lagfarna domarna i tingsrätt och Svea hovrätt som ska tjänstgöra i mark- och miljödomstol respektive Mark- och miljööverdomstolen.

4 § I mål eller ärende där mark- och miljödomstolen är första instans ska rätten vid huvudförhandling eller sammanträde bestå av en lagfaren domare, som är rättens ordförande, ett tekniskt råd och två särskilda ledamöter. En av de särskilda ledamöterna ska ha erfarenhet av sådana sakfrågor som faller inom Naturvårdsverkets, Boverkets eller Lantmäte- riets verksamhetsområde. Den andra särskilda ledamoten ska ha erfaren- het av industriell, kommunal eller areell verksamhet eller av sådana sak- frågor som faller inom nämnda förvaltningsmyndigheters verksamhets- områden. I stället för en av de särskilda ledamöterna får ytterligare en lagfaren domare eller ett tekniskt råd ingå i rätten, om målets eller ären- dets beskaffenhet föranleder det.

Första stycket gäller också när ett mål eller ärende avgörs i sak utan huvudförhandling eller sammanträde, om inte rätten finner att det är till- räckligt med ordföranden och ett tekniskt råd och parterna samtycker till det eller målet eller ärendet är av enkel beskaffenhet.

Utöver vad som sägs i första stycket får ytterligare en eller två leda- möter ingå i rätten. Utökas rätten med två ledamöter ska den ena ledamo- ten vara lagfaren domare och den andra tekniskt råd eller särskild leda- mot.

5 § I mål och ärenden där mark- och miljödomstolen är första instans får rätten vid annan handläggning än som avses i 4 § bestå av en lagfaren domare. Detsamma gäller vid huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken. Om det finns skäl för det får rättens sammansättning utökas med en lagfaren ledamot eller ett tekniskt råd.

Det som föreskrivs i första stycket första meningen gäller också i mål om utdömande av vite på särskild talan av myndighet.

6 § I mål som har överklagats till mark- och miljödomstolen ska, om inte annat följer av andra eller tredje stycket eller 7 §, rätten vid avgöran- de i sak bestå av en lagfaren domare, som är rättens ordförande, och ett tekniskt råd.

I stället för det tekniska rådet får ytterligare en lagfaren domare ingå i rätten, om målets beskaffenhet föranleder det. Om målets svårighetsgrad eller omfattning föranleder det, får rätten ha den sammansättning som enligt 4 § gäller vid huvudförhandling.

Vid avgörande i sak av en tillståndsfråga enligt miljöbalken ska rätten ha den sammansättning som enligt 4 § gäller vid huvudförhandling, om målet inte är av enkel beskaffenhet.

7 § I mål som har överklagats till mark- och miljödomstolen får rätten vid annan handläggning än som avses i 6 § bestå av en lagfaren domare. Detsamma gäller vid avgörande i sak av sådana mål som är av enkel be- skaffenhet, utom i de fall som avses i 6 § tredje stycket.

Prop. 2009/10:215

8 § Om det i rätten ska ingå andra än lagfarna domare, bestämmer rättens ordförande med hänsyn till de frågor som prövas i målet och med iakttagande av vad som föreskrivs i 4 § första stycket om de särskilda ledamöterna vilka som ska ingå i rätten.

9 § Om mark- och miljödomstolen består av fler än två ledamöter och en av ledamöterna får förhinder sedan huvudförhandling eller motsvaran- de handläggning har påbörjats, är rätten ändå domför om en av de kvar- varande ledamöterna är lagfaren domare.

10 § I mål som har överklagats till Mark- och miljööverdomstolen ska rätten bestå av minst fyra ledamöter, av vilka minst tre ska vara lagfarna domare. Minst fyra lagfarna domare ska dock alltid delta i rätten, om tre lagfarna domare har ingått i rätten i mark- och miljödomstolen. Om en av de lagfarna domarna får förhinder sedan huvudförhandling eller annan handläggning har påbörjats, är rätten ändå domför. Fler än fem ledamöter får inte delta. Tekniskt råd ska alltid ingå i rätten, om det inte är uppen- bart obehövligt. En av de lagfarna domarna ska vara rättens ordförande.

Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska Mark- och miljö- överdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett tekniskt råd får dock in- gå i rätten i stället för en av de lagfarna domarna.

Om det i rätten ska ingå andra än lagfarna domare bestämmer rättens ordförande med hänsyn till de frågor som prövas i målet vilka som ska ingå.

Vid avskrivning efter återkallelse får rätten bestå av en lagfaren domare.

11 § I fråga om åtgärder som avser endast beredningen av ett mål eller ärende tillämpas 1 kap. 3 e § rättegångsbalken i en mark- och miljödom- stol och 2 kap. 4 § femte och sjätte styckena rättegångsbalken i Mark- och miljööverdomstolen.

3 kap. Allmänna bestämmelser

1 § Mål om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanläggningar och ersättning vid vattenverksamhet samt om utdöm- ande av vite enligt miljöbalken efter särskild ansökan av myndighet prö- vas av den mark- och miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller kommer att bedrivas. Mål om utöv- ande av verksamhet vid anläggningar som ingår i ett sammanhängande system för hantering, bearbetning, lagring och slutförvaring av använt kärnbränsle eller kärnavfall prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna ligger eller är avsedd att ligga.

Mål om ersättning vid skada eller intrång enligt 28 kap. 2–5 §§ miljö- balken och vid ingripande av det allmänna enligt miljöbalken prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område skadan eller intrånget i huvudsak har inträffat eller kommer att inträffa.

Mål om ersättning för miljöskador enligt 32 kap. miljöbalken prövas av den mark- och miljödomstol inom vars område den skadegörande verk- samheten i huvudsak bedrivs eller har bedrivits. Den som bedriver eller avser att bedriva en verksamhet som kan medföra en sådan skada som

Prop. 2009/10:215

avses i 32 kap. 3 § miljöbalken kan begära prövning av ersättningsfrågan	Prop. 2009/10:215
vid den mark- och miljödomstol inom vars område verksamheten i hu-
vudsak bedrivs eller kommer att bedrivas.
Mål om utdömande av vite enligt plan- och bygglagen (2010:000) efter
särskild ansökan av myndighet prövas av den mark- och miljödomstol
inom vars område myndigheten ligger.
Mål som har överklagats till mark- och miljödomstol prövas av den
mark- och miljödomstol inom vars område förvaltningsmyndigheten eller
kommunen som först har prövat ärendet ligger, om inte annat följer av
bestämmelser som avses i sjätte stycket.
Särskilda bestämmelser om vilken mark- och miljödomstol som är be-
hörig finns i annan lag.
2 § En mark- och miljödomstol får för gemensam handläggning lämna
över ett mål eller ärende till en annan mark- och miljödomstol, om det
vid den andra mark- och miljödomstolen finns ett mål eller ärende som
har nära samband med det förstnämnda målet eller ärendet och ett över-
lämnande kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. En mark- och
miljödomstol får också överlämna ett mål eller ärende till en annan mark-
och miljödomstol, om den andra mark- och miljödomstolen tidigare har
prövat ett ansökningsmål som avsåg samma verksamhet som det först-
nämnda målet eller ärendet.
Överlämnande av ett mål eller ärende mellan mark- och miljödom-
stolar får också ske om det annars finns särskilda skäl och det kan ske
utan avsevärd olägenhet för någon part.
Överlämnande får inte ske om ett sådant beslut har fattats som avses i
5 kap. 2 § expropriationslagen (1972:719).
Ett mål eller ärende får inte överlämnas enligt första eller andra styck-
et, om den andra domstolen motsätter sig överlämnandet.
3 § Frågor om mark- och miljödomstolarnas inbördes behörighet får
inte självmant tas upp av högre rätt.
4 § Om det är lämpligt får rätten uppdra åt en eller flera ledamöter att
göra en undersökning på platsen. Parterna ska ges tillfälle att vara närva-
rande vid en sådan undersökning. Vid undersökningen ska protokoll
föras.
En undersökning som gäller en fråga av teknisk art får inte läggas till
grund för dom eller beslut utan att parterna har getts tillfälle att yttra sig
över undersökningen. Detta gäller dock inte om undersökningen i endast
oväsentlig utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i
målet.
5 § Mark- och miljödomstolen ska hålla syn på stället, om det behövs.
6 § Vid omröstning ska först de lagfarna domarna säga sin mening,
därefter de tekniska råden och sist de särskilda ledamöterna. I fråga om
omröstning gäller i övrigt 16 kap. rättegångsbalken.
7 § Statliga myndigheter och kommuner är skyldiga att utan ersättning
till domstolarna låna ut de lokaler som domstolarna behöver för sina	12

sammanträden, förutsatt att lokalerna inte är upptagna för sina huvudsak- Prop. 2009/10:215 liga ändamål. Upplåtaren har dock rätt till ersättning för de särskilda

kostnader som sammanträdet medför.

4 kap. Handläggningen av mål och ärenden där mark- och miljödomstol är första instans

1 § I mål där mark- och miljödomstol är första instans tillämpas vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol, om inte annat före- skrivs i denna lag eller annan lag.

Vid handläggningen av ärenden i första instans tillämpas lagen (1996: 242) om domstolsärenden.

2 § I mål om viten tillämpas, i stället för 1 § första stycket, bestämmel- serna i 5 kap. 1–4 §§.

5 kap. Handläggningen av mål som har överklagats till mark- och miljödomstol

1 § I mål som har överklagats till mark- och miljödomstol tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden, om inte annat föreskrivs i denna lag eller annan lag.

Följande bestämmelser i lagen om domstolsärenden ska inte tillämpas:

–11 § om förvaltningsmyndighet som motpart,

–26 § första stycket om säkerhetsåtgärder,

–32 § om rättegångskostnadsansvar, och

–34 och 35 §§ om omprövning.

2 § Om en enskild överklagar en förvaltningsmyndighets avgörande är den förvaltningsmyndighet som först beslutat i saken motpart till den en- skilde sedan handlingarna i målet överlämnats till mark- och miljödom- stolen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

I mål om planer enligt plan- och bygglagen (2010:000) är kommunen den enskildes motpart.

Det som föreskrivs i första stycket gäller inte när det är en lantmäteri- myndighets beslut som har överklagats eller när en ideell förening eller en annan juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken har över- klagat.

3 § Vid tillämpning av 15 och 18 §§ lagen (1996:242) om domstols- ärenden ska sakägare och annan mot vilken åtgärd ifrågasätts anses som motparter.

4 § Ett avgörande av saken i målet sker genom dom. Domen ska under- tecknas av de lagfarna domare som har deltagit i avgörandet.

5 § Domar och beslut av Mark- och miljööverdomstolen i mål som har överklagats till mark- och miljödomstol får inte överklagas. Mark- och miljööverdomstolen får dock tillåta att en dom eller ett beslut i annat mål än mål enligt miljöbalken överklagas till Högsta domstolen, om det är av

Prop. 2009/10:215

2.2Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 10 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10 kap.

10 §1

Tvist om äganderätt eller nyttjan- derätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen skall upptagas av rätten i den ort, där fastigheten är.

Lag samma vare, om tvisten rör skyldighet för ägare eller inne- havare av egendomen att fullgöra något, som åligger honom i denna egenskap, eller, då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egen- domen upplåtits, fråga är om vederlag för upplåtelsen, byggnads underhåll eller annat dylikt. Vad som sägs i denna paragraf gäller dock ej arrendetvist.

Tvist med anledning av tillfällig upplåtelse av nyttjanderätt till mark eller hus eller del av hus för uppställning av fordon skall vid tillämpning av paragrafen ej anses som arrendetvist.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter under skilda domstolar, skall tvisten upptagas av den rätt, under vilken huvuddelen ligger.

Tvist om äganderätt eller nyttjan- derätt till fast egendom, om rätt till servitut eller annan särskild rätt till egendomen eller om besittning av egendomen ska tas upp av rätten i den ort, där fastigheten ligger.

Detsamma gäller om tvisten rör skyldighet för ägare eller innehav- are av egendomen att fullgöra något som åligger honom eller henne i denna egenskap eller, då nyttjanderätt eller annan särskild rätt till egendomen upplåtits, det är fråga om vederlag för upplåt- elsen, byggnads underhåll eller an- nat dylikt.

Ligger fastigheten under flera domstolar eller gäller tvisten flera fastigheter under skilda domstolar, ska tvisten tas upp av den rätt un- der vilken huvuddelen av fastig- heterna ligger.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 1990:1128.

Prop. 2009/10:215

2.3Lag om ändring i jordabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om jordabalken1 dels att 8 kap. 32 § ska upphöra att gälla,

dels att i 13 kap. 23 och 24 §§ ordet ”fastighetsdomstol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvaran- de form,

dels att 8 kap. 31 b § ska ha följande lydelse,

dels att rubriken närmast före 8 kap. 29 § ska lyda ”Förfarandet i vissa arrendetvister”.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

8 kap.

31 b §2

I hovrätten får utöver lagfarna ledamöter ingå en teknisk ledamot, om målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föranleder det.

I fråga om kvalifikationskrav för en teknisk ledamot, möjlighet för hovrätten att låta en ledamot verk- ställa en undersökning på platsen och i fråga om utredning som en teknisk ledamot verkställt gäller 14–16 §§ lagen (1969:245) om domstolar i fastighetsmål.

I hovrätten får utöver lagfarna ledamöter ingå ett tekniskt råd, om målets beskaffenhet eller något annat särskilt skäl föranleder det.

I fråga om kvalifikationskrav för det tekniska rådet, möjligheten för hovrätten att låta en ledamot verk- ställa en undersökning på platsen och i fråga om den utredning som en ledamot verkställt tillämpas 2 kap. 2 § och 3 kap. 4 § lagen (2010:000) om mark- och miljö- domstolar.

1.Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.Mål som vid ikraftträdandet handläggs i en fastighetsdomstol ska lämnas över till den tingsrätt som skulle ha varit behörig om målet hade inletts efter ikraftträdandet. Detta gäller dock inte mål där huvudför- handling har inletts före ikraftträdandet. För ett sådant mål ska äldre be- stämmelser gälla. Förordnanden för dem som ingår i rätten ska därvid an- ses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet.

3.Ett avgörande som meddelas av en fastighetsdomstol överklagas till hovrätt och handläggs efter överklagandet enligt äldre bestämmelser.

1Balken omtryckt 1971:1209. Senaste lydelse av

8kap. 32 § 2005:1058

13kap. 24 § 1972:720.

2Senaste lydelse 2005:1058.

Prop. 2009/10:215

2.4Lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om miljöbalken1

dels att 20 kap., 21 kap. 6 §, 22 kap. 13 och 18 §§ samt 23 kap. 1, 2, 4 och 8 §§ ska upphöra att gälla,

dels att i 9 kap. 8 §, 11 kap. 9 b, 17, 20 och 22 §§, 17 kap. 3 §, 19 kap. 3 §, 21 kap. 4–7 §§, 22 kap. 2–3, 6–8, 10–17, 21–25 och 26–28 §§, 23 kap. 3 och 5 §§, 24 kap. 3, 4, 7 och 13 §§, 25 kap. 3, 6, 8 och 11 §§, 26 kap. 17 §§, 28 kap. 2–5, 10 och 11 §§, 30 kap. 7 §, 31 kap. 10, 13–15, 22, 27, 29 och 33 §§ samt rubriken till 21 och 22 kap. ordet ”miljödom- stol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form,

dels att i 22 kap. 28 §, 23 kap. 5, 6 och 9 §§ samt rubriken till 23 kap. och rubriken närmast före 23 kap. 1 § ordet ”Miljööverdomstolen” ska bytas ut mot ”Mark- och miljööverdomstolen”,

dels att nuvarande 21 kap. 1 § ska betecknas 21 kap. 1 a §,

dels att 16 kap. 1 och 2 §§, 19 kap. 1 och 5 §§, 21 kap. 2 och 3 §§, 22 kap. 5 §, 23 kap. 7 och 9 §§, 24 kap. 1 § samt 25 kap. 2 § ska ha föl- jande lydelse,

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 21 kap. 1 §, av följande

lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	16 kap.
	1 §

Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, miljödomstolarna, Miljööverdomstolen och Högsta domstolen prövar mål och ärenden enligt denna balk eller enligt före- skrifter meddelade med stöd av

Regeringen, länsstyrelserna och andra förvaltningsmyndigheter, kommunerna, mark- och miljö- domstolarna, Mark- och miljö- överdomstolen och Högsta dom- stolen prövar mål och ärenden en- ligt denna balk eller enligt före-

1 Senaste lydelse av
11 kap. 9 b § 2005:571		21 kap. 7 § 2001:437
17 kap. 3 § 2001:437		22 kap. 2 a § 2002:175
19 kap. 3 § 2005:571		22 kap. 3 § 2002:175
20 kap. 2 § 2008:531		22 kap. 6 § 2008:1406
20 kap. 3 § 2002:175		22 kap. 10 § 2002:175
20 kap. 3 a § 2002:175		22 kap. 25 § 2007:660
20 kap. 5	§ 2002:175	23 kap. 1 § 2005:687
20 kap. 6	§ prop. 2009/10:181	23 kap. 2 § 2005:687
Utnämning av ordinarie domare		24 kap. 3 § 2005:571
20 kap. 8	§ 2009:120	24 kap. 7 § 2005:371
20 kap. 8 a § 2002:175		28 kap. 5 § 2007:660
20 kap. 9	§ 2002:175	28 kap. 10 § 2005:939
20 kap. 11 § prop. 2009/10:181		28 kap. 11 § 2005:939
Utnämning av ordinarie domare		30 kap. 7 § 2009:1322.

balken. I fråga om prövningen av		skrifter meddelade med stöd av Prop. 2009/10:215
mål om straff eller förverkande		balken. I fråga om prövningen av
enligt 29 kap. gäller dock vad som		mål om straff eller förverkande
är föreskrivet om brottmål i all-		enligt 29 kap. gäller dock vad som
mänhet.		är föreskrivet om brottmål i all-
Närmare bestämmelser om vilka		mänhet.
		Närmare bestämmelser om vilka
mål och ärenden som prövas av		mål och ärenden som prövas av
respektive	prövningsmyndighet	respektive	prövningsmyndighet
finns i 17 kap. 1–4 §§, 18 kap. 1–		finns i 17 kap. 1–4 §§, 18 kap. 1–
2 §§, 19 kap. 1–2 §§, 20 kap. 2 §,		2 §§, 19 kap. 1–2 §§, 21 kap. 1 §
23 kap. 1 § samt 23 kap. 9 §.		och i lagen (2010:000) om mark-
		och miljödomstolar.

Beslut eller dom om återkallelse av tillstånd, dispens, godkännande och förbud mot fortsatt verksamhet samt omprövning av tillstånd eller villkor meddelas av tillståndsmyndigheten.

2 §2

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt föreskrifter meddelade med stöd av balken, får lämnas för begränsad tid. Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om sådan tidsbegränsning.

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt före- skrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Vid ändring av en miljöfarlig verksamhet får tillståndet begränsas till att enbart avse ändringen (ändringstillstånd).

För verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004: 1199) om handel med utsläppsrätter får dock inte beslutas villkor om begränsning av koldioxidutsläpp eller villkor som genom att reglera an- vänd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp.

Bestämmelser om vilka mål som	Bestämmelser om vilka mål som
är ansökningsmål finns i 21 kap.	är ansökningsmål finns i 21 kap.
1 § och bestämmelser om vad en	1 a § och bestämmelser om vad en
ansökan i ett ansökningsmål skall	ansökan i ett ansökningsmål ska
innehålla finns i 22 kap. 1 §. Re-	innehålla finns i 22 kap. 1 §. Re-
geringen får meddela föreskrifter	geringen får meddela föreskrifter
om vad en ansökan i ett ärende	om vad en ansökan i ett ärende ska
skall innehålla.	innehålla.

2 Senaste lydelse 2005:571.

19 kap.	Prop. 2009/10:215
1 §3

Förvaltningsmyndigheterna och kommunerna prövar ärenden enligt vad som är föreskrivet i balken eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av balken.

Kommuners beslut i frågor som rör bildande, ändring eller upphävande av naturreservat, kulturreservat, naturminnen, biotopskyddsområden, djur- och växtskyddsområden, strandskyddsområden eller vattenskydds- områden, utom frågor om ersättning, får överklagas hos länsstyrelsen om inte annat är särskilt föreskrivet. Kommunala nämnders beslut i särskilda fall får överklagas hos länsstyrelsen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Länsstyrelsens och andra statliga	Länsstyrelsens och andra statliga
myndigheters beslut i särskilda fall	myndigheters beslut i särskilda fall
får överklagas hos miljödomstol	får överklagas hos mark- och
enligt 20 kap. 2 § andra stycket.	miljödomstol enligt 21 kap. 1 §
Detsamma gäller beslut av en	andra stycket. Detsamma gäller
annan myndighet än regeringen	beslut av en annan myndighet än
om att bilda, ändra eller upphäva	regeringen om att bilda, ändra eller
ett biotopskyddsområde.	upphäva ett biotopskyddsområde.
	5 §4

I ärenden som prövas av länssty- relser eller kommunala nämnder skall tillämpas bestämmelserna i

1.22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2.22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

2a. 22 kap. 2 a § om prövningar som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§,

3.22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

4.22 kap. 6 § om talerätt,

5.22 kap. 9 § om rätt att före- träda fastighet,

6.22 kap. 12 § om sakkunniga,

7.22 kap. 13 § om undersökning på platsen,

8.22 kap. 25 § första stycket 1–

3 och 5–11 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

I ärenden som prövas av länssty- relser eller kommunala nämnder ska tillämpas bestämmelserna

1.i 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,

2.i 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,

2a. i 22 kap. 2 a § om pröv- ningar som avses i 24 kap. 3, 5 och 8 §§,

3.i 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,

4.i 22 kap. 6 § om talerätt,

5.i 22 kap. 9 § om rätt att före- träda fastighet,

6.i 22 kap. 12 § om sakkunniga,

7.i 3 kap. 4 § lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar om undersökning på platsen,

8.i 22 kap. 25 § första stycket 1–3 och 5–11 samt andra stycket sista meningen och tredje stycket om tillståndsdoms innehåll,

3Senaste lydelse 2009:1322.

4Senaste lydelse 2003:518.

9.22 kap. 26 § om särskild dom,

10.22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första mening- en om uppskjutna frågor och pro- visoriska föreskrifter,

11.22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställig- hetsförordnande, och

12.23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

I ärenden som rör deponering eller förbränning av avfall skall också de bestämmelser som anges

i22 kap. 25 a respektive 25 b § om en tillståndsdoms innehåll tilläm- pas.

9. i 22 kap. 26 § om särskild Prop. 2009/10:215 dom,

10.i 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt tredje stycket första mening- en om uppskjutna frågor och pro- visoriska föreskrifter,

11.i 22 kap. 28 § första stycket första meningen om verkställig- hetsförordnande, och

12.i 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunniga som avses i 22 kap. 12 §.

I ärenden som rör deponering eller förbränning av avfall ska också de bestämmelser som anges i 22 kap. 25 a respektive 25 b § om en tillståndsdoms innehåll tilläm- pas.

21 kap.

1 §5

Mark- och miljödomstol prövar som första instans mål om

1.miljöfarlig verksamhet som är ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket,

2.vattenverksamhet och vatten- anläggningar enligt 11 kap. samt lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksam- het, utom verksamheter som avser markavvattning vilka ska prövas av länsstyrelsen,

3.markavvattningar som enligt lagen med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet har överläm- nats från länsstyrelsen eller an- mälts av en lantmäterimyndighet,

4.ersättning för skada och in- trång enligt 28 kap. 2–5 §§,

5.ersättning och inlösen vid in- gripande av det allmänna enligt denna balk och vid vattenverksam-

5 Senaste lydelse av tidigare 20 kap. 2 § 2008:531.

het, om inte annat har särskilt fö- Prop. 2009/10:215 reskrivits,

6.ersättning för miljöskador och inlösen enligt 32 kap., talan om förbud eller försiktighetsmått en- ligt 32 kap. 12 § samt grupptalan enligt 32 kap. 13 §,

7.fördelning av solidariskt an- svar mellan flera enligt 10 kap. 6 och 7 §§ på talan av någon av de solidariskt ansvariga,

8.utdömande av vite som har förelagts med stöd av balken efter särskild ansökan av den myndighet som har förelagt vitet eller, om vitet har förelagts i förfarandet, med tillämpning av 6 § andra stycket lagen (1985:206) om viten, och

9.fördelning av kostnader för gemensamt utnyttjande av infor- mation enligt vad som följer av artiklarna 27.6 och 30.3 i Europa- parlamentets och rådets förord- ning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registre- ring, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en euro- peisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upp- hävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommission- ens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/

155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG6.

Mark- och miljödomstol prövar, om inte annat är föreskrivet, efter överklagande enligt 19 kap. 1 § tredje stycket, länsstyrelsens och andra statliga myndigheters beslut enligt denna balk eller föreskrifter som har meddelats med stöd av balken samt enligt lagen med sär- skilda bestämmelser om vatten- verksamhet. Att mark- och miljö-

6 EUT L 396, 30.12.2006, s. 1 (Celex 32006R1907).

domstol efter överklagande prövar Prop. 2009/10:215 Kronofogdemyndighetens beslut

om handräckning framgår av 26 kap. 17 § andra stycket.

2 §7

Talan i mål som inte enligt 1 § är ansökningsmål väcks genom an- sökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande vissa stämningsmål finns före- skrifter i 7 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Att vissa mål handläggs enligt förvaltningspro- cesslagen (1971:291) framgår av 20 kap. 3 § andra stycket.

Talan i mål som inte enligt 1 a § är ansökningsmål väcks genom an- sökan om stämning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Beträffande vissa stämningsmål finns före- skrifter i 7 kap. lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Mål som har överklagats till en mark- och mil- jödomstol handläggs enligt be- stämmelserna i 5 kap. lagen (2010:000) om mark- och miljö- domstolar.

3 §8

Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1–7 §§ rättegångsbalken får mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma rättegång, om de har samma sökande och avser samma verk- samhet eller verksamheter som har samband med varandra. Om en miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en för- valtningsmyndighet eller kommun. Om ett ärende som prövats av en förvaltningsmyndighet eller kom- mun handläggs gemensamt med ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 20 kap. 3 § andra stycket om tillämpningen av be- stämmelserna i förvaltningspro- cesslagen (1971:291).

En miljödomstol får vid hand- läggningen av ett mål eller ärende

7Senaste lydelse 2002:175.

8Senaste lydelse 2002:175.

Även i annat fall än som avses i 14 kap. 1–7 §§ rättegångsbalken får mål eller ärende enligt denna balk handläggas i en och samma rättegång, om de har samma sökande och avser samma verk- samhet eller verksamheter som har samband med varandra. Om en mark- och miljödomstol prövar ett sådant mål eller ärende, får en ansökan i ett annat sådant ärende göras hos domstolen, även om ärendet annars skulle ha prövats av en förvaltningsmyndighet eller kommun. Om ett ärende som prövats av en förvaltningsmyndig- het eller kommun handläggs gemensamt med ansökningsmål, gäller inte vad som sägs i 5 kap. 1–4 §§ lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar.

En mark- och miljödomstol får vid handläggningen av ett mål

som sägs i första stycket förbe-	eller ärende som sägs i första
hålla sig prövningen av ett annat	stycket förbehålla sig prövningen
sådant ärende som handläggs vid	av ett annat sådant ärende som
en förvaltningsmyndighet eller en	handläggs vid en förvaltningsmyn-
kommun.	dighet eller en kommun.

Vad som sägs i första och andra styckena om ärenden gäller enbart så- dana ärenden där myndighetens avgörande inte slutligen kan överklagas

till regeringen.
	22 kap.
	5 §
Kungörelsen skall delges	Kungörelsen ska delges

1.styrelsen eller någon annan som förvaltar en av ansökan berörd kanal- eller slussanläggning eller annan allmän farled eller en hamn eller flottled som är allmän,

2.styrelsen för ett av ansökan berört vattenförbund samt styrelsen eller någon annan som förvaltar en berörd samfällighet enligt denna lag eller motsvarande äldre bestämmelser,

3.ägaren av en anläggning för tillgodogörande av vattenkraft, om med ansökan avses ianspråktagande av den tillgodogjorda kraften,

4.ägaren av den strömfallsfastighet från vilken andelskraft till- handahålls, när det är fråga om en ansökan enligt 7 kap. 1 § andra stycket 3 lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet, och

5. innehavaren av det tillstånd	5. innehavaren av det tillstånd
som avses med en ansökan enligt	som avses med en ansökan enligt
21 kap. 1 § första stycket 6 eller 7	21 kap. 1 a § första stycket 6 eller
miljöbalken.	7 miljöbalken.

23 kap.

7 §

I fråga om rättegången i Miljö- överdomstolen gäller i ansöknings- mål i övrigt 21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23–28 §§ denna balk samt 7 kap. 5 och 7 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet. Miljööverdom- stolen får förordna att tillståndet till en verksamhet som meddelats av miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit laga kraft. För sådant förordnande gäl- ler 22 kap. 28 § första stycket.

I fråga om rättegången i Mark- och miljööverdomstolen gäller i ansök- ningsmål i övrigt lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar,

21 kap. 7 §, 22 kap. 12, 21, 23–

28 §§ denna balk samt 7 kap. 5 och 7 §§ lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vatten- verksamhet. Mark- och miljööver- domstolen får förordna att tillstån- det till en verksamhet som medde- lats av mark- och miljödomstolen får tas i anspråk trots att domen inte vunnit laga kraft. För sådant förordnande gäller 22 kap. 28 § första stycket.

Prop. 2009/10:215

9 §	Prop. 2009/10:215

Miljööverdomstolens domar eller beslut får, om inte annat är före- skrivet, överklagas hos Högsta domstolen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i Miljööverdom- stolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen gäller bestämmelserna om rättegången i Mark- och miljö- överdomstolen i 5 och 6 §§ och 7 § första meningen.

24 kap.

1 §9

Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestäm- melser om vattenverksamhet avser tillstånd till en verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft, gäller till- ståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller be- slutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har meddelats av en länsstyr- else eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har med- delats av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 17 § denna balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med särskil- da bestämmelser om vattenverk- samhet, kan dock ett tillstånd be- gränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom förelägganden eller för-

Om en dom eller ett beslut som har meddelats i ett ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § första stycket denna balk eller 7 kap. 1 § lagen (1998:812) med särskilda bestäm- melser om vattenverksamhet avser tillstånd till en verksamhet enligt balken och domen eller beslutet har vunnit laga kraft, gäller till- ståndet mot alla, såvitt avser frågor som har prövats i domen eller be- slutet. Detsamma gäller beslut om tillstånd till miljöfarlig verksamhet som har meddelats av en länsstyr- else eller kommun med stöd av 9 kap. 8 § samt beslut om tillstånd till markavvattning som har med- delats av länsstyrelse enligt 11 kap. Avser tillståndet utförandet av en vattenanläggning, innefattar det rätt att bibehålla anläggningen. Till följd av detta kapitel, 7 kap. 20 och 22 §§, 9 kap. 5 §, 10 kap. 17 § denna balk eller 2 kap. 10 § samt 7 kap. 13–17 §§ lagen med särskil- da bestämmelser om vattenverk- samhet, kan dock ett tillstånd be- gränsas eller förenas med ändrade eller nya villkor, eller återkallas och fortsatt verksamhet förbjudas. Ett sådant ingripande kan också ske genom förelägganden eller för-

9 Senaste lydelse 2007:660.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första me- ningen skall sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkommit för motparterna ge- nom att sökanden har klagat.

bud enligt 10 kap. 14 § eller 26 kap.	bud enligt 10 kap. 14 § eller 26 kap. Prop. 2009/10:215
9 § fjärde stycket.	9 § fjärde stycket.

Med tillstånd avses i detta kapitel även godkännande av arbeten eller åtgärder enligt 11 kap. 16 §.

En omprövningsdom eller ett omprövningsbeslut har samma verkan

som en tillståndsdom eller ett tillståndsbeslut.
25 kap.
	2 §
I ansökningsmål om vattenverk-	I ansökningsmål om vattenverk-
samhet, utom sådana som anges i	samhet, utom sådana som anges i
andra stycket, och i mål som avses	andra stycket, och i mål som avses
i 21 kap. 1 § andra stycket, skall	i 21 kap. 1 a § andra stycket, ska
sökanden svara för sina egna och	sökanden svara för sina egna och
motparternas kostnader vid miljö-	motparternas kostnader vid mark-
domstolen. I mål som innefattar	och miljödomstolen. I mål som in-
bildande av samfällighet för mark-	nefattar bildande av	samfällighet
avvattning, bevattning eller vatten-	för markavvattning, bevattning el-
reglering svarar sökanden inte för	ler vattenreglering svarar sökan-
kostnader i länsstyrelsen eller mil-	den inte för kostnader i länsstyrel-
jödomstolen som uppkommit för	sen eller mark- och miljödomsto-
deltagare i samfälligheten. Orga-	len som uppkommit för deltagare i
nisation som avses i 16 kap. 13 §	samfälligheten. En	organisation
har inte rätt att erhålla ersättning	som avses i 16 kap. 13 § har inte
för eller skyldighet att betala rätte-	rätt att få ersättning för eller skyl-
gångskostnader.	dighet att betala rättegångskostna-
	der.

I sådana överklagade mål som avses i första stycket första me- ningen ska sökanden svara för sina egna kostnader i högre rätt och för de kostnader som där har uppkom- mit för motparterna genom att sök- anden har klagat.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

Prop. 2009/10:215

2.5Lag om ändring i lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen av den 11 maj 1929

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1929:405) med vissa föreskrifter angående tillämpningen här i riket av svensk-norska vattenrättskonven- tionen av den 11 maj 19291

dels att i 1, 3–5, 8–11, 14, 17 och 21 §§ ordet ”miljödomstol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvaran- de form,

dels att 12 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12 §

När miljödomstolen skall yttra sig enligt 8 eller 11 § avges yttrandet av domstolens ordförande. Om frågans beskaffenhet påkallar det, skall han samråda med miljörådet och de sakkunniga ledamöterna. Erfordras särskild undersökning, får ordföranden uppdra åt miljö- rådet att med eller utan biträde av sakkunnig ledamot verkställa så- dan.

Kostnaden för undersökningen och utgifter i anledning av kun- görelser och dylikt betalas av statsmedel.

När mark- och miljödomstolen ska yttra sig enligt 8 eller 11 § ska domstolen ha den sammansättning som anges i 2 kap. 4 § första stycket lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar.

Kostnaden för en undersökning enligt 3 kap. 4 § lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar och utgifter i anledning av kungörelser och dylikt betalas av statsmedel.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Lagen omtryckt 1998:863.

Prop. 2009/10:215

2.6Lag om ändring i ägofredslagen (1933:269)

Härigenom föreskrivs i fråga om ägofredslagen (1933:269)1

dels att i 4 kap. 29, 31, 43, 45 och 46 §§ ordet ”fastighetsdomstol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i mot- svarande form,

dels att 4 kap. 24 § och 5 kap. 49 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4 kap.

24 §2

Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrätt- ningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän i domsaga eller i fas- tighetsdomstol eller till gode män vid fastighetsbildningsförrättning- ar.

I fall, där syneförrättning hand- lägges utan biträde av gode män, skall vad i denna lag är stadgat om synemännen i tillämpliga delar gälla förrättningsmannen. Bestäm- mes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, ver- kar det ej rubbning av åtgärd, som dessförinnan vidtagits.

Stanna synemännen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin mening och kan jämk- ning ej ske, gälle förrättnings- mannens.

Förrättningsmannen ska, om han eller hon finner det nödvändigt eller någon av sakägarna begär det, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, om dessa inte kommer över- ens, av förrättningsmannen utses bland dem, som är valda till nämndemän i domsaga eller till gode män vid fastighetsbildnings- förrättningar.

I sådana fall, där syneförrättning handläggs utan biträde av gode män, ska vad i denna lag är stadgat om synemännen i tillämpliga delar gälla förrättningsmannen. Bestäms under förrättningens gång att gode män ska tillkallas påverkar detta inte åtgärd som vidtagits dessför- innan.

Har synemännen olika mening- ar, gäller den mening de flesta har. Har alla var sin mening och kan man inte enas gäller förrättnings- mannens.

1Senaste lydelse av

29§ 1971:1053

31§ 1971:1053

43§ 1977:667

45§ 1971:1053

46§ 1971:1053.

2Senaste lydelse 1971:1053.

5 kap.	Prop. 2009/10:215
49 §3

Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige ej ofördröjligen efter tillsägelse, må den, mot vilken stängselskyl- digheten gäller och som kan av försummelsen lida men, hålla syn genom två för uppdraget lämpliga män, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot domare; av syne- männen skall den ene vara nämn- deman i domsaga eller i fastig- hetsdomstol eller god man vid fas- tighetsbildningsförrättningar. Har den försumlige i god tid kallats till synen och varder bristen vid synen vitsordad, förelägge honom syne- männen viss tid, ej kortare än fem dagar, inom vilken han skall hava botat bristen, vid äventyr att denna eljest må avhjälpas av den, som påkallat synen. Denne låte efter ut- gången av sagda tid, till utrönande av huruvida vid synen befunna brister blivit avhjälpta, anställa ef- terbesiktning i samma ordning som om syn stadgats; dock vare efterbesiktning icke av nöden, därest den försumlige avlämnat skriftligt erkännande, att åtgärd för bristens avhjälpande ej vidtagits. Därefter njute den, som fordrar rättelse, utmätning hos den för- sumlige ej mindre för kostnaden för synen och för efterbesiktning, där sådan erfordrats, än även för det belopp, vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskat- tats, samt vare pliktig att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nöjes ej den andre där- åt, instämme sitt klander till fastig- hetsdomstolen inom en månad ef- ter utmätningen eller vare sin ta- lan kvitt.

3 Senaste lydelse 1971:1053.

Avser försummelsen underhåll av stängsel och bättrar den försumlige inte ofördröjligen efter tillsägelse, får den som stängselskyldigheten gäller mot och som kan av försum- melsen lida men, hålla syn genom två för uppdraget lämpliga per- soner, mot vilka inte förekommer jäv som gäller mot domare. Av synemännen ska den ene vara nämndeman i domsaga eller god man vid fastighetsbildningsförrätt- ningar. Har den försumlige i god tid kallats till synen och blir bristen vid synen vitsordad, före- lägger honom synemännen viss tid, inte kortare än fem dagar, inom vilken han ska ha botat bris- ten, vid äventyr att denna annars får avhjälpas av den, som påkallat synen. Denne får efter utgången av sagda tid, till utrönande av huru- vida vid synen befunna brister bli- vit avhjälpta, låta anställa efterbe- siktning i samma ordning som om syn stadgats; dock är efterbesikt- ning inte av nöden, om den för- sumlige avlämnat skriftligt erkän- nande, att åtgärd för bristens av- hjälpande inte vidtagits. Därefter har den, som fordrar rättelse, rätt till utmätning hos den försumlige inte mindre för kostnaden för sy- nen och för efterbesiktning, där så- dan erfordrats, än även för det be- lopp, vartill det eftersatta arbetet av synemännen uppskattats, samt är skyldig att därefter ofördröjligen ombesörja arbetets utförande. Nö- jes inte den andre däråt, får han eller hon väcka talan om klander hos mark- och miljödomstolen inom en månad efter utmätningen.

Försitts denna tid, är rätten till talan förlorad.

Prop. 2009/10:215

2.9Lag om ändring i lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.

Härigenom föreskrivs att i 2, 4, 9–12 och 16–19 §§ lagen (1962:627) om vissa åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m.1 ordet ”miljö- domstol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödom- stol” i motsvarande form.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse av
2 § 1998:864		12	§1998:864
4 § 1998:864		16	§ 1998:864
9 § 1998:864		17	§ 1998:864
10	§ 1998:864	18	§ 1998:864
11	§1998:864	19	§ 1998:864.

Prop. 2009/10:215

2.11Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1 dels att 16 kap. 1, 3, 4, 6 och 7 §§, 17 kap. 1 § samt 18 kap. 1 § ska

upphöra att gälla,

dels att i 4 kap. 39 §, 9 kap. 5 §, 15 kap. 1 och 10 §§, 16 kap. 9 och 12 §§, 17 kap. 2 § samt rubriken till 15 och 16 kap. ordet ”fastighetsdom- stol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form,

dels att i rubriken till 17 kap. ordet ”hovrätt” ska bytas ut mot ”Mark- och miljööverdomstolen”,

dels att 16 kap. 5, 8, 10, 13 och 15 §§ samt 18 kap. 2 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

5 §2

Till huvudförhandlingen skall sak- ägarna kallas. Om en sakägares närvaro uppenbarligen är utan be- tydelse för hans eller hennes rätt och även i övrigt saknar betydelse för målets avgörande, behöver sakägaren dock inte kallas.

Har talan fullföljts av en före- trädare för ett allmänt intresse, skall denne kallas till förhandling- en. När en sakägares överklagande rör ett allmänt intresse, kallas läns- styrelsen eller, om målet avser så- dan fastighetsbildning som anges i 15 kap. 8 § andra stycket, en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje stycket.

I målet ska sammanträde hållas.

Om en sakägares närvaro uppen- barligen är utan betydelse för hans eller hennes rätt och även i övrigt saknar betydelse för målets av- görande, behöver sakägaren inte kallas till sammanträdet.

Har talan fullföljts av en före- trädare för ett allmänt intresse, ska denne kallas till sammanträdet. När en sakägares överklagande rör ett allmänt intresse, kallas läns- styrelsen eller, om målet avser så- dan fastighetsbildning som anges i 15 kap. 8 § andra stycket, en sådan nämnd som avses i 4 kap. 15 § tredje stycket.

1Lagen omtryckt 1992:1212. Senaste lydelse av

4kap. 39 § 1995:1394

9kap. 5 § 1995:1394

15kap. 1 § 2003:628

15kap. 10 § 2009:562

16kap. 1 § 1995:1394

16kap. 3 § 2004:393

16kap. 9 § 1995:1394

16kap. 12 § 1995:1394.

2Senaste lydelse 2004:393.

En företrädare för eller tjänsteman vid en myndighet vars verksamhet Prop. 2009/10:215 berörs av målet kan kallas för att lämna upplysningar. För detta ändamål

kan även förrättningslantmätaren kallas.

Kallelser skall delges.				Kallelser ska delges.
				8 §
Fastighetsdomstolen		får	avgöra	Mark- och miljödomstolen får av-
mål utan huvudförhandling, om				göra mål utan att hålla samman-
huvudförhandling	kan		antagas	träde, om sammanträde kan antas
sakna betydelse	för	prövningen		sakna betydelse för prövningen
samt sakägare eller företrädare för				samt sakägare eller företrädare för
allmänt intresse icke begärt sådan				allmänt intresse inte har begärt
förhandling. Om talan fullföljts				sådant sammanträde. Om talan
enligt 15 kap. 2, 4 eller 10 § eller				har fullföljts enligt 15 kap. 2, 4
om domstolen finner uppenbart att				eller 10 § eller om det är uppen-
talan är ogrundad, får målet alltid				bart att talan är ogrundad, får
avgöras utan huvudförhandling.				målet alltid avgöras utan att sam-
För prövning som ej avser själva				manträde hålls.
				För prövning som inte avser
saken fordras icke huvudför-				själva saken behöver sammanträde
handling.				inte hållas.
Har domstolen beslutat att mål				Har domstolen beslutat att ett
skall avgöras utan huvudförhand-				mål ska avgöras utan att samman-
ling och är det ej uppenbart att				träde hålls och är det inte uppen-
sakägare eller företrädare för all-				bart att sakägare eller företrädare
mänt intresse redan slutfört sin				för allmänt intresse redan har slut-
talan, skall tillfälle därtill lämnas				fört sin talan, ska de ges tillfälle
honom.				att göra det.
			10 §

Fastighetsdomstolens avgörande av saken sker genom utslag. Detta skall grundas på vad som före- kommit vid syn eller annan för- handling och vad handlingarna innehåller i övrigt.

Bestämmelserna i rättegångs- balken om avfattning av dom i tvistemål och om meddelande av sådan dom äger motsvarande tillämpning på utslag i fastighets- bildningsmål.

Skall i ett mål flera frågor avgö- ras och kan de särskiljas, får utslag ges beträffande någon av frågorna, fastän handläggningen av de övri- ga ej avslutats.

Ska i ett mål flera frågor avgöras och kan de särskiljas, får dom ges beträffande någon av frågorna, trots att handläggningen av de öv- riga inte har avslutats.

I fråga om rättegången i Högsta domstolen tillämpas 16 kap. 3, 7, 9 och 10 §§, 11 § andra och tredje styckena, 12 och 13 §§, 14 § första, fjärde och femte styckena,

14 a §, 15 § samt 16 §. Dock skall

16 kap. 15 § inte tillämpas när Högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

13 §	Prop. 2009/10:215

Den som med stöd av 5 § tredje stycket eller 7 § kallats för att läm- na upplysningar har rätt till ersätt- ning för sin inställelse enligt sär- skilda bestämmelser. Sakägare får ej åläggas att betala kostnad som föranledes härav.

Den som med stöd av 5 § tredje stycket har kallats för att lämna upplysningar har rätt till ersättning för sin inställelse enligt särskilda bestämmelser. Sakägare får inte åläggas att betala sådan kostnad för inställelse.

15 §3

Sedan en fastighetsdomstols utslag eller slutliga beslut i fastighets- bildningsmål vunnit laga kraft, skall förrättningsakten och en kopia av utslaget eller beslutet sändas till lantmäterimyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, skall handlingarna sändas till lant- mäterimyndigheten. Efter registre- ring skall myndigheten omedelbart sända tillbaka förrättningsakten till domstolen.

Sedan en mark- och miljödomstols dom eller slutliga beslut i fastig- hetsbildningsmål har vunnit laga kraft, ska förrättningsakten och en kopia av domen eller beslutet sän- das till lantmäterimyndigheten. Om avgörandet överklagas i viss del och om det med anledning av domstolens avgörande i övrigt kan uppkomma fråga om registrering, ska handlingarna sändas till lant- mäterimyndigheten. Efter regist- rering ska myndigheten omedel- bart sända tillbaka förrättningsak- ten till domstolen.

18 kap.

2 §4

Om ett överklagande till Högsta domstolen tillåts enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar, tillämpas i fråga om rättegången i Högsta dom- stolen 16 kap. 9 och 10 §§, 11 § andra och tredje styckena, 12 och 13 §§, 14 § första, fjärde och fem- te styckena samt 14 a–16 §§. Dock ska 16 kap. 15 § inte tillämpas när Högsta domstolen återförvisar mål till lägre rätt.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket gäller bestämmelserna i 17 kap. 3 § andra stycket.

Bevis genom syn på stället får tas upp i Högsta domstolen endast om det finns synnerliga skäl.

3Senaste lydelse 1995:1394.

4Senaste lydelse 2004:393.

Prop. 2009/10:215

2.13Lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)

Härigenom föreskrivs i fråga om expropriationslagen (1972:719)1

dels att i 3 kap. 3 §, 5 kap. 1, 2, 6, 7, 12, 19, 22 och 27 §§, 6 kap. 11 § samt 7 kap. 1, 4, 5 och 6 §§ ordet ”fastighetsdomstol” i olika böjnings- former ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form, dels att i 5 kap. 22 § och 7 kap. 5 § ordet ”hovrättens” ska bytas ut mot

”Mark- och miljööverdomstolens”,

dels att 5 kap. 13 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 kap.

13 §

Undersökning enligt 9 § lagen (1969:246) om fastighetsdomstol skall verkställas, om det ej måste antagas att sådan undersökning saknar betydelse.

En undersökning enligt 3 kap. 4 § lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar ska genomföras, om det inte måste antas att sådan undersökning saknar betydelse.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse av

5 kap. 2 § 1979:896

5 kap. 19 § 1979:896

6 kap. 11 § 2000: 238.

Prop. 2009/10:215

2.14Lag om ändring i lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1084) om avveckling av vissa godmanskap för delägare i skifteslag1

dels att i 12 § ordet ”fastighetsdomstol” ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol”,

dels att 13 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

13 §2

Förteckning enligt 9 § och beslut om grunderna för kostnadsfördel- ning enligt 10 § skall genast över- lämnas till gode mannen. Vad nu sagts gäller även domstols utslag eller slutliga beslut i mål som av- ses i 12 §.

Sedan lantmäterimyndighetens beslut eller, om talan fullföljts mot beslutet, domstols utslag eller slut- liga beslut i anledning av sådan talan vunnit laga kraft, skall gode mannen till var och en som enligt beslutet eller utslaget äger utfå medel utge vad som av behållna medel belöper på honom samt av- ge sluträkning för sin förvaltning i den delen.

En förteckning enligt 9 § och be- slut om grunderna för kostnads- fördelning enligt 10 § ska genast överlämnas till den gode mannen. Detta gäller även domstols dom eller slutliga beslut i mål som av- ses i 12 §.

Sedan lantmäterimyndighetens beslut eller, om talan fullföljts mot beslutet, domstols dom eller slut- liga beslut i anledning av sådan talan vunnit laga kraft, ska den gode mannen till var och en som enligt beslutet eller domen har rätt att få medel, betala vad som av behållna medel belöper på honom samt avge sluträkning för sin förvaltning i den delen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1Senaste lydelse av 12 § 1995:1403.

2Senaste lydelse 1995:1403.

Innehavare av tomträtt i fastig- het som har del i samfällighet en- ligt 1 § första stycket 1 eller 2 ska vid tillämpningen av denna lag anses som delägare i fastighets- ägarens ställe.

När talan ska föras i fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 tillämpas bestämmelserna om stämningsmål i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Prop. 2009/10:215

2.16Lag om ändring i lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter1

dels att i 15, 46, 53, 54 och 66 §§ samt rubriken närmast före 66 § ordet ”fastighetsdomstol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form,

dels att 3 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 §2

Lagens bestämmelser om fastighet äger motsvarande tillämpning på så- dan tomträtt, gruva, byggnad, annan anläggning eller naturreservat som har del i samfällighet enligt 1 § första stycket 3, 4 eller 5.

Den som innehar fastighet på grund av testamentariskt förordnande utan att äganderätten tillkommer någon anses vid lagens tillämpning som fastighetens ägare. Som ägare av naturreservat anses den som förvaltar reservatet.

Innehavare av tomträtt i fastig- het som har del i samfällighet en- ligt 1 § första stycket 1 eller 2 skall vid tillämpningen av denna lag anses som delägare i fastig- hetsägarens ställe.

I fråga om samfälligheter enligt 1 § första stycket 5 skall lagens bestämmelser om fastighetsdom- stol i stället gälla miljödomstol. När talan skall föras hos miljö- domstol, gäller bestämmelserna om stämningsmål i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1Lagen omtryckt 1987:128. Senaste lydelse av

54§ 1987:670

66§ 2008:544.

2Senaste lydelse 1998:837.

Prop. 2009/10:215

2.17Lag om ändring i lagen (1976:997) om vattenförbund

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:997) om vattenförbund1 dels att i 12, 27, 29, 33 och 34 §§ ordet ”miljödomstol” i olika böj-

ningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form,

dels att 25 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §2

I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt denna lag gäller fortfarande i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om förrätt- ningsmål. Vad som sägs i 13 kap. vattenlagen om vattendomstol res- pektive Vattenöverdomstolen skall gälla miljödomstol respektive Mil- jööverdomstolen. Vad som sägs om nämndemän respektive vatten- rättsråd skall gälla sakkunniga ledamöter respektive miljöråd.

Kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) skall jämte avskrift av besvärshandling- arna tillställas statens naturvårds- verk och länsstyrelsen.

I fråga om talan mot beslut eller åtgärd vid förrättning enligt denna lag gäller fortfarande i tillämpliga delar bestämmelserna i 13 kap. vattenlagen (1983:291) om förrätt- ningsmål. Det som sägs i 13 kap. vattenlagen om vattendomstol res- pektive Vattenöverdomstolen ska gälla mark- och miljödomstol res- pektive Mark- och miljööverdom- stolen. Det som sägs om nämnde- män respektive vattenrättsråd ska gälla särskilda ledamöter respek- tive tekniska råd.

En sådan kungörelse som avses i 13 kap. 58 § vattenlagen (1983:291) ska tillsammans med en avskrift av besvärshandlingarna skickas till statens naturvårdsverk och länssty- relsen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1Senaste lydelse av

12§ 1998:867

27§ 1998:867

29§ 1998:867

33§ 1998:867

34§ 1998:867.

2Senaste lydelse 1998:867.

Prop. 2009/10:215

2.22Lag om ändring i lagen (1980:307) om skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländ- ska käranden att ställa säkerhet för rättegångskostnader ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
2 §1
Säkerhet behöver inte ställas i	Säkerhet behöver inte ställas i
1. mål som handläggs enligt la-	1. mål som handläggs enligt la-
gen (1974:371) om rättegången i	gen (1974:371) om rättegången i
arbetstvister,	arbetstvister,
2. mål vid fastighetsdomstol som	2. mål och ärenden vid mark-
inte avser en arrendetvist,	och miljödomstol enligt
3. mål vid miljödomstol enligt	– jordabalken,
20 kap. 2 § första stycket 2 miljö-	– 21 kap. 1 § första stycket 2
balken som är ansökningsmål eller	miljöbalken som är ansökningsmål
20 kap. 2 § första stycket 5 miljö-	eller 21 kap. 1 § första stycket 5
balken som avser ersättning vid	miljöbalken som avser ersättning
ingripande av det allmänna,	vid ingripande av det allmänna,
4. växelmål och checkmål,	– ägofredslagen (1933:269),
5. mål som har tagits upp efter	– lagen (1945:119) om stängsel-
offentlig stämning, och	skyldighet för järnväg m.m.,
6. mål vid förvaltningsdomstol	– fastighetsbildningslagen
eller marknadsdomstolen.	(1970:988),
	– rennäringslagen (1971:437),
	– väglagen (1971:948),

– lagen (1971:1037) om ägan- derättsutredning och legalisering,

– lagen (1972:114) med anled- ning av konvention med Norge om renbetning,

– expropriationslagen (1972:719),

– lagen (1973:1084) om avveck- ling av vissa godmanskap för del- ägare i skifteslag,

– ledningsrättslagen (1973:1144),

1 Senaste lydelse 1998:829.

– anläggningslagen (1973:1149), Prop. 2009/10:215

–lagen (1973:1150) om förvalt- ning av samfälligheter,

–bostadsförvaltningslagen

(1977:792),

–lagen (1978:160) om vissa rörledningar,

–jordförvärvslagen (1979:230),

–skogsvårdslagen (1979:429),

–lagen (1985:139) om ersätt- ning för intrång i enskild fiskerätt,

–lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter,

–lagen (1987:11) om exploate- ringssamverkan,

–lagen (1988:950) om kultur- minnen m.m.,

–minerallagen (1991:45),

–bostadsrättslagen (1991:614),

–lagen (1995:1652) om byg- gande av järnväg,

–ellagen (1997:857),

–lagen (2004:875) om särskild förvaltning av vissa elektriska an- läggningar,

–naturgaslagen (2005:403), och

–plan- och bygglagen (2010:000), 3. växelmål och checkmål,

4. mål som har tagits upp efter

offentlig stämning, och

5. mål vid förvaltningsdomstol eller marknadsdomstolen.

Säkerhet behöver inte heller ställas i annat fall om talan väcks genom genstämning.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

Prop. 2009/10:215

2.25Lag om ändring i lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1988:97) om förfarandet hos kom- munerna, förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

17 §1

Regeringen får föreskriva

1.att uppgifter som ankommer på en viss tingsrätt, hovrätt, för- valtningsrätt eller kammarrätt skall övertas av en annan domstol av samma slag,

2.att uppgifter som ankommer på en domstol, som inte är allmän domstol eller allmän förvaltnings- domstol, inte skall fullgöras eller skall fullgöras av en annan dom- stol,

Regeringen får föreskriva

1.att uppgifter som ankommer på en viss tingsrätt, hovrätt, för- valtningsrätt eller kammarrätt ska övertas av en annan domstol av samma slag,

2.att uppgifter som ankommer på en domstol, som inte är allmän domstol eller allmän förvaltnings- domstol, inte ska fullgöras eller ska fullgöras av en annan domstol,

3.att en tingsrätt är domför med en lagfaren domare i sådana fall då det enligt rättegångsbalken eller annan lag krävs tre lagfarna domare,

4.att en fastighetsdomstol är

domför med en i stället för två lag-
farna ledamöter,
5. att en domstol skall ha sin	4. att en domstol ska ha sin
verksamhet helt eller delvis för-	verksamhet helt eller delvis för-
lagd till annan ort än den där verk-	lagd till annan ort än den där verk-
samheten annars utövas,	samheten annars utövas,
6. att en domstol inte behöver	5. att en domstol inte behöver
vara delad i avdelningar.	vara delad i avdelningar.

Regeringen får meddela de bestämmelser som behövs till följd av att regeringen har beslutat föreskrifter enligt första stycket 2.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2009:799.

Prop. 2009/10:215

2.30Lag om ändring i lagen (1998:811) om införande av miljöbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:811) om införande av mil- jöbalken1

dels att i 6, 16, 17 och 21–23 §§ ordet ”miljödomstol” i olika böjnings- former ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form,

dels att i 6 och 22–24 §§ ordet ”Miljööverdomstolen” ska bytas ut mot ”Mark- och miljööverdomstolen”,

dels att 25 och 28 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §

Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens ikraft- trädande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291) skall överklagas till miljödomsto- len.

När miljödomstolen prövar så- dana överklaganden skall den tillämpa 13 kap. 30–33, 36, 38, 41–43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47–50 §§ samt 56–63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol skall gälla miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän skall gälla sak- kunniga ledamöter.

Beslut som en förrättningsman meddelar efter miljöbalkens ikraft- trädande i frågor som regleras i 12 kap. vattenlagen (1983:291) ska överklagas till mark- och mil- jödomstolen.

När mark- och miljödomstolen prövar sådana överklaganden ska den tillämpa 13 kap. 30–33, 36, 38, 41–43 och 45 §§, 46 § första stycket, 47–50 §§ samt 56–63 §§ vattenlagen (1983:291). Vad som sägs om vattendomstol ska gälla mark- och miljödomstol. Vad som i 61 § sägs om nämndemän ska gälla särskilda ledamöter.

Lydelse enligt prop. 2009/10:184

Föreslagen lydelse

28 §2

Mål som gäller lagligförklaring enligt 17 § denna lag ska utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 § miljöbalken.

Mål som gäller lagligförklaring enligt 17 § denna lag ska utgöra ansökningsmål enligt 21 kap. 1 a § miljöbalken.

1Senaste lydelse av

17§ 2006:1013

21a § 1999:369

23§ 1999:369.

2Senaste lydelse 2006:1013.

Om målet avgörs utan huvud- förhandling i annat fall än som av- ses i 42 kap. 18 § första stycket 1–4 rättegångsbalken, skall miljö- domstolen ha den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § första stycket miljöbalken.

Prop. 2009/10:215

2.31Lag om ändring i lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:812) med särskilda bestäm- melser om vattenverksamhet1

dels att i 2 kap. 9 §, 4 kap. 1–3 och 7 §§, 5 kap. 1, 3 och 4 §§, 6 kap. 1, 5, 6 och 9 §§, 7 kap. 2, 3, 5, 7, 13–21, 26, 28 och 29 §§ och 9 kap. 4 och 7 §§ samt rubrikerna närmast före 7 kap. 3 och 8 §§ ordet ”miljödom- stol” i olika böjningsformer ska bytas ut mot ”mark- och miljödomstol” i motsvarande form,

dels att 7 kap. 1, 10 och 12 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

7kap.

1 §

Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § miljöbalken. Ansökningsmål är även mål om

Bestämmelser om ansökningsmål finns i 21 kap. 1 a § miljöbalken. Ansökningsmål är även mål om

1.bestämmande enligt 2 kap. 9 § av ersättning för rätten att ta i an- språk ett strömfall,

2.inrättande enligt 4 kap. 3 § av en gemensam anläggning för be- vattning, sedan en samfällighet enligt 4 kap. har bildats,

3.överflyttning enligt 8 kap. 3 § första stycket av rätten till andelskraft,

4.omprövning, utan samband med pågående ansökningsmål, enligt 17 § första stycket eller omprövning enligt 17 § andra stycket, och

5.fastställelse enligt 18 § av en överenskommelse.

10 §

Om målet avgörs utan huvud- förhandling i annat fall än som av- ses i 42 kap. 18 § första stycket 1–4 rättegångsbalken, ska mark- och miljödomstolen ha den sam- mansättning som anges i 2 kap. 4 § första stycket lagen (2010:000) om mark- och miljödomstolar.

Beträffande förelägganden för parterna att avge skriftligt svaromål eller att inställa sig vid muntlig förberedelse eller vid huvudförhandling och om parts utevaro från ett sådant sammanträde gäller rättegångs- balkens bestämmelser rörande en sak, varom förlikning inte är tillåten.

1 Senaste lydelse av

6 kap. 5 § 2005:582

7 kap. 13 § 2001:446.

Prop. 2009/10:215

12 §

Om svaranden för att bemöta käro- målet gör en ansökan hos miljö- domstolen enligt 21 kap. 1 § första stycket 3 miljöbalken eller om ändrade bestämmelser om vatten- tappning enligt 13 § detta kapitel, handläggs målet i dess helhet som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken ändå behand- las som ett stämningsmål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning meddelats av miljödomstolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyn- digheten med stöd av lagen (1990:746) om betalningsföreläg- gande och handräckning eller av tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 9, 10 eller 18 § miljöbalken och görs en ansökan som avses i första stycket, får miljödomstolen i an- sökningsmålet bestämma att beslu- tet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller mil- jödomstolen förordnar annat. Sök- anden skall ställa säkerhet för kostnader och skador.

Om svaranden för att bemöta käro- målet gör en ansökan hos mark- och miljödomstolen enligt 21 kap.

1 a § första stycket 3 miljöbalken eller om ändrade bestämmelser om vattentappning enligt 13 § detta kapitel, handläggs målet i dess hel- het som ett ansökningsmål, om inte målet med stöd av 21 kap. 1 a § andra stycket miljöbalken ändå behandlas som ett stämnings- mål.

Har beslut om borttagande eller ändring av en vattenanläggning meddelats av mark- och miljödom- stolen i ett stämningsmål, av kronofogdemyndigheten med stöd av lagen (1990:746) om betal- ningsföreläggande och handräck- ning eller av tillsynsmyndigheten enligt 26 kap. 9, 10 eller 18 § mil- jöbalken och görs en ansökan som avses i första stycket, får mark- och miljödomstolen i ansöknings- målet bestämma att beslutet inte får verkställas innan målet har blivit slutligt avgjort eller mark- och miljödomstolen förordnar an- nat. Sökanden ska ställa säkerhet för kostnader och skador.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Be- slut som fattats av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhälls- skydd och beredskap får överkla- gas hos miljödomstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket miljöbalken.

Prop. 2009/10:215

2.33Lag om ändring i lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor

dels att i 9 och 22 §§ ordet ”miljödomstol” ska bytas ut mot ordet ”mark- och miljödomstol”,

dels att 25 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

25 §1

En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Be- slut som fattats av länsstyrelsen eller Myndigheten för samhälls- skydd och beredskap får överkla- gas hos mark- och miljödomstol enligt 21 kap. 1 § andra stycket miljöbalken.

Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2008:1404.

Prop. 2009/10:215

2.37Lag om ändring i lagen (2009:724) om nationella minoriteter och minoritetsspråk

Härigenom föreskrivs att 13 § lagen (2009:724) om nationella minori- teter och minoritetsspråk ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse				Föreslagen lydelse
			13 §1
Den som är part eller ställföre-				Den som är part eller ställföre-
trädare för part i ett mål eller ett				trädare för part i ett mål eller ett
ärende	hos	en	förvaltningsrätt,	ärende	hos	en förvaltningsrätt,
tingsrätt, fastighetsdomstol, miljö-				tingsrätt, mark- och miljödomstol
domstol eller sjörättsdomstol med				eller	sjörättsdomstol med en
en domkrets som helt eller delvis				domkrets som helt eller delvis
sammanfaller		med kommunerna		sammanfaller		med	kommunerna
Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pa-				Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pa-
jala och Övertorneå har rätt att an-				jala och Övertorneå har rätt att an-
vända finska eller meänkieli under				vända finska eller meänkieli under
målets eller ärendets handläggning,				målets eller ärendets handlägg-
om målet eller ärendet har anknyt-				ning, om målet eller ärendet har
ning till någon av dessa kommu-				anknytning till någon av dessa
ner. Detsamma gäller samiska hos				kommuner. Detsamma gäller sam-
en sådan domstol med en dom-				iska hos en sådan domstol med en
krets som helt eller delvis sam-				domkrets som helt eller delvis
manfaller med kommunerna Arje-				sammanfaller		med	kommunerna
plog,	Gällivare,		Jokkmokk eller	Arjeplog, Gällivare, Jokkmokk el-
Kiruna, om målet eller ärendet har				ler Kiruna, om målet eller ärendet
anknytning till någon av dessa				har anknytning till någon av dessa
kommuner.				kommuner.

Rätten att använda finska, meänkieli respektive samiska omfattar också de domstolar dit en dom eller ett beslut i ett mål eller ärende som avses i första stycket överklagas.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2009:857.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 a § och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål ska innehålla finns i 22 kap. 1 §. Re- geringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ett ärende ska innehålla.

Prop. 2009/10:215

2.38Lag om ändring i lagen (2009:1326) om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 16 kap. 2 § miljöbalken i stället för dess lydelse enligt lagen (2009:1326) om ändring i nämnda balk ska ha följande ly- delse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

16 kap.

2 §

Tillstånd, godkännande eller dispens enligt balken eller enligt före- skrifter meddelade med stöd av balken, får förenas med villkor.

Vid ändring av en miljöfarlig verksamhet får tillståndet begränsas till att enbart avse ändringen (ändringstillstånd).

För verksamhet som omfattas av tillståndsplikt enligt lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter får dock inte beslutas villkor om begränsning av utsläpp av koldioxid, dikväveoxid eller perfluor- kolväten eller villkor som genom att reglera använd mängd fossilt bränsle syftar till en begränsning av koldioxidutsläpp. Detta gäller inte villkor som i fråga om dikväveoxid eller perfluorkolväten behövs för att hindra betydande lokala föroreningar.

Bestämmelser om vilka mål som är ansökningsmål finns i 21 kap. 1 § och bestämmelser om vad en ansökan i ett ansökningsmål ska innehålla finns i 22 kap. 1 §. Re- geringen får meddela föreskrifter om vad en ansökan i ett ärende ska innehålla.

Prop. 2009/10:215

2.39Lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:000)

Härigenom föreskrivs i fråga om plan- och bygglagen (2010:000) dels att 13 kap. 6 § ska upphöra att gälla,

dels att 13 kap. 7–18 §§ ska betecknas 13 kap. 6–17 §§,

dels att 4 kap. 21 §, 5 kap. 29, 32, 40 och 41 §§, 6 kap. 2 §, 11 kap. 37 §, 13 kap. 2 § och nya 13 kap. 6, 7, 8, 16 och 17 §§ samt 15 kap. 3 och 10 §§ ska ha följande lydelse,

dels att rubrikerna närmast före 13 kap. 9, 17 och 18 §§ ska sättas närmast före de nya 13 kap. 8, 16 respektive 17 §,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 13 kap. 18 §, av följande lydelse,

dels att det i övergångsbestämmelserna till lagen ska införas en ny punkt, 16, av följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:170 Föreslagen lydelse

4 kap.

21 §

I detaljplanen ska kommunen ange en genomförandetid. Tiden ska be- stämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen, men tiden får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år.

Tiden räknas från den dag då be-	Tiden räknas från den dag då be-
slutet att anta planen vinner laga	slutet att anta planen vinner laga
kraft. Om någon del av planen får	kraft. Om någon del av planen får
genomföras tidigare på grund av	genomföras tidigare på grund av
ett förordnande enligt 13 kap. 18 §	ett förordnande enligt 13 kap. 17 §
andra stycket, räknas tiden från	tredje stycket, räknas tiden från
den dag då genomförandet får	den dag då genomförandet får
påbörjas. Detta gäller dock inte om	påbörjas. Detta gäller dock inte om
kommunen i planen har bestämt	kommunen i planen har bestämt
att tiden ska räknas från en senare	att tiden ska räknas från en senare
tidpunkt eller bestämt olika tider	tidpunkt eller bestämt olika tider
för skilda områden av planen.	för skilda områden av planen.

5 kap.

29 §

När detaljplanen har antagits ska kommunen skicka ett meddelande om detta till

1.länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten,

2.de kommuner och regionplaneorgan som är berörda, och

3. dem som anges i 11 § första	3. dem som anges i 11 § första
stycket 2 och 3 och föreningar som	stycket 2 och 3 och föreningar som
får överklaga enligt 13 kap. 13	får överklaga enligt 13 kap. 12
eller 14 § och	eller 13 § och

a) senast under granskningstiden har lämnat skriftliga synpunkter som Prop. 2009/10:215

inte blivit tillgodosedda, eller
b) har rätt att överklaga beslutet	b) har rätt att överklaga beslutet
enligt 13 kap. 12 § andra stycket 1.	enligt 13 kap. 11 § andra stycket 1.

Meddelandet ska innehålla ett protokollsutdrag med beslutet och upp- lysningar om vad den som vill överklaga beslutet måste göra.

Kommunen ska till länsstyrelsen skicka det granskningsutlåtande som avses i 23 § tillsammans med meddelandet om att planen har antagits, om kommunen inte redan har skickat utlåtandet enligt 24 §.

32 §

När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft ska kommunen

1. på planhandlingarna anteckna	1. på planhandlingarna anteckna
det datum då planen vann laga	det datum då planen vann laga
kraft och, om ett förordnande en-	kraft och, om ett förordnande en-
ligt 13 kap. 18 § andra stycket har	ligt 13 kap. 17 § tredje stycket har
meddelats, det datum då förord-	meddelats, det datum då förord-
nandet meddelades,	nandet meddelades,

2.snarast möjligt skicka planen, planbeskrivningen och fastighetsför- teckningen enligt 9 § till länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten, om det inte är uppenbart obehövligt, och

3.med en kungörelse på det sätt som anges i 19 § eller med ett skrift- ligt meddelande underrätta de fastighetsägare som kan ha rätt till ersätt- ning enligt 14 kap. 5, 6, 7, 9, 10 eller 11 § och dem som enligt 14 kap. 12 § kan ha motsvarande rätt till ersättning samt i underrättelsen upplysa om innehållet i 15 kap. 5 §.

Om kommunen inte kan skicka de handlingar som anges i första styck- et 2 inom två veckor, ska kommunen genast underrätta mottagarna om innehållet i handlingarna.

40 §

Ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdes-

bestämmelser gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft.
Bestämmelser som innebär	att	Bestämmelser som innebär	att
beslutet kan få tillämpas innan det		beslutet kan få tillämpas innan det
har vunnit laga kraft finns	i	har vunnit laga kraft finns	i
13 kap. 18 § andra stycket.		13 kap. 17 § tredje stycket.

41 §

Områdesbestämmelser upphör att gälla när ett beslut att anta en de- taljplan för området vinner laga kraft eller när en detaljplan för området får genomföras med stöd av ett förordnande enligt 13 kap.

18 § andra stycket.

17 § tredje stycket.

6 kap.	Prop. 2009/10:215
2 §

En bestämmelse enligt 4 kap. 19 § om genomförande med exploater- ingssamverkan

1.ska avse exploateringssamverkan enligt lagen (1987:11) om exploa- teringssamverkan,

2.ska ange samverkansområdets huvudsakliga avgränsning,

3.ska ange den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan ska meddelas, och

4.upphör att gälla vid utgången av den tid som avses i 3, om något ex- ploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan inte har med- delats innan dess.

Den tid som avses i första stycket 3 får inte vara längre än fem år från den dag då beslutet att anta detaljplanen vann laga kraft eller från den tidigare dag då genomförandet får påbörjas med stöd av ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket.

11 kap.

37 §

Ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller ett beslut om förbud enligt 25, 30, 31, 32 eller 33 § får förenas med vite.

Vitet får inte förvandlas till fängelse.

Frågor om utdömande av vite prövas av mark- och miljödomstol.

13 kap.

2 §

Kommunala beslut enligt denna lag får inte överklagas i den del de avser

1.avbrytande av ett planarbete,

2.planbesked enligt 5 kap. 2 §,

3.andra frågor om gatukostnader än de som avses i 1 § 5,

4.villkorsbesked enligt 9 kap. 19 §,

5.förlängd handläggningstid enligt 9 kap. 27 §,

6.behovet av kontrollansvarig, särskilt sakkunnig, tekniskt samråd el- ler slutsamråd,

7.ingripandebesked enligt 11 kap. 7 §, eller

8.en fråga som redan är avgjord genom en detaljplan, områdesbestäm- melser eller ett förhandsbesked.

Att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol fram- går av 15 kap. 10 §.

Att tvister rörande gatukostnader prövas av mark- och miljödomstol framgår av 15 kap. 10 §.

7 §	6 §	Prop. 2009/10:215
Andra beslut av länsstyrelsen en-	Andra beslut av länsstyrelsen en-
ligt denna lag än de som avses i 4–	ligt denna lag än de som avses i
6 §§ och andra beslut av en statlig	4 och 5 §§ och andra beslut av en
förvaltningsmyndighet enligt den-	statlig förvaltningsmyndighet	en-
na lag får överklagas hos allmän	ligt denna lag får överklagas hos
förvaltningsdomstol.	mark- och miljödomstol.
Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätten.

8 §

Om ett ärende som har överklagats hos en allmän förvaltningsdomstol rör en fråga som har särskild be- tydelse för Försvarsmakten, Forti- fikationsverket, Försvarets mate- rielverk eller Försvarets radioan- stalt, ska domstolen överlämna målet till regeringen för prövning.

9 §

Bestämmelser om vem som får överklaga beslut som avses i 3 och 5–7 §§ finns i 22 § förvaltnings- lagen (1986:223).

17 §

7 §

Om ett ärende som har överklagats hos en mark- och miljödomstol rör en fråga som har särskild bety- delse för Försvarsmakten, Forti- fikationsverket, Försvarets mate- rielverk eller Försvarets radioan- stalt, ska domstolen överlämna målet till regeringen för prövning.

8 §

Bestämmelser om vem som får överklaga beslut som avses i 3, 5 och 6 §§ finns i 22 § förvaltnings- lagen (1986:223).

16 §

Bestämmelser om överklagande av	Bestämmelser om överklagande av
ett beslut som avses i 3 och 5–7 §§	ett beslut som avses i 3, 5 och 6 §§
finns i 23–25 §§ förvaltningslagen	finns i 23–25 §§ förvaltningslagen
(1986:223).	(1986:223).

Tiden för överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser liksom beslut om lov eller för- handsbesked räknas dock, för alla utom för sökanden och övriga som har delgetts beslutet, från den dag då beslutet eller justeringen av protokollet över beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. När beslutet har fattats av kommunfullmäktige, ska det som enligt 23–25 §§ förvalt- ningslagen gäller i fråga om den myndighet som har meddelat beslutet i stället gälla kommunstyrelsen.

18 §

Den myndighet som prövar ett överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser ska antingen fastställa eller upphäva

17 §
Den myndighet som prövar ett
överklagande av ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan
eller områdesbestämmelser ska en-
dast pröva om det överklagade be-	71

beslutet i dess helhet. Om kom- munen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Ändring- ar som har ringa betydelse får gö- ras utan kommunens medgivande.

slutet strider mot någon rättsregel Prop. 2009/10:215 på det sätt som klaganden har an-

gett eller som framgår av omstän- digheterna.

Om myndigheten vid en pröv- ning enligt första stycket finner att beslutet strider mot en rättsregel, ska beslutet upphävas i sin helhet.

Annars ska beslutet fastställas i sin helhet. Beslutet ska inte upp- hävas om det är uppenbart att felet saknar betydelse för avgörandet.

Om kommunen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Ändringar som har ringa betydelse får göras utan kommunens med- givande.

Om kommunen begär det, får myndigheten förordna att det över- klagade beslutet i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av över- klagandet får genomföras trots att överklagandet inte har avgjorts slutligt. Ett sådant förordnande får inte överklagas.

	18 §
	Om länsstyrelsen enligt 11 kap. 10
	eller 12 § har beslutat att över-
	pröva en kommuns beslut om en
	detaljplan	eller	områdesbestäm-
	melser eller ett lov eller förhands-
	besked, får	länsstyrelsen besluta
	att ett överklagande av samma
	kommunala beslut inte ska prövas
	förrän ärendet		om överprövning
	enligt 11 kap. är slutligt avgjort.
15 kap.
	3 §
Om en talan om inlösen av ett	Om en talan om inlösen av ett
markområde enligt 6 kap. 14 § har	markområde enligt 6 kap. 14 § har
väckts, ska fastighetsdomstolen	väckts, ska mark- och miljödom-
omedelbart underrätta lantmäteri-	stolen omedelbart underrätta lant-
myndigheten.	mäterimyndigheten.
Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om fas-

tighetsbildning i överensstämmelse med den detaljplan som gäller för
markområdet, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess att fastig-
hetsbildningsärendet är slutligt avgjort.	72
	72

Om en fastighet bildas som överensstämmer med detaljplanen, för- Prop. 2009/10:215

faller kommunens talan om inlösen.
				10 §
En tvist mellan kommunen och en				En tvist mellan kommunen och en
fastighetsägare	om	ersättning	för	fastighetsägare		om	ersättning		för
gatukostnader	eller	kostnader	för	gatukostnader		eller	kostnader		för
andra allmänna platser eller om				andra allmänna platser eller om
villkoren för betalning av sådan				villkoren för betalning av sådan
ersättning prövas av den fastig-				ersättning prövas av den mark-
hetsdomstol inom vars område fas-				och miljödomstol inom vars om-
tigheten ligger.				råde fastigheten ligger.
I ett sådant mål ska lagen (1969:				I ett sådant mål ska lagen
246) om domstolar i fastighetsmål				(2010:000) om mark- och miljö-
tillämpas. I mål om jämkning av				domstolar tillämpas. I mål om
ersättning enligt 6 kap. 37 §			ska	jämkning	av	ersättning enligt
dock expropriationslagen (1972:				6 kap. 37 § ska dock				expropria-
719) tillämpas i fråga om rätte-				tionslagen	(1972:719)			tillämpas i
gångskostnader.				fråga om rättegångskostnader.

Om fastighetsägaren förlorar ett mål om jämkning på grund av att fas- tighetsägaren har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att fastighetsägaren ska bära sina egna kostnader. Om fastig- hetsägaren inledde rättegången trots att det måste ha varit uppenbart för fastighetsägaren att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dess- utom förplikta fastighetsägaren att ersätta kommunens rättegångskostna- der.

16. Mål och ärenden som har in- letts hos en allmän förvaltnings- domstol eller hos regeringen före den 2 maj 2011 ska slutföras av de allmänna förvaltningsdomstolarna respektive regeringen.

Prop. 2009/10:215

2.40Lag om ändring i lagen (2010:000) om utnämning av ordinarie domare

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2010:000) om utnämning av ordina- rie domare ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2009/10:181

Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag avser utnämning av ordinarie domare. Dessa är

1.justitieråd tillika ordförande, justitieråd tillika avdelningsordförande och övriga justitieråd i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdom- stolen,

2.president, lagman samt råd tillika vice ordförande på avdelning och övriga råd i hovrätt och kammarrätt,

3.lagman, chefsrådman och rådman i tingsrätt och förvaltningsrätt,

4. fastighetsråd och miljöråd,

4. tekniska råd,

5.ordförande i Marknadsdomstolen,

6.ordförande tillika chef och övriga ordförande i Arbetsdomstolen,

7.patenträttsråd tillika ordförande och övriga patenträttsråd i Patent- besvärsrätten,

8.ordförande i Försvarsunderrättelsedomstolen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

Prop. 2009/10:215

2.42Lag om ändring i lagen (2010:000) om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988) dels att 16 kap. 14 § och 17 kap. 3 § i stället för deras lydelse enligt

lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse,

dels att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna till lagen (2010:000) om ändring i nämnda lag ska ha följande lydelse.

Lydelse	enligt	prop. 2009/10:170		Föreslagen lydelse
En enklare plan- och bygglag
			16 kap.
				14 §
Fastighetsdomstolen kan,			efter	Mark- och miljödomstolen får,
vad som är skäligt med hänsyn till				efter vad som är skäligt med hän-
omständigheterna, besluta			att	syn till	omständigheterna, besluta
sakägare som förlorar målet ska				att sakägare som förlorar målet ska
ersätta	annan	sakägare dennes		ersätta	annan sakägare	dennes
rättegångskostnad.				rättegångskostnad. I övrigt ska
				18 kap.	rättegångsbalken	tilläm-
				pas i fråga om rättegångskostna-
				derna.

I mål om inlösenersättning ska dock sakägare som avstår mark eller särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av utgången i målet. Detsamma ska gälla i mål om ersättning för marköverföring eller reglering av rättighet som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas 15 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000).


Vinner		sakägare		mål	mot	Vinner en sakägare ett mål mot
företrädare		för	allmänt intresse,			företrädare för allmänt intresse,
kan domstolen			tillerkänna honom			kan domstolen tillerkänna sakäga-
eller	henne		ersättning		för	ren ersättning för rättegångskost-
rättegångskostnad, om				det	finns	nad, om det finns synnerliga skäl.
synnerliga		skäl. Sådan		ersättning		Sådan ersättning ska betalas av
ska utges av staten eller, om						staten eller, om endast kommunen
endast	kommunen företräder det					företräder det allmänna intresset,
allmänna intresset, av kommunen.						av kommunen.
Ska i annat fall än som avses i						Ska i annat fall än som avses i
13 § kostnad för bevisning eller						13 § kostnad för bevisning eller
särskild åtgärd enligt rättens beslut						särskild åtgärd enligt rättens beslut
utgå av allmänna medel, kan						betalas av allmänna medel, kan
domstolen när det är skäligt						domstolen när det är skäligt be-
förordna att kostnaden ska stanna						sluta att kostnaden ska stanna på
på staten.						staten.

Bevis genom syn på stället får tas upp i Mark- och miljööverdom- stolen endast om det finns synner- liga skäl.

1. Denna lag träder i kraft den

2 maj 2011.

2. För mål där huvudförhand- ling har inletts i fastighetsdomstol före ikraftträdandet ska äldre be- stämmelser gälla. Detsamma gäller för mål i hovrätt och för mål i Högsta domstolen som har överklagats dit från hovrätt.

Prop. 2009/10:215

17 kap.

3 §1

I fråga om rättegången i hov-	I fråga om rättegången i Mark-
rätten tillämpas 16 kap. 3, 7 och	och miljööverdomstolen		tillämpas
9–13 §§, 14 § första, fjärde och	16 kap. 9–13 §§, 14 § första, fjärde
femte styckena, 14 a §, 15 § samt	och femte	styckena samt 14 a–
16 §. Dock ska 16 kap. 15 § inte	16 §§. Dock ska 16 kap. 15 § inte
tillämpas när hovrätten återför-	tillämpas när Mark- och miljööver-
visar mål till fastighetsdomstolen.	domstolen	återförvisar	mål till

mark- och miljödomstolen.

I mål som avses i 16 kap. 14 § andra stycket ska den som har att betala ersättning för mark eller rättighet, om inte något annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken, alltid själv bära sina kostnader samt kostnad som han eller hon orsakar motparten genom att själv överklaga. Ogillas i ett sådant mål talan som har fullföljts av den som avstår eller upplåter mark eller rättighet, tillämpas dock 15 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000). I övrigt ska bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken tillämpas.

Bevis genom syn på stället får tas upp i hovrätten endast om det finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2004:393.

Prop. 2009/10:215

3	Ärendet och dess beredning
PBL-kommittén fick 2002 i uppdrag att se över bland annat instansord-
ningsfrågan för samtliga ärenden enligt plan- och bygglagen (1987:10).
Sedan PBL-kommittén i betänkandet ”Kortare instanskedja och ökad
samordning – Alternativ för plan- och bygglagens prövningsorganisa-
tion” (SOU 2004:40) och Miljöbalkskommittén i betänkandet ”Alternativ
för miljöbalkens prövningsorganisation” (SOU 2004:38) redovisat sina
gemensamma överväganden om den framtida instansordningen för över-
klagade bygglovsärenden enligt plan- och bygglagen föreslog PBL-kom-
mittén i slutbetänkandet ”Får jag lov? Om planering och byggande”
(SOU 2005:77) en ny ordning för överprövning av ärenden enligt plan-
och bygglagen. Kommittén föreslog att överprövningen av planärenden
enligt plan- och bygglagen, med undantag för ingripande med stöd av
12 kap. och vissa beslut som är av betydelse för försvaret, flyttas från
regeringen till miljödomstolarna och att övriga ärenden enligt plan- och
bygglagen, med undantag för de ärenden som kan bli föremål för s.k.
laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900), fortsätt-
ningsvis överprövas i länsstyrelserna och – efter ett överklagande – vid
miljödomstolarna. Förslaget fick stort stöd av remissinstanserna. I propo-
sitionen ”Ny instansordning för PBL-ärenden” (prop. 2006/07:98) före-
slog regeringen att riksdagen skulle godkänna en inriktning för det fort-
satta arbetet med en ny instansordning för PBL-ärenden i enlighet med
vad PBL-kommittén har föreslagit. Riksdagen antog förslaget den 1 juni
2007 (bet. 2006/07:CU31, rskr. 2006/07:191).
	Miljöbalkskommittén fick 2003 i uppdrag att utreda frågan om till-
ståndsprövning enligt miljöbalken bör inledas direkt hos miljödomstol
eller om domstolen ska pröva tillståndsfrågan först efter överklagande av
en förvaltningsmyndighets beslut. I slutbetänkandet ”Miljöbalken; miljö-
kvalitetsnormer, miljöorganisationerna i miljöprocessen och avgifter”
(SOU 2005:59) förordade kommittén att mål om vattenverksamheter och
alla typer av miljöfarliga verksamheter ska tillståndsprövas vid en för-
valtningsmyndighet som första instans. En prövningsorganisation som
innebär att mål om miljöfarliga s.k. A-verksamheter och vattenverksam-
heter prövas av länsstyrelse som första instans fick stöd av en majoritet
av remissinstanserna. I det tidigare delbetänkandet ”Alternativ för miljö-
balkens prövningsorganisation” (SOU 2004:38) förordade Miljöbalks-
kommittén att antalet myndigheter som prövar mål om A-verksamheter
och vattenverksamheter bör begränsas till ett litet antal, företrädesvis 1–5
stycken.
	Regeringen beslutade vid sitt sammanträde den 20 juni 2007 att till-
kalla en särskild utredare med uppdrag att utreda och föreslå bland annat
de organisations- och författningsändringar som behövs för en ändrad in-
stansordning för vissa mål och ärenden enligt plan- och bygglagen och
miljöbalken (dir. 2007:94). Utredningen antog namnet Miljöprocessut-
redningen. I december 2007 lämnade utredningen delbetänkandet ”En ny
instansordning för mål enligt plan- och bygglagen” (SOU 2007:111). En
sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 1 och utredningens lagför-		78

slag i bilaga 2. I mars 2008 lämnade utredningen delbetänkandet ”Miljö- Prop. 2009/10:215 domstolarna – domkretsar, lokalisering och handläggningsregler” (SOU

2008:31). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 3. Betänkan- dena har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M2008/1874/R). I januari 2009 lämnade utredningen sitt huvudbetänkan- de ”Miljöprocessen” (SOU 2009:10). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 5 och utredningens lagförslag i bilaga 6. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 7. Remissvaren finns tillgängliga i Miljödepartementet (dnr M2009/524/R).

Med utgångspunkt i förslagen i Miljöprocessutredningens betänkanden utarbetade Justitiedepartementet ett utkast till lagrådsremiss avseende en begränsad del av de förslag som Miljöprocessutredningen hade lämnat. Utkastet till lagrådsremiss, som remitterades den 15 januari 2010, omfat- tade förslag till en ny lag om miljödomstolar med regler om bl.a. miljö- domstolarnas sammansättning och förfarandet i domstolarna. Utkastet till lagrådsremiss kallas i fortsättningen remissutkast och finns i bilaga 8. Remissinstanserna inbjöds också att lämna synpunkter på frågan om domstolarnas namn. En förteckning över remissinstanserna finns i bi- laga 9. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (dnr Ju2010/374/DOM).

I denna proposition behandlas förslagen i Miljöprocessutredningens betänkanden och i det remitterade remissutkastet. Förslagen rör huvud- sakligen förändringar i plan- och bygglagen (2010:000), miljöbalken och fastighetsbildningslagen (1970:988). Dessutom föreslås en ny lag om mark- och miljödomstolar. Förslagen föranleder också konsekvensänd- ringar i ett stort antal lagar.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 4 mars 2010 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 10.

Lagrådets yttrande finns i bilaga 11. Lagrådet har haft synpunkter på några enskildheter i lagförslagen. Regeringen har i ett avseende gjort en annan bedömning än Lagrådet men har i övrigt anpassat förslagen efter Lagrådets synpunkter. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 13.2.3 och i författningskommentaren.

Efter Lagrådets granskning har det uppmärksammats att det med anled- ning av att miljödomstolarna ersätts med nya mark- och miljödomstolar behöver göras en konsekvensändring i lagen (2010:000) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor. Propositionen innehåller därför ett sådant förslag.

I förhållande till lagrådsremissen har också vissa ändringar av väsent- ligen redaktionell karaktär gjorts.

4 Behovet av en översyn

En prövningsorganisation för fastighetsmål, miljömål och mål enligt

plan- och bygglagen ska ha förutsättningar för en effektiv ärendehan-

tering med hög kvalitet. Systemet ska vara lätt att överblicka för kom- Prop. 2009/10:215 muner, förvaltningsmyndigheter, näringsliv och enskilda. För att ärende-

na ska kunna avgöras snabbt och med hög kvalitet ska prövningsmyndig- heterna och domstolarna ha hög kompetens. Prövningsmyndigheten och domstolarna ska ha goda kunskaper i tekniska, naturvetenskapliga och juridiska frågor. Domstolsorganisationen ska ge möjlighet till den kom- petensutveckling och specialisering som behövs för de uppgifter som domstolarna ska utföra.

Den nuvarande instansordningen för överprövning av mål och ärenden enligt plan- och bygglagen kan ifrågasättas av flera skäl. Det svåröver- skådliga systemet för överprövning och de långa instanskedjorna upplevs som ett problem särskilt ur ett medborgarperspektiv. Många frågor som prövas enligt miljöbalken och plan- och bygglagen är likartade, bl.a. frå- gor om miljökonsekvensbeskrivningar enligt 6 kap. miljöbalken och riks- intressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken. Samordningen av överpröv- ningen är dock bristfällig. En instansordning med färre instanser som samtidigt är samordnad med prövningen av mål enligt miljöbalken kan ge effektivare beslutsprocesser där både resurser och kompetens kan an- vändas på ett bättre sätt än enligt nuvarande ordning.

Flertalet fastighetsdomstolar har för närvarande ett mycket begränsat målunderlag vilket innebär svårigheter att åstadkomma tillräcklig specia- lisering bland de lagfarna domare som handlägger fastighetsmål. En kon- centration av fastighetsmålen till färre domstolar skulle ge ökade möjlig- heter till kompetensutveckling för de lagfarna ledamöterna och ge bättre förutsättningar för ett specialiserat beredningsstöd. En samordnad dom- stolsprövning av fastighetsmålen samt mål och ärenden enligt plan- och bygglagen och miljöbalken ger en mer effektiv användning av resurser och kompetens. En samordning skulle också öka förutsättningarna för en enhetlig praxis i besläktade frågor vilket i sin tur kan bidra till en ökad kvalitet i dömandet.

5Den framtida överprövningen av mål och ärenden enligt plan- och bygglagen

5.1En överprövning hos miljödomstol

Regeringens förslag: Länsstyrelsens beslut enligt plan- och bygg- lagen, med undantag av de beslut som avses i 13 kap. 4 och 5 §§, ska fortsättningsvis överklagas hos en miljödomstol. Miljödomstolen ska också pröva frågor om utdömande av vite som förelagts med stöd av plan- och bygglagen. Om ett ärende enligt plan- och bygglagen som överklagas till miljödomstolen rör en fråga som har särskild betydelse för Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt, ska domstolen överlämna ärendet till reger- ingen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen har föreslagit att frågor om tilläggsavgift ska prövas av mil-

jödomstol på talan av byggnadsnämnden. I prop. 2009/10:170 ”En enklare plan- och bygglag” föreslås möjligheten att besluta om tilläggs- avgift att tas bort varför regeringen i denna proposition inte föreslår några bestämmelser om prövning av tilläggsavgift. Utredningen har ock- så föreslagit vissa ändringar av bestämmelserna om rätten att överklaga. Eftersom regeringen har behandlat förslag avseende rätten att överklaga i arbetet med prop. 2009/10:170 saknas anledning att nu behandla utred- ningens förslag i dessa delar.

Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Riksrevisionen,

Statskontoret, Ekonomistyrningsverket, Justitieombudsmannen, miljö- domstolarna, Försvarsmakten, Luleå tekniska universitet och flera kom- muner har tillstyrkt utredningens förslag till ändrad instansordning för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen.

Flera remissinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, Sveri- ges Stadsarkitektförening och Solna kommun har framhållit vikten av att miljödomstolarna får tillräckligt med resurser för att hantera mål enligt plan- och bygglagen. Luftfartsverket har framfört att det är viktigt att handläggningstiderna för miljöbalksmål inte blir längre på grund av den föreslagna ändrade instansordningen för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen. Fastighetsägarna Sverige har anfört att det är osäkert om miljödomstolarna kommer att tillföras de resurser som krävs för en effek- tiv och rättssäker hantering av mål och ärenden enligt plan- och bygg- lagen.

Några remissinstanser har avstyrkt förslaget. Regeringsrätten har vid- hållit sin principiella invändning mot att flytta mål enligt plan- och bygg- lagen till allmän domstol. Enligt Länsrätten i Skåne län finns det starka ekonomiska och kompetensmässiga skäl för att mål enligt plan- och bygglagen även fortsättningsvis handläggas och prövas hos allmän för- valtningsdomstol. Statens räddningsverk har anfört att det inte är några problem att ha samma processordning för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen respektive miljöbalken, men att det är onaturligt att flytta ärenden av förvaltningsrättslig karaktär till allmän domstol. Svensk Fjärrvärme, Svenskt Näringsliv, Skogsindustrierna, Vattenfall, Plast- och Kemiföretagen och Svensk Energi har avstyrkt förslaget med hänsyn till att det innebär att miljödomstolarna belastas med ett mycket stort antal mål enligt plan- och bygglagen som kommer ta resurser från de mer om- fattande och komplicerade miljömålen med förlängda handläggningstider och färre ansökningar som följd.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Prövningssystemet för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen är i dag splittrat och svårt att överblicka. Regeringen överprövar vissa ären- den och de allmänna förvaltningsdomstolarna andra. Avsaknaden av en samordnad överprövningen av beslut enligt plan- och bygglagen, miljö- balken och andra lagar förstärker bilden av ett uppdelat system. Dess- utom är instanskedjan för vissa ärenden lång. Byggnadsnämndens beslut i lovärenden kan överklagas hos fyra instanser. I syfte att åstadkomma en framtida instansordning med så få instanser som möjligt och med in-

Prop. 2009/10:215

riktningen att skapa en effektiv och rättssäker sammanhållen organisation lämnade regeringen propositionen 2006/07:98 ”Ny instansordning för PBL-ärenden” till riksdagen. I propositionen föreslår regeringen att riks- dagen godkänner regeringens fortsatta arbete med en ny instansordning för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen. Enligt propositionen ska arbetet bedrivas med inriktningen att överprövningen av rättsverkande planer, med undantag för länsstyrelsens beslut om överprövning enligt 12 kap, flyttas från regeringen till de nuvarande miljödomstolarna och att övriga ärenden enligt plan- och bygglagen, med undantag för de ärenden som kan bli föremål för laglighetsprövning, fortsättningsvis överprövas i länsstyrelserna och därefter vid miljödomstolarna. Riksdagen antog för- slaget den 1 juni 2007 (bet. 2006/07:CU31, rskr. 2006/07:191).

Instansordningen enligt den föreslagna nya plan- och bygglagen

Med anledning av att regeringen den 18 mars 2010 beslutat prop. 2009/ 10:170 ”En enklare plan- och bygglag”, finns det anledning ge en över- siktlig beskrivning av de bestämmelser i förslaget till ny plan- och bygg- lag som rör överklagande. I sak innebär bestämmelserna om överklag- ande i förslaget till ny plan- och bygglag ingen ändring jämfört med vad som gäller nu.

Enligt 1 kap. 2 § plan- och bygglagen är det en kommunal angelägen- het att planlägga användningen av mark och vatten. Kommunen kan med stöd av lagen besluta om olika planer som översiktsplaner, detaljplaner och områdesbestämmelser. I 7 kap. finns också bestämmelser om region- planering.

I 3 kap. finns bestämmelser om översiktsplan. Varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan. Den ska ange inriktningen för den långsiktiga ut- vecklingen av den fysiska miljön. Planen ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda mil- jön ska användas, utvecklas och bevaras. Översiktsplanen är inte bind- ande. Kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan överklagas enligt 13 kap. 1 § 1 i den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Det innebär att beslutet kan över- klagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Inom kommunen får enligt 4 kap. 1 § mark- och vattenområdens an- vändning, bebyggelse och byggnadsverk regleras med detaljplaner eller områdesbestämmelser. Kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser överklagas hos länsstyrelsen och därefter hos regeringen (13 kap. 6 §).

Enligt 9 kap. kräver vissa åtgärder med byggnadsverk eller för mark- användning bygglov, rivningslov eller marklov. Det är byggnadsnämn- den som prövar frågor om bygglov, rivningslov och marklov. På begäran av den som avser att vidta en bygglovspliktig åtgärd ska byggnadsnämn- den ge ett besked i frågan om åtgärden kan tillåtas i de avseende som begäran avser, s.k. förhandsbesked. Byggnadsnämndens beslut i frågor om lov eller förhandsbesked kan överklagas hos länsstyrelsen och däref- ter hos allmän förvaltningsdomstol (13 kap. 3 och 7 §§).

I 11 kap. finns bestämmelser om tillsyn, tillträde, ingripanden och på- följder. Tillsynen utövas av regeringen, länsstyrelsen och den eller de statliga myndigheter som regeringen bestämmer och av byggnadsnämn-

Prop. 2009/10:215

den. Byggnadsnämndens beslut om t.ex. förelägganden, förbud eller byggsanktionsavgifter kan överklagas på samma sätt som beslut om lov, dvs. först hos länsstyrelsen och därefter hos allmän förvaltningsdomstol.

Länsstyrelsen utövar tillsyn över kommunala beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser. Länsstyrelsen ska överpröva kommunens beslut om beslutet kan befaras ha den innebörd som anges i 11 kap. 10 § andra stycket. Om beslutet vid en överprövning visar sig ha en sådan innebörd som anges i 10 § andra stycket ska läns- styrelsen enligt 11 § upphäva kommunens beslut. Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller länsstyrelsen för ett visst geografiskt område be- sluta att det som sägs om länsstyrelsens prövning av kommunens beslut också ska tillämpas i fråga om byggnadsnämndens beslut om lov eller förhandsbesked. Länsstyrelsens beslut att överpröva kommunens eller byggnadsnämndens beslut får inte överklagas (13 kap. 4 §). Om läns- styrelsen vid en sådan prövning beslutar att upphäva kommunens eller byggnadsnämndens beslut får länsstyrelsens beslut överklagas hos regeringen (13 kap. 5 §).

En ändrad instansordning för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen

Det finns flera exempel på att domstolar inom tingsrättsorganisationen överprövar förvaltningsmyndigheters beslut. Redan gäller att statliga myndigheters beslut får överklagas till miljödomstol enligt 20 kap. 2 § miljöbalken. Inom fastighetsdomstolarnas verksamhetsområde finns det flera exempel på att förvaltningsmyndigheters beslut får överklagas till fastighetsdomstol, se 15 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988) och 16 kap. 1 § minerallagen (1991:45).

Enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor, den s.k. Sevesolagen, får beslut av länsstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap överklagas till miljödomstol.

När lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter infördes gällde att vissa beslut om tillstånd fick överklagas till miljödomstol medan andra beslut om tilldelning eller tillsyn fick överklagas till allmän förvaltnings- domstol. Vid en senare översyn av lagen ändrades bestämmelserna om överklagande. Regeringen bedömde då att miljödomstolarnas erfaren- heter av miljörättsliga och tekniska bedömningar gör dem lämpliga för överprövning, inte enbart av tillståndsfrågor, utan också av tilldelnings- och tillsynsfrågor. Genom att samla prövningarna hos miljödomstolarna skapades också, enligt regeringen, bättre förutsättningar för en samman- hållen praxis i närliggande frågor (prop. 2005/06:184 s. 82).

Det finns därmed åtskilliga exempel på att förvaltningsmyndigheters beslut överklagas till miljödomstol. Det finns också en tendens i lagstift- ningen i riktning mot att låta mål prövas av miljödomstol om det med hänsyn till målens miljöanknytning är lämpligt.

Det finns flera beröringspunkter mellan plan- och bygglagen och miljö- balken. Både vid planläggning och i ärenden om bygglov och förhands- besked ska de grundläggande hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken tillämpas. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i 5 kap. miljöbalken har betydelse både vid planering enligt plan- och bygglagen

Prop. 2009/10:215

och vid prövning enligt miljöbalken. Vid upprättande av detaljplaner vars genomförande kan antas få en betydande miljöpåverkan ska bestämmel- serna i 6 kap. miljöbalken om miljökonsekvensbeskrivning tillämpas. Dessa bestämmelser i miljöbalken ska också tillämpas vid genomförande av detaljplaner som kan antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för verksamhet som anges i 4 kap. 34 § andra stycket i förslaget till ny plan- och bygglagen. Regeringen har i propositionen ”Prövning av vindkraft” (prop. 2008/09:146 s. 30) konsta- terat att när det gäller anläggningar för vindkraft är det tydligt att pröv- ningarna enligt plan- och bygglagen och miljöbalken till stor del handlar om samma frågor.

Med en överprövning av miljömål och mål enligt plan- och bygglagen inom samma domstolsorganisation finns förutsättning för samordnings- vinster. Tydligast är det när en åtgärd eller verksamhet kräver både bygg- lov och strandskyddsdispens eller när en åtgärd eller verksamhet kräver både anmälan enligt miljöbalken och bygglov enligt plan- och byggla- gen. Ett exempel på det sistnämnda är vindkraftverk. Om en ansökan om lov avser en åtgärd som måste anmälas till kommunen enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken ska, enligt 9 kap. 24 § i förslaget till ny plan- och bygglag, byggnadsnämnden underrätta miljönämnden om ärendet. Byggnadsnämnden och miljönämnden ska som huvudregel samordna handläggningen av ärendena så att berörda myndigheter, organisationer och enskilda parter ges tillfälle att i ett sam- manhang yttra sig i båda ärendena. Beslut i båda ärendena ska meddelas i ett sammanhang. En ändrad instansordning innebär att dessa ärenden kan samordnas även vid en överprövning.

Ett samordnat prövningsförfarande innebär att både resurser och kom- petens kan användas mer effektivt. En samordning ökar också förutsätt- ningarna för en enhetlig praxis i besläktade frågor. En överprövning av plan- och byggmålen hos miljödomstolarna skapar därmed förutsätt- ningar för bättre kvalitet och snabbare handläggning både av målen enligt plan- och bygglagen och målen enligt miljöbalken.

Sammanfattningsvis vidhåller regeringen ställningstagandet i proposi- tionen 2006/07:98 om att det finns starka sakliga skäl för att överföra prövningen av överklagade mål och ärenden enligt plan- och bygglagen till miljödomstolarna. Regeringen föreslår i avsnitt 8 att handläggningen av mål enligt plan- och bygglagen och miljöbalken ska ske hos nya mark- och miljödomstolar. Även frågor om utdömande av vite som före- lagts med stöd av plan- och bygglagen ska prövas av mark- och miljö- domstol.

En del av de invändningar som framförts mot reformen grundar sig i en tveksamhet mot att Högsta domstolen – parallellt med Regeringsrätten – skulle få möjlighet att pröva processuella frågor enligt förvaltningspro- cesslagen (1971:291). Som framgår i avsnitt 13.2.2 föreslår regeringen att domstolarna i överklagade mål ska tillämpa lagen (1996:242) om domstolsärenden. Någon risk för att de båda prejudikatinstanserna med- delar mot varandra stridande avgöranden i processuella frågor uppkom- mer därmed inte.

Flera remissinstanser har framhållit vikten av att domstolarna tillförs de resurser och den kompetens som krävs för en effektiv och rättssäker hantering av plan- och byggärenden. Den omständigheten att det delvis

Prop. 2009/10:215

är samma bestämmelser som ska tillämpas i mål enligt miljöbalken som i mål enligt plan- och bygglagen innebär att ledamöter och berednings- personal vid de nuvarande miljödomstolarna har en viss kunskap om de frågor som ska prövas i mål enligt plan- och bygglagen. Samtidigt finns det också stora skillnader mellan plan- och bygglagen och miljöbalken vilket innebär att en överprövning av målen enligt plan- och bygglagen hos mark- och miljödomstolar kommer att ställa krav på särskild kompe- tens. Regeringen återkommer i avsnitt 11.2.4 till frågan om behovet av särskild kompetens hos ledamöterna i mark- och miljödomstolarna.

Företrädare för näringslivet har avstyrkt en ändrad instansordning med hänsyn till att förslaget innebär att domstolarna kommer att belastas med ett stort antal plan- och byggmål som kommer ta resurser från de mer omfattande och komplicerade miljömålen med förlängda handläggnings- tider och färre ansökningar som följd.

När en större grupp mål flyttas från en domstolsorganisation till en annan finns det risk för att handläggningstiderna under en övergångs- period blir något längre. Samtidigt innebär förslaget att prövningen av mål enligt plan- och bygglagen kommer ske vid fem specialiserade dom- stolar i stället för dagens tolv förvaltningsrätter. En mer koncentrerad prövning av plan- och byggmålen leder till en ökad kompetens hos de lagfarna ledamöterna och ger bättre förutsättningar för ett specialiserat beredningsstöd. Reformen skapar förutsättningar för ett prövningsförfar- ande som efter en övergångsperiod kan bli mer effektivt och mer samord- nat.

För närvarande gäller att ett ärende som har överklagats hos en allmän förvaltningsdomstol ska överlämnas till regeringen om ärendet rör en fråga som har särskild betydelse för Försvarsmakten, Fortifikationsver- ket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt. Utredningens uppdrag att föreslå nödvändiga författningsändringar för en ändrad in- stansordning för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen, omfattade inte ärenden och mål som rör nämnda förvarsmyndigheter. Det innebär att om ett ärende enligt plan- och bygglagen, som med den nya instans- ordningen kan överklagas till en mark- och miljödomstol, rör en fråga som har särskild betydelse för Försvarsmakten, Fortifikationsverket, För- svarets materielverk eller Försvarets radioanstalt ska domstolen över- lämna målet till regeringen.

I två avseenden kommer beslut enligt plan- och bygglagen även fort- sättningsvis kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol respektive regeringen. För det första innebär förslaget till en ändrad instansordning ingen ändring ifråga om vilka kommunala beslut som får överklagas i den ordning som gäller för laglighetsprövningen enligt kommunallagen (1991:900). Eftersom det är allmän förvaltningsdomstol som utför lag- lighetsprövningen kommer dessa kommunala beslut även fortsättningsvis överprövas av allmän förvaltningsdomstol.

De andra besluten är länsstyrelsens beslut att på eget initiativ upphäva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller om- rådesbestämmelser som även fortsättningsvis kommer kunna överklagas hos regeringen.

Prop. 2009/10:215

5.2En begränsad överprövning av detaljplaner och områdesbestämmelser

Regeringens förslag: Den myndighet som prövar ett överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbe- stämmelser ska endast pröva om det överklagade beslutet strider mot någon rättsregel på det sätt som klaganden har angett eller som fram- går av omständigheterna. Beslutet ska inte upphävas om det är uppen- bart att felet saknar betydelse för avgörandet.

Utredningens förslag avviker från regeringens genom att utredningen, till skillnad från regeringen, har föreslagit överprövningens omfattning i detaljplaneärenden inte begränsas.

Remissinstanserna: Många remissinstanser bl.a. länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län, Boverket, Regionförbundet i Kalmar län, Banverket, Sveriges Kommuner och Landsting samt flera kommuner har anfört att förslaget att flytta överprövningen av detaljplaneärenden från regeringen till domstol kan tillstyrkas endast under förutsättning att överprövningens omfattning begränsas. Linköpings kommun har avvisat utredningens förslag och anfört att politiska beslut i kommunerna inte ska överprövas juridiskt utan att den ordning som gäller med regeringen som slutinstans ska kvarstå för att garantera en demokratiskt underbyggd avvägning av olika intressen. Växjö kommun har påpekat att prövningen måste ge utrymme för att beakta detaljplanebesluts sammansatta karaktär av myndighetsutövning och politiska ställningstaganden. Skövde kommun har anfört att det är positivt att överprövningar av detaljplaneärenden och bygglovsärenden sker i samma instanskedja eftersom det är en förenkling för allmänheten och att det bör vara möjligt att skapa rutiner för domsto- lens prövning som möjliggör för domstolen att hantera även lämplighets- prövningar med politiska förtecken. Karlstads kommun har påpekat att kommunala planbeslut enligt plan- och bygglagen har karaktären av både myndighetsbeslut och politiska beslut och om överprövningen av dessa ärenden flyttas från regeringen till domstolar är det väsentligt att den politiska dimensionen behålls i bedömningen av ärendena. Banverket har invänt mot att förslaget saknar en beskrivning och analys av samordning- en mellan detaljplaner och de järnvägsplaner som fastställs av Banverket.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund

Ärenden enligt plan- och bygglagen är den största gruppen av överkla- gade ärenden som fortfarande prövas av regeringen. Frågan om att av- lasta regeringen huvuddelen av dessa ärenden har varit föremål för över- väganden både i samband med plan- och bygglagens tillkomst och vid några tillfällen därefter. Plan- och byggutredningen föreslog i betänkan- det ”Överprövning av beslut i plan- och byggärenden” (SOU 1994:134) att dessa ärenden skulle prövas av domstol. Förslaget förutsatte en sam- ordning av prövningen av ärenden enligt plan- och bygglagen samt

Prop. 2009/10:215

miljöskydds- och naturvårdsärenden. I och med att de senare ärende- grupperna blev föremål för den fortsatta översyn som ledde fram till miljöbalken, bereddes frågan om ett ändrat prövningssystem för ärenden enligt plan- och bygglagen inte vidare. Under 1999 togs frågan på nytt upp inom Regeringskansliet och den 1 juli 2003 överfördes regeringens prövning av frågor enligt 2 kap. plan- och bygglagen i vissa bygglovs- ärenden till domstol. Regeringen bedömde då (prop. 2002/03:27 s. 14 och 29) att gällande praxis från regeringens prövning och Regeringsrät- tens avgöranden i rättsprövningsärenden skulle komma att gälla även vid domstolens prövning och att något behov av att begränsa domstolens prövning därmed inte fanns.

När PBL-kommittén i sitt slutbetänkande (SOU 2005:77) föreslog en ändrad instansordning för detaljplaneärenden och vissa övriga ärenden enligt plan- och bygglagen, föreslog utredningen också att den överpröv- ande myndighetens prövning i samtliga dessa ärenden skulle begränsas. PBL-kommittén övervägde i sitt betänkande olika alternativ för att be- gränsa prövningens omfattning. Det förslag som sedan lämnades hade 7 § lagen (2006:304) om rättsprövning av vissa regeringsbeslut som före- bild och innebar att den överprövande myndigheten endast skulle pröva om det överklagade beslutet strider mot någon rättsregel på det sätt som den klagande anfört eller som i övrigt klart framgår av omständigheterna i ärendet.

Behovet av en begränsad överprövning

Även Miljöprocessutredningen har övervägt om det i samband med att överprövningen av detaljplaner flyttas från regeringen till miljödomstol bör införas en bestämmelse som begränsar prövningens omfattning. Till skillnad mot PBL-kommittén ansåg utredningen att en sådan begränsning inte behövs. Som skäl anförde utredningen att flera remissinstanser, bl.a. Regeringsrätten, var kritiska till PBL-kommitténs förslag till en sådan bestämmelse samt att det inte framkommit någon omständighet som pekar på ett sämre skydd för det kommunala självbestämmandet vid en domstolsprövning än när besluten överklagas till regeringen.

Remitteringen av utredningens förslag har visat att det för kommun- erna och andra företrädare för kommunala intressen är viktigt att över- prövningen av detaljplaneärenden begränsas. Hänsyn måste också tas till att kritiken mot PBL-kommitténs förslag att begränsa överprövningens omfattning delvis berodde på att kommittén föreslog att överprövningen skulle begränsas, inte bara i detaljplaneärenden, utan också i lovärenden.

Även om det, som utredningen anfört, inte finns anledning att anta att domstolarna skulle avvika från den praxis som etablerats genom reger- ingens och Regeringsrättens avgöranden i frågan om utrymmet för det kommunala självbestämmandet, går det inte att bortse från den remiss- kritik som framförts. Ett viktigt skäl till att överprövningen av detaljpla- ner fortfarande finns kvar hos regeringen är att kommunerna upplever det som ett problem att låta domstolar överpröva politiska ställningstag- anden. Det finns därför anledning att införa en bestämmelse som be- gränsar överprövningens omfattning i ärenden och mål där kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestäm- melser har överklagats.

Prop. 2009/10:215

Överprövningens omfattning

Ett överklagande av en kommuns beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser kan förenklat sägas innehålla tre olika typer av invändningar. Invändningarna kan avse formella brister i handläggningen, att tillräcklig hänsyn inte har tagits till enskilda intres- sen eller att kommunen gjort en felaktig bedömning av olika allmänna in- tressen. Överprövningar där överklagandet grundas på att det förekommit formella brister i handläggningen eller att enskilda intressen åsidosatts innebär vanligtvis en prövning av om beslutet strider mot lag eller annan författning. Ett sådant överklagande ska kunna bli föremål för överpröv- ning. Det kan däremot behövas ett klarläggande i vilken utsträckning ett överklagande som innebär ett påstående om att allmänna intressen inte tillgodoses eller att de intressen som tillgodoses är svaga jämfört med motstående allmänna intressen, ska kunna bli föremål för en överpröv- ning.

Vissa avvägningar mellan allmänna intressen som kommunen gör uti- från bestämmelser i 2 kap. plan- och bygglagen är politiska lämplighets- frågor som inte bör bli föremål för överprövning. Andra bestämmelser om allmänna intressen som ska tillämpas i plan- och byggärenden, t.ex. bestämmelser om riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken eller om miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken, är mer begränsande i fråga om det kommunala handlingsutrymmet. Ibland kan det också vara svårt att skilja på enskilda och allmänna intressen. Planering av parker och andra grönområden inom sammanhållen bebyggelse är ett allmänt intresse, men det är samtidigt uppenbart att det är ett enskilt intresse att fastighetsägare och boende har en god närmiljö.

För att man inte ska behöva göra en avgränsning mellan enskilda och allmänna intressen eller mellan olika allmänna intressen, bör en bestäm- melse om prövningens omfattning utformas som en kontroll av om beslu- tet är förenligt med gällande bestämmelser. En sådan avgränsning av överprövningen innebär inget hinder mot att den som klagar åberopar all- männa intressen som stöd för sitt överklagande. Överprövningen kommer att innebära en kontroll av om kommunens beslut ryms inom det hand- lingsutrymme som kommunen har enligt bestämmelserna i plan- och bygglagen och de krav som kan ställas på beslutsunderlag och bered- ningsförfarande. Det innebär att om de bestämmelser som den överpröv- ande instansen ska ta hänsyn till vid sin prövning ger kommunerna en stor handlingsfrihet, t.ex. bestämmelserna i 2 kap. plan- och bygglagen, kommer den avvägning som en kommun gör mellan olika samhällsin- tressen enligt 2 kap. inte att bli föremål för överprövning så länge den ryms inom lagstiftningen.

I de fall överprövningen avser bestämmelser som reglerar allmänna in- tressen, men enligt vilka det kommunala handlingsutrymmet är mer be- gränsat, t.ex. bestämmelserna om miljökvalitetsnormer och riksintressen, kommer utrymmet för en överprövning vara större. Regeringsrätten har i ett rättsprövningsmål prövat om kommunens beslut om detaljplan var förenligt med bestämmelserna om riksintresse och funnit att så inte var fallet (RÅ 1997 ref. 18).

Den överprövande instansen ska inte på eget initiativ göra en omfattan- de inventering i fråga om ett besluts laglighet. Samtidigt kan det inte

Prop. 2009/10:215

heller krävas att det enskilde ska behöva ange exakt vilka regler som be- Prop. 2009/10:215 slutet kan anses strida mot. Överklagandet bör vara tillräckligt preciserat

för att den överprövande instansen ska kunna ta ställning till om kom- munens beslut är riktigt eller inte.

En avgränsning som innebär att den överprövande instansen när den prövar ett ärende eller mål om antagande, ändring eller upphävande av en detaljplan eller områdesbestämmelser endast ska pröva om det överklag- ade beslutet strider mot någon rättsregel på det sätt som klaganden har angett eller som framgår av omständigheterna, har likheter både med 7 § rättsprövningslagen och 10 kap. 8 § första stycket 4 kommunallagen. En fördel med att välja en avgränsning av överprövningen som har likhet med befintlig reglering är att de överprövande instanserna kan hämta vägledning i etablerad praxis.

Det är vanligt att en enskild som överklagar en kommuns beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser anför att det förekommit formella brister i handläggningen. Om kommunens beslut innehåller mindre ett fel som varit oväsentligt eller utan betydelse för ärendets utgång ska domstolen inte upphäva beslutet.

Länsstyrelserna och domstolarna bör ha samma ram för överprövning- en eftersom det blir tydligast och mest förutsägbart för enskilda.

Precis som i dag ska den instans som prövar överklagande som huvud- regel endast kunna fastställa eller upphäva detaljplanen. Om kommunen har medgett det får beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Ändringar som har ringa betydelse får, precis som i dag, göras utan kommunens medgivande.

Den omständigheten att beslut om fastställelse av arbetsplan enligt väglagen (1971:948) och fastställelse av järnvägsplan enligt lagen (1985:192) om byggande av järnväg även fortsättningsvis får överklagas till regeringen är inte ett skäl till att bibehålla regeringsprövningen av detaljplaner.

5.3Samordning av prövningen mellan 11 och 13 kap. plan- och bygglagen

Regeringens förslag: Om länsstyrelsen enligt 11 kap. 10 eller 12 § har beslutat att överpröva en kommuns beslut om en detaljplan eller områdesbestämmelser eller ett lov eller förhandsbesked, får länsstyrel- sen besluta att ett ärende om prövning av ett överklagande av samma kommunala beslut inte ska avgöras förrän ärendet om överprövning enligt 11 kap. är slutligt avgjort.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Västra Götalands län har anfört att frågan om samordningen mellan prövningen enligt 11 och 13 kap. plan- och bygglagen bör utredas ytterligare och då särskilt situationen när länsstyrelsen beslutat att inte överpröva en kommuns beslut enligt 11 kap. 10 § första stycket, ett beslut som inte får överklagas, samtidigt som en eller flera personer med stöd av 13 kap. har överklagat ett beslut att anta samma detaljplan. Eftersom en enskild kan åberopa allmänna

intressen till grund för sitt överklagande och få dessa grunder prövade av Prop. 2009/10:215 såväl länsstyrelsen som domstol kan det leda till en domstolsprövning av

samma omständigheter som länsstyrelsen beaktat vid sitt ställningstagan- de enligt 11 kap. 10 § första stycket. Det finns därmed, enligt länsstyrel- sen, ett sätt att indirekt komma runt fullföljdsförbudet i 13 kap. 4 §.

Skälen för regeringens förslag

Statlig överprövning enligt plan- och bygglagen

Både 11 och 13 kap. plan- och bygglagen handlar om statlig överpröv- ning. I 11 kap. regleras statens möjlighet att på eget initiativ granska och i vissa fall upphäva kommunens beslut, medan överprövningen enligt 13 kap. sker på initiativ av sakägare och andra intressenter. Det är läns- styrelsen som enligt 11 kap. kan initiera en granskning av kommunala beslut. Enligt 13 kap. är det också länsstyrelsen som i de flesta fall prövar överklaganden av kommunala beslut. Den föreslagna ändrade instansord- ningen innebär ingen skillnad i detta avseende utan fortfarande kommer det vara länsstyrelsen som enligt 11 kap. granskar kommunala beslut och som enligt 13 kap. prövar överklaganden av kommunala beslut. Även om det är fråga om två skilda prövningar kan länsstyrelsen samordna dessa. Det är också möjligt att samordna ärendena vid en överprövning efter- som länsstyrelsens beslut i båda fallen överklagas till regeringen. När in- stansordningen för överklagande av en kommuns beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser nu ändras, medan länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. även fortsättningsvis kan överklagas till regeringen, finns det anledning att överväga behovet av att reglera samordningen av prövningen enligt 11 och 13 kap.

När instansordningen för vissa bygglovsmål ändrades genom att pröv-
ningen av frågor avseende 2 kap. plan- och bygglagen i mål om bygglov
flyttades från regeringen till domstol, övervägde regeringen behovet av
att reglera samordningen mellan länsstyrelsens egeninitierade överpröv-
ning av lov och förhandsbesked och länsstyrelsens prövning av överklag-
ande av samma beslut (prop. 2002/03:27 s. 17 f.). Regeringen anförde då
att samordningsproblem kunde antas uppstå i endast mycket få fall och
att det i praktiken redan förekom att länsstyrelsen avvaktade med pröv-
ningen av överklagandet till dess ärendet om den statliga prövningen var
avslutad.
Behovet av att reglera samordningen av länsstyrelsens överprövning
Det som regeringen hade att ta ställning till i prop. 2002/03:27 var beho-
vet av samordning av beslut om lov eller förhandsbesked. Det är mycket
ovanligt att länsstyrelsen på eget initiativ överprövar ett beslut om lov
eller förhandsbesked. Eftersom det är vanligare att länsstyrelsen på eget
initiativ överprövar detaljplaner och områdesbestämmelser innebär en
ändrad instansordning för överklagande av dessa ärenden ett större behov
av att samordna överprövningen.
Det kan antas att det i allmänhet är lämpligt att länsstyrelsen först av-
slutar prövningen enligt 11 kap. innan ett enskilt överklagande avseende
samma detaljplan eller områdesbestämmelser prövas. Länsstyrelsen bör
få skjuta upp prövningen av överklagandet till dess ärendet enligt 11 kap.	90
	90

är slutligt avgjort. Om länsstyrelsen beslutar att upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt 11 kap. och det beslutet överklagas till regeringen, är ärendet inte slutligt avgjort förrän regeringen prövat över- klagandet. Däremot bör ärendet anses vara slutligt avgjort även om reger- ingens beslut blir föremål för en ansökan om rättsprövning eftersom rättsprövning är ett extra ordinärt rättsmedel som anhängiggörs genom ansökan, inte genom överklagande.

Även om länsstyrelsen i praktiken redan informellt avvaktar med pröv- ningen av ett överklagande i de fall det anses motiverat, innebär en be- stämmelse enligt vilken länsstyrelsen får avvakta med prövningen av ett överklagande till dess överprövningen enligt 11 kap. avslutats, att be- rörda intressenter få ett klart besked från länsstyrelsen om hur överklag- andet avses att hanteras.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län har anfört att en ändrad instans- ordning för överprövningen av detaljplaner innebär att det indirekt är möjligt att komma runt fullföljdsförbudet i 13 kap. 4 § eftersom en en- skild som överklagar en detaljplan kan anföra samma grunder som läns- styrelsen har att beakta enligt 11 kap. 10 § andra stycket.

Vid en prövning enligt 11 kap. uppträder staten som bevakare av främst statliga och mellankommunala intressen medan en prövning av ett överklagande enligt 13 kap. ofta handlar om en intresseavvägning mellan olika enskilda och allmänna intressen. Att samma frågor kan aktualiseras i båda dessa prövningar är i sig inget märkligt. Det finns dessutom redan i dag en möjlighet att föra in allmänna frågor i ett överklagande av en de- taljplan även om länsstyrelsen avstått från en prövning enligt 11 kap., dock med den skillnaden att överklagandet för närvarande sker till reger- ingen. Eftersom överprövningen av detaljplaner och områdesbestämmel- ser hos länsstyrelsen och miljödomstolen avses att begränsas i enlighet med vad som är rådande praxis, kommer en ändrad instansordning för överprövning av detaljplaner inte innebära någon skillnad jämfört med i dag beträffande vilka frågor i ett detaljplaneärende som kan bli föremål för överprövning.

Det förekommer att länsstyrelsen beslutar att överpröva kommunens beslut att lämna lov eller förhandsbesked även om det är ovanligt. Om länsstyrelsen efter en överprövning avstår från att upphäva kommunens beslut kan en enskild i ett överklagande enligt 13 kap. av samma kom- munala beslut åberopa sådana allmänna intressen som anges i 11 kap. 10 §.

Sammantaget kan den situation som Länsstyrelsens i Västra Götaland län har redogjort för uppkomma redan i dag. Det finns dock inget som tyder på att det inneburit något problem. Det finns därför inte anledning att reglera samordningen mellan 11 och 13 kap. utöver vad som nu före- slås.

Det kan förekomma att en enskild anför andra grunder i sitt överklag- ande enligt 13 kap. än vad länsstyrelsen har att pröva enligt 11 kap. Då skulle en samtidig prövning i olika instanser inte innebära några egent- liga nackdelar. Bestämmelsen bör därför utformas som en möjlighet, inte en skyldighet, för länsstyrelsen att skjuta upp prövningen av överklag- andet.

Prop. 2009/10:215

6	Prövningen av ansökningsmål
6.1	Prövningen av A- och vattenverksamheter

Regeringens bedömning: Prövningen i första instans av en ansökan
om tillstånd till en stor miljöfarlig verksamhet, s.k. A-verksamhet,
eller en vattenverksamheter bör tills vidare ske hos domstol.

Utredningens förslag avviker från regeringens bedömning genom att
utredningen har föreslagit att förstainstansprövningen av ansökan om till-
stånd till en stor miljöfarlig verksamhet, s.k. A-verksamhet, eller vatten-
verksamhet ska ske hos fem självständiga förvaltningsmyndigheter.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, däribland Justitiekans-
lern, Svea hovrätt (Miljööverdomstolen), Östersunds, Malmö, Gotlands
och Luleå tingsrätter, Försvarsmakten, Kammarkollegiet, Socialstyrel-
sen, Fiskeriverket, Naturvårdsverket, Stockholms universitet, Mannhei-
mer Swartling Advokatbyrå, Sveriges Bergmaterialindustri och Sveriges
Advokatsamfund, har varit positiva till förslaget att överföra förstain-
stansprövningen av A-verksamheter och vattenverksamheter till en för-
valtningsmyndighet. Även flera kommuner, bl.a. Stockholms, Linköp-
ings, Umeå och Piteå kommuner, har tillstyrkt förslaget. Bland de re-
missinstanser som har tillstyrkt utredningens förslag har flertalet särskilt
betonat vikten av att de nya prövningsmyndigheterna blir helt självstän-
diga i förhållande till länsstyrelserna. Flera remissinstanserna har därför
avstyrkt utredningens förslag om att länsstyrelsens personal ska kunna
bereda ärenden vid de nya prövningsmyndigheterna. Flera remissinstan-
ser, bl.a. Miljööverdomstolen, Tillväxtverket, Vägverket samt Solna och
Umeå kommuner, har påpekat att förslaget innebär en förlängning av in-
stansordningen och att handläggningstiderna kan komma att förlängas
vilket inte är en acceptabel ordning eftersom ambitionen bör vara att
reformen ska leda till en effektivare och snabbare handläggning.
En majoritet av länsstyrelserna har tillstyrkt en överföring av förstain-
stansprövningen av A- och vattenverksamheter, men avstyrkt förslaget
att prövningen ska ske hos en annan myndighet än länsstyrelsen. Flera
länsstyrelser har framfört att utredningens förslag till ny organisation
föregriper den slutliga hanteringen av Ansvarskommitténs förslag om
regional indelning och fördelningen av uppgifter mellan stat, region och
kommun. Mot bakgrund av den kommande Organisationsutredningen om
länsstyrelsernas framtida uppgifter och indelning bör, enligt dessa läns-
styrelser, ställningstagandet avseende miljöprövningens slutgiltiga orga-
nisation anstå till dess att regeringen tagit ett helhetsgrepp över länsstyr-
elsernas framtida arbetsuppgifter och organisation. Många länsstyrelser
har också påpekat att ett genomförande av utredningens förslag kommer
att leda till en utarmning av länsstyrelsernas möjligheter att företräda all-
männa intressen och att lämna kvalificerad vägledning i samrådspro-
cesserna om miljökonsekvensbeskrivningar.
Ett antal remissinstanser, bl.a. Luftfartsverket, Sveriges Kommuner och
Landsting, Advokatfirman Åberg, Alrutz´ Advokatbyrå, Plast- och Kemi-		92

företagen, Skogsindustrierna och Svensk Energi, har helt avstyrkt utred-	Prop. 2009/10:215
ningens förslag och förordat att prövningen av A- och vattenverksam-
heter även fortsättningsvis ska ske vid miljödomstolarna. Även Nacka,
Vänersborgs och Umeå tingsrätter (miljödomstolarna) har anfört att den
nuvarande prövningsorganisationen fungerar väl och att den föreslagna
ordningen innebär en längre instanskedja, vilket kan medföra längre
handläggningstider och dyrare process. Statens Jordbruksverk har anfört
att Statskontoret i sin rapport 2004:9 har pekat på problem med nämnd-
myndigheter i frågor om självständighet från värdmyndigheten, reger-
ingens styrning och tydligheten i ansvar. Strålsäkerhetsmyndigheten har
anfört att de verksamheter som anges i 17 kap. 1 § miljöbalken även fort-
sättningsvis bör prövas av miljödomstol som första instans. Svenskt
Näringsliv och Svensk Handel har anfört att det är ett oavvisligt krav att
prövningen sker under full självständighet och kan en sådan oberoende
myndighet inte skapas måste prövningen i första instans ske i domstol.
Skälen för regeringens bedömning
Bakgrund och gällande rätt
Ärenden och mål om miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken
prövas i dag av kommuner, länsstyrelser, miljödomstolar, Miljööverdom-
stolen och Högsta domstolen. I mål som rör Försvarsmakten, Fortifika-
tionsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt ska
domstolen alltid med eget yttrande överlämna ärendet till regeringen för
avgörande. Vilken myndighet som är första respektive sista instans beror
på hur den miljöfarliga verksamheten är klassad. Tillståndspliktiga miljö-
farliga verksamheter klassas som A- eller B-verksamheter. Om en verk-
samhet är en A- respektive B-verksamhet framgår av bilagan till förord-
ningen (1998:899) om en miljöfarlig verksamhet. Det är de fem miljö-
domstolarna, placerade vid tingsrätterna i Nacka, Växjö, Vänersborg,
Östersund och Umeå, som är första instans vid prövning av ansökan om
tillstånd till A-verksamheter. B-verksamheter prövas i första instans av
miljöprövningsdelegationer som är knutna till länsstyrelserna. Det finns
också anmälningspliktiga C-verksamheter som i första instans prövas av
kommunerna. Mål om vattenverksamhet enligt 11 kap. miljöbalken prö-
vas av miljödomstol som första instans.
Vilken instans som är den sista är beroende av var ärendet inleds. Om
ärendet inleds vid en kommun eller förvaltningsmyndighet är Miljööver-
domstolen sista instans. Om ärendet i stället inleds vid en miljödomstol
är det Högsta domstolen som är sista instans.
Miljöbalkskommittén fick 2003 i uppdrag att utreda frågan om till-
ståndsprövning enligt miljöbalken bör inledas direkt hos miljödomstol
eller om domstolen ska pröva tillståndsfrågan först efter överklagande av
förvaltningsmyndighets beslut. I slutbetänkandet ”Miljöbalken, miljökva-
litetsnormer, miljöorganisationerna i miljöprocessen och avgifter” (SOU
2005:59) förordade kommittén att mål om vattenverksamheter och alla
typer av miljöfarliga verksamheter ska tillståndsprövas av en förvalt-
ningsmyndighet som första instans. Kommittén ansåg att miljöprövning
principiellt är en uppgift av förvaltningsrättslig karaktär. Prövningen for-
drar ett brett kunskapsunderlag från många områden, där bland annat de
tekniska och naturvetenskapliga frågorna har stor betydelse och där in-	93

slaget av samhällsplanering ofta är stort. Kommittén menade vidare att förvaltningsmyndigheter är väl lämpade för att så effektivt och flexibelt som möjligt hämta in ett brett beslutsunderlag till grund för bästa möjliga beslut. Kommittén konstaterade att en prövningsorganisation där mål om miljöfarliga A-verksamheter och vattenverksamheter prövas av en läns- styrelse som första instans innebär en önskvärd renodling av domstolar- nas tvistelösande roll. Samtidigt bedömde kommittén att det fanns behov av fortsatt utredning. Vid remitteringen fick kommitténs förslag stöd av en majoritet av remissinstanserna.

Mot bakgrund av att Miljöbalkskommitténs förslag att överföra första- instansprövningen från miljödomstolarna till förvaltningsmyndigheter i huvudsak togs emot positivt av remissinstanserna, gav regeringen Miljö- processutredningen i uppdrag att föreslå de organisations- och författ- ningsändringar som behövs för en ändrad instansordning för mål om A- verksamheter och vattenverksamheter. Utredningen skulle överväga möj- ligheten att koncentrera dessa ärendegrupper till ett färre antal länsstyr- elser och analysera miljöprövningsdelegationernas och länsstyrelsernas olika roller.

Utredningens förslag om tillståndsprövning hos nämndmyndigheter vid länsstyrelserna

Miljöprocessutredningen har ansett att det är angeläget att den admini- strativa myndighet som ska pröva tillståndsärenden som första instans får en sådan organisation och kompetens att den respekt för prövningsför- farandet som länsstyrelseprövningen hittills har haft kan bevaras även när ärendena blir mer omfattande och komplicerade. Mot den bakgrunden har Miljöprocessutredningen föreslagit att det inrättas fem nya miljö- prövningsmyndigheter som ska vara nämndmyndigheter vid länsstyrel- sen och ha en egen instruktion. Beredningen av ärenden vid de myndig- heterna ska enligt utredningens förslag utföras av dels myndighetens egna anställda personal, dels personal hos länsstyrelsen enligt ett särskilt avtal mellan länsstyrelsen och prövningsmyndigheten. Länsstyrelserna ska vara värdmyndigheter med ansvar att tillhandahålla lokaler och admi- nistrativ service. Utredningen har ansett att prövningsmyndigheterna, såsom nämndmyndigheter, ska vara självständiga i förhållande till läns- styrelserna.

Utgångspunken i regeringens direktiv till utredningen var att en över- föring av miljöprövningen av A- och vattenverksamheter skulle ske till länsstyrelserna samtidigt som miljöprövningsdelegationernas och läns- styrelsernas olika roller skulle analyseras närmare. Remitteringen av ut- redningens förslag visar att även om remissinstanserna är splittrade i frå- gan om vilken myndighet som bör vara första instans, har flertalet re- missinstanser uttalat krav på att förstainstansprövningen ska utföras av en självständig myndighet.

Mot bakgrund av de överväganden som har legat till grund för utred- ningens förslag om självständiga nämndmyndigheter och med hänsyn till remissutfallet, bedömer regeringen att det för närvarande inte är lämpligt att överföra tillståndsprövningen av A- och vattenverksamheter till en de- legation, nämnd eller myndighet som är knuten till den nuvarande läns- styrelseorganisationen.

Prop. 2009/10:215

Tillståndsprövning vid nya självständiga myndigheter	Prop. 2009/10:215
Den statliga regionala förvaltningen är just nu föremål för en översyn.
Ansvarskommittén har i sitt slutbetänkande ”Hållbar samhällsorgani-
sation med utvecklingskraft” (SOU 2007:10) föreslagit att nya större län
och landsting bildas. I september 2007 överlämnades till regeringen
rapporten ”Koncentration av länsstyrelseverksamhet” (Ds 2007:28). I
rapporten har man föreslagit att verksamhet inom drygt tjugo områden
koncentreras till sju länsstyrelser. Utgångspunkten för förslaget om en
koncentration till sju länsområden, var bland annat Ansvarskommitténs
kriterier för en ny geografisk indelning med färre och större län och
landsting. Regeringen beslutade vid regeringssammanträdet den 16 juni
2009 att låta en särskild utredare genomföra en översyn av den statliga
regionala förvaltningen (dir. 2009:62). Regeringen har beslutat om
tilläggsdirektiv till utredningen (dir. 2010:12). Utredaren ska ge förslag
på hur den statliga regionala förvaltningens utformning kan bli tydligare,
mer samordnad och ändamålsenlig. Utredaren ska också ge förslag på en
ändrad länsindelning i de fall en ändrad landstingsindelning kan bli ak-
tuell. Uppdraget ska redovisas senast den 15 september 2012.
Mot bakgrund av den översyn som nu pågår i fråga om länsindelning
och länsstyrelsernas framtida uppgifter anser regeringen att det inte bör
inrättas nya myndigheter på regional nivå. Det finns inte skäl för att
ytterligare splittra den statliga regionala förvaltningen. Eftersom en stor
del av remissinstanserna dessutom har ansett att den nuvarande pröv-
ningen av A- och vattenverksamheter fungerar väl bör den tillsvidare ske
på samma sätt som i dag. Dessutom har det under utredningens arbete
och vid remitteringen av utredningens förslag från flera håll förts fram att
det är viktigt att Högsta domstolen även fortsättningsvis kan pröva A-
och vattenverksamheter. En överföring av förstainstansprövningen till
förvaltningsmyndighet innebär, om Högsta domstolen ska fortsätta att
vara högsta instans, att instanskedjan förlängs vilket inte överensstämmer
med regeringens ambition om att åstadkomma en effektivare och snab-
bare handläggning.

6.2 Prövningen av B-verksamheter

Regeringens bedömning: Prövningen av ansökan om tillstånd till mindre miljöfarliga verksamheter, s.k. B-verksamheter, bör koncen- treras till färre länsstyrelser än i dag. En sådan koncentration bör ske till miljöprövningsdelegationerna vid länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Skåne, Västra Götalands, Dalarnas, Västernorrlands och Norrbottens län.

Utredningens förslag avviker från regeringens bedömning genom att utredningen har föreslagit att prövningen av ansökan om tillstånd till B- verksamheter ska ske hos fem självständiga prövningsmyndigheter lokaliserade i Umeå, Östersund, Stockholm, Göteborg och Malmö.

Remissinstanserna: En majoritet av länsstyrelserna har anfört att prövningen av B-verksamheter även fortsättningsvis bör ske hos samtliga

länsstyrelser.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Kalmar län har anfört att formerna Prop. 2009/10:215 för miljöprövningsdelegationernas ”självständighet” gentemot länsstyrel-

sen bör kunna ges en striktare utformning i länsstyrelseinstruktionen och att det ur effektivitetsskäl kan vara lämpligt att operativt skilja på pröv- ning och tillsyn. Länsstyrelsen i Skåne län har anfört att det är mest ända- målsenligt att ett färre antal förvaltningsmyndigheter prövar tillstånds- frågor som rör tillståndspliktiga miljöfarliga verksamheter och vatten- verksamheter och anser att prövning bör ske vid fem länsstyrelser. Plast- och Kemiföretagen har anfört att arbetet bör fortgå med inriktningen att koncentrera prövningen av B-verksamheterna till ett mindre antal regio- nala och helt självständiga prövningsmyndigheter.

Skälen för regeringens bedömning

Bakgrund

Det är länsstyrelserna som första instans prövar ansökan om tillstånd till B-verksamheter. Prövningen vid länsstyrelserna sker av särskilda miljö- prövningsdelegationer och beredningen sker av personal anställd vid länsstyrelsen. En miljöprövningsdelegation består av en ordförande och en miljösakkunnig. Ordförande ska vara jurist med domarerfarenhet och ska ha särskild erfarenhet av miljöfrågor och andra frågor som behandlas i miljöbalken. En miljösakkunnig ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av frågor om skydd för människors hälsa och miljön. I dag sker prövningen av ansökan om tillstånd till B-verksam- heter vid samtliga 21 länsstyrelser. Under 2007 avgjorde miljöprövnings- delegationerna vid länsstyrelserna totalt 1 398 ärenden, varav cirka hälf- ten var tillståndsärenden. Delegationerna prövar också ansökan om upp- hävande eller ändring av villkor eller andra bestämmelser i tillstånd. För- delningen av antalet inkommande och avgjorda ärenden varierar mycket mellan olika länsstyrelser. Länsstyrelserna i Skåne och Västra Götalands län är de länsstyrelser som har flest inkommande och avgjorda ärenden. 2007 avgjorde dessa länsstyrelser 184 respektive 173 ärenden. Läns- styrelserna i Gotlands och Uppsala län är bland de länsstyrelser som får in minst antal ärenden och 2007 avgjorde dessa länsstyrelser 18 respek- tive 29 ärenden. Den ändring av bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd som trädde i kraft den 1 januari 2008 innebar att miljöprövningsdelegationernas ärendeunderlag minska- de ytterligare. Även om ungefär 50 A-verksamheter blev B-verksam- heter, blev samtidigt ungefär 1 000–1 300 B-verksamheter anmälnings- pliktiga C-verksamheter. Även handläggningstiderna varierar mycket mellan länsstyrelserna.

Behovet av att koncentrera prövningen av B-verksamheter till färre länsstyrelser

Enligt regeringens proposition (2009/10:155) ”Svenska miljömål - för ett effektivare miljöarbete” svarar länsstyrelserna för det regionala arbetet med att nå miljökvalitetsmålen. De regionala målen och arbetet med åtgärdsstrategier och åtgärdsprogram är en del i arbetet med att nå de nationella miljökvalitetsmålen. Länsstyrelserna har ansvar för att ta fram

regionala åtgärdsprogram. Dessa bör tas fram i bred förankring bl.a. i

samråd med kommunala samverkansorgan. Sådana program ger också ett tydligt och anpassat underlag för länsstyrelsernas arbete med prövning och tillsyn enligt miljöbalken. Tillståndsprövningen och tillsynen enligt miljöbalken är viktiga beståndsdelar i länsstyrelsernas samlade arbete för att nå de av riksdagens beslutade miljömål. Behovet av att bibehålla och utveckla ett samlat regionalt miljöarbetet har framhållits av Utredningen om en myndighet för havs- och vattenmiljöfrågor i betänkandet ”En myndighet för havs- och vattenmiljö” (SOU 2010:8). Av betänkandet framgår bl.a. att ett bibehållande av vattenmyndigheternas verksamhet i anslutning till befintlig regional organisation, länsstyrelserna, har ett starkt stöd och är det alternativ som utredningen förordar som huvud- alternativ. Länsstyrelserna har enligt betänkandet viktiga uppgifter i det samlade miljöarbetet på regional nivå, med en rad verksamhetsuppgifter som är nära kopplade till vatten och anknytande miljöfrågor.

Sammantaget finns det klara fördelar med att ha en prövning av B- verksamheter på regional nivå som är knuten till den nuvarande läns- styrelseorganisationen.

Vissa remissinstanser har uttryckt tveksamhet mot att låta länsstyrelsen eller en delegation knuten till länsstyrelsen pröva B-verksamheter. Tvek- samheten grundar sig i den koppling som finns mellan länsstyrelsen och miljöprövningsdelegationen och att handläggarna på länsstyrelsen kan arbeta med tillsyn och tillståndsprövning av samma verksamhet. Som utredningen konstaterat har det inte framkommit några konkreta exempel på att länsstyrelsen vid sin tillståndsprövning tar hänsyn till några ovid- kommande intressen. I och med att miljöprövningsdelegationens ord- förande och miljösakkunnige är beslutande i tillståndsärendena, utan deltagande från andra delar av länsstyrelsen, uppfylls kraven på själv- ständighet. Det finns dock anledning att överväga möjligheterna att inom ramen för den nuvarande organisationen ytterligare tydliggöra miljöpröv- ningsdelegationernas och länsstyrelsernas olika roller och åstadkomma en mer effektiv och ändamålsenlig prövningen av B-verksamheterna.

Antalet tillståndsärenden vid vissa delegationer är få vilket försvårar möjligheterna att bygga upp kompetens. Ordföranden och den miljösak- kunnige kan ofta inte arbeta med tillståndsprövning på heltid. En koncen- tration av tillståndsprövningen av B-verksamheter till ett färre antal miljöprövningsdelegationer skulle medföra att ordförande och den miljö- sakkunnige kan arbeta heltid med tillståndsprövning vilket i sin tur kan bidra till en mer kvalificerad och effektiv prövning. Sker prövningen av olika typer av verksamheter, som till exempel vindkraft eller täkter, hos färre miljöprövningsdelegationer kommer erfarenheten av att pröva olika typer av verksamhet att öka. En prövning hos färre miljöprövningsdele- gationer ger också bättre förutsättningar för en enhetlig rättstillämpning.

Vid en samlad bedömning överväger fördelarna med att samla till- ståndsprövningen av B-verksamheter hos ett färre antal miljöprövnings- delegationer än i dag. Vikten av erfarenhetsåterföring mellan tillstånds- prövning, tillsyn och annat miljöarbete kommer att vara fortsatt stor. Genom att verksamheten även fortsatt knyts till länsstyrelserna finns möjligheten för gemensam kompetensförsörjning och tjänsterotation. En koncentrationen kan genomföras utan hinder av den utredning om över- syn av den regionala statliga förvaltningen (Fi 2009:07) som för när- varande pågår. Regeringen bedömer att en koncentration av miljöpröv-

Prop. 2009/10:215

ningsdelegationernas verksamhet till ett färre antal länsstyrelser bör ske Prop. 2009/10:215 till de sju länsstyrelser som föreslås i Koncentrationsutredningen (Ds

2007:28), dvs. länsstyrelserna i Stockholms, Östergötlands, Skåne, Västra Götalands, Dalarnas, Västernorrlands och Norrbottens län.

Flera länsstyrelser har anfört att de länsstyrelser som inte längre ska tillståndspröva B-verksamheter kommer att få sämre förutsättningar att bedriva tillsyn, lämna tillsynsvägledning, företräda allmänna intressen och lämna kvalificerad vägledning i samrådsprocesserna om miljökon- sekvensbeskrivningar. Sedan regeringen beslutade lagrådsremissen har flera länsstyrelserna också framfört att det vid en koncentration av till- ståndsprövningen är viktigt att beredningen av tillståndsärenden även fortsättningsvis sker hos samtliga länsstyrelser.

I dag finns bestämmelser om miljöprövningsdelegationer i förordning- en (2007:825) med länsstyrelseinstruktion. Regeringen avser att i stället reglera miljöprövningsdelegationernas verksamhet i en särskild förord- ning. Regeringens ambition i arbetet med en ny förordning är att tydlig- göra vilken roll länsstyrelserna respektive miljöprövningsdelegationerna ska ha vid tillståndsprövningen och beredningen av tillståndsärenden. Målsättningen är att skapa en tydlig organisation som medger en effektiv och rättssäker prövning av B-verksamheterna. I arbetet med en ny förord- ning kommer de synpunkter som länsstyrelserna framfört att övervägas och länsstyrelserna kommer också ges möjlighet att komma med syn- punkter på förordningens utformning.

7Samorganisation av miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna

7.1Nuvarande ordning

Miljödomstolarna

Miljödomstolarna inrättades 1999 i samband med att miljöbalken trädde i kraft. Domstolarna övertog den roll som Koncessionsnämnden för miljö- skydd och vattendomstolarna haft som tillståndsmyndigheter. Miljödom- stolarna fick också till uppgift att pröva överklaganden i tillsynsärenden av beslut från ett antal myndigheter som har tillsynsuppgifter inom miljö- balkens tillämpningsområde. I dessa delar övertog miljödomstolarna uppgifter från de allmänna förvaltningsdomstolarna. Vidare fick miljö- domstolarna till uppgift att avgöra ersättningsfrågor av skadeståndsrätts- lig och intrångsrättslig karaktär på miljöbalkens område.

Miljödomstolarna är särskilda domstolar som är knutna till de allmänna domstolarna. Fem av landets tingsrätter är miljödomstol: Umeå, Öster- sunds, Nacka, Växjö och Vänersborgs tingsrätter.

Utmärkande för särskilda domstolar är att de avgör mål i en speciell egenskap. För särskilda domstolar kan också gälla en särskild, i lag be- stämd, sammansättning. Miljödomstolen består enligt huvudregeln av en ordförande som ska vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter.

Som huvudregel gäller reglerna i rättegångsbalken om rättegången i tvistemål vid handläggningen av mål enligt miljöbalken. Vid handlägg- ningen av överklaganden tillämpas bestämmelserna i förvaltningspro- cesslagen. Detsamma gäller vid prövning av utdömande av vite efter sär- skild ansökan av myndighet och vid överklagande av sådana mål till Mil- jööverdomstolen. Rättegångsbalken ska dock tillämpas när Högsta dom- stolen prövar mål om utdömande av vite.

Fastighetsdomstolarna

Fastighetsdomstolarna inrättades 1969. Även fastighetsdomstolarna är särskilda domstolar som är knutna till de allmänna domstolarna. Liksom miljödomstolarna avgör de mål i en särskild sammansättning. Enligt lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål ska det finnas en fastig- hetsdomstol i varje län. Regeringen kan dock föreskriva att annat område än länet ska utgöra domkrets för fastighetsdomstol eller att flera fastig- hetsdomstolar ska finnas för samma område. Den tingsrätt som regering- en bestämmer ska vara fastighetsdomstol. Det finns för närvarande 25 fastighetsdomstolar.

Bestämmelser om handläggningen av mål och ärenden vid fastighets- domstolarna finns i lagen om domstolar i fastighetsmål. Vidare finns handläggningsregler i vissa speciallagar. Vid sidan av dessa lagar gäller rättegångsbalkens regler. Rätten består enligt huvudregeln av två lagfarna ledamöter, en teknisk ledamot (fastighetsråd) och två nämndemän.

Fastighetsdomstolarnas prövning omfattar dels prövning av mål där domstolen är första instans, dels prövning av överklagade ärenden. Som första instans dömer fastighetsdomstolarna i bl.a. tomträttsmål, expro- priationsmål, klander av stämmobeslut och vissa mål och ärenden enligt plan- och bygglagen. Dessa mål avgörs genom dom. Som överklagande- instans handlägger fastighetsdomstolen bl.a. mål enligt fastighetsbild- ningslagen, anläggningslagen, ledningsrättslagen samt lagen om ägande- rättsutredning och legalisering. Dessa mål avgörs genom utslag.

Mål och ärenden som rör fastigheter

I lagen om domstolar i fastighetsmål finns inte någon uppräkning av vilka måltyper som omfattas av lagens tillämpningsområde. I stället an- ges i respektive lag att frågan ska prövas av fastighetsdomstol. Uttrycket fastighetsmål i den lagen har alltså en snävt legal betydelse. Lagstiftning som rör fastigheter över huvud taget är mer omfattande. Mål och ärenden om fastigheter prövas av allmän domstol, allmän förvaltningsdomstol, fastighetsdomstol och miljödomstol.

Den grundläggande regleringen om fastigheter och rättigheter till fas- tigheter m.m. finns främst i jordabalken. Det är i allt väsentligt privat- rättsliga regler. Med undantag för hyres- och arrendetvister, vissa tvister om tomträtt samt mål enligt viss speciallagstiftning handläggs sådana tvister om fastigheter i första instans av tingsrätterna.

Hur nya fastigheter bildas, hur indelningen av fastigheterna ändras m.m. regleras allmänt i fastighetsbildningslagen med tillhörande lagstift- ning. Tvister i dessa frågor gäller ofta privaträttsliga angelägenheter som har offentligrättsliga inslag. Målen handläggs i fastighetsdomstol.

Prop. 2009/10:215

Regler om markanvändningen i fråga om planering och bebyggelse- Prop. 2009/10:215 struktur finns främst i plan- och bygglagen. I dessa frågor har normalt

kommunerna beslutanderätten. De tvister som förekommer står ofta mel- lan enskilda personer men har offentligrättslig karaktär. Flertalet av dessa mål handläggs av förvaltningsrätterna som första domstolsinstans. Även fastighetsdomstolarna har uppgifter enligt plan- och bygglagen.

Det finns ett antal lagar, bl.a. expropriationslagen och miljöbalken, som innehåller bestämmelser om rätt till tvångsförfoganden beträffande fastigheter till förmån för olika angelägna samhällsändamål. Flertalet mål enligt dessa bestämmelser handläggs i fastighetsdomstolarna.

I miljöbalken finns bestämmelser som är av betydelse för fastigheter. Sambandet kommer främst till uttryck genom regler om vilka hänsyn som ska tas till de miljöintressen som anges i miljöbalken vid markan- vändningen. Med undantag för ersättningsmål, som är dispositiva, gäller för prövningen i mål enligt miljöbalken att myndigheterna och dom- stolarna har utredningsplikt. Målen handläggs i miljödomstolarna.

7.2Tidigare reformer och reformförslag

Fastighetsdomstolarna

Fastighetsdomstolarna övertog de uppgifter som tidigare fullgjorts av ägodelningsrätter och expropriationsdomstolar. Ägodelningsrätterna var specialdomstolar som fanns i varje domsaga och i varje stad med rådhus- rätt. År 1970, innan tingsrättsreformen genomfördes, fanns det 136 all- männa underrätter, 108 häradsrätter och 28 rådhusrätter. Ordföranden i ägodelningsrätten hade sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till allmän underrätt. Förutom ordföranden bestod ägodelningsrätten av tre ägodel- ningsnämndemän. Den tyngsta kritiken mot ägodelningsrätterna gick ut på att handläggningen tog för lång tid. 1954 års fastighetsbildningskom- mitté ansåg att problemen berodde på att rättens ordförande inte kunde ägna sig odelat åt ägodelningsmålen utan hade sin huvudsakliga verk- samhet förlagd till härads- eller rådhusrätten och de allmänna rättegångs- målen med huvudförhandlingar på bestämda tider. Till detta kom enligt kommittén att flertalet ägodelningsdomare torde ha begränsad erfarenhet av ägodelningsmål och de särskilda problem som uppstod vid handlägg- ningen av dem.

Expropriationsdomstolarna var också specialdomstolar, en för varje domsaga eller stad med rådhusrätt. Ordförande var ägodelningsdomaren på orten. Av ledamöterna skulle två vara särskilt utsedda expropriations- tekniker och två vara nämndemän från orten. Under arbetet med en ny expropriationslagstiftning framkom att förfarandet hade väsentliga brister och att en förbättring förutsatte en förändrad domstolsorganisation. Något som särskilt framhölls var att ordföranden inte hade kunnat ägna sig helt åt expropriationsmålen utan hade haft sin huvudsakliga verksam- het vid den allmänna underrätten.

Det stora antalet domstolar som handlade de aktuella måltyperna hade gjort att de lagfarna domarna fick så begränsad erfarenhet av måltyperna att de fick ägna mer tid åt dem än vad som skulle ha krävts om de haft en

större erfarenhet. I prop. 1969:44 angavs att reformeringen syftade till att

100

skapa en organisation där de lagfarna domarna skulle få ägna så mycket Prop. 2009/10:215 tid åt dessa mål att kvaliteten i avgörandena förbättrades. Mot den bak-

grunden ansågs en sammanföring av målen till större enheter ofrånkom- lig. Det föreslogs därför i propositionen att såväl fastighetsbildningsmå- len som expropriationsmålen inom samma län skulle föras samman till nya större domstolar som benämndes fastighetsdomstolar.

Målutvecklingen vid fastighetsdomstolarna

År 1991 fördes hyres- och bostadsrättsmålen över från fastighetsdomstol- arna till de ordinarie tingsrätterna. Därigenom förlorade fastighetsdom- stolarna sin dittills största målkategori. Av de 8 271 mål som 1986 kom in till fastighetsdomstolarna var 5 256 hyrestvister. Åren 2004–2006 kom det in i genomsnitt 1 168 mål till fastighetsdomstolarna. Av dessa kom 449 mål in till storstadsdomstolarna. Av inkomna fastighetsmål 2004 var 564 fastighetsbildningsmål, 322 mål om tomträtt och arrende och 168 öv- riga fastighetsmål, varav 87 mål gällde klandertalan enligt samfällighets- lagen. Till hovrätterna inkom varje år under perioden 2004–2006 i ge- nomsnitt 176 fastighetsmål, varav 56 till Svea hovrätt. Till Högsta dom- stolen kom det under samma period, extraordinära rättsmedel inräknade, in i genomsnitt 73 fastighetsmål om året.

Domstolsverkets rapport Översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet

Domstolsverket fick i regleringsbrevet för 2005 i uppdrag att göra en översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet. Verket föreslog i rappor- ten Översyn av fastighetsdomstolarnas verksamhet (DV-rapport 2006:2) att antalet fastighetsdomstolar skulle minska från 25 till 7 och att dessa domstolar huvudsakligen skulle lokaliseras till de tingsrätter som är mil- jödomstolar. Domstolsverket gjorde bedömningen att det fanns ett behov av att förändra fastighetsdomstolsorganisationen. En långsiktigt hållbar organisation för dömandet i fastighetsmål borde enligt Domstolsverket ha fastighetsdomstolar som i större utsträckning än de nuvarande kan bygga upp och bibehålla en mycket hög kompetens hos de lagfarna leda- möterna, permanent knyta minst ett fastighetsråd till varje fastighetsdom- stol, ha ett beredningsstöd som är specialiserat på fastighetsmål samt ha ett utbyte mellan domare i fastighetsdomstol och miljödomstol.

En majoritet av de remissinstanser som Domstolsverket remitterade rapporten till var positiva till en förändrad organisation. Flera domstolar pekade dock på att denna fråga borde samordnas med förändringar av organisationen för miljödomstolarna. Även i flera av remissvaren till PBL-kommitténs slutbetänkande framfördes att fastighetsdomstolarna borde införlivas i den nya organisationen för miljödomstolarna.

101

Prop. 2009/10:215

7.3En sammanslagning av fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna

7.3.1	Fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna läggs
	samman

Regeringens förslag: Fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna
läggs samman.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt
förslaget om en samorganisation. Flera av de remissinstanser som har
tillstyrkt förslaget om en samordnad organisation för miljö- och fastig-
hetsdomstolarna har påpekat att en samorganisation av dessa domstolar
gör att frågor om indelning i domsområden, antalet domstolar och lokali-
seringen av dessa bör övervägas på nytt. Nacka tingsrätt har tillstyrkt att
antalet fastighetsdomstolar minskar och att dessa fysiskt samlokaliseras
till de tingsrätter som är miljödomstolar, men avstyrkt att dessa dom-
stolar slås samman organisatoriskt. Kalmar tingsrätt har avstyrkt för-
slaget.
Skälen för regeringens förslag
Fastighetsdomstolarnas organisation bör reformeras
Fastighetsdomstolarnas verksamhet grundar sig på ett komplext regel-
verk. Av de domare som arbetar med fastighetsmålen krävs både att de
ska ha kännedom om regelverket och att de ska ha förmåga att sätta sig in
i invecklade tekniska och ekonomiska frågor. De frågor som prövas ska
också ses i ett större fastighetsrättsligt sammanhang. Fastighetsmålen bör
därför handläggas inom ramen för en organisation där måltillströmningen
är kontinuerlig och av tillräcklig omfattning så att de som arbetar med
fastighetsmålen har möjlighet att specialisera sig på området.
Av den rapport som Domstolsverket har presenterat och som har be-
rörts ovan (avsnitt 7.2) framgår att de 25 fastighetsdomstolarna bedriver
sitt arbete under mycket olikartade förutsättningar. Medan måltillström-
ningen till fastighetsdomstolarna i storstadsområdena är relativt hög hade
nästan hälften av fastighetsdomstolarna – under den tidsperiod som om-
fattas av Domstolsverkets undersökning – ett inflöde av 24 eller färre mål
om året. Om fastighetsmålen, utslagna över året, inskränker sig till två
eller färre mål per månad, kan det enligt Domstolsverket antas att de
domare som handlägger målen måste ha flerårig erfarenhet på detta rätts-
område för att handläggningen ska fungera effektivt och hålla en hög
kvalitet. Vid de mindre fastighetsdomstolarna kan kvaliteten i dömandet
därmed påverkas starkt också av mera måttlig personalomsättning. Att
vissa fastighetsdomstolar har låg måltillströmning kan också få konse-
kvenser för möjligheterna att utveckla ett förbättrat beredningsstöd. Även
om fastighetsmålen i högre utsträckning än andra mål kräver fastighets-
rådets och referentens medverkan redan under beredningsstadiet, bör det
enligt Domstolsverket finnas förutsättningar att även i dessa mål pröva		102

ett arbetssätt där beredningsjurister ingår. Regeringen delar den uppfatt- ningen.

Mot denna bakgrund anser regeringen att den nuvarande organisatio- nen för fastighetsdomstolarna behöver reformeras. En utgångspunkt bör vara att det skapas fastighetsdomstolar som är tillräckligt stora för att garantera en hög och kontinuerlig måltillströmning. Därigenom ökar för- utsättningarna för specialisering av domararbetskraften. Det blir då också möjligt att förstärka beredningsstödet.

Fastighetsdomstolarnas och miljödomstolarnas verksamheter bör samordnas

Ett sätt att skapa större fastighetsdomstolar är att lägga samman några fastighetsdomstolar så att antalet minskar från nuvarande 25 till ett visst mindre antal. Därmed blir de kvarvarande fastighetsdomstolarna större. En omorganisation kan dock även ha ytterligare inslag. Domstolsverket kunde i samband med sin översyn konstatera att ett flertal domare i fas- tighetsdomstol då ansåg att dömandet i fastighets- och miljömål bör sam- ordnas. Detta skulle kunna åstadkommas genom att organisatoriskt sam- ordna fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna. Ett uppdrag att före- slå hur miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna skulle kunna sam- ordnas organisatoriskt gavs till Miljöprocessutredningen (dir. 2007:94).

Om domstolarnas antal skulle vara oförändrat i förhållande till den nuvarande miljödomstolsorganisationen innebär en samordning av miljö- domstolarna och fastighetsdomstolarna att fastighetsdomstolarnas antal minskar avsevärt. Enligt regeringens mening finns det även därutöver flera skäl som talar för att en sådan samorganisation nu bör genomföras.

Miljömålen och fastighetsmålen har flera beröringspunkter som i sig motiverar ett närmande av verksamheterna till varandra. I båda måltyp- erna dominerar tekniska inslag och behovet av teknisk sakkunskap. Syn och inhämtande av yttranden från myndigheter förekommer i stor ut- sträckning och officialprincipen präglar prövningen i många fall. De frå- gor som uppkommer i såväl fastighetsmål som miljömål utgår ofta från användning av eller verksamhet på en fastighet, vilket ofta leder till att fastighetsrättsliga bedömningar får betydelse för frågor om t.ex. talerätt och tillståndsprövning. Vid prövningen ställs ofta frågor om markan- vändning, fysisk planering och ekonomi på sin spets med utgångspunkt i en i huvudsak samordnad lagstiftning. En samordning av fastighetsdom- stolarna och miljödomstolarna skulle innebära ökade möjligheter till ut- byte mellan domare som handlägger de aktuella måltyperna. Därmed blir organisationen mindre sårbar, eftersom domarna lättare kan sätta sig in i och vara verksamma på flera rättsområden. Vad som nu sagts gäller även för de mål enligt plan- och bygglagen som föreslås föras från allmän för- valtningsdomstol till de nya miljödomstolarna.

Mot denna bakgrund anser regeringen, i likhet med både utredningen och Domstolsverket, att en samordning av fastighetsdomstolarnas och miljödomstolarnas verksamheter skulle ge ett förbättrat resursutnyttjande och en högre kvalitet i den dömande verksamheten. Regeringen föreslår därför, liksom utredningen, att fastighetsdomstolarna och miljödom- stolarna läggs samman.

Prop. 2009/10:215

103

För att en sammanläggning av fastighetsdomstolarna och miljödom- Prop. 2009/10:215 stolarna ska medföra de fördelar som har diskuterats ovan är det viktigt

att verksamheterna samorganiseras så långt som möjligt. Att som Nacka tingsrätt förordar endast lokalisera fastighetsdomstolarna till de tings- rätter som också är miljödomstolar, och inte i övrigt samordna organisa- tionerna, framstår mot den bakgrunden inte som ändamålsenligt. En så- dan lösning skulle dessutom innebära att den nuvarande instansordningen behålls. Om regeringen skulle stanna för att låta de samordnade fastig- hetsdomstolarna och miljödomstolarna vara lika många till antalet som de nuvarande miljödomstolarna, dvs. fem, skulle detta medföra olägen- heten att antalet överrätter skulle överstiga antalet underrätter när det gäller fastighetsmålen.

Kalmar tingsrätt har avstyrkt förslaget om en samorganisation, bl.a.
med hänvisning till att fastighetsdomstolarnas administrativa indelning i
domsområden inte bör överges. Regeringen hänvisar i den delen till de
överväganden om indelningen i domsområden för de nya domstolarna
som görs i annat sammanhang i denna proposition (avsnitt 9.2.2).
7.3.2	Undantag från samorganisationen

Regeringens förslag: De arrendemål enligt jordabalken och lagen
(1957:390) om fiskearrenden som för närvarande handläggs i fastig-
hetsdomstol ska i fortsättningen handläggas av tingsrätt.

Utredningens förslag: Mål enligt 46, 53 och 54 §§ lagen (1973:1150)
om förvaltning av samfälligheter, mål om inlösen enligt 12 § jordför-
värvslagen (1979:230), de arrendemål som prövas av fastighetsdomstol
enligt 8 kap. 32 § jordabalken och de mål som enligt 17 § lagen (1957:
390) om fiskearrenden prövas av fastighetsdomstol ska inte handläggas i
den nya organisationen. Utredningen har föreslagit att dessa måltyper i
stället i första instans ska handläggas i tingsrätt.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som särskilt yttrat sig över
förslaget i denna del har Vänersborgs, Uppsala, Blekinge, Gotlands,
Nyköpings, Skaraborgs, Värmlands och Örebro tingsrätter samt Lant-
mäteriet tillstyrkt förslaget. Hovrätten för Västra Sverige har tillstyrkt att
mål enligt lagen om samfälligheter prövas i tingsrätt, men avstyrkt att
frågor om förverkande av arrenderätt ska kunna prövas av två oberoende
instanskedjor. Luleå tingsrätt har tillstyrkt att de av utredningen föreslag-
na måltyperna flyttas över till tingsrätt, med undantag för mål om klander
av beslut på föreningsstämma enligt lagen om förvaltning av samfällig-
heter, som bör handläggas vid de nya sammanslagna domstolarna. Jön-
köpings tingsrätt har tillstyrkt att målen om arrende fortsättningsvis prö-
vas av tingsrätt men ställer sig tveksam till om mål om klander av stäm-
mobeslut bör flyttas dit. Kalmar tingsrätt har avstyrkt att tvister härrör-
ande från förvaltning av samfälligheter ska prövas av både miljödomstol
och de ordinarie tingsrätterna och anför att alla mål hänförliga till lagen
bör handläggas av de samordnade domstolarna. Sundsvalls tingsrätt har
tillstyrkt i princip att arrendetvisterna överförs till allmän domstol, men
föreslår att antalet domstolar begränsas till dem som finns på orter där
det för närvarande finns arrendenämnder. Miljööverdomstolen, Nacka,		104

Malmö, Falu, Göteborgs och Ångermanlands tingsrätter samt Länsstyr- elsen i Jönköpings län har avstyrkt förslaget i denna del och gör gällande att målen uppenbart har en stark koppling till fastighetsrätt och fastig- hetsekonomi och att de därför bör handläggas vid de sammanslagna domstolarna. Även Växjö tingsrätt har ställt sig tveksam till förslagen och anför att de aktuella målen som helhet har mer anknytning till en framtida miljödomstol än till de ordinarie tingsrätterna. Västmanlands tingsrätt har anfört att uppdelningen bör övervägas ytterligare då de gränsdragningsproblem som uppkommer vid en överföring till tingsrätt inte tillräckligt har beaktats.

Skälen för regeringens förslag: Som har framhållits i avsnitt 7.3.1 uppvisar fastighetsmålen sådana likheter med miljömålen och målen en- ligt plan- och bygglagen att målen som utgångspunkt bör handläggas av en sammanslagen domstol. Förslaget i den delen syftar till koncentration, specialisering och kompetenshöjning för de aktuella måltyperna.

Vissa av de måltyper som för närvarande handläggs i fastighetsdomstol är dock till sin karaktär sådana att de påminner starkt om tvistemål i all- mänhet. I dessa mål är vanligtvis teknisk kompetens mindre påkallad. Mot den bakgrunden har utredningen föreslagit att bl.a. arrendemålen en- ligt jordabalken och lagen om fiskearrenden inte ska flyttas över till mil- jödomstolarna utan i fortsättningen handläggas av tingsrätt.

Regeringen har så långt samma uppfattning som utredningen. Som ytterligare skäl för utredningens förslag kan anföras att – till följd av samordningen mellan fastighetsdomstolarna och miljödomstolarna samt de överväganden som regeringen gör om de nya domstolarnas lokali- sering (avsnitt 9.2.1) – avstånden till domstolens lokaler kommer att öka i den föreslagna nya organisationen. Det kan också konstateras att många mål med fastighetsrättslig anknytning redan med nuvarande ordning handläggs i tingsrätt. Ytterligare en följd av att låta tingsrätterna ta hand om de nu aktuella målen är att hovrätterna blir överinstans för samtliga arrendemål, dvs. även de mål som handläggs i arrendenämnd som första instans (se i denna del regeringens överväganden i avsnitt 7.3.3). De problem som de indispositiva forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken för närvarande ger upphov till i fråga om att bedöma huruvida ett mål är ett arrendemål eller inte, skulle fortsättningsvis inte ställa till problem för parter eller domstolar om utredningens förslag genomförs. Enligt reger- ingens mening talar mot denna bakgrund övervägande skäl för att flytta i vart fall de nu aktuella arrendemålen till tingsrätterna. En konsekvens av detta är att de nu aktuella målen inte längre kommer att avgöras med en sammansättning som innefattar nämndemän.

När det gäller övriga mål som omfattas av utredningens förslag om en flytt till tingsrätterna gör regeringen emellertid en annan bedömning. Vad först gäller tvister enligt lagen om förvaltning av samfälligheter finns det ofta behov av lantmäterikunskap, eftersom frågorna inte sällan har an- knytning till anläggningslagen eller fastighetsbildningslagen. Sådan sak- kunskap kommer enbart att finnas i de sammanslagna domstolarna. Ut- redningens förslag innebär vidare att tvister enligt lagen i vissa fall skulle hanteras av de sammanslagna domstolarna och i andra fall av tingsrätt- erna.

Mål om inlösen enligt 12 § jordförvärvslagen innehåller i många fall liknande värderingstekniska bedömningar som i expropriationsmål. Även

Prop. 2009/10:215

105

här gör regeringen bedömningen att den särskilda kompetens som kom- Prop. 2009/10:215 mer att finnas i de sammanslagna domstolarna kommer att vara av värde

i handläggningen av dessa mål.

Utredningens förslag såvitt avser mål enligt lagen om förvaltning av
samfälligheter och jordförvärvslagen bör alltså inte genomföras. Dessa
mål kommer därmed att prövas av de sammanslagna domstolarna.
7.3.3	Överklagande av arrendenämnds beslut

Regeringens bedömning: Beslut i arrendetvister som överklagas från
arrendenämnd ska även i fortsättningen prövas av den hovrätt inom
vars domkrets arrendenämnden är belägen.

Utredningens förslag: Beslut som arrendenämnd fattar i arrendetvister
ska i fortsättningen överklagas till Svea hovrätt, i stället för – som enligt
nuvarande ordning – till den hovrätt inom vars domkrets arrendenämn-
den är belägen.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig i denna del.
Skälen för regeringens bedömning: Som framgår ovan (avsnitt 7.3.2)
prövas tvister om arrenden enligt jordabalken av fastighetsdomstol. Vissa
särskilt angivna arrendetvister ska dock enligt bestämmelser i 8 kap. 30 §
jordabalken prövas av arrendenämnd. Enligt 8 kap. 31 § första stycket
samma balk överklagas beslut av arrendenämnd till den hovrätt inom
vars domkrets arrendenämnden är belägen. När ett sådant överklagande
handläggs i hovrätt, får hovrätten enligt 8 kap. 31 b § låta en teknisk le-
damot, dvs. ett fastighetsråd, ingå i rätten om målets beskaffenhet eller
något annat särskilt skäl föranleder det.
Utredningen har utgått från att överklagade beslut från arrendenämnd-
erna även i fortsättningen ska prövas av hovrätt. Regeringens förslag om
att samordna miljödomstolarnas och fastighetsdomstolarnas verksamhe-
ter medför att avgöranden i mål som för närvarande prövas av fastig-
hetsdomstol i fortsättningen inte kommer att överklagas till den hovrätt
inom vars domkrets fastighetsdomstolen är belägen, utan till Miljööver-
domstolen. Detta innebär att huvuddelen av arbetsuppgifterna för de
fastighetsråd som nu är knutna till hovrätterna kommer att försvinna. Det
kommer därmed inte att finnas underlag för att i de fem hovrätter som
inte är Miljööverdomstol behålla tekniska ledamöter som fast knutna till
domstolen.
Mot denna bakgrund har utredningen föreslagit att överklagande av
arrendenämndsbeslut i fortsättningen ska göras till Svea hovrätt i stället
för till den hovrätt inom var domkrets arrendenämnden är belägen. Enligt
utredningen skulle en sådan ordning innebära att tillgången till teknisk
kompetens i dessa ärenden säkras, eftersom det till Miljööverdomstolen
kommer att finnas fast knutna miljöråd som kan användas i dessa ären-
den.
Liksom utredningen har gjort, bedömer regeringen att det inte kommer
att vara möjligt att behålla fast knutna tekniska ledamöter i de fem hov-
rätter som inte är Miljööverdomstol. Det bör dock uppmärksammas att
regeln i 8 kap. 31 b § jordabalken är fakultativ. Behov av en teknisk leda-
mot kan inte sägas föreligga i varje ärende om arrende som hovrätten		106

prövar. Mot denna bakgrund, och med hänsyn till att miljöråd bör kunna Prop. 2009/10:215 lånas in genom särskilda förordnanden antingen från Miljööverdomstolen

eller från de nya samordnade domstolarna, anser regeringen att det sak- nas tillräckliga skäl för att nu flytta de aktuella ärendena till Svea hovrätt. De arrendemål som enligt regeringens förslag ska prövas av tingsrätt (av- snitt 7.3.2) kommer att överklagas till hovrätt. Också detta talar för att alla sex hovrätter även i fortsättningen bör pröva överklagade arrende- nämndsbeslut. Utredningens förslag i denna del bör alltså inte genom- föras.

8 Nya mark- och miljödomstolar

Regeringens förslag: De nya domstolar som ska handlägga miljö- målen, fastighetsmålen och målen enligt plan- och bygglagen ska be- nämnas mark- och miljödomstolar. Den nya överinstansen ska till följd av detta benämnas Mark- och miljööverdomstolen.

Utredningens förslag: De nya domstolarna ska heta miljödomstolar och Miljööverdomstolen.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna har inte yttrat sig i namnfrågan. Bland de som har yttrat sig har några remissinstanser, däribland Östersunds, Vänersborgs, Umeå och Växjö tingsrätter, Läns- styrelsen i Jönköpings län och Domstolsverket, tillstyrkt att domstolarna även fortsättningsvis heter miljödomstol respektive Miljööverdomstolen. Andra remissinstanser, som Hovrätten för Västra Sverige, Luleå, Kal- mar, Uppsala, Örebro och Malmö tingsrätter, Lantbrukarnas Riksför- bund, Sveriges Kommuner och Landsting och Svenska Kraftnät, har an- fört att ett annat namn bör övervägas och att ”mark- och miljödomstolar” är ett lämpligt förslag.

Förslaget i remissutkastet: Denna del berördes inte i remissutkastet. Remissinstanserna: Umeå tingsrätt har anfört att de nya domstolarna ska kallas miljödomstolar. Kalmar, Luleå och Ångermanlands tingsrätter samt Aspect och Lantbrukarnas Riksförbund har anfört att de nya dom- stolarna bör heta mark- och miljödomstolar. Malmö tingsrätt och Fastig- hetsägarna har anfört att domstolarna i vart fall inte fortsättningsvis bör heta miljödomstolar. Göteborgs tingsrätt har anfört att ett lämpligt namn bör vara fastighetsdomstol. Hovrätten för Västra Sverige har anfört att de nya domstolarnas namn bör avspegla deras huvudsakliga verksamhets- område och föreslår att domstolarna antingen ska behålla sin nuvarande beteckning, fastighetsdomstol, och benämna överdomstolen fastighets- överdomstol, eller att använda fastighets- och miljödomstol respektive Fastighets- och miljööverdomstol. Växjö tingsrätt har förordat benäm- ningen miljödomstol och anser att det bör undvikas att ge domstolarna ett sammansatt namn. Tingsrätten har anfört att kravet på att namnet så nära som möjligt ska återge domstolens uppgifter bör få ge vika för ett kortare men ändå adekvat och sammanfattande namn på domstolen. Värderings- gruppen har anfört att domstolarna bör byta namn och föreslår Bygg- och

fastighetsdomstolen.

107

Skälen för regeringens förslag: Regeringens förslag att samordna Prop. 2009/10:215 domstolsprövningen för målen enligt miljöbalken, flertalet av de mål

som handläggs i fastighetsdomstol och flertalet mål enligt plan- och bygglagen innebär att det i praktiken tillskapas nya domstolar med en helt ny målsammansättning. Enligt regeringens mening finns det skäl att tydliggöra denna förändring.

Miljödomstolarna inrättades i samband med miljöbalkens ikraftträdan- de. Domstolarnas uppgift har hittills i huvudsak varit att pröva frågor som regleras i miljöbalken eller i föreskrifter som meddelats med stöd av miljöbalken. Namnet miljödomstolar är visserligen inarbetat men leder tankarna till prövningar som görs enligt miljöbalken. De förslag som regeringen nu lämnar innebär som nämnts att domstolarna kommer att få ändrade uppgifter. Det kan antas att fastighetsmålen tillsammans med målen enligt plan- och bygglagen kommer att vara fler än de miljömål som domstolarna prövar i dag. Mot denna bakgrund passar namnet miljö- domstol mindre väl på de nya domstolarna.

Med den föreslagna ändrade prövningsorganisationen skapas förutsätt- ningar för en långsiktigt hållbar organisation som innebär en snabb, ef- fektiv och rättssäker hantering av fastighetsmål samt mål och ärenden enligt miljöbalken och plan- och bygglagen. Den föreslagna instansord- ningen innebär ett överskådligt system för kommuner, myndigheter, när- ingsliv och enskilda. För att tydliggöra att domstolarnas ansvarsområde ändras och att en ny prövningsorganisation skapas bör domstolarna där- för få ett nytt namn. Flera remissinstanser har invänt mot att ändra nam- net från miljödomstol och anfört att ”miljö” är ett vitt begrepp som om- fattar även domstolarnas framtida uppgifter. Regeringen delar i och för sig uppfattningen att ordet miljö kan omfatta både de frågor som prövas i mål enligt plan- och bygglagen och i fastighetsmålen. Samtidigt anser regeringen att ett nytt namn tydliggör att det är fråga om nya domstolar med delvis ändrade uppgifter. Det namn som bäst speglar domstolarnas nya arbetsuppgifter och som samtidigt är enkelt och tydligt är mark- och miljödomstolar respektive Mark- och miljööverdomstolen. Det är också det förslag som förts fram av flest remissinstanser.

9Lokalisering och indelning i domsområden

9.1Gällande ordning

Lokalisering

De tingsrätter som regeringen bestämmer ska vara regionala miljödom- stolar. Miljödomstolar finns vid tingsrätterna i Umeå, Östersund, Nacka, Växjö och Vänersborg. Valet av lokalisering till dessa orter är i huvudsak ett arv från vattendomstolarnas tid. Bortsett från Nacka tingsrätt har dessa tingsrätter varit miljödomstolar sedan miljödomstolarna inrättades i slutet av 1990-talet. Miljödomstolen vid Stockholms tingsrätt flyttades till Nacka tingsrätt år 2007 i samband med en omorganisation av tings- rätterna i Stockholmsområdet.

108

Den tingsrätt som regeringen bestämmer ska vara fastighetsdomstol. Det finns fastighetsdomstolar vid tingsrätterna i residensstäderna i lan- dets samtliga län och vid fyra andra tingsrätter.

Indelning i domkretsar

En domkrets eller ett domsområde är ett område som avgränsar en domstols geografiska behörighet. De svenska domstolarnas domkretsar överensstämmer i de flesta fall med den administrativa indelningen i län och kommuner.

Fastighetsdomstolarnas domkretsar

Fastighetsdomstolarnas domkretsar är skapade efter administrativa grun- der och omfattar vissa angivna län och kommuner.

De allmänna förvaltningsdomstolarnas domkretsar

Flertalet mål och ärenden enligt plan- och bygglagen handläggs enligt nuvarande ordning i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Även dessa domstolars domkretsar är skapade efter administrativa grunder och om- fattar vissa angivna län och kommuner. Sedan den 15 februari 2010 finns det tolv förvaltningsrätter. Dessa är lokaliserade till Stockholm, Uppsala, Malmö, Göteborg, Karlstad, Falun, Härnösand, Umeå, Luleå, Linköping, Jönköping och Växjö.

Miljödomstolarnas domkretsar

Miljödomstolarnas domkretsar omfattar särskilt definierade huvudav- rinningsområden för vattendragen i landet, dvs. en naturgeografisk indel- ning utifrån samma utgångspunkter som de tidigare vattendomstolarna. Skälet till att gränserna mellan vattendomstolarnas områden bestämdes efter vattendelarna mellan vissa vattensystem och inte efter administra- tiva grunder, var att det för kännedom om ett vattendrags hydrografiska förhållanden ansågs vara viktigt att samma domstol handlade alla vatten- frågor som berörde vattendraget utefter hela dessa sträckning. Varje vattendrag borde därför i dess helhet tillhöra samma vattendomstols om- råde. Detta var viktigt inte minst för handläggningen av stora vattenreg- leringar. Dessutom var det för överskådligheten av vattenboken (se när- mare nedan) det enda lämpliga att samma vattendrag odelat blev föremål för anteckningar i samma domstols vattenbok. 1983 års vattenlag, som ersatte 1918 års lag, innebar inga förändringar i fråga om principerna för vattendomstolarnas domkretsar. Några förändringar gjordes inte heller i samband med miljöbalkens införande. Landet är indelat i 119 huvudav- rinningsområden.

Landets indelning i vattendistrikt

Ett annat exempel på indelning av landet utifrån naturgeografiska för- hållanden är landets indelning i vattendistrikt. Denna indelning har sin grund i EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG). Direktivet är ett ram- verk för all vattenplanering och vattenvård inom EU med syfte att skydda kvaliteten hos vattnet och vattenmiljön samt att trygga den långsiktiga

Prop. 2009/10:215

109

vattenförsörjningen i unionen. Implementeringen av direktivet innebär Prop. 2009/10:215 bl.a. att Sveriges landområden och kustvattenområden har delats in i fem

vattendistrikt, bestående av flera huvudavrinningsområden som följer vattnets naturliga flöden. Vattendistrikten överensstämmer till stora delar med miljödomstolarnas domkretsar. Indelningen av vattendistrikt har lagfästs genom bestämmelser i miljöbalken, medan miljödomstolarnas domkretsar bestäms av regeringen i förordning. En länsstyrelse i varje vattendistrikt är vattenmyndighet med ansvar för förvaltningen av kvali- teten på vattenmiljön i distriktet. Vattenmyndigheterna samordnar arbetet i sitt vattendistrikt och fastställer miljökvalitetsnormer, förvaltnings- planer och åtgärdsprogram.

Miljöbok/vattenbok

I 1918 års vattenlag fanns det från början utförliga bestämmelser om vattenbok. Vattenboken skulle göra det lätt för alla att bereda sig känne- dom om de rättigheter och skyldigheter som var förenade med varje vat- tenverk. Anteckningarna i vattenboken skulle underlätta en från teknisk synpunkt enhetlig och planmässig behandling av alla frågor rörande vat- tenverksanläggningar i samma vattendrag (1910 års betänkande av vat- tenrätts- och dikningslagskommittéerna s. 482 ff). Genom en lagändring år 1954 bemyndigades regeringen att meddela föreskrifter om vatten- boken. Även enligt 1983 års vattenlag skulle en vattenbok föras. Sedan handläggningen av vattenmålen fördes över till miljödomstolarna gäller enligt 9 kap. 7 § lagen (1998:812) med särskilda bestämmelser om vat- tenverksamhet att miljödomstolen ska föra en förteckning över vatten- verksamhet inom domsområdet (vattenbok) i den utsträckning som reger- ingen föreskriver. Vattenboken ingår som en del i miljöboken (jfr 8 § förordningen [1998:1388] om vattenverksamhet m.m.). Miljöboksbladen sätts in i en samlingspärm enligt lösbladssystem samt numreras och ord- nas i fortlöpande följd avdelningsvis inom varje vattenavrinningsområde respektive sektioner av avrinningsområde. När en dom eller ett beslut an- gående ett tillstånd till en verksamhet eller åtgärd, en anläggning eller ett företag meddelas av miljödomstolen ska anteckning om domen omedel- bart göras i miljöboken. På en särskild översiktskarta ska även platsen för anläggningen utmärkas.

9.2Överväganden och bedömningar

9.2.1	Lokalisering

Regeringens bedömning: Mark- och miljödomstolarna bör lokali-
seras till de orter där miljödomstolarna för närvarande finns, dvs.
Stockholm (Nacka), Umeå, Östersund, Växjö och Vänersborg.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Vänersborgs, Östersunds, Gotlands, Blekinge,
Jönköpings, Växjö och Umeå tingsrätter, Lantmäteriet, länsstyrelserna i
Jämtlands och Norrbottens län samt Naturvårdsverket har tillstyrkt för-
slaget. Miljööverdomstolen har anfört att starka skäl talar för att dom-		110

stolarnas lokalisering bör övervägas på nytt med hänsyn till det antal nya målkategorier som tillförs och att domstolarna med anledning av den ändrade målstrukturen skulle behöva lokaliseras till storstäder som Umeå, Sundsvall, Stockholm, Göteborg och Malmö. Hovrätten för Västra Sverige har anfört att mot bakgrund av var målen genereras bör två eller tre av domstolarna lokaliseras till södra Sverige, varav en i Göteborg och en i Malmö. Malmö tingsrätt har också anfört att de nya domstolarna bör lokaliseras till Göteborg och Malmö. Falu tingsrätt har anfört att det bör finnas sju miljödomstolar och att dessa bör vara lokali- serade till Umeå, Östersund, Falun, Stockholm, Vänersborg, Växjö/ Jönköping och Malmö. Göteborgs tingsrätt har efterfrågat en grundligare analys av antalet domstolar och lokaliseringsorter. Gävle tingsrätt har avstyrkt förslaget att föra tingsrättens fastighetsmål till Östersund och an- fört att lokaliseringen bör ske så att möjligheten att snabbt besöka en fastighet inte inskränks av alltför långa avstånd. Domstolsverket samt

Kammarrätterna i Sundsvall och Göteborg har anfört att lokaliseringen av miljödomstolarna bör utgå från befolkningskoncentrationen, det för- modade målunderlaget och möjligheterna till en framgångsrik rekryte- ring. En lokalisering bör mot denna bakgrund enligt Domstolsverket ske till bl.a. Göteborg och Malmö. Mannheimer Swartling har anfört att ut- redningen vid analysen av lokalisering haft ett väl kortsiktigt synsätt.

Bedömningen i remissutkastet: Denna del berördes inte i remissut- kastet.

Remissinstanserna: Hovrätten för Västra Sverige har anfört att det är väsentligt att beakta enskilda parters intresse av en åtminstone tämligen närliggande domstol och att betydande resekostnader och omfattande tidsspillan för domarna kan bli följden av utredningens bedömning. Malmö tingsrätt har anfört att i vart fall ytterligare en domstol bör in- rättas inom det område som i utredningen föreslås för miljödomstolen i Växjö, och att denna nya domstol bör inrättas i Malmö. Östersunds tings- rätt har framhållit att det är av synnerlig vikt att Norrland inte görs till ett enda domsområde. Växjö tingsrätt har anfört att utredningens förslag får än större tyngd när ansökningsmålen inte flyttas från miljödomstol. Om fler miljödomstolar inrättas skulle, enligt tingsrätten, domstolarna inte bli tillräckligt stora för att man skulle kunna upprätthålla den breda tekniska kompetensen som man har i den nuvarande miljödomstolsorganisationen. Värderingsgruppen har anfört att antalet domstolar bör vara fler än fem med beaktande av att fastighetsmålen och målen enligt plan- och bygg- lagen ska handläggas i dessa domstolar och att domstolar bör finnas även i Göteborg och Malmö, inte minst mot bakgrund av att storstadsregioner- na regelmässigt genererar ärenden av mer komplex natur.

Skälen för regeringens bedömning: De nya domstolarna ska vara sär- skilda domstolar inom den allmänna domstolsorganisationen. Domstolar- na ska ha en funktionell geografisk spridning samtidigt som organisa- tionen ska skapa förutsättningar för specialisering, kompetensutveckling och en effektiv beredningsorganisation. Lokaliseringen ska också säker- ställa möjligheten att rekrytera kvalificerad personal.

För närvarande finns det miljödomstolar vid tingsrätterna i Nacka, Umeå, Östersund, Växjö och Vänersborg samt fastighetsdomstolar bl.a. i residensstäderna i alla län. Utredningen har gjort bedömningen att de nya

Prop. 2009/10:215

111

domstolarna bör lokaliseras till de orter där miljödomstolarna för när- varande finns.

Vid en lokalisering av de nya domstolarna i enlighet med utredningens bedömning skulle de två nya domstolarna i Norrland, liksom dagens mil- jödomstolar på dessa orter, få ett betydligt mindre målunderlag än övriga tre domstolar. Detta medför att domstolarna inte kommer att kunna knyta till sig teknisk expertis för att täcka domstolarnas hela målområde. Svår- igheter kan också komma att uppstå när det gäller rekrytering och möj- ligheterna att åstadkomma kompetensutveckling och specialisering. Mot detta måste vägas andra verksamhetsmässiga skäl. Det är till stor nackdel för domstolen om personalen till följd av de stora avstånden i norra Sve- rige i alltför stor utsträckning skulle befinna sig på resa för att kunna hålla syn eller undersökning på platsen. Sammantaget anser därför reger- ingen, liksom utredningen, att de stora avstånden talar för att två av mark- och miljödomstolarna ska placeras i norra Sverige. Regeringen in- stämmer också i bedömningen att de bör vara placerade i Umeå och Östersund. Det saknas enligt regeringens mening anledning att överväga inrättande av ytterligare mark- och miljödomstolar inom det område som ska utgöra dessa mark- och miljödomstolars domsområden (se avsnitt 9.2.2).

I södra Sverige gör utredningen bedömningen att de nya domstolarna bör placeras i Växjö och Vänersborg. Vänersborg får, med sin relativa närhet till Göteborg, anses ha tillräckliga förutsättningar att rekrytera kvalificerad personal. Målunderlaget för en mark- och miljödomstol i Vänersborg skulle också bli sådant att beredningsorganisationen kan vara effektiv samtidigt som det finns förutsättningar för specialisering och kompetensutveckling. Med hänsyn till det geografiska läget – och med den bedömning av indelningen i domsområden som regeringen gör (se avsnitt 9.2.2) – skulle resursåtgången för resor för syn och annan undersökning på platsen komma att bli rimlig. Mot den bakgrunden anser regeringen att en av mark- och miljödomstolarna bör förläggas till Vänersborg. Det saknas enligt regeringens mening anledning att överväga inrättande av ytterligare mark- och miljödomstolar inom det område som ska utgöra den mark- och miljödomstolens domsområde (se avsnitt 9.2.2).

De förslag som regeringen lämnar i denna proposition innebär att ett stort antal mål kommer att tillföras de nya domstolarna genom samord- ningen mellan miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna, liksom ge- nom tillförandet till de nya domstolarna av mål enligt plan- och byggla- gen. När det gäller den domstol som för närvarande ligger i Växjö kan det konstateras att ett flertal av de nu nämnda målen – som kan antas uppkomma i storstadsregionen kring Malmö och i övriga delar av Skåne län – kommer att ha sin geografiska anknytning relativt långt från Växjö. Vad som nu sagts talar i och för sig för att en mark- och miljödomstol bör inrättas i Malmö i stället för i Växjö. Detta skulle dock innebära att problemet med långa geografiska avstånd skulle uppstå på annat håll, denna gång innebärande mycket stora avstånd till det tänkta doms- områdets norra delar (se avsnitt 9.2.2). En sådan lösning bör därför enligt regeringens mening inte väljas. En av mark- och miljödomstolarna bör mot denna bakgrund lokaliseras till Växjö. Frågan är då om det utöver denna domstol nu bör inrättas en mark- och miljödomstol även i Malmö.

Prop. 2009/10:215

112

Fördelen med en sådan organisation skulle vara att de mål som genereras Prop. 2009/10:215 i Malmöregionen och övriga delar av Skåne län skulle föranleda färre

och kortare resor. Det är dock svårt att bedöma om målunderlaget för i vart fall domstolen i Växjö i så fall skulle bli tillräckligt för att säkerställa förutsättningarna för specialisering, kompetensutveckling och rekryte- ring. Regeringen gör bedömningen att denna osäkerhet överväger de positiva effekter som skulle kunna uppnås. Någon mark- och miljö- domstol bör därför i vart fall för närvarande inte inrättas i Malmö.

Med sin geografiska placering och det förväntade målunderlaget upp-
fyller domstolen i Nacka de krav som kan ställas på de domstolar som
ska ingå i den nya organisationen. En av mark- och miljödomstolarna bör
därför förläggas dit. Det saknas enligt regeringens mening anledning att
överväga inrättande av ytterligare mark- och miljödomstolar inom det
område som ska utgöra den mark- och miljödomstolens domsområde (se
avsnitt 9.2.2).
9.2.2	Indelning i domsområden

Regeringens bedömning: Mark- och miljödomstolarnas domsområ-
den bör anpassas till den administrativa indelningen av landet.
Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt bör
omfatta Norrbottens län samt Bjurholms, Lycksele, Malå, Nordmal-
ings, Norsjö, Robertsfors, Skellefteå, Sorsele, Storumans, Umeå, Vin-
delns, Vännäs och Örnsköldsviks kommuner.
Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Östersunds tings-
rätt bör omfatta Gävleborgs och Jämtlands län samt Dorotea, Härnö-
sands, Kramfors, Sollefteå, Sundsvalls, Timrå, Vilhelmina, Ånge och
Åsele kommuner.
Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt bör
omfatta Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västman-
lands och Dalarnas län samt Hallsbergs, Kumla, Lekebergs, Lindes-
bergs, Ljusnarsbergs, Nora och Örebro kommuner.
Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt bör
omfatta Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge
och Skåne län.
Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tings-
rätt bör omfatta Hallands, Västra Götalands och Värmlands län samt
Askersunds, Degerfors, Hällefors, Karlskoga och Laxå kommuner.

Utredningens bedömning: Huvudavrinningsområdena bör, liksom för
de nuvarande miljödomstolarna, ligga till grund för indelningen i doms-
områden för de nya domstolarna. Utredningen har föreslagit att domsom-
rådena ändras och anpassas till indelningen av landet i vattendistrikt.
Remissinstanserna: Ett antal remissinstanser, däribland Vänersborgs,
Östersunds och Gotlands tingsrätter, Kammarkollegiet, länsstyrelserna i
Östergötlands, Kalmar, Jönköpings, Jämtlands och Norrbottens län, Na-
turvårdsverket samt Mannheimer Swartling har tillstyrkt förslaget. Umeå
tingsrätt har tillstyrkt att huvudavrinningsområdena även i fortsättningen
bör ligga till grund för de nya domstolarnas domsområden, men avstyrkt
att samordna områdena med vattenmyndigheterna. Miljööverdomstolen,		113

Hovrätten för Västra Sverige, Nacka, Malmö, Falu och Göteborgs tings- rätter samt Domstolsverket har avstyrkt förslaget och förordat att doms- områdena ska bestämmas utifrån administrativa gränser. Domstolsverket har förordat att indelningen i domsområden följer hovrätternas dom- kretsar. Kalmar och Ångermanlands tingsrätter har anfört att i vart fall indelningen i domsområden för de mål som nu handläggs i fastighets- domstol bör följa administrativa gränser. Nacka tingsrätt har ifrågasatt lämpligheten att föra Dalälven till Östersunds domsområde. Gotlands tingsrätt, Gotlands kommun och Länsstyrelsen i Gotlands län har av- styrkt att Gotland ska höra till miljödomstolen i Växjö och förordat att Gotland ska höra till den nya domstolen i Nacka. Kammarrätten i Göte- borg, Lantmäteriet samt Svenskt Näringsliv och ytterligare sex närings- livsorganisationer har anfört att indelningen utifrån vattenavrinnings- områden inte är lämplig.

Bedömningen i remissutkastet: Denna del berördes inte i remiss- utkastet.

Remissinstanserna: Lantmäteriet har, när de föreslagna forumbestäm- melserna diskuterats, påpekat att det i det sammanhanget är en stor fördel om domstolarnas domsområden när det gäller fastighetsbildningsmålen avgränsas administrativt och inte efter vattendelare. Kalmar tingsrätt har åter påpekat att utredningens förslag till indelning i domsområden fram- står som egendomlig för fastighetsmålen. Även Ångermanlands tingsrätt har på nytt anfört att domsområdena för fastighetsmålen bör följa läns- indelningen. Växjö tingsrätt har anfört att nuvarande ordning efter av- rinningsområden är att föredra, men att nackdelarna för tingsrättens del inte är större med ett domsområde som utgår från kommungränser i nära anslutning till nuvarande domsområde och att det närmast är egalt vilken lösning för indelningen i domsområden som väljs.

Skälen för regeringens bedömning: Som framgår ovan styrs de nu- varande miljödomstolarnas domsområden av naturgeografiska förhållan- den (särskilt definierade huvudavrinningsområden) medan fastighets- domstolarnas och de allmänna förvaltningsdomstolarnas (här aktuella för mål och ärenden enligt plan- och bygglagen) domsområden styrs av en administrativ indelning i län och kommuner.

En utgångspunkt för den reform som nu föreslås är att samordna och på så sätt effektivisera handläggningen och domstolsprövningen av fas- tighetsmål, mål och ärenden enligt miljöbalken samt mål och ärenden en- ligt plan- och bygglagen. Mot den bakgrunden är det enligt regeringens bedömning inte aktuellt att i den nya organisationen ha olika indelnings- grunder för olika måltyper. Någon möjlighet att bevara bestående ord- ning för de olika måltyperna finns alltså inte. Det är här fråga om att för några av de måltyper som ska ingå i mark- och miljödomstolarna byta in- delningsgrund.

År 2009 inkom 243 mål om vattenverksamheter (där miljödomstol var första instans) till de fem miljödomstolarna. Av dessa avser endast en mindre del mål som är så stora att de skulle omfatta flera domsområden om en administrativ indelningsgrund valdes. Samma år inkom 1 249 fas- tighetsmål till fastighetsdomstolarna, 1 832 mål enligt plan- och bygg- lagen till länsrätterna och 306 ärenden avseende rättsverkande planer till regeringen.

Prop. 2009/10:215

114

Att frångå den nuvarande indelningsgrunden anpassad till huvudavrin- ningsområden skulle få kännbara konsekvenser för de stora vattenmålen. Tanken med att hålla ihop vattendragen under en domstol är att en regler- ing av ett vattendrag påverkar hela vattendraget. När det gäller vatten är det tydligare än för många andra verksamheter att det som beslutas på en plats påverkar miljön även på en annan plats. Det är därför betydelsefullt att miljödomstolarna har överblicken och kunskapen om ett vattendrag i dess helhet när de prövar tillstånd till olika verksamheter. För att under- lätta denna överblick förs miljöbok/vattenbok. Enligt gällande ordning förs denna manuellt med ett lösbladssystem. Det pågår för närvarande ett arbete med att ta fram en digital miljöbok/vattenbok. Driftssättning är av- sedd att ske senast den 1 januari 2011. De uppgifter som hittills bara gått att få fram via lösbladssystemet med tillhörande kartor kommer då, direkt när uppgifterna förs in, att vara omedelbart tillgängliga för alla miljö- domstolar och vattenmyndigheter.

Även för fastighetsmålen och målen och ärendena enligt plan- och bygglagen får det avsevärda konsekvenser att byta indelningsgrund. En indelning efter huvudavrinningsområden framstår som onaturlig såväl i förhållande till indelningen i kommuner som till fastighetsindelningen. För mål och ärenden enligt plan- och bygglagen kan i vissa fall en natur- geografisk indelning komma att dela en kommun. Möjligheterna för kommunen att ha en sammanhållen planverksamhet minskar om kommu- nen delas mellan olika domstolar.

Remissutfallet i denna del är splittrat. Ett antal remissinstanser förordar att indelningen i domsområden i vart fall för de mål som för närvarande handläggs i fastighetsdomstol bör följa administrativa gränser. Vid en jämförelse kan konstateras att det är betydligt fler mål som har fördelar av en administrativ indelning än de som påverkas negativt av en sådan. Att låta regleringen styras av ett fåtal mål framstår enligt regeringen inte som ändamålsenligt. För de stora vattenmål som rör flera domsområden kommer de flexibla bestämmelserna om överlämnande av mål mellan de nya domstolarna att möjliggöra en ändamålsenlig hantering även av mål som rör större vattendrag (se avsnitt 12.2). Den digitala miljöboken/ vattenboken kommer också bidra till möjligheterna att behålla över- blicken över och kunskapen om vattendragen vid olika domstolar.

Ytterligare en invändning mot att införa en naturgeografisk indelning av domsområdena för mark- och miljödomstolarna är att den ur ett med- borgarperspektiv framstår som svårgenomtränglig. För den enskilde är en administrativ indelning mer naturlig och därigenom förutsebar. En sådan indelning stämmer även överens med vad som gäller för övriga domsto- lar och merparten av den statliga och kommunala förvaltningen.

För det fall indelningen följer den administrativa indelningen blir för- hållandet till forumregler inte heller problematiskt eftersom olika verk- samheter eller fastigheter då inte riskerar att hamna under olika mark- och miljödomstolar.

Mot den angivna bakgrunden gör regeringen sammantaget bedöm- ningen att den administrativa indelningen av landet i län och kommuner bör ligga till grund för indelningen av domsområden för mark- och miljö- domstolarna.

För att minimera den påverkan som den bedömningen oundvikligen har främst på vattenmålen anser regeringen att indelningen efter admi-

Prop. 2009/10:215

115

nistrativa gränser ska göras så att den följer nuvarande gränser i så stor Prop. 2009/10:215 utsträckning som möjligt. Om det inte påverkar storleksförhållandena

mellan domstolarna i någon större utsträckning gör dock regeringen be- dömningen att det i några fall finnas anledning att hålla samman län. Ut- redningen gör i och med sin bedömning att domsområdena bör anpassas efter vattendistrikt bl.a. bedömningen att Gotland ska höra till domstolen i Växjö och delar av Dalarna till domstolen i Östersund. Regeringen an- ser att det inte finns några självständiga skäl att föra Gotland till mark- och miljödomstolen i Växjö eller delar av Dalarna till mark- och miljö- domstolen i Östersund. De av utredningen föreslagna förändringarna i dessa delar bör därför inte genomföras.

Regeringen gör bedömningen att mark- och miljödomstolarna bör ha följande domsområden.

Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Umeå tingsrätt bör omfatta Norrbottens län samt Bjurholms, Lycksele, Malå, Nordmalings, Norsjö, Robertsfors, Skellefteå, Sorsele, Storumans, Umeå, Vindelns, Vännäs och Örnsköldsviks kommuner.

Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Östersunds tingsrätt bör omfatta Gävleborgs och Jämtlands län samt Dorotea, Härnösands, Kramfors, Sollefteå, Sundsvalls, Timrå, Vilhelmina, Ånge och Åsele kommuner.

Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Nacka tingsrätt bör omfatta Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Gotlands, Västmanlands och Dalarnas län samt Hallsbergs, Kumla, Lekebergs, Lindesbergs, Ljus- narsbergs, Nora och Örebro kommuner.

Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt bör omfatta Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Skåne län.

Domsområdet för Mark- och miljödomstolen vid Vänersborgs tingsrätt bör omfatta Hallands, Västra Götalands och Värmlands län samt Asker- sunds, Degerfors, Hällefors, Karlskoga och Laxå kommuner.

10	De processuella reglerna samlas i en ny lag

Regeringens bedömning: De processuella reglerna för mark- och
miljödomstolarna bör samlas i en ny lag om mark- och miljödomsto-
lar.

Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedöm-
ning.
Remissinstanserna: Av remissinstanserna har Luleå tingsrätt och
Länsstyrelsen i Stockholm län tillstyrkt förslaget om att vissa bestämmel-
ser för de nya domstolarna i lagtekniskt hänseende samlas i en ny lag.
Bedömningen i remissutkastet överensstämmer med regeringens
bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har tillstyrkt bedömning-
en i remissutkastet eller lämnat det utan erinran. Naturvårdsverket har
anfört att remissutkastets lagförslag innebär att processreglerna blir ännu
mer svåröverskådliga och otydliga än de nu gällande bestämmelserna.		116

Verket har vidare anfört att fördelarna med förslaget är färre än med Prop. 2009/10:215 Miljöprocessutredningens förslag, som hade ambitionen att reglera miljö-

processen på ett mer heltäckande sätt.

Skälen för regeringens bedömning: Den reform som nu genomförs innebär att mål enligt miljöbalken, mål som enligt nuvarande ordning handläggs i fastighetsdomstol och vissa mål enligt plan- och bygglagen kommer att handläggas i mark- och miljödomstolarna. Utredningen har mot den bakgrunden haft anledning att ta ställning till ett flertal frågor rörande hanteringen av dessa mål. Utredningen har därvid gjort bedöm- ningen att befintliga processuella regler i miljöbalken och i lagen om domstolar i fastighetsmål ska föras över till vad som i utredningsbetänk- andet kallades en ny lag om miljödomstolar. Regeringen delar den upp- fattningen. I motsats till vad Naturvårdsverket har anfört anser regeringen att en sådan lösning främjar överskådligheten, särskilt mot bakgrund av att ett flertal olika måltyper enligt propositionens förslag ska handläggas av mark- och miljödomstolarna. Det bör således införas en ny lag om mark- och miljödomstolar som så långt möjligt samlar de processuella bestämmelser som ska tillämpas i de nya domstolarna. Det innebär att också andra processuella bestämmelser som det kan finnas behov av, utöver de som flyttas från miljöbalken och lagen om domstolar i fastig- hetsmål, bör föras in i den nya lagen om mark- och miljödomstolar.

Miljöprocessutredningens förslag innebär bl.a. tillskapande av en helt ny processordning vid sidan av de redan existerande. Till skillnad från vad Naturvårdsverket har anfört anser regeringen, liksom flertalet remiss- instanser, att en ny processordning skulle medföra avsevärda nackdelar, bl.a. i fråga om förhållandet till redan etablerade förfaranderegler. Reger- ingen utvecklar detta resonemang nedan (se avsnitt 13.2.2). Också när det gäller innehållet i den nya lagen om mark- och miljödomstolar gör regeringen i flera viktiga avseenden andra bedömningar än de som utred- ningen har gjort. Regeringens resonemang i dessa delar – som bl.a. rör sammansättningsregler och regler om handläggningen – redovisas när- mare i det följande (avsnitten 11, 12 och 13).

11Domstolarnas sammansättningsregler

11.1Nuvarande ordning

11.1.1Miljödomstol

Bestämmelser om miljödomstols sammansättning finns i 20 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken.

Miljödomstolen består av en ordförande som ska vara lagfaren domare i tingsrätten, ett miljöråd samt två sakkunniga ledamöter. Ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd får ingå i domstolen. Ett miljöråd ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfarenhet av miljöfrågor. En av de sakkunniga ledamöter som ska ingå i rätten ska ha erfarenhet av frågor som faller inom verksamhetsområdet för Naturvårdsverket. Ord- föranden i miljödomstolen bestämmer med hänsyn till målets beskaffen- het om den andre sakkunnige ledamoten ska ha erfarenhet av industriell

117

eller kommunal verksamhet (20 kap. 4 § miljöbalken). Dessa bestämmel- Prop. 2009/10:215 ser om ledamöterna i miljödomstol motsvarar vad som gällde för Kon-

cessionsnämnden för miljöskydd.

Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling är huvudregeln enligt 20 kap. 5 § första stycket miljöbalken att miljödomstolen är dom- för med ordföranden och ett miljöråd. Detsamma gäller när mål får av- göras med en domare enligt bestämmelserna i 1 kap. 3 a § andra eller tredje stycket rättegångsbalken, dvs. när huvudförhandling hålls i förenk- lad form respektive när målet är av enkel beskaffenhet eller parterna samtycker till att en domare avgör målet. Avgörs sådana mål i sak utan huvudförhandling ska dock den sammansättning som anges i 20 kap. 4 § gälla, om inte rätten finner att det är tillräckligt med ordföranden och ett miljöråd och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffen- het. När det gäller mål där förvaltningsprocesslagen är tillämplig, dvs. mål som inletts i kommun eller en förvaltningsmyndighet eller som gäller utdömande av vite, är huvudregeln enligt 20 kap. 5 § andra stycket att rätten består av ordföranden och ett miljöråd, med möjlighet för rätten att bestämma att även två sakkunniga ska delta i prövningen. Vid pröv- ning av tillståndsfrågor som överklagats ska dock rätten enligt 20 kap. 5 § tredje stycket ha den större sammansättningen enligt huvudregeln, om inte målet är av enkel beskaffenhet.

Ordförande i miljödomstolen utses av tingsrätten bland de lagfarna domarna. I likhet med vad som gäller för rådmän anställs miljöråd med fullmakt genom beslut av regeringen efter förslag av Domarnämnden. Miljöråden anställs gemensamt för de tingsrätter som är miljödomstol. Domstolsverket beslutar vid vilken tingsrätt ett miljöråd företrädesvis ska ha sin tjänstgöring förlagd och vid vilka tingsrätter miljörådet därutöver ska tjänstgöra. De tingsrätter som berörs bestämmer sedan hur tjänst- göringen ska fördelas mellan domstolarna. Tingsrätten får för ett särskilt mål eller ärende förordna ett miljöråd att tjänstgöra som fastighetsråd eller ett fastighetsråd att tjänstgöra som miljöråd. Sakkunniga ledamöter i miljödomstol förordnas av Domarnämnden. De sakkunniga ledamöterna är inte fast knutna till en viss domstol.

Bestämmelser om Miljööverdomstolens sammansättning finns i 20 kap. 11 § miljöbalken. Förutom lagfarna domare ska det finnas miljö- råd. Dessa ska ha teknisk eller naturvetenskaplig utbildning och erfaren- het av miljöfrågor. Miljööverdomstolen är domför med fyra ledamöter, av vilka minst tre ska vara lagfarna. Fler än fem ledamöter får inte delta i Miljööverdomstolen. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd ska Miljööverdomstolen bestå av tre lagfarna domare. Ett miljöråd får dock ingå i rätten i stället för en av de lagfarna domarna. Vid ställningstagande till yrkande om avvisning, inhibition och avskrivning på grund av åter- kallelse ska Miljööverdomstolen ha samma sammansättning som vid prövning av själva saken.

11.1.2Fastighetsdomstol

Bestämmelser om fastighetsdomstols sammansättning finns i 3 och 4 §§ lagen om domstolar i fastighetsmål.

118

Fastighetsdomstolen består av två lagfarna ledamöter, en teknisk leda- mot (fastighetsråd) och två nämndemän. Om särskilda skäl föreligger, kan efter ordförandens bestämmande ytterligare ett fastighetsråd ingå i domstolen. I mål eller ärende angående arrende eller tvångsförvaltning av bostadsfastighet består domstolen dock av två lagfarna ledamöter och tre nämndemän. Ett fastighetsråd får efter ordförandens bestämmande ingå i domstolen i stället för en av nämndemännen, om målets beskaffenhet eller annat särskilt skäl föranleder det. Om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till målets omfattning eller svårighetsgrad, får antalet lagfar- na ledamöter utökas med en. Detsamma gäller i fråga om antalet nämn- demän.

En av de lagfarna ledamöterna ska vara ordförande i fastighetsdomsto- len. Denne utses bland de lagfarna domarna i tingsrätten. Annan lagfaren ledamot ska vara lagfaren domare i tingsrätten eller i annan tingsrätt. Ett fastighetsråd ska ha teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbild- ning eller fastighetsvärdering. Nämndemännen bör vara allmänt betrodda och väl förtrogna med sin orts förhållanden.

Om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen eller, om två fastighetsråd deltar, för en av dem, är rätten ändå domför.

När mål enligt särskilda bestämmelser efter prövning av själva saken avgörs utan huvudförhandling är fastighetsdomstolen domför utan nämn- demän. I fastighetsbildningsmål är domstolen i dessa fall domför med en lagfaren domare när enighet om utgången i målet föreligger mellan klag- anden samt övriga sakägare och företrädare för allmänt intresse som hörts över överklagandet, eller det med hänsyn till målets beskaffenhet är tillräckligt att det avgörs av en lagfaren ledamot och parterna samtycker till det. I övrigt är fastighetsdomstol domför med en lagfaren ledamot vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller vid huvudför- handling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rätte- gångsbalken.

Enligt 5 § lagen om domstolar i fastighetsmål är det regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som utser ordföranden samt utnämner eller förordnar fastighetsråd i fastighetsdomstol. I likhet med vad som gäller för rådmän anställs fastighetsråd med fullmakt genom beslut av regeringen efter förslag av Domarnämnden. Liksom miljöråden anställs fastighetsråden gemensamt för de tingsrätter som är fastighets- domstol. Nämndeman i fastighetsdomstol utses enligt 6 § genom val. Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fastställer för varje län det antal nämndemän som ska utses. Val av nämndeman i fas- tighetsdomstol förrättas av landstingsfullmäktige. Nämndeman i fastig- hetsdomstol ska vara folkbokförd i det län eller den del av länet som hör till fastighetsdomstolen. Nämndeman tjänstgör efter kallelse av fastig- hetsdomstolens ordförande. Till tjänstgöring bör företrädesvis kallas nämndemän från den del av domkretsen till vilken målet har närmast an- knytning.

Hovrätt är enligt 2 kap. 4 § rättegångsbalken domför med tre lagfarna domare. I mål som överklagats från tingsrätt ska dock minst fyra lagfarna ledamöter delta när hovrätten avgör målet, om tingsrätten bestått av tre lagfarna domare. Med vissa undantag ska enligt 13 § lagen om domstolar i fastighetsmål ett fastighetsråd ingå i hovrätten i fastighetsmål, såvida

Prop. 2009/10:215

119

inte hovrätten finner att medverkan av sådan ledamot uppenbart inte är Prop. 2009/10:215 behövlig. Om särskilda skäl föreligger kan två fastighetsråd ingå i rätten.

Också fastighetsråden i hovrätterna anställs med fullmakt genom beslut av regeringen efter förslag av Domarnämnden. Domstolsverket beslutar vid vilken hovrätt ett fastighetsråd företrädesvis skall ha sin tjänstgöring förlagd och vid vilka hovrätter fastighetsrådet därutöver ska tjänstgöra. De hovrätter som berörs bestämmer hur fastighetsrådets tjänstgöring ska fördelas mellan hovrätterna. Om det finns särskilda skäl, får Domstols- verket besluta att fastighetsråd skall tjänstgöra även vid andra hovrätter än dem som har beslutats enligt första stycket.

Högsta domstolen är enligt 3 kap. 5 § rättegångsbalken domför med fem lagfarna domare vid avgörande av saken.

11.1.3Allmän förvaltningsdomstols sammansättning i mål enligt plan- och bygglagen samt regeringens prövning av planärenden

I lagen om allmänna förvaltningsdomstolar finns föreskrifter om förvalt- ningsdomstolarnas sammansättning vid handläggning av mål enligt plan- och bygglagen.

En förvaltningsrätt är enligt huvudregeln i 17 § domför med en lag- faren domare och tre nämndemän. Om det finns särskilda skäl med hän- syn till målets omfattning eller svårighetsgrad får ytterligare en lagfaren domare medverka i rätten. Enligt 18 § lagen om allmänna förvaltnings- domstolar är förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam när åtgärd som avser endast måls beredande vidtas, vid sådant förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av annan förvaltningsrätt, vid beslut som avser endast rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppen- bart förbiseende och vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgöran- de av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är förvaltningsrätt dessutom domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak samt vid avgörande i sak av mål av enkel beskaffenhet.

I 12 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar finns bestämmelser om kammarrätts domförhet. Huvudregeln är att kammarrätt är domför med tre lagfarna ledamöter. Fler än fyra lagfarna ledamöter får inte sitta i rätten. Vid behandling av frågor om prövningstillstånd är kammarrätten domför med två ledamöter om de är ense om slutet. Detsamma gäller dels vid behandling av andra frågor i mål där prövningstillstånd krävs för prövning av överklagande, om frågorna behandlas före eller i samband med prövning av frågan om prövningstillstånd, dels vid behandling av fråga om avvisning av ett överklagande på grund av att det har kommit in för sent. Vid beslut om avskrivning av mål efter återkallelse är kammar- rätten domför med en lagfaren domare. Åtgärder som avser endast be- redandet av ett mål får utföras av en lagfaren ledamot i kammarrätten eller, om de inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna leda- möter, av annan tjänsteman i kammarrätten som har tillräcklig kunskap och erfarenhet. Nämndemän ingår inte i kammarrätt vid prövning av mål enligt plan- och bygglagen.

120

Regeringsrätten är enligt 4 a § lagen om allmänna förvaltningsdomsto- Prop. 2009/10:215 lar domför med fem lagfarna domare vid avgörande av saken. För pröv-

ningen av flertalet frågor som inte innebär att målet avgörs i sak kan Re- geringsrätten själv bestämma hur många ledamöter som ska ingå i rätten.

En kommuns beslut i ärenden som avser rättsverkande planer, dvs. detaljplaner, fastighetsplaner och områdesbestämmelser, överklagas till länsstyrelse och därefter till regeringen. Inom ramen för regeringens prövning handläggs ärendena på Miljödepartementets enhet för förvalt- ningsärenden. Vid handläggningen följs de principer som förvaltnings- lagen (1986:223) ger uttryck för. Handläggningen fram till regeringsbe- slut sköts av handläggare som kan vara lagfarna eller ha annan utbildning eller bakgrund. Inför beslut vid regeringssammanträde föredras ärendet först för expeditions- och rättschefen och sedan för miljöministern.

11.2Överväganden och förslag

11.2.1Utgångspunkter

Till mark- och miljödomstolarna kommer mål enligt plan- och bygglagen att föras från de allmänna förvaltningsdomstolarna och, med undantag för mål enligt 12 kap. plan- och bygglagen, från regeringen. Även huvud- delen av fastighetsmålen och miljömålen kommer att handläggas i mark- och miljödomstolarna. Som framgår ovan gäller olika sammansättnings- regler för dessa mål- och ärendetyper. I syfte att skapa gemensamma och ändamålsenliga regler finns det skäl att överväga sammansättningsreg- lerna för samtliga mål- och ärendetyper som mark- och miljödomstolarna ska handlägga.

En utgångspunkt måste vara att ledamöter med huvudsakligen teknisk eller naturvetenskaplig sakkunskap även i framtiden bör ingå i rätten i de flesta mål. En annan utgångspunkt är att sammansättningsreglerna ska vara flexibla och medge att målen handläggs och avgörs med den sam- mansättning som i varje enskilt fall är den mest lämpliga. Sammansätt- ningsreglerna måste även vara förutsebara samt tydliga och överskådliga för dem som kommer i kontakt med domstolarna. Vidare ska principen om att tyngdpunkten i den dömande verksamheten ska ligga i första dom- stolsinstans beaktas vid utformandet av regler om domstolens samman- sättning.

11.2.2Benämningen på domstolarnas experter

Regeringens förslag: De sakkunniga ledamöterna ska benämnas sär- skilda ledamöter.

Miljöråden och fastighetsråden ska i den nya organisationen benäm- nas tekniska råd.

Utredningens förslag: De nuvarande miljöråden och fastighetsråden ska i den nya organisationen betecknas tekniska ledamöter. Utredningens förslag överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.

121

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig i denna del. Växjö och Vänersborgs tingsrätter har avstyrkt att miljöråden och fastighetsråden i de nya domstolarna ska benämnas tekniska ledamö- ter. De angivna tingsrätterna har tillstyrkt att de sakkunniga ledamöterna i enlighet med utredningens förslag ska benämnas särskilda ledamöter.

Förslaget i remissutkastet: Överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Advokatsamfundet har tillstyrkt att de sakkunniga ledamöterna benämns särskilda ledamöter, medan Länsstyrelsen i Jön- köpings län har anfört att de sakkunniga ledamöterna ska behålla sin titel.

Aspect, LRF samt Falu, Göteborgs, Kalmar, Malmö och Ångermanlands tingsrätter har anfört att titeln fastighetsråd bör finnas kvar. Hovrätten för Västra Sverige har anslutit sig till denna uppfattning och i andra hand föreslagit att titeln fastighetsråd ska användas för samtliga tekniska ex- perter eller att titeln fastighets- och miljöråd ska införas. Fastighetsägar- na har anfört att det föreslagna namnbytet kan urholka domstolarnas tro- värdighet. Lantmäteriet har anfört att titeln miljöråd kan godtas om dom- stolarna även i fortsättningen ska benämnas miljödomstol, men framhållit att denna titel blir missvisande.

Skälen för regeringens förslag: Utredningen föreslår att miljöråden och fastighetsråden på grund av de nya domstolarnas arbetsuppgifter fortsättningsvis bör benämnas tekniska ledamöter. I remissutkastet före- slogs att miljöråden och fastighetsråden fortsättningsvis skulle benämnas miljöråd.

De ledamöter som i den nya organisationen kommer att motsvara mil- jöråden och fastighetsråden kommer liksom enligt nuvarande ordning som huvudregel att anställas med fullmakt. Enligt regeringens mening finns det därför skäl att välja en benämning på dessa ledamöter som på ett tydligt sätt markerar att de har en annan ställning än de sakkunniga ledamöterna. Som några remissinstanser har anfört är både miljöråd och fastighetsråd etablerade och inarbetade titlar. Med utgångspunkten att de tekniska ledamöternas kompetens fritt bör kunna utnyttjas i flera olika måltyper när detta kan anses lämpligt och då det inte alltid faller sig naturligt till vilken kategori en viss teknisk ledamot ska höra, anser re- geringen dock att en sammanfattande benämning bör väljas för samtliga tekniska ledamöter oavsett den tekniska ledamotens kompetens i det en- skilda fallet. Förledet ”miljö” måste då visserligen anses vara ett vidare begrepp än förledet ”fastighet” och på ett bättre sätt omfatta samtliga de frågor som enligt regeringens förslag kommer att hamna under mark- och miljödomstolens prövning. Titeln miljöråd är dock starkt förknippad med den nuvarande organisationen. Mot bakgrund av att de nya domstolarna föreslås få en ny målsammansättning och ett nytt namn – mark- och mil- jödomstolar – anser regeringen att det finns skäl att nu välja en annan benämning än miljöråd. Utredningens förslag, teknisk ledamot, har mot- tagits förhållandevis väl av remissinstanserna och kan sägas omfatta samtliga frågor som ska prövas av de nya domstolarna. För att tydligare markera att en sådan ledamot som det nu är fråga om normalt anställs med fullmakt bör dock benämningen vara tekniskt råd.

Särskilda ledamöter är den vedertagna beteckningen på ledamöter som dömer i domstol utan att ingå i denna. Exempelvis är detta den i rätte- gångsbalken använda beteckningen och i förvaltningsrätt ingår i mål om laglighetsprövning enligt kommunallagen (1991:900) av regeringen ut-

Prop. 2009/10:215

122

sedda särskilda ledamöter. De ledamöter i miljödomstol som hittills har Prop. 2009/10:215 betecknats sakkunniga ledamöter bör därför enligt regeringens mening

och till skillnad från vad Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört be- nämnas särskilda ledamöter i den nya organisationen.

11.2.3	Utnämningar m.m.

Regeringens förslag: Regeringen ska utnämna de tekniska råden. Det
ska inte finnas någon möjlighet att delegera sådana beslut till annan
myndighet. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
ska utse vilka av de lagfarna domarna i tingsrätt respektive Svea hov-
rätt som ska tjänstgöra i mark- och miljödomstol respektive Mark- och
miljööverdomstolen. Beteckningarna ordförande i fastighetsdomstol
och ordförande i miljödomstol tas bort.
Övriga bestämmelser om förordnanden och tjänstgöring för ledamö-
terna i mark- och miljödomstol förs i sak över från miljöbalken och
lagen om domstolar i fastighetsmål.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte uttalat
sig i denna del. Nacka tingsrätt har anfört att begreppet ordförande i fas-
tighetsdomstol bör ändras så att det motsvarar begreppet ordförande i
miljödomstol.
Förslagen i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Nacka tingsrätt har ifrågasatt behovet av den fö-
reslagna bestämmelsen om att regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer utser vilka lagfarna domare som ska tjänstgöra i miljödomstol
respektive Miljööverdomstolen. Vänersborgs tingsrätt har framhållit be-
hovet av att ledamöter vars förordnanden har löpt ut kan fortsätta sin
tjänstgöring om målets handläggning inte har avslutats.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning är det
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer som antingen
utnämner miljöråden och fastighetsråden med fullmakt, eller anställer
dessa för viss tid. Med hänsyn till de förändringar när det gäller ordning-
en för utnämning av domare som regeringen har föreslagit i prop. 2009/
10:80, bör det inte finnas någon möjlighet att delegera beslut om utnäm-
ning av de tekniska råd som ska tjänstgöra i mark- och miljödomstolarna.
Beslut om utnämning av tekniska råd bör således vara förbehållna reger-
ingen. När det gäller anställning av vikarier för tekniska råd bör det dock
även fortsättningsvis finnas möjlighet för regeringen att delegera sådana
beslut till annan myndighet.
De tekniska råden ska ha sin huvudsakliga placering vid en angiven
domstol men bör liksom hittills ha tjänstgöringsskyldighet vid samtliga
mark- och miljödomstolar.
De särskilda ledamöterna förordnas av regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer. Det finns ingen anledning att göra någon ändring
i denna del. Enligt nuvarande ordning beslutas dessa förordnanden av
Domarnämnden. På samma sätt som för de tekniska råden ska de särskil-
da ledamöterna vara verksamma i mark- och miljödomstolarna men före-
trädesvis arbeta vid en viss angiven domstol.		123

Enligt nuvarande reglering ska det i varje fastighetsdomstol finnas en ordförande. Utöver ordföranden kan det finnas andra lagfarna ledamöter. Enligt 5 § lagen om domstolar i fastighetsmål utser regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bland de lagfarna domarna i tings- rätten vem som ska vara ordförande i fastighetsdomstolen. Enligt 40 § förordning (1996:381) med tingsrättsinstruktion utses ordförande i fastig- hetsdomstolen av tingsrätten. Enligt 49 § samma förordning beslutar Domstolsverket vilka tingsrätter som ska ha ersättare för ordföranden i fastighetsdomstolen. Ersättarna utses av respektive tingsrätt. Enligt andra stycket samma paragraf anställer tingsrätten, om det behövs, en vikarie eller förordnar en tillfällig ersättare för ordföranden i fastighetsdomstol- en. Den som har utsetts till ordförande ska leda verksamheten i fastig- hetsdomstolen. Bestämmelsen har vidare uppfattats så att endast den som är ordförande i fastighetsdomstolen är behörig att tjänstgöra som ord- förande vid handläggningen av fastighetsmålen.

Det ska även i varje miljödomstol finnas ordförande. Enligt 20 kap. 6 § miljöbalken utser regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer ordförande i miljödomstolen. Enligt 40 § tingsrättsinstruktionen utser tingsrätten ordförande i miljödomstol. Med hänsyn till hur samman- sättningsregeln i 20 kap. 4 § miljöbalken är utformad avses med ordför- ande i detta hänseende – till skillnad från vad som gäller för fastighets- domstol – inte den som leder miljödomstolens verksamhet utan en lagfa- ren ledamot i tingsrätten som handlägger miljömål. I de tingsrätter som också är miljödomstol kan det därför finnas flera lagfarna domare som har pekats ut att som ordförande handlägga miljömål.

Regeringen gör bedömningen att det – eftersom utseende av ordföran- de i miljödomstol endast är avsett peka ut de lagfarna domare som hand- lägger miljömål – saknas anledning att föra över bestämmelser om ut- seende av ordförande i miljödomstol till den nya lagen.

Enligt den föreslagna nya organisationen ska huvuddelen av fastighets- målen handläggas i mark- och miljödomstolarna. Alla lagfarna domare i de nya domstolarna ska kunna handlägga fastighetsmål. Det innebär att det vid de nya domstolarna kommer att finnas fler än en lagfaren ledamot som arbetar med fastighetsmålen. Regeringen anser därför att inte heller de nuvarande reglerna om ordförande i fastighetsdomstol bör föras över till den nya lagen.

För tydlighets skull bör det dock införas en bestämmelse enligt vilken regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bland de lag- farna domarna i tingsrätten respektive i Svea hovrätt utser vilka av dessa som ska döma i mark- och miljödomstolen respektive Mark- och miljö- överdomstolen. Den nu föreslagna regeln överensstämmer i sak med vad som gäller enligt nuvarande ordning, med undantag för att titeln ord- förande därigenom utmönstras. Bestämmelsen innebär därför inte, som Nacka tingsrätt har anfört, att regeringen jämfört med nuvarande förhåll- anden får utökade möjligheter att detaljstyra domstolarnas inre arbets- organisation. Regeringens möjlighet att delegera sådan beslut, på det sätt som för närvarande sker genom bestämmelsen i 40 § tingsrättsinstruktio- nen, kvarstår alltjämt.

Vänersborgs tingsrätt har framhållit behovet av att ledamöter vars för- ordnanden har löpt ut kan fortsätta sin tjänstgöring om målets handlägg- ning inte har avslutats. En bestämmelse med sådant innehåll finns för

Prop. 2009/10:215

124

nämndemännens del i 4 kap. 9 § rättegångsbalken. Det saknas underlag Prop. 2009/10:215 för att nu införa en sådan bestämmelse för miljömålens del. Regeringen

anser dessutom att eventuella uppkomna situationer tills vidare kan lösas genom att befintliga förordnanden i det enskilda fallet förlängs.

11.2.4	De tekniska rådens och de särskilda ledamöternas
	kompetens

Regeringens förslag: De tekniska råden ska ha teknisk eller natur-
vetenskaplig utbildning och erfarenhet av sådana sakfrågor som dom-
stolen prövar.
De särskilda ledamöterna ska ha erfarenhet av sådana sakfrågor som
faller inom Naturvårdsverkets, Boverkets eller Lantmäteriets verksam-
hetsområden eller av frågor som avser industriell, kommunal eller are-
ell verksamhet.

Utredningens förslag och förslagen i remissutkastet överensstäm-
mer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har inte uttalat sig i den-
na del eller förklarat sig inte ha någon erinran mot förslaget. Advokat-
samfundet och Lantmäteriet har tillstyrkt förslaget i remissutkastet.
Aspect har framhållit att det bland de tekniska ledamöterna också bör
finnas fastighetsekonomisk kompetens. Malmö tingsrätt har anfört – mot
bakgrund av att personer med juristutbildning kan tjänstgöra som för-
rättningslantmätare – att utbildningskravet bör vara öppnare medan beho-
vet av arbetslivserfarenhet bör tillmätas större vikt. Nacka tingsrätt har
framhållit att behovet av teknisk kompetens i fastighetsmålen är fullt till-
godosett redan genom den tekniska ledamoten och att det därför inte
finns något skäl att tillföra en särskild ledamot med erfarenhet från Lant-
mäteriets verksamhetsområde.
Skälen för regeringens förslag: Med beaktande av det målområde
som mark- och miljödomstolarna föreslås få kan inte varje expert be-
härska hela området. Det viktiga är att de tekniska råden och de särskilda
ledamöterna sammantaget har en heltäckande kompetens. De tekniska
råden bör ha sin huvudsakliga placering vid en angiven domstol men bör
liksom hittills ha tjänstgöringsskyldighet vid samtliga mark- och miljö-
domstolar. På samma sätt bör de särskilda ledamöterna vara verksamma i
mark- och miljödomstolarna men företrädesvis verka vid en viss angiven
domstol. Detta garanterar att mark- och miljödomstolsorganisationen
totalt sett har den kompetens som behövs för att handlägga målen. Det
får sedan ankomma på domstolen att i varje enskilt fall se till att ett mål
avgörs med lämplig sammansättning (se närmare avsnitt 11.2.6).
Miljöråden ska enligt nuvarande regler ha naturvetenskaplig eller tek-
nisk kompetens och erfarenhet av miljöfrågor. Fastighetsråden ska ha
teknisk utbildning och erfarenhet av fastighetsbildning och fastighets-
värdering. I mål enligt plan- och bygglagen finns behov av bl.a. sådan
kompetens som arkitekter, byggnadsantikvarier och lantmätare har när
det gäller samhällsplanering, byggteknik, strukturfrågor eller genomför-
andefrågor som efterfrågas (SOU 2005:77 s. 931 f.). För att den breddade
sakkunskap som är önskvärd i de framtida mark- och miljödomstolarna		125

ska kunna garanteras, bör bestämmelsen om vilken erfarenhet ett tekniskt Prop. 2009/10:215 råd ska ha – i enlighet med utredningens förslag – formuleras så att det

framgår att erfarenheten kan gälla inte bara miljöfrågor utan även övriga typer av frågor som en mark- och miljödomstol ska pröva. Detsamma bör gälla tekniska råd i Mark- och miljööverdomstolen.

Vad som följer av nu gällande bestämmelser om kompetens- och erfar-
enhetskrav för miljöråd och fastighetsråd ska alltså också gälla till följd
av de föreslagna bestämmelserna. Det innebär, i enlighet med vad Aspect
har efterfrågat, att det även i fortsättningen ska finnas tillgång till fastig-
hetsekonomisk kompetens i domstolen. Enligt regeringens mening finns
det vidare anledning att hålla fast vid kravet på teknisk eller naturveten-
skaplig utbildning för tekniska råden. Det finns annars en risk för att
kompetensen hos de tekniska råd som anställs saknar erforderlig bredd.
Att det, som Malmö tingsrätt har anfört, kan förekomma att personer med
juristutbildning tjänstgör som förrättningslantmätare förändrar inte denna
bedömning.
De särskilda ledamöterna ska enligt miljöbalkens regler ha erfarenhet
av frågor som faller inom Naturvårdsverkets verksamhetsområde, om-
rådet kommunal verksamhet eller området industriell verksamhet. Som
utvecklas i det följande (avsnitt 11.2.6) anser regeringen att särskilda
ledamöter som huvudregel bör ingå i rätten även när mark- och miljö-
domstol prövar sådana mål som för närvarande handläggs av fastighets-
domstol. Dessa särskilda ledamöter bör givetvis ha erfarenhet som är
relevant för den aktuella prövningen. Det bör enligt regeringens mening
gälla även om det i enstaka fall – som Nacka tingsrätt har anfört – kan
vara så att det tekniska rådets och de särskilda ledamöternas kompetens
och erfarenhet till någon del överlappar varandra. Till följd av de nya
domstolarnas målområde bör det därför som utredningen föreslår i den
nya lagen anges att det även ska finnas ledamöter med erfarenhet av frå-
gor som faller inom Boverkets eller Lantmäteriets verksamhetsområde
eller av areell verksamhet, dvs. jordbruk och skogsbruk.
11.2.5	Nämndemäns medverkan

Regeringens förslag: Nämndemän ska inte delta i avgörandet av mål i
mark- och miljödomstolarna.

Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt ut-
redningens förslag eller inte haft några invändningar mot det. Malmö
tingsrätt har ställt sig tveksam till förslaget. Kalmar tingsrätt har avstyrkt
förslaget.
Förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Lantmäteriet har tillstyrkt förslaget i remissut-
kastet och flertalet remissinstanser har inte haft någon erinran mot det.
Jönköpings tingsrätt har, mot bakgrund av att reglerna om rättens sam-
mansättning i de nya domstolarna bör vara likformiga för skilda slag av
mål och ärenden, uttryckt förståelse för att nämndemän inte ska med-
verka i de nya domstolarna. Falu tingsrätt har framhållit att nämndemäns
medverkan hittills har ansetts värdefull från flera olika synpunkter och att		126

frågan om nämndemän i fastighetsdomstolarna ingående bör utredas ytterligare. Kalmar och Malmö tingsrätter samt Lantbrukarnas Riksför- bund har avstyrkt förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Som framgår ovan deltar nämndemän i handläggningen av mål i fastighetsdomstol och i handläggningen av mål enligt plan- och bygglagen. Det finns särskilda bestämmelser om nämndemän i fastighetsdomstol i lagen om domstolar i fastighetsmål. För de nämndemän som deltar i handläggningen av mål enligt plan- och bygglagen i förvaltningsrätt finns dock inte några särskilda regler.

I förarbetena till lagen om domstolar i fastighetsmål uttalas att det i jordmålen i stor utsträckning förekommer spörsmål vid vilkas avgörande det är av värde att lekmannasynpunkter gör sig gällande (prop. 1969:44 s. 212 f.). Det som åsyftas är bl.a. markvärderingsfrågor i samband med fastighetsreglering. Vidare anförs att ortskännedom ofta är av betydelse för bedömningen i fastighetsmål. I förarbetena uttalas också ett mera principiellt skäl för nämndemannamedverkan, nämligen att i mål enligt fastighetsbildningslagstiftningen tvistefrågan ofta är av sådan natur att det är ett allmänt intresse som står mot antingen ett annat sådant intresse eller mot ett enskilt intresse. Det anförs att det med hänsyn till det starka inslaget av allmänintressen är särskilt motiverat att domstolen i normal- fallet har ett lekmannainslag.

Vid en organisatorisk samordning av fastighetsdomstolarna och miljö- domstolarna (se närmare avsnitt 7) och en flytt av mål enligt plan- och bygglagen till dessa domstolar (avsnitt 5) blir domkretsarna för fastig- hetsmål och mål enligt plan- och bygglagen betydligt större. Det kan då bli svårt att åstadkomma en ordning där nämndemännen har lokal an- knytning och lokal kännedom i varje mål. Mot den bakgrunden framstår lokalkännedom som argument för att behålla nämndemän vid avgörandet av fastighetsmål och mål enligt plan- och bygglagen inte som särskilt starkt.

När det gäller tillgodoseendet av allmänna intressen anser regeringen att jämförelsen med sammansättningen i miljömålen kan vara relevant. Miljömålen innebär nämligen i stor utsträckning en prövning av vad som kan tillåtas med hänsyn till påverkan på miljön, dvs. på de allmänna in- tressena. När reglerna för prövningen av dessa mål utformades tillgodo- sågs avvägningen mellan allmänna och enskilda intressen bl.a. genom inslag av särskild kompetens. Regeringen anser att de allmänna intresse- na därför i och för sig bör kunna tillgodoses genom inslaget av särskild sakkunskap även i fastighetsmålen och mål enligt plan- och bygglagen.

Inte heller när det gäller värderingen av muntlig bevisning eller behov av insyn i domstolarnas verksamhet skiljer sig fastighetsmålen och målen enligt plan- och bygglagen i en sådan utsträckning från miljömålen att det i sig kan anses tala starkt för att nämndemän ska medverka vid avgör- ande av dessa måltyper i den nya organisationen.

Mot denna bakgrund kan det konstateras att skälen för att behålla nämndemannamedverkan i fastighetsmålen eller i målen enligt plan- och bygglagen i den nya organisationen inte framstår som särskilt starka.

Vid införandet av miljöbalken ansågs, som berörts ovan, miljödom- stolens behov av kompetens i målen enligt miljöbalken bli tillgodosett genom miljörådens och de sakkunniga ledamöternas sakkunskap och er- farenhet. Enligt regeringens mening är den bedömningen fortfarande

Prop. 2009/10:215

127

giltig. Den nu gällande ordningen har dessutom i denna del fungerat väl. Prop. 2009/10:215 Det kan mot den bakgrunden inte heller vara aktuellt att införa nämnde-

mannamedverkan i mark- och miljödomstolarna därför att det skulle be- hövas i miljömålen.

Regeringen konstaterar att förslaget om att nämndemän inte ska delta i
mark- och miljödomstolarna har övervägts av Miljöprocessutredningen
och dessutom remitterats två gånger. Förslaget har därvid fått stöd eller
lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Mot denna bakgrund
och med hänsyn till vad som redovisas ovan gör regeringen samma be-
dömning som den som gjordes såväl av utredningen som i remissutkastet,
dvs. att nämndemän inte ska delta i handläggningen av mål i mark- och
miljödomstolarna.
11.2.6	Mer flexibla sammansättningsregler

Regeringens förslag: Som huvudregel ska mark- och miljödomstolen
i mål där domstolen är första instans bestå av en lagfaren domare, ett
tekniskt råd och två särskilda ledamöter vid huvudförhandling och när
målen annars avgörs i sak. Den lagfarna domare som ska vara ordför-
ande i det aktuella målet bestämmer, utifrån de frågor som prövas i
målet, vilket tekniskt råd och vilka särskilda ledamöter som ska ingå i
rätten. Det ska vara möjligt att byta ut en av de särskilda ledamöterna
mot en lagfaren domare eller ett tekniskt råd. Rätten ska kunna för-
stärkas utöver fyra ledamöter med en eller två ledamöter.
I de mål som har överklagats till mark- och miljödomstol ska rätten
bestå av en lagfaren domare och ett tekniskt råd när målen avgörs i
sak. I de överklagade målen ska det dock också vara möjligt att öka
det lagfarna inslaget i rätten, i detta fall genom att byta ut det tekniska
rådet mot en lagfaren domare.
Mark- och miljööverdomstolen ska bestå av minst fyra ledamöter av
vilka minst tre ska vara lagfarna domare. När tre lagfarna domare har
ingått i rätten i mark- och miljödomstolen ska Mark- och miljööver-
domstolen dock bestå av minst fyra lagfarna domare. Ett tekniskt råd
ska som huvudregel delta i rätten. Fler än fem ledamöter får inte delta
i rätten.

Utredningens förslag: Vid huvudförhandling samt vid vissa avgöran-
den i sak ska rätten bestå av fyra ledamöter. En av ledamöterna ska vara
lagfaren. I övrigt ges miljödomstolen stora möjligheter att själv bestäm-
ma inslaget av lagfarna domare och vad som i utredningens förslag mot-
svarar tekniska råd och särskilda ledamöter. Om ett mål är av enkel be-
skaffenhet får rätten enligt förslaget bestå av två ledamöter. Om två eller
flera ledamöter deltar bör minst en ledamot ha teknisk kompetens. Anta-
let ledamöter kan utökas med ytterligare två ledamöter. Det är domstolen
som bestämmer vilken kompetens dessa ytterligare ledamöter ska ha. I
fråga om Miljööverdomstolens sammansättning föreslår utredningen att
domstolen ska bestå av minst fyra ledamöter av vilka minst tre ska vara
lagfarna domare.
Remissinstanserna: Remissutfallet är blandat. Växjö tingsrätt har an-
fört att de nuvarande sammansättningsreglerna i miljöbalken även ska		128

tillämpas i den framtida organisationen. Nacka tingsrätt har tillstyrkt att det införs mer flexibla sammansättningsregler men anfört att föränd- ringarna bör införas i nuvarande processlagar. Malmö tingsrätt har till- styrkt förslaget om mer flexibla sammansättningsregler. Falu tingsrätt har tillstyrkt förslaget om att den normala sammansättningen vid avgör- andet av mål utan huvudförhandling i de nya domstolarna ska vara en lagfaren domare och en teknisk ledamot. Tingsrätten har inte erinrat mot att antalet lagfarna domare i fastighetsmål där huvudförhandling hålls minskas med en. Vänersborgs tingsrätt har tillstyrkt att domstolen i varje enskilt fall ska få avgöra rättens sammansättning vad gäller fördelningen miljöråd/särskilda ledamöter. Ångermanlands tingsrätt har anfört att sär- skild ledamot inte ska kunna användas i stället för teknisk ledamot utan endast om behov av kompletterande teknisk sakkunskap föreligger. Domstolens behov av sakkunskap bör enligt tingsrätten i första hand till- godoses av den egna ordinarie personalen.

Förslagen i remissutkastet överensstämmer i huvudsak med reger- ingens förslag, bortsett från att de tekniska råden i utkastet benämndes miljöråd. I utkastet fanns inget förslag om att det ska vara möjligt att byta ut en särskild ledamot mot vad som motsvarar ett tekniskt råd.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har överlag varit positiva till förslagen i remissutkastet. Advokatsamfundet har tillstyrkt förslagen. En- ligt Aspect, Hovrätten för Västra Sverige och Lantmäteriet bör en teknisk ledamot ingå när överrätt prövar frågan om prövningstillstånd. Hovrätten för Västra Sverige har vidare anfört att sammansättningsreglerna framstår som onödigt komplicerade och svårtillämpade och föreslår att reglerna i 20 kap. 4 och 5 §§ miljöbalken överförs till den nya lagen. Lantmäteriet har framhållit att det i fastighetsbildningsmål endast i mycket speciella fall torde vara lämpligt att byta ut miljörådet mot en lagfaren domare. Malmö tingsrätt har anfört att de föreslagna sammansättningsreglerna är svåröverskådliga. Enligt tingsrätten bör en utgångspunkt vara att teknisk ledamot alltid ska ingå i rätten när Miljööverdomstolen prövar en fråga om prövningstillstånd. En oönskad konsekvens av de föreslagna reglerna är enligt tingsrätten vidare att de överklagade fastighetsbildningsmålen kommer att avgöras i mindre sammansättning än de fastighetsmål som handläggs i de nya domstolarna som första instans, trots att de först- nämnda målens omfattning och komplexitet motiverar det omvända för- hållandet. Tingsrätten har också anfört att det bör vara möjligt att byta ut en särskild ledamot mot en teknisk ledamot. Nacka tingsrätt har framhål- lit att den föreslagna sammansättningen med en lagfaren domare, ett mil- jöråd och två särskilda ledamöter passar dåligt för flera måltyper som med nuvarande ordning handläggs av fastighetsdomstol och att dessa mål därför bör handläggas av en lagfaren domare och ett miljöråd, med möj- lighet till viss förstärkning. Svenskt näringsliv har ifrågasatt om samman- sättningsreglerna verkligen behöver innehålla fullt så många alternativ.

Vänersborgs tingsrätt har i huvudsak tillstyrkt förslagen. Växjö tingsrätt har anfört att de föreslagna bestämmelserna är flexibla och ger möjlighet att anpassa rättens sammansättning utifrån vad det enskilda målet kräver. Östersunds tingsrätt har välkomnat de föreslagna sammansättningsreg- lerna och den flexibilitet som dessa medger. Kammarkollegiet har anfört att regeringen bör överväga införandet av en möjlighet att under vissa

Prop. 2009/10:215

129

förutsättningar förordna notariemeriterade beredningsjurister att på eget Prop. 2009/10:215 ansvar handlägga mål som har överklagats till miljödomstolen.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter

Miljödomstolen består enligt nuvarande bestämmelser som huvudregel av en lagfaren domare, ett miljöråd och två sakkunniga ledamöter. För- valtningsrätten består vid sin prövning av mål enligt plan- och bygglagen enligt huvudregeln av en domare och tre nämndemän. I fastighetsdom- stolen ingår som huvudregel två lagfarna domare, en teknisk ledamot och två nämndemän. Sammansättningsreglerna beskrivs närmare i avsnitt 11.1.

När det ska tillskapas sammansättningsregler för de nya mark- och mil- jödomstolar som föreslås handlägga mål av flera olika slag måste reg- lerna ta hänsyn till behovet av teknisk kompetens och erfarenhet av olika slag. Det har redan konstaterats att teknisk sakkunskap kommer att be- hövas i de flesta mål som de nya domstolarna ska avgöra (se avsnitt 11.2.1). Som bl.a. Hovrätten för Västra Sverige har understrukit finns också ett intresse av att sammansättningsreglerna är förutsebara, enkla och överskådliga för dem som kommer i kontakt med domstolarna. Mot detta måste dock vägas att de frågor som ska prövas är av skiftande ka- raktär, inte minst mot bakgrund av de olika måltyper som kommer att samlas inom ramen för den nya organisationen. Detta innebär att sam- mansättningsreglerna bör vara flexibla och medge att målen kan hand- läggas och avgöras med den sammansättning som i varje enskilt fall framstår som den mest lämpliga. Det är också viktigt att sammansätt- ningsreglerna tar hänsyn till principen om att tyngdpunkten i den döman- de verksamheten ska ligga i första instans. Reglerna för Mark- och miljö- överdomstolen bör vara anpassade till den uppgift som domstolen har som andra domstolsinstans.

Nuvarande sammansättningsregler för miljömålen bör användas för samtliga måltyper i de nya domstolarna

Utredningen har föreslagit sammansättningsregler som innebär att den nya domstolen ges mycket stor frihet att anpassa sammansättningen till förhållandena i det enskilda fallet. Genom att kombinera tillämpningen av de olika reglerna kan rätten enligt förslaget komma att bestå av allti- från två till sex ledamöter, av vilka endast en ledamot eller samtliga leda- möter kan vara lagfarna. Domstolen kan också välja mellan de till dom- stolen fast knutna miljöråden och de särskilda ledamöterna. En sådan flexibilitet som följer av utredningens förslag kan givetvis innebära vissa fördelar. Det medför dock en avsevärt minskad förutsebarhet. Som Nacka tingsrätt har påpekat kan det dessutom vara svårt att förutse hur de av utredningen föreslagna sammansättningsreglerna kan komma att tol- kas av domstolen, vilket kan leda till ett ökat antal överklaganden som grundar sig på att parterna anser att målet har avgjorts med en felaktig sammansättning. Eftersom sammansättningen i flertalet fall är tänkt att inkludera expertledamöter är det vidare knappast tillräckligt att bestäm- melserna endast anger att minst ett miljöråd eller en särskild ledamot bör

delta. En annan konsekvens av förslaget är att antalet lagfarna domare i

130

den nya domstolen kan komma att överstiga det högsta tillåtna antalet lagfarna domare i överinstansen. Detta skulle stå i strid med den instans- ordningsprincip som säger att antalet lagfarna domare ska vara större i den högre instansen än i den lägre. Mot bakgrund av det anförda anser regeringen att utredningens förslag till sammansättningsregler inte bör genomföras.

Det kan konstateras att de sammansättningsregler som har gällt för miljödomstolarna i huvudsak har fungerat väl för miljömålen. Även om de nya domstolarna kommer att handlägga också andra måltyper kan det övervägas om de befintliga reglerna i miljöbalken skulle kunna utgöra utgångspunkt för de regler som ska gälla i den nya organisationen.

De mål som handläggs i de nuvarande miljödomstolarna kan delas in i två kategorier, mål där miljödomstolen är första instans och mål som har överklagats till miljödomstolen. För dessa två målkategorier gäller olika sammansättningsregler. Det beror på att det främst finns behov av stor sammansättning och bred teknisk kompetens när en fråga prövas för första gången. När miljödomstolen utgör första instans, dvs. när målet in- leds där, krävs därför enligt miljöbalken som huvudregel att den lagfarna domarens kompetens kompletteras med den tekniska sakkunskapen hos miljöråd och särskilda ledamöter. Hovrätten för Västra Sverige har anfört att behovet av teknisk kompetens typiskt sett är detsamma i mål som har överklagats till miljödomstol som i förstainstansmålen. Regeringen in- stämmer dock alltjämt i den bedömning som gjordes vid tillkomsten av nuvarande bestämmelser, nämligen att behovet av en sådan kompetens redan har tillgodosetts i viss mån vid den första prövningen hos t.ex. en kommun eller en förvaltningsmyndighet. Vid denna prövning har teknisk expertis deltagit och miljödomstolens huvudsakliga uppgift i dessa fall består därför av överprövning av en sådan myndighets beslut. Av det skälet har sammansättningen i överklagade mål som huvudregel kunnat begränsas till en lagfaren domare och ett miljöråd.

De skäl som ligger till grund för skillnaderna mellan sammansättnings- reglerna för mål där de nuvarande miljödomstolarna är första instans och för mål som har överklagats dit, gör sig enligt regeringens mening gäll- ande även för fastighetsmålen och för målen enligt plan- och bygglagen. Liksom i miljömålen kan behovet av teknisk kompetens i dessa mål vari- era beroende på om prövningen i domstol har föregåtts av prövning av lantmäterimyndighet eller kommun.

Grundprincipen för sammansättningen i mark- och miljödomstolarna bör således vara densamma som i de nuvarande miljödomstolarna, dvs. att de mål där mark- och miljödomstolen är första instans normalt kräver en större sammansättning än de mål som överklagats dit. De nya sam- mansättningsreglerna för mark- och miljödomstolen bör dock enligt re- geringen tydligare än de nuvarande reglerna i miljöbalken markera skill- naden mellan de mål som handläggs av mark- och miljödomstolen i första instans och de mål som har överklagats till mark- och miljödom- stolen.

Prop. 2009/10:215

131

Sammansättningsregler för mål där mark- och miljödomstolarna är första instans

När de mål där mark- och miljödomstolarna utgör första instans ska av- göras i sak, ska det ske antingen efter huvudförhandling eller efter annan handläggning. Enligt regeringens mening bör utgångspunkten vara att rätten i dessa situationer, liksom hittills i de mål där miljödomstolen är första instans, ska bestå av en lagfaren domare, ett tekniskt råd (dvs. vad som enligt nuvarande ordning benämns miljöråd) och två särskilda leda- möter. För de mål som för närvarande prövas av miljödomstol gäller att en av de särskilda ledamöterna ska ha erfarenhet från sådana sakfrågor som faller inom Naturvårdsverkets verksamhetsområde medan den andra särskilda ledamoten ska ha erfarenhet av antingen industriell eller kom- munal verksamhet. Den ordningen bör enligt regeringens mening inte ändras för miljömålen. För de övriga mål som föreslås komma att hand- läggas av mark- och miljödomstolarna – dvs. dels de mål som tidigare handlagts av fastighetsdomstol, dels målen enligt plan- och bygglagen – bör som nämns ovan gälla att de särskilda ledamöterna ska ha erfarenhet av frågor inom Lantmäteriets eller Boverkets verksamhetsområden eller från areell verksamhet, dvs. jordbruk eller skogsbruk (se närmare avsnitt 11.2.4). För dessa mål är det emellertid inte alltid motiverat att det i en och samma sammansättning ska finnas en särskild ledamot med myndig- hetserfarenhet och en med erfarenhet från areell verksamhet. Det kan tänkas att det i något fall finns anledning att båda de särskilda ledamöter- na har erfarenhet från t.ex. Lantmäteriets verksamhetsområde. En ny be- stämmelse bör, som Vänersborgs tingsrätt har framhållit vara så flexibel att detta är möjligt. Vänersborgs tingsrätt har vidare anfört att frågan om vilket tekniskt råd och vilka särskilda ledamöter som ska ingå i rätten inte behöver regleras i detalj, utan bör kunna lösas mellan de tekniska råden utan att rättens ordförande har den slutliga beslutanderätten. Med hänsyn till ordförandens särskilda ansvar för målets handläggning och utredning, anser dock regeringen att det bör ankomma på den lagfarna domare som ska vara ordförande i det aktuella målet att – med utgångs- punkt i de frågor som ska prövas i målet – bestämma vilket tekniskt råd och vilka särskilda ledamöter som ska ingå i rätten, och att detta bör framgå av lagtexten. Fastighetsägarna har i denna del föreslagit att det i lagtexten uttryckligen ska anges att det i fastighetsmål alltid ska anlitas teknisk expertis med fastighetsrättslig sakkunskap. Regeringen har dock fullt förtroende för att domstolarna i varje enskilt fall kan skapa en sammansättning som är relevant i förhållande till de frågor som ska be- handlas i målet. Det finns av det skälet knappast behov av detaljregler- ing. En sådan ordning som Fastighetsägarna föreslår skulle också inne- bära att regelns flexibilitet minskade.

Till den grupp av mål där mark- och miljödomstolen föreslås vara första instans hör de mål enligt miljöbalken där talan väcks genom ansö- kan om stämning (s.k. stämningsmål). Dit hör också de miljömål som väcks genom annan ansökan (s.k. ansökningsmål). Enligt regeringens förslag kommer därutöver att till denna målgrupp föras de mål som för närvarande handläggs av fastighetsdomstol i första instans. Den nuvaran- de sammansättningen i dessa mål utgörs av två lagfarna domare, en tek- nisk ledamot (dvs. ett fastighetsråd) och två nämndemän. Enligt vad

Prop. 2009/10:215

132

regeringen har föreslagit ska nämndemän inte delta vid prövningen av dessa mål när de handläggs av mark- och miljödomstolarna (se närmare avsnitt 11.2.3). Med den utgångspunkten att nuvarande sammansätt- ningsregler i miljödomstolarna ska föras över till den nya lagen och gälla även för fastighetsmålen kommer för dessa mål antalet lagfarna domare generellt att minska om de avgörs vid huvudförhandling. Regeringen gör dock bedömningen att fastighetsmålens koncentration till fem domstolar kommer att leda till ökad fastighetsrättslig kompetens hos de lagfarna domarna. Målen bör därför kunna handläggas med bibehållen kvalitet även med den nya sammansättningen. Nacka tingsrätt vill gå längre och har anfört att ett flertal av de mål som med nuvarande regler handläggs av fastighetsdomstol som första instans borde kunna prövas av en ännu mindre sammansätting, nämligen en lagfaren domare och ett tekniskt råd. Med hänsyn till att nämndemännens medverkan föreslås avskaffas i dessa mål, varigenom ledamotsantalet redan minskas från fem till fyra, och då ingen annan remissinstans har gjort samma påpekanden, anser regeringen att det saknas såväl tillräckliga skäl som underlag för att från- gå förslaget i det remitterade remissutkastet.

Någon gång kan det fortfarande finnas skäl att i fastighetsmålen an- vända sig av två lagfarna domare. Även i andra mål som prövas av mark- och miljödomstol kan det i enstaka fall finnas anledning att stärka det lagfarna inslaget i sammansättningen, t.ex. när det gäller prövning i mål där det i stor utsträckning är rättsfrågor som ska prövas. Regeringen före- slår därför att det införs en regel om att det ska vara möjligt att byta ut en av de särskilda ledamöterna mot en lagfaren domare. Med hänsyn till att det bl.a. i fastighetsmålen kan förekomma frågeställningar som motiverar att flera tekniska råd med olika inriktning ingår i rätten, bör det som Malmö tingsrätt har föreslagit i sitt remissvar över remissutkastet också vara möjligt att en av de särskilda ledamöterna byts ut mot ett tekniskt råd om målets beskaffenhet föranleder det.

Regeln om en sammansättning med fyra ledamöter bör som utgångs- punkt gälla vid avgörande i sak oavsett om detta sker vid huvudförhand- ling eller vid annan handläggning. I det senare fallet, dvs. när målet av- görs på handlingarna, kan situationen dock vara sådan att det saknas be- hov av en så stor sammansättning. I fastighetsmålen finns enligt nuvar- ande regler en möjlighet att i mål som avgörs i sak utan huvudförhand- ling använda en mindre sammansättning, nämligen utan medverkan av nämndemän (4 § första stycket lagen om domstolar i fastighetsmål). En- ligt den gällande regeln i 20 kap. 5 § miljöbalken får rätten vid avgöran- de i sak utan huvudförhandling bestå av en lagfaren domare och ett tek- niskt råd om parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaff- enhet. Denna möjlighet bör enligt regeringens mening behållas och gälla för samtliga mål som ska handläggas i mark- och miljödomstolarna.

Enligt miljöbalken gäller att rätten, utöver de fyra ledamöter som följer av huvudregeln, kan förstärkas med ytterligare en lagfaren domare och ett miljöråd. Enligt regeringens mening bör denna förstärkningsmöjlighet finnas även i mark- och miljödomstolarna. Det kan dock konstateras att oklarhet har rått när det gäller tillämpningen av bestämmelsen. Av orda- lydelsen synes följa att förstärkning måste ske med två ledamöter och inte kan göras med bara en, samtidigt som vissa domstolar enligt uppgift har utgått från att bestämmelsen medger valfrihet i detta avseende. Med

Prop. 2009/10:215

133

hänsyn till att behovet av förstärkning kan begränsa sig till kompetens t.ex. inom ett visst sakområde framstår det som lämpligt att rätten i en sådan situation kan förstärkas med endast ett tekniskt råd eller en särskild ledamot. Att i ett sådant fall tvinga rätten att förstärka med två ledamöter kan knappast ha varit lagstiftarens syfte. Det skulle också motverka strä- van mot effektivitet i dömandet. Enligt regeringens mening bör det därför i lagtexten i förhållande till nuvarande reglering tydligare anges att rätten kan förstärkas med en eller två ledamöter och att det är upp till rätten att vid förstärkning med en ledamot välja en lagfaren domare, ett tekniskt råd eller en särskild ledamot. Om förstärkning sker med två ledamöter ska dock en av dessa ledamöter vara lagfaren.

En konsekvens av de regler som regeringen nu föreslår är att antalet lagfarna domare i mark- och miljödomstolarna kan uppgå till högst tre, vilket stämmer överens med vad som gäller i allmän domstol för disposi- tiva tvistemål.

Sammansättningsregler för mål som överklagas till mark- och miljödomstolen

I de mål som överklagas till miljödomstolen sker enligt nuvarande regler avgörande i sak utan huvudförhandling. Detta föreslås gälla även i mark- och miljödomstolarna och kommer då, förutom i fråga om miljömålen, att gälla även de överklagade målen enligt plan- och bygglagen och de överklagade lantmäteriförrättningar som för närvarande handläggs av fastighetsdomstol (se närmare avsnitt 13.2.1). PBL-kommittén, som inte lade fram några egna förslag till ändringar i miljöbalken, gjorde bedöm- ningen att sammansättningen när mål enligt plan- och bygglagen flyttas över och avgörs i miljödomstol bör vara densamma som när överklagade miljöbalksärenden avgörs. I många fall torde det enligt vad utredningen anförde vara tillräckligt att miljödomstolen i dessa fall består av en lag- faren domare och ett miljöråd med sådan kompetens som är lämplig vid prövning av mål enligt plan- och bygglagen. (SOU 2005:77). För fastig- hetsmålens del gör regeringen bedömningen att ett generellt minskat in- slag av lagfarna ledamöter i huvudförhandlingsmålen, med hänsyn till koncentrationen av dessa mål till fem domstolar och den därmed ökade möjligheten till specialisering hos domarna, inte bör innebära att kvalite- ten i dömandet minskar. Mot den bakgrunden anser regeringen att rätten vid avgörande i sak utan huvudförhandling som utgångspunkt bör bestå av två ledamöter.

För miljömålen gäller enligt nuvarande ordning att rätten kan välja stor sammansättning med fyra ledamöter om målets svårighetsgrad eller om- fattning föranleder det. Enligt regeringens mening bör även motsvarande gälla för samtliga måltyper som ska handläggas i mark- och miljödom- stolarna. Det innebär att det blir möjligt att, som Malmö tingsrätt har efterlyst, när det behövs tillämpa regeln om den större sammansättningen för de överklagade fastighetsmål som är omfattande och komplexa. An- vändande av stor sammansättning kan därvid antas bli relativt vanligt också i överklagade planärenden enligt plan- och bygglagen. Därmed kommer, som Boverket har efterlyst, behovet av särskilda ledamöter med erfarenhet av frågor inom Boverkets verksamhetsområde att kunna till- godoses i dessa mål. I andra mål enligt plan- och bygglagen, t.ex. lov-

Prop. 2009/10:215

134

ärendena, kan det antas att stor sammansättning kommer att behövas i långt mindre omfattning.

Stor sammansättning är enligt nu gällande regler obligatorisk när mil- jödomstolen avgör en överklagad tillståndsfråga i sak. Det bör gälla även i fortsättningen. Som Nacka tingsrätt har påpekat bör det i lagtexten anges att det är tillståndsfrågor enligt miljöbalken som avses.

I fråga om sammansättningen med två ledamöter – en lagfaren domare och ett tekniskt råd – finns samma skäl som för de mål där mark- och miljödomstolen är första instans att låta rätten vid behov förstärka det lagfarna inslaget. En bestämmelse som gör det möjligt att byta ut det tek- niska rådet mot en lagfaren domare bör därför införas även för de över- klagade målen. Som Lantmäteriet har anfört bör det endast i mycket spe- ciella fall bli aktuellt att använda den bestämmelsen i de överklagade fas- tighetsbildningsmålen.

Enligt Kammarkollegiet bör regeringen överväga en möjlighet att under vissa förutsättningar förordna notariemeriterade beredningsjurister att på eget ansvar handlägga mål som har överklagats till miljödomstol- en. Eftersom detta är en fråga som ska regleras i förordning tar regering- en inte ställning till den i denna proposition.

Sammansättningsregler för Mark- och miljööverdomstolen

I Miljööverdomstolen ska rätten enligt nu gällande bestämmelser normalt bestå av fyra ledamöter. Av dessa ska tre vara lagfarna. Enligt reger- ingens mening saknas det anledning att ändra denna huvudregel, även om mark- och miljödomstolarna kommer att få en annan målsammansättning än de nuvarande.

Regeringens förslag till sammansättningsregler för mark- och miljö- domstolarna medför att det i rätten i första instans undantagsvis kan ingå tre lagfarna domare. För att inte rubba principen om att fler lagfarna domare alltid bör ingå i rätten i den högre instansen än i den lägre, före- slår regeringen att rätten i Mark- och miljööverdomstolen i sådana fall ska bestå av minst fyra lagfarna domare.

För närvarande är det i regel tre lagfarna domare och ett miljöråd som dömer i Miljööverdomstolen. Inget hindrar dock att fyra lagfarna domare ingår i rätten. Även två miljöråd kan ingå om målet kräver olika slags teknisk kompetens. I 13 § lagen om domstolar i fastighetsmål föreskrivs att, med något undantag, ett fastighetsråd ska ingå i hovrätten om det inte är uppenbart obehövligt. För att betona behovet av teknisk kompetens även i Mark- och miljööverdomstolen och för att undanröja den oklarhet som den nuvarande lydelsen kan ge upphov till, finns det nu anledning att i lagtexten tydligare ange att tekniskt råd regelmässigt ska ingå i sammansättningen. Liksom enligt nuvarande ordning bör inte fler än fem ledamöter kunna ingå i rätten.

Regeringen anser att den nuvarande regeln om att Miljööverdomstolen vid prövning av frågor om prövningstillstånd ska bestå av tre lagfarna domare, med möjlighet att byta ut en av de lagfarna domarna mot mot- svarande ett tekniskt råd, bör föras över till den nya lagen. Enligt reger- ingens mening bör det tekniska rådets medverkan vid sådana prövningar inte göras obligatorisk, som bl.a. Hovrätten för Västra Sverige och Mal- mö tingsrätt har föreslagit i sina remissvar över remissutkastet. Den efter-

Prop. 2009/10:215

135

strävade flexibilitet som regeln med nuvarande lydelse innebär skulle Prop. 2009/10:215 därmed minska.

11.2.7	Särskilt om ensamdomarbehörighet

Regeringens förslag: I mål eller ärenden där mark- och miljödomsto-
len är första instans får rätten vid handläggning som inte innebär att ett
mål avgörs i sak bestå av en lagfaren domare. Detsamma gäller vid
huvudförhandling i förenklad form eller när rätten i annat fall anser
det vara tillräckligt med en lagfaren domare vid huvudförhandling och
parterna samtycker till det eller målet eller ärendet är av enkel beskaf-
fenhet. Om det finns skäl för det får rättens sammansättning utökas
med en lagfaren domare eller ett tekniskt råd. Det sistnämnda ska
dock inte gälla i mål om utdömande av vite på särskild talan av myn-
dighet.
I mål som har överklagats till mark- och miljödomstol får rätten vid
handläggning som inte innebär att målet avgörs i sak eller vid av-
görande i sak av sådana mål som är av enkel beskaffenhet bestå av en
lagfaren domare. Avgörande i sak ska dock inte kunna ske med en lag-
faren domare vid prövning av en tillståndsfråga enligt miljöbalken.
Mark- och miljööverdomstolen får vid beslut om avskrivning efter
återkallelse bestå av en lagfaren domare.

Utredningens förslag: Ensamdomarbehörighet i mål där talan väckts
vid de nya domstolarna ska i huvudsak motsvara bestämmelserna i 4 §
andra stycket lagen om domstolar i fastighetsmål. För mål som över-
klagats till domstolen ska bestämmelser om sådan behörighet utformas
med 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar som förebild.
Utredningens förslag överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har tillstyrkt ut-
redningens förslag eller inte haft några invändningar mot det. Nacka,
Växjö och Malmö tingsrätter har tillstyrkt att det införs regler om ensam-
domarbehörighet. Vänersborgs tingsrätt har anfört att det bör göras tyd-
ligt vilka avgöranden som kan tas av ensamdomare.
Förslagen i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Malmö tingsrätt och Aspect har anfört att reglerna
bör utformas så att en teknisk ledamot alltid bör ingå i rätten, i vart fall
när målet avgörs i sak.
Skälen för regeringens förslag: Miljödomstolen är enligt nuvarande
bestämmelser aldrig domför med en lagfaren domare ensam. Rätten
måste alltså alltid bestå av minst en lagfaren domare och ett miljöråd,
även om beslutet endast avser en processuell fråga eller avskrivning på
grund av en återkallelse. Av lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
följer att en lagfaren domare ensam kan besluta i vissa frågor i målen en-
ligt plan- och bygglagen. Detsamma gäller för fastighetsdomstolarna,
även om förutsättningarna för en domare att ensam fatta beslut där är
snävare än vad som gäller enligt rättegångsbalken och lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar.
Enligt förslaget ska mål enligt plan- och bygglagen och huvuddelen av
fastighetsmålen handläggas av mark- och miljödomstolarna. Dessa		136

målgrupper kommer att vara av relativt stor omfattning. Det är inte minst av denna anledning av stor betydelse att sammansättningsreglerna inte är mer omständliga och resurskrävande än de som gäller för dessa mål i förvaltningsrätterna och kammarrätterna respektive fastighetsdomstolar- na och hovrätterna. Regeringen anser därför att det i mark- och miljö- domstolarna bör finnas möjligheter för en lagfaren domare ensam att fatta beslut i vissa frågor. Ensamdomarbehörigheten bör främst avse frå- gor utanför mark- och miljödomstolarnas centrala dömande uppgifter. Ensamdomarbehörigheten bör vidare endast omfatta frågor som är av enkel beskaffenhet. En ensamdomarbehörighet bör alltså införas för enklare mål där det regelmässigt inte behövs någon teknisk expertis. Enligt regeringens mening kan det, i motsats till vad några remissin- stanser har anfört, finnas anledning att avvara teknisk expertis även när ett mål i vissa fall avgörs i sak.

En bestämmelse om ensamdomarbehörighet bör för mål och ärenden där mark- och miljödomstolen är första instans utformas på så sätt att den omfattar handläggning som inte sker vid huvudförhandling eller hand- läggning som inte innebär att ett mål eller ärende avgörs i sak. Den bör vidare omfatta huvudförhandling i fall som avses i 1 kap. 3 a § andra och tredje styckena rättegångsbalken, det vill säga vid huvudförhandling i förenklad form eller när rätten i annat fall anser det vara tillräckligt med en lagfaren domare vid huvudförhandling och parterna samtycker till det eller målet är av enkel beskaffenhet. Om det finns skäl för det bör rättens sammansättning i ensamdomarfallen kunna utökas med en lagfaren dom- are eller ett tekniskt råd.

Även vid handläggning och avgörande i sak av mål om utdömande av vite på särskild talan av myndighet bör rätten, på samma sätt som gäller enligt nuvarande ordning, kunna bestå av en lagfaren domare. Någon för- stärkningsmöjlighet bör inte finnas för dessa fall.

För överklagade mål bör bestämmelsen utformas på så sätt att den om- fattar handläggning som inte innebär att målet avgörs i sak. Rätten bör vidare kunna bestå av en lagfaren domare vid avgörande i sak av sådana mål som är av enkel beskaffenhet. Någon sådan möjlighet bör dock inte finnas när en tillståndsfråga enligt miljöbalken avgörs i sak.

Lantmäteriet har påpekat att reglerna om ensamdomarbehörighet, i kombination med förslaget om att avskaffa nämndemannamedverkan (avsnitt 11.2.5), kan leda till att överprövningen av en lantmäteriförrätt- ning görs med färre antal ledamöter än det antal som deltagit vid förrätt- ningen, om gode män har ingått i lantmäterimyndigheten enligt 4 kap. 1 § första stycket fastighetsbildningslagen. Regeringen vill i detta sam- manhang understryka att regeln om ensamdomarbehörighet bör användas relativt sparsamt för avgöranden i sak och då endast i mål av enkel be- skaffenhet. Det bör också påpekas att principen om fler ledamöter i högre instans framför allt gäller mellan domstolar och då främst avser det lag- farna inslaget. Enligt regeringens mening utgör därför den av Lantmäte- riet beskrivna situationen inte något hinder mot den nu föreslagna regeln.

Vad slutligen gäller Mark- och miljööverdomstolens handläggning gör regeringen bedömningen att motsvarande regler som gäller i kammarrätt om avskrivning av återkallade mål bör gälla. I fråga om beslut om av- skrivning efter återkallelse bör alltså Mark- och miljööverdomstolen vara domför med en lagfaren domare.

Prop. 2009/10:215

137

11.2.8

Förhinder för ledamot i mark- och miljödomstol

Prop. 2009/10:215

Regeringens förslag: För mark- och miljödomstolarna införs en regel som innebär att domstolen, om den inledningsvis har bestått av fler än två ledamöter, är domför även i de fall någon ledamot får förhinder sedan handläggningen inletts.

För Mark- och miljööverdomstolen överförs befintliga regler till den nya lagen.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i

denna del.

Förslaget i remissutkastet: överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i

denna del.

Skälen för regeringens förslag: Särskilda regler om domförhet vid förhinder för ledamöterna i rätten finns för både allmän domstol och all- män förvaltningsdomstol. I tingsrätt gäller i brottmål att rätten är domför med en lagfaren domare och två nämndemän om en av nämndemännen får förhinder sedan huvudförhandlingen har påbörjats (1 kap. 3 b § första stycket rättegångsbalken). Om tingsrätten i brottmål har förstärkt sam- mansättning gäller samma regel om domförhet om någon eller några av ledamöterna får förhinder sedan handläggningen har påbörjats (1 kap. 3 b § tredje stycket). I tvistemål gäller, om rätten består av tre domare, att rätten är domför med två domare om förfall inträffar för någon domare sedan huvudförhandlingen har påbörjats (1 kap. 3 a § fjärde stycket). Likartade bestämmelser gäller för hovrätt. För förvaltningsrätt gäller att rätten är domför med en lagfaren domare och två nämndemän om en av nämndemännen får förhinder sedan handläggningen har påbörjats (17 § första stycket lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).

I fastighetsdomstol gäller att, om det sedan huvudförhandling har påbörjats inträffar förfall för en av de lagfarna ledamöterna eller för en av nämndemännen, eller om två fastighetsråd deltar, för en av dem, rätten ändå är domför (3 § femte stycket lagen om domstolar i fastighetsmål).

Det finns inte någon bestämmelse som reglerar domförheten vid för- hinder för ledamöterna i miljödomstol. För Miljööverdomstolen gäller att domstolen är domför även om en av de lagfarna ledamöterna får för- hinder sedan huvudförhandling har påbörjats (20 kap. 11 § andra stycket miljöbalken).

När det gäller domförhet vid förhinder för någon ledamot anser reger- ingen, i enlighet med den bedömning som görs av utredningen, att det bör finnas regler om att handläggningen får fortsätta om förhinder inträf- far för en av ledamöterna sedan handläggningen påbörjats. Enligt reger- ingens uppfattning är det dock viktigt att sammansättningen inte blir alltför begränsad på grund av ett inträffat förhinder. Regeln om att dom- förheten kvarstår bör därför kunna tillämpas endast om rätten från början har bestått av fler än två ledamöter. I övrigt bör regeln inte göras be- roende av hur många ledamöter som rätten bestod av vid handläggning- ens inledning. En ytterligare förutsättning för fortsatt domförhet bör dock vara att minst en av de kvarvarande ledamöterna är lagfaren domare.

138

12	Allmänna bestämmelser	Prop. 2009/10:215
12.1	Forumbestämmelser

Regeringens förslag: För de miljömål som handläggs av mark- och
miljödomstol i första instans samt för de mål enligt miljöbalken som
överklagas till mark- och miljödomstol och de mål som prövas av
mark- och miljödomstol enligt bestämmelser i plan- och bygglagen
ska forumbestämmelserna vara oförändrade i förhållande till nuvaran-
de regler och samlas i en bestämmelse. För de mål som för närvarande
handläggs av fastighetsdomstol behålls nuvarande forumbestämmel-
ser.
Utredningens förslag: Ett mål eller ärende ska handläggas vid den
miljödomstol inom vars domsområde den fastighet, byggnad, anlägg-
ning, verksamhet eller åtgärd som målet eller ärendet gäller i huvudsak är
belägen, bedrivs eller vidtas eller ska bedrivas eller vidtas. En fastighets,
byggnads, anläggnings, verksamhets eller åtgärds geografiska belägenhet
ska avgöra vilken domstol som är behörig även vid mål om ersättning vid
skada eller intrång enligt 28 kap. 2–5 §§ och vid ingripande av det
allmänna enligt miljöbalken. Utredningens förslag överensstämmer i
övrigt i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte uttalat
sig i denna del. Växjö och Vänersborgs tingsrätter har tillstyrkt de före-
slagna forumbestämmelserna. Nyköpings tingsrätt har tillstyrkt förslaget
såvitt avser fastighetsmålen.
Förslaget i remissutkastet: När det gäller de mål som i fortsättningen
kommer att överklagas till mark- och miljödomstol ska fastighetens,
byggnadens, anläggningens, verksamhetens eller åtgärdens geografiska
belägenhet vara avgörande för vilken domstol som är behörig. Förslaget
överensstämmer i övrigt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Nacka tingsrätt har påpekat att all prövning inte
kan anknytas till en viss verksamhet, t.ex. där ”verksamheten” består av
utsläppande på marknaden. En bestämmelse som täcker in beslut där det
ansökande bolaget inte bedriver någon verksamhet i Sverige behövs ock-
så. Nacka tingsrätt har föreslagit att den tingsrätten blir reservforum för
bl.a. dessa fall. Boverket har anfört – vad gäller forumbestämmelser för
målen enligt plan- och bygglagen i den föreslagna 3 kap. 1 § femte
stycket lagen om miljödomstolar – att de rättsverkande planerna i all-
mänhet omfattar större områden än en enstaka fastighet. Enligt Boverket
kan en komplettering med begreppet ”planområdet” göras i bestämmel-
sen. Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt att forumfrågan i de
överklagade målen bestäms av platsen för verksamheten eller åtgärden.
Skälen för regeringens förslag
Nuvarande ordning
I 20 kap. 8 § miljöbalken finns forumbestämmelser för mål som hand-
läggs i miljödomstol som första instans. Enligt första stycket prövas mål
om utövande av miljöfarlig verksamhet, vattenverksamhet, vattenanlägg-
ningar och ersättning vid vattenverksamhet samt utdömande av vite efter		139

särskild ansökan av myndighet av den miljödomstol inom vars område verksamheten i huvudsak bedrivs, har bedrivits eller ska bedrivas. Mål om utövande av verksamhet vid anläggningar som ingår i ett samman- hängande system för hantering, bearbetning, lagring och slutförvaring av använt kärnbränsle eller kärnavfall prövas av en miljödomstol inom vars område någon av anläggningarna är belägen eller är avsedd att vara belä- gen. I andra stycket i samma paragraf finns forumbestämmelser för er- sättningsmål. Avgörande för dessa mål är var skadan eller intrånget i hu- vudsak har skett eller kommer att ske. I tredje stycket regleras forum för miljöskademålen i 32 kap. miljöbalken. Avgörande för forumfrågan är i dessa mål var den skadegörande verksamheten bedrivs eller har bedrivits.

Vid överklagande till miljödomstol ska enligt 20 kap. 9 § första stycket miljöbalken det överklagade ärendet prövas av den miljödomstol inom vars område den myndighet som först har prövat det överklagade beslutet är belägen.

Den nuvarande forumregeln för de allmänna förvaltningsdomstolarna, som enligt gällande ordning tillämpas för målen enligt plan- och bygg- lagen, innebär att ett beslut överklagas till den domstol inom vars dom- krets ärendet först prövats (14 § andra stycket lagen om allmänna för- valtningsdomstolar).

Enligt 1 § andra stycket lagen om domstolar i fastighetsmål upptar fas- tighetsdomstol mål eller ärende enligt vad som föreskrivs i särskild lag eller annan författning. Sådant mål eller ärende benämns i lagen fastig- hetsmål. Om flera domstolar ska finnas för samma område, bestämmer regeringen hur skilda slag av fastighetsmål ska fördelas mellan domsto- larna. Det finns alltså ingen allmän forumregel för alla fastighetsmål. I varje specialförfattning som anvisar en prövning i fastighetsdomstol finns det i stället särskilda forumregler. Till exempel anges i 15 kap. 1 § fastighetsbildningslagen att fastighetsbildningsmål ska prövas av den fastighetsdomstol inom vars domkrets den eller de berörda fastigheterna är belägna. Ligger fastigheterna under flera fastighetsdomstolar, ska talan tas upp av den domstol under vilken huvuddelen av fastigheterna ligger. I 5 kap. 2 § expropriationslagen anges att expropriationsmål tas upp av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten är belägen. Ska expro- priation ske av fastigheter som är belägna inom olika fastighetsdom- stolars områden och bör fastigheterna vid bestämmandet av expro- priationsersättningen lämpligen behandlas som en enhet, upptas frågan om expropriation av den av fastighetsdomstolarna som regeringen eller, efter regeringens förordnande, annan myndighet bestämmer.

Mål som mark- och miljödomstolen ska handlägga som första instans

Utredningen betonar vikten av att forumreglerna för de nya domstolarna är enhetliga. Enligt regeringens uppfattning finns det i och för sig skäl som talar för enhetliga forumregler. Enhetliga regler skulle bl.a. kunna effektivisera hanteringen vid mark- och miljödomstolarna. Det kan sam- tidigt konstateras att nuvarande forumregler skiljer sig markant mellan de måltyper som enligt förslaget kommer att föras samman till mark- och miljödomstolarna. Gemensamt för fastighetsmålen är att behörig domstol är den inom vars område fastigheten är belägen. För de miljömål där miljödomstol är första instans är det avgörande var en verksamhet be-

Prop. 2009/10:215

140

drivs eller var en skada har inträffat eller kommer att inträffa. För dessa regler finns goda skäl som syftar till att gynna målets utredning och av- görande. Enligt regeringens bedömning saknas det därför skäl att i sak ändra forumbestämmelserna för de nämnda måltyperna.

Utredningens förslag går ut på att sammanföra de olika befintliga fo- rumbestämmelsernas rekvisit till en enda bestämmelse. Avsikten synes dock ha varit att de olika rekvisiten ändå ska tillämpas på de olika mål- typerna med ungefär samma resultat som följer av nu gällande reglering. Det innebär t.ex. att fastighetens belägenhet alltjämt ska vara styrande för vilken domstol som ska handlägga ett fastighetsmål. Utformningen av utredningens förslag kan dock leda till svårigheter när det gäller att av- göra vilken av grunderna som är tillämplig för de olika mål som mark- och miljödomstolarna kommer att handlägga. Det kan i undantagsfall leda till att det för ett och samma mål kan åberopas flera olika grunder för vilken domstol som är behörig. Forumbestämmelserna kan då i prak- tiken bli alternativa och komma att konkurrera med varandra.

En bättre lösning är då enligt regeringens mening att de nuvarande forumbestämmelserna för de miljömål som anhängiggörs i miljödomstol överförs till den nya lagen. När det gäller målen i fastighetsdomstol finns ett stort antal forumbestämmelser spridda i ett flertal författningar. Dessa bestämmelser har nära samband med andra bestämmelser i dessa för- fattningar. Enligt regeringen bör de därför stå kvar i respektive författ- ning. I den nya lagen bör en erinran göras om dessa forumbestämmelser.

För miljömålen finns i nuvarande reglering bestämmelser som anger hur frågan om behörig domstol löses när en verksamhet eller skada finns eller inträffar inom flera domsområden. Verksamheter, liksom skador och intrång, kan vara mycket omfattande och kan sträcka sig över flera domsområden. Nuvarande bestämmelser som förutsätter att det i dessa situationer görs en bedömning av var huvuddelen av en verksamhet finns bör också föras över till den nya lagen och gälla för samtliga mål i mark- och miljödomstolarna.

Det finns för närvarande en möjlighet för regeringen att enligt bestäm- melser i lagen om domstolar i fastighetsmål bestämma att flera fastig- hetsdomstolar ska finnas för samma område och hur skilda slag av fastig- hetsmål i sådant fall ska fördelas mellan domstolarna. Enligt regeringens mening saknas det i den nya organisationen ett behov av överlappande domsagor. Den bestämmelsen bör därför inte föras över till den nya lagen.

Mål som har överklagats till mark- och miljödomstol

När det gäller de mål som överklagas från en myndighet till miljödomstol gäller för närvarande att dessa ska tas upp av den miljödomstol inom vars domsområde den beslutande myndigheten är belägen. Samma regel gäl- ler för de mål enligt plan- och bygglagen som ska föras från de allmänna förvaltningsdomstolarna till mark- och miljödomstol. Utredningen har föreslagit att dessa forumregler ska avskaffas och att det för de överklag- ade mål som kommer att hanteras i den nya organisationen i stället ska gälla samma principer som för respektive måltyp när mark- och miljö- domstolen är första instans. Det skulle för miljöbalksmålen innebära att platsen för den verksamhet som ska prövas blir styrande i forumfrågan

Prop. 2009/10:215

141

även för de överklagade målen. För plan- och bygglagmålen skulle fas- Prop. 2009/10:215 tighetens, byggnadens eller anläggningens belägenhet bli avgörande.

I remissutkastet gjordes samma bedömning som i utredningen om att principerna för forumreglerna för överklagade mål bör motsvara dem som gäller för mål där mark- och miljödomstolen är första instans. Be- dömningen gjordes med hänsyn bl.a. till att mål i flera situationer kom- mer att avgöras efter syn på stället och att det därför är naturligt att låta fastighetens eller verksamhetens belägenhet vara avgörande i alla mål som prövas av mark- och miljödomstol. Med en sådan utformning av forumregeln blir dessutom frågan om vilken mark- och miljödomstol som ska överpröva ett beslut oberoende av hur de enskilda myndigheter- na beslutar att organisera sig

Mot det förslaget har emellertid några remissinstanser invänt att all prövning inte kan anses ha anknytning till en viss verksamhet och plats och att ansökande bolag inte alltid bedriver någon verksamhet i Sverige. Den föreslagna forumregeln skulle mot den bakgrunden vara svår att tillämpa i nu angivna situationer. Vad remissinstanserna har påtalat för- anleder därför regeringen att i denna del göra en annan bedömning än den som gjordes i remissutkastet. Problem att utpeka en viss plats avser mål enligt miljöbalken. Det finns dock uppenbara samordningsfördelar med att mål och ärenden enligt plan- och bygglagen har samma forum- bestämmelser som målen enligt miljöbalken. Regeringen gör samman- taget bedömningen att forumbestämmelserna för de mål enligt miljöbal- ken och de mål som prövas av mark- och miljödomstol enligt bestämmel- ser i plan- och bygglagen ska vara oförändrade i förhållande till nuvar- ande bestämmelser.

12.2Överlämnande av mål mellan mark- och miljödomstolar, m.m.

Regeringens förslag: En mark- och miljödomstol ska under vissa för- utsättningar kunna lämna över ett mål eller ärende till en annan mark- och miljödomstol, om det vid den andra mark- och miljödomstolen finns ett mål eller ärende som har nära samband med det förstnämnda målet eller ärendet. En sådan möjlighet ska också finnas om den andra mark- och miljödomstolen tidigare har prövat ett ansökningsmål som avsåg samma verksamhet som det förstnämnda målet eller ärendet. Överlämnande ska därutöver kunna ske om det annars finns särskilda skäl och det kan ske utan avsevärd olägenhet för någon part. Ett mål eller ärende ska dock inte kunna överlämnas från en domstol till en annan om den andra domstolen motsätter sig överlämnande.

Utredningens förslag: Om det finns särskilda skäl, får en miljödom- stol handlägga ett mål eller ärende som enligt forumbestämmelserna ska handläggas av en annan miljödomstol. Saknas sådana särskilda skäl ska målet överlämnas till den miljödomstol som är behörig. Bestämmelsen tas i utredningens förslag in i anslutning till forumbestämmelsen.

Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del. Förslagen i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag.

142

Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del eller har lämnat förslagen utan erinran.

Skälen för regeringens förslag: I 20 kap. 8 a § miljöbalken finns be- stämmelser om gemensam handläggning av mål som ska prövas av olika miljödomstolar. En miljödomstol får enligt första stycket överlämna ett mål till en annan miljödomstol för gemensam handläggning om målet har nära samband med ett pågående mål vid denna domstol. Ett överläm- nande får också ske om den andra domstolen redan har prövat ett mål som har samband med det pågående. Även i detta fall krävs att det finns ett samband mellan målen. I andra stycket samma paragraf finns en möj- lighet till överlämnande av mål i andra fall än när det finns mål som har eller har haft samband med varandra. Motsvarande regler saknas för mål utanför miljödomstolsorganisationen.

Att det samtidigt kan förekomma miljömål med nära samband vid olika domstolar har att göra med forumreglernas nuvarande utformning. Indelningen i vattenavrinningsområden styr vilken domstol som ska pröva ett mål som första instans, medan en administrativ indelning är avgörande för de mål som överklagas till miljödomstol. Gränserna för vattenavrinningsområdena och de administrativt indelade områdena överensstämmer inte alltid. Ett län kan därför ingå i mer än en miljö- domstols domkrets. Det innebär att det beträffande en och samma verk- samhet kan förekomma mål vid olika miljödomstolar.

Regeringen har i denna proposition övervägt frågan om mark- och mil- jödomstolarnas domsområden (se avsnitt 9). Med beaktande av de be- dömningar som har gjorts i den delen, kan det konstateras att vissa an- sökningsmål, inte minst mål om vattenverksamhet, alltjämt kan komma att beröra flera domstolars domkretsar. En verksamhet kan alltså sam- tidigt prövas dels av en mark- och miljödomstol inom vars domsområde huvuddelen av verksamheten bedrivs, dels av en annan mark- och miljö- domstol inom vars domsområde en till verksamheten knuten byggnad eller anläggning är belägen. Även i mål om ersättning vid skada och in- trång kan det finnas samband mellan mål som prövas vid olika mark- och miljödomstolar.

Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att det även i den nya organisationen kommer att uppstå situationer där det finns behov av att överlämna mål till en annan mark- och miljödomstol i syfte att åstad- komma en effektiv handläggning. Sådana samband som kan finnas mel- lan miljöbalksmål i olika domstolar kan givetvis komma att uppstå mel- lan andra måltyper som föreslås handläggas av mark- och miljödom- stolarna, dvs. fastighetsmålen och målen enligt plan- och bygglagen. Reglerna i miljöbalken om överlämnande av mål bör därför föras över till den nya lagen och omfatta samtliga mål och ärenden.

För fastighetsmålen gäller enligt nuvarande ordning rättegångsbalkens regler om förening av mål. För de mål som prövas av fastighetsdomstol gäller således att mål i olika fastighetsdomstolar med stöd av bestämmel- sen i 14 kap. 7 a § rättegångsbalken kan kumuleras efter beslut av Högsta domstolen. Som framgår nedan föreslår regeringen att ärendelagen ska tillämpas för de överklagade målen i mark- och miljödomstol (avsnitt 13.2.2). Genom införandet av nya processuella regler för de fastighetsmål som i fortsättningen ska handläggas av mark- och miljödomstol efter överklagande kommer högre rätts möjlighet att besluta om kumulation

Prop. 2009/10:215

143

inte att finnas kvar. Ärendelagen erbjuder dock vissa möjligheter till Prop. 2009/10:215 kumulation. Härtill kommer den möjlighet till överlämnande av mål som

regeringen nu föreslår. Mot den bakgrunden gör regeringen bedömningen att flexibiliteten i handläggningen kan tillgodoses för dessa mål i den nya organisationen, även om den nu nämnda kumulationsmöjligheten enligt rättegångsbalken försvinner.

Om expropriation ska ske av fastigheter inom olika domsområden har regeringen, eller den myndighet som regeringen utser, enligt expropria- tionslagen möjlighet att peka ut behörig fastighetsdomstol. Som framgår av föregående avsnitt ska denna bestämmelse gälla för expropriations- målen även i den nya organisationen. Det bör i bestämmelsen om över- lämnande av mål anges att överlämnande inte får ske i de fall ett beslut att ange behörig domstol har fattats enligt expropriationslagen.

När frågan om överlämnande aktualiseras kan det mellan mark- och miljödomstolarna uppstå olika uppfattningar om vid vilken domstol må- let slutligt ska prövas. Enligt regeringens bedömning bör högre rätt inte engageras i sådana situationer. Bestämmelser som reglerar en motsvar- ande situation för de allmänna förvaltningsdomstolarna finns – till följd av bemyndiganden i 8 a och 14 §§ lagen om allmänna förvaltningsdom- stolar – i 8 § första stycket förordningen (1977:937) om allmänna förvalt- ningsdomstolars behörighet m.m. Av den paragrafen följer att frågan om överlämnande faller om det råder olika meningar i frågan om målet eller ärendet ska överlämnas. Det innebär att målet ska handläggas vid den domstol där talan först inleddes. En regel med denna innebörd bör in- föras även för mark- och miljödomstolarna.

De regler om överlämnande som regeringen nu föreslår var i utred- ningens förslag i redaktionellt hänseende sammanförda med reglerna om forum. Enligt regeringens bedömning är det dock lämpligare att bestäm- melserna förs till en särskild paragraf.

12.3Högre rätts prövning av mark- och miljödomstolarnas inbördes behörighet

Regeringens förslag: Mark- och miljööverdomstolen ska kunna pröva frågor om mark- och miljödomstolarnas inbördes behörighet. Sådan prövning ska dock inte kunna göras självmant av Mark- och miljö- överdomstolen.

Utredningens förslag är att frågor om miljödomstolarnas inbördes be- hörighet, utom i fall som avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångs- balken, inte får tas upp av högre rätt.

Remissinstanserna har inte uttalat sig i denna del.

Förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte uttalat sig i denna del eller har lämnat för-

slaget utan erinran.

Skälen för regeringen förslag: Generellt gäller att ett beslut av en domstol i första instans angående dess behörighet att pröva ett mål kan överklagas till högre domstol och prövas där. Ett undantag från denna princip finns dock för mål och ärenden i 20 kap. 9 § andra stycket miljö-

144

balken. En högre rätt får enligt den bestämmelsen inte, utom i fall som Prop. 2009/10:215 avses i 10 kap. 20 § andra stycket rättegångsbalken, pröva en fråga om

miljödomstolarnas inbördes behörighet. Regeln motiverades i förarbetena med att det sannolikt inte skulle bli möjligt att bestämma domsområdena så att exakt överensstämmelse mellan domsområdenas indelning för vattenverksamheter och länsgränserna skulle komma att råda (prop. 1997/98:45, Del 2, s. 230). För övriga mål som enligt vad som föreslås ska handläggas av mark- och miljödomstolarna gäller den allmänna principen om att högre rätt kan överpröva ett behörighetsbeslut.

Att en mark- och miljödomstol tar upp ett mål som en annan mark- och miljödomstol skulle ha tagit upp är allmänt sett ett inte lika allvarligt fel som att mark- och miljödomstolen tar upp ett mål som en annan slags domstol eller myndighet skulle ha tagit upp. Det har visserligen praktiska fördelar att beslut som innebär fel av det förra slaget inte kan bli föremål för överprövning. Det kan dock inte bortses från att även fel av det slaget kan vara betydelsefulla för parterna. Det förhållandet att det i en del fall kan vara svårt att avgöra vilken mark- och miljödomstol som är behörig är enligt regeringens mening inte något starkt skäl mot att tillåta en över- prövning av frågor om mark- och miljödomstolarnas inbördes behörig- het. En överprövning kan visserligen i en del fall leda till att handlägg- ningen måste avbrytas och tas om vid en annan mark- och miljödomstol. Behörighetsfrågan kommer dock i allmänhet att kunna avgöras snabbt (se bl.a. 34 kap. 2 och 3 §§ samt 49 kap. 4 § rättegångsbalken). Mot denna bakgrund och eftersom samma regel bör gälla för alla mål som ska prövas av mark- och miljödomstolarna anser regeringen att allmänna regler om rätt till överprövning av ett behörighetsbeslut bör gälla för samtliga mål och ärenden som ska prövas av en mark- och miljödomstol. Det finns dock ingen anledning att låta högre rätt pröva behörighets- frågan ex officio, dvs. självmant utan att denna har väckts av någon av parterna.

12.4Förening av mål med blandade grunder

Regeringens bedömning: Utredningens förslag om att mål i mark- och miljödomstolarna ska kunna förenas med mål som normalt ska handläggas utanför mark- och miljödomstolarna bör inte genomföras.

Utredningens förslag är att miljödomstolen, gemensamt med ett mål som har inletts genom att talan väcks vid domstolen, får handlägga även andra mål mellan samma eller olika parter, om det med hänsyn till utred- ningen och övriga omständigheter är lämpligt.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser har inte uttalat sig i denna del. Nacka och Vänersborgs tingsrätter har tillstyrkt för- slaget.

Bedömningen i remissutkastet överensstämmer med regeringens be- dömning.

Remissinstanserna: Vänersborgs tingsrätt har anfört att utredningens förslag bör genomföras och att skälet till att reglerna inte infördes i miljöbalken synes ha berott på ett förbiseende.

145

Skälen för regeringens bedömning: I föregående avsnitt har behand- lats bestämmelser om gemensam handläggning av mål som ska prövas av olika mark- och miljödomstolar. I 21 kap. 3 § miljöbalken finns vidare, vid sidan av bestämmelserna i 14 kap. rättegångsbalken, bestämmelser om förening av miljöbalksmål. Det finns dock enligt nuvarande ordning inga möjligheter att i miljödomstol i en och samma rättegång handlägga mål som har samband med ett miljömål men som inte ska prövas av mil- jödomstol.

En motsvarande bestämmelse som den utredningen har föreslagit fanns tidigare för fastighetsdomstol. Enligt 12 § miljöskadelagen fick fastig- hetsdomstolen gemensamt med vissa miljöskademål handlägga även andra mål mellan samma parter. I samband med en tvist rörande en fas- tighet kan också andra ersättningsanspråk förekomma, t.ex. ersättning för skada på lös egendom. Den särskilda kumulationsregeln i 12 § miljö- skadelagen gjorde det möjligt med gemensam handläggning, om det med hänsyn till utredningen och övriga omständigheter var lämpligt. Det sak- nade betydelse om de olika käromålen vilade på samma eller olika grund eller grunder. Det avgörande var att målen hade ett sådant samband att det tedde sig naturligt och ändamålsenligt att handlägga dem gemensamt.

Utredningen har pekat på att det även i andra fall än i mål som rör ska- destånd för vissa miljöskador kan förekomma grunder som hänför sig så- väl till de bestämmelser som de nya domstolarna ska tillämpa som till allmänna skadeståndsrättsliga regler. Utredningen har anfört att gräns- dragningsproblem även kan uppstå i mål enligt anläggningslagen.

Enligt 10 kap. 17 § rättegångsbalken får vanliga tingsrätter inte ta upp mål som ska handläggas av miljödomstolen. En regel om förening av mål med blandade grunder i mark- och miljödomstol skulle leda till att både mål där grunder som tar sikte på t.ex. miljöbalkens ersättningsregler och mål där allmänna skadeståndsrättsliga grunder åberopas, kan handläggas i samma rättegång i mark- och miljödomstol. Många gånger är det lämp- ligt att alla tvistefrågor mellan parterna kan behandlas i samma rättegång. Det kan vidare ibland vara önskvärt att olika skadelidandes krav på er- sättning av en eller flera skadeståndsansvariga kan handläggas gemen- samt, t.ex. om utredningen är helt eller delvis gemensam.

Den bestämmelse som föreslås i utredningen skulle alltså, som Väners- borgs tingsrätt på nytt har anfört i sitt remissyttrande över remissutkastet, i och för sig kunna medföra fördelar i och med att närbesläktade frågor kan prövas gemensamt. Införande av en sådan regel kräver dock en om- fattande analys av vilka konsekvenser regeln skulle få i olika avseenden (jfr Lindblom, Miljöprocess del 1, år 2001, s. 39 ff). Någon sådan analys har inte genomförts av utredningen. Frågan kan därför inte leda till lag- stiftning på grundval av det befintliga beredningsunderlaget.

Det kan noteras att det redan med nuvarande ordning i ett begränsat avseende, nämligen i expropriationsmålen, finns en möjlighet att pröva yrkanden som har samband med expropriationen men avser rättsför- hållanden som inte ska prövas enligt expropriationslagen (se 5 kap. 3 § expropriationslagen). Den möjligheten kommer att bestå även i den nya organisationen.

Prop. 2009/10:215

146

12.5

Undersökning på platsen

Prop. 2009/10:215

Regeringens förslag: Om det är lämpligt ska rätten kunna uppdra åt en eller flera ledamöter att göra en undersökning på platsen. Parterna ska ges tillfälle att vara närvarande vid en sådan undersökning. Om resultatet av undersökningen avviker i mer än oväsentlig utsträckning från vad som har framkommit tidigare i målet, ska parterna ges till- fälle att yttra sig över undersökningen för att denna ska kunna läggas till grund för dom eller beslut.

Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del. Förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Såväl för ansökningmålen i miljö- domstol (22 kap. 13 § miljöbalken) som för fastighetsmålen (9 § lagen om domstolar i fastighetsmål) finns bestämmelser om undersökning på plats. Enligt bestämmelserna för ansökningsmålen ska protokoll föras vid en undersökning, vilket inte föreskrivs i motsvarande bestämmelser för fastighetsmålen. En annan skillnad mellan bestämmelserna är att parterna i fastighetsmålen inte behöver underrättas om tiden för en undersökning, om undersökningen endast sker som en förberedande åtgärd för syn på stället.

Bestämmelser om undersökning på platsen finns även för Miljööver- domstolen (23 kap. 4 § miljöbalken). De motsvarar bestämmelserna för ansökningsmål men föreskriver därutöver att en utredning som ett miljö- råd har verkställt beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet inte får läggas till grund för dom eller beslut utan att parterna getts tillfälle att yttra sig över den. Skälet till att denna regel ursprungligen infördes för Miljööverdomstolen är att målen där kan avgöras på handlingarna, varför parterna då inte i samband med huvudförhandling har tillfälle att ta del av och yttra sig över undersökningen.

En möjlighet att verkställa undersökning på platsen bör finnas även i den nya organisationen. En sådan undersökning bör vara möjlig inom ramen för handläggningen av alla måltyper. Bestämmelserna bör sakligt utformas som nuvarande bestämmelser. Regeringen anser att parterna alltid ska ges tillfälle att närvara vid undersökningen och att protokoll ska föras när undersökning görs. För bl.a. fastighetsmål som kommer att överklagas till mark- och miljödomstol kommer huvudregeln inte längre att vara att huvudförhandling ska hållas. Parterna bör enligt regeringens bedömning få del av det som framkommit vid undersökningen. I de fall detta inte kan ske vid en förhandling bör det därför finnas en bestämmel- se som anger att parterna ska ges tillfälle att yttra sig över undersök- ningen. För alla mål i mark- och miljödomstol bör därför gälla att en undersökning beträffande en fråga av teknisk beskaffenhet inte får läggas till grund för dom eller beslut utan att parterna har getts tillfälle att yttra sig över utredningen. Parterna ska dock inte behöva ges tillfälle att yttra sig, om resultatet av undersökningen i endast oväsentlig utsträckning avviker från vad som har framkommit tidigare i målet.

147

12.6Syn på stället

Regeringens förslag: Mark- och miljödomstolen ska hålla syn på stället, om det behövs.

Utredningens förslag: Utredningen har inte lämnat något motsvarande förslag.

Förslaget i remissutkastet: I utkastet föreslogs att domstolen ska hålla syn på stället, om det inte är obehövligt.

Remissinstanserna: Advokatsamfundet har tillstyrkt förslaget om att göra syn till huvudregel. Nacka tingsrätt har anfört att syn i och för sig är värdefullt i ett antal mål, men att den kan begränsas till att vara huvud- regel i ansökningsmål avseende miljöfarlig verksamhet och vattenverk- samhet och endast göras i övriga mål när så behövs. Svenskt näringsliv har pekat på risken att domstolarna omotiverat tvingas hålla syn i många mål enligt plan- och bygglagen. Umeå tingsrätt har ifrågasatt om syn ska hållas i så stor utsträckning som i förslaget. Sveriges Kommuner och Landsting har avstyrkt förslaget om att det ska vara huvudregel att syn ska hållas och har i stället föreslagit att syn ska hållas om det behövs.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 22 kap. 18 § miljöbalken ska en miljödomstol hålla syn, om det inte är obehövligt. Bestämmelsen gäl- ler bara för de miljömål i vilka miljödomstol är första instans. För de överklagade målen gäller vad som sägs i 23 § förvaltningsprocesslagen, nämligen att rätten får besluta om syn på stället för besiktning av fastig- het eller plats eller av föremål som inte lämpligen kan ges in till rätten.

Som redovisas nedan föreslår regeringen att ärendelagens regler om handläggningen som utgångspunkt ska gälla för de överklagande målen i mark- och miljödomstol (avsnitt 13.2.2). För de överklagade målen inne- bär det att bestämmelsen i 25 § ärendelagen om syn kommer att gälla. Av denna framgår att rätten får hålla syn på stället. I ärendelagen finns dock inte någon bestämmelse som ålägger rätten en skyldighet att hålla syn.

När det gäller de mål som enligt nuvarande ordning handläggs i fastig- hetsdomstol kan det konstateras att det även i de mål som överklagas till domstolen från en lantmäterimyndighet ska hållas huvudförhandling. Detta följer av att rättegångsbalken är tillämplig i dessa mål. Av 10 § la- gen om domstolar i fastighetsmål framgår emellertid att huvudförhand- ling i sådana fall ska hållas vid syn på stället eller, om syn inte behövs, på annan plats som bestäms främst med hänsyn till att minsta möjliga kostnader uppstår. Avgörandet i dessa mål kan grundas på handlingar och material som, utöver vad som redovisats vid huvudförhandlingen, förekommer i målet i övrigt. Huvudförhandlingen i dessa mål kan där- med enligt regeringens mening knappast sägas ha den karaktär som andra huvudförhandlingar enligt rättegångsbalken har. Mot denna bakgrund och med hänsyn till regeringens förslag att ärendelagen ska tillämpas för de överklagade målen (avsnitt 13.2.2 och 13.2.3), finns det inte skäl att även i fortsättningen ha ett krav på att huvudförhandling ska hållas i dessa mål. I fastighetsbildningsmål bör dock huvudregeln alltjämt vara att det som huvudregel ska hållas sammanträde.

Även om det således inte finns anledning att upprätthålla kravet på hu- vudförhandling, understryker dock bestämmelsen i 10 § lagen om dom- stolar i fastighetsmål det starka intresset av att det i fastighetsmål hålls

Prop. 2009/10:215

148

syn. Ett sådant intresse kan enligt regeringens mening finnas även i andra mål som kommer att handläggas av mark- och miljödomstolarna. Med hänvisning till den tyngd som officialprincipen i allmänhet har i de mål som kommer att handläggas i mark- och miljödomstol och till hur viktig en syn kan vara för att avgörandet ska hålla hög kvalitet, föreslogs i remissutkastet att det i lagen borde finnas en bestämmelse som markerar att rätten självmant bör ta initiativ till att syn på stället hålls. För att regeln skulle få genomslag borde det enligt vad som föreslogs i utkastet framgå att domstolen i dessa mål ska hålla syn på stället, om sådan syn inte är obehövlig.

Flera remissinstanser har invänt mot förslaget i utkastet och ifrågasatt att syn ska hållas i så stor utsträckning som bestämmelsens ordalydelse ger vid handen, eftersom behovet av syn varierar starkt inte bara i de en- skilda fallen utan också mellan de aktuella måltyperna. Växjö tingsrätt har i sitt remissyttrande anfört att domstolen gör bedömningen att syn i förvaltningsrätt i mål enligt plan- och bygglagen hålls i uppskattningsvis 30–50 procent av målen. Tingsrätten har mot den bakgrunden anfört att det sannolikt kommer att finnas anledning att hålla syn i långt under hälften av de mål som överklagas till de nya domstolarna.

De skäl som anfördes i remissutkastet – och som har redovisats ovan – för att syn i stor utsträckning bör hållas i fastighetsmålen är enligt reger- ingens uppfattning alltjämt giltiga, även med beaktande av remisskriti- ken. När det gäller övriga måltyper delar regeringen uppfattningen att be- hovet kan variera i större utsträckning. En mycket stark presumtion för syn kan leda till att det uppstår stora kostnader och olägenheter för dom- stolar och parter i fråga om resor. Mot denna bakgrund anser regeringen att regeln om syn bör mjukas upp, så att syn i stället ska hållas om det behövs. Genom en sådan ordalydelse kan bedömningen bli mer flexibel och på ett bättre sätt ta hänsyn till behovet i det enskilda fallet.

Liksom enligt det tidigare förslaget bör bestämmelsen göras tillämplig för alla mål i mark- och miljödomstolen, såväl de mål där mark- och mil- jödomstolen är första instans som de mål som har överklagats dit. Bedömningen av om syn behövs bör göras med hänsyn till målets be- skaffenhet och till de utredningsåtgärder som har vidtagits i målet i öv- rigt, såväl i mark- och miljödomstol som inom ramen för tidigare hand- läggning vid t.ex. förvaltningsmyndighet. I allmänhet torde syn i större utsträckning kunna anses obehövlig i de mål enligt miljöbalken som har överklagats till mark- och miljödomstolen från en myndighet. Det bör i detta sammanhang understrykas att förslaget är avsett att, när det gäller målen som förs från fastighetsdomstol, i sak bevara det inslag av munt- lighet som för närvarande finns i dessa mål. När det gäller fastighetsbild- ningsmål torde därför syn i allmänhet behöva hållas. Behovet av syn i dessa mål minskar dock givetvis om undersökning på platsen har genom- förts eller är avsedd att genomföras i målet. För målen enligt plan- och bygglagen torde syn kunna underlåtas i ett större antal fall.

Prop. 2009/10:215

149

12.7

Omröstningsregler

Prop. 2009/10:215

Regeringens förslag: Vid omröstning ska först de lagfarna domarna säga sin mening, därefter de tekniska råden och sist de särskilda leda- möterna. I fråga om omröstning ska i övrigt 16 kap. rättegångsbalken gälla.

Utredningens förslag motsvarar i huvudsak regeringens förslag. Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del. Förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande ordning ska omröst- ning i miljömål, fastighetsmål och mål enligt plan- och bygglagen ske med stöd av omröstningsreglerna för tvistemål i 16 kap. rättegångsbalken (20 kap. 10 § miljöbalken, 12 § lagen om domstolar i fastighetsmål och 26 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar).

Utredningens förslag motsvarar i sak vad som gäller enligt nuvarande bestämmelser. Enligt regeringens mening bör denna ordning behållas. I nuvarande bestämmelser i miljöbalken föreskrivs att ordföranden har ut- slagsröst utom i mål om utdömande av vite, där den lindrigaste meningen ska gälla. Genom att i stället hänvisa till reglerna i 16 kap. rättegångsbal- ken kan samma sakliga innebörd åstadkommas. För vitesmålen innebär bestämmelsen i 16 kap. 6 § rättegångsbalken att reglerna i 29 kap. rätte- gångsbalken ska tillämpas.

12.8Skyldighet för statliga myndigheter och kommuner att låna ut lokaler

Regeringens förslag: Statliga myndigheter och kommuner ska vara skyldiga att utan ersättning till domstolarna låna ut de lokaler som domstolarna behöver för sina sammanträden, förutsatt att lokalerna inte är upptagna för sina huvudsakliga ändamål. Upplåtaren ska dock ha rätt till ersättning för de särskilda kostnader som sammanträdet medför.

Utredningens förslag och förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna har inte uttalat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Utredningens förslag motsvarar i sak vad som enligt nuvarande regler gäller för miljödomstolarna (20 kap. 3 a § miljöbalken) och för fastighetsdomstolarna (17 § lagen om dom- stolar i fastighetsmål). Även mark- och miljödomstolarna kommer att be- höva ta andra än egna lokaler i anspråk för att hålla förhandling. Liksom för närvarande bör statliga myndigheter och kommuner vara skyldiga att låna ut lokaler när dessa inte är upptagna för sitt huvudsakliga ändamål. Detta bör ske utan att ersättning utgår. Särskilda kostnader ska dock liksom hittills ersättas. Möjligheten att låna lokaler ska gälla för alla mål- typer i de nya domstolarna liksom vid handläggning i Mark- och miljö- överdomstolen.

150

13Handläggningen i mark- och miljödomstolarna

13.1Nuvarande ordning

Handläggningen i miljödomstolarna

Bestämmelser om vilka processlagar som ska tillämpas i miljödomsto- larna och vid överklagande till högre domstol finns i 20 kap. 3 § miljö- balken. Huvudregeln är att rättegångsbalkens tvistemålsbestämmelser tillämpas, om inte annat följer av miljöbalken eller annan lag (20 kap. 3 § första stycket miljöbalken). Vid handläggning av ärenden tillämpas lagen (1996:242) om domstolsärenden (ärendelagen). I de mål som kommer till en miljödomstol genom överklagande och vid prövning av utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet tillämpas förvaltningsprocess- lagen (20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken). När en ideell förening med stöd av 16 kap. 13 § miljöbalken överklagar ett avgörande ska dock inte 7 a § förvaltningsprocesslagen tillämpas.

Enligt 22 kap. 16 § miljöbalken ska ett mål som i miljödomstolen prö- vas enligt rättegångsbalken normalt avgöras efter huvudförhandling. Om det är uppenbart onödigt med huvudförhandling behöver någon sådan inte hållas. Huvudförhandling får hållas även om en part uteblir från den. Någon tredskodom får dock inte meddelas i sådant fall. Enligt 22 kap. 17 § miljöbalken får domstolen omedelbart kalla till huvudförhandling om den finner att målet kan utredas utan förberedelse. Enligt 22 kap. 19 § miljöbalken ska vissa yrkanden framställas skriftligen eller muntligen senast vid huvudförhandlingen. Domstolen får avvisa senare framställda yrkanden och synpunkter, om de inte har föranletts av iakttagelser vid en hållen syn eller av andra omständigheter som har förekommit efter huvudförhandlingen. Vid huvudförhandlingens början bör enligt 22 kap. 20 § miljöbalken ordföranden eller någon annan ledamot kort redogöra för ansökan och de yrkanden som har framställts i målet. För utredning av frågor av teknisk art får parterna åberopa ingivna skrifter. En redogör- else ska lämnas för skrifternas innehåll. Enligt 22 kap. 21 § miljöbalken ska miljödomstolens dom grundas på vad som har förekommit vid syn och annan förhandling inför domstolen och på vad handlingarna innehål- ler. Enligt 22 kap. 22 § miljöbalken får en miljödomstol i mål om vatten- verksamhet under vissa förutsättningar tillerkänna en part högre ersätt- ning än den som han eller hon själv har begärt.

Ett mål som enligt 20 kap. 3 § första stycket miljöbalken ska hand- läggas enligt rättegångsbalken kan enligt 21 kap. 3 § miljöbalken komma att i en och samma rättegång förenas med ett mål som enligt 20 kap. 3 § andra stycket miljöbalken ska handläggas enligt förvaltningsprocess- lagen. I sådant fall ska hela rättegången ske enligt rättegångsbalken. I 25 kap. miljöbalken finns bestämmelser som ersätter bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken om rättegångskostnader.

Handläggningen i fastighetsdomstolarna

Fastighetsdomstolarna tillskapades år 1969 och ersatte bl.a. de ägodel- ningsrätter som tillkommit på den gamla rättegångsbalkens tid. De tings-

Prop. 2009/10:215

151

rätter som regeringen bestämmer ska enligt 1 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål vara fastighetsdomstolar. En fastighetsdomstol upptar mål och ärenden enligt vad som föreskrivs i lag eller annan för- fattning. Ett sådant mål eller ärende benämns med samlingsbeteckningen fastighetsmål (NJA II 1974 s. 674). Enligt 2 § samma lag gäller om dom- stolarna i fastighetsmål och rättegången i sådant mål i tillämpliga delar det som är föreskrivet om allmän domstol i den mån inte annat följer av lag eller annan författning. I huvudsak är det rättegångsbalken som där- med blir tillämplig. Ett exempel på att ärendelagen i vissa fall tillämpas i fastighetsdomstol utgörs av 9 kap. 24 § jordabalken. Den bestämmelsen handlar om utseende av synemän i samband med att ett arrendeställe av- träds.

I motiven till lagen om domstolar i fastighetsmål anfördes att det med hänsyn till förekommande måls varierande beskaffenhet är nödvändigt att i olika speciallagar ta upp kompletterande bestämmelser om förfarandet. Det framhölls särskilt vara fallet i fråga om fastighetsbildningsmålen (NJA II 1969 s. 473).

Det finns särskilda bestämmelser i 5 kap. expropriationslagen om rätte- gången i expropriationsmål. Genom hänvisningar i många andra lagar som tillämpas av fastighetsdomstol tillämpas dessa bestämmelser också i flera andra måltyper än expropriationsmålen.

Enligt fastighetsbildningslagen (1970:988) sker den primära pröv- ningen av fastighetsbildningsfrågor hos en lantmäterimyndighet vars be- slut enligt 15 kap. fastighetsbildningslagen i allmänhet kan överklagas till en fastighetsdomstol. Omfattande bestämmelser om förfarandet i så- dant fall vid fastighetsdomstolen finns i 16 kap. samma lag. För pro- cessen i hovrätt och Högsta domstolen finns bestämmelser i 17 och 18 kap. samma lag. Bestämmelserna bygger på att rättegångsbalken ska tillämpas trots att målet vid den första domstolsinstansen inleds genom ett överklagande. Bestämmelserna utgör särbestämmelser i förhållande till balkens bestämmelser och gäller enligt principen om lex specialis. Lagstiftningen synes ha utformats utifrån att fastighetsdomstolen vid ett överklagande dit närmast skulle vara att i processuellt hänseende likställa med en hovrätt (se t.ex. NJA II 1970 s. 465).

Bestämmelserna i 16 kap. fastighetsbildningslagen ger en relativt full- ständig reglering av prövningen av ett överklagande i fastighetsdomstol. Flera av reglerna har stora likheter med de regler för hovrättsprocess i tvistemål som finns i 50 och 52 kap. rättegångsbalken. Bestämmelserna i 16 kap. 4 och 5 §§ fastighetsbildningslagen innebär att målet normalt ska avgöras efter en huvudförhandling till vilken sakägarna kallats. Enligt 16 kap. 8 § får domstolen dock avgöra målet utan huvudförhandling, om en sådan kan antas sakna betydelse för prövningen samt sakägare eller företrädare för allmänt intresse inte begärt en sådan förhandling. Vid överklagande av vissa slags beslut av lantmäterimyndigheten, främst vissa processuella sådana, eller om domstolen finner uppenbart att talan är ogrundad, får målet alltid avgöras på handlingarna.

Enligt 16 kap. 10 § fastighetsbildningslagen sker domstolens avgöran- de av saken genom utslag och inte som enligt rättegångsbalken och vid tillämpningen av förvaltningsprocesslagen genom dom. Utslaget ska grundas på vad som förekommit vid syn eller annan förhandling och vad handlingarna innehåller i övrigt.

Prop. 2009/10:215

152

I 16 kap. 14 och 14 a §§ fastighetsbildningslagen finns regler om an- svar för rättegångskostnaderna. Huvudregeln är att fastighetsdomstolen, efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna, får besluta att en sakägare som förlorar målet ska ersätta en annan sakägare dennes kostnader. Det allmänna kan inte tillerkännas ersättning för sina kost- nader, men en sakägare kan vid synnerliga skäl få ersättning av det all- männa för sina kostnader.

Handläggningen i mål enligt plan- och bygglagen

Den följande redogörelsen omfattar främst de mål enligt plan- och bygg- lagen som enligt regeringens förslag ska flyttas från regeringen och de allmänna förvaltningsdomstolarna till miljödomstolarna. Beslut enligt plan- och bygglagen som får överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900), beslut en- ligt 12 kap. plan- och bygglagen och vissa beslut som rör försvaret om- fattas inte av den ändrade instansordningen och berörs således endast undantagsvis.

En kommuns beslut i ärenden som avser rättsverkande planer, dvs. detaljplaner, fastighetsplaner och områdesbestämmelser, överklagas en- ligt nuvarande ordning till länsstyrelsen och därefter till regeringen. Re- geringen är alltså sista instans vid prövning av rättsverkande planer. I dessa ärenden finns också en möjlighet att ansöka om rättsprövning hos Regeringsrätten.

I Regeringskansliet handläggs planärendena på Miljödepartementets enhet för förvaltningsärenden. Vid handläggningen tillämpas de principer som förvaltningslagen (1986:223) ger uttryck för. I ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild, ska part som vill lämna upp- gifter muntligt i ett ärende få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. I andra fall bestämmer myndigheten om hand- läggningen ska vara muntlig. Syn och muntlig förhandling i ett över- klagat planärende förekommer i praktiken aldrig, även om det inte är ovanligt att den som överklagat ett planärende begär det. Däremot händer det att regeringen begär yttrande från Boverket. I dessa fall är det vanligt att Boverket besöker det aktuella planområdet för att göra en bedömning utifrån förhållandena på platsen. Det kan i detta sammanhang vara värt att notera att det inte heller vid länsstyrelsens prövning av överklagade planärenden är särskilt vanligt med syn och muntlig förhandling. An- delen planärenden som hos länsstyrelserna avgörs efter syn uppgår till högst 5–6 procent per år.

De beslut enligt plan- och bygglagen i byggfrågor (bygglov, rivnings- lov, marklov och förhandsbesked samt ärenden om påföljder och in- gripanden) som efter länsstyrelsens prövning inte överprövas av reger- ingen, överklagas till allmän förvaltningsdomstol, dvs. förvaltningsrätt. Flertalet beslut som fattas av kommunerna med stöd av plan- och bygg- lagen överklagas först till länsstyrelsen och därefter till förvaltningsrätt. Den övervägande delen mål enligt plan- och bygglagen i förvaltningsrätt (drygt 80 procent) avser byggnadsmål, varav de flesta avser mål om bygglov och förhandsbesked medan resten avser mål om påföljder och ingripanden.

Prop. 2009/10:215

153

I de allmänna förvaltningsdomstolarna tillämpas förvaltningsprocess- Prop. 2009/10:215 lagen (1971:291) i mål enligt plan- och bygglagen. En skillnad mellan

förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen är utformningen av res- pektive lags bestämmelser om muntlig handläggning. Enligt 14 § förvalt- ningslagen gäller som huvudregel att en enskild som vill lämna uppgifter muntligt ska få tillfälle till det, om det kan ske med hänsyn till arbetets behöriga gång. Enligt förvaltningsprocesslagen ska i förvaltningsrätt och kammarrätt hållas muntlig förhandling, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen inte är onödig och inte heller särskilda skäl talar mot det. Även om detta visserligen inte innebär någon ovillkorlig rätt till muntlig förhandling, krävs noggranna överväganden innan rätten beslutar i frågan om muntlig förhandling ska hållas. Med stöd av förvalt- ningsprocesslagen kan rätten, på eget initiativ eller efter yrkande av part, besluta att hålla syn på stället för t.ex. besiktning av en fastighet eller en plats. I mål enligt plan- och bygglagen är det vanligt att en part yrkar att rätten håller syn på platsen och att rätten i samband med synen håller muntlig förhandling. Miljöprocessutredningen har, utifrån uppgifter som lämnats av domare i förvaltningsrätt, uppskattat att andelen synförrätt- ningar i mål enligt plan- och bygglagen uppgår till närmare 20 procent per år. Det är mycket ovanligt att förvaltningsrätterna avslår yrkanden om syn och muntlig förhandling i mål enligt plan- och bygglagen, om inte saken är uppenbar.

13.2Handläggningsregler för mark- och miljödomstolarna

13.2.1	Förfarandet i mål och ärenden där mark- och
	miljödomstol är första instans

Regeringens förslag: För de mål där mark- och miljödomstolarna är
första instans ska reglerna om tvistemål i allmän domstol tillämpas,
om inte annat föreskrivs i lagen om mark- och miljödomstolar eller
annan lag.
Mål om utdömande av vite ska i mark- och miljödomstolen och i
Mark- och miljööverdomstolen handläggas enligt reglerna för mål
som har överklagats till mark- och miljödomstol. Ett avgörande av
Mark- och miljööverdomstolen i ett sådant mål ska liksom hittills
kunna överklagas till Högsta domstolen.
Vid handläggningen av ärenden i mark- och miljödomstol som
första instans ska ärendelagen tillämpas.

Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens förslag.
Utredningen har föreslagit att i mål där talan väcks vid en miljödomstol
ska bestämmelserna i rättegångsbalken om dispositiva tvistemål tilläm-
pas, om inte annat är föreskrivet. För mål om viten och för mål om bygg-
nadsavgift enligt 10 kap. 7 § plan- och bygglagen föreslås att lagen
(1985:206) om viten med dess bestämmelser om handläggning enligt
rättegångsbalkens regler för bötesmål ska tillämpas.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte invänt mot förslaget
att rättegångsbalkens regler för tvistemål ska tillämpas i mål där en mil-		154

jödomstol är första instans eller mot att ärendelagen ska tillämpas i dom- stolsärenden. Utredningens förslag om att även mål om viten och tilläggsavgifter ska handläggas enligt rättegångsbalken har tillstyrkts en- dast av Vänersborgs tingsrätt. Flera remissinstanser, Miljödomstolen i Växjö, Länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings och Västra Götalands län, Sveriges kommuner och landsting, Linköpings och Umeå kommuner, har avstyrkt förslaget i den delen. Som skäl för avstyrkande har remissin- stanserna främst anfört att risken för kostnadsansvar kan avhålla kom- munerna från att väcka talan om utdömande av förelagda viten.

Förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Nacka tingsrätt har framfört ett önskemål om att det bör föreskrivas att 42 kap. 15 och 15 a §§ rättegångsbalken får tilläm- pas även i indispositiva mål. Länsstyrelserna i Stockholms och Jönköp- ings län har tillstyrkt förslaget att ärendelagen tillämpas för mål och viten och tilläggsavgifter enligt plan- och bygglagen. Sveriges Kommuner och Landsting har tillstyrkt förslaget om handläggningsordning för mål om viten och tilläggsavgifter, med förbehåll för att förvaltningsprocesslagen

bör väljas i stället för ärendelagen i denna typ av mål.

Skälen för regeringens förslag

Huvudprinciper för handläggningen av mål och ärenden där mark- och miljödomstol är första instans

Enligt 20 kap. 3 § miljöbalken ska vad som är föreskrivet om tvistemål i allmän domstol tillämpas även på miljödomstolar och Miljööverdom- stolen samt vid Högsta domstolens prövning av mål som avses i miljö- balken, om inte annat följer av miljöbalken eller annan lag. Detta innebär att rättegångsbalken blir tillämplig. Vid handläggningen av ärenden ska enligt samma lagrum ärendelagen tillämpas.

För rättegången i fastighetsmål gäller enligt 2 § lagen om domstolar i fastighetsmål vad som i tillämpliga delar är föreskrivet om allmän dom- stol, i den mån annat inte följer av den lagen eller av annan författning. Även detta innebär således att rättegångsbalken blir tillämplig. Vid hand- läggningen av ärenden tillämpar även fastighetsdomstolarna ärendelagen.

Mål enligt plan- och bygglagen handläggs av förvaltningsdomstolarna enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen.

Utredningen har föreslagit att bestämmelserna i rättegångsbalken om dispositiva tvistemål ska tillämpas i mål där talan väcks vid en miljödom- stol, om inte annat är föreskrivet. Utredningen har vidare föreslagit att ärendelagen ska tillämpas vid handläggningen av ärenden. Regeringen ställer sig i denna del bakom utredningens förslag. Det är rimligt att i huvudsak behålla nuvarande handläggningsregler för de mål som hittills har handlagts av miljödomstol och fastighetsdomstol som första instans och som nu ska handläggas av mark- och miljödomstolarna i första in- stans. För de mål enligt plan- och bygglagen där mark- och miljödom- stolarna föreslås vara första instans, dvs. mål om vite, gör regeringen sär- skilda överväganden i nästa avsnitt.

Det kan i detta sammanhang påpekas att samtliga nu aktuella måltyper i allmänhet är indispositiva till sin karaktär, även om det i målen kan förekomma dispositiva frågor. Hänvisningen till rättegångsbalken bör därför – liksom hittills – göras till rättegångsbalkens regler om tvistemål,

Prop. 2009/10:215

155

utan angivande av om det är de dispositiva eller de indispositiva tviste- målsreglerna som ska tillämpas.

Nacka tingsrätt har föreslagit att det ska föreskrivas att 42 kap. 15 och 15 a §§ rättegångsbalken ska gälla även i nu aktuella indispositiva mål. Det bör understrykas att de nu nämnda reglerna inte utan svårighet kan tillämpas i indispositiva mål. Enligt regeringens mening saknas dessutom erforderligt beredningsunderlag för att nu införa en sådan ordning. För- slaget bör alltså inte genomföras.

För de ärenden som ska handläggas av mark- och miljödomstolarna i första instans saknas det anledning att ändra den nuvarande ordningen. Liksom hittills bör således ärendelagen tillämpas.

Mål om vite enligt plan- och bygglagen

Möjligheten att förelägga vite utgör en mycket viktig del av sanktions- mekanismen såväl enligt miljöbalken som enligt plan- och bygglagen.

Om en kommun eller en förvaltningsmyndighet anser att någon som har förelagts ett vite enligt miljöbalken eller plan- och bygglagen inte har iakttagit sina skyldigheter enligt föreläggandet, uppkommer för myndig- heten frågan om det förelagda vitet bör dömas ut. Som huvudregel gäller enligt viteslagen att frågor om utdömande av ett vite tas upp på begäran av den som har förelagt vitet och prövas av allmän förvaltningsdomstol med tillämpning av förvaltningsprocesslagen. Har vitesföreläggandet getts först efter överklagande, är det den myndighet som har prövat frå- gan i första instans som för talan. Om frågan om utdömande av vite en- ligt en särskild föreskrift ska prövas av allmän domstol, gäller enligt viteslagen att handläggningen ska ske enligt rättegångsbalkens regler för mål som gäller brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs (bötesmål). Viteslagens regler gäller dock inte om annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Mål om utdömande av viten enligt plan- och bygglagen prövas enligt viteslagens huvudregel av allmän förvaltnings- domstol enligt förvaltningsprocesslagen. För viten enligt miljöbalken gäller dock särskilda regler.

Före miljöbalkens införande prövade förvaltningsdomstolar frågor om utdömande av viten på det miljörättsliga området enligt förvaltningspro- cesslagen, vilket bl.a. innebar att en part inte kunde åläggas något ansvar för motparts processkostnader. Införandet av miljöbalken innebar en ny ordning för mål om utdömande av viten enligt den balken. Prövningen skulle ske med tillämpning av rättegångsbalkens regler om handläggning av bötesmål. Detta innebar att målen avgjordes efter huvudförhandling och att den som förelagts vitet kunde komma att tillerkännas ersättning för sina rättegångskostnader, om han eller hon befriades från vitet eller fick detta nedsatt.

Regeringen gjorde emellertid sedermera bedömningen att den ordning som gällde för handläggningen av vitesmål enligt miljöbalken framstod som onödigt komplicerad (prop. 2001/02:65 s. 61 f.). I förarbetena an- förde regeringen också att det föreföll omotiverat att enskilda skulle kun- na få ersättning för rättegångskostnader, medan motsatsen gällde för det allmänna. Genom en ändring som trädde i kraft den 1 juli 2002 gjordes i stället reglerna i förvaltningsprocesslagen tillämpliga i de nu aktuella må- len, såvitt avser handläggningen i miljödomstol och Miljööverdomstolen.

Prop. 2009/10:215

156

För Högsta domstolen innebar ändringen att bestämmelserna om tviste- mål i rättegångsbalken blev tillämpliga.

Utredningens förslag att handläggningen av vitesmålen i fortsättningen ska ske enligt reglerna i rättegångsbalken för bötesmål, innebär såvitt gäller miljöbalksmålen en återgång till vad som gällde före 2002 års reform. Det innebär vidare en helt ny ordning såvitt gäller målen enligt plan- och bygglagen. Utredningen synes ha två skäl för denna förändring. Det ena är att det år 2005 i 45 kap. 10 a § rättegångsbalken tillkom be- stämmelser som enligt utredningen medför att ett mål av det nu aktuella slaget kan avgöras på handlingarna i ungefär samma utsträckning oavsett om förvaltningsprocesslagen eller rättegångsbalkens regler för bötesmål tillämpas. Det andra skälet är att viteslagen som huvudregel anger att rättegångsbalkens regler för bötesmål ska tillämpas när de allmänna domstolarna prövar mål om utdömande av viten och att det inte finns till- räckliga skäl att avvika från denna huvudregel. Utredningen har i denna del pekat på en mängd bestämmelser med nu föreslagen konstruktion på olika rättsområden, bl.a. regler i den nya konkurrenslagen (2008:579) och i marknadsföringslagen (2008:486).

Regeringen konstaterar att situationen, som utredningen påpekar, inte längre motsvarar den som förelåg före 2002 års reform. Vitesmål kan numera enligt 45 kap. 10 a § rättegångsbalken avgöras på handlingarna, om huvudförhandling varken begärs av någon av parterna eller behövs med hänsyn till utredningen i målet. I rättegångsbalken har det också in- förts ett flertal regler om att parterna vid huvudförhandling i viss ut- sträckning kan hänvisa till ingivna handlingar (prop. 2004/05:131). Pro- cessen enligt rättegångsbalken har därmed mer än tidigare kommit att likna förfarandet enligt förvaltningsprocesslagen eller ärendelagen. Det kan dock konstateras att rättegångsbalkens förfaranderegler alltjämt är mer komplicerade än vad som följer av förvaltningsprocesslagen och ärendelagen.

Till detta kommer frågan om kostnaderna för förfarandet. Enligt för- valtningsprocesslagen kan inte någon part åläggas att svara för den andra partens kostnader. Enligt reglerna i rättegångsbalken för bötesmål kan myndigheten inte tillerkännas någon ersättning för sina rättegångskost- nader ens om myndigheten vinner framgång i processen. Sådan ersätt- ning kan däremot tillerkännas en enskild part i en sådan process.

Det framstår som omotiverat att nu återinföra en ordning som innebär att den myndighet som väcker talan om utdömande av ett av myndig- heten förelagt vite inte kan få ersättning för sina rättegångskostnader, samtidigt som den som vitet riktas mot kan ersättas om vitet inte döms ut eller sätts ned. Utdömda vitesbelopp tillfaller staten. En kommunal för- valtningsmyndighet som vill föra talan om utdömande av vite riskerar så- ledes att drabbas av rättegångskostnader, utan att kommunen för den skull har några utsikter att få del av det utdömda vitet.

Möjligheten till ersättning för rättegångskostnader kan visserligen, som Umeå tingsrätt har anfört, vara av stort värde för enskilda som vites- föreläggs. Med sådana regler finns det dock risk för att en kommun som befinner sig i ett ansträngt ekonomiskt läge nedprioriterar möjligheten att få viten utdömda, även om en process i det enskilda fallet skulle vara befogad. Med hänsyn till vitessystemets betydelse för att bestämmelserna i plan- och bygglagen och miljöbalken ska få genomslag, anser reger-

Prop. 2009/10:215

157

ingen att en sådan konsekvens måste undvikas. Ingen av parterna bör så- Prop. 2009/10:215 ledes kunna få ersättning för rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund gör regeringen, liksom flertalet remissinstanser
som uttalat sig i frågan, bedömningen att rättegångsbalkens regler om
bötesmål inte bör tillämpas för de nu aktuella målen. Regeringen föreslår
i stället att, på samma sätt som gäller enligt nuvarande ordning, samma
handläggningsordning ska gälla som för de mål som överklagas till
mark- och miljödomstol. Liksom hittills bör ett avgörande av Mark- och
miljööverdomstolen rörande vite fritt kunna överklagas till Högsta dom-
stolen (se om överklagande till Högsta domstolen i övrigt avsnitt 13.3).
13.2.2	Förfarandet i mål som överklagas till mark- och
	miljödomstol

Regeringens förslag: För de mål som inleds i mark- och miljödom-
stolarna genom överklagande ska reglerna i ärendelagen tillämpas i
fråga om förfarandet, om inte annat föreskrivs i lagen om mark- och
miljödomstolar eller annan lag.

Utredningens förslag är att det ska införas nya förfaranderegler för de
mål som överklagas till de nya domstolarna.
Remissinstanserna: Remissutfallet är övervägande negativt. Gotlands
och Skaraborgs tingsrätter samt Mannheimer Swartling Advokatbyrå har
tillstyrkt utredningens förslag. Ett flertal remissinstanser, bl.a. Justitie-
kanslern, Regeringsrätten, Miljööverdomstolen, Hovrätten för Västra
Sverige, Nacka tingsrätt och Falu tingsrätt har dock avstyrkt utredning-
ens förslag om att det utöver de redan existerande processordningarna
ska införas helt nya förfaranderegler för de nya domstolarna. Remissin-
stanserna har därvid bl.a. pekat på att många av de regler som utredning-
en föreslår har motsvarigheter i rättegångsbalken, förvaltningsprocessla-
gen och ärendelagen, men att den annorlunda utformningen i förhållande
till dessa lagar kan leda till tolkningssvårigheter vid tillämpningen. Enligt
Falu tingsrätt är utredningens förslag inte tillräckligt genomarbetat och
bör därför inte läggas till grund för lagstiftning. Några remissinstanser,
bl.a. Nacka och Umeå tingsrätter och Skogsindustrierna, har framhållit
att förvaltningsprocesslagen har fungerat väl för miljömålen och därför
bör behållas. Länsstyrelsen i Stockholms län har förordat förvaltnings-
processlagen som tillämplig lag med hänvisning till att den s.k. official-
principen då skulle fortsätta att tillämpas. Nacka tingsrätt har också an-
fört att den gällande processordningen för fastighetsmålen inte bör ändras
på något genomgripande sätt. Göteborgs, Malmö och Falu tingsrätter har
uppmärksammat att förslaget innebär en övergång från muntlighet till
skriftlighet i fastighetsmålen.
Förslaget i remissutkastet överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Regeringsrätten har anfört att förslaget om att
ärendelagen ska vara tillämplig i de aktuella målen är bättre än utred-
ningens förslag och att i valet mellan ärendelagen och förvaltningspro-
cesslagen är ärendelagen att föredra. Jönköpings tingsrätt har inga syn-
punkter på att ärendelagen fortsättningsvis ska tillämpas vid hanteringen
av mål som tidigare har handlagts av fastighetsdomstol. Lantmäteriet		158

tillstyrker förslaget att ärendelagen tillämpas om inte annat föreskrivs. Prop. 2009/10:215

Miljööverdomstolen, Uppsala, Gävle, Umeå och Ångermanlands tings- rätter, Länsstyrelsen i Jönköpings län samt Domstolsverket har inga in- vändningar mot förslaget. Linköpings tingsrätt har anslutit sig till bedöm- ningen att ärendelagen bör väljas för överklagade mål. Växjö tingsrätt har anfört att förslaget till lag om miljödomstolar med hänvisningar till rättegångsbalken och ärendelagen – med gjorda inskränkningar – ger för- utsättningar för en lika smidig och effektiv processordning som den som för närvarande gäller. Advokatsamfundet har anfört att det är ovisst om ärendelagen ger tillräcklig styrning av processen varför det bör förtyd- ligas om någon egentlig skillnad från nuvarande handläggningsordning är avsedd. Falu tingsrätt har anfört, om gemensamma processregler ska införas för miljömål och fastighetsmål, att ärendelagen med föreslagna kompletteringar i sig kan ge underlag för samma flexibla och snabba handläggning av fastighetsmålen som nuvarande ordning. Göteborgs tingsrätt är inte helt övertygad om att behovet av muntlighet i fastig- hetsbildningsmålen blir tillfredsställande tillgodosett genom ärendelagen jämfört med nuvarande bestämmelser i rättegångsbalken/fastighetsbild- ningslagen. Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat betydelsen av att det klart framgår att valet av reglering av förfarandet inte leder till osäkerhet om officialprincipens tillämpning. Nacka tingsrätt har påpekat att avsaknaden av fast praxis, vid en övergång från förvaltningsprocess- lagen till ärendelagen, kommer att leda till överklaganden avseende rena hanteringsfrågor. Malmö tingsrätt har gjort bedömningen att de föreslag- na handläggningsreglerna ger förutsättningar att bibehålla nuvarande arbetssätt. Kammarkollegiet delar regeringens uppfattning att systema- tiska skäl talar för att ha en enhetlig processlag i de överklagade målen men har, mot bakgrund av att det saknas en djupare analys av effekterna, avstyrkt ett byte av processordning för de mål som för närvarande hand- läggs med stöd av förvaltningsprocesslagen. Naturvårdsverket har på- pekat att det kan tyckas att skillnaderna i innebörd när det gäller enstaka bestämmelser i förvaltningsprocesslagen och ärendelagen inte är så stora, men menar att det principiellt är olämpligt att ta ytterligare steg mot att infoga miljömålen i tvistemålsförfarandet. Uppsala universitet har anfört att förvaltningsprocesslagen även fortsättningsvis bör tillämpas i över- klagade miljöbalksmål och mål enligt plan- och bygglagen. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att det inte har anförts tillräckliga skäl för att ändra nuvarande processordning. De överklagade målen bör enligt Sveriges Kommuner och Landsting även fortsättningsvis hand- läggas enligt bestämmelserna i förvaltningsprocesslagen.

Skälen för regeringens förslag

Utgångspunkter för regleringen av förfarandet

De mål som med den nya organisationen ska kunna överklagas från för- valtningsmyndighet till mark- och miljödomstol rör viktiga frågor både för enskilda medborgare och för samhället i stort. De överklagade målen kommer att ta en stor del av mark- och miljödomstolarnas resurser i an- språk. Reglerna om förfarandet i dessa mål måste vara såväl effektiva som rättssäkra.

159

Det finns – som framgår ovan – tre processlagar i svensk rätt. Rätte- gångsbalken är avsedd för de allmänna domstolarnas hantering av tviste- mål och brottmål. Förvaltningsprocesslagen gäller för handläggningen av mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ärendelagen gäller för de all- männa domstolarnas handläggning av ärenden som inte ska handläggas enligt rättegångsbalken.

Mål enligt miljöbalken som inleds i miljödomstol genom överklagan- de, har sedan balken infördes handlagts enligt förvaltningsprocesslagen. Samma lag har tillämpats för de mål enligt plan- och bygglagen som för närvarande handläggs i allmän förvaltningsdomstol. För de mål som överklagas till fastighetsdomstol enligt fastighetsbildningslagen tillämpas rättegångsbalken. I ytterligare några måltyper som handläggs av fastig- hetsdomstol efter överklagande tillämpas rättegångsbalken, nämligen mål enligt 30 § anläggningslagen (1973:1149) och mål enligt 16 kap. mine- rallagen (1991:45).

Det kan konstateras att det enligt nuvarande ordning gäller olika pro- cesslagar för de olika slag av mål som kommer att kunna överklagas till mark- och miljödomstolarna. De materiella regler som de nya domstolar- na kommer att behöva tillämpa är omfattande. En viktig utgångspunkt måste vara att förfarandereglerna ska vara överskådliga och lätta att tillämpa. Samma förfaranderegler bör därför i så stor utsträckning som möjligt gälla för alla de mål som överklagas till mark- och miljödomstol.

Förfarandereglerna bör utgå från någon av de gällande processlagarna

Utredningen har föreslagit helt nya förfaranderegler för de nu aktuella målen. Om förslaget genomförs skulle det innebära att det införs en ny processordning vid sidan av de redan existerande. Många av de regler som utredningen föreslår överensstämmer helt eller i huvudsak med reg- ler som redan finns i förvaltningsprocesslagen och ärendelagen. I andra fall innebär förslagen att en processuell fråga regleras på ett helt annat sätt än enligt förvaltningsprocesslagen och ärendelagen. Utredningen fö- reslår dessutom införande av förfaranderegler som inte har någon mot- svarighet alls i ärendelagen eller förvaltningsprocesslagen. Sådana regler kan i vissa fall vara motiverade av särskilda förhållanden på det miljö- och fastighetsrättsliga området. I delar av förslaget framstår reglerna dock som processrättsliga innovationer utan närmare koppling till sak- området. Utredningens förslag innehåller vidare hänvisningar till rätte- gångsbalken i flera frågor som inte ansetts behöva någon uttrycklig reg- lering i vare sig förvaltningsprocesslagen eller ärendelagen.

Ett införande av ytterligare en fristående processordning för de över- klagade målen i miljödomstol medför visserligen att reglerna hålls sam- lade och av det skälet blir enklare att överblicka. Det finns dock flera skäl som talar mot ett genomförande av utredningens förslag i denna del. För det första har bestämmelserna i förslaget getts en annorlunda språklig utformning än motsvarande regler i förvaltningsprocesslagen och ärende- lagen, utan att det tydligt framgår om några sakliga skillnader i förhållan- de till dessa lagar är motiverade eller ens avsedda. Reglerna är också annorlunda disponerade än i förvaltningsprocesslagen eller ärendelagen. En sådan konstruktion skapar onödig osäkerhet för de domstolar som ska tillämpa reglerna. Behovet av prejudikat i processuella frågor kan därmed

Prop. 2009/10:215

160

onödigtvis öka. För det andra innebär fler processlagar och många särbe- stämmelser att det blir svårare för domare och andra jurister att arbeta med olika rättsområden och över domstolsgränserna. Härtill kommer att det kan konstateras att regelverken i förvaltningsprocesslagen och ären- delagen, med särbestämmelser för vissa mål- och ärendetyper, hittills varit tillräckliga för sådan rättskipning som inte sker enligt rättegångsbal- ken. De mål som kommer att inledas i mark- och miljödomstolarna ge- nom överklagande från förvaltningsmyndighet är visserligen säregna i vissa hänseenden. De är dock inte av sådan karaktär att de inte, som andra mål i domstol, ska kunna handläggas med utgångspunkt från reg- leringen i någon redan existerande processlag.

Mot den ovan redovisade bakgrunden bör det inte införas någon ny fri- stående processordning för de ifrågavarande måltyperna. Av de befintliga processlagarna är rättegångsbalken med sin huvudförhandlingsprincip främst avsedd för sådan rättskipning där det i allmänhet ska bedömas vad som har hänt i förfluten tid eller parterna, som i den allmänna civilrätten, har möjlighet att åberopa komplicerade grunder. Mark- och miljödom- stolarnas verksamhet i de mål som överklagas från förvaltningsmyndig- heter kommer huvudsakligen att vara av ett annat slag. Rättegångsbal- kens förfaranderegler passar därmed mindre väl. Valet står då mellan för- valtningsprocesslagen och ärendelagen.

Både förvaltningsprocesslagen och ärendelagen kan i och för sig tillämpas vid överprövning

När de allmänna förvaltningsdomstolarna byggdes upp i början av 1970- talet ansågs den då gällande förvaltningslagen sakna tillräcklig detalj- reglering och vara alltför flexibel för förfarandet i dessa domstolar. Mot den bakgrunden infördes år 1971 förvaltningsprocesslagen. De allmänna förvaltningsdomstolarna handlägger nu många olika slags mål inom den offentliga rätten med tillämpning av förvaltningsprocesslagen. Mål där en förvaltningsdomstol är första instans är relativt ovanliga. Förvalt- ningsprocesslagen tillämpas därför i allmänhet främst i sådana situationer då en förvaltningsmyndighets beslut har överklagats till domstol.

Ärendelagen – som ersatte en tidigare gällande mer kortfattad ärende- lag – tillkom 1996 mot bakgrund av att de allmänna domstolarnas ären- desammansättning hade förändrats. I stället för relativt enkla enpartsären- den hade i tingsrätterna tillkommit komplexa ärenden med flera parter inom t.ex. utsöknings- och konkurrensrätten, ärenden som inte ansågs kunna handläggas enligt rättegångsbalken. Den äldre ärendelagen hade därvid gett upphov till tillämpningsproblem. Redan 1991 lämnade Dom- stolsutredningen förslag till en ny förvaltningsprocesslag (SOU 1991: 106). Avsikten var att den föreslagna lagen skulle gälla för alla domstols- slag, i stället för såväl förvaltningsprocesslagen som den äldre ärende- lagen. Domstolsutredningens förslag ledde inte till lagstiftning. När den nya ärendelagen skulle utarbetas togs dock reglerna i förvaltningspro- cesslagen till förebild. Ärendelagen kan därför sägas utgöra en variant av förvaltningsprocesslagen, anpassad till processen i allmän domstol.

Sedan ärendelagen infördes har den inledande prövningen av ett flertal enkla ärenden flyttats från tingsrätt till olika förvaltningsmyndigheter. Detta har skett i syfte att renodla domstolarnas verksamhet. Ärendena

Prop. 2009/10:215

161

kommer i dessa fall till tingsrätten först efter överklagande. Vad som nu sagts gäller t.ex. frågor som rör bouppteckningar, inskrivningar i fastig- hetsregistret och förmynderskap, men också ärenden inom associations- och arrenderätt. Därutöver har en utredning lämnat förslag om ytterligare överflyttning av ärenden från tingsrätt till förvaltningsmyndigheter (SOU 2007:65).

Det anförda innebär att det vid handläggningen både enligt förvalt- ningsprocesslagen och ärendelagen ofta är fråga om överprövning av be- slut som har fattats av en förvaltningsmyndighet. Från den utgångspunk- ten kan därför såväl förvaltningsprocesslagen som ärendelagen i och för sig anses vara lämpliga vid prövningen av de mål som ska överklagas till mark- och miljödomstol.

Det finns en presumtion för att ärendelagen ska tillämpas i allmän domstol

Processreglerna i förvaltningsprocesslagen är tillskapade för att användas av de allmänna förvaltningsdomstolarna medan rättegångsbalkens och ärendelagens regler har utformats för att tillämpas i de allmänna dom- stolarna. Mark- och miljödomstolarna föreslås – på samma sätt som en- ligt nuvarande ordning miljödomstolarna och fastighetsdomstolarna – vara inordnade i den allmänna domstolsorganisationen.

Mot denna bakgrund måste det enligt regeringens mening föreligga en stark presumtion för att i valet av processlag för mark- och miljödomstol- arna låta ärendelagen ha företräde. Endast om starka ändamålsskäl eller värdet av att bevara en nu gällande ordning talar för att välja förvalt- ningsprocesslagen, bör denna presumtion brytas. Det anförda bildar ut- gångspunkt för regeringens fortsatta överväganden.

Finns det ett självständigt värde i att behålla nu gällande ordning?

Några remissinstanser har anfört att den nuvarande ordningen – dvs. att förvaltningsprocesslagen tillämpas vid prövningen av de mål som över- klagas till de nuvarande miljödomstolarna – har fungerat väl för de mål det har varit fråga om och att denna ordning därför bör behållas. Det har därvid hävdats att ett byte av förfaranderegler skulle skapa problem för mark- och miljödomstolarna.

Som framgår ovan tillämpas både förvaltningsprocesslagen och ären- delagen vid överprövning, men det finns naturligtvis skillnader när det gäller lagarnas tillämpningsområden. Flertalet ärenden som handläggs i allmän domstol enligt ärendelagen har civilrättslig eller straffrättslig anknytning. Detta är i linje med vad som är de allmänna domstolarnas huvuduppgifter. Förvaltningsprocesslagen tillämpas i de allmänna för- valtningsdomstolarna i mål med tydligt offentligrättsliga inslag.

Om det vore möjligt att kategorisera hela den målgrupp som med regeringens förslag kommer att kunna överklagas till mark- och miljö- domstolarna som antingen civilrättsliga eller offentligrättsliga till sin karaktär, skulle detta givetvis kunna tjäna som utgångspunkt för vilka processregler som bör gälla. Det kan dock konstateras att dessa mål i inte obetydlig utsträckning skiljer sig från varandra. Det typiska för miljö- målen, dvs. de mål som för närvarande handläggs i miljödomstol, är att de är flerpartsprocesser som förutsätter en officialprövning på offentlig-

Prop. 2009/10:215

162

rättslig grund. Målen enligt plan- och bygglagen har också offentligrätts- lig prägel, bl.a. i de fall då enskilda har byggnadsnämnd som motpart. Det offentligrättsliga inslaget är särskilt utpräglat i planärenden och i de fall då bedömningar ska göras enligt 2 kap. plan- och bygglagen. Målen enligt den lagen uppvisar emellertid också drag av civilrätt när enskilda är parter på båda sidor. De mål som i det här sammanhanget kan sägas ha de starkaste civilrättsliga inslagen är målen enligt fastighetsbildnings- lagen. I dessa finns ett relativt stort utrymme för att lägga överenskom- melser och parters samtycke till grund för avgörandet av ett mål. Målen kan därför karaktäriseras som åtminstone delvis dispositiva.

Det är mot denna bakgrund inte möjligt att på ett samlat sätt karak- tärisera de överklagade målen i mark- och miljödomstolarna som huvud- sakligen offentligrättsliga eller huvudsakligen civilrättsliga. Med hänsyn till den målsammansättning för mark- och miljödomstolarna som kom- mer att bli resultatet av den nu föreslagna reformen är det därför svårt att hävda att någon lösning i praktiken skulle innebära ett bevarande av en gällande ordning. Om förvaltningsprocesslagen skulle väljas innebär ju detta tveklöst en betydande förändring såvitt avser fastighetsbildnings- målen, eftersom dessa för närvarande handläggs enligt rättegångsbalken. Även om det i och för sig kan finnas ett värde i att inte i onödan tynga domstolarna med förändringar när det gäller handläggningsregler, saknar alltså argumentet om bevarande av gällande ordning bärkraft. Över- vägandena kan därför fortsättningsvis utgå helt från ändamålsskäl.

Flera ändamålsskäl talar för att ärendelagen bör väljas framför förvaltningsprocesslagen

När nu inte endast miljöbalksmål utan även mål enligt plan- och bygg- lagen och fastighetsbildningslagen ska kunna överklagas till mark- och miljödomstolarna är det naturligt att frågan om tillämpligt regelsystem kommer i ett annat läge än när miljöbalken infördes. Enligt regeringens mening finns det, utöver vad som redan har anförts, flera skäl som talar för att nu välja ärendelagen framför förvaltningsprocesslagen.

Dispositiva moment kan redan med nuvarande ordning förekomma i överklagade mål i miljödomstol. Att målen enligt fastighetsbildnings- lagen ska handläggas i mark- och miljödomstolarna medför att det dis- positiva inslaget ökar. Dispositiva mål eller mål med dispositiva inslag innebär att det bör finnas begränsningar i fråga om domstolens själv- ständighet i förhållande till målets utredning. I sådana mål bör domstolen t.ex. inte alltid kunna agera självmant när det gäller inhämtande av be- visning. Ärendelagen är generellt bättre lämpad för sådana situationer än förvaltningsprocesslagen.

Att ärendelagen dessutom till sin uppbyggnad och terminologi står närmare rättegångsbalken än förvaltningsprocesslagen kan få betydelse bl.a. i de fall där det med stöd av 21 kap. 3 § miljöbalken är möjligt att handlägga ett mål som har överklagats till mark- och miljödomstolen gemensamt med ett mål där mark- och miljödomstolen är första instans.

En annan konsekvens av att mark- och miljödomstolarna ingår i de all- männa domstolarna är att Högsta domstolen är högsta beslutande organ när det gäller extraordinära rättsmedel. Det gäller oavsett vilken process- lag som tillämpas i mark- och miljödomstolen. Om förvaltningsprocess-

Prop. 2009/10:215

163

lagen väljs som processlag innebär det att Högsta domstolen – parallellt med Regeringsrätten – har möjlighet att pröva processuella frågor också enligt förvaltningsprocesslagen. Denna ordning, som visserligen har gällt sedan miljöbalkens införande, är enligt regeringens mening otillfreds- ställande eftersom den kan leda till att de båda prejudikatinstanserna meddelar mot varandra stridande avgöranden i processuella frågor rör- ande samma lagstiftning. Lagrådet har i annat sammanhang gett uttryck för samma uppfattning (prop. 2000/01:65 s. 141). Risken för konkurrer- ande tillämpning blir än mer påtaglig till följd av regeringens förslag att det ska införas en möjlighet för Mark- och miljööverdomstolen att i vissa mål som har överklagats till mark- och miljödomstol tillåta att över- klagande sker till Högsta domstolen, om det är av vikt för ledning av rättstillämpningen (avsnitt 13.3.2). Om ärendelagen väljs för de mål som överklagas till mark- och miljödomstol, kan sådana konsekvenser und- vikas.

För mål om viten enligt miljöbalken gäller enligt nuvarande regler att miljödomstolen och Miljööverdomstolen ska tillämpa förvaltningspro- cesslagen, medan Högsta domstolen ska tillämpa rättegångsbalkens tvis- temålsregler. Det är en ordning som saknar motsvarighet och som enligt vad Högsta domstolen har angett i sitt remissyttrande inte är problemfri. Det gäller bl.a. frågan om vilka regler som ska tillämpas när det gäller prövningstillstånd. Dessutom leder denna ordning till att Högsta dom- stolen även i detta sammanhang ges möjlighet att pröva hur förvalt- ningsprocesslagen ska tillämpas i lägre instans. Som framgår ovan (av- snitt 13.2.1) föreslås att Högsta domstolen också i fortsättningen ska kunna pröva överklaganden från Mark- och miljööverdomstolen när det gäller mål om vite enligt plan- och bygglagen. Vitesmålen ska – enligt vad som föreslås ovan – även i fortsättningen prövas enligt reglerna för överklagade mål i mark- och miljödomstol. Om ärendelagen görs tillämplig för överklagade mål, innebär det att Högsta domstolen inte längre behöver pröva frågor enligt förvaltningsprocesslagen i vitesmål enligt plan- och bygglagen.

Särskilt om den s.k. officialprincipen

Flera skäl talar alltså för att ärendelagen bör väljas som utgångspunkt för de handläggningsregler som ska gälla för mål som överklagas till mark- och miljödomstolarna.

Några remissinstanser, bl.a. Nacka och Falu tingsrätter samt Länsstyr- elsen i Stockholms län har emellertid uttryckt farhågor för att rättsbild- ningen kan komma att påverkas negativt som en följd av att nya process- regler införs. En invändning har gällt frågan om den s.k. officialprin- cipens tillämpning, dvs. i vilken utsträckning domstolarna aktivt med- verkar till utredningen av ett mål och, oberoende av parternas åberopan- den, beaktar material som har förts in i målet.

De flesta handläggningsfrågor som enligt nuvarande ordning förekom- mer specifikt i miljödomstolarna är sådana att de går att hantera genom tilläggsbestämmelser och undantagsbestämmelser, oavsett om förvalt- ningsprocesslagen eller ärendelagen väljs för mark- och miljödomstolar- na. Frågan om officialprincipen måste dock anses vara central för det

Prop. 2009/10:215

164

slutliga ställningstagandet till vilken lag som bör tillämpas för de över- klagade målen.

I det stora flertalet mål som enligt miljöbalken, plan- och bygglagen och fastighetsbildningslagen kommer att överklagas till mark- och miljö- domstol har rätten ett stort ansvar för utredningens fullständighet. Det är viktigt att valet av reglering för proceduren i de överklagade målen inte leder till att det uppstår osäkerhet om domstolens officialprövningsskyl- dighet. Det gäller i särskilt hög grad i fråga om tillämpningen av viktiga regler i miljöbalken angående miljöhänsyn. Utredningen har hävdat att en tillämpning av ärendelagen skulle leda till att officialprincipen urvatt- nas jämfört med vad som gäller enligt förvaltningsprocesslagen. Det finns dock enligt regeringens mening flera omständigheter som talar för att valet av processlag inte får någon betydelse för denna fråga.

Huvudregeln i 8 § förvaltningsprocesslagen anger att rätten ska se till att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver. Likalydande regler finns i 12 § ärendelagen och i 43 kap. 4 § andra stycket respektive 46 kap. 4 § andra stycket rättegångsbalken. Att samma regel förekommer i de olika författningarna innebär givetvis inte att officialprövningen är densamma i förvaltningsrättsliga mål, domstolsärenden, tvistemål och brottmål. För vissa mål- och ärendetyper sträcker sig utredningsansvaret långt, t.ex. brottmålen, miljömålen och vissa mål i förvaltningsdomstol, medan det finns andra mål där utredningsansvaret är föga eller inte alls framträdande, t.ex. de dispositiva tvistemålen i allmän domstol. Bestäm- melsen i förvaltningsprocesslagen har utformats just i syfte att det ska framgå att utredningsansvaret sträcker sig olika långt, även i de olika mål som handläggs enligt den lagen (Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m., 5:e uppl. s. 148).

De nu redovisade reglerna i förvaltningsprocesslagen, ärendelagen och rättegångsbalken bestämmer alltså inte i första hand hur en officialprin- cip ska tillämpas. Det är i stället fråga om att lämna utrymme för tillämp- ningen av en sådan princip. Det som styr hur långt domstolen ska gå i det hänseendet är nämligen i första hand de bestämmelser som finns i den materiella lagstiftningen om det allmännas och tredje mans intressen och om tyngden av dessa intressen. När det gäller mål enligt miljöbalken kan särskilt framhållas bestämmelserna i 1 och 2 kap. om miljöbalkens syfte och allmänna hänsynsregler. När det gäller mål enligt plan- och bygg- lagen kan särskilt betonas bestämmelserna i 2 kap. den lagen om hän- synstagande till allmänna intressen. Även fastighetsbildningslagen inne- håller åtskilliga bestämmelser som innebär ett krav på hänsynstagande till allmänna intressen. Också regler i t.ex. regeringsformen kan ha be- tydelse för hur långt rättens utredningsansvar sträcker sig i olika situa- tioner.

Vid tillämpningen av förvaltningsprocesslagen i en förvaltningsdom- stol kan det antas vara vanligare med långtgående officialageranden från rättens sida än vid tillämpning av ärendelagen i allmän domstol. Orsaken är givetvis att förvaltningsdomstolarnas arbetsuppgifter huvudsakligen hänför sig till den offentliga rätten. Tillämpningen av förvaltningspro- cesslagen är dock inte densamma i alla måltyper som handläggs enligt den lagen. På motsvarande sätt förhåller det sig med tillämpningen av ärendelagen. Rättsbildningen genom vägledande avgöranden och praxis kring frågor om rättens officialprövningsskyldighet sker därför nödvän-

Prop. 2009/10:215

165

digtvis, oavsett domstolsslag, måltyp för måltyp. Behovet av process- ledande åtgärder påverkas, oavsett tillämplig processlag, bl.a. av om det finns en offentlig motpart i processen och av styrkeförhållandena i denna (RÅ 2006 ref. 46). Det sistnämnda innebär att tillämpningen av official- principen kan variera också från fall till fall, även om samma materiella lagstiftning tillämpas.

En skillnad mellan reglerna i 8 § förvaltningsprocesslagen och 12 § ärendelagen förtjänar att uppmärksammas. När det gäller frågan om hur rätten i praktiken ska utöva sin officialprövning stadgar 8 § förvaltnings- processlagen endast att rätten vid behov ska anvisa hur utredningen ska kompletteras. I ärendelagen anges mera utförligt att rätten genom frågor och påpekanden ska försöka avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar. Gemensamt för båda bestämmelserna är att rätten verkar genom parterna och därigenom undviker att agera helt på egen hand, när det inte är fråga om sådant som t.ex. att inhämta yttrande från en myndighet. Reglerna har alltså, trots skilda lydelser, samma syfte. Bestämmelsen i ärendelagen uttrycker enligt regeringens mening på ett bättre sätt vad som krävs av rätten i den situation då officialprövnings- skyldigheten ska utövas. Bestämmelserna i 8 § förvaltningsprocesslagen och 12 § ärendelagen kan dock förutsättas leda till precis samma resultat i fråga om den materiella processledningen. Det kan därför finnas anledning för mark- och miljödomstolarna att även i fortsättningen hämta ledning ur den praxis som hittills har uppkommit när det gäller tillämp- ningen av 8 § förvaltningsprocesslagen.

Det anförda ger enligt regeringens mening vid handen att officialprin- cipens tillämpning inte skulle komma att påverkas av att ärendelagen i stället för förvaltningsprocesslagen görs tillämplig för de överklagade målen.

Sammanfattande bedömning

Som regeringen redan har konstaterat bör i så stor utsträckning som möj- ligt samma förfaranderegler gälla för alla överklagade mål i mark- och miljödomstolarna. Någon ny processlag vid sidan av de tre redan exister- ande bör inte införas för målen i dessa domstolar. Eftersom rättegångs- balkens regler i huvudsak syftar till att användas i mål där skeenden i för- fluten tid behandlas passar dessa regler mindre bra för mark- och miljö- domstolarnas handläggning av mål som överklagats dit. Valet står därför mellan förvaltningsprocesslagen eller ärendelagen. Båda lagarna kan som utgångspunkt i och för sig anses vara lika lämpliga för att pröva mål som har överklagats till domstol. Eftersom mark- och miljödomstolarna före- slås vara inordnade i den allmänna domstolsorganisationen, finns det dock en stark presumtion för att välja ärendelagen. Denna presumtion bör brytas bara om starka skäl talar mot den. Att valet av förvaltningspro- cesslagen skulle utgöra ett bevarande av en befintlig ordning är ett argu- ment som saknar bärkraft, eftersom tillförandet av olika måltyper ofrån- komligen ändå kommer att leda till stora förändringar i processuellt hän- seende för någon eller några av dessa måltyper. Förvaltningsprocesslagen bör därför inte införas för mark- och miljödomstolarna endast av detta skäl. Vid en jämförelse mellan förvaltningsprocesslagen och ärendelagen ur ett ändamålsperspektiv framstår ärendelagen enligt vad regeringen

Prop. 2009/10:215

166

	åtgärder för utnyttjande av vattenkraft vid krig m.m. ......	32
2.10	Lag om upphävande av lagen (1969:246) om
	domstolar i fastighetsmål .................................................	33
2.11	Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)....	34
2.12	Lag om ändring i väglagen (1971:948)............................	38
2.13	Lag om ändring i expropriationslagen (1972:719)...........	39

	av vissa godmanskap för delägare i skifteslag .................	40
2.15	Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).............	41

	domstolarna under krig eller krigsfara m.m. ....................	52
2.26	Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen .....	53	2

2.27	Lag om ändring i minerallagen (1991:45).......................	54	Prop. 2009/10:215
2.28	Lag om ändring i bostadsrättslagen (1991:614) ..............	55
2.29	Lag om ändring i ellagen (1997:857) ..............................	56

	för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga
	kemikalieolyckor.............................................................	62
2.34	Lag om ändring i lagen (2004:875) om särskild
	förvaltning av vissa elektriska anläggningar ...................	63

1	Förslag till riksdagsbeslut.................................................................		7
2	Lagtext	..............................................................................................	9
	2.1	Lag om mark - och miljödomstolar .....................................	9
	2.2 ..................................	Lag om ändring i rättegångsbalken	15
	2.3 ..........................................	Lag om ändring i jordabalken	16
	2.4 ..........................................	Lag om ändring i miljöbalken	17

	11 maj 1929......................................................................	26
2.6	Lag om ändring i ägofredslagen (1933:269) ....................	27

	stängselskydd för järnväg m.m. .......................................	30
2.8	Lag om ändring i lagen (1957:390) om fiskearrenden .....	31

	rörledningar......................................................................	45
2.20	Lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) ..............	46
2.21	Lag om ändring i skogsvårdslagen (1979:429) ................	47

utländska käranden att ställa säkerhet för
rättegångskostnader..........................................................	48

	utsläppsrätter ...................................................................	64
2.36	Lag om ändring i naturgaslagen (2005:403)....................	65

	miljöbalken......................................................................	67
2.39	Lag om ändring i plan- och bygglagen (2010:000) .........	68

		fastighetsbildningslagen (1970:988)................................	76
3	Ärendet och dess beredning ...........................................................		78
4	Behovet av en översyn ...................................................................		79
5	Den framtida överprövningen av mål och ärenden enligt
	plan- och bygglagen.......................................................................		80
	5.1	En överprövning hos miljödomstol .................................	80

		13 kap. plan- och bygglagen............................................	89
6	Prövningen av ansökningsmål........................................................		92
	6.1	Prövningen av A- och vattenverksamheter......................	92
	6.2	Prövningen av B-verksamheter .......................................	95
7	Samorganisation av miljödomstolarna och
	fastighetsdomstolarna.....................................................................		98
	7.1	Nuvarande ordning ..........................................................	98
	7.2	Tidigare reformer och reformförslag.............................	100

		13.2.2	Förfarandet i mål som överklagas till
		13.2.3	mark- och miljödomstol................................	158
		13.2.3	Närmare om ärendelagens tillämplighet i
			överklagade mål............................................	167
	13.3	Prejudikatbildning .........................................................		173
		13.3.1	Nuvarande ordning .......................................	173
		13.3.2	Överväganden och förslag ............................	174
14	Konsekvenser...............................................................................			183
15	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser .................................			187
16	Författningskommentar................................................................			189
	16.1	Allmänt om förslagen till lagändringar..........................		189
	16.2	Förslaget till lag om mark- och miljödomstolar ............		189
	16.3	Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken............		209
	16.4	Förslaget till lag om ändring i jordabalken....................		210
	16.5	Förslaget till lag om ändring i miljöbalken....................		210

	i riket av svensk-norska vattenrättskonventionen
	av den 11 maj 1929 .......................................................	217
16.7	Förslaget till lag om ändring i ägofredslagen
	(1933:269) .....................................................................	217

(1969:246) om domstolar i fastighetsmål......................	219
16.10 Förslaget till lag om ändring i

skyldighet för utländska käranden att ställa säkerhet
för rättegångskostnader .................................................	225

åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
allvarliga kemikalieolyckor............................................	229

	ändring i fastighetsbildningslagen..................................	239
Bilaga 1 Sammanfattning av Miljöprocessutredningens
	betänkande En ny instansordning för mål enligt
	plan- och bygglagen (SOU 2007:111)................................	241
Bilaga 2	Lagförslag från Miljöprocessutredningens betänkande
	En ny instansordning för mål enligt plan- och
	bygglagen (SOU 2007:111)................................................	244
Bilaga 3 Sammanfattning av Miljöprocessutredningens
	betänkande Miljödomstolarna – domkretsar,
	lokalisering och handläggningsregler (SOU 2008:31) .......	254
Bilaga 4	Remissinstanser för Miljöprocessutredningens
	betänkanden En ny instansordning för mål enligt
	plan- och bygglagen (SOU 2007:111) och
	Miljödomstolarna – domkretsar, lokalisering och
	handläggningsregler (SOU 2008:31)..................................	261
Bilaga 5 Sammanfattning av Miljöprocessutredningens
	betänkande Miljöprocessen (SOU 2009:10).......................	263
Bilaga 6 Lagförslag från Miljöprocessutredningens
	betänkande Miljöprocessen (SOU 2009:10).......................	271
Bilaga 7	Remissinstanser för Miljöprocessutredningens
	betänkande Miljöprocessen (SOU 2009:10).......................	425
Bilaga 8 Lagförslagen i remissutkastet .............................................		426
Bilaga 9 Förteckning över remissinstanserna till remissutkastet ......		437
Bilaga 10	Lagrådsremissens lagförslag...............................................	438
Bilaga 11	Lagrådets yttrande ..............................................................	505
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 14 april 2010 .......		510
Rättsdatablad ........................................................................................		511