En enklare plan- och bygglag

2 Lagförslag

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Plan- och bygglag

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Syfte, innehåll och definitioner

1 § I denna lag finns bestämmelser om planläggning av mark och vat- ten och om byggande. Bestämmelserna syftar till att, med hänsyn till den enskilda människans frihet, främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människorna i dagens samhälle och för kommande genera- tioner.

2 § Det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten enligt denna lag.

3 § Lagen innehåller bestämmelser om

1.lagens syfte och innehåll och definitioner (1 kap.),

2.allmänna och enskilda intressen (2 kap.),

3.översiktsplan (3 kap.),

4.reglering med detaljplan och områdesbestämmelser (4 kap.),

5.att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser (5 kap.),

6.genomförandet av detaljplaner (6 kap.),

7.regionplanering (7 kap.),

8.krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna platser (8 kap.),

9.bygglov, rivningslov och marklov m.m. (9 kap.),

10.genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder (10 kap.),

11.tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder (11 kap.),

12.byggnadsnämnden (12 kap.),

13.överklagande (13 kap.),

14.skadeersättning och inlösen (14 kap.),

15.domstolsprövning m.m. (15 kap.), och

16.bemyndiganden m.m. (16 kap.).

4 § I denna lag avses med

allmän plats: en gata, en väg, en park, ett torg eller ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov,

bebygga: att förse ett område med ett eller flera byggnadsverk, bebyggelse: en samling av byggnadsverk som inte enbart består av

andra anläggningar än byggnader,

byggherre: den som för egen räkning utför eller låter utföra projekter- ings-, byggnads-, rivnings- eller markarbeten,

Prop. 2009/10:170

byggnad: en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som är varaktigt placerad på mark eller helt eller delvis under mark eller är varaktigt placerad på en viss plats i vatten samt är avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den,

byggnadsnämnden: den eller de nämnder som fullgör kommunens upp- gifter enligt denna lag,

byggnadsverk: en byggnad eller annan anläggning,

byggprodukt: en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk,

genomförandetiden: den tid för genomförandet av en detaljplan som ska bestämmas enligt 4 kap. 21–25 §§,

kvartersmark: mark som enligt en detaljplan inte ska vara allmän plats eller vattenområde,

miljönämnden: den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgif- ter på miljö- och hälsoskyddsområdet,

nybyggnad: uppförande av en ny byggnad eller flyttning av en tidigare uppförd byggnad till en ny plats,

ombyggnad: ändring av en byggnad som innebär att hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av byggnaden påtagligt förnyas,

planläggning: arbetet med att ta fram en regionplan, en översiktsplan, en detaljplan eller områdesbestämmelser,

sammanhållen bebyggelse: bebyggelse på tomter som gränsar till var- andra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark,

tillbyggnad: ändring av en byggnad som innebär en ökning av byggna- dens volym,

tomt: ett område som inte är en allmän plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslut- ning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna använ- das för avsett ändamål,

underhåll: en eller flera åtgärder som vidtas i syfte att bibehålla eller återställa en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde,

ändring av en byggnad: en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde, och

5 § Om en fastighet har upplåtits med tomträtt, ska det som sägs i den- na lag om fastighetsägaren eller fastigheten tillämpas på tomträttshavaren eller tomträtten. En tomträttshavare är dock inte skyldig att bekosta an- läggande av gator och andra allmänna platser.

6 § Den som innehar egendom med ständig besittningsrätt eller med fi- deikommissrätt eller på grund av testamentariskt förordnande utan att äg- anderätten tillkommer någon ska vid tillämpning av denna lag anses som egendomens ägare.

2 kap. Allmänna och enskilda intressen

1 § Vid prövningen av frågor enligt denna lag ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen.

Prop. 2009/10:170

2 § Planläggning och prövningen i ärenden om lov eller förhandsbe- sked enligt denna lag ska syfta till att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Bestämmelserna om hushållning med mark- och vattenområden i 3 och 4 kap. miljöbalken ska tillämpas.

3 § Planläggning enligt denna lag ska med hänsyn till natur- och kul- turvärden, miljö- och klimataspekter samt mellankommunala och regionala förhållanden främja

1.en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder,

2.en från social synpunkt god livsmiljö som är tillgänglig och använd- bar för alla samhällsgrupper,

3.en långsiktigt god hushållning med mark, vatten, energi och råvaror samt goda miljöförhållanden i övrigt, och

4.en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens.

Även i andra ärenden enligt denna lag ska hänsyn tas till de intressen som anges i första stycket 1–4.

4 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag får mark tas i anspråk för att bebyggas endast om mar- ken från allmän synpunkt är lämplig för ändamålet.

5 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till

1.människors hälsa och säkerhet,

2.jord, berg- och vattenförhållandena,

3.möjligheterna att ordna trafik, vattenförsörjning, avlopp, avfallshan- tering, elektronisk kommunikation samt samhällsservice i övrigt,

4.möjligheterna att förebygga vatten- och luftföroreningar samt buller- störningar, och

5.risken för olyckor, översvämning och erosion.

Bebyggelse och byggnadsverk som för sin funktion kräver tillförsel av energi ska lokaliseras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till energi- försörjningen och energihushållningen.

6 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska bebyggelse och byggnadsverk utformas och placeras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till

1.stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen och intresset av en god helhetsverkan,

2.skydd mot uppkomst och spridning av brand och mot trafikolyckor och andra olyckshändelser,

3.åtgärder för att skydda befolkningen mot och begränsa verkningarna av stridshandlingar,

4.behovet av hushållning med energi och vatten och av goda klimat- och hygienförhållanden,

5. möjligheterna att hantera avfall,

Prop. 2009/10:170

6. trafikförsörjning och behovet av en god trafikmiljö,

7.möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför- måga att använda området, och

8.behovet av framtida förändringar och kompletteringar.

Första stycket gäller också i fråga om skyltar och ljusanordningar.

Vid planläggning och i andra ärenden enligt denna lag ska bebyggelse- områdets särskilda historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konst- närliga värden skyddas. Ändringar och tillägg i bebyggelsen ska göras varsamt så att befintliga karaktärsdrag respekteras och tillvaratas.

7 § Vid planläggning enligt denna lag ska hänsyn tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebygg- else finns

1.gator och vägar,

2.torg,

3.parker och andra grönområden,

4.lämpliga platser för lek, motion och annan utevistelse, och

5.möjligheter att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service.

8 § Vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt denna lag ska byggnadsverk som placeras under markytan i skälig omfattning utformas så att det inte försvårar användningen av marken ovanför.

9 § Planläggning av mark och vattenområden samt lokalisering, placer- ing och utformning av byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar enligt denna lag får inte ske så att den avsedda användningen eller byggnads- verket, skylten eller ljusanordningen kan medföra en sådan påverkan på grundvattnet eller omgivningen i övrigt som innebär fara för människors hälsa och säkerhet eller betydande olägenhet på annat sätt.

10 § Vid planläggning och i andra ärenden enligt denna lag ska miljö- kvalitetsnormerna i 5 kap. miljöbalken eller i föreskrifter som har medde- lats med stöd av 5 kap. miljöbalken följas.

11 § Planläggning och annan prövning enligt denna lag som avser en användning av ett mark- eller vattenområde som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska samordnas med det andra arbetet, om det lämpligen kan ske.

3 kap. Översiktsplan

1 § Varje kommun ska ha en aktuell översiktsplan, som omfattar hela kommunen.

2 § Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utveckl- ingen av den fysiska miljön. Planen ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras.

Prop. 2009/10:170

3 § Översiktsplanen är inte bindande.

Prop. 2009/10:170

4 § Kommunen ska i översiktsplanen redovisa sin bedömning av hur skyldigheten att enligt 2 kap. ta hänsyn till allmänna intressen vid beslut om användningen av mark- och vattenområden kommer att tillgodoses. I redovisningen ska riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken anges särskilt.

5 § Av översiktsplanen ska framgå

1.grunddragen i fråga om den avsedda användningen av mark- och vattenområden,

2.kommunens syn på hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras,

3.hur kommunen avser att tillgodose de redovisade riksintressena och följa gällande miljökvalitetsnormer,

4.hur kommunen i den fysiska planeringen avser att ta hänsyn till och samordna översiktsplanen med relevanta nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för en hållbar utveckling inom kommu- nen, och

5.sådana områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen som avses i 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken.

6 § Översiktsplanen ska utformas så att innebörden och konsekven- serna av den tydligt framgår.

Förslag till översiktsplan

7 § Innan kommunen antar en översiktsplan eller en ändring i den ska kommunen

1.upprätta ett förslag till plan eller ändring som uppfyller kraven i 4– 6 §§,

2.vid upprättandet av förslaget samråda med myndigheter, kommuner och andra som är berörda enligt 9–11 §§, och

3.ställa ut förslaget och låta det granskas enligt 12–18 §§.

8 § Om planförslaget kan antas medföra en sådan betydande miljöpå- verkan som avses i 6 kap. 11 § miljöbalken, ska kommunen låta det bli föremål för samråd och granskning på ett sätt som uppfyller också kraven i 6 kap. 11–18 och 22 §§ miljöbalken. Om en miljökonsekvensbeskriv- ning upprättas ska den finnas tillsammans med planförslaget.

Samråd om kommunens förslag

9 § När kommunen upprättar ett förslag till översiktsplan eller ändring i planen ska kommunen samråda med länsstyrelsen samt med de berörda kommuner, regionplaneorgan och kommunala organ i övrigt som har an- svar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Kom- munen ska också ge kommunens medlemmar, de andra myndigheter, sam- manslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av för- slaget tillfälle att delta i samrådet.

Syftet med samrådet är att få fram ett så bra beslutsunderlag som möj- ligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan.

Under samrådet ska kommunen redovisa förslagets innebörd, skälen för förslaget, förslagets konsekvenser och det planeringsunderlag som har betydelse från nationell, regional, mellankommunal eller annan syn- punkt.

10 § Under samrådet ska länsstyrelsen särskilt

1.ta till vara och samordna statens intressen,

2.tillhandahålla underlag för kommunens bedömningar och ge råd i fråga om sådana allmänna intressen enligt 2 kap. som hänsyn bör tas till vid beslut om användningen av mark- och vattenområden,

3.verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodo- ses, att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken följs och att redo- visningen av områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen är för- enlig med 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken,

4.verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vatten- områden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, och

5.verka för att bebyggelse och byggnadsverk inte blir olämpliga med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

11 § Kommunen ska redovisa resultatet av samrådet i en samrådsredo- görelse som också ska innehålla de förslag som framförda synpunkter har gett anledning till. Samrådsredogörelsen ska finnas tillsammans med planförslaget.

Utställning och granskning av kommunens förslag

12 § Kommunen ska ställa ut planförslaget under minst två månader.

13 § Kommunen ska kungöra utställningen av planförslaget före ut- ställningstidens början. Kommunen ska anslå kungörelsen på kommun- ens anslagstavla och införa den i en ortstidning. Av kungörelsen ska det framgå var utställningen äger rum samt inom vilken tid, på vilket sätt och till vem synpunkter på förslaget ska lämnas.

Kungörandet ska ske enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

14 § Innan utställningen äger rum ska kommunen skicka planförslaget och kungörelsen till länsstyrelsen och till de kommuner och kommunala organ som avses i 9 §.

15 § Den som vill lämna synpunkter på planförslaget ska göra det skriftligen under utställningstiden.

16 § Länsstyrelsen ska under utställningstiden avge ett granskningsytt- rande över planförslaget.

Av yttrandet ska det framgå om

1. förslaget inte tillgodoser ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljö- balken,

Prop. 2009/10:170

2.förslaget kan medverka till att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. Prop. 2009/10:170 miljöbalken inte följs,

3.redovisningen av områden för landsbygdsutveckling i strandnära lä-

gen inte är förenlig med 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken,

4.sådana frågor rörande användningen av mark- och vattenområden som angår två eller flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt, och

5.en bebyggelse eller ett byggnadsverk blir olämpligt med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översväm- ning eller erosion.

17 § Efter utställningstiden ska kommunen i ett särskilt utlåtande sam- manställa de synpunkter som kommit fram och redovisa de förslag som synpunkterna gett anledning till.

18 § Om planförslaget ändras väsentligt efter utställningen, ska kom- munen ställa ut förslaget på nytt.

Antagande

19 § Kommunfullmäktige beslutar i frågor om antagande och ändring av översiktsplanen.

20 § Kommunen ska redovisa länsstyrelsens granskningsyttrande enligt 16 § tillsammans med översiktsplanen. Om länsstyrelsen inte har godta- git planen i en viss del, ska det anmärkas i planen.

21 § Ett beslut att anta eller ändra översiktsplanen gäller först sedan be- slutet har vunnit laga kraft.

22 § När ett beslut att anta eller ändra översiktsplanen har vunnit laga kraft, ska kommunen utan dröjsmål skicka följande handlingar till Bover- ket och länsstyrelsen samt de berörda kommuner, regionplaneorgan och kommunala organ i övrigt som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering:

1.översiktsplanen,

2.den samrådsredogörelse som avses i 11 §,

3.det granskningsyttrande som avses i 16 §,

4.det utlåtande som avses i 17 §, och

5.ett protokollsutdrag med beslutet.

Ändringar

23 § En översiktsplan kan ändras för en viss del av kommunen. Den kan också ändras genom ett tillägg för att tillgodose ett särskilt allmänt intresse. Om inte annat följer av 24–26 §§, ska 1–22 §§ tillämpas när pla- nen ändras.

En ändring av planen för en viss del av kommunen får redovisas med en annan detaljeringsgrad än för översiktsplanen i övrigt.

Om planen innebär en ändring av den gällande översiktsplanen ska sambanden med och konsekvenserna för översiktsplanen som helhet re- dovisas.

24 § Om ett förslag till ändring avser endast en viss del av kommunen, får kommunen, i stället för att ställa ut det enligt 12 §, anslå en kungörel- se om förslaget på kommunens anslagstavla och föra in kungörelsen i en ortstidning. Kommunen ska hålla förslaget, samrådsredogörelsen och i förekommande fall miljökonsekvensbeskrivningen tillgängliga för gransk- ning.

Av kungörelsen ska det framgå

1.var området som avses med ändringen ligger,

2.var förslaget finns tillgängligt för granskning,

3.att den som vill granska förslaget och lämna synpunkter får göra det inom en viss tid (granskningstid) som ska vara minst sex veckor, och

4.till vem synpunkter på förslaget ska lämnas.

25 § Om kommunen kungör ett planförslag enligt 24 §, ska kommunen i stället för att skicka handlingar enligt 14 §

1.senast den dag då kungörandet sker skicka ett meddelande om inne- hållet i kungörelsen till länsstyrelsen samt till de kommuner och kommu- nala organ enligt 9 § som berörs,

2.skicka förslaget till länsstyrelsen, och

3.under granskningstiden hålla förslaget tillgängligt för dem som vill granska det.

26 § Om kommunen kungör ett förslag enligt 24 §, ska det som sägs i 15–17 §§ om utställningstiden i stället avse granskningstiden. Om försla- get ändras väsentligt efter granskningstiden, får kommunen kungöra det ändrade förslaget i stället för att ställa ut det på nytt.

Översyn av planens aktualitet

27 § Kommunfullmäktige ska minst en gång under mandattiden pröva om översiktsplanen är aktuell i förhållande till kraven i 5 §.

28 § Länsstyrelsen ska minst en gång under den mandattid som avses i 27 § redovisa sina synpunkter i fråga om sådana statliga och mellankom- munala intressen som kan ha betydelse för översiktsplanens aktualitet. Synpunkterna ska redovisas i en sammanfattande redogörelse till kom- munen. Av redogörelsen ska det framgå hur synpunkterna förhåller sig till översiktsplanen.

Länsstyrelsen ska lämna en sådan redogörelse till kommunen också när kommunen begär det.

4 kap. Reglering med detaljplan och områdesbestämmelser

1 § Inom kommunen får mark- och vattenområdens användning, be- byggelse och byggnadsverk regleras med detaljplaner eller områdesbe- stämmelser enligt detta kapitel.

Krav på reglering med detaljplan

2 § Kommunen ska med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområ- des lämplighet för bebyggelse och byggnadsverk samt reglera bebyggel- semiljöns utformning för

Prop. 2009/10:170

1. en ny sammanhållen bebyggelse, om det behövs med hänsyn till om- Prop. 2009/10:170 fattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyggelsen,

2.en bebyggelse som ska förändras eller bevaras, om regleringen be- höver ske i ett sammanhang, och

3.ett nytt byggnadsverk som inte är ett vindkraftverk, om

a)byggnadsverket är en byggnad eller kräver bygglov enligt 9 kap. el- ler föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §, och

b)byggnadsverkets användning får betydande inverkan på omgivning- en eller om det råder stor efterfrågan på området för bebyggande.

Trots första stycket 3 krävs det ingen detaljplan, om byggnadsverket kan prövas i samband med en prövning av ansökan om bygglov eller för- handsbesked och användningen av byggnadsverket inte kan antas medfö- ra en betydande miljöpåverkan.

3 § Kommunen ska med en detaljplan pröva ett mark- eller vattenområ- des lämplighet för ett vindkraftverk, om

1.vindkraftverket omfattas av krav på bygglov eller anmälan enligt fö- reskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 eller 8 §,

2.det råder stor efterfrågan på området för bebyggande, och

3.kraftverket inte kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov, förhandsbesked eller anmälan.

4 § Trots 2 och 3 §§ behöver reglering inte göras med en detaljplan, om tillräcklig reglering har gjorts med områdesbestämmelser.

5 § I en detaljplan ska kommunen

1.bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden,

2.bestämma användningen och utformningen av allmänna platser som kommunen är huvudman för, och

3.bestämma användningen av kvartersmark och vattenområden.

Markreservat och allmänna platser

6 § I en detaljplan får kommunen bestämma markreservat för sådana trafik- och väganläggningar, energianläggningar, anordningar för elektro- niska kommunikationsnät och ledningar som behövs för allmänna ända- mål.

7 § Kommunen ska vara huvudman för allmänna platser. Kommunen får dock, om det finns särskilda skäl för det, i detaljplanen bestämma att kommunen inte ska vara huvudman för en eller flera allmänna platser.

8 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1.hur allmänna platser som är särskilt värdefulla från historisk, kultur- historisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt ska skyddas, och

2.hur allmänna platser som kommunen inte ska vara huvudman för ska användas och utformas.

9 § I en detaljplan får kommunen bestämma om stängsel samt utfart el-

ler annan utgång mot allmänna platser.

Markytan	Prop. 2009/10:170
10 § I en detaljplan får kommunen bestämma	om vegetation och
om markytans utformning och höjdläge.

Bebyggandets omfattning och byggnaders omfattning och användning

11 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1.bebyggandets omfattning över och under markytan,

2.byggnaders användning, och

3.andelen lägenheter av olika slag i bostadsbyggnader och lägenheter- nas storlek.

Skydd mot störningar

12 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1.skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översväm- ning och erosion,

2.skyddsåtgärder för att motverka störningar från omgivningen, och

3.om det finns särskilda skäl för det, högsta tillåtna värden för stör- ningar genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller andra olägenhe- ter som omfattas av 9 kap. miljöbalken.

Parkering

13 § I en detaljplan får kommunen bestämma

1.de krav i fråga om att ordna utrymme för parkering, lastning och lossning som behövs med hänsyn till 8 kap. 9 § första stycket 4,

2.placeringen och utformningen av parkeringsplatser, och

3.att viss mark eller vissa byggnader inte får användas för parkering.

Bygglov, rivningslov och marklov

14 § I en detaljplan får kommunen bestämma att bygglov till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning endast får ges under förutsättning att

1.en viss anläggning för trafik, energi- eller vattenförsörjning eller av- lopp, som kommunen inte ska vara huvudman för, har kommit till stånd,

2.ett visst byggnadsverk på tomten har rivits, byggts om, flyttats eller fått den ändrade användning som anges i planen,

3.utfarten eller en annan utgång från fastigheten har ändrats,

4. markens lämplighet för bebyggande har säkerställts genom att en markförorening har avhjälpts eller en skydds- eller säkerhetsåtgärd har vidtagits på tomten.

15 § I en detaljplan får kommunen bestämma omfattningen av kraven på

1.bygglov enligt det som anges i 9 kap. 7 och 8 §§,

2.rivningslov enligt 9 kap. 10 § första stycket 1 och andra stycket, och

3.marklov enligt 9 kap. 11 och 12 §§.

Placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter 16 § I en detaljplan får kommunen

1.bestämma placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter,

2.i fråga om byggnadsverk ange de områden och i övrigt bestämma de preciserade krav som behövs för att följa förbudet mot förvanskning en- ligt 8 kap. 13 §, kraven på varsamhet enligt 8 kap. 14 § eller kravet på skydd för ett bebyggelseområdes särskilda värden enligt 2 kap. 6 § tredje stycket,

3.bestämma att byggnader som omfattas av förbudet mot förvanskning enligt 8 kap. 13 § inte får rivas,

4.bestämma omfattningen av skyddet av tomter enligt 8 kap. 13 § andra stycket 2 och bestämma preciserade krav för att följa förbudet mot för- vanskning av sådana tomter eller som annars behövs för att följa kravet på skydd för ett bebyggelseområdes särskilda värden enligt 2 kap. 6 § tredje stycket, och

5.i fråga om andra ändringar av byggnader än tillbyggnader bestämma sådana krav på byggnadsverk som avses i 16 kap. 2 och 5 §§ och bestäm- ma undantag från sådana krav.

Strandskydd

17 § I en detaljplan får kommunen upphäva strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken för ett område, om det finns särskilda skäl för det och om intresset av att ta området i anspråk på det sätt som avses med planen vä- ger tyngre än strandskyddsintresset. En bestämmelse om upphävande får dock inte avse ett sådant område som enligt 7 kap. 18 § första stycket 2 miljöbalken omfattas av länsstyrelsens beslutanderätt. Bestämmelserna i 7 kap. 18 c–18 g §§ miljöbalken ska tillämpas på detaljplanebestämmel- ser om upphävande av strandskydd.

Fastighetsindelning m.m.

18 § I en detaljplan får kommunen bestämma en största eller minsta storlek på fastigheter, bestämma markreservat för gemensamhetsanlägg- ningar samt, om det behövs för genomförandet av en ändamålsenlig in- delning i fastigheter eller för att annars underlätta detaljplanens genom- förande, bestämma

1.hur området ska vara indelat i fastigheter,

2.de servitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter som ska bildas, ändras eller upphävas,

3.de anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar, och

4.de fastigheter som ska delta i gemensamhetsanläggningarna och de utrymmen som ska tas i anspråk för anläggningarna.

En detaljplanebestämmelse om markens indelning i fastigheter eller

om servitut eller liknande särskilda rättigheter ska vara förenlig med 3 kap. 1 § och 5 kap. 4 § första stycket fastighetsbildningslagen (1970:988).

En detaljplanebestämmelse om inrättande av en gemensamhetsanlägg- ning ska vara förenlig med 5 och 6 §§ anläggningslagen (1973:1149). En detaljplanebestämmelse om ledningsrätt ska vara förenlig med 6 § led- ningsrättslagen (1973:1144).

Prop. 2009/10:170

19 § I en detaljplan får kommunen bestämma att planen får genomföras med exploateringssamverkan enligt det som följer av 6 kap. 2 §, om det med hänsyn till bebyggelseutvecklingen är angeläget att i ett samman- hang ställa i ordning mark för bebyggelse och utföra sådana anordningar som behövs för bebyggelsen.

20 § Om en detaljplan antas efter det att ett exploateringsbeslut enligt lagen (1987:11) om exploateringssamverkan har vunnit laga kraft, ska kommunen i planen ange att den ska genomföras enligt den lagen.

Om mark ska tas i anspråk från någon fastighet vars ägare inte deltar i exploateringssamverkan, ska planen innehålla en uppgift om det.

Detaljplanens genomförandetid

21 § I detaljplanen ska kommunen ange en genomförandetid. Tiden ska bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen, men tiden får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år.

Tiden räknas från den dag då beslutet att anta planen vinner laga kraft. Om någon del av planen får genomföras tidigare på grund av ett förord- nande enligt 13 kap. 18 § andra stycket, räknas tiden från den dag då ge- nomförandet får påbörjas. Detta gäller dock inte om kommunen i planen har bestämt att tiden ska räknas från en senare tidpunkt eller bestämt olika tider för skilda områden av planen.

22 § Om en detaljplan ändras, ska planens genomförandetid gälla också för den del som ändras.

Om planen vid ändringen inte innehåller någon uppgift om genomför- andetid, ska kommunen med tillämpning av 21 § bestämma en särskild genomförandetid för den del av planen som ändras.

23 § Om detaljplanen saknar uppgift om genomförandetidens längd, ska längden anses vara femton år. Om planen saknar uppgift om när tiden ska börja räknas, ska den räknas enligt 21 § andra stycket.

24 § Innan genomförandetiden har gått ut får den förlängas med högst fem år i sänder. Efter det att genomförandetiden har gått ut, får den för- nyas med högst fem år i sänder.

En förlängning eller förnyelse får avse ett visst område av detaljplanen.

25 § Om någon i fråga om en viss fastighet har påbörjat åtgärder för att genomföra detaljplanen men inte hinner fullfölja åtgärderna före genom- förandetidens utgång och förseningen beror på omständigheter som kom- munen råder över, ska kommunen förlänga genomförandetiden för den fastigheten. Förlängningen ska ske med den tid som är skälig.

En ansökan om förlängning ska göras före genomförandetidens utgång.

Tillfällig användning

26 § I detaljplanen får kommunen bestämma tillfällig användning av mark eller byggnader som inte genast behöver tas i anspråk för det ända- mål som anges i planen.

Prop. 2009/10:170

27 § Den tid som den tillfälliga användningen får pågå ska bestämmas i planen. Tiden får bestämmas till högst tio år och ska räknas från den dag som följer av 21 § andra stycket.

28 § Om detaljplanen saknar uppgift om hur lång tid en tillfällig an- vändning får pågå, är tiden fem år.

29 § Tiden för tillfällig användning får förlängas med högst fem år i sänder. Den sammanlagda tiden får dock inte överstiga tjugo år.

Detaljplanens omfattning och utformning

30 § En detaljplan ska bestå av en karta över det område som planen omfattar (plankarta) och de bestämmelser i övrigt som behövs. Av plan- kartan ska det framgå hur planområdet delas upp för skilda ändamål och vilka bestämmelser som gäller för olika områden.

Om det behövs för att planen ska bli tydlig, får reglering av frågor som avses i 18 § första stycket redovisas på en särskild plankarta.

31 § En beskrivning av hur detaljplanen ska förstås och genomföras (planbeskrivning) ska finnas tillsammans med planen.

32 § En detaljplan får inte omfatta ett större område än vad som behövs med hänsyn till planens syfte och genomförandetid.

Den avsedda regleringen av bebyggelsen och miljön i övrigt ska tydligt framgå av planen.

Detaljplanen får inte vara mer detaljerad än som behövs med hänsyn till planens syfte.

33 § Planbeskrivningen ska innehålla en redovisning av

1.planeringsförutsättningarna,

2.planens syfte,

3.hur planen är avsedd att genomföras,

4.de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och planens konsekvenser, och

5.om planen avviker från översiktsplanen, på vilket sätt den i så fall gör det och skälen för avvikelsen.

Planbeskrivningen ska innehålla det illustrationsmaterial som behövs för att förstå planen.

Av redovisningen enligt första stycket 3 ska framgå de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för att planen ska kunna genomföras på ett samordnat och ändamålsenligt sätt samt vilka konsekvenser dessa åtgärder får för fastighetsägarna och andra berörda.

34 § Om genomförandet av planen kan antas få en betydande miljöpå- verkan, ska redovisningen enligt 33 § första stycket 4 i fråga om miljö- konsekvenserna ha det innehåll som följer av 6 kap. 12 § och 13 § första stycket miljöbalken.

Redovisningen ska också uppfylla kraven i 6 kap. 7 § första och andra styckena miljöbalken, om genomförandet av detaljplanen kan antas få en

Prop. 2009/10:170

betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för

1.industriändamål,

2.ett köpcentrum, en parkeringsanläggning eller något annat projekt för sammanhållen bebyggelse,

3.en skidbacke, skidlift eller linbana med tillhörande anläggningar,

4.en hamn för fritidsbåtar,

5.ett hotellkomplex eller en fritidsby med tillhörande anläggningar, utanför sammanhållen bebyggelse,

6.en permanent campingplats,

7.en nöjespark, eller

8.en djurpark.

35 § Redovisningen enligt 33 § första stycket 4 behöver inte innehålla någon miljökonsekvensbeskrivning som är särskilt upprättad för detalj- planeärendet, om planen är en sådan som avses i 5 kap. 7 § 2 eller 3 och miljökonsekvensbeskrivningen i det andra ärendet återges i och är aktuell och tillräcklig för detaljplaneärendet.

36 § Detaljplanen ska vara utformad med skälig hänsyn till befintliga bebyggelse-, äganderätts- och fastighetsförhållanden som kan inverka på planens genomförande.

I de delar som planen medför att mark eller annat utrymme eller sär- skild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3, 4, 13 eller 16 § ska planen vara utformad så att de fördelar som kan vinnas med den överväger de olägenheter som planen orsakar enskilda.

37 § En detaljplan får innebära en närmare reglering av möjligheterna att bedriva handel endast om det finns skäl av betydande vikt för det.

Detaljplanens giltighet

38 § En detaljplan gäller till dess den ändras eller upphävs.

39 § En detaljplan får inte ändras eller upphävas före genomförandeti- dens utgång, om någon fastighetsägare som berörs motsätter sig det.

Första stycket gäller inte om ändringen eller upphävandet behövs

1.på grund av nya förhållanden av stor allmän vikt som inte har kunnat förutses vid planläggningen, eller

2.för införande av bestämmelser enligt 18 § första stycket.

40 § De rättigheter som har uppkommit genom detaljplanen hindrar inte att detaljplanen ändras eller upphävs efter genomförandetidens ut- gång.

Områdesbestämmelser

41 § Kommunen får anta områdesbestämmelser för att i vissa avseen- den reglera begränsade områden av kommunen som inte omfattas av en detaljplan.

Prop. 2009/10:170

42 § Med områdesbestämmelser får kommunen endast reglera

1.grunddragen för användningen av mark- och vattenområden för be- byggelse, fritidsanläggningar, kommunikationsleder och andra jämförliga ändamål, om det behövs för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken,

2.användningen och utformningen av mark för gemensam användning och, i samband med det, skydd för sådan mark som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt,

3.största tillåtna byggnads- eller bruksarean för fritidshus och storle- ken på tomter för sådana hus,

4.omfattningen av kraven på bygglov enligt det som anges i 9 kap. 7 och 8 §§, rivningslov enligt 9 kap. 10 § första stycket 2 och marklov en- ligt 9 kap. 13 §,

5.placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter och i samband med det bestämma

a) om vegetation och markytans utformning och höjdläge inom sådana områden som avses i 9 kap. 13 § 1,

b) om skyddsanordningar för att motverka sådana störningar från om- givningen som avses i 12 § 1, och

c) i frågor som avses i 16 § 2–5, och

6.om exploateringssamverkan.

En bestämmelse om exploateringssamverkan enligt första stycket 6 ska uppfylla de krav som enligt 6 kap. 2 § gäller för detaljplanebestämmelser om exploateringssamverkan. Det som där sägs om detaljplan ska på mot- svarande sätt tillämpas på områdesbestämmelserna.

43 § Kommunen ska redovisa områdesbestämmelserna och skälen för dem i en särskild handling. Handlingen ska utformas så att det tydligt framgår hur bestämmelserna reglerar bebyggelse, byggnadsverk och mil- jön i övrigt.

Ett beslut om att ändra eller upphäva områdesbestämmelser och skälen för det ska också redovisas i en särskild handling.

5 kap. Att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om hur en detaljplan och om- rådesbestämmelser upprättas, antas, ändras och upphävs samt om besked från kommunen om att inleda ett sådant planläggningsarbete.

Planbesked

2 § På begäran av någon som avser att vidta en åtgärd som kan förut- sätta att en detaljplan antas, ändras eller upphävs eller att områdesbe- stämmelser ändras eller upphävs, ska kommunen i ett planbesked redo- visa sin avsikt i frågan om att inleda ett sådant planläggningsarbete.

3 § En begäran om planbesked ska vara skriftlig och innehålla en be- skrivning av det huvudsakliga ändamålet med den avsedda åtgärden och en karta som visar det område som berörs.

Om åtgärden avser ett byggnadsverk, ska begäran också innehålla en beskrivning av byggnadsverkets karaktär och ungefärliga omfattning.

Prop. 2009/10:170

4 § När kommunen har fått en begäran om planbesked som uppfyller kraven i 3 § ska kommunen ge sitt planbesked inom fyra månader, om kommunen och den som har gjort begäran inte kommer överens om nå- got annat.

5 § Av planbeskedet ska det framgå om kommunen avser att inleda ett planläggningsarbete.

Om kommunen avser att inleda ett planläggningsarbete, ska kommu- nen i planbeskedet ange den tidpunkt då arbetet enligt kommunens be- dömning kommer att ha lett fram till ett slutligt beslut om att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller ändra eller upphäva områdesbestämmel- ser.

Om kommunen inte avser att inleda ett planläggningsarbete, ska kom- munen i planbeskedet ange skälen för det.

Processen innan en detaljplan antas

6 § Innan kommunen antar en detaljplan ska kommunen ha tagit fram ett planförslag, samrått om förslaget, kungjort det och låtit det granskas enligt 7–37 §§.

7 § Arbetet med att ta fram en detaljplan får förenklas i den utsträck- ning som anges i 15 och 16 §§, 18 § andra stycket, 19 § tredje stycket, 21 § andra stycket och 23 § andra stycket (enkelt planförfarande), om planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens gransk- ningsyttrande enligt 3 kap. 16 § och

1.inte är av stor vikt eller har principiell betydelse och inte heller kan antas medföra en betydande miljöpåverkan samt saknar intresse för all- mänheten,

2.enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska till- ståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken, eller

3.enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upp- rättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) el- ler en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Underlag för detaljplanearbetet

8 § I arbetet med att ta fram en detaljplan ska det, om det inte är uppen- bart onödigt, finnas en eller flera kartor som är lämpliga för ändamålet (grundkartor) och en fastighetsförteckning.

9 § Av fastighetsförteckningen ska det framgå

1.vilka fastigheter som är berörda, vilken berörd mark som är samfälld för flera fastigheter och vilka allmänna vattenområden som är berörda,

2.vilka som är ägare till de fastigheter, den mark och de vattenområ- den som avses i 1,

3.vilka som är innehavare av någon annan särskild rätt till egendom som avses i 1 än bostadsrätt eller hyresrätt, och

4.vilka gemensamhetsanläggningar enligt anläggningslagen (1973:1149) som är berörda och vilka som är ägare till de fastigheter som deltar i an-

läggningarna.

Prop. 2009/10:170

Om en samfällighet, särskild rätt eller gemensamhetsanläggning som avses i första stycket förvaltas av en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, ska föreningen anges i förteckningen i stället för ägare eller innehavare.

10 § Om kommunen bedömer att det behövs för att underlätta detalj- planearbetet, ska kommunen ange planens utgångspunkter och mål i ett särskilt program.

Samråd

11 § I arbetet med att ta fram ett program enligt 10 § eller ett förslag till en detaljplan ska kommunen samråda med

1.länsstyrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs,

2.de kända sakägarna och de kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs,

3.de kända organisationer av hyresgäster som har avtal om förhand- lingsordning för en berörd fastighet eller, om någon förhandlingsordning inte gäller, som är anslutna till en riksorganisation inom vars verksam- hetsområde en berörd fastighet är belägen, och

4.de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget.

För samråd enligt första stycket 2–4 är det tillräckligt att kommunen ger tillfälle till samråd.

Om genomförandet av planen kan antas medföra en betydande miljö- påverkan, ska samrådet genomföras så att det uppfyller bestämmelserna i 6 kap. 6 §, 13 § andra stycket och 15 § miljöbalken.

12 § Samrådet ska syfta till att få fram ett så bra beslutsunderlag som möjligt och att ge möjlighet till insyn och påverkan.

13 § Under ett samråd om en detaljplan ska kommunen redovisa plan- förslaget, skälen för förslaget och det planeringsunderlag som har bety- delse. Om det finns ett program enligt 10 §, ska programmet redovisas.

14 § Under samrådet ska länsstyrelsen särskilt

1.ta till vara och samordna statens intressen,

2.ge råd om tillämpningen av 2 kap.,

3.verka för att riksintressen enligt 3 och 4 kap. miljöbalken tillgodo- ses, att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. miljöbalken följs och att strand- skydd enligt 7 kap. miljöbalken inte upphävs i strid med gällande be- stämmelser,

4.verka för att sådana frågor om användningen av mark- och vatten- områden som angår två eller flera kommuner samordnas på ett lämpligt sätt, och

5.verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

15 § För ett planförslag som avses i 7 § 1 är det, i stället för det som sägs i 11 och 13 §§, tillräckligt att kommunen underrättar länsstyrelsen,

Prop. 2009/10:170

kända sakägare och dem som anges i 11 § första stycket 3 och 4 och ger dem tillfälle till samråd om förslaget.

16 § För ett planförslag som avses i 7 § 2 eller 3 behöver samråd enligt 11–15 §§ endast ske om prövningen av det andra ärendet är avslutad och

1.den miljökonsekvensbeskrivning som finns i det ärendet inte är till- räcklig eller inte längre är aktuell för detaljplaneärendet, eller

2.samråd inte har skett i det andra ärendet med alla dem som ska om- fattas av samråd enligt 11 §.

I ett fall som avses i första stycket 2 är det tillräckligt att komplettera detaljplaneärendet så att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet i det andra ärendet.

17 § Kommunen ska redovisa de synpunkter som kommit fram i sam- rådet samt de kommentarer och förslag som kommunen har med anled- ning av synpunkterna. Redovisningen ska göras samlat för alla synpunk- ter som har kommit fram (samrådsredogörelse). För ett planförslag som avses i 7 § är det tillräckligt att redovisningen görs i granskningsutlåtan- det enligt 23 §.

Om genomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, ska samrådsredogörelsen utformas så att den också upp- fyller kraven i 6 kap. 16 § andra stycket miljöbalken.

Kungörelse och granskning

18 § När samrådet enligt 11–17 §§ är klart ska kommunen kungöra sitt förslag till detaljplan och låta det granskas under en viss tid (gransk- ningstid) som ska vara minst tre veckor.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 1 behöver en kungörelse dock inte ske. I stället ska kommunen ge dem som har underrättats enligt 15 § tillfälle att godkänna förslaget eller att inom två veckor granska det och lämna synpunkter. Denna granskningstid får göras kortare, om alla berörda är överens om det.

19 § Kungörelsen ska anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Av kungörelsen ska det framgå

1.vilket område detaljplanen avser,

2.om förslaget avviker från översiktsplanen,

3.vilken mark eller särskild rätt till mark som kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3 eller 4 §§,

4.var förslaget finns tillgängligt för granskning och hur lång gransk- ningstiden är,

5.att den som vill lämna synpunkter på förslaget ska göra det under granskningstiden,

6.till vem synpunkter på förslaget ska lämnas, och

7.att den som inte senast under granskningstiden har lämnat någon skriftlig synpunkt på förslaget kan förlora rätten att överklaga beslut att anta planen.

Kungörandet ska ske enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myndighet m.m.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3, får kungörandet

samordnas med det kungörande som ska ske i det andra ärendet.

Prop. 2009/10:170

20 § Kommunen ska senast den dag då kungörandet sker skicka

1.ett meddelande om innehållet i kungörelsen till kända sakägare och dem som avses i 11 § första stycket 3 och 4, och

2.förslaget och den samrådsredogörelse som avses i 17 § till länssty- relsen och de kommuner som berörs.

21 § Under granskningstiden ska kommunen hålla förslaget tillgängligt för alla som vill granska det. Kommunen ska också se till att det underlag som avses i 8–10 §§ och den samrådsredogörelse som avses i 17 § finns tillgängliga liksom det planeringsunderlag i övrigt som kommunen anser har betydelse för bedömningen av förslaget.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3 och kungörandet har samordnats enligt 19 § tredje stycket, får kommunen fullgöra sin skyldighet enligt första stycket genom att hålla en kopia av handlingarna i det andra ärendet tillgänglig i den mån informationen finns där.

22 § Under granskningstiden ska länsstyrelsen yttra sig över planförsla- get, om förslaget enligt länsstyrelsens bedömning innebär att

1.ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2.en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs,

3.strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser,

4.regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vatten- områden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt, eller

5.en bebyggelse eller ett byggnadsverk annars blir olämplig med hän- syn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, över- svämning eller erosion.

23 § Efter granskningstiden ska kommunen göra ett granskningsutlåt- ande. Det ska innehålla en sammanställning av de skriftliga synpunkter som har kommit in under granskningstiden och en redovisning av kom- munens förslag med anledning av synpunkterna.

Om förslaget är ett sådant som avses i 7 § 2 eller 3 och kungörandet har samordnats enligt 19 § tredje stycket, ska granskningsutlåtandet ock- så behandla de skriftliga synpunkter som har kommit in i det andra ären- det och har betydelse för detaljplaneprövningen.

24 § Kommunen ska så snart som möjligt skicka granskningsutlåtandet eller ett meddelande om var det finns tillgängligt till dem som inte har fått sina synpunkter tillgodosedda.

Granskningsutlåtandet ska finnas tillgängligt tillsammans med övriga handlingar i ärendet.

25 § Om kommunen efter granskningstiden ändrar sitt förslag väsent- ligt, ska kommunen kungöra och låta granska det ändrade förslaget enligt 18–24 §§.

Prop. 2009/10:170

Föreläggande om anspråk på ersättning eller inlösen	Prop. 2009/10:170
26 § Om ett förslag till detaljplan kan medföra en sådan skada som
avses i 14 kap. 7, 10 eller 12 §, får kommunen förelägga den som kan
komma att drabbas av skadan att inom en viss tid anmäla sitt anspråk på
ersättning eller inlösen. Föreläggandet ska innehålla en upplysning om
att rätten till ersättning annars kan gå förlorad.
Föreläggandet ska innehålla upplysningar om förslagets innebörd.
Tidsfristen för anmälan ska bestämmas till minst två månader. En be-
stämmelse om att kommunen inte får anta planen innan tidsfristen har
löpt ut finns i 28 §.
Antagandet av en detaljplan
27 § En detaljplan ska antas av kommunfullmäktige, men fullmäktige
får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta en plan
som inte är av stor vikt eller har principiell betydelse.
28 § Om kommunen har meddelat ett föreläggande enligt 26 §, får
kommunen inte anta detaljplanen innan tidsfristen för anmälan av an-
språk har löpt ut.
Om kommunen har ansökt om att länsstyrelsen enligt 6 kap. 5 § ska
pröva en fråga om skyldighet att upplåta eller avstå mark eller annat ut-
rymme, får kommunen inte anta detaljplanen innan länsstyrelsens beslut
har vunnit laga kraft.

29 § När detaljplanen har antagits ska kommunen skicka ett meddelan- de om detta till

1.länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten,

2.de kommuner och regionplaneorgan som är berörda, och

3.dem som anges i 11 § första stycket 2 och 3 och föreningar som får överklaga enligt 13 kap. 13 eller 14 § och

a) senast under granskningstiden har lämnat skriftliga synpunkter som inte blivit tillgodosedda, eller

b) har rätt att överklaga beslutet enligt 13 kap. 12 § andra stycket 1. Meddelandet ska innehålla ett protokollsutdrag med beslutet och upp-

lysningar om vad den som vill överklaga beslutet måste göra. Kommunen ska till länsstyrelsen skicka det granskningsutlåtande som

avses i 23 § tillsammans med meddelandet om att planen har antagits, om kommunen inte redan har skickat utlåtandet enligt 24 §.

30 § Meddelandet enligt 29 § ska skickas senast dagen efter det att jus- teringen av det protokoll som innehåller beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla.

31 § Om det för detaljplanen ska finnas en miljökonsekvensbeskriv- ning enligt 4 kap. 34 §, ska kommunen när planen har antagits skicka ett meddelande om det till den myndighet som avses i 6 kap. 8 § andra stycket miljöbalken.

32 § När beslutet att anta detaljplanen har vunnit laga kraft ska kom- Prop. 2009/10:170 munen

1.på planhandlingarna anteckna det datum då planen vann laga kraft och, om ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket har meddelats, det datum då förordnandet meddelades,

2.snarast möjligt skicka planen, planbeskrivningen och fastighetsför- teckningen enligt 9 § till länsstyrelsen och lantmäterimyndigheten, om det inte är uppenbart obehövligt, och

3.med en kungörelse på det sätt som anges i 19 § eller med ett skrift- ligt meddelande underrätta de fastighetsägare som kan ha rätt till ersätt- ning enligt 14 kap. 5, 6, 7, 9, 10 eller 11 § och dem som enligt 14 kap. 12 § kan ha motsvarande rätt till ersättning samt i underrättelsen upplysa om innehållet i 15 kap. 5 §.

Om kommunen inte kan skicka de handlingar som anges i första styck- et 2 inom två veckor, ska kommunen genast underrätta mottagarna om innehållet i handlingarna.

Meddelanden till samfälligheter och bostadsrättshavare

33 § Ett meddelande enligt 20, 24 eller 29 § som ska skickas till en samfällighet får skickas till

1.en ledamot av den styrelse som finns för samfälligheten,

2.den som är utsedd att förvalta samfällighetens angelägenheter, eller

3.om det inte finns någon styrelse eller förvaltare, någon av samfällig- hetens delägare för att hållas tillgänglig för de andra delägarna.

34 § Ett meddelande enligt 20, 24 eller 29 § som ska skickas till en bo- stadsrättshavare som saknar känd adress, får i stället skickas till en leda- mot av styrelsen för bostadsrättsföreningen.

Meddelanden till ett stort antal personer

35 § Om ett meddelande enligt 20, 24 eller 29 § ska skickas till ett stort antal personer som inte är samfälligheter eller bostadsrättshavare, och det skulle innebära större kostnader och besvär än vad som är försvarligt med hänsyn till ändamålet med meddelandet att skicka det till var och en av dem, får kommunen

1.om meddelandet är ett sådant som avses i 20 §, låta bli att skicka det enligt 20 § 1, och

2.om meddelandet är ett sådant som avses i 24 eller 29 §, i stället för att skicka det, kungöra meddelandet genom att anslå det på kommunens anslagstavla och

a) föra in det i en ortstidning, eller

b) sprida ett informationsblad om kungörelsen till de boende som är berörda, om det stora antalet mottagare av meddelandet är boende.

Om kungörelsen avser ett meddelande enligt 29 §, ska det av kungörel- sen framgå vilket beslut som meddelandet avser, när beslutet tillkänna- gavs och vad den måste göra som vill överklaga beslutet. Om kungörel- sen förs in i en ortstidning, ska det ske samma dag som beslutet tillkän- nages.

36 § Om ett meddelande avser en detaljplan som innebär att ett mark- eller vattenområde eller ett utrymme kan komma att tas i anspråk enligt 6 kap. 3, 4, 13 eller 16 §, får 35 § inte tillämpas för meddelanden till äga- ren eller innehavaren av en särskild rätt till området eller utrymmet.

37 § I fråga om den som har fått ett föreläggande enligt 26 § får kom- munen inte tillämpa 35 § för att meddela att detaljplanen har antagits.

Att ändra och upphäva detaljplaner

38 § Det som enligt detta kapitel gäller i fråga om förslag till och an- tagande av en detaljplan ska också gälla i fråga om förslag till och beslut om att ändra eller upphäva en detaljplan.

Att anta, ändra och upphäva områdesbestämmelser

39 § I fråga om förslag till och beslut om att anta, ändra eller upphäva områdesbestämmelser ska kommunen tillämpa bestämmelserna om för- slag till och antagande av en detaljplan i 7 § 1, 8 § i den del som avser fastighetsförteckning, 9 och 10 §§, 11 § första och andra styckena, 12– 15 §§, 17 § första stycket, 18 §, 19 § första stycket 1, 2 och 4–7 och and- ra stycket, 20 §, 21 § första stycket, 22 §, 23 § första stycket, 24, 25, 27, 29 och 30 §§, 32 § första stycket 1 och 2 och andra stycket, 33–35 §§ och 38 §. Vid tillämpningen ska det som sägs om detaljplan avse områdes- bestämmelserna.

Effekten av beslut enligt detta kapitel

40 § Ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdes- bestämmelser gäller först sedan beslutet har vunnit laga kraft.

Bestämmelser som innebär att beslutet kan få tillämpas innan det har vunnit laga kraft finns i 13 kap. 18 § andra stycket.

41 § Områdesbestämmelser upphör att gälla när ett beslut att anta en detaljplan för området vinner laga kraft eller när en detaljplan för områ- det får genomföras med stöd av ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket.

6 kap. Genomförandet av detaljplaner

1 § Genomförandet av en detaljplan ska grundas på den planbeskriv- ning som kommunen har gjort enligt 4 kap. 31 och 33 §§.

Exploateringssamverkan

2 § En bestämmelse enligt 4 kap. 19 § om genomförande med exploa- teringssamverkan

1.ska avse exploateringssamverkan enligt lagen (1987:11) om exploa- teringssamverkan,

2.ska ange samverkansområdets huvudsakliga avgränsning,

3.ska ange den tid inom vilken ett exploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan ska meddelas, och

Prop. 2009/10:170

4. upphör att gälla vid utgången av den tid som avses i 3, om något ex- ploateringsbeslut enligt lagen om exploateringssamverkan inte har med- delats innan dess.

Den tid som avses i första stycket 3 får inte vara längre än fem år från den dag då beslutet att anta detaljplanen vann laga kraft eller från den ti- digare dag då genomförandet får påbörjas med stöd av ett förordnande enligt 13 kap. 18 § andra stycket.

Skyldighet att utan ersättning upplåta eller avstå mark eller annat utrymme

3 § Den som äger mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen ska användas för en allmän plats är skyldig att utan ersättning upplåta marken eller utrymmet till huvudmannen för den allmänna platsen, om

1.någon annan än kommunen ska vara huvudman för platsen,

2.marken eller utrymmet behövs för en ändamålsenlig användning av området, och

3.länsstyrelsen innan planen antogs har beslutat att marken eller ut- rymmet ska upplåtas till huvudmannen utan ersättning.

4 § Den som äger mark eller annat utrymme är skyldig att utan ersätt- ning avstå marken eller utrymmet till kommunen, om

1.marken eller utrymmet enligt detaljplanen ska användas för en all- män plats som kommunen ska vara huvudman för eller för en allmän byggnad,

2.marken eller utrymmet behövs för en ändamålsenlig användning av området, och

3.länsstyrelsen, innan planen antogs, har beslutat att marken eller ut- rymmet ska avstås till kommunen utan ersättning.

5 § Länsstyrelsen ska pröva en fråga om skyldighet att upplåta eller av- stå mark eller annat utrymme enligt 3 eller 4 §, om kommunen ansöker om det.

Länsstyrelsen får besluta att ägaren utan ersättning ska upplåta eller av- stå från marken eller utrymmet endast i den mån det kan anses skäligt med hänsyn till den nytta som ägaren kan väntas få av planens genomför- ande och med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

I samband med att en detaljplan ändras, får länsstyrelsen besluta att mark eller annat utrymme som tidigare har upplåtits eller avståtts ska by- tas ut mot annan mark eller annat utrymme, om det är lämpligt och kan ske utan olägenhet för ägaren.

6 § När en fråga om prövning enligt 5 § har väckts, ska kommunen ge- nast vidta de åtgärder som behövs för att en anteckning om det ska bli in- förd i fastighetsregistrets allmänna del.

7 § Den bedömning som ska göras enligt 5 § andra stycket påverkas inte av att mark eller annat utrymme överlåts efter det att ärendet om an- teckning i fastighetsregistret har anmälts hos den som ska föra in anteck- ningen i registret eller, om det är kommunen som ska föra in antecknin- gen i registret, efter att anteckningen har förts in i registret.

Prop. 2009/10:170

Bestämmelser om vem som ska föra in uppgifter i fastighetsregistrets allmänna del finns i 19 kap. 6 § fastighetsbildningslagen (1970:988).

8 § Om länsstyrelsen beslutar att en ägare ska upplåta eller avstå mark eller annat utrymme enligt 3 eller 4 §, ska länsstyrelsen i beslutet ange markens eller utrymmets läge och gränser.

Om kommunen har begärt det och i den mån det är skäligt, får länsstyr- elsen i beslutet också bestämma att ägaren ska bekosta anläggande av ga- tor och vägar samt anordningar för vattenförsörjning och avlopp och i vilken ordning arbetet ska utföras.

9 § Den som är skyldig att upplåta eller avstå mark eller annat utrymme enligt 3 eller 4 §, ska upplåta eller avträda marken eller utrymmet senast den dag då marken eller utrymmet behöver tas i anspråk för det avsedda ändamålet.

10 § Den som har avstått mark eller annat utrymme enligt 4 § ska frigö- ra marken eller utrymmet från inteckningar och andra särskilda rätter. Om detta inte kan ske, ska den som har avstått marken eller utrymmet er- sätta kommunen för den skada som därigenom uppkommer.

11 § Det som gäller i fråga om ägare enligt 3–10 §§ gäller också ex- ploateringssamfälligheter enligt lagen (1987:11) om exploateringssam- verkan.

Konkurrens mellan olika rättigheter till mark eller annat utrymme

12 § En rätt att använda mark eller annat utrymme med stöd av 3 eller 4 § har företräde framför annan rätt till marken eller utrymmet som har uppkommit efter det att detaljplanen antogs.

Kommunens rätt att lösa fastigheter, mark och andra utrymmen

13 § Kommunen får lösa mark eller annat utrymme som enligt detalj- planen ska användas för

1.en allmän plats som kommunen ska vara huvudman för, eller

2.annat än enskilt bebyggande, om markens eller utrymmets använd- ning för det avsedda ändamålet inte kan anses säkerställd ändå.

Bestämmelser om skyldighet för kommunen att lösa mark eller annat utrymme finns i 14 kap.

14 § Om ett markområde enligt detaljplanen ska vara en enda fastighet men vid genomförandetidens utgång omfattar flera fastigheter med olika ägare och kommunen enligt planen är huvudman för en allmän plats, får kommunen lösa fastigheter eller delar av fastigheter så att fastighetsin- delningen överensstämmer med planen.

15 § Om kommunen är huvudman för en allmän plats som är avsedd att tillgodose en kvartersmarks eller ett annat utrymmes behov av den all- männa platsen och kvartersmarken eller utrymmet vid genomförandeti-

Prop. 2009/10:170

dens utgång inte har bebyggts på ett sätt som i huvudsak följer detaljpla- Prop. 2009/10:170 nen, får kommunen lösa marken eller utrymmet.

Första stycket gäller inte om marken eller utrymmet omfattas av ett bygglov som får tas i anspråk.

16 § Om någon har särskild rätt till mark eller annat utrymme som om- fattas av kommunens rätt enligt 13, 14 eller 15 §, får kommunen också lösa den särskilda rätten.

17 § Om kommunen använder sig av sin rätt enligt 13, 14, 15 eller 16 §, ska ersättningen bestämmas enligt 4 kap. expropriationslagen (1972:719).

Ordnandet av allmänna platser

18 § Efter hand som bebyggelsen färdigställs enligt detaljplanen, ska kommunen ordna de gator och andra allmänna platser som kommunen är huvudman för, så att platserna kan användas för deras avsedda ändamål.

Kommunen ska upplåta platserna för allmän användning så snart det område som platserna finns inom har bebyggts enligt planen eller, om genomförandetiden har löpt ut, efter hand som bebyggelsen färdigställs.

När platserna upplåts för allmän användning ska de vara ordnade på ett ändamålsenligt sätt och i enlighet med ortens sed. De ska i fråga om ga- tubredd, höjdläge och utformning i övrigt följa detaljplanen. Kommunen får göra små avvikelser från planen, om det inte motverkar syftet med planen.

19 § I den mån staten är väghållare inom ett område som omfattas av detaljplanen, ska det som enligt 18 § gäller i fråga om kommunens skyl- dighet att ordna gator i stället gälla staten.

Om en gata ges en större bredd eller ett dyrbarare utförande i övrigt än vad som behövs med hänsyn till trafiken, ska kommunen trots första stycket betala merkostnaden.

Regeringen får i det enskilda fallet besluta att staten ska svara för den merkostnad som avses i andra stycket.

20 § Innan kommunen har hunnit ordna den gata som en fastighet ska ha utgång till eller den avloppsledning som en fastighet ska få vara anslu- ten till, får den som vill bygga på fastigheten

1.själv ordna utfartsväg och avloppsanordning, och

2.utan ersättning använda kommunens mark för utfartsvägen och av- loppsanordningen, om marken är avsedd för det ändamålet.

Underhållet av allmänna platser

21 § Kommunen ska svara för underhållet av gator och andra allmänna platser som kommunen är huvudman för. Detta gäller även om detaljpla- nen upphävs.

22 § Om staten är väghållare för en allmän väg inom ett område som omfattas av detaljplanen, ska staten svara för att vägen underhålls i enlig-

het med väglagen (1971:948).

Om underhållet blir dyrare än vad som behövs med hänsyn till trafiken, ska kommunen trots första stycket betala merkostnaden. Detta gäller dock inte om regeringen beslutar att staten ska betala merkostnaden.

23 § I anläggningslagen (1973:1149) finns bestämmelser om underhåll av vägar och andra allmänna platser som kommunen inte är huvudman för.

Fastighetsägares skyldighet att betala för gatukostnader m.m.

24 § Om kommunen i egenskap av huvudman har skyldighet att anläg- ga eller förbättra en gata eller annan allmän plats eller vidta en annan åt- gärd som är avsedd att tillgodose ett områdes behov av allmänna platser och av anordningar som normalt hör till sådana platser, får kommunen besluta att ägarna till fastigheterna i området ska betala kostnaderna för sådana åtgärder.

Kostnaderna ska fördelas mellan fastigheterna på ett skäligt och rättvist sätt.

Kommunen ska besluta om avgränsningen av det område som ska om- fattas av fördelningen, vilka kostnader som ska fördelas och grunderna för fördelningen.

25 § Om kommunen i egenskap av huvudman har skyldighet att anläg- ga eller förbättra en gata, får kommunen i stället för att tillämpa 24 § be- sluta att kostnaderna för detta ska betalas av ägarna till de fastigheter som ligger vid gatan.

Kostnaderna får fördelas mellan fastigheterna så att

1.varje fastighet svarar för hälften av den del av kostnaden som belö- per på gatan framför fastigheten,

2.kostnaden för sådana anordningar som normalt hör till en gata förde- las lika, och

3.kostnaden för att anlägga ett gatukors fördelas lika mellan fastighet- erna vid gatukorset.

Om kostnaden för att anlägga eller förbättra en gata inte är densamma utmed hela gatan, får kommunen besluta att kostnaden ska fördelas mel- lan fastigheterna på något annat sätt som är skäligt och rättvist.

Det som enligt denna paragraf gäller för en gata ska också gälla för andra allmänna platser än gator.

26 § Om en fastighet ligger vid en allmän plats som inte är en gata, ska platsen vid tillämpningen av 24 och 25 §§ anses ha en bredd som mot- svarar fem fjärdedelar av den högsta byggnadshöjd som enligt detalj- planen gällde för fastigheten när den mark som platsen ligger på uppläts för allmän användning.

27 § Till grund för bestämmandet av betalningsskyldighetens omfatt- ning enligt 24 eller 25 § får kommunen lägga

1.de faktiska kostnaderna, eller

2.beräkningar av vad det erfarenhetsmässigt kostar att i motsvarande utförande anlägga eller förbättra gator och andra allmänna platser.

Prop. 2009/10:170

Samråd och granskning före beslut om kostnadsfördelning	Prop. 2009/10:170
28 § Innan kommunen beslutar om betalningsskyldighet enligt 24 eller
25 §, ska kommunen utreda frågan och upprätta det förslag till kostnads-
fördelning som utredningen föranleder.
Kommunen ska ge sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och
boende som berörs av förslaget samt andra sammanslutningar och enskil-
da som kan ha ett väsentligt intresse av förslaget tillfälle till samråd med
kommunen. Samrådet ska syfta till ett utbyte av information och synpunk-
ter. Under samrådet bör kommunen redovisa skälen för förslaget, det pla-
neringsunderlag som har betydelse och de viktigaste följderna av försla-
get.
Kommunen ska redovisa resultatet av samrådet och de förslag som
samrådet har gett anledning till i en samrådsredogörelse.
29 § Om kommunens förslag avser kostnadsfördelning enligt 24 §, ska
kommunen kungöra att förslaget finns tillgängligt för granskning. Kun-
görelsen ska anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstid-
ning enligt lagen (1977:654) om kungörande i mål och ärenden hos myn-
dighet m.m.
Av kungörelsen ska det framgå vilket område som förslaget avser, att
den som vill granska förslaget och lämna synpunkter får göra det inom
en viss angiven granskningstid och till vem synpunkterna ska lämnas.
Granskningstiden ska vara minst tre veckor. Kommunen ska skicka en
underrättelse om kungörelsen och dess innehåll i brev till de kända fas-
tighetsägare som berörs men som inte skriftligen har godkänt förslaget.
30 § Under granskningstiden enligt 29 § ska kommunen hålla förslaget
till kostnadsfördelning och samrådsredogörelsen enligt 28 § tillgängliga
för dem som vill granska förslaget.
31 § Om kommunens förslag avser kostnadsfördelning enligt 25 §, ska
kommunen ge de kända fastighetsägare som berörs men som inte skrift-
ligen har godkänt förslaget tillfälle att senast en viss dag yttra sig över
förslaget och samrådsredogörelsen.

32 § Kommunen får inte slutligt besluta om kostnadsfördelning

1.enligt 24 § förrän granskningstiden enligt 29 § har löpt ut, eller

2.enligt 25 § förrän tiden för yttrande enligt 31 § har löpt ut.

Jämkning av betalningsskyldigheten

33 § En fastighetsägares betalningsskyldighet enligt 24 eller 25 § ska jämkas, om

1.kostnaden för kommunens åtgärder är oskäligt hög, eller

2.den eller de åtgärder som kostnaden avser har en omfattning eller ett utförande som går utöver det som kan anses normalt med hänsyn till den användning som är tillåten för fastigheten.

Fullgörandet av betalningsskyldigheten	Prop. 2009/10:170
34 § Om kommunen beslutar att en fastighetsägare ska betala kostnader
enligt 24 eller 25 §, inträder betalningsskyldigheten när den anläggning
som betalningen avser kan användas för fastigheten på avsett sätt.
35 § När betalningsskyldighet har inträtt enligt 34 §, ska betalningen
ske när kommunen begär det.
På obetalt belopp som har förfallit till betalning ska ränta enligt 6 §
räntelagen (1975:635) betalas från förfallodagen.

36 § Trots 35 § får betalningsskyldigheten fullgöras genom avbetal- ningar med minst en tiondel årligen, om

1.betalningsskyldigheten är betungande för fastighetsägaren med hän- syn till fastighetens ekonomiska bärkraft eller andra omständigheter, och

2.fastighetsägaren ställer godtagbar säkerhet.

På obetalt belopp som inte har förfallit till betalning ska ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) betalas från den dag då den första inbetalningen ska ske. På obetalt belopp som har förfallit till betalning ska ränta enligt 6 § räntelagen betalas från förfallodagen.

37 § Betalningsvillkoren enligt 36 § ska jämkas, om de är alltför be- tungande för fastighetsägaren.

38 § Om en fastighetsägare har blivit betalningsskyldig enligt 34 § och fastigheten därefter byter ägare, är den nya ägaren betalningsskyldig i samma omfattning som den tidigare ägaren var. Detta gäller dock inte be- lopp som har förfallit till betalning före tillträdesdagen.

Kapitlets tillämpning på samfälligheter

39 § Det som gäller i fråga om fastigheter enligt detta kapitel ska också tillämpas på mark eller annat utrymme som hör till flera fastigheter ge- mensamt. Vid en sådan tillämpning ska

1.det som gäller i fråga om fastighetsägaren gälla ägarna till de fastig- heter som har del i samfälligheten, och

2.en samfällighet som inte är avsedd för bebyggelse anses vara be- byggd när samfälligheten i väsentlig omfattning har tagits i anspråk för dess avsedda ändamål.

Om en samfällighet ska anses vara bebyggd enligt första stycket 2, ska den högsta tillåtna byggnadshöjden anses vara den genomsnittliga högsta tillåtna byggnadshöjden för de fastigheter som har del i samfälligheten.

7 kap. Regionplanering

1 § Regeringen får besluta att det under en viss tid eller tills vidare ska finnas ett regionplaneorgan med uppgift att

1.utreda sådana frågor om användningen av mark- eller vattenområden som angår två eller fler kommuner och behöver utredas gemensamt, och

2.samordna översiktlig planering för två eller fler kommuner i den mån det behövs.

Regeringen ska besluta om ett sådant regionplaneorgan endast om det gemensamma utredningsarbetet eller samordningen inte kommer till stånd på annat sätt och det bland de berörda kommunerna inte finns ett utbrett motstånd mot detta. I beslutet ska regionplaneorganets huvudsakliga upp- gifter anges.

2 § I ett beslut enligt 1 § får regeringen bestämma att

1.ett kommunalförbund ska vara regionplaneorgan, eller

2.de berörda kommunerna ska bilda ett särskilt regionplaneförbund som ska vara regionplaneorgan.

3 § I frågor som inte särskilt regleras i detta kapitel ska bestämmelserna om kommunalförbund i kommunallagen (1991:900) tillämpas på region- planeförbund.

4 § Bestämmelser om regionplanering i Stockholms län finns i lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län.

5 § Regionen för ett regionplaneorgan omfattar de kommuner som or- ganet har utsetts för.

Regionplaneorganet ska inom sin region bevaka regionala frågor och i sådana frågor fortlöpande lämna underlag till kommunerna och de statli- ga myndigheterna för deras planering.

6 § Ett regionplaneorgan får, för regionen eller en del av den, anta en regionplan som ska

1.vara vägledande för beslut om översiktsplaner, detaljplaner och om- rådesbestämmelser, och

2.ange grunddragen för användningen av mark- och vattenområden och riktlinjer för lokaliseringen av bebyggelse- och byggnadsverk, om det har betydelse för regionen.

7 § Regionplanen ska utformas så att innebörden och konsekvenserna av den tydligt framgår.

8 § Bestämmelserna i 3 kap. 7–18 §§ om samråd, utställning och gransk- ning ska tillämpas också i fråga om regionplaner och även när en region- plan ska ändras eller upphävas. Vid tillämpningen ska det som sägs där om översiktsplan i stället gälla regionplan och det som sägs om kommu- nen gälla regionplaneorganet. Utställningstiden ska dock vara minst tre månader.

9 § En regionplan ska antas, ändras och upphävas av fullmäktige i det kommunalförbund eller regionplaneförbund som är regionplaneorgan.

Regionplaneorganet ska se till att

1.ett beslut om att anta, ändra eller upphäva en regionplan tillkännages genom att justeringen av protokollet med beslutet anslås på den plats som avses i 3 kap. 28 § 10 kommunallagen (1991:900),

2.ett meddelande om tillkännagivandet och ett protokollsutdrag med beslutet sänds till de kommuner och länsstyrelser som berörs av planen

och till regeringen senast dagen efter tillkännagivandet, och

Prop. 2009/10:170

3. planen sänds till länsstyrelserna inom regionen och Boverket, när Prop. 2009/10:170 beslutet har vunnit laga kraft.

10 § En regionplan gäller i åtta år räknat från

1.dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 13 § att inte överpröva planen, eller

2.dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 14 §, om det innebär att regionplanen inte har upphävts i dess helhet.

11 § Om en regionplan ändras, gäller den ändrade planen från

1.dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 13 § att inte överpröva ändringen, eller

2.dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 14 §, om det innebär att ändringen inte har upphävts i dess helhet.

Den ändrade planen gäller endast under återstoden av planens ur- sprungliga giltighetstid enligt 10 §.

12 § Om en regionplan upphävs, upphör planen att gälla från

1.dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 13 § att inte överpröva upphävandet, eller

2.dagen för regeringens beslut enligt 11 kap. 14 §, om det innebär att planen har upphävts.

8 kap. Krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna platser

Byggnadsverks utformning 1 § En byggnad ska

1.vara lämplig för sitt ändamål,

2.ha en god form-, färg- och materialverkan, och

3.vara tillgänglig och användbar för personer med nedsatt rörelse- el- ler orienteringsförmåga.

2 § Om inte annat följer av detta kapitel eller av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 § ska kraven i 1 § uppfyllas på så sätt att de,

1.vid nybyggnad uppfylls för hela byggnaden,

2.vid ombyggnad uppfylls för hela byggnaden eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del av byggnaden som påtagligt förnyas genom ombyggnaden, och

3.vid annan ändring av en byggnad än ombyggnad uppfylls i fråga om ändringen.

När det gäller kravet i 1 § 3 ska hinder mot tillgänglighet till eller an- vändbarhet av lokaler dit allmänheten har tillträde trots första stycket all- tid avhjälpas, om hindret med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna är enkelt att avhjälpa.

3 § I den omfattning som framgår av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 § ska det som

1. enligt 1 och 2 §§ gäller för en byggnad också gälla för en annan an- Prop. 2009/10:170 läggning, och

2. enligt 1 § gäller för en byggnad också gälla för skyltar och ljusan- ordningar.

Byggnadsverks tekniska egenskaper

4 § Ett byggnadsverk ska ha de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om

1.bärförmåga, stadga och beständighet,

2.säkerhet i händelse av brand,

3.skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljön,

4.säkerhet vid användning,

5.skydd mot buller,

6.energihushållning och värmeisolering,

7.lämplighet för det avsedda ändamålet,

8.tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga, och

9.hushållning med vatten och avfall.

Vad som krävs för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla första styck- et framgår av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 §.

5 § Kraven i 4 § ska uppfyllas på så sätt att de

1.uppfylls vid nybyggnad, ombyggnad och annan ändring av en bygg- nad än ombyggnad, och

2.med normalt underhåll kan antas komma att fortsätta att vara upp- fyllda under en ekonomiskt rimlig livslängd.

De egenskapskrav som ska uppfyllas vid tillämpningen av första styc- ket är de krav som gäller när uppförandet eller ändringen görs. Kraven ska uppfyllas i samma omfattning av byggnaden som anges i 2 § första stycket, om inte annat följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 2 §.

Det som enligt första och andra styckena gäller i fråga om byggnad ska också tillämpas på andra anläggningar än byggnader.

Undantag från utformnings- och egenskapskraven på byggnadsverk

6 § Kraven på tillgänglighet och användbarhet i 1 § 3 och 4 § 8 gäller inte i fråga om

1.en arbetslokal, om kraven är obefogade med hänsyn till arten av den verksamhet som lokalen är avsedd för,

2.ett fritidshus med högst två bostäder, och

3.tillgänglighet till ett en- eller tvåbostadshus, om det med hänsyn till terrängen inte är rimligt att uppfylla kraven.

7 § Vid ändring eller flyttning av en byggnad får kraven i 1 och 4 §§ anpassas och avsteg från kraven göras med hänsyn till ändringens om- fattning eller flyttningens syfte samt med hänsyn till byggnadens förut- sättningar och till bestämmelserna om varsamhet och förbud mot för- vanskning i detta kapitel. Avsteg från kraven i 1 § 3 och 4 § 8 får dock

göras endast om det med hänsyn till ändringens omfattning eller flytt-

ningens syfte och byggnadens standard är uppenbart oskäligt att uppfylla Prop. 2009/10:170 kraven.

Det som enligt första stycket gäller i fråga om en byggnad ska tilläm- pas också på andra anläggningar än byggnader.

Första och andra styckena gäller inte i fråga om krav som alltid ska uppfyllas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd 16 kap. 2 § 4.

8 § I fråga om en byggåtgärd som inte kräver bygglov eller anmälan enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, får kraven i 1 och 4 §§ anpassas och avsteg från kraven göras i den ut- sträckning som är skälig med hänsyn till åtgärdens art och omfattning. Avsteg från kraven i 1 § 3 och 4 § 8 får dock göras endast om det med hänsyn till åtgärdens omfattning och byggnadens standard är uppenbart oskäligt att uppfylla kraven.

Första stycket gäller inte i fråga om krav som alltid ska uppfyllas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd 16 kap. 2 § 4.

Tomter

9 § En obebyggd tomt som ska bebyggas ska ordnas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- eller landskapsbilden och till natur- och kulturvärdena på platsen. Tomten ska ordnas så att

1.naturförutsättningarna så långt möjligt tas till vara,

2.betydande olägenheter för omgivningen eller trafiken inte uppkom-

mer,

3.det finns en lämpligt belägen utfart eller annan utgång från tomten samt anordningar som medger nödvändiga transporter och tillgodoser kravet på framkomlighet för utryckningsfordon,

4.det på tomten eller i närheten av den i skälig utsträckning finns lämpligt utrymme för parkering, lastning och lossning av fordon,

5.personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ska kunna komma fram till byggnadsverk och på annat sätt använda tomten, om det med hänsyn till terrängen och förhållandena i övrigt inte är orimligt, och

6.risken för olycksfall begränsas.

Om tomten ska bebyggas med byggnadsverk som innehåller en eller flera bostäder eller lokaler för fritidshem, förskola, skola eller annan jäm- förlig verksamhet, ska det på tomten eller i närheten av den finnas till- räckligt stor friyta som är lämplig för lek och utevistelse. Om det inte finns tillräckliga utrymmen för att ordna både friyta och parkering enligt första stycket 4, ska man i första hand ordna friyta.

10 § Det som gäller i fråga om utrymme för parkering, lastning och lossning och om friyta i 9 § första stycket 4 och andra stycket ska i skälig utsträckning också tillämpas om tomten är bebyggd.

11 § I fråga om att på en bebyggd tomt vidta byggnadsåtgärder som är anmälningspliktiga enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 § ska 9 § tillämpas i den utsträckning som är skälig med hän- syn till kostnaderna för arbetet och tomtens särskilda egenskaper.

Allmänna platser och andra områden	Prop. 2009/10:170
12 § Det som gäller i fråga om tomter enligt 9–11 §§ ska i skälig ut-
sträckning tillämpas också på allmänna platser och på områden för andra
anläggningar än byggnader.
Allmänna platser ska dock, trots första stycket, ordnas så att personer
med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga kan använda platsen eller
området i den utsträckning som följer av föreskrifter meddelade med stöd
av denna lag. Ett hinder mot tillgänglighet eller användbarhet ska alltid
avhjälpas, om hindret med hänsyn till de praktiska och ekonomiska förut-
sättningarna är enkelt att avhjälpa.
Förbud mot förvanskning
13 § En byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistor-
isk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas.
Första stycket ska tillämpas också på

1.anläggningar som är bygglovspliktiga enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §,

2.tomter i de avseenden som omfattas av skyddsbestämmelser i en de- taljplan eller i områdesbestämmelser,

3.allmänna platser, och

4.bebyggelseområden.

Underhåll och varsamhet

14 § Ett byggnadsverk ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess utformning och de tekniska egenskaper som avses i 4 § i huvudsak bevaras. Underhållet ska anpassas till omgivningens karaktär och bygg- nadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konst- närlig synpunkt.

Om byggnadsverket är särskilt värdefullt från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt, ska det underhållas så att de sär- skilda värdena bevaras.

En anordning för ett syfte som avses i 4 § 2–4, 6 eller 8, ska hållas i sådant skick att den alltid fyller sitt ändamål.

15 § En tomt ska hållas i vårdat skick och skötas så att risken för olycksfall begränsas och betydande olägenheter för omgivningen och för trafiken inte uppkommer.

Om det på tomten finns en anordning som är avsedd att uppfylla kra- ven i 9 §, ska den i skälig utsträckning hållas i sådant skick att den fyller sitt ändamål. Lekplatser och fasta anordningar på lekplatser ska under- hållas så att risken för olycksfall begränsas.

Byggnadsnämnden får besluta att det ska planteras på tomten och att befintlig växtlighet på tomten ska bevaras, om det behövs för att uppfylla kraven i första stycket.

16 § Det som gäller i fråga om vård och skötsel av en tomt enligt 15 § ska i skälig utsträckning också tillämpas på allmänna platser och på om- råden för andra anläggningar än byggnader.

17 § Ändring av en byggnad och flyttning av en byggnad ska utföras varsamt så att man tar hänsyn till byggnadens karaktärsdrag och tar till vara byggnadens tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden.

18 § Det som gäller i fråga om ändring och flyttning av en byggnad en- ligt 17 § ska tillämpas också på ändring och flyttning av en anläggning som kräver bygglov enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §.

Byggprodukters lämplighet

19 § En byggprodukt får ingå i ett byggnadsverk endast om den är lämplig för det avsedda användningen.

En byggprodukt ska anses lämplig, om den

1.har sådana egenskaper att det byggnadsverk som produkten ska ingå

ikan uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 § 1–6 när bygg- nadsverket är projekterat och uppfört på rätt sätt, eller

2. uppfyller kraven i föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 6 §.

Utsläppande på marknaden

20 § En byggprodukt får släppas ut på marknaden för avsedd använd- ning endast om den är lämplig enligt 19 §.

21 § För byggprodukter som ska vara CE-märkta enligt föreskrifter som har meddelats med stöd 16 kap. 6 § 2 gäller bestämmelserna om märkning i lagen (1992:1534) om CE-märkning.

Typgodkännande och tillverkningskontroll

22 § Material, konstruktioner och anordningar får typgodkännas för an- vändning i byggnadsverk. Ett sådant typgodkännande får endast medde- las av någon som är ackrediterad för uppgiften enligt 14 § lagen (1992: 1119) om teknisk kontroll eller som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Om det följer av föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 6 § 4 ska ett visst materialslag eller en viss konstruktion eller anordning vara typgodkänd för att få användas i ett byggnadsverk (obligatoriskt typgodkännande). Även om ett typgodkännande inte är obligatoriskt, får ett typgodkännande meddelas på ansökan (frivilligt typgodkännande).

Ett visst materialslag eller en viss konstruktion eller anordning som är typgodkänd ska anses uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 § i de avseenden som typgodkännandet gäller.

23 § Ett typgodkännande enligt 22 § får förenas med ett villkor om att tillverkningen av produkten fortlöpande kontrolleras (tillverkningskont- roll). Även i fråga om materialslag, konstruktioner eller anordningar som inte är typgodkända får den som är behörig att typgodkänna enligt 22 § på ansökan besluta att tillverkningen ska omfattas av tillverkningskont- roll.

Prop. 2009/10:170

Material, konstruktioner och anordningar som är tillverkningskontrol- lerade ska anses uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 § i de avseenden som tillverkningskontrollen gäller.

Hissar och linbaneanläggningar

24 § Hissar i byggnader och linbaneanläggningar för persontransport ska alltid ha det utförande och den utrustning som skäligen kan fordras för att uppfylla de tekniska egenskapskrav som avses i 4 §.

Ventilationssystem

25 § Om det med stöd av 16 kap. 11 § är särskilt föreskrivet att funk- tionen hos ett ventilationssystem ska kontrolleras för att säkerställa ett tillfredsställande inomhusklimat i byggnader enligt 4 § 3–6, ska byggna- dens ägare se till att kontrollen görs av en sakkunnig funktionskontrollant som är certifierad av någon som är ackrediterad för uppgiften enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Euro- peiska ekonomiska samarbetsområdet.

Dispens

26 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får i det enskilda fallet ge dispens från bestämmelserna i detta kapitel.

9 kap. Bygglov, rivningslov och marklov m.m.

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1.bygglov, rivningslov, marklov och anmälningsplikt,

2.förhandsbesked och villkorsbesked,

3.handläggningen av lovärenden,

4.förutsättningar och villkor för lov, och

5.vad ett beslut om lov ska innehålla, hur det ska expedieras och hur länge det gäller.

Bygglov

2 § Det krävs bygglov för

1.nybyggnad,

2.tillbyggnad, och

3.annan ändring av en byggnad än tillbyggnad, om ändringen innebär att a) byggnaden helt eller delvis tas i anspråk eller inreds för ett väsentli-

gen annat ändamål än det som byggnaden senast har använts för eller en- ligt senast beviljade bygglov har anpassats till utan att den avsedda an- vändningen kommit till stånd,

b)det i byggnaden inreds någon ytterligare bostad eller någon ytterli- gare lokal för handel, hantverk eller industri, eller

c)byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial el- ler byggnadens yttre utseende avsevärt påverkas på annat sätt.

Första stycket 3 c gäller bara om byggnaden ligger i ett område som omfattas av en detaljplan.

Prop. 2009/10:170

3	§ Trots 2 § 1, 2 och 3 b krävs det inte bygglov för en ekonomibygg- Prop. 2009/10:170
nad för jordbruk, skogsbruk eller annan liknande näring, om åtgärden
vidtas i ett område som inte omfattas av en detaljplan.
4	§ För en- och tvåbostadshus och till dem hörande fristående uthus,
garage och andra små byggnader (komplementbyggnader) krävs det, trots
2	§, inte bygglov för att

1. med en mur eller ett plank anordna en skyddad uteplats inom 3,6 meter från bostadshuset, om muren eller planket inte är högre än 1,8 meter och inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter,

2.anordna ett skärmtak över en sådan uteplats som anges i 1 eller över en altan, balkong eller entré, om skärmtaket tillsammans med andra skärmtak som har anordnats på tomten med stöd av undantag från krav på bygglov inte täcker en större area än 15,0 kvadratmeter och inte place- ras närmare gränsen än 4,5 meter, eller

3.i omedelbar närhet av bostadshuset uppföra en komplementbyggnad

som

a) tillsammans med andra komplementbyggnader som har uppförts på tomten med stöd av undantag från krav på bygglov inte har en större byggnadsarea än 15,0 kvadratmeter,

b) har en taknockshöjd som inte överstiger 3,0 meter, och c) inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter.

En åtgärd som avses i 1–3 får vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, om de grannar som berörs medger det.

Första stycket 3 gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 2 a har bestämt att åtgärden kräver bygglov.

5 § För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader inom ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att färga om, byta fasadbeklädnad eller byta taktäckningsmaterial, om åtgär- den inte väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär.

Första stycket gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 2 a har bestämt att åtgärden kräver bygglov.

6 § För en- och tvåbostadshus och tillhörande komplementbyggnader, murar och plank utanför ett område med detaljplan krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

1.göra en liten tillbyggnad, om åtgärden inte vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, eller

2.uppföra en komplementbyggnad, en mur eller ett plank i omedelbar närhet av bostadshuset, om åtgärden inte vidtas närmare gränsen än 4,5 meter.

En åtgärd som avses i 1 eller 2 får vidtas närmare gränsen än 4,5 meter, om de grannar som berörs medger det.

Första och andra styckena gäller inte om kommunen enligt 8 § första stycket 3 har bestämt att åtgärden kräver bygglov eller om åtgärden vid- tas inom en sammanhållen bebyggelse och bygglov behövs med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebyggelsen.

7 § I den omfattning som kommunen med stöd av 4 kap. 15 eller 42 § har bestämt ska gälla som undantag från kravet på bygglov krävs det, trots 2 §, inte bygglov för att

1.inom ett område med detaljplan, genomföra en åtgärd på det sätt och under den tid som kommunen har bestämt i planen, eller

2.inom ett område som omfattas av områdesbestämmelser på det sätt som kommunen har bestämt i områdesbestämmelserna

a) vidta en åtgärd som avser en komplementbyggnad, b) göra en liten tillbyggnad,

c) göra en tillbyggnad till eller annan ändring av en industribyggnad, eller

d) vidta en åtgärd som avser ett enkelt fritidshus, en kolonistuga eller annan liknande byggnad.

För att inom en sammanhållen bebyggelse vidta en åtgärd som avses i första stycket 2 a eller b krävs medgivande från berörda grannar för att åtgärden ska få vidtas utan bygglov, om ett sådant medgivande behövs med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebyggelsen.

Första och andra styckena gäller inte om en bygglovsprövning är nöd- vändig för att tillvarata grannars intressen eller allmänna intressen.

8 § Utöver det som följer av 2–7 §§ krävs det bygglov i den utsträck- ning som framgår av

1.föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §,

2.det som kommunen för ett område som utgör en värdefull miljö

a)i en detaljplan har bestämt för att vidta en åtgärd som avses i 4 § första stycket 3 eller 5 § första stycket,

b)i en detaljplan eller områdesbestämmelser har bestämt för att under- hålla ett byggnadsverk eller bebyggelseområde som avses i 8 kap. 13 §,

c)i områdesbestämmelser har bestämt för att i området byta en bygg- nads färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial eller vidta någon annan åtgärd som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende,

3. det som kommunen i områdesbestämmelser har bestämt för att utan- för en sammanhållen bebyggelse vidta åtgärder som avses i 6 § första stycket 1 och 2,

4. det som kommunen i områdesbestämmelser har bestämt i fråga om ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller liknande näring,

5. det som kommunen i en detaljplan eller områdesbestämmelser har bestämt för att anordna eller väsentligt ändra anläggningar för sådana grundvattentäkter som avses i 11 kap. 11 § 1 miljöbalken.

Första stycket 4 och 5 gäller endast om det finns särskilda skäl för en bygglovsprövning.

9 § Om ett bygglov används för ett ändamål som har en sådan säsongs- karaktär att den åtgärd som omfattas av bygglovet behöver upprepas un- der två eller flera år i följd, får åtgärden vidtas igen utan ny prövning, om det sker inom ett år från det att åtgärden senast avslutades.

Rivningslov

10 § Det krävs rivningslov för att riva en byggnad eller en del av en byggnad

Prop. 2009/10:170

1. inom ett område med detaljplan, om kommunen inte har bestämt nå- Prop. 2009/10:170 got annat i planen, och

2. utanför ett område med detaljplan, om kommunen i områdesbestäm- melser har bestämt att ett rivningslov krävs.

Det krävs dock inte rivningslov, om byggnaden eller byggnadsdelen får uppföras utan bygglov och kommunen i detaljplanen eller områdesbe- stämmelserna inte har bestämt att det krävs rivningslov.

Marklov

11 § Det krävs marklov för schaktning eller fyllning som inom ett om- råde med detaljplan avsevärt ändrar höjdläget inom en tomt eller för mark inom en allmän plats, om inte kommunen har bestämt annat i de- taljplanen.

Om ett viss höjdläge för markytan är bestämd i detaljplanen, krävs det trots första stycket inte marklov för att höja eller sänka markytan till den nivån.

12 § Det krävs marklov för trädfällning och skogsplantering inom ett område med detaljplan, om kommunen har bestämt det i planen.

13 § Det krävs marklov för schaktning, fyllning, trädfällning och skogsplantering i ett område utanför detaljplan, om

1.åtgärden ska genomföras i ett område som är avsett för bebyggelse eller i närheten av en befintlig eller planerad anläggning för totalförsva- ret, statlig flygplats, annan flygplats för allmänt bruk, kärnreaktor, annan kärnenergianläggning eller annan anläggning som kräver ett skydds- eller säkerhetsområde, och

2.kommunen i områdesbestämmelser har bestämt att det krävs sådant marklov i området.

Lov för åtgärder som inte kräver lov

14 § Även om en åtgärd med ett byggnadsverk eller mark inte kräver bygglov, rivningslov eller marklov, får den som avser att vidta åtgärden ansöka om att åtgärden prövas och har rätt att få sin ansökan prövad som om åtgärden krävde lov. Prövningen ska avse åtgärdens förenlighet med denna lag.

Åtgärder för totalförsvaret

15 § Bestämmelser om bygglov, rivningslov och marklov gäller inte åt- gärder med byggnader eller andra anläggningar som är avsedda för total- försvaret och som är av hemlig natur. Sådana åtgärder ska föregås av samråd med länsstyrelsen som på lämpligt sätt ska underrätta kommunen om åtgärderna och var de ska utföras.

Anmälningsplikt

16 § Även om en åtgärd inte kräver bygglov, rivningslov eller marklov, får åtgärden inte påbörjas i strid med föreskrifter om skyldighet att anmä-

la åtgärden som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 §.

Förhandsbesked	Prop. 2009/10:170
17 § Om den som avser att vidta en bygglovspliktig åtgärd begär det,
ska byggnadsnämnden ge ett förhandsbesked i fråga om åtgärden kan
tillåtas på den avsedda platsen.
18 § Ett förhandsbesked som innebär att åtgärden kan tillåtas är bind-
ande vid den kommande bygglovsprövningen, om ansökan om bygglov
görs inom två år från den dag då förhandsbeskedet vann laga kraft.
Villkorsbesked
19 § Om den som avser att vidta en bygglovspliktig åtgärd begär det,
ska byggnadsnämnden i ett villkorsbesked redovisa sin bedömning i frå-
ga om åtgärden kan antas komma att bli föremål för villkor för att upp-
fylla kraven i 8 kap. 1 och 2 §§. Ett sådant villkorsbesked är inte bindan-
de.
Handläggningen av ärenden om lov och förhandsbesked
20 § Ansökningar om bygglov, rivningslov, marklov och förhandsbe-
sked prövas av byggnadsnämnden.

21 § En ansökan om lov eller förhandsbesked ska vara skriftlig och in- nehålla de ritningar, beskrivningar och andra uppgifter som behövs för prövningen.

En ansökan om lov ska dessutom innehålla

1.byggherrens förslag om vem eller vilka som ska vara kontrollansvar- iga enligt det som följer av 10 kap. 9 och 10 §§, och

2.de handlingar som krävs för beslut om startbesked enligt 10 kap., om ansökningen avser tillbyggnad eller annan ändring av ett en- eller tvåbo- stadshus.

22 § Om ansökningen är ofullständig, får byggnadsnämnden förelägga sökanden att avhjälpa bristerna inom en viss tid. Föreläggandet ska inne- hålla en upplysning om att ansökan kan komma att avvisas eller att ären- det kan komma att avgöras i befintligt skick om föreläggandet inte följs.

Om föreläggandet inte följs, får byggnadsnämnden avvisa ansökan el-

ler avgöra ärendet i befintligt skick.
23 § Om byggnadsnämnden finner att en åtgärd som avses med ansök-
ningen också kräver tillstånd av eller anmälan till någon annan myndig-
het, ska nämnden upplysa sökanden om detta.
24 § Om ansökningen avser en åtgärd som måste anmälas till kommu-
nen enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljö-
balken, ska byggnadsnämnden underrätta miljönämnden om sitt ärende.
Byggnadsnämnden och miljönämnden ska samordna handläggningen av
ärendena så att
1. berörda myndigheter, organisationer och enskilda parter ges tillfälle
att i ett sammanhang yttra sig i båda ärendena, och
2. beslut i båda ärendena meddelas i ett sammanhang.	45
	45

Om det finns särskilda skäl, får nämnderna besluta att någon samord- Prop. 2009/10:170 ning enligt första stycket inte ska ske. Innan de fattar ett sådant beslut ska

de ge varandra och de berörda parterna tillfälle att yttra sig.

25 § Om ansökningen avser en åtgärd som innebär en avvikelse från en detaljplan eller områdesbestämmelser eller ska utföras i ett område som inte omfattas av en detaljplan eller områdesbestämmelser och åtgärden inte är en kompletteringsåtgärd, ska byggnadsnämnden underrätta de som avses i 5 kap. 11 § första stycket 2 och 3 samt de kända organisationer eller föreningar som avses i 5 kap. 11 § första stycket 4 om ansökningen och ge dem tillfälle att yttra sig.

Om ett stort antal personer ska underrättas, får nämnden tillämpa 5 kap. 35 § första stycket 2.

Underrättelse enligt första stycket behöver inte ske om det är uppenbart

att lov inte kan ges.
26 § Om det inte är uppenbart onödigt, får en fråga om lov eller för-
handsbesked inte avgöras utan att sökanden och fastighetsägaren har un-
derrättats om vad andra har tillfört ärendet och fått tillfälle att yttra sig
över det.
27 § Byggnadsnämnden ska handlägga ärenden om lov och förhands-
besked skyndsamt och meddela sitt beslut om lov eller förhandsbesked
inom tio veckor från det att den fullständiga ansökningen kom in till
nämnden. Om det är nödvändigt på grund av utredningen i ärendet, får ti-
den förlängas en gång med högst tio veckor utöver de ursprungliga tio
veckorna. Sökanden ska informeras om förlängningen och skälen för den
innan den ursprungliga tidsfristen har gått ut.
Bestämmelser om att ett mottagningsbevis ska skickas till sökanden
när en fullständig ansökan har kommit in och om innehållet i ett sådant
bevis finns i 8 § lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden.
28 § Om ett ärende om lov eller förhandsbesked avser en byggnad eller
ett markområde som omfattas av en ansökan om expropriationstillstånd
eller av ett påbörjat ett arbete för att anta, ändra eller upphäva en detalj-
plan eller områdesbestämmelser, får byggnadsnämnden besluta att ären-
det om lov eller förhandsbesked inte ska avgöras förrän frågan om expro-
priationstillstånd har avgjorts eller planarbetet har avslutats. Om kom-
munen inte har avslutat planarbetet inom två år från det att ansökningen
om lov eller förhandsbesked kom in till byggnadsnämnden, ska dock
ärendet om lov eller förhandsbesked avgöras utan dröjsmål.
29 § Om ett bygglov för en åtgärd tidigare har vägrats på grund av att
ett tillstånd till expropriation har getts och det tillståndet har upphört att
gälla, får en ny ansökan om bygglov till åtgärden inte avslås på grund av
ett nytt expropriationstillstånd förrän tio år har förflutit från den dag då
det första expropriationstillståndet gavs.
Förutsättningar för bygglov
30 § Bygglov ska ges för en åtgärd som	46
	46

1. överensstämmer med detaljplanen eller gällande områdesbestämmel- ser,

2.inte förutsätter planläggning enligt 4 kap. 2 eller 3 § eller måste av- vakta att genomförandetiden för en detaljplan börjar löpa, eller

3.uppfyller kraven i 2 kap. och 8 kap. 1–3, 9, 13, 17 och 18 §§ i de de- lar som inte har prövats i detaljplan eller områdesbestämmelser.

31 § Bygglov ska ges för en åtgärd som avviker från gällande detaljplan eller områdesbestämmelser, om

1.åtgärden är en sådan ändring av en byggnad som avses i 2 § 3 b eller c,

2.avvikelsen endast består i att åtgärden avses att vidtas på en fastighet eller ett byggnadsverk som avviker från detaljplanen eller områdesbe- stämmelserna och den avvikelsen har godtagits vid en tidigare bygglovs- prövning enligt denna lag eller äldre bestämmelser eller vid en fastighets- bildning enligt 3 kap. 2 § första stycket andra meningen fastighetsbild- ningslagen (1970:988), eller

3.avvikelsen är liten och förenlig med detaljplanens eller områdesbe- stämmelsernas syfte.

I fall som avses i första stycket 2 och 3 ska en samlad bedömning göras av de avvikande åtgärder som söks och de som tidigare har godtagits.

32 § För en åtgärd på mark som enligt detaljplanen utgör kvartersmark för allmänt ändamål, får bygglov ges endast om ändamålet är närmare angivet i planen.

Tidsbegränsade bygglov

33 § För en åtgärd som uppfyller något eller några men inte alla förut- sättningar enligt 30–32 §§ får ett tidsbegränsat bygglov ges, om sökan- den begär det och åtgärden avses att pågå under en begränsad tid. Ett sådant lov ska ges, om åtgärden har stöd i en detaljplanebestämmelse om tillfällig användning av byggnad eller mark.

Ett tidsbegränsat bygglov får ges för högst fem år. Tiden kan på sökan- dens begäran förlängas med högst fem år i taget. Den sammanlagda tiden får överstiga tio år endast om lovet ska användas för ett ändamål som av- ses i 9 §.

Förutsättningar för rivningslov

34 § Rivningslov ska ges för en åtgärd som avser en byggnad eller byggnadsdel som inte

1.omfattas av rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser,

eller

2.bör bevaras på grund av byggnadens eller bebyggelsens historiska, kulturhistoriska, miljömässiga eller konstnärliga värde.

Förutsättningar för marklov

35 § Marklov ska ges för en åtgärd som inte

1.strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser,

2.förhindrar eller försvårar det berörda områdets användning för be-

byggelse,

Prop. 2009/10:170

3.medför olägenheter för användningen av sådana anläggningar som anges i 13 § 1, eller

4.medför störningar eller betydande olägenheter för omgivningen. Marklov får ges till en åtgärd som endast innebär en liten avvikelse

från detaljplanen eller områdesbestämmelserna, om avvikelsen är fören- lig med syftet med planen eller bestämmelserna.

Villkorade lov

36 § Om ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller om- rådesbestämmelser inte har vunnit laga kraft, får ett bygglov, rivningslov eller marklov för en åtgärd som avses att vidtas inom det område som de- taljplanen eller områdesbestämmelserna omfattar ges med villkoret att planbeslutet vinner laga kraft. Beslutet om lov ska i så fall innehålla en upplysning om att åtgärden inte får påbörjas innan planbeslutet har vun- nit laga kraft.

37 § I ett beslut om bygglov får byggnadsnämnden bestämma att bygg- nadsarbeten inte får påbörjas förrän fastighetsägaren har betalat ersätt- ning för gator eller andra allmänna platser eller har ställt säkerhet för er- sättningen.

38 § I ett bygglov eller marklov för en åtgärd som redan har utförts, får byggnadsnämnden bestämma om skyldighet att vidta de ändringar i det utförda som behövs. I beslutet ska nämnden i så fall ange den tid inom vilken ändringarna ska vara utförda.

Beslutets innehåll och expediering

39 § Ett förhandsbesked som innebär att en åtgärd kan tillåtas ska inne- hålla

1.en upplysning om att förhandsbeskedet endast gäller om bygglov för åtgärden söks inom två år efter det att beslutet om förhandsbesked vann laga kraft,

2.en upplysning om att förhandsbeskedet inte innebär att åtgärden får påbörjas, och

3.de villkor som behövs för att förhandsbeskedet ska vara förenligt med de förutsättningar som gäller för den kommande bygglovspröv- ningen.

40 § Av ett bygglov, rivningslov eller marklov ska det framgå

1.vilken giltighetstid lovet har,

2.om det ska finnas någon som är kontrollansvarig och i så fall vem eller vilka som är kontrollansvariga, och

3.att lovet inte innebär en rätt att påbörja den sökta åtgärden förrän byggnadsnämnden har gett startbesked enligt 10 kap.

Lovet ska också innehålla de villkor och upplysningar som följer av 23, 36, 37 eller 38 § eller behövs i övrigt.

41 § Senast dagen efter det att justeringen av protokollet med beslut om lov eller förhandsbesked har tillkännagetts på kommunens anslagstavla ska en underrättelse om tillkännagivandet, ett protokollsutdrag med be-

Prop. 2009/10:170

slutet och en uppgift om vad den som vill överklaga beslutet måste göra Prop. 2009/10:170 skickas i brev till

1.sökanden och annan part, om det inte är uppenbart obehövligt, och

2.dem som anges i 25 § och har lämnat synpunkter i ärendet som inte har blivit tillgodosedda.

Underrättelsen får ske genom delgivning. Sökanden får dock inte del- ges enligt 12, 15, 16 eller 17 § delgivningslagen (1970:428).

Ett beslut om lov eller förhandsbesked ska också kungöras genom ett meddelande i Post- och Inrikes Tidningar. Av meddelandet ska beslutets huvudsakliga innehåll och var beslutet hålls tillgängligt framgå. Beslut som har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar ska anses ha kommit till okända sakägares kännedom vid tidpunkten för kungörelsen.

42 § Om byggnadsnämndens beslut omfattas av ett beslut enligt 11 kap. 12 § om att länsstyrelsen ska överpröva beslutet, ska byggnads- nämnden genast skicka beslutet till länsstyrelsen.

Giltighetstiden för lov

43 § Om inte annat följer av 9 eller 33 §, upphör ett bygglov, rivnings- lov eller marklov att gälla, om den åtgärd som lovet avser inte har påbör- jats inom två år och avslutats inom fem år från den dag då beslutet vann laga kraft.

10 kap. Genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1.förutsättningar för att få påbörja vissa åtgärder och ta ett byggnads- verk i bruk,

2.byggherrens skyldighet att kontrollera genomförandet och ha en kontrollplan,

3.kontrollansvariga och deras uppgifter,

4.tekniskt samråd och startbesked innan åtgärderna påbörjas,

5.utstakning av en planerad byggnad, tillbyggnad eller anläggning,

6.byggnadsnämndens arbetsplatsbesök, och

7.slutsamråd och slutbesked i samband med att åtgärderna avslutas.

2 § Om annat inte särskilt anges i denna lag eller i föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, ska en åtgärd som avser ett byggnadsverk, en tomt eller en allmän plats genomföras så att åtgärden inte strider mot

1.det lov som har getts för åtgärden, eller

2.om åtgärden inte kräver lov, den detaljplan eller de områdesbestäm- melser som gäller för området.

Åtgärder som avses i 9 kap. 4 och 5 §§ får, trots första stycket 2, strida mot en detaljplan eller områdesbestämmelser.

Startbesked och slutbesked

3 § En åtgärd får inte påbörjas innan byggnadsnämnden har gett ett start- besked, om åtgärden kräver

1. bygglov, marklov eller rivningslov, eller

2. en anmälan enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av Prop. 2009/10:170 16 kap. 8 §.

4 § Ett byggnadsverk får inte tas i bruk i de delar som omfattas av ett startbesked för byggåtgärder förrän byggnadsnämnden har gett ett slutbe- sked, om nämnden inte beslutar annat.

Byggherrens ansvar för kontrollen av genomförandet

5 § Byggherren ska se till att varje bygg-, rivnings- och markåtgärd som byggherren utför eller låter utföra genomförs i enlighet med de krav som gäller för åtgärden enligt denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. Om åtgärden är lov- eller anmälnings- pliktig, ska byggherren se till att den kontrolleras enligt den kontrollplan som byggnadsnämnden fastställer i startbeskedet.

Kontrollplan

6 § Byggherren ska se till att det finns en plan för kontrollen av en bygg- eller rivningsåtgärd som avses i 3 § (kontrollplan) med uppgifter om

1.vilka kontroller som ska göras och vad kontrollerna ska avse,

2.vem som ska göra kontrollerna,

3.vilka anmälningar som ska göras till byggnadsnämnden,

4.vilka arbetsplatsbesök som byggnadsnämnden bör göra och när be- söken bör ske,

5.vilket farligt avfall som rivningsåtgärder kan ge upphov till, och

6.hur farligt avfall och annat avfall ska tas om hand.

7 § Kontrollplanen ska vara anpassad till omständigheterna i det enskil- da fallet och ha den utformning och detaljeringsgrad som behövs för att på ett ändamålsenligt sätt säkerställa att alla väsentliga krav som avses i 8 kap. 4 § uppfylls.

8 § Av kontrollplanen ska det framgå i vilken omfattning kontrollen ska utföras

1.inom ramen för byggherrens dokumenterade egenkontroll, eller

2.av någon som har särskild sakkunskap och erfarenhet i fråga om så- dana åtgärder som kontrollen avser (sakkunnig) och som kan styrka sin sakkunnighet med ett certifikat som har utfärdats av ett organ som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestäm- melser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekono- miska samarbetsområdet.

Kontrollansvariga

9 § För den kontroll som avses i 5 § ska det finnas en eller flera kon- trollansvariga som

1. har den kunskap, erfarenhet och lämplighet som behövs för uppgif- ten och kan styrka detta med ett bevis om certifiering, och

2. har en självständig ställning i förhållande till den som utför den åt- gärd som ska kontrolleras.

Om det finns flera kontrollansvariga, ska byggherren se till att någon av dem samordnar de kontrollansvarigas uppgifter.

Den certifiering som avses i första stycket 1 ska vara gjord av någon som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Certifieringen ska vara tidsbegränsad och avse ett visst slag av arbete.

10 § Trots 9 § krävs det inte någon kontrollansvarig i fråga om

1.små ändringar av en- eller tvåbostadshus, om byggnadsnämnden inte beslutar annat, eller

2.andra små åtgärder enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 10 §.

11 § En kontrollansvarig ska

1.biträda byggherren med att upprätta förslag till den kontrollplan som krävs enligt 6 § och, i fråga om rivningsåtgärder, biträda vid inventering- en av farligt avfall och annat avfall,

2.se till att kontrollplanen och gällande bestämmelser och villkor för åtgärderna följs samt att nödvändiga kontroller utförs,

3.vid avvikelser från föreskrifter och villkor som avses i 2 informera byggherren och vid behov meddela byggnadsnämnden,

4.närvara vid tekniska samråd, besiktningar och andra kontroller samt vid byggnadsnämndens arbetsplatsbesök,

5.dokumentera sina byggplatsbesök och notera iakttagelser som kan vara av värde vid utvärderingen inför slutbeskedet,

6.avge ett utlåtande till byggherren och byggnadsnämnden som under- lag för slutbesked, och

7.om den kontrollansvarige lämnar sitt uppdrag, meddela detta till byggnadsnämnden.

12 § Om en kontrollansvarig inte utför sina uppgifter enligt 11 §, ska byggherren omedelbart underrätta byggnadsnämnden. Om en kontrollan- svarig har lämnat sitt uppdrag, ska byggherren föreslå en ny kontrollan- svarig.

13 § Om en kontrollansvarig har lämnat sitt uppdrag ska byggnads- nämnden utse en ny kontrollansvarig.

Tekniskt samråd

14 § I fråga om sådana åtgärder som avses i 3 § ska byggnadsnämnden utan dröjsmål efter att lov har getts eller anmälan har kommit in kalla till ett sammanträde för tekniskt samråd, om

1.det krävs en kontrollansvarig enligt det som följer av 9 och 10 §§,

2.ett sådant samråd inte är uppenbart obehövligt, eller

3.byggherren har begärt ett sådant samråd.

Prop. 2009/10:170

En kallelse enligt första stycket ska vara skriftlig och skickas till bygg- herren och den eller dem som är kontrollansvariga. Kallelsen ska också skickas till dem i övrigt som enligt detta kapitel ska ges tillfälle att delta i samrådet eller som enligt byggnadsnämndens bedömning bör ges tillfälle att delta.

15 § Om samrådet rör byggåtgärder som avser en arbetslokal eller ett personalrum för arbetstagare som ska utföra arbete för en arbetsgivares räkning, ska byggnadsnämnden ge den myndighet som ansvarar för ar- betsmiljöfrågor (arbetsmiljömyndigheten) och en representant för arbets- tagarna tillfälle att delta i samrådet. Om det behövs, ska nämnden även i andra fall ge arbetsmiljömyndigheten tillfälle att delta i samrådet.

Om samrådet rör byggåtgärder som avser tillfälliga personalbostäder för sammanlagt minst tio boende ska byggnadsnämnden ge en represen- tant för arbetstagarna tillfälle att delta i samrådet.

Vid tillämpningen av denna paragraf ska det som gäller i fråga om ar- betstagare också gälla andra som enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) ska likställas med arbetstagare.

16 § Om samrådet avser en åtgärd för vilken det krävs en byggfelsför- säkring eller ett färdigställandeskydd enligt lagen (1993:320) om bygg- felsförsäkring m.m., ska byggnadsnämnden ge försäkringsgivaren eller den som svarar för färdigställandeskyddet tillfälle att delta i samrådet.

17 § Om samrådet avser en befintlig byggnad som innehåller ett skyddsrum, ska byggnadsnämnden ge den myndighet som avses i 3 kap. 1 § lagen (2006:545) om skyddsrum tillfälle att yttra sig.

18 § Byggherren ska senast vid det tekniska samrådet till byggnads- nämnden lämna

1.ett förslag till en sådan kontrollplan som krävs enligt 6 §, samt

2.de tekniska handlingar som, utöver ansökningshandlingarna enligt 9 kap. 21 §, krävs för att byggnadsnämnden ska kunna pröva frågan om startbesked.

Första stycket 1 gäller inte rivningsåtgärder, om byggnadsnämnden i det enskilda fallet har beslutat att det inte behövs någon kontrollplan.

19 § Vid det tekniska samrådet ska man gå igenom

1.arbetets planering och organisation,

2.byggherrens förslag till kontrollplan och de handlingar i övrigt som byggherren har gett in,

3.hur förekomsten av tänkbart farligt avfall har inventerats, om samrå- det avser en rivningsåtgärd,

4.behovet av att byggnadsnämnden gör arbetsplatsbesök eller av andra tillsynsåtgärder,

5.behovet av en byggfelsförsäkring eller ett färdigställandeskydd,

6.behovet av utstakning,

7.byggnadsnämndens behov av ytterligare handlingar inför beslut om kontrollplan eller startbesked, och

8.behovet av ytterligare sammanträden.

Prop. 2009/10:170

20 § Om byggnadsnämnden finner att de åtgärder som det tekniska Prop. 2009/10:170 samrådet avser kräver tillstånd av eller anmälan till någon annan myndig-

het, ska nämnden upplysa byggherren om detta under samrådet.

21 § Byggnadsnämnden ska föra protokoll över det tekniska samrådet.

Förfarandet när det inte behövs något tekniskt samråd

22 § Om det enligt 14 § inte behövs något tekniskt samråd, ska bygg- nadsnämnden i beslutet om lov eller snarast möjligt därefter eller efter det att anmälan har kommit in

1.ge startbesked, eller

2.förelägga byggherren att ge in de ytterligare handlingar som behövs för nämndens prövning i frågan om startbesked.

Om byggnadsnämnden finner att de åtgärder som lovet eller anmälan avser kräver tillstånd av någon annan myndighet, ska nämnden upplysa byggherren om detta.

Byggnadsnämndens startbesked

23 § Byggnadsnämnden ska med ett startbesked godkänna att en åtgärd som avses i 3 § får påbörjas, om

1.åtgärden kan antas komma att uppfylla de krav som gäller enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

2.ett bevis om att det finns en byggfelsförsäkring eller ett färdigställ- andeskydd som avses i 16 § har visats upp för nämnden, om det krävs en sådan försäkring eller ett sådant skydd,

3.ett bevis om besked om skyddsrum har visats upp för nämnden, om det krävs ett sådant besked enligt 3 kap. 4 § lagen (2006:545) om skydds- rum, och

4.en redovisning av alternativa energiförsörjningssystem har visats upp för nämnden, om en sådan redovisning krävs enligt 23 § lagen (2006:985) om energideklaration för byggnader.

24 § I startbeskedet ska byggnadsnämnden

1.fastställa den kontrollplan som ska gälla för åtgärderna enligt bygg- herrens förslag och det som kommit fram i det tekniska samrådet eller annars i handläggningen av ärendet, med uppgift om vem eller vilka som är sakkunniga eller kontrollansvariga,

2.bestämma villkor för att få påbörja åtgärderna, om sådana villkor be- hövs,

3.bestämma villkor och ungefärlig tidpunkt för utstakning, om utstak- ning behövs,

4.bestämma vilka handlingar som ska lämnas till nämnden inför beslut om slutbesked, och

5.ge upplysningar om krav enligt annan lagstiftning, i den mån sådana upplysningar behövs.

25 § Ett startbesked för lovpliktiga åtgärder upphör att gälla den dag då beslutet om lov upphör att gälla.

Ett startbesked för anmälningspliktiga åtgärder upphör att gälla två år Prop. 2009/10:170 efter att startbeskedet gavs. Om arbetena då har påbörjats men inte av-

slutats och ett nytt tekniskt samråd behövs, ska byggnadsnämnden kalla till ett nytt sammanträde för tekniskt samråd. Om det finns förutsättning- ar för slutsamråd enligt 30 § får byggnadsnämnden i stället kalla till slut- samråd.

Det som sägs om slutsamråd i andra stycket gäller även när startbesked enligt första stycket upphör att gälla.

Utstakning

26 § När byggnadsnämnden har gett ett startbesked enligt 23 §, ska nämnden skyndsamt och inom den tid som anges i beskedet låta staka ut byggnaden, tillbyggnaden eller anläggningen och märka ut dess höjdläge, om det behövs med hänsyn till förhållandena på platsen och omständig- heterna i övrigt.

Om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, ska grannen kallas till utstakningen.

Arbetsplatsbesök

27 § Efter ett startbesked enligt 23 § ska byggnadsnämnden minst en gång under arbetets gång besöka den plats där åtgärderna genomförs, om

1.startbeskedet har föregåtts av ett tekniskt samråd, och

2.ett arbetsplatsbesök inte kan anses obehövligt.

Ett arbetsplatsbesök ska alltid göras, om startbeskedet avser ett stort eller komplicerat byggprojekt eller om byggnadsnämnden och byggher- ren vid det tekniska samrådet har kommit överens om ett arbetsplatsbe- sök.

28 § Byggnadsnämnden ska föra protokoll över arbetsplatsbesöket. Protokollet ska skickas till byggherren och den kontrollansvarige.

Kompletterande villkor

29 § Byggnadsnämnden får besluta om kompletterande villkor för bygg- eller rivningsåtgärderna eller för kontrollen, om

1.sådana villkor behövs för att uppfylla kraven enligt denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen, och

2.behovet av villkoren inte kunde förutses när startbeskedet gavs.

Slutsamråd

30 § I samband med att byggåtgärder som har omfattats av ett tekniskt samråd avslutas ska byggnadsnämnden kalla till ett sammanträde för slutsamråd, om det inte är uppenbart obehövligt.

31 § En kallelse enligt 30 § ska vara skriftlig och skickas till

1.byggherren,

2.den eller de kontrollansvariga, och

3.övriga som enligt byggnadsnämnden bör ges tillfälle att delta.

32 § Slutsamrådet ska normalt hållas på den plats där byggåtgärderna har genomförts. Vid slutsamrådet ska följande gås igenom:

1.hur kontrollplanen, andra villkor i startbeskedet och kompletterande villkor har följts,

2.avvikelser från de krav som gäller för åtgärderna,

3.den kontrollansvariges utlåtande enligt 11 § 6,

4.den kontrollansvariges och byggnadsnämndens dokumentation över besök på byggarbetsplatsen och annan dokumentation över arbetets utfö- rande,

5.behov av andra åtgärder, och

6.förutsättningarna för ett slutbesked.

33 § Byggnadsnämnden ska föra protokoll över slutsamrådet.

Byggnadsnämndens slutbesked

34 § Byggnadsnämnden ska med ett slutbesked godkänna att en eller flera åtgärder som avses i 3 § ska anses slutförda och, i fråga om byggåt- gärder, att byggnadsverket får tas i bruk, om

1.byggherren har visat att alla krav som gäller för åtgärderna enligt lo- vet, kontrollplanen, startbeskedet eller beslut om kompletterande villkor är uppfyllda, och

2.nämnden inte har funnit skäl att ingripa enligt 11 kap.

35 § Trots 34 § 1 får ett slutbesked ges om det finns brister i uppfyllan- det som är försumbara.

Byggnadsnämnden ska i slutbeskedet göra de anmärkningar som be- hövs med anledning av bristerna.

36 § Om ett slutbesked inte kan ges på grund av att en brist som inte är försumbar behöver avhjälpas eller på grund av att en kontroll behöver göras i ett senare skede, får byggnadsnämnden ge ett slutbesked som är beroende av att bristen avhjälps eller att kontrollen görs (interimistiskt slutbesked). Om det behövs, ska nämnden i ett sådant besked ange vad som gäller i fråga om möjligheterna att ta ett byggnadsverk i bruk.

När bristen är avhjälpt eller kontrollen är gjord ska nämnden slutligt pröva frågan om slutbesked enligt 34 §.

37 § Byggnadsnämnden ska pröva frågan om slutbesked så snart nämn- den har fått in eller skaffat sig det underlag som behövs för prövningen. Handläggningen ska ske skyndsamt.

Om nämnden finner att det finns skäl för ett ingripande enligt 11 kap., ska nämnden också handlägga den frågan skyndsamt.

11 kap. Tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1.tillsynen allmänt, möjlighet att få ett ingripandebesked samt skyldig- het att ge tillträde och lämna upplysningar för tillsynen,

2.tillsynen över kommunala beslut och regionplanebeslut,

Prop. 2009/10:170

3. förelägganden som behövs för att regler, domar och beslut ska föl- Prop. 2009/10:170 jas,

4.genomförande på den försumliges bekostnad och förbud mot fortsatt arbete eller användning av byggnadsverk,

5.ingripanden mot kontrollanter och kontrollansvariga,

6.att förelägganden och förbud får förenas med vite eller ska genomfö- ras omedelbart,

7.handräckning,

8.anteckningar av förelägganden och förbud i fastighetsregistret samt verkan av förelägganden och förbud vid ägarbyte,

9.byggsanktionsavgifter,

10.överlåtelse av egendom efter en överträdelse, och

11.tystnadsplikt.

Allmänt om tillsynen

2 § Tillsynen över att denna lag och EU-förordningar i frågor inom lag- ens tillämpningsområde samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en sådan EU-förordning följs utöv- as enligt detta kapitel och föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap.

3 § Tillsynen ska utövas av regeringen, länsstyrelsen och den eller de statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestämmer och av bygg- nadsnämnden (tillsynsmyndigheterna).

Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta med varandra samt med sådana statliga och kommunala organ som fullgör uppgifter av betydelse för till- synsverksamheten.

4 § En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsyns- uppgifter som byggnadsnämnden har enligt detta kapitel ska skötas helt eller delvis av byggnadsnämnden i den andra kommunen. Befogenheten att meddela beslut i tillsynsärenden får dock inte överlåtas..

5 § En tillsynsmyndighet ska pröva förutsättningarna för och behovet av att ingripa eller besluta om en påföljd enligt detta kapitel, så snart det finns anledning att anta att någon inte har följt en bestämmelse i denna lag, i föreskrifter, domar eller andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller i EU-förordningar som rör frågor inom lagens tillämp- ningsområde.

6 § Det som gäller för byggnadsverk i detta kapitel ska tillämpas också i fråga om skyltar och ljusanordningar.

Ingripandebesked

7 § Om någon begär det, ska byggnadsnämnden i ett skriftligt ingripan- debesked redovisa om det i fråga om ett visst byggnadsverk har vidtagits någon åtgärd som enligt nämndens bedömning motiverar ett ingripande enligt detta kapitel.

Tillträde och upplysningar

Prop. 2009/10:170

8 § För att fullgöra sina uppgifter enligt denna lag har

1.byggnadsnämnden och länsstyrelsen samt den som på nämndens eller länsstyrelsens uppdrag utför ett arbete rätt att få tillträde till fastig- heter och byggnadsverk samt att där vidta de åtgärder som behövs för att utföra arbetet,

2.en tillsynsmyndighet rätt att på begäran få de upplysningar och handlingar från byggherren som behövs för tillsynen över bygg-, riv- nings- och markåtgärder, och

3.en tillsynsmyndighet rätt att hos den som tillverkar, importerar, salu- för eller använder byggprodukter som omfattas av tillsynen

a) få tillgång till produkter för kontroll,

b) på begäran få de upplysningar och handlingar som behövs, och

c) få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bo- städer.

En myndighet som framställer kartor för samhällets behov har för att fullgöra sin kartläggningsuppgift också en sådan rätt till tillträde som an- ges i första stycket 1, dock inte till bostäder. Om det behövs för att till- synsmyndigheten ska kunna ta del av innehållet i ett utländskt certifikat, intyg eller annan handling, ska handlingen på myndighetens begäran vi- sas i översättning till svenska. Översättningen behöver inte vara auktori- serad.

9 § Polismyndigheterna ska lämna det biträde som behövs för tillträde enligt 8 §.

Tillsyn över kommunala beslut

10 § När länsstyrelsen enligt 5 kap. 29, 38 eller 39 § har fått ett medde- lande om att en kommun beslutat att anta, ändra eller upphäva en detalj- plan eller områdesbestämmelser, ska länsstyrelsen inom tre veckor beslu- ta om den ska överpröva kommunens beslut eller inte.

Länsstyrelsen ska överpröva kommunens beslut, om beslutet kan antas innebära att

1.ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses,

2.regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vatten- områden som angår flera kommuner inte samordnas på ett lämpligt sätt,

3.en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs,

4.strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser, eller

5.en bebyggelse blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.

11 § Länsstyrelsen ska upphäva kommunens beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser i dess helhet, om be- slutet har en sådan innebörd som anges i 10 § andra stycket. Om kommu- nen medger det, får beslutet upphävas i en viss del.

12 § För ett visst geografiskt område får regeringen eller länsstyrelsen, om det finns särskilda skäl, besluta att det som enligt 10 och 11 §§ gäller

för länsstyrelsens prövning av kommunens beslut också ska tillämpas i fråga om byggnadsnämndens beslut om lov eller förhandsbesked enligt 9 kap.

Om länsstyrelsen beslutar att överpröva ett lov eller förhandsbesked, får länsstyrelsen besluta att lovet eller förhandsbeskedet inte ska gälla förrän prövningen har avslutats.

Tillsyn över regionplanebeslut

13 § När regeringen enligt 7 kap. 9 § har fått ett meddelande om ett be- slut att anta, ändra eller upphäva en regionplan, ska regeringen inom tre månader besluta om den ska överpröva regionplanebeslutet eller inte.

Regeringen får överpröva regionplanebeslutet endast om beslutet kan antas innebära att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses.

14 § Regeringen får upphäva ett beslut att anta, ändra eller upphäva en regionplan i dess helhet eller i en viss del, om beslutet innebär att ett riks- intresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgodoses.

Planförelägganden

15 § Regeringen får förelägga en kommun att inom en viss tid anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser (planföre- läggande), om det behövs för att tillgodose ett intresse som avses i 10 § andra stycket 1 eller 2.

16 § Om kommunen inte följer ett planföreläggande, får regeringen

1.besluta att länsstyrelsen på kommunens bekostnad ska ta fram det förslag och i övrigt göra det arbete som enligt 5 kap. behövs för att de- taljplanen eller områdesbestämmelserna ska kunna antas, ändras eller upphävas, och

2.anta, ändra eller upphäva detaljplanen eller områdesbestämmelserna.

Lovförelägganden

17 § Om en åtgärd som kräver bygglov, rivningslov eller marklov har vidtagits utan lov, ska byggnadsnämnden i ett föreläggande ge fastighe- tens eller byggnadsverkets ägare tillfälle att inom en viss tid ansöka om lov, om det är sannolikt att lov kan ges för åtgärden (lovföreläggande).

Förelägganden om underhållsutredning

18 § Om det brister i underhållet av ett byggnadsverk, får byggnads- nämnden uppdra åt en sakkunnig att utreda behovet av underhållsåtgär- der. Innan nämnden beslutar om ett sådant uppdrag, ska nämnden i ett föreläggande ge byggnadsverkets ägare tillfälle att inom en viss tid ge synpunkter på uppdraget och på frågan om vem som ska betala kostnad- erna för uppdraget.

Den sakkunnige ska vara certifierad enligt 10 kap. 8 § 2.

Prop. 2009/10:170

Åtgärdsförelägganden	Prop. 2009/10:170
19 § Om en byggherre, ägare, nyttjanderättshavare,	väghållare, kon-

trollansvarig, sakkunnig eller huvudman för en allmän plats låter bli att vidta en åtgärd och därigenom bryter mot en skyldighet enligt denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga denne att inom en viss tid vidta åtgärden (åtgärdsföreläggande).

Rättelseförelägganden

20 § Om det på en fastighet eller i fråga om ett byggnadsverk har vidta- gits en åtgärd i strid mot denna lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förelägga den som äger fastigheten eller byggnadsverket att vidta rättelse inom en viss tid (rättelseföreläggande).

Rivningsförelägganden

21 § Om ett byggnadsverk är förfallet eller skadat i väsentlig omfatt- ning och inte sätts i stånd inom skälig tid, får byggnadsnämnden föreläg- ga ägaren att inom viss tid riva byggnadsverket (rivningsföreläggande).

Förelägganden för ökad trafiksäkerhet

22 § Om ett byggnadsverk inom ett område med detaljplan innebär sto- ra olägenheter för trafiksäkerheten på grund av att förhållandena har änd- rats, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att ta bort byggnadsverket eller att vidta någon annan åtgärd med det som avhjälper eller minskar olägenheterna.

Om byggnadsverket är en byggnad, får ett föreläggande att ta bort eller flytta byggnaden meddelas endast om byggnaden kan flyttas utan svårig- het eller har ett ringa värde.

23 § Byggnadsnämnden får förelägga ägaren av en fastighet eller en byggnad inom ett område med detaljplan att anordna stängsel eller ändra utfart eller annan utgång mot gator eller vägar, om det behövs med hän- syn till trafiksäkerheten.

Förelägganden om stängsel kring industrianläggningar som inte används

24 § Om ett byggnadsverk för industriändamål inte längre används, får byggnadsnämnden förelägga ägaren att anordna stängsel kring det, om det behövs till skydd mot olycksfall.

Produktförelägganden

25 § Tillsynsmyndigheten får i det enskilda fallet besluta om det före- läggande eller förbud som från skyddssynpunkt behövs för att bestäm- melsen om byggprodukter i 8 kap. 20 § eller en bestämmelse som har meddelats med stöd av 16 kap. 6 § ska följas.

26 § Om en byggprodukt har CE-märkts trots att den inte överensstäm- mer med de krav som gäller för CE-märkning, får tillsynsmyndigheten förelägga tillverkaren, importören eller den som saluför byggprodukten att

1.upphöra med CE-märkningen,

2.upphöra med användningen av CE-märkningen,

3.återkalla osålda produkter, eller

4.ta bort CE-märkningen.

Ett sådant föreläggande gäller så länge som produkten inte överens- stämmer med kraven.

Genomförande på bekostnad av den som fått ett föreläggande

27 § Om ett föreläggande enligt 17 § inte följs, får byggnadsnämnden besluta att på ägarens bekostnad låta upprätta de ritningar och beskriv- ningar samt vidta de åtgärder i övrigt som är nödvändiga för att pröva frågan om lov.

När den tid för synpunkter som har angetts i ett föreläggande enligt 18 § har gått ut, får byggnadsnämnden uppdra åt en sakkunnig att på ägarens bekostnad utreda behovet av underhållsåtgärder.

Om ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23 eller 24 § inte följs, får byggnadsnämnden besluta att åtgärden ska genomföras på den försumli- ges bekostnad och hur det ska ske.

28 § Byggnadsnämnden får besluta om genomförande enligt 27 § en- dast om föreläggandet har innehållit en upplysning om detta.

Nämnden ska se till att genomförandet inte ger upphov till oskäliga kostnader.

29 § Kronofogdemyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att genomföra en åtgärd som avses i 27 § tredje stycket.

Förbud mot fortsatt arbete eller åtgärd

30 § Om det är uppenbart att ett byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en annan åtgärd äventyrar en byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, ska byggnadsnämnden förbjuda att arbetet eller åtgärden fortsätter.

31 § Om det är uppenbart att ett byggnads-, rivnings- eller markarbete eller en annan åtgärd strider mot denna lag eller en föreskrift eller ett be- slut som har meddelats med stöd av lagen, får byggnadsnämnden förbju- da att arbetet eller åtgärden fortsätter.

32 § Om byggherren i fråga om ett byggnads-, rivnings- eller markar- bete eller en annan åtgärd inte följer någon väsentlig del av en kontroll- plan, får byggnadsnämnden förbjuda att arbetet fortsätter tills dess brist- erna har avhjälpts.

Förbud mot användning av byggnadsverk

33 § Byggnadsnämnden får förbjuda den som äger eller har nyttjanderätt till ett byggnadsverk att använda hela eller delar av byggnadsverket, om

Prop. 2009/10:170

1. byggnadsverket har brister som kan äventyra säkerheten för dem Prop. 2009/10:170 som uppehåller sig i eller i närheten av byggnadsverket, eller

2. det inte finns förutsättningar för att ge slutbesked enligt 10 kap. 34 eller 35 §.

Byte av och ingripanden mot en funktionskontrollant eller kontrollansvarig

34 § Om byggnadsnämnden finner att en funktionskontrollant som av- ses i 8 kap. 25 § har åsidosatt sina skyldigheter, får nämnden besluta att en annan funktionskontrollant ska utses.

Nämnden ska anmäla sitt beslut till den som har certifierat kontrollan- ten.

35 § Om byggnadsnämnden finner att en kontrollansvarig som avses i 10 kap. 9 § har åsidosatt sina skyldigheter enligt 10 kap. 11 §, ska nämn- den

1.entlediga den kontrollansvarige från sitt uppdrag och underrätta den som har certifierat den kontrollansvarige om beslutet, och

2.efter förslag från byggherren besluta om en ny kontrollansvarig.

36 § Om en kontrollansvarig har visat sig vara olämplig för sin uppgift, får den som har certifierat den kontrollansvarige återkalla certifieringen.

Vite

37 § Ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23, 24, 25 eller 26 § eller ett beslut om förbud enligt 25, 30, 31, 32 eller 33 § får förenas med vite.

Vitet får inte förvandlas till fängelse.

Omedelbart genomförande

38 § I ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22, 23 eller 24 § eller ett be- slut enligt 27 § tredje stycket får byggnadsnämnden bestämma att den åt- gärd som föreläggandet eller beslutet avser ska genomföras omedelbart trots att föreläggandet eller beslutet inte har vunnit laga kraft.

Beslut om förbud enligt 25, 30, 31, 32 eller 33 § gäller omedelbart, om något annat inte bestäms.

Handräckning

39 § Kronofogdemyndigheten får efter ansökan av tillsynsmyndigheten besluta om handräckning för att genomföra en åtgärd

1.som avses i 8 §, eller

2.som avses med ett föreläggande enligt 19, 20, 22, 23, 24 eller 25 § och det inte har förflutit mer än tio år från den överträdelse som förelägg- andet avser.

Den tioårsgräns som anges i första stycket 2 gäller inte om överträdel- sen är att någon olovligen har tagit i anspråk eller inrett en bostadslägen- het för ett väsentligen annat ändamål än bostadsändamål.

Bestämmelser om handräckning finns i lagen (1990:746) om betalnings- föreläggande och handräckning.

Anteckningar i fastighetsregistrets inskrivningsdel m.m.	Prop. 2009/10:170
40 § Den myndighet som beslutar om ett föreläggande enligt 19, 20,
21, 22 eller 23 § eller förbud enligt 33 § ska genast skicka sitt beslut till
inskrivningsmyndigheten.
41 § När ett beslut som avses i 40 § har kommit in till inskrivnings-
myndigheten, ska myndigheten genast göra en anteckning om det i fas-
tighetsregistrets inskrivningsdel. Om föreläggandet eller förbudet har för-
enats med ett löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om vite, ska myn-
digheten göra en anteckning också om detta.
Inskrivningsmyndigheten ska genast i ett rekommenderat brev under-
rätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomt-
rätt om anteckningen, om föreläggandet eller förbudet inte är riktat mot
denne.
42 § Om byggnadsnämnden återkallar ett föreläggande eller ett förbud
som avses i 40 §, ska nämnden genast anmäla återkallelsen till inskriv-
ningsmyndigheten.
43 § Så snart byggnadsnämnden har fått kännedom om att ett föreläg-
gande eller förbud som avses i 40 § har upphävts genom ett lagakraftvun-
net beslut eller av annan anledning har upphört att gälla, ska nämnden
anmäla detta till inskrivningsmyndigheten.
44 § Så snart byggnadsnämnden har fått kännedom om att ett förelägg-
ande som avses i 40 § har följts, ska nämnden anmäla detta till inskriv-
ningsmyndigheten.
45 § När en anmälan enligt 42, 43 eller 44 § som avser en anteckning
som har gjorts enligt 41 § har kommit in till inskrivningsmyndigheten,
ska myndigheten ta bort anteckningen.
Verkan av ett föreläggande eller förbud vid ägarbyte
46 § Om ett föreläggande enligt 19, 20, 21, 22 eller 23 § eller förbud
enligt 33 § har riktats mot fastighetens ägare och fastigheten därefter by-
ter ägare, gäller föreläggandet eller förbudet i stället mot den nya ägaren.
47 § Om ett föreläggande eller förbud i ett fall som avses i 46 § har fö-
renats med löpande vite enligt 4 § lagen (1985:206) om viten och ägarby-
tet har skett genom köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nya ägaren
räknat från och med den första tidsperiod som börjar löpa efter ägande-
rättsövergången under förutsättning att vitesföreläggandet dessförinnan
har antecknats enligt 41 §.
48 § Andra viten än sådana löpande viten som avses i 47 § gäller inte
mot den nya ägaren vid ett ägarbyte som avses i 46 §. Byggnadsnämnden
får i stället besluta om ett särskilt vitesföreläggande mot den nya ägaren.
	62

49 § Det som enligt 46 och 48 §§ gäller i fråga om byte av ägare till en Prop. 2009/10:170 fastighet ska tillämpas också på byte av ägare till en byggnad på mark

som tillhör någon annan.

50 § I ärenden om förelägganden eller förbud som avses i 46 § ska rät- tegångsbalkens bestämmelser om verkan av att tvisteföremålet överlåts och om tredje mans deltagande i rättegång tillämpas.

Byggsanktionsavgifter

51 § Om någon bryter mot en bestämmelse i 8–10 kap. eller i föreskrif- ter eller beslut som har meddelats med stöd av någon av bestämmelserna i 16 kap. 2–10 §§ eller mot en bestämmelse i en EU-förordning om krav på byggnadsverk eller byggprodukter, ska tillsynsmyndigheten ta ut en särskild avgift (byggsanktionsavgift) enligt föreskrifter som har medde- lats med stöd av 16 kap. 12 §.

52 § Byggsanktionsavgiftens storlek ska framgå av de föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 12 §. Avgiften får uppgå till högst 50 prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. När av- giftens storlek bestäms, ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och bety- delsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

53 § En byggsanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Avgiften behöver dock inte tas ut om det är oskäligt med hänsyn till

1.att den avgiftsskyldige på grund av sjukdom inte har förmått att själv eller genom någon annan fullgöra sin skyldighet,

2.att överträdelsen berott på en omständighet som den avgiftsskyldige inte har kunnat eller bort förutse eller kunnat påverka, eller

3.vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa.

54 § En byggsanktionsavgift ska inte tas ut om rättelse sker innan frå- gan om sanktion eller ingripande enligt detta kapitel har tagits upp till överläggning vid ett sammanträde med tillsynsmyndigheten.

55 § En byggsanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen har med- fört att ett vite har dömts ut.

56 § En byggsanktionsavgift ska inte tas ut om överträdelsen avser riv- ning av en byggnad och rivningen har

1.gjorts med stöd av annan lag eller författning,

2.varit nödvändig för att undanröja risk för människors liv eller hälsa eller för att avvärja eller begränsa en omfattande skada på annan egen- dom, eller

3.gjorts på grund av att byggnaden till väsentlig del var skadad till följd av en eldsvåda eller någon annan liknande händelse.

57 § En byggsanktionsavgift ska tas ut av

1.den som när överträdelsen begicks var ägare till den fastighet eller det byggnadsverk som överträdelsen avser,

2.den som begick överträdelsen, eller

3.den som har fått en fördel av överträdelsen.

58 § Innan tillsynsmyndigheten beslutar att ta ut en byggsanktionsav- gift ska den som anspråket riktas mot ges tillfälle att yttra sig.

En byggsanktionsavgift får inte beslutas, om den som anspråket riktas mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år efter överträdelsen.

59 § Ett beslut om att ta ut en byggsanktionsavgift ska delges den av- giftsskyldige.

60 § Om två eller flera är avgiftsskyldiga för samma överträdelse, är de solidariskt ansvariga för betalningen.

61 § En byggsanktionsavgift ska betalas inom två månader efter det att beslutet om att ta ut avgiften har delgetts den avgiftsskyldige enligt 59 §. Det gäller dock inte, om tillsynsmyndigheten i beslutet har bestämt en se- nare betalningsdag.

Ett beslut om byggsanktionsavgift får efter sista betalningsdagen verk- ställas som en dom som har vunnit laga kraft.

Om ett beslut om byggsanktionsavgift inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, behöver avgiften inte betalas.

62 § Byggsanktionsavgiften ska tillfalla kommunen när det är bygg- nadsnämnden som har beslutat att ta ut avgiften och i övrigt tillfalla staten.

63 § Om en skyldighet att betala en byggsanktionsavgift har upphävts genom ett beslut som har vunnit laga kraft, ska tillsynsmyndigheten åter- betala avgiften jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) för tiden från den dag avgiften betalades till och med den dag återbetalningen sker.

Överlåtelse av egendom efter en överträdelse

64 § Bestämmelserna om rätt till avdrag på köpeskilling eller hävning av köp i 4 kap. 12 § jordabalken ska tillämpas när egendom överlåts mot ersättning efter en överträdelse som avses i 51 § men innan rättelse har skett, om inte överlåtaren vid överlåtelsen upplyst om överträdelsen eller förvärvaren annars känt till eller bort känna till överträdelsen.

Tystnadsplikt

65 § Den som i ett ärende som gäller tillsyn enligt denna lag eller EU- förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en så- dan EU-förordning har fått information om någons affärs- eller driftsför- hållanden eller förhållanden av betydelse för landets försvar, får inte obe- hörigen röja eller utnyttja informationen.

I det allmännas verksamhet tillämpas i stället offentlighets- och sekre- tesslagen (2009:400).

Prop. 2009/10:170

12 kap. Byggnadsnämnden

1 § I varje kommun ska det finnas en byggnadsnämnd.

2 § Utöver de uppgifter som byggnadsnämnden har enligt andra be- stämmelser i denna lag ska nämnden

1.verka för en god byggnadskultur samt en god och estetiskt tilltalande stads- och landskapsmiljö,

2.uppmärksamt följa den allmänna utvecklingen inom kommunen och dess närmaste omgivning samt ta de initiativ som behövs i frågor om planläggning, byggande och fastighetsbildning,

3.samarbeta med de myndigheter, organisationer och enskilda vars ar- bete och intressen rör nämndens verksamhet, och

4.lämna råd och upplysningar i frågor som rör nämndens verksamhet.

3 § Om någon begär det, ska byggnadsnämnden ge skriftliga upplys- ningar om planläggning, byggande och fastighetsbildning.

4 § Om det behövs en karta för prövningen av en fråga om bygglov in- om ett område med sammanhållen bebyggelse (nybyggnadskarta) och sökanden begär det, ska byggnadsnämnden tillhandahålla en sådan karta.

5 § Bestämmelserna i kommunallagen (1991:900) om nämnder ska gäl- la för byggnadsnämnden.

6 § Ett delegationsuppdrag enligt 6 kap. 33 § kommunallagen (1991: 900) får, utöver det som följer av 6 kap. 34 § kommunallagen, inte om- fatta befogenhet att

1.avgöra ärenden som är av stor vikt eller har principiell betydelse,

2.i andra fall än som avses i 11 kap. 30–32 §§ och 33 § 1 besluta före- lägganden eller förbud som förenas med vite,

3.besluta förelägganden som förenas med en upplysning om att den åtgärd som föreläggandet avser kan komma att utföras genom byggnads- nämndens försorg på bekostnad av den som föreläggandet riktas mot, eller

4.avgöra frågor om byggsanktionsavgift enligt 11 kap.

7 § Byggnadsnämnden ska ha minst en person med arkitektutbildning till sin hjälp och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt.

8 § Byggnadsnämnden får ta ut avgifter för

1.beslut om planbesked, förhandsbesked, villkorsbesked, startbesked, slutbesked och ingripandebesked,

2.beslut om lov,

3.tekniska samråd och slutsamråd,

4.arbetsplatsbesök och andra tillsynsbesök på byggarbetsplatsen,

5.upprättande av nybyggnadskartor,

6.framställning av arkivbeständiga handlingar,

7.kungörelser enligt 9 kap. 41 § tredje stycket, och

8. andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.

Prop. 2009/10:170

9 § Byggnadsnämnden får ta ut en planavgift för att täcka programkost- nader och kostnader för andra åtgärder som behövs för att upprätta eller ändra detaljplaner eller områdesbestämmelser, om

1.nämnden ger bygglov för nybyggnad eller ändring av en byggnad,

och

2.den fastighet som bygglovet avser har nytta av planen eller områdes- bestämmelserna.

Det som enligt första stycket gäller i fråga om en byggnad ska också tillämpas på en anläggning som kräver bygglov enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 7 §.

10 § En avgift enligt 8 eller 9 § får inte överstiga kommunens genom- snittliga kostnad för den typ av besked, beslut eller handläggning som avgiften avser.

Grunderna för hur avgifterna ska beräknas ska anges i en taxa som be- slutas av kommunfullmäktige.

11 § En avgift enligt 8 eller 9 § ska betalas av den som är sökande eller har gjort anmälan i det ärende som beskedet, beslutet eller handlägg- ningen avser. Avgiften får tas ut i förskott.

13 kap. Överklagande

Överklagande av kommunala beslut

1 § Följande beslut enligt denna lag får överklagas i den ordning som gäller för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900):

1.kommunfullmäktiges beslut om översiktsplan,

2.kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att anta, ändra eller upphäva detaljplaner eller områdesbestämmelser,

3.kommunfullmäktiges beslut om uppdrag åt byggnadsnämnden att fatta beslut om skyldighet för fastighetsägare att betala kostnader för ga- tor och andra allmänna platser eller att fatta beslut om villkoren för sådan betalning,

4.kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut att inte anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser,

5.kommunfullmäktiges eller byggnadsnämndens beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning,

6.kommunfullmäktiges beslut om taxa i ärenden hos byggnadsnämn- den, och

7.ett kommunalförbunds eller regionplaneförbunds fullmäktiges beslut om regionplan.

2 § Kommunala beslut enligt denna lag får inte överklagas i den del de avser

1.avbrytande av ett planarbete,

2.planbesked enligt 5 kap. 2 §,

3.andra frågor om gatukostnader än de som avses i 1 § 5,

4.villkorsbesked enligt 9 kap. 19 §,

5.förlängd handläggningstid enligt 9 kap. 27 §,

Prop. 2009/10:170

6. behovet av kontrollansvarig, särskilt sakkunnig, tekniskt samråd el- ler slutsamråd,

7.ingripandebesked enligt 11 kap. 7 §, eller

8.en fråga som redan är avgjord genom en detaljplan, områdesbestäm- melser eller ett förhandsbesked.

Att tvister rörande gatukostnader prövas av fastighetsdomstol framgår av 15 kap. 10 §.

3 § Andra kommunala beslut enligt denna lag än de som avses i 1 och 2 §§ får överklagas hos länsstyrelsen.

Överklagande av länsstyrelsens och andra statliga förvaltningsmyndigheters beslut

4 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. 10 § i frågan om att överpröva kommunens beslut får inte överklagas. Detsamma gäller länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. 12 § om att överprövningsbestämmelserna också ska gälla lov eller förhandsbesked inom ett visst geografiskt område eller att ett lov eller förhandsbesked inte ska gälla förrän en överprövning har av- slutats.

5 § Länsstyrelsens beslut enligt 11 kap. 11 § att helt eller i en viss del upphäva kommunens beslut om detaljplan, områdesbestämmelser, lov el- ler förhandsbesked får överklagas hos regeringen.

6 § Länsstyrelsens beslut i ett överklagat ärende om antagande, ändring eller upphävande av en detaljplan eller områdesbestämmelser får över- klagas hos regeringen.

7 § Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än de som avses i 4– 6 §§ och andra beslut av en statlig förvaltningsmyndighet enligt denna lag får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

8 § Om ett ärende som har överklagats hos en allmän förvaltningsdom- stol rör en fråga som har särskild betydelse för Försvarsmakten, Fortifi- kationsverket, Försvarets materielverk eller Försvarets radioanstalt, ska domstolen överlämna målet till regeringen för prövning.

Rätten att överklaga

9 § Bestämmelser om vem som får överklaga beslut som avses i 3 och 5–7 §§ finns i 22 § förvaltningslagen (1986:223).

10 § Enbart det förhållandet att någon har underrättats eller ska ha un- derrättats enligt denna lag ger inte denne rätt att överklaga beslut som av- ses i 3 och 5–7 §§.

11 § Ett beslut som gäller staten i egenskap av fastighetsägare eller in- nehavare av en särskild rätt till en fastighet får överklagas av den statliga myndighet som förvaltar fastigheten.

Prop. 2009/10:170

12 § Ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdes- bestämmelser får överklagas endast av den som före utgången av gransk- ningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har blivit tillgo- dosedda.

Den inskränkning i rätten att överklaga som följer av första stycket gäl- ler inte om

1.beslutet har gått emot sakägaren genom att förslaget ändrats efter granskningstiden, eller

2.överklagandet grundas på att beslutet inte har tillkommit i laga ord- ning.

13 § En ideell förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken får över- klaga ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan som kan antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i an- språk för verksamheter eller åtgärder som anges i 4 kap. 34 § denna lag.

14 § En ideell förening som avses i 16 kap. 13 eller 14 § miljöbalken får överklaga ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan som in- nebär att ett område inte längre ska omfattas av strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken.

15 § Ett beslut om lov eller förhandsbesked inom sådana skydds- eller säkerhetsområden som avses i 9 kap. 13 § får överklagas av

1.Transportstyrelsen, om beslutet rör en civil flygplats,

2.Strålsäkerhetsmyndigheten, om beslutet rör en kärnkraftsreaktor el- ler annan kärnteknisk anläggning, och

3.Försvarsmakten eller Myndigheten för samhällsskydd och bered- skap, i andra fall än de som anges i 1 och 2.

16 § Ett beslut om startbesked får överklagas endast av sökanden i bygglovsärendet.

Överklagandetid m.m.

17 § Bestämmelser om överklagande av ett beslut som avses i 3 och 5– 7 §§ finns i 23–25 §§ förvaltningslagen (1986:223).

Tiden för överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser liksom beslut om lov eller för- handsbesked räknas dock, för alla utom för sökanden och övriga som har delgetts beslutet, från den dag då beslutet eller justeringen av protokollet över beslutet har tillkännagetts på kommunens anslagstavla. När beslutet har fattats av kommunfullmäktige, ska det som enligt 23–25 §§ förvalt- ningslagen gäller i fråga om den myndighet som har meddelat beslutet i stället gälla kommunstyrelsen.

Prövningen av ett överklagande

18 § Den myndighet som prövar ett överklagande av ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser ska anting- en fastställa eller upphäva beslutet i dess helhet. Om kommunen har medgett det, får dock beslutet upphävas i en viss del eller ändras på annat sätt. Ändringar som har ringa betydelse får göras utan kommunens med- givande.

Prop. 2009/10:170

Om kommunen begär det, får myndigheten förordna att det överklaga- de beslutet i sådana delar som uppenbarligen inte berörs av överklagan- det får genomföras trots att överklagandet inte har avgjorts slutligt. Ett sådant förordnande får inte överklagas.

14 kap. Skadeersättning och inlösen

1 § Detta kapitel innehåller bestämmelser om

1.skyldighet för kommunen att betala ersättning för skador som upp- kommer till följd av beslut enligt denna lag,

2.skyldighet för kommunen och andra att lösa in eller på annat sätt förvärva rätt till egendom,

3.hur en skada ska bedömas och ersättning beräknas,

4.kommunens rätt till ersättning i vissa fall, och

5.att rätten till ersättning eller inlösen kan gå förlorad.

Ersättning i samband med en myndighets tillträde m.m.

2 § Om	en skada har uppkommit till följd av en åtgärd som avses i
11 kap. 8	§ första stycket 1 eller andra stycket, har den skadelidande rätt

till ersättning av kommunen eller, om åtgärden har vidtagits på uppdrag av en statlig myndighet, av staten.

Ersättning vid vissa förelägganden

3 § Om byggnadsnämnden med stöd av 11 kap. 22, 23 eller 24 § har meddelat ett föreläggande som innebär att ett byggnadsverk ska tas bort eller bli föremål för en annan åtgärd eller att en utfart eller annan utgång ska ändras, har den som äger byggnadsverket rätt till ersättning för den skada som föreläggandet medför.

Ersättning på grund av vägrat bygglov

4 § Om ersättning har betalats för gatukostnader enligt 6 kap. 24 eller 25 § eller enligt motsvarande äldre bestämmelser, ska kommunen betala tillbaka ersättningen i den mån skada uppkommer genom att fastighets- ägaren på grund av att bygglov vägras inte kan använda fastigheten på det sätt som förutsattes när ersättningen togs ut.

Kommunen ska också betala ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från den dag ersättningen betalades till kommunen.

5 § Om bygglov vägras för en åtgärd som avser att en byggnad som är förstörd genom en olyckshändelse eller riven ska ersättas med en i hu- vudsak likadan byggnad, har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som det vägrade bygglovet medför.

Om den byggnad som ska ersättas inte är förstörd genom en olyckshän- delse, gäller rätten till ersättning endast om den skada som det vägrade bygglovet medför är betydande i förhållande till värdet av den berörda delen av fastigheten.

Rätten till ersättning gäller endast om ansökan om bygglov har gjorts inom fem år från det att byggnaden revs eller förstördes.

Prop. 2009/10:170

Ersättning på grund av vägrat marklov	Prop. 2009/10:170
6 § Om marklov vägras med stöd av 9 kap. 35 § första stycket 2 eller 3,
har fastighetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som
det vägrade marklovet medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om det vägrade marklovet in-
nebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom den berörda
delen av fastigheten.
Ersättning på grund av rivningsförbud eller vägrat rivningslov
7 § Om en detaljplan eller områdesbestämmelser innehåller ett riv-
ningsförbud eller om ett rivningslov vägras enligt 9 kap. 34 §, har fastig-
hetens ägare rätt till ersättning av kommunen för den skada som rivnings-
förbudet eller det vägrade rivningslovet medför.
Rätten till ersättning gäller dock endast om den skada som rivningsför-
budet eller det vägrade rivningslovet medför är betydande i förhållande
till värdet av den berörda delen av fastigheten.
Ersättning när en detaljplan ändras eller upphävs
8 § Om ett område som enligt en detaljplan har varit avsett för allmän
samfärdsel kommer att helt eller delvis användas för ett annat ändamål
eller få sitt höjdläge ändrat när en ny eller ändrad detaljplan genomförs,
har den som äger en fastighet som ligger intill området rätt till ersättning
av väghållaren för den skada som genomförandet av den nya eller änd-
rade detaljplanen medför för ägaren.
9 § Om en detaljplan ändras eller upphävs före genomförandetidens ut-
gång, har den som äger en fastighet rätt till ersättning av kommunen för
den skada som ändringen eller upphävandet medför för ägaren.
En sådan rätt till ersättning gäller också om ändringen eller upphävan-
det sker efter genomförandetidens utgång och skadan avser en åtgärd
som när genomförandetiden löpte ut omfattades av ett bygglovsärende
som inte var slutligt avgjort.
Ersättning på grund av bestämmelser om skydd, placering,
utformning och utförande av byggnadsverk och tomter
10 § Om kommunen i en detaljplan inför en bestämmelse som avses i
4 kap. 8 § 1 eller 16 § eller i områdesbestämmelser inför en bestämmelse
som avses i 4 kap. 42 § första stycket 2 eller 5 och bestämmelsen innebär
att pågående markanvändning avsevärt försvåras, har den som äger en
fastighet som berörs rätt till ersättning av kommunen för den skada som
bestämmelsen medför.
Första stycket gäller inte bestämmelser om rivningsförbud. För sådana
bestämmelser gäller i stället 7 §.
Ersättning på grund av områdesbestämmelser om vegetation och
markyta
11 § Om kommunen i områdesbestämmelser för ett område som avses i
9 kap. 13 § inför en bestämmelse om vegetation eller om markytans ut-	70

formning eller höjdläge och föreskriften innebär att pågående markan- Prop. 2009/10:170 vändning avsevärt försvåras, har den som äger en fastighet som berörs av

föreskriften rätt till ersättning av kommunen för den skada som före- skriften medför.

Ersättning till innehavare av särskild rätt

12 § Det som enligt 5‒11 §§ gäller i fråga om fastighetens ägare ska gälla också den som har en särskild rätt till fastigheten.

Inlösen

13 § Om ett beslut som avses i 5, 6 eller 7 §, 9 § första stycket eller 10 eller 11 § medför att användningen av fastigheten synnerligen försvåras, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in fastig- heten.

14 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som kommunen är huvudman för eller för annat än enskilt byggande, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran lösa in marken eller utrymmet.

15 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en allmän plats som kommunen inte är huvudman för, är den som ska vara huvudman för platsen skyldig att på fastighetsägarens begäran för- värva äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

Första stycket gäller inte om staten enligt 16 § eller kommunen enligt 17 § är skyldig att lösa in marken eller utrymmet.

16 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som staten ska vara väghållare för enligt väglagen (1971:948) och som kommunen inte är huvudman för, är staten skyldig att på fastig- hetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt till marken eller utrymmet.

17 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för en väg som kommunen ska vara väghållare för enligt väglagen (1971: 948) men som kommunen inte är huvudman för, är kommunen skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva äganderätt, nyttjanderätt eller an- nan särskild rätt till marken eller utrymmet.

18 § Om mark eller annat utrymme enligt en detaljplan ska användas för enskilt byggande men också för en allmän ledning, en allmän trafik- anläggning eller en trafikanläggning som är gemensam för flera fastighe- ter, är den som ska vara huvudman för anläggningen skyldig att på fastig- hetsägarens begäran förvärva nyttjanderätt eller annan särskild rätt i den omfattning som behövs för ändamålet.

19 § Den som är skyldig att förvärva en rätt till mark eller utrymme en-

ligt 15, 16, 17 eller 18 § får bestämma vilken rätt som förvärvet ska avse.

20 § Skyldigheterna i 14–17 §§ gäller inte för tid då tillfällig använd- Prop. 2009/10:170 ning av marken eller utrymmet enligt detaljplanen får pågå enligt det som

följer av 4 kap. 26–29 §§.

21 § Särskilda bestämmelser om inlösen av mark eller utrymme inom ett samverkansområde finns i lagen (1987:11) om exploateringssamver- kan.

Bedömningen av en skadas betydelse

22 § Vid bedömningen av en skadas betydelse enligt någon av bestäm- melserna i 5–7 och 10–13 §§ ska hänsyn också tas till

1.andra beslut som avses i 5–7 och 10–13 §§,

2.beslut enligt 3 kap. 2 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.,

3.beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9, 22 eller 24 § miljöbalken,

4.beslut som innebär att tillstånd enligt 7 kap. 11 § andra stycket eller 28 b–29 a §§ miljöbalken inte ges,

5.förelägganden eller förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket miljöbal-

ken,

6.beslut som innebär att dispens inte ges i fråga om de bestämmelser som avses i 1–5,

7.beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429), och

8.inverkan av föreskrifter som har meddelats med stöd av 30 § skogs- vårdslagen.

Första stycket gäller endast i fråga om beslut och föreskrifter som har meddelats inom tio år före det senaste beslutet.

Att en talerätt eller rätt till ersättning eller inlösen med anledning av ett beslut som avses i första stycket har gått förlorad till följd av bestämmel- serna i 15 kap 4 § eller motsvarande bestämmelser i miljöbalken eller lagen om kulturminnen m.m. hindrar inte att hänsyn tas till beslutet.

Ersättningens bestämmande

23 § Vid bestämmande av ersättning enligt detta kapitel ska 4 kap. ex- propriationslagen (1972:719) tillämpas.

24 § I fall som avses i någon av bestämmelserna i 3 och 5–8 §§, 9 § första stycket samt 10–12 §§ ska, trots det som sägs i 23 §, ersättning för minskning av en fastighets marknadsvärde bestämmas

1.som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter be- slutet eller den åtgärd som avses i 8 §, och

2.utan hänsyn till förväntningar om ändring av markanvändningen. Vid bestämmande av ersättningen ska 4 kap. 1 § andra stycket expro-

priationslagen (1972:719) tillämpas.

I fall som avses i 5, 7 och 12 §§ ska ersättningen minskas med ett be- lopp som motsvarar det som på grund av 5 § andra stycket och 7 § andra stycket ska tålas utan ersättning.

Ersättning för kommunens kostnader enligt detta kapitel
25 § Om kommunens införande av ett rivningsförbud som avses i 7 §
eller en bestämmelse som avses i 10 § har gjorts efter ett planföreläggan-	72
	72

de enligt 11 kap. 15 § och för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, är staten skyldig att ersätta kommunen dess kostna- der för ersättning eller inlösen.

26 § Om kommunen har betalat ersättning på grund av någon av be- stämmelserna i 6, 11 och 12 §§, är ägaren till den anläggning för vilken skydds- eller säkerhetsområdet har beslutats skyldig att ersätta kommu- nen dess kostnader för ersättning eller inlösen.

Förlorad rätt till ersättning eller inlösen

27 § Den som inte anmäler sina anspråk inom den tid som avses i 5 kap. 26 § förlorar sin rätt till ersättning eller inlösen.

Trots det som sägs i första stycket gäller rätt till ersättning eller inlösen om skadan inte rimligen kunde förutses inom den angivna tiden.

15 kap. Domstolsprövning m.m.

1 § Om annat inte anges i denna lag, ska, utöver det som följer av 6 kap. 17 § och 14 kap. 23 och 24 §§ denna lag, expropriationslagen (1972:719) tillämpas i mål om

1.inlösen enligt 6 kap. 13, 14, 15 eller 16 §, och

2.ersättning eller inlösen eller förvärv av nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt i fall som avses i någon av bestämmelserna i 14 kap. 2–18 §§.

2 § En talan om inlösen enligt 6 kap. 13 § får väckas även om beslutet att anta detaljplanen inte har vunnit laga kraft.

3 § Om en talan om inlösen av ett markområde enligt 6 kap. 14 § har väckts, ska fastighetsdomstolen omedelbart underrätta lantmäterimyndig- heten.

Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om fastig- hetsbildning i överensstämmelse med den detaljplan som gäller för mark- området, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess att fastighets- bildningsärendet är slutligt avgjort.

Om en fastighet bildas som överensstämmer med detaljplanen, förfaller kommunens talan om inlösen.

4 § En talan om inlösen av mark eller utrymme enligt 6 kap. 15 § ska väckas inom tre år efter utgången av detaljplanens genomförandetid.

Om det vid prövningen av målet om inlösen pågår ett ärende om en förlängning eller förnyelse av genomförandetiden, ska målet om inlösen förklaras vilande till dess ärendet om genomförandetiden är slutligt av- gjort.

Om genomförandetiden förlängs eller förnyas, förfaller kommunens ta- lan om inlösen.

5 § I fall som avses i 14 kap. 3–7 och 9–13 §§ ska talan väckas inom två år från den dag då det beslut som talan grundas på vann laga kraft.

I fall som avses i 14 kap. 2 och 8 §§ ska talan väckas inom två år från den dag då den åtgärd som talan grundas på utfördes.

Prop. 2009/10:170

En talan får dock väckas senare än som anges i första och andra styck- Prop. 2009/10:170 ena, om skadan inte rimligen kunde förutses inom tvåårsperioden.

6 § Ersättning enligt 14 kap. 2, 3 och 5–13 §§ ska bestämmas i pengar som ska betalas på en gång eller, om det finns särskilda skäl, med ett visst årligt belopp. Om ersättningen ska betalas årligen och förhållandena ändras, ska det årliga beloppet omprövas på begäran av kommunen, fas- tighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten.

Om kommunen begär det och det inte är uppenbart oskäligt, ska dom- stolen förordna att ersättning enligt 14 kap. 7, 10 eller 12 § ska betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts.

7 § Om kommunen och fastighetsägaren eller den som har en särskild rätt till fastigheten har träffat avtal eller uppenbarligen förutsatt att något ska gälla i fråga om ersättning gäller det även mot en ny ägare av fas- tigheten eller en ny innehavare av den särskilda rätten.

8 § Om domstolen i ett mål som avses i 1 § ogillar en talan på grund av att en fastighetsägare eller någon som har en särskild rätt till en fastighet har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att den som väckte talan ska bära sina egna kostnader. Om rättegången in- leddes trots att det måste ha varit uppenbart för den som väckte talan att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta den som väckte talan att ersätta motparten för dennes rättegångskostnader.

9 § På begäran av den som har rätt till ersättning som har fastställts i ett mål om inlösen enligt denna lag, ska den väckta frågan om avstående av mark eller annat utrymme förfalla i den del som rör dennes rätt, om

1.ersättningen inte har nedsatts på det sätt som sägs i expropriationsla- gen (1972:719), och

2.marken eller utrymmet inte har tillträtts eller övergått enligt 6 kap. 10 § expropriationslagen.

10 § En tvist mellan kommunen och en fastighetsägare om ersättning för gatukostnader eller kostnader för andra allmänna platser eller om vill- koren för betalning av sådan ersättning prövas av den fastighetsdomstol inom vars område fastigheten ligger.

I ett sådant mål ska lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål tillämpas. I mål om jämkning av ersättning enligt 6 kap. 37 § ska dock expropriationslagen (1972:719) tillämpas i fråga om rättegångskostnader.

Om fastighetsägaren förlorar ett mål om jämkning på grund av att fas- tighetsägaren har inlett rättegången utan tillräckliga skäl, får domstolen förordna att fastighetsägaren ska bära sina egna kostnader. Om fastig- hetsägaren inledde rättegången trots att det måste ha varit uppenbart för fastighetsägaren att talan väcktes utan skälig grund, får domstolen dess- utom förplikta fastighetsägaren att ersätta kommunens rättegångskostna- der.

16 kap. Bemyndiganden m.m.

Prop. 2009/10:170

Föreskrifter om detaljplaner

1 § Regeringen får meddela föreskrifter om när genomförandet av en detaljplan på grund av en sådan användning som avses i 4 kap. 34 § and- ra stycket kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Föreskrifter om byggnadsverk, tomter och allmänna platser m.m.

2 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.att det som gäller i fråga om en byggnad i 8 kap. 1 och 2 §§ ska tillämpas också på en annan anläggning än en byggnad,

2.att det som gäller i fråga om en byggnad i 8 kap. 1 § 2 ska tillämpas också på skyltar och ljusanordningar,

3.vad som krävs för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla kraven i 8 kap. 1 och 4 §§,

4.att vissa krav trots 8 kap. 2 och 4 §§ eller vid tillämpning av 8 kap. 7 och 8 §§ alltid ska uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring av en byggnad, och

5.att vissa krav trots 8 kap. 2 och 4 §§ eller vid tillämpning av 8 kap. 7 och 8 §§ inte behöver uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring av en byggnad.

3 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att vissa slags hinder mot tillgänglighet eller användbarhet vid tillämpningen av 8 kap. 2 eller 12 § ska anses vara enk- la att avhjälpa.

4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana undantag från de tekniska egenskapskrav som avses i 8 kap. 4 § som det finns särskilda skäl för och avser nybygg- nad eller ändring av en byggnad i experimentsyfte. Undantagen får inte medföra en oacceptabel risk för människors hälsa eller säkerhet.

5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter om krav på byggnadsverk, tomter, allmänna plat- ser och annat som omfattas av 8 kap. och som utöver bestämmelserna i 8 kap. behövs

1.till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, och

2.för en lämplig utformning av byggnadsverk, tomter, områden för andra anläggningar än byggnader och allmänna platser.

Föreskrifter om byggprodukter

6 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om

1.vad som krävs för att en byggprodukt enligt 8 kap. 19 § ska anses lämplig för att ingå i ett byggnadsverk,

2.märkning av byggprodukter enligt 8 kap. 21 § som förutsättning för att de ska få släppas ut på marknaden och användas,

3. typgodkännanden och tillverkningskontroll enligt 8 kap. 22 och

23§§,

4.att en byggprodukt måste vara typgodkänd enligt 8 kap. 22 § för att få användas i ett byggnadsverk, och

5.bestyrkande av överensstämmelse med gällande krav på byggpro- dukter och att, i fråga om byggprodukter som har liten betydelse med hänsyn till hälsa och säkerhet, det för ett sådant bestyrkande är tillräck- ligt att tillverkaren har utfärdat en försäkran om byggprodukternas över- ensstämmelse med allmänt erkänd och tillämpad teknik.

Föreskrifter enligt första stycket 4 får endast avse typgodkännande som behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa.

Föreskrifter om bygglov

7 § Regeringen får meddela föreskrifter om att det, utöver det som föl- jer av 9 kap. 2‒7 §§, krävs bygglov för

1.skyltar och ljusanordningar, och

2.andra anläggningar än byggnader, om anläggningarna genom sin storlek eller funktion kan ha en betydande inverkan på omgivningen.

Föreskrifter om anmälningsplikt

8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att anmälan krävs för vissa åtgärder enligt 9 kap. 16 §.

Föreskrifter om funktionskontrollanter, kontrollansvariga och sakkunniga

9 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela

1.föreskrifter om funktionskontrollanter enligt 8 kap. 25 §,

2.föreskrifter om vad som i fråga om kunskap, erfarenhet och certifier-

ing krävs av sådana kontrollansvariga och sakkunniga som avses i 10 kap., och

3. de föreskrifter i övrigt om kontrollansvariga och sakkunniga som be- hövs utöver bestämmelserna i 10 kap. 9–13 §§.

10 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka små åtgärder som enligt 10 kap. 10 § 2 innebär ett undantag från kravet på kontrollansvarig enligt 10 kap. 9 §.

Föreskrifter om kontroll

11 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om kontroll av att föreskrifter som har meddelats med stöd av 2, 5 eller 6 § följs.

Föreskrifter om tillsyn och byggsanktionsavgifter

12 § Regeringen får meddela ytterligare föreskrifter om tillsyn och byggsanktionsavgifter enligt 11 kap.

Prop. 2009/10:170

Föreskrifter i extraordinära situationer

Prop. 2009/10:170

13 § Om det har inträffat en naturhändelse med synnerligen omfattande negativa effekter på miljön eller egendom och om det behövs för att nöd- vändiga åtgärder snabbt ska kunna vidtas, får regeringen meddela före- skrifter om tidsbegränsade undantag från

1.krav på att hänsyn ska tas till allmänna intressen vid lokalisering av bebyggelse enligt 2 kap.,

2.krav på byggnader, andra anläggningar, tomter, allmänna platser och områden för andra anläggningar än byggnader enligt 8 kap.,

3.krav på att en åtgärd ska vara förenlig med en detaljplan eller områ- desbestämmelser,

4.krav på bygglov, rivningslov och marklov enligt 9 kap., samt

5.bestämmelserna i 10 kap. om förfarandet efter bygg- och rivningslov m.m.

14 § Om riket är i krig eller krigsfara eller om det råder sådana utomor- dentliga förhållanden som beror på krig eller krigsfara som riket har be- funnit sig i, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att nödvändig byggnadsverksamhet i övrigt ska kunna utföras.

1.Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011 då plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på bygg- nadsverk, m.m. ska upphöra att gälla.

2.Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för mål och ärenden som har påbörjats före den 2 maj 2011 och mål och ärenden som avser över- klagande av beslut i ett sådant mål eller ärende till dess målet eller ären- det är slutligt avgjort.

3.För överträdelser som har ägt rum före den 2 maj 2011 ska äldre be- stämmelser tillämpas på prövningen i sak. Den nya lagen ska dock till- ämpas, om den leder till lindrigare påföljd.

4.Generalplaner som den 1 maj 2011 gäller som områdesbestämmelser enligt 17 kap. 3 § första stycket i den upphävda plan- och bygglagen ska även i fortsättningen gälla som områdesbestämmelser.

5.Stadsplaner, byggnadsplaner, avstyckningsplaner och andra planer och bestämmelser som den 1 maj 2011 enligt 17 kap. 4 § i den upphävda plan- och bygglagen ska anses ha antagits med stöd av den upphävda la- gen ska även i fortsättningen anses ha antagits med stöd av den upphävda lagen. Bestämmelserna i 17 kap. 4 § sista stycket i den upphävda plan- och bygglagen gäller fortfarande för sådana planer.

6.Bestämmelserna i 6 kap. 15 § gäller inte i fråga om planer som avses

ipunkten 5.

7.Bestämmelserna i 4 kap. 7 § första stycket gäller inte inom områden som omfattas av en byggnadsplan eller avstyckningsplan som avses i punkten 5.

8.Bestämmelserna i 9 kap. 32 § gäller inte inom områden som omfat- tas av en stadsplan eller byggnadsplan som avses i punkten 5.

9.Fastighetsplaner enligt den upphävda plan- och bygglagen och tomt- indelningar som före den 2 maj 2011 gäller som fastighetsplaner enligt

Prop. 2009/10:170

2.2Lag om ändring i miljöbalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 6 §, 6 kap. 19 och 21 §§, 7 kap. 8, 18, 18 e och 18 g §§, 12 kap. 7 § och 31 kap. 9 § miljöbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

2 kap.

6 §1

För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde skall det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet skall kunna upp- nås med minsta intrång och olä- genhet för människors hälsa och

miljön.
Vid	prövning av frågor	enligt
7 kap.,	tillståndsprövning	enligt

9 och 11 kap., regeringens tillåtlig- hetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6 §, 11 kap. 9 a § och 12 kap. 6 § skall bestämmelserna i 3 och 4 kap. tillämpas endast i de fall som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden.

Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmel- serna inte motverkas.

För en verksamhet eller åtgärd som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna upp- nås med minsta intrång och olä- genhet för människors hälsa och

miljön.
Vid	prövning av frågor	enligt
7 kap.,	tillståndsprövning	enligt

9 och 11 kap., regeringens tillåtlig- hetsprövning enligt 17 kap. och prövning av verksamheter enligt 9 kap. 6 §, 11 kap. 9 a § och 12 kap.

6 § ska bestämmelserna	i	3	och
4 kap. tillämpas endast	i	de	fall

som gäller ändrad användning av mark- eller vattenområden.

Ett tillstånd eller en dispens får inte ges i strid med en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:000). Små avvikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmel- serna inte motverkas.

6 kap.

19 §2

Varje myndighet som skall tilläm- pa denna balk skall se till att såda- na planer enligt plan- och byggla-

1Senaste lydelse 2006:1014.

2Senaste lydelse 2004:606.

Varje myndighet som ska tillämpa denna balk ska se till att sådana planer enligt plan- och bygglagen

gen (1987:10) och sådant planer-	(2010:000) och sådant planerings- Prop. 2009/10:170
ingsunderlag som behövs för att	underlag som behövs för att belysa
belysa frågor om hushållning med	frågor om hushållning med mark
mark och vatten finns tillgängliga i	och vatten finns tillgängliga i
målet eller ärendet. Myndigheten	målet eller ärendet. Myndigheten
skall också se till att sådana beslu-	ska också se till att sådana beslu-
tade åtgärdsprogram och förvalt-	tade åtgärdsprogram och förvalt-
ningsplaner som avses i 5 kap. och	ningsplaner som avses i 5 kap. och
som har betydelse för prövningen	som har betydelse för prövningen
finns tillgängliga i målet eller	finns tillgängliga i målet eller
ärendet.	ärendet.

Om myndigheten begär det, är kommunen skyldig att tillhandahålla planer enligt plan- och bygglagen samt planeringsunderlaget till dessa.

21 §3

Regeringen får i ett visst fall be- sluta att en eller flera kommuner skall redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kom- munen eller kommunerna i sin pla- nering enligt plan- och bygglagen

(1987:10) avser att

Regeringen får i ett visst fall be- sluta att en eller flera kommuner ska redovisa till regeringen eller någon annan myndighet hur kom- munen eller kommunerna i sin pla- nering enligt plan- och bygglagen

(2010:000) avser att

1.genomföra ett åtgärdsprogram enligt 5 kap. 5 § eller på annat sätt skapa förutsättningar för att miljökvalitetsnormer enligt 5 kap. uppfylls, och

2.tillgodose ett intresse som rör hushållningen med mark och vatten enligt 3 och 4 kap.

Statliga myndigheter skall an- mäla till regeringen om det upp- kommer behov av en sådan redo- visning.

Statliga myndigheter ska anmäla till regeringen om det uppkommer behov av en sådan redovisning.

7kap.

8 §

Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte strida mot detaljplan eller områ- desbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10). Mindre av- vikelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

Beslut i frågor om bildande eller ändring av naturreservat får inte strida mot en detaljplan eller områ- desbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:000). Små avvi- kelser får dock göras, om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas.

3 Senaste lydelse 2004:606.

18 §4

Prop. 2009/10:170

Länsstyrelsen får i det enskilda fallet besluta att upphäva strandskyddet i ett område, om

1.det är uppenbart att området strandskyddets syften, eller

2.området enligt plan- och bygg- lagen (1987:10) avses att omfattas av en detaljplan och

saknar betydelse för att tillgodose

2. området enligt plan- och bygg- lagen (2010:000) avses att omfat- tas av en detaljplan och

a)behövs för byggande av en försvarsanläggning, allmän väg eller järnväg, eller

b)skyddas enligt andra bestämmelser i detta kapitel och skyddet har beslutats av någon annan än en kommun.

Ett upphävande enligt första stycket 2 får göras endast om det finns sär- skilda skäl och intresset av att ta området i anspråk på det sätt som avses med planen väger tyngre än strandskyddsintresset.

Bestämmelser om kommunens möjligheter att upphäva strand- skyddet genom en bestämmelse i en detaljplan finns i 5 kap. 7 a § plan- och bygglagen.

Bestämmelser om kommunens möjligheter att upphäva strand- skyddet genom en bestämmelse i en detaljplan finns i 4 kap. 17 § plan- och bygglagen

18 e §5

Med område för landsbygdsutveckling i strandnära lägen avses vid tillämpningen av 18 d § ett område som

1.är lämpligt för utvecklingen av landsbygden,

2.är av ett sådant slag och har en så begränsad omfattning att strand- skyddets syften fortfarande tillgodoses långsiktigt,

3.endast har en liten betydelse för att tillgodose strandskyddets syften a) i eller i närheten av tätorter,

b) i ett kust- eller kustskärgårdsområde från Forsmark till Veda vid

Storfjärden i Ångermanland eller från Skataudden vid Näskefjärden till gränsen mot Finland,

c)på Gotland, eller

d)vid Vänern, Vättern, Mälaren, Siljan, Orsasjön, Skattungen, Oresjön eller Oreälven mellan Orsasjön och Skattungen, om det råder stor efter- frågan på mark för bebyggelse i området, och

4. inte är ett kust- eller kustskärgårdsområde från gränsen mot Norge till Forsmark, utmed Ölands kust eller i Ångermanland från Veda vid Storfjärden till Skataudden vid Näskefjärden.

En översiktsplan enligt 4 kap. 1 § plan- och bygglagen (1987:10) ska ge vägledning vid bedömning- en av om en plats ligger inom ett sådant område som avses i första stycket. Översiktsplanen är inte bin- dande för myndigheter och enskilda.

4Senaste lydelse 2009:532.

5Senaste lydelse 2009:532.

En översiktsplan enligt 3 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:000) ska ge vägledning vid bedömning- en av om en plats ligger inom ett sådant område som avses i första stycket. Översiktsplanen är inte bindande.

18 g §6

Prop. 2009/10:170

I fråga om strandskydd som har upphävts för ett område genom en bestämmelse i en detaljplan enligt plan- och bygglagen (1987:10) eller för ett område som har av- setts att omfattas av en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt samma lag gäller strandskyddet åter, om

I fråga om strandskydd som har upphävts för ett område genom en bestämmelse i en detaljplan enligt plan- och bygglagen (2010:000) eller för ett område som har av- setts att omfattas av en detaljplan eller områdesbestämmelser enligt samma lag gäller strandskyddet åter, om

1.området upphör att omfattas av detaljplanen eller områdesbestäm- melserna, eller

2.detaljplanen eller områdesbestämmelserna ersätts med en ny detaljplan.

12 kap.

7 §

Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betes- mark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Be- stämmelserna i samma paragrafer skall dock inte tillämpas på jord- bruksmark

1.som ingår i fastighet, som har bildats för annat ändamål än jord- bruk och som därefter inte har tax- erats, eller

2.som i detaljplan eller områ- desbestämmelser enligt plan- och bygglagen (1987:10) är avsedd för annat ändamål än jordbruk.

Med jordbruksmark avses i 8 och 9 §§ sådan åkermark och betes- mark som ingår i fastighet som är taxerad som lantbruksenhet. Be- stämmelserna i samma paragrafer ska dock inte tillämpas på jord- bruksmark

1.som ingår i en fastighet, som har bildats för ett annat ändamål än jordbruk och som därefter inte har taxerats, eller

2.som i en detaljplan eller i om- rådesbestämmelser enligt plan- och bygglagen (2010:000) är avsedd för ett annat ändamål än jordbruk.

31 kap.

9 §

Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ skall beaktas även andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § skogsvårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10). Detta

6 Senaste lydelse 2009:532.

Vid tillämpningen av 4 och 8 §§ ska hänsyn tas också till andra beslut enligt 7 kap. 3, 5, 6, 9 eller 22 §, förbud enligt 7 kap. 11 § andra stycket, förelägganden och förbud enligt 12 kap. 6 § fjärde stycket, beslut enligt 18 § skogs- vårdslagen (1979:429) samt beslut som avses i 14 kap. 5–7 och 10– 13 §§ plan- och bygglagen (2010:

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får fastig- hetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmel- serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Prop. 2009/10:170

2.4Lag om ändring i fastighetsbildningslagen (1970:988)

Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetsbildningslagen (1970:988)1 dels att 3 kap. 2 §, 5 kap. 5, 8 a och 10 a §§, 7 kap. 1, 4 och 6 §§,

8 kap. 4 §, 16 kap. 14 § samt 17 kap. 3 § ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 5 kap. 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

2 §2

Inom område med detaljplan, fast- ighetsplan eller områdesbestäm- melser får fastighetsbildning inte ske i strid mot planen eller bestäm- melserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motver- kas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, ska fastighetsbildning ske så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det på grund av ett särskilt medgivande får uppföras en byggnad eller vidtas en annan därmed jämförlig åtgärd i strid mot en sådan be- stämmelse, utgör det som nu har sagts inte hinder mot fastighetsbildning som behövs för att medgivandet ska kunna utnyttjas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från andra stycket första meningen. Frågan om undantag prövas på lantmäterimyndighetens begäran av

1.länsstyrelsen, om undantaget avser fastighetsbildningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd och motsvarar ett sådant fall som avses i 7 kap. 18 a § miljöbalken,

2.kommunen, om undantaget avser fastighetsbildningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd i ett fall som inte omfattas av 1, eller

3.länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, kommunen i övriga fall.

Att regeringens tillåtelse behövs i vissa fall följer av 7 kap. 29 § miljö- balken.

En kommuns beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överkla- gas hos regeringen.

1Lagen omtryckt 1992:1212.

2Senaste lydelse 2009:533.

Prop. 2009/10:170

5 kap.

4 a §

Bestämmelsen i 4 § första stycket ska inte tillämpas om det i en de- taljplan har meddelats bestämmel- ser om fastighetsindelning eller servitut och fastighetsbildningsbe- slut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

5 §3

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden skall förbättras. Kravet på att fast- igheten skall förbättras gäller inte om regleringen har begärts av en samfällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för delägar- fastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen be- hövs för att få fastigheten att stäm- ma bättre överens med gällande detaljplan, fastighetsplan eller järnvägsplan.

Har regleringen påkallats av an- nan än sakägare eller innebär an- sökan av sakägare att regleringen, för att ej möta hinder enligt 4 § andra stycket, skall göras mer om- fattande än som krävs för att sök- andens fastighet skall förbättras, får regleringen ej äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt in- tresse i saken mera allmänt mot- sätter sig regleringen och har be- aktansvärda skäl för det. Vid pröv- ningen av sådan fråga skall främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller icke, om behovet av fastighetsreglering är synnerligen angeläget.

3 Senaste lydelse 1995:1650.

Fastighetsreglering som begärts av sakägare får genomföras endast om den är nödvändig för att en fastighet som tillhör sökanden ska förbättras. Kravet på att fastighe- ten ska förbättras gäller inte om regleringen har begärts av en sam- fällighetsförening och berör en samfällighet som inte längre är av gemensam betydelse för delägar- fastigheterna. Kravet gäller inte heller om fastighetsregleringen be- hövs för att få fastigheten att stäm- ma bättre överens med gällande detaljplan eller järnvägsplan.

Har regleringen påkallats av an- nan än sakägare eller innebär an- sökan av sakägare att regleringen, för att inte möta hinder enligt 4 § andra stycket, ska göras mer om- fattande än som krävs för att sök- andens fastighet ska förbättras, får regleringen inte äga rum, om de sakägare som har ett väsentligt in- tresse i saken mera allmänt mot- sätter sig regleringen och har be- aktansvärda skäl för det. Vid pröv- ningen av sådan fråga ska främst deras mening beaktas som har störst nytta av regleringen.

Andra stycket gäller inte, om be- hovet av fastighetsreglering är syn- nerligen angeläget.

8 a §

Prop. 2009/10:170

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 17 § första stycket plan- och bygglagen (1987:10) får överföras genom fastighetsregler- ing utan hinder av bestämmelserna i 7 och 8 §§. Detsamma gäller i fråga om upphävande av servitut som besvärar sådan mark. Bestäm- melserna i 7 och 8 §§ utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafik- anläggning som avses i 14 kap. 2 § plan- och bygglagen.

Mark som skulle ha kunnat inlösas enligt 6 kap. 13 § första stycket 1 plan- och bygglagen (2010:000) får överföras genom fastighetsreg- lering utan hinder av bestämmel- serna i 7 och 8 §§. Detsamma gäl- ler i fråga om upphävande av ser- vitut som besvärar sådan mark. Bestämmelserna i 7 och 8 §§ utgör inte heller något hinder mot att servitut bildas för en sådan allmän trafikanläggning som avses i 14 kap. 18 § plan- och bygglagen.

Lydelse enligt prop. 2009/10:162 Föreslagen lydelse

10 a §

Vid värdering av egendom enligt 10 § gäller andra och tredje styckena.

Vid värdering av egendom som	Vid värdering av egendom som
kan tas i anspråk enligt 14 kap. 1	kan tas i anspråk enligt 14 kap. 14,
eller 2 § plan- och bygglagen	15, 16, 17 eller 18 § plan- och bygg-
(1987:10) och vid värdering i	lagen (2010:000) och vid värder-
andra fall där det är uppenbart att	ing i andra fall där det är uppen-
egendomen i stället skulle ha kun-	bart att egendomen i stället skulle
nat tas i anspråk genom expropri-	ha kunnat tas i anspråk genom ex-
ation eller något annat liknande	propriation eller något annat liknan-
tvångsförvärv, tillämpas 4 kap. ex-	de tvångsförvärv, tillämpas 4 kap.
propriationslagen (1972:719).	expropriationslagen (1972:719).

Vid värdering av egendom som inte kunnat tas i anspråk på sätt som sägs i andra stycket tillämpas 4 kap. expropriationslagen med undantag för 1 § andra stycket och, såvitt gäller värdestegring, 2 §. Det ska även tas skälig hänsyn till det särskilda värde som egendomen har för den

tillträdande fastigheten.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
	7 kap.

1 §

Servitut som bildas genom fastig- hetsreglering skall vara av väsent- lig betydelse för fastighets ända- målsenliga användning. Vid detta bedömande skall hänsyn ej tagas till rättighet som är grundad på fri- villig upplåtelse.

Servitut som bildas genom fastig-
hetsreglering ska vara av väsentlig
betydelse för fastighets ändamåls-
enliga användning. Vid detta be-
dömande ska hänsyn inte tas till
rättighet som är grundad på fri-
villig upplåtelse.	87

Utan stöd av överenskommelse	Utan stöd av överenskommelse Prop. 2009/10:170
mellan ägaren av den härskande	mellan ägaren av den härskande
fastigheten och ägaren av den tjän-	fastigheten och ägaren av den tjän-
ande fastigheten får servitutet ej	ande fastigheten får servitutet inte
innefatta skyldighet för den senare	innefatta skyldighet för den senare
att underhålla väg, byggnad eller	att underhålla väg, byggnad eller
annan anläggning som avses med	annan anläggning som avses med
servitutet. Servitut får ej bildas för	servitutet. Servitut får inte bildas
viss tid eller göras beroende av	för viss tid eller göras beroende av
villkor. Dock får bestämmas att	villkor. Dock får bestämmas att
servitut skall gälla endast så länge	servitut ska gälla endast så länge
ändamålet ej tillgodosetts på annat	ändamålet inte tillgodosetts på an-
sätt som särskilt anges.	nat sätt som särskilt anges.
För bildande av servitut varom	För bildande av servitut som det
bestämmelser har meddelats i en	har meddelats bestämmelser om i
fastighetsplan gäller inte första	en detaljplan gäller inte första
stycket och 5 kap. 8 §.	stycket och 5 kap. 8 §.
	4 §
För att servitut skall få ändras	För att servitut ska få ändras krävs
krävs att det hindrar ett ändamåls-	att det hindrar ett ändamålsenligt
enligt utnyttjande av den tjänande	utnyttjande av den tjänande fastig-
fastigheten eller dess användning i	heten eller dess användning i en-
enlighet med detaljplan, fastighets-	lighet med detaljplan eller områ-
plan eller områdesbestämmelser	desbestämmelser och att	denna
och att denna olägenhet kan un-	olägenhet kan undanröjas	genom
danröjas genom ändringen.	ändringen.

Har ändrade förhållanden inträtt efter servitutets tillkomst, får servitu- tet ändras, om det skulle innebära väsentlig fördel för den tjänande eller den härskande fastigheten utan att för den andra medföra olägenhet av betydelse.

6 §

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsregler- ing som avser ändring i fastighets- indelningen gäller icke de i 4 och 5 §§ föreskrivna särskilda villko- ren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring eller upphävande av servitut varom bestämmelser har meddelats i en fastighetsplan gäl- ler inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §.

För ändring eller upphävande av servitut vid sådan fastighetsregler- ing som avser ändring i fastighets- indelningen gäller inte de i 4 och 5 §§ föreskrivna särskilda villko- ren, om åtgärden är av betydelse för regleringen.

För ändring eller upphävande av servitut som det har meddelats be- stämmelser om i en detaljplan gäl- ler inte 4 och 5 §§ samt 5 kap. 8 §.

Prop. 2009/10:170

8kap.

4 §

Tillhör områden som enligt en fas- tighetsplan skall bilda en fastighet olika ägare, får ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de inskränkningar be- träffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1–3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars område vid uppskattning åsättes största värdet. Åsättes områdena lika värde, äger den företräde som först yrkat inlö- sen. Om ändringar i fastighetsin- delningen samtidigt genomföres med tillämpning av 5 kap., skall dessa beaktas vid uppskattningen.

Tillhör områden som enligt en detaljplan ska bilda en fastighet olika ägare, får ägare av sådant område på begäran lösa återstoden av den blivande fastigheten utan hinder av de inskränkningar be- träffande inlösen som framgår av 5 kap. 7 § och av 1–3 §§ i detta kapitel. Yrkas inlösen av flera, äger den företräde vars område vid uppskattning åsätts största värdet. Åsätts områdena lika värde, äger den företräde som först yrkat inlö- sen. Om ändringar i fastighetsin- delningen samtidigt genomförs med tillämpning av 5 kap., ska dessa beaktas vid uppskattningen.

16 kap.

14 §

Fastighetsdomstolen kan, efter vad som är skäligt med hänsyn till om- ständigheterna, besluta att sakäga- re som förlorar målet skall ersätta annan sakägare dennes rättegångs- kostnad.

I mål om inlösenersättning skall dock sakägare som avstår mark el- ler särskild rättighet få gottgörelse för sin kostnad oberoende av ut- gången i målet. Detsamma skall gälla i mål om ersättning för mark- överföring eller reglering av rättig- het som avses i 5 kap. 10 a § andra stycket.

Första och andra styckena gäller inte, om annat följer av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångsbalken. Ogillas i mål enligt andra stycket talan som har fullföljts av den som av- står eller upplåter mark eller rättig- het, tillämpas 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10).

Vinner sakägare mål mot före- trädare för allmänt intresse, kan

Fastighetsdomstolen kan, efter vad
som är skäligt med hänsyn till om-
ständigheterna, besluta att sakäga-
re som förlorar målet ska ersätta
annan sakägare dennes rättegångs-
kostnad.
I mål om inlösenersättning ska
dock sakägare som avstår mark el-
ler särskild rättighet få gottgörelse
för sin kostnad oberoende av ut-
gången i målet. Detsamma ska
gälla i mål om ersättning för mark-
överföring eller reglering av rättig-
het som avses i 5 kap. 10 a § andra
stycket.
Första och andra styckena gäller
inte, om annat följer av 18 kap. 6
eller 8 § rättegångsbalken. Ogillas
i mål enligt andra stycket talan
som har fullföljts av den som av-
står eller upplåter mark eller rättig-
het, tillämpas 15 kap. 8 § plan-
och bygglagen (2010:000).
Vinner sakägare mål mot före-
trädare för allmänt intresse, kan	89
	89

domstolen tillerkänna honom er- sättning för rättegångskostnad, om synnerliga skäl föreligger. Sådan ersättning skall utges av statsver- ket eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Skall i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan dom- stolen när det är skäligt förordna att kostnaden skall stanna på stats- verket.

domstolen tillerkänna honom eller Prop. 2009/10:170 henne ersättning för rättegångs-

kostnad, om det finns synnerliga skäl. Sådan ersättning ska utges av staten eller, om endast kommunen företräder det allmänna intresset, av kommunen.

Ska i annat fall än som avses i 13 § kostnad för bevisning eller särskild åtgärd enligt rättens beslut utgå av allmänna medel, kan dom- stolen när det är skäligt förordna att kostnaden ska stanna på staten.

		17 kap.
		3 §4
I fråga om rättegången i hovrätten			I fråga om rättegången i hovrätten
tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9–13 §§,			tillämpas 16 kap. 3, 7 och 9–13 §§,
14 § första, fjärde och femte styck-			14 § första, fjärde och femte styck-
ena, 14 a §, 15 § samt 16 §. Dock			ena, 14 a §, 15 § samt 16 §. Dock
skall	16 kap. 15 § inte tillämpas		ska 16 kap. 15 § inte tillämpas när
när hovrätten återförvisar mål till			hovrätten återförvisar mål till fas-
fastighetsdomstolen.			tighetsdomstolen.
I mål som avses i 16 kap. 14 §			I mål som avses i 16 kap. 14 §
andra stycket skall den som har att			andra stycket ska den som har att
betala ersättning för mark eller rät-			betala ersättning för mark eller rät-
tighet, om inte något annat följer			tighet, om inte något annat följer
av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångs-			av 18 kap. 6 eller 8 § rättegångs-
balken, alltid själv bära sina kost-			balken, alltid själv bära sina kost-
nader samt kostnad som han eller			nader samt kostnad som han eller
hon orsakar motparten genom att			hon orsakar motparten genom att
själv överklaga. Ogillas i ett sådant			själv överklaga. Ogillas i ett sådant
mål talan som har fullföljts av den			mål talan som har fullföljts av den
som avstår eller upplåter mark			som avstår eller upplåter mark el-
eller	rättighet,	tillämpas dock	ler rättighet, tillämpas dock 15 kap.
15 kap. 6 § plan-		och bygglagen	8 § plan- och bygglagen	(2010:
(1987:10). I övrigt skall bestäm-			000). I övrigt ska bestämmelserna i
melserna i 18 kap. rättegångsbal-			18 kap. rättegångsbalken	tilläm-
ken tillämpas.			pas.

Bevis genom syn på stället får tas upp i hovrätten endast om det finns synnerliga skäl.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

4 Senaste lydelse 2004:393.

I mål om inlösen enligt 56, 59 eller 62 § gäller i tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719), om inte annat är särskilt föreskrivet. Om ett yrkande om inlösen enligt 59 eller 62 § ogillas, tillämpas allmänna regler om rättegångskostnad.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får en led- ningsrätt inte upplåtas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmel- serna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Prop. 2009/10:170

2.6Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144)

Härigenom föreskrivs att 6 a och 8 §§ ledningsrättslagen (1973:1144) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 a §1

Bestämmelsen i 6 § skall inte tillämpas om det i en fastighets- plan har meddelats bestämmelser om en ledningsrätt och ledningsbe- slut meddelas under detaljplanens genomförandetid.

Bestämmelsen i 6 § ska inte tillämpas om det i en detaljplan har meddelats bestämmelser om en ledningsrätt och ledningsbeslut meddelas under detaljplanens ge- nomförandetid.

8 §2

Inom område med detaljplan, fas- tighetsplan eller områdesbestäm- melser får en ledningsrätt inte upp- låtas i strid mot planen eller be- stämmelserna. Om syftet med pla- nen eller bestämmelserna inte mot- verkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, ska ledningsrätt upplåtas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från andra stycket. Frågan om undantag prövas på lantmäterimyndighetens begäran av

1.länsstyrelsen, om undantaget avser ledningsrättens förenlighet med bestämmelser om strandskydd och motsvarar ett sådant fall som avses i 7 kap. 18 a § miljöbalken,

2.kommunen, om undantaget avser ledningsrättens förenlighet med bestämmelser om strandskydd i ett fall som inte omfattas av 1, eller

3.länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, kommunen i övriga fall.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgär- der finns i 7 kap. 28 a–29 b §§ miljöbalken.

En kommuns beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överkla- gas hos regeringen.

1Senaste lydelse 1987:127.

2Senaste lydelse 2009:534.

Prop. 2009/10:170

2.7Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149)

Härigenom föreskrivs att 6 a och 9 §§ anläggningslagen (1973:1149) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

6 a §1

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ skall inte tillämpas om det i en fastig- hetsplan har meddelats bestäm- melser om en gemensamhetsan- läggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens ge- nomförandetid.

Bestämmelserna i 5 och 6 §§ ska inte tillämpas om det i en detalj- plan har meddelats bestämmelser om en gemensamhetsanläggning och anläggningsbeslut meddelas under detaljplanens genomföran- detid.

9 §2

Inom område med detaljplan, fas-	Inom område med detaljplan eller
tighetsplan eller områdesbestäm-	områdesbestämmelser får en ge-
melser får en gemensamhetsan-	mensamhetsanläggning inte inrät-
läggning inte inrättas i strid mot	tas i strid mot planen eller bestäm-
planen eller bestämmelserna. Om	melserna. Om syftet med planen
syftet med planen eller bestämmel-	eller bestämmelserna inte motver-
serna inte motverkas, får dock	kas, får dock mindre avvikelser
mindre avvikelser göras.	göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket, ska anläggning inrättas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskilda skäl, får undantag medges från andra stycket. Frågan om undantag prövas på lantmäterimyndighetens begäran av

1.länsstyrelsen, om undantaget avser anläggningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd och motsvarar ett sådant fall som avses i 7 kap. 18 a § miljöbalken,

2.kommunen, om undantaget avser anläggningens förenlighet med bestämmelser om strandskydd i ett fall som inte omfattas av 1, eller

3.länsstyrelsen eller, efter länsstyrelsens förordnande, kommunen i övriga fall.

Bestämmelser om att tillstånd krävs för vissa verksamheter och åtgär- der finns i 7 kap. 28 a–29 b §§ miljöbalken.

En kommuns beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut i en fråga som avses i tredje stycket får överkla- gas hos regeringen.

1Senaste lydelse 1987:126.

2Senaste lydelse 2009:535.

gon del skall taxeras till-

ska

taxeras

tillsammans Prop. 2009/10:170

sammans

med

annan

med annan egendom en-

egendom enligt reglerna

ligt reglerna i 4 kap.

i 4 kap.

Vad nu har sagts om

tomtmark skall också gälla

tomtmark ska också gälla

mark till obebyggd fas-

tighet,

som har

bildats

tighet,

som

har

bildats

för byggnadsändamål un-

der de senaste två åren.

Har

fastigheten

bildats

Har

fastigheten

bildats

längre

tillbaka

tiden

längre

tillbaka

tiden

skall marken utgöra tomt-

ska marken utgöra tomt-

mark endast om det är

uppenbart att den får be-

byggas. I övriga fall skall

byggas. I övriga fall ska

obebyggd

mark

anses

obebyggd mark

anses

som

tomtmark

endast

som

tomtmark

endast

om marken enligt detalj-

plan utgör kvartersmark

för enskilt

bebyggande

för

enskilt

bebyggande

och det inte är uppenbart

att bebyggelsen inte skall

att bebyggelsen inte ska

genomföras. Detsamma

gäller om det finns gil-

tigt bygglov eller till-

stånd enligt ett förhands-

besked enligt plan- och

bygglagen (1987:10), av-

bygglagen

(2010:000),

seende

sådan

byggnad

avseende sådan byggnad

som anges i andra styc-

ket.

Täkt-

Mark för vilken täkttill-

Täkt-

Mark för vilken täkttill-

mark

stånd enligt 18 §

natur-

mark

stånd enligt 18 § natur-

vårdslagen

(1964:822),

vårdslagen

(1964:822),

vattenlagen

(1983:291)

vattenlagen

(1983:291)

eller

miljöbalken

gäller.

eller

miljöbalken gäller.

Med

täkttillstånd skall

Med

täkttillstånd

ska

jämställas pågående täkt.

Byggnad på täktområde

för

täktens

utnyttjande

för

täktens

utnyttjande

hindrar

inte att

marken

hindrar inte

att

marken

indelas som täktmark.

Åkermark

Mark som används eller lämpligen kan användas till

växtodling eller bete och som är lämplig att plöjas.

Betesmark

Mark som används eller lämpligen kan användas till

bete och som inte är lämplig att plöjas.

100

Skogs-	Mark som är lämplig för		Skogs-	Mark som är lämplig för Prop. 2009/10:170
mark	virkesproduktion och som		mark	virkesproduktion och som
	inte i väsentlig utsträck-			inte i väsentlig utsträck-
	ning används för annat			ning används för annat
	ändamål. Mark där det			ändamål. Mark där det
	bör finnas skog till skydd			bör finnas skog till skydd
	mot sand- eller jordflykt			mot sand- eller jordflykt
	eller mot att fjällgränsen			eller mot att fjällgränsen
	flyttas ned.			flyttas ned.
	Mark som ligger helt			Mark som ligger helt
	eller i huvudsak outnytt-			eller i huvudsak outnytt-
	jad skall dock inte anses			jad ska dock inte anses
	som skogsmark, om den			som skogsmark, om den
	på	grund av särskilda		på	grund av särskilda
	förhållanden inte bör tas			förhållanden inte bör tas
	i anspråk för virkespro-			i anspråk för virkespro-
	duktion.			duktion.
	Mark skall anses lämp-			Mark ska anses lämp-
	lig för virkesproduktion,			lig för virkesproduktion,
	om den enligt vedertag-			om den enligt vedertag-
	na	bedömningsgrunder		na	bedömningsgrunder
	kan producera i genom-			kan producera i genom-
	snitt minst en kubikme-			snitt minst en kubikme-
	ter virke om året per			ter virke om året per
	hektar.			hektar.

Skogsimpedi- Mark som inte är lämplig för virkesproduktion utan ment produktionshöjande åtgärder men som bär skog eller har förutsättningar att bära skog.

Övrig	Mark som inte skall ut-	Övrig	Mark som inte ska ut-
mark	göra något av de tidigare	mark	göra något av de tidigare
	nämnda ägoslagen.		nämnda ägoslagen.

18 kap.

11 §2

Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet skall i be- hövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer, lämna Skatteverket upp- gift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet som av- ses med bygglov, rivningslov,

Den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet ska i be- hövlig omfattning, enligt närmare föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer, lämna Skatteverket upp- gift om arten och omfattningen av den byggnadsverksamhet som av- ses med bygglov, rivningslov,

2 Senaste lydelse 2003:650.

101

Prop. 2009/10:170

2.12Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)

Härigenom föreskrivs att 54 § konsumenttjänstlagen (1985:716) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
54 §1
Näringsidkaren skall i god tid un-	Näringsidkaren ska i god tid un-
derrätta konsumenten om när arbe-	derrätta konsumenten om när arbe-
tet beräknas vara avslutat och slut-	tet beräknas vara avslutat och slut-
besiktning kan göras. Konsumen-	besiktning kan göras. Konsumen-
ten skall därefter utan dröjsmål	ten ska därefter utan dröjsmål
meddela näringsidkaren om han	meddela näringsidkaren om han
eller hon begär besiktning och, om	eller hon begär besiktning och, om
så är fallet, utse en person att ut-	så är fallet, utse en person att ut-
föra besiktningen (besiktningsman).	föra besiktningen (besiktningsman).

Om konsumenten inte utser någon besiktningsman, får näringsidkaren göra det. Parterna kan också utse en besiktningsman gemensamt.

Besiktningsmannen skall så snart	Besiktningsmannen ska så snart
som möjligt kalla parterna samt	som möjligt kalla parterna samt
den kvalitetsansvarige enligt 9 kap.	den kontrollansvarige enligt 10 kap.
13 § plan- och bygglagen (1987:10)	9 § plan- och bygglagen (2010:000)
till slutbesiktningen.	till slutbesiktningen.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2004:554.

104

Prop. 2009/10:170

2.14Lag om ändring i lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län

Härigenom föreskrivs att 1–3 och 6 §§ lagen (1987:147) om regionpla- nering för kommunerna i Stockholms län ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §

För kommunerna i Stockholms län skall Stockholms läns landstings- kommun som regionplaneorgan ha hand om sådan utrednings- och samordningsverksamhet beträffan- de regionala frågor (regionplaner- ing) som avses i 7 kap. 1 § första stycket plan- och bygglagen

(1987:10).

För kommunerna i Stockholms län ska Stockholms läns landstings- kommun som regionplaneorgan ha hand om sådan utrednings- och samordningsverksamhet beträffan- de regionala frågor (regionplaner- ing) som avses i 7 kap. 1 § plan- och bygglagen (2010:000).

2 §
Bestämmelserna i 7 kap. 3 § första	Landstingskommunen		ska bevaka
stycket och andra stycket första	regionala	frågor och	fortlöpande
meningen plan- och bygglagen	lämna underlag i sådana frågor
(1987:10) tillämpas på landstings-	för kommunernas och statliga myn-
kommunens verksamhet.	digheters	planering.	Landstings-
	kommunen får anta en regionplan
	enligt 7 kap. plan- och bygglagen
	(2010:000) för regionen eller en
Regeringen kan besluta att ut-	del av den.
Regeringen kan besluta att ut-	Regeringen kan besluta att ut-
rednings- och samordningsverk-	rednings- och samordningsverk-
samheten skall avse vissa angivna	samheten ska avse vissa angivna
frågor.	frågor.
3 §

I fråga om regionplan tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 4, 5 och 8 §§ plan- och bygglagen

(1987:10).

I fråga om regionplan tillämpas bestämmelserna i 7 kap. 6, 8 och 10–12 §§ plan- och bygglagen

(2010:000).

106

Prop. 2009/10:170

2.15Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 10 § lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 kap.

10 §1

Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsbestämmelser

1.utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är bety- dande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller

2.på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvå- ras inom berörd del av fastigheten.

Ersättning enligt första stycket får, om det är lämpligt, utgå med årliga belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Medför skyddsbestämmelser att synnerligt men uppkommer vid an- vändningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten om ägaren begär det.

Bestämmelserna enligt första styc- ket tillämpas också då länsstyrel- sen meddelat förbud enligt 5 §. Er- sättning som därvid utgår skall, om det finns skäl, avräknas mot ersätt- ning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av föreskrifterna om förlust av ta- lan eller rätt till ersättning eller in- lösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10), även beaktas andra beslut om skyddsbestämmelser samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första styc- ket 2 och 3 plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet om skyddsbestäm- melser.

Bestämmelserna enligt första styc- ket tillämpas också då länsstyrel- sen meddelat förbud enligt 5 §. Er- sättning som därvid utgår ska, om det finns skäl, avräknas mot ersätt- ning som sedermera kan komma att utgå med stöd av denna paragraf.

Vid tillämpningen av första och tredje styckena ska, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller in- lösen i 11 och 20 §§ eller 15 kap. 5 § plan- och bygglagen (2010:000), även beaktas andra beslut om skyddsbestämmelser samt beslut som avses i 14 kap. 7, 10 och 12 §§ plan- och bygglagen, under förut- sättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste be- slutet om skyddsbestämmelser.

1 Senaste lydelse 2000:265.

108

Prop. 2009/10:170

2.16Lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)

Härigenom föreskrivs att 8 § prisregleringslagen (1989:978) ska ha följ- ande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §1

Om det av någon annan orsak än krig eller krigsfara finns risk för en all- varlig prisstegring inom landet på en eller flera viktiga varor eller tjäns- ter, får regeringen meddela föreskrifter om att en eller flera av

1. bestämmelserna i 13, 14, 19,	1. bestämmelserna i 13, 14, 19,
22–26, 28 och 29 §§ skall tilläm-	22–26, 28 och 29 §§ ska tillämpas
pas på varor och tjänster som till-	på varor och tjänster som tillhan-
handahålls i näringsverksamhet,	dahålls i näringsverksamhet,
2. bestämmelserna i 13, 14 och	2. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter	19 §§ ska tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos	som tas ut i annan verksamhet hos
staten än näringsverksamhet,	staten än näringsverksamhet,
3. bestämmelserna i 13, 14 och	3. bestämmelserna i 13, 14 och
19 §§ skall tillämpas på avgifter	19 §§ ska tillämpas på avgifter
som tas ut i annan verksamhet hos	som tas ut i annan verksamhet hos
kommunerna än näringsverksam-	kommunerna än näringsverksam-
het enligt föreskrifter i	het enligt föreskrifter i
– 27 kap. 4–7 §§ miljöbalken,	a) 27 kap. 4–7 §§ miljöbalken,
– plan- och bygglagen (1987:10),	b) plan- och bygglagen (2010:000),
– lagen (2003:778) om skydd mot	c) lagen (2003:778) om skydd mot
olyckor, och	olyckor, och
– lagen (2006:412) om allmänna	d) lagen (2006:412) om allmän-
vattentjänster.	na vattentjänster.

Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

1 Senaste lydelse 2006:415.

110

Prop. 2009/10:170

2.17Lag om ändring i minerallagen (1991:45)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 7 § och 3 kap. 7 § minerallagen (1991:45) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

7 §1

Bestämmelser som berör verksam-	Bestämmelser som berör verksam-
het som avses i denna lag finns i	het som avses i denna lag finns i
miljöbalken, plan- och bygglagen	miljöbalken, plan- och bygglagen
(1987:10) och lagen (1988:950)	(2010:000) och lagen (1988:950)
om kulturminnen m.m.	om kulturminnen m.m.

Bestämmelser om rätt att förvärva och inneha eller på annat sätt ta befattning med kärnämne eller mineral med halt av sådant ämne finns även i lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet. Bestämmelser om rätt i övrigt att bedriva verksamhet med strålning finns i strålskyddslagen (1988:220).

3 kap.

7 §2

Undersökningsarbete får inte utan medgivande av bergmästaren äga rum inom

1.område inom trettio meter från allmän väg eller sådan vägsträckning enligt fastställd arbetsplan, trettio meter från järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller trettio meter från allmän flygplats,

2.område inom tvåhundra meter från bostadsbyggnad,

3.område inom tvåhundra meter från kyrka, annan samlingslokal, un- dervisningsanstalt, hotell eller pensionat eller område inom tvåhundra meter från vårdanstalt, elevhem eller liknande inrättning, om den är av- sedd för mer än femtio personer,

4.område inom tvåhundra meter från elektrisk kraftstation eller indu- striell anläggning, eller

5. område med detaljplan eller	5. område med detaljplan eller
områdesbestämmelser enligt plan-	områdesbestämmelser enligt plan-
och bygglagen (1987:10).	och bygglagen (2010:000).

I fall som anges i första stycket 5 får medgivande inte lämnas i strid med planen eller områdesbestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

1Senaste lydelse 1998:845.

2Senaste lydelse 2005:161.

111

13 §	Prop. 2009/10:170

Ett färdigställandeskydd skall fin- nas

1.när ett småhus uppförs, och

2.när ett småhus byggs till eller är föremål för en åtgärd som avses

i9 kap. 2 § första stycket 3–5 plan- och bygglagen (1987:10) samt det finns behov av ett sådant skydd.

Ett färdigställandeskydd behövs

dock	inte,	om	åtgärden enligt
8 kap.	4 §	plan-	och bygglagen

inte kräver bygglov.

Ett färdigställandeskydd ska finnas i fråga om småhus

1.vid en nybyggnad, och

2.vid en tillbyggnad eller åtgärd som är anmälningspliktig enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 16 kap. 8 § plan- och bygglagen (2010:000), om det finns behov av ett sådant skydd.

Ett färdigställandeskydd behövs

dock	inte,	om	åtgärden enligt
9 kap.	4 §	plan-	och bygglagen

inte kräver bygglov.

22 §

Att byggnadsarbetet inte får påbör- jas förrän ett bevis om byggfels- försäkring och färdigställandeskydd har företetts för den eller de nämn- der som fullgör kommunens upp- gifter inom plan- och byggnads- väsendet, framgår av 9 kap. 12 § plan- och bygglagen (1987:10).

1.Denna lag träder i kraft den 2 maj 2011.

2.Äldre föreskrifter ska fortfarande gälla för mål och ärenden som har påbörjats före ikraftträdandet och för mål och ärenden som avser över- klagande av beslut i ett sådant mål eller ärende till dess målet eller ären- det är slutligt avgjort.

114

allmän platsmark: mark som i detaljplan enligt plan- och byggla- gen (2010:000) redovisas som all- män plats eller, om marken inte omfattas av detaljplan, väg eller mark som funktionellt och i övrigt motsvarar sådan mark,

Prop. 2009/10:170

2.21Lag om ändring i lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjäns- ter ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

I denna lag avses med

vattenförsörjning: tillhandahållande av vatten som är lämpligt för nor- mal hushållsanvändning,

avlopp: bortledande av dagvatten och dränvatten från ett område med samlad bebyggelse eller från en begravningsplats, bortledande av spill- vatten eller bortledande av vatten som har använts för kylning,

vattentjänster: vattenförsörjning och avlopp (va),

va-anläggning: en anläggning som har till ändamål att tillgodose be- hov av vattentjänster för bostadshus eller annan bebyggelse,

allmän va-anläggning: en va-anläggning över vilken en kommun har ett rättsligt bestämmande inflytande och som har ordnats och används för att uppfylla kommunens skyldigheter enligt denna lag,

enskild anläggning: en va-anläggning eller annan anordning för vat- tenförsörjning eller avlopp som inte är eller ingår i en allmän va-anlägg-

ning,
verksamhetsområde: det geogra-	verksamhetsområde: det geogra-
fiska område inom vilket en eller	fiska område inom vilket en eller
flera vattentjänster har ordnats el-	flera vattentjänster har ordnats el-
ler skall ordnas genom en allmän	ler ska ordnas genom en allmän
va-anläggning,	va-anläggning,

huvudman: den som äger en allmän va-anläggning,

fastighetsägare: den som äger en fastighet inom en allmän va-anlägg- nings verksamhetsområde eller innehar sådan fast egendom med tomt- rätt, ständig besittningsrätt, fideikommissrätt eller på grund av testamen- tariskt förordnande,

va-installation: ledningar och därmed förbundna anordningar som inte ingår i en allmän va-anläggning men som har ordnats för en eller flera fastigheters vattenförsörjning eller avlopp och är kopplade eller avsedda att kopplas till en allmän va-anläggning,

förbindelsepunkt: gränsen mellan en allmän va-anläggning och en va- installation,

allmän platsmark: mark som i detaljplan enligt plan- och byggla- gen (1987:10) redovisas som all- män plats eller, om marken inte omfattas av detaljplan, väg eller mark som funktionellt och i övrigt motsvarar sådan mark,

118

Prop. 2009/10:170

2.23Lag om ändring i lagen (2006:545) om skyddsrum

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 2–5 §§ lagen (2006:545) om skyddsrum ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3kap.

2 §

Skall ett skyddsrum byggas utan att frågan uppkommit i samband med att någon sådan byggnadsåt- gärd skall utföras som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3 plan- och bygg- lagen (1987:10) och som kräver bygganmälan, skall den myndighet som enligt 1 § fattat beslutet om- besörja att skyddsrummet byggs och utrustas.

Om ett skyddsrum ska byggas utan att frågan uppkommit i samband med att någon sådan byggåtgärd ska utföras som kräver bygglov enligt plan- och bygglagen

(2010:000), ska den myndighet som enligt 1 § fattat beslutet om- besörja att skyddsrummet byggs och utrustas.

3 §
Den som inom ett område där	Den som inom ett område där
skyddsrum skall byggas avser att	skyddsrum ska byggas avser att ut-
utföra sådana byggnadsåtgärder	föra sådana byggåtgärder	som
som anges i 9 kap. 2 § 1 och 3	kräver bygglov enligt plan- och
plan- och bygglagen (1987:10)	bygglagen (2010:000) och	som
och som kräver bygganmälan skall	kräver anmälan ska underrätta den
underrätta den myndighet som av-	myndighet som avses i 1 § om sin
ses i 1 § om sin avsikt.	avsikt.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får med- dela föreskrifter om undantag från underrättelseskyldigheten enligt första stycket.

4 §

Den som har lämnat en underrätt- else enligt 3 § har rätt att få ett be- slut i skyddsrumsfrågan enligt 1 §. Innebär beslutet att ett skyddsrum skall byggas skall beslutet även in- nehålla uppgift om det antal perso- ner som skall kunna få plats i ut- rymmet.

Den som har lämnat en underrätt- else enligt 3 § har rätt att få ett be- slut i skyddsrumsfrågan enligt 1 §. Om beslutet innebär att ett skydds- rum ska byggas, ska beslutet även innehålla uppgift om det antal per- soner som ska kunna få plats i ut- rymmet.

121

Prop. 2009/10:170

3 Ärendet och dess beredning

PBL-kommittén

Regeringen beslutade 2002 att ge en parlamentariskt sammansatt kom- mitté i uppdrag att se över plan- och bygglagstiftningen samt föreslå be- hövliga lagändringar (dir. 2002:97). Kommittén antog namnet PBL-kom- mittén. I september 2005 överlämnade kommittén slutbetänkandet ”Får jag lov? Om planering och byggande” (SOU 2005:77). Kommitténs lag- förslag har delvis behandlats i regeringens proposition ”Ett första steg för en enklare plan- och bygglag” (prop. 2006/07:122, bet. 2007/08:CU3, rskr. 2007/08:54). Övriga delar av kommitténs förslag behandlas i allt väsentligt i detta lagstiftningsärende. Kommitténs lagförslag återges i bilaga 1. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 2. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2005/4958/H).

Byggprocessutredningen

Regeringen beslutade 2007 att tillsätta en särskild utredare med uppdrag att se över vissa frågor i plan- och bygglagstiftningen (dir. 2007:136). Upp- draget utökades med tilläggsdirektiv i april 2008 (dir. 2008:50). Utred- ningen antog namnet Byggprocessutredningen. I juni 2008 överlämnade utredningen betänkandet ”Bygg – helt enkelt!” (SOU 2008:68). Utred- ningens lagförslag återges i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. En sammanställ- ning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2008/ 2877/H).

Klimat- och sårbarhetsutredningen

Regeringen beslutade i juni 2005 att ge en särskild utredare i uppdrag att kartlägga det svenska samhällets sårbarhet för globala klimatförändringar och de regionala och lokala konsekvenserna av dessa förändringar samt bedöma kostnader för skador som klimatförändringarna kan ge upphov till. Utredningen antog namnet Klimat- och sårbarhetsutredningen. I oktober 2007 överlämnade utredningen slutbetänkandet ”Sverige inför klimatförändringarna – hot och möjligheter” (SOU 2007:60). Utredning- ens förslag till ändring i plan- och bygglagen (1987:10) återges i bilaga 5. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissin- stanserna finns i bilaga 6. En sammanställning av remissvaren finns till- gänglig i Miljödepartementet (dnr M2007/4227/Mk).

Bredband 2013

Regeringen beslutade i juli 2007 att ge en särskild utredare i uppdrag att utvärdera det nuvarande bredbandsstödet. Utredningen antog namnet Bredband 2013. I april 2008 överlämnade utredningen slutbetänkandet ”Bredband till hela landet” (SOU 2008:40). Utredningen lämnade inget förslag till ändring i plan- och bygglagen. Betänkandet har remissbe-

124

handlats och en sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i När- Prop. 2009/10:170 ingsdepartementet (dnr N2008/3390/ITP).

Energieffektiviseringsutredningen

Regeringen beslutade i juni 2006 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå hur Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/32/ EG om effektiv slutanvändning av energi och om energitjänster ska ge- nomföras i Sverige (dir. 2006:89). Utredningen antog namnet Energi- effektiviseringsutredningen. I november 2008 överlämnade utredningen slutbetänkandet ”Vägen till ett energieffektivare Sverige” (SOU 2008:110). Utredningen lämnade inget förslag till ändring i plan- och bygglagen. Be- tänkandet har remissbehandlats och en sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Näringsdepartementet (dnr N2008/7634/E).

Uppdraget om ansvar och tillsyn över plan- och byggnadsväsendet

Miljödepartementet gav 2006 Boverket i uppdrag att i samverkan med länsstyrelserna redovisa förslag till hur nuvarande 1 kap. 8 § plan- och bygglagen kan revideras för att tydliggöra Boverkets och länsstyrelsernas ansvar för uppsikt respektive tillsyn över plan- och byggnadsväsendet. Boverket överlämnade i juni 2007 rapporten ”Tydligare statligt ansvar i plan- och bygglagen”. Boverkets lagförslag återges i bilaga 7. Rapporten har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bila- ga 8. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepar- tementet (dnr M2007/3162/H).

Uppdraget om enkelt avhjälpta hinder

Miljödepartementet gav 2006 Boverket i uppdrag att lämna förslag till de författningsändringar som kan behövas för att förtydliga och underlätta genomförandet av bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder i nuvar- ande 17 kap. 21 a § plan- och bygglagen. Boverket överlämnade i okto- ber 2007 rapporten ”Tydligare bestämmelser om enkelt avhjälpta hin- der”. Boverkets lagförslag återges i bilaga 9. En förteckning över remiss- instanserna finns i bilaga 10. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Miljödepartementet (dnr M2007/4624/H).

Genomförande av tjänstedirektivet

I ärendet finns också förslag till ändrade bestämmelser som en följd av Tjänstedirektivssekretariatets departementspromemoria ”Genomförande av tjänstedirektivet” (Ds 2008:75) och regeringens proposition Genom- förande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09:187). Sekretariatets förslag till ändringar i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på bygg- nadsverk, m.m. återges i bilaga 11. Förslaget har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 12. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Utrikesdepartementet (dnr UD2008/ 33742/FIM).

125

En samlad ny lagtext	Prop. 2009/10:170
Inom ramen för beredningen av de många olika förslagen har det i Miljö-
departementet upprättats en promemoria med ett utkast till en samlad ny
lagtext, en ny plan- och bygglag. Promemorians lagtext återges i bilaga
13 och kallas i fortsättningen lagtextpromemorian. Lagtextpromemorian
har remitterats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 14.
En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Miljödepartemen-
tet (dnr M2009/2171/R).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 3 december 2009 att inhämta Lagrådets ytt-
rande över de lagförslag som återges i bilaga 15. Lagrådets yttrande åter-
ges i bilaga 16.
Förutom några övergripande språkliga synpunkter har Lagrådet pekat
på behovet att komplettera författningskommentaren till den nya plan-
och bygglagen så att alla sakliga ändringar som förslaget innebär blir
kommenterade. I övrigt har Lagrådet haft detaljerade synpunkter på de
enskilda paragraferna i lagförslagen.
Författningskommentaren har kompletterats i enlighet med Lagrådets
synpunkter. Lagrådets förslag till lydelse av enskilda paragrafer har i allt
väsentligt följts i de delar som förslagen inte ger en annan saklig inne-
börd än den som är avsedd. Lagrådets synpunkter och förslag behandlas i
författningskommentaren.

4	Behovet av en ny lag

Regeringens förslag: En ny plan- och bygglag ersätter plan- och
bygglagen (1987:10).

	Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
	Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna är positiva till
förslaget att omarbeta den nuvarande plan- och bygglagen till en ny lag.
Regelrådet har dock avstyrkt förslaget med motiveringen att det inte
finns någon konsekvensutredning för de delar av den föreslagna lagtex-
ten som inte innebär någon förändring av gällande rätt i sak.
Skälen för regeringens förslag
Den nuvarande plan- och bygglagen (1987:10) trädde i kraft den 1 juli
1987. Införandet av lagen syftade främst till att modernisera och förenkla
plansystemet, att decentralisera ansvaret för planläggning från staten till
kommunen, att förbättra medborgarinflytandet samt att lägga grunden för
ökade rättigheter och förenklingar för enskilda.
	Flera lagändringar har genomförts sedan lagen trädde i kraft, bl.a. har
bygglovsprocessen delats upp i två delar – bygganmälansskedet och
bygglovsprövningen. Ett fristående system för tillsyn och kontroll av
byggnader och anläggningar infördes när bestämmelserna om de tekniska
egenskapskraven flyttades från plan- och bygglagen och sammanfördes		126

med reglerna i byggproduktlagen (1992:1535) till en ny lag om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk. Dessutom har bestämmelserna ändrats som en följd av genomförandet av olika EG-direktiv.

De utredningsarbeten som har gjorts sedan plan- och bygglagen trädde i kraft visar på ett starkt stöd för de grundläggande syftena i lagen, dvs. att det kommunala självstyret och kommunernas ansvar för planeringen bör ligga fast, att staten också fortsättningsvis bör ha en stark roll, att plansystemet i stort sett är ändamålsenligt samt att man bör värna om for- merna för medborgarinflytande och om enskildas rättigheter.

De problem som har uppmärksammats i utredningarna beror framför- allt på brister i tillämpningen. Samtidigt är det uppenbart att vissa föränd- ringar i samhället och problem vid tillämpningen bör leda till lagändring- ar. Sedan lagen trädde i kraft har flera företeelser inneburit samhällsför- ändringar, bl.a. de demografiska förändringarna i landet, ökat regionalt beroende, klimat- och miljöpolitikens framväxt samt IT-teknikens snabba utveckling. Förändringar har även skett i plan- och byggverksamhetens inriktning.

Vid tillämpningen av lagen har det uppmärksammats att översiktspla- neringen inte bedrivs kontinuerligt i alla kommuner vilket leder till en inriktning mot en mer kortsiktig plan- och markberedskap. Samtidigt ställer framväxten av nationella mål och beslut ökade krav på samspelet mellan kommunerna och staten. En tendens är att detaljplaner blir mer detaljerade än tidigare och att det finns en viss oklarhet om vad som bör prövas i en plan och vad som bör prövas i samband med ansökan om bygglov. Systemet för prövning, tillsyn och kontroll av byggandet är oklar. Planerings- och beslutsprocesserna enligt lagen bedöms ta för lång tid. Slutligen leder bristande samordning mellan olika regelverk till onö- dig dubbelprövning samt att resurser inte används på bästa sätt.

De av utredningarna identifierade frågeställningarna kan till viss del avhjälpas genom en utveckling av arbetssätt och rutiner såväl inom kom- munerna som inom länsstyrelsen och hos andra beslutsmyndigheter. Men frågeställningarna har också lett fram till att i första hand PBL-kommit- tén, Byggprocessutredningen och Boverket under de senaste fyra åren har föreslagit över 250 ändringar i plan- och bygglagen. Det är dessa förslag som ligger till grund för förslaget att nu ändra i plan- och bygglagen. Det stora antalet föreslagna ändringar i kombination med det omfattande be- hovet av att rent språkligt modernisera och omstrukturera lagen genom förtydliganden och förenklingar både inom och mellan lagens olika kapi- tel ligger bakom förslaget att föreslå en helt ny lag.

Enklare och effektivare planerings- och beslutsprocesser

God tillgång till ändamålsenliga bostäder och lokaler är en nödvändig förutsättning för tillväxt och välfärd. Hur den kommunala processen för planläggning och byggande bedrivs är en viktig faktor för effektiviteten i samhällsbyggandet, inte minst för bostadsförsörjningen. Plan- och bygg- processen, framförallt i initialskedet, har en stor betydelse för en effektiv konkurrens mellan byggföretag. Behovet av förenkling och effektiviser- ing av kommunernas planprocesser har varit en återkommande fråga i olika utredningar om plan- och bygglagstiftningen under de senaste åren. Även om det finns fog för påståendet att betydande förenklingar och

Prop. 2009/10:170

127

effektiviseringar kan åstadkommas genom förändrade arbetssätt och ruti- Prop. 2009/10:170 ner såväl inom kommunerna som hos länsstyrelserna och inom närings-

livet, är det uppenbart att lagstiftningen i vissa avseenden sätter hinder för en effektiv process.

Ett övergripande syfte med regeringens förslag är att så långt möjligt begränsa den totala tidsåtgången för planläggningen och att där det är möjligt och lämpligt ange tidsfrister för handläggningen av plan- och byggärenden. Inte minst för sådana investeringar som är angelägna för samhällsutvecklingen, t.ex. i bostäder, infrastruktur och omställningen av energisystemet är en snabb process avgörande. Det är även från konkur- renssynpunkt angeläget att så långt möjligt begränsa den tid det tar från initiativ till att byggandet kommer igång. Särskilt små eller nyetablerade företag uppges ha svårigheter att komma in på byggmarknaden eftersom de till skillnad från de etablerade och finansiellt starkare företagen inte klarar av den många gånger långa och komplicerade planprocessen. En reformering av plan- och bygglagen i syfte att effektivisera beslutspro- cesserna är därför nödvändig för att främja goda konkurrensförhållanden.

Ökad förutsägbarhet för enskilda och företag

En annan förutsättning för att olika intressenter ska kunna bygga och till- handahålla såväl bostäder och lokaler som infrastrukturanläggningar är att reglerna för plan- och byggprocessen är enkla, tydliga och väl funger- ande. Otydlighet i reglerna bidrar till osäkerhet om genomförandet och minskad förutsägbarhet samt risker för att intressenter inte behandlas på ett likartat sätt.

Regeringens förslag syftar till att genom tydligare regler lägga grunden för en ökad förutsägbarhet för enskilda och företag samt ökade förutsätt- ningar för lika behandling.

Det mesta i den nya lagen motsvarar innehållet i den nuvarande lagen

Den nya plan- och bygglag som föreslås i denna proposition är till över- vägande del enbart en språklig och redaktionell omarbetning av den nu- varande plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tek- niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Omarbetningen är föranledd av att de olika utredningarnas mer än 250 ändringsförslag inte skulle komma till uttryck på ett bra sätt i de nuvarande plan- och bygglagen. I arbetet med den språkliga och redaktionella omarbetningen visade det sig också att många av de nuvarande reglerna på grund av sin språkliga och redaktionella utformning är svåra att förstå.

I den fortsatta framställningen i denna proposition redogörs för de änd- ringar i sak som förslagen innebär. I övrigt anmärks endast att förslagen innebär en språklig och redaktionell omarbetning av den nu gällande lagtexten med upplysningar om var de nya bestämmelserna har sin mot- svarighet i den nuvarande lagtexten.

128

Prop. 2009/10:170

6	Strukturen i den nya lagen
6.1	Allmänt

Regeringens förslag: Den nya plan- och bygglagen får en delvis ny
struktur där bestämmelserna delas in i sexton kapitel. Första kapitlet
begränsas till att innehålla bestämmelser om lagens syfte, innehåll och
definitioner. I andra kapitlet samlas lagens bestämmelser om allmänna
och enskilda intressen. I tredje kapitlet finns bestämmelserna om över-
siktsplan. I fjärde kapitlet finns bestämmelser om vilken reglering som
ska eller får göras med detaljplan och områdesbestämmelser. I femte
kapitlet samlas de processuella bestämmelserna om hur detaljplaner
och områdesbestämmelser tas fram. I sjätte kapitlet finns bestämmel-
ser om genomförande av detaljplaner. I sjunde kapitlet återfinns be-
stämmelserna om regionplanering. I åttonde kapitlet finns bestämmel-
ser om krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna
platser. I nionde kapitlet finns bestämmelser om bygglov, rivningslov
och marklov. I tionde kapitlet finns bestämmelser om genomförandet
av bygg-, rivnings- och markåtgärder. I elfte kapitlet samlas bestäm-
melserna om tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder. I tolfte kapit-
let finns bestämmelserna om den eller de kommunala nämnder som
fullgör kommunens uppgifter enligt lagen. I trettonde kapitlet finns
bestämmelser om överklagande och i fjortonde kapitlet bestämmelser-
na om skadeersättning och inlösen. I femtonde kapitlet finns bestäm-
melserna om domstolsprövning m.m. och i sextonde kapitlet samlas
alla normgivningsbemyndiganden.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. I
syfte att få en mer logisk och överskådlig struktur föreslog PBL-kommit-
tén att de olika paragraferna i 1 kap. plan- och bygglagen (1987:10) skulle
ges en ny ordningsföljd. Kommittén föreslog dessutom att bestämmel-
serna om de allmänna intressena i 2 och 3 kap. skulle samlas i ett gemen-
samt kapitel med ett delvis nytt innehåll. Syftet med förslaget var att göra
tydligt vilka allmänna intressen som ska läggas till grund för olika lämp-
lighetsbedömningar vid beslut om mark- och vattenanvändningen, lokali-
sering av bebyggelse och utformning av bebyggelse.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över PBL-
kommitténs förslag i denna del, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholms län,
Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting, har tillstyrkt PBL-kom-
mitténs förslag om en sammanläggning av 2 och 3 kap.
Följande har framförts om lagtextpromemorians förslag. Boverket har
anfört att bestämmelserna i nuvarande 12 kap. plan- och bygglagen även
framöver bör vara samlade i ett eget kapitel. Sveriges Kommuner och
Landsting och Boverket har anfört att bestämmelserna om byggprodukter
bör samlas i ett eget kapitel liksom bestämmelserna om påföljder och in-
gripanden när bestämmelserna om bygg-, rivnings- och markåtgärder inte
har följts. Socialstyrelsen har anfört att de nya sanktionsavgiftsbestäm-		130

melserna bör brytas ut ur tillsynskapitlet till ett eget kapitel. Miljööver- Prop. 2009/10:170 domstolen har avstyrkt språkliga ändringar i nuvarande 14 kap. då det

inte ändras i sak. Domstolen menar att den nuvarande anknytningen mel- lan förarbeten och lagtext kommer att gå förlorad med ändringarna. Lant- mäteriet är å andra sidan positiv till den nya utformningen av 14 kap. eftersom det blir lättare att läsa och förstå.

Skälen för regeringens förslag

Ett lagsystem bör vara tydligt och överskådligt utan onödiga upprepning- ar. Därför bör den nya lagen få en delvis ny struktur jämfört både med den nuvarande plan- och bygglagen och med PBL-kommitténs förslag. Nya underrubriker bör införas i de olika kapitlen och språket bör moder- niseras för att underlätta läsbarheten och tillämpningen.

De inledande kapitlen

I stället för att upprepa lagens huvudsakliga instrument och bestämmelser i första kapitlet bör det inledande kapitlet begränsas till att innehålla be- stämmelser om lagens syfte, definitioner samt en beskrivning av lagens kapitel. Genom detta förstärks kapitlets funktion som introduktion till lagen och ger en översikt av lagens disposition och innehåll. Det nuvar- ande första kapitlets mer materiella bestämmelser om planläggning och byggande bör flyttas till kapitlen om planläggning respektive byggande i syfte att samla de materiella bestämmelserna i ett kapitel. Den nya ut- formningen av första kapitlet ger ökad tydlighet samtidigt som onödig upprepning av bestämmelser med samma innebörd undviks.

Plan- och bygglagen är en lag som till huvudsaklig del reglerar förfar- andet vid de olika typer av planering, tillståndsgivning och tillsyn som lagen omfattar. De materiella bestämmelser som behandlar de krav som ställs när det gäller det sakliga innehållet i olika beslut, bl.a. vilka hänsyn som ska tas vid såväl bevarande som förändring av den fysiska miljön, är i den nuvarande lagen huvudsakligen samlade i 2 och 3 kap.

Syftet med de allmänna bestämmelser av övergripande natur som finns i nuvarande 2 kap. angavs i förarbetena till lagen vara att ge vägledning i fråga om mål och inriktning vid både planläggning och prövning av lov (prop. 1985/86:1 s. 96 f). Bestämmelserna skulle ses som ett uttryck för de samlade krav som statsmakterna riktar mot kommunerna när det gäller beslut i markanvändningsfrågor. Avsikten var att tillämpningen till stor del skulle vara en kommunal angelägenhet och att det skulle finnas ett brett spektrum för kommunala bedömningar. Vidare angavs att meningen var att bestämmelserna i 2 kap. skulle läggas till grund för den lämplig- hetsprövning som alltid ska ske av att mark som ska användas för bebyg- gelse först måste prövas vara lämplig från allmän synpunkt för detta än- damål. Vissa grundläggande bestämmelser om bebyggelsemiljöns ut- formning ansågs också behöva tas in i 2 kap.

När det gäller bestämmelserna i nuvarande 3 kap. angavs att de borde avse de egenskapskrav som enligt statsmakterna skulle ställas på enskilda byggnader och andra anläggningar samt på tomter och allmänna platser.

Förhållandet mellan bestämmelserna i nuvarande 2 och 3 kap. beskrevs

så att när kommunen med stöd av 2 kap. hade gjort de planmässiga över-

131

vägandena och funnit att ett visst markområde var lämpligt för t.ex. be- byggelse så skulle därefter med stöd av 3 kap. avgöras var de enskilda byggnaderna skulle placeras i detalj och hur de skulle utformas estetiskt och utföras tekniskt.

Uppdelningen mellan nuvarande 2 och 3 kap. av olika allmänna krav som rör markanvändning och bebyggelse har på olika sätt rättslig bety- delse vid den prövning som sker vid planläggning och lovgivning. Det framgår kanske tydligast genom den skillnad som framgår av bestämmel- serna i nuvarande 8 kap. 11 och 12 §§ av vad som ska prövas när det gäl- ler bygglov inom respektive utom detaljplanelagda områden. I båda fal- len ska det prövas huruvida den åtgärd som en ansökan om bygglov av- ser uppfyller angivna krav i 3 kap. När det gäller bygglov utom plan ska det också prövas om åtgärden uppfyller kraven i 2 kap. För bygglov inom plan gäller i stället att en prövning ska ske av att åtgärden inte strider mot planens bestämmelser.

Tidigare fanns också den skillnaden när det gällde prövningen av över- klaganden av bygglov utanför planlagda områden att frågan om åtgär- dens förenlighet med kraven i 2 kap. skulle slutligt prövas av regeringen medan en domstol skulle pröva frågor som rörde kraven i 3 kap. Denna skillnad har numera upphört sedan i princip all prövning av överklagade lovärenden går till domstol.

Nuvarande 2 och 3 kap. bör slås samman i den utsträckning bestäm- melserna avser allmänna och enskilda intressen som man bör ta hänsyn till både vid planläggning och annan prövning enligt lagen. Ofta behand- las frågor som rör 3 kap. redan enligt nuvarande lagstiftning i samband med planläggning. Av bestämmelserna i nuvarande 5 kap. 7 § framgår exempelvis att frågor om byggnaders placering, utformning och utför- ande kan regleras med planbestämmelser. Det är därför ofta oklart om det egentligen finns något utrymme för ytterligare prövning av kraven i 3 kap. när det gäller bygglov inom plan.

Vidare är gränserna mellan vad som regleras i nuvarande 2 kap. och i 3 kap. i vissa avseenden mycket otydliga. Skillnaden mellan att pröva lokaliseringen av en byggnad, vilket i princip är en fråga som hör till 2 kap., och att pröva byggnadens närmare placering, vilket regleras i 3 kap., är i många fall flytande. När det gäller utformningsfrågor ställs i 2 kap. vissa krav som gäller en bebyggelses utformning bl.a. från estet- iska utgångspunkter medan 3 kap. innehåller krav bl.a. på att enstaka byggnader ska ha en sådan form och färg att de är estetiskt tilltalande och ger en god helhetsverkan. Frågan om en lokaliserings påverkan på om- givningen behandlas över huvud taget inte i 2 kap. medan 3 kap. ställer krav på att en byggnad inte får placeras och utformas så att betydande olägenheter för omgivningen uppkommer.

I praktiken gäller dock frågan huruvida en bebyggelse innebär olägen- heter för omgivningen till stor del en bedömning av konsekvenserna av lokaliseringen som sådan och inte enbart av placeringen av enstaka bygg- nader.

Angivna exempel visar att det i flera avseenden är svårt att dra tydliga gränser mellan kraven i nuvarande 2 kap. och kraven i 3 kap. Erfarenhet- erna från den tid då bygglov skulle prövas i olika instanser beroende på om prövningen avsåg bestämmelserna i 2 kap. eller 3 kap. var också att regleringen delvis var svårtolkad och att det fanns ett betydande utrymme

Prop. 2009/10:170

132

för olika uppfattningar om vad prövningen i ett ärende egentligen avsåg. Prop. 2009/10:170 En tanke bakom uppdelningen mellan 2 kap. och 3 kap. var att kraven i

2 kap. till övervägande del avsåg sådana frågor som kunde avgöras ge- nom kommunala lämplighetsbedömningar av mera skönsmässig karaktär, medan kraven i 3 kap. till huvudsaklig del kunde prövas som rättsliga frågor. Det är dock tydligt att också vissa av kraven i främst nuvarande 3 kap. 1 § om byggnaders placering och utformning med hänsyn till stads- eller landskapsbilden eller om vad som är estetiskt tilltalande läm- nar stort utrymme för lämplighetsbedömningar av samma karaktär som de som sker enligt 2 kap. Samtidigt har det visat sig att vissa bestämmel- ser i 2 kap., bl.a. med hänsyn till den utveckling inom miljörätten som också berör plan- och bygglagen, i bland innebär en reglering som ger ett mycket begränsat utrymme för mera skönsmässiga bedömningar.

Med hänsyn till det som har redovisats här är det mycket tveksamt om den nuvarande uppdelningen mellan 2 och 3 kap. av olika allmänna krav när det gäller markanvändning och byggande är ändamålsenlig. Enligt regeringens bedömning är det lämpligt att i den nya lagens andra kapitel samla de olika bestämmelser som i dag finns i 2 och 3 kap. plan- och bygglagen och som har till syfte att redovisa olika allmänna intressen och krav som ska gälla vid lagens tillämpning. Med en sådan utgångspunkt behöver man inte längre ägna uppmärksamheten åt i vilket av kapitlen en fråga regleras och vad detta får för konsekvenser för frågans behandling i sak eller för när frågan ska behandlas. Det blir lättare att undvika att lik- nande frågor behandlas på flera ställen eller att vissa sakfrågor kanske inte prövas alls därför att de aktualiseras vid fel tillfälle. Inriktningen bör i stället vara att olika sakfrågor ska behandlas i den ordning och på det sätt som med hänsyn förhållandena i varje ärende bäst gagnar en effektiv och rättssäker beslutsordning.

Bestämmelserna i de två första kapitlen kommer sammantaget att ge ramarna och utgångspunkterna för innehållet i olika planformer och för bygglovsprövningen. De två inledande kapitlen kommer därmed att fung- era som en generell plattform för efterföljande materiella och process- uella bestämmelser.

Kapitlen om de olika planerna

Den nya lagens tredje kapitel bör innehålla bestämmelserna om över- siktsplan. Dessa bestämmelser återfinns i nuvarande 4 kap.

I den nya lagens fjärde kapitel bör bestämmelserna om reglering med detaljplan och områdesbestämmelser samlas. Dessa bestämmelser finns i delar av nuvarande 5 och 6 kap. Vissa ändringar i ordningsföljden av be- stämmelserna bör göras med tydliga underrubriker för att få en mer över- skådlig och logisk struktur. Bestämmelserna om detaljplanens innehåll bör anges uttömmande i 4 kap.

Bestämmelserna i nuvarande 5 kap. om processen med att ta fram de- taljplaner och områdesbestämmelser bör samlas den nya lagens femte kapitel.

I den nya lagens sjätte kapitel bör bestämmelserna om genomförande av detaljplaner samlas. Sjunde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om regionplanering.

133

Kapitlen med krav på byggnadsverk och tomter m.m.

Bestämmelserna i nuvarande 3 kap. som avser krav på enskilda bygg- nadsverk, tomter m.m. och som inte avser sådana allmänna eller enskilda intressen som man ska ta hänsyn till både vid planläggning och annan prövning enligt den nya lagen, bör inordnas i ett nytt åttonde kapitel till- sammans med de bestämmelser om krav på byggnadsverk och byggpro- dukter som i dag finns i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Till det nya åttonde kapitlet bör också flyttas den bestämmelse om en- kelt avhjälpta hinder som finns i nuvarande 17 kap. Med den nya lagens struktur bör bestämmelserna om kontroll och överklagande av beslut om byggprodukter placeras i kapitlet om tillsyn respektive i kapitlet om överklagande. De återstående bestämmelserna om byggprodukter blir då för få för att, som några remissinstanser har förordat, motivera ett eget kapitel om byggprodukter. På samma sätt som bestämmelserna om bygg- produkter ansågs nära knutna till bestämmelserna om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk när lagen (1994:847) om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk, m.m. tillkom, är det lämpligt att placera reg- lerna om byggprodukterna tillsammans med reglerna om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk i den nya lagen.

Kapitlen om bygg-, rivnings- och markåtgärder

I den nya lagens nionde kapitel bör bestämmelserna om byggherrens skyldigheter och byggnadsnämndens kontroll i samband med prövning av en ansökan om lov eller anmälan samlas.

I tionde kapitlet bör samlas bestämmelser om genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder inklusive det besök på byggarbetsplatsen som byggnadsnämnden normalt ska göra minst en gång innan slutbesked kan ges.

Slutkapitlen och övergångsbestämmelser

I den nya lagens elfte kapitel bör bestämmelserna om tillsyn samlas, in- klusive de som finns i nuvarande 12 kap. För att stärka och tydliggöra tillsynsansvaret bör kapitlet inledas med generella bestämmelser som tydliggör tillsynen. Vid utformningen har 26 kap. miljöbalken varit en förebild. Den närmare uppdelningen av olika tillsynsuppgifter mellan till- synsmyndigheterna bör regleras på förordningsnivå på liknande sätt som görs i förordningen (1998:900) om tillsyn enligt miljöbalken.

I elfte kapitlet bör också bestämmelserna om tillträde, ingripanden och påföljder finnas. De olika föreläggandena bör ges särskilda benämningar såsom lovföreläggande, åtgärdsföreläggande, rättelseföreläggande etc. för att underlätta tillämpningen. Vid utformningen av bestämmelserna om byggsanktionsavgifter har 30 kap. miljöbalken varit en förebild.

Bestämmelserna om den eller de kommunala nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt lagen bör tas in i den nya lagens tolfte kapitel. Det trettonde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om överkla- gande och fjortonde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om skadeer- sättning och inlösen. Femtonde kapitlet bör innehålla bestämmelserna om

Prop. 2009/10:170

134

domstolsprövning m.m. Normgivningsbemyndigandena bör samlas i sex- Prop. 2009/10:170 tonde kapitlet.

Med undantag av den nuvarande bestämmelsen om enkelt avhjälpta hinder, som bör placeras i föreslagna 8 kap., bör övergångsbestämmel- serna i nuvarande 17 kap., i den utsträckning som de fortfarande är tillämpliga, komma till uttryck i övergångsbestämmelserna till den nya lagen.

6.2	Lag eller förordning

Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om krav på lov
för andra anläggningar än byggnader och krav på anmälan för vissa
åtgärder ska ligga på förordningsnivå.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med regering-
ens. I promemorian föreslogs att fler frågor skulle regleras på förord-
ningsnivå, bl.a. bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder och bestäm-
melserna om undantag från reglerna om bygglovsplikt för en- och två-
bostadshus, de s.k. friggebodsreglerna.
Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län har tillstyrkt PBL-
kommitténs förslag men anfört att bestämmelserna bör förtydligas så att
det klart framgår att en viss åtgärd som har betydande inverkan på om-
givningen kan kräva lov även om den inte finns med i regeringens för-
teckning. Flera kommuner, bl.a. Bollnäs, Haninge, Mönsterås och Töre-
boda kommuner, är i princip positiva till att PBL-kommitténs förslag om-
fattar alla anläggningar vars inverkan på omgivningen genom sin storlek
eller funktion inte är helt försumbar. Boverket och Lessebo kommun har
avstyrkt förslaget. Boverket har anfört att ett alternativt sätt att något
förbättra dagens lagstiftning vore att överväga, att utöver de uppräknade
anläggningarna, ange att bygglovsplikt även gäller för anläggningar som
genom sin form eller funktion har betydande påverkan på omgivningen.
I fråga om lagtextpromemorians förslag har Sveriges Arkitekter anfört
att det är positivt att lagtexten kan förenklas och att förordningar gör det
möjligt att utveckla och precisera kraven i högre utsträckning än i lagtext.
Blekinge tekniska högskola har noterat att flera frågor förs över från lag
beslutad av riksdagen till föreskrifter meddelade av regeringen och har
anfört att detta gör det lättare att göra regeländringar, vilket är en fördel
då problem snabbare kan åtgärdas, men kan vara en nackdel ur demo-
kratisk synvinkel. Kammarrätten i Göteborg har ifrågasatt lämpligheten i
att använda denna lagstiftningsteknik inom områden som är centrala för
lagstiftningen och av stor vikt för enskilda medborgare, då den innebär
att lagtexten blir svår att överblicka. Enligt Göteborgs kommun och För-
eningen Sveriges Byggnadsinspektörer är det olyckligt att så mycket hän-
visas till framtida förtydligande genom förordningstexter, att det innebär
en praxisförändring att lämna så viktiga frågor till en förordning som
saknar de normala förarbeten som en lag har och som är till ledning vid
framtida tolkningar och domar. Flera remissinstanser anser att avsakna-
den av förslag till förordningstexter i samband med remissen har påver-
kat möjligheterna att göra en samlad helhetsbedömning av förslaget. Sve-		135

riges Byggindustrier har motsatt sig den föreslagna ordningen att flytta Prop. 2009/10:170 bestämmelser från lagnivå till förordningsnivå och har anfört att de in-

tresseavvägningar som ska göras måste ske i lag, eftersom det handlar om inskränkningar i enskildas äganderätt till fastigheter, samt att det kan ifrågasättas om den valda ordningen är förenlig med egendomsskyddet i Europakonventionen. Diskrimineringsombudsmannen och flera handi- kapporganisationer har avstyrkt förslaget att föra över frågorna om be- stämmelser om krav på vissa byggnader och enkelt avhjälpta hinder från lagen till en förordning, särskilt med hänsyn till det pågående utrednings- arbetet om att underlåtenhet att vidta åtgärder mot bristande tillgänglig- het skulle kunna ses som en form av diskriminering.

Skälen för regeringens förslag

Ett syfte med detta lagstiftningsärende är att göra regelverket på plan- och byggområdet tydligt och överskådligt så att det blir enklare att tillämpa. I detta ligger inte bara att ge lagtexten en ordalydelse som på ett bättre sätt än i dag ger uttryck för det som enligt förarbetena till den nu- varande plan- och bygglagen samt utvecklad praxis och kommentarer har tolkats vara lagstiftarens avsikt. Ambitionen att förenkla tillämpningen innebär också att ge goda förutsättningar för en samordning med andra regelverk som styr användningen av mark, vatten och byggnadsverk, t.ex. hela det miljöregelverk där miljöbalken anger de yttre ramarna och förutsättningarna för ingripanden mot enskildas användning av mark, vatten och byggnadsverk.

På miljörättens område framgår det t.ex. av lagtexten vilka förutsätt- ningar som gäller för att få tillstånd att bedriva en verksamhet som kan skada människors hälsa eller miljön medan det detaljerade utpekandet av vilka verksamheter eller anläggningar som är tillståndspliktiga görs i fö- reskrifter som regeringen meddelar med stöd av riksdagens bemyndig- ande. Den ordningen har fungerat väl och har gjort det möjligt att snabbt anpassa tillståndspliktens omfattning till nya krav från gemenskapslag- stiftningen eller uppkomna behov som t.ex. det behov av utökad timmer- lagring som stormen Gudrun för några år sedan medförde.

I regelförenklingsarbetet ingår att underlätta en samordning av tillämp- ningen av plan- och byggreglerna med miljöreglerna. Även om den detal- jerade avgränsningen av tillståndspliktens omfattning för ett visst slags verksamheter eller anläggningar inte kräver lagändringar på miljöområ- det, så försvåras en samordning av att en motsvarande ändring av till- ståndspliktens omfattning kräver lagändringar på plan- och byggområdet.

Beredningen av de olika utredningarnas ändringsförslag visade att summan av förslagen inte skulle komma till uttryck på ett bra sätt i den nuvarande plan- och bygglagen. Det blev nödvändigt att språkligt och redaktionellt ta fram en ny lagtext. Det var den omarbetade lagtexten som sådan som remitterades i lagtextpromemorian. Syftet med den remitter- ingen var inte att hämta in synpunkter på detaljregleringen på förord- ningsnivå. En särskild remittering av förordningstexter är planerad att ske senare. Med anledning av remisskritiken gör regeringen följande överväganden i frågan om reglering i lag eller förordning.

136

Lovplikt för andra anläggningar än byggnader

Enligt nuvarande bestämmelser krävs bygglov både för uppförande och för väsentlig ändring av många andra slags anläggningar än byggnader. De berörda objekten är av mycket olika slag och storlek, och är särskilt förtecknade i 8 kap. 2 § plan- och bygglagen. Den aktuella förteckningen upptar ett tjugotal objekt, från stora publika anläggningar som idrottsplat- ser och campingplatser eller tekniska anläggningar som tunnlar och vind- kraftverk till mindre anläggningar som plank och murar. Dessutom är skyltar och ljusanordningar bygglovspliktiga enligt 8 kap. 3 § inom om- råden med detaljplan. Undantagna från lovplikten är bl.a. tunnlar för tun- nelbana, bergrum för gruvdrift, parkeringsplatser på gatumark samt några anläggningar under viss storlek eller avsedda för en viss fastighets behov.

Bakgrunden till att de bygglovspliktiga anläggningarna förtecknas sär- skilt är att anläggningar av annat slag än byggnader kan vara av närmast oändligt varierande typ. Det har därför bedömts som angeläget att få till stånd en uttömmande uppräkning av de anläggningar som ska förprövas. Några större ändringar av innehållet i förteckningen har inte gjorts sedan lagen infördes 1987.

Många byggnadsnämnder har erfarenhet av att anläggningar av både större och mindre slag kan vara föremål för dispyter och klagomål. Det gäller både lovpliktiga och inte lovpliktiga objekt. Aktuella exempel är telemaster och basstationer samt återvinningsstationer. Andra exempel är plank och altaner.

Problemen med lovplikten är huvudsakligen av tre slag.

Det första gäller tolkningen och avgränsningen av vissa anläggningar som finns med i förteckningen över lovpliktiga objekt. Exempel på detta är plank, som saknar definition och är oklart avgränsade mot staket och andra slags inhägnader. Andra exempel är parkeringsplatser, som inte kräver mycket anläggningsarbete för att vara funktionsdugliga, småbåts- hamnar, som definitionsmässigt kan vara svåra att avgränsa, och upplag, som kan anses omfatta all slags lös egendom utomhus.

Det andra slaget av problem som har framförts är att bygglovsplikten inte är tillräckligt omfattande. Exempel på vad som i bland saknas bland de lovpliktiga anläggningarna är både små objekt som altaner, pooler och bryggor och stora objekt som broar och vissa störande industrianlägg- ningar.

Slutligen ses det som ett problem att vissa anläggningar måste prövas enligt både plan- och bygglagen och miljöbalken. Det kan uppfattas som en onödig dubbelprövning eftersom prövningsgrunderna framstår som likartade. Det kan också anses vara en inkonsekvent ordning, eftersom det finns exempel på anläggningar som ska prövas enbart utifrån en av dessa lagar. Genom propositionen ”Prövning av vindkraft” (prop. 2008/ 09:146, bet. 2008/09:MJU27, rskr. 2008/09:258) har ett samordnat för- farande införts specifikt för vindkraftverk.

Eftersom nya anläggningar kan utvecklas snabbare än lagen hinner ändras, och förteckningen kan bli allt längre och allt mer tyngande i lag- stiftningen och på så sätt bryta uppbyggnaden av lagen i övrigt, har PBL- kommittén föreslagit att lagen endast bör innehålla generella kriterier för bygglovsplikten. Enligt kommittén bör regeringen sedan bemyndigas att uttolka och uttrycka dessa kriterier konkret i en förteckning över aktuella

Prop. 2009/10:170

137

objekt. Bygglovsplikten behöver enligt kommitténs uppfattning justeras och förtydligas på vissa punkter, och förteckningen över de avsedda ob- jekten sålunda uppdateras. Förslaget innebär alltså att bygglovsplikten omformuleras i allmänna termer, som anger de generella grunderna för urvalet av de anläggningar som ska kräva bygglov, medan den speciella förteckningen över sådana anläggningar överlåts åt regeringen, och lämp- ligen införs i plan- och byggförordningen. Kommitténs bedömning är att regeringen kan utgå från den uppräkning som i dag finns i 8 kap. 2 § plan- och bygglagen, men att en samlad översyn är önskvärd. Den för- teckning som gäller i dag har vuxit fram under olika skeden och kan inte anses präglad av en helhetssyn på problembilden i dag.

Regeringen delar delvis PBL-kommitténs bedömning. Det är viktigt att förteckningen av bygglovspliktiga anläggningar dels lättare och snabbare kan anpassas till efter hand uppkomna nya behov utifrån förändringar i tiden, dels kan göras utförligare och tydligare med avseende på defini- tioner och avgränsningar av de aktuella objekten. Regeringen delar kom- mitténs uppfattning att detta bäst görs genom en reglering på förord- ningsnivå. Regeringen ser också skäl för att på lagnivå tydliggöra vilken typ av andra anläggningar än byggnader som regeringen får ställa krav på bygglov för. Det bör vara sådana anläggningar som genom sin storlek eller funktion kan ha en betydande inverkan på omgivningen. Detta mot- svarar det upplägg som finns i miljöbalken. Detta tydliggörande bör lämpligen placeras i den bestämmelse som reglerar regeringens bemyn- digande. Det bör i plan- och bygglagen införas ett bemyndigande för re- geringen att i föreskrifter ange vilka andra anläggningar än byggnader som ska kräva bygglov.

Vissa remissinstanser har uttalat farhågor för att bestämmelser på för- ordningsnivå är enklare att ändra och att det därför finns en risk för åter- kommande förändringar i lovpliktssystemet för anläggningar. På miljö- området regleras, som tidigare sagts, alla krav på tillstånd för olika verk- samheter på förordningsnivå utan att detta har lett till sådana problem som några remissinstanser har framfört. Naturligtvis måste varje ändring i regelverket föregås av en beredning med berörda intressen.

Eftersom förteckningen över de bygglovspliktiga objekten föreslås ut- gå ur plan- och bygglagen och införas i plan- och byggförordningen, är det för tidigt att i det här lagstiftningsärendet göra några detaljerade ställ- ningstaganden i fråga om vilka anläggningar som ska återfinnas i regler- ingen på förordningsnivå. Ett förslag till förordningstext kommer att re- mitteras särskilt.

Men några utgångspunkter och riktlinjer bör ändå förmedlas här utifrån de erfarenheter och synpunkter som har kommit fram. Till att börja med kan noteras att de i dag bygglovspliktiga anläggningarna eller anordning- arna är av mycket olika slag. Två huvudgrupper kan urskiljas. Den första innehåller anläggningar som kan utgöra element i infrastrukturen eller inslag i det offentliga rummet eller som på annat sätt har ett stort allmänt intresse och en ofta betydande storlek. Den andra gruppen utgörs av små anläggningar, som mestadels har ett enskilt eller lokalt begränsat intresse, men som ändå kan ha en betydande inverkan på närmiljön och inte sällan vållar konflikter mellan grannar och kräver insatser från byggnadsnämn- derna. Självfallet kan flera av objekten från fall till fall hänföras till den ena eller andra gruppen.

Prop. 2009/10:170

138

Anläggningar av stort format eller stor betydelse för omgivningen kan i sin tur sorteras i två grupper. Den ena utgörs av stora anläggningar för idrotts-, fritids-, nöjes- eller annat publikt ändamål. I den gruppen ingår nöjesparker, djurparker, idrottsplatser, skidbackar, kabinbanor, camping- platser, skjutbanor, småbåtshamnar, friluftsbad, motorbanor, golfbanor och begravningsplatser. Den andra gruppen utgörs av ett urval anlägg- ningar för olika ändamål. I denna ingår parkeringsplatser, upplag, mate- rialgårdar, tunnlar, bergrum, cisterner, telemaster och torn samt vind- kraftverk. Till denna grupp kan också i många fall räknas skyltar och ljusanordningar. Dessa betecknas dock inte som anläggningar i plan- och bygglagen, men är bygglovspliktiga i områden med detaljplan. De kan också ha en inverkan på omgivningen som vida överstiger den fysiska storleken. Det kan finnas goda motiv för den bygglovsplikt som redan gäller för alla dessa anläggningar. Någon utökning av bygglovsplikten är inte planerad.

Anmälningsplikt för vissa åtgärder

Enligt nuvarande bestämmelser i 9 kap. 2 § plan- och bygglagen krävs en bygganmälan för vissa åtgärder innan de får påbörjas. Vissa av dessa åt- gärder är också lovpliktiga. För de lovpliktiga åtgärderna föreslås det på annan plats i detta lagstiftningsärende att kravet på anmälan slopas. Vissa åtgärder kräver endast en bygganmälan enligt nuvarande bestämmelser.

Åtgärder som enligt nuvarande bestämmelser endast kräver en byggan- mälan:

•Ändringar av en byggnad som rör konstruktionen av de bärande del- arna eller som avsevärt påverkar byggnadens planlösning.

•Installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation i byggnader.

•Installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörj- ning eller avlopp i byggnader eller inom tomter.

•Underhåll av bebyggelse med särskilt bevarandevärde.

Enligt nuvarande bestämmelser gäller kravet på bygganmälan inte:

•Åtgärder som rör en- eller tvåbostadshus och till dessa hörande kom- plementbyggnader och som har undantagits från krav på bygglov.

•Uppförande, tillbyggnad eller annan ändring av ekonomibyggnader för jordbruk, skogsbruk eller därmed jämförlig näring inom områden som inte omfattas av detaljplan.

•Vissa åtgärder på bygglovsbefriade anläggningar.

•Vissa åtgärder på byggnader eller tomter som tillhör staten eller ett landsting.

•Åtgärder som rör sådana byggnader eller andra anläggningar som är avsedda för totalförsvaret och som är av hemlig natur.

Enligt nuvarande 9 kap. 2 a § plan- och bygglagen ska en anmälan göras om det i samband med byggnadsåtgärder uppkommer rivningsmaterial som innehåller farligt avfall. Även med den föreslagna nya lagen bör en anmälan krävas för denna typ av åtgärd.

Prop. 2009/10:170

139

Frågan i detta avsnitt är dock om uppräkningen av vilka åtgärder som Prop. 2009/10:170 är anmälningspliktiga ska regleras på lag- eller förordningsnivå. Liksom

för bygglovspliktiga anläggningar är den nuvarande uppräkningen uttöm- mande. Problematiken med en uttömmande uppräkning av de anmäl- ningspliktiga åtgärderna på lagnivå är likartad med den som gäller för andra lovpliktiga anläggningar än byggnader. I takt med teknikutveck- lingen i samhället och behovet av exempelvis energibesparande åtgärder uppkommer ett behov av anmälan för nya eller ändrade åtgärder. Nya åtgärder kan behöva anmälas samtidigt som en del åtgärder kan tas bort från listan.

Den detaljerade regleringen av de anmälningspliktiga åtgärderna på plan- och byggområdet bör, på samma sätt som redan sker på miljöom- rådet, ske på förordningsnivå.

Övrigt

I lagtextpromemorian förslogs att följande nuvarande bestämmelser på lagnivå i stället borde regleras på förordningsnivå – kommunens rätt att i en detaljplan eller områdesbestämmelser besluta om bygglov, undantag för bestämmelserna om krav på bygglov för en- och tvåbostadshus samt regleringen av enkelt avhjälpta hinder. Mot bakgrund av remisskritiken gör regeringen bedömningen att dessa bestämmelser även framöver i huvudsak bör regleras på lagnivå.

På annan plats i detta lagstiftningsärende föreslås att vissa bestämmel- ser om krav på byggnadsverk flyttas från förordningsnivå till lagnivå.

7 Nya definitioner

Regeringens förslag: Väsentliga termer och uttryck som förekommer på flera ställen i lagen definieras i första kapitlet. Nya definitioner i lagen är allmän plats, bebygga, bebyggelse, byggherre, byggnad, byggnadsverk, byggnadsnämnden, byggprodukt, genomförandetiden, kvartersmark, miljönämnden, nybyggnad, ombyggnad, planläggning, sammanhållen bebyggelse, tillbyggnad, tomt, underhåll och ändring av en byggnad.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer delvis med reger- ingens. Utredningen föreslog definitioner av ”byggherren”, ”byggnads- verk”, ”nybyggnad”, ”tillbyggnad”, ”ändring av byggnadsverk”, ”under- håll” och ”ombyggnad”. Av dessa är det främst definitionen av ombygg- nad som skiljer sig från regeringens förslag.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens. I promemorian föreslogs även en definition av ”detaljplan”, ”fritidshus”, ”områdesbestämmelser”, men inte av ”planläggning”.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva till att väsent- liga termer och uttryck i lagen definieras i första kapitlet. Några har dock haft invändningar och synpunkter på vad som ska definieras och hur de- finitionerna ska formuleras. Svea hovrätt, Länsstyrelsen i Skåne län, Bo-

verket och Lantmäteriet har anfört att det kan finnas en risk med s.k.

140

legaldefinitioner eftersom de kan bli för vida eller för snäva och därige- nom leda till tillämpningsproblem. Byggherrarna Sverige AB har föresla- git att ”tillsynsmyndighet” definieras för att underlätta tillämpningen av det föreslagna 11 kap. Växjö tingsrätt, Statens geotekniska institut samt Stockholms, Göteborgs och Karlstads kommuner har anfört att listan be- höver kompletteras med definitioner av ”översiktsplan”, ”bygglov”, ”re- gionplan” och ”villkorsbesked”. Blekinge tekniska högskola, Boverket, Lantmäteriet, Åre kommun och Sveriges Kommuner och Landsting har avrått från att införa en definition av ”fritidshus”. Sveriges Kommuner och Landsting har vidare anfört i huvudsak följande. Definitionerna bör i vissa delar utgå, i andra delar ändras och på några punkter kompletteras. Uttrycket ”allmänna platser” avser ett begrepp som bara är tänkt att före- komma inom detaljplan men denna viktiga förutsättning framgår inte av den föreslagna definitionen. Termen ”byggnad” anknyter någorlunda till vad som enligt förarbeten och rättspraxis anses vara en byggnad, men de- finitionen är inte heltäckande bl.a. genom att konstruktioner på vatten (t.ex. husbåtar) eller ovan mark inte täcks in av definitionen. Det är olämpligt att ha med termerna ”detaljplan”, ”områdesbestämmelser” och ”genomförandetiden” eftersom definitionerna ändå bara hänvisar till and- ra bestämmelser. Uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” har sitt främsta tillämpningsområde utanför detaljplan och då är det mindre relevant att tala om gata eller parkmark. Vissa termer förekommer upprepade gånger i lagen utan att en definition föreslås, t.ex. ”anläggning”, ”markreservat” och ”prövning”.

Skälen för regeringens förslag

Definitioner i en författningstext fyller funktionen att på ett ställe i texten förklara den närmare innebörden av en viss term eller ett visst uttryck som förekommer på flera ställen i författningen. Detta för att undvika att på varje plats där termen eller uttrycket förekommer i texten behöva upp- repa den avsedda innebörden. Definitionerna gör att man på ett kortfattat sätt – med ett eller ett fåtal ord – kan utforma lättlästa bestämmelser utan att tappa den utvecklade innebörd som beskrivs i definitionen. Definitio- nerna kan alltså sägas vara förkortningar som gäller enbart för förståelsen av den författningstext som definitionerna finns i. Enbart det förhållandet att en term eller ett uttryck förekommer på flera ställen i texten gör det dock inte nödvändigt att införa en definition. En term eller ett uttryck be- höver inte heller definieras om innebörden är klar eller om det av någon annan anledning inte behövs fler ord för att beskriva det begrepp som termens eller uttryckets ord beskriver. Om definitionerna utformas med angivelsen ”i denna lag avses med …” eller liknande blir det också tyd- ligt att plan- och bygglagens definitioner bara har betydelse för tolkning- en av plan- och bygglagens bestämmelser.

Mot denna bakgrund är det svårt att förstå invändningen att en defini- tion skulle försvåra tillämpningen mer än vad avsaknaden av en defini- tion kan medföra. En annan sak är att det kan vara svårt att skriva den definition som bäst återspeglar lagstiftarens mening.

Beredningen har visat att utformningen och förståelsen av den före- slagna nya plan- och bygglagen underlättas om vissa begrepp beskrivs med korta termer eller uttryck i de olika bestämmelserna och att dessa

Prop. 2009/10:170

141

termer och uttryck förklaras mer utförligt i en s.k. definitionsparagraf i lagens inledande kapitel.

Mot bakgrund av vad Lagrådet har anfört bör den föreslagna para- grafen dels kompletteras med en ny definition av termen ”planläggning”, dels kortas ner genom att de definitioner i lagtextpromemorian som endast innehöll en hänvisning till en viss bestämmelse på annan plats i lagtexten tas bort.

De termer och uttryck som bör förklaras mer utförligt i eller via en in- ledande definitionsparagraf är de som beskrivs i det följande.

Allmän plats

När ett område exploateras för bebyggelse är det vanligtvis nödvändigt att vissa delar av området måste användas för gemensamma ändamål som rymmer allmänna nyttigheter eller ska nyttjas av allmänheten. Det gällan- de regelverket bygger på att kommunen har ett grundläggande ansvar för sådana allmänna platser inom en detaljplan. Som en remissinstans har på- pekat bör definitionen återspegla att det begrepp som uttrycket ”allmänna platser” beskriver endast förekommer inom områden som omfattas av en detaljplan. Detta är den normala situationen. Samtidigt förekommer ut- trycket enligt nuvarande 5 kap. 16 § plan- och bygglagen även i samband med reglering med områdesbestämmelser. Till skillnad mot vad som gäller för uttrycket i en detaljplan är det dock inte förenat med några rättsverkningar i områdesbestämmelser. Denna skillnad och då uttrycket har olika funktion och innebörd i reglering med detaljplan och områdes- bestämmelser bör det enligt regeringens bedömning förbehållas reglering med detaljplan. I samband med reglering med områdesbestämmelser bör uttrycket ”allmän plats” bytas ut mot ”mark för gemensam användning” (se författningskommentaren till föreslagna 4 kap. 42 §). Ändringen överensstämmer med vad Lagrådet har anfört.

Uttrycket ”allmän plats” bör mer utförligt beskrivas som en gata, en väg, en park, ett torg eller ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov. Uttrycket förekommer i 1, 4, 6, 8–11 och 14 kap. i den föreslagna nya lagen.

Bebygga

Termen ”bebygga” i olika böjningsformer förekommer på några ställen i den föreslagna nya lagen. Med termen avses att ett område förses med ett eller flera byggnadsverk. Termen återfinns i bl.a. den föreslagna 8 kap. 9 § där den ersätter det tidigare uttrycket ”tas i anspråk för bebyggelse” för att undvika tillämpningsproblem i förhållande till de bestämmelser i lagen där termen bebyggelse har en annan innebörd.

Bebyggelse

Termen ”bebyggelse” är ett vanligt uttryck i dagens plan- och bygglag- stiftning och även i dagligt tal. Problemet med termen är att den i både den gällande lagen och i dagligt tal har två olika betydelser.

För det första kan termen ta sikte på att ett markområde är bebyggt eller ska bebyggas. För det andra kan termen ha innebörden ”en samling av byggnader och andra anläggningar”. Det är dock oklart hur stor denna

Prop. 2009/10:170

142

samling av byggnader och andra anläggningar ska vara och huruvida en- Prop. 2009/10:170 dast en samling med andra anläggningar än byggnader kan anses vara be-

byggelse i lagens mening. Enligt förarbetena till den nuvarande lagen innefattar termen ”bebyggelse” bl.a. byggnader, vägar, parker och andra anläggningar som ligger i nära anslutning till och sammanhänger med byggnaderna, såsom lekplatser, men inte friluftsområden eller utrymmes- krävande anläggningar som t.ex. golfbanor och skidliftar.

För att undvika tillämpningsproblemet med den dubbla innebörden av termen ”bebyggelse” bör termen i den nya lagen begränsas till innebör- den ”en samling av byggnadsverk som inte enbart består av andra an- läggningar än byggnader”. Med en samling avses då minst tre byggnader.

I de fall där de nuvarande bestämmelserna tar sikte på mark som ska bebyggas bör termen ”bebygga” användas i den nya lagen.

För att undvika att exempelvis ett antal master framöver anses utgöra en bebyggelse som ska leda till planering för grönområden etc. bör defi- nitionen formuleras så att man med bebyggelse avser en samling bygg- nadsverk som inte enbart består av andra anläggningar än byggnader.

Det förhållandet att man i definitionen inte preciserar att det handlar om bygglovspliktiga byggnadsverk skulle, som Boverket har invänt, kun- na leda till att ett antal verktygsbodar anses utgöra bebyggelse och där- med leda till krav på torg och gator m.m. Definitionen behöver dock vara så generell att den passar i samtliga bestämmelser där termen förekom- mer i lagen. För att undvika den problematik som Boverket har pekat på, bör de aktuella bestämmelserna vid behov förses med ytterligare krite- rier. I den bestämmelse (föreslagna 2 kap. 7 §) som avser planläggning för gator, torg, grönområden m.m. inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse bör det t.ex. förtydligas att ”hänsyn ska tas till behovet av att det inom eller i nära anslutning” till bebyggelsen finns gator, torg, grönområden etc. Detta innebär att sådan planläggning ska ske endast om det finns behov av gator, torg, grönom- råden etc.

Termen ”bebyggelse” förekommer i 1–6, 8, 9, 11, 12 och 16 kap. i den föreslagna nya lagen. Se också det som sägs om uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” senare i detta avsnitt.

Byggherre

Definitionen av ”byggherre” i nuvarande i 9 kap. 1 § plan- och byggla- gen bör med endast språkliga ändringar flyttas till den föreslagna nya definitionsparagrafen. Med ”byggherre” avses den som för egen räkning utför eller låter utföra projekterings-, byggnads-, rivnings- eller markar- beten. Byggherren är en fysisk eller juridisk person. Termen återfinns i 1 och 9–11 kap. i den föreslagna nya lagen.

Byggnad

Sedan länge är en byggnad i plan- och bygglagstiftningen att se som en slags anläggning. Samtidigt ställs i plan- och bygglagstiftningen ofta olika krav på byggnader och andra anläggningar. I den nuvarande lagen finns ingen definition av termen ”byggnad”.

143

I allmänt språkbruk avses med byggnad en varaktig konstruktion av tak och väggar som står på marken och är så stor att människor kan uppe- hålla sig i den. En sådan definition är dock lite för snäv i förhållande till den praxis som har vuxit fram. De fall som har vållat störst tillämpnings- problem är små och enkla konstruktioner, lätt flyttbara konstruktioner och vissa konstruktioner för speciella ändamål. Exempelvis har tropik- hyddor, lekstuga, campingvagn, transformatorbyggnad och sol- och vind- skydd bedömts som byggnader (RÅ 1953 K 154, NJA 1950 s. 387, NJA 1955 s. 446, NJA 1927 s. 598 och RÅ 1963 K 183). Många exempel finns på att husvagnar har betraktats som byggnad och i några fall också husbåtar. Däremot har inte en båtkran eller en underjordisk cistern an- setts vara byggnader (RÅ 1979 2:27 och RÅ 1947 s. 77). Vid bedöm- ningen har Regeringsrätten tagit hänsyn till användningssättet, utform- ningen och varaktigheten i användningen. En användning för bostadsän- damål på samma ställe under en längre tid än en normal campingsemes- ter har oftast medfört en klassificering som byggnad.

I vissa delar kan den praxis som har vuxit fram anses väl långtgående i förhållande till de krav på byggnader som ställs i plan- och bygglagen. För att underlätta tillämpningen av termen ”byggnad” i plan- och bygg- lagen bör därför en definition av termen införas.

Termen ”anläggning” behöver däremot inte definieras. I enlighet med rättspraxis får termen ”anläggning” i plan- och bygglagen anses täcka de flesta konstruktioner i samhället – dock inte skyltar och ljusanordningar som regleras särskilt i plan- och bygglagen. Normalt ställs i plan- och bygglagen endast krav på sådana andra anläggningar än byggnader som är lovpliktiga. Eftersom det uttömmande, på förordningsnivå, kommer att regleras vilka dessa anläggningar är uppkommer inte samma behov av definition av termen ”anläggning”.

I lagtextpromemorian förslogs att termen ”byggnad” skulle definieras som en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som står på mark eller är placerad helt eller delvis under mark samt är så stor att människor kan uppehålla sig i den. Terminologicentrum och Boverket har konstaterat att det sedan länge funnits en oklarhet om innebörden av termen ”byggnad”. Boverket har påpekat att det får anses finnas en tillräcklig praxis för vad som ska betraktas som en byggnad och att den i promemorian föreslagna definitionen väcker frågor om hur t.ex. husbåtar och långtidsuppställda husvagnar ska bedömas. Boverket har också påpekat att vissa små och enkla konstruktioner som i dag är bygg- lovspliktiga, exempelvis en transformatorstation, inte uppfyller kravet på att människor ska kunna vistas i dem. Liknande synpunkter har framförts av Lantmäteriet och Sveriges Kommuner och Landsting.

Trots de nu redovisade påpekandena är det rimligt som utgångspunkt att en byggnad bör vara konstruerad så att avsikten är att människor ska kunna vistas i den för att konstruktionen ska kunna betraktas som en byggnad i lagens mening. Denna bedömning överensstämmer med vad Lagrådet har anfört. Långtidsuppställda husvagnar täcks av definitionen genom att en sådan uppställning kan bedömas som en varaktig placering. För att täcka in fast förankrade husbåtar bör det av definitionen framgå att konstruktionen också kan vara varaktigt placerad i vatten. Även var- aktigt placerade lekstugor omfattas av definitionen.

Prop. 2009/10:170

144

Termen ”byggnad” finns i 1, 4, 6, 8–12 och 14–16 kap. i den före- Prop. 2009/10:170 slagna nya lagen.

Byggnadsverk

Liksom i dag – i 1 § första stycket lagen (1994:847) om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk, m.m. – bör termen ”byggnadsverk” vara ett samlingsnamn för byggnader och andra anläggningar. Termen bör använ- das i den nya lagen när samma krav ska ställas på byggnader och andra anläggningar. I förslaget finns termen i 1–5, 7–11, 14 och 16 kap.

I några av de föreslagna nya bestämmelserna används termen ”bygg- nadsverk” i stället för ”byggnad” och ”lovpliktiga anläggningar”. Detta gäller i första hand i det föreslagna 2 kap. som avser hänsynstagande till allmänna och enskilda intressen vid planläggning och annan prövning en- ligt den nya lagen. Bytet av term för med sig att man vid planläggning och annan prövning ska ta hänsyn även till icke-lovpliktiga anläggningar. Denna utökning bedöms endast få en begränsad effekt i praktiken, efter- som alla bestämmelser i 2 kap. är begränsade till prövningen enligt plan- och bygglagen. Planläggning för och placering och lokalisering av exem- pelvis vägar och broar som sker enligt annan lagstiftning påverkas alltså inte.

I vissa av de föreslagna nya bestämmelserna kompletteras termen ”be- byggelse” med termen ”byggnadsverk”. Anledningen till detta är att den nya definitionen av ”bebyggelse” exkluderar enstaka byggnadsverk. För att enstaka byggnadsverk ska omfattas av den nya regleringen behöver detta framgå direkt av den aktuella bestämmelsen. Någon ändring i sak är inte avsedd.

Byggnadsnämnden

I nuvarande 1 kap. 7 § plan- och bygglagen sägs dels att det i varje kom- mun ska finnas en eller flera nämnder som ska fullgöra kommunens upp- gifter inom plan- och byggnadsväsendet och ha det närmaste inseendet över byggnadsverksamheten, dels att det som i lagen sägs om byggnads- nämnd ska avse denna eller dessa nämnder.

I den nya lagen bör termen ”byggnadsnämnden” definieras som den eller de nämnder som fullgör kommunens uppgifter enligt den nya lagen.

Byggprodukt

Termen ”byggprodukt” finns i dag i lagen (1994:847) om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk, m.m. och tas i den föreslagna nya lagen in i 8 kap. Termen ”byggprodukt” bör mer utförligt beskrivas som en produkt som är avsedd att stadigvarande ingå i ett byggnadsverk.

Genomförandetiden

Liksom i dag ska kommunen enligt den föreslagna nya lagen ange den tid inom vilken detaljplanen ska genomföras – genomförandetid. Tiden ska bestämmas så att det finns rimliga möjligheter att genomföra planen, men tiden får inte vara kortare än fem år och inte längre än femton år.

Flera bestämmelser i den nya lagen har samband med och refererar till

145

denna genomförandetid. I lagens inledande definitionsparagraf bör därför Prop. 2009/10:170 termen ”genomförandetiden” förklaras som den tid för genomförandet av

en detaljplan som ska bestämmas enligt 4 kap. 21–25 §§. Termen bör anges i bestämd form eftersom den i den föreslagna nya lagen endast förekommer i bestämd form.

Kvartersmark

Enligt de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 3 § plan- och bygglagen – liksom enligt den föreslagna nya lagen – ska allmänna platser, kvarters- mark och vattenområden redovisas i detaljplanen. Uppräkningen är ut- tömmande.

Frågan är dock vad som avses med ”kvartersmark”. I nuvarande 5 kap.
3 § ges exemplen bebyggelse, idrotts- och fritidsanläggningar, begrav-
ningsplatser, anläggningar för trafik, vatten, avlopp och energi samt
skydds- och säkerhetsområden.
Eftersom termen ”allmän plats” föreslås få en särskild definition i den
nya lagen och då innebörden av termen ”vattenområde” får anses förhåll-
andevis självklar bör termen ”kvartersmark” definieras som sådan mark
som enligt en detaljplan inte ska vara allmän plats eller vattenområde.
Detta innebär alltså att all annan mark är kvartersmark. Som framgår av
exemplifieringen ovan finns normalt bostäder samt byggnader för handel
och annan service eller industriändamål på kvartersmark.
Termen ”kvartersmark” finns i 1, 4, 6 och 9 kap. i den föreslagna nya
lagen.
Miljönämnden
I konsekvens med att ”byggnadsnämnden” definieras bör också termen
”miljönämnden” definieras. Med ”miljönämnden” avses den eller de
nämnder som fullgör kommunens uppgifter på miljö- och hälsoskydds-
området. Termen finns i 9 kap. i den föreslagna nya lagen.
Nybyggnad
I den nuvarande lagstiftningen finns inga uttryckliga definitioner vare sig
för uppförande av byggnad eller för ändring av byggnad. Det framgår
emellertid ändå av lagstiftningen, inte minst mot bakgrund av de ändring-
ar som sommaren 2007 gjordes i lagen om tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m. (prop. 2006/07:62, bet. 2006/07:CU28, rskr. 2006/
07:189) och som innebär att flyttning av byggnad ska betraktas som upp-
förande.
För att underlätta tillämpningen av den föreslagna nya lagen (främst
8 kap.) bör termen ”nybyggnad” definieras. I en sådan definition bör
såväl ”nyuppförande” som ”flyttning” ingå. ”Nybyggnad” bör således
förklaras som uppförande av en ny byggnad och flyttning av en tidigare
uppförd byggnad till en ny plats.
Frågan är då vad som avses med ”flyttning” inom ramen för termen
”nybyggnad”. Det första man tänker på är s.k. volymflyttning, dvs. att
byggnadsverket flyttas i en eller flera delar som hela volymer. Vid en så-
dan flyttning kommer det dock troligen att behövas en ny grundläggning.
En annan förekommande metod vid flyttning är demontering, dvs. att	146
	146

byggnadsverket demonteras sektorsvis och flyttas som ”platta paket” för att sedan byggas upp igen på ny plats. Tanken att leverans av prefabri- cerade byggelement skulle betraktas som flyttning (från husfabriken till hustomten) borde inte bli aktuellt eftersom bestämmelserna om flyttning bör utformas så att de avser flyttning av ett tidigare uppfört byggnads- verk.

I vissa fall kan det vara svårt att dra gränsen mellan flyttning av bygg- nadsverk och en rivning som följs av återanvändning av byggnadsdelar. En byggnad kan innehålla en viss andel återanvänt byggnadsmaterial. Så- dana fall bör betraktas som nyuppförande. En ny byggnad kan också innehålla återanvänt material från flera byggnadsverk. Inte heller de fal- len bör betraktas som flyttning.

Man kan också tänka sig att man på en byggnad som ska flyttas måste byta ut en eller flera byggnadsdelar, t.ex. på grund av att byggnadsdel- arna är angripna av fukt eller mögel. Det kommer alltid att finnas fall där gränsen är flytande mellan nyuppförande av byggnadsverk som innehål- ler en större eller mindre andel återanvända byggnadsdelar och en ren flyttningssituation. I sådana fall får kommunen göra en bedömning av vilken slags nybyggnad det handlar om. Det bör dock krävas att byggna- den på den nya platsen nästan uteslutande består av flyttade byggnadsde- lar för att det ska betraktas som flyttning av ett byggnadsverk och inte uppförande av ett nytt byggnadsverk. Kraven för att åtgärden ska anses som en flyttning bör således vara höga.

Ombyggnad

Vid tillkomsten av den nuvarande plan- och bygglagen användes termen ”ombyggnad”. Enligt den dåvarande lydelsen av lagen avsågs med om- byggnad åtgärder som fordrar bygglov och som dessutom avsevärt för- länger brukstiden för en byggnad eller en del av den. Till ombyggnad hänfördes också en ändring som utfördes i avsikt att väsentligt ändra byggnadens eller byggnadsdelens användning. Ombyggnader skulle upp- fylla nybyggnadskraven i den utsträckning som angavs i plan- och bygg- förordningen (1987:383) och i tillämpliga myndighetsföreskrifter. Andra ändringar, som inte var lovpliktiga, skulle uppfylla nybyggnadskraven i ”skälig utsträckning”.

Sedan den 1 juli 1995 förekommer inte längre termen ”ombyggnad” i plan- och bygglagstiftningen. Anledningen till detta är bl.a. att det var svårt att vid en ombyggnad urskilja åtgärder som var en följd av eftersatt underhåll och därmed att anse som underhållsåtgärder. Dessutom fram- fördes att definitionen av ombyggnad var olämplig, eftersom den grunda- des på svåra bedömningar av åtgärdens effekt och syfte. En definition av termen ”ändring” bedömdes som obehövlig med hänvisning till att var- ken ”nybyggnad” eller ”tillbyggnad” definierades (prop. 1993/94:178 s. 96 och 99).

I samband med att de tekniska egenskapskraven överfördes till lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. överfördes dock uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” till förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Uttrycket kom att användas som ett kriterium för huruvida följdkraven blir aktuella vid ändringar. I den proposition som föregick lagen om tekniska egenskaps-

Prop. 2009/10:170

147

krav på byggnadsverk, m.m. (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18,	Prop. 2009/10:170
rskr. 1993/94:372) antyddes inte att någon förändrad innebörd av ”avse-
värt förlängd brukstid” eftersträvades. Stor osäkerhet har därför rått, både
bland byggnadsnämndernas handläggare och bland byggherrar, om hur
detta krav ska tolkas.
Även rättsinstanserna har haft svårt att tillämpa principerna i praktiken.
Det visar bl.a. två uppmärksammade rättsfall om dessa frågor vid Kam-
marrätten i Stockholm (mål nr 4122-1998, dom 2000-03-08) och Kam-
marrätten i Jönköping (mål nr 362-07, dom 2007-07-05).
En fråga som är oklar i gällande lagstiftning är frågan huruvida andra
delar av en byggnad än de som omfattas av en ändring också ska uppfylla
de tekniska egenskapskraven, som s.k. följdkrav. Vid bedömningen krävs
ett ställningstagande till flera oprecisa bestämmelser i förordningen
(1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Det
gäller för det första bedömningen av antingen uttrycket ”avsevärt för-
längd brukstid” eller uttrycket ”väsentligt ändrad användning”. För det
andra ska en bedömning göras av vilka delar av byggnaden som, utan att
omfattas av ändringen, indirekt berörs av denna. Hänsyn ska också tas till
ändringens omfattning och byggnadens förutsättningar. En specialregel
gäller dock för tillgänglighetskravet i 12 § förordningen om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. som ska tillämpas i den utsträck-
ning det inte är uppenbart oskäligt med hänsyn till ändringens omfattning
och byggnadens standard.
Uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” ingick i den ursprungliga lydel-
sen av plan- och bygglagen som ett led i definitionen av ombyggnads-
begreppet. Uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” är otydligt och har tol-
kats olika i praxis.
Vid plan- och bygglagens införande uttalade departementschefen sin
syn på hur man bör se på ombyggnadskraven (prop. 1985/86:1 s. 502)
och förnyelsen av den befintliga bebyggelsen. Då förde departementsche-
fen ett långt resonemang om hur kraven vid ombyggnad skulle tillämpas.
”De resurser som kan avdelas för förbättringar inom den befintliga be-
byggelsen måste sättas in på att undanröja sådana brister eller missför-
hållanden som inte kan accepteras, om en byggnad eller en del av den
skall användas under en längre tid. Nivån på kraven i de föreskrifter som
gäller ombyggnad måste avvägas med hänsyn till om kraven är motive-
rade av hänsyn till hälsa och säkerhet eller om de i huvudsak syftar till att
främja en god funktion. I vissa hänseenden finns knappast skäl att formu-
lera kraven vid ombyggnad på ett sätt som avviker från kraven på nya
byggnader. Jag tänker då närmast på sådana tekniska krav som är nöd-
vändiga för att garantera säkerhet och hälsa för dem som vistas i eller
kring byggnaderna. Exempel på detta är kraven på skydd av personer vid
brand, kraven på skyddsanordningar på tak samt kraven på bärighet och
stabilitet i de konstruktioner som ändras genom ombyggnaden. När det
gäller kraven på energihushållning bör dessa tillgodoses på ett sätt som
tar hänsyn till byggnadens förutsättningar. Det kan innebära att t.ex. ut-
vändig isolering av fasaden inte skall utföras på vissa byggnader med
hänsyn till kravet på varsamhet. I stället bör andra åtgärder vidtas för att
tillgodose kraven. I fråga om andra krav som t.ex. storleken på rum och
inredningsstandard i bostäder, ljudisolering inom byggnader eller brand-
krav som syftar till att skydda egendom bör en särskild ombyggnadsnivå
kunna anges. Inom den äldre bebyggelsen finns stora brister i fråga om	148

tillgänglighet. Vid ombyggnad måste kraven på tillgänglighet enligt min Prop. 2009/10:170 mening uppfyllas på ett sådant sätt att människor tillförsäkras möjlighet

att bo kvar inom sitt bostadsområde eller sin stadsdel även om de genom olycka, sjukdom eller ålder drabbas av ett tillfälligt eller varaktigt handi- kapp. Varje del av en byggnad som byggs om bör alltså vara tillgänglig och kunna användas på i huvudsak samma sätt som en nybyggnad. Även om t.ex. endast en lägenhet i ett trapphus är avsedd att byggas om skall denna lägenhet göras tillgänglig. Avser ombyggnaden en bostadslägenhet som ligger på tredje våningsplanet eller högre skall hiss normalt installe- ras. Saknas hiss i en bostadsbyggnad med tre eller flera våningar bör i vissa fall även en ombyggnad av lägenheterna på bottenvåningen och andra våningsplanet utlösa krav på tillgång till hiss för alla lägenheter i samma trapphus. Detta gäller om de övriga lägenheterna redan har en sådan standard att de aktuella åtgärderna medför att rekvisitet om en väsentligt förlängd brukstid uppfylls för hela den del av huset som ligger kring detta trapphus.”

Den redovisade synen på ombyggnadskraven bör ha fortsatt giltighet, men kraven vid ombyggnader – som de formulerades i förarbetena till plan- och bygglagen i början på 1980-talet – utgick delvis från andra för- utsättningar än de som råder i dag. Vid den tiden fanns det fortfarande ett bestånd av byggnader med en standard som understeg lägsta godtagbara standard enligt den dåvarande bostadssaneringslagen. Uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” syftade därför på byggnader som genomgick sådana standardförbättringar att de kunde nyttjas på ett normalt sätt under en längre tid. I dag finns knappast några byggnader med så låg standard kvar. Motivet för samhället att lägga till nya anspråk på en byggnad som genomgår förändringar måste därför utgå från andra förutsättningar.

En annan utgångspunkt vid formuleringen av ombyggnadskraven på 1980-talet var att kommunerna mer aktivt skulle planera vilken standard hela områden skulle få genom en ombyggnadsverksamhet som skulle regleras i detaljplaner och med statliga föreskrifter. I verkligheten har dock kommunerna i endast liten utsträckning utnyttjat möjligheten att planera standarden för hela bebyggelseområden. Det kan därför knappast anses finnas något behov av att ha kvar de föreskrifter i förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. som avser ombyggnads- krav i detaljplaner.

En komplikation har varit att, trots att lagstiftaren både 1985 och 1995 förutsatte att det skulle utfärdas statliga ombyggnadsföreskrifter, några sådana aldrig har kommit till stånd. Svårigheten har troligen varit att det är omöjligt att generellt detaljreglera krav på byggnader med vitalt olika förutsättningar.

I dag har bebyggelsen en standard som inte generellt behöver höjas genom statlig reglering. Erfarenheterna har också visat att det inte finns behov av att områdesvis reglera byggnaders egenskaper genom planlägg- ning. De krav som bör ställas vid ändringar kan med stöd av lag regleras i de enskilda fallen vid bygglovstillfället.

Två egenskaper har från allmän synpunkt framstått som mer angelägna att förbättra i hela byggnadsbeståndet än andra egenskaper, nämligen till- gänglighet och energieffektivitet. Att höja nivån på dessa egenskaper kan i många lägen leda till stora ingrepp i byggnaden, vilka samtidigt kan

149

strida mot ett annat angeläget samhällsbehov, nämligen att bevara de kulturhistoriska värdena eller vissa tidstypiska drag i bebyggelsen.

När en fastighetsägare gör en stor investering genom att ändra byggna- den, finns det i vissa lägen motiv för samhället att samtidigt kräva att byggnaden i sin helhet rustas upp till en högre nivå och att de olika egen- skaperna i olika grad förbättras. Detta är lika logiskt som att samhället begär att fastighetsägaren i nybyggnadsfallet ska uppfylla egenskapskrav som fastighetsägaren kanske inte anser nödvändiga.

Ett sätt att beskriva när dessa högre krav på byggnaden bör ställas skulle kunna vara att relatera ombyggnadskostnaden till en genomsnittlig nybyggnadskostnad för ett likadant objekt på den aktuella orten. Bl.a. har man i Danmark valt en liknande lösning. En rimlig nivå skulle kunna vara när ombyggnadskostnaden överstiger ca 25 % av nybyggnadskost- naden för en motsvarande byggnad. I den kostnaden skulle i så fall inräk- nas även underhållsåtgärder som utförs i samband med de bygglovs- pliktiga ändringsåtgärderna, eftersom även t.ex. byte av taktäckning, vat- ten- och avloppsledningar och inredning leder till en förnyelse av bygg- naden. En sådan gräns borde i så fall inte vara strikt utan kunna varieras utifrån den omständigheten att det för vissa hus är lättare att nå kraven än för andra.

En annan väg vore att inte fixera uppgraderingen till en generell gräns utan låta kommunerna själva bedöma från fall till fall var denna nivå bör ligga. Nackdelen med en sådan lösning är att det inte blir förutsägbart när kommunen kommer att kräva denna högre nivå. För att inte bedömning- arna ska bli nyckfulla skulle ändå kommunen genom en detaljplanebe- stämmelse själv kunna få bestämma vid vilken nivå samhället kräver en upprustning av hela byggnaden.

Fördelen med en generell gräns är att byggherren i förväg vet vad man kan räkna med. Nackdelen är en risk att vissa byggherrar medvetet ser till att lägga sig strax under denna gräns. Ett sätt att komma undan denna effekt är att samhället inte ställer högre krav än att kraven kan uppfattas som rimliga även av fastighetsägaren och de boende. Det måste anses vara attraktivt även för byggherren att byggnaden rustas upp till en nivå som närmar sig den hos ett nybyggt hus men med bibehållna äldre kvali- teter.

Ett annat sätt, som Byggprocessutredningen har förordat, är att i beräk- ningen av om kvalifikationsgränsen har uppnåtts eller inte räkna in de upprustningar som successivt görs, sedan ett krav på en viss kvalifika- tionsgräns har införts.

Det är svårt att kontrollera om en generell kvalifikationsgräns har upp- nåtts genom ackumulerade bygg- och underhållsåtgärder. Anledningen till detta är att underhållsåtgärder varken är lov- eller anmälningspliktiga. Samtidigt är det viktigt för fastighetsbeståndet att fastighetsägarna under- håller sina byggnadsverk. Om dessa åtgärder vid en viss nivå ska utlösa s.k. följdkrav, kan detta leda till att underhållet i stället eftersätts.

Det bör ändå förtydligas vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att följdkrav ska utlösas. För det första bör uttrycket ”avsevärt för- längd brukstid” utmönstras ur lagstiftningen. I stället bör uttrycket ”på- taglig förnyelse av byggnaden eller en betydande och avgränsad del av denna” införas som en del i definitionen av termen ”ombyggnad”. Defi- nitionen av ”ombyggnad” bör vara ”en ändring av en byggnad som inne-

Prop. 2009/10:170

150

bär att hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av byggna- Prop. 2009/10:170 den påtagligt förnyas”.

Med ”påtaglig förnyelse” avses sådana större ändringsåtgärder att följdkrav på hela byggnaden eller en betydande och avgränsbar del av den ska kunna ställas av byggnadsnämnden. Det räcker med att någon av ändringsåtgärderna är bygglovspliktig. Däremot bör det krävas att den to- tala ekonomiska insatsen för den sökta ändringsåtgärden är så omfattande att den motiverar ganska långtgående följdkrav från samhällets sida. Kra- ven bör dock modifieras till en rimlig nivå och ta hänsyn till de kultur- värden och andra tidstypiska värden som kan finnas i byggnaden. Med en ”betydande och avgränsbar del” menas t.ex. ett trapphus med omkring- liggande lägenheter i en byggnad.

Hur de tekniska egenskapskraven bör tillämpas med hänsyn till bygg- nadens förutsättningar utvecklas i avsnitt 14.3.

Planläggning

Termen ”planläggning” förekommer i första hand i regeringens förslag till nytt 2 kap., men också i föreslagna 1, 4, 5 och 12 kap. Lagrådet har föreslagit att termen definieras i den nya lagen. Enligt regeringens bedömning bör termen framöver liksom enligt nuvarande bestämmelser hållas generell och omfatta arbetet med att ta fram de planformer som regleras i lagen, dvs. både de vägledande instrumenten (regionplaner och översiktsplaner) och de rättsverkande planerna (detaljplaner och om- rådesbestämmelser).

I några få bestämmelser i plan- och bygglagen syftar ”planläggning” endast på arbetet med att ta fram en detaljplan. Detta framgår då av be- stämmelsen.

Termen ”planering” förekommer på några ställen i lagen. Med denna term avses normalt den planering för olika verksamheter som leder fram till planläggning.

Sammanhållen bebyggelse

Liksom för termen ”bebyggelse” bör det i lagens inledande definitions- paragraf finnas en förklaring av vad som i lagen menas med uttrycket ”sammanhållen bebyggelse”. I uttrycket ingår termen ”bebyggelse” med den innebörd som anges i definitionen av ”bebyggelse”.

En av anledningarna till att en definition av termen ”bebyggelse” bör införas i lagen är de tillämpningsproblem som termen hittills har vållat, särskilt vid tillämpningen av gällande 5 kap. 1 § om krav på detaljplan (jfr prop. 2008/09:146 s. 32 f.). En fråga som har uppkommit är vad som avses med ”sammanhållen” och hur långt ifrån varandra byggnaderna eller anläggningarna kan vara placerade.

Uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” bör definieras som ”bebyggelse på tomter som gränsar till varandra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark”. Liksom i dag bör kommunen även enligt den nya lagen pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och bygg- nadsverk samt reglera bebyggelsemiljöns utformning med detaljplan för en ny sammanhållen bebyggelse.

151

Det nuvarande uttrycket ”samlad bebyggelse” som används i några be- Prop. 2009/10:170 stämmelser i nuvarande 8 kap. bör i den nya lagen ersättas med uttrycket

”sammanhållen bebyggelse” (se författningskommentaren till 9 kap. 6– 8 §§). För att inte denna förenkling av använda uttryck i lagen ska leda till att dessa senare bestämmelser om krav på bygglov m.m. ändras i sak bör, på samma sätt som föreslås i bestämmelsen om krav på detaljplan (se föreslagna 4 kap. 2 §), i två av bestämmelserna uttrycket ”samman- hållen bebyggelse” förenas med ett krav på ”behov med hänsyn till om- fattningen av byggnadsverk i bebyggelsen”.

Tillbyggnad

Vid den nuvarande plan- och bygglagens tillkomst angav departements- chefen att ”begreppet tillbyggnader täcker både en tillbyggnad som ger byggnaden en större planyta och en påbyggnad som ökar byggnadsvoly- men. Att en vind inreds inom befintlig byggnadsvolym utgör däremot inte tillbyggnad” (prop. 1985/86:1 s. 501).

Detta bör fortfarande tjäna som vägledning för vad som menas med ”tillbyggnad”. I praktiken har det dock vid vissa åtgärder varit oklart om de ska räknas som tillbyggnader eller inte, t.ex. takkupor, balkonger och altaner. Framförallt frågan om dessa åtgärder ska vara bygglovspliktiga tillbyggnader eller inte har varit oklar, trots att viss rättspraxis har ut- vecklats. Enligt Regeringsrättens dom, RÅ 1995 ref. 42, kan en altan med räcken men utan tak och väggar inte betraktas som en tillbyggnad enligt den definition som departementschefen uttryckte i förarbetena till plan- och bygglagen. Detta oavsett hur högt över marken altanen ligger. Enligt senare domar från Regeringsrätten (2027-05, 7070-06 och 609-08) kan konstateras att både altanens storlek och höjd över marken bör tas till utgångspunkt för en samlad bedömning om en altan ska betraktas som en bygglovspliktig tillbyggnad eller inte. I sammanhanget kan konstateras att balkonger och altaner inom detaljplan ofta kan anses som sådana bygglovspliktga ändringar som avsevärt påverkar byggnadens yttre ut- seende.

Den nuvarande lydelsen i 14 § förordningen om tekniska egenskaps- krav på byggnadsverk, m.m. omfattar tillbyggnader. Även av den nya lagen bör det framgå att de tekniska egenskapskraven för en tillbyggnad bör modifieras med hänsyn till ändringens omfattning, byggnadens förut- sättningar, bestämmelser om varsamhet och förbudet mot förvanskning.

Det bör, genom en definition av termen ”tillbyggnad” vara tydligt att med termen avses alla volymutvidgningar. En tilläggsisolering på bygg- nadens utsida bör dock inte kunna anses vara en tillbyggnad.

En tillbyggnad kan också vara ett led i en ombyggnad enligt den före- slagna definitionen av ”ombyggnad”.

Tomt

Enligt förarbetena till den nuvarande plan- och bygglagen (prop. 1985/ 86:1 s. 517) avses med ”tomt” sådan mark som utgör en för bebyggelse avsedd enhet. Till tomten hör den mark som upptas av bebyggelsen och sådan mark som ligger i direkt anslutning till denna och som används eller behövs för att bebyggelsen ska kunna användas för avsett ändamål,

152

t.ex. friytor för lek och utevistelse, kommunikationsytor samt plats för Prop. 2009/10:170 parkering, lossning och lastning.

I den nuvarande lagtexten finns det ingen specifik bestämning av be- greppet tomt. En tomt kan överensstämma med fastigheten men den kan också utgöra endast en del av den. Termen ”tomt” bör i den föreslagna nya lagtexten få en förklaring som motsvarar det som sades i de tidigare förarbetena. Samtidigt bör det av definitionen framgå att en allmän plats aldrig kan vara en tomt. För att tydliggöra att marken inte behöver vara avsedd för flera byggnader (vilket innebär att termen ”bebyggelse” inte kan användas), men heller inte endast kan vara avsedd för andra anlägg- ningar än byggnader (vilket innebär att termen ”byggnadsverk” inte kan användas) bör definitionen av ”tomt” lyda ”ett område som inte är en all- män plats men som omfattar mark avsedd för en eller flera byggnader och mark som ligger i direkt anslutning till byggnaderna och behövs för att byggnaderna ska kunna användas för avsett ändamål”.

Underhåll

Innan 3 kap. 13 § i den nuvarande plan- och bygglagen ändrades 1995 fanns regler om underhåll som hade samma lydelse som i nuvarande 2 § tredje stycket lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m., dvs. att byggnader ska underhållas så att deras egenskaper i huvudsak be- varas. I den sistnämnda bestämmelsen finns även särskilda krav på un- derhåll av anordningar till skydd mot olycksfall och brand, avfallshanter- ing och tillgänglighet.

I förarbetena till den nuvarande plan- och bygglagen (prop. 1985/86:1 s. 509) uttryckte departementschefen att som underhåll bör räknas sådana åtgärder som vidtas enbart i syfte att hålla byggnaden i ett gott tekniskt skick eller att främja en rationell drift av byggnaden. Som exempel på underhållsåtgärder angavs byte av inredning i kök och badrum, ommål- ning, omläggning av tak samt byte av golvbeläggning.

I dagens lagstiftning finns underhållsregler i 3 kap. 13 § plan- och bygglagen, där det framgår att byggnaders yttre ska hållas i vårdat skick. Underhållet ska anpassas till byggnadens olika värden (bl.a. historiska och kulturhistoriska). I 2 § tredje stycket lagen om tekniska egenskaps- krav på byggnadsverk, m.m. framgår att byggnadsverk ska underhållas så att deras egenskaper med avseende på de tekniska egenskapskraven i huvudsak bevaras. Anordningar som är avsedda att tillgodose kraven av- seende brandsäkerhet, skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, säkerhet vid användning samt tillgänglighet och användbarhet ska hållas i stånd.

I nuvarande 10 kap. plan- och bygglagen finns de sanktionsregler som kommunen kan tillgripa om en fastighetsägare inte underhåller sin bygg- nad (15 §) eller har underhållit på fel sätt (3, 12 och 14 §§). Byggnads- nämnden har också möjlighet att uppdra åt en sakkunnig att utreda be- hovet av underhållsåtgärder (20 §).

Det finns också två särskilda förordningar som har till syfte att säker- ställa underhållet, nämligen förordningen (1991:1273) om funktionskont- roll av ventilationssystem och förordningen (1999:371) om kontroll av hissar och andra motordrivna anordningar i byggnadsverk.

153

I den föreslagna nya lagen bör innebörden av termen ”underhåll” pre- ciseras till åtgärder som vidtas i syfte att bibehålla eller återställa en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kultur- historiska värde.

Att ”bibehålla eller återställa ett byggnadsverks egenskaper” innebär att ett byte av en 1960-talsspis mot en modern spis skulle inrymmas i be- greppet underhåll, även om den moderna spisen har väsentligt ändrade egenskaper och utökade funktioner. Motsvarande synsätt bör gälla även för andra ursprungliga funktioner och byggnadsdelar när de byts ut.

Det diskuteras ofta var gränsen mellan underhåll och ändring går. Frå- gan är om det finns en sådan gräns och om det ens är möjligt att exakt bestämma en sådan gräns.

I vissa fall kan underhållsåtgärderna vara mycket omfattande, t.ex. när en fastighetsägare i flera år inte har underhållit sin byggnad. I ett sådant fall kan åtgärderna, när de väl görs, vara sådana att de skulle kunna be- traktas som en påtaglig förnyelse av byggnaden, dvs. utgöra en ombygg- nad. Om ingen av åtgärderna är bygglovspliktig bör det dock inte anses rimligt att samtidigt ställa krav på stora följdinsatser.

Det är ofrånkomligt att gränsen mellan underhåll och ändring är flyt- ande och i vissa fall att begreppen t.o.m. överlappar varandra. Men efter- som byggherren enligt den föreslagna nya lagen bör kunna begära ett villkorsbesked av byggnadsnämnden, borde det inte vara något problem för denne att ta reda på var gränsen går och därmed vilka krav som kommer att gälla.

Det finns rättfall som handlar om ändring av byggnad. I flera av dessa rättsfall har det avgörande för domstolarna varit huruvida ändringen av- sevärt har påverkat byggnadens utseende, t.ex. RÅ 1993 ref. 85, RÅ 1997 not. 227 och RÅ 2001 not. 123. Domstolarna har däremot inte tagit ställning till huruvida åtgärden är att betrakta som en ändring eller i stället ska bedömas som underhåll.

Termen ”underhåll” bör i lagtexten preciseras till att avse åtgärder som vidtas i syftet att byggnadens konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde ska bibehållas och återställas.

Ändring av en byggnad

Vid tillkomsten av den nuvarande plan- och bygglagen användes term- erna ”tillbyggnad” och ”ombyggnad” och uttrycket ”annan ändring”. Tillbyggnader som krävde bygglov skulle uppfylla nybyggnadskraven, medan tillbyggnader som inte krävde bygglov skulle uppfylla kraven i ”skälig utsträckning”. Enligt dåvarande lydelse av lagen avsågs med ”ombyggnad” åtgärder som kräver bygglov och som dessutom avsevärt förlänger brukstiden för en byggnad eller en del av den. Till ”ombygg- nad” hänfördes också sådan ändring som utfördes i avsikt att väsentligt ändra byggnadens eller byggnadsdelens användning. Ombyggnader skul- le uppfylla nybyggnadskraven i den utsträckning som angavs i plan- och byggförordningen (1987:383) och i tillämpliga myndighetsföreskrifter. Andra ändringar (som inte var lovpliktiga) skulle uppfylla nybyggnads- kraven i ”skälig utsträckning”.

Sedan den 1 juli 1995 förekommer inte längre termen ”ombyggnad” i plan- och bygglagstiftningen. Anledningen till detta är bl.a. att det var

Prop. 2009/10:170

154

svårt att vid en ombyggnad urskilja åtgärder som var en följd av eftersatt underhåll och därmed att anse som underhållsåtgärder. Dessutom anför- des att definitionen av ombyggnad var olämplig eftersom den grundades på svåra bedömningar av åtgärdens effekt och syfte. En definition av termen ”ändring” bedömdes som obehövlig med hänvisning till att var- ken ”nybyggnad” eller ”tillbyggnad” definierades i lagen (prop. 1993/ 94:178 s. 96 och 99). I nuvarande lagstiftning anses i princip allt som inte är ”nybyggnad” eller ”underhåll” vara ”ändring”. ”Ändring” delas i sin tur in i ”tillbyggnad” och ”annan ändring”. Med ”ändringar” avses såle- des dels tillbyggnader, dels andra ändringar än tillbyggnader. ”Ändring” omfattar däremot inte ändrad användning.

Uttrycket ”väsentligt ändrad användning” i 15 § förordningen om tek- niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. skulle i och för sig kunna vara förhållandevis oproblematiskt. Det kan dock noteras att om den änd- rade användningen inte innebär några fysiska ändringar i byggnaden så ställs inga krav alls, men om man gör en liten fysisk ändring i byggnaden ställs det krav inte endast på den ändrade delen utan även s.k. följdkrav utlöses. Då en ändrad användning utan byggnadsåtgärder kan medföra t.ex. ett behov av ökade luftflöden, kan det synas rimligt att en ändrad användning alltid ska medföra att de tekniska egenskapskraven uppfylls. Detta talar för att ”väsentligt ändrad användning” bör göras till en åtgärd som utlöser tekniska krav och som är föremål för samhällets tillsyn och kontroll. Även ett ändrat användningssätt bör alltså betraktas som en ändring.

Med tanke på att ”ombyggnad” fortfarande är en term som används av många och som uppfattas som ändringsåtgärder av lite större omfattning, bör även ”ombyggnad” återinföras för att beskriva de situationer där samhället ställer s.k. följdkrav. Uttrycket ”ändring av en byggnad” bör således avse såväl ”tillbyggnader”, ”ombyggnader” och ”andra änd- ringar”.

I betänkandet Anpassad kontroll av byggandet (SOU 1993:94 s. 235) föreslogs att med ändring skulle avses en åtgärd som förändrar en bygg- nads konstruktion, funktion eller utseende. Med språkliga modifieringar kan en sådan definition användas än i dag, kompletterad med det kultur- historiska värdet och användningssättet. Uttrycket ”ändring av en bygg- nad” bör användas och definieras som en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde.

Fortfarande kommer det dock att finnas två olika typer av ändringar – bygglovspliktiga ändringar och icke bygglovspliktiga ändringar. Så länge ändringarna inte har uppnått kvalifikationsnivån för ”ombyggnad”, kom- mer kraven endast att riktas mot de ändringsåtgärder som byggherren ön- skar utföra. Det finns inga bärande skäl för att reducera kraven på änd- ringsåtgärder som inte är bygglovspliktiga då de flesta ändringsåt- gärderna ska vara väsentliga för att utlösa bygglovsplikt. Kraven i den föreslagna nya lagens 8 kap. bör även omfatta ändringsåtgärder som inte är bygglovspliktiga. Vid bygglovspliktiga ändringsåtgärder ska bygg- nadsnämnden göra en skälighetsbedömning, där kraven för nybyggnad ska vägas mot bl.a. byggnadens förutsättningar och varsamhetskravet. Trots att Boverkets byggregler saknar föreskrifter om ändringar, brukar de krav som enligt byggreglerna gäller för nya byggnader vara en ut-

Prop. 2009/10:170

155

gångspunkt för skälighetsbedömningen. Varsamhetskravet och de andra Prop. 2009/10:170 modifieringskriterierna bör dock aldrig kunna leda till att kraven helt slo-

pas.

När användningen av en byggnad ändras, aktualiseras alltså alla tek- niska egenskapskrav inklusive kraven på tillgänglighet och lämplighet, vägda mot modifieringskriterierna. Om en byggherre vill använda en bo- stadslägenhet som daghem, aktualiseras t.ex. kraven på luftutbyte, ener- gieffektivitet och tillgänglighet i bygglovsprövningen och bedömningen inför startbeskedet.

Övrigt

Det finns inget behov av att i den inledande definitionsparagrafen förklara vad som i den föreslagna nya lagen avses med termen ”tillsynsmyndig- het”. Innebörden av termen i sig är inte svår att förstå och med stöd av lagen avser regeringen att i en förordning peka ut den eller de myndig- heter som ska vara tillsynsmyndigheter samt deras tillsynsuppgifter.

Termerna ”villkorsbesked”, ”startbesked”, ”slutbesked” och ”förhands- besked” är i sig redan så specifika samt förekommer och förklaras i lag- texten på ett sådant sätt att någon särskild förklarande definition i lagens inledning är överflödig.

Termen ”fritidshus” rymmer en vid skala av bostäder där standard, lokalisering och tillgång till teknisk och social service varierar kraftigt. Den i lagtextpromemorian föreslagna definitionen riskerar att öppna för att byggnader som i praktiken redan från början är avsedda att användas som permanentbostäder får byggas med fritidshusstandard. Som flera re- missinstanser har påpekat är en sådan definition inte lämplig. Både frå- gan om definition av termen ”fritidshus” och vilka krav som bör ställas på sådana hus behöver analyseras ytterligare.

8 Allmänna och enskilda intressen

Regeringens förslag: Vid prövningen av frågor enligt den nya lagen ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen.

De allmänna intressena avser bl.a. miljö- och klimataspekter, mel- lankommunala och regionala förhållanden, samhällsservice som vat- tenförsörjning, avlopp, avfallshantering och elektronisk kommunika- tion, skydd för värdefulla bebyggelseområden samt behovet av vägar, gator och torg i sammanhållen bebyggelse. Den goda livsmiljö som ska främjas ska vara tillgänglig och användbar för alla samhällsgrup- per. I lagen anges vilka intressen som det ska tas hänsyn till vid olika slags prövningar (planläggning, lokaliseringsprövning, bygglovspröv- ning respektive prövning i andra ärenden).

Vid planläggning och annan prövning som avser mark- och vatten- användningen och som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska man samordna arbetet, om det lämpligen kan ske.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.

Kommittén föreslog också att det i lagen anges att det alltid ska finnas en

156

rimlig balans mellan nyttan av ett beslut i en fråga och de konsekvenser som beslutet får för motstående enskilda intressen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens.

Remissinstanserna: Några instanser har haft synpunkter på utform- ningen av vissa paragrafer i PBL-kommitténs förslag. Många är positiva till att tillgänglighet lyfts fram som ett viktigt allmänt intresse. Några, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, Svenska Naturskyddsföreningen och Sveriges stadsarkitektförening, har avstyrkt eller förklarat sig tvek- samma till att den s.k. proportionalitetsprincipen skrivs in i lagen på det sätt som kommittén föreslog – bl.a. eftersom den ger intryck av ett hand- lingsutrymme som inte är avsett, nämligen att alla bestämmelser i lagen kan sättas ur spel om den prövande myndigheten finner att slutsatsen av deras tillämpning inte är tillräckligt ”nyttig” från allmän synpunkt i för- hållande till den enskildes intressen.

I fråga om lagtextpromemorians förslag har flera remissinstanser, bl.a.

Boverket, Stockholms kommun, Karlstads kommun och Sveriges Kommu- ner och Landsting anfört att rubriken är missvisande eftersom det, bort- sett från första bestämmelsen, endast är allmänna intressen som regleras i kapitlet. Enligt Boverket bör utformningen av paragraferna anpassas bätt- re till de olika prövningar där de faktiskt kan aktualiseras. En liknande synpunkt har framförts av Sveriges Kommuner och Landsting som gärna ser att det tydligare framgår vem som är adressat för bestämmelserna och när de ska tillämpas. Växjö tingsrätt har anfört att bestämmelserna i nu- varande 3 kap. plan- och bygglagen bör föras till det nya 2 kap. Boverket och Länsstyrelsen i Stockholms län m.fl. har frågat varför ”om inte annat är särskilt föreskrivet” inte finns med i första paragrafen.

Flertalet av remissinstanserna, bl.a. Statens geotekniska institut och Länsstyrelsen i Skåne län, är positiva till att klimatförhållanden och kli- matpåverkan ska ingå i prövningen. Boverket har dock anfört att den del av punkten 4 i 3 § som rör klimatpåverkan inte bör tas med, eftersom det är tveksamt hur den ska tillämpas. Enligt Boverket bör det i stället tas in en punkt som syftar till att åtgärda konsekvenser av klimatförändringar. Även Göteborgs kommun har anfört att här finns en otydlighet som kan komplicera planeringen ytterligare, bl.a. genom fler klagomål.

Riksantikvarieämbetet har föreslagit att uttrycket ”stads- och land- skapsbild” ersätts med ”landskapets karaktär” då det sistnämnda ansluter till europeiska landskapskonventionens definition av landskap och inne- fattar både det urbana och rurala landskapet. Även Länsstyrelsen i Upp- sala län har anfört att konventionen bör inarbetas i den nya lagen.

Lantmäteriet och Länsstyrelsen i Skåne län har anfört att 4 § kan utgå eftersom den är en upprepning av 2 § eller i alla fall inte tillför något.

Statens geotekniska institut har föreslagit att klimatanpassning tydligt uttrycks i 5 § genom att en ny punkt läggs till i paragrafen med formuler- ingen ”6. behov av anpassning till långsiktiga klimatförändringar.” samt ytterligare en ny punkt med formuleringen ”risker för spridning av för- oreningar från förorenade områden.”

Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att det är oklart vad som menas med ”god form-, färg- och materialverkan” och att formuleringen ger intryck av att lägre krav ställs jämfört med i dag, där det också beto- nas vikten av en estetiskt tilltalande utformning och god helhetsverkan.

Prop. 2009/10:170

157

Även Göteborgs kommun anser att uttrycket ”god helhetsverkan” bör Prop. 2009/10:170 finnas kvar i lagtexten eftersom det är just det planering och prövning

bör sträva mot.

Enligt Boverket leder det till oklarhet att ”skyltar och andra ljusanord- ningar” uttryckligen nämns i 6 §, eftersom denna typ av anordningar rim- ligen borde innefattas i begreppet byggnadsverk. Boverket och Riksantik- varieämbetet har ifrågasatt uttrycket ”fackmässiga bedömningar” i para- grafens sista stycke då det inte framgår vem som ska följa dessa krav och inte heller vad som krävs för att det ska vara fackmässigt. Riksantikvarie- ämbetet har föreslagit att texten kompletteras så att det framgår att karak- tärsdrag inte bara ska respekteras utan också ”tillvaratas”. Länsstyrelsen i Stockholms län har ställt sig frågande till vad som egentligen menas med ”skyddas” och ”respekteras”.

Boverket har påpekat att uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” enligt definitionen i 1 kap. 3 § är knutet till en samling av byggnadsverk. Ver- ket har ifrågasatt om det verkligen är meningen att, som en konsekvens av detta, ett fåtal byggnader ska medföra krav på att det ska finnas torg, parker och andra grönområden m.m. Liknande synpunkter har framförts av Blekinge tekniska högskola, länsstyrelserna i Uppsala och Skåne län, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Sveriges Kommuner och Landsting och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer. Banverket har föreslagit ett tillägg i 7 § som innebär att även ”gång- och cykelvägar samt kollektivtrafik” ska finnas i anslutning till områden med samman- hållen bebyggelse.

Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län har 10 § formulerats som en direkt stoppregel. Länsstyrelsen anser att lydelsen i nuvarande 2 kap. 2 § tredje stycket plan- och bygglagen som anger att ”miljökvalitetsnormerna ska följas” bör behållas i den nya lagtexten. Göteborgs kommun har, med hänvisning till Regeringsrättens praxis i flera domslut, anfört att bestäm- melsen bör formuleras om så att dess karaktär av stoppregel inte slår ige- nom. Liknande synpunkter har framförts av Föreningen Sveriges Bygg- nadsinspektörer och Sveriges Stadsarkitektförening.

Lantmäteriet, Socialstyrelsen, Banverket, Växjö tingsrätt, Länsstyrel- sen i Uppsala län, Sveriges Kommuner och Landsting, Stockholms kom- mun och Sveriges Stadsarkitektförening har anfört att 11 § måste precise- ras och att, om bestämmelsen inte kan förtydligas, bör innebörden tydligt framgå av motivtexten. Enligt Sveriges Byggindustrier är problemet inte dubbelarbete utan dubbelprövningarna. Denna synpunkt delas av flera remissinstanser.

Skälen för regeringens förslag

Bakgrund och gällande bestämmelser

Vid prövningen av frågor enligt den nuvarande plan- och bygglagen ska hänsyn tas till både allmänna och enskilda intressen. Detta framgår av bestämmelserna i 1–3 kap. I 2 kap. finns bestämmelser om de allmänna intressen som ska beaktas vid planläggning och lokalisering av bebygg- else m.m. Bestämmelserna ska tillämpas både vid beslut om planlägg- ning och vid prövning av nya byggnader eller anläggningar i områden utanför detaljplan. Bestämmelserna i 2 kap. kan således säga uttrycka de

158

krav som staten ställer på kommunen vid besluten samtidigt som de anger ramarna för kommunens handlingsutrymme (jfr prop. 1985/86:1 s. 110). De generellt formulerade intressena ska tolkas och avvägas mot varandra i planläggningen. I 3 kap. finns bestämmelser med krav på pla- cering och utformning av byggnader och anläggningar, liksom särskilda krav på tomter och allmänna platser. Bestämmelserna om placering och utformning är tillämpliga vid prövning av bygglov i områden både inom och utanför detaljplan, men tillämpas i första hand vid prövning av bygg- lov utanför detaljplan. Vid prövning av bygglov i områden inom detalj- plan sker prövningen i första hand i förhållande till de planbestämmelser som reglerar placering och utformning av byggnadsverk i området.

Enligt PBL-kommittén har bestämmelserna i 2 kap. inte ifrågasatts. Däremot har det framförts kritik och lämnats förslag som rör såväl be- stämmelsernas utformning som deras tillämpning. En vanlig uppfattning som har förts fram från framförallt kommunerna är att det inte alltid finns en förståelse för att flertalet allmänna intressen i 2 kap. ska omsättas av kommunerna i planer och beslut. En annan problemställning är att reg- lerna anses ge kommunen ett alltför stort handlingsutrymme. Detta ak- tualiseras främst i översiktsplaneringen och riskerar att bl.a. medverka till att översiktsplanen i bland blir ett omfattande redovisningsdokument i stället för att redovisa de för kommunen strategiska frågorna.

Även innebörden av olika bestämmelser i 2 och 3 kap. liksom de inbör- des sambanden mellan dessa har diskuterats. Tillämpningen av bestäm- melserna i enskilda beslut kan försvåras av att det finns både överlapp- ningar och oklarheter i gränsdragningen mellan olika bestämmelser. Den åtskillnad mellan regler för lokaliseringsprövning och planläggning i 2 kap. och regler för prövning av bygglov i 3 kap – som de nuvarande bestämmelserna i 2 och 3 kap. syftar till – är inte entydig eller konse- kvent varken när det gäller innehållet eller vid användningen av olika ter- mer och uttryck. Bestämmelserna anses ha bidragit till att detaljplanerna blir alltmer detaljreglerande, vilket komplicerar både planprocessen och den efterföljande bygglovsprövningen.

Åtskillnaden mellan allmänna intressen som bör tillgodoses och krav som ska uppfyllas är också i viss mån missvisande. Dessa oklarheter för- stärks dessutom av att olika termer och uttryck inte definieras på ett en- hetligt och konsekvent sätt och att samma term används med olika inne- börd. För att undanröja dessa oklarheter föreslog PBL-kommittén att 2 och 3 kap. läggs samman med ett delvis nytt innehåll.

De övergripande reglerna om allmänna och enskilda intressen bör samlas

Plan- och bygglagen är till sin karaktär en avvägningslag. Denna egen- skap hos lagen har varit dess främsta kännetecken sedan den infördes 1987. I varje enskilt ärende, i varje kommun, görs dagligen avvägningar som beror på de förhållanden som råder just där vid den tidpunkten och de bedömningar som kommunen gör om framtiden. Det gäller avväg- ningar i ärenden om översiktsplan, detaljplan och bygglov. Kommunerna har mycket olika förutsättningar för sin samhällsplanering, bl.a. när det gäller storlek, geografiskt läge, organisation och bemanning i den kom- munala organisationen. Gemensamt är att var och en i varje ärende gör

Prop. 2009/10:170

159

en unik avvägning mellan olika motstående intressen. Det utgör själva kärnan i lagen.

De övergripande reglerna om de intressen, såväl allmänna som en- skilda som bör läggas till grund för planläggning och annan prövning, bör samlas i den nya lagens andra kapitel. Utgångspunkten är att bestäm- melserna även fortsättningsvis ska vara allmängiltiga och generellt utfor- made. Samtidigt är det angeläget att bestämmelserna inte är diffusa utan tillräckligt konkreta för att förstås av dem som ska tillämpa lagen. Vissa förtydliganden bör därför göras.

För det första behöver förtydligas att prövningen av de allmänna och enskilda intressena i kapitlet endast avser prövning enligt plan- och bygglagen. Bestämmelserna är alltså inte tillämpliga vid prövning enligt andra lagar. För det andra bör det i varje bestämmelse förtydligas om be- stämmelsen är tillämplig vid planläggning, i ärenden om bygglov eller förhandsbesked eller också i andra ärenden.

Redan av den inledande paragrafen i andra kapitlet bör det framgå att vid prövning av frågor enligt lagen ska man ta hänsyn till både allmänna och enskilda intressen. Även om det är en av de grundläggande princip- erna att bedömningar i olika frågor enligt plan- och bygglagstiftningen ska utgå från vad som är en från allmän synpunkt lämplig markanvänd- ning, ska alltid hänsyn tas till berörda enskilda intressen. Detta framgår av nuvarande bestämmelse i 1 kap. 5 § plan- och bygglagen som anger att både allmänna och enskilda intressen ska beaktas vid prövning enligt lagen, om inte annat är särskilt föreskrivet. Det kan finnas skäl för att överväga utformningen av bestämmelsen med hänsyn till enskilda intres- sen. Sedan plan- och bygglagen infördes har Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna blivit en del av svensk rätt. En del av denna konvention är den s.k. pro- portionalitetsprincipen som kan beskrivas som ett krav på att det alltid ska finnas en rimlig balans mellan nyttan av ett beslut i en fråga och de konsekvenser som beslutet får för motstående enskilda intressen. För att det inte ska råda något tvivel om att konventionen gäller bör formuler- ingen ”om inte annat är särskilt föreskrivet” inte finnas med i den nya lagtexten.

Det är viktigt att en avvägning alltid görs i det enskilda ärendet och att beslut som går emot enskilda intressen har en tillräcklig motivering.

Som ett led i att få en tydligare och mer logisk struktur när det gäller bestämmelserna om allmänna intressen bör den allmänna inledande para- grafen följas av paragrafer som innehåller utgångspunkter för bedöm- ningar av vad som är lämplig mark- och vattenanvändning och vilka hän- syn som ska tas vid lokalisering av bebyggelse och enstaka lovpliktiga byggnadsverk. Därefter bör bestämmelserna om bebyggelsens och de en- staka lovpliktiga byggnadsverkens placering och utformning finnas. Slut- ligen bör särskilda krav på planläggningen och prövningen av lov, t.ex. hänsyn till omgivningen och behov av allmänna platser m.m., finnas. Innehållet i 2 kap. i den föreslagna nya lagen motsvarar med vissa juster- ingar bestämmelserna i nuvarande 2 kap. plan- och bygglagen men även några bestämmelser i nuvarande 3 kap. En av de föreslagna bestämmel- serna är helt ny.

Prop. 2009/10:170

160

Nya bestämmelser om klimatförhållanden	Prop. 2009/10:170
I den nuvarande plan- och bygglagen saknas uttryckliga krav på att
hänsyn ska tas till klimataspekter. Däremot har riksdagen genom de änd-
ringar i plan- och bygglagen som trädde i kraft den 1 januari 2008 tyd-
liggjort att planläggning och lokalisering ska ske med hänsyn till risker
för olyckor, översvämningar och erosion. Länsstyrelsen har en uttrycklig
skyldighet att bevaka att så sker vid både översiktsplanering och detalj-
planeläggning.
Klimatberedningen har i sitt betänkande ”Svensk klimatpolitik” (SOU
2008:24) påtalat behovet av att föra in klimat- och energifrågorna tydli-
gare i samhällsplaneringen. Klimatberedningen ansåg att en strävan att
minimera växthusgasutsläpp bör genomsyra hela samhällsplaneringen
samt att kommunernas möjligheter och skyldigheter att verka för mins-
kade transportbehov och lägre växthusgasutsläpp vid planering bör stär-
kas. Enligt Klimatberedningens bedömning bör det i lagstiftningen ställas
krav på kommunerna att redovisa hur planen bidrar till att minska växt-
husgasutsläppen, t.ex. genom att minimera transportbehoven och minska
energianvändningen. Klimatberedningen förordade även en ökad mellan-
kommunal samordning av samhälls- och transportplanering samt en för-
stärkt stödfunktion och tillsyn från länsstyrelserna i dessa frågor.
Energieffektiviseringsutredningen har i sitt betänkande ”Vägen till ett
energieffektivare Sverige” (SOU 2008:110) lyft fram samhällsplaner-
ingen som ett centralt styrmedel för ökad energieffektivisering. Utred-
ningen bedömde att samhällsplaneringen i större utsträckning behöver
stimulera en samhällsstruktur som främjar resurssnåla transporter. En
medveten styrning av bebyggelseutvecklingen har enligt utredningen stor
betydelse för det framtida transportberoendet eftersom bebyggelsen för-
ändras långsamt och transportalstrande bebyggelsemönster får långsik-
tiga konsekvenser. Det är också viktigt enligt utredningen att utnyttja den
potential till energieffektivisering som samverkan mellan olika transport-
slag kan ge. Utredningen såg även ett behov av en regional planerings-
samordning. Utredningen föreslog en ökad samordning av infrastruktur-,
trafik- och bebyggelseplaneringen.
Regeringen delar Klimatberedningens och Energieffektiviseringsutred-
ningens uppfattning att kommunernas samhällsplanering bör kunna spela
en viktig roll i klimatarbetet. Detta framgår av såväl klimatpropositionen
”En sammanhållen klimat- och energipolitik” (prop. 2008/09:162), den
transportpolitiska propositionen ”Framtidens resor och transporter” (prop.
2008/09:35) samt budgetpropositionen ”Budget för 2010” (prop. 2009/
10:1 s. 43). Det handlar framförallt om en mer integrerad och förutseende
samhällsplanering för minskade klimatpåverkande utsläpp genom ett mer
transport- och energieffektivt samhällsbyggande. Syftet med tillägget i
lagtexten om att ta hänsyn till klimataspekter vid planläggning är att
främja goda miljöförhållanden dels genom anpassning till klimatföränd-
ringar, dels genom en minskad klimatpåverkan och därigenom bidra till
att nå miljökvalitetsmålet Begränsad klimatpåverkan (jfr klimatpropositio-
nen s. 139, transportpolitiska propositionen s. 124 och 134 f. samt bud-
getpropositionen s. 34 f. i utgiftsområde 18, s. 29 och 37 i utgiftsområde
20).
	161

På regeringens uppdrag har Boverket i en rapport redovisat exempel Prop. 2009/10:170 och metoder för hur planering och byggande kan anpassas för att före-

bygga, undvika och minimera negativa effekter av klimatförändringar (”Bygg för morgondagens klimat”, Boverket, maj 2009). Boverket har redovisat exempel på hur samhällsplaneringen kan fungera som styrme- del för en minskad klimatpåverkan (Rapporten Planer som styrmedel för att minska samhällets klimatpåverkan, Boverket, december 2009). Reger- ingen behandlar denna fråga i klimatpropositionen (prop. 2008/09:162, s. 130–140).

Enligt regeringens bedömning bör de inledande bestämmelserna i det föreslagna 2 kap. om allmänna intressen och enskilda intressen komplet- teras så att det görs tydligt att planläggning utöver natur- och kulturvär- den, även ska ta hänsyn till miljö- och klimataspekter.

För att nå en mer transport- och energieffektiv samhällsbyggnad är det viktigt att den fysiska planeringen samordnas bättre med infrastrukturpla- neringen.

I syfte att effektivisera planeringsprocessen för infrastruktur har reger- ingen den 19 mars 2009 tillsatt en parlamentarisk kommitté (N 2009:03) som ska analysera planeringsprocessen för byggande av transportinfra- struktur och föreslå sådana ändringar av väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg som innebär att processen effekti- viseras. Utredningsarbetet ska även, med ett transportinfrastrukturper- spektiv, omfatta frågor om miljökonsekvensbeskrivning och tillåtlighets- prövning enligt miljöbalken samt frågor om samordning med övrig fysisk planering enligt plan- och bygglagen. En bakgrund till behovet av denna utredning framgår i propositionen ”Framtidens resor och transporter – infrastruktur för hållbar tillväxt” (prop. 2008/09:35).

Tydligare bestämmelser om hänsyn till regionala förhållanden

Enligt bestämmelserna i den nuvarande plan- och bygglagen ska man vid planläggning ta hänsyn till förhållandena i angränsande kommuner. Som PBL-kommittén har framhållit, tar denna formulering främst fasta på gränskommunala hänsyn samtidigt som behovet av samverkan och sam- arbete i ett bredare regionalt perspektiv har ökat under senare år. Kom- mungränsen minskar alltmer i betydelse, framförallt i takt med den pågå- ende regionförstoringen till följd av en ökad pendling inom allt större områden.

PBL-kommittén påpekade att det finns brister när det gäller samverkan mellan kommuner när det gäller planläggning och prövning av åtgärder med mellankommunal och regional räckvidd. Trafikinfrastruktur, anlägg- ningar för energidistribution och avfall samt vindkraftverk är exempel på sådana anläggningar som behöver belysas i ett regionalt sammanhang. EU:s strukturfonder och tillväxtpolitiken har bidragit till att nya arbets- former med delvis nya regionala aktörer har utvecklats. I den kommunela fysiska planeringen behöver hänsyn tas även till detta.

I likhet med PBL-kommittén och ett stort antal remissinstanser anser regeringen att de nuvarande bestämmelserna bör kompletteras så att hän- syn till både mellankommunala och regionala förhållanden bör tas vid planläggning enligt plan- och bygglagen.

162

Bestämmelser om främjande av tillgänglighet och användbarhet	Prop. 2009/10:170
Den nuvarande plan- och bygglagens inledande bestämmelser anger att
bestämmelserna i lagen syftar till att främja en samhällsutveckling med
jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt
hållbar livsmiljö. Att planläggning enligt plan- och bygglagen ska främja
en från social synpunkt god livsmiljö slås fast i nuvarande 2 kap. 2 §. Be-
greppet ”en från social synpunkt god livsmiljö” omfattar enligt förarbe-
tena (prop. 1985/86:1 s. 112) målet att offentliga platser och byggnader
är tillgängliga för alla. Inom områden med s.k. sammanhållen bebyggelse
krävs att bebyggelsemiljön utformas med hänsyn till behovet av möjlig-
heter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att an-
vända området. Det gäller både vid utformning av ny sammanhållen be-
byggelse och vid ändring eller komplettering av sammanhållen bebyggel-
se, dvs. bebyggelse som i princip ska regleras genom detaljplan. Kravet
ska emellertid enligt förarbetena ses som en sammanfattning av de krav
på tillgänglighet som ställs på byggnader, tomter och allmänna platser
(prop. s. 477).
PBL-kommittén fann att nuvarande materiella bestämmelser i huvud-
sak tillräckligt väl speglar de grundläggande kraven på hänsyn till till-
gänglighet för funktionshindrade, men att bestämmelserna inte tillräck-
ligt väl speglar att all bebyggelse bör utformas med hänsyn till möjlighet-
erna för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att an-
vända bebyggelsen. Kommittén föreslog därför att det införs uttryckliga
krav på att hänsyn till frågor om tillgänglighet inte enbart ska tas inom
områden med sammanhållen bebyggelse, utan ska gälla vid utformning
av all bebyggelse.
Bebyggelsens tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt
rörelse- och orienteringsförmåga är ett väsentligt samhällsintresse, som
dock inte har fått fullt genomslag vid tillämpningen av bygglagstift-
ningen. Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att en förbättrad
tillgänglighet främst handlar om en bättre tillämpning, men att tillämp-
ningen behöver stödjas genom vissa förtydliganden i bestämmelserna om
allmänna intressen. Det bör därför förtydligas att en från social synpunkt
god livsmiljö ska vara tillgänglig för alla samhällsgrupper. Bestämmel-
serna om hänsyn till behovet av att personer med nedsatt rörelse- eller
orienteringsförmåga ska kunna använda ett bebyggelseområde bör inte
enbart gälla inom områden med sammanhållen bebyggelse, utan generellt
för all bebyggelse.
Bestämmelser om hänsyn till elektronisk kommunikation samt
avfallshantering vid lokalisering av bebyggelse
De inledande bestämmelserna om vilka grundläggande aspekter som bör
främjas vid planläggningen i ärenden om bygglov och förhandsbesked
bör kompletteras med bestämmelser som redovisar vilka ytterligare hän-
syn som ska tas i samband med prövning av bebyggelsens lokalisering
(se föreslagna 2 kap. 5 §). Även denna prövning ska göras både vid plan-
läggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked.
Vid den inledande lokaliseringsprövningen ska, enligt nuvarande be-
stämmelser, förutom en bedömning av markens lämplighet för avsett än-	163
	163

damål hänsyn tas till de boendes och övrigas hälsa och säkerhet, jord-, berg- och vattenförhållanden, möjligheterna att ordna trafik, vattenför- sörjning och avlopp samt annan samhällsservice, möjligheterna att före- bygga vatten- och luftföroreningar och bullerstörningar samt risken för olyckor, översvämning och erosion.

PBL-kommittén konstaterade att de nuvarande bestämmelserna inte ställer uttryckliga krav på att möjligheterna att ordna avfall ska utgöra en förutsättning för planläggning och lokalisering av bebyggelse. Reger- ingen delar kommitténs bedömning att bestämmelserna bör kompletteras så att detta tydligt framgår. Syftet är att hänsyn till frågor om avfallshan- tering ska tas i ett tidigare skede i den fysiska planeringen.

Regeringen delar också Bredbandsutredningens bedömning i betänkan- det ”Bredband till hela landet” (SOU 2008:40) att planeringen för den s.k. IT-infrastrukturen behöver samordnas bättre med planläggningen enligt plan- och bygglagen, både i översiktsplaneringen och i samband med detaljplaneläggning. Tillgången till IT-infrastruktur har blivit en allt viktigare förutsättning för att människor ska kunna delta och verka i samhället oavsett var de bor och oavsett om de bor i glesbygd eller inte. I rapporten Bredbandsstrategi för Sverige (Regeringskansliets dnr N2009/ 8317/ITP), som presenterades den 3 november 2009, föreslås ett antal insatser för att förbättra förutsättningarna för marknadens aktörer att svara för att driva verksamhet och investera i bredband i hela landet. I rapporten (s. 30) konstateras bl.a. att samordningen mellan planeringen för IT-infrastruktur behöver samordnas med kommunernas planering en- ligt plan- och bygglagen, på motsvarande sätt som sker när det gäller annan infrastruktur. Det bör därför i plan- och bygglagen föras in en grundläggande bestämmelse om att hänsyn ska tas till elektronisk kom- munikation vid planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbe- sked enligt lagen.

Den nya lagen bör alltså kompletteras med bestämmelser om att lokali- seringsprövningen ska ske med hänsyn också till möjligheterna att ordna avfallshantering och elektronisk kommunikation. Bestämmelserna inne- bär att man bör ta hänsyn även till dessa aspekter och väga dem mot andra allmänna intressen för ett från helhetssynpunkt bra resultat. Dessa generella krav behöver normalt konkretiseras med stöd av kompletter- ande underlag.

När det gäller underlag för bedömningen av om mark är lämplig för bebyggelse och byggnadsverk med hänsyn till t.ex. risken för översväm- ningar kan sådant underlag bestå av utredningar, faktasammanställningar och bedömningar av ansvariga myndigheter om hur bl.a. ändrade klimat- förhållanden kan påverka vattenståndet i sjöar och vattendrag och där- med frågan om vilka områden eller platser som är lämpliga för bebyggel- se. Sådana karteringar som ska göras enligt förordningen (2009:956) om översvämningsrisker bör kunna utgöra bra underlag för bedömningen av översvämningsrisker.

Förtydligande i bestämmelserna om placering och utformning av bebyggelse och byggnadsverk

Bestämmelserna i 2 kap. bör i likhet med i dag, utöver krav på hänsyn vid lokaliseringsprövning, även ange vilka hänsyn som ska tas vid ut-

Prop. 2009/10:170

164

formning och placering av bebyggelse på viss mark (jfr föreslagna 2 kap. 6 §). Som har anförts ovan delar regeringen PBL-kommitténs bedömning (SOU 2005:77 s. 371) att gränsdragningen mellan bestämmelserna i 2 och 3 kap. i den nuvarande plan- och bygglagen är oklar, bl.a. genom att lokaliseringsprövningen ofta innehåller bedömningar av en lämplig pla- cering på viss mark. Vidare är det uppenbart att flera av de krav som ställs på s.k. sammanhållen bebyggelse också är relevanta för såväl be- byggelse i allmänhet som för enstaka byggnadsverk. Det gäller t.ex. be- hovet av skydd mot uppkomst av brand och olyckshändelser samt kraven på tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför- måga. Vidare är det uppenbart att vissa av de krav som ställs på enstaka byggnadsverk också bör ställas på bebyggelse. Det gäller främst kravet på att byggnadsverk ska placeras och utformas på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden samt naturvärden på platsen och att byggnaderna ska ge en god helhetsverkan. Det är således inte längre befogat att fullt ut behålla den nuvarande uppdelningen mellan kraven på bebyggelse och kraven på enstaka byggnadsverk. Därför bör vissa av de bestämmelser i nuvarande 3 kap. som avser utformning av byggnadsverk lämpligen föras samman med motsvarande bestämmelser i 2 kap. På så sätt samlas de krav som gäller de allmänna intressen som man ska ta hänsyn till vid placeringen och utformningen av såväl bebyg- gelse som enstaka byggnadsverk.

De nya bestämmelserna bör med några undantag ha samma innebörd som bestämmelserna i 2 och 3 kap. i den nuvarande lagen. Det innebär bl.a. att bebyggelse och lovpliktiga byggnadsverk ska utformas och pla- ceras på den avsedda marken på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till stads- och landskapsbilden, natur- och kulturvärdena på platsen, skydd mot uppkomst och spridning av brand och mot trafikolyckor och andra olyckshändelser. Man ska också ta hänsyn till behovet av hushållning med energi och vatten och av att få goda klimat- och hygienförhållanden, trafikförsörjning och behovet av en god trafikmiljö samt möjligheter för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga att använda om- rådet.

När det gäller de nuvarande bestämmelserna i 3 kap. 1 § som säger att byggnader ska ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande delar regeringen PBL-kommitténs uppfattning att uttrycket ”estetiskt tilltal- ande” inte bör användas i lagtexten. Uttrycket är subjektivt och svårt att tillämpa. Bestämmelsen bör i stället utformas så att de olika komponenter som är väsentliga för bedömningen uttryckligen framgår, dvs. krav på en god form-, färg- och materialverkan. Denna del av bestämmelsen bör dock flyttas till kapitlet om krav på byggnadsverk (jfr föreslagna 8 kap.) I kapitlet om allmänna och enskilda intressen bör bestämmelsen begränsas till ”intresset av en god helhetsverkan”.

Liksom vid lokalisering av bebyggelse bör det också vid utformningen av bebyggelsen uttryckligen framgå att hänsyn ska tas till möjligheten att hantera avfall.

Utformningsbestämmelserna bör även gälla vid förändringar och kom- pletteringar av bebyggelsen, vilket innebär ett förtydligande jämfört med motsvarande bestämmelser i dag.

Bestämmelserna om utformning och placering bör också gälla i fråga om skyltar och ljusanordningar. I avsnittet om definitionerna framgår att

Prop. 2009/10:170

165

skyltar och ljusanordningar i plan- och bygglagen inte ses som anlägg- ningar och därför inte heller omfattas av ”byggnadsverk”. När krav behö- ver ställas på skyltar och ljusanordningar bör detta därför regleras sär- skilt.

Bestämmelserna om placering och utformning av bebyggelse och byggnadsverk bör även innebära krav på att bebyggelseområdets särskil- da historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden ska skyddas. Bestämmelsen, som utgår från PBL-kommitténs förslag, inne- bär ett förtydligande i förhållande till dagens 3 kap. 12 § plan- och bygg- lagen. För det första bör förtydligas att kravet bör kunna ställas inte en- bart vid planläggning eller i ärenden om bygglov utan också i t.ex. till- synsärenden.

För det andra föreslogs i lagtextpromemorian ett förtydligande med innebörden att de uppräknade värdena borde grundas på fackmässiga bedömningar. Mot bakgrund av det som Riksantikvarieämbetet m.fl. har anfört om att det bl.a. inte framgår vad som krävs av en fackmässig bedömning bör ett sådant krav inte införas.

Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 10 § plan- och bygglagen säger att byggnadens karaktärsdrag ska beaktas och dess ”värden” tas till vara. I lagtextpromemorian föreslogs i stället att befintliga karaktärsdrag ska respekteras. Bakgrunden till förslaget är PBL-kommitténs och flera re- missinstansers bedömning att tillräcklig hänsyn inte tas till bebyggelsens värden trots höga ambitioner. Riksantikvarieämbetet har dock föreslagit att bestämmelsen kompletteras så att det framgår att karaktärsdrag inte bara ska respekteras utan också ”tillvaratas”. Regeringen delar Riksantik- varieämbetets bedömning att termen ”tillvaratas” bör finnas kvar. Natur- ligtvis bör kravet på tillvaratagande inte tillämpas så strikt att man avstår från varje ändring i gamla byggnader som kan behövas t.ex. i energi- effektiviseringssyfte.

En viktig förutsättning för att byggnader med särskilda värden ska få ett tillräckligt skydd enligt lagen är att kommunerna tar fram det kun- skaps- och beslutsunderlag som behövs.

Två remissinstanser har föreslagit att uttrycket ”stads- och landskaps- bild” ändras för att få överensstämmelse med europeiska landskapskon- ventionens definition av landskap som innefattar både det urbana och det rurala landskapet. Konventionen, som antogs av Europarådet den 20 ok- tober 2000, trädde i kraft den 1 april 2004. Riksantikvarieämbetet har på regeringens uppdrag lämnat två rapporter med förslag till nationellt genomförande av landskapskonventionen (Regeringens dnr Ku2008/97/ KT). Riksantikvarieämbetet föreslår bl.a. att termen ”landskap” enligt konventionen ska föras in som ett allmänt intresse i plan- och bygglagen. Rapporterna har remitterats. Därefter har regeringen i en skrivelse till riksdagen gjort bedömningen att den europeiska landskapskonventionen bör ratificeras, men att ratificeringen inte kräver några författningsänd- ringar (Vissa kulturmiljöfrågor, skr. 2009/10:74 s. 14).

Tydligare bestämmelser om krav på sammanhållen bebyggelse

PBL-kommittén ansåg att det, utöver de generella kraven på utformning- en av bebyggelse och byggnadsverk, även är befogat att i en särskild be- stämmelse ange vilka ytterligare krav som ska gälla för utformningen av

Prop. 2009/10:170

166

sammanhållen bebyggelse. Regeringen delar denna bedömning. Som Prop. 2009/10:170 redovisas i avsnitt 7 föreslår regeringen att uttrycket ”sammanhållen be-

byggelse” i plan- och bygglagen ska avse ”bebyggelse på tomter som gränsar till varandra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark”. Utgångspunkten är att kommunen för en ny sammanhållen bebyggelse liksom i dag bör pröva både ett mark- eller vattenområdes lämplighet samt reglera bebyggelsemiljöns utformning i huvudsak genom detaljplan.

I bestämmelserna om sammanhållen bebyggelse bör således i likhet med i dag krav ställas på att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse ska finnas lämpliga platser för lek, mo- tion och annan utevistelse samt möjligheter att anordna en rimlig sam- hällsservice och kommersiell service.

I bestämmelserna bör också ställas krav på hänsyn till behovet av andra gemensamma funktioner. De nuvarande bestämmelserna i 2 kap. 4 § 5 anger bl.a. att bebyggelsemiljön ska utformas med hänsyn till behovet av parker och andra grönområden. Det saknas dock ett uttryckligt krav på att behovet av allmänna platser ska tillgodoses, vilket är ologiskt med tanke på att bestämmelserna om detaljplanens obligatoriska innehåll i nuvar- ande 5 kap. 3 § ställer krav på att allmänna platser ska redovisas. Mot bakgrund av detta och de problem i tillämpningen av bestämmelserna om allmänna platser som PBL-kommittén har redovisat i sitt betänkande (SOU 2005:77, avsnitt 9.4.3) gör regeringen bedömningen att ett sådant grundläggande krav bör införas i den nya bestämmelsen. Med hänsyn till att bestämmelsen inte bara avser detaljplan utan all planläggning enligt lagen bör dock inte uttrycket ”allmän plats” användas eftersom detta en- ligt förslaget i avsnitt 7 är förbehållet områden inom detaljplan. I bestäm- melsen bör därför i stället räknas upp vad som avses i detta sammanhang, nämligen gator, vägar och torg. Det i bestämmelsen nämnda behovet bör värderas både i förhållande till områdets värden och framtida behov för att markera det långsiktiga förvaltningsperspektivet.

Bestämmelser om placering av byggnadsverk under markytan

Enligt nuvarande 3 kap. 2 § plan- och bygglagen ska man, i fråga om byggnader som placeras under markytan, i skälig omfattning beakta att användningen av marken över byggnaderna inte försvåras. Byggande under markytan har betydligt större omfattning än vad man i allmänhet föreställer sig. Det är därför angeläget att man vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt plan- och bygglagen noggrant undersöker för- utsättningarna och konsekvenserna för den framtida markanvändningen på platsen eller inom området. Kommunerna bör ägna större uppmärk- samhet åt byggande under mark och tillämpningsområdet för bestämmel- sen bör därför utökas dels till att omfatta alla byggnadsverk, dels på så sätt att kommunen inte bara ska beakta att användningen av marken över byggnadsverket inte försvåras utan se till att detta inte sker. På så sätt blir kommunens ansvar för den framtida markanvändningen i dessa områden tydligare.

167

Bestämmelser om hänsyn till omgivningen	Prop. 2009/10:170
I gällande lagstiftning finns i 3 kap. 2 § en bestämmelse som innehåller
ett krav på att byggnader ska placeras och utformas så att de inte innebär
betydande olägenheter för omgivningen. Bestämmelsen har emellertid
genom sin placering i 3 kap. och genom det sätt på vilken den är formu-
lerad en formellt begränsad räckvidd. För att undanröja något av den
oklarhet som finns bör bestämmelsen ersättas av en bestämmelse med
mera generell innebörd. En sådan bestämmelse föreslås i 2 kap. 9 §. Be-
stämmelsen syftar till att tydligt ange att hänsyn till omgivningen ska tas
såväl vid planläggning av mark- och vattenområden som vid lokalisering,
placering och utformning av bebyggelse. Vidare bör framgå att bestäm-
melsen inte som nu gäller konsekvenserna av den avsedda användningen
enbart av byggnader utan också när det gäller hur de mark- och vatten-
områden som planläggningen eller lokaliseringen reglerar allmänt kom-
mer att användas. Det finns också skäl att i den nya bestämmelsen tydlig-
are markera att bestämmelsen särskilt avser sådan omgivningspåverkan
som innebär risk för fara för människors hälsa och säkerhet. I denna del
är det naturligt att bedömningarna av vilka olägenheter eller risker som
kan godtas anpassas till de bedömningar som görs vid prövning enligt
miljöbalken i likartade fall. När det gäller vad som innebär betydande
olägenheter på annat sätt är avsikten inte att den nya bestämmelsen ska
innebära någon förändring i förhållande till nuvarande praxis.
Bestämmelser om samordning med prövning enligt annan lagstiftning
Flera byggnadsverk och byggnadsåtgärder kan kräva tillstånd enligt såväl
plan- och bygglagstiftningen som enligt andra lagar. I dessa fall innebär
varken en detaljplan eller ett givet bygglov ett slutligt besked från sam-
hällets sida, utan åtgärden kan inte påbörjas förrän andra tillstånd har
getts. Enligt nuvarande bestämmelser ska byggnadsnämnden i samband
med bygglovsprövningen, om den finner anledning anta att en åtgärd
som kräver lov fordrar tillstånd även av någon annan myndighet, upplysa
sökanden om detta. Utöver denna bestämmelse innehåller plan- och bygg-
lagen inga särskilda bestämmelser som rör samordningen mellan pröv-
ningen enligt plan- och bygglagen och annan lagstiftning.
PBL-kommittén har föreslagit vissa lagändringar i syfte att förbättra
samordningen mellan plan- och bygglagen och miljöbalken, i första hand
genom en samordning av den formella hanteringen (SOU 2005:77 s. 754
f.). Kommitténs utgångspunkt är att undvika dubbelprövning, underlätta
för de olika enskilda parter som berörs samt ge möjligheter till förenk-
lingar och en snabbare handläggning. Kommittén anser vidare att det
finns vissa möjligheter till en bättre samordning mellan planläggning en-
ligt plan- och bygglagen och planeringen enligt de s.k. trafiklagarna, dvs.
väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg,
men har inte lämnat något författningsförslag i dessa delar.
Regeringen delar kommitténs bedömning att det finns möjligheter till
samordning av handläggningen av ärenden enligt olika lagar. Förslag om
detta presenteras i avsnitt 11.4 och 15.8. Det är angeläget att alla möjlig-
heter till samordning tas till vara för att undvika dubbelarbete och för att
effektivisera beslutsprocesserna. En bättre samordning är till gagn både	168
	168

för samhället i stort och för företag och enskilda. En bestämmelse bör Prop. 2009/10:170 därför infogas i den nya lagen med innebörden att man vid planläggning

och annan prövning som avser mark- och vattenanvändningen och som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska samordna arbetet, om det lämpligen kan ske. På så sätt kan dubbelarbete undvikas.

9	Översiktsplan
9.1	Bakgrund och gällande bestämmelser

Enligt 1 kap. 3 § i den nuvarande plan- och bygglagen ska varje kommun
ha en aktuell översiktsplan som omfattar hela kommunen. Ett motiv för
införandet av bestämmelser om en obligatorisk översiktsplan var decent-
raliseringen av beslutsansvaret från staten till kommunerna som fick hu-
vudansvaret för plan- och byggbeslut. Formerna för dialog i planeringen
mellan staten, via länsstyrelserna, och kommunerna regleras i plan- och
bygglagens bestämmelser där översiktsplanen och länsstyrelsens gransk-
ningsyttrande är centrala. Översiktsplanen motiverades även med att
kommunen behöver en plattform som ger framförhållning och handlings-
beredskap för efterföljande detaljplanering och beslut om bygglov.
Översiktsplanens syfte är att ge vägledning för beslut om användning
av mark- och vattenområden samt om hur den byggda miljön ska utveck-
las. Enligt nuvarande bestämmelser ska kommunen i översiktsplanen
redovisa sin bedömning av hur man kommer att tillgodose de allmänna
intressen som man ska ta hänsyn till vid användningen av mark- och vat-
tenområden. Planläggningen ska medföra att mark- och vattenområden
ska användas för det eller de ändamål som områdena är mest lämpade för
med hänsyn till beskaffenhet, läge och behov. Företräde ska ges åt sådan
användning som från allmän synpunkt medför en god hushållning. Vid
redovisningen ska kommunen tillämpa bestämmelserna i 3 och 4 kap.
miljöbalken. Det betyder bl.a. att översiktsplaneringen måste – utöver de
olika riksintressena – ta hänsyn till att oexploaterade områden, områden
som är särskilt känsliga från ekologisk synpunkt och skogsmark som har
betydelse för skogsnäringen så långt som möjligt ska skyddas samt att
brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller an-
läggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhälls-
intressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt
tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk.
Länsstyrelsens granskningsyttrande ska ge ett samlat besked om i vil-
ken utsträckning kommunens översiktsplan kan genomföras utan ingrip-
ande från staten, utifrån de intressen som staten ska bevaka enligt plan-
och bygglagen.
Översiktsplanen ska möjliggöra en rationalisering av efterföljande, mer
detaljerad planläggning. Enligt bestämmelserna om detaljplaner kan
exempelvis enkelt planförfarande tillämpas i vissa fall och under förut-
sättning att planförslaget är förenligt med översiktsplanen. Översiktspla-
nens avvägningar mellan olika allmänna intressen och ställningstagande
till markanvändning och bebyggelseutveckling förutsätts även ge vägled-
ning för bygglovsprövning i områden där det saknas rättsverkande pla-	169
	169

ner. Samtidigt ska planen ge berörda intressenter och kommuninvånare en uppfattning om hur kommunen kan komma att ställa sig till framtida anspråk på förändringar. Planens huvuduppgift är att ge stöd och väg- ledning för kommunens beslut om bebyggelse och andra åtgärder som prövas enligt lagen, framförallt i de områden som saknar rättsverkande planer. Planen är inte juridiskt bindande för myndigheter och enskilda. Bestämmelser om översiktsplanen finns främst i nuvarande 4 kap. plan- och bygglagen. I förslaget till den nya lagen finns bestämmelserna om översiktsplan i 3 kap.

I förarbetena till plan- och bygglagen utgick man även från att en mer utvecklad översiktsplan skulle kunna fungera som ett sektorsövergripande, strategiskt instrument för kommunens långsiktiga utveckling. Tanken var att översiktsplanen skulle kunna utformas med hänsyn till den politiska viljeinriktningen och till skilda kommunala behov eller förutsättningar.

Översiktsplanen ska även vägleda andra myndigheters beslut enligt plan- och bygglagen och vissa andra lagar, i första hand miljöbalken. Myndigheter ska i sina beslut ange om den prövade anläggningen eller åtgärden går att förena med den för området gällande översiktsplanen.

Översiktsplaneringen bedrivs i dag med skiftande inriktning och aktivi- tetsgrad i landets kommuner. Vissa kommuner driver översiktsplanering- en som en strategisk utvecklingsplanering medan andra begränsar pla- neringen till en beslutsförberedande planering för mark- och vattenan- vändning och bebyggelseutveckling. I många kommuner är översiktspla- nerna inaktuella och har inte heller i övrigt fått den betydelse som ett politiskt vägledande, strategiskt dokument för kommunens långsiktiga utveckling som var avsikten när planinstitutet infördes.

Enligt uppgifter från Boverket har drygt 30 procent av landets kommu- ner översiktsplaner som är mer än 15 år gamla (Boverkets rapport ”Upp- sikt enligt plan- och bygglagen – Utvecklingen i landet inom plan- och byggväsendet”, 2008). De flesta kommuner som har inaktuella översikts- planer ligger norr om Vänern och Mälardalen och har en befolkning på mindre än 25 000 invånare. Flera av dessa kommuner har också svaga resurser för fysisk planering. Att en så stor andel av landets kommuner fortfarande har gamla och med stor sannolikhet också inaktuella över- siktsplaner innebär en rad problem. Enligt Boverket låter centrala myn- digheter, som exempelvis Transportstyrelsen, gamla översiktsplaner lig- ga till grund för bedömningar av nya investeringar. Detta är ett problem. Det är också ett problem med inaktuella översiktsplaner när kommunerna i en region försöker att samordna olika insatser. Likaså är det ett problem när prövningar enligt plan- och bygglagen eller miljöbalken grundar sig på inaktuella översiktsplaner. Problemen blir också uppenbara, enligt Bo- verket, då allt fler kommuner gör fördjupningar och tillägg till översikts- planen. Detta gäller särskilt för tillägg till översiktsplanen där avväg- ningar ska göras mellan tillägget och övriga allmänna intressen över hela kommunens yta. Boverkets uppfattning är att tillägg enbart bör göras till aktuella översiktsplaner.

Sammantaget kan inaktuella översiktsplaner leda till felaktiga bedöm- ningar i andra ärenden som grundar sig på planen. Boverket bedömer att det kan bli mycket svårt för kommunerna att möta de framväxande för- väntningarna på kommunalt inflytande, t.ex. när det gäller möjligheterna att bygga strandnära, möta klimatförändringarna och bygga ut vindkraf-

Prop. 2009/10:170

170

ten. Aktiviteten för att uppdatera översiktsplanerna var mycket låg under 1990-talet men har nu ökat både genom översyner av kommunomfatt- ande översiktsplaner och genom fördjupningar och tillägg, främst för vindkraft. Det planeringsstöd för vindkraft som regeringen införde den 1 juli 2007 har bidragit till en ökad planeringsaktivitet. Andra frågor som har planerats genom tillägg till översiktsplaner är s.k. grönstruktur (dvs. parker, alléer, grönområden och andra inslag av växtlighet), förorenade områden, järnväg och snöskotertrafik.

Aktualitetsprövningen sker inte i den utsträckning som det var tänkt enligt lagens krav. Det är bara en tredjedel av landets kommuner som någon gång har aktualitetsprövat sin översiktsplan. Behovet av mellan- kommunal samverkan har dock ökat i första hand med anledning av vindkrafts- och infrastrukturplanering, men också med anledning av pla- nering för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, gemensamma planer- ingsunderlag och gemensamma översiktsplaner (Boverkets årliga upp- följning av översiktsplaneringens utveckling, redovisad bl.a. i Årsredo- visning 2008).

De stora skillnaderna mellan kommunerna beror ofta på olika utveck- lingsförutsättningar och tillgång på resurser i kommunerna. Stora och ex- panderande kommuner upplever som regel ett större behov av att fort- löpande diskutera den framtida utbyggnaden medan små kommuner i glesbygd med svagt förändringstryck inte är lika motiverade att upprätta en ny översiktsplan. Särskilt de små kommunerna upplever i bland att be- stämmelserna är alltför betungande när det gäller förfarande och redovis- ning för att motsvara nyttan. Det framhålls ofta att plan- och bygglagens planinstrument, inklusive översiktsplanen, främst är avsedda som exploa- teringsinstrument för att hantera utveckling och expansion medan de pas- sar sämre för att hantera stagnation och befolkningsminskning, rivning av bostäder och avveckling av service.

Enligt en enkät 2004, gjord av Sveriges Kommuner och Landsting, be- drivs ”översiktsplanering” även i andra former än genom översiktsplan. Visioner, strategier, program och liknande dokument kompletterar och i vissa fall ersätter de formella planinstrumenten. Enligt samma enkät an- ser mer än hälften av de kommunala planerarna att de har stor nytta av översiktsplanen medan endast ett fåtal anser sig ha liten nytta av planen. Den upplevda nyttan är störst i storstadsregioner och tillväxtkommuner medan små kommuner, främst i glesbygden, anser att översiktsplanen har liten nytta. Användbarheten är störst som beslutsunderlag för bygglov och andra PBL-ärenden (90 %), därefter som program för detaljplane- arbete (70 %) och slutligen som underlag för tillståndsprövning enligt miljöbalken (50 %). En majoritet (90 %) har uppgett att översiktsplanens intentioner följs i mycket stor eller stor utsträckning.

Bristen när det gäller att följa bestämmelserna om en aktuell översikts- plan beror i många kommuner på inställningen till översiktsplanens nytta vid efterföljande beslut samt bristen på resurser för planeringen. Det finns ett behov av att vitalisera översiktsplaneprocessen och av att stärka översiktsplanen genom att bredda den och göra den mer strategisk. Över- siktsplanen behöver sättas in i ett nationellt och regionalt sammanhang där kopplingarna till övergripande mål och program tydliggörs. Plando- kumenten behöver bli mer överskådliga och förfarandet förenklas för att tidsmässigt förkorta processen.

Prop. 2009/10:170

171

Genom den av riksdagen antagna propositionen ”Ett första steg för en enklare plan- och bygglag” (prop. 2006/07:122, bet. 2007/08:CU3, rskr. 2007/08:54) genomfördes förslag om förändringar i plan- och byggla- gens bestämmelser som rör vissa frågor i översiktsplanen. Den ekono- miska dimensionen av hållbar utveckling förtydligades genom det all- männa kravet i 2 kap. 2 § att en god ekonomisk utveckling och effektiv konkurrens ska främjas vid planläggning och byggande. Behovet av revi- deringar av översiktsplanen har ökat och möjligheten att ändra en över- siktsplan för en viss del av kommunen eller genom ett tillägg för att till- godose ett särskilt intresse klargjordes genom en ändring i 4 kap. 1 a § (med ikraftträdande den 1 januari 2008). För att förenkla förfarandet vid utställning ändrades samtidigt bestämmelsen i 4 kap. 7 § så att det räcker att kungöra utställningen före utställningstidens början. Vidare infördes en bestämmelse om att för det fall planförslaget innebär en ändring av översiktsplanen ska det framgå av kungörelsen. Skyldigheten att ta hän- syn till miljö- och riskfaktorer i den översiktliga planeringen betonades genom ett tydligare stöd i bestämmelserna i 2 kap. 3 § samt i 4 kap. 9 §.

I juli 2009 trädde de lagändringar om ett differentierat strandskydd i kraft som riksdagen beslutade med anledning av propositionen ”Strand- skyddet och utvecklingen av landsbygden” (prop. 2008/09:119, bet. 2008/09:MJU13, rskr. 2008/09:227). Ändringarna innebär att kommun- erna får ansvaret för och skyldigheten att i översiktsplanen redovisa om- råden som enligt kommunens bedömning uppfyller miljöbalkens kriterier för områden för landsbygdsutveckling i strandnära lägen, inom vilka vissa lättnader i strandskyddet avses gälla. I 4 kap. plan- och bygglagen infördes en ändring i 1 §. Denna innebär att det av översiktsplanen ska framgå om det inom kommunen finns områden som är av betydelse för landsbygdsutveckling i strandnära lägen. Redovisningen ska vara vägled- ande vid prövning av upphävande- och dispensfrågor. Av propositionen framgår att en redovisning i översiktsplanen av områden för landsbygds- utveckling i strandnära lägen bör kunna behandlas som ett tillägg till pla- nen, under förutsättning att planen i övrigt är aktuell och att sambanden med och konsekvenserna för översiktsplanen som helhet redovisas. Sam- tidigt framhålls att kommunens redovisning i översiktsplanen bara är vägledande och att det är först vid prövningen i det enskilda fallet som det slutligen avgörs om den tänkta åtgärden ligger inom ett område där lättnader i strandskyddet gäller. Redovisningen av områdena i översikts- planen kommer att få stor betydelse för den kommande rättstillämp- ningen. Det är därför av stor vikt att det finns ett statligt inflytande över hur kommunen redovisar områdena. Länsstyrelsen har därför samtidigt getts en stärkt roll för att bevaka strandskyddets intressen vid kommunal planläggning genom att länsstyrelsen under samrådet särskilt ska verka för att redovisningen av områdena är förenlig med 7 kap. 18 e § första stycket miljöbalken. Om redovisningen inte är förenlig med den bestäm- melsen, ska det framgå av länsstyrelsens granskningsyttrande. Länsstyr- elsen har även fått i uppgift att överpröva kommunala beslut om upphäv- ande och dispenser.

Prop. 2009/10:170

172

Prop. 2009/10:170

9.2Översiktsplanens roll, innehåll och utformning

Regeringens förslag: Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Av översiktsplanen ska det framgå inte bara hur den byggda miljön ska utvecklas och be- varas utan också hur den ska användas.

Översiktsplanens strategiska funktion stärks genom att det av planen ska framgå hur kommunen i den fysiska planeringen avser att ta hän- syn till och samordna översiktsplanen med nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för en hållbar utveckling inom kommunen.

Det nuvarande kravet på att en särskild planbeskrivning ska fogas till planen tas inte in i den lya lagen. Om en miljökonsekvensbeskriv- ning ska upprättas, ska den anses utgöra en del av förslaget.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. För att förenkla och avlasta redovisningen föreslog kommittén att det görs en tydlig åtskillnad mellan själva planen och beslutsunderlaget. Dagens inledande bestämmelser i 4 kap. 1 § föreslogs därför förtydligas med en redovisning av kommunens bedömning av vilka allmänna intres- sen som har relevans för översiktsplanen. PBL-kommittén föreslog att invändningar från berörda kommuner i frågor av mellankommunal bety- delse eller med påverkan utanför kommunens gränser ska framgå av översiktsplanen. Det hänger samman med kommitténs förslag om ett ökat kommunalt ansvar för de mellankommunala frågorna som föreslogs övergå från länsstyrelsen till kommunerna.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med reger- ingens.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna delar PBL-kommit- téns inställning att översiktsplaneringen behöver breddas och bli mer strategisk och tydligare koppla till övergripande mål och program. Sam- tidigt har många remissinstanser anfört att kommitténs förslag är otill- räckliga för att åstadkomma dessa förändringar och att det behövs en tyd- ligare lagtext i såväl det inledande kapitlet som i kapitlet om översikts- planen – inte minst behöver kopplingen mellan översiktsplanen och det mellankommunala och regionala sammanhanget förtydligas i lagtexten. Remissinstanserna stödjer kommitténs förslag att översiktsplanen ska re- dovisa kommunens bedömning av de allmänna intressen som man ska ta hänsyn till vid beslut som rör mark- och vattenanvändning. Boverket, Regionplane- och trafiknämnden i Stockholms län, Regionförbundet i Uppsala län, Skåne läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Nutek, Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Örebro län har önskat en tydligare lagtext om hur översiktsplanen ska beakta kopplingar till andra planer och program. Flera remissinstanser har påpekat att enligt förord- ningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete ska det regionala tillväxt- arbetet samordnas med bl.a. kommunernas översiktsplanering, länsplaner för regional transportinfrastruktur och arbetet med energiomställningen. För att garantera en ömsesidig dialog och utveckling av samarbetsform-

173

erna bör, enligt remissinstanserna, översiktsplaneringen även ta hänsyn till bl.a. det regionala tillväxt- och utvecklingsarbetet.

Sveriges Kommuner och Landsting har anfört i huvudsak följande. Be- hovet av regional och mellankommunal samverkan vid planläggning och beslut enligt plan- och bygglagen har ökat sedan lagen trädde i kraft. Erfarenheterna visar att det brister i systemet när det gäller samverkan mellan kommuner vid planering och beslut som har effekter utanför kommungränsen. Kravet på hållbar utveckling gör behovet av en samlad hantering tydligare. Det går inte att hantera kollektivtrafik, infrastruktur, energiförsörjning och markanvändning utan att se till sociala, ekonomis- ka och miljömässiga aspekter, om målet är att åstadkomma en uthållig och robust utveckling. Dialogen med staten behöver utvecklas.

Boverket delar uppfattningen att samverkan mellan kommuner behöver förstärkas och större hänsyn måste tas till regionala sammanhang. Enligt verket bör det tydligare framgå av reglerna i 4 kap. 1 § att överordnade mål och riktlinjer som är av särskild vikt för att nå en hållbar samhällsut- veckling alltid ska beaktas i den översiktliga planeringen. Boverket har samtidigt framhållit att översiktsplanen inte får bli så vidlyftig att den inte har tillräcklig substans i frågor som rör den fysiska miljön. Även Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört att det är viktigt att översikts- planen är tillräckligt konkret när det gäller den fysiska miljön så att den kan ge vägledning för kommande beslut enligt plan- och bygglagen.

Regionförbundet i Kalmar län har anfört att markanvändning, infra- struktur, energianvändning och kollektivtrafik måste ”samplaneras” för att nå en uthållig och robust utveckling. Regionförbundet stödjer kom- mitténs förslag att kommunen ska redovisa ställningstagande till regio- nala mål. Regionförbundet i Uppsala län har lyft fram behovet av att ut- veckla formerna för mellankommunal och regional samverkan mot bak- grund av samhällsutvecklingen med ökad pendling och större bostads- och arbetsmarknadsregioner. Regionförbundet delar kommitténs bedöm- ning av vikten av att förstärka de regionala perspektiven i den kommu- nala planeringen.

Blekinge tekniska högskola har anfört att PBL-kommittén inte har full- gjort sitt uppdrag att lämna förslag på hur lagstiftningen kan stärka den regionala planeringsnivån och saknar konkreta förslag till samordning av fysisk samhällsplanering med regional utvecklingsplanering och trafik- lagstiftning. Statens institut för kommunikationsanalys har anfört att en kraftigt minskad miljöpåverkan från transporter aldrig kan åstadkommas enbart genom förändringar inom transportsektorn – även markanvänd- ning och bebyggelse m.m. måste samverka. Institutet har vidare anfört att många aspekter på hållbar utveckling som rör fysisk planering kan vara lättare att hantera i ett regionalt perspektiv än i ett lokalt, t.ex. ambitionen att förändra transporterna i en mer hållbar riktning. Banverket har fram- fört liknande tankar och vill se en integrerad bebyggelse- och transport- planering, liksom Länsstyrelsen i Örebro län som vill ha en planering för effektivare energianvändning och transporter. Länsstyrelsen i Stockholms län har tagit upp behovet av att värna en lämplig regional struktur så att strategiskt viktiga lägen inte enbart styrs av lokala intressen. Som exem- pel har länsstyrelsen nämnt goda kollektivtrafiklägen i anslutning till spårbunden trafik för bostäder och arbetsplatser, där många små lokala ställningstaganden sammantaget kan orsaka betydande problem för den i

Prop. 2009/10:170

174

dag redan besvärliga trafiksituationen. Övergripande regionala mål om minskad biltrafik och ökad andel kollektivtrafikresande främjas på så sätt, enligt länsstyrelsen, som också har anfört att även energiförsörjning- en är en regional fråga där väsentliga statliga intressen behöver inordnas i ett regionalt sammanhang och där den enskilda kommunen kan ha svårt att prioritera det regionala perspektivet framför lokalt viktiga frågor.

Statens energimyndighet har tillstyrkt förslaget om ökad mellankom- munal samordning eftersom energianläggningar med tillhörande led- ningsdragningar och transporter ofta är en mellankommunal angelägen- het. Myndigheten vill se en samhällsplanering där man tydligare tar hän- syn till energiaspekten genom en fysisk samhällsmiljö och bebyggelse- struktur som bidrar till att transporter kan utföras på ett hållbart sätt och att en effektiv energiförsörjning och energianvändning kan säkerställas. Som exempel har Energimyndigheten nämnt förutsättningar för lokal energiproduktion som vindkraft.

Ett antal remissinstanser har tillstyrkt förslaget att det ges större frihet till olika typer av utformning och förenkling. Länsstyrelsen i Västman- lands län har anfört att översiktsplanen ska kunna utformas på olika sätt så länge konsekvenser och innebörd kan utläsas. Marks kommun har däremot ifrågasatt vad kommittén menar med en enklare översiktsplan. Kommunen undrar om det handlar om att göra avkall när det gäller redo- visning av förutsättningar, krav på allmänna intressen och hur riksintres- sen ska avvägas samt att redovisning av konsekvenser inte längre ska vara obligatoriska moment. Enligt kommunen kan enklare översiktspla- ner möjligen fungera som komplement till äldre mer genomarbetade översiktsplaner men inte som en fristående plan. Även Karlshamns kom- mun har ifrågasatt om det går att genomföra en förenklad översiktsplan med kortare tider samtidigt som den ska vara bredare, mer visionär med konsekvensbeskrivningar och djupare förankring regionalt.

Ett antal remissinstanser delar kommitténs uppfattning att mellankom- munala frågor får en allt större betydelse och därför bör få ökad upp- märksamhet i översiktsplaneringen. Samtidigt är meningarna delade om kommitténs förslag att lyfta över ansvaret för de mellankommunala frå- gorna från länsstyrelsen till kommunerna. Medan vissa remissinstanser, företrädesvis regionorgan, ser det som en naturlig utveckling har andra uttryckt tveksamhet till kommunernas kapacitet att fullt ut axla detta an- svar och menar att länsstyrelsen bör ha ett fortsatt ansvar för frågor på mellankommunal nivå.

Lagtextpromemorians förslag om en mer strategisk översiktsplan som tar hänsyn till nationella och regionala mål, planer och program av bety- delse för hållbar utveckling stöds av flertalet av remissinstanserna, däri- bland Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Regionplane- och trafiknämnden i Stockholms läns landsting, Blekinge tekniska högskola, Malmö kommun samt ett antal länsstyrelser. Några remissinstanser har dock anfört att lagförslaget behöver förtydligas angående vilken typ av mål, planer och program som avses. Regionplane- och trafiknämnden i Stockholms läns landsting är även positiv till förslaget att kommunen ska redovisa motiven och det planeringsunderlag som har betydelse från regional, mellankommunal eller annan synpunkt, eftersom det kommer att stärka översiktsplanernas roll vid behandling av regionala och mellan- kommunala frågor. Malmö kommun är positiv till att planbeskrivningen

Prop. 2009/10:170

175

som särskild handling mönstras ut när översiktsplanerna får en mer stra- Prop. 2009/10:170 tegisk inriktning. Kommunen anser vidare att då praxis har blivit att

översiktsplanen så gott som alltid bedöms medföra betydande miljöpå- verkan och om lagstiftaren vill kodifiera denna tolkning, bör formuler- ingen ändras så att lagtexten återspeglar detta. Länsstyrelserna i Skåne och Västerbottens län, Blekinge tekniska högskola samt Karlstads kom- mun anser att när planbeskrivningen slopas som separat dokument bör krav på en konsekvensbeskrivning avseende sociala, ekonomiska och ekologiska konsekvenser framgå av lagstiftningen. Vaxholms kommun har anfört att det av översiktsplanen bör framgå vad som är inom respek- tive utom samlad bebyggelse, vilket vid prövning av bygglov är av bety- delse för den mark som inte omfattas av detaljplan.

Skälen för regeringens förslag

Det grundläggande politiska målet om en hållbar utveckling innebär att allt fler aktuella samhällsfrågor och utmaningar kräver en bredare tvär- sektoriell samverkan inom och mellan olika nivåer, som rör de sociala, ekonomiska och miljömässiga perspektiven och inte minst klimatfrågan. Det är angeläget att juridiskt säkerställa att den kommunala planeringen sätts in i ett större sammanhang så att sambanden med förhållandena i omvärlden blir tydligare. Översiktsplanen bör i ökad utsträckning hantera relevanta nationella, regionala och mellankommunala frågor. Översikts- planens roll och betydelse behöver stärkas genom att översiktsplanens bredare funktion, både som underlag för beslut enligt plan- och byggla- gen och som ett strategiskt, politiskt instrument, förtydligas i lagstift- ningen.

En mer strategisk översiktsplan

PBL-kommittén har föreslagit att möjligheter till skilda inriktningar av översiktsplanen bör behållas så att kommunen kan anpassa planen till olika syften och behov utifrån den politiska viljeinriktningen. Enligt kommittén har de nuvarande bestämmelserna alltför snävt inriktats mot avsedda förändringar och speglar inte den handlingsberedskap för fram- tida anspråk som i dag behövs i den kommunala översiktsplaneringen. Översiktsplanen bör fungera som stöd både för kommunens egna inten- tioner och för kommunens handlingsberedskap för oförutsedda initiativ. Enligt kommittén behöver översiktsplanens strategiska funktion komma till tydligare uttryck i lagen, bl.a. genom att stärka kopplingarna till över- gripande planer och program och stärka det regionala och mellankommu- nala perspektivet. För att kunna ge vägledning för olika typer av beslut behöver översiktsplanen, enligt kommittén, grundas på omvärldsanalyser och övergripande mål om utvecklingen både i ett regionalt och kommu- nalt sammanhang. Kommittén har hänvisat till att nya omvärldsförut- sättningar kräver en breddning av översiktsplaneringen och ser det som önskvärt att översiktsplanen samordnas med planer och program inom andra sektorsområden och på andra nivåer. Kommunen bör, enligt kom- mittén, kunna välja att synliggöra sambanden med sådana övergripande mål till såväl kommunala som regionala program och strategier som

kommunen anser är relevanta för kommunens hållbara utveckling. På så

176

sätt kommer översiktsplanerna inte bara att fungera som ett underlag för Prop. 2009/10:170 beslut om mark, vatten och bebyggelse, utan även vägleda agerandet

inom andra verksamhetsområden.

Regeringen delar kommitténs syn att översiktsplanen, för att kunna ge vägledning för olika typer av beslut, behöver grundas på omvärldsanaly- ser och mål för utvecklingen i ett nationellt, regionalt och mellankommu- nalt perspektiv. Lagstiftningen bör ge stöd för en mer visionär och strate- gisk översiktsplan som tar hänsyn till och samordnar med överordnade, för kommunen relevanta, nationella, regionala och mellankommunala mål, planer, program och strategier. Sambanden mellan översiktsplanen och t.ex. regionala tillväxt- och utvecklingsprogram, länsplaner för trans- portinfrastruktur, de transportpolitiska målen, miljökvalitetsmålen och regionala klimat- och energistrategier bör tydliggöras. Det kan också fin- nas mål, planer och program som avser elektronisk infrastruktur, avfalls- hantering, kollektivtrafikförsörjning eller jämställdhet och integration som har betydelse för kommunens hållbara utveckling. Därigenom kan översiktsplanen utvecklas till ett sektorsövergripande och strategiskt in- strument för kommunens långsiktiga utveckling av den fysiska planer- ingen och även fungera som en plattform för kommunens medverkan i bl.a. den regionala utvecklingsplaneringen.

Översiktsplanens delvis nya roll bör framgå av lagtexten. Exakt vilka mål, planer, program och strategier som hänsyn bör tas till bör inte regle- ras eftersom dessa kan skifta till namn och innehåll över tid. Det bör vara upp till kommunen att bedöma vilka som är relevanta för kommunens hållbara utveckling och den fysiska planeringen.

Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att kravet på att över- siktsplanen bara ska redovisa hur den byggda miljön ska utvecklas och bevaras är alltför snäv. Kommunen bör i översiktsplanen också redovisa hur den bebyggda miljön ska användas. Genom en sådan ändring stärks översiktsplanens strategiska funktion och koppling till t.ex. frågor om tillgänglighet och användbarhet.

Innehåll och utformning

Översiktsplanen upplevs ofta som alltför överlastad av omfattande redo- visningsdokument. De nuvarande bestämmelserna anses medverka till att denna överlastning gör planen otydlig för politiker, allmänheten och de myndigheter som ska använda planen. PBL-kommittén har föreslagit att översiktsplanen ska kunna göras enklare och att kommunerna ska ges ett större utrymme att utforma den utifrån sina behov. Kraven på handlingar i olika skeden av processen bör nyanseras. Det viktiga är att bakgrunden till samt innebörden och konsekvenserna av kommunens ställningstagan- den tydligt framgår.

I de nuvarande reglerna finns ett krav på en planbeskrivning som ska redovisa planeringsförutsättningar, skälen till planens utformning och de åtgärder kommunen avser att vidta. PBL-kommittén har föreslagit att kravet på att en separat planbeskrivning ska åtfölja översiktsplanen slo- pas. För att ytterligare förenkla och avlasta redovisningen har kommittén föreslagit att det görs en tydlig åtskillnad mellan själva planen och be- slutsunderlaget för planen.

177

Regeringen delar kommitténs bedömning att det är viktigt att planen är begriplig och överskådlig och att det ska gå att skilja på själva planen och beslutsunderlaget för den. Det bör tydligt framgå vad kommunfullmäk- tige konkret tar ställning till. Regeringen delar även kommitténs syn att det är viktigt att översiktsplaner inte tyngs med ovidkommande informa- tion. Detta för att underlätta processen för framtagande av nya översikts- planer i kommunerna. Däremot får förenklingen inte innebära minskade krav på redovisning av innebörd och konsekvenser så att intentionen om en bredare, mer strategisk och bättre förankrad översiktsplan motverkas. Regeringen håller därför inte med om att kommunen ska ges större frihet att redovisa vilka allmänna intressen som har relevans för översiktspla- nen. Även om syftet är vällovligt, att förenkla redovisningen, är det vik- tigt att de allmänna intressena redovisas i enlighet med bestämmelserna i 2 kap. Det bör tydligt framgå av översiktsplanen hur kommunen bedömer att de allmänna intressena ska kunna tillgodoses. Även kommunens ställ- ningstagande till mark- och vattenanvändningen, den byggda miljön, riksintressen, miljökvalitetsnormer samt strandskydd bör tydligt framgå.

Enligt PBL-kommittén har områden av riksintressekaraktär inte hante- rats på det sätt som plan- och bygglagen och miljöbalken förutsätter. En- ligt kommittén tar länsstyrelsen inte tillräckligt ansvar för att diskutera hur sådana områden ska avgränsas eller hur sådana värden ska tillgodo- ses i planering och andra beslut. Miljöprocessutredningen (M 2007:04) har på uppdrag av regeringen utrett det nuvarande systemet med riks- intressen. Utredningen lämnade i april 2009 sitt betänkande Områden av riksintressen och Miljökonsekvensbeskrivningar (SOU 2009:45) förslag på hur lagstiftningen avseende riksintressen kan förtydligas i såväl miljö- balken som i plan- och bygglagen. Miljöprocessutredningen har på upp- drag av regeringen även utrett möjligheterna att samordna och förenkla bestämmelserna om miljökonsekvensbedömningar och miljökonsekvens- utredningar i bl.a. plan- och bygglagen. Underlagen bereds för närvar- ande inom Regeringskansliet.

Kravet på att en särskild planbeskrivning ska fogas till översiktsplanen bör, som PBL-kommittén har föreslagit, tas bort eftersom själva planen oftast i sig innehåller både beskrivande delar och konkreta ställnings- taganden. Såsom framhölls av PBL-kommittén är det redan i dag få kom- muner som upprättar en separat planbeskrivning. Planbeskrivningen bör i stället integreras i själva översiktsplanen. Även fortsättningsvis bör kom- munen i översiktsplanen tydligt redovisa planens innebörd och konse- kvenser. Konsekvensbeskrivningen bör, liksom tidigare, vara bred och omfatta hela hållbarhetsbegreppet, dvs. den sociala, ekonomiska och mil- jömässiga dimensionen, men även andra aspekter såsom relevanta juri- diska och tekniska aspekter. Om en miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas, bör den finnas tillsammans med planförslaget.

En remissinstans har framfört önskemål om att ett krav på redovisning i översiktsplanen avseende vilka områden som är inom respektive utom samlad bebyggelse borde införas. Regeringen kan konstatera att många kommuner redan i dag gör en sådan redovisning i planen men ser inget behov av att införa det som ett generellt krav.

Prop. 2009/10:170

178

Mellankommunala frågor	Prop. 2009/10:170
De mellankommunala och regionala frågorna får en allt större betydelse
för samhällsplaneringen. I merparten av landets län finns numera samver-
kansorgan eller regionala självstyrelseorgan med ansvar för bl.a. regiona-
la tillväxt- och utvecklingsprogram samt länsplaner för regional infra-
struktur. Enligt förordningen (2007:713) om regionalt tillväxtarbete ska
det regionala tillväxtarbetet samordnas med bl.a. kommunernas över-
siktsplanering, länsplaner för regional transportinfrastruktur och arbetet
med energiomställningen. PBL-kommittén har föreslagit att det av den
antagna översiktsplanen ska framgå invändningar från såväl länsstyrelsen
som berörda kommuner i frågor av mellankommunal betydelse eller med
påverkan utanför kommunens gränser. Samverkansorganen och självstyr-
elseorganen bör, i de län där sådana finns, vara en naturlig samverkans-
part för kommunen i frågor av mellankommunal betydelse. I övriga län
förutsätts de berörda kommunerna samverka i lämpliga grupperingar.
Regeringen delar kommitténs uppfattning att hänsynen till mellankom-
munala förhållanden behöver stärkas i översiktsplaneringen. Däremot ser
regeringen inte att det behöver införas något krav på att det i den slutliga
planen ska göras en särskild redovisning av eventuella invändningar. Till
skillnad från kommittén anser regeringen att samrådsredogörelsen ska
följa planen under hela processen och bifogas den antagna översiktspla-
nen och av denna ska kommunernas eventuella invändningar framgå. Re-
geringen ser samtidigt ingen motsättning i att länsstyrelsen även fortsätt-
ningsvis har kvar sitt ansvar för de mellankommunala frågorna. Det
handlar dels om rent statliga intressen på mellankommunal nivå, dels om
en granskande funktion i frågor som berör två eller flera kommuner.

9.3	Samråd om kommunens förslag till översiktsplan

Regeringens förslag: Utöver den samrådskrets som kommunen ska
samråda med enligt de nuvarande bestämmelserna, ska kommunen
också samråda med kommunala organ som har ansvar för regionalt
tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Kommunens med-
lemmar ska ges tillfälle att delta i samrådet. Det planeringsunderlag
som redovisas i samrådet ska vara av betydelse från nationell, regio-
nal, mellankommunal eller annan synpunkt.
Utöver de intressen som länsstyrelsen ska verka för enligt de nuvar-
ande bestämmelserna, ska länsstyrelsen vid samrådet även verka för
att lokaliseringen av en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir
olämplig med hänsyn till de boendes och övrigas hälsa eller säkerhet
eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion.
Kommunens samrådsredogörelse ska vara en del av planförslaget.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Enligt kommitténs förslag skulle det dock vara möjligt med en stegvis
samrådsprocess där kommunerna ges större frihet att avgöra när och hur
samrådet ska genomföras. Kommitténs förslag innebär i huvudsak följan-
de. Samrådets syfte, att diskutera mål och planeringsförutsättningar, att
utveckla planeringsunderlaget samt att ge möjlighet till insyn och påver-		179

kan på förslaget, förtydligas i lagtexten. Nuvarande regler om att samråd ska ske kring ett konkret planförslag slopas. Huvudsaken är att lagstift- ningen säkerställer att det ges möjlighet till en offentlig debatt i det tidiga skedet av översiktsplaneringen. Bestämmelserna bör ge stöd för att sam- rådet kan ske såväl i ett tidigt programskede genom diskussioner om mål och förutsättningar som kring ett mer utvecklat planförslag. Det finns inga skäl att ställa krav på en särskild samrådsredogörelse. Även i fort- sättningen bör länsstyrelsen ha till uppgift att företräda och samordna de statliga intressena. Tyngdpunkten bör ligga på att tillhandahålla underlag och råd i tidiga skeden av planprocessen. Utöver det generella kravet på samråd med berörda kommuner ska berörda kommuner ges tillfälle att samverka om och lämna synpunkter på underlag och förslag som gäller frågor av mellankommunal betydelse eller med påverkan utanför kom- munens gränser. Kommunerna bör ta det fulla ansvaret för mellankom- munal samverkan. Bestämmelserna om länsstyrelsens granskningsyttran- de ändras så att ansvaret för frågor av mellankommunal betydelse över- går till berörda kommuner. Bestämmelserna bör betona vikten av samråd med såväl myndigheter som medborgare.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i

Stockholms och Västmanlands län samt Tierps kommun, håller med PBL- kommittén om att ett stegvis och mer flexibelt samråd är bra och har an- fört att detta arbetssätt redan tillämpas på flera håll med goda erfarenhe- ter. Det finns ett starkt stöd bland remissinstanserna för förslaget att tyd- ligare betona behovet av samråd med såväl myndigheter som allmänhe- ten. Flertalet remissinstanser hyser dock farhågor om samrådstiden för- kortas, däribland Länsstyrelsen i Östergötlands län, och har anfört att en förkortad samrådstid har marginell nytta för att snabbare få fram över- siktsplanen samt kan leda till minskad delaktighet med följd att planen inte uppfattas som tillräckligt förankrad.

Ett antal remissinstanser, bl.a. Regionförbunden i Uppsala, Östergöt- lands och Kalmar län samt Sveriges Kommuner och Landsting och Blek- inge tekniska högskola, har anfört att regionala självstyrelseorgan och samverkansorgan bör involveras tydligare i samrådet för att stärka kopp- lingen till det regionala sammanhanget.

Flera remissinstanser delar kommitténs åsikt att behovet av mellan- kommunal samverkan har ökat och att kommunerna i första hand ska an- svara för den mellankommunala samordningen. Många remissinstanser, däribland Statskontoret, Banverket, Boverket, Statens institut för kommu- nikationsanalys samt Töreboda och Upplands Väsby kommuner anser dock att länsstyrelsen även fortsättningsvis bör ha ett bevakningsansvar för mellankommunala frågor, vissa anser att den dessutom behöver för- stärkas. Som skäl har följande anförts. Kommunerna kan ha svårt att fullt ut ta över detta ansvar, bl.a. beroende på bristande överblick och resurser. Det kan också vara svårt att dra en gräns mellan mellankommunala och regionala frågor. Länsstyrelsen är en garant för att det överhuvudtaget sker någon mellankommunal samordning. Mellankommunala frågor är ofta komplexa och har stor betydelse för en hållbar utveckling – t.ex. handelsetableringar, transportinfrastruktur, energiförsörjning, grönområ- den och miljöfrågor – och är därmed även en statlig angelägenhet. Läns- styrelsens ansvar för de mellankommunala frågorna är också avgörande

Prop. 2009/10:170

180

för att kunna verka för den statliga politiken och samordna de statliga in- tressena i regionen. En annan synpunkt är att enskilda kommuner inte all- tid har resurser eller drivkrafter att prioritera det regionala perspektivet framför lokalt viktiga frågor. Det finns därmed en risk för att väsentliga statliga intressen som behöver samordnas i ett regionalt sammanhang äventyras.

Boverket, Blekinge tekniska högskola samt Länsstyrelserna i Skåne, Stockholms och Västerbottens län har i sina synpunkter på lagtextprome- morians förslag föreslagit en modernisering av samrådsförfarandet där Internet används i ökad utsträckning samt anfört att man genom att kun- göra på kommunens webbsida kan öka tillgängligheten väsentligt och att ett bekräftat e-postmeddelande bör vara ett formellt giltigt sätt att lämna synpunkter på planen.

Enligt Länsstyrelsen i Hallands län bör det i lagtexten framgå om det är kommunen eller länsstyrelsen som ansvarar för att skicka ut handling- arna till statliga myndigheter. Länsstyrelsen har förordat att länsstyrelsen ges rollen att både skicka ut och ta emot synpunkter från statliga myndig- heter. Sveriges Kommuner och Landsting och Åre kommun har anfört att länsstyrelsen förutom att samordna de statliga intressena även bör sam- manväga eller avväga överlappande intressen. Statens geotekniska insti- tut har anfört att bestämmelserna om vad länsstyrelsen ska ta upp i sam- rådet respektive granskningsyttrandet bör ha samma utformning samt att förorenade områden bör tas upp i bägge sammanhangen. Länsstyrelsen i Skåne län har anfört att länsstyrelsen vid samrådet bör ta upp säkerhet och hälsa.

Boverket har anfört att kommunen vid samrådet bör redovisa även det planeringsunderlag som har betydelse för nationella intressen.

Blekinge tekniska högskola har med hänvisning till Århuskonventionen anfört att medborgarna bör nämnas explicit i lagtexten och menat att medborgarnas aktiva deltagande är viktigt för demokratiaspekten.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna inne- bär att kommunen måste genomföra offentliga förfaranden i två skeden, dels vid samrådet, dels vid utställningen inför kommunfullmäktiges anta- gande. Regeringen delar inte PBL-kommitténs syn att processkraven för samrådet bör ändras så att kommunen ges större frihet att avgöra när och hur samrådet ska bedrivas. En sådan förändring kan uppfattas som att kravet på samråd reduceras. Det är tvärtom viktigt att bestämmelserna om samråd garanterar att behoven av förankring och inflytande tillgodo- ses för att ge översiktsplanen demokratisk legitimitet.

Redan med de nuvarande bestämmelserna finns det möjligheter för kommunen att utveckla formerna för samrådet genom att komplettera det traditionella samrådet med s.k. hearings, Internet-dialoger och liknande. Detta sker också i många kommuner som ett komplement för att kommu- nicera underlaget, såväl vid samrådet som vid utställningen. Det är bra att kommunerna utvecklar nya sätt att öka intresset för och delaktigheten i planeringsprocessen. Samtidigt är det viktigt att processen bedrivs så att även svaga befolkningsgrupper kommer till tals. Det finns i nuläget inget behov av att i lagtexten ytterligare förtydliga syftet med samrådet.

Även fortsättningsvis bör anges vilka kommunen ska samråda med och vilka som ska ges möjlighet att delta i samrådet. I likhet med kommittén och ett antal remissinstanser anser regeringen att bestämmelserna bör be-

Prop. 2009/10:170

181

tona behovet av ett brett samråd med både myndigheter och kommun- innevånare för att säkra en ökad delaktighet, transparens och demokrati i planprocessen. Av bestämmelserna bör framgå att samråd liksom i dag alltid ska omfatta länsstyrelsen, regionplaneorgan och kommuner. Dess- utom bör kommunen samråda med de berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Det bör säkerställas att dessa organ blir involverade i översiktsplanepro- cessen så att det blir en ömsesidig dialog mellan den kommunala och regionala nivån och att kopplingen till de regionala frågorna stärks. För att stärka det demokratiska inslaget i översiktsplaneprocessen bör vidare kommunens medlemmar ges tillfälle att delta i samrådet. Redan av de nuvarande bestämmelserna framgår att berörda myndigheter och sam- manslutningar som har ett väsentligt intresse av översiktsplaneringen ska ges möjlighet att delta i samrådet. Med sammanslutningar avses såväl bransch- och intresseorganisationer som lokala föreningar och grupper.

Regeringen delar kommitténs uppfattning om den ökade betydelsen av mellankommunala och regionala frågor för översiktsplanen. Detta synsätt stöds dessutom av den nya bestämmelsen om att kommuner ska visa hur de tar hänsyn till nationella och regionala mål, planer och program. Det bör förtydligas i lagtexten att planeringsunderlag av mellankommunal, regional och nationell betydelse ska redovisas.

Berörda kommuner bör ges möjlighet till en reell mellankommunal samverkan i tidiga skeden kring övergripande och gemensamma frågor. Detta behöver dock inte regleras genom en särskild bestämmelse utan handlar snarare om att utveckla tillämpningen av lagen.

Länsstyrelsen har i sin tur ansvar för att förmedla samrådshandlingarna till berörda statliga myndigheter samt för att inhämta synpunkter från dessa för samordning. Ett antal remissinstanser har framfört att länsstyr- elsen inte bara bör samordna statliga intressen utan även bör samman- väga och prioritera mellan dessa inför kommunens planläggning. Reger- ingen gör bedömningen att det i samordning ligger ett visst mått av sam- manvägning och att ytterligare reglering inte är lämplig eftersom detta skulle kunna uppfattas som en inskränkning av kommunens ansvar för den slutliga avvägningen av de statliga intressena vid den aktuella plan- läggningen. Länsstyrelsens ansvar att hålla berörda statliga myndigheter underrättade om planarbetet är i dag reglerat i plan- och byggförord- ningen (1987:383).

Även fortsättningsvis bör länsstyrelsen ha ett bevakningsansvar för mellankommunala frågor vid såväl samrådet, granskningen och vid ak- tualitetsprövningen. Eventuella invändningar bör framgå av länsstyrel- sens granskningsyttrande. Det utesluter inte ett ökat engagemang för samverkan mellan berörda kommuner i mellankommunala och regionala frågor, tvärtom är det önskvärt då de mellankommunala frågorna får en allt större betydelse. Det är också naturligt att de regionala självstyrelse- organ och samverkansorgan som nu finns i de flesta län blir en given samverkanspart även i dessa frågor. Kommunernas eventuella invänd- ningar bör framgå av samrådsredogörelsen. Länsstyrelsen har dock en större möjlighet till regional överblick över och helhetssyn på viktiga strategiska frågor och bör fortsatt ha ett övergripande ansvar för de mel- lankommunala frågorna. Det kan dels handla om att bevaka rent statliga

Prop. 2009/10:170

182

intressen på mellankommunal nivå, dels om en granskande funktion i Prop. 2009/10:170 frågor som berör två eller flera kommuner.

De förändringar som föreslås i detta ärende om att öka drivkrafterna för en mer aktiv och strategisk översiktsplanering innebär ökade krav på länsstyrelsen att sammanställa och tillhandahålla underlag om skilda na- tionella och regionala mål och intressen. Dialogen om hur riksintressena ska avgränsas och tillgodoses behöver utvecklas. Även i dessa avseenden förutsätts att både länsstyrelsen och berörda centrala myndigheter tar ansvaret för att precisera och aktualisera underlaget om riksintressen.

Regeringen delar några remissinstansers synpunkt om behovet av att det av lagtexten tydligt ska framgå att länsstyrelsen behandlar samma as- pekter vid samrådet som inför granskningsyttrandet. Bestämmelsen om länsstyrelsens samråd bör därför kompletteras med en ny punkt om hälsa, säkerhet och risken för översvämningar och erosion. Det innebär i själva verket ingen ny uppgift för länsstyrelsen utan innebär enbart att det som redan får anses gälla förtydligas i lagtexten. De flesta länsstyrelserna tar redan i dag upp frågan om hälsa och säkerhet vid samrådet. Frågor om förorenade områden måste naturligtvis anses ha ett så nära samband med frågorna om hälsa och säkerhet att det inte är möjligt att behandla det ena utan att behandla det andra.

Till skillnad från kommittén, anser regeringen att kravet på att en sär- skild samrådsredogörelse ska sammanställas efter samrådet bör behållas. Detta för att säkra en transparent och demokratisk process. Samrådsredo- görelsen bör dock ses som en del av planförslaget.

9.4Utställning och granskning av kommunens förslag till översiktsplan

Regeringens förslag: Det nuvarande kravet på att gällande översikts- plan ska redovisas tillsammans med planförslaget vid utställningen tas bort. Kommunen ska skicka, inte bara planförslaget, miljökonsekvens- beskrivningen och samrådsredogörelsen utan även kungörelsen om ut- ställning till länsstyrelsen samt till de regionplaneorgan och kom- muner som berörs. Handlingarna ska även skickas till de kommunala organ som svarar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastruk- tur.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. Kommittén föreslog ett antal förenklingar av bestämmelserna vid utställ- ning. Enligt kommittén innebär utställningen en avsevärd resursåtgång och om planen ändras väsentligt efter utställning kan planen behöva stäl- las ut på nytt innan antagande. Kommittén föreslog en slopning av kravet på att en samrådsredogörelse ska åtfölja planförslaget när det skickas ut till de som berörs innan utställning.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med reger- ingens.

Remissinstanserna: Krokoms, Halmstads och Jönköpings kommuner samt Länsstyrelsen i Jämtlands län har ifrågasatt om reglerna om utställ- ning över huvud taget ska behållas och anfört att eftersom översikts-

183

planen inte är bindande borde kommunen själv kunna avgöra om en for- mell utställning behövs. Enligt Länsstyrelsen i Jämtlands län kan man ändå i ett särskilt granskningsyttrande ta ställning till de statliga intresse- nas behandling. Jönköpings kommun har hänvisat till att behandlingen av andra informella dokument och strategier som kommunen arbetar fram enbart föregås av samråd innan de godkänns av kommunfullmäktige samt att ett slopat krav på utställning inte utesluter att man behåller möj- ligheterna för länsstyrelsen och övriga instanser att yttra sig över den slutgiltiga planprodukten före antagandet. Enligt Örebro kommun bör det vara möjligt att uppdatera översiktsplanen med ett nytt faktaunderlag, t.ex. om nya naturreservat eller ny kunskap om radon, utan att ett särskilt samråd, en utställning eller beslut i kommunfullmäktige behöver ske.

Länsstyrelsen i Skåne län har i svaret på lagtextpromemorians förslag anfört att planförslagets sociala, ekonomiska och ekologiska konsekven- ser bör redovisas i utställningen. Enligt länsstyrelsen bör det dessutom förtydligas att såväl samrådsredogörelsen som miljökonsekvensbeskriv- ningen ska fogas till handlingen. Blekinge tekniska högskola har föresla- git att det i lagtexten förtydligas att behovsprövningen av miljökonse- kvensbeskrivningen ska finnas med vid utställningen samt att länsstyrel- sens granskning även bör avse frågan om en godtagbar miljökonsekvens- beskrivning har redovisats.

Länsstyrelserna i Västerbottens, Stockholms och Skåne län samt Bo- verket har uppfattat uttrycket en ortstidning som en begränsning till en- bart en enstaka tidning och menat att det bör ändras till ortstidning då det ofta kan vara befogat att annonsera i flera ortstidningar. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att det av lagtexten bör framgå att kommunen även ska skicka kungörelsen, tillsammans med handlingarna, till länssty- relsen innan utställningen.

Skälen för regeringen förslag: Det är önskvärt att förenkla utställ- ningsförfarandet. Därför föreslås i avsnitt 9.2 att kravet på att en planbe- skrivning ska utgöra en särskild handling tas bort. Den breda konse- kvensbeskrivningen, som behandlar hela hållbarhetsbegreppet och som vid behov inkluderar miljökonsekvensbeskrivningen, ingår som en del i planförslaget och bör självklart redovisas vid utställningen. Även behovs- prövningen bör redovisas i planärendet och göras tillgänglig för allmän- heten. Bestämmelser om detta finns i förordningen (1998:905) om miljö- konsekvensbeskrivningar.

Delaktigheten och transparensen i översiktsplaneprocessen bör öka. Till skillnad från PBL-kommittén anser regeringen därför att det är vik- tigt att bibehålla kravet på att en samrådsredogörelse finnas i planför- slaget. Regeringen delar Länsstyrelsen i Stockholms läns synpunkt att kungörelsen om utställningen bör åtfölja planförslaget när det skickas till länsstyrelsen och berörda kommuner och andra berörda kommunala or- gan. Vid utskicket av planförslaget innan utställning bör adressatkretsen justeras så att även andra berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering finns med.

Kravet på att gällande översiktsplan ska redovisas vid utställningen bör tas bort. I avsnitt 9.2 har å andra sidan föreslagits att planförslagets kon- sekvenser ska redovisas tydligt. Med planförslagets konsekvenser avses alla konsekvenser och inte bara miljökonsekvenser. För att garantera en

Prop. 2009/10:170

184

bred och demokratisk process bör kravet på två månaders utställningstid Prop. 2009/10:170 behållas.

Det valda uttrycket ”en ortstidning” är enbart en modernisering av språket och innebär inte en begränsning på så sätt att kungörelsen bara får göras i en av flera ortstidningar. Om det är lämpligt, bör naturligtvis kungörelsen ske i de ortstidningar som medför att läsarna på orten kan anses ha nåtts.

Regeringen delar inte den framförda synpunkten att länsstyrelsens granskning bör omfatta frågan om huruvida det har redovisats en godtag- bar miljökonsekvensbeskrivning. Länsstyrelsen kommer in som samråds- part redan när kommunen ska göra en behovsbedömning och tillhanda- hålla planeringsunderlag, ge stöd, lämna synpunkter på miljökonsekvens- beskrivningen. Om länsstyrelsen ska ha någon specifik roll i frågan om miljökonsekvensbeskrivningens omfattning och innehåll, bör det i stället regleras i miljöbalkens regelverk om miljökonsekvensbeskrivningar. Den frågan behandlas i ett annat lagstiftningsärende.

9.5	Antagande av översiktsplan

Regeringens förslag: Även ett beslut att anta eller ändra en plan ska
skickas till de kommunala organ som berörs, inklusive de berörda
kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och
transportinfrastrukturplanering.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Enligt kommitténs förslag ska de nuvarande bestämmelserna om kom-
munens utställningsutlåtande kompletteras med kravet att utlåtandet ock-
så ska innehålla en redogörelse för samrådet och för hur hänsyn har tagits
till inkomna synpunkter.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Förslagen har inte kommenterats av remissinstan-
serna.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar PBL-kommitténs
bedömning att kommunfullmäktige även fortsättningsvis bör anta över-
siktsplanen med hänsyn till planens karaktär av långsiktigt handlingspro-
gram och funktion som beslutsunderlag vid efterföljande planläggning
och beslut. Regeringen delar dock inte kommitténs syn på att en redogör-
else av samrådet bör ingå i utställningsutlåtandet. Detta eftersom själva
samrådsredogörelsen bör finnas kvar och bifogas planen inför antagan-
det.
En remissinstans har framfört att översiktsplanen bör kunna gälla ome-
delbart oavsett om den har vunnit laga kraft eller inte. Enligt regerings
bedömning är det en fördel om bestämmelserna om laga kraft för över-
siktsplaner är desamma som för detaljplaner. Så är fallet med gällande
bestämmelser och tillräckliga skäl för att ändra detta förhållande har inte
kommit fram.
Liksom vid samrådet och utskicket av handlingar inför utställningen
bör beslut om en ny plan eller en ändring av en plan sändas till de
berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och
transportinfrastrukturplanering och inte bara till regionplaneorganen. För		185

att beslutet om planen ska nå ut till allmänheten och bekräfta slutet på Prop. 2009/10:170 planprocessen, kan det vara lämpligt att kommunen dessutom kungör den

i en ortstidning eller lägger ut den på kommunens webbsida. Andra metoder för att sprida kännedom om beslutet är artiklar i ortspressen, inslag i lokalradion och informationsmöten.

9.6Ändring för en viss del av kommunen eller genom tillägg för ett särskilt intresse

Regeringens förslag: Förslag till ändring av en översiktsplan som endast avser viss del av kommunen får, i stället för att ställas ut, kun- göras för granskning. Av kungörelsen ska det framgå var området för ändringen ligger, var förslaget finns tillgängligt för granskning, att den som vill granska förslaget och lämna synpunkter får göra det inom en viss tid (granskningstid) som ska vara minst sex veckor, hur lång granskningstiden är samt till vem synpunkter på förslaget ska lämnas.

Samtidigt med kungörelsen ska kommunen sända ett meddelande om innehållet i kungörelsen till länsstyrelsen och de berörda kommu- ner, regionplaneorgan och andra kommunala organ med ansvar för re- gionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Kommunen ska samtidigt skicka planförslaget till länsstyrelsen. Under gransk- ningstiden ska kommunen se till att förslaget finns tillgängligt för den som vill granska det. Om förslaget ändras väsentligt efter gransknings- tiden ska det ställas ut eller kungöras på nytt.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. Enligt kommittén skulle utställningstiden kunna förkortas när ändringen avser en geografisk fördjupning eller ett tematiskt tillägg. För ändringar som i sina huvuddrag stämmer överens med de övergripande ställnings- tagandena i den gällande översiktsplanen kan utställningen ersättas med en underrättelse till berörda med möjlighet att inom tre veckor lämna skriftliga synpunkter.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens.

Remissinstanserna: Ett stort antal instanser har kommenterat PBL- kommitténs förslag till förkortad utställningstid i vissa fall. Flertalet stat- liga myndigheter, såsom Boverket och Naturvårdsverket samt majorite- ten av länsstyrelserna har gjort invändningar med hänvisning till att för- slaget kan komma i konflikt med önskemål om insyn och inflytande samt att det begränsar länsstyrelsens möjligheter att i tid hinna lämna samord- nade synpunkter i ett granskningsyttrande. Några remissinstanser har ifrågasatt om en kortare utställningstid ger någon nämnvärd tidsbespar- ing i förhållande till den långa översiktsplaneprocessen. Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört att det finns tveksamheter beträffande förenlighe- ten med bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar i 6 kap. mil- jöbalken. Flertalet kommuner och ett antal länsstyrelser är dock uttryck- ligen positiva till en förkortning av utställningstiden i vissa fall. Länsstyr- elsen i Stockholms län och Sveriges Stadsarkitektförening har dock före- slagit att länsstyrelsen, som ska samordna statliga intressen, ges en något

186

längre remisstid. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört att möjlig- heten till förkortad utställningstid vid geografiska fördjupningar är bra men ifrågasatt om de föreslagna åtgärderna räcker för att kommunerna ska intensifiera arbetet med den översiktliga planeringen. Länsstyrelsen i Dalarnas län har anfört att tre veckors granskningstid är för kort för att hinna stämma av och samordna statliga intressen i området och att mini- mitiden bör vara en månad. Bräcke och Härjedalens kommuner har an- fört att huvuddelen av synpunkterna lämnas vid samrådet och att det är viktigare att det finns tillräckligt med tid för att lämna synpunkter i sam- rådsskedet än i utställningsskedet.

Länsstyrelsen i Skåne län, Lantmäteriet och Sveriges stadsarkitekter har i sina svar på lagtextpromemorians förslag anfört att de etablerade ut- trycken ”fördjupad översiktsplan” och ”tematisk översiktsplan” bör an- vändas. Lantmäteriet och Sveriges Arkitekter har önskat ett förtydligande i 23 § att det handlar om ett särskilt allmänt intresse då risken annars finns att det tolkas som ett enskilt allmänt intresse. Länsstyrelsen i Upp- sala län, Boverket och Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att formuleringen om kommunens samlade översiktliga planering är otydlig och kan uppfattas som att flera översiktsplaner gäller för samma område eller att det även handlar om annan lagstiftning. Enligt Sveriges Kom- muner och Landsting bör i stället effekterna för översiktsplanen som helhet redovisas. Boverket vill ändra ”effekterna” till ”konsekvenserna”.

Konkurrensverket, Byggherrarna i Sverige, Åre kommun och Sveriges stadsarkitekter har tillstyrkt ett förenklat planförfarande medan Boverket, Blekinge tekniska högskola, länsstyrelserna i Skåne, Stockholms och Hallands län, Göteborgs kommun och Föreningen Sveriges Byggnadsin- spektörer har avstyrkt ett förenklat förfarande och anfört motiv som rätts- säkerhet, vikten av medborgardialog och demokrati samt att länsstyrelsen behöver tid för att samordna de statliga intressena. Sveriges Kommuner och Landsting är positiv till möjligheterna med ett kortare förfarande på tre veckor men har anfört att utställningen bör behållas. Lantbrukarnas Riksförbund vill ha minst sex veckors yttrandetid.

Malmö kommun har anfört att det visserligen är en vällovlig ambition att förkorta planprocesser genom enklare planförfarande men om över- siktsplanen ska hantera frågor av överordnad och strategisk karaktär är det svårt att samtidigt hävda att endast en mindre krets av intressenter är berörda och att utställningen ska ersättas med en kungörelse. Enligt Malmö kommun medför den föreslagna förenklingen sannolikt ingen tidsbesparing då många aktörer, däribland länsstyrelser och politiska or- gan har stora svårigheter att leverera remissyttranden inom två månader. Kommunen har också anfört att det behövs ett förtydligande då ett för- slag som kungörs i stället för att ställas ut inte ska sändas till länsstyr- elsen samtidigt som länsstyrelsen ska yttra sig över förslaget även vid ändringar.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört att frågans dignitet bör vara avgörande för ärendets hantering, inte dess rubricering. Länsstyr- elsen i Hallands län är inne på samma linje och menar att en fördjupad översiktsplan kan vara väl så komplex och av särskilt intresse för allmän- heten att ta del av. Enligt Boverket bör man hellre använda Internet för att förkorta handläggningstider.

Prop. 2009/10:170

187

Länsstyrelserna i Skåne och Stockholms län har anfört att planförslaget Prop. 2009/10:170 med tillhörande handlingar, inte enbart kungörelsen, bör sändas till läns-

styrelsen.

Skälen för regeringens förslag: PBL-kommittén har föreslagit att ett förenklat förfarande med underrättelse till berörda ska gälla vid små ändringar av översiktsplanen, dvs. sådana ändringar som står i överens- stämmelse med de övergripande ställningstagandena i den gällande över- siktsplanen. Eftersom det kan vara svårt både att avgöra var gränsen går för en sådan liten ändring av den gällande översiktsplanen och att av- gränsa vilka som är berörda av en sådan ändring – i synnerhet om över- siktsplanernas strategiska karaktär förstärks – gör regeringen i stället be- dömningen att ett förenklat förfarande bör tillämpas om ändringen avser viss del av kommunen, dvs. de ändringar som ofta benämns ”fördjup- ningar”. I stället för en utställningstid bör då en granskningstid gälla. Granskningstiden bör vara minst sex veckor.

På samma sätt som för en utställning bör en kungörelse om gransk- ningen göras. Kungörelsen bör utformas på samma sätt som en kungör- else om utställning med den skillnaden att det av kungörelsen om gransk- ning bör framgå var området för ändringen ligger, var förslaget finns tillgängligt för granskning, att den som vill granska förslaget måste göra detta inom en tid av minst sex veckor samt till vem synpunkter på försla- get ska lämnas. Kommunen bör se till att förslaget till plan finns tillgäng- ligt under granskningstiden. För att underlätta för kommunens invånare bör planen dessutom, om möjligt, redovisas på kommunens webbsida.

I samband med kungörelsen bör ett meddelande om innehållet i kun- görelsen skickas till länsstyrelsen och de berörda kommuner, regionpla- neorgan och andra kommunala organ med ansvar för ett regionalt till- växtarbete och transportinfrastrukturplanering.

Samtidigt med meddelandet om kungörelsen bör länsstyrelsen få en kopia av planförslaget. Detta är lämpligt då länsstyrelsen även ska yttra sig över förslag till ändringar. Tillägget överensstämmer med Lagrådets förslag.

Om förslaget ändras väsentligt efter granskningstiden bör det ställas ut eller kungöras på nytt.

Det finns inte förutsättningar för ett förenklat förfarande för sådana ändringar av översiktsplanen som innebär ett tillägg för ett särskilt all- mänt intresse, s.k. tematiskt tillägg till översiktsplanen. De tematiska tilläggen är kommuntäckande och ofta av överordnad, strategisk karaktär och av stort allmänintresse.

9.7	Översyn av översiktsplanens aktualitet

Regeringens förslag: Länsstyrelsen ska minst en gång under mandat-
tiden till kommunen redovisa sina synpunkter inte bara avseende stat-
liga utan också avseende mellankommunala intressen som kan ha be-
tydelse för översiktsplanens aktualitet. Länsstyrelsen ska lämna en
sådan redogörelse även då kommunen begär det.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Enligt	kommitténs förslag bör nuvarande bestämmelser kompletteras	188

med krav på att inhämta synpunkter från berörda kommuner. Syftet med det är att kommunerna ska ges tillfälle att lämna synpunkter på översikts- planens behandling av frågor som har intresse för flera kommuner eller som kan ha effekter utanför kommunens gränser.

Boverkets förslag överensstämmer med regeringens. Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Hos bl.a. Vägverket, Boverket och länsstyrelserna i Blekinge och Östergötlands län finns ett stöd för att syftet och inne- börden av aktualitetsprövningen förtydligas då det endast är ett begränsat antal kommuner som har en aktuell översiktsplan. Däremot tvivlar flera remissinstanser, däribland Länsstyrelserna i Blekinge och Kalmar län, på att PBL-kommitténs förslag kommer att innebära någon nämnvärd för- bättring. Töreboda kommun har föreslagit att översiktsplanens giltighets- tid tidsbegränsas. Länsstyrelsen i Västmanlands län har förklarat bristen på aktuella översiktsplaner med att det för kommuner med svag tillväxt är svårt att se nyttan av att ta fram en aktuell plan samtidigt som det kräver stora resurser. De flesta remissinstanserna anser att förbättringar främst behövs genom ändrade arbetssätt och kompetensutveckling.

Av remissvaren på Boverkets förslag framgår att en tydlig majoritet av remissinstanserna tillstyrker att länsstyrelserna på eget initiativ ska lämna en redogörelse över statliga intressen av betydelse för kommunens aktua- litetsprövning.

Länsstyrelsen i Skåne län, Byggherrarna i Sverige samt Malmö och

Åre kommuner har tillstyrkt lagtextpromemorians förslag att länsstyrel- sen minst en gång per mandatperiod ska yttra sig över översiktsplanens aktualitet. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att länsstyrelsen inte bara ska samordna utan även sammanväga de statliga intressena. Bo- verket har anfört att länsstyrelsens samordningsroll och proaktiva arbets- sätt inom staten bör förstärkas men att det bör begränsas hur många gånger kommunen kan begära en redogörelse från länsstyrelsen. Lantmä- teriet vill ha en tidsangivelse för hur lång tid länsstyrelsen ska ha på sig att lämna svar till kommunen. Motala kommun har anfört att kravet på länsstyrelsen är befogat men menar samtidigt att det måste avsättas resurser då länsstyrelsen för närvarande inte klarar av sina uppgifter i tid. Statens geotekniska institut har anfört att det i lagtexten bör anges att länsstyrelsens redogörelse ska omfatta hur översiktsplanen hanterar kon- sekvenserna av klimatförändringarna.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser ska översiktsplanens aktualitet prövas av kommunfullmäktige minst en gång varje mandatperiod. Trots det finns det många kommuner som brister i detta och har inaktuella översiktsplaner. Resultatet är att många över- siktsplaner varken utgör ett politiskt aktuellt och väl förankrat dokument eller fungerar som ett vägledande instrument för kommunens beslut och planering. Det har under utredningen framförts att bestämmelserna om kommunens ställningstagande till översiktsplanens aktualitet är oklara och att prövningen inte fyller sin funktion. PBL-kommittén har därför föreslagit ett förtydligande om att prövningen syftar till ett ställningstag- ande i frågan om huruvida den gällande översiktsplanen och dess olika delar sammantaget speglar kommunens aktuella syn på utvecklingen. För att göra denna bedömning behövs det, enligt kommittén, ett relativt om- fattande underlag, särskilt i större kommuner – ett underlag som visar hur

Prop. 2009/10:170

189

den nuvarande översiktsplanen tillämpas och om det finns nya förutsätt- ningar och anspråk. Enligt kommittén bör det i bestämmelserna ställas krav på att ställningstagandet grundas på en samlad värdering av om översiktsplanen ger den vägledning för beslut med hänsyn till de förut- sättningar och anspråk som kan förutses.

Regeringen håller med kommittén om att reglerna behöver förtydligas angående syftet med aktualitetsprövningen. Översiktsplanens aktualitet har stor betydelse med anledning av dess vägledande funktion vid be- slutsfattande enligt plan- och bygglagen och andra lagar som exempelvis miljöbalken. Ställningstagandet bör grundas på en samlad bedömning av om översiktsplanen verkligen speglar kommunens aktuella politiska vilja och ger vägledning i förhållande till de krav som ställs på en översikts- plan eller om planen behöver ses över. Det finns utrymme för förbätt- ringar genom ändrade arbetssätt och kompetensutveckling. Som Bover- ket har föreslagit, bör länsstyrelsen minst en gång under varje mandat- period redovisa sina ställningstaganden för kommunen i fråga om statliga och mellankommunala intressen som kan ha betydelse för översiktspla- nens aktualitet. Dessutom bör länsstyrelsen lämna en sådan redogörelse till kommunen även när kommunen begär det.

För att bl.a. stödja kommunerna och sammanställa planeringsunderlag för översiktsplanering har länsstyrelserna fr.o.m. 2009 fått en resursför- stärkning med 30 miljoner kronor.

I samordningen av statens intressen ligger ett visst mått av samman- vägning, men reglerna bör inte utformas så att de skapar osäkerhet om kommunens ansvar att göra den slutliga avvägningen vid en aktuell plan- läggning.

Till skillnad från PBL-kommittén anser regeringen inte att det bör in- föras ett krav på kommunen att inhämta synpunkter från andra berörda kommuner. Det räcker att länsstyrelsen redovisar synpunkter om statliga och mellankommunala frågor av betydelse för översiktsplanens aktuali- tet. Det bör självklart vara möjligt för berörda kommuner att lämna syn- punkter på mellankommunala frågor, men det bör inte ställas krav på detta vid aktualitetsprövningen.

Det är naturligtvis viktigt att aktualitetsbedömningen omfattar hur kom- munen i översiktsplanen hanterar konsekvenserna av klimatförändring- arna. Det skulle dock leda för långt att i bestämmelsen räkna upp alla in- tressen som man bör ta hänsyn till. Bestämmelsen bör hållas generell och endast hänvisa till sådana intressen som avses i den föreslagna 3 kap. 5 §.

Kommunens rätt att begära en redogörelse bör inte begränsas till ett visst antal gånger per mandattid. Det är inte heller lämpligt att i lagtexten precisera den tid som länsstyrelsen bör få på sig att svara.

De senaste årens insatser och initiativ till kompetensutveckling och förbättring av den uppföljande verksamheten inom myndigheterna bör kunna utgöra en god grund för ett genomförande även av de nya bestäm- melserna.

Prop. 2009/10:170

190

Prop. 2009/10:170

10 Detaljplan och områdesbestämmelser

10.1Bakgrund och gällande bestämmelser

Detaljplanen reglerar i första hand hur mark- och vattenområden och be- byggelse ska användas, utvecklas och bevaras och innefattar ett i princip uttömmande ställningstagande till de allmänna intressena enligt 2 kap. plan- och bygglagen samt hushållningsbestämmelserna i 3 och 4 kap. miljöbalken. Planen medför en rätt att bygga i enlighet med bestämmel- serna under en särskild angiven genomförandetid och har bindande ver- kan mot enskilda vid prövningen av lov. Detaljplanen reglerar med bind- ande verkan även andra rättigheter och skyldigheter, inte bara mellan markägarna och samhället utan också markägarna emellan. För kommu- nen medför planen en rätt – och även skyldighet – att lösa in mark som är avsedd för allmänna platser liksom en skyldighet att ställa i ordning och underhålla dessa.

Krav på detaljplan

Bestämmelserna i plan- och bygglagen anger att detaljplaneläggning ska ske dels för ny sammanhållen bebyggelse, dels för ny enstaka byggnad vars användning får betydande inverkan på omgivningen eller som ska förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för be- byggelse samt dels för bebyggelse som ska förändras eller bevaras och regleringen behöver ske i ett sammanhang.

Bestämmelserna gäller också i fråga om andra anläggningar än bygg- nader, om anläggningarna kräver bygglov enligt 8 kap. 2 §.

När det är fråga om en ny enstaka byggnad eller annan anläggning
finns det ett undantag som medger att lämpligheten ska kunna prövas di-
rekt i samband med prövningen av ansökan om bygglov. En detaljplan
behöver inte heller upprättas om en tillräcklig reglering har skett genom
områdesbestämmelser.
För vindkraft gäller särskilda regler sedan den 1 augusti 2009, där pröv-
ningen i stället främst sker vid tillståndsprövning enligt miljöbalken. Det
krävs emellertid detaljplan när vindkraft avses att uppföras i områden där
det finns en stor efterfrågan på mark för bebyggelse eller anläggningar.
Regleringsmöjligheter i detaljplanen
I detaljplanen ska kommunen bestämma och ange gränserna för allmänna
platser, kvartersmark och vattenområden. För kvartersmark och vatten-
områden ska också användningen anges. Planen ska vidare ange utform-
ningen och användningen av sådana allmänna platser som kommunen är
huvudman för. För kvartersmark ska också användningssättet för enskilt
eller allmänt ändamål anges. Om inte kommunen ska vara huvudman för
allmänna platser måste detta anges i detaljplanen. I planen ska bestäm-
mas en genomförandetid på mellan fem och femton år.
Utöver det obligatoriska innehållet, medges även att andra åtgärder och
aspekter får regleras i detaljplanen. Det gäller exempelvis skyldigheten	191

att söka bygglov, precisering av användningssätt (t.ex. bostäder eller Prop. 2009/10:170 verksamheter), bebyggelsens omfattning, placering och utförande samt

bestämmelser om högsta tillåtna störning. Detaljplanen får även reglera befintliga byggnaders karaktärsdrag genom s.k. varsamhetsbestämmelser eller skyddsbestämmelser och rivningsförbud för kulturhistoriskt värde- full bebyggelse. Slutligen får kommunen med planbestämmelser ange vissa villkor för bygglov som innebär en väsentligt ändrad markanvänd- ning. Det gäller bl.a. att en viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energian- läggning som kommunen inte ska vara huvudman för ska ha uppförts eller att en markförorening ska ha avhjälpts, om detta kan säkerställa att marken blir lämplig för byggande.

Huvudmannaskap för allmänna platser

Med införandet av plan- och bygglagen 1987 infördes en enda planform för byggande – detaljplan. Tidigare fanns stadsplan och byggnadsplan och den grundläggande skillnaden mellan båda dessa planformer var hu- vudmannaskapet som ankom på kommunen för stadsplanelagda områden och på fastighetsägarna inom områden med byggnadsplan. Det är nor- malt kommunen som ska vara huvudman för allmänna platser inom om- råden med detaljplan. Det måste framgå av detaljplanen om kommunen har beslutat att avstå från huvudmannaskapet för de allmänna platserna.

Bestämmelser om fastighetsindelning

Enligt de nuvarande reglerna kan en fastighetsplan användas för områden som omfattas av en detaljplan. Fastighetsplanen kan användas bl.a. för att genom planpolitiska beslut låsa den blivande fastighetsindelningen eller tillkomsten av gemensamhetsanläggningar. Fastighetsplanen kan omfatta både kvartersmark och allmänplatsmark.

Utformningen av detaljplanen

Detaljplanen består av en plankarta och en särskild handling med planbe- stämmelser. Planen får dock bestå av endast endera av dessa handlingar eller av en handling som innehåller både plankarta och bestämmelser, om planens innehåll ändå framgår tydligt. Av plankartan ska det framgå hur planområdet delas upp på mark för skilda ändamål och vilka bestämmel- ser som gäller för olika områden. Till detaljplanen ska fogas en planbe- skrivning som bl.a. ska redovisa planens syfte och skälen för planens ut- formning samt en särskild genomförandebeskrivning som anger de orga- nisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som be- hövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av planen.

Områdesbestämmelser

Områdesbestämmelser kan i vissa fall användas som ett alternativ till de- taljplan men kan endast reglera vissa i lagen angivna frågor. Syftet med områdesbestämmelser är att säkerställa att intentionerna i en översikts- plan uppnås eller att ett riksintresse tillgodoses. Det ställs därför ett ut-

tryckligt krav på att det ska finnas ett stöd för områdesbestämmelserna i

192

översiktsplanen. Regleringen i områdesbestämmelserna är inte uttöm- Prop. 2009/10:170 mande och ger inte någon direkt rätt att använda marken på angivet sätt.

Byggandets omfattning såsom byggnadshöjd och våningsantal får inte regleras med områdesbestämmelser. Detta gör att områdesbestämmelser inte ger någon garanterad byggrätt. Det som framförallt skiljer områdes- bestämmelser från en detaljplan är att de saknar ett obligatoriskt minsta innehåll och att det inte finns regler om genomförande och inlösen av mark för allmän plats.


10.2	Krav på reglering med detaljplan

Regeringens förslag: Det tydliggörs att detaljplanen är avsedd för
reglering av både mark- och vattenområden. Ny sammanhållen bebyg-
gelse behöver regleras med en detaljplan endast om det behövs med
hänsyn till omfattningen av bygglovspliktiga byggnadsverk i bebyg-
gelsen. Utöver de nuvarande kraven på reglering med detaljplan införs
ett förtydligande om att en detaljplan krävs om ett byggnadsverk får
en betydande miljöpåverkan.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.
Mot bakgrund av kommitténs förslag att begränsa användningsområdet
för områdesbestämmelser föreslog kommittén även vissa preciseringar i
bestämmelserna om krav på detaljplan.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet av de remissinstanser som har kommen-
terat PBL-kommitténs förslag om ändring av bestämmelserna om krav på
detaljplan stödjer förslagen, bl.a. Boverket, flertalet länsstyrelser samt ett
antal kommuner. Ett par kommuner har dock efterlyst stöd för tillämp-
ningen. Några remissinstanser, däribland Konkurrensverket, är kritiska
till förslaget att koppla kravet på detaljplan till byggnadsverkets miljöpå-
verkan och anser att ändringen innebär en utvidgning av detaljplanekravet.
I svaret på lagtextpromemorians förslag har Boverket konstaterat att de
nya definitionerna innebär att en samling anläggningar inte längre kom-
mer att omfattas av krav på detaljplan och ifrågasatt om det är avsikten.
Boverket anser att bestämmelserna om vindkraftverk har blivit otydliga,
bl.a. genom att kraven inte är samordnade och att ordalydelsen ändrats
något i förhållande till de regler som trädde i kraft den 1 augusti 2009.
Lantmäteriet och Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt förslaget
att placera bestämmelserna om krav på detaljplan för vindkraftverk i en
egen paragraf.
Skälen för regeringens förslag
Detaljplanekravet
Bestämmelserna om krav på detaljplan, som i princip är oförändrade
sedan plan- och bygglagen trädde i kraft 1987, innebär formellt sett att
staten ställer krav på att kommunen i vissa situationer ska använda en
detaljplan för prövning av markens lämplighet för bebyggelse. Bestäm-
melserna ger emellertid ett förhållandevis stort utrymme för kommunen
att bedöma det enskilda fallet med utgångspunkt från de fördelar som en		193

detaljplaneläggning oftast innebär. En prövning genom detaljplanelägg- ning ger möjligheter till en samlad bedömning av samband och konse- kvenser av avsedda förändringar i ett större sammanhang. Genom plan- processen garanteras att berörda myndigheter, allmänheten och olika in- tressenter får inflytande i processen. Den slutligt antagna detaljplanen ger den enskilde markägaren rätt att bygga enligt planen – byggrätt – och tydliga spelregler för ansvarsfördelningen mellan kommunen och enskil- da fastighetsägare, byggherrar m.fl. vid genomförandet, samtidigt som de s.k. grannerättsliga förhållandena klaras ut.

Även om innebörden av uttrycket ”sammanhållen bebyggelse” har vål- lat vissa tillämpningsproblem är dagens detaljplanekrav för en ny sam- manhållen bebyggelse entydigt. Detaljplan upprättas också så gott som regelmässigt vid större exploateringar och mer omfattande anspråk på förändringar av mark- och vattenanvändningen.

Som en följd av de nya definitionerna av ”sammanhållen bebyggelse” och ”bebyggelse” i avsnitt 7 behöver dock regleringen av kravet på de- taljplan i detta avseende modifieras något jämfört med förslaget i lagtext- promemorian. För att undvika situationen att en mindre samling icke-lov- pliktiga byggnader och andra anläggningar ska leda till ett krav på reg- lering med detaljplan, bör ett behovsrekvisit föras in. Det bör således endast ställas ett krav på reglering med detaljplan för ny sammanhållen bebyggelse om en sådan reglering behövs med hänsyn till omfattningen av lovpliktiga byggnadsverk i bebyggelsen.

Avseende kravet på detaljplan för sådan bebyggelse som ska förändras eller bevaras och som behöver regleras i ett sammanhang har det inte kommit fram några uppgifter om tillämpningsproblem. Precis som PBL- kommittén gör regeringen därför bedömningen att detta krav bör kvarstå oförändrat i den nya lagen.

PBL-kommittén ansåg dock att de nuvarande bestämmelserna inte är tillräckligt tydliga i fråga om krav på detaljplan för ett nytt byggnadsverk som kan få betydande inverkan på omgivningen eller som ska förläggas inom ett område där det råder stor efterfrågan på mark för bebyggelse. Enligt de nuvarande bestämmelserna behövs ingen detaljplan om bedöm- ningen kan klaras av i samband med prövningen av ansökan om bygglov eller förhandsbesked. Det kan t.ex. vara fallet vid en komplettering med bebyggelse på obebyggda s.k. lucktomter eller nya bostäder i samband med ett generationsskifte i ett jordbruksföretag (jfr. prop. 1985/86:1 s. 553). Om åtgärden kan antas medföra en ”betydande miljöpåverkan” gäller emellertid ett ovillkorligt detaljplanekrav som en följd av bestäm- melserna om miljökonsekvensbeskrivningar i nuvarande 5 kap. 18 §. Be- stämmelserna, som infördes i plan- och bygglagen 1994, föranleddes av det s.k. MKB-direktivet, dvs. rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och pri- vata projekt (EGT L 175, 5.7.1985, s. 40, Celex 31985L0337). I förarbe- tena till bestämmelsen uttalades att det inte kan råda någon tvekan om att en åtgärd som har en betydande miljöpåverkan ska prövas genom en de- taljplan och inte med stöd av undantagsbestämmelsen i 5 kap. 1 § 2 plan- och bygglagen som medger att prövning kan ske i samband med pröv- ning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked i vissa fall (prop. 1992/93:60 s. 22 och prop. 2004/05:59 s. 17). Mot denna bakgrund före-

Prop. 2009/10:170

194

slog PBL-kommittén att det nuvarande uttrycket ”betydande inverkan på omgivningen” ersätts med uttrycket ”betydande miljöpåverkan”.

Regeringen delar PBL-kommitténs bedömning att de nuvarande be- stämmelserna om krav på detaljplan inte är helt entydiga i detta avse- ende. Samtidigt finns det inte tillräckligt underlag för att helt ersätta kra- vet på detaljplan vid en betydande inverkan på omgivningen med ett krav på detaljplan endast vid en betydande miljöpåverkan. Utöver miljöpåver- kan får uttrycket ”betydande inverkan på omgivningen” även anses om- fatta betydande inverkan på landskapsbilden eller på den arkitektoniska stadsmiljön eller på förutsättningarna för trafiken eller på förutsättningar- na för friluftslivet. Uttrycket en ”betydande inverkan på omgivningen” får således anses omfatta mer än uttrycket ”en betydande miljöpåverkan”. Bestämmelserna bör dock förtydligas så att det framgår att kravet på de- taljplan aldrig kan ersättas av en prövning i ett ärende om bygglov eller förhandsbesked om byggnadsverket kan antas medföra en betydande mil- jöpåverkan. Ett förtydligande av bestämmelserna i detta avseende inne- bär inte en skärpning av kravet på detaljplan, utan ger tvärtom en uttryck- lig möjlighet att på ett enklare sätt pröva enstaka byggnadsverk direkt i samband med bygglovsprövningen, så länge planen inte medför en bety- dande miljöpåverkan. Därmed ges stöd för en rationell hantering av bygglovsprövningen och en tydlig samordning med bestämmelserna om miljökonsekvensbeskrivningar.

Sammanfattningsvis anser regeringen att detaljplanekravet i huvudsak bör vara formulerat som i dag. En detaljplan ska således också fortsätt- ningsvis upprättas för ny sammanhållen bebyggelse, för bebyggelse som ska förändras eller bevaras och som behöver regleras i ett sammanhang liksom för nya enstaka, bygglovspliktiga byggnadsverk vars användning får en betydande inverkan på omgivningen eller om det råder stor efter- frågan på området för bebyggande. Som har redovisats, behövs det dock ett förtydligande av bestämmelserna om undantag från kravet på detalj- plan för enstaka byggnadsverk, i syfte att anpassa lydelsen till de bestäm- melser som gäller om krav på miljökonsekvensbeskrivning. Genom ett nytt sista stycke i den nya bestämmelsen bör det därför anges att till- komsten av enstaka byggnadsverk ska kunna prövas i samband med bygglovsansökan endast om användningen av byggnadsverket inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.

Som en följd av de nya definitionerna för ”bebygga”, ”byggnad” och ”byggnadsverk” i 1 kap. 4 § bör även vissa redaktionella ändringar göras i bestämmelserna om krav på detaljplan. Vidare bör bestämmelserna om krav på detaljplan ändras språkligt på så sätt att uttrycket ”stor efter- frågan på mark för bebyggelse” ersätts av uttrycket ” stor efterfrågan på området för bebyggande”.

De särskilda bestämmelserna om krav på detaljplan för bygglovsplik- tiga vindkraftsanläggningar bör, utan ändringar i materiellt avseende, flyttas till en egen paragraf för att underlätta läsbarheten av de nya be- stämmelserna. Utformningen bör också ändras något med anledning av förslaget i avsnitt 6.2 att flytta regleringen av vilka anläggningar som ska vara bygglovspliktiga till förordningsnivå. Med anledning av de syn- punkter som Boverket har framfört bör bestämmelsen också justeras så att det tydligt framgår vad som gäller för anmälningspliktiga anlägg- ningar.

Prop. 2009/10:170

195

De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 1 § tredje stycket som innebär Prop. 2009/10:170 att en detaljplan inte behöver upprättas om tillräcklig reglering har skett

med områdesbestämmelser bör slopas och ersättas med regler med mot- svarande innebörd i en egen paragraf tillsammans med de inledande be- stämmelserna om områdesbestämmelsernas användningsområde. Syftet är att tydligare lägga fast att områdesbestämmelser är en annan regler- ingsform som enbart i vissa avseenden kan utgöra ett alternativ till den uttömmande detaljplanen. Skälen för denna ändring behandlas mer utför- ligt i avsnitt 10.8.

Reglering av vattenområden i detaljplan

I de nuvarande bestämmelserna i 1 kap. 2 och 3 §§ plan- och bygglagen anges att det är en kommunal angelägenhet att planlägga användningen av mark och vatten och att vägledningen för användningen av mark- och vattenområden ska ges i översiktsplanen.

I nuvarande 1 kap. 3 § andra stycket plan- och bygglagen anges att de- taljplaner är avsedda för reglering av markens användning. I detta avse- ende synes detaljplaner skilja sig från översiktsplaner som ska omfatta både mark- och vattenområden. Samtidigt framgår det av de nuvarande bestämmelserna att kommunen i detaljplanen ska bestämma och ange gränserna för allmänna platser, kvartersmark och vattenområden. Likaså framgår att kommunen i detaljplanen ska bestämma användningen av kvartersmark och vattenområden.

Det är osannolikt att någon skillnad avseende reglering av vatten i översiktplan och detaljplan har varit avsedd. Uttrycket mark i 1 kap. 3 § andra stycket samt 5 kap. 19 § har också tolkats som innefattande även vattentäckta områden. I den nya lagen bör det förtydligas att reglering med detaljplan kan avse både mark och vatten. Möjligheten att reglera vattenområden i detaljplan är dock avsedd främst för sådana fall då an- vändningen av vattenområdet har ett mer eller mindre nödvändigt sam- band med bebyggelse eller anläggning på land.

Boverket har föreslagit att det bör införas en möjlighet att i detaljplan precisera vattenområden för allmänt respektive enskilt ändamål. En så- dan precisering av vattenområdena skulle möjliggöra för kommunen att lösa in erforderligt vattenområde för allmänt ändamål. Regeringen delar Boverkets bedömning att en sådan reglering skulle kunna underlätta han- teringen av dessa områden. Frågan kräver dock ytterligare beredning in- nan ändringar i lagen kan föreslås.

10.3Huvudmannaskapet för allmänna platser

Regeringens förslag: Inom en och samma detaljplan ska det vara möjligt med olika huvudmän för olika allmänna platser.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer till viss del med regeringens. Förslagen skiljer sig åt på det sättet att PBL-kommittén föreslog att an- svaret för allmänna platser ska kunna varieras på fler sätt än tidigare. Kommittén föreslog ändringar med innebörden att kommunen får välja

att inte vara huvudman för allmänna platser i en detaljplan, om de all-

196

männa platserna inte har en tydlig allmän karaktär. Kommittén föreslog även en mellanform av huvudmannaskap som innebär att huvudmanna- skapet för allmänna platser ska kunna delas i vissa situationer.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med reger- ingens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Stockholms tingsrätt (fastighetsdomstolen och miljödomstolen), länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, Lantmäteriet, Vägverket, Sveriges Kommuner och Lands- ting, De små kommunernas samverkan samt Föreningen Sveriges bygg- nadsinspektörer har tillstyrkt PBL-kommitténs förslag om olika huvud- män för olika allmänna platser inom en och samma detaljplan och anfört att det är bra att det får finnas flera huvudmän i en detaljplan. Ett antal re- missinstanser som har tillstyrkt möjligheten till ett s.k. uppdelat huvud- mannaskap för allmänna platser inom en och samma detaljplan menar att detta i första hand innebär en anpassning till praktiska behov, som i dag ibland har tillgodosetts genom uppdelning på flera planer eller genom s.k. x- eller z- områden på kvartersmark. Vägverket m.fl. har anfört att det är viktigt att det redan i detaljplanen anges vem som är huvudman för olika delar. Flera remissinstanser är positiva till förslaget med delat hu- vudmannaskap men har anfört att ytterligare utveckling av kommentar- erna kring delat huvudmannaskap förutses ske i det fortsatta lagstift- ningsarbetet. Några remissinstanser har avstyrkt förslaget, bl.a. Fastig- hetsägarna Sverige och Sveriges Bostadsrättscentrum AB.

Flera remissinstanser har avstyrkt eller haft invändningar mot förslaget till en undantagsregel om att kommunen får välja att inte vara huvudman för allmänna platser som inte är av tydligt allmän karaktär, bl.a. läns- styrelserna i Stockholm och Skåne län, Riksförbundet Enskilda Vägar, Sveriges Advokatsamfund och Borås kommun. Några har framfört att för- slaget medför en risk för att kommunerna i många fall väljer att undandra sig ansvaret för allmän plats. Flertalet remissinstanser, bl.a. länsstyrel- serna i Stockholms, Östergötlands och Jönköpings län har anfört att ut- trycket ”allmänna platser” måste definieras. Enligt Länsstyrelsen i Stock- holms län är den föreslagna undantagsregeln svårtolkad och kommer att leda till många tolkningsproblem i konkreta fall. Enligt Länsstyrelsen i Östergötlands län bör kommunen alltid vara huvudman för platser som har en tydlig allmän karaktär samt att det behöver förklaras vad som menas med allmän platsmark som inte alls har något allmänt intresse. Enligt Länsstyrelsen i Jönköpings län kan det bli problem med att tolka vad som menas med ”allmän platsmark som inte alls har något allmänt intresse” samt vad som menas med ”tydlig allmän karaktär” och ”omfatt- ning i vilken allmänheten kan förväntas utnyttja de allmänna platserna”.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om definitionen av allmän plats ska följa själva användningen eller benämningen i detaljplan.

Flera remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag, bl.a. Länsstyr- elsen i Hallands län och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och menat att det är bra att utredningen tydligt slår fast att områden som rym- mer allmänna nyttigheter eller ska nyttjas av allmänheten ska vara all- männa platser. Boverket har ifrågasatt om utredningens samlade förslag eliminerar problemen och anfört att huvudproblemet inte är att bestäm- melserna är otydliga utan att de tillämpas felaktigt vilket talar för att till- synen över hur kommunerna agerar bör bli mycket bättre.

Prop. 2009/10:170

197

Skälen för regeringens förslag	Prop. 2009/10:170
Enligt de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 4 § och 6 kap. 26 § plan-
och bygglagen är huvudregeln att kommunen ska vara huvudman för all-
männa platser inom områden med detaljplan om det inte finns särskilda
skäl. Kommunen kan emellertid besluta att kommunen inte ska vara hu-
vudman. Med denna ordning måste det framgå av detaljplanen om kom-
munen har beslutat att avstå från huvudmannaskapet för de allmänna
platserna. Bestämmelserna avser alltså de allmänna platserna och den är
inte tillämplig på vägar och grönområden m.m. på kvartersmark. Syftet
med bestämmelserna är att kommunen inte utan vidare ska kunna avsäga
sig huvudmannaskapet.
Enligt den tidigare byggnadslagen (1947:385) skilde man på områden
med stadsplaner och områden med byggnadsplaner. I stadsplaner gällde
kommunalt huvudmannaskap och i byggnadsplaner enskilt huvudmanna-
skap. I dag finns många sådana gamla planer kvar och de gäller tills de
ändras eller upphävs.
Avsikten när plan- och bygglagen infördes (prop. 1986/86:1) var att
ansvaret för gatu- och väghållningen i allt väsentligt skulle fördelas en-
ligt samma principer som tidigare. Den nuvarande regeln innebär således
att kommunen ska kunna avsäga sig ansvaret i sådana områden där man
tidigare använde byggnadsplan, t.ex. inom områden för fritidsbebyggelse.
Det gällande regelsystemet bygger på att kommunerna har ett stort och
grundläggande ansvar för allmänna platser i en detaljplan. Huvudregeln
att kommunen ska vara huvudman kan enligt gällande rätt endast frångås
om det finns särskilda skäl.
PBL-kommitténs förslag att slopa kravet på särskilda skäl
PBL-kommittén har föreslagit att kravet på särskilda skäl ska slopas.
Kommitténs förslag innebär att möjligheten för kommunen att helt över-
låta huvudmannaskapet på fastighetsägarna ska kvarstå men att detta i
princip endast ska gälla inom områden som har karaktären av fritidsbo-
ende, dvs. områden där bebyggelsen generellt sett används endast under
vissa delar av året. Enligt kommitténs förslag ska huvudmannaskapsfrå-
gan regleras så att kommunen alltid ska vara huvudman för allmänna
platser av s.k. tydligt allmän karaktär samt att kommunen aldrig ska be-
höva vara huvudman för områden av tydlig enskild karaktär, såsom om-
råden som har planerats och genomförts som s.k. fritidsbebyggelseom-
råden. Samtidigt föreslog kommittén att kommunen ska kunna delta i en
gemensamhetsanläggning. Flera remissinstanser har avstyrkt eller haft
invändningar mot kommitténs förslag om att kommunen ska få välja att
inte vara huvudman för allmänna platser som inte är av tydligt allmän
karaktär. Flera menar att den föreslagna regeln är oklar, att begreppen
inte är definierade och att förslaget kan leda till många tolkningsproblem.
Enligt regeringens bedömning är konsekvenserna av PBL-kommitténs
förslag inte tillräckligt utredda. Därför bör kommunen även i fortsätt-
ningen vara huvudman för en allmän plats om det inte finns särskilda
skäl däremot.
	198

Särskilda skäl för enskilt huvudmannaskap	Prop. 2009/10:170
Frågan är då vad som ska anses vara särskilda skäl för ett annat huvud-
mannaskap.
På uppdrag av regeringen har Lantmäteriet i samverkan med Boverket
utrett huvudmannaskapsfrågor för allmänna platser i detaljplan. Utgångs-
punkten för det arbetet är de slutsatser som framkom i PBL-kommitténs
betänkande ”Får jag lov? Om planering och byggande” (SOU 2005:77).
Uppdraget redovisades av Lantmäteriet i december 2008 (rapport 2008:6).
Lantmäteriet har i denna rapport samt i ett tillägg till rapporten redovisat
regeringsbeslut där regeringen har prövat överklaganden av detaljplaner
där frågan om huvudmannaskap för allmänna platser var aktuell. Syftet
med redovisningen var att ge en bredare och mer nyanserad bild av hur
regeringen bedömt huvudmannaskapsfrågor. Studien gör inte anspråk på
att vara fullständig, men det är möjligt att dra några slutsatser.
Lantmäteriet konstaterade att enskilt huvudmannaskap för allmänna
platser i detaljplan har accepterats även för bostadsområden avsedda för
permanent boende, om det finns enskilt huvudmannaskap sedan tidigare i
samma område eller i angränsande områden. En enhetlig förvaltning av
ett större område framhålls som en omständighet som talar för ett enskilt
huvudmannaskap. Detta har ansetts utgöra särskilda skäl för ett enskilt
huvudmannaskap även vid ny eller kompletterande detaljplaneläggning.
Särskilt tydligt framstår den situationen vid ett blandat boende, dvs. om-
råden som består av både permanentboende och fritidsboende. Det finns
även något fall som antyder att det borde vara möjligt att införa enskilt
huvudmannaskap även i renodlade permanentbostadsområden.
Lantmäteriet konstaterade vidare att flera av fallen även visar att områ-
dets karaktär har haft betydelse för bedömningen av frågan om huvud-
mannaskapet ska vara allmänt eller enskilt. Kommunens strävan att på
olika sätt hjälpa till med uppbyggnaden av de allmänna platserna tycks
vara faktorer som i någon mån har påverkat bedömningen. Sådana fakto-
rer har i bland, tillsammans med andra faktorer, vägts in i bedömningen
men det finns inga tydliga exempel på att dessa ensamt kan ligga till
grund för ett avgörande med innebörden att ett enskilt huvudmannaskap
kan accepteras. Exempel på när enskilt huvudmannaskap har accepterats
är när kommunen köper in eller byter till sig mark som ska utgöra allmän
platsmark i en detaljplan och sedan överlåter denna utan ersättning till
den samfällighetsförening som ska förvalta de allmänna platserna. Vidare
tycks visst avseende fästas även vid möjligheterna att för förvaltningen
av de allmänna platserna få driftbidrag från kommunen eller staten. Om
kommunen varit positiv till detta har det talat för ett enskilt huvudmanna-
skap, trots att detta är ett undantag från huvudregeln som säger att kom-
munen ska vara huvudman för de allmänna platserna i en detaljplan, om
det inte finns särskilda skäl för ett enskilt huvudmannaskap.
PBL-kommitténs förslag om delat huvudmannaskap
PBL-kommittén har föreslagit en mellanform av huvudmannaskap, ett
s.k. delat huvudmannaskap. Det delade huvudmannaskapet innebär att
kommunen ingår i en gemensamhetsanläggning och bidrar till kostnad-
erna för utförande och drift motsvarande den del som följer av det all-	199
	199

männas behov av områdena i fråga. Förslaget gäller i första hand allmän- na platser som ska förvaltas av kommunen och fastighetsägarna gemen- samt. Flera remissinstanser har varit positiva till förslaget med delat huvudmannaskap, däribland Lantmäteriet, flera länsstyrelser, domstolar samt kommuner.

Både PBL-kommittén och Lantmäteriet har pekat på problematiken med det utbredda användandet av att reglera trafik- och väganläggningar på kvartersmark med en reglering av både allmänt och enskilt huvudman- naskap, s.k. gx-områden. För att i detaljplan reglera att ett område på kvartersmark i detaljplan ska vara tillgängligt för allmän gång och cykel- trafik respektive allmän körtrafik så anges det med bestämmelser för det berörda området som betecknas med ett x respektive ett z. Ett område be- tecknat med g betyder att marken ska vara tillgänglig för en gemensam- hetsanläggning. Det är vanligt att kommunen lägger ut gång- och cykel- vägar med enskilt huvudmannaskap (g-områden) men också samtidigt anger att området ska hållas tillgängligt för det allmänna och därmed ett kommunalt huvudmannaskap (x-områden). Problemet är att sådana gx- områden inte har något stöd i dagens lagstiftning. När det gäller anlägg- ningar på kvartersmark har det i det praktiska genomförandet lösts på så sätt att gemensamhetsanläggningar har inrättats och att kommunen ge- nom en av sina kommunala fastigheter har gått in som delägare i dessa samfälligheter. Det har dock förekommit problem genom att det inte i alla lägen har ansetts finnas någon kommunal fastighet till vilken rättig- heten har kunnat knytas. För att en fastighet ska kunna tvinga sig in i eller bli intvingad i en gemensamhetsanläggning, måste delaktigheten vara av väsentlig betydelse för fastigheten som sådan (7 kap. 1 § fastig- hetsbildningslagen och 5 § anläggningslagen). Om det inte finns någon för ändamålet lämplig fastighet att tillgå återstår endast frivilliga lös- ningar eller att acceptera att planen i denna del inte kan genomföras.

I lagtextpromemorian fanns ett förslag som innebar att kommunen skulle kunna delta i gemensamhetsanläggningar under vissa omständig- heter som skulle kunna gälla bland annat gång- och cykelvägar på kvar- tersmark. Förslaget var avsett att lösa de praktiska problem som i dag förekommer när det gäller sådana anläggningar på kvartersmark i detalj- plan. Flera remissinstanser har varit positiva till förslaget, däribland flera länsstyrelser, domstolar samt kommuner. Lantmäteriet m.fl. har tillstyrkt att kommunen ska kunna medverka i en gemensamhetsanläggning som företrädare för det allmänna intresset. Det har dock framkommit syn- punkter som gör att frågan behöver utredas ytterligare innan en sådan ändring i lagen kan föreslås.

Olika huvudmän för olika allmänna platser i en och samma detaljplan

Enligt nuvarande bestämmelser är det inte möjligt att ha olika huvudmän för de olika allmänna platserna inom en och samma detaljplan. Enligt de nuvarande bestämmelserna måste kommunen i en och samma plan be- stämma att antingen vara eller inte vara huvudman. Detta har i en del fall lett till att man har tagit fram flera små detaljplaner i stället för en större plan. Plan- och byggutredningen behandlade frågan (SOU 1996:168 s. 123 f.) och fann att det huvudsakliga skälet till att delat huvudmannaskap inte tillåts enligt nuvarande bestämmelser i plan- och bygglagen är att det

Prop. 2009/10:170

200

skulle kunna uppstå oklarheter om vad som gäller i fråga om inlösen i Prop. 2009/10:170 olika delar av planen. PBL-kommittén har föreslagit att det ska vara möj-

ligt att ha olika huvudmän för olika allmänna platser inom samma plan- område. Flera remissinstanser har tillstyrkt kommitténs förslag om olika huvudmän för olika allmänna platser inom en och samma detaljplan och anser att det är bra att det får finnas flera huvudmän i en detaljplan.

Regeringen delar bedömningen att de allmänna platserna inom en och samma detaljplan bör kunna delas upp så att vissa har kommunalt huvud- mannaskap och andra enskilt huvudmannaskap. Det skulle göra det möj- ligt att anpassa huvudmannaskapet till de praktiska behoven utan att som i dag behöva dela upp området i flera planer. Reglerna bör därför ändras i enlighet med detta. Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att kom- munen ska vara huvudman för en allmän plats, om det inte finns sär- skilda skäl för ett annat huvudmannaskap.

10.4	Fastighetsplanebestämmelser i detaljplan

Regeringens förslag: Institutet med fastighetsplan slopas. I stället ska
kommunen i detaljplanen få bestämma om fastighetsindelning m.m.
Det införs en delvis ny möjlighet att bestämma om minsta och största
storlek på fastigheter samt en möjlighet att bestämma markreservat för
gemensamhetsanläggningar.

PBL-kommittén förslag motsvarar delvis regeringens förslag.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Svea hovrätt, Stock-
holms, Vänersborgs, Växjö och Östersunds tingsrätter, Boverket, Lant-
mäteriet, länsstyrelserna i Hallands och Östergötlands län, Alvesta, Boll-
näs, Gävle, Hässleholms, Höganäs, Lidingö, Linköpings, Lomma, Mora,
Mölndals, Rättviks, Sandvikens, Skövde, Södertälje, Sölvesborg, Trane-
mo, Töreboda, Upplands-Bro, Vaxholms, Vellinge, Växjö, Åre och Örkel-
ljunga kommuner, Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges Allmän-
nyttiga Bostadsföretag, Sveriges Lantmätareförening och Sveriges Bygg-
nadsinspektörer har tillstyrkt förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet
och i stället införa en möjlighet att reglera fastighetsindelningen i detalj-
planen. Några av dem har påtalat att det finns en risk för krångel om upp-
hävande måste ske via ändring av detaljplan och att reglerna bör ge möj-
lighet att upphäva inaktuella fastighetsplaner utan att detta måste ske ge-
nom ändring av den detaljplan som de med förslaget blivit en delbestäm-
melse i. Skövde och Gävle kommuner har anfört att förslaget bör komp-
letteras så att de mindre planavvikelser som görs vid fastighetsbildning
ska innebära att berörd detaljplan ändras i överensstämmelse med fastig-
hetsbildningen så att man kan undvika problem vid efterföljande bygg-
lov.
Några remissinstanser är tveksamma till om kommitténs förslag att ta
bort fastighetsplaner kommer att effektivisera planhanteringen och har
avstyrkt förslaget. Dessa är bl.a. Mjölby kommun, Fastighetsägarna Sve-
rige och Riksförbundet Enskilda vägar. Mjölby kommun anser att de nu-
varande bestämmelserna om fastighetsplan och samordning med fastig-		201

hetsbildningslagstiftningen fungerar bra och att det därför inte finns an- Prop. 2009/10:170 ledning till någon ändring av fastighetsplaneinstitutet.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelser om fastighetsindelningen m.m.

Under PBL-kommitténs arbete har det kommit fram att användningen av fastighetsplanen som genomförandeinstrument har minskat under senare år. PBL-kommittén har därför föreslagit att fastighetsplaner inte längre ska utgöra en särskild planform. Att planformen tas bort innebär inte att det inte längre finns behov av att kunna reglera fastighetsindelningen. Kommittén konstaterade att det är viktigt att det finns en möjlighet att behandla frågor om fastighetsbildning i ett helhetsperspektiv. Genom en helhetssyn kan marken inom ett bebyggelsekvarter utnyttjas på ett både för det allmänna och för enskilda optimalt sätt (SOU 2005:77 s. 572 ).

Enligt PBL-kommittén är det också nödvändigt att behålla möjligheten att med bindande verkan kunna besluta om fastighetsindelnings- och rättighetsfrågorna, t.ex. för att ge säkerhet åt de enskilda fastighetsägare vars fastighetsbildning aktualiseras i ett senare skede i plangenomföran- det. Att med bindande verkan lägga fast fastighetsindelningen är även i många fall lämpligt för att bestämmelserna i nuvarande 6 kap. 31–38 §§ om gatukostnader ska kunna tillämpas. Den nya fastighetsindelningen bör läggas fast i en plan för att det ska vara möjligt att slå fast hur många grundavgifter som kan tas ut inom området.

Enligt PBL-kommittén finns det fortfarande ett behov av att i vissa fall kunna påskynda genomförandet genom att medge vissa tvångsåtgärder när det gäller fastighetsindelningen. Det är visserligen inte vanligt att pla- ner genomförs med tvångsåtgärder med en fastighetsplan som grund. Å andra sidan uppstår det då och då situationer där tvångsåtgärder är nöd- vändiga för att en detaljplan överhuvudtaget ska kunna genomföras. Det gäller sådana åtgärder som går utöver vad som är möjligt att genomföra enligt förrättningslagstiftningen utan stöd av en fastighetsplan.

I förarbetena till plan- och bygglagen (prop. 1985/86:1) angavs att vissa frågor om fastighetssamverkan lämpligen bör prövas i ett planpoli- tiskt sammanhang. Före plan- och bygglagens tid hade det utvecklats ett system där man skiljde på gemensamhetsanläggningar som ”förutsatts” i en stads- eller byggnadsplan och andra gemensamhetsanläggningar. För den förstnämnda kategorin var praxis att skyddsvillkoren i anläggnings- lagen ansågs prövade genom detaljplanen. Den andra kategorin av an- läggningar skulle prövas fullt ut vid lantmäteriförrättningen. I förarbetena till plan- och bygglagen konstaterades att den nämnda ordningen inte var lämplig, främst eftersom den var otydlig. I stället infördes en annan ord- ning där det krävs en fastighetsplan för att kunna låsa utformningen av gemensamhetsanläggningar. En gemensamhetsanläggning som enbart behandlas i en detaljplan måste således prövas förutsättningslöst vid en efterföljande förrättning. Den ordning som infördes i och med plan- och bygglagen tycks ha fungerat tillfredsställande för de fall där det har an- setts nödvändigt att säkerställa inrättandet av en gemensamhetsanlägg- ning redan i planprocessen. Således bör denna möjlighet bibehållas.

202

Fastighetsplanen används för att kommunen efter genomförandetidens utgång ska kunna lösa in delar av fastigheter som enligt en fastighetsplan ska utgöra en fastighet. Enligt PBL-kommittén har bestämmelsen, så långt man känner till, aldrig tillämpats men enbart dess existens kan ses som ett påtryckningsmedel på fastighetsägarna att genomföra detaljpla- nens intentioner under genomförandetiden. Behovet av ett sådant på- tryckningsmedel är troligen numera tämligen begränsat och just denna egenskap hos fastighetsplanen bör därför i och för sig kunna undvaras. PBL-kommittén har dock funnit att fastighetsplanens rättsverkningar i allt väsentligt fortfarande behövs.

Eftersom det i princip är samma slags frågor som regleras i fastighets- planen och i detaljplanen – skillnaden är bara preciseringsgraden – har kommittén kommit fram till att det som regleras i en fastighetsplan (fas- tighetsindelning m.m.) bör kunna regleras i detaljplanen när fastighets- planen som instrument slopas. Detta överensstämmer med Plan- och byggutredningens slutsatser 1996.

Enligt PBL-kommitténs förslag bör följande slag av bestämmelser få anges i detaljplanen i stället: bestämmelser om ett områdes indelning i fastigheter, bestämmelser om bildande, ändring och upphävande av ser- vitut, ledningsrätter och liknande särskilda rättigheter, bestämmelser om de anläggningar som ska utgöra gemensamhetsanläggningar samt be- stämmelser om de fastigheter som ska delta i gemensamhetsanlägg- ningarna och de utrymmen som ska tas i anspråk för anläggningarna.

Regeringen kan konstatera att i stort sett samma regler gäller beträff- ande planhandlingar, förfarande och rättsliga effekter för en detaljplan som för en fastighetsplan. Samtidigt är det en fördel om samtliga effekter som en plan innebär för en fastighetsägare redovisas i ett sammanhang, bl.a. för att undvika samordningsproblem. Om bestämmelserna om fas- tighetsindelning regleras i detaljplan i stället för i fastighetsplan undviker man dubbla förfaranden och samordningsproblem. Regeringen delar där- för PBL-kommitténs uppfattning att fastighetsplanen inte längre bör ut- göra en särskild planform och att kommunen i stället bör ges en möjlig- het att inarbeta motsvarande bestämmelser direkt i en detaljplan.

Att de båda planinstituten slås samman bör, enligt PBL-kommittén, inte medföra någon skyldighet för kommunen att i detaljplanen meddela bestämmelser om fastighetsindelningen. Tvärtom bör sådana bestämmel- ser införas endast när det, enligt samma kriterier som i dag, är nödvän- digt, dvs. när det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indel- ning i fastigheter eller om detaljplanens genomförande i andra fall under- lättas. I det sammanhanget kan det noteras att enligt gällande rätt (6 kap. 15 §) ska en fastighetsplan antas även när en fastighetsägare begär det och det inte är uppenbart onödigt. Om den bestämmelsen skulle över- föras till bestämmelserna om detaljplan skulle alltså en fastighetsägare ha rätt att kräva att vissa bestämmelser tas in i detaljplanen. Som Plan- och byggutredningen konstaterade är detta inte någon lämplig ordning. Den nuvarande bestämmelsen infördes mot bakgrund av bestämmelserna om tomtindelning i 1947 års byggnadslag som krävde indelning i tomter för nybyggande. Eftersom denna bestämmelse inte längre är tillämplig, bör bestämmelsen i nuvarande 6 kap. 15 § inte föras över till den nya lagen.

Som en följd av införandet av möjligheter till bestämmelser om fastig- hetsindelning bör det även införas möjligheter att lägga till sådana be-

Prop. 2009/10:170

203

stämmelser under detaljplanens genomförandetid. Motsvarande möjlig- Prop. 2009/10:170 heter finns i dag när det gäller fastighetsplan. Ett sådant förslag behand-

las i avsnitt 10.7.

Bestämmelser om minsta och största storlek på fastighet m.m.

I den nuvarande plan- och bygglagen finns det bestämmelser om princi- per för fastighetsindelningen m.m. I nuvarande 5 kap. 7 § regleras vilka bestämmelser som får meddelas i en detaljplan. I första stycket 12 sägs att det i planen får meddelas bestämmelser om ”principerna för fastig- hetsindelningen och för inrättande av gemensamhetsanläggningar”.

I Boverkets allmänna råd (”Boken om detaljplan och områdesbestäm- melser”, 2002, s. 175) anges bland annat att minsta tomtstorlek kan anges som en planbestämmelse av det aktuella slaget. En förhållandevis vanlig bestämmelse är även den s.k. ”entomtsbestämmelsen”, dvs. att ett kvarter (eller del av) ska utgöra en enda fastighet. Något exempel på bestämmel- ser om principerna för inrättande av gemensamhetsanläggningar finns inte i Boverkets allmänna råd. PBL-kommittén fann att sådana bestäm- melser är mycket ovanliga. Däremot är det vanligt att utrymmet för en tänkt gemensamhetsanläggning reserveras i planen med beteckningen g. Den bestämmelsen har emellertid sin grund i punkterna 2 och 4 i 5 kap. 7 § första stycket, enligt vilka bestämmelser får meddelas om begräns- ning av markens bebyggande och om byggnaders placering. Ett s.k. g-om- råde i en detaljplan har således ingen betydelse för bedömningen av om en gemensamhetsanläggning ska inrättas eller hur den ska utformas. Be- teckningen g innebär endast att utrymmet i fråga inte får bebyggas eller på annat sätt användas så att det hindrar inrättandet av en gemensamhets- anläggning.

Enligt PBL-kommittén bör de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 7 § första stycket 12 plan- och bygglagen om principer för fastighetsindel- ningen i detaljplan slopas eftersom de är oklara och svårtolkade. Enligt kommittén är dessa reglers syfte ofta att reglera exploateringsgraden vil- ket lämpligen bör kunna uttryckas på ett mer direkt sätt i planbestämmel- serna. Flera remissinstanser menar dock att möjligheten att kunna be- stämma principer för fastighetsindelningen bör finnas kvar.

Regeringen gör bedömningen att syftet med nuvarande möjlighet att reglera principerna för fastighetsindelningen bör finnas kvar. För att tyd- ligare få fram syftet bör bestämmelsen dock omformuleras. I stället för att tala om principer för fastighetsindelningen bör bestämmelsen utfor- mas så att kommunen kan bestämma största och minsta storlek på fastig- heterna inom planen. En sådan möjlighet bör kunna svara mot det behov som i dag fylls av bestämmelsen om principerna för fastighetsindel- ningen.

Enligt nuvarande bestämmelser finns en möjlighet för kommunen att i detaljplanen reglera principer för inrättande av gemensamhetsanlägg- ningar. Även denna möjlighet bör behållas men omformuleras på så sätt att kommunen ges en möjlighet att bestämma markreservat för gemen- samhetsanläggningar. Genom att tala om markreservat knyts bestämmel- serna i det föreslagna nya 4 kap. bättre till bestämmelserna om ersättning i de föreslagna nya 14 kap.

204

Förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet föranleder ändringar i be- Prop. 2009/10:170 stämmelserna om detaljplanens innehåll, men framförallt ändringar i be-

stämmelserna om genomförandet av detaljplaner. Förslaget medför vida- re följdändringar i andra lagar som exempelvis anläggningslagen och fastighetsbildningslagen, se avsnitt 26.

10.5	Övriga nya regleringsmöjligheter i en detaljplan

Regeringens förslag: Det införs en möjlighet att i detaljplanen be-
stämma markreservat för anordningar för elektroniska kommunika-
tionsnät. Det ska inte längre krävas särskilda skäl med hänsyn till bo-
stadsförsörjningen eller miljön för att kommunen i en detaljplan vid
behov ska få bestämma byggandets minsta omfattning över och under
markytan.
Det tydliggörs att kommunen i en detaljplan ska kunna reglera
skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översväm-
ning och erosion. Vidare införs möjligheter för kommunen att i detalj-
planen bestämma att bygglov inte får ges till åtgärder som innebär en
väsentlig ändring av markens användning förrän en skydds- eller sä-
kerhetsanläggning har genomförts på tomten, om markens lämplighet
för byggande kan säkerställas med det. På motsvarande sätt införs en
möjlighet för kommunen att bestämma att bygglov som innebär en
väsentlig ändring av markens användning endast får ges om ett visst
byggnadsverk har flyttats.

PBL-kommitténs förslag stämmer överens med regeringens förslag i
den del som gäller möjligheten att införa bestämmelser om villkor för
bygglov och ändringen att ta bort kravet på särskilda skäl vid bestäm-
mande av byggandets minsta omfattning över och under markytan. Kom-
mittén föreslog emellertid även en ny struktur av bestämmelserna med en
tydligare uppdelning mellan obligatoriska och frivilliga planbestämmel-
ser i syfte att ge ett mer uttryckligt stöd för enkla och mindre detaljerade
detaljplaner.
Klimat- och sårbarhetsutredningens bedömning ligger i linje med
regeringens förslag i den del som avser reglering av skyddsåtgärder för
att förhindra eller minska risken för översvämningar, ras, skred och ero-
sion. Utredningen lämnade inget konkret förslag till utformning av en så-
dan bestämmelse.
Bredbandsutredningens bedömning överensstämmer i huvudsak med
regeringens. Utredningen konstaterade bl.a. att de kommunala IT-infra-
strukturprogrammen och den kartläggning och planering som gäller IT-
infrastruktur inte är samordnad med eller införlivad i planeringsprocess-
erna och föreslog en analys av åtgärder för att det planmässiga behovet
av IT-infrastruktur ska kunna tillgodoses i kommunernas översiktsplaner-
ing och detaljplaneläggning.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med reger-
ingens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har kommenterat PBL-kom-
mitténs förslag till en ny indelning med tydliga kategorier för olika typer
av regleringsmöjligheter, och i princip tillstyrkt inriktningen mot enklare		205

och mer öppna detaljplaner, samtidigt som även invändningar har fram- förts. En uppfattning är att enklare detaljplaner medför osäkerhet om pla- nens genomförande. Boverket och Lantmäteriet har anfört att förslagets konsekvenser är oklara och behöver förtydligas. Göteborgs kommun,

Föreningen för Sveriges Byggnadsinspektörer samt Sveriges Lantmäta- reförening m.fl. har pekat på oklarheter och risker med förslaget, fram- förallt när det gäller konsekvenserna av förskjutningar mot bygglovet och gränssnittet mellan detaljplan och bygglov. Invändningar har också fram- förts mot vissa oklarheter när det gäller förslaget att i detaljplanen kunna införa bestämmelser om villkor för lov innan en skydds- eller säkerhets- anläggning har uppförts på tomten. Enligt bl.a. Boverket, Statens rädd- ningsverk och Länsstyrelsen i Östergötlands län omfattar sådana åtgärder ofta inte bara kvartersmark (den tomt som ska bebyggas) utan också all- män platsmark. Om kommunen inte har huvudmannaskapet för en all- män plats, regleras ansvaret för platsmarken ofta genom bildandet av en gemensamhetsanläggning, vilket innebär att villkoret skulle kunna om- fatta åtgärder på mark som den enskilde byggherren (markägaren eller exploatören) inte själv råder över.

I fråga om Klimat- och sårbarhetsutredningens bedömning har Rädd- ningsverket anfört att bedömningen är riktig och konstaterat att en ändrig i enlighet med bedömningen även skulle gynna andra säkerhetshöjande åtgärder utöver de som behövs för att förebygga naturolyckor. Boverket är positivt till utredningens ambition om en översyn av plan- och bygg- lagstiftningen för att anpassa samhället till klimatförändringar, men har anfört att enbart ändringar i plan- och bygglagen inte är tillräckliga. Bo- verket anser att utredningens idéer om att villkora genomförandet av åt- gärder bör tas upp i ett bredare perspektiv. Att med stöd av plan- och bygglagen ge kommunen en rätt att genomföra åtgärder på annans mark är tveksamt, enligt Boverket. Även Sundsvalls kommun delar bedöm- ningen att ökad hänsyn behöver tas till konsekvenserna av klimatföränd- ringarna i översikts- och detaljplaneringen liksom vid planering av infra- struktur och att plan- och bygglagen bör kompletteras för att ge ökade möjligheter för detta.

Bredbandsutredningens bedömning i fråga om den fysiska planeringen delas av bl.a. Post- och telestyrelsen, Dalarnas läns landsting samt Lant- brukarnas riksförbund. Även länsstyrelsernas samarbetsprojekt Läns- samverkan Bredband (med säte vid Länsstyrelsen i Uppsala län) och Sve- riges Kommuner och Landsting har förordat en förändring i enlighet med bedömningen.

I remissvaren på lagtextpromemorian har flera instanser kommenterat förslaget att införa en möjlighet att i en detaljplan reglera krav på säker- hetshöjande åtgärder. Räddningsverket har anfört att förslaget är positivt och även skulle gynna andra säkerhetshöjande åtgärder utöver de som be- hövs för att förebygga naturolyckor. Boverket har dock ifrågasatt hur för- slaget att reglera krav på skyddsåtgärder ska kunna tillämpas, eftersom några åtgärder inte kan tvingas fram genom planbestämmelser. Enligt Boverket är förslaget om utökade möjligheter att besluta om villkor till- räckligt för att ställa sådana krav som avses. Också Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att de kompletteringar som föreslås i 2 kap. samt förslaget om planbestämmelser med säkerhetshöjande åtgärder som

Prop. 2009/10:170

206

villkor för att lämna bygglov är tillräckliga för att kommunerna ska ta ett Prop. 2009/10:170 ökat ansvar för klimatanpassning i sin fysiska planering.

Boverket, Lantmäteriet och Kungliga Tekniska Högskolan har framfört invändningar mot förslaget att komplettera den uppräkning av anlägg- ningar som finns i nuvarande 5 kap. 8 § 1 samt anfört följande. Bestäm- melserna medger att kommunen i en detaljplan kan bestämma att bygg- lov inte ska ges till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av mar- kens användning förrän en viss trafik-, vatten-, avlopps- eller energian- läggning som kommunen inte ska vara huvudman för har kommit till stånd. Det skulle innebära en ny, och inte godtagbar, princip om också uppförandet av anläggningar för el, avfallshantering, telekommunikation eller annan informationsteknik samt annan samhällsservice som kommu- nen inte ska vara huvudman för ska kunna villkoras genom en planbe- stämmelse. Förslaget innebär att möjligheterna att i en detaljplan besluta om villkor för bygglov utvidgas avsevärt och att bestämmelserna får en annan karaktär. Alla villkor som ställs i den aktuella paragrafen måste vara av det slaget att de kan åtgärdas av berörda fastighetsägare själva – antingen genom en egen direkt insats eller genom att ansöka om ett för- rättningsförfarande. Om syftet med ändringen är att bygglov ska vara be- roende av att området försörjs utifrån med de nämnda ändamålen, har regleringen gått för långt, eftersom detta står helt utanför fastighetsägar- nas kontroll. Särskilt oklart blir det med tillägget ”annan samhällsservice som kommunen inte ska vara huvudman för”.

Skälen för regeringens förslag

Allmänt om obligatoriska och frivilliga planbestämmelser

PBL-kommittén har föreslagit en ny indelning av bestämmelserna om obligatoriska och frivilliga planbestämmelser i syfte att ge ett mer ut- tryckligt stöd för små detaljerade detaljplaner. En detaljplan bör så gott som uttömmande behandla frågor som rör mark- och vattenanvändning och byggandets omfattning, dvs. byggrätterna, men även kunna reglera frågor som rör byggnaders utformning i de fall det behövs för att tydlig- göra bebyggelsens karaktär och struktur. Kommitténs förslag syftar till att tydliggöra att vissa frågor som rör byggnaders utformning kan regle- ras senare, dvs. vid bygglovet eller genom en ändring eller komplettering av detaljplanen under genomförandetiden. Remissinstanserna är delade i sin uppfattning om kommitténs förslag.

Regeringen anser i likhet med PBL-kommittén att de nuvarande be- stämmelserna med obligatoriska och frivilliga regleringsmöjligheter är lämpliga och bör behållas. Ett genomförande av PBL-kommitténs förslag att göra en ny indelning av olika kategorier av bestämmelser kan dock leda till oklarheter vid bygglovsprövningen och sammantaget leda till mer långdragna beslutsprocesser. I stället bör de möjligheter till flexibla detaljplaner som de nuvarande bestämmelserna ger fortsätta att gälla. Av förarbetena kan man finna ledning i fråga om möjligheter och begräns- ningar för tillämpningen (prop. 1985/86:1 s. 166 f.). Departementschefen ansåg att en flexibel detaljplan som exempelvis anger användningen och exploateringsrätten för olika delområden kan vara tillräcklig för att ett meningsfullt deltagande från allmänheten ska kunna ske, så länge bebyg-

207

gelsens avsedda karaktär tydligt framgår. Samtidigt konstaterades att Prop. 2009/10:170 planområdets förhållande till befintlig bebyggelse och graden av omgiv-

ningspåverkan ofta avgör behovet av inflytande för sakägare och andra intressenter. Möjligheten att schematiskt redovisa byggrätten borde där- för användas endast då förhållandena i det enskilda fallet medger att så sker med hänsyn till sakägarnas och övriga intressenters intressen.

I avsnitt 15.9 behandlas detaljplanens betydelse vid bygglovspröv- ningen, särskilt när det gäller möjligheterna till små avvikelser.

Reglering av krav på flyttning av byggnadsverk

Nuvarande bestämmelser i plan- och bygglagen ger kommunen möjlighet att i en detaljplan bestämma att bygglov inte ska ges till åtgärder som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en viss bygg- nad eller anläggning på tomten har rivits, byggts om eller fått den ändra- de användning som anges i planen.

Boverket har i sin redovisning ”Utvecklingen avseende fysisk plane- ring och byggande i Malmfälten” den 15 december 2009 föreslagit att den nuvarande bestämmelsen kompletteras så att kommunerna även ska kunna ställa krav på flyttning av byggnadsverk innan bygglov kan ges.

Regeringen delar Boverkets bedömning och föreslår, som en konse- kvens av och i linje med de nya bestämmelserna om flyttning av bygg- nadsverk i avsnitt 14.4, att kommunerna i detaljplan ska kunna ställa krav på flyttning av byggnadsverk som en förutsättning för bygglov för en väsentligt ändrad användning av marken.

Reglering av skydds- och säkerhetsåtgärder med anledning av klimatförändringarna

I sitt betänkande ”Sverige inför klimatförändringar” (SOU 2007:60) har Klimat- och sårbarhetsutredningen bedömt att kommunerna har ett stort ansvar för att anpassa den fysiska planeringen så att risker för natur- olyckor minskas och förebyggs. Enligt utredningen bör plan- och byggla- gen kompletteras så att det blir tydligt att man ska ta hänsyn till ras- och skredrisker vid lokalisering av bebyggelse samt att det införs en möjlig- het att i detaljplanen ställa krav på säkerhetshöjande och skadeförebygg- ande åtgärder för att bygglov ska kunna ges. Vidare finns resonemang om att kommunen bör ges en rätt att vidta åtgärder på annans mark med stor betydelse för att skydda omgivande bebyggelse från naturolyckor. Utredningen lämnade dock inte något författningsförslag i dessa delar.

Regeringen anser i likhet med Klimat- och sårbarhetsutredningen att det är angeläget att på ett bättre sätt integrera ett förebyggande klimat- anpassningsarbete i den fysiska planeringen och att åtgärder för klimat- anpassning också bör behandlas både i samband med upprättandet av detaljplan och vid bygglovsprövningen.

Med de ändringar i plan- och bygglagen som trädde i kraft den 1 janu- ari 2008 tydliggjordes att planläggning och lokalisering ska ske med hän- syn till risker för olyckor, översvämningar och erosion, liksom att läns- styrelsen har en uttrycklig skyldighet att bevaka att så sker vid både över- siktsplanering och detaljplaneläggning. I avsnitt 8 redovisas förslag till

ändringar i bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen som

208

innebär att man ska ta hänsyn till miljö- och klimataspekter vid planlägg- ning enligt plan- och bygglagen.

Sammantaget bör dessa bestämmelser utgöra en god grund när kom- munerna ska ta ställning till klimatrelaterade frågor i den fysiska planer- ingen på olika nivåer. Kommunerna och länsstyrelserna kommer dock att behöva stöd i sitt arbete med dessa frågor. Detta bör i första hand ske genom metod- och kompetensutveckling samt genom rådgivning. Bover- ket har på regeringens uppdrag redovisat exempel och metoder för hur planering och byggande kan anpassas för att förebygga, undvika och minimera negativa effekter av klimatförändringar (rapporten ”Bygg för morgondagens klimat”, Boverket, maj 2009). Där har Boverket framhål- lit att klimatfrågorna främst bör hanteras i den översiktliga planeringen, men att även detaljplanen är ett viktigt instrument för att förebygga och motverka negativa effekter av klimatförändringarna. Nuvarande bestäm- melser ger stöd för att bestämma vissa säkerhetsåtgärder med koppling till kraven på säkerhet och hälsa.

Regeringen delar bedömningen att de möjligheterna i de nuvarande be- stämmelserna om detaljplan i 5 kap. plan- och bygglagen inte ger ett till- räckligt tydligt stöd för att garantera genomförandet av nödvändiga sä- kerhetshöjande och skadeförebyggande åtgärder, som i vissa fall kan vara en förutsättning för att ett markområde ska kunna bebyggas. I bestäm- melserna bör därför göras tydligt att kommunen i detaljplanen får be- stämma om skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion. I enlighet med PBL-kommitténs förslag bör det därför införas bestämmelser som ger möjlighet för kommunen att i detaljplanen ange att bygglov inte får ges förrän en viss skydds- eller säkerhetsanläggning på fastigheten har genomförts. En förutsättning för att det i en detaljplan ska gå att medge bebyggelse under sådana villkor bör dock vara att det redan vid planläggningen kan visas att marken med den föreslagna skydds- eller säkerhetsanläggningen är lämplig att be- bygga. Vidare förutsätts att de villkorade åtgärderna är så preciserade och effektbeskrivna att det står klart att de är genomförbara.

Reglering av anordningar för elektroniska kommunikationsnät

Som konstaterats i avsnitt 8 finns det starka skäl för att förbättra samord- ningen mellan den planering som bedrivs för IT-infrastruktur och den kommunala planeringen enligt plan- och bygglagen. De nuvarande be- stämmelserna i plan- och bygglagen saknar såväl grundläggande krav på hänsyn till IT-infrastuktur som uttryckliga möjligheter att i en detaljplan säkerställa markreservat för detta ändamål. Ett förslag om att i 2 kap. i den föreslagna nya lagen införa ett krav på hänsyn till elektroniska kom- munikationer har därför presenterats. De grundläggande bestämmelserna bör följas upp med bestämmelser som reglerar detaljplanens innehåll.

I lagtextpromemorian föreslogs en ändring som medger att kommunen i en detaljplan kan bestämma att bygglov inte ska ges till en åtgärd som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en viss tra- fik-, avfalls-, vatten-, avlopps- eller energianläggning som kommunen inte ska vara huvudman för har kommit till stånd. Förslaget innebar att även anläggningar för bl.a. telekommunikation och annan informations- teknik skulle omfattas av bestämmelserna.

Prop. 2009/10:170

209

Regeringen delar remissinstansernas bedömning att förslaget i lagtext- Prop. 2009/10:170 promemorian är olämpligt och inte skulle utgöra en ändamålsenlig reg-

lering av elektroniska kommunikationer i detaljplaner. Som bl.a. Lantmä- teriet och Boverket har betonat riktar sig villkoren till enskilda fastighets- ägare och fungerar i bestämmelsen som ett slags nybyggnadsförbud i av- vaktan på en utbyggnad av infrastruktur. Bestämmelserna är i huvudsak aktuella i områden med fritidsbebyggelse, där kommunen inte ska vara huvudman och måste därför vara av sådant slag att de ska kunna genom- föras av de berörda fastighetsägarna i ett planområde. När det gäller an- läggningar för el, avfallshantering, telekommunikation eller annan infor- mationsteknik samt annan samhällsservice saknas normalt möjligheter för enskilda fastighetsägare att uppföra sådana anläggningar.

I stället bör det införas uttryckliga möjligheter för kommunen att i de- taljplanen reservera mark för anordningar för elektroniska kommunika- tioner. Med stöd av en sådan bestämmelse får kommunen, i likhet med det som gäller för trafik-, väg- och energianläggningar samt andra led- ningar för allmänt ändamål bestämma markreservat på kvartersmark för elektroniska kommunikationer. En motsvarande regleringsmöjlighet för allmänna platser följer av förslaget till bestämmelser i 4 kap. 5 §, som anger att användningen och utformningen av allmänna platser för vilka kommunen är huvudman ska bestämmas. Enligt förslaget till bestämmel- ser i 4 kap. 8 § får sådana bestämmelser även anges för sådana allmänna platser som kommunen inte ska vara huvudman för.

Regeringen avser att ge Boverket i uppdrag att utveckla metoder för hänsynstagande till IT-infrastuktur vid tillämpning av plan- och bygg- lagen.

Reglering av byggandets minsta omfattning över och under markytan

Nuvarande bestämmelser medger att kommunen i en detaljplan får reg- lera dels den största omfattning i vilken byggande över och under mark- ytan får ske, dels – om det finns särskilda skäl med hänsyn till bostads- försörjningen eller miljön – även den minsta omfattning i vilken byggan- det får ske.

Som PBL-kommittén har funnit, finns det inte något behov av att sätta upp begränsande kriterier för denna regleringsmöjlighet. Man kan utgå ifrån att alla frivilliga regleringsmöjligheter används endast om det finns skäl för dem. Därför bör förbehållet ”med hänsyn till bostadsförsörjning- en eller miljön” tas bort också när det gäller möjligheten att införa be- stämmelser om byggandets minsta omfattning över och under mark. Där- emot finns det skäl att i lagtexten markera en viss restriktiv syn på an- vändandet av planbestämmelser som reglerar såväl byggandets omfatt- ning som den närmare användningen av byggnader. Detsamma gäller möjligheterna att reglera andelen lägenheter av olika slag och lägenheter- nas storlek. Därför bör det av lagtexten framgå att kommunens möjlighet att bestämma byggandets omfattning, byggnaders användning samt, i frå- ga om bostadsbyggnader, andelen lägenheter av olika slag och lägenhet- ernas storlek endast gäller om det finns behov av sådana bestämmelser.

210

Prop. 2009/10:170

10.6	Detaljplanens omfattning och utformning

Regeringens förslag: Den nya lagen innebär inget krav på att detalj-
planebestämmelser ska redovisas i en särskild handling skild från
plankartan. Om det behövs för att planen ska bli tydlig, får bestämmel-
ser om fastighetsindelning redovisas på en särskild plankarta.
I planbeskrivningen ska de överväganden som har legat till grund
för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och pla-
nens konsekvenser redovisas. Planbeskrivningen ska innehålla en re-
dovisning av hur planen är avsedd att genomföras med uppgifter om
de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgär-
der som behövs för att planen ska kunna genomföras på ett samordnat
och ändamålsenligt sätt samt om åtgärdernas konsekvenser för fastig-
hetsägare och andra berörda. Det krävs inte att genomförandet ska re-
dovisas i en särskild handling (genomförandebeskrivning) skild från
planbeskrivningen.
I lagen anges vilka bestämmelser i 6 kap. miljöbalken som i före-
kommande fall är tillämpliga när det gäller innehållet i en miljökon-
sekvensbeskrivning av detaljplanen. Det krävs inte någon särskilt upp-
rättad miljökonsekvensbeskrivning för ett detaljplaneärende, om de-
taljplanen enbart gäller en verksamhet som har prövats eller ska prö-
vas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljö-
balken eller enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas ge-
nom en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan
enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Detta förutsätter
dock att miljökonsekvensbeskrivningen i det andra ärendet återges i
och är aktuell för detaljplaneärendet.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i sak med regeringens. Kom-
mittén föreslog inga förändringar av dispositionen av bestämmelserna
om miljökonsekvensbeskrivningar.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
Remissinstanserna: En majoritet av de instanser som har kommente-
rat PBL-kommitténs förslag om nyanserade krav på detaljplanens hand-
lingar har tillstyrkt förslaget. Några kommuner, bl.a. Marks och Sunds-
valls kommuner, har dock anfört att planbeskrivningens betydelse vid
bygglovsprövningen bör tydliggöras. Flertalet av remissinstanserna, bl.a.
Stockholms tingsrätt, Växjö tingsrätt, Länsstyrelsen i Stockholms län,
Lantmäteriet, Sveriges Lantmätareförening, Föreningen Sveriges Bygg-
nadsinspektörer och Byggherreforum har tillstyrkt förslaget att ta bort
kravet på att genomförandebeskrivningen ska utgöra en särskild hand-
ling. Härjedalens, Luleå, Mjölby, Mölndals, Ragunda, Sandvikens, Skel-
lefteå, Svenljunga, Södertälje, Tranemo och Trollhättans kommuner m.fl.
har tillstyrkt att genomförandebeskrivningen inte behöver utgöras av en
särskild handling. Boverket delar kommitténs uppfattning att genomför-
andefrågorna bör ges ett större utrymme vid utformningen av detaljpla-
nen och dess handlingar. Flera remissinstanser har anfört att det är bra
om innehållet i genomförandebeskrivningen redovisas i anslutning till		211

planbestämmelserna. Landskrona, Linköpings och Skövde kommuner har avstyrkt förslaget och anfört att det leder till mindre tydlighet.

Remissinstansernas synpunkter på PBL-kommitténs förslag att avstå från att ta fram en särskild miljökonsekvensbeskrivning i de ärenden där planläggningen är begränsad till en verksamhet som har tillståndsprövats enligt miljöbalken redovisas i avsnitt 11.4.

Förslaget om att planförslagets konsekvenser för enskilda fastighets- ägare och andra som berörs av förslaget bör beskrivas i planbeskrivning- en har tillstyrkts av flera remissinstanser, bl.a. Växjö tingsrätt, länsstyr- elserna i Hallands och Kronobergs län samt Borlänge, Botkyrka, Mjölby och Solna kommuner som anfört att det är bra att rättsliga och ekono- miska konsekvenser tydliggörs tidigt. Enligt Eksjö kommun bör det dock preciseras i lagen vilka konsekvenser som måste redovisas, annars riskerar det att uppstå svårtolkade tvistefrågor och förväntningar om onö- digt omfattande planhandlingar. Flera remissinstanser, bl.a. Boverket, länsstyrelserna i Hallands och Jönköpings län samt Solna kommun har anfört att det är bra att plangenomförandefrågorna behandlas tidigt i plan- processen och, om möjligt, redovisas redan vid samrådet. Flera instanser har anfört att som ett led i strävandena att tidigt fånga upp synpunkter är det bra att genomförandebeskrivningen tydligare redovisar konsekvens- erna av detaljplanen för berörda sakägare. Några har anfört att förslaget kan innebära att organisationen kring planhanteringen kan behöva för- ändras och att flera kan behöva komma in i planarbetet i ett tidigare skede. Länsstyrelsen i Kronobergs län har anfört att man bör skilja på konsekvensbeskrivningar och beskrivningar av hur planen genomförs. Botkyrka kommun har anfört att det är positivt att beskriva konsekvens- erna inte bara för de befintliga fastighetsägarna utan även för dem som kommer att bo och vistas inom planområdet samt att de föreslagna änd- ringar innebär att kommunens exploaterings- och genomförandeorganisa- tion måste komma in i planarbetet i ett tidigare skede. Handikappför- bunden har anfört att kommittén borde ha prövat möjligheten att införa krav på konsekvensbeskrivningar när det gäller villkoren för personer med funktionshinder samt att ett alternativ är att låta tillgänglighet och användbarhet ingå i genomförandebeskrivningen. Ett par remissinstanser bl.a. Länsstyrelsen i Kronobergs län, har föreslagit att inte bara gestalt- ningsfrågor tas upp i genomförandebeskrivningen utan även att bygg- lovsprocessen bör beskrivas som en del av plangenomförandet. Flera re- missinstanser har anfört att tillgänglig datorteknik bör användas i större utsträckning och att utredningen inte har behandlat denna fråga tillräck- ligt.

Konkurrensverket har anfört att det bör framgå direkt av lagtexten att hänsyn till konkurrensen ska tas vid beslut enligt plan- och bygglagen och kommunerna bör bättre analysera vilka effekter det får när konkur- rensen ökar (s.k. konkurrenskonsekvensbeskrivningar).

Ett par remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Jönköpings län, har anfört att det inte finns några egentliga sanktionsmöjligheter om en genomför- andebeskrivning inte uppfyller de krav som anges i utredningen och att det därför kan ifrågasättas om det i praktiken kommer att bli någon större förändring jämfört med nuvarande regler.

När det gäller lagtextpromemorians förslag har Lantmäteriet anfört att bestämmelserna om planhandlingarna bör utformas så att särskilda plan-

Prop. 2009/10:170

212

kartor får upprättas i alla situationer där tydligheten så kräver, bl.a. med Prop. 2009/10:170 hänsyn till upprättande av detaljplaner för tredimensionell fastighetsin-

delning samt att bestämmelserna om planbeskrivningen bör formuleras så att de öppnar för en redovisning av flera lämpliga och möjliga genom- föranden. Ett par instanser, bl.a. Länsstyrelsen i Stockholms län, har på- pekat att bestämmelserna om strandskydd har fallit bort i bestämmelserna om planbeskrivningens innehåll.

När det gäller lagtextpromemorians förslag om att genomförandebe- skrivningen ska redovisas i planbeskrivningen och att även konsekvenser av förslaget ska redovisas i planbeskrivningen har Lantmäteriet påpekat dels att PBL-kommittén föreslog att genomförandebeskrivningen till en detaljplan skulle kompletteras med en fastighetskonsekvensbeskrivning, dels att den punkten bör uttryckas som ”hur planen kan genomföras”.

Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och Göteborgs kommun har anfört att lagtexten inte bör ställa krav på att genomförandebeskrivningen ska vara en del av planbeskrivningen eftersom det skulle innebära för- ändrade ansvarsområden och arbetsrutiner.

Länsstyrelserna i Skåne och Stockholms län samt Stockholms kommun har framfört att planbeskrivningen bör innehålla kommunens ställnings- tagande och motivering i frågan om betydande miljöpåverkan och att en sammanfattning av miljökonsekvensbeskrivningen bör räcka. AB Stor- stockholms lokaltrafik har anfört att om planbeskrivningen även ska re- dovisa konsekvenserna för berörda sakägare så är det positivt att det i detaljplanen ställs högre krav på att tydliggöra konsekvenser för kollek- tivtrafiken i området. Naturvårdsverket och Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt förslaget att enbart hänvisa till specifika bestämmelser i miljöbalken. Naturvårdsverket har föreslagit att den nuvarande, mer generella och breda hänvisningen till 6 kap. miljöbalken behålls. Läns- styrelsen i Skåne län har tillstyrkt att miljökonsekvensbeskrivningar från tillståndsprövningar enligt 9 kap. 6 § miljöbalken eller från ärenden om upprättande av en arbetsplan enligt väglagen eller en järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg används i ett identiskt ärende enligt plan- och bygglagen.

Skälen för regeringens förslag

Bestämmelser om planhandlingar

Bestämmelserna i den nuvarande plan- och bygglagen förutsätter att de- taljplanen normalt består av två handlingar – plankartan och planbestäm- melserna. Bestämmelserna utesluter dock inte att antingen plankartan eller planbestämmelserna utesluts om innehållet i planen ändå framgår tydligt. Ofta redovisas planbestämmelser direkt på plankartan, vilket kan öka läsbarheten och förståelsen av planen. Till detaljplanen ska en plan- beskrivning och en genomförandebeskrivning fogas. I de fall detaljpla- nen endast består av en handling medger plan- och bygglagen att planbe- skrivningen redovisas på denna. Däremot medges inte att den särskilda genomförandebeskrivningen kan redovisas på motsvarande sätt. Den ska alltid utgöra en särskild handling.

Enligt PBL-kommittén bör lagstiftningen inte i detalj reglera hur olika planhandlingar tekniskt ska utformas, utan kommunen bör ges större fri-

213

het att redovisa planens olika delar på det sätt som är lämpligt i olika plansituationer, så länge den avsedda regleringen av bebyggelsen och miljön i övrigt tydligt framgår.

Regeringen delar kommitténs uppfattning. Det nuvarande kravet på att bestämmelser och karta ska vara särskilda handlingar bör slopas. Reg- leringen av i vilken handling planbeskrivningen bör redovisas bör också slopas liksom kravet på att genomförandebeskrivningen ska utgöra en särskild handling. I avsnitt 10.4 presenteras förslaget att också fastighets- planen slopas som planform och att fastighetsplanebestämmelser i stället får regleras i detaljplanen. Vid utformningen av detaljplanen bör det vara möjligt att, om kommunen tycker att det behövs, redovisa fastighetsin- delningsfrågorna på en särskild plankarta.

Bestämmelser om planbeskrivningens innehåll

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska det till detaljplanen fogas en så- dan planbeskrivning som anges i 5 kap. 26 § plan- och bygglagen. Om detaljplanen består av endast en handling, får dock planbeskrivningen re- dovisas i den handlingen enligt 5 kap. 10 §. I planbeskrivningen ska man, enligt 5 kap. 26 §, redovisa planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen för planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet. Be- skrivningen ska åtföljas av illustrationsmaterial, om det inte är uppenbart onödigt. Om planförslaget avviker från översiktsplanen ska avvikelsen och skälen för avvikelsen redovisas i beskrivningen.

I PBL-kommitténs arbete kom det fram att planbeskrivningen ibland alltför knapphändigt redovisar skälen för planens utformning, såväl när det gäller enstaka planbestämmelser som den detaljeringsgrad som valts. Ofta saknas det i planbeskrivningen en tydlig redovisning av i vilken ut- sträckning planförslaget har ändrats för att tillgodose synpunkter från sektorsföreträdare, enskilda intressenter och en bredare allmänhet. En grundläggande invändning, som bl.a. har visats i studier av hur miljökon- sekvensbeskrivningar har hanterats i detaljplaneläggningen, gäller bristen på tydliga överväganden i planbeskrivningen med anledning av olika åt- gärder för att förebygga miljöproblem eller för att åstadkomma en totalt sett god livsmiljö.

Planbeskrivningen fyller en viktig funktion för att tolka och förstå pla- nen och dess innebörd. Det är därför angeläget att planbeskrivningen tyd- ligt redovisar de överväganden som har gjorts under planarbetet, exem- pelvis med hänsyn till synpunkter under processen eller, i förekommande fall, mot bakgrund av slutsatser och förslag till åtgärder som kan följa av miljökonsekvensbeskrivningen. De nuvarande bestämmelserna om plan- beskrivningens innehåll är inte entydiga i bl.a. frågan om huruvida en miljöbedömning eller en miljökonsekvensbeskrivning behöver inklude- ras. Detta försvårar naturligtvis tillämpningen.

Bestämmelserna om planbeskrivningens innehåll bör göras tydligare. I planbeskrivningen bör man redovisa planeringsförutsättningarna, planens syfte, hur planen är avsedd att genomföras, de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intres- sen och planens konsekvenser samt, om planen avviker från översikts- planen, på vilket sätt den i så fall gör det och skälen för det.

Prop. 2009/10:170

214

Planbeskrivningen bör vidare innehålla det illustrationsmaterial som behövs för att förstå planen. Som några remissinstanser har påpekat fyller planbeskrivningen en viktig funktion som stöd för tolkningen av planen vid bygglovsprövningen liksom vid prövningen enligt andra lagar. Denna funktion behöver dock inte uttryckas i lagtexten.

Även i de fall en miljökonsekvensbeskrivning inte har upprättas bör kommunens ställningstagande när det gäller planens miljöpåverkan redo- visas som en del av planens konsekvenser. När en särskild miljökonse- kvensbeskrivning upprättas bör den finnas tillsammans med planbeskriv- ningen samtidigt som det bör göras tydligt på vilket sätt miljökonse- kvensbeskrivningen har påverkat planens utformning. Bestämmelserna bör, i likhet med i dag, göra det möjligt att låta miljökonsekvensbeskriv- ningen utgöra en del av planbeskrivningen.

Som en konsekvens av de tydligare och mer generellt utformade kra- ven på planbeskrivningens innehåll behövs inte de bestämmelser som in- nebär krav på att överväganden som har legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet särskilt ska redovisas i planbe- skrivningen. De bestämmelserna bör tas bort. Detsamma gäller den nyli- gen införda specialbestämmelsen om att skälen för ett beslut om upphäv- ande av strandskydd ska redovisas i planbeskrivningen. Dessa krav får anses omfattas av den nya utformningen av bestämmelsen.

Redovisning av planens genomförande

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska det till detaljplanen fogas en sådan genomförandebeskrivning som anges i 6 kap. 1 § plan- och bygg- lagen. I genomförandebeskrivningen, som enligt ett uttryckligt krav i 6 kap. 1 § ska utgöra en särskild handling, ska man redovisa de organisa- toriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett samordnat och även i övrigt ändamålsenligt genomförande av pla- nen.

PBL-kommittén har konstaterat att beskrivningarna av genomförandet av detaljplaner många gånger är ofullständiga eller saknas helt, trots am- bitionen vid lagens införande att stärka plangenomförandefrågornas bety- delse i planprocessen. Ofullständigheten kan avse att de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av detaljplanen inte redovisas i tillräcklig omfattning. Genomförandebeskrivningen har således, under de mer än 20 år den har varit i bruk, inte använts på det sätt som var tänkt när be- stämmelserna infördes. Resultatet blir därmed dels sämre lösningar i ett planläggningsperspektiv, dels planer som är svårare eller mer kostsamma att genomföra.

Regeringen anser i likhet med kommittén och ett stort antal remissin- stanser att det finns ett behov av att stärka kopplingen mellan frågorna om genomförande och den kommunala planeringen och att förbättra för- utsättningarna för att tidigt i planläggningsprocessen ta hänsyn till ge- nomförandefrågorna. Genomförandefrågorna har åtminstone i detta avse- ende likheter med frågorna om miljökonsekvensbeskrivning. Grundtan- ken är alltså att den kunskap som successivt växer fram i arbetet med att redovisa genomförandefrågorna bör integreras i planprocessen. Därige- nom kan genomförandefrågorna ge stöd för debatt, utbyte av information och utveckling av planförslaget samt tidigt tydliggöra följderna så att

Prop. 2009/10:170

215

själva planutformningen kan påverkas. Redovisningen bör givetvis vara så enkel och begriplig som möjligt för fastighetsägare och allmänheten. Arbetet med genomförandefrågorna bör fördjupas successivt med foku- sering på det alternativ som föreslås bli förverkligat. Detta innebär att beskrivningen oftast inte kan vara fullständig redan vid samrådet. Sådana frågor som redan är klarlagda genom översiktliga ställningstaganden – det kan t.ex. handla om principer för huvudmannaskap – bör lämpligen anges.

Vidare bör beskrivningen inför samrådet innehålla de viktigaste åtgär- derna och konsekvenserna för fastighetsägare och andra – i vissa fall genom angivande av olika tänkbara alternativ.

Eftersom det har visat sig att genomförandebeskrivningarna ofta är svåra att förstå och att de inte i tillräcklig grad redovisar de rättsliga och ekonomiska konsekvenserna av detaljplanen, bör lagen kompletteras med bestämmelser som gör tydligt att det inte enbart är åtgärder för genom- förandet som ska redovisas, utan även konsekvenserna för berörda fastig- hetsägare. Med detta menas att det för i princip varje enskild fastighet bör redovisas vad detaljplanen innebär med avseende på bl.a. huvud- mannaskap, allmänhetens tillträde, kommande fastighetsbildning, utför- ande och deltagande i gemensamhetsanläggningar, förvaltning, ersätt- ningsfrågor, kostnader och byggande. Regeringen gör bedömningen att lagtexten bör kompletteras med ett krav på att planens konsekvenser för fastighetsägare och andra berörda ska redovisas. För att en sådan lagänd- ring ska bli effektiv måste den dock följas upp med nya riktlinjer för hur beskrivningen bör utformas i olika konkreta situationer.

Det nuvarande kravet på att genomförandefrågorna ska redovisas i en särskild handling skild från planbeskrivningen, en s.k. genomförandebe- skrivning, bör slopas. Frågan om huruvida genomförandefrågorna ska redovisas i en särskild handling har diskuterats ända sedan genomföran- debeskrivningen infördes i samband med plan- och bygglagens tillkomst. I förarbetena angavs att ambitionen bakom detta förslag var att höja ge- nomförandebeskrivningens status (prop. 1985/86:1 s. 202).

För att på bästa sätt stärka kopplingen mellan genomförandefrågorna och det övriga planläggningsarbetet bör frågan om hur en plan är avsedd att genomföras i stället redovisas i planbeskrivningen. På detta sätt kom- mer genomförandefrågorna automatiskt att tas upp redan i samband med samrådet av planförslaget och sedan följa planförslaget genom hela plan- läggningsprocessen. Mot bakgrund av nuvarande erfarenheter bör den önskade statushöjningen åstadkommas bättre med en sådan ändring. Det väsentliga får anses vara hur genomförandefrågorna behandlas och inte om de behandlas i en separat handling eller inte. För att en sådan ändring ska få ett så effektivt genomförande som möjligt behöver det följas upp med nya riktlinjer för hur genomförandefrågorna bör beskrivas i planbe- skrivningen i olika konkreta situationer.

Redovisning av planens miljökonsekvenser

Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar i plan- och bygglagen infördes första gången 1994 med anledning MKB-direktivet (rådets di- rektiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av inverkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt, EGT L 175, 5.7.1985, s. 40,

Prop. 2009/10:170

216

Celex 31985L0337) som avser krav på miljökonsekvensbeskrivning för vissa projekt. Bestämmelserna har därefter ändrats och kompletterats vid flera tillfällen, bl.a. till följd av EG-direktivet om miljöbedömningar av planer och program (Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljö- påverkan, EGT L 197, 21.7.2001, s. 30, Celex 32001L0042). Vid inför- andet av reglerna ansågs det naturligt att knyta bestämmelser om miljö- konsekvensbeskrivningar till ett krav på obligatoriska program i 5 kap. 18 § plan- och bygglagen, eftersom miljökonsekvensbeskrivningen borde upprättas innan detaljplanen fått ett alltför konkret innehåll (jfr förslag till lag om ändring av miljöskyddslagen [1969:387] m.m. i prop. 1992/ 93:60, s. 22). Mot bakgrund av direktiven hänvisas i andra stycket i 5 kap. 18 § till bestämmelserna i 6 kap. 11–18 och 22 §§ miljöbalken som närmare anger dels när en miljökonsekvensbeskrivning ska upprät- tas, dels vilket innehåll beskrivningen ska ha samt hur upprättandet av en miljökonsekvensbeskrivning ska ske. Utöver denna hänvisning anges i tredje stycket i samma bestämmelse att en miljökonsekvensbeskrivning alltid ska upprättas för vissa uppräknade anläggningar, såsom köpcent- rum, parkeringsanläggningar eller andra projekt för sammanhållen be- byggelse, skidbackar eller linbanor med tillhörande anläggningar. Dessa krav överensstämmer med MKB-direktivet.

Miljöbalkens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar liksom dessa bestämmelsers samordning med bestämmelser om miljökonse- kvensbeskrivningar i andra lagar är för närvarande föremål för en över- syn inom Regeringskansliet och behandlas i ett annat sammanhang. I detta lagstiftningsärende bör det därför inte göras några ändringar i sak av plan- och bygglagens bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivning- ar. Däremot bör vissa språkliga och redaktionella förbättringar göras för att underlätta tillämpningen. En sådan ändring är att den nuvarande gene- rella hänvisningen till bestämmelserna i 6 kap. 11–18 §§ och 22 § miljö- balken delas upp på flera hänvisningar så att det i respektive be- stämmelse i plan- och bygglagen framgår exakt vilken bestämmelse i 6 kap. miljöbalken som är tillämplig i det stadiet av planläggningspro- cessen. När det gäller innehållet i den beskrivning av planens miljökon- sekvenser som ska finnas med i planbeskrivningen ska utformningen av beskrivningen uppfylla kraven i 6 kap. 12 § och 13 § första stycket miljö- balken. Om genomförandet kan antas få en betydande miljöpåverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för någon sådan anläggning som räknas upp i bestämmelsen (t.ex. industrianläggningar, köpcentrum och hamnar) ska beskrivningen dessutom uppfylla kraven i 6 kap. 7 § första och andra styckena miljöbalken.

I avsnitt 11.4 redovisas skälen för att ta bort kravet på en miljökon- sekvensbeskrivning som är särskilt upprättad för ett detaljplaneärende som enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska till- ståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Prop. 2009/10:170

217

Prop. 2009/10:170

10.7	Ändring av detaljplan under genomförandetiden

Regeringens förslag: En ny grund för ändring eller upphävande av en
detaljplan före genomförandetidens utgång införs. Grunden innebär att
planen får ändras om det behövs för införande av nya bestämmelser
om fastighetsindelning m.m.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer endast delvis med reger-
ingens. Kommittén föreslog att utrymmet för ändringar under genomför-
andetiden skulle vidgas ytterligare, genom att även bestämmelser om
byggnaders och tomters utformning m.m. skulle kunna ändras.
Lagtextpromemorians förslag innehöll inte någon lagtext om detta.
Remissinstanserna: Flertalet av remissinstanserna, framförallt Sveri-
ges Kommuner och Landsting samt en övervägande del av kommunerna,
delar bedömningen att en detaljplan i vissa avseenden ska kunna ändras
redan under genomförandetiden. Lantmäteriet har dock anfört att det
finns vissa oklarheter när det gäller proceduren för en planändring och att
förslaget behöver kompletteras med ersättnings- och processkostnadsbe-
stämmelser. Ett stort antal remissinstanser, däribland några kommuner
och länsstyrelser, Sveriges Advokatsamfund, Företagarna samt Sveriges
Byggindustrier har avstyrkt PBL-kommitténs förslag, främst med hänsyn
till osäkerheten om byggrätten, minskad förutsägbarhet för enskilda och
risken för minskat medborgarinflytande. Åre kommun har anfört att det
inte är rimligt att skjuta upp vissa avgöranden till en ny planprocess eller
till bygglovet och riskera överklaganden och förseningar. Länsstyrelsen i
Stockholms län har anfört att ändringar under genomförandetiden kan bli
resurskrävande och att det saknas drivkrafter för detta.
Med anledning av lagtextpromemorians förslag om att införa möjlighe-
ter till bestämmelser om fastighetsindelning har Lantmäteriet anfört att
en central frågeställning är att, som i dag, kunna komplettera en gällande
detaljplan med bestämmelser om fastighetsindelningen. Skälet för detta
är att inte i onödan komplicera detaljplanearbetet med fastighetsfrågorna
och att dessa bör regleras mer i detalj endast om det visar sig att problem
uppstår vid plangenomförandet. Också Karlstads kommun anser att det är
olyckligt om det i fortsättningen kommer att krävas ändring av detaljplan
för att genomföra mindre ändringar av fastighetsindelning.
Skälen för regeringens förslag: PBL-kommittén föreslog att utrym-
met för ändringar under genomförandetiden bör vidgas genom att göra
det möjligt att i vissa fall komplettera planen i syfte att precisera placer-
ing, utformning och utförande av byggnader i syfte att underlätta upprätt-
andet av enklare detaljplaner. Kommittén föreslog också att ”fastighets-
planebestämmelser” ska kunna införas under genomförandetiden efter-
som frågor om fastighetsindelningen ofta är okontroversiella under plan-
arbetet, men kan aktualiseras vid genomförandet.
I avsnitt 10.4 presenteras regeringens förslag att avskaffa fastighetspla-
nen och att fastighetsindelningen i stället ska kunna regleras med bestäm-
melser i detaljplanen. Regeringen delar PBL-kommitténs uppfattning att
det bör införas en möjlighet att ändra eller upphäva detaljplanen före ge-
nomförandetidens utgång om planen behöver kompletteras med nya ”fas-		218

tighetsplanebestämmelser”. Utgångspunkten bör vara att genomförande- Prop. 2009/10:170 frågorna ska klaras ut i ett tidigt skede i planprocessen och att samtliga

effekter av planen ska redovisas i ett sammanhang. Vidare gör reger- ingen, i likhet med flera remissinstanser, bedömningen att man inte bör rucka på grundprincipen att planbestämmelser ska kunna ändras under genomförandetiden bara om det finns mycket starka skäl. De nuvarande begränsningarna för ändringar under genomförandetiden bör därför fin- nas kvar, dvs. ändringar ska endast kunna genomföras om berörda fastig- hetsägare och andra sakägare godkänner ändringen i detaljplanen eller om de kompenseras för ekonomiska förluster. En sådan ”fastighetsplane- bestämmelse” under genomförandetiden bör dock inte få strida mot nå- gon annan planbestämmelse. Det grundläggande skyddet mot planänd- ringar under genomförandetiden bör innebära att det inte är möjligt att ändra bestämmelser av det aktuella slaget utan endast att införa nya så- dana bestämmelser.

10.8	Reglering med områdesbestämmelser

Regeringens förslag: Kriterier för möjligheten att anta områdesbe-
stämmelser ändras på så sätt att kravet på att områdesbestämmelserna
ska behövas för att säkerställa syftet med en översiktsplan eller för att
tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken, i fortsätt-
ningen endast ska gälla vid bestämmande av grunddragen för använd-
ningen av mark- och vattenområden.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.
PBL-kommittén har föreslagit fler ändringar av bestämmelserna i syfte
att begränsa användningsområdet för områdesbestämmelser.
Promemorians förslag överensstämmer i stort med regeringens.
Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag att begränsa tillämp-
ningsområdena för områdesbestämmelser har tillstyrkts av ett antal re-
missinstanser, däribland Sveriges Kommuner och Landsting, Lantmäte-
riet, flera länsstyrelser samt några kommuner. Också ByggherreForum
har tillstyrkt förslagen men pekat på att en mera generell utformning av
detaljplanerna skulle minska behovet av områdesbestämmelser. Örkel-
ljunga kommun har föreslagit att instrumentet som helhet ska utgå, me-
dan Mjölby kommun har anfört att områdesbestämmelser bör ersättas
med en enklare form av detaljplaneläggning.
En majoritet av remissinstanserna – Boverket, Naturskyddsföreningen,
Sveriges Stadsarkitektförening liksom flera länsstyrelser och ett antal
kommuner – har invänt mot förslaget i sin helhet eller mot att enskilda
regleringsmöjligheter slopas. De anser att områdesbestämmelserna, trots
vissa brister, kan vara användbara för att styra bebyggelsens utveckling
eller för att reglera enstaka frågor i mer omfattande områden samt att det
faktum att instrumentet inte har använts eller att tillämpningen har brister
inte bör nödvändigtvis leda till lagändringar, utan bör i stället rättas till
med tydligare vägledning. Ett stort antal remissinstanser har särskilt in-
vänt mot kommitténs förslag att ta bort möjligheten att reglera ytan för
befintliga fritidshus. Länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län, Lant-
mätareföreningen samt ett antal kommuner har avstyrkt förslaget med		219

hänvisning till att instrumentet är användbart för att begränsa permanent- ningen i omvandlingsområden. Linköpings kommun har anfört att storle- ken på alla byggnader bör kunna regleras med områdesbestämmelser. Lantmäteriet har ifrågasatt om fritidshus och dess tomter överhuvudtaget bör särregleras, med hänsyn till de påtagliga oklarheter som begreppet fritidshus innebär. Blekinge tekniska högskola delar uppfattningen att det har varit svårt att använda fritidshusregleringen inte minst mot bakgrund av rättspraxis. Länsstyrelsen i Västra Götalands län samt Malungs och

Lomma kommuner m.fl. är tveksamma till att ta bort möjligheten att reg- lera grunddragen i mark- och vattenanvändningen. Som exempel nämns skyddsanordningar för en verksamhet eller ett strategiskt reservat för en trafikled som behöver ges rättsverkan, där således detaljplaneläggning i stället måste tillgripas. Framförallt kommuner och länsstyrelser stödjer förslaget om att kravet på en koppling till översiktsplanen ska slopas.

Naturvårdsverket samt länsstyrelserna i Blekinge, Jämtlands och Väster- bottens län har avstyrkt förslaget i den del som rör riksintressena och menar att områdesbestämmelser kan vara ett bra instrument för att reg- lera frågor om skydd av bevarandeintressen och exploateringsintressen på landsbygden och i kustområden.

När det gäller lagtextpromemorians förslag har Lantmäteriet i motsats till sitt yttrande över PBL-kommitténs förslag, anfört att områdesbestäm- melser helt skulle kunna utmönstras ur lagen och i stället, liksom fastig- hetsplanen, infogas i detaljplaneinstitutet. Boverket har anfört att försla- get är otydligt när det gäller i vilken situation områdesbestämmelser kan vara ett alternativ till detaljplan och föreslagit att detta regleras i bestäm- melserna om krav på detaljplan. Vidare har verket invänt mot att uttrycket ”samling av andra anläggningar än byggnader” används enbart när det gäller områdesbestämmelser. Enligt Blekinge tekniska högskola innebär borttagandet av hänvisningen till riksintressen ett försvagat skydd.

Skälen för regeringens förslag: PBL-kommittén har pekat på tillämp- ningsproblem i fråga om bestämmelserna om områdesbestämmelser. Det finns bl.a. en betydande osäkerhet om bestämmelsernas räckvidd och de används ofta på ett felaktigt sätt. Kraven på överensstämmelse med över- siktsplanen samt bestämmelserna om förfarandet anses ha bidragit till att instrumentet inte används i nämnvärd utsträckning. Vidare lämnar bestäm- melserna ett oklart och varierande utrymme för bygglovsprövningen, ef- tersom regleringen inte är uttömmande. Mot bakgrund av tillämpnings- problemen har PBL-kommittén bl.a. föreslagit att man ska slopa möjlig- heterna att med områdesbestämmelser reglera grunddragen för använd- ningen av mark- och vattenområden samt arean för fritidshus.

Enligt regeringens bedömning är dessa tillämpningsproblem inte så omfattande att de motiverar lagändringar med icke utredda konsekvenser. I likhet med vad som har framförts av ett stort antal remissinstanser gör regeringen bedömningen att områdesbestämmelserna, rätt tillämpade, är ett användbart planinstitut. I vissa fall kan kommunerna, på ett enklare sätt än med en detaljplan, besluta bindande bestämmelser för vissa av- gränsade frågor. Inte minst när det gäller utformningen av befintlig be- byggelse kan områdesbestämmelser vara ett alternativ till detaljplan. Att instrumentet ibland används på ett felaktigt sätt är inte ett tillräckligt skäl för att nu införa stora begränsningar i användningsområdet.

Prop. 2009/10:170

220

Möjligheterna att med områdesbestämmelser reglera byggnadsarea för fritidshus bör därför inte tas bort. Som framgår av utredningen är detta det vanligaste användningsområdet för institutet, framförallt i närheten av städer i syfte att begränsa permanentbosättning i fritidshusområden. Tillämpningen bör kunna förbättras med tydligare anvisningar och krite- rier för utredning och redovisning av vilka fastigheter som kan träffas av områdesbestämmelserna.

Även möjligheterna att reglera grunddragen i mark- och vattenanvänd- ningen bör behållas, trots de redovisade tillämpningsproblemen och den mer begränsade användningen av institutet i detta syfte. Som flera kom- muner och länsstyrelser har framhållit erbjuder områdesbestämmelser här en användbar möjlighet att översiktligt och med rättsverkan lägga fast översiktsplanens intentioner i avvaktan på t.ex. detaljplaneläggning.

De nuvarande regleringsmöjligheterna bör behållas i stort sett oföränd- rade och tillämpningsproblemen åtgärdas genom metodutveckling och bättre vägledning. För att stimulera till en ökad användning av områdes- bestämmelserna finns det dock skäl att ändra kriterier för när institutet får användas. Grundprincipen enligt nuvarande regler – för att områdesbe- stämmelser över huvudtaget ska kunna användas – är att det finns ett ut- tryckligt stöd i översiktsplanen eller åtminstone att områdesbestämmel- serna säkerställer ett syfte, dvs. ett ändamål eller en avsikt, som anges i översiktsplanen. Bestämmelserna innebär vidare att en ändring av över- siktsplanen i strid med områdesbestämmelserna bör medföra att de änd- ras eller upphävs (Boverkets allmänna råd 1996:1, ändrade genom 2002:1, s. 16). Ett antal remissinstanser delar PBL-kommitténs bedöm- ning att kravet på stöd i översiktsplanen i vissa fall begränsar möjligheten att reglera med områdesbestämmelser. Erfarenheterna från överprövning av antagna områdesbestämmelser bekräftar att kraven på förenlighet med översiktsplanen är höga. Översiktsplanens långsiktiga karaktär innebär dock att behovet av områdesbestämmelser inte alltid kan förutses. Det finns alltså skäl att nyansera den nuvarande starka kopplingen till över- siktsplanen för att underlätta en ökad användning av områdesbestämmel- ser. Kravet på en länk till syftet i översiktsplanen bör dock i likhet med det som föreslogs i promemorian behållas när det gäller områdesbestäm- melser som syftar till att lägga fast grunddragen i mark- och vattenan- vändningen, eftersom områdesbestämmelserna kan få långtgående konse- kvenser för enskilda.

Även de nuvarande bestämmelserna som anger att områdesbestäm- melser får antas för att säkerställa ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. mil- jöbalken bör ändras till att endast gälla i de fall områdesbestämmelser upprättas för att lägga fast grunddragen i markens användning. I övriga fall, t.ex. när det gäller att reglera bygglovsplikt eller fritidshusarea, sak- nar en sådan begränsning av användningsområdet en praktisk funktion. Förslaget innebär således i dessa fall en större frihet för kommunen att använda områdesbestämmelser för regleringen.

Prop. 2009/10:170

221

Prop. 2009/10:170

11Arbetet med att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser

11.1Bakgrund och gällande bestämmelser

Plan- och bygglagens nuvarande bestämmelser för förfarandet vid detalj- planeläggning är relativt detaljerade. De syftar bl.a. till att säkerställa del- aktighet för alla berörda samt en snabb och effektiv planläggning.

Detaljplanen ska grundas på ett program som anger utgångspunkter och mål för planen, om det inte är onödigt. När ett program utarbetas och ett förslag till detaljplan upprättas ska kommunen samråda med länsstyr- elsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs av förslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyresgäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av programmet eller förslaget ska ges tillfälle till samråd. Syftet med samråden är att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjlighet till insyn och påverkan.

Innan detaljplanen antas ska kommunen ställa ut planförslaget under minst tre veckor. Om planförslaget är av begränsad betydelse, saknar in- tresse för allmänheten samt är förenligt med översiktsplanen, behöver inte bestämmelserna om program, miljökonsekvensbeskrivning, utställ- ning m.m. tillämpas (s.k. enkelt planförfarande).

Detaljplanen antas av kommunfullmäktige, som dock får uppdra åt kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden att anta planer som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt.

11.2Planbesked

Regeringens förslag: Den som avser att vidta en åtgärd som kan antas förutsätta att en detaljplan behöver antas, ändras eller upphävas eller att områdesbestämmelser behöver ändras eller upphävas får begära att kommunen i ett planbesked redovisar sin avsikt i frågan om att på- börja ett sådant planläggningsarbete.

Kommunen ska besluta om ett planbesked inom fyra månader, om inte kommunen och den som har gjort begäran kommer överens om något annat. Av planbeskedet ska framgå den tidpunkt då arbetet be- räknas vara klart. Om kommunen inte avser att påbörja ett planlägg- ningsarbete, ska skälen för detta anges i planbeskedet.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslog dock att beslut om planbesked ska fattas även i de fall kommunen själv tar initiativ till en planläggning. Vi- dare föreslog utredningen att beslut om planbesked i princip bör fattas av kommunfullmäktige med motsvarande möjligheter till delegation som gäller för antagande av detaljplan. Utredningen föreslog en kortare tids- frist för kommunens beslut om planbesked.

222

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens. I promemorian föreslogs dock en särskild reglering av under- rättelse om planbesked.

Remissinstanserna: En övervägande del av instanserna är i huvudsak positiva till Byggprocessutredningens förslag att lagfästa en privat initia- tivrätt till planläggning och har förklarat sig stödja förslagets inriktning. Enligt Boverket, Länsstyrelsen i Södermanlands län samt Umeå och

Knivsta kommuner m.fl. stämmer förslaget överens med den praxis som har utvecklats i många kommuner och kan bidra till tydligare roller för aktörerna i planprocessen och en större öppenhet när det gäller rutiner, prioriteringar och tidsplaner. Konkurrensverket samt företrädare för branschorganisationer, såsom Sveriges Byggindustrier, har anfört att för- slaget har betydelse för en effektiv konkurrens genom att små och medel- stora företag kan få sina projekt prövade.

Trots den i huvudsak positiva inställningen till införandet av en privat initiativrätt har ett antal remissinstanser haft invändningar eller synpunk- ter när det gäller utformningen av förslaget. I första hand i de delar som rör förfarandet, tidsfrister och beslutsnivåer. Några kommuner, bl.a. Stockholms och Linköpings kommuner menar att förslaget så som det är utformat kan urholka det s.k. kommunala planmonopolet och skapa en onödig byråkrati. Samtidigt har Stockholms kommun framhållit att för- slaget med en annan utformning skulle kunna bli något nytt som bidrar till att vitalisera planprocessen. Vidare har bl.a. Motala och Vellinge kommuner anfört att förslaget bör utformas så att det tydligt framgår att kommunens beslut inte är ett slutligt ställningstagande, utan endast är startpunkten för en planläggningsprocess. Blekinge tekniska högskola, Kungliga Tekniska Högskolan, Sveriges stadsarkitektförening samt bl.a.

Karlstads och Vellinge kommuner har invänt mot att i stort sett vem som helst ska kunna begära planbesked och menar att detta innebär problem när kommunerna ska ta ställning till om det finns förutsättningar för ett genomförande, eftersom markägandet är avgörande för genomförandet. Enligt remissinstanserna borde därför ett grundläggande villkor vara att berörda fastighetsägare lämnar sitt samtycke när en enskild ansöker om planbesked. Stockholms kommun har anfört att förslaget innebär en risk att enskilda intressenter och organisationer tvingar fram en resurskräv- ande ”förgävesplanläggning”. Motala och Vellinge kommuner har anfört att planbesked inte bör krävas när kommunen själv initierar planen, eftersom detta skulle leda till en onödig byråkrati och utdragna processer.

Sveriges Kommuner och Landsting, Boverket, Sveriges Byggindustrier, flera länsstyrelser samt Jönköpings, Linköpings och Umeå kommuner m.fl. har invänt mot utredningens förslag till tidsfrist för beslut om plan- besked, dvs. att beslutet ska fattas senast tre månader efter det att begäran har kommit in till byggnadsnämnden. Den föreslagna tidsfristen anses alltför snäv för att rymma en seriös handläggning, inte minst om beslutet ska fattas av kommunfullmäktige. Flera remissinstanser anser att en normal tidsfrist på sex månader är rimligare. Boverket samt länsstyrel- serna i Stockholms och Södermanlands län har anfört att en aktuell översiktsplan kan ge förutsättningar för en tillräckligt snabb hantering, men att bristen på stöd i översiktsplanen å andra sidan kan innebära att omfattande utredningar måste göras.

Prop. 2009/10:170

223

Utredningens förslag att beslutet om planbesked ska fattas av kom- munfullmäktige berörs av ett antal remissinstanser. Sveriges Kommuner och Landsting, Sveriges stadsarkitektförening samt Falkenbergs, Knivsta och Ekerö kommuner anser att förslaget innebär en orimlig belastning för kommunernas interna processer och föreslår att beslutet i stället ska fattas av kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden. Också Stockholms kom- mun anser att beslutet bör fattas av den kommunala nämnd som ger plan- uppdrag och har föreslagit att beslutet i enkla och okomplicerade ärenden ska kunna delegeras till ansvarig förvaltning, med möjlighet för den sökande att vid ett vägrat planbesked få frågan prövad av byggnads- nämnden. Blekinge tekniska högskola, som i princip stödjer förslaget, har anfört att möjligheterna till delegation av beslutet bör knytas till krav på att förslaget har förankrats i en översiktsplan.

Några kommuner, länsstyrelser och organisationer har kommenterat kraven på det underlag som ska fogas till en ansökan om planbesked. Stockholms kommun anser att det i exempelvis känsliga miljöer kan krä- vas ett mer detaljerat underlag och att kraven på handlingar därför bör anpassas till förslagets syfte och art. Sveriges stadsarkitektförening, Mal- mö kommun och Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att det bör krä- vas en enkel bedömning av miljökonsekvenserna för att kommunen ska kunna ta ställning till om det är lämpligt att påbörja en planläggning. Na- turvårdsverket har anfört att processkraven för miljökonsekvensbeskriv- ningar enligt miljöbalken bör tydliggöras i bestämmelserna. Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer har anfört att kommunen bör ges en ut- trycklig möjlighet att begära kompletterande uppgifter.

Några remissinstanser har haft principiella invändningar mot förslaget att ett positivt planbesked ska ange en sista dag för antagande av en plan. Ett beslut som anger sista datum för antagandebeslut skulle enligt Lin- köpings kommun kunna uppfattas som att de avgörande besluten är fatta- de och att planeringsprocessen därmed endast utgör formalia. Stockholms kommun har anfört att det är orealistiskt att innan planarbetet har startats och på mycket enkla handlingar ange en sista dag för antagandet och fö- reslagit att planbeställaren och kommunen i stället gemensamt ska kom- ma överens om en tidplan för arbetet. Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges Arkitekter m.fl. menar att förslaget innebär en risk att kommu- nerna för säkerhets skull anger onödigt långa tider och har föreslagit att kommunen i stället ska ange en ungefärlig tidplan för arbetet. Flera remissinstanser, bl.a. Blekinge tekniska högskola samt Linköpings, Göte- borgs och Malmö kommuner, har invänt mot utredningens slutsats att bristande resurser för att genomföra planläggningen inte ska kunna ut- göra motiv för kommunen att vägra planbesked. Detta anses begränsa kommunernas möjligheter att styra planprioriteringen och kan i praktiken innebära att kommunen kan bli påtvingad en detaljplan.

Stockholms kommun anser att kraven på redovisning av motiv vid ett vägrat planbesked bör utgå, eftersom det urholkar det kommunala plan- monopolet som innebär en rättighet för kommunen att avgöra vilka om- råden som ska planläggas och när det ska ske. Sveriges Byggindustrier har motsatt uppfattning och stödjer utredningens bedömning om behovet av att kommunen tydligt ska ange skälen för ett vägrat planbesked.

Flera kommuner har anfört att behandlingen av planbesked kan komma att kräva betydande resursinsatser för olika typer av utredningar samt

Prop. 2009/10:170

224

kontakter mellan kommunens olika förvaltningar och nämnder eller med Prop. 2009/10:170 externa organ. Linköpings kommun menar att handläggningen av ansök-

ningar om planbesked innebär att kommunen kan tvingas göra ompriori- teringar mellan olika planverksamheter och har föreslagit att planbeske- den ska avgiftsbeläggas. Stockholms kommun anser att kostnader och ris- ker i ett planarbete ska bäras av den som har den huvudsakliga ekono- miska nyttan av planen oavsett om det utmynnar i ett beslut att anta en detaljplan eller inte och har föreslagit att bestämmelser som stödjer detta införs i 11 kap. 5 § plan- och bygglagen.

Lagtextpromemorians förslag har kommenterats av flera instanser. I likhet med svaren på Byggprocessutredningens förslag är flertalet re- missinstanser i stort sett positiva till de nya reglerna om planbesked. Kvarstående invändningar gäller främst beslutsnivån inom kommunen, dvs. om beslutet ska fattas av fullmäktige, en nämnd eller kunna delege- ras till tjänsteman, vilken tidsfrist som ska sättas för beskedet samt vilka skäl som ska kunna åberopas för avslag. Några instanser vill knyta be- skedet till översiktsplanen. Lantmäteriet har efterlyst någon form av sanktion om ett positivt besked inte fullföljs. Sveriges Byggindustrier vill, i likhet med Byggprocessutredningen, att beslut om planbesked (in- klusive tidpunkt för antagande) också ska fattas när kommunen själv ini- tierar ett planarbete framförallt med tanke på att tidsfaktorn är viktig i allt planarbete.

Skälen för regeringens förslag

Privat initiativrätt

En grundläggande utgångspunkt i de nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen är att fysisk planläggning är en kommunal angelägenhet, dvs. att kommunen har det yttersta ansvaret att besluta om planläggning och byggande. Såsom beskrivs i Byggprocessutredningens betänkande ”Bygg – helt enkelt!” (SOU 2008:68 s. 124) har utvecklingen under det senaste decenniet emellertid inneburit att planarbetet i allt högre grad startas genom initiativ från enskilda byggherrar och exploatörer, som även ofta svarar för delar av det praktiska planarbetet. Enligt Byggpro- cessutredningen uppgav 30 procent av kommunerna i en enkät 2004 att mer än hälften av planerna inleds genom initiativ från enskilda. Sveriges Byggindustrier menar att dessa siffror är missvisande, och hävdar att det mesta byggandet sker i enlighet med planer som har initierats av enskilda exploatörer.

Byggprocessutredningen har visat att initieringsskedet utgör en tids- mässigt betydande del av den totala planeringsprocessen, även om den genomsnittliga tidsåtgången för handläggning av detaljplaner varierar kraftigt mellan olika typer av planer. Som framhålls både av utredningen och av flera remissinstanser innebär bristen på författningsreglering av det initiala planeringsskedet en osäkerhet för aktörerna, inte minst för små företag som ofta har sämre förutsättningar att lägga resurser på pla- neringsprocessen. Byggprocessutredningens förslag om planbesked för att komma till rätta med detta stöds av en övervägande del av remissin- stanserna.

225

Plan- och bygglagen saknar i dag en tydlig reglering av det s.k. initier- ingsskedet av detaljplaneprocessen samtidigt som detta skede är en viktig faktor för effektiviteten i samhällsbyggandet liksom för en effektiv kon- kurrens mellan byggherrar och byggföretag. Otydliga eller bristande be- sked från kommunen om inställningen till lämnade planförslag bidrar till osäkerhet och långa, fördyrande processer för dem som vill vidta åtgär- der i området. Starka skäl talar för att lagstiftningen bör anpassas till de senaste årens utveckling genom att öppna för en möjlighet för enskilda att få snabba och tydliga besked om hur kommunen ställer sig till förslag som kräver detaljplaneläggning. Därför bör utredningens förslag läggas till grund för att det i lagen införs särskilda bestämmelser om att kommu- nen ska vara skyldig att lämna planbesked till den som begär ett sådant. Bestämmelserna bör gälla besked för upprättande, ändring och upphäv- ande av detaljplaner samt ändring och upphävande av områdesbestäm- melser. Avsikten är att göra initialskedet av detaljplaneprocessen mer effektiv genom en ökad förutsägbarhet, snabbare handläggning och lika- behandling för enskilda intressenter. Samtidigt är det angeläget att be- stämmelserna om planbesked utformas så att planbeskedet inte föregriper den efterföljande planeringsprocessen eller att beskedet kan uppfattas som ett slutligt ställningstagande från kommunens sida. För att förtydliga detta bör några smärre ändringar och förtydliganden i förhållande till utredningens förslag göras.

Byggprocessutredningen föreslog att bestämmelserna om planbesked ska gälla även när kommunen själv tar initiativ till att inleda planlägg- ning. Regeringen anser, i likhet med flera remissinstanser, att sådana be- stämmelser är överflödiga. Som redan har redovisats, är syftet med be- stämmelserna om planbesked att ge sådana enskilda parter som avser att vidta en åtgärd en uttrycklig rätt att få tydliga besked om kommunens in- ställning till att inleda planläggning med anledning av begäran. Motsvar- ande bestämmelser för kommunala initiativ skulle inte fylla någon egent- lig funktion och dessutom riskera att skapa tunga interna processer hos landets kommuner. Som framgår av flera remissyttranden har flertalet kommuner väl utvecklade rutiner och beslutsformer för initialskedet i de fall kommunen på eget initiativ avser att inleda ett planarbete.

Byggprocessutredningens förslag är främst motiverat av ett önskemål från enskilda att få information om tidsplanen för planarbeten för åtgär- der som de själva har initierat. När det gäller planläggning som kom- munen själv initierar bör det vara tillräckligt med den allmänna rådgiv- nings- och serviceskyldighet som framgår av nuvarande 11 kap. 1 § för- sta stycket 4 (12 kap. 2 § 4 i den föreslagna nya lagtexten). Om någon begär det, ska byggnadsnämnden ge skriftliga upplysningar om planlägg- ning, byggande och fastighetsbildning. Enligt förarbetena (prop. 1985/ 86:1 s. 791) avses här främst upplysningar angående faktiska förhållan- den, som kan konstateras på platsen eller utläsas i redan fattade beslut. Nämndens skyldighet innebär således att enskilda på direkt begäran kan få information om kommunen har tagit ett uttryckligt beslut att inleda ett planarbete. Då planarbetet väl har inletts ska förfarandet ske på sedvan- ligt sätt, bl.a. med ett öppet samrådsförfarande. Det saknas därför skäl att införa särskilda regler om planbesked i de fall kommunen har fattat ett beslut att inleda ett planläggningsarbete.

Prop. 2009/10:170

226

Vem kan begära ett planbesked?

Som framhålls av Byggprocessutredningen bör rätten att begära planbe- sked inte begränsas till en viss typ av enskilda intressenter. Denna möj- lighet bör i stället ges till en vid grupp av intressenter som fastighets- ägare, blivande exploatörer, innehavare av särskilda rättigheter, myndig- heter och organisationer. Det är dock angeläget att säkerställa att den som begär ett planbesked verkligen har en roll vid genomförandet av planen, så att kommunen kan bedöma förutsättningarna för ett genomförande. Av bestämmelserna bör därför framgå att den som begär ett planbesked har för avsikt att genomföra den åtgärd som omfattas av begäran.

Hur ska en begäran om planbesked utformas?

En begäran om planbesked bör göras på enkla och översiktliga hand- lingar. Med tanke på syftet med begäran om planbesked – att ge möjlig- heter till en tidig kommunal bedömning om förutsättningarna för plan- läggning – bör beslutsunderlaget kunna vara både översiktligt och prin- cipiellt. En begäran bör därför vara skriftlig och innehålla en beskrivning av det huvudsakliga ändamålet med åtgärden, en karta som visar det ak- tuella området samt i förekommande fall ett planerat byggnadsverks karaktär och ungefärliga omfattning. Med ett byggnadsverks karaktär och ungefärliga omfattning avses t.ex. husens högsta våningsantal eller upp- skattat antal lägenheter, bebyggelsens eller byggnadsverkets utformning i stort, såsom friliggande eller sammanbyggda hus. Beskrivningen kan gå längre i detaljeringsgrad, men då bör man ta hänsyn till risken för lås- ningar av planens utformning.

Det finns inte något behov av att behandla miljökonsekvenser i en be- gäran om planbesked, eftersom det handlar om ett mycket tidigt princip- besked som enbart innebär ett ställningstagande till om ett planarbete ska påbörjas eller inte. Vid ett eventuellt positivt planbesked kommer frågan om miljökonsekvenser att behöva utredas utförligt.

Bestämmelserna om handlingar vid begäran om planbesked bör endast ange de minimikrav som kan krävas av kommunen för att en begäran ska kunna prövas. Om den som begär planbeskedet vill det, är det naturligt- vis möjligt att bifoga ytterligare underlag. Handlingarnas omfattning och utformning kommer självfallet att variera beroende på åtgärdens syfte, förutsättningarna i det aktuella området etc. Man kan utgå från att sök- anden har ett intresse av att ta fram ett så fullödigt material som möjligt och därmed förkorta tiden för kommunens hantering och ge möjligheter till ett bättre beslutsunderlag och ett hållbart besked.

Bör fastighetsägaren få kännedom om en begäran om planbesked?

Några remissinstanser har föreslagit att fastighetsägaren bör få kännedom om en begäran om planbesked, vilket inte föreslogs av Byggprocessut- redningen. Regeringen menar att detta inte behövs. Normalt görs begäran av fastighetsägaren eller med dennes samtycke. Oavsett om fastighets- ägaren har kännedom om begäran eller inte innebär planbeskedet inte att kommunen har tagit ställning till om den åtgärd som omfattas av begäran kan komma att kunna vidtas eller inte. Planbeskedet har därför inte några rättsverkningar gentemot fastighetsägaren. Planbeskedet innebär endast

Prop. 2009/10:170

227

att kommunen lämnar besked om huruvida en detaljplaneläggning kom- Prop. 2009/10:170 mer att inledas för det aktuella området eller inte. Fastighetsägaren kom-

mer således att informeras på sedvanligt sätt genom bestämmelserna om samråd m.m. när detaljplaneprocessen inleds. Ett krav på att kommunen i samband med varje begäran om planbesked ska informera den berörda fastighetsägaren skulle dessutom kunna leda till en mycket resurs- och tidskrävande process, särskilt om ett stort antal fastighetsägare och rättig- hetsinnehavare berörs, och således motverka reglernas övergripande syfte att få ett snabbt besked. Detta hindrar naturligtvis inte att kommunen i vissa fall ändå kan finna det befogat att kontakta berörda fastighetsägare inför sitt ställningstagande.

Avgift för planbesked

Byggprocessutredningen lämnade inga förslag om avgifter. Som flera kommuner har påpekat i sina remissvar kommer bestämmelser om plan- besked att förutsätta att kommunen avsätter resurser och utformar sär- skilda rutiner för hanteringen av begäran om planbesked, t.ex. för intern- remisser eller underhandskontakter med berörda kommunala förvalt- ningar, enklare utredningar eller kontakter med myndigheter och enskilda utanför kommunen. Det går naturligtvis inte att på förhand avgöra om- fattningen av dessa insatser, men det är rimligt att kommunerna ges en möjlighet att – på samma sätt som vid ansökningar om bygglov – ta ut en avgift för hanteringen. Bestämmelser om avgift för planbesked bör enligt regeringens bedömning införas i bestämmelserna om byggnadsnämndens rätt att ta ut avgifter, dvs. i föreslagna 12 kap. (jfr förslag i avsnitt 18).

Beslutsnivå och tidsfrist för beslut om planbesked

Ett övergripande syfte med införandet av bestämmelser om planbesked är att enskilda ska få snabba och tydliga besked om kommunens inställning till om en ansökan avses läggas till grund för ett kommande planarbete eller inte. Bestämmelserna bör därför också innehålla regler om en längs- ta tid för kommunens handläggning av en begäran. Byggprocessutred- ningen föreslog en tidsfrist om tre månader, som ska kunna förlängas om kommunen och den sökande kommer överens om det. Utredningen före- slog vidare att beslut om planbeskedet ska fattas av kommunfullmäktige, som dock bör kunna delegera beslutanderätten till kommunstyrelsen eller byggnadsnämnden i ärenden som inte är av principiell beskaffenhet eller i övrigt av större vikt. Såsom ett stort antal remissinstanser har framhållit kan Byggprocessutredningens förslag om en tidsfrist på tre månader i flertalet kommuner vara mycket svår att uppnå, inte minst om fullmäk- tige ska fatta beslutet. Ett fullödigt beslutsunderlag kommer ofta att kräva vissa utredningsinsatser och en intern, kommunal process samt i vissa fall externa kontakter. En förlängning av tidsfristen till sex månader, som många remissinstanser har föreslagit, är dock varken rimlig eller önsk- värd i förhållande till det övergripande syftet, dvs. att enskilda ska få ett snabbt besked om kommunens avsikter angående en eventuell planlägg- ning.

Tidsfristen för besked bör sättas till fyra månader, vilket får anses vara

en rimlig tidsfrist med tanke på hanteringen. Bestämmelserna bör öppna

228

för en längre tidsfrist om kommunen och den som har begärt beskedet Prop. 2009/10:170 kommer överens om det.

Det är olämpligt att i författningstexten lägga fast vilket organ som ska ta ställning till en begäran. Kommunen bör ges frihet att välja lämplig be- slutsnivå. För en övervägande del av planinitiativen är det förmodligen lämpligt att beslutet tas av kommunstyrelsen eller den nämnd som bere- der planarbetet. I sådana fall finns realistiska möjligheter att klara tids- fristen inom fyra månader från den dag som ansökan kom in till nämn- den. Detta utesluter inte att det kan finnas skäl att beslut om planbesked tas av kommunfullmäktige, t.ex. i fråga om principiellt viktiga planinitia- tiv som, om de fullföljs genom en detaljplan och genomförs, kan komma att innebära stora och långsiktiga åtaganden för kommunen. I dessa fall kan man också utgå ifrån att den sökande för att få ett så hållbart besked som möjligt accepterar en längre handläggningstid.

Beslutet om planbesked bör också kunna fattas av en tjänsteman efter delegation. Detta kan vara lämpligt exempelvis för planinitiativ som av- ser små åtgärder som endast kräver en liten ändring av gällande detalj- plan eller områdesbestämmelser och utan svårighet kan bedömas mot bakgrund av en aktuell översiktsplan eller andra, inom kommunen, redan utarbetade riktlinjer för planläggningsarbetet.

Planbeskedets innehåll

I de fall kommunens beslut är positivt, dvs. när kommunen har beslutat att inleda ett planläggningsarbete med anledning av en begäran, är det som utredningen har föreslagit angeläget att den som har begärt beskedet också får ett besked om den tidpunkt då planläggningsarbetet enligt kom- munens bedömning kommer att ha lett fram till ett slutligt beslut om att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller ändra eller upphäva områ- desbestämmelser. Ett besked om tidpunkt underlättar planeringen av arbetsinsatser även för den som har begärt beskedet. Det är viktigt att be- tona att ett positivt planbesked endast innebär att ett planarbete med en viss inriktning kommer att inledas. De synpunkter och omständigheter som kommer fram under planarbetet, inte minst vid samrådet med myn- digheter och övriga berörda intressenter, kan komma att leda till att plan- förslaget ges en något annorlunda inriktning eller utformning. Det kan inte helt uteslutas att det i vissa fall uppdagas så starka motstående all- männa intressen att planarbetet måste avbrytas. Att, som Lantmäteriet anfört, införa någon form av sanktion eller ersättning i en sådan situation skulle föra för långt. Man kan utgå från att kommunen endast fattar ett positivt beslut om planbesked i de fall då det står klart att förutsättningar- na för ett genomförande i stort enligt den enskildes begäran är realistiska. Man kan vidare utgå ifrån att sådana motstående intressen som skulle kunna leda till att planarbetet avbryts uppdagas mycket tidigt i plan- arbetet.

Ofta är det inte möjligt att på förhand avgöra planprocessens längd, inte minst på grund av att omständigheter utanför kommunens kontroll kan komma att ändras under arbetets gång. Det bör dock normalt vara möjligt att ange en ungefärlig tidpunkt för kommunens antagande.

229

Ett beslut som innebär att en ansökan om planbesked avslås ska innehålla skälen för beslutet

Även om planbeskeden inte bör kunna överklagas är det angeläget att den sökande får information om skälen för ett negativt planbesked. Där- för bör det införas bestämmelser om att kommunen i planbeskedet ska ange skälen för ett beslut att inte påbörja ett planläggningsarbete. Sådana utvecklade skäl ger den som har begärt beskedet underlag för att bedöma om hindren för planläggning kan åtgärdas som underlag inför en even- tuell ny begäran vid ett senare tillfälle.

När det gäller utredningens och remissinstansernas synpunkter på vilka skäl som bör kunna åberopas för ett negativt planbesked kan följande sägas. Det är naturligt att en ansökan om planbesked bedöms utifrån de ramar som ges av plan- och bygglagen och i första hand i förhållande till bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen i det föreslagna nya 2 kap. Bestämmelserna anger exempelvis att planläggningen ska ta hän- syn till miljö- och klimataspekter och risken för olyckor, översvämning och erosion samt främja en ändamålsenlig struktur och en estetiskt tilltal- ande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder. Genom hänvisningen till 3 och 4 kap. miljöbalken ställs också krav på att prövningen av frågor enligt plan- och bygglagen ska ske på ett sätt som säkerställer dels att mark- och vattenområden används för det eller de ändamål för vilka områdena är mest lämpade, dels att mark- och vatten- områden med särskilda värden för bevarande, exploatering och areella näringar så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada värdena.

Det är självfallet inte möjligt eller lämpligt att enbart utifrån en begä- ran om planbesked göra någon fullständig bedömning av om bestämmel- serna i 2 kap. kommer att kunna uppfyllas. I vissa fall kan det dock redan vid behandlingen av en begäran stå klart att åtgärden är olämplig eller inte genomförbar utifrån plan- och bygglagens bestämmelser. I sådana fall ska kommunen i sitt beslut ange skälen för avslaget, dvs. i vilka avse- enden ansökan inte kan godtas som underlag för planläggning. Det kan t.ex. handla om en ansökan som avser en exploatering av ett område med starka motstående allmänna intressen, t.ex. natur- och kulturvärden eller att området är olämpligt att bebygga p.g.a. störningar från trafikbuller eller närhet till andra störande anläggningar. Kommunens bedömning och motivering underlättas av om det finns en aktuell översiktsplan som anger ställningstaganden till allmänna intressen, framtida tätortsutbygg- nad, utbyggnadsriktningar, grönområden eller vilka särskilt värdefulla kulturmiljöer som ska bevaras.

Byggprocessutredningen har gjort bedömningen att en kommuns re- surssituation inte ska kunna utgöra skäl för ett negativt planbesked. Flera kommuner har kommenterat denna bedömning. Med de utgångspunkter som nu har redovisats kommer en sådan beslutsmotivering knappast att bli aktuell. Däremot är det naturligt att resurssituationen får betydelse när kommunen bedömer tidplanen för en planläggning som ändå bedöms lämplig eller önskvärd. Planläggningen bör ju självfallet inordnas i kom- munens övergripande planprioritering, vilket kan innebära att planarbetet i vissa fall kan behöva skjutas framåt i tiden.

Prop. 2009/10:170

230

I lagtextpromemorian föreslogs en särskild reglering av underrättelse Prop. 2009/10:170 om planbesked. Enligt regeringens bedömning är en sådan reglering

överflödig. Underrättelse av planbesked bör ske på samma sätt som för andra besked enligt lagen (jfr villkorsbesked, ingripandebesked etc.).

11.3Program, samråd, granskning och underrättelse om en detaljplan

Regeringens förslag: Planprocessen förenklas och effektiviseras bl.a. genom att den nya lagen inte innehåller något generellt krav på pro- gram. Ett skriftligt granskningsförfarande införs i stället för den nu- varande lagens krav på utställning. Ett särskilt program ska tas fram endast om kommunen bedömer att det behövs för att underlätta de- taljplanearbetet.

Kommunens sammanställning och förslag med anledning av de skriftliga synpunkter som har kommit in under granskningstiden ska redovisas i ett granskningsutlåtande.

Ett föreläggande om anspråk på ersättning eller inlösen till följd av en skada ska innehålla en upplysning om planförslagets innebörd och om att rätten till ersättning eller inlösen kan gå förlorad om anspråk på ersättning inte anmäls inom viss tid. Kommunen får inte anta detalj- planen innan tidsfristen för anmälan av anspråk har löpt ut.

Meddelanden till bostadsrättshavare som saknar känd adress får sän- das till en ledamot av styrelsen för bostadsrättsföreningen.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer inte med regeringens.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. På några punkter finns dock avvikelser. Utredningen före- slog att kommunen ska kunna välja att genomföra ett samråd antingen i programskedet eller i planskedet, dvs. när ett planförslag har upprättats, samt att uttrycket ”aktivt samråd” ska ersätta nuvarande ”samråd”. I ut- redningens betänkande föreslogs även att samråd – utöver samråd med direkt berörda sakägare, boende m.fl. – även ska ske dels med berörda myndigheter, dels med andra berörda som till kommunen har anmält sitt intresse att delta i ärenden om detaljplaner inom det aktuella området. Publicering på kommunens webbplats ska enligt utredningens förslag ersätta dagens krav på utställning samt kungörelse på anslagstavla och i ortstidning under och efter den s.k. granskningstiden, som motsvarar ut- ställning enligt dagens regler, samt efter antagandet. Vidare föreslog ut- redningen att endast den som under granskningstiden har lämnat in sina skriftliga synpunkter bör ha rätt att senare överklaga kommunens beslut om antagande av planen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens, med undantag av bestämmelserna om program samt bestäm- melserna om enkelt planförfarande, som har förtydligats i regeringens förslag. Vidare innehöll promemorian delvis annorlunda bestämmelser om vilka som ska ges tillfälle till samråd.

Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har tillstyrkt Byggprocessutredningens förslag med inriktning mot en förenkling och

231

effektivisering av detaljplaneprocessen. Advokatsamfundet har anfört att ändringar som ger möjligheter att förkorta och förenkla planprocessen är fördelaktiga. Företagarna har betonat att åtgärder som förenklar och för- kortar plan- och byggprocessen är viktiga både samhällsekonomiskt och för de mindre och medelstora företagen i sektorn. Hyresgästföreningen har betonat möjligheten att förenkla och snabba upp planarbetet genom att utnyttja modern teknik. Byggherregruppen har tillstyrkt förslaget i alla delar. Stockholms kommun har anfört att förslaget till en förenklad planprocess är så bra och genomarbetat att det huvudsakligen bör kunna genomföras.

Ett stort antal remissinstanser har dock haft invändningar mot delar av förslagen till förenklingar, framförallt när det gäller samrådet. Boverket, Banverket, Lantmäteriet, Riksantikvarieämbetet, Räddningsverket, Sveri- ges stadsarkitekter samt ett antal kommuner och flertalet länsstyrelser har invänt mot förslaget att kommunerna ska kunna välja mellan att genomföra samrådet i antingen programskedet eller planskedet, eftersom programmet enbart ska ange utgångspunkter och mål för planarbetet och i regel saknar den detaljeringsgrad som ett meningsfullt samråd kräver. Därför är det, enligt remissinstanserna, tidigast vid plansamrådet som de berörda kan utläsa vilka rättigheter och skyldigheter som planen medför och hur den påverkar omgivningen. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att färre tillfällen till samråd innebär att den demokratiska proces- sen försvagas. Också Göteborgs kommun har betonat att det är viktigt att inte medborgarnas möjligheter till insyn och påverkan begränsas. Enligt Boverket finns det en risk för att en process, som inte innehåller ett plan- samråd, skjuter fram viktiga frågor till den slutliga granskningstiden med den följden att det kan behövas flera granskningsperioder.

Umeå kommun har anfört att förslaget i praktiken ger en ganska be- gränsad effekt och föreslagit en mer långtgående förenkling genom att planprogrammet avskaffas som ett eget moment, där kommunen själv av- gör hur plan- och bygglagens grundläggande krav på samråd ska tillgo- doses under den tidiga delen av planarbetet. Även Motala kommun har anfört att kravet på program bör begränsas till mer komplicerade planer. Karlstads kommun anser att kommunerna själva bör finna lämpliga for- mer för programskedet och samrådsprocessen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Naturvårdsverket och Banverket m.fl. har anfört att förslagen ställer stora krav på att kommunerna har framförhållning i aktuella och underbyggda översiktsplaner för att för- enklingar i framförallt programskedet ska kunna genomföras. Enligt Sveriges Kommuner och Landsting är det beklagligt att kopplingen till översiktsplaneringen saknas i utredningen.

Boverket samt Kristianstads och Karlstads kommuner m.fl. har invänt mot uttrycket ”aktivt samråd” och anser att de uttryck som redan används i gällande rätt – ”samråda med” och ”beredas tillfälle till samråd” – är väl etablerade och ger möjligheter att anpassa samrådet i varje enskilt fall och i förhållande till den krets som avses. Ett stort antal myndigheter och andra, bl.a. Banverket, Boverket, Fastighetsägarna, Sveriges Kommuner och Landsting, Jönköpings, Knivsta, Linköpings och Motala kommuner samt flera länsstyrelser, är negativa till utredningens förslag när det gäller hur samrådskretsen ska bestämmas. Förslaget innebär att berörda som till kommunen har anmält intresse att delta i ärenden om detaljplaner inom

Prop. 2009/10:170

232

ett aktuellt område ska ges en ställning i planprocessen. Förslaget anses av remissinstanserna medföra en omotiverad utökning av den krets som får överklaga ett detaljplanebeslut, en ökad kommunal administration och en ökad risk för utsträckta fördyrande processer och överklagade ären- den. En allmänt framförd uppfattning är att huvudinriktningen även i framtiden bör vara att ett beslut om en detaljplan endast kan överklagas av den som berörs av beslutet. Enligt Banverket bör överklagandemöjlig- heterna i plan- och bygglagen och lagen om byggande av järnväg så långt möjligt vara enhetliga.

Också Byggprocessutredningens förslag att ersätta bestämmelserna om utställning av ett planförslag med enklare regler för s.k. granskning ges ett utryckligt stöd av ett stort antal remissinstanser, även om många me- nar att skillnaden mot dagens utställningsförfarande inte är särskilt stor.

Lantmäteriet, Blekinge tekniska högskola, Sveriges Kommuner och Lands- ting och Umeå kommun m.fl. har anfört att förslaget att kravet på kun- görelse i ortstidning ska ersättas med Internetpublicering och att en ökad användning av IT och webbaserad kommunikation ger betydande effekti- vitetsvinster. De instanser som ser negativt på förslaget har understrukit att offentlighet och tillgänglighet är viktiga aspekter i samhällsbyggan- det. Karlstads kommun, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Byggherr- arna menar att det finns en risk med att kungörelsekravet och den sär- skilda utställningen helt tas bort. Enligt flera bör utställningen behållas och kunna kombineras med en presentation på kommunens webbsida.

Ett antal remissinstanser, däribland Falu, Karlstads och Åre kommu- ner, Länsstyrelsen i Västerbottens län samt Föreningen Sveriges Bygg- nadsinspektörer stödjer uttryckligen förslaget att enskildas rätt att över- klaga förutsätter att man har framfört sina synpunkter under den s.k. granskningstiden. Andra instanser, såsom Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget utgör en klar inskränkning mot vad som gäller i dag beträffande talerätten. Länsstyrelsen i Hallands län menar att förslaget kan medföra att sakägare och övriga medborgare ”lockas” att vänta med sina synpunkter till sista skedet i planprocessen.

I svaren på lagtextpromemorians förslag stödjer flertalet remissinstan- ser inriktningen mot en förenkling av planprocessen i stort. Lantmäteriet har föreslagit att uttrycket ”andra områden” i bestämmelserna om fastig- hetsförteckning i 9 § byts ut mot ”allmänna vattenområden”. Boverket har anfört att reglerna om program är otydliga. Det bör enligt Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer tydligt framgå i kommentarerna att kom- munen ska vara den som bedömer när ett program behövs. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att krav på program med programsamråd bör ställas i de fall detaljplanen saknar stöd i översiktsplanen. Vidare anser Länsstyrelsen att det i 5 kap. 13 § är otydligt om kommunen inte längre ska redovisa ”de viktigaste följderna av förslaget” samt att det i 17 § om samrådsredogörelse inte heller behöver redovisas motiv för kommunens ställningstaganden med anledning av synpunkterna, vilket krävs enligt nuvarande bestämmelser. Karlstads kommun menar att det inte framgår om programmet är en del av planen och om synpunkter vid programske- det ska vara besvärsgrundande. Sveriges Kommuner och Landsting har invänt mot vissa delar av förslaget om samrådet, framförallt formuler- ingen att föreningar som har rätt att överklaga ska ges tillfälle till samråd, vilket antyder att även föreningar som saknar lokal förankring omfattas.

Prop. 2009/10:170

233

Växjö tingsrätt samt Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslaget Prop. 2009/10:170 om att kommunen ska samråda med dem som begär att få delta i sam-

rådet innebär en väsentligt utökad samråds- och underrättelseplikt, vilket är en nyhet i förhållande till gällande rätt. Enligt länsstyrelsen bör kom- munens granskningsutlåtande skickas även till länsstyrelsen eftersom det när planprocessen förkortas och förenklas blir extra viktigt att länsstyrel- sen får ta del av utlåtandet även om länsstyrelsen inte har haft några egna synpunkter. Länsstyrelsen i Skåne län m.fl. har invänt mot att det saknas bestämmelser om att förslag och kungörelser ska publiceras på kommun- ens webbplats. Sveriges Kommuner och Landsting anser att tillkomsten av kommunallagen 1991 borde läggas till grund för klargörande av vil- ken delegationsrätt som fullmäktige har enligt plan- och bygglagen. Lantmäteriet anser dels att lantmäterimyndigheten alltid bör underrättas om att en detaljplan har antagits, och inte enbart i de fall myndigheten har lämnat skriftliga synpunkter som inte har blivit tillgodosedda, dels att i bestämmelserna om fastighetsförteckning bör ”andra områden” bytas ut mot ”allmänna vattenområden”. Enligt Boverket är det oklart om planbe- skrivningen ingår i de planhandlingar som ska skickas efter antagandet av planen. Åre kommun har tillstyrkt förslaget om att ett meddelande inför och efter granskningen samt efter antagandet som ska sändas till en bostadsrättshavare, i stället får sändas till en ledamot av styrelsen för bo- stadsrättsföreningen. Länsstyrelsen i Stockholms län anser dock att detta är direkt olämpligt, eftersom styrelsen i en bostadsrättsförening inte alltid har samma åsikt som en enskild föreningsmedlem.

Skälen för regeringens förslag

Förenkling och effektivisering av processen

Behovet av förenkling och effektivisering av kommunernas planprocess har varit en återkommande fråga i olika utredningar om plan- och bygg- lagstiftningen under de senaste åren. Även om det finns fog för påståen- det att betydande förenklingar och effektiviseringar kan åstadkommas genom förändrade arbetssätt och rutiner såväl inom kommunerna som hos länsstyrelser och inom näringslivet, är det uppenbart att lagstift- ningen i vissa avseenden sätter hinder för en effektiv process. Ett över- gripande syfte med regeringens förslag är att så långt möjligt begränsa den totala tidsåtgången för planläggningen. Inte minst för sådana in- vesteringar som är angelägna för samhällsutvecklingen, t.ex. för byggan- de av bostäder, infrastruktur och för förnybar energiproduktion. En refor- mering av plan- och bygglagen i syfte att effektivisera planeringspro- cessen är även nödvändig för att främja goda konkurrensförhållanden.

Bestämmelserna om fastighetsförteckning
De nuvarande bestämmelserna om fastighetsförteckning innebär att för-
teckningen ska redovisa bl.a. fastigheter, mark som är samfälld för flera
fastigheter och andra områden. I lagtextpromemorian föreslogs att dessa
bestämmelser skulle ha en i princip oförändrad lydelse. Kravet på att
”andra områden” ska redovisas härrör från den för fyrtio år sedan upp-
hävda lagstiftningen om fastighetsbildning och fastighetsregistrering i
stad. Bestämmelserna i dessa avseenden fyller därför inte längre någon	234
	234

funktion. I stället bör det, som Lantmäteriet har anfört, ställas krav på att ”allmänna vattenområden” framgår. Skälet för detta är att allmänna vat- tenområden är de enda områden som i dag inte ingår i fastighetsindel- ningen.

Bestämmelserna om program

De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 18 § plan- och bygglagen anger att detaljplanen ska grundas på ett program som anger mål och utgångs- punkter för planen om det inte är onödigt. Både PBL-kommittén och Byggprocessutredningen har berört olika problem vid tillämpningen av bestämmelserna om program. I PBL-kommitténs slutbetänkande (SOU 2005:77 s. 500) konstaterades att det generella kravet på att detaljplanen ska grundas på ett program anses alltför kategorisk och att tillämpningen kan bidra till att förlänga processen. Vidare konstaterades: ”Bestämmel- serna tillämpas på varierande sätt i kommunerna och programmen tende- rar att bli alltför detaljerade och redovisas som färdiga skisser eller för- slag. Programsamrådet fyller då inte sin funktion och det planförslag som senare skickas ut för samråd blir nästintill identiskt med programmet. Av såväl exploatörer som berörda sakägare och allmänhet kan detta förfar- ande uppfattas som både förvirrande och som en fördröjning av plan- processen. Rätt utnyttjat anses programmet dock kunna underlätta den efterföljande planeringsprocessen.”

Byggprocessutredningen fann att även om programskedet ger möjlig- heter till ett tidigt informationsutbyte, är det tungrott samt att det dess- utom är svårt att skapa intresse för ett program som endast anger mål och utgångspunkter för planen. Utredningen föreslog dock inga ändringar i de grundläggande bestämmelserna om krav på program. I stället föreslog utredningen att bestämmelserna om samråd förenklas, så att samråd i det s.k. planskedet inte ska behöva ske om ett programsamråd har ägt rum.

Regeringen instämmer i bedömningen att de nuvarande reglerna med ett näst intill obligatoriskt program och ett krav på två samråd är onödigt betungande och i vissa fall onödigt förlänger processen. Byggprocess- utredningens tanke att förenkla de tidiga skedena i planprocessen har vunnit stort gehör hos remissinstanserna, även om flera tunga instanser har invändningar mot förslaget att samråd om ett program ska kunna er- sätta samrådet i det s.k. planskedet. Regeringen delar de remissinstansers uppfattning som innebär att ett översiktligt program normalt inte ger till- räcklig information om planens innebörd och konsekvenser, exempelvis för genomförandet. Ett genomförande av utredningens förslag i denna del skulle därmed dels åsidosätta de grundläggande principerna om insyn och inflytande, dels riskera att förlänga och fördyra processen jämfört med i dag. Ett samråd om ett planförslag bör därför på samma sätt som i dag normalt alltid ske, även i de fall samråd har skett i ett tidigare pro- gramskede.

Däremot anser regeringen i likhet med flera remissinstanser att det inte längre finns skäl att i lagen ställa krav på att planarbetet regelmässigt ska inledas med ett program. Därför bör kravet på ett särskilt program tas bort. Man kan ändå utgå från att kommunerna i likhet med vad som sker i dag också fortsättningsvis många gånger kommer att anse att det är lämp- ligt att inleda planarbetet med ett program. Inte minst för mer komplice-

Prop. 2009/10:170

235

rade planer som berör många intressenter och som innehåller starka mot- stående intressen kan ett program som underlag för den fortsatta proces- sen ofta vara en fördel. I enkla planer som berör ett fåtal intressenter kan ett program däremot ofta undvaras. Av de föreslagna bestämmelserna bör därför framgå att kommunen ska ange planens utgångspunkter och mål i ett särskilt program, endast om kommunen bedömer att det behövs för att underlätta detaljplanearbetet. Därigenom görs tydligt dels att programmet är ett frivilligt steg i processen, dels att ansvaret för bedömningen av be- hovet av program ligger på kommunen.

Bestämmelserna om samråd under arbetet med att ta fram ett förslag till detaljplan och om samrådskretsen

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska kommunen samråda med läns- styrelsen, lantmäterimyndigheten och de kommuner som berörs av pro- grammet eller planförslaget. Sakägare och de bostadsrättshavare, hyres- gäster och boende som berörs av programmet eller förslaget samt de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsent- ligt intresse av programmet eller förslaget ska ges tillfälle till samråd. Byggprocessutredningen har föreslagit att kommunen ska kunna välja att genomföra ett samråd antingen i programskedet eller i planskedet. Vidare har utredningen föreslagit att de nuvarande bestämmelserna som gör skillnad mellan att ”samråda med” vissa offentliga organ och att ”bereda tillfälle till samråd” med andra intressenter ska slopas och ersättas med uttrycket ”aktivt samråd”. Utredningen föreslog vidare att det införs en formell möjlighet för företag, sammanslutningar och enskilda i övrigt att till kommunen anmäla sitt generella intresse att få ställning som samråds- partner i ärenden inom hela kommunen eller en viss angiven del av den.

Regeringen finner i likhet med många remissinstanser att det inte finns skäl att införa nya uttryckssätt för hur samrådet ska bedrivas. Det finns en väl etablerad praxis för tillämpningen av de nuvarande bestämmel- serna, som anger att kommunen dels alltid ska samråda med vissa instan- ser, dels ge andra instanser tillfälle till samråd. Regeringen ser heller inga skäl för att utöka samrådet till berörda myndigheter på det sätt som Byggprocessutredningen har föreslagit. Länsstyrelsen har ett ansvar för att företräda och samordna statens intressen i planeringen. Bestämmel- serna i 10 § plan- och byggförordningen (1987:383) innebär en skyldig- het för länsstyrelsen att under samrådet på lämpligt sätt hålla berörda statliga myndigheter underrättade om planarbetet. De myndigheter som har synpunkter på förslaget ska framföra synpunkterna till länsstyrelsen.

Samrådsskyldigheten bör inte heller utvidgas till sådana företag, sam- manslutningar och enskilda som har anmält intresse att delta i planären- den inom ett aktuellt område. En sådan ändring skulle kunna leda till en orimligt resurskrävande administrativ process för kommunen. Den skulle också leda till svårigheter vid bedömningen av den krets som har rätt att överklaga ett detaljplanebeslut.

De nuvarande bestämmelserna om samrådskrets bör därför i princip behållas oförändrade.

När kravet på program slopas innebär det att kommunen i ökad ut- sträckning kan anpassa och förenkla sitt planarbete. Regeringen anser dock i likhet med ett stort antal remissinstanser att ett samråd om ett pro-

Prop. 2009/10:170

236

gram inte utan vidare kan ersätta ett samråd om ett planförslag. Program- Prop. 2009/10:170 met är ofta mycket översiktligt och ger normalt inte en uppfattning om

planförslagets innebörd och konsekvenser. I de fall ett program upprättas bör dock samråd om detta ske också fortsättningsvis. Regeringen gör där- för bedömningen att samråd bör ske både i arbetet med att ta fram ett program och ett förslag till en detaljplan.

Granskning av förslag till detaljplan

Bestämmelserna om utställning i nuvarande 5 kap. 23–26 §§ plan- och bygglagen gäller i stort sett oförändrade sedan 1987. Bestämmelserna innebär i princip att kommunen innan detaljplanen antas ska ställa ut planförslaget i minst tre veckor, att kungörelse om utställningen ska föras in i en ortstidning samt att kända sakägare, hyresgästorganisationer, m.fl. ska underrättas om innehållet i kungörelsen. Under förutsättning att sam- rådet bedrivs effektivt, bör utställningen enligt förarbetena närmast ses som en slutlig kontroll av vilka samrådssynpunkter som har kunnat till- godoses och ge berörda intressenter en möjlighet att åter överväga om det kvarstår väsentliga anmärkningar mot förslaget innan det antas (prop. 1985/86:1 s. 178). Byggprocessutredningen har föreslagit att bestämmel- serna om utställning ersätts med bestämmelser om att planförslaget ska hållas tillgängligt för granskning på kommunens webbsida under minst tre veckor.

Även om behovet av en slutlig kontroll efter samrådet och innan antag- andet av planen är angeläget delar regeringen utredningens uppfattning att processen efter samrådet bör kunna effektiviseras och förenklas. Där- för bör det nuvarande kravet på ett utställningsförfarande ersättas med krav på ett enklare, skriftligt granskningsförfarande. Detta innebär att planförslaget inte behöver ställas ut, utan kommunen ska endast se till att handlingarna finns tillgängliga för granskning under en granskningstid på minst tre veckor. Under granskningstiden ska kommunen se till att för- slaget, tillsammans med samrådsredogörelsen och annat underlag, finns tillgängliga för den som vill granska det. De ändringar som samrådet om planförslaget har medfört bör arbetats in i planhandlingarna inför gransk- ningen. Om granskningen medför att större ändringar måste göras i plan- handlingarna bör det krävas att en förnyad granskning sker.

Bestämmelserna om granskning bör vidare ställa krav på att förslaget, när samrådet är klart, ska kungöras i en ortstidning. Av kungörelsen ska bl.a. framgå var förslaget hålls tillgängligt för granskning. Kungörelsen ska, i likhet med i dag, anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en ortstidning. Kommunen ska vidare skicka ett meddelande om innehål- let i kungörelsen till kända sakägare, samt till hyresgästorganisationer. Ett meddelande ska även sändas till de myndigheter, sammanslutningar och enskilda i övrigt som har ett väsentligt intresse av förslaget. I likhet med i dag inbegrips i denna krets bl.a. enskilda personer, företag, myn- digheter och sammanslutningar som på ett påtagligt sätt berörs av försla- get och som tidigare i ärendet har lämnat in ett skriftligt yttrande och anmält sin önskan att få del av underrättelsen (prop. 1985/86:1 s. 616).

Regeringen delar däremot inte utredningens bedömning att de nuvar- ande bestämmelserna om underrättelse kan ersättas av en publicering på

237

kommunens webbsida (jfr motivering under rubriken ”Underrättelse om detaljplan”).

Förfarandet efter granskningen

Byggprocessutredningen har föreslagit att det efter granskningen ska upprättas en särskild granskningsredogörelse som ska sändas till de ex- terna intressenter som inte har fått sina synpunkter tillgodosedda. Endast den som under granskningstiden har lämnat in skriftliga synpunkter ska enligt utredningens förslag ha rätt att senare överklaga kommunens be- slut om antagande av planen. Om länsstyrelsen väljer att lämna ett yttran- de över planförslaget, bör detta enligt utredningen endast kunna grundas på sådana aspekter som senare kan föranleda ett ingripande enligt be- stämmelserna om statlig kontroll.

Mot bakgrund av remissinstansernas synpunkter anser regeringen att länsstyrelsen regelmässigt bör lämna ett yttrande under granskningen, i de fall någon av grunderna för statlig kontroll berörs på sådant sätt att en prövning efter antagandet kan aktualiseras (jfr avsnitt 11.6).

Regeringen anser i likhet med utredningen att de skriftliga synpunkter som har kommit in och kommunens förslag med anledning av synpunk- terna bör sammanställas i ett utlåtande. Utlåtandet eller ett meddelande om var det finns tillängligt bör sändas till dem som inte har fått sina syn- punkter tillgodosedda. Granskningsutlåtandet bör även skickas till läns- styrelsen. Som Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, är det särskilt angeläget att länsstyrelsen får ta del av utlåtandet när planeringsproces- sen har förkortats. Inte minst i de fall länsstyrelsen har lämnat ett ytt- rande vid granskningen är det angeläget att länsstyrelsen ges möjlighet att ta del av kommunens bemötande av de invändningar som länsstyrel- sen där framfört, som underlag för ställningstagande till om planen efter antagandet ska överprövas eller inte. Det är normalt mest praktiskt att utlåtande sänds tillsammans med meddelandet om att planen har antagits. Regler om detta bör därför införas.

Regeringen delar däremot inte utredningens bedömning att endast den som under granskningstiden har lämnat in skriftliga synpunkter ska ha rätt att senare överklaga kommunens beslut om antagande av planen. Som några instanser har framhållit innebär detta en väsentlig inskränk- ning av talerätten. För den enskilde kan det vidare te sig märkligt att tidi- gare framförda synpunkter måste upprepas vid flera tillfällen för att få behålla rätten att överklaga beslutet om planen. Enligt regeringens be- dömning bör nuvarande bestämmelser om rätt att överklaga planen därför inte ändras. I nuvarande plan- och bygglag finns bestämmelser som ger kommunen möjlighet att, innan en detaljplan antas, förelägga fastighets- ägare m.fl. som kan drabbas av skador till följd av en detaljplan att inom en viss tid anmäla anspråk på ersättning eller inlösen. Syftet med para- grafen är att ge kommunen möjligheter att överblicka vilka krav på ersättning som ett visst planbeslut kan ge upphov till. I förarbetena (prop. 1990/91:146 s. 80) framhålls att det är viktigt att planbestämmelserna görs så tydliga att sakägaren kan göra en riktig bedömning av deras eko- nomiska effekter. Enligt nuvarande bestämmelser ska ett sådant före- läggande innehålla en uppgift om de bestämmelser som avses bli utfärda- de, ändrade eller upphävda. Bestämmelserna bör tydliggöras. De bör in-

Prop. 2009/10:170

238

nehålla uttryckliga krav på att föreläggandet måste innehålla dels en upp- Prop. 2009/10:170 lysning om planförslagets innebörd, dels en upplysning om att rätten till

ersättning eller inlösen kan gå förlorad om den enskilde inte inom en viss tid anmäler sitt anspråk. Det bör vidare framgå att kommunen inte får anta detaljplanen innan tidsfristen för anmälan av anspråk har löpt ut.

Underrättelse om detaljplan

Byggprocessutredningen har föreslagit att både kommunens förslag till detaljplan och den antagna planen ska läggas ut på kommunens webb- plats och att denna publicering ska ersätta nuvarande bestämmelser om underrättelse. Utredningen föreslog även att ett meddelande inför och efter granskningen samt efter antagandet, som ska sändas till en bostads- rättshavare, i stället får sändas till en ledamot av styrelsen för bostads- rättsföreningen. Om ett stort antal personer ska underrättas får underrätt- elsen, enligt förslaget, i stället ske genom informationsblad som de be- rörda personerna kan ta del av.

Även om utredningens förslag att införa bestämmelser om webbpubli- cering är intressant – eftersom det skulle snabba upp processen och göra den mer transparent och lättillgänglig – ser regeringen svårigheter med det. I första hand beror dessa svårigheter på att både förslaget som sådant och analysen av det har begränsats till plan- och bygglagen. Det är olämpligt med olika processuella förfaranden inom olika delar av den kommunala verksamheten. Enligt regeringens bedömning behöver försla- get analyseras bredare med sikte på hela det kommunala området. Denna slutsats hindrar dock inte att de kommuner som vill publicera sina förslag till detaljplaner på webbsidan gör detta så länge som detta inte strider mot bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204). Kommunerna kan dock inte ersätta det lagfästa underrättelseförfarandet med en sådan webbpublicering.

För meddelanden om att ett förslag till detaljplan finns tillgängligt för granskning, att ett granskningsutlåtande har färdigställts samt att en de- taljplan har antagits, finns det i dag särskilda bestämmelser för medde- landen till samfälligheter och ett stort antal personer. Liknande bestäm- melser bör införas även för sådana meddelanden som rör bostadsrättsför- eningar. Som Länsstyrelsen i Stockholms län har påpekat, är det olämp- ligt att införa en generell möjlighet att i stället för underrättelse till en- skilda bostadsrättshavare sända meddelanden till en ledamot av styrelsen, eftersom man inte kan utgå från att styrelsen alltid är överens med en- skilda medlemmar. Behovet aktualiseras framförallt i de fall bostadsrätts- havarens adress inte är tillgänglig för kommunen. Enligt regeringens be- dömning bör därför ett meddelande inför och efter granskningen samt efter antagandet, få sändas till en ledamot av styrelsen för bostadsrätts- föreningen endast om det saknas en känd adress till bostadsrättshavaren.

I dag saknas regler om att lantmäterimyndigheten ska få ett meddelande om att en detaljplan har antagits. En sådan bestämmelse bör införas.

239

11.4Regler för ett ännu enklare planförfarande i vissa situationer

Regeringens förslag: Ytterligare förenklingar av förfarandet ska kun- na ske i vissa situationer. För det första behålls nuvarande bestämmel- ser om s.k. enkelt planförfarande, under förutsättning att planförslaget inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. För det andra in- förs möjligheter till ett förenklat och samordnat förfarande vid detalj- planeläggning när detaljplanen enbart gäller en verksamhet som har bli- vit eller ska bli föremål för en tillståndsprövning enligt 9 kap. 6 § mil- jöbalken eller när detaljplanen enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller genom en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. Detta innebär ett förenklat sam- rådsförfarande, förenklat kungörande av förslag till detaljplan och andra krav på innehållet i granskningsutlåtandet.

PBL-kommitténs förslag motsvarar endast delvis regeringens förslag. PBL-kommittén föreslog vissa ändringar för att förbättra samordningen mellan plan- och bygglagen och miljöbalken. Vidare diskuterades möj- ligheterna till en bättre samordning med prövningen enligt de s.k. trafik- lagarna, men kommittén lämnade inte något konkret författningsförslag i den delen.

Byggprocessutredningens förslag motsvarar inte regeringens förslag. Byggprocessutredningen föreslog att nuvarande bestämmelser om s.k. enkelt planförfarande upphävs.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag till förenkling av plan-

förfarandet för sådana planförslag som enbart reglerar verksamheter som har tillståndsprövats enligt miljöbalken har avstyrkts av Boverket som anser att det är ett stort avsteg från principen att det är detaljplanen som ska ange förutsättningarna för vad som kan tillåtas. Det faktum att detalj- planen och tillståndsprövningen ligger nära i tiden ändrar, enligt Bover- ket, inte förhållandet att planen fortsätter att gälla oavsett om tillståndet utnyttjas eller inte. Enligt Blekinge tekniska högskola, Sveriges Lantmä- tareförening och Malmö kommun försvåras en samordning mellan plan- och bygglagen och miljöbalken av de principiella skillnaderna mellan lagarna när det gäller syfte, materiella regler, beslutsfattande etc. Lant- mäteriet anser att förslagen till samordning är ett steg i rätt riktning, men har anfört att förslaget till samordning med tillståndsprövning enligt mil- jöbalken främst borde fungera i anmälningsärenden där kommunen själv har beslutsmakten. Lantmäteriet, Göteborgs kommun och Länsstyrelsen i Stockholms län m.fl. har pekat på behovet av fördjupade utredningar om samordningen mellan plan- och bygglagen och trafiklagstiftningen.

Flera remissinstanser har anfört att de sammantagna effekterna av Byggprocessutredningens förslag avseende detaljplaneprocessen i prakti- ken inte kommer att leda till önskvärda förenklingar. Linköpings och Gotlands kommuner har ifrågasatt om den föreslagna planprocessen sam-

Prop. 2009/10:170

240

mantaget ger någon större tidsvinst och anser att principen om ett enda Prop. 2009/10:170 samråd inte är tillräckligt långtgående för att förenkla och snabba upp

planprocessen. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att försla- gen riskerar att förlänga processen för vissa av de verkligt enkla planfrå- gorna som i dag löses genom s.k. enkelt planförfarande. Också Lant- mäteriet, Konkurrensverket, ett antal länsstyrelser samt Eksjö, Huddinge, Hudiksvalls, Jönköpings, Karlstads, Motala och Åre kommuner m.fl. är negativa till att enkelt planförfarande utmönstras ur lagstiftningen. För- farandet anses väl inarbetat och mycket använt, bl.a. när det gäller små planändringar.

Några remissinstanser har invänt mot förslaget i lagtextpromemorian att införa möjligheter att samordna olika moment i förfarandet för verk- samheter som har tillståndsprövats enligt miljöbalken eller åtgärder som har prövats genom en arbetsplan eller en järnvägsplan. Boverket menar att det inte kan råda fullständig identitet mellan prövningarna i de olika ärendena och att planen har en mer generell verkan än en prövning enligt de nämnda lagarna. Framförallt hävdas att de frågor som ska tas upp i ett samråd om en miljökonsekvensbeskrivning enligt dessa lagar inte är identiska med de frågor som ska tas upp i ett plansamråd enligt plan- och bygglagen. Också Banverket menar att det är ovanligt att en detaljplan inte omfattar någon angränsande mark och föreslår att bestämmelsen for- muleras om för att ge ett större utrymme för samordning. Blekinge tek- niska högskola anser att förslagen inte löser problemen med den bris- tande samordningen mellan plan- och bygglagen och miljöbalken. Sve- riges Kommuner och Landsting har anfört att förfarandena bygger på helt olika förutsättningar och föreslagit att frågorna om de förenklade förfar- andena systematiskt ordnas på ett annat sätt. Transportinfrastrukturkom- mittén har tillstyrkt och välkomnar särskilt förslagen om samordning av arbetet vid planläggning och annan prövning enligt plan- och bygglagen med prövning enligt annan lag så att dubbelarbete undviks. Ett antal re- missinstanser, bl.a. Sveriges Kommuner och Landsting, har invänt mot att reglerna om s.k. enkelt planförfarande har splittrats på olika paragrafer och anser att förslaget inte ger motsvarande möjligheter till förenklingar som finns i de nuvarande bestämmelserna. Enligt Lantmäteriet saknas det en uttrycklig reglering om bestämmelserna om granskning ska tilläm- pas eller inte, vilket är möjligt med de nuvarande bestämmelserna. Länsstyrelsen i Stockholms län m.fl. har anfört att uttrycket ”enkelt plan- förfarande” är inarbetat och bör behållas i lagtexten.

Skälen för regeringens förslag

Enkelt planförfarande

Såsom ett stort antal remissinstanser har pekat på innebär Byggprocessut- redningens förslag bl.a. att de nuvarande möjligheterna till ett enklare förfarande under vissa förutsättningar och villkor helt tas bort. Reglerna om enkelt planförfarande i nuvarande 5 kap. 28 § plan- och bygglagen innebär att det – utöver sakägare och enskilda berörda – endast är läns- styrelsen och lantmäterimyndigheten som ska ges tillfälle till samråd och att utställningen ersätts med en underrätterättelse till samrådskretsen, med möjlighet att godkänna förslaget eller inom två veckor komma in

241

med synpunkter. Denna tid kan förkortas om alla berörda är överens om det. Bestämmelserna ger en möjlighet för kommunen att i vissa enkla situationer och inom en mycket kort tidsrymd – i extrema fall vid ett enda möte med berörda intressenter – enas om ett planförslag innan det antas. Erfarenheterna visar att förfarandet är användbart framförallt då ett fåtal intressenter berörs av små planändringar som aktualiseras av en bygglovsansökan som inte kan godtas som en mindre avvikelse från gäll- ande detaljplan.

Dagens möjligheter till enkelt planförfarande bör behållas, inte minst för att underlätta de planändringar som behövs som ett alternativ till icke godtagbara avvikelser från detaljplaner. I föreslagna nya 5 kap. bör det därför föras in bestämmelser som motsvarar dagens regler för s.k. enkelt planförfarande. Bestämmelserna bör ge möjlighet att förenkla både förfa- randet vid samrådet och att ersätta granskningen med ett underrättelse- förfarande om högst två veckor. I likhet med det som gäller i dag bör kriterierna för en tillämpning av detta förfarande vara att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande. Förslaget till detaljplan ska också ha liten betydelse och sakna intresse för allmänheten. Även om det egentligen bör vara självklart, bör bestäm- melserna om det enkla förfarandet förtydligas så att det står klart att en förutsättning för en tillämpning av bestämmelserna om enkelt planförfar- ande är att planförslaget inte kan antas medföra en betydande miljöpåver- kan.

Samordnat förfarande vid tillståndsprövning enligt miljöbalken

Som PBL-kommittén har redovisat i betänkandet ”Får jag lov – om planering och byggande” (SOU 2005:77 s. 794) finns det vissa samord- nings- och förenklingsmöjligheter för detaljplaner som endast inriktas på att skapa formella förutsättningar för att tillåta en utbyggnad av en verk- samhet som ska tillståndsprövas enligt 9 kap. 6 § miljöbalken. I de fall kommunen anser att verksamheten kan tillåtas och det inte finns några andra planfrågor som samtidigt behöver regleras är det uppenbart att planprövningen och miljöbalksprövningen till en betydande del kan ses som en dubbelprövning av samma frågor. Nuvarande regler ställer i den beskrivna situationen omfattande krav på planförfarandet, trots att en parallell prövning sker enligt balken. Det krävs i princip både program, samråd och utställning. Dessutom ska underlaget innehålla bl.a. en miljö- konsekvensbeskrivning.

För alla berörda är det angeläget att det sammantagna förfarandet en- ligt miljöbalken och plan- och bygglagen blir så enkelt som möjligt, utan att dock vare sig kraven på planmässiga bedömningar eller en ordentlig miljöprövning åsidosätts. Flertalet av de remissinstanser som har kom- menterat kommitténs förslag till samordning är positiva till en sådan samordning.

Regeringen delar kommitténs bedömning. Kommunen bör ges möjlig- het att, om den så önskar, i vissa avseenden förenkla sitt planförfarande i de fall då detaljplanen endast avser en sådan verksamhet som har till- ståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har med- delats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken. För det första bör kommunen ges en möjlighet att hoppa över samrådet om det för exakt samma verk-

Prop. 2009/10:170

242

samhet pågår en parallell tillståndsprövning enligt miljöbalken. I de fall tillståndsprövningen redan är avslutad, bör en förutsättning för att hoppa över samrådet vara att den miljökonsekvensbeskrivning som finns i till- ståndsärendet är tillräcklig i förhållande till de krav som ställs på en miljökonsekvensbeskrivning för en plan, fortfarande är aktuell samt att samråd har skett i det andra ärendet med alla som omfattas av krav på samråd enligt plan- och bygglagen. Om förutsättningarna för det förenk- lade förfarandet brister endast i det avseendet att samråd inte har skett i det andra ärendet med alla de som omfattas av samråd enligt plan- och bygglagen, bör det vara tillräckligt att detaljplaneärendet kompletteras genom att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet i det andra ärendet.

Även kungörelsen inför granskningen av planförslaget bör kunna för- enklas. En uttrycklig möjlighet till samordning med kungörelseförfaran- det i ett pågående tillståndsärende för samma verksamhet enligt miljöbal- ken bör därför införas i plan- och bygglagen. Vidare bör kommunen kun- na förenkla den slutliga granskningen av ett planförslag genom att hän- visa till handlingarna i tillståndsärendet i den mån informationen finns där. Kommunens granskningsutlåtande över de synpunkter som har kom- mit in under granskningstiden och kommunens förslag med anledning av synpunkterna bör också avse de synpunkter som har kommit in i det andra ärendet. För att säkerställa att det har skett en planmässig bedöm- ning, bör en grundläggande förutsättning för ett förenklat planförfarande i dessa fall vara att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna.

Sakägarnas intressen i de delar som gäller verksamhetens miljöeffekter bör kunna anses ha tagits hänsyn till genom tillståndsprövningen enligt balken. Andra eventuella konsekvenser för vissa sakägare bör framgå av de planbeskrivningar som även i dessa fall måste upprättas och vara till- gängliga för yttranden. Sakägare bör därför ha lika goda möjligheter att bevaka sina intressen som vid de hittillsvarande dubbla förfarandena.

Samordnat förfarande vid prövning även enligt väglagen (1971:948) och lagen (1995:1649) om byggande av järnväg

Motsvarande möjligheter till samordning bör gälla för detaljplaner som endast avser åtgärder som har prövats genom upprättande och fastställ- ande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller genom en järn- vägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Som PBL-kommittén konstaterade i sitt betänkande (SOU 2005:77 s. 799–812) finns det stora brister i samordningen mellan planläggningen enligt plan- och bygglagen och prövningen enligt väglagen och lagen om byggande av järnväg. Ofta förekommer det som kan kallas dubbel pla- nering och även dubblerad prövning. Kommittén ansåg dock att en mer långtgående samordning var alltför omfattande för att rymmas i översy- nen. Kommittén belyste ändå översiktligt olika strategier för framtida förenklingar. Ett av kommitténs framförda alternativ avser möjligheten för kommunen och det ansvariga trafikverket att komma överens om vilken planeringsform som är mest lämplig i det enskilda fallet. Detta alternativ ansågs framförallt vara intressant när det gäller planering för väg och järnväg. Kommittén fann dock att en reglering i en arbets- eller

Prop. 2009/10:170

243

järnvägsplan kan vara tillräcklig i de fall omgivningspåverkan är begrän- Prop. 2009/10:170 sad och genomförandefrågorna är relativt okomplicerade. Kommittén

framhöll samtidigt att en detaljplan ur ett säkerhetsperspektiv många gån- ger är ett bättre regleringsinstrument än en arbetsplan eller en järnvägs- plan, eftersom planområdet är något vidare. Enligt kommittén behöver en ökad valfrihet kombineras med bestämmelser som anger att prövning enligt det ena regelverket är jämförbart med prövning enligt det andra. Även i de fall bägge planinstituten bedöms nödvändiga finns det en för- enklingspotential i en bättre samordning av processerna med samråd, ut- ställning m.m.

Regeringen har den 19 mars 2009 tillsatt en parlamentarisk kommitté för att analysera planeringsprocessen för transportinfrastruktur och före- slå sådana ändringar i väglagen och lagen om byggande av järnväg som innebär att dessa processer effektiviseras (”Effektivisering av planerings- processen för transportinfrastruktur”, Dir. 2009:16). Utredningsarbetet ska även omfatta frågor om miljökonsekvensbeskrivning och tillåtlig- hetsprövning enligt miljöbalken samt frågor om samordning med övrig fysisk planering enligt plan- och bygglagen.

Det finns för närvarande inte underlag för några mer långtgående för- slag till förändringar i syfte att förbättra samordningen mellan lagarna. Mot bakgrund av PBL-kommitténs resonemang om vissa förenklings- möjligheter bör det dock för åtgärder som har prövats enligt väglagen el- ler lagen om byggande av järnväg redan nu införas samordningsregler motsvarande de som föreslås i förhållande till tillståndsprövningar enligt miljöbalken. Reglerna bör gälla endast när de olika prövningarna avser identiska åtgärder. Bestämmelserna bör inte vara tvingande, utan endast innebära en möjlighet för kommunen att förenkla sitt planarbete. Också förutsättningarna för att genomföra förenklingarna bör vara desamma, dvs. att planförslaget ska vara förenligt med översiktsplanen och läns- styrelsens granskningsyttrande.

11.5	Upprättande av miljökonsekvensbeskrivning

Regeringens förslag: Bestämmelserna om upprättande av miljökon-
sekvensbeskrivningar och samråd om förslag till detaljplaner vars ge-
nomförande kan antas medföra en betydande miljöpåverkan förtydli-
gas i förhållande till bestämmelserna i 6 kap. miljöbalken.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
Remissinstanserna: Naturvårdsverket har ifrågasatt den föreslagna
lagstiftningstekniken och anfört att det finns en risk för att angelägna
hänvisningar missas. Verket föreslår i stället att den nuvarande mer ge-
nerella och breda hänvisningen till 6 kap. miljöbalken behålls. Blekinge
tekniska högskola har anfört att det även bör införas en bestämmelse som
hänvisar till kravet på en behovsbedömning enligt 6 kap. 11 § miljöbal-
ken.
Skälen för regeringens förslag: I de nuvarande bestämmelserna i
plan- och bygglagen görs två hänvisningar till bestämmelser i 6 kap. mil-
jöbalken, en i bestämmelserna om översiktsplan och en i bestämmelserna		244

om detaljplan. Hänvisningarna är generella utan någon tydlig anvisning Prop. 2009/10:170 om när vilken bestämmelse i miljöbalken är tillämplig. För att i planpro-

cesserna underlätta tillämpningen av 6 kap. miljöbalken bör hänvisning- arna preciseras.

11.6Länsstyrelsens uppgifter under detaljplaneprocessen

Regeringens förslag: Det förtydligas att länsstyrelsen under samrådet även ska verka för att en bebyggelse inte blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översväm- ning eller erosion.

Under granskningstiden ska länsstyrelsen yttra sig över planförsla- get, om förslaget enligt länsstyrelsens bedömning innebär att det finns en risk för en överprövning enligt bestämmelserna om statlig kontroll. Av yttrandet ska framgå i vilka avseenden planförslaget är olämpligt med hänsyn till dessa bestämmelser.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer endast delvis med
regeringens. Utredningen föreslog att kraven på samråd med länsstyrel-
sen och lantmäterimyndigheten nyanseras och ersätts med information i
de fall kommunen bedömer att ett genomförande av planen inte kommer
att medföra en betydande miljöpåverkan. Länsstyrelsen och lantmäteri-
myndigheten ska, enligt förslaget, därefter bestämma om och på vilket
sätt myndigheterna avser att samråda med kommunen. Utredningen före-
slog vidare att, om länsstyrelsen väljer att lämna ett yttrande efter gransk-
ningen av planförslaget, bör detta kunna grundas endast på sådana aspek-
ter som senare kan föranleda ett ingripande enligt de nuvarande bestäm-
melserna i 12 kap. 1 § plan- och bygglagen.
Boverkets förslag överensstämmer delvis med regeringens i den del
som avser innehållet i länsstyrelsens yttrande under granskningstiden.
Boverket föreslog dock en skyldighet för länsstyrelsen att alltid yttra sig
över ett planförslag vid utställningen.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
Remissinstanserna: Flera myndigheter, länsstyrelser och kommuner
har invänt mot Byggprocessutredningens förslag att nyansera kravet på
samråd med länsstyrelsen i förhållande till graden av miljöpåverkan.
Stadsarkitektföreningen har anfört att det bör ses som en rättighet för
kommunerna att få yttranden från länsstyrelsen. Boverket har avstyrkt
förslaget och anser att samrådet med länsstyrelsen också fortsättningsvis
ska vara obligatoriskt och gälla samtliga planer. Länsstyrelsen i Väster-
bottens län har anfört att en begränsning av samrådsförfarandet minskar
länsstyrelsens möjligheter att samordna och hävda statliga intressen och
kan resultera i att överprövning kommer att nyttjas i större utsträckning,
något som inte bidrar till ökad effektivitet eller kortare handläggnings-
tider. Länsstyrelserna i Stockholms och Hallands län har anfört att det
inte finns något samband mellan graden av miljöpåverkan och behovet
av samråd med länsstyrelsen utan att det i stället ofta finns en mängd
statliga intressen av betydelse för kommunen, t.ex. samordning med an-
nan lagstiftning, såsom kulturminneslagen och bestämmelser i miljöbal-	245

ken om strandskydd, vattenverksamhet, miljöfarlig verksamhet m.m.

Boverket, Statens geotekniska institut, Länsstyrelsen i Västmanlands län och Linköpings kommun har anfört att dagens bestämmelser ger länsstyr- elsen tillräckliga möjligheter att välja på vilket sätt man avser att samråda med kommunen och att i vissa enkla planärenden avstå från att yttra sig.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Värmlands län samt Hudiksvalls kommun, Sveriges Kommuner och Landsting, Små Kommunernas sam- verkan (SmåKom) m.fl. har tillstyrkt förslaget och anser att det ger admi- nistrativa förenklingar och ett nytt arbetssätt för länsstyrelsen. Endast ett fåtal remissinstanser har kommenterat utredningens förslag att i en ny pa- ragraf särskilt reglera innehållet i länsstyrelsens yttrande under gransk- ningstiden till de överprövningsgrunder som regleras i nuvarande 12 kap. 1 § plan- och bygglagen. De som yttrat sig tillstyrker dock uttryckligen förslaget.

Boverkets förslag om obligatoriska yttranden från länsstyrelsen i sam- band med utställningen har tillstyrkts av en majoritet av remissinstanser- na, såväl statliga myndigheter och länsstyrelser som kommuner och orga- nisationer. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att förslaget är mycket positivt eftersom detta tydliggör vilka statliga intressen som länsstyrelsen har ansvar för att bevaka. Förslaget har avstyrkts av Växjö tingsrätt och Länsstyrelsen i Västmanlands län m.fl. med hänvisning till att upprepade yttranden inte är en fördel för en effektiv förvaltning. Läns- styrelsen i Dalarnas län har anfört att det inte formellt bör krävas ett utställningsyttrande i de fall länsstyrelsen inte har anledning att pröva kommunens planbeslut, vilket är det mest vanliga. Lomma, Skövde och Södertälje kommuner har ifrågasatt nyttan med förslaget och anser att de möjligheter som i dag står till buds för länsstyrelsen att ta tillvara statens intressen är tillräckliga.

Lagtextpromemorians förslag har kommenterats av Sveriges Kommu- ner och Landsting som invänt mot att länsstyrelsen ska kunna välja att inte avge något granskningsyttrande.

Skälen för regeringens förslag: Några av de bärande tankarna med plan- och bygglagen var dels att begränsa det statliga inflytandet i kom- munernas planläggning, dels att länsstyrelsen skulle ges ansvaret att sam- lat företräda staten gentemot kommunen i såväl översiktsplaneringen som detaljplaneläggningen. Det finns inget skäl att ifrågasätta eller ändra länsstyrelsens ansvar för samordningen av statens intressen i det tidiga skedet av den fysiska planeringen, snarare tvärtom. De utredningar som har genomförts under senare år har samstämmigt tryckt på behovet av att länsstyrelsen också fortsättningsvis bör svara för den statliga samord- ningen, vilket även bekräftas av remissynpunkterna från såväl kommuner som statliga myndigheter. Samtidigt har det i olika sammanhang under senare år förts fram synpunkter på att länsstyrelsen har haft betydande svårigheter att svara upp mot förväntningarna och framförallt kommun- erna har efterlyst förbättringar i hur länsstyrelsen företräder staten.

Regeringen har på olika sätt uppmärksammat de problem som har förts fram när det gäller länsstyrelsernas uppgifter i den fysiska planeringen enligt plan- och bygglagen. I avsnitt 17.1 återkommer regeringen med en närmare redovisning av länsstyrelsens ansvar samt av vilka insatser som har gjorts. Mot bakgrund av länsstyrelsens viktiga samordningsroll finns

Prop. 2009/10:170

246

det anledning att ifrågasätta Byggprocessutredningens ändringsförslag i denna del.

Även i fråga om samrådet med lantmäterimyndigheten finns det skäl att ifrågasätta Byggprocessutredningens förslag. Lantmäterimyndigheten är en naturlig samrådspart för de delar av plangenomförandeprocessen som avser ändringar i fastighetsindelningen och i fastighetsanknutna rättighetsupplåtelser.

Det tidiga samrådet med länsstyrelsen, som fördes fram som viktigt redan i förarbetena inför den nuvarande lagens ikraftträdande, bör också fortsättningsvis vara ett grundläggande instrument för det statliga infly- tandet. En begränsning av samrådet skulle på ett olyckligt sätt minska länsstyrelsens möjligheter att samordna och hävda statliga intressen. Ett tidigt samråd med länsstyrelsen är en förutsättning för att länsstyrelsen ska kunna fullfölja sin uppgift att verka för och samordna statens intres- sen.

Redan den nuvarande utformningen av samrådsbestämmelserna inne- bär att länsstyrelserna och lantmäterimyndigheten kan avstå från att läm- na synpunkter under samrådet. Flertalet länsstyrelser har utvecklat ända- målsenliga former för ett rationellt samrådsförfarande, vilket ofta i prak- tiken, inte minst vid okomplicerade planförslag, innebär att man avstår från att lämna synpunkter i ett samrådsyttrande. Det finns anledning att tro att länsstyrelserna genom den pågående kompetenssatsningen och ett ökat erfarenhetsutbyte kommer att förbättra formerna för samråd ytter- ligare. Bestämmelserna om samråd med länsstyrelserna och med lantmä- terimyndigheten bör därför inte ändras i sak.

För att få en bättre konsistens mellan länsstyrelsens överprövnings- grunder och vad länsstyrelsen ska samråda om och granska under gransk- ningstiden, bör även en komplettering göras i samrådsbestämmelserna som innebär att länsstyrelsen under samrådet också bör verka för att en bebyggelse inte blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översvämning eller erosion. Därmed görs tydligt att länsstyrelsen genom aktiva insatser tidigt i planeringspro- cessen ska bidra med sådant underlag, råd och synpunkter som ger kom- munen möjlighet att utforma planförslaget så att ett senare statligt ingrip- ande kan undvikas. I övrigt finns det inte tillräckliga skäl för att ändra bestämmelserna om samråd med länsstyrelsen.

Däremot är det angeläget att kommunen vid granskningen får uttryck- liga besked om det exempelvis finns risk för ett ingripande från staten efter planen har antagits. Därför bör det av bestämmelserna uttryckligen framgå att länsstyrelsen under granskningstiden ska yttra sig över ett planförslag, om förslaget enligt länsstyrelsens bedömning innebär att det finns en risk för en överprövning enligt bestämmelserna om tillsyn över kommunala beslut. Yttrandet bör begränsas till de ingripandegrunder som avser att ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken inte tillgo- doses, att en miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. miljöbalken inte följs, att strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande be- stämmelser, att regleringen av sådana frågor om användningen av mark- och vattenområden som angår flera kommuner inte har samordnats på ett lämpligt sätt eller att en bebyggelse annars blir olämplig med hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor, översväm- ning eller erosion. Normalt innebär detta inte någon ny uppgift för läns-

Prop. 2009/10:170

247

styrelsen eftersom flertalet länsstyrelser redan enligt de nuvarande be- Prop. 2009/10:170 stämmelserna regelmässigt avger ett yttrande vid utställningen i de fall

någon av ingripandegrunderna är aktuella.

12	Genomförandet av detaljplaner

Regeringens förslag: Genomförandet av en detaljplan ska grundas på
den planbeskrivning som kommunen har utarbetat i detaljplaneären-
det.
	En kommun ska få lösa mark eller utrymme som inte har bebyggts
på ett sätt som i huvudsak följer detaljplanen även om det finns olika
huvudmän för de allmänna platserna i detaljplanen.
	Kravet på utställning av kommunens förslag avseende ersättnings-
skyldighet för fastighetsägarna för anordnande av allmänna platser
och anordningar som tillhör sådana platser tas bort. I stället ska sådana
förslag hållas tillgängliga för granskning under en granskningstid som
kungörs av kommunen.
	Markägares skyldighet att, utan prövning av länsstyrelsen, avstå
mark utan ersättning slopas.

PBL-kommitténs förslag motsvarar delvis regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser har tillstyrkt PBL-kommit-
téns förslag att en genomförandebeskrivning inte behöver utgöras av en
särskild handling. Det är bra om innehållet igenomförandebeskrivningen
redovisas i anslutning till planbestämmelserna, menar flera remissinstan-
ser. Boverket, Lantmäteriet och Sveriges Kommuner och Landsting m.fl.
har lämnat synpunkter på förslaget i lagtextpromemorian och anfört att
de inte förstår tillägget i den föreslagna 6 kap. 1 § ”med de ändringar som
samrådet om planförslaget och granskningen av det har medfört innan
detaljplanen antogs”. Enligt instanserna är det en självklarhet att det ur-
sprungliga förslaget till planbeskrivning successivt ändras om synpunkter
under planprocessens gång så kräver. Enligt Lantmäteriet är ”planbe-
skrivningen” den slutprodukt som tillfogas planen och därför blir det na-
turligt att säga att genomförandet ska grundas på planbeskrivningen. I
annat fall skulle, enligt Lantmäteriet, innebörden bli att planbeskriv-
ningen är bindande för genomförandet vilket inte är lämpligt. Enligt
Sveriges Kommuner och Landsting är det något oklart med vad som av-
ses med uttrycket ”ska grundas på” eftersom planbeskrivningen inte är
bindande. Några remissinstanser, bland annat Lantmäteriet tillstyrker
kommitténs förslag att upphäva nuvarande 6 kap. 18 § som innebär att
mark med detaljplan med enskilt huvudmannaskap i vissa falla ska upp-
låtas utan ersättning. Några remissinstanser menar att bestämmelsen i
stället bör ändras så att enskilt huvudmannaskap hanteras som kommu-
nalt huvudmannaskap.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 6 kap. 1 § plan- och
bygglagen ska man, när en detaljplan upprättas, i en särskild handling
kallad genomförandebeskrivning redovisa de organisatoriska, tekniska,		248

ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärder som behövs för ett ändamåls- enligt genomförande av planen. Utöver kravet på en övergripande ge- nomförandebeskrivning finns i 6 kap. vissa särskilda bestämmelser om plangenomförandet. Det är närmare bestämt bestämmelser om exploater- ingssamverkan, om fastighetsplan, om avstående av mark, om skyldighet för exploatörer att bekosta gator och va-anläggningar m.m., om kommu- nens skyldighet att anlägga gator och andra allmänna platser och upplåta dem till allmänt begagnande samt om kommunens rätt att av fastighets- ägarna ta ut avgifter motsvarande kostnaderna för utförande av gator och andra allmänna platser. Långt ifrån alla åtgärder som måste vidtas till följd av en detaljplan är dock reglerade i 6 kap. plan- och bygglagen. Be- stämmelser som är nödvändiga för genomförandet av en detaljplan finns också i många andra lagar, t.ex. bestämmelserna om fastighetsbildning i fastighetsbildningslagen (1970:988), om fastighetssamverkan i anlägg- ningslagen (1973:1149), om framdragande av vissa ledningar i lednings- rättslagen (1973:1144) samt – inte minst – bestämmelser i olika lagar om byggande och finansiering av infrastruktur m.m., t.ex. lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster.

I avsnitt 10.6 föreslås att det nuvarande kravet på en särskild genom- förandebeskrivning tas bort och att planbeskrivningen i stället ska inne- hålla en redovisning av hur planen är avsedd att genomföras. En följd av den ändringen är att även bestämmelserna om genomförandet av en de- taljplan bör ändras så att det framgår att genomförandet ska grundas på den planbeskrivning som kommunen har utarbetat i detaljplaneärendet.

I avsnitt 10.3 föreslås vidare att det ska vara möjligt att, i en och sam- ma detaljplan, reglera huvudmannaskapet för allmänna platser så att man inte längre måste välja mellan att hela planen ska ha antingen kommunalt eller enskilt huvudmannaskap. De allmänna platserna bör gå att dela upp så att vissa platser har kommunalt huvudmannaskap och andra enskilt huvudmannaskap. En följd av detta är att reglerna om inlösen bör juste- ras så att inlösensreglerna följer huvudmannaskapet. Plan- och byggut- redningen behandlade denna fråga i betänkandet (SOU 1996:168 s. 123 f.) och fann att det huvudsakliga skälet till att delat huvudmannaskap inte tillåts enligt den nuvarande lagen är att det skulle kunna uppstå oklar- heter om vad som gäller i fråga om inlösen i olika delar av planen. Som utredningen fann är detta problem inte särskilt svårt att lösa och en änd- ring i linje med vad som föreslogs i det nämnda betänkandet bör således kunna genomföras. Denna bedömning gjorde också PBL-kommittén (SOU 2005:77 s. 558). De bestämmelser om inlösen som det i första hand handlar om är bestämmelserna om att kommunen, om den är hu- vudman för allmänna platser, i två fall får lösa mark efter genomförande- tidens utgång. Det första fallet avser mark som tillhör olika ägare men som enligt en fastighetsplan ska utgöra en enda fastighet. Som Plan- och byggutredningen fann bör denna inlösenrätt gälla oberoende av vem som är huvudman (jfr SOU 1996:168 s. 125). Det andra fallet avser mark som inte har bebyggts i enlighet med planen. Denna inlösenrätt bör gälla om kommunen i någon del av planen är huvudman för gator.

I nuvarande 6 kap. 18 § plan- och bygglagen finns en bestämmelse om att mark eller utrymme med detaljplan med enskilt huvudmannaskap i vissa falla ska kunna upplåtas utan ersättning för att användas till allmän plats. Bestämmelsen har sitt ursprung i att en köpare av en tomt inte ska

Prop. 2009/10:170

249

behöva betala extra för att få ta ett vägområde i anspråk på säljarens mark. Den ”nytta” som avses i bestämmelsen är då den nytta som sälja- ren har av att kunna sälja tomter och få betalt för dessa. Då ställs sälja- rens nytta av tomtförsäljningen mot värdet av den vägmark som säljaren avstår. Ursprungligen synes bestämmelsen i 6 kap. 18 § ha haft ett för- delningssyfte. I förarbetena (prop. 1986/87:1, s. 650) anges att paragrafen motsvarar äldre bestämmelser med den förändringen att marken ska kunna tas i anspråk i ett tidigt skede för att kunna tillgodose behovet av utfart.

Enligt PBL-kommittén har bestämmelsen dock inte tillämpats. I prakti- ken har upplåtelsen av mark säkerställts enligt den lag som tillämpas för markens ianspråktagande t.ex. anläggningslagen (1973:1149) eller ge- nom avtal. Däremot framhåller PBL-kommittén att bestämmelsen har fått betydelse när ersättning för utrymmet enligt anläggningslagen ska be- stämmas. Detta har i praktiken inneburit att för mark som träffas av be- stämmelsen i 6 kap. 18 § utgår regelmässigt ingen ersättning (jfr rätts- fallet V00:4 i Lantmäteriets rättsfallsregister). Det har således inneburit att vissa ägare av mark har fått ett sämre ekonomiskt utfall än andra fas- tighetsägare i en gemensamhetsanläggning. PBL-kommittén har föresla- git att bestämmelsen upphävs.

Regeringen anser att det saknas skäl för att ha kvar bestämmelsen. Lagrådet har efterfrågat en förklaring av vad som avses med ”nytta” i

föreslagna 6 kap. 5 § och hur bestämmelsen förhåller sig till Europakon- ventionens bestämmelser om skydd för äganderätten. Bestämmelsen motsvarar delar av nuvarande 6 kap. 19 § första stycket plan- och bygg- lagen och innebär att länsstyrelsen får besluta att en ägare utan ersättning ska upplåta eller avstå mark eller utrymme endast i den mån det är skäligt med hänsyn till den ”nytta” som ägaren kan väntas få av planens genom- förande och med hänsyn till omständigheterna i övrigt.

Enligt 2 kap. 18 § första stycket regeringsformen är varje medborgares egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Av andra stycket följer att den som genom expropriation eller annat sådant förfogande tvingas avstå sin egendom ska vara tillförsäkrad ersättning för förlusten. Sådan ersättning ska också vara tillförsäkrad den för vilken det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad på sådant sätt att pågående markanvändning inom berörd del av fastig- heten avsevärt försvåras eller skada uppkommer som är betydande i för- hållande till värdet på denna del av fastigheten. Enligt artikel 1 i första tilläggsprotokollet till Europakonventionen har varje fysisk och juridisk person rätt till respekt för sin egendom. Ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens grunder. Vid egendomsberövandet som sker i det allmännas intresse måste en avvägning göras mellan den enskildes in- tresse och det allmänna intresse som motiverar inskränkningen. Åtgärden får inte innebära att den enskilde tvingas bära en oskälig börda.

Bestämmelsen i nuvarande 6 kap. 19 § första stycket plan- och bygg- lagen, som har sitt ursprung i 70 och 113 §§ byggnadslagen (1947:385), har historiskt sett haft en viktig funktion att fylla som alternativ till

Prop. 2009/10:170

250

exploateringsavtal mellan en kommun och en markexploatör. Utgångs- punkten för tillämpningen av bestämmelserna har varit att en markägare normalt bör avstå sådan mark som enligt vedertagna principer behövs för utformningen av en god detaljplan, om ägarens markområde kan anses utgöra en enhet ur plansynpunkt Om den mark som avsätts för allmänna ändamål även ska tjäna andra fastigheter bör dock hänsyn tas till det (SOU 1947:15 s. 387 f.). I förarbetena till de äldre bestämmelserna ut- talas bl.a. att det inte skäligen kan påfordras att markägare avgiftsfritt avstår all mark som behövs exempelvis för större genomfartsleder. Den värdestegring som följer av att en detaljplan genomförs, t.ex. genom att kommunen anlägger allmän väg i anslutning till en eller flera fastigheter, ska alltså i vissa avseenden kunna fördelas mellan ägare och det all- männa. Särskilt ersättning för sådan mark som tas i anspråk för allmän plats ska betalas bara om det inte kan anses skäligt att ägaren avstår eller upplåter marken utan ersättning. Vid denna bedömning ska hänsyn tas till såväl värdet av marken som värdet av byggnader m.m. som kan finns på marken (prop. 1985/86:1 s. 651).

Detaljplaneläggning leder vanligen till att fastigheterna inom planom- rådet stiger i värde. Detta följer av att detaljplanen normalt ger ökande möjligheterna att bebygga mark och därmed även ökade möjligheterna till ekonomisk avsättning vid försäljning av fastigheter inom området. Anslutningen av enskilda fastigheter till allmän väg leder också normalt till att fastigheternas tillgänglighet förbättras, vilket i sin tur typiskt sett leder till att fastigheternas värde påverkas i höjande riktning. Särskild ersättning ska betalas bara om fastighetsägarens nytta av den allmänna plats till vilken mark avstås är så begränsad att fastighetsägaren skäligen bör ersättas för avståendet. Med hänsyn till kravet på erforderlig nytta av den allmänna platsen för att ersättning inte ska betalas innebär ett avstå- ende av mark till det allmänna i aktuella situationer att ägaren inte får drabbas av en sådan förlust för vilken markägaren är tillförsäkrad ersätt- ning enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Regleringen är således förenlig med grundlagens bestämmelser om egendomsskydd. Under förutsättning att avståendet kan bedömas leda till sådan nytta för ägaren att särskild ersättning skäligen inte behöver betalas för den mark som avstås, kan av- ståendet inte heller anses innebära att den enskilde tvingas bära en oskä- lig börda genom avståendet. Under sådana förhållanden bör åtgärden tvärtom bedömas som proportionell och därmed även förenlig med Euro- pakonventionens krav i fråga om rätten till respekt för egendom.

Enligt nuvarande 6 kap. 36 § plan- och bygglagen gäller att ett förslag i fråga om betalning av kostnader, s.k. gatukostnader (som avses i nuvar- ande 6 kap. 31 §), ska ställas ut i minst tre veckor efter det att kungör- ande om detta har skett på tid och sätt som anges i nuvarande 5 kap. 24 §. Underrättelse om utställningen ska sändas i brev till kända sakägare som berörs av förslaget. Denna bestämmelse om krav på utställning av s.k. gatukostnader, dvs. kommunens förslag avseende betalningsskyldighet för fastighetsägare för anordnande av allmänna platser, bör kunna ersät- tas med bestämmelser om granskning i enlighet med förslaget om granskning i stället för utställning i avsnitt 11.3.

I nuvarande 14 kap. 1 § första stycket andra meningen sägs att ”Mark eller annat utrymme som enligt detaljplanen skall användas för allmänna platser för vilka någon annan än kommunen är huvudman, är den sam-

Prop. 2009/10:170

251

fällighet som finns eller ska bildas för ändamålet skyldig att förvärva Prop. 2009/10:170 med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt, om fastighetsäga-

ren begär det.” Utan närmare presentation dyker här termen ”samfällig- het” upp i lagen. Även om det normalt är en samfällighet som får bildas för ändamålet att vara huvudman när fråga inte är om kommunalt huvud- mannaskap är det mer konsekvent att även i denna bestämmelse tala om ”den som ska vara huvudman för platsen”. Detta stämmer också bättre med grundregleringen om huvudman i detaljplan. I planen anges an- tingen att kommunen är huvudman eller att kommunen inte är huvud- man. Den som ska vara huvudman för platsen som finns eller ska bildas för ändamålet är sedan skyldig att på fastighetsägarens begäran förvärva marken eller utrymmet med äganderätt, nyttjanderätt eller annan särskild rätt till marken eller utrymmet.

13	Regionplaner

Regeringens förslag: En regionplan ska utformas så att dess innebörd
och konsekvenser tydligt framgår. En regionplan ska gälla i åtta år.

PBL-kommitténs förslag om förlängd giltighetstid för regionplanen
överensstämmer i sak med regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag att behålla de frivilliga
bestämmelserna om regionplanering har tillstyrkts av flertalet av remiss-
instanserna samtidigt som det har konstaterats att det med undantag av
planeringen i Stockholms län saknas en fungerande regionplanering.
Malmö kommun har anfört att mycket talar för att en fysisk regionplan
inte är det rätta medlet för att fylla det växande behovet av regionala
analyser och utredningar samt att i avsaknad av en formell regional pla-
nering blir samverkan i kommunernas översiktsplanering allt viktigare.
Behovet av en stärkt, och i vissa fall mer tvingande regionplanering, har
framhållits av främst statliga myndigheter. Enligt Banverket krävs det en
stärkt regionplanering för att hantera de växande trafikproblemen och
den ökade pendlingen. Förslaget att förlänga giltighetstiden för region-
planen har tillstyrkts av de instanser som har kommenterat förslaget.
Lagtextpromemorians förslag har kommenteras av några remissinstan-
ser. Länsstyrelsen i Skåne län har anfört att lagstiftningen mer aktivt bör
underlätta för mer mellankommunal planering genom olika typer av pla-
ner, exempelvis genom s.k. tematiska regionplaner, samt att man i lag-
stiftningen behöver ta hänsyn till samverkan över gränserna, både när det
gäller kommungränser och nationsgränser. Boverket har konstaterat att
förslaget enbart innebär små förändringar för den regionala planeringen,
trots att denna verksamhet knappt existerar och trots att flera utredningar
berört behovet av den. Även Blekinge tekniska högskola anser att region-
planeinstitutet bör reformeras, särskilt med hänsyn till den svaga tillämp-
ningen och behovet av sektorsövergripande arenor på regional nivå. Sta-
tens geotekniska institut har anfört att bestämmelserna om regionplaner-
ing bör utnyttjas om nödvändigt samarbete inte kommer till stånd på an-
nat sätt,	t.ex. för att hantera konsekvenserna av klimatförändringarna.	252

Både Boverket och Regionplane- och näringslivsnämnden i Stockholms läns landsting anser att den lag som styr den enda existerande regionpla- nen, lagen (1987:147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län, bör integreras i plan- och bygglagen. Sveriges Kommuner och Lands- ting anser att bestämmelserna om regionplan lämpligen bör placeras efter kapitlet om översiktsplan.

Skälen för regeringens förslag: Enligt de nuvarande bestämmelserna i 7 kap. 1 och 2 §§ plan- och bygglagen får regeringen – om de berörda kommunerna inte motsätter sig det – utse ett regionplaneorgan om an- vändningen av mark- och vattenområden behöver utredas gemensamt av flera kommuner eller om flera kommuners översiktliga planering behöver samordnas. Regionplaneorganets uppgifter är att inom regionen bevaka regionala frågor och fortlöpande lämna underlag i sådana frågor för kom- munernas och statliga myndigheters planering. Regionplaneorganet kan anta en regionplan för hela eller del av regionen. Översiktsplanens förfar- anderegler om samråd, utställning etc. ska då tillämpas. Regionplanen ska tjäna till ledning för beslut om översiktsplaner, detaljplaner och om- rådesbestämmelser. Planen gäller under en tid av högts sex år.

Göteborgsregionens Kommunalförbund har av regeringen utsetts till regionplaneorgan. I Stockholms län ansvarar landstinget för regionpla- neringen med stöd av lagen (1987:147) om regionplanering för kommun- erna i Stockholms län.

I uppdraget att utreda förhållandet mellan den fysiska planeringen en- ligt plan- och bygglagen och den regionala utvecklingspolitiken har PBL- kommittén analyserat behovet av att ändra bestämmelserna om region- planering. Kommittén har föreslagit att reglerna behålls, trots ett begrän- sat genomslag, men att bestämmelserna om regionplanens giltighetstid justeras från sex till åtta år, för att motsvara två mandatperioder.

En regionplan kan fylla viktiga funktioner som stöd för ett regionalt perspektiv i den kommunala översiktsplaneringen liksom för arbetet i öv- rigt på regional nivå. Såsom några remissinstanser har framhållit, bedrivs det en mellankommunal planeringssamverkan i många former. Plan- och bygglagen erbjuder ett system för en frivillig regionplanering som ett fas- tare alternativ till ett mer informellt samarbete. Planarbetet kan få större stadga och långsiktighet. Såväl kommittén som remissinstanserna har lyft fram regionplaneringens potential för en stärkt koppling mellan kommu- nernas fysiska planering och den regionala utvecklingspolitiken.

En ökad mellankommunal samverkan aktualiseras vidare i kommuner- nas översiktsplanering. I avsnitt 9.2 föreslår regeringen att översikts- planens strategiska funktion ska stärkas genom att det av planen ska framgå hur kommunen avser att ta hänsyn till nationella och regionala mål, planer och program av betydelse för en hållbar utveckling i kom- munen.

De nuvarande reglerna om regionplanering bör behållas i stort sett oförändrade. Ett par förändringar bör dock genomföras. För det första bör giltighetstiden för regionplaner förlängas från sex till åtta år, eftersom de kommunala mandatperioderna har förlängts från tre till fyra år sedan den nuvarande plan- och bygglagen trädde i kraft. För det andra bör bestäm- melserna om regionplanens utformning anpassas till de nya bestämmel- serna om översiktsplanens utformning som trädde i kraft den 1 januari 2008. Därmed görs tydligt att även en regionplan bör utformas så att dess

Prop. 2009/10:170

253

innebörd och konsekvenser tydligt framgår. Därutöver bör, i enlighet Prop. 2009/10:170 med Lagrådets förslag bestämmelserna om regionplanens innehåll för-

tydligas så att det klart framgår att regionplanen ska ange riktlinjer för såväl bebyggelse som byggnadsverk. Denna ändring är en följd av reger- ingens förslag till definitioner i 1 kap. 4 § (jfr. avsnitt 7). Nuvarande be- stämmelse i 7 kap. 1 § som innebär att ett regionplaneorgan inte ska bil- das om det hos de berörda kommunerna finns ett utbrett motstånd mot detta bör gälla även i fortsättningen.

14	Kraven på byggnadsverk
14.1	Byggnadsverks utformning

Regeringens förslag: Byggnader ska vara utformade så att de är
lämpliga för sitt ändamål, har en god form, färg- och materialverkan
samt är tillgängliga och användbara för personer med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga. Utformningskraven ska uppfyllas och prö-
vas i samband med nybyggnad, ombyggnad eller en annan ändring av
en byggnad. Vid en ändring av en byggnad ska kraven uppfyllas för
ändringarna. För en ombyggnad ska kraven uppfyllas för hela byggna-
den eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del
av byggnaden som förnyas genom ombyggnaden. Vid nybyggnad ska
kraven uppfyllas för hela byggnaden.
Kraven gäller även för anläggningar i den utsträckning som framgår
av föreskrifter som meddelas med stöd av lagen. Kravet på att en
byggnad ska ha en god form-, färg- och materialverkan gäller för skyl-
tar och ljusanordningar i den utsträckning som framgår av föreskrifter
som meddelas med stöd av lagen.
Kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt
rörelse- eller orienteringsförmåga gäller inte för fritidshus med högst
två bostäder och arbetslokaler om kravet är obefogat med hänsyn till
arten av den verksamhet som lokalen är avsedd för.
Vid ändring eller flyttning av ett byggnadsverk ska uppfyllandet av
kraven anpassas och avsteg göras med hänsyn till ändringens omfatt-
ning eller flyttningens samt med hänsyn till byggnadsverkets förutsätt-
ningar, kravet på varsamhet och förbudet mot förvanskning. Avsteg
från kraven på tillgänglighet och användbarhet för personer med ned-
satt rörelse- eller orienteringsförmåga får dock endast göras om det
med hänsyn till ändringens omfattning och byggnadens standard vore
uppenbart oskäligt att uppfylla kraven. Det är dock inte möjligt att
göra avsteg från kraven om det av föreskrifter som meddelas med stöd
av lagen framgår att kraven alltid ska uppfyllas.

PBL-kommitténs förslag om ett krav på en god form-, färg- och ma-
terialverkan överensstämmer med regeringens.
Byggprocessutredningens förslag att ändamålsenlighet och tillgäng-
lighet ska bedömas i samband med bygglovet, att ett undantag från kra-
vet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse-
eller orienteringsförmåga ska gälla för fritidshus med högst två bostäder		254

och i vissa fall arbetslokaler samt att uppfyllande av de s.k. utformnings- kraven vid ändring av ett byggnadsverk ska anpassas på visst sätt över- ensstämmer med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Boverket har ifrågasatt om PBL-kommitténs för-

slag kommer att lösa tillämpningsproblemen. Små kommuner har ut- tryckt en oro över att en utökad prövningsprocess kräver mer resurser.

Boverket m.fl. stödjer Byggprocessutredningens förslag om tidigare- läggning av bedömningen av ändamålsenlighet och tillgänglighet. Bover- ket har dock anfört att det för ganska långt om byggnadsnämnderna ska bedöma alla projekt utifrån ett lämplighetskriterium, eftersom det inte finns någon vägledning om hur kravet ska tillämpas, utöver för bostäder. Verket ser behov av vägledning vid tillämpningen för t.ex. skolor, affärs- lokaler, samlingslokaler och kontor. Boverket har ifrågasatt undantaget från kravet på tillgänglighet beträffande fritidshus.

Av svaren på lagtextpromemorians förslag framgår att flera remissin- stanser ser positivt på att kraven på ändamålsenlighet och tillgänglighet ska bedömas på ett tidigt stadium. Förbundet rörelsehindrade ser mycket positivt på att tillgänglighetskravet flyttas från lagen om tekniska egen- skapskrav på byggnadsverk, m.m. till plan- och bygglagen, men anser att även 12 § förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. behöver tas med för att byggherren ska förstå vidden av innehållet i den nya bestämmelsen. Sveriges Kommuner och Landsting har efterlyst stöd för att ställa krav på skyddsåtgärder mot t.ex. översvämningsrisker och föreslagit ett tillägg som innebär att en byggnad ska vara lämplig med hänsyn till förutsättningarna att ordna skydd mot omgivningsstör- ningar. Arbetsmiljöverket har anfört att lämplighetsprövningen även bör ske från arbetsmiljösynpunkt och förutsätter att krav som kan ställas med stöd av arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter, i första hand om arbetsplatsers utformning, ska vara uppfyllda för att en byggnad ska anses som lämplig för sitt ändamål. Verket anser att en prövning av lämplighet från arbetsmiljösynpunkt bör göras i ett tidigt skede. Flera remissinstanser har ifrågasatt att kraven på uppfyllande av de tekniska egenskapskraven delas upp i flera bestämmelser. Sveriges Kommuner och Landsting, Boverket och Stockholms kommun har anfört att det är oklart om krav motsvarande de som i dag regleras i 3 kap. plan- och bygglagen finns med i det nya kapitlet om krav på byggnadsverk m.m. Boverket har också ifrågasatt att uttrycket ”estetiskt tilltalande”, som finns i nuvarande 3 kap. 1 §, ersätts med ”god form, färg och material- verkan”.

Skälen för regeringens förslag

Alla nuvarande bestämmelser om krav på byggnader, tomter och allmän- na platser bör samlas i ett kapitel i plan- och bygglagen – inklusive de nuvarande bestämmelserna i lagen om tekniska egenskapskrav på bygg- nadsverk m.m. De bestämmelser i nuvarande 3 kap. plan- och bygglagen som inte handlar om krav på byggnadsverk utan om lokalisering av byggnadsverk bör placeras i första hand i det nya andra kapitlet.

I det nya kapitlet om krav på byggnader, tomter och allmänna platser bör inledningsvis anges de krav i fråga om utformning som byggnads-

Prop. 2009/10:170

255

verk ska uppfylla och som prövas i samband med ansökan om lov. Det är Prop. 2009/10:170 mot dessa krav på utformning som byggnadsnämnden bör göra en be-

dömning vid ansökan om lov. Därefter bör de bestämmelser tas in som tydliggör när och hur uppfyllandet av kraven ska ske – dvs. i vilken om- fattning kraven ska uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad respektive en annan ändring än ombyggnad. Sedan bör de bestämmelser följa som ger möjlighet att göra avsteg från uppfyllandet av utformningskraven.

Efter bestämmelserna om krav på byggnadsverks utformning bör de bestämmelser tas in som avser byggnadsverkets mer tekniska egenska- per, dvs. i huvudsak de tekniska egenskapskrav som finns i den nuvar- ande lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. De be- stämmelserna har betydelse för byggnadsnämndens prövning av de bygg- åtgärder som vidtas efter att ett bygglov har getts – bl.a. vid det tekniska samrådet innan byggnadsnämnden beslutar att åtgärderna får påbörjas (startbesked) då nämnden gör en bedömning av om byggnadsverket kan antas uppfylla de väsentliga tekniska egenskaperna. Även i detta skede av processen kan byggnadsnämnden behöva göra en bedömning av hur byggnadsverket uppfyller kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga.

Utöver kraven på byggnadsverk bör kapitlet sedan innehålla de be- stämmelser som avser krav på tomters och allmänna platsers och andra områdens utformning; bestämmelser med förbud mot att förvanska sär- skilt värdefulla byggnadsverk, tomter, allmänna platser och bebyggelse- områden; bestämmelser med krav på underhåll och varsamhet, allmänna bestämmelser om byggprodukter samt specialbestämmelser om vissa byggprodukter som hissar, linbaneanläggningar och ventilationssystem.

Byggnaders lämplighet för sitt ändamål

Enligt nuvarande bestämmelser regleras byggnaders lämplighet för sitt ändamål i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Den frågan prövas därför inte inom ramen för bygglovsprövningen. Byggpro- cessutredningen har föreslagit en ändring på denna punkt.

Lämplighetsprövningen av en bostads eller en lokals disposition kan få bäring på den tekniska bedömning som också ska göras, dock ofta i ett senare skede vid ett större projekt. En särskild planlösning kan innebära att byggnaden inte blir lämplig för ändamålet. Enligt nuvarande ordning finns det då inga möjligheter att i ett tidigt skede förhindra att byggherren ändå, trots byggnadsnämndens varningar, förverkligar en felaktig lös- ning. Ett ingripande kan bara ske när ”olagligheten” är fullbordad. Om byggnadens lämplighet för ändamålet bedöms redan i samband med bygglovsprövningen kan en tidigt upptäckt brist finnas med i den tek- niska bedömningen och leda till att något startbesked inte ges förrän byggherren har ändrat lösningen eller beslutet har överklagats och saken har avgjorts av en högre instans.

Möjligheten att ingripa tidigt i processen är viktig för att inte resurser ska gå till spillo, inte minst för byggherrens skull. Därför föreslog Bygg- processutredningen att kravet att byggnaden ska vara lämplig för sitt ändamål flyttas från lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. till plan- och bygglagen.

256

Regeringen delar utredningens bedömning att byggnaders lämplighet Prop. 2009/10:170 för ett visst ändamål bör bedömas redan i samband med bygglovspröv-

ningen. Frågan om en byggnads lämplighet för ett visst ändamål kan dock också handla om ett sådant tekniskt egenskapskrav som inte helt och fullt går att pröva i samband med bygglovsprövningen. Ett krav på en kompletterande bedömning av om lämpligheten kan antas komma att uppfyllas också ur en mer teknisk synvinkel bör således göras i samband med kommunens beslut om startbesked. Ytterst är det ändå alltid bygg- herrens ansvar att se till att kravet uppfylls. Att byggnadsnämnden prövar vissa tekniska egenskapskrav i samband med bygglovet ändrar inte detta ansvarsförhållande.

När det gäller tillämpningen av bestämmelsen om lämplighet för sitt ändamål angavs i förarbetena till lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. (prop. 1993/94:178 s. 101) att kravet innebar att bo- städer ska ha utrymmen för vila, samvaro, måltider, hygien och förvaring samt utrustning för hygien och matberedning. Vidare angavs att dessa funktioner i skälig utsträckning bör vara avskiljbara från varandra.

Bortsett från rena tillgänglighetsaspekter ligger det inte i statens intres- se att detaljreglera den fysiska utformningen av olika utrymmen i en bo- stad. De behov som ska tillgodoses kan vara mycket olika beroende på exempelvis om bostaden är avsedd som studentboende eller äldreboende. Grundprincipen bör vara att det är de funktioner som nämndes i förarbe- tena som ska tillgodoses. En motsvarande bedömning bör göras även i fråga om hur andra bygglovspliktiga byggnader uppfyller kraven på lämplighet för sitt ändamål, dvs. ingen detaljreglering från samhällets sida av den fysiska utformningen utan en bedömning av vilka funktioner som behöver tillgodoses med hänsyn till byggnadens avsedda ändamål.

De nya bestämmelserna bör gälla andra anläggningar än byggnader endast i den utsträckning som regeringen bestämmer i föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vad som krävs för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla lämplighetskravet.

God form-, färg- och materialverkan

Enligt nuvarande bestämmelser (3 kap. 1 § och 2 kap. 2 §) ska byggnader ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggna- derna som sådana och som ger en god helhetsverkan. Dessa bestämmel- ser har lett till tillämpningsproblem. Trots ambitionerna att ge estetiska värden en tydligare ställning som ett allmänt intresse har det vid tillämp- ningen och överprövningen i bland varit svårt att få genomslag för kom- munala bedömningar av vad som ska anses som estetiskt tilltalande. En orsak kan vara att uttrycket ”estetiskt tilltalande” kan tolkas så att det ger utrymme för en hög grad av skönsmässiga bedömningar grundade på personliga omdömen, snarare än på professionellt och sakligt underbygg- da kunskaper och värden. Det ursprungliga syftet med införandet av be- stämmelserna var att ge stöd för olika aspekter – exempelvis färgsättning, storlek och skala samt materialval – som sammantaget ger en god hel- hetsverkan (prop. 1997/98:117 s. 19).

257

För att ge stöd för mer sakligt underbyggda bedömningar bör uttrycket Prop. 2009/10:170 ”estetiskt tilltalande” inte användas i lagtexten. I stället bör bestämmel-

serna utformas så att de olika komponenter som är väsentliga för bedöm- ningen uttryckligen framgår. Av bestämmelserna bör alltså framgå att byggnader ska ha en god form-, färg- och materialverkan. Regeringen bör få meddela föreskrifter om att detta också ska gälla för andra anlägg- ningar än byggnader samt för skyltar och ljusanordningar.

Tillgänglighet

På samma sätt som för kravet på ändamålsenlighet har Byggprocessut- redningen föreslagit att kravet på byggnaders tillgänglighet och använd- barhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga ska be- dömas redan i samband med bygglovsprövningen.

Regeringen delar utredningens uppfattning. En bedömning av byggna- dens tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga redan i samband med bygglovsprövningen ökar sannolikheten för att felaktigheter kan observeras i ett tidigt skede. Det är dock viktigt att komma ihåg att ett beviljat bygglov inte innebär att lös- ningar som inte framgår av bygglovshandlingarna är godtagna av bygg- nadsnämnden. Byggnadsnämnden kan aldrig ta över ansvaret för att bygglovsritningarna är riktiga. De tillgänglighetsfrågor som inte framgår av bygglovshandlingarna bör dock kunna bedömas inför startbeskedet.

Regeringen bör få meddela föreskrifter om att detta också ska gälla för andra anläggningar än byggnader.

På motsvarande sätt som redan gäller enligt de nuvarande bestämmel- serna i 12 § förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. bör kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga dock inte gälla för fritidshus med högst två bostäder och inte heller för arbetslokaler, om kravet är obefogat med hänsyn till arten av den verksamhet som lokalerna är av- sedda för. Dessa undantag flyttas från förordningen till den nya lagen. Övriga delar av nuvarande 12 § förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. bör även fortsatt gälla och regleras på förord- ningsnivå. Vissa avsteg från utformningskraven bör kunna göras enligt det som i det följande sägs om ändring av en byggnad. I fråga om möj- ligheter till avsteg från kraven om tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör gälla att av- steg endast får göras om det med hänsyn till ändringens omfattning och byggnadens standard vore uppenbart oskäligt att uppfylla kraven.

Kraven ska uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad och ändring av en byggnad

Vid tillkomsten av plan- och bygglagen användes uttrycken ”tillbygg- nad”, ”ombyggnad” och ”annan ändring”. Tillbyggnader som krävde bygg- lov skulle uppfylla nybyggnadskraven, medan tillbyggnader som inte krävde bygglov skulle uppfylla kraven i ”skälig utsträckning”. Enligt lagens dåvarande lydelse avsågs med ”ombyggnad” åtgärder som kräver bygglov och som dessutom avsevärt förlänger brukstiden för en byggnad

eller en del av den. Till ombyggnad hänfördes också sådan ändring som

258

utfördes i avsikt att väsentligt ändra byggnadens eller byggnadsdelens användning. Ombyggnader skulle uppfylla nybyggnadskraven i den ut- sträckning som angavs i plan- och byggförordningen och myndighetsfö- reskrifter. Andra ändringar, som inte var lovpliktiga, skulle uppfylla ny- byggnadskraven i ”skälig utsträckning”.

Fr.o.m. den 1 juli 1995 förekommer inte längre termen ”ombyggnad” i bygglagstiftningen. I princip allt som inte är nybyggnad eller underhåll är ändring. Begreppet ändring delas i sin tur in i ”tillbyggnad” och ”annan ändring”. Däremot räknas inte ändrad användning som en ändring. An- ledningen till att ”ombyggnad” togs bort var att bestämmelserna om om- byggnad uppfattades som svåra att tillämpa, bl.a. var det svårt att vid en ombyggnad urskilja åtgärder som var en följd av eftersatt underhåll och därmed att anse som underhållsåtgärder. Dessutom anfördes att defini- tionen av ombyggnad var olämplig, eftersom den grundades på svåra be- dömningar av åtgärdens effekt och syfte (prop. 1993/94:178 s. 96 och 99).

I samband med att de tekniska egenskapskraven överfördes till lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. överför- des uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” till förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Det kom då i stället att användas som ett kriterium för huruvida de s.k. följdkraven skulle bli aktuella vid ändringar. Med följdkrav avses att de tekniska egenskapskra- ven ska vara uppfyllda även beträffande de delar av byggnaden som, utan att omfattas av ändringen, indirekt berörs av denna.

I den proposition som föregick lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. (prop. 1993/94:178, bet. 1993/94:BoU18, rskr. 1993/ 94:372) antyddes inte, att någon förändrad innebörd av uttrycket ”avse- värt förlängd brukstid” eftersträvades. Det har dock rått en stor osäkerhet om hur detta krav ska tolkas, både bland byggnadsnämndernas handläg- gare och bland byggherrar. Även rättsinstanserna har haft svårt att tilläm- pa bestämmelserna.

I avsnitt 7 presenteras ett förslag om att återinföra termen ”ombygg- nad” i plan- och bygglagen för att tydliggöra i vilka situationer som sär- skilda följdkrav ställs. För att underlätta tillämpningen föreslås också de- finitioner av ”ändring av en byggnad”, ”nybyggnad”, ”tillbyggnad” och ”underhåll”.

Ändring av en byggnad

I avsnitt 7 föreslås att med ”ändring av en byggnad” ska avses ”en eller flera åtgärder som ändrar en byggnads konstruktion, funktion, använd- ningssätt, utseende eller kulturhistoriska värde”. Denna definition bör leda till att uttrycket kan användas för alla stora och små ändringar, till- byggnader och ombyggnader och oavsett om det handlar om en ändrad användning eller inte.

Frågan är då vilka krav i plan- och bygglagen som ändringar av en byggnad ska uppfylla och hur uppfyllandet ska avgränsas. Huvudregeln bör vara att uppfyllandet av kraven begränsas till själva ändringen och att s.k. följdkrav inte ska ställas.

De krav som bör uppfyllas är i första hand de s.k. utformningskraven, dvs. kraven på ändamålsenlighet, god form-, färg- och materialverkan samt tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse-

Prop. 2009/10:170

259

eller orienteringsförmåga. Uppfyllandet av dessa krav bör dock kunna Prop. 2009/10:170 anpassas med hänsyn till ändringens omfattning och byggnadsverkets

förutsättningar, kravet på varsamhet och förbudet mot förvanskning.

För det andra bör gälla att ändringen ska uppfylla de väsentliga tek- niska egenskapskraven (se avsnitt 14.3). Både utformningskraven och de väsentliga tekniska egenskapskraven bör uppfyllas även om ändringsåt- gärden inte är bygglovspliktig. Byggnadsnämnden bör således i efterhand kunna rikta sanktioner mot en icke bygglovspliktig ändringsåtgärd som inte uppfyller kraven.

Om byggherren anser att byggnadsnämnden vid ändringar ställer för höga krav, kan byggherren alltid överklaga ett vägrat bygglov eller ett vägrat startbesked. Genom att begära ett villkorsbesked kan byggherren också få besked om hur byggnadsnämnden ser på frågan om följdkrav för en viss bygglovspliktig åtgärd.

Vad som närmare krävs för att ett byggnadsverk ska uppfylla de olika kraven kommer att framgå av föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillbyggnad

I avsnitt 7 föreslås att termen ”tillbyggnad” ska betyda ”ändring av en byggnad som innebär en ökning av byggnadens volym”. Denna defini- tion omfattar således alla utökningar av en byggnad rent volymmässigt. Av definitionen framgår att en tillbyggnad är en slags ändring av en byggnad. Samma krav som ställs generellt vid ändringar av byggnader ställs normalt också på tillbyggnader. I förslaget till den nya lagen finns dock specialregleringar för en ”tillbyggnad”.

Ombyggnad

Till skillnad från när plan- och bygglagen tillkom har den svenska be- byggelsen i dag en standard som inte generellt behöver höjas genom stat- lig reglering. Erfarenheterna har också visat att det inte längre finns be- hov av att områdesvis reglera byggnaders egenskaper genom planlägg- ning. De krav som bör ställas vid ändringar kan därför normalt prövas i samband med bygglovsprövningen i det enskilda fallet.

Från allmän synpunkt framstår dock två egenskaper fortfarande som mer angelägna än andra att förbättra i hela byggnadsbeståndet, nämligen tillgänglighet och energieffektivitet. Att höja nivån på dessa egenskaper kan i många lägen leda till stora ingrepp i byggnaden som samtidigt kan strida mot ett annat angeläget samhällsbehov, nämligen att bevara de kul- turhistoriska värdena eller vissa tidstypiska drag i bebyggelsen.

När en fastighetsägare gör en stor investering genom att ändra byggna- den, finns det i vissa lägen motiv för samhället att samtidigt kräva att byggnaden i sin helhet rustas upp till en bättre standard och att de olika egenskaperna i olika grad förbättras. Detta är lika logiskt som att samhäl- let begär att fastighetsägaren i nybyggnadsfallet ska uppfylla egenskaps- krav, som fastighetsägaren kanske inte anser vara nödvändiga.

I avsnitt 7 föreslås att med ”ombyggnad” ska avses ”ändring av en byggnad som innebär att hela byggnaden eller en betydande och avgräns-

bar del av byggnaden påtagligt förnyas”. Definitionen innebär att om-

260

byggnad är att se som en slags ändring. Med begreppet ”påtaglig förny- Prop. 2009/10:170 else” avses sådana större ändringsåtgärder att följdkrav på hela byggna-

den eller en betydande och avgränsbar del av den ska kunna ställas av byggnadsnämnden. Det räcker med att någon av ändringsåtgärderna är bygglovspliktiga. Samtidigt föreslås att uttrycket ”avsevärt förlängd brukstid” utmönstras ur lagtexten.

Högre krav bör kunna ställas vid en ombyggnad än vid andra änd- ringar. De s.k. utformningskraven om ändamålsenlighet, god form-, färg- och materialverkan samt tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga samt de övriga tekniska egenskapskraven bör därför vid ombyggnad uppfyllas för hela byggna- den eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del av byggnaden som förnyas genom ombyggnaden.

Vad som närmare bör krävas för att ett byggnadsverk ska uppfylla de olika kraven kommer att framgå av föreskrifter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar med stöd av lagen.

Uppfyllandet av kraven bör få anpassas med hänsyn till ändringens omfattning samt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och bestäm- melserna om varsamhet och förbud mot förvanskning.

Nybyggnad

I avsnitt 7 föreslås att med ”nybyggnad” ska avses ”uppförande av en ny byggnad eller flyttning av en tidigare uppförd byggnad till en ny plats.

Vid nybyggnad bör både de s.k. utformningskraven och de väsentliga tekniska egenskapskraven uppfyllas för hela byggnaden. Kraven vid flyttning behandlas i avsnitt 14.4.

14.2Enkelt avhjälpta hinder

Regeringens förslag: Reglerna om enkelt avhjälpta hinder förtydligas och skärps avseende tidpunkten för avhjälpandet och beträffande be- dömningskriterierna.

Boverkets förslag överensstämmer delvis med regeringens. Boverket föreslog en möjlighet att avhjälpa ett enkelt avhjälpt hinder vid en senare tidpunkt och att nyttan av att ett hinder avhjälps bör ingå i bedömningen av om ett hinder kan anses enkelt avhjälpt.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer inte med regeringens. I promemorian föreslogs att reglerna om enkelt avhjälpta hinder skulle regleras på förordningsnivå.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna är i huvudsak positiva till Boverkets förslag, men många har haft synpunkter kring olika delar av förslaget. Endast en remissinstans, Fastighetsägarna Sverige, har av- styrkt förslaget. Lunds och Umeå kommuner, Sveriges Kommuner och Landsting, Fastighetsägarna Sverige, Svensk handel och Synskadades riksförbund har anfört att ansvarsfördelningen mellan fastighetsägaren och verksamhetsutövaren är otydligt. Kammarrätten i Göteborg, Länssty- relsen i Jämtlands län och Myndigheten för handikappolitisk samordning

(Handisam) är tveksamma till formuleringen ”när de uppkommer” och

261

enligt Handisam innebär möjligheten att senarelägga undanröjandet en Prop. 2009/10:170 stor risk för att undanröjandet av hinder skjuts upp på obestämd tid.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört att förutsättningarna för senareläggande måste vara mycket restriktivt hållna. Enligt Bygg Klokt bör det vara ägaren som ska visa att ett undanröjande blir för dyrt och vara möjligt att pröva olika lösningar mot varandra. Kammarrätten i Göteborg och Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört att det bör göras en generell definition av ”lokaler dit allmänheten har tillträde”. Handisam och Handikappombudsmannen anser att Boverkets förslag till definition är för snäv. Socialstyrelsen och Länsstyrelsen i Västernorrlands län har anfört krav på miljön i anslutning till lokaler dit allmänheten har tillträde bör övervägas.

Flertalet remissinstanser, däribland Myndigheten för handikappolitisk samordning och Bygg klokt, har avstyrkt lagtextpromemorians förslag att flytta regleringen till förordningsnivå (jfr avsnitt 6.2).

Skälen för regeringens förslag

Regeringen delar Boverkets bedömning att reglerna om enkelt avhjälpta hinder behöver förtydligas. Den nuvarande regleringen av enkelt avhjälp- ta hinder har lett till tillämpningssvårigheter och har till viss del bidragit till att arbetet med avhjälpandet har gått trögt. Det är dock tveksamt om Boverkets förslag skulle underlätta tillämpningen.

Vilka hinder är enkla att avhjälpa?

Boverket föreslog att nyttan för personer med rörelse- eller orienterings- svårigheter ska ha betydelse för bedömningen av om ett hinder är enkelt att avhjälpa.

Intresset eller nyttan av att avhjälpa ett hinder kan dock inte ha någon relevans för om det är svårt eller enkelt att avhjälpa hindret. Ett hinder som har stor betydelse för tillgängligheten kan vara mycket svårt att av- hjälpa medan ett annat sådant hinder är mycket enkelt att avhjälpa. På samma sätt kan ett hinder som har liten betydelse för tillgängligheten vara mycket svårt att avhjälpa medan ett annat sådant hinder är mycket enkelt att avhjälpa. Frågan huruvida ett hinder är enkelt att avhjälpa bör avgöras utifrån de praktiska och ekonomiska förutsättningarna för avhjäl- pandet. Praktiska svårigheter handlar om det som fysiskt behöver göras för att avhjälpa hindret medan ekonomiska svårigheter handlar om kost- naderna för avhjälpandet och förmågan att bära kostnaderna. Intresset el- ler nyttan av avhjälpandet gör det varken fysiskt eller ekonomiskt lättare att avhjälpa hindret. Reglerna bör vara tydliga på så sätt att ett hinder som är enkelt att avhjälpa ska avhjälpas. Att blanda in nyttoaspekten i enkelhetsbedömningen skulle försvåra tillämpningen. Intresset av avhjäl- pande har däremot naturligtvis betydelse för vilka hinder som aktualise- ras för prövning av om hindren är enkla att avhjälpa eller inte.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om att vissa slags hinder mot tillgänglighet eller an- vändbarhet ska anses enkla att avhjälpa.

262

Vilka lokaler bör omfattas av reglerna om enkelt avhjälpta hinder?	Prop. 2009/10:170
Boverket har föreslagit att kravet ska omfatta alla ”lokaler dit allmän-
heten har tillträde”. Flera remissinstanser har efterlyst ett förtydligande
av vad som avses.
Det är dock svårt att göra en definition som träffar rätt. Syftet med
reglerna är att få till stånd ett mer öppet och tillgängligt samhälle där alla
ska ha möjlighet att delta på lika villkor. En precisering skulle kunna
medföra att enkelt avhjälpa hinder inte avhjälps trots att de borde av-
hjälpas. Frågan om allmänheten ska anses ha tillträde till en viss lokal
bör lämnas åt rättstillämpningen som med hänsyn till bestämmelsernas
syfte bör leda till en från tillgänglighetssynpunkt generös bedömning.
När bör hindren avhjälpas?
Som framgått bör det krävas att hinder som är enkla att avhjälpa verk-
ligen avhjälps. Boverket har föreslagit att ett enkelt avhjälpt hinder ska
kunna avhjälpas vid en senare tidpunkt, om det med hänsyn till de prak-
tiska och ekonomiska förutsättningarna inte är rimligt att genast avhjälpa
hindret. Det framgår inte av förslaget vilken denna senare tidpunkt är.
Den kan, som några remissinstanser påpekat, ligga obestämt långt i fram-
tiden. Om man konstaterar att förutsättningarna för senareläggning är
uppfyllda kan man också, enligt regeringens mening, hävda att hindret
inte är enkelt att avhjälpa.
Ett enkelt avhjälpt hinder bör alltid avhjälpas. Så snart det med hänsyn
till de praktiska och ekonomiska förutsättningarna inte är orimligt att
kräva ett avhjälpande, bör alltså hindret avhjälpas utan tidsutdräkt. Frå-
gan huruvida ett hinder är enkelt att avhjälpa bör ständigt omprövas.
Vem bör svara för avhjälpandet?
Boverket har föreslagit att ägaren ska pekas ut som ansvarig för avhjälp-
andet, utan att precisera om det handlar om fastighetens, byggnadens
eller hindrets ägare. En bestämmelse om vem som är ansvarig för av-
hjälpandet skulle också riskera att inte träffa rätt. Det är inte alltid fastig-
hetsägaren som är ansvarig för eller förfogar över ett aktuellt hinder. Det
skulle också kunna vara en verksamhetsutövare som exempelvis hyr en
lokal. Ansvarsfördelningen mellan fastighetsägaren och verksamhetsut-
övaren bör bedömas i varje enskilt fall. Avgörande för vem som bär an-
svaret för att ett hinder avhjälps bör vara vem som har den rättsliga rådig-
heten över hindret.
Ett utpekande av vem som ska svara för avhjälpandet skulle också
bryta mot hur kapitlets bestämmelser i övrigt är utformade. I bestämmel-
serna anges de krav som ställs på byggnadsverk och allmänna platser.
Bestämmelserna riktar sig till alla som tillämpar lagen och bestämmel-
serna om enkelt avhjälpta hinder bör få genomslag på samma sätt och
med samma verktyg som de krav som i övrigt gäller i fråga om bygg-
nadsverks och allmänna platsers utformning och tekniska egenskaper.

263

Prop. 2009/10:170

14.3Byggnadsverks tekniska egenskaper

Regeringens förslag: De krav på tekniska egenskaper för byggnads- verk som i dag framgår av lagen (1994:847) om tekniska egenskaps- krav på byggnadsverk, m.m. flyttas, oförändrade i sak, till plan- och bygglagen.

Både vid nybyggnad och ändring av ett byggnadsverk ska de krav på tekniska egenskaper som gäller vid tidpunkten för uppförandet eller ändringen uppfyllas. Med normalt underhåll ska kraven dessutom an- tas komma att uppfyllas under en ekonomiskt rimlig livslängd. Kraven ska uppfyllas på så sätt att de vid nybyggnad uppfylls för hela bygg- naden, att de vid ombyggnad uppfylls för hela byggnaden eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del av byggnaden som förnyas genom ombyggnaden samt att de vid annan ändring av en byggnad än ombyggnad uppfylls för ändringen.

Vid en ändring av ett byggnadsverk får kraven anpassas med hänsyn till ändringens omfattning samt med hänsyn till byggnadsverkets för- utsättningar, kravet på varsamhet och förbudet mot förvanskning. Av- steg från kraven om tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga får dock endast göras om det med hänsyn till ändringens omfattning och byggnadens standard vore uppenbart oskäligt att uppfylla kraven. Det är dock inte möjligt att göra avsteg från kraven om det av meddelade föreskrifter framgår att kraven alltid ska uppfyllas.

De tekniska egenskapskraven ska uppfyllas oavsett om fråga är om en lovpliktig, anmälningspliktig eller annan åtgärd.

Byggprocessutredningens förslag avseende en anpassning av uppfyl- landet av de tekniska egenskapskraven vid en ändring av ett byggnads- verk överensstämmer med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens.

Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig över Bygg- processutredningens förslag, exempelvis Boverket och Byggherrarna Sverige AB har helt avstyrkt den föreslagna ombyggnadsdefinitionen men ser positivt på övriga delar. Byggherrarna har anfört att följdkrav kopplade till det föreslagna ombyggnadsbegreppet innebär ett för fastig- hetsägarna mer eller mindre rättslöst förhållande eftersom följdkraven inte kan förutses. Liknande synpunkter har framförts av Fastighetsägar- na Sverige. Sveriges Kommuner och Landsting har tillstyrkt utredningens förslag till definitioner av termer och uttryck.

I sitt svar på lagtextpromemorians förslag har Sveriges Kommuner och Landsting ställt sig undrande till det sätt på vilket de tekniska egenskaps- kraven presenteras, eftersom de till skillnad från de nu gällande, inte i lagen har någon självständig materiell rättsverkan, utan en hänvisning i stället görs till regeringens föreskrifter. Vidare har Sveriges kommuner och landsting anfört att bestämmelserna om kraven bör utformas så att inte dubbelreglering uppstår.

264

De flesta remissinstanser som har uttalat sig i frågan om att flytta be- stämmelserna till plan- och bygglagen är positiva till detta. Boverket har anfört att bestämmelserna om följdkrav bör studeras ytterligare och reg- leras i ett eget kapitel. Enligt verket har innebörden av ”nybyggnad”, ”ombyggnad” och ”ändring av byggnad” blivit oklar. Vidare anser verket att de tekniska egenskapskraven i nuvarande lag om tekniska egenskaps- krav, m.m. bör överföras i oförändrad ordningsföljd till den nya lagen, eftersom de sex första kraven grundar sig på EU:s byggproduktdirektiv och de övriga är nationella krav. Underhållskraven bör även fortsatt uttryckas som att de ”kan antas komma att fortsatt vara uppfyllda.”

Skälen för regeringens förslag: Skälen för att flytta bestämmelserna från lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. till plan- och bygglagen redovisas i avsnitt 5.

Enligt de nuvarande bestämmelserna ska ett byggnadsverk uppfylla de tekniska egenskaper som är väsentliga i fråga om bärförmåga, stadga och beständighet, säkerhet i händelse av brand, skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö, säkerhet vid användning, skydd mot buller, energihus- hållning och värmeisolering, lämplighet för avsett ändamål, tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsför- måga och hushållning med vatten och avfall. Av bestämmelserna framgår också att kraven ska uppfyllas vid uppförande eller ändring av byggnads- verk samt att kraven, under förutsättning av normalt underhåll, ska kunna uppfyllas under en ekonomiskt rimlig livslängd.

De sex först uppräknade tekniska egenskaperna härrör från krav i EU:s direktiv om byggprodukter (rådets direktiv 89/106/EEG av den 21 dec- ember 1988 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författ- ningar om byggprodukter, EGT L 40, 11.2.1989, s. 12, Celex 31989L0106).

Det finns inte skäl att ändra de krav på tekniska egenskaper som ställs i dag. Kraven bör därför föras in oförändrade i den nya plan- och bygg- lagen. Utöver språkliga justeringar bör dock tre förtydliganden göras. För det första bör det förtydligas att de krav som ska ställas är de krav som gäller vid uppförandet respektive ändringen. För det andra bör det förtyd- ligas att kraven ska uppfyllas på så sätt att de vid nybyggnad uppfylls för hela byggnaden, att de vid ombyggnad uppfylls för hela byggnaden eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del av byggna- den som förnyas genom ombyggnaden samt att de vid annan ändring av en byggnad uppfylls för ändringen. För det tredje bör det förtydligas att uppfyllandet av kraven vid alla ändringar får anpassas med hänsyn till ändringens omfattning samt med hänsyn till byggnadens förutsättningar, kravet på varsamhet och förbudet mot förvanskning.

Närmare bestämmelser om vad som ska krävas för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla de tekniska egenskapskraven bör framgå av föreskrif- ter som regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer med- delar med stöd av lagen.

Enligt 8 kap. 3 § i den nuvarande plan- och bygglagen är ett antal yttre förändringar inom ett detaljplaneområde bygglovspliktiga. Detta gäller exempelvis för att färga om byggnader eller byta fasadmaterial eller tak- täckningsmaterial samt att göra andra ändringar av byggnader som avse- värt påverkar deras yttre utseende. Dessa förändringar blir i lagens men- ing också ändringar som ska uppfylla relevanta estetiska och tekniska egenskapskrav. Motsvarande krav bör uppfyllas även när ändringen inte

Prop. 2009/10:170

265

är av en sådan omfattning att den blir bygglovspliktig, t.ex. när utbytta Prop. 2009/10:170 fönster inte kan sägas avsevärt påverka byggnadens utseende. De tek-

niska egenskapskrav som då aktualiseras är t.ex. säkerhet, hygien (fukt- säkert) och energieffektivitet. Om byggherren ska byta fasadmaterialet eller taktäckningsmaterialet, aktualiseras även kraven på brandsäkerhet.

För en- och tvåbostadshus gäller fr.o.m. den 1 januari 2008 att det un- der vissa förutsättningar är tillåtet att byta fasad och taktäckningsmaterial utan bygglov.

14.4	Flyttning av byggnadsverk

Regeringens förslag: En flyttning av ett byggnadsverk ska utföras
varsamt så att hänsyn tas till byggnadsverkets karaktärsdrag och till
byggnadsverkets tekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga
och konstnärliga värden.
Vid flyttning av ett byggnadsverk får uppfyllandet både av de s.k.
utformningskraven och de tekniska egenskapskraven anpassas och av-
steg göras med hänsyn till flyttningens syfte samt med hänsyn till
byggnadsverkets förutsättningar, kravet på varsamhet och förbudet
mot förvanskning. Avsteg från kraven om tillgänglighet och använd-
barhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga får
dock endast göras om det med hänsyn till flyttningens syfte är uppen-
bart oskäligt att uppfylla kraven. Det är dock inte möjligt att göra
avsteg från kraven om det av meddelade föreskrifter framgår att
kraven alltid ska uppfyllas.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har svarat på Byggpro-
cessutredningens förslag är positiva till det. Hit hör Fortifikationsverket,
länsstyrelserna i Stockholms, Hallands och Västerbottens län, Huddinge,
Linköpings, Göteborgs, Falkenbergs och Malmö kommuner samt Sveri-
ges Kommuner och Landsting. Malmö kommun har efterlyst definitioner
av vad som gäller vid återuppbyggnad efter brand. Räddningsverket har
anfört att undantag från kraven på ett byggnadsverks säkerhet endast kan
medges om byggnadsverket uppnår en skälig säkerhetsnivå samt att be-
fintliga brister i säkerhet bör kompenseras vid en ny lokalisering t.ex.
säkerhet i händelse av brand. Boverket har tillstyrkt förslaget att i defini-
tionen av nybyggnad inkludera flyttning av byggnadsverk samt möjlighe-
ten att anpassa nybyggnadskraven med hänsyn till flyttningens syfte och
byggnadsverkets förutsättningar. Verket har sällt sig frågande till vad
”anpassning” avser när det gäller krav bärförmåga, stadga och beständig-
het samt säkerhet i händelse av brand.
Inga remissinstanser har yttrat sig över lagtextpromemorians förslag.
Skälen för regeringens förslag: Enligt tolkningen av de nuvarande
bestämmelserna i plan- och bygglagen faller ”flyttning av byggnadsverk”
in under det som avses med ”uppförande av byggnad”. Detta innebär att
de tekniska egenskapskraven för uppförande av byggnader ska tillämpas
fullt ut vid flyttning av byggnadsverk. Den 1 augusti 2007 trädde ändrade
regler i kraft som ger byggnadsnämnderna möjlighet att ge undantag från		266

de tekniska egenskapskraven i vissa speciella situationer. Ändringen för- anleddes av gruvnäringens tillväxt i Norrbotten.

I förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. an- ges att byggnadsnämnden i det enskilda fallet får ge dispens från vissa krav om ett byggnadsverk behöver flyttas från en plats som inte längre är lämplig för bebyggelse, flyttas från en plats där det kan förutses att mar- ken behöver tas i anspråk för något av de ändamål som anges i 2 kap. expropriationslagen (1972:719), flyttas för bearbetning av fyndigheter med stöd av minerallagen (1991:45), flyttas för ett tvångsförfarande en- ligt en annan lag eller flyttas för att bevara byggnadsverkets kulturhistor- iska värde. Dispens får ges endast för att uppföra byggnadsverket på en ny plats och endast i den utsträckning det är lämpligt med hänsyn till byggnadsverkets förutsättningar och avsedda användning och inte med- för en oacceptabel risk för människors hälsa eller säkerhet.

För att underlätta tillämpningen av bestämmelserna i lagen föreslås i avsnitt 7 en ny definition av ”nybyggnad” som inkluderar flyttningssitua- tionen. Enligt förslaget ska termen nybyggnad innebära uppförande av en ny byggnad eller flyttning av en tidigare uppförd byggnad till en ny plats.

Enligt regeringens bedömning bör det även framöver, vid flyttning av byggnadsverk, finnas möjligheter att medge undantag från de tekniska egenskapskraven. Men frågan är om den lösning som nu finns är tillräck- lig eller om det behövs en mer generell reglering. För att kunna svara på den frågan kan det vara lämpligt att undersöka vilka olika fall av flytt- ning som kan uppkomma och, inte minst, vad som omfattas av ”flytt- ning”. Det första man tänker på är s.k. volymflyttning, dvs. att byggnads- verket flyttas i en eller flera delar som hela volymer. Vid sådan flyttning behövs dock normalt en ny grundläggning. En annan förekommande me- tod vid flyttning är demontering, dvs. att byggnadsverket demonteras sektorsvis och flyttas som ”platta paket” för att sedan byggas upp igen på en ny plats. Tanken att leverans av prefabricerade byggelement skulle be- traktas som flyttning (från husfabriken till hustomten) undanröjs genom det nya förslaget till definition av ”nybyggnad”.

Däremot kan det i vissa fall vara svårt att dra gränsen mellan flyttning av byggnadsverk och en rivning som följs av återanvändning av bygg- nadsdelar. En byggnad kan innehålla en viss andel återanvänt byggnads- material. I sådana fall bör åtgärden vara att anse som ett nyuppförande. En byggnad kan ju också innehålla återanvänt material från flera bygg- nadsverk, och inte heller de fallen bör betraktas som flyttning.

Man kan också tänka sig att man på en byggnad som ska flyttas måste byta ut en eller flera byggnadsdelar, t.ex. på grund av att byggnadsdel- arna är angripna av fukt eller mögel. Det kommer alltid att finnas fall där gränsen är flytande mellan nyuppförande av byggnadsverk som innehål- ler en större eller mindre andel återanvända byggnadsdelar och en ren flyttning. I sådana fall får kommunen göra en bedömning av vilken slags nybyggnad det handlar om. Enligt regeringens uppfattning måste det dock krävas att byggnaden på den nya platsen nästan uteslutande består av flyttade byggnadsdelar för att det ska betraktas som flyttning av ett byggnadsverk och inte uppförande av ett nytt byggnadsverk.

Nuvarande reglering medger inga avsteg från nybyggnadskraven, om flyttningen exempelvis föranleds av att huset står i en avfolkningsbygd, där det vare sig finns arbetstillfällen eller presumtiva köpare. För den en-

Prop. 2009/10:170

267

skilde kan den situationen vara lika svår att påverka som t.ex. vid stigan- Prop. 2009/10:170 de vattennivåer. En frivillig flytt till följd av sådana situationer kan med

andra ord vara lika ingripande för den enskilde byggnadsägaren som en tvångsmässig flytt till följd av någon av de situationer som i dag anges i förordningen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Enligt regeringens bedömning finns det skäl för att ha en generell reglering av vilka krav som ska vara uppfyllda vid en flyttning oavsett vilken situa- tion som avses. De krav som bör uppställas bör likna de som ställs vid en ändring av ett byggnadsverk. Det bör alltså finnas en möjlighet till jämk- ning av kraven. I flyttningsfallen bör rimligen hänsyn tas till både flytt- ningens syfte och byggnadsverkets förutsättningar. Om det t.ex. handlar om flyttning av rent museala skäl, där det primära intresset är att rädda ett värdefullt objekt, kan det finnas skäl till tämligen långtgående avsteg från samhällskraven. I annat fall kan flytten framstå som ändamålslös.

Vid flyttning av t.ex. skolbaracker, finns det egentligen ingen anled- ning att de inte ska uppfylla kraven. Det handlar om en typ av skollokaler där barn ska vistas, och då finns det fog för att nybyggnadskraven ska vara uppfyllda, i synnerhet vad gäller tillgängligheten och inomhusmil- jön. Även när man flyttar bostadshus bör huvudregeln vara att nybygg- nadskraven ska vara uppfyllda, och att avsteg från framförallt tillgänglig- hetskraven noga måste övervägas. Syftet med flyttningen ska naturligtvis vägas in, men det kan också ha betydelse om det handlar om hyreshus eller egnahem. När det gäller hyreshus bör det finnas ett starkt konsu- mentintresse av att bostäderna uppfyller nybyggnadskraven, och då bör möjligheterna till avsteg tillämpas restriktivt.

Sammanfattningsvis bör uppfyllandet både av de s.k. utformnings- kraven och de tekniska egenskapskraven kunna anpassas och avsteg göras med hänsyn till flyttningens syfte, byggnadsverkets förutsättningar, kravet på varsamhet och förbudet mot förvanskning.

14.5Underhåll av byggnadsverk

Regeringens förslag: Både ett byggnadsverks inre och yttre ska hållas i vårdat skick och underhållas så att dess lämplighet upprätthålls och dess tekniska egenskaper bevaras. Underhållet ska anpassas till bygg- nadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Särskilt värde- fulla byggnadsverk ska underhållas så att de särskilda värdena beva- ras.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Boverket har ifrågasatt den språkliga utformning-

en av bestämmelserna om underhåll och varsamhet. Ingen instans har ifrågasatt bestämmelserna i sak.

Skälen för regeringens förslag: Av de nuvarande bestämmelserna i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. framgår att byggnadsverk ska underhållas så att deras tekniska egenskapskrav i hu- vudsak bevaras. I lagen görs ingen skillnad på om fråga är om byggnads- verkets yttre eller inre underhåll. Samtidigt finns i nuvarande bestämmel-

268

ser om underhåll av byggnadsverk i plan- och bygglagen en begränsning Prop. 2009/10:170 till att byggnadsverkens yttre ska hållas i vårdat skick.

Det finns inga skäl för att i den nya lagen bevara denna skillnad. Såväl byggnadsverkens inre som yttre bör underhållas.

En positiv konsekvens av att lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. upphävs är dessutom att bestämmelserna om under- håll samlas på ett ställe.

I avsnitt 7 föreslås en definition av ”underhåll” som innebär att ”en eller flera åtgärder som vidtas i syfte att bibehålla eller återställa en bygg- nads konstruktion, funktion, användningssätt, utseende eller kulturhistor- iska värde” är att bedöma som underhåll. Underhållet bör ske på så sätt att byggnadsverkets lämplighet upprätthålls och byggnadsverkets tek- niska egenskaper i huvudsak bevaras. Åtgärderna bör anpassas till bygg- nadsverkets värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konst- närlig synpunkt.

Att ”bevara ett byggnadsverks tekniska egenskaper” innebär naturligt- vis inte att ett byte av en 60-talsspis mot en modern spis inte skulle in- rymmas i begreppet underhåll, även när den moderna spisen har väsent- ligt ändrade egenskaper och utökade funktioner. Motsvarande synsätt ska gälla även för andra ursprungliga funktioner och byggnadsdelar när de byts ut.

15 Bygglov, rivningslov och marklov m.m.

15.1Bakgrund och gällande bestämmelser

Bygglov

Bestämmelserna om bygglov finns i dag i 8 kap. plan- och bygglagen medan bestämmelserna om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll finns i 9 kap. plan- och bygglagen. Vid reformeringen av plan- och bygglagen 1995 delades prövningen av byggandet upp i två led, dels ett inledande bygglovsförfarande för bygglovspliktiga åtgärder, dels ett efterföljande förfarande med en bygganmälan. Bygglovsprövningen begränsades till att avse lokaliseringen och den närmare placeringen och utformningen av byggnaden m.m. Samtidigt gjordes i 9 kap. relativt stora förändringar i systemet för tillsyn och kontroll.

Samhällets inflytande över byggandet genom prövning eller tillsyn av olika byggåtgärder kanaliseras således genom krav på bygglov respektive bygganmälan. Bygglovsplikten syftar till att byggnadsnämnden ska kun- na bedöma om en åtgärd är lämplig i sitt lokala sammanhang. Anmäl- ningsplikten å andra sidan syftar till att nämnden ska ha möjlighet att utöva tillsyn över att åtgärden utförs på föreskrivet sätt. Bygglovsplikten och anmälningsplikten är delvis överlappande. Vissa åtgärder kräver lov men inte anmälan, andra enbart anmälan och några kräver bådadera. Bygglov krävs i princip endast för nybyggnad, tillbyggnad och ändring av en byggnads utseende eller användning. Prövningen gäller i huvudsak byggnadens läge, form och användning. Invändiga ändringar kräver

enbart bygganmälan. Bygganmälan krävs för uppförande och tillbyggnad

269

av byggnader; uppförande och ändring av bygglovspliktiga anläggningar; ändring av byggnad som berör bärande delar eller avsevärt påverkar planlösningen; installation eller väsentlig ändring av hissar, eldstäder, rökkanaler eller anordningar för ventilation; installation eller väsentlig ändring av anordningar för vattenförsörjning eller avlopp samt för under- håll av byggnader som omfattas av skyddsbestämmelser.

Bygglovsprövningen syftar till att bedöma om en byggåtgärd är lämp- ligt utformad i sig och i sitt sammanhang. Grunderna för prövningen är olika i områden inom respektive utanför detaljplan.

Inom områden med detaljplan gäller enligt 8 kap. 11 § plan- och bygg- lagen i huvudsak att bygglov ska ges om åtgärden och den berörda fastig- heten överensstämmer med gällande detaljplan och att åtgärden uppfyller kraven på lämplig utformning och placering av byggnader enligt 3 kap. plan- och bygglagen. Det innebär att byggnaden ska vara lämpligt utfor- mad med hänsyn till stads- och landskapsbilden och natur- och kulturvär- dena på platsen samt ha en estetiskt tilltalande form och färg. Ändringar ska utföras varsamt. Särskilt värdefulla byggnader får inte förvanskas. Vidare ska byggnader placeras och utformas så att de inte medför betyd- ande olägenheter för omgivningen. Bygglov får ges om förekommande avvikelser från planen sammantaget kan betraktas som mindre avvikelse och att avvikelsen är förenlig med planens syften. För vissa åtgärder får bygglov ges även på planstridiga byggnader.

I områden utanför detaljplan gäller enligt 8 kap. 12 § plan- och bygg- lagen i huvudsak att bygglov ska ges om åtgärden inte strider mot om- rådesbestämmelser eller förutsätter planläggning samt uppfyller kraven på lämplig lokalisering och utformning enligt bestämmelserna i 2 och 3 kap. plan- och bygglagen. Bygglov får ges om eventuella avvikelser från områdesbestämmelser är av mindre slag och förenliga med bestämmel- sernas syften. För vissa kompletteringsåtgärder finns lättnader i bestäm- melserna.

I dag är bygglovsplikten uppbyggd utifrån generella bestämmelser med undantag för vissa åtgärder och med tillägg för vissa åtgärder inom om- råden med detaljplan. Undantagen är av tre slag. De avser uppförande, tillbyggnad och ändring av ekonomibyggnader för jord- och skogsbruket, åtgärder av hemlig natur rörande byggnader och anläggningar för total- försvaret samt vissa åtgärder rörande en- och tvåbostadshus. Det först nämnda undantaget gäller enbart utanför område med detaljplan medan de sist nämnda är mer omfattande. Bestämmelserna om undantag från bygglovsplikten finns i 8 kap. 3, 4 och 10 §§ plan- och bygglagen. Tilläggen inom områden med detaljplan avser omfärgning, byte av tak- och fasadmaterial och andra ändringar av byggnaders utseende, uppsätt- ning av skyltar och ljusanordningar samt uppförande, tillbyggnad och ändring av ekonomibyggnader för jord- och skogsbruket.

Enligt 8 kap. 6 § plan- och bygglagen får kommunen i detaljplan för ett område som utgör en värdefull miljö bestämma att omfärgning av en- och tvåbostadshus kräver bygglov och därmed sätta åt sidan villkoret att byggnadens karaktär ändras väsentligt. Kommunen får för ett sådant om- råde även i detaljplan eller områdesbestämmelser upphäva de utvidgade undantagen för åtgärder utanför samlad bebyggelse i områden utan de- taljplan. I sammanhanget bör påpekas att de åtgärder som inte kräver

Prop. 2009/10:170

270

bygglov inte är befriade från kraven på anpassning och varsamhet enligt Prop. 2009/10:170 nuvarande 3 kap. 1, 10 och 12 §§ plan- och bygglagen.

Vem som helst kan enligt 8 kap. 19 § plan- och bygglagen ansöka om bygglov. Ansökningen ska som regel vara skriftlig men får i enstaka fall göras muntligen. De ritningar, beskrivningar och uppgifter som behövs för prövningen ska lämnas in till eller begäras in av byggnadsnämnden. Ansökan kan göras och prövas även om åtgärderna inte är bygglovsplik- tiga (8 kap. 21 § plan- och bygglagen).

En åtgärd för vilken bygglov har getts ska påbörjas inom två år och avslutas inom fem år från dagen för beslutet (8 kap. 33 § plan- och bygg- lagen). Beslut om lov får skjutas upp i högst två år i avvaktan på ett på- gående planarbete eller expropriationsärende (8 kap. 23 § plan- och bygglagen). Ett beslut om bygglov får innehålla villkor i begränsad om- fattning.

Därutöver finns bestämmelser om hur en bygglovsansökan ska vara be- skaffad, hur den ska hanteras av byggnadsnämnden och om bygglovsbe- slutets formella innehåll, hantering och giltighetstid.

Bestämmelser om hur berörda sakägare ska underrättas om ansök- ningen och beslutet finns i bl.a. 8 kap. 22 och 27 §§ plan- och bygglagen.

Rivningslov

Rivning av hela byggnader eller delar av byggnader kräver enligt 8 kap. 8 § plan- och bygglagen rivningslov inom detaljplanelagt område, om det inte har bestämts något annat i planen. Kommunen kan genom områdes- bestämmelser utvidga kravet på rivningslov att gälla även utanför detalj- planelagt område. Att riva byggnader som inte är bygglovspliktiga kräver inte rivningslov, om inte kommunen har beslutat det.

För rivning av byggnader eller delar av byggnader som inte är komple- mentbyggnader eller av ekonomibyggnader som inte kräver bygglov ska, enligt 9 kap. 2 §, en rivningsanmälan göras till byggnadsnämnden. Till en rivningsanmälan ska, om byggnadsnämnden inte har beslutat något annat, fogas en rivningsplan över hur rivningsmaterialet kommer att han- teras och en beskrivning av projektets art och omfattning. Detta framgår av 9 kap. 4 §. I vissa fall kan byggnadsnämnden besluta, att en inlämnad bygganmälan ska kompletteras med en rivningsplan, om det kan antas att farligt avfall uppkommer i samband med byggnadsarbetet. Ett sådant be- slut ska, enligt 9 kap. 2 a §, fattas inom en vecka från det att bygganmä- lan har kommit in.

I de fall en rivningsåtgärd kräver en rivningsplan ska, enligt 9 kap. 13 §, en kvalitetsansvarig utses av byggherren.

Grunder för vägran av rivningslov är enligt 8 kap. 16 § rivningsförbud i detaljplan eller områdesbestämmelser samt behov av byggnaden för bo- stadsförsörjningen eller byggnadens historiska, kulturhistoriska, miljö- mässiga eller konstnärliga värde.

271

15.2Bygglovsplikt

Regeringens bedömning: De åtgärder som är bygglovspliktiga enligt nuvarande bestämmelser bör vara bygglovspliktiga även enligt de nya bestämmelserna.

PBL-kommitténs bedömning att bygglovsplikten bör vara generell och lika inom och utom detaljplan överensstämmer inte med regeringens.

Byggprocessutredningens förslag att göra de åtgärder som enligt gällande rätt endast kräver bygganmälan lovpliktiga stämmer inte över- ens med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a. Boverket, Lantmäteri- et och Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att de stödjer PBL- kommitténs förslag att bygglovsplikten blir generell och lika inom och utom detaljplan, vilket bl.a. innebär att undantaget för jord- och skogs- brukets ekonomibyggnader avskaffas. Några remissinstanser har anfört liknande synpunkter i samband med sina remissvar på promemorian. Flera instanser, bl.a. Lantbrukarnas Riksförbund har däremot anfört att ett slopande av undantaget skulle leda till ökad byråkratisering och för- svåra och fördyra för företagen inom näringen.

Boverket, Sveriges Kommuner och Landsting, Åre, Huddinge och Fal- kenbergs kommuner, Statskontoret, Verket för näringslivsutveckling, NUTEK, Länsstyrelsen i Värmland, Räddningsverket och Statens energi- myndighet är i huvudsak positiva till Byggprocessutredningens förslag. Stockholms kommun är positiv till att bygganmälan avskaffas, men har anfört att det är inkonsekvent att viss fortsatt bedömning och prövning ska ske och att ytterligare ett beslut ska fattas efter bygglovet. Sveriges Byggindustrier har undrat vad som i fortsättningen ska gälla för de bygg- lovsbefriade men anmälningspliktiga åtgärder som kommunerna i dag beslutat om i vissa detaljplaner. Villaägarnas Riksförbund har uttryckt tveksamhet till förslaget att omfattningen av åtgärder som kräver bygglov utökas. Byggherrarna är negativa till förslaget och har anfört att det får stora negativa konsekvenser för t.ex. statliga byggherrar och landstingen. Försvarsmakten vill utöka bygglovet till att omfatta alla typer av ”höga” objekt och har anfört att Försvarsmakten bör få yttra sig i dessa ärenden för att kunna bedöma eventuella konflikter mot totalförsvaret intressen.

Skälen för regeringens bedömning: Kravet att vissa byggåtgärder inte får utföras utan lov har funnits mycket länge. De flesta kraven i da- gens bestämmelser om bygglov liknar de från tiden för 1959 års bygg- nadsstadga. Även då krävdes bygglov för ny-, till-, på- eller ombyggnad samt för väsentligt ändrad användning eller planlösning och väsentlig ändring av konstruktioner och installationer.

Flertalet av de mindre förändringar av bygglovsplikten som PBL-kom- mittén föreslog i sitt slutbetänkande ”Får jag lov? Om planering och byggande” (SOU 2005:77) har redan genomförts och trädde i kraft den 1 januari 2008.

PBL-kommitténs förslag att göra bygglovsplikten generell och lika inom och utom detaljplan stöds av flera remissinstanser eftersom det t.ex. ger bättre möjligheter att bevaka att kravet på varsamhet tillgodoses och

Prop. 2009/10:170

272

att bevara kulturmiljöer. Samtidigt uppfattas förslaget av andra instanser Prop. 2009/10:170 som allt för långtgående. Några anser att den förslagna ändringen måste

uppfattas som en skärpning av kriterierna för när olika åtgärder ska anses vara bygglovspliktiga. Flera remissinstanser avstyrker helt en utökning av bygglovsplikten.

Regeringen delar uppfattningen att ett genomförande av PBL-kommit- téns förslag innebär merarbete och ökade kostnader för både kommun- erna och för jord- och skogsbruksnäringen. Det finns möjligheter för kommunerna att lokalt anpassa bygglovsplikten efter förhållandena inom ett område med hänsyn till bevarandevärde och övriga omständigheter. De åtgärder som är bygglovspliktiga i dag bör därför vara bygglovsplik- tiga även enligt de nya bestämmelserna.

Byggprocessutredningen har föreslagit att bygglovsplikt införs för så- dana åtgärder som, enligt nuvarande bestämmelser, endast kräver bygg- anmälan. Regeringen delar inte denna bedömning. Det är en betydande regelförsvåring att införa bygglovsplikt för en åtgärd som enligt nuvar- ande bestämmelser endast kräver bygganmälan.

Ytterligare förändringar av bygglovsplikten har inte föreslagits av kommittén eller av Byggprocessutredningen och föreslås inte heller av regeringen. Däremot föreslår regeringen att regleringen av vissa krav på bygglov flyttas till förordningsnivå för att undvika detaljreglering i den nya lagen. Det förslaget presenteras i avsnitt 23.

15.3	Rivningslovsplikt

Regeringens bedömning: De åtgärder som är rivningslovspliktiga en-
ligt nuvarande bestämmelser bör vara rivningslovspliktiga även enligt
de nya bestämmelserna.

PBL-kommitténs bedömning överensstämmer delvis med regering-
ens. Kommittén föreslog att krav på rivningslov skulle införas även i om-
råden utanför detaljplan för att stärka skyddet av bevarandevärd bebyg-
gelse.
Byggprocessutredningens bedömning överensstämmer i stort med
PBL-kommitténs.
Remissinstanserna: Några remissinstanser delar PBL-kommitténs och
Byggprocessutredningens bedömning, bl.a. Boverket, Riksantikvarieäm-
betet och flera länsstyrelser. Riksantikvarieämbetet har betonat vikten av
att kommunen för en dialog med allmänheten och att det är viktigt att
medborgarna uppfattar lovplikten som ett stöd för värdefull bebyggelse
och inte som en inskränkning i äganderätten. En del instanser, bl.a. Sve-
riges Kommuner och Landsting, Fastighetsägarna Sverige och Lant-
brukarnas Riksförbund, har anfört att nuvarande regler är tillräckliga.
Bland kommunerna råder det delade meningar.
Skälen för regeringens bedömning: I samband med rivningsarbeten, i
framför allt tätorter med publika aktiviteter och trafikintensiv omgivning,
är säkerheten viktig för dem som arbetar och i övrigt verkar eller finns i
och nära rivningsområdet. Det är också ett betydelsefullt allmänt intresse
att omhändertagandet av farligt och även övrigt avfall utförs på ett lämp-
ligt sätt. Kravet på rivningslov gäller i dag enbart inom detaljplanelagt		273

område. Enligt PBL-kommittén och Byggprocessutredningen bör kravet Prop. 2009/10:170 på rivningslov göras generellt oavsett om åtgärden vidtas inom eller

utom detaljplan, men remissvaren är splittrade. Några anser att det vore av stort värde att införa lovplikt även utanför detaljplan, eftersom det finns ett behov av ett bättre skydd för kulturhistoriskt värdefull bebyggel- se eller byggnader även där, medan andra anser att dagens regler är fullt tillräckliga och att en utökning av lovplikten endast ökar regelbördan.

Regeringen gör bedömningen att det inte finns tillräckliga skäl för att införa en generell rivningsplikt. De åtgärder som är rivningslovspliktiga i dag bör vara rivningslovspliktiga även enligt de nya bestämmelserna.

15.4Marklovsplikt

Regeringens bedömning: De åtgärder som är marklovspliktiga enligt nuvarande bestämmelser bör vara marklovspliktiga även enligt de nya bestämmelserna.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att det i stället för ”för en tomt eller för mark för allmän plats” bör stå ”inom en tomt eller för mark inom allmän plats”. Även Länsstyrelsen i Skåne län har anfört att det bör skrivas ”inom en tomt”. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att det saknas möjlighet att styra markförändringar i anslut- ning till redan befintlig bebyggelse i ett område utanför detaljplan. Göte- borgs kommun anser att uttrycket ”avsevärt ändrar höjdläget” behöver preciseras och pekat på att enligt gällande praxis avses höjdändring större än en halv meter.

Skälen för regeringens bedömning: Varken PBL-kommittén eller Byggprocessutredningen har föreslagit några förändringar i omfattningen av marklovsplikten. Inte heller regeringen gör bedömningen att några sådana förändringar behövs. De åtgärder som är marklovspliktiga enligt nuvarande bestämmelser bör därmed vara marklovspliktiga även enligt de nya bestämmelserna. Utformningen av den inledande marklovsbe- stämmelsen bör dock ändras språkligt på det sätt som har föreslagits av länsstyrelserna i Stockholms och Skåne län. Det saknas dock underlag för att i samma bestämmelse precisera uttrycket ”avsevärt ändrar höjd- läget”. Enligt regeringens bedömning saknas vidare skäl för att utöka marklovskravet i områden utanför detaljplan.

15.5	Bygganmälan och anmälningsplikt

Regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna om bygganmä-
lan avskaffas. Även om en åtgärd inte kräver bygglov, rivningslov
eller marklov, får åtgärden inte påbörjas i strid med föreskrifter om
skyldighet att anmäla åtgärden som har meddelats med stöd av lagen.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Byggprocessutredningens förslag att avskaffa kravet på bygganmälan
överensstämmer med regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.		274

Remissinstanserna har i huvudsak varit positiva till att slopa byggan- mälan. De flesta har ställt sig positiva till Byggprocessutredningens för- slag. Boverket, länsstyrelserna i Värmlands, Södermanlands och Väster- bottens län och flera kommuner har välkomnat en återgång till den bygg- lovsprövning som gällde tidigare. Falu och Järfälla kommuner har på- pekat att begreppet bygganmälan aldrig blivit begripligt för allmänheten och därför bör mönstras ut ur lagstiftningen. Riksantikvarieämbetet har anfört att utredningens förslag gynnar uppmärksamheten på kravet på varsamhet. Banverket, Fastighetsägarna Sverige och Sveriges Allmän- nyttiga Bostadsföretag har anfört att förslaget riskerar att leda till ökad byråkrati utan att minska de administrativa kostnaderna. Helsingborgs kommun har anfört att utredningens förslag uppvisar liknande brister som dagens system och pekar på risken att den som söker bygglov tror att ett beslut om lov är ett klartecken för byggande.

Flertalet remissinstanser har avstått från att kommentera lagtextprome- morians förslag. Stockholms kommun har avstyrkt att anmälningsplikten behålls vid sidan av bygglovsplikten. Göteborgs kommun har uttryckt en förvåning över att det införs en anmälningsplikt när bygganmälan av- skaffas.

Skälen för regeringens förslag: Förändringen av plan- och bygglagen 1995 syftade till att renodla de olika momenten i bygglovsförfarandet. I samband med bygglovet prövas den sökta åtgärdens lämplighet och över- ensstämmelse med detaljplanen. Efter att en bygganmälan har lämnats in diskuteras de tekniska frågorna vid ett byggsamråd. Den nuvarande ord- ningen har dock i många avseenden inte gett avsett resultat. Den höjning av kvaliteten i byggandet som man tänkte sig har inte uppnåtts. Att man både måste ansöka om lov och lämna in en bygganmälan innan man får börja att bygga har av många, framför allt av engångsbyggherrar, upp- levts som märkligt och besvärligt. Enligt Byggprocessutredningen tyder mycket på att åtskilliga ärenden som borde ha prövats endast via en bygganmälan aldrig har nått byggnadsnämnden. De nuvarande bestäm- melserna har skapat osäkerhet både bland byggherrar och byggnads- nämnder.

PBL-kommittén har föreslagit att bygganmälan ska slopas och inord- nas i bygglovsprövningen. Kommitténs förslag i denna del har mötts i huvudsak positivt av remissinstanserna. Även enligt Byggprocessutred- ningen finns det skäl att ta bort bygganmälan ur lagstiftningen. Utred- ningen är dock skeptisk till att, som kommittén har föreslagit, slå ihop prövningarna till en gemensam bygglovsprövning, bl.a. eftersom den nu- varande bygganmälan markerar att de tekniska egenskapskraven hanteras på ett särskilt sätt. Utredningen har därför föreslagit att den tekniska be- dömningen fortsatt ska göras i samband med byggsamrådet (som i avsnitt 16.4 föreslås byta namn till tekniskt samråd) som en naturlig följd av bygglovet samt att byggnadsnämndens ”prövning” av de tekniska egen- skapskraven ska framgå i ett särskilt startbesked. Först därefter ska det, enligt förslaget, vara möjligt att påbörja åtgärden. Utredningen har före- slagit att det för åtgärder som i dag inte är bygglovspliktiga utan endast kräver bygganmälan ska införas en bygglovsplikt.

Regeringen delar Byggprocessutredningens slutsats att byggherren, för bygglovspliktiga åtgärder, endast ska behöva lämna in en ansökan om bygglov till kommunen och att det därefter är byggnadsnämnden som får

Prop. 2009/10:170

275

besluta om bygglov och i samband med detta får tydliggöra för bygg- Prop. 2009/10:170 herren dels vilka ytterligare uppgifter som behövs inför det tekniska sam-

rådet, dels vilka ytterligare uppgifter som behövs för att byggherren ska kunna få ett startbesked. Processen från ansökan om bygglov fram till startbesked bör hänga ihop och vara tydlig för byggherren. Nuvarande krav på att byggherren ska lämna in en bygganmälan till kommunen senast tre veckor före byggstart bör därför tas bort.

För sådana åtgärder som endast kräver bygganmälan enligt nuvarande bestämmelser är det enligt regeringens bedömning lämpligt att även fort- satt kräva en anmälan. Detta innebär att bygg-, rivnings- och markåt- gärder delas in i tre kategorier – åtgärder som är lovpliktiga, anmälnings- pliktiga eller helt befriade från lov- eller anmälningsplikt. Ett särskilt för- farande bör gälla för anmälningspliktiga åtgärder vid sidan om de lov- pliktiga. Även om de anmälningspliktiga åtgärderna inte kräver lov bör byggnadsnämnden när en anmälan kommer in ta ställning till behovet av ett tekniskt samråd innan startbesked kan lämnas. Ett tydligt exempel på när ett tekniskt samråd kan behövas, trots att fråga endast är om en an- mälningspliktig åtgärd, är vid anmälan om uppförande av sådant vind- kraftverk som inte ska bygglovprövas.

För att inte i onödan tynga den nya lagen bör regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka åtgärder som ska vara anmälningsplik- tiga. Vid bedömningen av vilka åtgärder som bör vara anmälningsplik- tiga bör en begränsning göras till sådana där det verkligen finns ett all- mänintresse av att åtgärderna anmäls.

Av den nya lagen bör det framgå att, även om en åtgärd inte kräver bygglov, rivningslov eller marklov, så får inte åtgärden påbörjas i strid mot föreskrifter om skyldighet att anmäla åtgärden.

15.6	Villkorsbesked och förhandsbesked

Regeringens förslag: Om den som avser vidta en byggåtgärd begär
det, ska byggnadsnämnden redovisa sin bedömning om åtgärden kan
bli föremål för villkor för att uppfylla kraven på byggnadsverk i ett
villkorsbesked.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med reger-
ingens. I promemorian föreslogs också att ett nytt pliktbesked skulle in-
föras för uppgift om en åtgärd är lovpliktig eller inte. I promemorian
föreslogs dessutom att prövningen i nuvarande förhandsbesked skulle
kunna utökas på så sätt att besked skulle kunna lämnas om alla de åt-
gärder som en ansökan om förhandsbesked avser.
Remissinstanserna: Av de remissinstanser som har yttrat sig är fler-
talet tveksamma eller negativa till att ett s.k. pliktbesked införs. Boverket
har anfört att det är svårt att se fördelar för den enskilde med dessa be-
sked då kommunens bedömning inte är bindande samt att det blir en
ökad kostnad för enskilda för information som de redan i dag kan få
gratis av kommunen. Sveriges Kommuner och Landsting har frågat om
man inte i någon mening måste vara saklegitimerad för att ha rätt att
kräva ett pliktbesked. Lantmäteriet har anfört att pliktbesked, förhands-
besked och villkorsbesked tangerar varandra och anser att det skulle kun-		276

na övervägas att låta förhandsbeskedet innefatta alla tre fallen. Länsstyr- Prop. 2009/10:170 elsen i Jönköpings län och Stockholms kommun har undrat om det är mo-

tiverat att införa de föreslagna beskeden då dessa inte kan överklagas och anfört att kommunerna riskerar att drunkna i administrationen. Lantbru- karnas Riksförbund har efterfrågat en fullvärdig prövning av ett besked om bygglovsplikt och kan inte se varför en sådan lagändring inte skulle kunna genomföras i stället för pliktbeskedet. Sveriges Kommuner och Landsting och Trä- och möbelindustriförbundet har tillstyrkt villkors- och förhandsbeskeden. Flera instanser, däribland Boverket och Länsstyr- elsen i Stockholms län, har anfört att de är tveksamma till att öka omfatt- ningen av det som kan prövas i ett förhandsbesked. Flera remissinstanser, bland annat Byggherrarna Sverige och Sveriges Handelskammare, har anfört att villkors- och förhandsbeskeden bör vara bindande. Länsstyrel- sen i Hallands län m.fl. har anfört att de befarar att främst villkorsbe- skedet kommer att medföra en omfattande och resurskrävande prövning. Sveriges Stadsarkitekter har anfört att alla former av besked bör kunna innefattas i kommunens skyldighet att lämna information och upplys- ningar.

Skälen för regeringens förslag

Pliktbesked

I lagtextpromemorian föreslogs att ett s.k. pliktbesked skulle införas. Bakgrunden till förslaget är de synpunkter som har kommit in till Reger- ingskansliet om att det många gånger kan vara svårt för den sökande att avgöra om en åtgärd är lovpliktig, anmälningspliktig eller helt befriad från lov- eller anmälningsplikt. Genom förslaget avsågs att underlätta för företag och enskilda att få sådan information som kan vara avgörande för dem inför beslut om en byggåtgärd.

Flera remissinstanser har dock uttryckt en tveksamhet till förslaget och ifrågasatt varför de som önskar denna typ av information ska behöva be- tala för den när de redan i dag kan få den helt gratis från kommunen. Dessutom kan det varken bedömas som tidsödande eller komplicerat för kommunen att ge sådan information.

Regeringen delar i allt väsentligt den framförda kritiken. Regler om pliktbesked bör inte införas. Byggnadsnämnderna får vara beredda att på vanligt sätt ge besked i denna typ av frågor från allmänheten.

Förhandsbesked

PBL-kommittén har föreslagit att ett bindande förhandsbesked om bygg- lov ska kunna ges för alla de krav som kan aktualiseras vid en bygglovs- prövning. Förhandsbeskedet ska således enligt kommittén kunna avse inte bara, som i dag, om en åtgärd som kräver bygglov kan tillåtas på den avsedda platsen utan också det avsedda utförandet med hänsyn till ett eller flera av de tekniska egenskapskraven. Kommitténs förslag hänger nära samman med kommitténs förslag om en sammanhållen bygglovs- process. Vid en sådan kan det anses rimligt att förhandsbesked ska kunna ges avseende alla de frågor som kommer att prövas – om än bara i prin- cip – inom ramen för bygglovsprövningen.

277

Mot bakgrund av att regeringen inte föreslår en sådan sammanhäng- Prop. 2009/10:170 ande bygglovsprocess som kommittén har gjort, skulle en utökad pröv-

ning i förhandsbeskedet, på sätt som föreslagits i lagtextpromemorian, innebära en omfattande och komplicerad prövning i ett läge i processen när alla omständigheter som skulle behövas för en sådan prövning ofta inte finns. Prövningen skulle ofta behöva vara minst lika omfattande som den efterföljande bygglovsprövningen. Detta särskilt då förhandsbeske- den är bindande. Eftersom avsikten med förhandsbeskedet just är att få till stånd en enkel prövning i ett tidigt läge av processen gör regeringen bedömningen att nuvarande bestämmelser om förhandsbesked är lämp- liga och bör gälla även enligt den nya lagen.

Villkorsbesked

I lagtextpromemorian föreslogs en möjlighet att söka ett villkorsbesked. Bakgrunden till förslaget är att det i vissa fall kan vara svårt för en bygg- herre att bedöma om en åtgärd kommer att bedömas som en ombyggnad eller annan bygglovspliktig ändring av byggnadsnämnden. Eftersom en ombyggnad kan medföra att byggnadsnämnden ställer krav på exempel- vis tillgänglighetsanpassning av hela byggnaden kan det vara av intresse för den som vill vidta en byggåtgärd huruvida byggnadsnämnden bedö- mer åtgärden som en ombyggnad eller inte. Till skillnad från de föreslag- na pliktbeskeden är denna information oftast inte sådan som kan lämnas av kommunen utan en närmare genomgång av förutsättningarna i ären- det. Samtidigt kan denna information vara helt avgörande för den en- skilde och viljan att vidta den aktuella åtgärden.

Remissinstanserna har inte framfört någon kritik mot förslaget. Enligt regeringens bedömning bör en bestämmelse om möjlighet att begära ett villkorsbesked införas. Byggnadsnämnden bör således, på begäran av den som avser vidta en bygglovspliktig åtgärd, i ett s.k. villkorsbesked ge besked om nämnden bedömer att åtgärden kan komma att bli föremål för särskilda följdvillkor för att uppfylla de s.k. utformningskraven (jfr av- snitt 14). För att inte försvåra prövningen och mot bakgrund av att det inte är ovanligt att förutsättningarna i det enskilda ärendet ändras bör ett lämnat villkorsbesked dock inte vara bindande för byggnadsnämnden.

15.7	Handläggningen av ärenden

Regeringens förslag: En ansökan om lov ska innehålla byggherrens
förslag om vem eller vilka som ska vara kontrollansvariga. En ansö-
kan om lov ska dessutom innehålla de övriga handlingar som krävs för
beslut om startbesked, om ansökningen avser tillbyggnad eller annan
ändring av ett en- eller tvåbostadshus.
Innan frågor om lov eller förhandsbesked avgörs ska, utöver sökan-
den, även fastighetsägaren underrättas. Om det inte finns särskilda
skäl emot det, ska byggnadsnämnden meddela sitt beslut om bygglov
inom tio veckor. Om det är nödvändigt, får tiden förlängas en gång
med högst tio veckor utöver de ursprungliga tio veckorna. Sökanden
ska informeras om förlängningen och skälen för den innan den
ursprungliga tidsfristen gått ut.		278

PBL-kommitténs förslag överensstämmer med regeringens i den del Prop. 2009/10:170 det avser ett upphävande av möjligheten att ansöka om lov muntligen.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens avseende vad en ansökan bör innehålla.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna är i allmänhet positiva till för-

slagen. Flera kommuner liksom Sveriges Kommuner och Landsting är dock tveksamma eller direkt negativa till förslaget om en tidsfrist för be- slut om bygglov. Fastighetsägarna Sverige och Blekinge tekniska hög- skola har anfört att införandet av en tidsfrist förhoppningsvis kan leda till att tidsskillnader i ärendehanteringen mellan kommuner försvinner. Några, bl.a. Boverket, Bostadsrättscentrum, Byggherrarna Sverige och

Länsrätten i Skåne, har anfört att regeln om tio veckor bör förknippas med någon form av sanktion. Enligt Sveriges Byggindustrier är tids- gränsen om tio veckor för lång.

Skälen för regeringens förslag

Ansökan om lov eller förhandsbesked

En ansökan om lov bör vara skriftlig. Den möjlighet som finns enligt nu- varande bestämmelser att muntligen ansöka om lov för enkla åtgärder bör tas bort. Skälet för detta är att muntliga ansökningar varken kan hanteras enkelt eller säkert.

Av en ansökan om lov bör vidare framgå vem eller vilka personer som byggherren vill ha som kontrollansvariga. Anledningen till detta är att byggnadsnämnden redan i beslut om lov bör besluta om kontrollansvarig eftersom den kontrollansvarige, enligt regeringens bedömning, bör finnas med i processen vid en så tidig tidpunkt som möjligt. Vid små tillbygg- nader och andra små ändringar av en- eller tvåbostadshus bör det dock i normalfallet inte krävas någon kontrollansvarig och ansökan behöver då inte heller innehålla uppgift om sådan.

Vid ansökningar om lov som avser tillbyggnader eller andra ändringar av en- eller tvåbostadshus bör ansökan om lov även innehålla de övriga handlingar som krävs för beslut om startbesked. Det kan handla om exempelvis handlingar med uppgifter om bärande stomme, brandskydd, energihushållning, bullerskydd och fuktsäkerhet. Av handlingarna bör byggnadsnämnden kunna göra en bedömning av behovet av att ändå hålla ett tekniskt samråd.

Underrättelse till fastighetsägaren m.fl.

Prövningen enligt plan- och bygglagen rör normalt förändringar när det gäller markanvändning och byggande samt tillåtligheten av och kraven på olika åtgärder som innebär sådana förändringar. Berörd av prövningen är i första hand den som vill genomföra en åtgärd som prövningen avser, dvs. sökanden i ärendet. Också den som t.ex. bor eller äger mark i ome- delbar anslutning till den plats där en åtgärd avses genomföras är dock ofta berörd på ett sådant sätt det bör finnas möjlighet att tillvarata sina intressen i samband med prövningen, s.k. sakägare. Det innebär att den enskilde behöver kunna få framföra synpunkter innan beslut fattas, att

279

han eller hon bör kunna få information om att beslut har fattats och ha en möjlighet att kunna överklaga i de delar som berör honom eller henne.

Förvaltningslagen (1986:223) reglerar generellt frågor av det slag som senast har berörts. I 16 och 17 §§ regleras parters rätt att få del av uppgifter och att få tillfälle att framföra sina synpunkter innan beslut fattas. I 21 § finns bestämmelser om parts rätt att få underrättelse om det beslut som har fattats och som berör honom. Dessa bestämmelser gäller inte om det finns särskilda avvikande bestämmelser och det gör det i detta fall i 8 kap. 22 § i den nuvarande plan- och bygglagen.

I 8 kap. 22 § plan- och bygglagen finns vissa särskilda bestämmelser om vem som ska höras vid handläggningen av lovärenden. Bestämmel- serna innebär i vissa avseenden en inskränkning i förhållande till vad som gäller enligt förvaltningslagen. I bestämmelsens första stycke anges först vilka som ska höras innan lov lämnas. I det sammanhanget anges ”kända sakägare och de kända bostadsrättshavare, hyresgäster och boen- de som berörs samt sådan känd organisation eller förening som anges i 5 kap. 25 § första stycket 2”. Så långt kan bestämmelsen delvis ses som en utvidgning av den krets som ska höras enligt förvaltningslagens ge- nerella bestämmelser, även om begränsningen till kända personer och organisationer närmast innebär en inskränkning.

I första styckets fortsättning innebär bestämmelsens utformning emel- lertid att underrättelseskyldigheten begränsas till vissa situationer. Un- derrättelse behöver således endast ske ”om åtgärden (1.) innebär en av- vikelse från detaljplan eller områdesbestämmelser, eller (2.) ska utföras i ett område som inte omfattas av detaljplan och åtgärden inte är en komp- letteringsåtgärd och inte heller är reglerad i områdesbestämmelser.” I andra fall behöver byggnadsnämnden således inte höra en part även om det i det enskilda fallet är uppenbart att parten berörs av den åtgärd som ärendet gäller.

I andra stycket anges att underrättelse i vissa fall får ske genom kun- görande på särskilt angivet sätt. I tredje stycket anges att ärenden om lov inte får avgöras utan att sökanden har underrättats om det som har till- förts ärendet genom andra än sökanden själv och sökanden har getts till- fälle att yttra sig över det. Också i det senast angivna avseendet innebär bestämmelsen en inskränkning i förhållande till förvaltningslagens regler på så sätt att andra parter än sökanden inte behöver underrättas och ges tillfälle att yttra sig över vad som har tillförts ärendet, även om det berör dem och innebär att ärendet går dem emot.

I förarbetena till lagen (prop. 1985/86:1 s. 730 f.) redovisades utgångs- punkterna för den valda regleringen. Där framgår att avsikten var att den särskilda regleringen i 8 kap. 22 § plan- och bygglagen ska gälla exklu- sivt och således ersätta förvaltningslagens allmänna regler. Vidare fram- går att syftet med regleringen är att förfarandet inte ska bli alltför tungrott och resurskrävande. En tanke är vidare att, när det gäller åtgärder som stämmer överens med detaljplan eller områdesbestämmelser, har sak- ägarna redan haft tillfälle att vid planens eller områdesbestämmelsernas tillkomst tillvarata sina intressen.

Den nuvarande regleringen i 8 kap. 22 § innebär i många fall att den som vid en normal bedömning är att betrakta som part i ett lovärende inte hörs innan ett beslut som berör honom eller henne fattas. Eftersom perso- nen enligt 8 kap. 27 § inte heller behöver underrättas om beslutet när han

Prop. 2009/10:170

280

eller hon inte har yttrat sig kommer han eller hon normalt inte att få Prop. 2009/10:170 kännedom om beslutet innan det börjar verkställas. Han eller hon kan

dock fortfarande ha rätt att överklaga.

Eftersom parten inte har delgetts, börjar någon besvärstid inte att löpa och ett överklagande kan därför komma sent till nackdel för både berörda enskilda parter och för prövande myndigheter. För att undvika senare problem hör många byggnadsnämnder också sakägare i större utsträck- ning än vad bestämmelserna kräver.

Skäl talar för att huvudprinciperna i förvaltningslagen ska gälla också för lovärenden enligt plan- och bygglagen. Ett sätt att åstadkomma detta är att helt ta bort bestämmelsen i 8 kap. 22 § plan- och bygglagen, vilket innebär att förvaltningslagens regler automatiskt kommer att gälla. Be- stämmelsen i 8 kap. 22 § innehåller emellertid särregler också i vissa andra avseenden. Det gäller dels vilka som ska höras vid sidan om sak- ägarna, dels formerna för underrättelse i vissa fall. Det har inte fram- kommit skäl att ändra bestämmelserna i dessa avseenden.

Den aktuella bestämmelsen bör ändras så att den stämmer överens med förvaltningslagens regler när det gäller att part ska få del av det som tillförs ärendet och möjlighet att yttra sig över det. Till skillnad från det som gäller i dag ger det fastighetsägaren möjlighet att få kännedom om ansökan om lov i de fall denne inte är sökande. Att detta inte sker enligt nuvarande bestämmelser får anses vara en stor brist.

Tidsfrister i ärenden om lov

I nuvarande 8 kap. 23 § plan- och bygglagen finns en bestämmelse om att byggnadsnämnden under vissa förutsättningar får besluta om anstånd med avgörande av ett ärende om lov i högst två år från det att ansökan kom in till byggnadsnämnden. Någon annan bestämmelse som tvingar nämnden att fatta beslut inom viss tid finns inte.

PBL-kommittén förde ett allmänt resonemang kring frågan om hand- läggningstider men stannade för att inte lämna något förslag i den delen. Byggprocessutredningen föreslår däremot att beslut i ärenden om lov ska, om inte särskilda skäl talar emot det, meddelas inom tio veckor från den dag då en fullständig ansökan kom in till nämnden. Ett överskrid- ande av tidsfristen bör enligt utredningen inte leda till någon sanktion mot nämnden. Byggprocessutredningen konstaterade att det finns kom- muner som internt har infört tidsgränser för byggnadsnämndens hand- läggning av ärenden om lov. Utredningen konstaterade samtidigt att det finns talrika exempel på att byggnadsnämnderna dragit ut på tiden med avgöranden i ärenden om lov och förhandsbesked oacceptabelt länge. Den grundläggande principen i 7 § förvaltningslagen att ”varje ärende där någon enskild är part skall handläggas så enkelt, snabbt och billigt som möjligt utan att säkerheten eftersätts” har enligt utredningen inte fått genomslag, i vart fall inte när det gäller kravet på snabbhet i processen. Byggprocessutredningen har undersökt förhållandena internationellt och har funnit att flera länder i Europa i lag har föreskrivna och även sanktio- nerade tidsfrister för kommunernas avgöranden i ärenden om lov (jfr avsnitt 22 om nya krav på handläggningstider med anledning av tjänste- direktivet.

281

Regeringen delar i allt väsentligt utredningens uppfattning att det är Prop. 2009/10:170 möjligt och lämpligt att införa en tidsfrist för byggnadsnämndernas hand-

läggning av ärenden om lov. En tidsfrist på tio veckor är rimlig. En be- stämmelse om detta bör utformas som ett krav på att ärendena ska vara avgjorda inom den tiden. Om det är nödvändigt på grund av utredningen i ärendet får tiden förlängas en gång med högst tio veckor utöver de ursprungliga tio veckorna. Med den lagstiftningstekniken får man en klar huvudregel försedd med ett undantag som byggnadsnämnden kan tilläm- pa om det är nödvändigt. Om det blir aktuellt med en förlängning av handläggningstiden bör sökanden informeras om förlängningen och skä- len för den innan den ursprungliga tidsfristen har gått ut.

I lagtexten bör vidare informeras om att det i 8 § lagen (2009:1079) om tjänster på den inre marknaden finns bestämmelser om att ett mottag- ningsbevis ska skickas till sökanden när en fullständig ansökan har kom- mit in och om innehållet i ett sådant bevis. Förslag till nya bestämmelser som en följd tjänstedirektivet behandlas i avsnitt 22.

När det gäller frågan om sanktion mot en kommun som inte uppfyller tidsfristen bedöms det i nuläget inte nödvändigt att koppla några sanktio- ner till tidsfristen. Målet om en ökad effektivitet i beslutsprocessen bör kunna nås ändå.

15.8Samordning av bygglovsärenden enligt plan- och bygglagen och anmälningsärenden enligt miljöbalken

Regeringens förslag: Byggnadsnämnden ska underrätta miljönämn- den i fråga om åtgärder som också måste anmälas till kommunen en- ligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbal- ken. Myndigheterna ska samordna handläggningen av ärendena dels så att berörda myndigheter, organisationer och enskilda parter ges till- fälle att i ett sammanhang yttra sig i båda ärendena, dels så att beslut i båda ärendena meddelas i ett sammanhang. Om det finns särskilda skäl, får nämnderna besluta att samordning inte ska ske. Innan de fat- tar ett sådant beslut ska de ge den andra nämnden och de berörda part- erna tillfälle att yttra sig.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens. Kommittén föreslog dock en ännu mer omfattande samordning.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser har anslutit sig i huvudsak

till PBL-kommitténs överväganden, men har gjort vissa invändningar mot förslagen. Ett antal remissinstanser anser att det finns anledning att fortsätta utreda en ytterligare samordning mellan plan- och bygglagen och miljöbalken. Vänersborgs tingsrätt och Kammarrätten i Göteborg har anfört att det finns skillnader mellan lagarna som beror på deras olika syften och utgångspunkter. Länsstyrelsen i Västra Götalands län har an- fört att det finns ett fortsatt behov av samordning och förenkling i tillämpningen av bl.a. miljökonsekvensbeskrivningar. Riksantikvarieäm- betet har framhållit vikten av att även kulturminneslagen analyseras vid en fortsatt utredning av samordningen mellan plan- och bygglagen och

282

annan lagstiftning. Sveriges byggnadsinspektörer AB har anfört att sam- Prop. 2009/10:170 ordningen är bristfälligt i materialet. Göteborgs kommun har ifrågasatt att

byggnadsnämnden generellt ska höra miljönämnden vid bygglovspröv- ning. Härjedalens kommun har anfört att kravet på samordnad handlägg- ning och ett gemensamt beslut i ärenden som kräver både bygglov enligt plan- och bygglagen och anmälan enligt miljöbalken är svårt att tillämpa i praktiken.

I svaren på lagtextpromemorians förslag har ett antal remissinstanser efterfrågat en mer långtgående samordning mellan plan- och bygglagen och miljöbalken än den som har föreslagits. Stockholms kommun har an- fört att den bestående bristen på samordning mellan plan- och bygglagen och miljöbalken är så allvarlig att det bör övervägas att låta lagförslaget vila tills bristen har eliminerats. Blekinge tekniska högskola har anfört att ett problem är att det fortfarande är oklart vilka förändringar i plan- och bygglagen som följer av riksdagens ställningstagande till den s.k. havs- miljöpropositionen (prop. 2008/09:170). Enligt AB Storstockholms Lo- kaltrafik är det beklagligt att ingen samordning har skett avseende plan- och bygglagens och miljöbalkens bestämmelser om buller.

Skälen för regeringens förslag

Den samordningsfråga som behandlas här avser andra anläggningar än byggnader som kräver prövning hos kommunen enligt såväl plan- och bygglagen som miljöbalken. Enligt plan- och bygglagen handlar det om en lovprövning och enligt balken om en prövning av en anmälan enligt 9 kap. I dag finns det inga regler om samordning av förfarandena. Enligt 8 kap. 19 § plan- och bygglagen är det byggnadsnämnden som svarar för prövningen av en ansökan om bygglov. En anmälan enligt 9 kap. 6 § mil- jöbalken sker enligt förordningen (1998:889) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd till den kommunala nämnd som ska fullgöra kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Båda ärendena ska bere- das enligt det som anges i respektive lagsystem. Bygglovsärendet måste leda fram till ett beslut om bygglov för att anläggningen ska kunna ut- föras. Anmälningsärendet kan avslutas med att nämnden beslutar om ett föreläggande om försiktighetsmått eller förbud eller om att ett tillstånd ska sökas. Anmälningsärendet kan också avslutas med att nämnden un- derrättar den som har gjort anmälan om att ärendet inte leder till någon åtgärd från nämndens sida. En sådan underrättelse innebär att anlägg- ningen kan utföras på det sätt som sökanden har avsett. Underrättelsen hindrar inte nämnden från att senare ingripa som tillsynsmyndighet om så behövs.

Bygglovsprövningen bör samordnas med anmälningsärendet

Det är angeläget att de olika beslut inom kommunen som rör ett bygg- projekt i möjligaste mån samordnas. Om en ansökan om lov avser en åt- gärd som måste anmälas till kommunen enligt föreskrifter som har med- delats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken rörande miljöfarlig verksam- het, bör byggnadsnämnden underrätta miljönämnden om ärendet. Bygg- nadsnämnden och miljönämnden bör därefter samordna handläggningen

av ärendena så att berörda myndigheter, organisationer och enskilda par-

283

ter ges tillfälle att i ett sammanhang yttra sig i båda ärendena och att även beslut i båda ärendena fattas i ett sammanhang. Såväl sökanden som eventuella sakägare får därmed i ett sammanhang möjlighet att se avgör- andena i båda ärendena och därmed kunna ta ställning till om de vill gå vidare till nästa instans.

Om det finns särskilda skäl för det bör nämnderna få besluta att en sådan samordning inte ska göras. Innan de fattar ett sådant beslut bör de ge den andra nämnden och de berörda parterna tillfälle att yttra sig.

Lagrådet har efterfrågat ett klarläggande i frågan om en av nämnderna ensidigt kan besluta att någon samordning inte ska ske. Avsikten är att nämnderna ska besluta var för sig men att de bör vara överens om beslu- tet.

En inte ovanlig situation är att det finns en detaljplan som medger en sådan industriell eller på annat sätt miljöfarlig verksamhet som det aktu- ella utbyggnadsärendet avser. Någon ytterligare detaljplaneprövning be- hövs därmed inte. Utbyggnaden kommer då i första hand att i sak prövas vid miljöbalksprövningen, där bl.a. konsekvenserna för omgivningen noga ska behandlas. Den bygglovsprövning som också ska göras kan, när det sålunda sker en tillståndsprövning enligt balken, i huvudsak förlita sig på denna miljöbalksprövning när det gäller omgivningskonsekven- serna. Återstående frågor vid bygglovsprövningen borde normalt inte kräva sådan samordning med miljöprövningen att det finns anledning att överväga några särskilda samordningsmekanismer. Vid vilken tidpunkt bygglovsprövningen ska ske i förhållande till miljöbalksprövningen kan då vara en praktisk fråga som bör kunna avgöras från fall till fall.

En fråga som har övervägts särskilt när man vill samordna lovförfar- andet med anmälningsprövningen är hur det ska gå till i de fall då en an- sökan om förhandsbesked enligt plan- och bygglagen föregår den slutliga bygglovsprövningen. Eftersom ett förhandsbesked är bindande för den kommande bygglovsprövningen talar det mesta för att miljöbalkspröv- ningen bör komma in redan i det skedet. Samtidigt är syftet med för- handsbeskedet att det ska gå att få ett tidigt besked utan att allt underlag behöver tas fram. Visserligen kan ett förhandsbesked villkoras men det är knappast lämpligt att ett positivt förhandsbesked, när det gäller en så av- görande fråga som miljöbalksbedömningen, kan villkoras med att till- ståndet förutsätter att en senare miljöprövning leder till att anläggningen kan godtas.

Frågan är därför snarast hur långt den miljöbalksprövning behöver gå som ska samordnas med prövningen av frågan om förhandsbesked enligt plan- och bygglagen. Som tidigare har berörts är det inte ovanligt att bedömningar i miljöskyddsfrågor sker successivt, på så sätt att man ut- nyttjar redan vunna erfarenheter för att så småningom fastställa mera långsiktiga föreskrifter om skyddsåtgärder m.m. Den viktiga frågan är då när och på vilket underlag man kan göra den avgörande bedömningen att en anläggning över huvud taget kan tillåtas från miljöskyddssynpunkt på avsedd plats. I anmälningsärenden, som ju generellt sett ska vara av mindre allvarlig art från miljösynpunkt, sker detta avgörande inte genom ett uttryckligt godtagande av anläggningen utan indirekt genom att den miljöansvariga nämnden inte beslutar om förbud eller om att tillstånd måste sökas.

Prop. 2009/10:170

284

Den lämpliga ordningen tycks därför vara att prövningen av en anmä- Prop. 2009/10:170 lan enligt 9 kap. miljöbalken samordnas redan med prövningen av en an-

sökan om förhandsbesked men att det ska kunna vara möjligt att på det stadiet begränsa miljöprövningen till frågan om det krävs förbud eller tillståndsprövning. Frågan om försiktighetsmått skulle därmed kunna skjutas till ett senare tillfälle, t.ex. då bygglov ges. I och för sig är det naturligtvis en nackdel att frågor som kan vara av stor praktisk betydelse inte närmare prövas då det avgörande tillståndet ges. Det innebär att sök- anden på ett senare stadium kan drabbas av kostnadskrävande åtgärder som sökanden inte har räknat med. Det har dock varit sökandens eget val att först begära förhandsbesked. Nackdelarna följer av möjligheten som sådan till den uppdelade prövning som förhandsbeskedet innebär. Dessa nackdelar får vägas mot de praktiska fördelar som det i många fall kan medföra att kunna projektera vidare med säkerheten att anläggningen ändå på något sätt får utföras. För sakägare innebär uppdelningen att de inte i ett sammanhang får den prövning av samtliga omständigheter som kan underlätta för dem att bevaka sina intressen. Jämfört med nuvarande ordning innebär det ändå en förbättring att en miljöskyddsbedömning över huvud taget sker innan ett för den fortsatta prövningen enligt plan- och bygglagen bindande tillstånd lämnas.

Övervägandena rör i första hand samordningen mellan prövningen enligt plan- och bygglagen och den prövning av miljöfarlig verksamhet som sker med stöd av bestämmelserna i 9 kap. 6 § miljöbalken. Också när det gäller annan prövning med stöd av 9 kap. miljöbalken avseende inrättande eller ändring av avloppsanordningar, värmepumpsanordningar, grundvattentäkter m.m. bör en samordning ske när en sådan prövning aktualiseras i anslutning till en lovprövning enligt plan- och bygglagen. Ett bygglov för ett bostadshus kan således förutsätta att också en av- loppsanordning eller annan anläggning inrättas efter särskild prövning enligt miljöbalkens bestämmelser.

I plan- och bygglagen bör det införas bestämmelser om att byggnads- nämnden ska svara för en samordning av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked som enligt bestämmelserna i 9 kap. 6 § miljöbalken även ska anmälas till kommunen. Av bestämmelserna bör även framgå hur sådana ärenden ska beredas.

15.9Förutsättningar för bygglov

Regeringens förslag: Utöver att ett byggnadsverk ska uppfylla kraven på en god form-, färg- och materialverkan, ska byggnadsnämnden i samband med prövning av en ansökan om bygglov också pröva om byggnadsverket kan förväntas uppfylla kraven på lämplighet för sitt ändamål och på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga.

Regeringens bedömning: Det finns inte tillräckligt underlag för att med den nya lagen ändra det som enligt den nuvarande plan- och bygglagen gäller i fråga om möjligheten att ge bygglov vid mindre avvikelser från plan.

285

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens avseende vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att bygglov ska kunna ges. Kommittén föreslog dock att ett krav för bygglov även skulle vara att de tekniska egenskapskraven ska kunna uppfyllas. I frågan om små avvikelser föreslog kommittén att dessa situationer förtydligas och i någon mån begränsas. I första hand bör avvikelser godtas om de be- hövs för att uppfylla tekniska egenskapskrav. Det bör också i det en- skilda ärendet finnas en möjlighet att bedöma om det finns andra sär- skilda skäl att medge en avvikelse om den är mindre och förenlig med planens syfte. Kommittén konstaterade dock att detaljplaner ska hållas aktuella och vid behov uppdateras. Kommittén föreslog därför inga ut- ökade möjligheter att ge bygglov för planstridiga åtgärder. En samlad be- dömning av befintliga och tillkommande avvikelser bör tolkas snävt.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens avseende förutsättningarna för bygglov. I frågan om små av- vikelser innebar utredningens förslag att utrymmet för små avvikelser utökas något och att begreppet ersätts med att åtgärden ska vara godtag- bar med hänsyn till dess omfattning och planens syfte.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med regering- ens.

Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag har avstyrkts av ett stort antal remissinstanser. Länsrätten i Stockholm har pekat på den praktiska betydelse som möjligheten att medge ”mindre avvikelser” från plan har och att en begränsning av denna möjlighet leder med all sannolikhet till ett ökat antal ärenden om planändringar. Länsrätten i Göteborg har anfört att förslaget på ett olyckligt sätt splittrar upp begreppet i två olika delar som i vissa fall kan ha ett inbördes samband och motivera en mer samlad bedömning. Länsrätten anser att det borde räcka med det över- gripande och i förslaget använda ”särskilda skäl”. Bräcke kommun har tolkat förslaget som att utrymmet för mindre avvikelser inskränks och att kommittén utgår från att kommunerna ska hålla detaljplaner aktuella samt snabbt göra ändringar där så behövs. Kommunen har anfört att detta är orealistiskt då alla kommuner har ett stort antal planer som tillkommit under en lång tid. Även Boverket har anfört att ambitionen att genom planändring tillgodose önskemål om avvikelser från planbestämmelser sällan är praktiskt eller ekonomiskt möjligt för kommunerna. Svensk Handel har anfört att åtstramningen av möjligheten att bevilja mindre avvikelser från detaljplanen inte gagnar det ursprungliga syftet med re- formen – att förenkla planprocessen. Länsstyrelsen i Uppsala län är långt ifrån övertygad om att kommitténs förslag kommer att ha en mer åter- hållande effekt. Länsstyrelsen har föreslagit att begreppet ”mindre av- vikelse” slopas. Ett antal instanser, däribland Salems och Jönköpings kommuner, har anfört att utrymmet för små avvikelser bör utvidgas jäm- fört med utredningens förslag. Flera remissinstanser, bl.a. Länsstyrelsen i Västra Götalands län, Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer och

Motala kommun, har instämt i kommitténs bedömning att det är ange- läget att tillämpningen görs mer återhållsam och att bestämmelsen preci- seras, men anfört att vad som kan anses utgöra särskilda skäl bör utredas närmare.

Byggprocessutredningens förslag att utvidga utrymmet för avvikelser från detaljplaner har tillstyrkts av ett antal remissinstanser, såsom Läns-

Prop. 2009/10:170

286

styrelsen i Värmlands län, Näringslivets regelnämnd, SABO, Byggherr- arna, Bostadsrättsorganisationen SBC samt ett antal kommuner. Blek- inge tekniska högskola har anfört att det är rimligt med ett medgivande till avvikelser från plan, som bättre återspeglar förarbetena och som gör det möjligt att bedöma ärendena från fall till fall. Förslaget innebär enligt Falkenbergs kommun en förenkling för sökanden samtidigt som resurser för planarbete kan fokuseras på angelägnare områden. Karlstads kommun har anfört att begreppet lagligförklarar en arbetsordning som har blivit praxis. Andra remissinstanser har instämt i behovet av att införa ett något vidare utrymme för avvikelser, men också haft olika invändningar och farhågor mot oprecisa ramar. De föreslagna kriterierna för godtagbara avvikelser räcker enligt Stockholms kommun knappast för att eliminera risken för att undvika godtyckliga avvikelser. Umeå kommun m.fl. anser att innebörden av ”godtagbara avvikelser” behöver utvecklas och förtyd- ligas, t.ex. genom en beskrivning i förhållande till den rättspraxis som har utvecklats kring begreppet ”mindre avvikelse”. Kammarrätten i Göteborg och Länsstyrelsen i Stockholms län har betonat detaljplanens betydelse för förutsägbarhet vid tillämpningen av bygglovsbestämmel- serna. Växjö tingsrätt har anfört att det, om förslaget genomförs, måste ställas större krav på detaljplanernas utformning. Det är enligt Linköp- ings kommun tveksamt att godta avvikelser från planens syfte. Ett stort antal remissinstanser, framförallt Boverket och flera länsstyrelser, är ne- gativa till förslaget då det riskerar att bli svårtolkat. Enligt Boverket är det inte en framkomlig väg att på detta sätt kringgå det faktiska proble- met med att många detaljplaner är inaktuella. Sveriges Kommuner och Landsting har anfört att ”mindre avvikelse” bör behållas men med ett för- tydligande i lagtexten att ”syftet med planen inte får motverkas eller karaktären i planen förvanskas”. Lantmäteriet har framhållit behovet av att bestämmelserna om avvikelse från plan i plan- och bygglagen, fastig- hetsbildningslagen, anläggningslagen och ledningsrättslagen är desamma och anser att regelkomplexet om avvikelser behöver utredas vidare med betoning på helhet och förenklingar. Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört att den nya möjligheten att lämna bygglov i strid mot gällande detaljplan innebär en risk för att medborgarnas tilltro till detaljplaner som planinstitut minskar. Länsstyrelsen i Jönköpings län ser en risk i att be- greppet ”godtagbar avvikelse” kan komma att få en alltför generös tillämpning och att drivkraften att upprätta nya planer där det finns äldre, inaktuella, planer kan komma att minska. Göteborgs kommun har före- slagit att behovet av att kunna tillåta vissa planstridiga åtgärder såsom bullerplank, sophus, cykelförråd m.m. bäst löses genom en bestämmelse som anger att frågor som man inte tagit hänsyn till vid planens tillkomst ska tillmätas betydelse samt att vid denna bedömning bör även ett till- godoseende av ett stort allmänt intresse eller flera enskildas intresse vara en förutsättning.

Sveriges Stadsarkitektförening har tillstyrkt lagtextpromemorians för- slag. Sveriges Arkitekter har anfört att det är positivt att lagtexten kan förenklas och att förordningar gör det möjligt att utveckla och precisera kraven i högre utsträckning än i lagtext. Stockholms kommun anser, mot bakgrund av de stora tillämpningsproblemen, att det är bra att de precisa bestämmelser som kan behövas, får utvecklas i förordningstext. Flera av de övriga remissinstanser som har yttrat sig över förslaget, såsom Forti-

Prop. 2009/10:170

287

fikationsverket, Göteborgs kommun och Växjö tingsrätt har framfört Prop. 2009/10:170 tveksamheter, framförallt mot bakgrund av att bestämmelsen avses bli

kompletterad i en kommande förordning. Sveriges Kommuner och Lands- ting har anfört att det vedertagna begreppet mindre avvikelse bör behållas och att förslaget till ny lagtext bör förtydligas. Förbundet har också mot- satt sig en alltför detaljerad skrivning av innebörden av mindre avvikelse i förordningstext. Enligt Länsstyrelsen i Stockholms län är det mycket an- geläget att lagens intentioner tydliggörs i regeringens föreskrifter i fråga om vilka planavvikelser som kan godtas och vad som ska kunna utgöra särskilda skäl samt att det bör klargöras att det är frågan om en möjlighet för kommunen att godta en planavvikelse och inte en rättighet för sökan- den att få avvikelsen beviljad. Växjö tingsrätt har betonat att det är vik- tigt att förordningen tydligt anger utgångspunkterna för när avvikelser kan medges, för att inte en uppluckring av kraven enligt lagen ska leda till en ökning av det som kan uppfattas som godtycke i första instans. Kammarrätten i Göteborg har anfört att reglerna om mindre avvikelse bör vara en del av plan- och bygglagen även i fortsättningen med tanke på deras centrala roll. Post- och Telestyrelsen har framhållit att reglerna i plan- och bygglagen indirekt har en stor betydelse för etableringen av trådlös och trådbunden infrastruktur för elektronisk kommunikation. En möjlighet till tillstånd som avviker från planen är enligt Boverket också angelägen i fortsättningen – dels kan det förenkla den kommunala hanter- ingen och ge kommunen förutsättningar att tillåta åtgärder utan att först behöva ändra en detaljplan, dels kan det få verkan mot kommunen, som efter en prövning i en överinstans kan tvingas acceptera en åtgärd mot sin vilja. Sammantaget gör detta, enligt Boverket, att förutsättningarna för avvikelse måste vara tydligt reglerade och preciserade så att alltför om- fattande avvikelser inte blir möjliga. Länsstyrelsen i Hallands län har anfört att den praxis som har utarbetats kring mindre avvikelse i gällande lagstiftning bör vara vägledande för att få en tydlighet och enhetlighet vid tillämpningen. Stockholms Handelskammare har anfört att reglerna för mindre avvikelse från detaljplan bör finnas kvar i en sådan form att onödiga och resurskrävande planändringar undviks. Lantmäteriet har anfört att hela regelkomplexet om avvikelser i plan- och bygglagen och i fastighetsbildningslagen m.fl. lagar behöver ses över i ett sammanhang. Bygg klokt har anfört att kommunen vid bedömningen av vad som är ett allmänt intresse och små avvikelser bör ta hänsyn till medborgarnas vari- erande förutsättningar och behov.

Skälen för regeringens förslag

Uppfyllande av bygglovskraven

Bygglovsprövningen syftar till att kommunen genom byggnadsnämnden ska kunna bedöma och avgöra om en byggnadsåtgärd är lämpligt utfor- mad i sig och i sitt sammanhang. En utgångspunkt för ändringen av plan- och bygglagen 1995, då de tekniska egenskapskraven togs bort ur bygg- lovsprövningen, var att dessa krav inte skulle kunna läggas till grund för en lämplighetsbedömning, dvs. en värdering av om de uppfyllts i tillräck- lig grad. Kraven skulle i princip alltid vara uppfyllda, men också vara möjliga att uppfylla på olika sätt, vilket byggherren skulle bestämma

288

över och byggnadsnämnden inte behöva ta ställning till (prop. 1993/94: 178 s. 55 och 63).

De tekniska egenskapskraven ansågs därmed inte vara mindre viktiga att uppfylla. Tvärtom innebar reformen en ambitionshöjning i så motto att kraven alltid skulle uppfyllas. De ansågs skilja sig från kraven på este- tik, varsamhet och anpassning, som kunde ges ett större utrymme för olika bedömningar. Förutsättningarna på platsen skulle ha stor betydelse. Reformen avsågs leda till att byggherren skulle ta ett större ansvar för uppfyllandet av de tekniska egenskapskraven, och möjliggöra för bygg- nadsnämnderna att använda sina resurser på ett bättre sätt, såsom att höja kvaliteten på bygglovsprövningens återstående moment, och i övrigt enbart utöva tillsyn.

Uppdelningen mellan bygglov och bygganmälan har inneburit att be- sluten ibland blir motsägelsefulla och deras innebörd missuppfattas. Bygglov kan inte vägras men ska heller inte kunna utnyttjas för åtgärder som inte fyller de tekniska egenskapskraven. Särskilda problem påpekas rörande kraven på tillgänglighet, användbarhet och inre varsamhet, som anses vara svåra att hävda utan bygglovsprövning. Svårigheterna att häv- da de allmänna intressena av olika slag kan förstås framstå som annor- lunda utifrån de enskilda intressenternas sida. För deras del kan även handläggningstiden vara ett problem, som kan förstärkas av det bristande sambandet med kraven i miljöbalken.

PBL-kommittén kom fram till att bygglovsprövningen så långt det är möjligt och lämpligt ska användas för att klargöra byggherrens rättig- heter att påbörja och genomföra projektet med stöd av såväl plan- och bygglagen som lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och miljöbalken.

Byggprocessutredningen kom fram till att bygglovsprövningen utöver nuvarande krav enligt plan- och bygglagen bör innefatta två krav som återfinns i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk. Dessa två krav avser ändamålsenlighet och tillgänglighet för personer med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga.

Regeringen delar Byggprocessutredningens bedömning. Bygglovspröv- ningen bör, förutom den prövning som den redan i dag omfattar, innebära en prövning av kraven på ändamålsenlighet och tillgänglighet för perso- ner med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga.

Det faktum att bygglovsprövningen enligt nuvarande bestämmelser inte omfattar kraven på ändamålsenlighet och tillgänglighet har lett till att bygglov i bland har getts till byggprojekt som sedan inte har kunnat förverkligas, eftersom bedömningen av de nämnda kraven görs alltför sent i byggprocessen. Med det nya förslaget vill regeringen undvika att denna situation uppkommer.

Avvikelse från plan

Huvudregeln i plan- och bygglagen är att bygglovspliktiga åtgärder inte får ske i strid mot en bestämmelse i detaljplan eller områdesbestämmel- ser. Uttrycket ”mindre avvikelse” infördes i och med plan- och bygg- lagen, och ersatte de tidigare relativt vidlyftiga möjligheterna att ge dis- penser från de gällande planbestämmelserna. Enligt bestämmelserna får bygglov ges till åtgärder som innebär mindre avvikelser från detalj-

Prop. 2009/10:170

289

planen, om avvikelserna är förenliga med syftet med planen. De begrän- sade möjligheterna till avvikelser syftade till att byggandet i väsentlig grad skulle regleras genom omsorgsfullt beredda, lokalt förankrade och politiskt beslutade detaljplaner, från vilka endast mindre avvikelser kun- de tillåtas inom ramen för planernas syften. I förarbetena till plan- och bygglagen anges att bestämmelserna endast medger smärre avsteg från detaljplanen, t.ex. att placera en del av en byggnad någon meter in på mark som inte får bebyggas eller att av tekniska skäl något passera den tillåtna byggnadshöjden eller byggnadsarean. Däremot kan inredning och användning för ett i planen inte avsett ändamål inte anses vara en mindre avvikelse. Vidare anges som en grundprincip att avvikelser som får kon- sekvenser för ett större område bör belysas genom planändring.

Avvikelsefrågan togs även upp i propositionen om ”Ingripanden mot olovlig kontorisering m.m.”. Där framhölls att ”mindre avvikelse” inte kan tolkas i absolut bemärkelse utan måste relateras till skalan och karak- tären hos miljön. Även den allmänna nyttan eller trevnaden nämndes som en bedömningsgrund, med transformatorer, toaletter, kiosker och uteser- veringar som exempel (prop. 1989/90:37 s. 56).

I Plan och byggutredningens delbetänkande ”Miljö- och fysisk pla- nering” (SOU 1994:36 s. 265) föreslogs att en avvikande användning även i andra sammanhang borde kunna betraktas som en mindre avvikel- se, för att främja en mer funktionsblandad bebyggelse. Utredningen föreslog att mindre avvikelse skulle kunna medges ”med hänsyn till åt- gärdens påverkan på omgivningen” (s. 35). Förslaget ledde dock inte till någon lagändring.

PBL-kommitténs grundinställning var att utrymmet för mindre avvikel- se skulle förtydligas och i någon mån begränsas (SOU 2007:77 s. 618). Kommitténs förslag innebär att mindre avvikelser från detaljplan i första hand bör medges endast om de är motiverade för att uppfylla tekniska egenskapskrav. Det kan t.ex. gälla avsteg för att tillåta ett nödvändigt utrymme för att uppfylla kraven på tillgänglighet. Kommittén har vidare föreslagit att det därutöver även borde finnas en möjlighet att i det enskilda fallet bedöma om det finns andra särskilda skäl att medge en avvikelse om den är mindre och förenlig med planens syfte. Kommittén har dock inte redovisat några förslag på sådana särskilda skäl, utan har fört fram att förarbetena till plan- och bygglagen och senare propositioner bör kunna tjäna till fortsatt vägledning för vilka andra särskilda skäl som bör komma i fråga. Som har redogjorts för ovan var flera remissinstanser mycket kritiska till denna begränsning.

Byggprocessutredningen ansåg att nya regler bör införas, som medger avsteg från planen i en något större utsträckning än vad som för närvar- ande är möjligt. Utredningen föreslog att bygglov bör få ges till åtgärder som strider mot en detaljplan eller fastighetsplan, om åtgärden är godtag- bar med hänsyn till dess omfattning och planens syfte, och om åtgärdens tillkomst kan prövas utan föregående planändring på grund av att den får betydande inverkan på omgivningen. en s.k. godtagbar avvikelse. För- slaget innebär att det ska göras en samlad bedömning med utgångspunkt både i avvikelsens tillåtna storlek – avvikelsen behöver enligt förslaget inte vara ”mindre” – och i åtgärdens syfte i förhållande till planens syfte. Någon absolut bundenhet till planens syfte skulle således inte finnas med utredningens förslag, i stället skulle det ges en möjlighet att ibland kunna

Prop. 2009/10:170

290

medge åtgärder som faktiskt strider mot detta. Flera remissinstanser var Prop. 2009/10:170 kritiska även till en sådan ändring.

Regeringen delar utredningarnas bedömning att nuvarande bestämmel- ser innebär problem avseende hur ”mindre avvikelse” ska tolkas och tillämpas i praktiken. Det är angeläget att behålla tydliga gränser för av- vikelser från detaljplanen, bl.a. med tanke på medborgarinflytandet, be- hovet av förutsägbarhet och kravet på likvärdig behandling av de bygg- lovssökande. Stora avvikelser bör därför inte kunna medges utan att ändra detaljplanen. Önskemålet om en smidigare och snabbare hantering vid ändringar av detaljplaner tillgodoses delvis genom att förenkla förfar- andet i enlighet med regeringens förslag i avsnitt 11.

Frågan är dock hur gränserna för möjligheten att göra en avvikelse bör se ut. Att som PBL-kommittén och några remissinstanser har föreslagit väsentligt begränsa utrymmet för små avvikelser är inte lämpligt. Alltför kraftiga inskränkningar i utrymmet för planavvikelser skulle kunna leda till ett omfattande behov av ett resurs- och tidskrävande arbete med änd- ringar av nuvarande planer. Konsekvenserna skulle kunna bli orimliga, särskilt i områden med äldre planer. Alltför vida och oprecisa bestäm- melser som ram för möjligheten att göra avsteg från planen, i linje med Byggprocessutredningens förslag, kan å andra sidan få en motsatt effekt och riskera att urholka planernas legitimitet och motverka en översyn av inaktuella planer.

Mot denna bakgrund och med hänsyn till de starka invändningarna mot båda utredningsförslagen bedömer regeringen att det för närvarande inte finns tillräckligt med beredningsunderlag för att i sak ändra de bestäm- melser om avvikelse från plan som finns enligt den nuvarande plan- och bygglagen. Dessa bestämmelser bör således behållas tills vidare även i den nya lagen.

15.10	Förutsättningar för rivningslov

Regeringens förslag: Behovet av en byggnad för bostadsförsörj-
ningen avskaffas som grund för att vägra rivningslov.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer med regeringens.
Byggprocessutredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig, bl.a. Sveri-
ges Kommuner och Landsting, Sveriges Byggindustrier, Naturvårdsver-
ket, Konsumentverket och Miljöförvaltningen i Stockholm har inga in-
vändningar mot att behovet av byggnaden för bostadsförsörjningen tas
bort som grund för avslag av ansökan om rivningslov.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser ska
en ansökan om rivningslov ges bl.a. om inte byggnaden eller byggnads-
delen behövs för bostadsförsörjningen. Bestämmelsen har sitt ursprung
från den tid då kommunerna var skyldiga att upprätta bostadsförsörj-
ningsplaner. I dag är detta ingen skyldighet, men riktlinjer för bostadsför-
sörjningen ska antas av kommunfullmäktige under varje mandatperiod.
Kommunala bostadsförsörjningsprogram kan läggas till grund för pröv-
ning av rivningslov, om hänsyn tas till byggnadens skick och läget på bo-		291

stadsmarknaden. Bestämmelsen är också ägnad att vara ett varsamhets- Prop. 2009/10:170 skydd för de boende, vilka då en rivning aktualiseras har ett svagt besitt-

ningsskydd enligt både jordabalken och hyreslagen. Problemet med bo- stadsförsörjningen som prövningsgrund är dels att den måste tillämpas utifrån marknadsmässiga och fastighetsekonomiska bedömningar, vilka utgör betydande osäkerhetsfaktorer, dels att den omfattar bostadssociala ambitioner som inte kan följas upp av plan- och bygglagen.

Regeringens bedömning är att behovet av bostäder inte längre bör utgöra en grund för vägran till rivningslov. Behovet av att styra bostads- eller lokalbehovet är alltså en fråga som kommunen bör lösa på annat sätt och i annat sammanhang.

15.11Beslutets innehåll och expediering

Regeringens förslag: Av ett bygglov, rivningslov eller marklov ska det, utöver det som följer av gällande bestämmelser, framgå om det finns någon som är kontrollansvarig och i så fall vem eller vilka samt att lovet inte innebär en rätt att påbörja den sökta åtgärden förrän byggnadsnämnden har gett startbesked.

Underrättelse om lov eller förhandsbesked ska skickas till sökanden och annan part om det inte är uppenbart obehövligt. Ett förhandsbe- sked ska innehålla en upplysning om att det endast gäller om bygglov söks inom två år efter det att förhandsbeskedet har vunnit laga kraft.

PBL-kommitténs förslag om underrättelse även till annan part över- ensstämmer med regeringens.

Byggprocessutredningens förslag om kontrollansvariga och startbe- sked överensstämmer med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De remissinstanser som har yttrat sig har tillstyrkt

förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 16.3 föreslås att den nuvar- ande kvalitetsansvarige ska kallas kontrollansvarig. Den kontrollansvari- ges uppgifter och ansvar föreslås också ändras i vissa avseenden.

Enligt Byggprocessutredningen bör den kontrollansvarige komma in så tidigt som möjligt i processen. Regeringen delar den bedömningen. Ett beslut om kontrollansvarig bör därför fattas redan i samband med beslut om lov.

I avsnitt 16.5 behandlas frågan om att det bör krävas ett startbesked innan man får påbörja den åtgärd som omfattas av ett lov. Av beslutet om lov bör det framgå att ett sådant krävs.

Att underrättelse om lov eller förhandsbesked bör skickas till sökanden och annan part om det inte är uppenbart obehövligt följer av de förslag till ändringar som redan har redovisats.

Att ansökan om lov måste sökas inom två år från det att förhands- beskedet har vunnit laga kraft är en följd av förslaget avseende laga kraft i avsnitt 15.12. Ett beslut om lov bör innehålla en upplysning om att det endast gäller om bygglov söks inom två år efter det att förhandsbeskedet har vunnit laga kraft.

292

Prop. 2009/10:170

15.12Laga kraft för lov och förhandsbesked

Regeringens förslag: Utöver nuvarande krav på delgivning av kända sakägare ska ett beslut om lov eller förhandsbesked också kungöras genom ett meddelande i Post- och Inrikes Tidningar. Av meddelandet ska framgå beslutets huvudsakliga innehåll och var beslutet hålls till- gängligt. Beslut som har kungjorts i Post- och Inrikes Tidningar ska anses ha kommit till okända sakägares kännedom vid tidpunkten för kungörelsen.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens. Kommittén föreslog att det skulle införas en skyldighet för kommunen att delge beslut om det inte är obehövligt.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer delvis med reger- ingens. Utredningen föreslog att beslut om lov och förhandsbesked ska tillkännages på kommunens webbplats och att överklagandetiden ska börja löpa från tillkännagivandet på webbplatsen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med reger- ingens.

Remissinstanserna: PBL-kommitténs förslag att delge alla berörda har fått stor kritik av en majoritet av remissinstanserna.

Byggprocessutredningens förslag har välkomnats av många. Kammar- rätten i Göteborg, Stockholms kommun och Sveriges Kommuner och Landsting m.fl. har anfört att förslaget bidrar till att skapa ordning och reda samtidigt som förslaget ger tillräckliga garantier för att rimliga krav på rättssäkerhet tillgodoses. Länsrätten i Skåne, Länsstyrelsen i Stock- holms län och Justitieombudsmannen JO m.fl. har anfört att många kom- mer att förlora sin talerätt och att konsekvenserna av förslagen kan med- föra rättsförluster för den enskilde. Växjö tingsrätt och Åre kommun har motsatt sig att tiden för överklagande regleras enbart genom kungörande på webbplatsen.

I svaren på lagtextpromemorians förslag har en majoritet av remissin- stanserna ställt sig positiva till förslaget och strävandena att reda ut de problem som är förknippade med frågan om laga kraft för lov och för- handsbesked. Byggherrarna Sverige AB har tillstyrkt förslaget att bygg- lov ska kunna vinna laga kraft. Sveriges Byggindustrier har anfört att det är svårt att förstå varför regeringen avstår från den billiga och effektiva lösning som Byggprocessutredningen har föreslagit till förmån för en omständlig och dyr. Sveriges Byggindustrier menar att det kan antas att många sökande kommer att begära delgivning för att undvika framtida överklaganden från okända sakägare och att kostnaderna för denna han- tering därmed blir avsevärda, att jämföra med webbsidelösningen som närmast är gratis.

Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna i 8 kap. 27 § plan- och bygglagen, som anger när och hur underrättelse om lovbeslut ska lämnas innebär vissa avvikelser i förhållande till förvalt- ningslagens generella reglering. Enligt 21 § förvaltningslagen ska en part underrättas om det inte är uppenbart obehövligt. Enligt 8 kap. 27 § plan-

293

och bygglagen ska sökanden alltid underrättas, men annan part endast om parten har yttrat sig i ärendet och om det inte är uppenbart obehövligt.

Det kan ifrågasättas om begränsningen till part som har yttrat sig i ärendet är lämplig. Varje form av inskränkning av skyldigheten att un- derrätta personer som tillhör den krets som har rätt att överklaga innebär bara risker för att det ändå kommer ett överklagande men vid ett senare tillfälle. Denna inskränkning bör tas bort genom att bestämmelsen ut- formas så att en underrättelse normalt ska ske både till sökanden och annan part.

Fortfarande finns emellertid det problemet kvar att den krets som har rätt att överklaga i många bygglovsärenden kan vara vidare än den krets som enligt bestämmelsen ska få underrättelse om beslutet. Detta hänger samman med svårigheten att avgränsa vilka personer som kan anses vara så berörda av ett beslut enligt plan- och bygglagen att de har rätt att över- klaga. Det skulle föra för långt att här närmare gå in på den praxis som finns i denna fråga. Huvudprincipen i lovärenden kan dock sägas vara att ägaren till en fastighet som direkt gränsar till den fastighet lovet gäller alltid anses vara sakägare. I vad mån ägare till närliggande fastigheter i övrigt har rätt att klaga får bedömas med utgångspunkt i om de med hän- syn till byggföretagets art och omfattning samt förhållandena på platsen m.m. kan anses särskilt berörda. Detta har inneburit att kretsen besvärs- berättigade blivit relativt vidsträckt bl.a. runt sådana anläggningar som vindkraftverk och radiomaster.

Att lösa problemet genom att precisera eller begränsa den krets som ska ha rätt att överklaga i lovärenden är inte en framkomlig väg. De vägar som i stället står till buds i sådana ärenden, där problem kan tänkas uppkomma, förefaller i första hand vara att i större utsträckning använda underrättelseförfaranden som täcker dels in hela den obestämda krets som skulle kunna vara berörd av beslutet, dels dessutom säkerställer att en överklagandetid börjar löpa. Det kommer då i många fall att handla om kungörelsedelgivning. I dag anges i 8 kap. 27 § andra stycket att un- derrättelse får ske genom delgivning. Någon skyldighet att använda ett sådant förfarande finns dock inte. Ytterligare en väg skulle kunna vara att överväga att också i lovärenden ha en ordning liknande den som gäller för detaljplaner och som innebär att formerna för tillkännagivande av be- sluten regleras i särskild ordning i lagen och att tiden för överklagande kopplas till ett sådant tillkännagivande.

Genom förfaranden av det slag som senast har berörts kan man få rim- liga garantier för att en överklagandetid börjar löpa relativt snart efter ett lovbeslut och för att beslutet därmed också vinner laga kraft inom en snar tid, om ingen överklagar. Säkerheten för sökanden i lovärenden skulle öka avsevärt. Nackdelarna är ett förfarande som i många, kanske flerta- let, fall är onödigt omständligt och som kan innebära betydande kostna- der för kommunen. Ytterligare en nackdel är att risken för rättsförluster för sakägare kan öka om de inte får underrättelser direkt till sig utan tvingas bevaka kommunala anslagstavlor och vissa tidningar.

Det har inte varit möjligt att göra några egentliga undersökningar när det gäller omfattningen av problemet med långa, obestämda besvärstider och därav följande osäkerheter för bygglovssökande. Eftersom antalet lovärenden totalt sett är så stort är det dock sannolikt att andelen ärenden där verkliga problem uppkommer är relativt begränsad. Att för lovären-

Prop. 2009/10:170

294

den generellt införa en ordning för tillkännagivande av det slag som gäl- ler för planer förefaller inte lämpligt. När det gäller planer berörs regel- mässigt ett stort antal personer, varav de flesta inte på samma påtagliga sätt som den som är sakägare i ett lovärende. I lovärenden är det sanno- likt i flertalet fall en mycket begränsad krets som berörs. Om man vill behålla ett så enkelt förfarande som möjligt i det stora antalet ärenden talar övervägande skäl för att i lovärenden ha kvar den ordning som utgår från att endast kända parter normalt underrättas. Vad som skulle kunna övervägas är om delgivning bör tillämpas i större utsträckning än i dag. Nuvarande bestämmelser möjliggör delgivning så snart det finns skäl för det. För fall där antalet berörda och därmed tänkbara klagande är stort och obestämt ger också bestämmelserna om kungörelsedelgivning de möjligheter som behövs för att fånga in hela den krets det handlar om.

Det är knappast möjligt att finna en reglering av frågan om lämpliga former för underrättelse om lovbeslut som tillgodoser alla de motstridiga krav som finns. De nuvarande bestämmelserna i 8 kap. 27 § kan ses som en flexibel reglering där det direkta kravet på byggnadsnämnden att un- derrätta tänkbara berörda är lågt ställt. Med de föreslagna ändringarna om en parts rätt att få del av handlingar och möjligheter att yttra sig skulle bestämmelserna dock innebära, att en berörd sakägare normalt får den underrättelse som sakägaren behöver för att kunna bevaka sin rätt. I öv- rigt är kravet på underrättelser begränsat, vilket möjliggör ett enkelt för- farande i enkla ärenden. Samtidigt kan underrättelse också ske i former som säkerställer att ett lovbeslut vinner laga kraft inom rimlig tid. Detta förfarande, dvs. delgivning, kan användas i de fall där det bedöms lämp- ligt eller nödvändigt. Problemet synes snarast vara att de olika förfaran- den som delgivningslagen erbjuder inte används.

Den ordning som i stället förekommer i bland, nämligen att kommunen underrättar en begränsad krets enligt lagens minimikrav och rekommen- derar sökanden att själv informera också andra som skulle tänkas vilja överklaga är uppenbart inte lämplig. Den skapar oklarhet när det gäller myndigheters och enskildas roller och innebär snarast ökad rättsosäker- het. Justitieombudsmannen, JO, har också riktat skarp kritik mot en byggnadsnämnd som handlat på detta sätt (JO:s beslut den 4 mars 1994, JO dnr 905–1993).

Det är inte osannolikt att ett motstånd mot att i högre grad använda del- givning, där sådan i och för sig är motiverad, beror på att kommunen får större kostnader än vid enklare former för underrättelse. Kommunen bör dock kunna täcka sina kostnader genom den avgift som kan tas ut i ären- den om lov.

Slutsatsen i det föregående är således att gällande regler i 8 kap. 27 § ger kommunen lämpliga möjligheter att variera formerna för underrät- telse med hänsyn till omständigheterna i olika ärenden. Situationen är ändå inte tillfredsställande för den sökande, som vill vara säker på att ha ett lov som vunnit laga kraft innan bygget påbörjas.

PBL-kommittén har föreslagit att det bör införas en skyldighet för kommunen att delge alla sakägare ett beslut om lov, om det inte är up- penbart obehövligt. Framförallt från kommunalt håll har det framhållits hur stora krav på resurser och tidsåtgång som detta förslag ställer. Re- missinstanserna har samtidigt påpekat att det problem som skulle lösas alltjämt kvarstår med kommitténs förslag, eftersom kretsen klagoberätti-

Prop. 2009/10:170

295

gade sakägare är tämligen obestämd. Risken finns därför att kommitténs förslag leder till att lov börjar verkställas innan överklaganden från ännu icke delgivna sakägare inkommer.

Byggprocessutredningen har föreslagit att kommunen i stället ska ges en skyldighet att tillkännage beslut om lov på kommunens webbplats och att beslutet på så sätt ska vinna laga kraft tre veckor efter tillkännagivan- det på webbplatsen. Förslaget att tillkännage beslutet på kommunens webbsida har dock mött en del kritik.

Regeringen gör bedömningen att det inte enbart i plan- och bygglagen är lämpligt att införa en delgivningsform som innebär att beslut delges genom att läggas ut på kommunens hemsida.

I lagtextpromemorian föreslogs att det i plan- och bygglagen införs en skyldighet för kommunen att, efter en begäran av den sökande, genom kungörelse enligt 16 § delgivningslagen underrätta okända sakägare om beslutet. På detta sätt skulle den sökande som vill kunna få ett beslut som vinner laga kraft. Även om remissinstanserna i stort har varit positiva till förslaget att beslut om bygglov bör vinna laga kraft har synpunkter fram- förts på förslaget i promemorian.

Regeringen gör bedömningen att det vore bra om samtliga beslut om bygglov kan vinna laga kraft. Samtidigt ska det inte behöva ske till orim- liga kostnader för enskilda eller för kommunerna. Enligt nuvarande be- stämmelser om kungörande i Post- och Inrikes Tidningar kan ett kungör- ande numera göras elektroniskt. Detta mot bakgrund av att Post- och Inrikes Tidningar finns på webben. Denna form av kungörande får anses rättssäker och är dessutom billig. Enligt 13 § förordningen (2006:1226) om Post- och Inrikes Tidningar kostar en elektronisk kungörelse 40 kro- nor. Denna form av kungörelse bör införas för beslut om bygglov i syfte att se till att okända sakägare får kännedom om beslutet. Eftersom det är en specialreglering jämfört med kungörelseförfarandet i 16 § delgiv- ningslagen, bör bestämmelsen framgå direkt av plan- och bygglagen. Av bestämmelsen bör framgå att det endast är okända sakägare som kan del- ges på detta sätt. Vidare bör det av bestämmelsen framgå vid vilken tid- punkt de okända sakägarna ska anses ha fått kännedom om beslutet. Detta bör vara i samband med att informationen kungörs i Post- och In- rikes Tidningar. Överklagandefristen bör således räknas från denna tid- punkt. Liksom i dag bör det vara kommunens uppgift att utreda vilka sakägare som är kända och se till att dessa får en underrättelse om be- slutet på vanligt sätt.

En förutsättning för att beslutet om bygglov eller förhandsbesked ska vinna laga kraft är att byggnadsnämnden har underrättat kända sakägare enligt föreslagna 9 kap. 41 § första stycket. Om detta inte har skett, eller om ett överklagande är en följd av att en sakägare inte har underrättats enligt föreslagna 9 kap. 25 § (på grund av att byggnadsnämnden har gjort bedömningen att ansökningen inte innebär en avvikelse från en detaljplan eller områdesbestämmelser), kvarstår rätten att klaga på beslutet för dessa sakägare.

Prop. 2009/10:170

296

har tillstyrkt förslaget och anfört att enskilda och bostadsrättsföreningar som formella byggherrar har fått ta ansvar som de ofta varken har förstått eller har haft kompetens för. Sveriges Kommuner och Landsting, Före- tagarna och Sveriges Byggindustrier har tillstyrkt förslaget beträffande byggherreansvaret. Till de remissinstanser som har ställt sig negativa till Byggprocessutredningens förslag hör Länsrätten i Skåne och Boverket. Länsrätten i Skåne är tveksam till att utvidga principalansvaret inom byggsektorn genom att ålägga en part ansvar för brister i en annan parts åtagande, trots att den senare parten har arbetat helt fristående från den förstnämnda parten. Boverket delar utredningens bedömning att det är ett stort problem med okunniga byggherrar, främst i fråga om en- och två- bostadshus. Verket har anfört att bygglagstiftningens syfte är att ta till vara samhällets krav, medan konsumentlagstiftningen har till syfte att tillvarata en konsuments intressen gentemot en näringsidkare. De båda lagstiftningarna har olika syften och bör inte sammanblandas. Boverket anser att det är angeläget att stärka konsumenternas rätt inom byggsek- torn och att detta sker mest effektivt genom förbättringar i lagstiftningen inom konsumenträtten. Boverket anser att dessa frågor bör utredas vidare liksom frågor om byggfelsförsäkringen ger ett sådant konsumenträttsligt skydd som var avsikten vid lagens inrättande. Trä- och Möbelindustriför- bundet har uttryckt tveksamhet till förslaget och pekat på konsekvenser för de små företagen att kunna leva upp till syftet med förslaget och där- med möjligheterna att konkurrera på marknaden.

I svaret på lagtextpromemorians förslag har Trä- och Möbelindustriför- bundet noterat att bestämmelserna avseende kontroll av genomförandet uppehåller sig vid att kontroller utförs på arbetsplatsen, att det i dag är allt vanligare med prefabricering på fabrik och ”tillverkning” av huset har ofta skett innan någon kontrollansvarig utsetts. Denne bör därför, enligt förbundet, skaffa sig tillgång till resultat från den egenkontroll eller tredjepartskontroll som genomförs under tillverkningen.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser (9 kap. 1 § plan- och bygglagen) har byggherren det fulla ansvaret för att både de tekniska egenskapskraven följs och för kontrollen av byggarbe- ten.

I vissa sammanhang, som exempelvis när byggherren i egenskap av entreprenör eller ett bostadsföretag direkt efter färdigställandet överlåter fastigheten till en annan part kan byggherreansvaret i lagens mening framstå som oklart. Av den anledningen fick Byggprocessutredningen i uppdrag att analysera frågan. Byggprocessutredningen har utrett frågan och konstaterat att nuvarande och tidigare lagstiftning utgår från den byggprocess som tidigare var den helt dominerande med en beställare, dennes projektörer och upphandlade entreprenörer. Under dessa förhåll- anden var det enkelt och tydligt att lägga hela ansvaret för att kraven enligt plan- och bygglagen och lagen (1994:847) om tekniska egenskaps- krav på byggnadsverk, m.m. följs på beställaren, dvs. på byggherren.

Utredningen har konstaterat att situationen i dag är en helt annan. Varianterna och formerna för exploatering, spekulation och byggande är så många och skiftande att det får anses rimligt att ifrågasätta byggherre- ansvaret så som det i dag är utformat i plan- och bygglagen.

Bestämmelserna om byggande i plan- och bygglagen är dåligt samord- nade med bestämmelserna i konsumenttjänstlagen (1985:716). Konsu-

Prop. 2009/10:170

298

menttjänstlagen ställer krav på att näringsidkarna, dvs. entreprenörerna, i egenskap av att det är de som besitter sakkunskap, har det civilrättsliga ansvaret för begångna fel, medan plan- och bygglagen lägger det offent- ligrättsliga ansvaret för felen på småhuskonsumenten i egenskap av byggherre. Att två tunga lagar ser helt olika ut för samma situation är inte lämpligt. Enligt utredningen skulle rättsläget bli betydligt mer entydigt, om byggnadsnämnderna med stöd av plan- och bygglagen kunde före- lägga den som har gjort felet att också rätta till det felaktiga utförandet. Entreprenören är också den part som har resurser att åtgärda begångna felaktigheter.

Det har framförts synpunkter på att det måste vara svårt att rikta ett föreläggande mot rätt part, när det finns flera entreprenörer på samma byggprojekt. Eftersom detta inte förefaller att ha varit något större pro- blem vid tillämpningen av konsumenttjänstlagen, bör det rimligen inte vara det enligt plan- och bygglagen heller.

För en- och tvåbostadshus kan det enligt utredningens bedömning an- ses rimligt, att plan- och bygglagens regler om byggherreansvar till viss del anpassas till konsumenttjänstlagens bestämmelser. Den som utför en nybyggnad, tillbyggnad, ändring eller ombyggnad av ett en- eller tvåbo- stadshus får på detta sätt ansvaret för att uppfylla föreskrifter och beslut meddelade med stöd av plan- och bygglagen. Detta är normalt den per- son som enligt konsumenttjänstlagen kallas näringsidkaren. Om småhus- ägaren själv utför åtgärden, är det naturligtvis han eller hon som ansvarar för eventuella fel.

Konsekvensen av ett sådant förslag skulle bli att byggnadsnämnden i småhusfallet direkt kan rikta ett föreläggande mot den som har utfört den faktiska åtgärden. Om en byggentreprenör har utfört åtgärden, kan alltså byggnadsnämnden mot detta företag rikta en sanktion, t.ex. ett förelägg- ande, i stället för att som nu rikta det mot småhusägaren, som i sin tur måste föra anspråket vidare på entreprenören enligt konsumenttjänstla- gen.

Utredningen föreslog att ansvaret för utföraren bör gälla vid uppför- ande av och arbeten på eller i ett en- och tvåbostadshus och vid nybygg- nad för en bostadsrättsförening.

En stor del av byggandet av en- och tvåbostadshus utgörs av förtillver- kade delar som en husleverantör svarar för. Byggherren som beställer ett förtillverkat hus borde, enligt utredningens uppfattning, kunna räkna med att också få ett hus som uppfyller Boverkets föreskrifter. Ofta innebär köpet dock att husleverantören endast tar ansvar för de levererade delarna och inte för huset i färdigt skick. Enligt utredningens bedömning är det dock rimligt att ansvaret för att huset blir uppfört i enlighet med alla föreskrifter ska vila på husleverantören.

Reformbehovet ligger enligt utredningen på den form av bygge som ut- redningen har betecknat ”delad entreprenad med inslag av självbyggeri”. Konsumentens intresse står här i förgrunden, och dennes intresse är att den professionelle husleverantören inte lämnar konsumenten ”i sticket” när det gäller uppförandeskedet. Konsumenten behöver en professionell part med fullt ansvar och konsumenten är bäst betjänt av att då ha en enda motpart och inte, som nu, en samling entreprenörer som arbetar utan inbördes samordning.

Prop. 2009/10:170

299

Utredningen föreslog att leverantören av husbyggsatser ska ha ett Prop. 2009/10:170 offentligrättsligt ansvar genom en ny sanktionsbestämmelse som ger

byggnadsnämnden möjlighet att rikta förelägganden direkt mot leveran- tören att inom viss tid vidta rättelse, när någon av entreprenörerna har åsidosatt en teknisk föreskrift. För att denna nya bestämmelse ska få full effekt bör husleverantörens ansvar gälla, oavsett om utföraren har anlitats av husleverantören eller av byggherren. Efter ett sådant föreläggande kan husleverantören i sin tur överföra ansvaret på de entreprenörer som har uppfört huset efter avtal med husleverantören. De entreprenörer som byggherren har anlitat kan husleverantören givetvis inte föra någon civil- rättslig talan mot. Byggherren ska dock inte behöva räkna med mer än en motpart.

Detta förslag får enligt utredningen påtagliga konsekvenser för de hus- företag som i dag överlåter ansvaret på okunniga byggherrar eller som inte biträder byggherren alls med att skaffa fram några entreprenörer. Men eftersom flera husleverantörer redan i dag agerar som totalentrepre- nörer, innebär förslaget inte någon omöjlig lösning. I stället får det anses leda till en bättre konkurrens.

Utredningens förslag är intressant. Genom att en part åläggs ett ansvar för brister i en annan parts åtagande, trots att den senare parten har arbe- tat helt fristående från den förstnämnde parten, skulle den föreslagna re- formen dock innebära en utvidgning av det s.k. principalansvaret i svensk rätt.

Förslaget bör utredas ytterligare innan det kan läggas till grund för en författningsändring, bl.a. bör en djupare analys av förhållandet mellan ansvarsbestämmelserna i plan- och bygglagen och konsumentlagstift- ningen göras.

Även om regeringen inte går vidare med byggprocessutredningens för- slag om delat ansvar för byggåtgärder, preciseras byggherrens skyldighet att ansvara för kontrollen för den vidtagna åtgärden till den kontroll som ska utföras enligt den av byggnadsnämnden beslutade kontrollplanen. Detta bör tydliggöra byggherrens ansvar i denna del. Kontrollplanen ska framgå av byggnadsnämndens startbesked.

16.2Kontrollplan

Regeringens förslag: Inför det tekniska samrådet ska byggherren se till att det finns en kontrollplan för kontrollen av lov- och anmälnings- pliktiga bygg- och rivningsåtgärder. I lagen anges vad kontrollplanen ska omfatta i fråga om kontroller, anmälningar och arbetsplatsbesök m.m. Av kontrollplanen ska framgå i vilken omfattning kontrollen ska utföras inom ramen för byggherrens dokumenterade egenkontroll eller av en särskild sakkunnig som ska vara certifierad. Kontrollplanen ska vara anpassad till omständigheterna i det enskilda fallet och ha den ut- formning och detaljeringsgrad som behövs för att på ett ändamålsen- ligt sätt säkerställa att alla väsentliga tekniska egenskapskrav uppfylls. Byggnadsnämnden utövar kontroll enbart som tillsynsåtgärder.

300

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens. Kommittén föreslog dessutom en ny kontrollform i form av en obe- roende person eller organisation i tredjepartsställning.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: En majoritet av remissinstanserna har ställt sig

positiva till PBL-kommitténs förslag att se över och skärpa kontroll- systemet.

Kammarrätten i Göteborg har ifrågasatt Byggprocessutredningens slut- sats att tiden inte skulle vara mogen för att införa tredjepartskontroll i Sverige och anser att någon form av tredjepartskontroll är nödvändig för att i tillräcklig grad nå en nöjaktig effektivisering av kontrollsystemet. SWEDAC har ifrågasatt utredningens redovisning av kontroll av obero- ende tredjepartsorgan och anfört att en faktagranskning och ytterligare analyser hade behövts samt att ett system där kommunen för komplice- rade objekt skulle kunna kräva medverkan av oberoende tredjepartsorgan borde ha prövats. Statens energimyndighet har anfört att utredningen inte tydliggjort hur kvaliteten på det tekniska underlaget, som program och bygghandlingar, ska kunna säkras samt att frågan om en tredjeparts- kontroll av energianalys och speciellt kritiska delar i bygghandlingarna bör utredas vidare. Bland de remissinstanser som har avstyrkt eller ställt sig tveksamma till en tredjepartskontroll finns Sveriges Byggindustrier.

I svar på lagtextpromemorians förslag har Boverket uttryckt farhågor över att tillgången på certifierade sakkunniga är begränsad. Liknande synpunkter har framförts av Länsstyrelsen i Stockholms län och Sveriges Brandkonsultförening BRA. De remissinstanser som har berört kontroll- planen har varit positiva till att kontrollplanen förtydligas med vad som ska kontrolleras och av vem. Stockholms kommun har anfört att det är bra och tydligt att byggherren ska ta fram en kontrollplan, men att det bör an- komma på byggnadsnämnden att vid samrådet diskutera och i beslut fast- ställa vilka anmälningar och handlingar som ska krävas liksom besök. Stockholms kommun anser vidare att det bör klargöras vad som menas med och vilka krav som ska ställas på byggherrens dokumenterade egen- kontroll. Föreningen Sveriges VVS-inspektörer har anfört att projek- teringen bör ingå i kontrollplanen. Boverket har anfört att det bör för- tydligas vad som innefattas i de väsentliga kraven, t.ex. om varsamhet in- går.

Skälen för regeringens förslag

Kontrollplanen är grunden för det tillsyns- och kontrollsystem som inför- des i plan- och bygglagen 1995. Samtidigt uppfattas kontrollplanen i bland som den svagaste länken i kedjan. Det ingår inte i vare sig bygg- herrens ansvar eller den kvalitetsansvariges uppgifter att upprätta en kon- trollplan, utan detta är byggnadsnämndens ansvar. Planen ska ange vil- ken kontroll som ska utföras och vilka redovisningar som ska göras, men det är inte reglerat hur ingående planen och redovisningarna ska vara. Enligt PBL-kommittén och Byggprocessutredningen finns följande erfa- renheter av det nuvarande systemet.

Prop. 2009/10:170

301

Eftersom det inte ställs några krav på innehållet i en kontrollplan och inte heller på utförandet och dokumenterandet av kontrollerna, uppfattas kontrollplanen ofta som en formalitet. Den har betecknats som en pap- persprodukt, som inledningsvis inte säger mycket om vilken kontroll som krävs, och avslutningsvis inte säger något om vilken kontroll som har skett. Det finns allmänna råd från Boverket och det finns många under- lag, mallar och annan vägledning både från branschens organisationer och hos kommunerna. Men i många fall blir kontrollplanen inte mer än en lista över de tekniska egenskapskraven med en kolumn för vitsordad kontroll och begäran om intyg som i vissa fall ska lämnas till byggnads- nämnden. Om så behövs kan byggnadsnämnden begära särskilda kom- pletteringar eller bestyrkanden i form av t.ex. brandskyddsdokumenta- tion, protokoll från ljudmätningar eller intyg från fristående sakkunniga.

Vidare har framförts att kvalitetssäkring genom certifiering av perso- ner, organisationer eller processer inte sker och inte heller krävs i önsk- värd omfattning. Exempelvis borde certifierade sakkunniga finnas på alla områden som omfattas av de krav som ställs i lagen. Det har även anförts att byggherrar borde vara på lämpligt sätt certifierade eller ackrediterade för att få utöva egenkontroll, eller att fristående företag skulle kunna vara ackrediterade för att få utföra byggkontroll. Från byggherrehåll har det anförts att byggherrarna själva och deras organisationer är både intresse- rade av och kapabla till att utveckla egna kvalitetssäkringssystem, som borde kunna accepteras i lagstiftningen och respekteras av byggnads- nämnderna.

Kontroll kan utföras som dokumenterad egenkontroll, men det anses oklart vad dokumentationen ska innehålla. I praktiken kan dokumentatio- nen ha mycket olika omfång, innehåll, läsbarhet och informationsvärde för t.ex. en byggnadsinspektör som önskar utöva viss tillsyn. Det behöver klargöras vad dokumentationen väsentligen ska förmedla och minst ska innehålla. Ett fungerande kontrollsystem på en byggplats måste omfatta dokumenterad kontroll av många, i princip alla enskilda arbetsmoment, på flera successiva stadier och nivåer i processen och projektet. Bygg- nadsnämnden får många gånger del av endast det sista ledet i kontrollen, i enklaste fall bestående av en checklista underskriven av den kvalitetsan- svarige. På byggplatsen bör finnas betydligt mer omfattande dokumenta- tion än så, som byggnadsnämnden kan skaffa sig tillgång till. Men enligt Boverkets undersökningar är besök på byggplatsen eller annan särskild tillsyn från byggnadsnämnderna inte vanliga.

Både PBL-kommittén och Byggprocessutredningen har funnit att det är uppenbart att kontrollplanen inte har fungerat som instrument för att åstadkomma en förtroendeingivande kontroll. De föreslår därför att kont- rollplanens innehåll och form förtydligas.

Regeringen delar kommitténs och utredningens bedömning.

Vilka kontroller ska göras?

Kontrollen ska avse tekniska lösningar och utförande av bygg- och riv- ningsåtgärder med avseende på alla väsentliga tekniska egenskapskrav som avses i föreslagna 8 kap. 4 §.

Av kontrollplanen bör det för det första framgå vilka kontroller som ska göras. Även om det är byggherren som bör upprätta förslag till kont-

Prop. 2009/10:170

302

rollplan bör byggnadsnämnden, liksom i dag, kunna komplettera försla- get med sådana kontroller som krävs enligt verksställighetsföreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Exempel på sådana obligatoriska kontroller är ventilationskontrollen enligt förordningen (1991:1273) om ventilationskontroll och energibesiktning enligt lagen (2006:985) om energideklarationer.

Entreprenadjuridiken med de allmänna avtalsbestämmelserna AB 04 och ABT 06 m.fl. standardavtal innehåller regler om olika kontroller och besiktningar som gäller parterna emellan. Om kontrollplanen är för- ankrad i kontraktshandlingarna mellan byggherren och entreprenörerna bör kunna utredas vid det tekniska samrådet. En sådan genomgång skulle kunna bidra till att egenkontrollen i kontrollplanen verkligen genomförs. Det skulle dessutom innebära att kontrollpunkterna i kontrollplanen kommer att omfattas av de besiktningar som ändå är avtalade mellan par- terna. Detta skulle ytterligare förstärka effekten av kontrollsystemet. Ett småhus kanske inte behöver ha fler än 20–30 kontrollpunkter enligt plan- och bygglagen även om byggentreprenören kan ha hundratals punkter i den egenkontroll som har avtalats med byggherren. Om man begränsar kontrollpunkterna till de viktigaste momenten, ökar sannolikheten för att kontrollen verkligen blir av, och respekten för kontrollplanen ökar.

Vem ska göra kontrollen?

Av kontrollplanen bör vidare framgå vem som ska göra kontrollerna och i vilken omfattning kontrollen ska utföras inom ramen för byggherrens dokumenterade egenkontroll eller av en särskild sakkunnig.

Kontroll utförd av byggnadsnämnden bör avskaffas som alternativ. Sådan kontroll förekommer sällan i praktiken. Framöver bör kontroll av byggnadsnämnden enbart förekomma som tillsynsåtgärd för att inte blan- da ihop olika roller, lojaliteter och ansvar. Även om den gällande bestäm- melsen har tillämpats sparsamt och inte vållat några avsevärda problem, får det inte ens kunna misstänkas att byggnadsnämnden agerar på annan grund än som tillsynsmyndighet. Byggnadsnämnden bör inte skaffa sig uppdrag och inkomster på den öppna marknaden.

Egenkontrollen bör även framöver vara den grundläggande kontrollfor- men. Egenkontrollen måste emellertid bli mer effektiv och trovärdig, vil- ket kräver att den definieras tydligt och underställs vissa krav. Kraven bör i grunden vara lika för alla former av kontroll. Men regler är speciellt viktiga för just egenkontrollen, eftersom den ska utföras av alla. Egen- kontroll innebär att var och en som utför ett arbete själv kontrollerar och intygar att det blir rätt utfört. Det är således inte givet att någon annan gör detta, men får heller inte vara uteslutet. Egenkontroll bygger på tillit, men förutsätter även tillsyn för att vara trovärdig, en tillsyn utförd av arbetsledare på olika nivåer och efter hand av en kontrollansvarig och i sista hand, potentiellt av byggnadsnämnden. Grunden är dock att alla vet vad de ska göra, ser till att det blir gjort, kontrollerar att det blivit rätt utfört och dokumenterar att så har skett. Dokumentationen är viktig som underlag för både tillsyn och erfarenhetsåterföring, och bör säkerställa att fel som upptäcks kan spåras tillbaka till ursprunget. Kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling kräver att kontrollkedjan och dokumentationen är hel- täckande och obruten.

Prop. 2009/10:170

303

Med sakkunnigkontroll avses kontroll utförd av personer med doku- Prop. 2009/10:170 menterad och prövad sakkunnighet. En sakkunnig ska kunna styrka sin

sakkunnighet med certifikat som har utfärdats av någon som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestäm- melser i ett annat land inom Europeiska unionen eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

I verkställighetsföreskrifter kommer regeringen att närmare reglera när krav på sakkunnig bör ställas i kontrollplanen.

PBL-kommittén föreslog en ny kontrollform i form av oberoende per- soner eller organisationer i tredjepartsställning. Remissinstanserna tyckte att förslaget var intressant men att det borde utredas ytterligare hur det skulle kunna realiseras. Även om Byggprocessutredningen inte föreslog en tredjepartskontroll gör regeringen bedömningen att förslaget kan vara intressant men att det behöver utredas ytterligare.

Vad ska kontrollen avse?

Den kanske största skillnaden mot dagens praxis är att kontrollplanen bör visa vad kontrollerna ska avse. I detta moment ingår att bedöma hur kontrollen ska ske och ”mot vad” kontrollerna eller mätningarna ska göras. Om detta är okänt, kan man inte bedöma värdet av kontrollen eller mätningen. Trots betydelsen saknas dessa uppgifter nästan alltid i dagens kontrollplaner. Det naturligaste borde vara att kontrollen görs mot en ritning. Annars kanske kontrollen kan relateras till en monteringsanvis- ning från en materialtillverkare, ett allmänt råd från Boverket, Hus- AMA, någon branschnorm eller något annat. Om byggherren och med- hjälpare inte kan svara på frågan vad olika kontroller ska relateras till, finns det anledning för byggnadsnämnden att avvakta med godkännandet av kontrollplanen.

Vilka anmälningar ska göras till byggnadsnämnden?

Liksom i dag bör det av kontrollplanen framgå vilka anmälningar som ska göras till byggnadsnämnden.

Kontroll bör alltid dokumenteras, oavsett i vilken form den sker. Do- kumentationen bör ligga till grund för erfarenhetsåterföring och tillsyn, och måste därför ha ett visst innehåll och fylla vissa krav på kvalitet. Dokumentationen bör omfatta vad som kontrolleras, vem som kontrolle- rar, mot vad kontrollen görs, på vilket sätt kontrollen utförs, samt resulta- tet av kontrollen. Det är också viktigt att dokumentationen efter hand sammanställs och utvärderas systematiskt, så att den kan läggas till grund för avrapportering av kontrollplanen och begäran om slutbesked.

Arbetsplatsbesök

Enligt förslag i avsnitt 16.7 ska byggnadsnämnden som huvudregel göra minst ett arbetsplatsbesök under arbetets gång. När besöken ska ske bör framgå av kontrollplanen.

304

Ytterligare uppgifter vid rivningsåtgärder	Prop. 2009/10:170
Det nuvarande kravet på rivningsplan vid rivningsåtgärder bör ersättas
med ett krav på kontrollplan. Vid rivningsåtgärder bör det av planen
framgå vilket farligt avfall som rivningsåtgärderna kan ge upphov till. Av
planen bör det också framgå hur farligt avfall och annat avfall ska tas om
hand.
Några remissinstanser har framfört att dokumenterad kompetens, per-
soncertifiering, även bör omfatta dem som hanterar frågor om farligt av-
fall vid rivning. Inom arbetsmiljöområdet förutsätts även att förekomsten
av farligt avfall klarläggas. Eventuella möjligheter att samordna de båda
procedurerna bör undersökas.
Utformningen av kontrollplanen m.m.
Kontrollplanen bör vara anpassad till omständigheterna i det enskilda fal-
let och ha den utformning och detaljeringsgrad som behövs för att på ett
ändamålsenligt sätt säkerställa att alla väsentliga tekniska egenskapskrav
i föreslagna 8 kap. 4 § uppfylls.
Närmare bestämmelser om kontrollplanens innehåll bör framgå av
verkställighetsföreskrifter.
Byggherrens förslag till kontrollplan bör behandlas vid det tekniska
samrådet och beslutas av byggnadsnämnden i samband med utfärdandet
av startbesked.
Det kan vara lämpligt att Boverket tar fram exempel på hur en
kontrollplan skulle kunna utformas för att uppfylla föreskrivna krav. Det
är dock inte lämpligt att Boverket tar fram en typkontrollplan som ska
användas i alla lägen. Varje kontrollplan bör vara objektspecifik.

16.3 Kontrollansvariga

Regeringens förslag: För att se till att kontroll utförs ska det som huvudregel finnas en eller flera kontrollansvariga.

Den kontrollansvarige ska ha den kunskap, erfarenhet och lämplig- het som behövs för uppgiften och ska kunna styrka detta med ett bevis om certifiering. Den kontrollansvarige ska ha en självständig ställning.

Den kontrollansvarige ska biträda byggherren bl.a. med att upprätta förslaget till kontrollplan, närvara vid samråd, besiktningar och kont- roller samt avge ett utlåtande till byggherren och byggnadsnämnden som underlag för slutbesked

En kontrollansvarig som lämnar sitt uppdrag ska meddela detta till byggnadsnämnden. Om den kontrollansvarige inte utför sina uppgif- ter, ska byggherren omedelbart underrätta byggnadsnämnden. Bygg- nadsnämnden ska, på förslag från byggherren, utse en ny kontrollan- svarig om den kontrollansvarige har lämnat sitt uppdrag.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens. Kommittén föreslog dock att termen kvalitetsansvarig skulle behål- las.

305

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslog även att ett krav på arbetsansvarig bör återinföras i lagen.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens.

Remissinstanserna: Kvalitetsansvarigas förening har anfört att även ”enkla åtgärder” bör kräva en kvalitetsansvarig. SWEDAC har anfört att lagstiftningen om vilka aktörer som ska kunna hjälpa byggherren att på egen hand uppfylla samhällskraven bör begränsas, att lagen tydligt bör ange vilka roller och vilket ansvar de olika aktörerna har, att det även i fortsättningen bör finnas möjlighet att i många fall anlita aktörer som inte är certifierade eller ackrediterade, att Boverket bör ges i uppdrag att för dessa utfärda t.ex. allmänna råd om vad som kan förväntas av dem, att detta kan läggas till grund för utbildare och för att skapa eventuella frivil- liga certifieringsordningar, att det finns en frivillig certifieringsordning för den som utför undersökning av en byggnad före rivning och analys av eventuellt innehåll av farligt avfall samt att det bör införas krav på en sådan certifiering.

Boverket har ställt sig positivt till att systemet för tillsyn och kontroll i byggprocessen förtydligas genom reglering i lag och att den kontrollan- svariges roll liksom innehållet i kontrollplanen förtydligas. Några remiss- instanser har understrukit behovet av en projekteringsansvarig.

I svar på lagtextpromemorians förslag har SWEDAC anfört att inne- börden av ”självständig ställning” samt graden av självständighet bör för- tydligas. Stockholms kommun har anfört att ett generellt krav på certi- fiering och självständig ställning stärker KA-rollen, men att det kan bli svårt för byggnadsnämnderna att förvissa sig om den självständiga ställ- ningen. Boverket har anfört att förslagen medför att certifieringsreglerna måste ändras, vilket kräver senare ikraftträdande av den nya lagen. Läns- styrelsen i Stockholms län har anfört att krav på riksbehörighet av kont- rollansvariga inte är en kvalitetsgaranti. Föreningen Sveriges VVS-in- spektörer har anfört att det är bra att den kontrollansvarige dokumenterar sina byggplatsbesök och noterar iakttagelser, att den kontrollansvarige bör närvara vid besiktningar och andra kontroller och att det bör klarläg- gas vad som avses med kontroller.

Skälen för regeringens förslag

Gällande bestämmelser

För alla byggnadsåtgärder som kräver bygganmälan och för rivningar eller andra åtgärder som kräver rivningsplan ska en kvalitetsansvarig ut- ses av byggherren. Från detta krav finns inga undantag. Det innebär att en kvalitetsansvarig krävs för en rad både stora och små, komplicerade eller enkla åtgärder, allt ifrån nybyggnad, tillbyggnad eller väsentlig inre ändring av byggnad till uppförande av plank och murar eller anläggande av parkeringsplatser. Dessutom krävs en kvalitetsansvarig för alla riv- ningar och sådana utrivningar vid ombyggnader som innehåller farligt avfall. Undantag från kravet på bygganmälan och därmed kravet på kva- litetsansvarig gäller i princip enbart för uppförande av s.k. friggebodar, ekonomibyggnader för jordbruket och andra åtgärder som är generellt

Prop. 2009/10:170

306

undantagna från bygglovsplikten, samt för vissa åtgärder där staten eller ett landsting är fastighetsägare. Varken anmälningsplikten eller kravet på kvalitetsansvarig kan påverkas av kommunerna genom beslut om detalj- plan eller områdesbestämmelser.

För skilda delar av ett projekt kan olika kvalitetsansvariga utses. En av dem ska samordna deras uppgifter. Den kvalitetsansvarige ska se till att beslutade kontrollplaner och rivningsplaner följs och nödvändiga kont- roller utförs för att byggnaden eller anläggningen ska kunna antas kom- ma att uppfylla samhällskraven. Den kvalitetsansvarige ska vara närvar- ande vid byggsamråd, besiktningar, kontroller och rivningar.

Till kvalitetsansvarig får utses endast den som är certifierad som riks- behörig eller godkänd av byggnadsnämnden för visst arbete. Det sist- nämnda gäller utan inskränkningar och minimikrav på kompetens. För att få riksbehörighet ställs utförliga kompetenskrav, medan nämnden i det enskilda fallet kan göra en mera fri prövning, grundad på personkänne- dom och på kunskap om kontrollbehovet i det enskilda projektet. Något krav på att en inte riksbehörig kvalitetsansvarig ska ha en motsvarande kompetens finns inte.

Om byggnadsnämnden finner att den kvalitetsansvarige har åsidosatt sina skyldigheter, får nämnden besluta att en annan kvalitetsansvarig ska utses. I de fall den kvalitetsansvarige har riksbehörighet ska byggnads- nämnden anmäla sitt beslut till det organ som har meddelat riksbehörig- heten, som då kan återkalla behörigheten. Byggnadsnämnden kan inte avstänga en misskötsam kvalitetsansvarig från verksamhet inom kommu- nen. Kraven på kvalitetsansvarig regleras i nuvarande 9 kap. 13–15 §§ plan- och bygglagen.

Termen och funktionen kvalitetsansvarig infördes med ändringen av kontrollsystemet 1995, då begreppet och kravet på ansvarig arbetsledare avskaffades i lagstiftningen. En ansvarig arbetsledare skulle finnas för alla arbeten som krävde lov, men för mindre arbeten kunde nämnden be- stämma att avstå från kravet. Den ansvarige arbetsledarens uppgift var att leda och ha fortlöpande tillsyn över arbetena så att de utförs på föreskri- vet sätt. Motivet för ändringen var att den ansvarige arbetsledaren felak- tigt uppfattades som byggnadsnämndens förlängda arm (prop. 1993/94: 178 s. 79), dvs. kunde anses ha någon form av samhälleligt uppdrag och ansvar. Så skulle uppgiften alltså inte uppfattas, trots att den då även omfattade tillsyn av sådana föreskrifter som byggnadsnämnden kunde meddela i bygglovet.

Den kvalitetsansvarige skulle ha en tydligare egen roll och mer avgrän- sade uppgifter, som enligt plan- och bygglagen varken skulle innefatta något ledningsansvar eller annat ansvar för projektet eller något tillsyns- ansvar å byggnadsnämndens vägnar för samhällets krav. Det ingår inte i den kvalitetsansvariges uppgifter att se till att givet bygglov följs och att eventuella avvikelser rapporteras till nämnden. Den kvalitetsansvarige skulle enbart se till att de tekniska egenskapskraven kontrolleras så att de kan antas bli uppfyllda.

Den kvalitetsansvarige avsågs inte – benämningen till trots – ta över någonting av byggherrens ansvar för vare sig kontroll eller kvalitet. Av- sikten var i stället att öka byggherrens kompetens för egenkontroll och därigenom minska behovet av en detaljerad myndighetskontroll. I upp- giften ingick att se till att byggherrens kontroll även omfattade de anli-

Prop. 2009/10:170

307

tade entreprenörernas arbeten eller att även dessa utförde en tillfredsställ- Prop. 2009/10:170 ande egenkontroll. Enligt förarbetena borde den kvalitetsansvarige därför

företrädesvis utses inom byggherrens organisation eller anlitas på kon- sultbasis. Det finns inget formellt hinder för byggherren att utse någon hos entreprenören som kvalitetsansvarig, men detta ansågs inte vara en normalt önskvärd ordning.

Den kvalitetsansvarige har inga befogenheter gentemot byggherren. Om byggherren inte rättar sig efter den kvalitetsansvariges berättigade anvisningar eller driver arbetena i strid mot kontrollplanen eller gällande föreskrifter, måste den kvalitetsansvarige, för att kunna behålla sitt för- troende i egenskap av kvalitetsansvarig, lämna sitt uppdrag (prop. 1993/ 94:178 s. 81). I annat fall kan byggnadsnämnden besluta att byggherren ska utse en annan person som kvalitetsansvarig.

Enligt Byggprocessutredningen har den kvalitetsansvarige den mest omdiskuterade rollen i det nuvarande systemet. Problem och synpunkter har framförts gällande den kvalitetsansvariges funktion och berättigande i systemet, uppgifter och ansvar i processen, ställning och befogenheter i organisationen samt nödvändiga kompetens och formella behörighet. Be- hovet av en kvalitetsansvarig har av många ifrågasatts i enkla ärenden. Vidare har benämningen ifrågasatts. En annan återkommande fråga har varit om funktionen bör kompletteras eller ersättas med andra nyckelper- soner. En kvalitetsansvarig anses vidare behöva ha en oberoende ställ- ning, fristående från både byggherrens och byggentreprenörens egenin- tressen.

Benämning

Beteckningen kvalitetsansvarig har, enligt Byggprocessutredningen, varit missvisande från början, och skäl kan anföras för att genom en ändrad beteckning markera att funktionen förändras och rollen förstärks. En vik- tig förutsättning är dock att den nya benämningen är mer klargörande och rättvisande. Med hänsyn till de utökade uppgifterna med huvudfokus på kontroll bör den kvalitetsansvarige i fortsättningen kallas den kontrollan- svarige.

Funktioner

Den kontrollansvarige bör biträda byggherren dels med upprättande av kontrollplan inför det tekniska samrådet, dels i fråga om rivningsåtgärder biträda byggherren vid inventeringen av farligt avfall och annat avfall. Även om det är byggherrens ansvar att se till att kraven i plan- och bygg- lagen tillgodoses och att kontroller görs i tillräcklig omfattning bör den kontrollansvarige se till att kontrollplanen och gällande bestämmelser och villkor för åtgärderna följs samt att nödvändiga kontroller utförs.

Av förarbetena till nu gällande bestämmelser framgår att den kvalitets- ansvarige inte tänktes fungera som byggnadsnämndens förlängda arm. Syftet var i stället att minska behovet av en detaljerad myndighetskont- roll, dvs. att minska behovet av tillsyn från byggnadsnämndens sida.

Den kontrollansvarige bör dock kunna ge byggnadsnämnden besluts- underlag även i inledande och avslutande skeden, inför beslut om bygg-

lov och slutbesked. Som har tidigare nämnts, bör en kontrollansvarig

308

inledningsvis tillsammans med byggherren ta fram ett förslag till kon- Prop. 2009/10:170 trollplan och annat underlag inför det tekniska samrådet. Den kontroll-

ansvarige bör vidare närvara vid tekniska samråd, besiktningar och andra kontroller samt vid byggnadsnämndens arbetsplatsbesök. Den kontroll- ansvarige bör också dokumentera sina byggplatsbesök och notera iaktta- gelser som kan vara av värde vid utvärderingen inför slutbeskedet. Av- slutningsvis bör den kontrollansvarige avge ett utlåtande till byggherren och byggnadsnämnden som underlag för slutbesked.

För att kunna göra detta förutsätts en kontrollansvarig komma in tidigt i projektet och följa det ända till ibruktagandet. En lämplig person bör därför föreslås redan i bygglovsansökan och beslutas i bygglovet.

Det är angeläget att en kontrollansvarig har en oberoende ställning till den som utför den åtgärd som ska kontrolleras. Däremot är det inte möj- ligt för byggnadsnämnden att pröva om denne har ett anställningsförhåll- ande eller annan beroendeställning till någon annan än byggherren. Det är inte heller på den grunden möjligt att avvisa en certifierad kontrollan- svarig. Det måste i stället ankomma på denne att styrka självständigheten gentemot utföraren.

Det är önskvärt att en kontrollansvarig har en stark ställning i organisa- tionen och inte har några andra uppgifter eller förpliktelser i projektet.

En kontrollansvarig som lämnar sitt uppdrag bör vara skyldig att med- dela detta till byggnadsnämnden. Efter förslag av byggherren bör bygg- nadsnämnden därefter utse en ny kontrollansvarig.

Utbildning och behörighet

Funktionen kvalitetsansvarig har funnits i närmare femton år. Det borde efter så lång tid och inför utökade uppgifter inte finnas någon marknads- mässig eller annan anledning att kompromissa med kraven på certifiering och fristående ställning. Emellertid är tillgången till och förutsättningarna för att utöva den specialistkompetens som den kontrollansvarige behöver ojämn över landet. Ett absolut krav på certifiering och oberoende har be- farats leda till byggstopp i mindre kommuner och åtminstone övergångs- problem även i andra kommuner.

De utvidgade uppgifter och den ökade självständighet som föreslås ställer nya och högre krav på den kontrollansvariges kompetens. Detta tillsammans med att det s.k. tjänstedirektivet inte gör det möjligt för en myndighet att göra sin egen bedömning av om en kontrollansvarig är lämplig för en viss typ av projekt leder till att regeringen föreslår ett obligatoriskt krav på certifiering. Certifieringen bör vara tidsbegränsad och avse visst slag av arbete. Certifieringen bör vidare vara gjord av någon som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvar- ande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet.

Om den kontrollansvarige inte utför sina uppgifter bör byggherren omedelbart underrätta byggnadsnämnden (se vidare avsnitt 17.5 om byte av och ingripanden mot en kontrollansvarig).

309

Arbetsansvarig	Prop. 2009/10:170
Byggprocessutredningen har föreslagit att kravet på en arbetsansvarig
återinförs. Remissinstansernas inställning i denna fråga har varit blandad.
Enligt regeringens bedömning skulle ett samhälleligt krav på en arbets-
ansvarig i flertalet ärenden innebära en ny kostnad för entreprenören.
Denna kostnad skulle komma att föras vidare till byggherren och därmed
öka de totala kostnaderna för byggandet. Oavsett detta är rollfördel-
ningen mellan den arbetsansvarige och den kontrollansvarige inte helt
tydlig i Byggprocessutredningens förslag. Även mot bakgrund av reger-
ingens förslag till nya uppgifter för den kontrollansvarige är det oklart
vilka uppgifter av ”samhällsintresse” som den arbetsansvarige skulle ut-
föra. Enligt regeringens bedömning bör samhället ställa formella kompe-
tens- och behörighetskrav på personer i byggprocessen endast om det är
nödvändigt. En utveckling mot att generellt ställa sådana krav (t.ex. per-
soncertifiering) på olika yrkeskategorier som ingår i byggprojekt bör
undvikas. Om bygg- och fastighetssektorn vill ha detta finns det frivilliga
system för det. Ansvaret för att de tekniska egenskapskraven m.m. ska
infrias ligger på byggherren. Det ligger därför i byggherrens primära in-
tresse att anlita kompetenta konsulter och entreprenörer m.m. Mot denna
bakgrund och med hänsyn tagen till den kontrollansvariges utökade upp-
gifter och ansvar bör det inte i den nya lagen dessutom ställas krav på
särskilda certifierade arbetsansvariga.
Enkla åtgärder
En kontrollansvarig bör inte krävas vid enkla åtgärder, dvs. i relativt
okomplicerade ärenden där byggherren bedöms kunna uppfylla sitt
ansvar enligt föreslagna 10 kap. 5 § utan stöd av en kontrollansvarig. De
ärenden som avses är för det första små ändringar av en- eller tvåbostads-
hus, om byggnadsnämnden inte beslutar annat. För det andra behöver det
inte finnas någon kontrollansvarig vid andra små åtgärder enligt före-
skrifter som regeringen bör få meddela.

16.4 Tekniskt samråd

Regeringens förslag: Efter att ett lov har getts eller en anmälan har kommit in ska byggnadsnämnden kalla till ett sammanträde för tek- niskt samråd, om det krävs en kontrollansvarig, om ett sådant samråd inte är uppenbart obehövligt eller om byggherren har begärt ett sådant samråd. Vid samrådet ska byggherren ha lämnat ett förslag till kont- rollplan samt de handlingar som behövs för byggnadsnämndens be- dömning i frågan om att ge startbesked. Vid samrådet ska man gå ige- nom arbetets planering och organisation, förslaget till kontrollplan och handlingarna i övrigt samt bl.a. bedöma behovet av att byggnads- nämnden gör arbetsplatsbesök eller av andra tillsynsåtgärder.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer inte helt med regeringens, bl.a. föreslog kommittén att det tidiga samrådet skulle hållas före beslut om lov.

310

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Boverket har i svaret på PBL-kommitténs förslag

anfört att ett tidigareläggande av byggsamrådet ger förutsättningar för att kräva särskild kontroll av projekteringen på ett tidigt stadium. Fören- ingen Sveriges byggnadsinspektörer och Kvalitetsansvarigas Riksfören- ing har tillstyrkt förslaget.

I sina svar på Byggprocessutredningens förslag har Statens energimyn- dighet, Statskontoret, SABO, Byggherrarna, JM, Kvalitetsansvarigas Riksförening, Brandskyddsföreningen, Astma och Allergiförbundet samt Linköpings, Eksjö och Falkenbergs kommuner uttalat sig positivt beträf- fande det tekniska samrådet. SABO och Byggherrarna anser dock att syf- tet med det föreslagna församrådet bör förtydligas. Malmö kommun har anfört att procedurerna och formerna för byggherrens närvaro bör göras tydligare liksom vilka kontrollpunkter som ska finnas i kontrollplanen. Negativa eller tveksamma till förslaget är Stockholms och Mönsterås kommuner. Stockholms kommun har anfört att den tekniska bedömning- en i huvudsak kan och bör klaras av i bygglovsprövningen och att för- samrådet överensstämmer med nuvarande hantering. Enligt Mönsterås kommun leder den föreslagna processen till mer krångel.

I svar på lagtextpromemorians förslag har Fortifikationsverket befarat att bestämmelsen om att nämnden inför startbesked utan dröjsmål ska kalla till ett tekniskt samråd, i praktiken kommer att medföra en viss för- dröjning jämfört med i dag.

Enligt Arbetsmiljöverket är det befogat att både Arbetsmiljöverket och en representant för arbetstagarna kallas till det tekniska samrådet då det gäller arbetslokaler och personalrum. Verket har vidare anfört följande. Arbetsmiljöverket har inte tillsyn över tillfälliga personalbostäder. Därför är det tveksamt om verket behöver ha tillfälle att delta i ett sådant tek- niskt samråd. Det är dock lämpligt att en representant för arbetstagarna deltar. Verket bör ges tillfälle att delta i det tekniska samrådet i större ut- sträckning. Enligt nuvarande 10 kap. 7 § plan- och bygglagen ska verket kallas till samråd ”vid behov”. Den möjligheten saknas i förslaget. Vid samrådet bör nämnden upplysa om en åtgärd kräver anmälan till en an- nan myndighet. Verket ser positivt på bestämmelserna i 1 och 3 §§. Det finns då möjlighet att gå igenom vilka bestämmelser i dessa frågor som finns i arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter om bl.a. byggnads- och anläggningsarbeten och asbest.

I frågan om skriftlig kallelse till samrådet har Stockholms kommun anfört att detta kommer att medföra ett betydande merarbete för bygg- nadsnämnden.

Boverket har anfört följande. För att kunna kontrollera frågor om var- samhet krävs det ett underlag som beskriver byggnaden före ändringen. I nuvarande 9 kap. 4 § plan- och bygglagen finns ett visst stöd för ett så- dant underlag genom skrivningen ”till en anmälan ska fogas en beskriv- ning av projektets art och omfattning.” För att vid samrådet kunna kräva in material som visar vilka kulturvärden en byggnad har bör ordet ”tek- niska” därför utgå. I nuvarande plan- och bygglag ställs krav på att en genomgång ska göras av de åtgärder för besiktning, tillsyn och kontroll som krävs för att byggnaden ska antas uppfylla de krav som anges i

Prop. 2009/10:170

311

3 kap. Detta har i förslaget reducerats till en punkt om farligt avfall. För Prop. 2009/10:170 att även varsamhetskraven och förvanskningsförbudet beträffande inte-

riörer ska hanteras i den föreslagna samrådsprocessen bör bestämmelsen ändras och följa Byggprocessutredningens förslag.

Skälen för regeringens förslag

Krav på byggsamråd infördes i plan- och bygglagen 1992, i anslutning till kravet på byggfelsförsäkring, och har sålunda tillämpats redan innan uppdelningen mellan bygglov och bygganmälan gjordes 1995. Syftet var i princip detsamma som i dag. Samrådet skulle främst handla om de tek- niska frågorna och äga rum sedan bygglov getts och innan arbetena på- börjats. Förutsättningarna var dock annorlunda på så sätt att möjligheter- na att uppfylla de tekniska egenskapskraven dessförinnan hade bedömts vid bygglovsprövningen, medan detta i dag är en öppen fråga inför sam- rådet. Byggnadsnämnden har en informations- och rådgivningsskyldighet vid samrådet, men det är enligt förarbetena viktigt att nämnden inte age- rar på ett sådant sätt att den tar över ansvaret för projekteringen eller fun- gerar som teknisk konsult.

Ändå avsågs samrådet ge möjligheter att både informera byggherren om gällande regler och delge byggherren nämndens erfarenheter av lik- nande projekt eller av sådana tekniska lösningar som byggherren tänkt sig. Byggherren skulle också kunna begära upplysningar av nämnden. Hur byggnadsnämnden borde utföra denna balansgång mellan upplys- ning och rådgivning beskrevs på följande sätt i propositionen Ändring i plan- och bygglagen m.m. (prop. 1993/94:178 s. 71). ”Frågan om tillämp- ningen av funktionsnormer bör vid samrådet teoretiskt hanteras så att byggnadsnämnden vid behov informerar byggherren om normens inne- börd. Med denna utgångspunkt redovisar byggherren en teknisk lösning som byggherren anser tillgodoser normens krav. Byggnadsnämnden kan då många gånger konstatera att lösningen är sådan att nämnden saknar anledning att begära någon särskild kontroll av att den tillgodoser egen- skapskraven. I andra fall kan nämnden känna osäkerhet om den tekniska lösningens ändamålsenlighet. I så fall kan nämnden begära att byggher- ren genom ett sakkunnigintyg bestyrker att den tekniska lösningen upp- fyller normens krav.”

Byggnadsnämnden ska alltså inte förkasta en föreslagen lösning som man inte tror på och kräva in ett annat förslag, utan hålla öppet för olika lösningar men göra klart att den lösning byggherren väljer ska uppfylla gällande krav och att detta ska intygas. Byggnadsnämnden ska heller inte binda sig för en föreslagen lösning man tror på, utan enbart dra slutsatsen att någon särskild kontroll inte behövs.

Byggnadsnämnden har även möjlighet att medge avvikelser från före- skrifterna, vilket enligt nuvarande författningskommentarer och Bover- kets råd lämpligen dokumenteras i det protokoll som nämnden ska upp- rätta. Ett sådant medgivande ska dock lämnas inom ramen för byggnads- nämndens allmänna informationsansvar. Nämnden förväntas inte ta ställ- ning till den tekniska lösningen i sig utan enbart upplysa byggherren om huruvida nämnden kan tänkas ingripa som tillsynsmyndighet om den valda lösningen inte i alla avseenden uppfyller de tekniska kraven.

312

Byggsamrådet är enligt mångas bedömning det mest positiva momen- Prop. 2009/10:170 tet i det rådande systemet. Det ger tillfälle att ta upp alla slags frågor och

problem till diskussion, långt utöver vad samrådet formellt syftar till och kan leda till beslut om. Den främsta bristen anses vara att samrådet in- träffar så sent att det är svårt att påverka något, och att uttryckligt stöd inte heller finns för att påverka utförandet i sak.

Vid byggsamrådet ska en genomgång ske av vilka åtgärder för besikt- ning, tillsyn och kontroll som behövs för att byggnaden ska kunna antas uppfylla föreskrivna krav. Men inget sägs om vad som ska ske om pro- jektet inte kan antas uppfylla en del av kraven. Enligt förarbetena ska byggherren då varnas för att påbörja arbetena, som annars kan stoppas av byggnadsnämnden.

En ytterligare svaghet är att protokollets innehåll inte är formellt regle- rat och att det har en oklar juridisk betydelse. Protokollet är i praktiken endast minnesanteckningar från mötet och utkast till beslut om kontroll- plan, men ändå en offentlig handling, som i förekommande fall från byggherrarnas sida anses ha en alltför låg kvalitet.

En ofta diskuterad fråga är vilka som ska närvara och vilka som bör ges tillfälle att delta. Det anses för otydligt reglerat vilka aktörer utöver byggherren och den kvalitetsansvarige som byggnadsnämnden har rätt att kalla, exempelvis ansvariga projektörer eller andra konsulter och entre- prenörer. Från vissa intresseorganisationer och myndigheter finns därtill ett intresse av att få närvara för att bevaka att angelägna allmänna intres- sen blir tillgodosedda, exempelvis tillgängligheten för personer med funktionshinder, barnsäkerheten eller brandsäkerheten. Grannar kan på motsvarande vis anse sig ha ett behov och en rätt att närvara för att be- vaka sina enskilda intressen. I dag finns ingen närvarorätt för andra än Arbetsmiljöverket och försäkringsgivare eller den som ansvarar för fär- digställandeskyddet i de fall en byggfelsförsäkring eller färdigställande- skydd krävs.

Kallelse till samråd

PBL-kommittén har föreslagit en uppdelning av samrådet i ett tidigt sam- råd efter bygglovsansökan och ett avslutande inför begäran om slutbevis.

Byggprocessutredningen har föreslagit att byggnadsnämnden ska kalla till ett tekniskt samråd så snart som möjligt efter att bygglov har getts, dels om nämnden inte har funnit att ett sådant samråd är obehövligt, dels om byggherren begär det.

Regeringen delar Byggprocessutredningens bedömning att byggnads- nämnden bör kalla till ett samråd utan dröjsmål efter att lov har getts, om byggherren begär det. Därutöver bör nämnden kalla till samråd dels om nämnden har gjort bedömningen att det krävs en kontrollansvarig, dels om nämnden inte har funnit att ett samråd är uppenbart obehövligt. Det normala bör alltså vara att nämnden kallar till samråd. Kallelsen bör vara skriftlig. Om det är lämpligt kan kallelsen skickas elektroniskt.

Vem ska få kallelse till samrådet?

I enlighet med nuvarande bestämmelser bör byggnadsnämnden till sam-

rådet kalla byggherren, den eller de kontrollansvariga samt andra som

313

enligt kapitlets bestämmelser eller byggnadsnämndens bedömning bör Prop. 2009/10:170 ges tillfälle att delta.

Synpunkter har framförts om kretsen bör utökas. Regeringen finner
inte skäl för detta. På annan plats föreslås att den krets som ska under-
rättas om en ansökan om lov respektive beslut om lov bör utökas. Detta
är tillräckligt för att ge berörda sakägare ökad möjlighet till inflytande.
Benämningen på samrådet
När det gäller benämningen på samrådet har Byggprocessutredningen
föreslagit att det nuvarande byggsamrådet byter namn till tekniskt sam-
råd. Skälet för detta är att förtydliga att samrådet i första hand handlar om
en genomgång av de tekniska egenskapskraven. Regeringen delar utred-
ningens bedömning. Samrådet bör kallas ” tekniskt samråd” i den nya
lagen.
Handlingar inför samrådet
Byggprocessutredningen har föreslagit att byggherren i samband med det
tekniska samrådet ska lämna in kompletterande tekniska handlingar, pro-
jektörens förslag om viktiga kontrollpunkter och ett förslag till kontroll-
plan.
Regeringen gör bedömningen att det är tillräckligt om byggherren se-
nast vid det tekniska samrådet lämnar ett förslag till kontrollplan samt de
övriga tekniska handlingar som byggnadsnämnden kräver för att kunna
göra en bedömning i frågan om startbesked. Byggherren får tillsammans
med den kontrollansvarige ansvara för att de kontrollpunkter som projek-
tören tycker är viktiga ingår i förslaget till kontrollplan.
Innehållet i det tekniska samrådet
Byggprocessutredningen har föreslagit att de nuvarande bestämmelserna
om vad som ska gås igenom vid byggsamrådet utökas. Enligt utredning-
ens förslag bör följande punkter gås igenom. Projektets organisation, in-
lämnade handlingar och eventuellt behov av ytterligare handlingar, bygg-
nadsnämndens synpunkter på de tekniska lösningarna, krav på utstak-
ning, byggfelsförsäkring och färdigställandeskydd, byggherrens förslag
till arbetsansvariga, projektörens förslag om angelägna kontrollpunkter,
den eller de kontrollansvarigas yttrande över projekteringen, byggherrens
förslag till kontrollplan, hur kontrollerna ska bli säkerställda samt bygg-
nadsnämndens krav på ytterligare kontroll, byggnadsnämndens krav på
kontroll av särskilt sakkunniga beträffande projekteringen eller utföran-
det, vilka personer eller företag som ansvarar för arbetena, byggnads-
nämndens tillsynsbesök, behovet av ytterligare tekniska samråd, förut-
sättningarna för erhållande av startbesked och vilka arbetsmoment som
byggherren avser att utföra själv eller med hjälp av sina anställda.
Regeringen delar delvis utredningens bedömning. I lagtexten bör det
tydligare preciseras vad som bör gås igenom vid det tekniska samrådet
för att samrådet ska bli meningsfullt.
Att arbetets organisation bör gås igenom får anses vara självklart liks-
om byggherrens förslag till kontrollplan. I samband med genomgången
av kontrollplanen bör kontrollorganisationen diskuteras. Att kunna visa	314
	314

på en kontrollorganisation innebär att sannolikheten ökar för att kontrol- Prop. 2009/10:170 len i praktiken också förverkligas. Om kontrollorganisationen ändras på

någon viktig punkt, ska det anmälas till byggnadsnämnden.

Som har anförts tidigare anser regeringen att projektörens uppfattning om viktiga kontrollpunkter får anses omhändertagna genom kontrollpla- nen.

I dag kan byggnadsnämnderna formellt inte begära in handlingar, och de kan därmed varken varna för olagliga eller olämpliga lösningar eller ta ställning till relevant kontroll. Det är rimligt att byggnadsnämnderna ska ha möjlighet att själva göra en övergripande bedömning av de tekniska lösningarna för att kunna genomföra ett meningsfullt tekniskt samråd. Om byggherren ändå har upprättat handlingar, kan en begäran från nämnden om att få se dessa handlingar varken fördröja byggprocessen eller innebära några merkostnader. Om byggherren avser att bygga utan tillräckliga handlingar, är det ett skäl att förstärka kontrollinsatserna. Därför bör behovet av ytterligare handlingar inför beslut om kontrollplan och startbesked diskuteras vid samrådet.

Också behovet av ytterligare sammanträden för tekniskt samråd bör tas upp. För ett mycket stort byggprojekt kan det behövas åtskilliga samman- träden. Om det behövs flera sammanträden och i så fall de närmare om- ständigheterna kring dessa, ska detta tas upp i det tekniska samrådet. Under det tekniska samrådet kan det också visa sig finnas behov av upp- följande samråd. I stora projekt upphandlade som totalentreprenad görs projekteringen oftast parallellt med byggandet. Av detta skäl kan det bli nödvändigt att dela upp det tekniska samrådet i flera. Tidpunkterna och formerna för detta bör anges i startbeskedet.

Vidare bör behovet av att byggnadsnämnden gör arbetsplatsbesök eller andra tillsynsåtgärder gås igenom vid samrådet liksom behovet av utstak- ning och behovet av en byggfelsförsäkring eller ett färdigställandeskydd.

Dessutom bör man vid ett samråd som avser rivningsåtgärder gå ige- nom förekomsten av tänkbart farligt avfall.

16.5Byggnadsnämndens startbesked

Regeringens förslag: Om en bygg- eller rivningsåtgärd är lovpliktig eller anmälningspliktig får den inte påbörjas förrän byggnadsnämnden har gett ett startbesked. Om ett tekniskt samråd inte behövs, ska bygg- nadsnämnden snarast möjligt ge ett startbesked eller förelägga bygg- herren att ge in de ytterligare handlingar som behövs. Nämnden ska ge startbesked för åtgärder som kan antas komma att uppfylla vissa krav. I startbeskedet ska nämnden fastställa den kontrollplan som ska gälla.

Ett startbesked upphör att gälla den dag då beslutet om lov upphör att gälla eller, i fråga om anmälningspliktiga åtgärder, två år efter att startbeskedet gavs. Om arbeten med anmälningspliktiga åtgärder då har påbörjats men inte avslutats och om det behövs, ska nämnden kal- la till ett nytt tekniskt samråd. Om det i denna situation finns förutsätt- ningar för slutsamråd får byggnadsnämnden i stället kalla till slutsam- råd. Möjligheten att kalla till slutsamråd gäller även för lovpliktiga åtgärder som har påbörjats men inte avslutats.

315

Byggprocessutredningens och lagtextpromemorians förslag över- ensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Boverket har tillstyrkt att bygganmälan tas bort och att en utvidgad bygglovprocess införs med hänsyn till att det vid det tekniska samrådet görs en genomgång av ansvaret mellan inblandade parter. Verket har tillstyrkt att bygglovprövningen omfattar tillgänglighet och ändamålsenlighet. Arbetsmiljöverket har anfört att det behövs en bättre samordning mellan plan- och bygglagen och arbetsmiljölagen. Umeå kommun har anfört att byggnadsnämnden förutsätts fatta två beslut

– ett bygglov och ett byggstartbesked – och att bygglovet kan uppfattas som ett tillstånd att starta byggnadsarbetena.

I svar på lagtextpromemorians förslag har Arbetsmiljöverket anfört att även kraven i andra författningar ska antas vara uppfyllda för att start- besked ska kunna ges, att sådana villkor kan innefatta att byggarbetsmil- jösamordnare är utsedd enligt arbetsmiljölagen samt, i de fall det behövs, förhandsanmälan är lämnad till Arbetsmiljöverket och en arbetsmiljöplan är upprättad. Verket har föreslagit ett tillägg om att även om byggnads- nämnden ska upplysa om krav enligt annan lagstiftning ligger ansvaret på byggherren att uppfylla alla lagkrav. SWEDAC har anfört att det inte är tydligt om sakkunnig kan ersätta kontrollansvarig och att ”sakkunnig” bör definieras.

Skälen för regeringens förslag: Innan ett byggprojekt sätts igång, bör det finnas två tydliga hållpunkter, beslutet om lov och beslutet om startbesked. Redan enligt nuvarande regler måste vissa krav vara upp- fyllda innan byggnadsarbetena påbörjas. Det som är nytt med regering- ens förslag är att byggnadsnämnden godkänner att dessa krav kan antas komma att uppfyllas och att åtgärden får påbörjas.

Byggprocessutredningen föreslog att beskedet skulle benämnas bygg- startbesked. Eftersom beskedet även kan avse rivningsåtgärder bör be- skedet i stället kallas startbesked.

Vid nämndens bedömning av om ett startbesked kan ges bör det – utöver de krav som gäller enligt nuvarande bestämmelser för att bygg- nadsarbeten ska få påbörjas – kontrolleras att åtgärderna kan antas kom- ma att uppfylla de krav som enligt plan- och bygglagen eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen gäller för åtgärderna. Det vore att gå för långt att kräva att byggnadsnämnden ska pröva om en åtgärd uppfyller kraven även enligt andra lagar. Däremot bör nämnden, liksom i dag, ha en skyldighet att upplysa byggherren om dessa krav.

Det föreslagna förfarandet ändrar inte ansvarsfördelningen jämfört med i dag. Reglerna blir bara tydligare. Huvudmotivet är att byggnadsnämn- den måste kunna ingripa i ett tidigt skede, innan ”olagliga” åtgärder har genomförts. Startbeskedet innebär inte någon granskningsplikt för bygg- nadsnämnden, däremot skapas förutsättningar för att man ska kunna ta fram ett anpassat kontrolldokument.

En fråga kan vara om förslaget om startbesked fördröjer projekten eller är kostnadsdrivande. Regeringen har kommit fram till att detta inte är fallet. Innan ett byggprojekt startar måste handlingar ändå finnas framme, och redan i dag genomförs ett byggsamråd i det här skedet. Stora resurser kan sparas genom att regelvidriga åtgärder utreds närmare och eventuellt stoppas i ett tidigt skede i förhållande till om åtgärden måste avbrytas

Prop. 2009/10:170

316

under byggtiden eller att utförandet måste göras om när åtgärden är full- följd. Förslaget innebär således ingen omotiverad tidsfördröjning.

I normalfallet har byggnadsnämnden ingen anledning att misstro den byggherre som genom sin redovisning visar, att ett byggprojekt kommer att uppfylla de tekniska kraven. Processen med ett tekniskt samråd och beslut om kontrollansvarig och kontrollplan går då lika snabbt som i dag. Om projektet däremot är så bristfälligt redovisat att byggnadsnämnden inte har möjlighet att bedöma det, behövs en bättre redovisning, innan ett startbesked kan ges. Om redovisningen är sådan att byggnadsnämnden inte kan ha tilltro till att byggprojektet kommer att kunna uppfylla alla tekniska krav, kan byggnadsnämnden begära att byggherren utser en eller flera särskilt sakkunniga, som kan verifiera att de tekniska lösningarna uppfyller kraven.

I vissa fall – när det finns anledning till tveksamhet beträffande bygg- herrens eller dennes medhjälpares kompetens – bör byggnadsnämnden själv kunna utse en särskilt sakkunnig på byggherrens bekostnad, som får till uppgift att bedöma kvaliteten på den tekniska lösningen. Detta är en liten utvidgning av dagens möjligheter enligt 10 kap. 20 § plan- och bygglagen.

Utan att byggnadsnämnden tar på sig något granskningsansvar kan nämnden ändå, med det föreslagna systemet, göra en tillräckligt ingående bedömning av om ett byggprojekt kan antas komma att uppfylla rele- vanta krav. Exempel på situationer där byggnadsnämnden har anledning att vänta med ett startbesked kan vara att energibalansberäkningar visar, att energihushållningskraven inte kommer att kunna klaras, att en stom- konstruktion inte är tillräckligt stabiliserad, att bygget inte kommer att ha ett tillräckligt fuktskydd under byggtiden och att byggherren inte kan visa hur fukttillståndet ska hinna bli tillräckligt lågt med redovisad bygg- tid, att utrymningsvägarna inte uppfyller föreskrivna krav på utrymnings- trygghet eller att en viss brandsäkerhetsfråga inte är belyst. I dag måste byggnadsnämnden låta allt detta passera för att eventuellt ingripa i efter- hand när bygget är klart. Enligt regeringens förslag i avsnitt 15.9 ska till- gänglighetsfrågorna prövas i bygglovet. Trots detta kan vissa tekniska lösningar beträffande tillgängligheten behöva bedömas inför startbeske- det.

Om byggherren kräver ett startbesked trots att förutsättningarna för detta inte är uppfyllda, bör byggherren kunna få ett beslut om vägrat startbesked.

I startbeskedet bör byggnadsnämnden fastställa den kontrollplan som ska gälla för åtgärderna enligt byggherrens förslag och det som har kom- mit fram i det tekniska samrådet eller annars i handläggningen av ären- det, med uppgift om vem eller vilka som är sakkunniga eller kontrollan- svariga; bestämma villkor för att få påbörja åtgärderna, om sådana villkor behövs; bestämma villkor och ungefärlig tidpunkt för utstakning, om ut- stakning behövs; bestämma vilka handlingar som ska lämnas till nämnd- en inför beslut om slutbesked och ge upplysningar om krav enligt annan lagstiftning, i den mån sådana upplysningar behövs.

Om det behövs bör byggnadsnämnden kunna ge ett startbesked endast för vissa arbeten, t.ex. att entreprenören får schakta men inte påbörja grundkonstruktionen eller att grundkonstruktionen får utföras trots att det råder tveksamheter om takkonstruktionen. Förutsättningen är att bygglo-

Prop. 2009/10:170

317

vet är beviljat. Startbeskedet kan ges med vissa villkor eller föreskrifter Prop. 2009/10:170 som har stöd i lagen, t.ex. att utstakning ska utföras innan arbetet startar

eller, att ett bevis om byggfelsförsäkring ska redovisas innan byggstart. Byggherren bör ha samma möjligheter att överklaga ett beslut om

startbesked som ett beslut om lov.

Ett startbesked bör upphöra att gälla den dag då beslutet om lov upphör att gälla eller, i den mån startbeskedet avser anmälningspliktiga åtgärder, två år efter att startbeskedet gavs. Om arbetena då har påbörjats men inte har avslutats och om det finns behov av det, bör byggnadsnämnden kalla till ett nytt tekniskt samråd. Att arbetena inte har avslutats inom den tid som gäller för startbeskedet bör byggnadsnämnden kunna få kännedom om av den kontrollansvariga. Möjligheten att kalla till ett nytt tekniskt samråd finns bara för anmälningspliktiga åtgärder. För lovpliktiga åtgärder gäller att byggherren på nytt måste ansöka om lov. Är arbetena, oavsett om de är lov- eller anmälningspliktiga i det närmaste avslutade eller är det av någon anledning inte aktuellt för byggherren att avluta arbetet bör byggnadsnämnden direkt få kalla till slutsamråd. Möjligheten att direkt kalla till slutsamråd överensstämmer med Lagrådets förslag. Bakgrunden till förslaget är att många kommuner uppger att deras arkiv innehåller mängder av ärenden som är äldre än fem år utan att slutbevis har begärts. Förslaget att nämnden i dessa situationer bör kalla till ett nytt tekniskt samråd eller till ett slutsamråd bedöms påskynda möjligheten att avsluta denna typ av ärenden.

16.6Utstakning

Regeringens förslag: Utstakning ska ske så snart byggnadsnämnden har gett ett startbesked.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Inga remissinstanser har uttalat sig i frågan. Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser krävs

att byggnadsnämnden, när en bygganmälan har kommit in, skyndsamt ska låta staka ut byggnaden, tillbygganden eller anläggningen och märka ut dess höjdläge, om det behövs med hänsyn till förhållandena på platsen och omständigheterna i övrigt. Om byggnaden eller anläggningen till sitt läge är direkt beroende av gränsen mot en grannes fastighet, ska grannen kallas till utstakningen.

Den tidpunkt vid vilken när nämnden ska låta staka ut byggnaden, till- byggnaden eller anläggningen m.m., bör med anledning av förslagen om bygganmälan respektive startbesked, ändras till efter att nämnden har gett ett startbesked.

318

Prop. 2009/10:170

16.7	Arbetsplatsbesök

Regeringens förslag: Efter ett startbesked ska byggnadsnämnden
minst en gång under arbetets gång besöka den plats där åtgärderna
genomförs, om startbeskedet har föregåtts av ett tekniskt samråd och
ett arbetsplatsbesök inte kan anses obehövligt. Ett arbetsplatsbesök ska
alltid göras, om startbeskedet avser ett stort eller komplicerat bygg-
projekt eller om byggnadsnämnden och byggherren vid det tekniska
samrådet har kommit överens om ett arbetsplatsbesök.
Byggnadsnämnden ska föra protokoll över arbetsplatsbesöket och
därefter skicka det till byggherren och den kontrollansvarige.
Byggprocessutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med
regeringens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Någon remissinstans har anfört att kommunernas
tillsynsresurser behöver förstärkas. Statens energimyndighet ser positivt
på att ett arbetsplatsbesök införs och har anfört att besöket stärker vikten
av en väl genomförd kvalitetskontroll i byggskedet samtidigt som bygg-
nadsnämndens handläggare får möjlighet till en erfarenhetsåterföring.
Boverket har anfört att kravet på besök på byggarbetsplatsen måste kunna
bedömas utifrån projektets omfattning och omständigheterna i övrigt. Be-
sök på byggarbetsplatsen bör enligt verket ske när kommunen eller nå-
gon annan part begär det. Fortifikationsverket har anfört att även om
arbetsplatsbesöken inte är obligatoriska, behövs en rejäl förstärkning av
kommunernas tillsynsresurser.
Skälen för regeringens förslag: De nuvarande bestämmelserna ger
byggnadsnämnden rätt att besiktiga byggprojekt.
Enligt PBL-kommitténs analys utövar byggnadsnämnderna alltför lite
tillsyn och den tillsyn som utövas håller ofta en låg nivå. Enligt kommit-
tén förklaras den bristande tillsynen normalt med att kommunerna har
otillräckliga resurser och inte kan ta ut behövliga tillsynsavgifter. Enligt
kommittén leder den bristfälliga tillsynen till att hela systemet förlorar i
trovärdighet. Enligt Byggprocessutredningen är förtroendet och respek-
ten för kommunernas ”inseende över byggnadsverksamheten” närmast
obefintligt. I en del kommuner görs inga tillsynsbesök över huvudtaget
på byggarbetsplatserna. Att även byggherrens kontrollant enligt entrepre-
nadavtalet inte heller särskilt ofta är på arbetsplatserna – i den mån en
kontrollant över huvud taget har utsetts – förstärker intrycket av att kont-
roller är mindre viktiga. Enligt utredningen bör en utökad funktion för de
kontrollansvariga innebära en minskad risk för sådana fall av uppseende-
väckande byggfel som numera inträffar alltför ofta.
Det är dock viktigt att samhället inte helt förlitar sig på de nu nämnda
aktörerna. Det behövs någon form av kommunal tillsyn över att reglerna
i plan- och bygglagen följs. En kontrollplan förutsätter att man i förväg
försöker föreställa sig vilka misslyckanden som kan tänkas uppkomma
under byggtiden. Det är alltså fråga om en slags riskbedömning. Även
risken för allvarliga fel förbises emellertid lätt när man utformar kont-
rollplanen. Därför kan en aldrig så bra kontrollplan inte helt ersätta ett		319

faktiskt besök på bygget med öppna sinnen. Om kommunens handlägg- Prop. 2009/10:170 are t.ex. ser att ett husbygge på ett olämpligt sätt dryper av fukt, bör detta

kunna föranleda nya kontrollinsatser samt ett ifrågasättande av aktörerna. Byggprocessutredningen har föreslagit att byggnadsnämnden alltid ska göra minst ett tillsynsbesök på arbetsplatsen. Remissinstanserna har i stort varit positiva till förslaget. Mot bakgrund av Byggprocessutred- ningens analys och remissinstansernas synpunkter bör det i lagen ställas krav på att byggnadsnämnden minst en gång under arbetets gång besöker den plats där åtgärderna genomförs, men att detta besök endast behöver göras om vissa förutsättningar är uppfyllda. För det första ska startbe- skedet ha föregåtts av ett tekniskt samråd. Vid utförande av sådana enkla åtgärder som inte föregås av ett tekniskt samråd får ett arbetsplatsbesök anses obehövligt. För det andra ska nämnden inte anse att besöket är obe- hövligt trots att det har föregåtts av ett tekniskt samråd. Oavsett nämn- dens behovsbedömning ska ett arbetsplatsbesök alltid göras om startbe- skedet avser ett stort eller komplicerat byggprojekt eller om byggnads- nämnden och byggherren vid det tekniska samrådet har kommit överens

om att ett arbetsplatsbesök ska göras.

Detta kommer att kräva att vissa kommuner behöver förstärka sina resurser. Eftersom byggnadsnämndens arbete med dessa frågor finansie- ras med avgifter, bör detta inte vara något ekonomiskt problem. I det föreslagna nya kontroll- och tillsynssystemet kan arbetsplatsbesöket komma att vara den enskilda åtgärd som på sikt har störst betydelse för systemets trovärdighet och effekt.

Byggnadsnämndernas tillsynsbesök kommer närmast att få karaktären av en revision. Nämndens handläggare bör se efter att kontrollplanen och bygglovet följs, att den kontrollansvarige är närvarande i föreskriven ut- sträckning, att inget uppenbart strider mot byggreglerna osv.

Det bör föras protokoll över tillsynsbesöket. Protokollet bör skickas till byggherren och den kontrollansvarige. Om byggnadsnämnden vid besö- ket upptäcker allvarliga avvikelser från föreskrifterna eller bygglovet, förväntas byggnadsnämnden kalla till ett avgiftsfinansierat samråd och diskutera nödvändiga åtgärder, bl.a. kan kontrollplanen i detta läge behö- va revideras.

Tillsynsbesöket på byggarbetsplatsen kan inte jämföras med de besikt- ningar som byggnadsnämnden gjorde enligt tidigare lagstiftning. En åter- gång till forna tiders myndighetsbesiktningar stämmer inte överens med en modern plan- och bygglag. Tyngdpunkten för kontrollen bör fortfar- ande ligga på byggherrens egenkontroll, kompletterad med en sakkunnig- kontroll. (Jfr avsnitt 18 avseende avgifter för tillsynsbesöken. Fler förslag avseende tillsyn finns i avsnitt 17.)

16.8Kompletterande villkor

Regeringens förslag: Byggnadsnämnden får besluta om kompletter- ande villkor för bygg- eller rivningsåtgärderna eller för kontrollen, om sådana villkor behövs för att uppfylla kraven enligt lagen eller före- skrifter som har meddelats med stöd av lagen, och behovet av villko- ren inte kunde förutses när startbeskedet gavs.

320

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.	Prop. 2009/10:170
Remissinstanserna: Inga remissynpunkter finns.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser har
byggnadsnämnden möjlighet att i samband med vissa ingripanden beslu-
ta om ändringar i kontrollplanen.
I vissa situationer kan byggnadsnämnden även behöva göra ändringar i
ett givet startbesked i vilket kontrollplanen ingår. Därför bör nämnden
kunna besluta om kompletterande villkor för bygg- eller rivningsåtgär-
derna eller för kontrollen, om sådana villkor behövs för att uppfylla kra-
ven enligt lagen eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,
och behovet av villkoren inte kunde förutses när startbeskedet gavs.

16.9 Slutsamråd

Regeringens förslag: I samband med att byggåtgärder som har om- fattats av ett tekniskt samråd avslutas ska byggnadsnämnden kalla till ett sammanträde för slutsamråd, om det inte är uppenbart obehövligt.

Sammanträdet ska normalt hållas på den plats där byggåtgärderna har genomförts. Vid sammanträdet ska man bl.a. gå igenom hur kont- rollplanen och andra villkor har följts. Nämnden ska föra protokoll över sammanträdet.

PBL-kommitténs förslag om avslutande samråd överensstämmer med regeringens förslag.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flera remissinstanser bl.a. Föreningen Sveriges

Byggnadsinspektörer har uttalat sig positivt om att ett avslutande bygg- samråd hålls för att klarlägga förutsättningarna för ett slutbevis.

I svar på lagtextpromemorians förslag har Sveriges Kommuner och Landsting anfört att benämningen ”byggarbetsplatsbesök” bör ändras till ”arbetsplatsbesök”, att ”slutbesiktning” leder tanken till entreprenadbe- siktning, som inte regleras i plan- och bygglagen, samt att om det vid slutsammanträdet finns skäl att väcka frågan om ytterligare kontroller bör formuleringen anknyta till bestämmelsen om kompletterande villkor.

Arbetsmiljöverket har anfört följande. Enligt verkets föreskrifter om byggnads- och anläggningsverksamhet ska den som låter utföra sådana arbeten se till att det upprättas en dokumentation som beskriver byggna- dens eller anläggningens konstruktion och de byggprodukter som har använts i den omfattning som är av betydelse för säkerhet och hälsa vid framtida arbete eller drift, underhåll, reparationer, ändring och rivning. Denna dokumentation ska vara färdig då byggnadsarbetena avslutas. Delvis kan detta utgöras av relationshandlingar och drift- och skötsel- instruktioner enligt Boverkets allmänna råd. Byggnadsnämnden bör kon- trollera att sökanden har upprättat handlingar enligt de nämnda före- skrifterna innan slutbesked ges.

Fortifikationsverket har anfört att bestämmelserna om slutsamråd riskerar att onödigtvis fördyra byggprocessen, om de inte tillämpas smi- digt, att det t.ex. kan vara onödigt att hålla samrådet på byggarbetsplatsen

321

samt att när slutsamrådet hålls bör också förhållandet mellan byggherre Prop. 2009/10:170 och entreprenör redan vara utrett genom slutbesiktning.

Boverket ser det som positivt att en regel införs som möjliggör samråd innan byggnadsåtgärderna avslutas och har anfört att det ger möjlighet till en ordentlig avstämning. Enligt verkets mening bör regeln utformas så att den ger möjlighet att ta hänsyn till vilken typ av projekt det rör sig om.

Skälen för regeringens förslag: En bakgrundsbeskrivning av gällande bestämmelser om samråd finns i avsnitt 16.4 om tekniskt samråd.

Både PBL-kommittén och Byggprocessutredningen har föreslagit att ett avslutande samråd bör hållas innan slutbevis eller slutbesked utfärdas. Regeringen delar denna bedömning. Även det avslutande samrådet bör få karaktären av en revision. En av de viktigaste punkterna blir att avgöra hur kontrollplanen har uppfyllts och om det finns avvikelser från bygg- lovet eller från tekniska föreskrifter. Utöver kontrollplanens uppfyllande bör byggnadsnämnden vid slutsamrådet kontrollera att andra villkor i startbeskedet och kompletterande villkor har följts, om eventuella av- vikelser har gjorts från de krav som gäller för åtgärderna, den kontroll- ansvariges utlåtande, den kontrollansvariges och byggnadsnämndens dokumentation över besök på byggarbetsplatsen och annan dokumenta- tion över arbetets utförande, behov av slutbesiktning eller andra åtgärder, och slutligen förutsättningarna för ett slutbesked. Behovet av slutsamråd måste bedömas av byggnadsnämnden i det enskilda fallet. Om det anses obehövligt behöver nämnden inte kalla till slutsamråd. Precis som vid det inledande tekniska samrådet bör byggnadsnämnden föra protokoll över slutsamrådet.

16.10Byggnadsnämndens slutbesked

Regeringens förslag: Med ett slutbesked ska byggnadsnämnden god- känna att en eller flera bygg- eller rivningsåtgärder ska anses slutförda och avseende byggåtgärder att byggnadsverket får tas i bruk. Även vid försumbara brister får ett slutbesked ges.

Ett interimistiskt slutbesked får ges om en brist som inte är försum- bar behöver avhjälpas eller på grund av att en kontroll behöver göras i ett senare skede. När bristen är avhjälpt eller kontrollen är gjord ska nämnden slutligt pröva frågan om slutbesked.

Nämnden ska skyndsamt handlägga frågan om slutbesked. Om nämnden finner att det finns skäl för ett ingripande, ska nämnden också handlägga den frågan skyndsamt.

PBL-kommitténs och Byggprocessutredningens förslag överens- stämmer i huvudsak med regeringens.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Boverket, Räddningsverket, Länsstyrelsen i Blek- inge län, Arboga, Gislaveds, Gullspångs, Haninge och Töreboda kom- muner, Sveriges Stadsarkitektförening, Kvalitetsansvarigas Riksförening, Villaägarnas riksförbund och Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer har ställt sig positiva till PBL-kommitténs förslag.

322

Villaägarnas riksförbund har anfört följande. Förslaget om slutbevisets nya stärkta roll är generellt bra dock med undantag för den inskränkta rätten att bruka småhuset om slutbevis inte har getts. Oftast är det inte byggherren eller småhusägaren som råder över att kraven i kontrollpla- nen inte är genomförda. Det kan bero på många olika omständigheter att så inte har skett. Förbundets erfarenhet är att de entreprenörer som anlitas av byggherren inte alltid tar sitt ansvar vilket leder till att kommunen inte kan utfärda slutbevis. Är det stora byggherrar finns oftast olika typer av sanktioner inskrivna i entreprenadkontrakten för att förhindra förseningar samt reglera uppkomna kostnader vid förseningar. När det gäller bygg- herrar för småhus är det mycket sällan som det till exempel finns med en vitesklausul i entreprenadkontraktet. Detta gör att en svag byggherre inte har samma möjligheter att agera i samband med förseningar. Denne kan ha sålt eller avvecklat sitt tidigare boende och beräknat inflyttning vid en viss tidpunkt. Håller inte tidpunkten för inflyttning och beställaren inte kan ta sitt hus i anspråk på grund av att entreprenören inte tillställer nöd- vändiga dokument för utfärdande av slutbevis har beställaren sällan eller aldrig några andra möjligheter att hitta ett möjligt boende. Dessutom vågar sällan en svag byggherre ta på sig kostnader trots att sådana kost- nader är ersättningsgilla vid en tvist. Förseningen kan bero både på entre- prenörens brister i handlingar och eventuella konkurser och liknande. Kommitténs förslag att ge kvalitetsansvarig en starkare ställning kan till viss del lösa problemet, men utan sanktioner mot trilskande eller even- tuellt konkursade entreprenörer blir detta en tandlös papperstiger.

Boverket har anfört att det är mycket positivt att tillsynsinsatserna in- riktas mer på det tidiga och sena skedet i byggprocessen och att slutske- det stramas upp samt att förslaget att en byggnad inte får tas i bruk innan slutbevis har meddelats utgör den enskilt viktigaste åtgärden för att minska tillämpningsproblemen i kontroll- och tillsynsprocessen.

Räddningsverket är positivt till införandet av krav på slutbevis innan byggnaden tas i bruk och har anfört följande. Detta innebär att frågor som rör brandsäkerhet kan hanteras på ett bättre sätt. Brister i byggnaders brandskydd uppmärksammas när byggnader tagits i bruk till viss del. Tillsyn kan inte bedrivas innan byggnaden är färdigställd. Denna över- gång blir tydligare med ett slutbevis. Tillsynsansvaret över eldstäder en- ligt lagen om skydd mot olyckor ligger på kommunen. Då faller det sig naturligt att kommunen via byggprocessen ser till att eldstäderna regist- reras som underlag för kommunens tillsyn efter utfärdandet av slutbevis. Annars finns risk att en viktig grund för kommunens tillsyn inte byggs upp.

Linköpings kommun har anfört att slutbevis bör kunna lämnas direkt i de fall tillsynsbehovet är litet. Fastighetsägarna Sverige har anfört att förslaget om slutbevisets nya roll i princip är bra men att förutsättningen för att det ska fungera är att kommunerna har tillräckliga resurser för att snabbt kunna utfärda slutbevis samt att förslaget inte tar hänsyn till att man vid många större projekt tillämpar etappvis inflyttning i takt med färdigställandet. Byggherreforum har ställt sig i princip positivt till för- slaget men anser att man måste hitta andra vägar för att förbättra bygg- kvaliteten, t.ex. höga viten. Borås kommun har anfört att det blir svårt att följa kraven på att få ta i anspråk en byggnad innan slutbevis har getts i

Prop. 2009/10:170

323

de fall då hyresgäster vistas i byggprojektet under hela byggtiden. Lik- nande synpunkter har anförts av Sveriges BostadsrättsCentrum, SBC.

Några remissinstanser är negativa till förslaget om slutbevis. Hit hör

HSB riksförbund, Riksbyggen och Sveriges Byggindustrier. HSB och Riksbyggen har avstyrkt formen för slutbevis med hänvisning till att det kommer att drabba tredje man samt anfört att den hyresgäst som tvingas vänta med inflyttning i en färdig lägenhet till dess att alla lägenheter är färdiga kan drabbas ekonomiskt och att fastighetsägaren på motsvarande sätt förlorar hyresintäkter under perioder som kan vara många månader.

Många remissinstanser är positiva till Byggprocessutredningens förslag om slutbesked och förfarandet kring detta. Föreningen Sveriges bygg- nadsinspektörer och Falkenbergs kommun har anfört att slutsamrådet bör vara en informell genomgång utan protokoll och att det bör räcka med att i byggnadsnämndens slutbesked notera kommentarer. Boverket har anfört att PBL-kommittén föreslog att byggnader inte skulle få tas i bruk innan byggnaden var färdig och slutbevis utfärdats och att det, enligt verket, åtminstone i nybyggnadsfallet är rimligt att upprätthålla ett sådant krav. De tekniska egenskapskraven har stor betydelse för hälsa och säkerhet och det bör, enligt verket, inte vara tillåtet att flytta in i ett hus som inte uppfyller samhällets minimikrav. Räddningsverket har anfört att slutbe- skedet bör delges räddningstjänsten när det gäller omfattande projekt dvs. sådana som kräver kontrollansvarig, så att räddningstjänsten får in- formation om att byggnadsverket är färdigt och kan utföra tillsyn enligt lagen om skydd mot olyckor. Statens Energimyndighet har anfört att ett provisoriskt slutbesked bör utfärdas tills energianvändningen har verifie- rats. Strömstads kommun har anfört att slutsamrådet och slutbeskedet bör förtydligas och undrar vem som ska kalla till samrådet. Handikappför- bundens samarbetsorgan har anfört att till det samråd som föregår slut- beskedet bör handikapporganisationerna kallas. Myndigheten för handi- kappolitisk samordning har anfört att vid slutsamrådet måste brister i till- gänglighet tas upp och byggherren åläggas att åtgärda bristerna innan slutbesked kan ges.

Statistiska centralbyrån har anfört följande. Ett stort problem för kom- munerna i dag är att man inte alltid har kännedom om att ett byggnads- projekt är färdigställt. Många ärenden blir liggande oavslutade i väntan på slutbevis. För Statistiska centralbyråns bostadsbyggnadsstatistik inne- bär detta en eftersläpning i rapporteringen av färdigställandet. Denna ef- tersläpning gör att statistiken har blivit osäkrare och att användbarheten minskar genom den försämrade aktualiteten. För kommunerna innebär det även extra administrativa kostnader. Statistiska centralbyrån är tvek- sam till om utredningens förslag om slutsamråd och slutbesked räcker för att lösa problemet med sent rapporterat färdigställande till kommunerna. Detta problem gäller främst bostadshusen. En möjlighet att förbättra si- tuationen vore till exempel att ge den föreslagne arbetsansvarige skyldig- het att till Byggnadsnämnden rapportera när ett bostadshus är så klart att inflyttning har skett.

Huddinge kommun har pekat på en situation som i bland ställer till problem för att slutföra ärenden med bygganmälan. Detta gäller då fas- tigheten säljs utan att slutbevis har hunnit utfärdas. Den nya ägaren har sällan samma intresse att slutföra bygganmälan för att få ett slutbevis. Det kan innebära svårigheter att få fram de handlingar som behövs.

Prop. 2009/10:170

324

Kungliga Tekniska Högskolan har anfört att en möjlighet kan vara att byggnadsnämnden i ett beslut om byggstartbesked får ange att byggna- den inte får tas i bruk innan slutbesked har utfärdats och att man med en sådan lösning öppnar möjlighet att i särskilt svåra eller osäkra byggpro- jekt hindra att byggnaden eller anläggningen tas i bruk.

Till de tveksamma remissinstanserna hör Linköpings kommun, som har anfört att det är mindre lämpligt med möjligheten till ett provisoriskt slut- besked, eftersom det medför en otydlig situation om vad som gäller när bygget är avslutat. Malmö kommun har undrat vilken status slutbeskedet får och erinrar om att enligt PBL-kommitténs förslag skulle det råda an- vändningsförbud till slutbevis har getts. GAR-BO Försäkring AB ser inte nyttan med ett slutsamråd och har anfört att om det endast är byggnads- nämnden som har intresse av slutbeviset, så vore det mer kostnadseffek- tivt att lägga in en bevakning sex månader innan projektet ska vara avslu- tat.

I svar på lagtextpromemorians förslag hoppas Trä- och möbelindustri- förbundet att bestämmelserna om slutbesked kommer att leda till att slutbesked blir rutin även när det gäller småhus. Fortifikationsverket har anfört att en skyndsam prövning kräver en ordentlig förstärkning av kommunernas resurser. Sveriges Kommuner och Landsting har konstate- rat att bestämmelsen sannolikt i många fall inte kommer att efterlevas. Byggherrarna Sverige AB har anfört att texten bör utformas så att det blir tydligt att ett etappvis ibruktagande är möjligt. Stockholms kommun har anfört att det är oklart vilka krav som avses och att byggherren kan få svårt att visa att alla krav enligt plan- och bygglagen är uppfyllda.

Skälen för regeringens förslag: När byggherren har uppfyllt sina åtaganden enligt kontrollplanen och byggnadsnämnden inte har funnit skäl att ingripa ska nämnden enligt gällande bestämmelser utfärda ett be- vis om detta. Om det brister i förutsättningarna för att utfärda ett sådant slutbevis, ska nämnden ta ställning till i vilken omfattning byggnaden ska få användas innan bristerna avhjälpts.

I Plan- och byggutredningens betänkande ”Anpassad kontroll av byg- gandet” (SOU 1993:94 s. 251) föreslogs att byggnadsnämnden efter att byggnaden har färdigställts, av hänsyn till byggherren och dennes kredit- givare skulle utfärda ett slutgodkännande. Detta skulle dock inte innebära att byggnadsnämnden iklädde sig något ansvar för att byggnaden upp- fyller föreskrivna krav, utan enbart innebära att den kunde få tas i bruk.

I propositionen ”Ändring i plan- och bygglagen m.m.”, anfördes att det inte är fråga om något godkännande av byggnaden, som kan liknas vid det nuvarande bygglovet. Ordet slutgodkännande borde därför bytas mot slutbevis, och ett sådant bevis utfärdas så snart alla de bestyrkanden som anges i kontrollplanen kommit in till nämnden och befunnits vara i sin ordning. Det framhölls att slutbeviset inte är någon garanti för att bygg- naden uppfyller föreskrivna krav utan enbart är ett kvitto på att byggher- ren har fullgjort sina skyldigheter enligt kontrollplanen. Enligt tidigare bestämmelser skulle byggnadsnämnden utföra slutbesiktning om det inte var uppenbart onödigt, men nu underströks att byggnadsnämnden inte skulle utföra någon efterhandskontroll av den färdig byggnaden (prop. 1993/94:178 s. 62).

Enligt PBL-kommitténs analys har slutbeviset inte fått någon stor be- tydelse för vare sig byggherren eller dennes kreditgivare. Eftersom till-

Prop. 2009/10:170

325

tron till både byggkontrollen och kontrollplanen är låg, blir också tilltron till slutbeviset lågt. Dokumentet är visserligen ett bevis på att byggnads- nämnden inte har funnit anledning att ingripa eller motsätta sig att bygg- naden tas i bruk, men det säger ingenting om byggnadens kvalitet i all- mänhet eller i vad mån den uppfyller föreskrivna krav, vilket ju heller inte var avsikten. Därmed blir intresset för slutbeviset svagt från både byggherrars, bankers och försäkringsbolags sida. Hela kontrollsystemet, från egenkontrollen till kontrollplanen och slutbeviset underkänns också i praktiken av länsstyrelsernas bidragsenheter, som vid sina egna pröv- ningar kan finna betydande brister i fråga om tillgänglighet och andra väsentliga egenskapskrav.

Eftersom slutbeviset inte tillmäts någon större betydelse finns heller inte tillräckliga drivkrafter att fullfölja kontrollplanerna och ge in dem så att ärendena kan avslutas av byggnadsnämnderna. Enligt PBL-kommittén har man från byggnadsinspektörers sida begärt att slutbevis åter ska få ut- färdas med anmärkningar så att ärendena kan avslutas, såvida det inte konstaterats att det föreligger allvarliga brister i det byggda. Enligt kom- mittén har man från olika intresseorganisationers sida anfört att krav på slutbesiktning av byggnadsnämnden borde återinföras, eftersom det skul- le öka slutbevisets värde. Slutbeviset borde enligt mångas mening även vara en förutsättning för att byggnaden eller byggobjektet ska få tas i bruk eller överlåtas till ny ägare.

Från byggherrars sida har kritik riktats dels mot att länsstyrelserna gör egna bedömningar i ärenden som redan har prövats enligt bestämmelser- na i plan- och bygglagen, dels att det förekommer att byggnadsnämnd- erna på oklara grunder förhalar utfärdandet av slutbevis för den byggher- re som faktiskt önskar få det, utan att denne har någon formell möjlighet att få saken prövad. Varken ett meddelat eller ett vägrat slutbevis kan i dag överklagas av någon.

Byggprocessutredningen har föreslagit att slutbeviset i stället ska kallas slutbesked. Detta för att få bättre överensstämmelse med benämningen av startbeskedet. Regeringen delar utredningens bedömning om ny benäm- ning. ”Slutbesked” stämmer också bättre med termerna förhandsbesked och villkorsbesked. Nuvarande slutbevis bör alltså ersättas av slutbesked.

Med ett slutbesked bör byggnadsnämnden ”godkänna” dels att en eller flera bygg- eller rivningsåtgärder ska anses slutförda, dels att byggnads- verket får tas i bruk. För att få ett slutbesked bör två förutsättningar vara uppfyllda.

För det första bör byggherren ha visat att alla krav som gäller för åtgär- derna enligt lovet, kontrollplanen, startbeskedet eller beslut om komplett- erande villkor är uppfyllda. Detta görs bäst genom det utlåtande av den kontrollansvarige som ska skickas till byggherren och nämnden. Detta förfarande innebär att ansvaret för att uppfylla och bestyrka föreskrivna krav ligger kvar på byggherren. Det innebär också att bästa möjliga beslutsunderlag tas fram av den som bör ha de bästa förutsättningarna att uttala sig om hur kontrollerna har utfallit och hur föreskrifterna har följts. På så sätt ska byggnadsnämndens beslut inte fördröjas. Det förutsätts att en certifierad kontrollansvarig, likaväl som en särskild sakkunnig, förmår göra en självständig och fackmannamässig bedömning. Det innebär också att den kontrollansvariges utlåtande förväntas innehålla anmärk- ningar om det är befogat.

Prop. 2009/10:170

326

Byggnadsnämnden gör sedan, som ett andra steg, en bedömning av den kontrollansvariges utlåtande. Denna bedömning bör i fråga om ansvars- tagande inte skilja sig från den bedömning som nämnden normalt gör av inkomna kontrollintyg. Utgångspunkten är att den kontrollansvariges be- dömningar ska godtas, om inte nämnden finner särskilda skäl att ifråga- sätta dem.

Den andra förutsättningen är att nämnden inte ska ha funnit skäl att ingripa enligt sanktionsbestämmelserna i föreslagna 11 kap.

Även vid försumbara brister bör slutbesked dock kunna ges. I ett så- dant slutbesked bör nämnden göra de anmärkningar som behövs med an- ledning av bristerna.

Om en brist inte är försumbar, men endast kan avhjälpas av en kontroll i ett senare skede av processen bör byggnadsnämnden, liksom i dag, kunna ge ett interimistiskt slutbesked som är beroende av att bristen av- hjälps eller att kontrollen görs. Exempel på en sådan kontroll är mätning av radon som behöver ske under vinterhalvåret. I ett sådant besked bör nämnden ange vad som gäller i fråga om möjligheten att ta byggnads- verket i bruk. När bristen är avhjälpt eller kontrollen är gjord bör nämn- den slutligt pröva frågan om slutbesked.

Byggnadsnämnden bör i princip ha tre beslutsalternativ. Det första är att ge ett slutbesked med eller utan anmärkningar. Det andra är att besluta om ett ingripande genom ett föreläggande om en åtgärd. Det tredje är att begära en oberoende kontroll av en sakkunnig. Det sistnämnda kan in- träffa om den kontrollansvariges underlag skulle ha sådana brister att byggherren måste åläggas – vid behov föreläggas – att anlita en särskild sakkunnig för att göra en utredning och lämna ett utlåtande

Byggnadsnämnden bör handlägga en begäran om slutbesked skynd- samt. Redan av startbeskedet bör framgå vilka handlingar som bygg- herren ska lämna in till nämnden inför beslut om slutbesked. Byggherren bör ge in sin begäran om slutbesked till byggnadsnämnden i god tid innan bygget har färdigställs, så att nämnden har möjlighet att kalla till slutsamråd för att gå igenom förutsättningarna och klara ut eventuella hinder för att slutbesked ska kunna meddelas.

Slutbeskedet bör innebära en rätt att ta byggnadsverket eller den be- rörda byggnadsverksdelen i bruk. Till dess att slutbesked har getts bör ett användningsförbud gälla.

Till skillnad mot i dag bör byggnadsnämnden således inte alltid behöva fatta ett särskilt beslut om användningsförbud. Nämnden tar ställning i frågan genom att i förekommande fall inte meddela slutbesked eller inte- rimistiskt slutbesked. Eftersom ett vägrat slutbesked kan få långtgående konsekvenser för de berörda genom användningsförbudet är det dock av vikt att kommunen inför ett beslut om vägrat slutbesked gör en bedöm- ning av om ett användningsförbud är en proportionerlig åtgärd. Vid be- dömningen bör kommunen göra en avvägning mellan konsekvenserna för den enskilde av ett förbud och det allmänintresse som finns av att åt- gärden från säkerhets-, miljö- och hälsosynpunkt uppfyller föreskrivna krav.

Det har övervägts att slutbesked ska vara ett villkor även för att bygg- naden ska få överlåtas. Det förekommer att byggherrar undandrar sig an- svaret genom att överlåta objektet på exempelvis en bostadsrättsförening, som inte alltid förstår att förvissa sig om att bygglov eller kontrollplan

Prop. 2009/10:170

327

finns och har följts. Det finns dock juridiska och principiella hinder mot Prop. 2009/10:170 att hindra en försäljning av privat egendom.

Det har även övervägts att återinföra obligatorisk slutbesiktning som en förutsättning för slutbesked. Det bör dock räcka att behovet av en avslutande besiktning bedöms och formerna för detta bestäms vid slutsamrådet. Byggnadsnämnden har rätt att utföra de tillsynsåtgärder som bedöms nödvändiga, men en besiktning bör utföras genom byggherrens försorg, gärna av en särskild sakkunnig.

Den sökande bör kunna överklaga ett vägrat slutbesked (jfr avsnitt 20.1 om vilka beslut som kan överklagas).

17	Tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder
17.1	Allmänt om tillsynen

Regeringens förslag: Tillsynen över att plan- och bygglagen och EU-
förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde samt föreskrif-
ter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller
en sådan EU-förordning följs ska kontrolleras i enlighet med vad som
sägs i tillsynskapitlet i lagen samt i enlighet med de föreskrifter som
regeringen har meddelat om detta.
Tillsynen ska utövas av regeringen, länsstyrelsen och den eller de
statliga myndigheter i övrigt som regeringen bestämmer och av bygg-
nadsnämnden (tillsynsmyndigheterna).
Tillsynen ska avse både byggnadsverk, skyltar och ljusanordningar.
Tillsynsmyndigheterna ska samarbeta med varandra samt med så-
dana statliga och kommunala organ som fullgör uppgifter av betydelse
för tillsynsverksamheten.
En kommun får träffa avtal med en annan kommun om att tillsyns-
uppgifter som byggnadsnämnden har enligt tillsynskapitlet ska skötas
helt eller delvis av byggnadsnämnden i den andra kommunen. Kom-
munen får dock inte överlåta befogenheten att meddela beslut i till-
synsärenden.

Boverkets förslag överensstämmer endast delvis med regeringens.
Boverket föreslog att Boverkets respektive länsstyrelsens samlade ansvar
för tillämpningen av plan- och bygglagen ska tydliggöras och uppgifterna
preciseras genom lagändringar. Vidare föreslog verket att länsstyrelsen
ska ha tillsyn över kommunens byggtillsyn med möjlighet att ingripa
med sanktioner.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av instanserna har tillstyrkt Bover-
kets förslag att tydliggöra länsstyrelsens och Boverkets generella ansvar
och uppgifter. Det fåtal instanser som har avstyrkt menar att nuvarande
regelverk ger ett tillräckligt stöd och att det är överflödigt att detaljstyra
de statliga myndigheternas ansvar. Växjö tingsrätt har anfört att en an-
vändning av begreppet ”tillsynsvägledning” skulle ansluta till den struk-
tur och terminologi som finns i miljöbalken. Enligt Sveriges geologiska
undersökningar bör lagen endast reglera att staten under vissa förutsätt-		328

ningar kan ingripa och inskränka kommunens rätt att planlägga och att länsstyrelsens och Boverkets ansvar i stället bör läggas fast i förordning. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att uppgiften att samordna sta- tens intressen bör gälla generellt över hela plan- och bygglagens tillämp- ningsområde och inte enbart för planärenden. Länsstyrelsen i Östergöt- lands län har ifrågasatt om kunskapsförmedling angående planläggning enbart ska riktas till kommuner, medan kunskapsförmedling som gäller byggande ska riktas till alla som berörs. Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört att begreppet statliga intressen behöver förtydligas. För att få tillräcklig effekt behövs enligt Statens räddningsverk även regler om en central tillsynsmyndighet som driver på tillsynsfrågorna och vägleder länsstyrelserna.

De flesta remissinstanser har ställt sig i huvudsak positiva till lagtext- promemorians förslag. Några instanser, däribland Boverket, Stockholms kommun och Sveriges Kommuner och Landsting, har anfört att kapitlet blivit svåröverskådligt eftersom det handlar om olika typer av kontroll och ingripanden. Det gäller framför allt marknadskontroll av byggpro- dukter som borde samlas i ett eget kapitel liksom byggnadsnämndens till- syn som borde regleras åtskilt från statens möjligheter att ingripa och utöva tillsyn över kommunerna. Boverket har anfört att ett borttagande av Boverkets uppsiktsansvar i lagtexten kräver att såväl uppsikts- som till- synsbegreppet preciseras så att inte otydlighet kring ansvar och roller uppstår. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att det är av stor vikt att kommunens, länsstyrelsens och de övriga statliga myndigheternas olika tillsynsroller klargörs. Växjö tingsrätt saknar bestämmelser om pre- skription för möjligheten att besluta om förbud eller föreläggande. En majoritet av remissinstanserna är positiva till de förändringar av tillsyns- och sanktionsavgiftsbestämmelserna som föreslås i promemorian. Växjö tingsrätt har anfört att ansatsen att efterlikna systemet i miljöbalken är bra, men menar att de bemyndiganden som regeringen har fått i 16 kap. är för snäva för att lösa nuvarande problem i plan- och bygglagen. Boverket framför att uttrycket ”EG-förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde” är ett för vagt uttryck i stället borde en hänvisning göras till den EG-förordning som avses. När det gäller tillsyn av bygg- produkter har verket föreslagit att uttrycket marknadskontroll används i stället för tillsyn i enlighet med Europaparlamentets och rådets förord- ning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphäv- ande av förordning (EEG) nr 339/93 och 1 § förordningen (2005:893) om marknadskontroll av varor. Lantmäteriet har anfört att det vore bra om även skyltar och ljusanordningar omfattas av bestämmelserna om ingri- panden. Göteborgs kommun har anfört att nuvarande bestämmelse om ingripande enligt 10 kap. 1 § omfattar fler åtgärder än den föreslagna. Byggherrarna i Sverige AB menar att den nuvarande kommunala till- synen över byggandet kan ifrågasättas och föreslår att förutsättningarna för en statlig byggnadstillsyn utreds.

Skälen för regeringens förslag

Som har redovisats i avsnitt 16.1, föreslår regeringen att byggherrens huvudansvar för att bygg-, rivnings- och markåtgärder utförs i enlighet

Prop. 2009/10:170

329

med de lagkrav som gäller för åtgärden ska ligga fast. Vidare gör reger- ingen bedömningen att tillsynen över om kraven i plan- och bygglagen följs även framöver i första hand bör vara ett kommunalt ansvar. Sam- tidigt anser regeringen att tillsynen behöver stärkas och uppgifts- och an- svarsfördelningen förtydligas. Bestämmelserna om roller och ansvar i olika delar av byggprocessen mellan byggherrar, kontrollansvariga, byggnadsnämnden, liksom att ansvaret för tillsyn av efterlevnaden av be- stämmelserna mellan byggnadsnämnden, länsstyrelsen och andra myn- digheter behöver tydliggöras. I enlighet med regeringens förslag i avsnitt 6.1 bör inledningsvis en strukturell förändring av kontroll- och tillsyns- bestämmelsernas placering i lagen genomföras. Bestämmelserna om byggherrens skyldigheter och byggnadsnämndens kontroll i samband med prövning av en ansökan om lov eller anmälan bör samlas i det nya 9 kap. I nya 10 kap. bör samlas bestämmelserna om byggherrens skyl- digheter och nämndens kontroll av de handlingar som ligger till grund för den prövning som följer efter bygglovprövningen och fram till slutbe- skedet. I samband med det bör även regleras det tillsynsbesök som nämn- den normalt ska göra minst en gång på byggarbetsplatsen innan slutbe- sked kan ges. Slutligen bör samtliga övriga tillsynsbestämmelser placeras i nya 11 kap. Detta kapitel blir därför det huvudsakliga tillsynskapitlet. För att stärka och tydliggöra tillsynsansvaret föreslås kapitlet inledas med generella bestämmelser som dels ska tydliggöra tillämpningsområdet för tillsynen, dels ska tydliggöra vilka myndigheter som är tillsynsmyndig- heter. Vid utformningen av dessa generella bestämmelser bör 26 kap. miljöbalken vara en förebild. Bestämmelserna om den närmare uppdel- ningen av olika tillsynsuppgifter mellan tillsynsmyndigheterna bör reg- leras på förordningsnivå på liknande sätt som görs i tillsynsförordningen till miljöbalken. Att regleringsnivån i plan- och bygglagen och miljö- balken överensstämmer underlättar samordningen av planläggning och prövning enligt plan- och bygglagen och miljöbalken.

Att tillämpningsområdet för tillsynen föreslås omfatta även EU-förord- ningar i frågor inom lagens tillämpningsområde har en remissinstans framfört som ett oprecist uttryck. Regeringen ser inget tillämpningspro- blem med detta uttryck särskilt som det på förordningsnivå kommer att framgå vilka myndigheter som har tillsynsansvar för olika EU-förord- ningar eller för olika uppgifter inom ramen för samma EU-förordning. Även i miljöbalken används detta generella begrepp. Att inte ange den eller de aktuella EU-förordningarna vid namn i lagen har den lagtekniska fördelen att lagen inte behöver ändras varje gång det beslutas en ny EU- förordning alternativt en befintlig EU-förordningen ändrar namn.

Enligt regeringens bedömning bör det av lagen framgå att tillsynsmyn- digheterna ska ha en skyldighet att samarbeta med varandra. Vidare bör det framgå att en myndighet ska ha rätt att träffa avtal med en annan kommun om att tillsynsuppgifter som byggnadsnämnden har enligt plan- och bygglagen helt eller delvis ska skötas av byggnadsnämnden i den andra kommunen. Däremot får kommunen inte överlåta befogenheten att meddela beslut i tillsynsärenden. En motsvarande bestämmelse finns i 26 kap. 7 § miljöbalken.

Slutligen bör det av lagen framgå att det som sägs om byggnadsverk i tillsynskapitlet även bör tillämpas i fråga om skyltar och ljusanordningar.

Prop. 2009/10:170

330

Byggnadsnämndens tillsynsansvar

Byggnadsnämnden har i dag ett renodlat tillsynsansvar, men vad det innebär och hur det ska förenas med att byggherren har det fulla ansvaret för resultatet, förklarades inte närmare inför reformen 1995. Klart är att byggherren har och även fortsättningsvis ska ha ansvar för att utföra nöd- vändiga kontroller, upptäcka förekommande brister och vidta nödvändiga åtgärder. Ingenting av detta förändras av att byggnadsnämnden skaffar sig en viss insyn och gör de påpekanden man finner anledning till, vilket är minimiförutsättningarna för att nämnden ska kunna ha något ansvar alls. Detta inverkar inte på byggherrens ansvar för att relevanta åtgärder vidtas.

Byggherrens handlingsutrymme minskar givetvis ju mer precisa bygg- nadsnämndens påpekanden är, men nämnden måste kunna vara så tydlig som förhållandena kräver, utan att hämmas av eller hänvisa till att bygg- herren har ansvaret. Om byggnadsinspektören finner att exempelvis brandskyddskraven inte är uppfyllda, så måste detta givetvis påtalas och rent av följas upp utan att vare sig nämnden eller inspektören tar på sig något ansvar i händelse brand. Nämnden skulle snarare ta på sig ett ansvar genom att inte vid behov göra påpekanden och kräva rättelser – eller ens skaffa sig viss insyn i projektet – när den faktiskt har ett till- synsansvar. Det är inte givet att byggnadsnämnden tar på sig ett större ansvar för att lagen följs genom en ökad tillsyn, vilket hittills har varit en utbredd uppfattning. Ansvaret kan anses öka också genom en minskad eller utebliven tillsyn. Byggnadsnämndens tillsynsroll kan förstärkas och förtydligas på främst tre sätt. Krav bör kunna ställas på intyg om kontroll av utförd åtgärd. Bindande besked bör kunna ges till byggherren i fråga om bedömningar, avvägningar eller avsteg vid tillämpningen av de före- skrivna kraven. Möjligheter bör finnas att förhindra att byggnadsarbeten påbörjas och byggnadsverk tas i bruk om inte föreskrivna krav kan till- godoses.

Tillsyn är en myndighetsuppgift som gäller uppföljning – inte utform- ning – av beslut som fattas i politisk och demokratisk ordning. Tillsyns- ansvaret bör därför i hög grad kunna överlåtas på tjänstemän. Ansvaret innebär en skyldighet – inte bara en rättighet – att ingripa när fattade be- slut frångås, regler överträds och krav eftersätts.

Tillsyn över byggandet förutsätter personella resurser och teknisk kom- petens. Krav ställs i dag på att byggnadsnämnden ska ha biträde av minst en person med arkitektutbildning och i övrigt ha tillgång till personal i den omfattning och med den särskilda kompetens som behövs för att nämnden ska kunna fullgöra sina uppgifter på ett tillfredsställande sätt. Trots att lagen är tydlig ser inte verkligheten ut så. Det har övervägts att förstärka och förtydliga kraven främst när det gäller tillgången till tek- nisk kompetens, men det bör även fortsättningsvis i huvudsak vara en kommunal uppgift att avgöra vilken kompetens personalen bör ha.

Tillsynsavgifter kan i dag i princip endast tas ut för besiktningar eller andra åtgärder som utförs på begäran av byggherren eller fastighetsäga- ren. I avsnitt 18 föreslås nya möjligheter för uttag av avgift.

Tillsyn förtar inte byggherrens ansvar, det kompletterar och förtydligar hans beslutsunderlag och ger honom eller henne stöd för att kunna ta ansvar. Det ligger i sakens natur att nämnden vid sin tillsyn upptäcker fel

Prop. 2009/10:170

331

som behöver rättas, och när så skett förklarar sig nöjd och sålunda direkt eller indirekt godkänner resultatet med avseende på föreskrivna krav. Detta är innebörden i det föreslagna och förstärkta slutbeskedet. Däremot innebär det inte att byggnadsnämnden tar på sig något ansvar för resul- tatet. Det nämnden medger är att byggherren har tagit sitt ansvar, så långt det kan bedömas utifrån den kontrollansvariges utlåtande. Byggnads- nämnden bör utöva tillsyn på byggarbetsplatsen i den utsträckning som är bestämd eller bedöms vara påkallad enligt uppgift i kontrollplanen, och kalla till nytt samråd om byggherren eller den kontrollansvarige så begär eller det finns särskild anledning.

Statlig tillsyn

Uppdraget till Boverket att utreda den statliga tillsynen av plan- och bygglagen föranleddes främst av att tillämpningsproblem och brister i de statliga myndigheternas ansvar för uppsikt och tillsyn har uppmärksam- mats i flera sammanhang under senare år. Riksrevisionen anser exem- pelvis i rapporten ”Uppsikt och tillsyn i samhällsplaneringen – intention och praktik” (RiR 2005:12) att centrala inslag i plan- och bygglagen inte har utvecklats som det var tänkt. Länsstyrelsernas tillsyn genomförs inte på det framåtsyftande sätt som avsågs och Boverkets stöd till länsstyr- elser och kommuner har minskat. I rapporten konstateras vidare att Bo- verkets information till regeringen om utvecklingen inom planväsendet främst har handlat om översiktsplanering och de insatser som verket har gjort, medan effekterna av insatserna och kvaliteten i planeringen inte har redovisats. Även PBL-kommittén lyfter i sitt slutbetänkande (SOU 2005:77 s. 151 f.) fram att många av de problem som har uppmärksam- mats hänger samman med brister i tillämpningen och anser att behovet av en bättre vägledning samt kompetens- och metodutveckling är stort. Kommittén anser bland annat att länsstyrelsens uppgift att samordna statens intressen behöver utvecklas, liksom formerna för en mer allmän rådgivning inom ramen för tillsynsansvaret.

Bland annat med anledning av ovannämnda rapporter har regeringen tagit initiativ till olika åtgärder för att förbättra Boverkets och länsstyrel- sernas möjligheter att bidra till en bättre tillämpning av plan- och bygg- lagen. I regleringsbrevet för 2008 gavs Boverket i uppdrag att tillsam- mans med länsstyrelserna under tre år arbeta med en kompetensutveck- ling inom staten. Regeringen bidrar med 10 miljoner kronor för detta ändamål. Målen för kompetenssatsningen är bland annat att öka insikten om ansvarsfördelningen för en effektivare tillämpning, att utveckla lämp- liga och effektiva arbetssätt inom länsstyrelserna och kommunerna samt att förbättra samverkan mellan statliga myndigheter. För att stärka Bo- verkets och länsstyrelsernas arbete när det gäller tillämpningen av plan- och bygglagstiftningen fick Boverket och länsstyrelserna dessutom en resursförstärkning från och med 2009. Insatser har även gjorts för att förbättra samordningen mellan regleringsbreven för Boverket och läns- styrelserna vilket har medfört att samverkan mellan Boverket och läns- styrelserna har ökat. Som ett led i strävandena att förbättra Boverkets och länsstyrelsernas arbete med en statlig överblick över tillämpningen inom plan- och byggnadsväsendet har Boverket i samverkan med länsstyrel- serna och efter samråd med Sveriges Kommuner och Landsting i decem-

Prop. 2009/10:170

332

ber 2008 redovisat regeringsuppdraget ”Förbättrad statlig överblick över tillämpningen av PBL” (Boverket, mars 2009). I ett utvecklingsarbete har Boverket under 2009 också redovisat rapporten ”Uppsikt enligt plan- och bygglagen” (Boverket, april 2009). Rapporten är ett steg i Boverkets arbete med att årligen redovisa aktuella tendenser inom plan- och bygg- området.

I rapporten Tydligare statligt ansvar i plan- och bygglagen (Boverket, juni 2007) föreslår Boverket att nuvarande bestämmelser om länsstyr- elsens och verkets uppgifter bör förtydligas främst genom ändringar i plan- och bygglagen, men även genom nya regler i plan- och byggförord- ningen. Syftet är att tydliggöra myndigheternas gemensamma ansvar för en förebyggande kunskapsförmedling och en systematisk s.k. uppsikt och utvärdering av tillämpningen, liksom länsstyrelsens specifika ansvar att samordna statens intressen i planärenden.

Regeringen anser i likhet med Boverket och flertalet av remissinstans- erna att det finns anledning att utveckla och förbättra länsstyrelsens och Boverkets ansvar för en korrekt, effektiv och enhetlig tillämpning av plan- och bygglagstiftningen. Myndigheterna bör även fortsättningsvis ha i uppgift att förmedla kunskaper och råd samt att följa upp och utvärdera hur lagen tillämpas. Regeringen anser dock i likhet med några remiss- instanser att det är överflödigt att med stöd av plan- och bygglagen i detalj styra de statliga myndigheternas ansvar i dessa avseenden. Som angetts bör i stället de statliga myndigheternas uppgifter uttryckas i gene- rella termer, och ansvars- och uppgiftsfördelningen regleras på förord- ningsnivå.

Därutöver bör bestämmelserna om statlig kontroll i nuvarande 12 kap. föras över till det nya tillsynskapitlet, eftersom de reglerar länsstyrelsens möjlighet att ingripa i enskilda beslut, och således har karaktär av tillsyn. Länsstyrelsens ansvar att samordna statens intressen bör som hittills framgå av de särskilda bestämmelser som reglerar förfarandet då över- siktsplaner och rättsverkande planer, dvs. detaljplaner och områdesbe- stämmelser tas fram.

I sammanhanget bör nämnas att det av 1 § i förordningen (2009:1482) med instruktion för Boverkets framgår att verket är förvaltningsmyn- dighet för frågor om byggd miljö och hushållning med mark- och vatten- områden, för fysisk planering, byggande och förvaltning av bebyggelsen och för boendefrågor. Av 3 § framgår att verket bl.a. har till uppgift att följa och analysera tillämpningen av plan- och bygglagen.

Tillsyn över byggprodukter

Sverige har som medlem i EU ett åtagande att bedriva marknadskontroll inom en rad olika områden jfr Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och mark- nadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Marknadskontroll kan definieras som den kontroll som äger rum när en produkt släpps på marknaden eller först tas i bruk och som innebär att en myndighet kan vidta åtgärder för att säkerställa att en produkt uppfyller ställda krav. Syftet med marknads- kontrollen på byggområdet är främst att stödja den inre marknaden för byggprodukter inom EU, så att fri konkurrens upprätthålls och att bygg-

Prop. 2009/10:170

333

produkterna uppfyller de egenskaper som finns deklarerade enligt aktu- Prop. 2009/10:170 ella direktiv.

Enligt 36 § förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. är Boverket ansvarig myndighet för den tillsyn av byggprodukter som avses i 7 § lagen (1994:847) om tekniska egenskaps- krav på byggnadsverk, m.m.

Marknadskontrollen utförs genom stickprov av i förväg utvalda pro- dukter inom det harmoniserade området samt genom att testa produk- terna avseende de egenskaper som finns deklarerade. Urvalet baseras på en riskbedömning. Syftet är därmed att kontrollera produkter mot dekla- rerade egenskaper och i första hand enligt CE-märkningen. Vid ett even- tuellt icke-överensstämmande ska Boverket agera och i första hand ge- nom lämpliga åtgärder få dessa avvikelser hanterade av tillverkaren och i andra hand vidta tvingande myndighetsåtgärder. Boverket kan då utfärda föreläggande och förbud som får förenas med vite. Boverket ska även kontrollera byggprodukter inom det icke-harmoniserade området enligt produktsäkerhetslagen (2004:451). Grundläggande är att skydda konsu- menter från farliga och osäkra produkter. Denna kontroll förutsätter att ansvariga myndigheter gör en riskbedömning av aktuella konsument- produkter.

17.2	Tillsynen över kommunala beslut

Regeringens bedömning: Tillsynen över kommunala beslut bör vara
densamma som i dag.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer inte med regeringens be-
dömning. Kommittén föreslog att länsstyrelsen inte längre ska pröva om
reglering i detaljplan eller områdesbestämmelser som angår flera kom-
muner har samordnats på ett lämpligt sätt.
Boverkets förslag överensstämmer endast delvis med regeringens be-
dömning. Boverket föreslog att tillämpningen av de formella kraven på
planprocessen samt utformningen av planer ska vara ett statligt intresse,
som bevakas av länsstyrelsen med stöd av utvidgade bestämmelser om
statlig kontroll. Vidare föreslog verket att länsstyrelsen ska ges en möj-
lighet att pröva och upphäva kommunen beslut om lov och förhands-
besked på samma grunder.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer inte helt med reger-
ingens bedömning. I promemorian föreslogs att länsstyrelsens möjlighet
att på samma sätt som gäller för detaljplaner och områdesbestämmelser
överpröva beslut om lov eller förhandsbesked skulle framgå av före-
skrifter som regeringen meddelar.
Remissinstanserna: Flertalet av länsstyrelserna och de statliga myn-
digheterna har invänt mot PBL-kommitténs förslag att länsstyrelsen inte
längre ska kunna pröva kommunens rättsverkande planbeslut som inne-
bär bristande mellankommunal samordning. Länsstyrelsen i Stockholms
län har anfört att länsstyrelsens skyldighet att verka för statens intressen
skulle försvåras genom förslaget, eftersom det är svårt att dra en gräns
mellan ett kommunalt och ett statligt ansvarsområde. Boverket har fram-
fört att kommunerna kan ha svårt att göra de helhetsanalyser som krävs		334

och att länsstyrelsen med sin överblick har bättre förutsättningar att sätta in frågor i ett regionalt perspektiv. Sveriges Kommuner och Landsting samt majoriteten av kommunerna har tillstyrkt förslaget. Malmö kommun har tillstyrkt förslaget, som ger kommunerna större skyldighet att sam- råda med varandra och möjlighet för länsstyrelsen att koncentrera sina bedömningar på de statliga intressena.

En övervägande del av instanserna har tillstyrkt Boverkets förslag och framhållit att det är viktigt att staten har en tillsynsroll i planeringen och ett tydligare ansvar för att lagstiftning följs. Ett antal av dessa instanser har tillstyrkt med önskemål om ett förtydligande av begreppen i försla- get. Ett antal remissinstanser har dock anfört att formaliafrågor och bris- ter inte bör ses som ett statligt intresse med möjlighet till ingripande i en- skilda beslut, utan att kommunen bör ha det yttersta ansvaret för den formella hanteringen. Vidare har nyttan av förslagets utökade administra- tion och statliga maktutövning ifrågasatts. Framförallt har det uttryckts tveksamhet inför vad som ska anses vara sådana väsentliga avvikelser i den formella hanteringen som ska kunna leda till ingripande.

I svar på lagtextpromemorians förslag har Länsstyrelsen i Hallands län ifrågasatt om inte länsstyrelsen också borde ges en möjlighet att ingripa mot formaliafel. Boverket har anfört att länsstyrelsens möjlighet att över- pröva kommunens beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser även bör gälla en bebyggelse som avser enbart anläggningar. Definitionen av termen bebyggelse i 1 kap. innebär en olycklig inskränkning av omfatt- ningen på länsstyrelsen prövning. Luftfartsverket har anfört att bestäm- melserna i nuvarande 12 kap. plan- och bygglagen bör överföras i sin helhet utan uppdelning med motiveringen att möjligheten för länsstyrel- sen att pröva byggnadsnämndens beslut om lov eller förhandsbesked bör följa direkt av lag och inte vara beroende av annan föreskrift. Frågorna bör, enligt Luftfartsverket, fortsatt ligga inom länsstyrelsens ansvarsom- råde och inte delas upp även på regeringen eller annan myndighet.

Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande bestämmelsen om ramen för länsstyrelsens överprövning av kommunernas beslut att anta, ändra eller upphäva detaljplaner eller områdesbestämmelser har nyligen ändrats vid två tillfällen. Den första ändringen trädde i kraft den 1 januari 2008 och innebär att kommunen vid sin lämplighetsprövning även ska ta hänsyn till risken för olyckor, översvämning och erosion. Även i övrigt trädde ändringar i kraft som innebär bättre överensstäm- melse mellan kommunens prövning enligt nuvarande 2 kap. 3 § och be- stämmelsen i 12 kap. Den senaste ändringen trädde i kraft den 1 juli 2009 och innebär att länsstyrelsen vid lämplighetsprövningen även ska pröva om kommunens beslut innebär att strandskydd enligt 7 kap. miljöbalken upphävs i strid med gällande bestämmelser.

PBL-kommittén föreslog i sitt slutbetänkande (SOU 2005:77) att läns- styrelsen inte längre ska pröva om reglering i detaljplan eller områdes- bestämmelser som angår flera kommuner har samordnats på ett lämpligt sätt. Regeringen instämmer i kommitténs bedömning att kommunerna bör ta ett större ansvar för att planeringen sker med hänsyn till för- hållandena i närliggande, berörda kommuner samt på lämpligt sätt sam- verka med varandra i den fysiska planeringen. Detta regleras tydligt bl.a. genom bestämmelserna i 2 kap. 3 § sista stycket i regeringens förslag. Enligt bestämmelserna, som i stort motsvarar nuvarande bestämmelser,

Prop. 2009/10:170

335

ska kommunen i planläggningen ta hänsyn till mellankommunala och Prop. 2009/10:170 regionala förhållanden. Vidare framgår av bestämmelserna om förfaran-

det då översiktsplaner samt detaljplaner eller områdesbestämmelser upp- rättas att berörda kommuner ska involveras vid såväl samråd som utställ- ning eller granskning. Regeringen anser mot denna bakgrund att det inte behövs några ytterligare bestämmelser om samverkan mellan kommun- erna. Regeringen ser heller inga skäl att inskränka länsstyrelsens möjlig- het att ingripa i beslut som innebär en bristande mellankommunal sam- ordning. Som framhållits av bl.a. Länsstyrelsen i Stockholms län är de mellankommunala och regionala frågorna ofta så komplexa att de inte kan hanteras som renodlade gränskommunala angelägenheter. Staten, via länsstyrelsen, bör således även fortsättningsvis ges möjlighet att ingripa mot kommunens planbeslut enbart på den grunden att beslutet innebär en bristande mellankommunal samordning.

Boverket har i rapporten ”Tydligare statligt ansvar i plan- och byggla- gen” (Boverket, juni 2007) föreslagit att länsstyrelsen borde ges en möj- lighet att pröva om kommunen har begått ett väsentligt formaliafel i sam- band med beslut om detaljplan eller områdesbestämmelser, liksom att motsvarande möjlighet ska kunna införas för kommunens beslut om bygglov. Regeringen anser i likhet med ett stort antal remissinstanser att förslaget skulle medföra en oklar ansvarsfördelning mellan kommunen och länsstyrelsen. Det bör inte råda någon tvekan om att det är kommu- nen som har det grundläggande ansvaret för att plan- och bygglagens regler följs. Det är vidare uppenbart att införandet av en ingripandemöj- lighet på formella grunder skulle innebära en ny och delvis resurskräv- ande uppgift för länsstyrelserna. Regeringen anser att det är angeläget att länsstyrelsen i stället även fortsättningsvis koncentrerar sitt arbete på att samordna statens intressen. Sammantaget gör regeringen bedömningen att bestämmelserna om de kriterier som länsstyrelsen ska ta hänsyn till i samband med lämplighetsprövningen av kommunernas beslut inte behö- ver förändras ytterligare i nuläget. Bestämmelserna bör därför i stort sett oförändrade föras över till den nya plan- och bygglagen.

17.3Förelägganden

Regeringens förslag: En möjlighet att ge ett lovföreläggande för en lovpliktig åtgärd som har vidtagits utan lov införs.

En möjlighet att ge ett föreläggande om underhållsutredning införs för de situationer där det brister i underhållet av ett byggnadsverk. En sådan sakkunnig som ska ges uppdraget att utreda behovet av under- hållsåtgärder ska vara certifierad.

Ett föreläggande om att en person ska vidta en viss åtgärd till följd av att denne låtit bli att fullgöra en skyldighet (åtgärdsföreläggande) kan riktas mot en byggherre, ägare, nyttjanderättshavare, väghållare, den kontrollansvarige och huvudmannen för en allmän plats.

Ett föreläggande för ägaren av en fastighet eller ett byggnadsverk att vidta rättelse ska benämnas rättelseföreläggande.

Ett föreläggande om att ägaren ska riva ett byggnadsverk ska be- nämnas rivningsföreläggande.

336

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört att det av förarbetena bör framgå vilka möjligheter byggnadsnämnden har att förelägga om rättelse för planstridiga åtgärder som inte omfattas av lov- plikt. Boverket har anfört att vid föreläggande om underhållsutredning bör det av lagtexten framgå om den sakkunnige ska vara certifierad. Verket har ifrågasatt lämpligheten i att använda termen ”återkallelse” i bestämmelsen om produktförelägganden eftersom ”återkallelse” inom EU-rätten betyder något annat. Stockholms kommun har anfört att det kan uppstå svåra gränsdragningar i ansvarsfrågan avseende utförda åtgärder mellan den kontrollansvarige och byggherren. Samtidigt anser Stock- holms kommun att det är bra att den kontrollansvarige får ett formellt ansvar. Sveriges Kommuner och Landsting har föreslagit att två nya be- stämmelser införs. Den ena med möjlighet att förelägga den som inte föl- jer bestämmelserna om startbesked, kontrollplan, utstakning, arbetsplats- besök eller kontrollansvarig och att byggnadsnämnden i en sådan situa- tion ska kunna besluta om en kontroll i efterhand på ägarens bekostnad. Den andra med besked om vad som ska ske med något som har rivits med stöd av ett rivningsföreläggande och vem sådan egendom ska till- höra. Vidare har Sveriges Kommuner och Landsting anfört att nuvarande utformning av bestämmelsen om förelägganden om underhållsutredning bör behållas.

Skälen för regeringens förslag: Vid en genomgång av de nuvarande bestämmelserna om föreläggande har regeringen funnit ett behov av att tydliggöra dessa för att underlätta tillämpningen.

I de situationer då en lovpliktig åtgärd har vidtagits utan lov finns i dag en möjlighet för byggnadsnämnden att bereda ägaren tillfälle att inom viss tid ansöka om lov innan ett föreläggande får meddelas. Frågan är dock hur nämnden går till väga vid tillämpningen av denna bestämmelse. Enligt regeringens bedömning är det lämpligt att ägaren bereds tillfälle att ansöka om lov just genom ett föreläggande från nämnden. Bestäm- melsen bör ändras i enlighet med detta. Föreläggandet bör betecknas

”lovföreläggande”.

Likaså finns enligt nuvarande bestämmelser en möjlighet för nämnden att uppdra åt en sakkunnig person att på ägarens bekostnad utreda beho- vet av underhållsåtgärder om nämnden finner att det finns brister i fråga om underhållet av ett byggnadsverk. Även i detta fall gör regeringen be- dömningen att det är lämpligt att nämnden, innan ett sådant sakkunnig- uppdrag beslutas, i ett föreläggande ger byggnadsverkets ägare tillfälle att inom viss tid ge sina synpunkter på ett sådant uppdrag. Som en följd av tjänstedirektivet bör bestämmelsen samtidigt förtydligas på så sätt att fråga ska vara om en certifierad sakkunnig.

Enligt nuvarande bestämmelser finns en möjlighet för byggnadsnämn- den att förelägga den som underlåter att utföra en åtgärd som den per- sonen är skyldig att utföra enligt lagen eller enligt någon föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av lagen. Det bör förtydligas mot vem byggnadsnämnden kan rikta ett sådant föreläggande. Vid en genom- gång av bestämmelserna i lagen framgår att följande personer bör omfat- tas av bestämmelsen: byggherren, ägaren, nyttjanderättshavaren, väg- hållaren, den kontrollansvarige och huvudmannen för en allmän plats. Naturligtvis bör nämnden enbart förelägga den som har låtit bli att vidta

Prop. 2009/10:170

337

en åtgärd som det finns en skyldighet att vidta enligt lagen eller föreskrif- Prop. 2009/10:170 ter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen. En remissinstans

har invänt att det kan bli fråga om svåra gränsdragningar i ansvaret för olika åtgärder mellan byggherren och den kontrollansvarige. Regeringen gör bedömningen att uppdelningen av ansvaret för olika åtgärder mellan byggherren och den kontrollansvarige är tydligt reglerat i den nya lagen. Därmed bör det inte vara någon svårighet för nämnden att avgöra till vem föreläggandet ska ställas. Om ansvarsfördelningen i något enstaka fall ändå skulle vara oklart bör föreläggandet ställas till byggherren eftersom denne alltjämt kommer att ha huvudansvaret för att bygg- och rivnings- åtgärder utförs i enlighet med aktuella bestämmelser och beslut. Denna kategori av föreläggande bör benämnas ”åtgärdsföreläggande”.

Förelägganden som innebär att byggnadsnämnden förelägger ägaren av en fastighet eller ett byggnadsverk att vidta rättelse till följd av att en åtgärd tidigare har vidtagits i strid med lag eller föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd av lagen bör benämnas ”rättelseförelägg- anden”. Precis som en remissinstans påpekar kan ett sådant föreläggande meddelas oavsett om den åtgärd som har vidtagits var lovpliktig eller inte.

Förelägganden om att ägaren ska riva ett byggnadsverk bör benämnas

”rivningsföreläggande”.

Nuvarande bestämmelser om planföreläggande, om möjlighet att före- lägga för ökad trafiksäkerhet, om möjlighet att förelägga om stängsel kring industrianläggningar som inte används och produktförelägganden bör tas in i den nya lagen.

17.4Förbud mot användning av byggnadsverk

Regeringens förslag: Byggnadsnämnden ska kunna förbjuda använd- ningen av hela eller delar av ett byggnadsverk dels om byggnadsver- ket har brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av byggnadsverket, dels om förutsättningar för att ge slutbesked saknas.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser kan en byggnadsnämnd förbjuda användningen av ett byggnadsverk om byggnadsverket har sådana brister som kan äventyra säkerheten för dem som uppehåller sig i eller i närheten av byggnadsverket.

De nya bestämmelserna om slutbesked innebär att ett byggnadsverk eller en del av ett byggnadsverk inte får tas i bruk förrän ett slutbesked eller åtminstone ett interimistiskt slutbesked har getts. Som en följd av dessa bestämmelser gör regeringen bedömningen att byggnadsnämnden också ska kunna meddela ett beslut om användningsförbud för hela eller delar av ett byggnadsverk om förutsättningar för slutbesked saknas.

338

17.5Byte av och ingripanden mot en kontrollant eller kontrollansvarig

Regeringens förslag: Om en kontrollansvarig åsidosätter sina skyl- digheter ska byggnadsnämnden besluta om en ny kontrollansvarig efter förslag från byggherren.

Om en kontrollansvarig har visat sig olämplig för sin uppgift, får det organ som har certifierat den kontrollansvarige återkalla certifier- ingen.

Byggprocessutredningens förslag om att byggnadsnämnden ska be- sluta om en ny kontrollansvarig efter förslag från byggherren överens- stämmer med regeringens förslag.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens.

Remissinstanserna: Boverket har anfört att uttrycken ”lokal behörig- het” och ”riksbehörighet” inte bör användas med anledning av EU:s tjänstedirektiv. I stället bör ”certifierad funktionskontrollant” användas.

Skälen för regeringens förslag: Endast certifierade funktionskontroll- anter och kontrollansvariga bör kunna utses (se förslag i avsnitt 16.3).

Byggnadsnämnden bör dock ha kvar möjligheten att byta ut den kont- rollansvarige, om denne inte sköter de uppgifter som åläggs honom eller henne enligt plan- och bygglagen. Nämnden bör också ha kvar skyldig- heten att meddela certifieringsorganet sitt beslut att byta ut den kontroll- ansvarige. Under de 13 år som funktionen med kvalitetsansvarig har fun- nits, har ca 60 kvalitetsansvariga anmälts till certifieringsorganen som olämpliga. Detta motsvarar förmodligen inte alla de fall där det hade varit befogat.

Regeringens utgångspunkt är att samhället inte ska acceptera en kon- trollansvarig som inte sköter sina uppdrag. Därför är det angeläget att byggnadsnämnden verkligen byter ut misskötsamma kontrollansvariga och rapporterar detta till certifieringsorganet. Regeringen gör bedöm- ningen att detta bör tydliggöras i lagtexten dels genom att det anges att byggnadsnämnden efter förslag av byggherren ska besluta om en annan kontrollansvarig, dels genom att det regleras att det organ som har certi- fierat den kontrollansvarige får återkalla certifieringen för viss tid.

Frågan om hur länge en kontrollansvarigs försumlighet ska vara en belastning för honom eller henne berörs inte i tidigare förarbeten (prop. 1993/94:178) eller i Boverkets föreskrifter. Regeringens bedömning är att en indragning av certifikatet aldrig bör avse en längre tid än en certifieringsperiod, dvs. 5 år. Vid ringa försummelser bör det räcka med en rapporteringsperiod, dvs. 1 år.

Eftersom certifieringsorganen normalt inte har någon realistisk möjlig- het att bedöma en kontrollansvarigs lämplighet i förväg, bör certifierings- organen ges en möjlighet att pröva lämpligheten under certifieringsperio- den mot bakgrund av hur den kontrollansvarige har hanterat sina upp- drag. Att en certifierad kontrollansvarig är lämplig är en självklar ut- gångspunkt inför ett projektet. Men om det visar sig att den kontrollan-

Prop. 2009/10:170

339

svarige inte sköter sina uppgifter, bör den kontrollansvarige bytas ut. Prop. 2009/10:170 Lämplighetsbedömningen utgår därmed från hur de faktiska uppgifterna

sköts.

17.6	Byggsanktionsavgifter

Regeringens förslag: En byggsanktionsavgift ska tas ut av tillsyns-
myndigheten om någon vidtar en åtgärd eller låter bli att vidta en
åtgärd och därigenom bryter mot en byggbestämmelse i plan- och
bygglagen eller i föreskrifter eller beslut som har meddelats med stöd
av vissa bemyndiganden i lagen eller i en EU-förordning om krav på
byggnadsverk eller byggprodukter.
Byggsanktionsavgiftens storlek ska framgå av föreskrifter som re-
geringen får meddela. Avgiften ska uppgå till högst 50 prisbasbelopp.
När avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens allvar
och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.
En byggsanktionsavgift ska tas ut även om överträdelsen inte har
skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.
En byggsanktionsavgift ska tas ut av den som när överträdelsen be-
gicks var ägare av den fastighet eller det byggnadsverk som överträ-
delsen avser, den som begick överträdelsen, eller den som har fått en
fördel av överträdelsen.
En byggsanktionsavgift som beslutas av byggnadsnämnden ska till-
falla kommunen.

Byggprocessutredningens och lagtextpromemorians förslag över-
ensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: En majoritet av instanserna är positiva till utform-
ningen av det nya systemet för byggsanktionsavgifter. Växjö tingsrätt har
ifrågasatt att sanktionsavgifterna ska tillfalla kommunerna och menat att
de i stället borde tillfalla staten. Länsstyrelsen i Stockholms län har
önskat ett förtydligande av vad som händer om vitet röjs efter ett över-
klagande. Boverket är positivt till att de sanktionsavgifter som beslutas av
kommunerna tillfaller kommunerna, men har föreslagit att även tillsyns-
myndigheten för byggprodukter bör få kunna ta ut sanktionsavgifter på
sätt som regleras i produktsäkerhetslagen (2004:451). Sveriges byggindu-
strier har tagit upp frågan om preskriptionstid för överträdelser och fram-
fört att det är oklart när byggnadsnämnden senast får besluta en bygg-
sanktionsavgift.
Skälen för regeringens förslag
Gällande bestämmelser
Enligt 10 kap. plan- och bygglagen kan tre olika sanktionsavgifter tas ut
– byggnadsavgift, tilläggsavgift och särskild avgift. Typen av avgift be-
ror på överträdelsens natur. De administrativa rutinerna för de olika av-
gifterna skiljer sig åt.
För åtgärder som kräver bygglov, rivningslov eller marklov och som
har utförts utan ett sådant lov ska en byggnadsavgift tas ut. Avgiften ska
bestämmas till ett belopp som motsvarar fyra gånger bygglovsavgiften.		340

Avgiften ska bestämmas till minst ett tjugondels prisbasbelopp. Vid ringa överträdelser kan avgiften efterges. Avgiften ska inte tas ut om rättelse sker innan frågan om påföljd eller ingripande har tagits upp till överlägg- ning vid sammanträde med byggnadsnämnden och inte heller om det har varit fråga om rivning för att begränsa omfattande skada på annan egen- dom eller om byggnaden skadats väsentligt genom eldsvåda eller någon annan liknande händelse. Byggnadsavgiften tillfaller kommunen.

Utöver byggnadsavgiften ska en tilläggsavgift tas ut om en byggnad uppförs eller tillbyggnad görs utan lov, en byggnad helt eller delvis tas i anspråk eller inreds för väsentligt annat ändamål än för vilket bygglov lämnats eller om en byggnad rivs utan lov. Tilläggsavgift ska tas ut med ett belopp som motsvarar 500 kronor per kvadratmeter bruttoarea som åtgärden har omfattat. En bruttoarea om tio kvadratmeter ska frånräknas. Under vissa förutsättningar får tilläggsavgiften sättas ned eller helt efter- ges, dvs. om föreläggande om rättelse har meddelats, om rättelse skett genom handräckning eller om det annars finns särskilda skäl. Frågor om tilläggsavgift prövas av en länsrätt på talan av en byggnadsnämnd. Tilläggsavgifter tillfaller staten.

För vissa överträdelser av kontroll- och tillsynssystemet, bl.a. om arbe- te utförs utan att det finns någon kontrollansvarig eller om någon låter bli att göra bygganmälan eller rivningsanmälan eller om arbete utförs i strid med beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt plan- och byggla- gen, ska en särskild avgift tas ut på minst en tjugondels prisbasbelopp och högst ett halvt prisbasbelop. Är överträdelsen ringa behöver någon avgift inte tas ut. Avgiften tillfaller kommunen.

Behov av ett ändrat system

Kritik har riktats mot det nuvarande systemet. Byggnadsnämnderna ut- nyttjar sällan möjligheterna att använda sanktioner och kräver inte alltid rättelse när kraven i plan- och bygglagstiftningen eftersätts. Kommu- nerna har också enligt undersökningar, bl.a. i Boverkets rapport från den 4 november 2002 (Skrivelse med redovisning av uppdrag om kommuner- nas tillämpning av bestämmelserna om byggnadsarbeten, tillsyn och kontroll samt funktionskontroll av ventilationssystem, Regeringskansliets dnr M2002/3593/H), visat sig ha minskat resurserna för övervakning och ingripanden mot olovliga åtgärder genom att föra över resurser från kontroll och tillsyn till bygglovsprövningen.

På förslag från PBL-kommittén och mot bakgrund av att kritiken mot det nuvarande avgiftssystemet i första hand har riktats mot att både byggnadsavgiften och den särskilda avgiften har varit för låga dels för att täcka kommunernas administrationskostnader, dels för att ha någon av- skräckande effekt beslutades genom propositionen Ett första steg för en enklare plan- och bygglag (prop. 2006/07:122, rskr.) om nya höjda nivåer både på byggnadsavgiften och den särskilda avgiften. Samtidigt knöts avgifterna till prisbasbeloppets utveckling. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 januari 2008.

En större översyn av sanktionsavgiftssystemet har dock efterfrågats och regeringen gav därför Byggprocessutredningen i uppdrag att utreda sank- tionsavgiftssystemets effektivitet och behovet av förändringar.

Prop. 2009/10:170

341

I samband med Byggprocessutredningens utredning har framkommit Prop. 2009/10:170 att många kommuner uppfattar det nuvarande systemet som svårt att

överblicka med olika avgifter och olika mottagare. Flera kommuner har också påtalat att kommunernas intresse av att besluta om tilläggsavgift har minskat drastiskt eftersom frågan ska prövas av länsrätten på talan av byggnadsnämnden. Detta system medför kostnader för kommunerna samtidigt som avgiften tillfaller staten.

Byggprocessutredningen har föreslagit att en ny sammanhållen bygg- sanktionsavgift införs för överträdelser av plan- och bygglagens bestäm- melser. Utredningen har vidare föreslagit att byggnadsnämnden ska be- sluta om avgiften samt att avgiften ska tillfalla kommunen.

Rättssäkerhetsaspekter

Vid en förändring av avgiftssystemet måste hänsyn tas till olika rätts- säkerhetsaspekter, bl.a. de som följer av Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Generellt kan sägas att sanktionsavgifter kan användas i stället för vite, böter, förverkande eller som ett komplement till dessa. Sanktionsavgift- erna ligger visserligen utanför straffrätten, men har, liksom straff, oftast en preventiv och avskräckande verkan. Beslut om sanktionsavgifter fattas oftast av förvaltningsmyndigheter, och ansvaret är vanligtvis strikt i den meningen att avgifterna tas ut även om överträdelsen i fråga inte har skett med uppsåt eller oaktsamhet.

Regeringen har i början av 1980-talet (prop. 1981/82:142 s. 21 f.) an- gett riktlinjer för hur sanktionsavgifter bör användas och hur de bör vara utformade för att uppfylla rimliga krav på effektivitet och rättssäkerhet. Dessa riktlinjer har också antagits av riksdagen (rskr. 1981/82:328). Av riktlinjerna framgår bl.a. att det ska vara möjligt att förutse hur stor avgiften ska bli i det enskilda fallet. Det bör särskilt prövas, om uppsåt eller oaktsamhet ska förutsättas för avgiftsskyldighet eller om denna skyldighet ska bygga på strikt ansvar. För att en konstruktion med strikt ansvar ska vara försvarbar från rättssäkerhetssynpunkt, bör det förutsättas att det finns ett starkt stöd för en presumtion att överträdelse på området inte kan ske på annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Av riktlinjerna framgår vidare att det i viss utsträckning kan överlåtas åt de administrativa myndigheterna som är verksamma på området att besluta om avgift. I vissa fall anses det dock, att det är lämpligt att överlåta pröv- ningen till domstol. Det gäller främst när avgiftsskyldigheten beror på om överträdelsen har skett av uppsåt eller oaktsamhet, och när reglerna är utformade på ett sådant sätt att det finns utrymme för betydande sköns- mässiga bedömningar.

Europakonventionen

Enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) åt- njuter en person som står anklagad för brott de rättsäkerhetsgarantier som räknas upp där, bl.a. rätten till rättvis offentlig förhandling inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättas enligt lag.

Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen som svensk lag och

342

är därmed direkt tillämplig i Sverige. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid mot Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen.

Begreppet brott i Europakonventionen ska enligt praxis ges en själv- ständig och allmängiltig tolkning. Hur det nationella rättssystemet klassi- ficerar en anklagelse är därför inte ensamt avgörande. Det är i första hand tre kriterier som avgör vad som är ett brott i konventionens mening, nämligen klassificeringen i den nationella rätten, gärningens natur samt påföljdens natur och stränghet. Det är tillräckligt att ett av kriterierna är uppfyllt för att artikel 6 ska vara tillämplig. Även om en överträdelse inte klassificeras som ett brott i den nationella lagstiftningen, innebär inte detta nödvändigtvis att överträdelsen faller utanför begreppet brott i kon- ventionens mening. De två övriga kriterierna, gärningens natur samt på- följdens natur och stränghet, leder inte sällan till att förseelser som har avkriminaliserats i den nationella rätten ändå bedöms som brott i konven- tionens mening. Av betydelse för kriteriet gärningens natur är bestäm- melsens räckvidd och syfte. Är bestämmelsen generell och riktar sig mot alla medborgare och inte endast till en särskild grupp, talar det för att det är fråga om en brottslig gärning i konventionens mening. Om syftet med bestämmelsen är avskräckande och bestraffande snarare än att kom- pensera för skada, är handlingen till sin natur straffrättslig. Bedömningen av kriteriet påföljdens natur och stränghet görs i förhållande till den påföljd som riskeras till följd av viss gärning och inte i förhållande till den faktiskt utdömda eller ålagda sanktionen.

Europarådet antog den 13 februari 1991 rekommendation nr R(91) 1 om administrativa sanktioner. Rekommendationerna är inte rättsligt bind- ande. Av rekommendationerna framgår bl.a. att sanktionernas innehåll och villkoren för att ålägga sanktioner ska framgå av lag. Vidare rekom- menderas förbud mot retroaktiv tillämpning och förbud mot dubbla administrativa sanktioner, grundade på samma gärning och till skydd för samma intressen samt förordas krav på snabb handläggning. Varje åtgärd som kan leda till en administrativ sanktion, riktad mot en viss person ska leda till ett slutligt avgörande. En person som riskerar en administrativ sanktion ska informeras om anklagelserna och de bevis som åberopas till stöd för dessa samt ges möjlighet och tillräckligt med tid för att besvara dessa. Bevisbördan ska ligga på den administrativa myndigheten. Det ska slutligen vara möjligt att överklaga myndighetens beslut till domstol.

Andra rättsområden

En trend de senaste åren är, att sanktionsavgifter ersätter straff där detta är lämpligt. Olika lösningar har valts vid utformningen av systemen med sanktionsavgifter. Här kan nämnas några.

Lagstiftningen om miljösanktionsavgifter finns i miljöbalken och i för- ordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Av 30 kap. 1 § miljö- balken framgår bl.a. att avgiften ska uppgå till minst 1 000 kronor och högst 1 000 000 kronor. När avgiftens storlek bestäms, ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdel- sen avser. I en bilaga till förordningen framgår vilka överträdelser som kan medföra sanktionsavgift och avgiftens storlek. Det är tillsynsmyndig- heten som beslutar om miljösanktionsavgift. Beslutet kan överklagas till

Prop. 2009/10:170

343

miljödomstol. Tillsynsmyndighet kan vara en central myndighet, en läns- styrelse eller en enskild kommun. Regeringen konstaterade i miljöbalks- propositionen (prop. 1997/98:45), att domstolsprövning behövs främst när en bedömning av avgiftsskyldigheten är beroende av att uppsåt eller oaktsamhet kan fastställas. I de fall då det räcker att kontrollera om ett antal objektiva förutsättningar föreligger, kan ett beslut om avgift i stället fattas av förvaltningsmyndighet. En sådan konstruktion ansåg regeringen inte heller stå i strid mot Europakonventionen, eftersom myndighetens avgiftsbeslut kan överklagas till domstol. Mot denna bakgrund föreslog regeringen, att beslut om miljösanktionsavgift ska fattas av tillsynsmyn- digheterna. Meningen var att detta skulle bli ett effektivt verktyg för att säkerställa verksam tillsyn och att miljöreglerna följs. Det bedömdes då, när miljösanktionsavgifterna infördes, som effektivt att tillsynsmyndig- heterna inte behöver vända sig till en annan myndighet när man har konstaterat en överträdelse.

Enligt Sveriges officiella statistik för miljösanktionsavgifter (1999– 2007) meddelades tre fjärdedelar av alla beslut om miljösanktionsavgif- ter under år 2007 av kommunerna. De centrala myndigheterna, däribland Naturvårdsverket, meddelade 14 procent av besluten och länsstyrelserna svarade för 10 procent. I propositionen Miljöbalkens sanktionssystem m.m. (prop. 2005/06:182) konstaterade regeringen, att tillsynsmyndighet- erna är de myndighetsaktörer som är närmast verksamhetsutövarna och därför har störst möjlighet till kontroll, snabb upptäckt och snabb reak- tion vid överträdelser. Regeringen avfärdade i propositionen de tankar som hade framförts om ett system motsvarande strafförelägganden enligt 48 kap. rättegångsbalken. Ett sådant system skulle bl.a. innebära, att till- synsmyndigheten skulle kunna besluta om miljösanktionsavgift endast i de fall den uttagna avgiften inte bestrids. I annat fall skulle tillsynsmyn- digheten behöva driva frågan till domstol. Regeringen ansåg att ett sådant förfarande skulle innebära ökad administration för tillsynsmyndigheter- na. Enligt regeringens bedömning borde det även i fortsättningen vara tillsynsmyndigheten som beslutar om miljösanktionsavgift.

Regler om vattenföroreningsavgifter finns i lagen (1980:424) om åtgär- der mot förorening från fartyg. Avgiften ska bestämmas med hänsyn till utsläppets omfattning samt fartygets storlek. Avgiftsbeloppen finns i en särskild tabell (8 kap. 3 §). Det lägsta avgiftsbeloppet är ett prisbasbe- lopp. Något högsta belopp finns inte. Kustbevakningen beslutar om av- giften och beslutet kan överklagas till den tingsrätt som är sjörättsdom- stol i den ort där Kustbevakningens enhet som har meddelat beslutet har sitt säte.

Enligt marknadsföringslagen (2008:486) kan en näringsidkare i vissa fall åläggas att betala en marknadsstörningsavgift. Avgiften ska faststäl- las till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor (31 §). Avgiften får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning. Talan om marknadsstörningsavgift väcks vid Stockholms tingsrätt av i första hand Konsumentombudsmannen (48 §).

Enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) får regeringen eller, efter reger- ingens bestämmande, Arbetsmiljöverket, föreskriva att en särskild avgift ska betalas om överträdelse har skett av vissa föreskrifter. Den aktuella föreskriften ska ange hur avgiften ska beräknas för olika slag av överträ- delser. Avgiftsbeloppet ska kunna fastställas direkt med ledning av den

Prop. 2009/10:170

344

angivna beräkningsgrunden. Avgiften ska vara lägst 1 000 kronor och högst 100 000 kronor. Frågor om uttagande av avgift prövas av länsrätten efter ansökan av Arbetsmiljöverket. Arbetsmiljöverket har dock möjlig- het att utfärda ett avgiftsföreläggande, vilket innebär att den som kan an- tas ha gjort sig skyldig till en överträdelse föreläggs avgiften till godkän- nande omedelbart eller inom viss tid. Om föreläggandet godkänns gäller det som lagakraftvunnet avgörande, som har meddelats av domstol.

Under år 2006 gjordes en utredning om förslag till sanktionsavgifter på områdena livsmedel, foder och djurskydd (SOU 2006:58). I betänkandet föreslogs, att vissa överträdelser skulle leda till sanktionsavgift och att avgiften skulle utgå enligt en på förhand fastställd taxa. Enligt författ- ningsförslagen skulle avgifternas storlek framgå av regeringens föreskrif- ter. Beslut om sanktionsavgift skulle, enligt förslaget, fattas av den myn- dighet som utövar offentlig kontroll, dvs. i stor utsträckning en kommu- nal nämnd. Beslutet föreslogs kunna överklagas till länsrätt. Utredning- ens förslag har dock inte lett till någon ändrad lagstiftning.

Vilka överträdelser ska leda till byggsanktionsavgift?

För att en åtgärd ska kunna leda till att en byggsanktionsavgift tas ut bör, precis som enligt nuvarande bestämmelser, krävas att någon vidtar en åt- gärd eller låter bli att vidta en åtgärd och därigenom bryter mot en bygg- bestämmelse. En sådan bestämmelse framgår normalt av plan- och bygg- lagen men kan också framgå av föreskrifter eller beslut som har medde- lats med stöd av vissa bemyndiganden i lagen eller enligt en EU-förord- ning om krav på byggnadsverk eller byggprodukter.

De överträdelser som ska kunna leda till byggsanktionsavgift måste därutöver vara förhållandevis lätta att konstatera. Svårigheterna i dagens system är i sig inte kopplade till överträdelsen som sådan. Det bör vara oomstritt, att i princip de överträdelser som i dag föranleder byggnads- avgift och tilläggsavgift även i fortsättningen bör leda till byggsanktions- avgift. Detta innebär att åtgärder som kräver bygglov, rivningslov eller marklov och som vidtas utan lov bör leda till en sanktion.

Det som i dag faller under den särskilda avgiften behöver dock ändras och anpassas till det nya föreslagna bygglovsförfarandet. Detta innebär att en avgift bör tas ut om en överträdelse sker genom att exempelvis ar- bete utförs utan att det finns någon kontrollansvarig, att någon låter bli att anmäla en anmälningspliktig åtgärd eller att arbete utförs i strid mot något beslut som byggnadsnämnden har meddelat enligt plan- och bygg- lagen.

Enligt nuvarande bestämmelser bygger avgiftsskyldigheten på strikt ansvar. En avgiftsskyldighet som bygger på strikt ansvar innebär, att bedömningsunderlaget blir betydligt mindre än om det skulle krävas oaktsamhet eller uppsåt. Av praxis från Europadomstolen framgår, att presumtioner är tillåtna under förutsättning att de hålls inom rimliga gränser och att det görs en nyanserad och inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrunderna i varje enskilt fall. Inom byggområdet finns ett starkt stöd för presumtionen att överträdelser på området inte kan ske på annat sätt än som en följd av oaktsamhet eller uppsåt. Enligt regeringens bedömning bör därför även den nya avgiftsskyldigheten bygga på strikt ansvar.

Prop. 2009/10:170

345

Enligt nuvarande bestämmelser får avgifterna bestämmas till ett lägre belopp eller helt efterges om överträdelsen är ringa. Bakgrunden till dessa bestämmelser är att själva rättelsen ofta innebär en kännbar ekono- misk förlust för fastighetsägaren. Syftet har också varit att ge byggnads- nämnderna möjligheter till en smidigare handläggning av avgiftsären- dena (prop. 1985/86:1 s. 327).

Enligt Byggprocessutredningen bör inte ringa överträdelser undantas från avgift eftersom det skulle innebära ett alltför stort inslag av sköns- mässiga bedömningar. Regeringen instämmer i utredningens bedömning i denna del. Däremot bör det vara möjligt att befria någon från avgiften, när det framstår som oskäligt att ta ut avgift. Eftersom det inte kan uteslutas att byggsanktionsavgiften är en sådan sanktion av straffrättslig karaktär att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig, måste hänsyn tas till den s.k. oskuldspresumtionen i artikel 6.2. Den enskilde får inte åläggas en orimlig bevisbörda för att undgå avgift. Det måste därför finnas utrymme för en inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrun- derna i varje enskilt fall.

Regler om befrielse från avgift har utformats på olika sätt inom olika rättsområden. Det kan ligga nära till hands att se på hur befrielsepara- grafen är utformad i miljöbalken. I 30 kap. 2 § räknas de omständigheter upp, som kan föranleda befrielse från miljösanktionsavgift. Exempelvis behöver en miljösanktionsavgift inte tas ut om det vore oskäligt med hän- syn till sjukdom som har medfört att den avgiftsskyldige inte har förmått att på egen hand eller genom att uppdra åt någon annan att göra det som åligger honom. Uppräkningen av situationer i 30 kap. 2 § miljöbalken är uttömmande.

I arbetsmiljölagen (1977:1160) hittar man däremot den raka motsatsen. Enligt 8 kap. 6 § ska en sanktionsavgift jämkas eller efterges, om det skulle vara oskäligt att ta ut avgiften.

I den nya regleringen om administrativa sanktioner på yrkesfiskets områden är jämkningsregeln allmänt hållen samtidigt som exempel ges på vissa situationer som kan ge befrielse av avgift. På så sätt kan även befrielse i andra fall medges, om det anses oskäligt att ta ut avgift. När det gäller fiskeavgiftssanktionerna är det endast en myndighet – Fiskeri- verket – som är beslutande som första instans. Det förenklar hanteringen av ”de andra” fallen som skulle kunna bli befriade från avgift, eftersom det blir lättare att skapa praxis med en enda beslutsmyndighet.

På byggområdet kommer det att vara 290 kommuner som är beslutande som första instans, och att skapa en motsvarande enhetlig praxis hos beslutsmyndigheten är då givetvis omöjligt.

Den lösning som har införts på fiskeområdet förefaller vara en medel- väg mellan de två ytterligheter, som ovan får representeras av miljöbal- ken och arbetsmiljölagen. Det skulle vara önskvärt att i plan- och bygg- lagen göra en uttömmande uppräkning av de situationer där jämkning är möjlig, men det är naturligtvis förenat med stora svårigheter att utforma klart preciserade undantagsregler. Det är heller inte möjligt att förutse alla situationer där jämkning kan vara möjlig. Samtidigt kan en allmänt hållen reglering ge alltför stora utrymmen för skönsmässiga bedömningar i befrielsefallen, speciellt med hänsyn till att det är 290 kommunala nämnder som ska besluta om befrielse.

Prop. 2009/10:170

346

Efter övervägande väljer regeringen ändå en lösning som motsvarar den som finns i miljöbalken. Den främsta anledningen är att detta dels kommer att underlätta tillämpningen i det enskilda fallet, dels att denna lösning ger en rättvis och enhetlig tillämpning av bestämmelsen i landet. Det är rimligt att de situationer som räknas upp i plan- och bygglagen är desamma som de som finns i miljöbalken. Avgiften bör därför inte tas ut om det vore oskäligt med hänsyn till

1. att den avgiftsskyldige på grund av sjukdom inte har förmått att själv eller genom någon annan fullgöra sin skyldighet,

2. att överträdelsen berott på en omständighet som den avgiftsskyldige inte har kunnat eller bort förutse eller kunnat påverka, eller

3. vad den avgiftsskyldige har gjort för att undvika att en överträdelse skulle inträffa.

Enligt regeringens bedömning bör byggsanktionsavgiften tas ut av den som när överträdelsen begicks var ägare av den fastighet eller det bygg- nadsverk som överträdelsen avser, den som begick överträdelsen, eller den som har fått en fördel av överträdelsen. Detta motsvarar i huvudsak nuvarande bestämmelse i 10 kap. 9 § plan- och bygglagen.

Storleken på avgiften

Att beräkna byggsanktionsavgiftens storlek med utgångspunkt i bygg- lovstaxan är ingen lämplig lösning, bl.a. beroende på att taxan kan skilja sig väsentligt åt i olika kommuner. Dessutom är det normalt att bygg- lovstaxan inte är fastställd för alla typer av projekt, utan i vissa fall be- räknas taxan efter den tid som byggnadsnämnden lägger ner på ärendet. Den 1 januari 2008 infördes nya bestämmelser som innebär att den lägsta nivån på byggnadsavgiften och beräkningen av den särskilda avgiften ska grundas på prisbasbeloppet. Enligt regeringens bedömning är prisbas- beloppet ett bättre sätt än de kommunala bygglovstaxorna att basera be- räkningen av byggsanktionsavgiften på, eftersom prisbasbeloppet räknas fram på grundval av ändringarna i det allmänna prisläget. Därigenom blir de enhetliga för hela riket och rimliga i förhållande till den allmänna pris- utvecklingen. En byggsanktionsavgift som är kopplad till prisbasbeloppet måste också vara differentierad, bl.a. beroende på projektets komplexitet. T.ex. kan man tänka sig att förseelser i projekt som kräver en kontroll- ansvarig resulterar i högre avgift än förseelser i projekt där detta inte krävs. Det är dock inte tillräckligt med en sådan gradering, eftersom det även med en indelning som bygger på behovet av kontrollansvarig finns stora olikheter i projekten. Det är inte rimligt att ett uppförande av ett enbostadshus utan bygglov skulle rendera samma sanktion som att upp- föra ett höghus utan bygglov. Det behövs alltså ytterligare parametrar för att få ett rättvist sanktionssystem.

Vid ny- och tillbyggnad av byggnader skulle en koppling till brutto- arean vara möjlig. Detta skulle dock vara mindre lämpligt när det gäller andra anläggningar än byggnader, där arean inte alltid är relevant. Även vid ändring av ett byggnadsverk kan en koppling till bruttoarean slå fel, eftersom allvaret i en förseelse i ändringsfallen inte alltid kan kopplas till arean. En annan möjlig beräkningsgrund skulle kunna vara att relatera prisbasbeloppet till produktionskostnaden. Detta skulle dock minska för- utsägbarheten och medföra ett administrativt krångel. Rivning utan lov är

Prop. 2009/10:170

347

ytterligare en förseelse som behöver särbehandlas, eftersom åtgärden är oåterkallelig, men hänsyn behöver också tas till vad det är som olovligen har rivits; en omistlig kulturbyggnad eller ett fallfärdigt ruckel.

Om man söker ledning i andra rättsområden, är det oftast så att det på lagnivå endast har angetts de högsta och minsta beloppen, varefter reger- ingen har fått bemyndigande att fastställa avgiftens storlek. Regeringens förordningar är ofta ganska detaljerade och avgifterna placerade i en tabell. I bland återfinns avgifterna i en bilaga till förordningen, se t.ex. förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. I vissa fall har det t.o.m. delegerats till myndighetsnivå att meddela föreskrifter om avgif- tens storlek. Ett sådant exempel är Arbetsmiljöverket som enligt 8 kap. 5 § arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 4 arbetsmiljöförordningen (1977:1166) får meddela föreskrifter om sanktionsavgifter, dock inom ett begränsat område.

För att lagstiftningen ska kunna uppfylla grundläggande rättssäkerhets- krav krävs att sanktionssystemet är förutsägbart. Ett sådant system kan åstadkommas endast om det är relativt enkelt att avgöra vilket belopp som gäller vid varje enskilt tillfälle. Enligt regeringens bedömning bör det även på byggområdet finnas flera olika avgiftsnivåer, bl.a. beroende på överträdelsens allvar och projektets komplexitet. Det är inte lämpligt att reglera detta direkt i plan- och bygglagen, utan detta bör ske på förordningsnivå. I plan- och bygglagen bör dock den högsta nivån för avgiften framgå. Regeringen delar utredningens bedömning att 50 pris- basbelopp är en lämplig högstanivå. Av lagen bör även framgå att hänsyn ska tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser när avgiftens storlek bestäms.

Beslutsmyndighet

Den del av nuvarande sanktionssystem som har kritiserats mest har varit tilläggsavgiften, där kommunen måste föra talan hos allmän förvaltnings- domstol. Regeringen gör bedömningen att de nya byggsanktionsavgift- erna som huvudregel bör beslutas av kommunerna. Kommunerna, som sedan länge har prövat frågor om bygglov m.m., har enligt regeringens bedömning den nödvändiga kompetensen att även hantera den nya bygg- sanktionsavgiften.

Mot bakgrund av Boverkets invändning och som en följd av att de nu- varande bestämmelserna om byggprodukter i lagen (1994:847) om tek- niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. flyttas in i den nya plan- och bygglagen bör även tillsynsmyndigheten för byggprodukter kunna besluta sanktionsavgifter. De nya bestämmelserna bör därmed utformas på ett sätt som möjliggör detta.

Regeringen gör vidare bedömningen att byggsanktionsavgiften till skillnad mot vad som är fallet för miljösanktionsavgifterna bör tillfalla kommunen i stället för staten i alla de fall där kommunen beslutar om avgiften. Redan enligt nuvarande bestämmelser tillfaller byggnadsavgift- erna och de särskilda avgifterna kommunen. En stor fördel med detta är givetvis, att systemet kan utgöra en sporre för byggnadsnämnden att öka sina insatser för att beivra överträdelser. Den invändning som kan ställas mot detta är att kommunen för att öka sina intäkter skulle besluta om obefogade byggavgifter. Regeringen ser dock inte att denna risk är reell.

Prop. 2009/10:170

348

Dessutom har den avgiftsskyldige möjlighet att överklaga kommunens Prop. 2009/10:170 beslut. Endast beslut om sanktionsavgift som fattas av Boverket i dess

egenskap av tillsynsmyndighet för byggprodukter bör tillfalla staten.

Förfarandefrågor

Ett beslut om byggsanktionsavgift är ingripande för den avgiftsskyldige. Den som riskerar att få en byggsanktionsavgift bör, utan undantag, få möjlighet att yttra sig över tillsynsmyndighetens utredning. De regler som finns i förvaltningslagen (1986:223) ger inte den avgiftsskyldige en sådan rätt. En bestämmelse om detta bör därför föras in i plan- och bygglagen.

Samtidigt bör en byggsanktionsavgift inte få beslutas, om den som an- språket riktas mot inte har getts tillfälle att yttra sig inom fem år efter överträdelsen. Preskriptionstiden stämmer överens med motsvarande reg- lering i 30 kap. miljöbalken och får anses rimlig.

Beslutet om sanktionsavgift bör delges den som är avgiftsskyldig enligt beslutet.

Betalningsfristen bör vara två månader från det att beslutet har delgetts den avgiftsskyldige, om byggnadsnämnden i beslutet inte har bestämt en senare tidpunkt. För att byggsanktionsavgiften ska kunna vara en snabb och effektiv reaktion från samhället förutsätter detta också en snabb verk- ställighet, när den avgiftsskyldige inte betalar i tid. Ett beslut om bygg- sanktionsavgift bör kunna verkställas såsom en dom som har vunnit laga kraft enligt utsökningsbalken efter den sista betalningsdagen. Detta för- slag liknar motsvarande regler i miljöbalken (30 kap. 5 §). Om beslutet inte har verkställts inom tio år från det att beslutet vann laga kraft, be- höver avgiften inte betalas.

Dubbla sanktioner

I artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen regleras rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma sak. Begrep- pet straff får i detta sammanhang även anses omfatta vissa administrativa sanktioner, såväl avgifter som vite. Denna artikel kan därför komma att aktualiseras i sådana fall då vite kombineras med t.ex. en administrativ sanktionsavgift. Det finns flera exempel i svensk rätt som utesluter möj- ligheten att kombinera vite och sanktionsavgifter, t.ex. 44 § fiskelagen (1993:787), 30 § tredje stycket livsmedelslagen (2006:804) och 4 § för- ordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Den nuvarande lydel- sen i plan- och bygglagen utesluter inte att både vite och sanktionsavgift tas ut för samma gärning. Regeringen bedömer att detta inte överens- stämmer med artikel 4 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventio- nen. Enligt regeringens uppfattning måste det därför införas ett förbud mot att både vite och sanktionsavgift tas ut enligt plan- och bygglagen. Regeringen gör bedömningen att en byggsanktionsavgift inte bör kunna tas ut om överträdelsen har medfört att vite har dömts ut.

Lagrådet har efterfrågat en förklaring till varför utformningen av be- stämmelsen inte överensstämmer med bestämmelsen i 4 § förordningen om miljösanktionsavgifter, som innebär att en sanktionsavgift inte ska tas ut om överträdelsen omfattas av ett överträtt vitesföreläggande. Anled-

ningen är att frågan om ett vitesföreläggande har överträtts inte i sig har

349

någon betydelse för frågan om en sanktionsavgift ska få beslutas. Sank- Prop. 2009/10:170 tioner kan beslutas om ett föreläggande har överträtts men vitet inte har

dömts ut. Myndigheten kan t.ex. göra bedömningen att det inte är möjligt att med framgång ansöka om utdömande av vite på grund av att något formellt fel har begåtts i samband med att föreläggandet meddelades. I stället kan det då bli aktuellt att använda sig av en sanktionsavgift. Där- emot kan det i en sådan situation inte komma i fråga att i ett senare skede döma ut vitet.

Lagrådet har även efterfrågat en belysning av förhållandet mellan arti- kel 4 och den omständigheten att en viss överträdelse skulle kunna leda både till byggsanktionsavgift enligt plan- och bygglagen och straffansvar t.ex. enligt brottsbalken.

Europadomstolen har 2009 meddelat två domar som rör konventionens förbud mot dubbelbestraffning och som delvis kan sägas ge uttryck för en ny syn på hur förbudet ska tolkas (Sergey Zolotukhin mot Ryssland, dom den 10 februari 2009, och Ruotsalainen mot Finland, dom den 16 juni 2009). Efter att de nya domarna i Europadomstolen meddelades har Regeringsrätten (mål nr 8133-08) prövat frågan om dubbelbestraff- ning när det gäller skattetillägg och skattebrott och funnit att det svenska systemet är förenligt med artikel 4. Motsvarande fråga är för närvarande föremål för Högsta domstolens prövning (mål nr B 2509/09 och

B5498/09).

Regeringen avser att i en förordning närmare reglera vilka slags över-

trädelser som ska kunna leda till att byggsanktionsavgift tas ut. Reger- ingen kommer bl.a. i detta arbete att ta hänsyn till utvecklingen i praxis från Europadomstolen och svenska domstolar avseende dubbelbestraff- ningsförbudet.

17.7	Tystnadsplikt

Regeringens förslag: Den som har tagit befattning med ett ärende
som gäller tillsyn enligt plan- och bygglagen eller EU-förordningar på
området får inte obehörigen röja eller utnyttja vad denne har fått veta
om någons affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av bety-
delse för landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).

Lagtextpromemorian överensstämmer inte med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Boverket har anfört att det på grund av marknads-
kontrollens uppläggning är önskvärt med en reglering motsvarande be-
stämmelsen om tystnadsplikt i 35 § produktsäkerhetslagen (2004:451).
Skälen för regeringens förslag: I samband med remitteringen av lag-
textpromemorian har Boverket framfört synpunkten att bestämmelser om
tystnadsplikt borde införas i plan- och bygglagen för de som är involve-
rade i ärenden om tillsyn. Regeringen delar denna uppfattning och gör
bedömningen att bestämmelsen om tystnadsplikt i 26 kap. 27 § miljö-
balken är en lämplig förebild. De som har tagit befattning med ärenden
enligt plan- och bygglagen eller EU- förordningar inom lagens tillämp-
ningsområde bör inte obehörigen få röja eller utnyttja vad de då har fått		350

veta om affärs- eller driftförhållanden eller förhållanden av betydelse för Prop. 2009/10:170 landets försvar. I det allmännas verksamhet bör i stället bestämmelserna i

offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämpas.

18	Byggnadsnämndens avgifter

Regeringens förslag: Utöver nuvarande möjligheter att ta ut en avgift
i ärenden om plan, lov, förhandsbesked och anmälan samt för nybygg-
nadskarta, framställning av arkivbeständiga handlingar eller andra
tids- eller kostnadskrävande åtgärder ska byggnadsnämnden också
kunna ta ut en avgift för planbesked, villkorsbesked och ingripande-
besked, tekniska samråd och slutsamråd, tillsynsbesök på byggarbets-
platsen och kungörande av beslut om lov eller förhandsbesked i Post-
och Inrikes Tidningar.
	I ärenden om plan ska avgiften även täcka kostnader för program,
om ett sådant behövs.

PBL-kommitténs förslag om att generellt ge en möjlighet för bygg-
nadsnämnden att ta ut en avgift för åtgärder som behövs för prövning
eller tillsyn återfinns inte i regeringens förslag.
Byggprocessutredningens och lagtextpromemorians förslag över-
ensstämmer i huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Boverket har anfört att planavgift liksom enligt
nuvarande bestämmelser bör kunna tas ut för annan anläggning än bygg-
nad. Sveriges Kommuner och Landsting har föreslagit att bestämmelserna
om avgift kompletteras med en bestämmelse som ger byggnadsnämnden
rätt att avvisa en ansökan om lov eller liknande åtgärd om en föreskriven
förskottsavgift inte betalas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 kap. 3 b § kommunallagen
(1991:900) får kommunerna ta ut avgifter för tjänster och nyttigheter
som de tillhandahåller. För tjänster eller nyttigheter som kommunerna är
skyldiga att tillhandahålla får de bara ta ut avgifter om det är särskilt
föreskrivet. Enligt 8 kap. 3 c § får kommunerna inte ta ut högre avgifter
än vad som svarar mot kostnaderna för de tjänster eller nyttigheter som
kommunen tillhandahåller (självkostnaden).
Nuvarande bestämmelser om byggnadsnämndens möjlighet att ta ut av-
gifter enligt plan- och bygglagen ger kommunerna stöd för att skaffa sig
kostnadstäckning för alla åtgärder som normalt ingår i ärenden om lov
eller efter bygganmälan.
Med anledning av de föreslagna möjligheterna att kunna begära plan-
besked (avsnitt 11.2), villkorsbesked och ingripandebesked bör nämnden
enligt regeringens bedömning ges en utökad möjlighet att ta ut en avgift
även i dessa ärenden. Likaså bör byggnadsnämnden ges en möjlighet att
ta ut en avgift för tekniska samråd, startbesked, slutsamråd och slutbe-
sked, för tillsynsbesök på byggarbetsplatsen samt för kungörande av ett
beslut om lov eller förhandsbesked i Post- och Inrikes Tidningar för un-
derrättelse om beslut till okända sakägare.
I vissa situationer får byggnadsnämnden enligt nuvarande bestämmel-
ser i 11 kap. 5 § andra stycket plan- och bygglagen ta ut en planavgift för		351

att täcka kostnader för att upprätta eller ändra detaljplaner eller områdes- Prop. 2009/10:170 bestämmelser. Enligt ett förslag från Byggprocessutredningen gör reger-

ingen bedömningen att en sådan planavgift även bör kunna tas ut för att täcka kostnaderna för ett program. Syftet med detta är att främja an- vändandet av program som ett första skede i detaljplaneförfarandet om kommunen bedömer att ett program behövs för att underlätta detaljpla- nearbetet.

PBL-kommittén har föreslagit att extra tillsynsavgifter ska kunna tas ut för tillsynsåtgärder som normalt inte ingår i ärenden men som har bedömts som nödvändiga vid det tekniska samrådet.

Regeringens bedömning är att det nya förslaget med möjlighet för byggnadsnämnden att ta ut en avgift för både för det tekniska samrådet, för startbeskedet, för slutsamrådet och för slutbeskedet samt för tillsyns- besök på arbetsplatsen får anses tillräckligt i detta avseende. I övrigt bör grundtanken om en genomsnittskostnad för varje ärende inte frångås. Byggnadsnämndens tillsyn är naturligtvis viktig för hela systemets tro- värdighet, och bör av den anledningen, kunna betraktas som en normal åtgärd inom ramen för en genomsnittlig kostnad.

Byggnadsnämndens rådgivningsverksamhet och allmänna övervak- ningsverksamhet bör även fortsatt vara skattefinansierad.

19	Ny instansordning
Enligt nu gällande regler överklagas kommuners beslut enligt plan- och
bygglagen (1987:10) i ärenden som avser detaljplaner, fastighetsplaner
och områdesbestämmelser, s.k. planärenden, till länsstyrelsen och däref-
ter till regeringen. Till regeringen överklagas också vissa beslut enligt
12 kap. plan- och bygglagen och vissa beslut som rör försvaret. Kommu-
nernas beslut i byggfrågor (bygglov, rivningslov, marklov och förhands-
besked samt ärenden om påföljder och ingripanden) som efter länssty-
relsens prövning inte överprövas av regeringen, överklagas i dag till all-
män förvaltningsdomstol.
PBL-kommittén fick 2002 i uppdrag att se över bland annat instans-
ordningsfrågan för samtliga PBL-ärenden. I slutbetänkandet "Får jag lov?
Om planering och byggande" (SOU 2005:77) har kommittén föreslagit
att överprövningen av planärenden enligt plan- och bygglagen, med un-
dantag för ingripande med stöd av 12 kap. och vissa beslut som har be-
tydelse för försvaret, flyttas från regeringen till de nuvarande miljödom-
stolarna och att övriga ärenden enligt plan- och bygglagen, med undantag
för de ärenden som kan bli föremål för s.k. laglighetsprövning enligt
10 kap. kommunallagen (1991:900), fortsättningsvis överprövas i läns-
styrelserna och – efter ett överklagande – vid de nuvarande miljödom-
stolarna. Detta förslag fick stort stöd av remissinstanserna. I proposi-
tionen "Ny instansordning för PBL-ärenden" (prop. 2006/07:98) föreslog
regeringen den 22 mars 2007 att riksdagen skulle godkänna en inriktning
för det fortsatta arbetet med en ny instansordning för PBL- ärenden i
enlighet med vad PBL-kommittén har föreslagit.
Riksdagen antog förslaget den 1 juni 2007 (bet. 2006/07:CU31, rskr.
2006/07:191).		352

Den 20 juni 2007 gavs Miljöprocessutredningen i uppdrag att bl.a. ut- Prop. 2009/10:170 reda vissa organisatoriska frågor som uppkommer med anledning av att

överprövningen av ärenden enligt plan- och bygglagen i huvudsak ska ske i länsstyrelsen och därefter, i händelse av överklagande, vid de nuva- rande miljödomstolarna. Utredaren fick i uppdrag att föreslå de organisa- tions- och författningsändringar som behövs för den ändrade instansord- ningen för PBL-ärendena. Utredaren fick också i uppdrag att föreslå hur resurs- och kompetensbehov som uppkommer vid länsstyrelserna och miljödomstolarna till följd av en ändrad prövningsordning bör tillgo- doses.

I delbetänkandet En ny instansordning för mål enligt plan- och bygg- lagen (SOU 2007:111) lämnade utredningen förslag på organisations- och författningsändringar som behövs för en ny instansordning för PBL- ärenden. Avsikten med förslagen är att domstolsprövningen av kommu- nernas och länsstyrelsernas beslut ska ske vid de nuvarande miljödom- stolarna.

Delbetänkandet är remissbehandlat och har lett fram till beslut om lagrådsremissen Mark- och miljödomstolar den 4 mars 2010. Avsikten är att förslagen i detta ärende ska träda i kraft samtidigt som förslagen i det ärendet.

20 Överklagande

20.1Överklagande av beslut

Regeringens förslag: Utöver nuvarande överklagandeförbud får följ- ande kommunala beslut inte överklagas enligt den nya lagen

–beslut om att avbryta ett planarbete,

–beslut om planbesked,

–beslut om villkorsbesked,

–beslut om förlängd handläggningstid,

–beslut om behovet av kontrollansvarig, särskild sakkunnig och slutsamråd, och

–beslut om ingripandebesked.

Vissa länsstyrelsebeslut och beslut av andra statliga förvaltnings- myndigheter får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Pröv- ningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Regeringens bedömning: Det bör inte införas någon bestämmelse som utesluter möjligheten att överklaga ett bygglovsbeslut i den del beslutet avser frågor som redan har avgjorts vid en tidigare prövning.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer delvis med regeringens.
Byggprocessutredningens förslag överensstämmer delvis med reger-
ingens. Utredningen föreslog att planbesked borde gå att överklaga i den
ordning som föreskrivs för laglighetsprövning.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med reger-
ingens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som har kommenterat Bygg-
processutredningens förslag om laglighetsprövning av planbesked är i	353
	353

allmänhet positiva, såsom Advokatsamfundet och Sveriges Kommuner och Landsting, som har anfört att förslaget bekräftar kommunens rätt att själv bestämma över planläggning. Umeå kommun har anfört att, för att inte domstolarna ska ge sig in på en sakprövning vid eventuella över- klaganden, det tydligare bör klargöras att kravet på motiveringar vid ett negativt planbesked måste vara starkt begränsat. Länsstyrelsen i Stock- holms län har ifrågasatt om det ska vara möjligt att laglighetspröva po- sitiva planbesked, eftersom det inte kommer att ha någon bindande ver- kan och kommunen när som helst kan avbryta planarbetet. Sveriges Kom- muner och Landsting har föreslagit att det av lagtexten ska framgå att be- slut om att avbryta ett påbörjat planarbete inte är överklagbara.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser får beslut om gatukostnader som inte avser kommunens beslut om grunderna för skyldighet att betala kostnader för gator och andra allmänna platser och om generella villkor för sådan betalning inte överklagas. Kommu- nala beslut enligt plan- och bygglagen får inte heller överklagas till den del de avser 1) en fråga som redan är avgjord genom detaljplan, områdes- bestämmelser eller förhandsbesked eller 2) behovet av byggsamråd.

I avsnitt 11.2, 15.6 och 15.7 föreslår regeringen att kommunerna ska kunna fatta beslut om planbesked, villkorsbesked och förlängd handlägg- ningstid. Frågan är om dessa beslut ska gå att överklaga.

Byggprocessutredningen har föreslagit att ett planbesked bör kunna överklagas i den ordning som föreskrivs för laglighetsprövning enligt 10 kap. kommunallagen (1991:900). Skälet för förslaget uppges vara att planbeskedet normalt borde beslutas av kommunfullmäktige och att be- stämmelserna om överklagande av planbeskedet därför bör överensstäm- ma med de bestämmelser som gäller för plan.

Enligt regeringens bedömning i avsnitt 11.2 bör ett beslut om plan- besked vara ett sådant beslut som normalt fattas av byggnadsnämnden. Vidare bör beskedet inte vara bindande för myndigheter och enskilda. Även om en kommun har lämnat ett negativt besked avseende planlägg- ning för ett visst område ska kommunen inte kunna ställas till svars om en planläggning av det aktuella området ändå inleds sedan nya omstän- digheter har framkommit. På motsvarande sätt ska kommunen inte kunna ställas till svars om det inte inleds en planläggning för ett visst område trots att ett positivt planbesked om planläggning har lämnats. Naturligtvis bör dock kommunen så långt det är möjligt följa de besked den har läm- nat. Eftersom ett beslut om planbesked inte bör vara bindande behöver det inte förenas med en överklagandemöjlighet.

Enligt regeringens bedömning bör, mot samma bakgrund, beslut om villkorsbesked och beslut om förlängd handläggningstid inte gå att över- klaga. Av samma skäl bör inte heller nuvarande beslut om ingripande- besked eller beslut att avbryta ett planarbete gå att överklaga.

Enligt nuvarande bestämmelser kan vidare kommunala beslut inte över- klagas till den del ett beslut avser behovet av byggsamråd. Enligt Bygg- processutredningen bör kommunala beslut inte heller kunna överklagas till den del de avser behovet av tekniskt samråd, slutsamråd, kontroll- ansvarig eller sakkunnig. Regeringen delar utredningens bedömning att detta är sådana beslut under ärendets handläggning som inte bör vara överklagbara. Eftersom det enligt regeringens bedömning ibland är oklart om fråga är om ett slutligt beslut eller ett beslut under ärendets handlägg-

Prop. 2009/10:170

354

ning saknas anledning för en sådan uppdelning i lagtexten. I stället bör Prop. 2009/10:170 det vara tillräckligt att i lagtexten räkna upp de beslut som inte ska gå att

överklaga.

För att minska risken för att samma frågor kommer upp till prövning flera gånger både enligt miljöbalken och plan- och bygglagen genom överklaganden, har PBL-kommitén föreslagit att ett miljöbalkstillstånd bör få samma formella effekt vid ett överklagande av bygglovet som en plan eller ett förhandsbesked har enligt nuvarande 13 kap. 2 § andra stycket plan- och bygglagen, dvs. bygglovsbeslutet ska inte kunna över- klagas till den del det avser frågor som redan har avgjorts vid den tidi- gare prövningen.

Regeringen delar kommitténs uppfattning att det vore en fördel om kommunala beslut inte kunde överklagas till den del det avser en fråga i ett ärende om bygglov som redan är avgjord i ett ärende om tillstånd en- ligt 9 kap. 6 § miljöbalken för samma verksamhet. Enligt regeringens be- dömning skulle dock en sådan bestämmelse ställa stora krav på utredning från den överprövande instansens sida, för det första huruvida motsvar- ande fråga verkligen är avgjord i tillståndsärendet och för det andra om det finns fullständig identitet mellan prövningarna. En sådan utredning skulle leda till en förlängd handläggningstid hos den överprövande in- stansen. Det viktiga får i stället anses vara att myndigheterna samordnar handläggningen av ärendena så att det så långt möjligt finns överens- stämmelse mellan beslut om bygglov enligt plan- och bygglagen och be- slut om tillstånd enligt miljöbalken.

I 12 § första stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. finns en bestämmelse som innebär att vissa beslut om byggprodukter av den myndighet som utövar tillsyn över bestämmel- serna om byggprodukter går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.

I samband med att denna bestämmelse flyttas in i den nya lagen bör den göras mer generell för bättre överensstämmelse med 3 och 22 a §§ förvaltningslagen (1986:223).

20.2Rätten att överklaga

Regeringens förslag: I den nya lagen införs en upplysning om att 22 § förvaltningslagen (1986:223) innehåller bestämmelser om över- klagande för alla beslut enligt den nya lagen utom för sådana som ska överklagas genom laglighetsprövning. Enbart det förhållandet att nå- gon har underrättats eller ska ha underrättats om ett beslut enligt den nya lagen ger inte rätt att överklaga ett sådant beslut. Om beslutet har gått emot staten i egenskap av fastighetsägare eller innehavare av en särskild rätt till en fastighet, får beslutet överklagas av den förvaltande myndighet som regeringen bestämmer.

Som huvudregel ska gälla att ett beslut att anta, ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser får överklagas endast av den som senast under granskningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda.

Startbesked får överklagas endast av sökanden i bygglovsärendet.

355

PBL-kommitténs förslag överensstämmer med regeringens förslag i de delar kommittén har lagt något förslag.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer med regeringens avseende den begränsade möjligheten att överklaga startbesked.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re- geringens förslag.

Remissinstanserna: Föreningen Sveriges Byggnadsinspektörer, Advo- katsamfundet och Svensk Energi har tillstyrkt kommitténs samtliga för- slag till ändringar när det gäller rätten att överklaga. Ett stort antal re- missinstanser, däribland Statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings, Ble- kinge och Hallands län, Boverket, Lantmäteriet samt Gullspångs, Sve- dala, Tranemo, Täby m.fl. kommuner, är positiva till förslaget att beslut endast ska kunna överklagas av den som beslutet angår och avgörandet går honom eller henne emot. Flera andra remissinstanser har invänt mot kommitténs förslag att precisera kretsen som ska ha rätt att överklaga. Kammarrätten i Sundsvall har anfört att förslaget är överflödigt eftersom samma sak följer av 22 § förvaltningslagen. Handelskamrarna anser att kommittén har gjort förtjänstfulla försök att renodla sakägarbegreppen, men menar samtidigt att allmänna intressen och medborgarinflytande har fått för stort utrymme på bekostnad av ägarinflytandet. Det är t ex inte rimligt att hyresgäster och organisationer ska jämställas med fastighets- ägare och bostadsrättsinnehavare när det gäller rätt att överklaga detalj- planer och bygglov. Utredningens förslag innebär enligt Sveriges Bygg- industrier en viss utökning av kretsen som ges rätt att klaga och är ett steg i fel riktning. Eskilstuna kommun har anfört att förslaget behöver preciseras för att ge önskad effekt och att det redan i dag är svårt att avgöra vilka som är berörda av t.ex. en ny detaljplan. Falkenbergs kom- mun har anfört att förslaget att den som överklagar tydligt ska ange vil- ken rättsregel beslutet strider mot är tveksamt då det försvårar för den enskilde. Det är enligt Höganäs kommun domstolspraxis som avgör vem som betraktas som sakägare. Lomma kommun har anfört att det fortfar- ande är oklart vem som ska anses vara berörd och avstyrkt förslaget att klaganden ska ange den rättsregel, som det överklagade beslutet strider emot. Staffanstorps kommun har anfört att utredningsförslaget innebär att fler kommer att få möjlighet att överklaga och att det i stället bör införas en mycket noggrann precisering i fråga om vem som skall ha rätt att överklaga andra beslut än de som anges i 13 kap 1 § plan- och bygg- lagen. Sandvikens kommun har anfört att ett ärende ”angår” en privatper- son är en mycket subjektiv upplevelse, som säkerligen inte genom en skrivning i en lagtext förhindrar sakägaren att överklaga. Byggherrefo- rum saknar en närmare beskrivning vad som avses med ”angå” och anser att denna fråga behöver belysas ytterligare. Vindkraftens Investerare och Projektörer har föreslagit en avgränsning av begreppet ”berörd”. Några instanser har föreslagit en utvidgning av den krets som ska ges rätt att överklaga. Folkhälsoinstitutet har anfört att till exempel barnfamiljer för vilka skolvägen kan påverkas negativt av ökad trafik eller boende som får tillgänglighet till rekreationsområden beskuren ska kunna överklaga. Handikappombudsmannen har anfört att handikapporganisationerna ska ges möjlighet att överklaga detaljplaner. Barnombudsmannen har före- slagit att vissa ungdomsgrupper också ska ges särskild rätt att överklaga beslut om detaljplaner som är av betydelse för barn och unga. Mot bak-

Prop. 2009/10:170

356

grund av den betydelse ett brett medborgarengagemang i planfrågor har för att möjliggöra en planering som ger förutsättningar för en god och hållbar samhällsutveckling har Konsumentverket anfört att regeringen bör överväga att ge ytterligare grupper talerätt – mot bakgrund av de brister i tillämpningen när det gäller hänsyn till funktionshindrades intressen i planeringen är det särskilt angeläget att denna grupp ges en starkare ställ- ning. Kommitténs förslag att ge förvaltande myndigheter en överklagan- derätt har tillstyrkts av Kammarrätten i Sundsvall, Banverket, Vägverket samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Blekinge och Väst- manlands län samt Sveriges Lantmätareförening. Länsstyrelsen i Stock- holms län har dock anfört att förslaget kan ifrågasättas ur ett länsstyrelse- perspektiv. Det gäller till exempel Vägverket som både är sektorsmyn- dighet med ansvar för vägtrafiksektorn och sakägare som förvaltare av vägar. Detta kan leda till oklarheter i samband med att statliga organ överklagar detaljplanebeslut men även Länsstyrelsens beslut i överklag- ningsärenden som initierats av ett statligt organ eller annan klagande. Länsstyrelsens allmänna uppfattning är att statliga organ inte bör över- klaga andra statliga organs beslut. Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört att det inte finns motiv för en särskild bestämmelse om statens klagorätt om avsikten inte är att ge dem en vidare möjlighet att överklaga en kommuns beslut än vad som nu är fallet. Boverket har anfört att det behövs ett förtydligande i lag när det gäller statens rätt att överklaga och ramarna för denna möjlighet. Mjölby kommun har anfört att statliga myndigheters rätt att överklaga bör begränsas till ärenden där de är sakägare. Falkenbergs och Upplands-Bro kommuner har invänt mot att statliga myndigheter ska ges rätt att överklaga och anfört att statliga myn- digheters intressen kan företrädas av länsstyrelsen. Försvarsmakten har invänt mot förslaget att slopa den särskilda bestämmelsen som ger För- svarsmakten m.fl. myndigheter en uttrycklig möjlighet att överklaga be- slut inom vissa skydds- eller säkerhetsområden. Räddningsverket har anfört att Räddningsverket inte har överklagat något ärende med stöd av nuvarande bestämmelser och att det borde i stället finnas en möjlighet för länsstyrelserna att bevaka att skydds- och säkerhetsområden upprätthålls i tillräcklig omfattning. Luftfartsverket har anfört att nuvarande bestäm- melser som ger rätt för Luftfartsstyrelsen att överklaga vissa beslut bör behållas i den nya lagen, bl.a. eftersom privatägda flygplatser inte omfat- tas av statens rätt att överklaga vissa beslut. Luftfartsstyrelsen har anfört att Luftfartsstyrelsens besvärsrätt är naturlig med hänsyn till myndighet- ens roll och ansvar vid avgränsning av flygets riksintresseområden.

I svar på Byggprocessutredningens förslag har Kristianstads, Karlstads och Åre kommuner ställt sig bakom att det skall krävas att man yttrat sig under granskningstiden för att ha rätt att överklaga en detaljplan eller områdesbestämmelser. Göteborgs kommun har anfört att förslaget skapar tydlighet, genom att man inte behöver leta sig tillbaka i gamla yttranden över program i tidigt skede för att bedöma om det finns någon som läm- nat synpunkter som inte tillgodosetts. Föreningen Sveriges Byggnadsin- spektörer har tillstyrkt att man skall tydligt ange vem man är (namn och adress) men att det bör införas en bestämmelse om att man måste vara ”berörd” av förslaget i förvaltningslagens mening. Åre kommun har önskat att frågan om delgivning av länsstyrelsens beslut vid överklagan av kommunens antagande av en detaljplan ses över. Andra instanser har

Prop. 2009/10:170

357

anfört att förslaget utgör en klar inskränkning mot vad som gäller i dag Prop. 2009/10:170 beträffande talerätten. Länsstyrelsen i Stockholms län anser därför att

frågeställningar som är förknippade med förändringen, såsom t.ex. om det kan anses vara acceptabelt att förlägga granskningstiden till sommar- månaderna eller över jul, behöver klargöras i motivtexten. Länsstyrelsen i Hallands län har anfört att sakägare och övriga medborgare inte bör ”lockas” att vänta med sina synpunkter till sista skedet i planprocessen. Länsstyrelsen i Västerbottens län har konstaterat att förändringen innebär att enskilda som hittills har kunnat framföra synpunkter under samråds- skedet för att få rätten att överklaga måste upprepa dessa under gransk- ningstiden för att inte gå miste om denna rätt. Linköpings kommun har anfört att förslaget ökar bördan för de berörda att skriva in sina synpunk- ter. Ett stort antal remissinstanser, såsom Huddinge, Umeå, Malmö, Mo- tala, Knivsta och Jönköpings kommuner, Sveriges Kommuner och Lands- ting, Sveriges Arkitekter, länsstyrelserna i Stockholms och Söderman- lands län samt Fastighetsägarna har invänt mot utredningens förslag att såväl enskilda som organisationer utan att vara sakägare föreslås kunna anmäla intresse att delta i en samrådsprocess, med hänvisning till att de därmed även ges en rätt att överklaga. Boverket och Stockholms kommun har anfört att förslaget innebär ett tungt administrativt arbete för kommu- nen att upprätta ”samrådslistor” som kommer att vara olika för olika delar av kommunen. Bygg Klokt och Myndigheten för handikappolitisk samordning har framfört att den lokala handikapprörelsen bör kunna överklaga beslut om planer, bygglov och beslut om enkelt avhjälpta hinder. Svenska Turistföreningen (Stockholmskretsen) har anfört att det är mycket viktigt att större natur- och friluftsorganisationer, med minst 2 000 medlemmar, ska kunna överklaga exploateringar och planer, åt- minstone när de uppenbart berör natur- och friluftsområden. Stockholms handelskammare har föreslagit att rätt att överklaga detaljplanebeslut endast ska tillkomma sådana berörda sakägare som är ägare till angräns- ande fastigheter.

Skälen för regeringens förslag

Allmänna krav

Vem som ska ha rätt att överklaga beslut enligt plan- och bygglagen är för närvarande otydligt i vissa delar. Det gäller inte minst enskildas rätt att överklaga beslut om planer enligt nuvarande 13 kap. 5 § plan- och bygglagen. Regeringsrätten har i ett vägledande avgörande gjort bedöm- ningen att de allmänna bestämmelserna i 22 § förvaltningslagen har be- gränsats genom särskilda bestämmelser i plan- och bygglagen (RÅ 1991 ref. 80). De regler som Regeringsrätten syftade på var nuvarande 13 kap. 5 § plan- och bygglagen som tillsammans med bestämmelserna i nuvar- ande 5 kap. 30 § avseende underrättelse om planbeslut, ansågs utgöra en särskild och fullständig reglering av den krets som har rätt att överklaga planbeslut. Konsekvensen av den tolkningen blev att var och en som på grund av bestämmelserna i nuvarande 5 kap. 30 § av kommunen har un- derrättats om ett planbeslut också anses ha rätt att överklaga beslutet. Exempelvis har regeringen därefter funnit att Föreningen Karlstad Lever, Miljöpartiet de Gröna och Rönninge intresseförening har haft talerätt

358

eftersom de blivit underrättade enligt 5 kap. 30 § (M91/2956/9, M92/ 2983/9 och M93/567/9).

Utgången i Regeringsrättens avgörande och tolkningen av avgörandet har lett till oönskade konsekvenser. Därför föreslog Plan- och byggutred- ningen i delbetänkandet Överprövning av beslut i plan- och byggärenden (SOU 1994:134) att en ny bestämmelse skulle införas i 5 kap. 30 a §, som skulle ange att 22 § förvaltningslagen skulle gälla oavsett vad som stadgades i 30 §, dvs. beslutet skulle angå den enskilde och gå honom emot. Det föreslogs inga ändringar i övrigt som rör talerätten i denna del.

När det gäller beslut om detaljplaner kan det vara rimligt att det är de boende inom planområdet och de som på något sätt som enskilda är berörda som kan få en överprövning till stånd. En så vid krets som gäller för laglighetsprövningen, dvs. alla kommunmedlemmar, förefaller inte rimlig eftersom det är de som blir berörda som bör kunna ifrågasätta ett besluts riktighet och inte kommunmedlemmar i allmänhet. Skälen för detta är bland annat att detaljplanerna innebär rättsverkningar endast för vissa enskilda och då är det endast de berörda som bör kunna ifrågasätta den rättsverkan som beslutet har. Dessutom talar effektivitetsskäl för att kretsen som får överklaga bör vara begränsad. Vidare bör endast den som är berörd kunna ange formella fel som grund för ett upphävande av be- slutet.

Kravet på aktivitet före beslutsfattandet för att få rätt att få till stånd en överprövning kan anses vara rimligt, särskilt med tanke på att det är ett beslut i en politisk församling som fattas och att överprövande myndig- het inte kan ändra beslutet. Att det dessutom ska krävas att klaganden är berörd och att beslutet ska gå klaganden emot är en allmän princip vid all typ av överprövning vilket framgår av 22 § förvaltningslagen (1986:223). Detta bör uttryckligen även gälla beslut enligt plan- och bygglagen. Av den anledningen bör således dels en hänvisning till 22 § förvaltnings- lagen föras in i den nya lagen, dels en bestämmelse som gör klart att enbart det förhållandet att man har underrättats eller ska ha underrättats om ett beslut enligt plan- och bygglagen inte ger en automatisk rätt att överklaga beslutet. Även om en underrättelse har skett bör således en prövning göras av om beslutet angår den klagande och om beslutet går honom eller henne emot.

När det gäller möjligheterna att träda in i processen efter ett fastig- hetsägarbyte bör nuvarande praxis gälla även fortsättningsvis. Det inne- bär att om den föregående fastighetsägaren under utställningen har fram- fört synpunkter som inte har blivit tillgodosedda så får en ny ägare anses ha rätt att ta över den klagorätt som tillkom tidigare ägare (regeringens beslut den 18 september 1997, In97/2002/PL). Detsamma gäller beslut om bygglov (RÅ 1995 ref. 50).

Ny möjlighet för staten att överklaga beslut

Länsstyrelsens och de centrala myndigheternas roller vid bevakningen av de allmänna intressena berörs kortfattat i förarbetena till plan- och bygg- lagen (prop. 1985/86:1 s. 334–336). Det framgår där att syftet med regleringen i 12 kap. är att länsstyrelsen ska ges en stark ställning som det samordnande organet på den statliga sidan med en uppgift att själv- ständigt agera för statens räkning i beslutsprocessen. Andra statliga myn-

Prop. 2009/10:170

359

digheter ska inte kunna få överklaga länsstyrelsens beslut i frågor som Prop. 2009/10:170 rör den statliga kontrollen. Den mycket begränsade möjlighet att agera

som statliga sektorsmyndigheter kan ha i dessa avseenden inskränker sig enligt propositionen till att de kan begära att regeringen utfärdar plan- föreläggande. Med den tydliga rollfördelning på den statliga sidan vad gäller ingripanden enligt 12 kap. plan- och bygglagen, som framgår av propositionen, är det naturligt att olika sektorsmyndigheter inte heller genom överklagande enligt 13 kap. plan- och bygglagen ska kunna få till stånd en ytterligare prövning av hur olika allmänna intressen har be- handlats.

Av uttalanden i specialmotiveringen i förarbetena till plan- och bygg- lagen (prop. 1985/86:1 s. 800) framgår emellertid att den angivna rollför- delningen endast avses gälla bevakningen av statliga intressen av mera allmän karaktär gällande markanvändningen. I propositionen anfördes följande:

Det bör vidare framhållas att den prövning som kan ske med stöd av 12 kap. inte är avsedd för fall där staten uppträder som markägare eller sakägare i övrigt. I sådana fall har staten besvärsrätt enligt bestämmelser som skall gälla för sakägare i allmänhet, dvs. enligt 13 kap. Genom pröv- ning enligt 12 kap. skall staten bevaka de intressen som den kan ha i en planeringsfråga utan att i det skedet vara sakägare. Som exempel kan nämnas vägverkets anspråk på att behövliga vägreservat läggs ut i planer. Har vägrätt uppkommit, är väghållaren sakägare och kan agera enligt 13 kap.

Ett uttalande av liknande innebörd finns också på sidan 106 i samma pro- position. Regeringen har således i förarbetena utgått från att statliga myn- digheter som kan betraktas som sakägare ska anses ha rätt att överklaga ett beslut enligt plan- och bygglagen på samma sätt som andra sakägare. Regeringens praxis har också följt denna princip. Domstolarna har dock i ett uppmärksammat mål (RÅ 1993 not. 125) ansett att Vägverket inte har haft rätt att överklaga ett beslut rörande bygglov för en reklamskylt invid en riksväg. Detta beslut följde en tidigare praxis från den gamla bygg- nadslagstiftningens tid (RÅ 1972 ref. 60). Domstolarnas ställningstag- ande verkar bl.a. ha utgått från principen att det krävs ett uttryckligt för- fattningsstöd för att en myndighet ska ha rätt att överklaga ett beslut av en annan myndighet. Den tidigare Plan- och byggutredningen föreslog, med anledning av Regeringsrättens beslut, att Vägverket skulle ges en särskild rätt att överklaga vissa beslut enligt plan- och bygglagen (SOU 1994:134 s. 131). Förslaget har emellertid inte genomförts.

Vid PBL-reformen behandlades, som framgår av det förgående, frågan om statliga myndigheters rätt att överklaga således i första hand genom uttalanden i förarbetena. I ett avseende har en reglering i lag dock skett. I 13 kap. 7 § plan- och bygglagen finns en bestämmelse, utan närmare kommentarer överförd från den tidigare byggnadsstadgan, som ger Transportstyrelsen, tillsynsmyndighet för kärnkraftsreaktor eller kärntek- nisk anläggning, Försvarsmakten och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap rätt att överklaga beslut om lov eller förhandsbesked inom vissa skydds- eller säkerhetsområden. Av förarbetena till plan- och bygg-

lagen framgår inte närmare hur denna bestämmelse har avsetts förhålla

360

sig till regleringen i 12 kap. Det tycks dock här förekomma en dubbel- reglering såtillvida att i de fall då bestämmelsen i 13 kap. 7 § är tillämp- lig finns normalt också förutsättningar för länsstyrelsen att ingripa enligt 12 kap.

Några förändringar i princip av de riktlinjer när det gäller statliga myn- digheters rätt att överklaga beslut enligt plan- och bygglagen som lades fast vid PBL-reformen finnas det inte skäl för nu. Länsstyrelsens roll när det gäller kontrollen av statliga intressen förutsätts ligga kvar och en rätt för vissa statliga sektorsmyndigheter att genom överklagande få till stånd ytterligare en prövning av frågor av det slag som länsstyrelsen, vid sam- råd och enligt 12 kap., har att bevaka skulle strida mot lagstiftningens grundläggande uppbyggnad.

Däremot finns det skäl att närmare överväga regleringen av statliga myndigheters rätt att överklaga i de fall då staten får anses inta en sak- ägarroll. I förarbetena till plan- och bygglagen var utgångspunkten att berörd statlig myndighet då har rätt att överklaga. Genom att regeringen hittills i allmänhet prövat ärenden, bl.a. samtliga detaljplaner, där statliga myndigheter överklagat och genom att regeringen då har följt förarbets- uttalandena har dessa i huvudsak fått genomslag i praxis. Det tidigare berörda avgörandet av Regeringsrätten visar dock att det kan finnas olika praxis hos myndigheter och domstolar och därför är det angeläget att lagen i fortsättningen så tydligt som möjligt reglerar nu berörda frågor.

I sak finns det då till att börja med skäl att överväga om det finns någon anledning att ändra den inställning som redovisades i förarbetena, nämli- gen att staten som markägare eller sakägare i övrigt ska ha samma rätt att överklaga som andra sakägare. Det är svårt att se att det finns några bär- ande motiv för att staten i detta avseende ska behandlas sämre än andra som är direkt berörda av ett beslut enligt plan- och bygglagen. Utgångs- punkten bör vara att staten också i fortsättningen ska kunna bevaka sina intressen när det gäller beslut som direkt berör statlig mark eller statliga rättigheter i övrigt av sakägarkaraktär.

Med denna utgångspunkt blir nästa fråga på vilket sätt denna bevakning ska ske. En tydlig rätt för berört statligt organ att överklaga synes i det sammanhanget ligga närmast till hands. Ett alternativ skulle kunna vara att också i denna situation låta länsstyrelsen företräda staten. En sådan konstruktion innebär dock övervägande nackdelar. Den skulle göra det omöjligt för länsstyrelsen att också pröva överklagandena i dessa fall. Den skulle innebära att länsstyrelsen fick bevaka också olika frågor som kan röra bl.a. fastigheters förvaltning m.m. som den nu inte behöver be- fatta sig med. Den skulle kräva omfattande kontakter i sådana frågor mellan länsstyrelsen och förvaltande myndighet vilket fördyrar statens hantering. Frågan är också om länsstyrelsen eller den förvaltande myn- digheten ska ha huvudansvaret för hur saken i olika skeden av ett pröv- ningsförfarande ska drivas för statens räkning. Det naturliga är därför att på samma sätt som hittills låta ansvarig förvaltande myndighet företräda staten i berörda fall.

Problemet är då närmast hur en lagreglering av frågan om statliga myn- digheters rätt att i nu berörda fall få överklaga beslut enligt plan- och bygglagen ska utformas. Plan- och byggutredningens förslag, som utgick från det ärende där Regeringsrätten nekat besvärsrätt, preciserade i vilka fall överklagande skulle kunna ske och angav då direkt Vägverket som

Prop. 2009/10:170

361

den myndighet som hade rätt att överklaga. Om man tror att domstols- avgörandet, i vart fall till en del, ska ses som ett uttryck för en allmän princip om att myndigheter måste ha direkt stöd i lag för att få överklaga är det dock tydligt att en bestämmelse måste få en mera generell utform- ning.

I och för sig kan det räcka med en bestämmelse, efter mönster av för- valtningslagen, om att beslut får överklagas av ”den som beslutet angår” tillsammans med ett förarbetsuttalande om att det omfattar staten där den har en ställning som sakägare. För tydlighets skull bör man dock reglera statliga myndigheters rätt att överklaga i en särskild bestämmelse. För att undvika risken för att en sådan bestämmelse ska ses som en mera gene- rell rätt för myndigheter att överklaga finns bör det preciseras i vilken egenskap myndigheten har rätt överklaga, dvs. i egenskap av fastighets- ägare eller innehavare av en särskild rätt till en fastighet och endast när beslutet går staten emot. I ett sådant fall får beslutet överklagas av för- valtande myndighet. En bestämmelse med denna innebörd bör införas i den nya lagen.

På samma sätt som när det gäller enskilda sakägare måste frågan om när sakägarställning föreligger i det enskilda fallet vara en fråga som för olika typer av situationer prövas i praxis. Syftet med den nu aktuella bestämmelsen ska bara vara att ange att staten ska ha en överklaganderätt som är av samma innebörd, varken mer eller mindre omfattande, som när det gäller enskilda ”sakägare”.

Av bestämmelsen bör framgå att det är staten som sådan, inte berörd myndighet, som har den ställning som grundar rätten att överklaga, men att det är den statliga myndighet som förvaltar fastigheten som får över- klaga. Av 1 kap. 6 § Domstolsverkets föreskrifter (DVFS 2000:5) om hur fastighetsregistrets inskrivningsdel ska föras framgår att i uppgifter om lagfart ska för staten anges förvaltande myndighets namn föregånget av ordet staten. Även om registeruppgifter kan vara bristfälliga innebär an- givna föreskrifter att det normalt inte ska finnas någon oklarhet om eller några praktiska svårigheter att konstatera när en fastighet som berörs av ett beslut enligt plan- och bygglagen tillhör staten eller om vilken myn- dighet som har ansvaret för förvaltningen. Att det på samma sätt som när det gäller enskilda berörda ibland kan förekomma att rätten att företräda fastighetsägaren överförts till annat organ genom fullmakt eller på annat sätt, eller att det ibland kan behövas särskild utredning om vem som har rätt att företräda den som enligt registret har lagfart eller om annan om- ständighet som kan utgöra grund för ställning som sakägare, bör inte leda till några särskilda problem som just rör det förhållandet att staten är be- rörd. Den myndighet som i fastighetsregistret är angiven som förvaltare av en statlig fastighet hörs sannolikt redan i dag av kommunen före beslut som berör fastigheten. Där regeringen har prövat överklaganden har berörda myndigheter, som redan nämnts, normalt också tillerkänts rätt att överklaga. Den nu föreslagna regeln skulle därmed inte innebära någon egentlig praktisk förändring av den ordning som i allmänhet hittills har tillämpats.

Prop. 2009/10:170

362

Andra ändringar i rätten att klaga	Prop. 2009/10:170
Som en följd av förslaget i avsnitt 11.3 att ersätta utställningsförfarandet
med en granskningstid vid beslut om detaljplan eller områdesbestäm-
melser bör bestämmelserna om rätt att få överklaga ett beslut att anta,
ändra eller upphäva en detaljplan eller områdesbestämmelser ändras.
Dessa beslut bör få överklagas endast av den som senast under gransk-
ningstiden skriftligen har framfört synpunkter som inte har blivit tillgo-
dosedda.
Flera av de nya besked som regeringen föreslår i detta lagstiftnings-
ärende, t.ex. planbesked och villkorsbesked föreslås inte vara överklag-
bara. Enligt regeringens bedömning bör dock de nya besluten om start-
besked gå att överklaga eftersom de så konkret påverkar förutsättning-
arna i bygg- eller rivningsärendet. Till skillnad från beslut om lov får
dessa besked dock endast anses beröra den sökande i ärendet och rätten
att klaga på dessa beslut bör därmed begränsas till dessa sökande. Be-
gränsningen i rätten att överklaga dessa besked bör framgå av lagen för
att undvika att exempelvis samma krets som har rätt att överklaga beslu-
tet om lov ges en rätt att klaga.

21Samordning mellan plan- och bygglagen och andra lagar

Behovet av samordning mellan plan- och bygglagstiftningen och annan
lagstiftning har påtalats i många sammanhang allt sedan plan- och bygg-
lagen trädde i kraft. Redan i regeringens proposition Ny plan- och bygg-
lag (1985/86:1 s. 107) konstaterades att det även fortsättningsvis kommer
att finnas markanvändningsåtgärder som kräver tillstånd enligt såväl
plan- och bygglagstiftningen som enligt andra lagar. I dessa fall innebär
varken en detaljplan eller ett givet bygglov ett slutligt besked från sam-
hällets sida, utan åtgärden kan inte påbörjas förrän andra tillstånd har in-
hämtats. Departementschefen ansåg emellertid att det är viktigt att till-
ståndsfrågor som berör flera lagstiftningsområden i görlig mån samord-
nas och att det är av stort intresse för den som ansöker om tillstånd till ett
företag att beslutsprocessen i dessa fall blir så rationell som möjligt
(prop. s. 450). I plan- och bygglagen infördes därför en bestämmelse att
det i samband med bygglovsprövningen bör ankomma på byggnads-
nämnden att upplysa den som söker lov om vilka tillstånd i övrigt som
kan erfordras. I övrigt föreslogs inga särskilda bestämmelser för att sam-
ordna beslut enligt plan- och bygglagen med andra lagar. Däremot an-
fördes att kommunernas starka ställning enligt plan- och bygglagen bör
komma till uttryck i andra lagar som reglerar prövning av företag och att
planbesluten bör påverka tillståndsprövningen enligt olika speciallagar
(s.450). Som en följd av detta genomfördes följdändringar i en rad spe-
ciallagar, främst i syfte att reglera verkningarna av rättsverkande planer,
dvs. detaljplan, områdesbestämmelser samt fastighetsplan. Det gäller
t.ex. väglagen (1971:948) (prop. 1985/86:118), naturvårdslagen (1964:822)
(prop. 1985/86:159) samt miljöskyddslagen (1969:387) (prop. 1986/87:
135). Införandet av miljöbalken den 1 januari 1999, som innebar att den	363
	363

svenska miljölagstiftningen inordnades i en samlad miljölagstiftning, Prop. 2009/10:170 innebar behov av samordning mellan balken och plan- och bygglagen.

Den med plan- och bygglagen nära sammanhängande lagen om hushåll- ning med naturresurser inordnades i balken och vissa följdändringar gjor- des i plan- och bygglagen för att anpassa regelverken. En särskild sam- ordningsfråga rör åtgärder och verksamheter som prövas enligt både plan- och bygglagen och enligt miljöbalken.

PBL-kommittén har i sitt betänkande (SOU 2005:77 s. 754 f.) redo- visat olika förslag till en förbättrad samordning mellan plan- och bygg- lagen och miljöbalken. Främst är det fråga om att försöka samordna prövningsförfarandet enligt båda systemen handläggningsmässigt och tidsmässigt och inte att föreslå förändringar i de båda lagsystemens materiella regler. Utgångspunkten har varit att undvika onödig dubbel- prövning, underlätta för de olika enskilda parter som berörs samt ge möj- ligheter till förenklingar och en snabbare handläggning. Kommittén har också berört möjligheterna till samordning mellan plan- och bygglagen och de lagar som reglerar utbyggnaden av trafikinfrastrukturen, men redovisar inga konkreta förslag. Inte heller när det gäller en förbättrad samordning mellan plan- och bygglagen och övriga lagar redovisas för- slag.

Som regeringen tidigare har anfört i avsnitt 8 bör alla möjligheter till samordning tas till vara för att undvika dubbelarbete och för att effek- tivisera beslutsprocessen. En bättre samordning är till gagn både för sam- hället i stort och för företag och enskilda. Regeringen har därför före- slagit att det i bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen införs en generell bestämmelse med innebörden att man vid planläggning och annan prövning som avser mark- och vattenanvändningen som också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska sträva efter att på lämpligt sätt samordna arbetet så att dubbelarbete undviks.

21.1Samordning med miljöbalken

Generella utgångspunkter för en samordning

En grundläggande utgångspunkt för behandlingen av frågor om en för- bättrad samordning av prövningen enligt plan- och bygglagen och miljö- balken är att de båda lagstiftningarna gäller parallellt. Olika åtgärder eller verksamheter kan således omfattas av regleringen enligt båda systemen. Detta är inte unikt för förhållandet mellan plan- och bygglagen och mil- jöbalken utan gäller också i många andra avseenden. Normalt har olika lagar då olika bakgrund och olika syften som ligger vid sidan av varand- ra. Några egentliga samordningsproblem ska då i huvudsak inte behöva förekomma även om företagare och andra som berörs av de olika regel- systemen kan uppfatta den sammantagna regleringen som omfattande och krånglig och de samlade kraven som besvärliga att leva upp till.

Både miljöbalken och plan- och bygglagen hanterar markanvändnings- frågor. Samtidigt som lagarna har flera beröringspunkter finns det viktiga skillnader. Det som kan sägas känneteckna plan- och bygglagen är att den handlar om att dels vid planläggningen pröva vilken markanvänd-

ning som är lämplig för olika områden, dels, när ett konkret projekt ak-

364

tualiseras, att pröva om en tilltänkt lokalisering är lämplig. När det gäller byggandet reglerar plan- och bygglagstiftningen både förutsättningar för att få bygga och krav på det som byggs. Vid de avvägningar som behöver göras ska hänsyn tas till, förutom berörda enskilda intressen, också ett mycket brett spektrum av allmänna intressen. I miljöbalken är det i första hand människors hälsa, en god miljö och naturens skyddsvärde som är utgångspunkter. Balken reglerar alla verksamheter och åtgärder som kan skada de intressen balken ska skydda.

Vad som delvis kännetecknar förhållandet mellan plan- och bygglagen och miljöbalken och som gör det angeläget att närmare behandla samord- ningen mellan dessa lagar är att de frågor som prövas enligt de båda systemen i bland är mycket likartade. Det kan därför med fog påstås att det till en del sker en onödig dubbelprövning som innebär avsevärda olägenheter och kostnader både för myndigheter och för enskilda.

Omfattningen av dubbelregleringen styrs av hur de olika lagarnas tillämpningsområden ser ut. En svårighet är då att varken plan- och bygglagen eller miljöbalken innehåller tydliga regler om lagarnas tillämpningsområden. Plan- och bygglagens tillämpningsområde kan, all- mänt sett, sägas gälla frågor om markanvändning och byggande. Den närmare bestämningen av tillämpningsområdet sker genom de olika för- faranderegler som plan- och bygglagen innehåller och som reglerar dels plansystemet, dels olika former av tillståndsprövning samt tillsyn och påföljder. Det är således i de fall då det enligt vad som närmare anges i lagen ska eller kan ske planläggning, tillståndsprövning eller tillsyn och ingripanden som plan- och bygglagens olika krav blir tillämpliga.

Miljöbalkens tillämpningsområde är svårare att bestämma. Det beror delvis på balkens karaktär av en sammanställning av regler med många helt olika utgångspunkter, som tidigare funnits i en rad olika lagar, och på utformningen av de s.k. allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. Det beror också på utformningen av tillsynsreglerna, där det i 26 kap. 9 § anges att en tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som i ett enskilt fall behövs för att balken samt föreskrifter, domar och andra be- slut som har meddelats med stöd av balken ska efterlevas. Detta ska en- ligt förarbetena innebära bl.a. att så snart en verksamhet eller åtgärd kan sägas strida mot en allmän hänsynsregel kan ingripande aktualiseras. Eftersom i stort sett all mänsklig verksamhet på något sätt kan påverka miljön blir balkens möjliga tillämpningsområde därmed nära nog obe- gränsat.

I vissa fall innebär bestämmelserna i plan- och bygglagen och miljö- balken i praktiken en dubbelreglering av verksamheter och åtgärder.

Miljöprocessutredningen har i betänkandet Prövning av vindkraft (SOU 2008:86) kommit fram till att en prövning av bygglov för ett vind- kraftverk enligt plan- och bygglagen är ett överflödigt moment om en tillståndsprövning av samma vindkraftverk har gjorts enligt miljöbalken. Enligt utredningen innefattar tillståndsprövningen den prövning som görs enligt plan- och bygglagen samtidigt som tillståndsprövningen är mer omfattande. En prövning även enligt plan- och bygglagen blir därför en onödig dubbelprövning av frågan. Mot bakgrund av utredningens analys har nya bestämmelser för just vindkraftverk förts in i plan- och bygg- lagen och miljöbalken (se prop. 2008/09:146, bet. 2008/09:MJU27, rskr. 2008/09:258).

Prop. 2009/10:170

365

Den analys som har gjorts för vindkraftverk av Miljöprocessutred- ningen är dock inte direkt överförbar till andra verksamheter. När det gäller anläggningar för vindkraftverk är det tydligt att prövningarna en- ligt plan- och bygglagen och miljöbalken till stor del handlar om samma frågor, dvs. lokaliseringens lämplighet, påverkan på landskapsbilden och omgivande verksamheter samt om avståndet till bebyggelse är tillräckligt för att undvika betydande olägenheter för omgivningen.

För många typer av verksamheter gäller därför att de något olika ut- gångspunkterna innebär att prövningarna verkligen kompletterar varand- ra och att särskilt miljöbalksprövningens karaktär av fortlöpande tillsyn och möjlighet till omprövning av villkor har betydelse.

Mot bakgrund av tillgängligt beredningsunderlag är det inte i detta ärende möjligt att närmare gå in på en samordning av den materiella prövningen enligt de båda lagarna. De tankar som redovisas om hur en bättre samordning mellan plan- och bygglagen och miljöbalken skulle kunna nås bygger således på utgångspunkten att det i första hand är den formella hanteringen som ska samordnas. Detta kan ibland ske enbart genom att två olika prövningar tidsmässigt samordnas. Ytterligare ett steg mot ökad samordning kan vara att hela beredningen sker i samord- nade former även om det formellt blir två beslut.

När det här talas om att det bör ske ett sammanhållet prövningsför- farande kan samordningen innebära att det bara ska behöva ske en an- sökan eller anmälan, att berörda sakägare hörs i ett sammanhang, att kommunens slutliga beredning sker i ett sammanhang och att beslut tas samtidigt.

Förenklat förfarande vid framtagande av detaljplan

Såsom redovisas i PBL-kommitténs slutbetänkande ”Får jag lov – om planering och byggande” (SOU 2005:77 s. 794) finns det vissa samord- nings- och förenklingsmöjligheter för sådana detaljplaner som endast in- riktas på att skapa formella förutsättningar för att tillåta en utbyggnad av en verksamhet som ska tillståndsprövas enligt 9 kap. 6 § miljöbalken. I de fall kommunen anser att verksamheten kan tillåtas och det inte finns några andra planfrågor som samtidigt behöver regleras är det uppenbart att planprövningen och miljöbalksprövningen till en betydande del kan ses som en dubbelprövning av samma frågor. Nuvarande regler ställer i den beskrivna situationen omfattande krav på planförfarandet, trots att en parallell prövning sker enligt balken. Det krävs i princip både program, samråd och utställning. Dessutom ska underlaget innehålla bl.a. en miljö- konsekvensbeskrivning.

För alla berörda är det angeläget att det sammantagna förfarandet enligt miljöbalken och plan- och bygglagen blir så enkelt som möjligt, utan att vare sig kraven på planmässiga bedömningar eller en ordentlig miljöprövning åsidosätts. Flertalet av de remissinstanser som kommen- terat kommitténs förslag till samordning är positiva till en sådan samord- ning.

Regeringen delar kommitténs bedömning och föreslår i avsnitt 11.4 att kommunen ska ges möjlighet att, om den så önskar, i vissa avseenden förenkla sitt planförfarande i de fall då detaljplanen endast avser en sådan verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt

Prop. 2009/10:170

366

föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken. För det första bör kommunen ges en möjlighet att hoppa över samrådet om det för exakt samma verksamhet pågår en parallell tillståndsprövning en- ligt miljöbalken. I de fall tillståndsprövningen redan är avslutad, bör en förutsättning för att hoppa över samrådet vara att den miljökonsekvens- beskrivning som finns i tillståndsärendet fortfarande är aktuell samt att samråd har skett i det andra ärendet med alla som omfattas av krav på samråd enligt plan- och bygglagen. Om förutsättningarna för det för- enklade förfarandet brister endast i det avseendet att samråd inte har skett i det andra ärendet med alla de som omfattas av samråd enligt plan- och bygglagen är det tillräckligt att detaljplaneärendet kompletteras genom att samråd sker med dem som inte omfattades av samråd i det andra ären- det. Även kungörelsen inför granskningen av planförslaget bör kunna förenklas, genom att en uttrycklig möjlighet till samordning med kun- görelseförfarandet i ett pågående tillståndsärende för samma verksamhet enligt miljöbalken införs i plan- och bygglagen. Vidare bör kommunen kunna förenkla den slutliga granskningen av ett planförslag genom att hänvisa till handlingarna i tillståndsärendet i den mån informationen finns där. Kommunens granskningsutlåtande över de synpunkter som kommit in under granskningstiden och kommunens förslag med anled- ning av synpunkterna bör också avse de synpunkter som kommit in i det andra ärendet. För att säkerställa att det har skett en planmässig bedöm- ning, bör en grundläggande förutsättning för ett förenklat planförfarande i dessa fall vara att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna.

Sakägarnas intressen i de delar som gäller verksamhetens miljöeffekter bör kunna anses ha tagits hänsyn till genom tillståndsprövningen enligt balken. Andra eventuella konsekvenser för vissa sakägare ska framgå av de planbeskrivningar som även i dessa fall måste upprättas och vara till- gängliga för yttranden. Sakägare ska därför ha lika goda möjligheter att bevaka sina intressen som vid hittillsvarande dubbla förfaranden.

Samordnat förfarande av bygglovsärenden enligt plan- och bygglagen och anmälningsärenden enligt miljöbalken

PBL-kommittén behandlar även frågor om anläggningar som kräver prövning hos kommunen enligt såväl plan- och bygglagen som miljö- balken. Enligt plan- och bygglagen handlar det om en lovprövning och enligt balken om en prövning av en anmälan enligt 9 kap. I dag finns inga regler om samordning av förfarandena. Enligt 8 kap. 19 § plan- och bygglagen är det byggnadsnämnden som svarar för prövningen av en ansökan om bygglov. Anmälan enligt 9 kap. 6 § miljöbalken sker enligt förordningen (1998:889) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd till den kommunala nämnd som ska fullgöra kommunens uppgifter inom miljö- och hälsoskyddsområdet. Båda ärendena ska beredas enligt vad som anges i respektive lagsystem. Bygglovsärendet måste leda fram till ett beslut om bygglov för att anläggningen ska kunna utföras. Anmäl- ningsärendet kan avslutas med att nämnden beslutar om föreläggande om försiktighetsmått eller förbud eller om att tillstånd ska sökas. Anmäl- ningsärendet kan emellertid också avslutas med att nämnden underrättar den som har gjort anmälan om att ärendet inte leder till någon åtgärd från

Prop. 2009/10:170

367

nämndens sida. En sådan underrättelse innebär att anläggningen kan utföras på det sätt som sökanden avsett. Underrättelsen hindrar emellertid inte nämnden från att senare ingripa som tillsynsmyndighet om så be- hövs.

Det är enligt regeringens bedömning angeläget att de olika beslut inom kommunen som rör ett byggprojekt i möjligaste mån samordnas. Om en ansökan om lov avser en åtgärd som måste anmälas till kommunen enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken rör- ande miljöfarlig verksamhet bör byggnadsnämnden underrätta miljö- nämnden om ärendet. Byggnadsnämnden och miljönämnden bör därefter samordna handläggningen av ärendena så att berörda myndigheter, orga- nisationer och enskilda parter ges tillfälle att i ett sammanhang yttra sig i båda ärendena och att även beslut i båda ärendena fattas i ett samman- hang. Såväl sökanden som eventuella sakägare ska därmed i ett samman- hang kunna se avgörandena i båda ärendena och därmed kunna ta ställ- ning till om de vill gå vidare till nästa instans.

En inte ovanlig situation är att det finns en detaljplan som medger en sådan industriell eller på annat sätt miljöfarlig verksamhet som det aktuella utbyggnadsärendet avser. Någon ytterligare detaljplaneprövning behövs därmed inte. Utbyggnaden kommer då i första hand att i sak prövas vid miljöbalksprövningen, där bl.a. konsekvenserna för omgiv- ningen noga ska behandlas. Den bygglovsprövning som också ska göras kan, när det sålunda sker en tillståndsprövning enligt balken, i huvudsak förlita sig på denna miljöbalksprövning när det gäller omgivningskonse- kvenserna. Återstående frågor vid bygglovsprövningen bör normalt inte kräva sådan samordning med miljöprövningen att det finns anledning att överväga några särskilda samordningsmekanismer. Vid vilken tidpunkt bygglovsprövningen ska ske i förhållande till miljöbalksprövningen kan då vara en praktisk fråga som bör kunna avgöras från fall till fall.

En fråga som har övervägts särskilt när man vill samordna lovför- farandet med anmälningsprövningen är hur det ska gå till i de fall då en ansökan om förhandsbesked enligt plan- och bygglagen föregår den slutliga bygglovsprövningen. Eftersom ett förhandsbesked är bindande för den kommande bygglovsprövningen talar det mesta för att miljö- balksprövningen bör komma in redan i det skedet. Samtidigt är ju syftet med förhandsbeskedet att det ska gå att få ett tidigt besked utan att allt underlag behöver tas fram. Visserligen kan ett förhandsbesked villkoras men det är knappast lämpligt att ett positivt förhandsbesked, när det gäller en så avgörande fråga som miljöbalksbedömningen, kan villkoras med att tillståndet förutsätter att en senare miljöprövning leder till att anläggningen kan godtas.

Prop. 2009/10:170

368

en anläggning över huvud taget kan tillåtas från miljöskyddssynpunkt på Prop. 2009/10:170 avsedd plats. I anmälningsärenden, som ju generellt sett ska vara av

mindre allvarlig art från miljösynpunkt, sker detta avgörande inte genom ett uttryckligt godtagande av anläggningen utan indirekt genom att den miljöansvariga nämnden inte beslutar om förbud eller om att tillstånd måste sökas.

Den lämpliga ordningen tycks därför vara att prövningen av en an- mälan enligt 9 kap. miljöbalken ska samordnas redan med prövningen av en ansökan om förhandsbesked men att det ska kunna vara möjligt att på det stadiet begränsa miljöprövningen till frågan om det krävs förbud eller tillståndsprövning. Frågan om försiktighetsmått skulle därmed kunna skjutas till ett senare tillfälle, t.ex. då bygglov lämnas. I och för sig är det naturligtvis en nackdel att frågor som kan vara av stor praktisk betydelse inte närmare prövas då det avgörande tillståndet lämnas. För sökanden innebär det att sökanden på ett senare stadium kan drabbas av kostnads- krävande åtgärder som sökanden själv inte räknat med. Det har dock varit sökandens eget val att först begära förhandsbesked. Nackdelarna följer ju av möjligheten som sådan till den uppdelade prövning som förhandsbe- skedet innebär. Dessa nackdelar får vägas mot de praktiska fördelar det i många fall kan medföra att kunna projektera vidare med säkerheten att anläggningen ändå på något sätt får utföras. För sakägare innebär uppdel- ningen att de ändå inte i ett sammanhang får den prövning av samtliga omständigheter som kan underlätta för dem att bevaka sina intressen. Jämfört med nuvarande ordning innebär det ändå en förbättring att en miljöskyddsbedömning över huvud taget sker innan ett för den fortsatta prövningen enligt plan- och bygglagen bindande tillstånd lämnas.

Övervägandena rör i första hand samordningen mellan prövningen enligt plan- och bygglagen och den prövning av miljöfarlig verksamhet som sker med stöd av bestämmelserna i 9 kap. 6 § miljöbalken. Också när det gäller annan prövning med stöd av 9 kap. miljöbalken avseende inrättande eller ändring av avloppsanordningar, värmepumpsanläggning- ar, grundvattentäkter m.m. föreslås en samordning ske i sådana fall där en sådan prövning aktualiseras i anslutning till en lovprövning enligt plan- och bygglagen. Ett bygglov för ett bostadshus kan således förut- sätta att också en avloppsanordning eller annan anläggning inrättas efter särskild prövning enligt miljöbalkens bestämmelser.

Regeringen föreslår i detta ärende att det i plan- och bygglagen införs bestämmelser om att byggnadsnämnden ska svara för en samordning av ansökningar om bygglov eller förhandsbesked som enligt bestämmel- serna i 9 kap. 6 § miljöbalken även ska anmälas till kommunen. Av bestämmelserna bör även framgå hur sådana ärenden bör beredas.

21.2Samordning med trafiklagarna

Liksom det samordnade förfarande som föreslås för detaljplaner som endast avser en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillstånds- prövas enligt miljöbalken bör för sådana detaljplaner som endast avser åtgärder som har prövats genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller genom en järnvägsplan enligt

369

lagen (1995:1649) om byggande av järnvägar ett förenklat förfarande Prop. 2009/10:170 införas.

Såsom PBL-kommittén konstaterar i sitt betänkande (SOU 2005:77 s. 799-812) finns det stora brister i samordningen mellan planläggningen enligt plan- och bygglagen och prövningen enligt väglagen och lagen om byggande av järnväg. Ofta förekommer vad som kan kallas dubbel planering och även dubblerad prövning. Kommittén ansåg emellertid att en mer långtgående samordning var alltför omfattande för att rymmas inom översynen. Kommittén belyste ändå översiktligt olika strategier för framtida förenklingar. Ett av kommitténs framförda alternativ avser möj- ligheten för kommunen och ansvarigt trafikverk att komma överens om vilken planeringsform som är mest lämplig i det enskilda fallet. Detta alternativ ansågs framförallt vara intressant när det gäller planering för väg och järnväg. Kommittén konstaterar emellertid att en reglering i en arbets- eller järnvägsplan kan vara tillräcklig i de fall omgivningspåver- kan är begränsad och genomförandefrågorna är relativt okomplicerade. Samtidigt framhölls att en detaljplan ur ett säkerhetsperspektiv många gånger är ett bättre regleringsinstrument än en arbetsplan och en järn- vägsplan, eftersom planområdet är något vidare. Enligt kommittén be- höver en ökad valfrihet kombineras med bestämmelser som anger att prövning enligt det ena regelverket är jämförbart med prövning enligt det andra. Samtidigt framhålls att det, även i de fall bägge planinstituten bedöms nödvändiga, finns en förenklingspotential i en bättre samordning av processerna med samråd, utställning m.m.

Regeringen har genom beslut den 19 mars 2009 tillsatt en parlamenta- risk kommitté för att analysera planeringsprocessen för transportinfra- struktur och föreslå sådana förändringar i väglagen och lagen om bygg- ande av järnväg som innebär att dessa processer effektiviseras (Effektivi- sering av planeringsprocessen för transportinfrastruktur, Dir. 2009:16). Utredningsarbetet ska även omfatta frågor om miljökonsekvensbeskriv- ning och tillåtlighetsprövning enligt miljöbalken samt frågor om sam- ordning med övrig fysisk planering enligt plan- och bygglagen.

Det finns således för närvarande inte underlag för några mer långt- gående förslag till förändringar i syfte att förbättra samordningen mellan lagarna. Mot bakgrund av PBL-kommitténs resonemang om vissa för- enklingsmöjligheter föreslås i detta ärende att det för åtgärder som har prövats enligt väglagen eller lagen om byggande av järnväg införs mot- svarande förenklingsmöjligheter som för verksamheter som har till- ståndsprövats. Det bör betonas att det, i likhet med vad som föreslås för verksamheter som prövas enligt miljöbalken, ska vara fråga om identiska åtgärder. Vidare bör framhållas att bestämmelserna inte är tvingande, utan endast innebär en möjlighet för kommunen att förenkla sitt plan- arbete i de fall exakt samma åtgärd ska planläggas. Också förutsätt- ningarna för att genomföra förenklingarna ska vara desamma, dvs. att planförslaget ska vara förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande.

370

Prop. 2009/10:170

22	Ändringar till följd av tjänstedirektivet

Regeringens förslag: Till följd av tjänstedirektivet ställs krav på cer-
tifiering av funktionskontrollanter av någon som särskilt har ackre-
diterats för uppgiften enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kont-
roll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmel-
ser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska eko-
nomiska samarbetsområdet.
Om det behövs för att en tillsynsmyndighet ska kunna ta del av
innehållet i ett utländskt certifikat, intyg eller annan handling, får
myndigheten begära att handlingen visas i översättning till svenska.
Översättningen behöver inte vara auktoriserad.

Tjänstedirektivssekretariatets förslag överensstämmer med reger-
ingens.
Lagtextpromemorians förslag överensstämmer i huvudsak med re-
geringens.
Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län och Sveriges Kom-
muner och Landsting har framfört att det i den föreslagna lydelsen tas
bort en möjlighet för de kommunala nämnder som fullgör kommunens
uppgifter inom plan- och byggväsendet att ge en person godkännande för
viss kontroll. Detta innebär att endast riksbehöriga funktionskontrollanter
kommer att kunna utföra funktionskontroller av ventilationssystem. Detta
kan bli kostnadsdrivande, inte minst för kommunerna som fastighets-
ägare vilket man bör ta hänsyn till när Boverket kommer att anpassa sin
närmare föreskrift om vilka krav som ska ställas för den riksbehörighet
som avses i 16 § lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på bygg-
nadsverk, m.m. Ronneby kommun har välkomnat förslaget att arbeta fram
kriterier för riksbehörighet avseende funktionskontrollanter enligt lagen
(1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Ronneby
kommun anser dock att kommunerna även fortsättningsvis bör kunna
utse sådana funktionskontrollanter. Strömsunds och Östersunds kommu-
ner har tillstyrkt att möjligheten för kommuner att utse s.k. lokala funk-
tionskontrollanter tas bort eftersom den möjligheten inte används efter
instruktioner från Boverket.
Skälen för regeringens förslag
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om tjänster på den
inre marknaden antogs den 12 december 2006 och publicerades i Euro-
peiska unionens officiella tidning den 27 december 2006. Sista dag för
att genomföra tjänstedirektivet 2009 i EU:s medlemsstater och i EES-län-
derna var den 28 december.
Tjänstedirektivet är ett viktigt verktyg för att stärka den inre markna-
den. Tjänstesektorn är den största sektorn av den europeiska ekonomin.
Syftet med tjänstedirektivet är att bidra till utvecklingen av den inre
marknaden så att både företag och konsumenter ska kunna dra full nytta
av de möjligheter som finns i denna sektor. Ett effektivt genomförande		371

av direktivet i hela EU betyder att en mängd rättsliga och administrativa hinder kan undanröjas. Tjänstedirektivets breda tillämpningsområde får konsekvenser för en rad olika och skiftande samhällsområden. Genom- förandet av direktivet påverkar lokal, regional och central nivå.

Tjänstedirektivets regler, som syftar till att skapa en gemensam mark- nad för tjänster, kan delas in i fem avdelningar. Dessa är bestämmelser om administrativ förenkling; bestämmelser som bl.a. ska säkerställa att tillstånd och vissa andra krav på etablering samt fri rörlighet för tjänste- verksamhet är motiverade och förenliga med EU-domstolens praxis; be- stämmelser om tjänstemottagarnas rättigheter; bestämmelser om tjänster- nas kvalitet samt bestämmelser om administrativt samarbete mellan med- lemsstaterna.

För den tjänsteverksamhet som omfattas av direktivet föreligger en generell rätt att tillhandahålla tjänster. Från denna rätt får vissa undantag ske. Reglerna i tjänstedirektivet skiljer sig åt när det gäller å ena sidan så- dana som reglerar tjänsteleverantörer som är etablerade i ett medlems- land med en fast verksamhetspunkt under en obegränsad tid och å andra sidan när det gäller sådana regler som reglerar tjänsteleverantörer som tillfälligt tillhandahåller sina tjänster i ett annat land än där de är eta- blerade. Möjligheten att ställa upp krav är mer begränsad då det gäller tjänsteleverantörer som tillfälligt tillhandahåller sina tjänster.

I departementsskrivelsen Genomförande av tjänstedirektivet (Ds 2008: 75) har en analys gjorts av bestämmelserna i plan- och bygglagen och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. i förhållande till tjänstedirektivet. Båda lagarna har ansetts omfattas av kraven i tjänstedirektivet. Det krav på bygglov (tillstånd) som finns i plan- och bygglagen har ansetts förenligt med direktivet. Det är icke-dis- kriminerande, motiverat av tvingande hänsyn till allmänintresset och pro- portionerligt i förhållande till syftet. Departementsskrivelsen har resul- terat i propositionen Genomförande av tjänstedirektivet (prop. 2008/09: 187). I propositionen föreslogs inga ändringar i plan- och bygglagen eller i lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. eftersom det i departementsskrivelsen föreslogs att detta i stället borde göras som en följd av förslagen i Byggprocessutredningens betänkande ” Bygg – helt enkelt!” (SOU 2008:68). Av departementsskrivelsen framgår dock följande avseende plan- och byggområdet.

Lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

I förordningen (1991:1273) om funktionskontroll av ventilationssystem föreskrivs att byggnadens ägare ska se till att funktionskontroll sker av ventilationssystem enligt bestämmelserna i förordningen. I lagen om tek- niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. anges att funktionskontrol- len i dessa fall ska utföras av en sakkunnig funktionskontrollant (15 §). Till funktionskontrollant får enligt 16 § utses endast vad gäller den som har fått godkännande (riksbehörighet) av ett organ som ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen om teknisk kontroll. I 3 § förordningen om funktionskontroll av ventilationssystem får till sådan sakkunnig utses endast den som har den utbildning och erfarenhet som behövs och som är lämplig för uppgiften. Den verksamhet som en funktionskontrollant utför omfattas av tjänstedirektivets tillämpningsområde och kraven på aktuell

Prop. 2009/10:170

372

verksamhet får anses vara krav på etablering eftersom verksamheten inte Prop. 2009/10:170 kan utföras utan att kraven uppfylls. Aktuella krav måste därmed upp-

fylla kriterierna i artiklarna 9–15 i tjänstedirektivet. Bestämmelserna i lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. och förord- ningen om funktionskontroll av ventilationssystem är icke-diskrimi- nerande och motiverade av skydd för människors säkerhet. Skyddet bör inte kunna uppnås med mindre än att aktuella krav på funktionskontroll- anten ställs. I 16 § lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. ställs krav antingen på riksbehörighet för att få utses till funktions- kontrollant eller att den eller de kommunala nämnder som fullgör kom- munens uppgifter inom plan- och byggväsendet godkänner personen. I 3 § förordningen om funktionskontroll av ventilationssystem bemyndigas Boverket att meddela närmare föreskrifter om vilka krav som ska ställas för den riksbehörighet som avses i 16 § lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

De närmare föreskrifterna finns i Boverkets föreskrifter (BFS 1991: 36). Enligt uppgift från Boverket behöver föreskrifterna anpassas till tjänstedirektivet. Till skillnad från de krav som ställs på den som har riksbehörighet enligt särskilda bestämmelser meddelade av Boverket framgår inte vilka krav som ställs på sådan funktionskontrollant som kommunal nämnd kan godkänna som funktionskontrollant enligt 16 § lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Många kom- muner har tolkat detta som en rätt att godkänna en ”egen” person som funktionskontrollant med s.k. lokal behörighet. Kommunerna har dess- utom ofta avgiftsbelagt den tjänst denna person utför. Frånvaron av kri- terier för godkännande i bestämmelsen kan leda till en godtycklig be- dömning från den kommunala nämndens sida. Frånvaron av kriterier leder vidare till att denna del av bestämmelsen inte står i överensstäm- melse med det krav på transparens, förutsebarhet och objektivitet som ställs i artikel 10 i tjänstedirektivet. Denna del av bestämmelsen bör därför inte tas in i den nya lagen.

I regeringens förslag till ny lag finns denna bestämmelse i 8 kap. 25 §.

Plan- och bygglagen

I nuvarande 9 kap. 14 § plan- och bygglagen finns en bestämmelse som motsvarar den om funktionskontrollanter i lagen om tekniska egenskaps- krav på byggnadsverk, m.m.

Mot bakgrund av bestämmelserna i tjänstedirektivet förslår regeringen i detta ärende dels att byggnadsnämnden inte ska kunna utse egna kont- rollansvariga, men också att både kontrollansvariga och sakkuniga ska vara certifierade av organ som har ackrediterats för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom Europeiska unionen eller Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (se avsnitt 16.3 och 17.5).

I regeringens förslag till ny lag finns dessa bestämmelser i 10 kap. 9 § samt 16 kap. 9 §.

373

Regler om tyst medgivande	Prop. 2009/10:170
I tjänstedirektivssekretariatets promemoria föreslogs vidare att det i den
nya lagen om tjänster på den inre marknaden ska införas en upplysnings-
bestämmelse om att bestämmelser om den tid inom vilken behörig myn-
dighet ska fatta beslut i ärende om tillstånd för etablering i Sverige finns i
annan lag, förordning eller myndighetsföreskrifter.
Vidare föreslogs att det i lagen om tjänster på den inre marknaden ska
regleras att i fall då nämnda tidsfrist tillämpas ska behörig myndighet
sända ett mottagningsbevis till sökanden och att ett sådant bevis ska inne-
hålla information om tidsfristen för ärendets avgörande, om möjlighet-
erna till rättslig prövning av beslutet och, i förekommande fall, om följ-
den av att ett beslut inte fattas inom denna tidsfrist.
Efter regelinventering har regler om tyst beviljande eller s.k. omvända
stupstocksregler, dvs. att myndigheten har att fatta beslut inom angiven
tid vid äventyr att tillståndet annars anses beviljat i enlighet med ansö-
kan, föreslagits beträffande tillstånd för hotell- och pensionatrörelse, till-
stånd enligt 16 § djurskyddslagen (1988:534), godkännande från djur-
skyddssynpunkt för djurparker, inbesiktning av cirkusar och tillstånd för
biluthyrning.
Enligt tjänstedirektivet kan omvänd stupstocksreglering frångås om det
är motiverat av tvingande hänsyn till allmän intresset, inbegripet tredje
parts legitima intressen. Sådana undantag har bedömts vara motiverade
för bl.a. tillståndsregleringar i lagen (1988:868) om brandfarliga och ex-
plosiva varor, miljöbalken och föreskrifter utfärdade med stöd av miljö-
balken, lagen (1992:860) om kontroll av narkotika, alkohollagen (1994:
1738), plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1999:42) om förbud
mot vissa hälsofarliga varor, samt körkortslagen (1998:488).
Tillståndsförfarandena enligt miljöbalken och föreskrifter meddelade
med stöd av miljöbalken samt förfaranden enligt plan- och bygglagen
och andra bestämmelser på byggområdet är motiverade av tvingande
hänsyn till allmänintresset, eftersom syftet är att skydda miljön eller
människors säkerhet eller hälsa. Det är därför av avgörande betydelse att
en ansökan avgörs efter en prövning i sak. Mot denna bakgrund bör
möjligheten till undantag enligt artikel 13.4 i tjänstedirektivet anses vara
tillämplig. Nuvarande ordning bör därför behållas och omvänd stup-
stocksreglering bör inte införas på dessa områden.
Genom förslagen i avsnitt 15.7 om en särskild handläggningstid för
lovärenden, m.m. får bestämmelserna i förslaget till ny plan- och bygglag
anses förenliga med tjänstedirektivet.
Övrigt
Som en följd av artikel 5.3 i tjänstedirektivet bör en tillsynsmyndighet få
begära att en handling visas på svenska för att myndigheten ska kunna ta
del av innehållet i ett utländskt certifikat, intyg eller annan handling. En
sådan översättning behöver dock inte vara auktoriserad.

374

Prop. 2009/10:170

23	Bemyndiganden

Regeringens förslag: I den nya lagen införs flera bemyndiganden
bl.a. om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
ska få meddela föreskrifter om
	– krav på andra anläggningar än byggnader, skyltar och ljusanord-
ningar,
	– vad som ska krävas för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla
utformningskraven,
	– vilka hinder mot tillgänglighet eller användbarhet som ska anses
enkla att avhjälpa,
	– vilka andra anläggningar än byggnader och vilka skyltar och
ljusanordningar det ska krävas bygglov för,
	– vilka åtgärder som ska vara anmälningspliktiga,
	– vilka krav på kunskap, erfarenhet och certifiering som ska ställas
på kontrollansvariga, sakkunniga och funktionskontrollanter,
	– vilka små åtgärder som kan innebära ett undantag från kravet på
kontrollansvarig,
	– de krav som behövs för tillämpningen av bestämmelserna om
tillsyn och byggsanktionsavgift.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med reger-
ingens.
Remissinstanserna: Boverket har framfört synpunkter på föreslagna
bemyndiganden. I första hand föreslår verket att även myndigheten bör
ges möjlighet att meddela föreskrifter om tillgänglighet och sakkunniga.
Bemyndigandet avseende kontrollansvarigas och sakkunnigas kunskap
och erfarenhet bör även avse certifieringsförfarandet. Verket har ifråga-
satt om det finns ett behov av ett bemyndigande avseende flyttning av
byggnadsverk nu när bestämmelserna om flyttning i 8 kap. har ändrats.
Byggherrarna har föreslagit att regeringen inte bara ska kunna meddela
föreskrifter om vilken kunskap och erfarenhet som ska krävas av kont-
rollansvariga och sakkunniga utan av personer verksamma inom bygg-
nadsnämndens ansvarsområde. Bygg Klokt och Förbundet för rörelse-
hindrade har framfört att föreskrifter om undantag från bygglovsplikten
inte bör få avse byggnadsverk som på något sätt berörs av kraven på till-
gänglighet och användbarhet. Socialstyrelsen har föreslagit att bemyn-
digandet avseende tidsbegränsade undantag vid naturhändelser med syn-
nerligen omfattande negativa effekter på miljön eller egendom även bör
omfatta negativa hälsoeffekter.
Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande 5 kap. 18 a § i plan-
och bygglagen få regeringen meddela föreskrifter om när en plan, som
används för ett ändamål som räknas upp i nuvarande 5 kap. 18 § tredje
stycket, kan antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får också
meddela föreskrifter om krav på byggnader m.m. som utöver bestämmel-
serna i 3 kap. behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa, för
en lämplig utformning av byggnadsverk, tomter, vissa områden och all-		375

männa platser (16 kap. 1 § första stycket 1 och 2), samt för kontroll av att föreskrifter som behövs till skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa följs (16 kap. 1 § första stycket 3). Regeringen får också meddela de fö- reskrifter som behövs om kvalitetsansvariga (16 kap. 1 § andra stycket). Därutöver får regeringen meddela föreskrifter till följd av en naturhän- delse med synnerligen omfattande negativa effekter (16 kap. 3 §) eller till följd av att riket är i krig eller krigsfara (16 kap. 4 §).

I lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen be- stämmer att dels meddela föreskrifter om vad som ska krävas för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla de tekniska egenskapskraven och un- dantag från de tekniska egenskapskraven i vissa situationer, dels meddela föreskrifter om byggprodukter (21–25 §§).

Motsvarande bemyndiganden bör tas in i den nya lagen. Däremot sak- nas både underlag och skäl för att ändra eller utöka dessa bemyndiganden mer än vad som framgår nedan.

Det förslag till bemyndigande för regeringen att meddela bestämmelser om flyttning av byggnadsverk som finns i nuvarande 21 § lagen om tek- niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. behöver dock inte tas in i den nya lagen eftersom det i avsnitt 14.4 föreslås nya generella bestäm- melser om flyttning av byggnadsverk.

Med anledning av de förslag som regeringen lämnar i detta lagstift- ningsärende finns det enligt regeringens bedömning skäl för att införa ytterligare bemyndiganden. Ett av skälen för detta är att regeringen före- slår att vissa krav på bygglov bör hanteras på förordningsnivå (se avsnitt 6.2). Ett annat skäl är behovet av att förtydliga vilka tekniska egenskaps- krav som ska ställas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring.

För det första gör regeringen bedömningen att det bör införas en möj- lighet för regeringen att föreskriva om vilka andra anläggningar än bygg- nader samt skyltar och ljusanordningar som bör vara bygglovspliktiga. I fråga om andra anläggningar än byggnader får sådana föreskrifter endast avse anläggningar som genom sin storlek eller funktion kan ha en be- tydande inverkan på omgivningen. Detta innebär att det är regeringen som på förordningsnivå pekar ut vilka anläggningar som ska anses ha en betydande inverkan på omgivningen. Uppräkningen på förordningsnivå bör motsvarar de anläggningar som enligt nuvarande bestämmelser åter- finns i 8 kap. 2 § plan- och bygglagen.

Som en följd av förslaget i avsnitt 15.5 att slopa kravet på byggan- mälan bör regeringen bemyndigas att meddela föreskrifter om vilka åt- gärder som bör vara anmälningspliktiga. Utgångspunkten för dessa före- skrifter bör vara att de åtgärder som enligt nuvarande 9 kap. 2 § plan- och bygglagen kräver en bygganmälan men som inte är bygglovpliktiga bör vara anmälningspliktiga. Det handlar om en handfull åtgärder som i första hand avser inre ändringar i byggnadsverk.

Skälen för varför regleringen av dessa åtgärder, anläggningar och an- ordningar bör ske på förordningsnivå och inte på lagnivå framgår av av- snitt 6.2.

Som en följd av den nya regleringen på förordningsnivå bör det införas en möjlighet för regeringen eller den myndighet som regeringen bestäm- mer att meddela föreskrifter om vilka av lagens krav på byggnader som också ska ställas på dessa anläggningar och anordningar.

Prop. 2009/10:170

376

Som en följd av förslaget i avsnitt 14.1 att redan i samband med bygg- lovsprövningen pröva frågor om lämplighet samt tillgänglighet och an- vändbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer få med- dela föreskrifter om vad som ska krävas för att ett byggnadsverk ska upp- fylla de s.k. utformningskraven i föreslagna 8 kap. 1 §. Att lagens krav på tekniska egenskaper i 8 kap. 4 § även avser andra anläggningar än bygg- nader framgår genom att termen ”byggnadsverk” används i 8 kap. 4 §. Definitionen av ”byggnadsverk” framgår av föreslagna 1 kap. 4 §. Dess- utom bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka tekniska egenskapskrav som måste upp- fyllas respektive inte måste uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring av en byggnad.

I avsnitt 14.2 föreslår regeringen en ny reglering av bestämmelserna om enkelt avhjälpta hinder. För att underlätta tillämpningen av den före- slagna bestämmelsen bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vilka slags hinder mot tillgänglighet eller användbarhet som ska anses enkla att avhjälpa. Enkla hinder skulle exempelvis kunna vara trösklar och dörrar som inte går att öppna med hjälp av en automatisk dörröppnare.

Nuvarande bestämmelse i 16 kap. 1 § andra stycket plan- och bygg- lagen om bemyndigande för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som behövs om kvalitetsansvariga behöver förtydligas och utökas som en följd av förslagen till ny reglering om kontrollansvariga och sakkunniga i avsnitt 16.3. För det första be- höver bemyndigandet avse både de nya kontrollansvariga och sakkun- niga, men också funktionskontrollanter (jfr avsnitt 22). För det andra behöver nya föreskrifter om krav på kunskap, erfarenhet och certifiering för kontrollansvariga och sakkunniga tas fram. Det bör också finnas en möjlighet att meddela nya föreskrifter om sakkunniga på samma sätt som det i dag finns avseende kvalitetsansvariga. De nuvarande föreskrifterna om kvalitetsansvariga kommer naturligtvis att behöva uppdateras som en följd av de nya bestämmelserna om kontrollansvariga.

Enligt förslaget till 10 kap. 10 § ska det generella kravet på kontroll- ansvarig vid alla bygg- och rivningsåtgärder inte gälla vid små ändringar av en- eller tvåbostadshus, om byggnadsnämnden inte beslutar annat. Vidare ska kravet på kontrollansvarig inte gälla vid andra små åtgärder som regeringen har meddelat föreskrifter om. För att kunna meddela föreskrifter om dessa senare små åtgärder behövs ett nytt bemyndigande.

Nuvarande bemyndigande i 16 kap. 1 § första stycket 3 plan- och bygglagen om föreskrifter om kontroll av vissa föreskrifter bör utökas till att avse fler föreskrifter om krav på byggnadsverk, tomter, allmänna platser, byggprodukter m.m.

Avslutningsvis innebär förslaget i avsnitt 17.8 om nya bestämmelser om sanktionsavgifter bl.a. att dessa avgifters storlek bör beslutas av regeringen på förordningsnivå. Ett särskilt bemyndigande som ger reger- ingen denna möjlighet behöver därför införas.

I promemorian föreslogs ytterligare möjligheter för regeringen att meddela föreskrifter om bygglov respektive undantag från bygglov. Av skäl som framgår av avsnitt 6.2 bör dessa förslag inte genomföras.

Prop. 2009/10:170

377

Prop. 2009/10:170

24	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagen träder i kraft den 2 maj 2011då
plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. ska upphöra att gälla.
	Äldre bestämmelser gäller för mål och ärenden som har påbörjats
före den 2 maj 2011. Äldre bestämmelser gäller också vid prövning av
överklagade beslut som har meddelats före den 2 maj 2011. För över-
trädelse som har ägt rum före den 2 maj 2011 ska äldre bestämmelser
tillämpas vid ärendenas prövning i sak. Bestämmelserna i den nya
lagen ska dock tillämpas, om de leder till lindrigare påföljd.
	Flera övergångsbestämmelser införs för att reglera bl.a. förhållandet
till äldre planer såsom generalplaner, stadsplaner, byggnadsplaner,
avstyckningsplaner och fastighetsplaner.

Lagtextpromemorians förslag överensstämmer delvis med regering-
ens.
Remissinstanserna: Göteborgs kommun har anfört att det behöver gå
minst 6 månader mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande med hänsyn
till att plan- och byggtaxan i kommunerna behöver ändras som en följd
av förslagen. Stockholms kommun har anfört att förslaget kommer att
leda till ett behov av övergångsbestämmelser bl.a. till följd av behovet att
certifiera kontrollansvariga och sakkunniga. Länsstyrelsen i Stockholms
län har anfört att det är viktigt att det framgår av övergångsbestämmel-
serna i vilken mån äldre bestämmelser ska fortsätta att gälla. Boverket har
anfört att det behövs tid för att ta fram föreskrifter, allmänna råd, hand-
böcker m.m. inför ikraftträdandet och att tiden därför inte får vara för
snäv. Boverket vill också lyfta fram behovet av att reglera verkan av de-
taljplaner som har antagits enligt den nuvarande lagen för att undvika att
t.ex. byggrätter enligt dessa planer blir ogiltiga. Det saknas också be-
stämmelser om vad som händer med pågående planärenden, bygglovs-
ärenden och bygganmälningsärenden. Lantmäteriet har anfört att det vore
lämpligt att de bestämmelser i nuvarande 17 kap. som även fortsättnings-
vis ska tillämpas, så långt som möjligt återges i klartext.
Skälen för regeringens förslag: Vid bedömningen av när den nya
lagen bör träda ikraft bör i första hand hänsyn tas till att viss omställ-
ningstid krävs för de som är berörda av förändringarna, särskilt för kom-
munalt anställda. En väsentlig del av genomförandet handlar om kompe-
tensutveckling. Det kan också handla om att se över behovet av kompe-
tens inom kommunerna för att möjliggöra rekrytering av personer med
rätt kompetenser inför hanteringen av ärenden enligt de ändrade bestäm-
melserna. Vidare behöver hänsyn tas till behovet att certifiera nya kont-
rollansvariga och sakkunniga. Vissa kommuner kan också behöva besluta
nya förordnanden eller andra beslut med anledning av att vissa av över-
gångsbestämmelserna i nuvarande 17 kap. inte tas in i den nya lagen.
Slutligen behöver en samordning ske med ikraftträdandet av de lagänd-
ringar som följer av den lagrådsremiss om Mark- och miljödomstolar
som beslutades den 4 mars 2010. Sammantaget får ett genomförande		378

inom tio månader från riksdagens beslut anses rimligt. Ett senare ikraft- trädande är problematiskt bl.a. mot bakgrund av att vissa av förslagen föranleds av det s.k. tjänstedirektivet och därför egentligen skulle ha varit på plats senast den 28 december 2009.

De nuvarande bestämmelserna i plan- och bygglagen bör gälla i mål och ärenden som har inletts före lagens ikraftträdande. På samma sätt bör nuvarande talerättsbestämmelser gälla även fortsatt för beslut som har meddelats före lagens ikraftträdande. Även vid överklagande av beslut som är meddelade enligt nuvarande bestämmelser bör de nuvarande be- stämmelserna tillämpas vid överprövningen.

Av principen om förbud mot retroaktiv strafflagstiftning följer att över- trädelser som har begåtts innan en straffbestämmelse har trätt i kraft inte ska omfattas av straffansvar. I den mån de nya sanktionsbestämmelserna innebär en skärpning jämfört med nuvarande lagstiftning bör de nya bestämmelserna endast omfatta överträdelser som har begåtts efter den 1 maj 2011.

När det gäller fastighetsplaner bör det införas en särskild övergångs- bestämmelse som anger att fastighetsplaner enligt nuvarande lagstiftning ska anses som detaljplanebestämmelser enligt den nya lagen.

I övrigt bör de bestämmelser i 17 kap. i den nuvarande lagen som fort- farande är aktuella föras in som övergångsbestämmelser i den nya lagen. I den utsträckning det är möjligt, utan särskild utredning, bör dessa be- stämmelser samtidigt förtydligas. Vid en genomgång av bestämmelserna i 17 kap. i den nuvarande lagen kan konstateras att följande paragrafer inte behövs i den nya lagen: 1 § om ikraftträdande och upphävande av äldre lagar, 2 § om krav på kommunerna att anta en översiktsplan (alla kommuner har antagit en översiktsplan), 4 § första stycket andra men- ingen om upphörande av vissa avstyckningsplaner (dessa avstycknings- planer har upphört att gälla) och andra stycket om genomförandetid för stadsplaner och byggnadsplaner (genomförandetiden har löpt ut), 5 § första stycket om tidsfrist för inlösen av viss mark (tidsfristen har löpt ut), 8 § om rätt till ersättning för vissa skador (tiden för möjligheten att väcka talan har löpt ut), 9 § om stadsplaner och byggnadsplaner som inte har fastställts (alla stads- och byggnadsplaner har fastställts), 10 § om äldre regionplaner (tiden för tillämpning av bestämmelsen har löpt ut), 12 § om äldre tomtindelningar som inte har fastställts (alla tomtindel- ningar har fastställts), 13 och 15 §§ samt 16 § tredje stycket om vissa förbud och tidsfrister för möjligheten att väcka talan med anledning av förbuden (förbuden har upphört att gälla och tidsfristerna har löpt ut), 16 § andra stycket om bygglov för ljusanordningar (regeringen avser att med stöd av ett bemyndigande i den nya lagen meddela föreskrifter med motsvarande krav), 18 § om giltigheten av vissa äldre beslut (besluten har upphört att gälla), 20 och 21 §§, jämförda med bemyndigandet i 22 §, om vissa krav på utformning av byggnader (regeringen avser att med stöd av ett bemyndigande i den nya lagen meddela föreskrifter med mot- svarande krav), 23 § andra och tredje styckena om vissa påföljder (bestämmelserna är inte aktuella), 24 och 26 §§ om vissa gatukostnader och byggnadsarbeten (bestämmelserna är inte aktuella), 27 § om inne- börden av vissa äldre termer (bestämmelsen behövs inte längre då term- erna ”stadsplan”, ”byggnadsplan” och ”byggnadslov” i författningstext numera endast används i sin ursprungliga betydelse, dvs. när man avser

Prop. 2009/10:170

379

just dessa äldre planer eller lov och reglerar deras förhållande till nya Prop. 2009/10:170 bestämmelser).

Bestämmelsen i 17 kap. 21 a § i den nuvarande lagen bör flyttas till det nya 8 kap. om krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och all- männa platser.

Regeringen har föreslagit ändringar i bl.a. expropriationslagens (1972: 719) och plan- och bygglagens ersättningsregler (se prop. 2009/10:162). Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 augusti 2010 och är försedda med övergångsbestämmelser. Den nya plan- och bygglagen bör förses med övergångsbestämmelser för att övergångsregleringen till änd- ringarna den 1 augusti 2010 i den äldre plan- och bygglagen i tillämpliga fall fortfarande ska kunna gälla.

25	Ändring i lagen om byggfelsförsäkring

Regeringens förslag: En byggfelsförsäkring ska finnas vid en ny-
byggnad eller ombyggnad, om byggnaden helt eller till övervägande
del är avsedd att användas som bostad för permanent bruk.
	I fråga om en- eller tvåbostadshus (småhus) ska en byggfelsförsäk-
ring finnas vid en nybyggnad och tillbyggnad eller en åtgärd som är
anmälningspliktig om det finns behov av en sådan försäkring. En
byggfelsförsäkring behövs inte för åtgärder som inte kräver bygglov
eller åtgärder som utförs av byggherren i egenskap av konsument av
huset.
	Ett färdigställandeskydd ska finnas i fråga om småhus vid en ny-
byggnad, en tillbyggnad eller en åtgärd som är anmälningspliktig om
det finns behov av ett sådant skydd. Ett färdigställandeskydd behövs
inte för åtgärder som inte kräver bygglov.

Byggprocessutredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Utredningen föreslog att kravet på byggfelsförsäkring skulle slopas för
arbeten som utförs av byggherren själv eller byggherrens anställda.
Remissinstanserna: En övervägande majoritet av remissinstanserna är
positiva till Byggprocessutredningens förslag att undanta s.k. självbygg-
are från kravet på byggfelsförsäkring. Ett antal remissinstanser anser
dessutom att försäkringssystemets utformning bör ses över och att lagen
om byggfelsförsäkring bör avskaffas. Konsumentverket har anfört att ett
slopande av försäkringskravet bör ske snarast då nyttan av en byggfels-
försäkring för en självbyggare är försumbar. Linköpings kommun har an-
fört att lagen bör ses över i större utsträckning, att förslaget medför kvar-
stående tolkningsproblem om ansvarförhållandet om att teckna försäk-
ring. Karlstads kommun delar utredningens slutsats att byggförsäkrings-
skyddet kan slopas för den renodlade självbyggaren och har anfört att
byggnadsnämnderna kan hamna i svåra beslutssituationer när det handlar
om gränsdragningar och bedömningar av behovet av byggfelsförsäkring.
AB Bostadsgaranti har anfört att det undantag som utredningen föreslår
bör gälla i de fall där byggherren själv, utan anlitande av näringsidkare,
uppför småhuset, men även i de fall när byggherren anlitar näringsidkare
i begränsad omfattning. Byggherrarna Sverige AB har inga invändningar		380

mot att byggfelsförsäkring inte längre ska behövas för arbeten som utförs av byggherren själv eller av byggherrens anställda samt har anfört att lagen om byggfelsförsäkring bör avskaffas och ersättas med ett insol- vensskydd för enskilda bostadskonsumenter. GAR-BO Försäkring AB har anfört att lagen om byggfelsförsäkring undantar beställarens egna ar- beten från försäkringsskyddet och att det enda logiska är att det förblir så.

Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag (SABO AB) har avstyrkt utred- ningens förslag och anfört att byggfelsförsäkringen i första hand bör ses som ett konsumentskydd samt att det inte finns skäl för att göra byggfels- försäkringen beroende av vem som har utfört arbetet och att lagstift- ningen bör utformas som ett insolvensskydd för konsumenter som endast omfattar egnahem och bostadsrättshus.

Skälen för regeringens förslag: Enligt lagen (1993:320) om byggfels- försäkring m.m. ska en byggfelsförsäkring finnas vid uppförande av en byggnad för permanentboende eller vid utförande av åtgärder i fråga om en sådan byggnad som kräver bygganmälan och som avsevärt förlänger byggnadens brukstid. Försäkringskravet omfattar även uppförande och tillbyggnad av småhus samt åtgärder som avses i nuvarande 9 kap. 2 § första stycket 3–5 plan- och bygglagen, om det finns behov av en sådan försäkring. Det är byggnadsnämnden som prövar behovet av en byggfels- försäkring vid tillbyggnad av småhus, vid åtgärder enligt 9 kap. 2 § första stycket 3–5 plan- och bygglagen samt vid nybyggnad av fritidshus.

En byggfelsförsäkring ska omfatta en skälig kostnad för att avhjälpa fel i byggnadens konstruktion, i materialet som har använts eller i utförandet av arbetet. Försäkringen ska dessutom omfatta en skälig kostnad för att avhjälpa skador på byggnaden som orsakats av felet. Vidare ska försäk- ringen omfatta fel och skador som har upptäckts och anmälts inom tio år från slutbesiktningen av huset eller, i fråga om småhus, efter det att byggnadsarbetet annars har avslutats. Med fel avses en avvikelse från en fackmässigt godtagbar standard vid den tid då arbetet utfördes. En bygg- felsförsäkring ska finnas oavsett om byggherren är näringsidkare eller konsument. Byggherren är ansvarig för att byggfelsförsäkringen finns in- nan bygget påbörjas. Om byggherren är en konsument och anlitar en när- ingsidkare för ett småhusbygge, ska det förutom byggfelsförsäkringen även finnas ett färdigställandeskydd för det åtagande som näringsidkaren har.

Lagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta s.k. självbyggare genom en lagändring den 1 januari 2005 (se prop. 2003/04:45 och bet. 2003/04:LU25). Med självbyggare menas i det här sammanhanget en byggherre som i egenskap av konsument – och inte i egenskap av när- ingsidkare – utför arbetet själv.

Av författningskommentarerna till lagen (2004:552) om ändring i la- gen om byggfelsförsäkring m.m. framgår att det inte ska ha någon bety- delse om byggherren är näringsidkare eller konsument. Det saknar också betydelse om den som faktiskt uppför huset är näringsidkare eller inte. Vid införandet av 1 a § angavs att skyldigheten att ha en byggfelsförsäk- ring när ett småhus uppförs gäller på samma sätt som tidigare. Om någon försäkring inte tecknas, kan alltså småhuset inte uppföras. Detta gäller även om byggherren är konsument och utför merparten av arbetet själv. Med andra ord omfattas även s.k. självbyggare av den obligatoriska byggfelsförsäkringen. Detta framgår av 1 c §. Samtidigt angavs det i för-

Prop. 2009/10:170

381

fattningskommentarerna i fråga om 1 b § att det ibland kan te sig mindre rimligt att kräva att en byggherre som avser att utföra merparten av arbe- tet själv tecknar en byggfelsförsäkring. Detta motiveras av att byggfels- försäkringar ofta innehåller ett villkor om att kostnader för fel som har vållats av byggherren själv ersätts endast om felet har vållats även av någon annan eller om det finns särskilda skäl för det.

Bestämmelserna om kravet på byggfelsförsäkring för s.k. självbyggare kan till viss del te sig otydliga. Vidare har behovet av en sådan försäkring starkt ifrågasatts av bland annat konsumenter, kommuner och bransch- aktörer.

Mot bakgrund av detta har Byggprocessutredningen föreslagit att kra- vet på byggfelsförsäkring inte ska gälla vid arbeten som utförs av bygg- herren själv eller hans anställda. Skälen för förslaget angavs vara följ- ande. När det gäller den renodlade självbyggaren som inte handlar upp några som helst moment av utförandet har självbyggaren ett fullgott skydd för eventuella fel i materialet genom bestämmelserna i konsument- köplagen (1990:932). I de fall det upptäcks fel i utförandet av byggarbe- ten, har konsumenten ingen motpart att ställa kravet mot, eftersom han eller hon har utfört allt arbete själv. Detta moment är redan eliminerat i det gällande försäkringsskyddet i enlighet med villkor som grundas på 6 § första stycket 1 lagen om byggfelsförsäkring m.m. Det är också mycket ovanligt att fel i konstruktionen är orsaken till de byggfel som uppdagas. Mot bakgrund av detta bör den renodlade självbyggaren utan olägenheter kunna undantas från det obligatoriska försäkringsskyddet.

Den delade entreprenaden faller också utanför vad man med normalt språkbruk betecknar självbyggeri, så länge som allt utförande handlas upp av byggherren. Gränsdragningsproblemen börjar uppstå i de fall där byggherren själv utför en arbetsinsats, medan övriga delar av bygget utförs av olika sidoentreprenörer. Utredningen föreslog att det i sådana situationer bör finnas en byggfelsförsäkring som täcker allt utom de arbetsmoment som byggherren väljer att själv utföra. Följden av detta blir att den delen av bygget som byggherren utför själv faller utanför den obligatoriska försäkringen. Inför startbeskedet bör det således klarläggas i vilken utsträckning som byggherren själv avser att utföra arbeten och i vilka delar som upphandling av entreprenörer kommer att ske. Enligt ut- redningen blir denna gränsdragning sedan avgörande för byggnads- nämndens ställningstagande till huruvida det behövs någon byggfelsför- säkring eller inte och, om en försäkring behövs, vilka arbetsmoment den ska omfatta. Utredningen föreslog att det i 1 a § lagen om byggfels- försäkring m.m. förs in en bestämmelse om att en byggfelsförsäkring inte behövs för arbeten som utförs av byggherren själv eller dennes anställda.

När det gäller nyckelfärdiga hus faller de utanför ramen för vad som betecknas som självbyggeri. Utredningen ansåg att den kategorin även i fortsättningen bör omfattas av byggfelsförsäkringen.

Regeringen delar uppfattningen att ett särskilt skydd mot byggfel i första hand bör ses som en del av konsumentskyddet vid bostadsbygg- ande. Kravet på byggfelsförsäkring bör begränsas till de byggnadsarbeten där det finns ett särskilt behov av konsumentskydd. En byggfelsförsäk- ring behövs inte vid arbeten som utförs av byggherren i egenskap av konsument av huset. Bestämmelserna bör ändras i enlighet med detta. En sådan ändring bedöms sammantaget minska byggkostnaden utan att inne-

Prop. 2009/10:170

382

bära någon försämring av rättsläget för byggherren. Undantaget bör rim- Prop. 2009/10:170 ligtvis gälla såväl självbyggaren själv som hans eller hennes anställda.

Det är byggnadsnämndens uppgift att pröva behovet av en försäkring. Vidare bör det i lagen om byggfelsförsäkring m.m. göras följdänd-

ringar med anledning av den nya plan- och bygglagen. För det första bör det nuvarande uttrycket ”uppförande av en byggnad” i 1, 1 a och 13 §§ lagen om byggfelsförsäkring m.m. ersättas av ”nybyggnad” i enlighet med den nya definitionen i föreslagna 1 kap. 4 § i den nya plan- och bygglagen. Av samma skäl bör uttrycket ”åtgärd på byggnad som avse- värt förlänger byggnadens brukstid” ersättas av ”ombyggnad” och ut- trycket ”hus byggs till” ersättas av ”tillbyggnad”. För det andra behöver ändringar göras i lagen om byggfelsförsäkring m.m. som en följd av att de åtgärder i 9 kap. 2 § första stycket 3‒5 i den nuvarande plan- och bygglagen som endast kräver bygganmälan inte längre kommer att regleras i lag.

26	Följdändringar i andra lagar

Regeringens förslag: Följdändringar görs i andra lagar dels med an-
ledning av förslaget av att nuvarande bestämmelser om fastighetsplan
och bygganmälan inte finns i den nya lagen, dels med anledning av att
nuvarande byggsamråd byter namn till tekniskt samråd. Därutöver
görs följdändringar med anledning av att plan- och bygglagen (1987:10)
och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. upphävs.
	I fastighetsbildningslagen (1970:988) införs en ny bestämmelse för
att klargöra förhållandet mellan prövningen i föreslagna 4 kap. 18 §
plan- och bygglagen och de fastighetsbildningsbeslut som ska medde-
las för genomförande av detaljplanen enligt fastighetsbildningslagen.
	I väglagen (1971:948) görs en följdändring med anledning av för-
slaget om olika huvudmän i samma detaljplan.

PBL-kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med regering-
ens.
Remissinstanserna har endast haft synpunkter som följer av synpunkt-
erna på den nya plan- och bygglagen.
Skälen för regeringens förslag: Som en följd av regeringens förslag
om upphävande av den nuvarande plan- och bygglagen (1987:10) och
lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
samt införande av en ny plan- och bygglag behöver följdändringar göras i
flera andra lagar. För det första behöver alla hänvisningar till plan- och
bygglagen byta SFS-nummer. För det andra behöver hänvisningar till
lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. strykas. Änd-
ringar med anledning av detta behöver göras i följande lagar: fastighets-
bildningslagen (1970:988), väglagen (1971:948), anläggningslagen
(1973:1149), arbetsmiljölagen (1977:1160), lagen (1979:558) om handi-
kappanpassad kollektivtrafik, fastighetstaxeringslagen (1979:1152), la-
gen (1985:620) om vissa torvfyndigheter, konsumenttjänstlagen (1985:
716), lagen (1987:11) om exploateringssamverkan, lagen (1987:147) om		383

regionplanering för kommunerna i Stockholms län, lagen (1988:950) om Prop. 2009/10:170 kulturminnen m.m., prisregleringslagen (1989:978), minerallagen (1991:

45), lagen (1995:1649) om byggande av järnväg, miljöbalken, lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skylt- ning, lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, lagen (2006:418) om säkerhet i vägtunnlar, lagen (2006:545) om skyddsrum, lagen (2008:112) om ekodesign.

Följdändringar behöver också göras till följd av att instrumenten fastig- hetsplan och bygganmälan slopas i den nya lagen. Detta innebär att följande lagar behöver ändras: lagen (1933:269) om ägofred, fastighets- bildningslagen (1970:988), ledningsrättslagen (1973:1144), anläggnings- lagen (1973:1149), fastighetstaxeringslagen (1979:1152), lagen (1993: 320) om byggfelsförsäkring, m.m. och lagen (2006:545) om skyddsrum.

Samtidigt bör i fastighetsbildningslagen (1970:988) en ny bestämmelse (5 kap. 4 a §) införas för att förtydliga relationen mellan prövningen i föreslagna 4 kap. 18 § plan- och bygglagen och de fastighetsbildnings- beslut som ska meddelas för genomförande av detaljplanen enligt fastig- hetsbildningslagen. Enligt 4 kap. 18 § plan- och bygglagen ska detalj- planebestämmelser om fastighetsindelning och servitut vara förenliga med 5 kap. 4 § första stycket fastighetsbildningslagen. När ett fastighets- bildningsbeslut meddelas ska därför inte det s.k. båtnadsvillkoret prövas på nytt.

I lagen om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) och lagen om änd- ring i anläggningslagen (1973:1149) tydliggörs att nuvarande bestämmel- ser även i fortsättningen ska gälla för ledningsrätter respektive gemen- samhetsanläggningar om de omfattas av en gällande fastighetsplan.

I 27 § väglagen (1971:948) görs en följdändring med anledning av för- slaget i avsnitt 10.3 om olika huvudmän i samma detaljplan.

Till följd av att termen ”byggsamråd” ersätts av termen ”tekniskt sam- råd” behöver en följdändring göras i lagen (2006:545) om skyddsrum.

27 Konsekvenser

27.1Konsekvenser för staten

Domstolarna

Förslaget innebär att möjligheten att överklaga vissa av de beslut som fattas redan enligt nuvarande bestämmelser tas bort. Detta avser beslut att avbryta ett planarbete, beslut om ingripandebesked, beslut om kontroll- ansvarig och beslut om sakkunnig. Samtidigt innebär förslaget att rätten att överklaga begränsas på ett sätt som överensstämmer med nuvarande bestämmelser i förvaltningslagen. Enligt förslaget ska endast den som berörs av beslutet kunna överklaga. Ytterligare en förutsättning för att få överklaga är att beslutet har gått den klagande emot. Även om en ny möjlighet med en rätt för sökanden att överklaga beslut om startbesked införs så bör det totala antalet överklagade ärenden minska. Även det faktum att bestämmelserna i lagen blir tydligare genom förslaget, bl.a.

384

genom införandet av nya definitioner av viktiga termer, bör leda till färre Prop. 2009/10:170 prövningsprocesser hos domstolarna och därmed till minskade kostnader.

Övriga statliga myndigheter

Regeringen föreslår att prövning enligt plan- och bygglagen ska sam- ordnas med prövningen enligt annan lag i samma fråga. För sådana verksamheter för vilka tillstånd har meddelats enligt 9 kap. 6 § miljö- balken eller för sådana åtgärder som har prövats i en arbetsplan enligt väglagen eller i en järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg införs ytterligare bestämmelser om samordning i föreslagna 3–5 kap. Syftet med bestämmelserna är att undvika dubbelarbete och samtidigt se till att samhällsresurser används på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt. Förslaget kan tillfälligt innebära något ökade administrativa kost- nader för länsstyrelser eftersom ändrade arbetsrutiner kommer att krävas. Den nya bestämmelsen bör dock på sikt leda till omfattande tids- och kostnadsbesparingar eftersom prövningarna av ärenden blir mer effek- tiva.

I syfte att förbättra arbetet med aktualitetsprövningen av översikts- planerna föreslås att länsstyrelsen minst en gång under den kommunala mandatperioden till kommunen ska redovisa sina synpunkter angående statliga och mellankommunala intressen som kan ha betydelse för över- siktsplanens aktualitet. Länsstyrelsen ska lämna en sådan redogörelse även då kommunen begär det. Detta förslag innebär en ökad arbets- belastning och därmed ökade kostnader för länsstyrelserna.

Länsstyrelsen ska även fortsättningsvis ansvara för samordningen av de statliga och mellankommunala frågor i översiktsplanearbetet. Kom- munernas eventuella invändningar bör framgå av granskningsyttrandet. Enligt regeringens bedömning har länsstyrelsen en större möjlighet till regional överblick över och helhetssyn på viktiga strategiska frågor jämfört med exempelvis kommunerna och de regionala självstyrelse- och samverkansorganen. Förslaget ökar incitamenten för en mer aktiv och strategisk översiktsplanering. Det innebär samtidigt ökade krav på läns- styrelsen att sammanställa och tillhandahålla underlag om skilda natio- nella och regionala mål och intressen. Det kan även innebära en något ökad arbetsbelastning för berörda centrala myndigheter som behöver pre- cisera och aktualisera underlaget om riksintressen.

I budgetpropositionen för 2009 anförde regeringen att ökade insatser behövs avseende bl.a. tillsynen över tillämpningen av plan- och bygglag- stiftningen, stöd till kommunerna och plan- och byggväsendets aktörer samt sammanställningen av planeringsunderlag för översiktsplanering. Regeringen aviserade också sin avsikt att lägga fram flera propositioner med detta syfte varav detta lagstiftningsärende är ett exempel. Mot denna bakgrund ökades anslaget 5:1 Länsstyrelserna m.m. med 30 miljoner kro- nor per år fr.o.m. 2009. Länsstyrelserna har således redan kompenserats för de kostnadsökningar föreliggande proposition medför.

För övriga statliga myndigheter bedöms de ökade kostnaderna vara marginella varför de kan hanteras inom befintliga anslag.

385

Sammanfattning av statsfinansiella konsekvenser	Prop. 2009/10:170
Kostnaderna för de statliga myndigheterna kommer att hanteras enligt
ovan inom befintliga anslagsramar. Förslagen föranleder ingen reglering
mellan staten och kommunsektorn enligt den kommunala finansierings-
principen (se avsnitt 27.2 Konsekvenser för kommuner).
En särskild satsning planeras för att öka kunskapen om plan- och bygg-
lagstiftningen och dess ansvarsfördelning hos de olika aktörerna (se av-
snitt 27.5 Utbildning och information). Denna satsning ersätter nuvaran-
de satsning för att öka kunskapen om plan- och bygglagstiftningen och
även fortsättningsvis avsätter regeringen tio miljoner kronor per år från
anslaget 2:1 Boverket under utgiftsområde 18 för detta ändamål.
Regeringens förslag att byggsanktionsavgifterna i huvudsak ska till-
falla kommunerna i stället för staten innebär att statens inkomster kom-
mer att minska med ca 1 miljon kronor per år. Sammanfattningsvis be-
döms konsekvenserna för staten vara försumbara.

27.2	Konsekvenser för kommuner
Genom ikraftträdandet av plan- och bygglagen år 1987 decentraliserades
ansvaret för beslut om planläggning från länsstyrelsen till kommunerna.
Detta innebär att kommunerna i huvudsak svarar för tillämpningen, när
det gäller såväl planläggning som prövning av bygglov. Reglerna i plan-
och bygglagen reglerar främst de processer som kommunerna har att
följa för arbetet med planer och för handläggningen av bygglov. Däremot
ställer lagen, med några få undantag, inga precisa krav på det slutliga
innehållet i planerna eller besluten, utan lämnar i hög grad ett betydande
utrymme för kommunerna att, inom de ramar som lagen ger, göra de av-
vägningar mellan olika intressen och krav som anges i lagen.
Förslagen till en ny plan- och bygglag ändrar inte på dessa grundlägg-
ande förhållanden, utan kommunernas beslutanderätt om markanvänd-
ning och byggande ligger fast. Som framgår av PBL-kommitténs betänk-
ande finns en stor uppslutning kring de grundläggande syftena och an-
svarsförhållandena i plan- och bygglagstiftningen. Kommunerna ska så-
ledes också fortsättningsvis svara för beslutsprocesser som föregår plan-
läggning och bygglov. Kommunerna har också huvudansvaret att göra de
bedömningar och avvägningar som lagen ger utrymme för, med möjlig-
heter för enskilda att överklaga vissa beslut och för statliga myndigheter,
via länsstyrelsen, att ingripa på vissa preciserade grunder.
Förtydliganden i den kommunala handläggningen av planerings- och
byggprocessen
Ett av syftena med översynen är att tydliggöra plan- och byggprocessen
och lägga grunden för förenklingar och en ökad enhetlighet i tillämp-
ningen.
I lagen anges mer än tidigare vem som ansvarar för vad, vad som
krävs och tidsgränser införs i vissa fall. Det införs också definitioner av
vissa viktiga termer i lagen för att underlätta tillämpningen. Syftet är att
både kommunen, den enskilde och företag ska ha en tydligare process att
följa. Därmed minskar risken för missförstånd och onödiga förseningar.		386

Flera av förslagen kommer att innebära att nya moment införs i plan- och bygglagen. För att finansiera dessa för kommunerna nya uppgifter ges kommunerna möjligheter att ta ut avgifter från företag och enskilda. Detta gäller i huvudsak sådana uppgifter som innebär en serviceskyl- dighet gentemot företag och enskilda och där det är frivilligt för dessa att begära tjänsten. Förslaget om tillsynsavgift i samband med kommunens besök på byggarbetsplatsen i de fall det inte anses obehövligt är dock obligatoriskt men är motiverat från kvalitetssynpunkt. Tillsynsbesök på byggarbetsplatsen är en precisering av vad som egentligen borde äga rum redan i dag för att få en adekvat kommunal tillsyn av byggprojekt. En samlad bedömning av konsekvenser av ändrade avgifter för företag och enskilda framgår av avsnitt 27.4 Konsekvenser för företag.

Förändringar inom allmänna och enskilda intressen (2 kap.)

Bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen ger allmänna ut- gångspunkter för vilka intressen och hänsyn som kommunerna ska ta hänsyn till vid sin planläggning och prövning. Bestämmelserna om loka- lisering, som anger de intressen som ska tillmätas betydelse vid bedöm- ning av om mark – och vattenområden är lämpliga för bebyggelse – får sin främsta betydelse vid översiktsplaneringen samt vid prövningen av bygglov i områden utan detaljplan. Vissa av de övriga bestämmelserna ger emellertid även utgångspunkter för utformning av såväl bebyggelse som enstaka byggnadsverk som man ska ta hänsyn till i arbetet med de- taljplaner eller områdesbestämmelser samt vid prövningen av bygglov. Det finns anledning att erinra om de materiella reglernas allmänna karak- tär och att tillämpningen i hög grad är en kommunal angelägenhet. Av- sikten är att det ska finnas ett brett spektrum för lokala bedömningar (jfr. prop. 1985/86:1 s. 96 ).

Som framgår av avsnitt 8 föreslås bestämmelserna i 2 kap. komplette- ras så att det blir tydligt att kommunernas planläggning och prövning även ska ta hänsyn till miljö- och klimataspekter samt möjligheterna till elektronisk kommunikation och avfallshantering. De tillägg som föreslås i 2 kap. 5 § om hänsyn till möjligheterna till elektronisk kommunikation och avfallshantering bör i första hand ses som ett förtydligande av vilka komponenter som kan anses ingå i en sådan grundläggande infrastruktur som behövs för bebyggelse. Bestämmelserna om hänsyn till klimatpåver- kan införs som nya faktorer som kommunen ska ha med i sin samlade be- dömning vid planering och lokaliseringsprövningar. Hänsyn till klimat- förändringarna och klimatförebyggande åtgärder är redan i dag en central politisk frågeställning på alla nivåer i samhället, inte minst i kommuner- nas planering. Genom tillägget markeras att hänsyn bör tas till klimat- aspekterna vid de bedömningar som kommunen gör i sin planläggning och prövning samt väga de aspekterna mot andra allmänna och enskilda intressen i det enskilda fallet. Underlaget för bedömningarna kommer att variera med hänsyn till de lokala förutsättningarna. I sammanhanget bör länsstyrelsens uppgift att i planeringen tillhandahålla underlag och ge råd om tillämpningen av bestämmelserna i 2 kap. framhållas. Dessutom före- slår regeringen att länsstyrelsen ges ett utryckligt ansvar att verka för att lokaliseringen av bebyggelse inte blir olämplig med hänsyn till risken för översvämning och erosion.

Prop. 2009/10:170

387

De förslag till kompletteringar av bestämmelserna i 2 kap. som reger- Prop. 2009/10:170 ingen föreslår bör sammantaget ses i ljuset av det som sagts om kommu-

nens huvudansvar för planläggning och prövning av bygglov samt om funktionen av 2 kap. vid kommunernas tillämpning. Det är således också fortsättningsvis kommunens ansvar att avgöra vilka allmänna intressen som är relevanta och vilket underlag som behövs för att hantera intres- sena i sin planering. Regeringen anser sammanfattningsvis att föränd- ringarna i bestämmelserna om allmänna och enskilda intressen inte är av sådan omfattning och karaktär att de kommer att ställa krav på ett bety- dande merarbete för kommunerna.

Förändringar inom översiktplanering (3 kap.)

Följande förändringar föreslås inom översiktsplaneringen.

1.Krav på utställning av förslag till ändring av översiktsplan för en viss del av kommunen tas bort och ersätts med skriftligt granskningsför- farande.

2.Planbeskrivningen förenklas.

3.Kommunen ska redovisa de nationella och regionala mål, planer och program och strategier som de själva bedömer har betydelse för kom- munens hållbara utveckling.

4.Kommunen ska från länsstyrelsen få ett uppdaterat underlag om statliga och mellankommunala intressen en gång per mandatperiod.

Punkterna 1 och 2 innebär sannolikt lättnader för kommunerna efter- som kommunerna inte längre behöver utforma och genomföra en utställ- ning. I stället ska kommunen hålla planen tillgänglig för granskning, vil- ket bör vara en mindre arbetsinsats. Vidare kan kommunen i sin kungör- else hänvisa till att planen finns på kommunens hemsida och uppmuntra kommuninvånarna att lämna synpunkter via Internet, vilket kan innebära en förenkling, åtminstone i de kommuner som har ett utbyggt system och utvecklade rutiner för publicering och kommunicering via Internet. Genom att kravet på ett särskilt dokument för planbeskrivning slopas och de beskrivande delarna integreras i översiktsplanen, kan en viss rationali- sering uppnås.

Punkten 3 kan, beroende på kommunernas bedömning om relevansen, innebära merarbete, men inte i någon stor omfattning. Punkten 4 innebär att kommunerna regelbundet får ett samlat underlag utan att behöva lämna en begäran om detta till länsstyrelsen inför aktualitetsbedömning- en av översiktsplanen. Syftet med detta är att kommunen ska få underlag för att bedöma om den gällande översiktsplanen behöver ändras med an- ledning av statliga och mellankommunala intressen. Överlämnandet ställer inga krav på ställningstagande eller åtgärd från kommunens sida, utan bör ses som en service från länsstyrelsen. När det samlade under- laget har överlämnats får kommunen bedöma om detta föranleder några åtgärder eller inte.

Denna förändring bör således inte nämnvärt påverka kommunernas arbetsbörda.

I detta sammanhang finns anledning att kommentera att regeringen, till skillnad från PBL-kommittén, inte föreslår att förenklingar i detaljplane- läggningen ska knytas till en ökad ambitionsnivå för översiktsplanen.

388

Därmed är heller inte kommitténs bedömningar om ett ökat resursbehov Prop. 2009/10:170 för översiktsplanering aktuella.

En sammanfattande bedömning är att förändringarna avseende över- siktsplaneprocessen kommer att medföra en lättnad för kommunerna när det gäller de obligatoriska kraven.

Förändringar inom detaljplaneprocessen (4–6 kap.)

Den viktigaste förenklingen är att enskilda har rätt till ett planbesked från kommunen. Detta ska innehålla besked om huruvida kommunen avser inleda detaljplaneläggning av ett område eller inte. För kommunen inne- bär det en extra uppgift att hantera de nya planbeskeden. Hur stor den blir beror helt av antalet och karaktären på de planbesked som kommer att sökas. För att kompensera detta införs en möjlighet för kommunen att ta ut en avgift för planbesked som motsvarar kommunens självkostnad.

Andra förändringar av betydelse för kommunerna inom detaljplanepro- cessen är följande.

1.Krav på program tas bort. Kommunen avgör själv om det behövs. Borttagande av programkravet innebär möjligheter till en minskad ar- betsinsats för kommunen och en väsentlig förkortning av planprocessen, genom att enbart ett samråd behöver genomföras i de fall program inte upprättas.

2.Nuvarande krav på att genomförandebeskrivningen ska utgöra en särskild handling tas bort. I stället ska en beskrivning av planens genom- förande inkluderas i planbeskrivningen. På samma sätt bör även planens konsekvenser (inkl. miljökonsekvenser) framgå av planbeskrivningen. Tanken med införandet av krav på genomförandebeskrivningar var att åstadkomma en bättre samordning av plangenomförandefrågor tidigt i planprocessen. Såsom redovisas av PBL-kommittén har emellertid detta inte uppnåtts i den utsträckning som lagstiftaren åsyftade. Genomföran- debeskrivningarna är ofta bristfälliga och genomförandefrågorna behand- las ofta separat. Detta innebär i sin tur att man vid planutformningen inte tar hänsyn till genomförandefrågorna på det sätt som var avsett. Resulta- tet blir därmed dels sämre lösningar ur ett planläggningsperspektiv, dels planer som är svårare eller mer kostsamma att genomföra. Syftet med den föreslagna ändringen är att underlätta en integrering av genomför- andefrågorna i enlighet med plan- och bygglagens ursprungliga syften. Ändringarna bör inte innebära ett merarbete för kommunerna, då detta krav finns redan i dag. I de kommuner, där arbetet sker separat från själva planarbetet, kan ändringen åtminstone initialt innebära ett arbete för att utveckla nya rutiner och arbetssätt. Det handlar i första hand om en förskjutning av arbetsinsatserna till tidigare skeden. Sammantaget bör de föreslagna förändringarna på sikt innebära fördelar i form av ett ratio- nellt plangenomförande.

3.Utställning ersätts med ett enklare granskningsförfarande. Dagens krav på utställning innebär att handlingarna ska ställas ut. Förslaget inne- bär att kommunen endast behöver ange var handlingarna finns tillgäng- liga för granskning, vilket i många fall innebär en mindre arbetsinsats. Dessutom finns möjligheter till publicering och kommunicering via In- ternet, se ovan om Förändringar inom översiktsplanering.

389

4. Viss samordning av handläggningen i ärenden som också ska prövas Prop. 2009/10:170 enligt miljöbalken, väglagen och lagen om byggande av järnvägar, om

det som ska prövas är identiskt. Förslagen innebär att kommunen kan förenkla sitt planförfarande i de fall det är fråga om identiska verksam- heter eller åtgärder. För det första ges en möjlighet att hoppa över sam- rådet, under förutsättning att den miljökonsekvensbeskrivning som finns i det andra ärendet fortfarande är tillräcklig och aktuell samt att samråd har skett i det andra ärendet med alla som omfattas av krav på samråd enligt plan- och bygglagen. Förfarandet innebär vidare ett förenklat kungörande av förslag till detaljplan och lägre krav på granskningen samt på innehållet i granskningsutlåtandet. Förslagen innebär således att kom- munen ges betydande möjligheter till förenklingar.

5.Fler än en huvudman ska kunna finnas i samma detaljplan för ökad flexibilitet i plangenomförandet. Enligt dagens bestämmelser är huvud- regeln att kommunen ska vara huvudman för allmänna platser inom om- råden med detaljplan, om det inte finns särskilda skäl. Reglerna medger inte att det finns olika huvudmän inom en och samma detaljplan. Detta innebär att kommunen enbart av detta skäl i vissa fall har tvingats ta fram flera detaljplaner för ett område. Regeringens förslag innebär att det blir möjligt att dela upp ansvaret för de allmänna platserna inom en och samma detaljplan. Ändringen innebär således en anpassning till praktiska behov och bör således innebära en rationalisering av kommunernas plan- arbete, genom att färre planer i dessa fall behöver tas fram.

6.Fastighetsplan som särskilt institut tas bort, fastighetsindelningen regleras i detaljplan istället. Nuvarande bestämmelser innebär att i de fall kommunen närmare önskar att reglera fastighetsindelningen m.m. måste en särskild fastighetsplan upprättas. Detta sker med stöd av särskilda be- stämmelser i 6 kap. Upprättandet av en fastighetsplan har samma krav på förfarande som för arbetet med detaljplaner. Regeringens förslag innebär således en betydande förenkling, genom att kommunen i stället kan reg- lera frågor om fastighetsindelning m.m. direkt med bestämmelser i detaljplanen. Kommunen behöver således inte upprätta en särskild plan för dessa frågor.

7.En ny möjlighet att ändra detaljplanen under genomförandetiden införs som en följd av förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet. Dagens bestämmelser medger i princip inte att detaljplanen utan mycket starka skäl ska kunna ändras under den s.k. genomförandetiden. Denna grund- läggande princip bör enligt regeringens förslag ligga fast. Förslaget att slopa fastighetsplanen innebär å andra sidan att kommunen bör ges möj- lighet att införa nya bestämmelser om fastighetsindelningen under ge- nomförandetiden, eftersom detta är möjligt med fastighetsplan i dag. Förslaget innebär att genomförandet i denna del tillgodoser ett praktiskt behov i kommunerna.

En sammanfattande bedömning är att förändringarna under detaljplaner innebär en tydlig minskning av kommunernas skyldigheter inom flera delar av detaljplaneområdet. De ökade kostnader som kan uppstå till följd av planbesked får täckas genom planavgiften.

390

Förändringar inom byggprocessen (8–10 kap.)

Flera ändringar införs för att skapa en tydligare och mer förutsebar bygg- process.

1.Startbesked införs för att tydliggöra när den sökande får börja bygga.

2.Vissa åtgärder som inte kräver bygglov blir endast anmälningsplikt-

iga.

3.Villkorsbesked införs för att öka förutsägbarheten för sökanden om vilka följdåtgärder som kan komma att krävas vid t.ex. en större ombygg- nad.

4.Av bygglovet ska tydligt framgå vad som krävs av sökanden i form av handlingar, tekniskt samråd, kontrollplan, kontrollansvarig etc.

5.Frågor som handlar om byggnaden är lämplig för det den ska an- vändas till (bostad, skola, industri etc.) och tillgänglighet bedöms redan i bygglovet för att projektera rätt från början och undvika dyra föränd- ringar i slutskedet.

6.Den kontrollansvariges (nuvarande kvalitetsansvarig) roll tydliggörs och ska vara oberoende från den som utför byggnadsarbetena. Likaså tydliggörs vilka uppgifter som ska finnas med i kontrollplanen och vad som gås igenom vid ett tekniskt samråd.

7.Kontroll av byggarbeten förbättras genom att kommunen i kontroll- plan ska kunna kräva att kontroll av vissa moment (brand, fukt etc.) ska utföras av en särskilt sakkunnig.

8.Alla krav på byggnadsverk samlas på ett ställe (från två olika lagar i dag).

9.Det införs en skyldighet för kommunen att underrätta en fastighets- ägare om att bygglov har sökts på dennes fastighet. Detta är en lucka i nuvarande lag som behöver åtgärdas.

10.Beslut om bygglov ska meddelas inom tio veckor om det inte finns särskilda skäl.

11.Bygglov ska kunna vinna laga kraft genom kungörelse i post- och inrikes tidningar.

12.Kontrollansvariga måste, som en konsekvens av tjänstedirektivet, vara certifierade av någon som är ackrediterad för dettas.

13.Kommunen ska göra ett besök på byggarbetsplatsen om det inte anses obehövligt.

14.Ett slutbesked eller interimistiskt slutbesked måste finnas innan byggnaden tas i bruk. Det nya slutbeskedet ersätter nuvarande slutbevis.

15.Vilka krav på byggnadsverk som ska gälla vid nybyggnad, om- byggnad och annan ändring än ombyggnad tydliggörs. Likaså tydliggörs hur krav på byggnadsverk ska uppfyllas vid flyttning av byggnadsverk.

I ett övergångskede behöver kommunen införa nya rutiner anpassade till ändringarna i processen, vilket medför ett behov av utbildningsinsat- ser. Totalt sett bedöms dock de nya reglerna ge en effektivare handlägg- ningsprocess. Kommunens avgifter får täcka kostnader för både bygglov, startbesked och villkorsbesked.

Punkterna 4 och 6 utgör främst förtydliganden. Å ena sidan kan det innebära att man i vissa ärenden ska kräva in mer underlag än vad som görs med nuvarande lagstiftning, å andra sidan kan bestämmelserna un- derlätta handläggningen genom att den görs tydligare och mer förutsäg-

bar.

Prop. 2009/10:170

391

Punkt 5. Då dessa frågor i dag tas upp i ett senare skede av byggpro- Prop. 2009/10:170 cessen kan det uppkomma problem i byggprojekt som tar tid hos kom-

munerna. Nu föreslås dessa frågor bedömas tidigare, i bygglovet, varför resurserna för att hantera dessa problem bör kunna minska. Totalt sett förutses ingen större skillnad i arbetsmängden eftersom frågorna nu ska bedömas i bygglovet.

Punkt 7. Systemet med särskilt sakkunnig innebär en förenkling och ett förtydligande i kommunens tillsynsarbete.

Punkt 8 innebär ingen nämnvärd förändring jämfört med i dag. Punkterna 9 och 13. Dessa uppgifter är nya för kommunen, men kan

täckas genom bygglovsavgiften respektive tillsynsavgiften.

Punkt 10 innebär ingen förändring i total arbetsbelastning, men kom- munens arbetsbelastning över tiden blir mer beroende av när ansökning- arna om bygglov kommer in.

Punkt 11. Ny uppgift för kommunen, men avgift för kungörelsen ska täcka kommunens kostnader.

Punkt 12. Kommuners möjlighet att utfärda s.k. lokal behörighet av kvalitetsansvariga liksom av ventilationskontrollanter upphör vilket bör minska arbetsbelastningen.

Punkt 14. Det nya slutbeskedet innebär i praktiken i många fall en ny uppgift för kommunen eftersom det nuvarande slutbeviset inte har ut- färdats i den utsträckning som från början var avsikten. Kostnaden för slutbeskedet får täckas av bygglovavgiften.

Punkterna 6 och 15. De förtydligade bestämmelserna kommer att underlätta både kommunens och enskildas tillämpning.

En sammanfattande bedömning är att förändringarna under byggpro- cessen innebär att förtydliganden görs och att flera nya uppgifter tillkom- mer för kommunerna. Kostnaden för samtliga nya uppgifter får dock täckas av avgifter från de sökande. Även om kommunerna alltså på detta sätt får kostnadstäckning för de nya uppgifterna, kan det komma att krävas mer personal.

Övriga förändringar

Tillsynsbestämmelserna förtydligas. En ny sanktionsavgift införs som er- sätter de tre nuvarande. När avgiften tas ut av kommunen ska den tillfalla kommunen. Om byggsanktionsavgiften tas ut av Boverket, som tillsyns- myndighet för bestämmelserna om byggprodukter, ska avgiften dock tillfalla staten. Den närmare regleringen av sanktionsavgifterna kommer att ske på förordningsnivå.

Nya möjligheter för byggnadsnämnden att ta ut avgifter i handlägg- ningen införs, t.ex. för planbesked, villkorsbesked, ingripandebesked, tillsynsbesök på arbetsplatsen och för programkostnader vid planlägg- ning.

Nya bestämmelser om att vissa beslut inte är överklagbara. Detta inne- bär minskade kostnader både för kommunerna, enskilda och andra myn- digheter i instansordningskedjan.

Sammanfattningsvis föranleder regeringens förslag ingen reglering mellan staten och kommunsektorn enligt den kommunala finansierings- principen.

392

27.3Konsekvenser för företag

Konsekvenser av ändringar i plan- och bygglagstiftningen har utretts i enlighet med de krav som ställs i 6 och 7 §§ förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning i den utsträckning det har varit möjligt. Möjligheten att beskriva samtliga konsekvenser fullt ut har dock i vissa fall varit begränsad. Det berör främst sådana fall där utrednings- underlaget avseende konsekvenserna har varit ofullständigt i förhållande till de krav som ställs i förordningen om konsekvensutredning vid regel- givning (2007:1244) och där tiden för beredning av ärendet i Reger- ingskansliet inte medgett någon mer omfattande konsekvensanalys. Dessutom har ett antal förslag från PBL-kommittén, Byggprocessutred- ningen och Boverket omarbetats med hänsyn till remissinstansernas syn- punkter.

Förslagen till ändringar i plan- och bygglagstiftningen har utarbetats i samråd med berörda aktörer inom plan-, bygg- och fastighetsområdet. Två samrådsmöten med representanter från näringsliv och myndigheter har hållits under 2008 och 2009 i syfte att presentera förslagen och att höra berörda aktörer. Arbetet med konsekvensutredningen har skett i samråd med Tillväxtverket.

Regelrådet har i sitt yttrande avstyrkt förslaget till lagändringar med hänvisning till att konsekvensutredningen är bristfällig. Regelrådet moti- verar detta med att konsekvensutredningen inte uppfyller de krav som följer av 6 och 7 §§ förordningen om konsekvensutredning vid regelgiv- ning, trots att vissa ekonomiska och andra effekter av förslagen beskrivits på ett godtagbart sätt. Vidare anger Regelrådet som grund för sitt avstyr- kande att konsekvensutredningen inte omfattar alla bestämmelserna i den nya plan- och bygglagen, utan endast de bestämmelser som är nya i sak jämfört med gällande rätt.

Ambitionen med de föreslagna ändringarna är att förenkla och för- tydliga bestämmelserna i plan- och bygglagstiftningen samt att öka förut- sättningarna för en enklare, mer enhetlig och ändamålsenlig rättstillämp- ning. När det gäller de bestämmelser som har betydelse för svenskt näringsliv har syftet med förslagen dessutom varit att bidra till regering- ens mål om 25 procents minskning av företagens administrativa kostna- der till hösten 2010 och samtidigt åstadkomma en märkbar positiv för- ändring i företagens vardag.

Mot denna bakgrund delar inte regeringen Regelrådets uppfattning i detta ärende att föreliggande konsekvensutredning inte kan tjäna som grund för ett tillstyrkande av de förslag i plan- och bygglagen som innebär en förenkling för företagen och sänkta administrativa kostnader. I de fall regeringen föreslagit ändringar i detta hänseende anser regeringen att konsekvenser av förslaget till ändringar i plan- och bygglagstiftningen har utretts i enlighet med de krav som ställs i den ovan nämnda förord- ningen och statssekreterarskrivelsen Riktlinjer för arbetet med konse- kvensutredningar i Regeringskansliet (N2008/5953/MK). Konsekvensut- redningen omfattar samtliga förslag som innebär en förändring både i sak och struktur, vilket bör vara tillräckligt för att kraven i 6 och 7 §§ förord- ningen om konsekvensutredning vid regelgivning ska anses vara upp-

Prop. 2009/10:170

393

fyllda. När den nya utformningen endast avser språkliga och redak- tionella ändringar finns det enligt regeringens mening inget behov av att utreda konsekvenserna av gällande rätt.

Nedan redovisas hur företag som bedriver näringsverksamhet i Sverige kan komma att påverkas av de föreslagna författningsändringarna i plan- och bygglagstiftningen om de genomförs. Ändringarna av bestämmelser i andra lagar än plan- och bygglagen bedöms inte påverka företagen, var- för endast bestämmelser i den nya lagen omfattas av nedanstående konse- kvensanalys. Med kostnadsmässiga konsekvenser menas i det här sam- manhanget finansiella konsekvenser (skatter, avgifter), materiella kon- sekvenser (investeringar) samt administrativa konsekvenser (kostnader för administration).

Vid bedömningen av kostnadsmässiga och andra konsekvenser som förslagen kan få för svenskt näringsliv har en distinktion gjorts mellan företagens administrativa kostnader till följd av ändrade bestämmelser jämfört med gällande rätt och de administrativa kostnader som kan upp- stå till följd av helt nya bestämmelsers. Nedanstående analys avseende företagens administrativa kostnader har således genomförts på två olika sätt.

Vid bedömningen av företagens administrativa kostnader till följd av de ändrade bestämmelserna i plan- och bygglagen har Tillväxtverkets databas Malin använts i så stor utsträckning som möjligt. Dessa mätdata har varit en viktig utgångspunkt i arbetet med att uppskatta hur de administrativa kostnaderna för näringslivet kan komma att påverkas av de föreslagna ändringarna i plan- och bygglagen. När det gäller före- tagens administrativa kostnader som kan uppstå till följd av delvis eller helt nya bestämmelser i den nya plan- och bygglagen har en annan analysmetod valts. Skälet till detta är att det har varit nästintill omöjligt att genomföra en kvalificerad kostnadsuppskattning av de administrativa kostnaderna till följd av delvis eller helt nya bestämmelser på grund av att de nämnda bestämmelserna inte kan ställas i jämförelse med det in- formationsunderlag som finns samlat i databasen Malin. På grund av bristande kunskapsunderlag skulle en sådan kostnadsuppskattning vila på alldeles för osäkra grunder, varför dess värde för den föreliggande konse- kvensutredningen har starkt ifrågasatts. Den valda metoden för analysen av de sistnämnda bestämmelserna är därför att utifrån en allmän bedöm- ning beskriva hur ett normaleffektivt företag kan komma att påverkas av de nya informationskraven och vad det kan ha för effekter för företagens administrativa kostnader.

Företagens administrativa kostnader

De nu gällande bestämmelserna om plan- och byggprocessen innebär en jämförelsevis hög administrativ kostnad för företagen. Kostnaderna är kopplade till bl.a. följande informationskrav. Dokumentation av egen- kontroll vid bygge som kräver bygganmälan, ansökan om tillstånd för bygglov, samråd efter bygganmälan, bygganmälan samt ett ’fiktivt’ krav om detaljplan. Av Nuteks rapport Näringslivets administrativa kostnader för bygg- och fastighetsrätt (R 2007:02) framgår att stora företag tenderar att sköta det mesta av plan- och byggprocessen själva, medan mindre företag anlitar externa konsulter för merparten av arbetet. De företag som

Prop. 2009/10:170

394

sköter det mesta själva har mycket intern tid i ett byggprojekt och lägre externa kostnader, medan de som anlitar externa konsulter har lite intern tid och högre externa kostnader. Med anledning av detta kommer änd- ringarna i plan- och bygglagstiftningen att påverka företagens administra- tiva kostnader olika beroende på typ av projekt och hur företagen väljer att hantera plan- och byggprocesser.

Företagens administrativa kostnader till följd av de ändrade bestäm- melserna i den nya plan- och bygglagen har uppskattats med hjälp av Tillväxtverket och Ramböll Management Consulting AB. Ramböll Management Consulting AB har på uppdrag av Tillväxtverket och Miljö- departementet gjort en simulering av de förväntade administrativa kost- naderna till följd av de ändrade bestämmelserna i den nya PBL. Simule- ringen av de aktuella förändringarna har gjorts med utgångspunkt i be- fintliga mätdata som återfinns i Tillväxtverkets databas Malin.

Databasen Malin innehåller en sammanställning av resultaten av de mätningar som verket har genomfört av företagens administrativa kostna- der, bl.a. avseende plan-, bygg- och fastighetslagstiftning. Den innehåller dels samtliga resultat från nollbasmätningarna som genomfördes 2006 och som innehåller information om företagens administrativa kostnader till följd av de krav på information och administration som återfinns i svensk lagstiftning, och dels de årliga uppdateringarna av nollbasmät- ningarna. Informationen från mätningarna är detaljerad och uppdelad i bl.a. tid, kostnad och frekvens per administrativ aktivitet som företagen utför. Mätningarna har skett enligt den s.k. standardkostnadsmodellen som bygger på värderingar av hur mycket tid ett normaleffektivt företag avsätter för att hantera de krav som finns i lagstiftningen på det sätt som de är avsedda att följas. Med administrativ kostnad avses i det här sam- manhanget företagens kostnader för att upprätta, lagra eller överföra information eller uppgifter som föranletts av krav i lagar, förordningar, myndigheters föreskrifter eller anvisningar i allmänna råd. Med företag menas en fysisk eller juridisk person som bedriver näringsverksamhet i Sverige.

Enligt nuvarande mätningar uppskattas företagens administrativa kost- nader till följd av bestämmelser på plan-, bygg- och fastighetsområdet uppgå till 7,2 miljarder kronor per år, varav 1,5 miljarder kronor utgör kostnader till följd av själva plan- och byggprocessen. Kostnadssimu- leringen indikerar att den nya plan- och bygglagen skulle innebära en minskning av företagens administrativa kostnader med drygt 10 miljoner kronor jämfört med dagens kostnader. En stor del av kostnadsminsk- ningen är kopplad till förenklingar och effektiviseringar av detaljplane- processen som motsvarar en minskning av de administrativa kostnaderna med ca 6 miljoner kronor per år.

Det bör dock noteras att den genomförda kostnadssimuleringen endast omfattar de nu gällande bestämmelser som fått en ändrad innebörd och som påverkar tidsåtgång eller hur många som omfattas ett informations- krav. De bestämmelser som upphävs och samtidigt ersätts med nya be- stämmelser omfattas inte av den kvantitativa kostnadsanalysen. Detta på grund av svårigheterna att i nuläget kvantifiera effekterna på företagens administrativa kostnader av sådana ändringar.

En samlad kvalitativ bedömning är att företagens administrativa kost- nader kommer att minska något om de föreslagna författningsändring-

Prop. 2009/10:170

395

arna genomförs. De administrativa lättnaderna för näringslivet bedöms Prop. 2009/10:170 således kunna påverka företagens finansiella resurser i positiv riktning.

Den totala kostnadsminskningen bedöms sammantaget kunna bidra till regeringens mål om 25 procents minskning av de administrativa kost- naderna för svenskt näringsliv till hösten 2010. Dessutom kommer de föreslagna regeländringarna sannolikt att bidra till att målet om märkbar förändring i företagens vardag uppnås.

Det bör dock noteras att trots att uppskattningen bygger på ett antal kvalificerade antaganden är minskningen endast preliminär.

Regeringen avser att under våren 2010 ge en samlad redovisning av resultatet av det förenklingsarbete som bedrivits under mandatperioden (Skr. 2008/09:2006). I samband med den redovisningen ska även, i den omfattning som är möjlig, en samlad bedömning av den totala föränd- ringen av företagens administrativa kostnader under mandatperioden presenteras.

Företagens finansiella kostnader

Den viktigaste förändringen för företagen är att osäkerheten om och när ett byggprojekt kan genomföras minskar betydligt, liksom kostnaderna för förberedelseåtgärder som inte leder fram till något färdigt projekt. Därmed kan företagens finansiella kostnader för t.ex. räntor och amor- teringar för markinnehav minskas radikalt. Det innebär i sin tur att de byggprojekt som förverkligas belastas med mindre kostnader. Dessutom blir det mer intressant att investera i byggande, eftersom osäkerheterna kring förutsättningarna minskar. Det öppnar möjligheter att attrahera kapital från nya typer av investerare, vilket i sin tur leder till lägre kapi- talkostnader.

En del föreslagna åtgärder som avser planläggning och förfarandet vid byggandet kan behöva finansieras genom att kommunerna tar ut avgifter från företag och enskilda. Det gäller exempelvis planbesked, villkorsbe- sked, ingripandebesked, tekniskt samråd, slutsamråd, tillsynsbesök på byggarbetsplatsen, krav på underrättelse till annan part än sökanden, för- tydliganden avseende beslutets innehåll och expediering och delgivning av beslut om lov och förhandsbesked som sökanden har begärt för att försäkra sig om att ett beslut om lov eller förhandsbesked vinner laga kraft. Det är dock svårt att göra någon kvalificerad kvantitativ bedöm- ning av omfattningen av sådana avgifter eftersom det är svårt att upp- skatta ökningen av kommunernas utgifter i samband med handläggning av sådana ärenden. Dessutom saknas ett samlat underlag avseende kom- munernas avgiftstaxor som tas ut i dagsläget och som varierar runt om i landet. Kommunallagens princip om kostnadstäckning (se avsnitt 17, Byggnadsnämndens avgifter) innebär att en avgiftstaxa som täcker kom- munernas utgifter för arbetet med plan- och byggärenden ska vara rimlig. Man bör således kunna utgå ifrån att det blir fråga om en rimlig avgift som motsvarar kommunens extrainsatser för att hantera denna typ av ärenden. Sammantaget bedöms dock detta innebära en kostnadsökning för företag och enskilda. De faktiska kostnaderna för detta är dock i sam- manhanget försumbara i jämförelse med den ökade säkerheten för kredit- givare som ger förutsättningar för billigare finansiering under byggtiden.

396

Flera av förslagen som föreslås kunna avgiftsfinansieras är frivilliga, t.ex. planbeskedet, och är sådana åtgärder som efterfrågas av närings- livet. En rimlig avgiftstaxa som täcker kommunernas utgifter för arbetet med denna typ av ärenden bör ändå totalt sett innebära positiva effekter för företagen. Andra förslag som syftar till att förbättra bygg-kvaliteten och säkerheten är på sikt kostnadsbesparande eftersom byggnaders be- ständighet, standard och funktion förbättras. Det gäller i första hand be- stämmelser om arbetsplatsbesök på byggarbetsplatsen och kravet på certifiering av särskilt sakkunniga och kontrollansvariga. Förslagen kan innebära ökade krav jämfört med dagens regelverk men är motiverade från kvalitetssynpunkt. Kravet på certifiering av särskilt sakkunniga och kontrollansvariga är dessutom en följd av genomförandet av EU:s tjänstedirektiv. Arbetsplatsbesök ska ske i de fall det inte är obehövligt enligt kommunens bedömning i det enskilda fallet. Arbetsplatsbesök sker redan i dag i vissa kommuner och det är således svårt att bedöma hur förslaget kommer att påverka den praktiska tillämpningen. Bestämmel- serna innebär att byggnaders kvalitet, säkerhet och livslängd ökar, vilket rimligtvis bör medföra att de totala kostnaderna minskar. De positiva effekterna i form av bättre byggkvalitet, säkerhet, mindre risk för byggfel och därmed kostnadsbesparingar på sikt bedöms väga tyngre än den initiala kostnadsökningen som förslagen kan komma att innebära. En ök- ning av avgifter kan komma att påverka olika företag på olika sätt. Mindre företag med mindre resurser kan av kostnadsskäl ha mindre möjligheter att utnyttja de avgiftsbelagda åtgärderna, såsom möjligheten att få villkorsbesked eller planbesked. I de fall avgiften inte är frivillig, såsom vid arbetsplatsbesök på byggarbetsplatsen, finns också vissa möj- ligheter för kommunen att överväga behovet av åtgärden. För att undvika att avgifter onödigtvis fördyrar byggprocessen i t.ex. små byggprojekt är det viktig att behovet av ett arbetsplatsbesök prövas i det individuella fallet.

Konkurrensförhållanden för företagen

Möjligheten att mot en fastställd avgift få planbesked bedöms förbättra konkurrensförhållandena, då det ger alla en lika rätt att söka planbesked. Detta gör det sammantaget mer intressant att investera i byggande. Större företag kan i dag lägga resurser på eget planarbete för att underlätta för kommunen att fatta beslut om en detaljplan där företaget tycker det passar bra. Denna möjlighet har ofta inte småföretag, vilket är ett pro- blem ur konkurrenshänseende.

Möjligheten att få planbesked bedöms sammantaget påverka både stora och små företag positivt och bidra till en effektiv konkurrens mellan företagen genom att alla intressenter behandlas likvärdigt.

Ett annat moment som kan komma att påverka konkurrensen företagen emellan är kravet på att särskilt sakkunniga och kontrollansvariga ska vara certifierade av någon som är ackrediterad för detta. Kravet är en konsekvens av genomförandet av EU:s tjänstedirektiv.

Enligt nuvarande regelverk kan kvalitetsansvariga antingen vara per- soncertifierade av ett ackrediterat certifieringsorgan och ha en riksbe- hörighet eller vara godkända av kommunen och ha en lokal behörighet. De kvalitetsansvariga som har lokal behörighet kan i vissa situationer ha

Prop. 2009/10:170

397

konkurrensfördelar till följd av en lägre kostnad för den kommunala Prop. 2009/10:170 behörigheten, vilket inte längre medges av tjänstedirektivet. De nya kra-

ven kan dock innebära att vissa lokalbehöriga kvalitetsansvariga som är godkända av kommunen inte kan kvalificera sig för en personcertifiering på riksnivå. Detta kan komma att innebära att antalet behöriga konsulter i alla fall på kort sikt blir färre och att konkurrensen minskar. På längre sikt bör dock utbudet av konsulttjänster komma att öka också genom att de nya reglerna underlättar för nya aktörer från övriga medlemsstater att få tillträde till den svenska marknaden.

För särskilda sakkunniga krävs personcertifiering av någon som är ackrediterad för detta. Det finns särskilda skäl att anlita sakkunniga för att utföra kontroller och dessa kontroller avser viktiga tekniska krav som brandsäkerhet, bärighet, fukt etc. Det är nödvändigt att byggherren kan förlita sig på att den särskilde sakkunnige har nödvändig kompetens för uppgiften. Kostnaden för kontrollerna kan komma att öka initialt, men kommer att främja beständighet och kvaliteten och öka byggnaders livs- längd.

Förändringar inom allmänna och enskilda intressen (2 kap.)

De föreslagna förändringarna innebär att högre krav kan komma att ställas på bygg- och exploateringsföretag i samband med t.ex. bygglovs- prövningen.

Ett krav införs på hänsyn till hantering av avfall i lokaliseringspröv- ningen samt vid planeringen av bebyggelsens och enstaka byggnadsverks utformning. Bestämmelserna innebär att planläggning och annan pröv- ning enligt plan- och bygglagen ska medföra att bebyggelse och enstaka byggnadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. möjligheterna att ordna avfallshantering. Även utform- ningen och placeringen av bebyggelsen och enstaka byggnadsverk ska ske på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till möjligheterna att hantera avfall. Syftet med bestämmelserna är att man i ett tidigare skede i den fysiska planeringen ska ta hänsyn till frågor om avfallshantering. En bättre samhällsplanering bör skapa förutsättningar till en mer ändamåls- enlig, lätthanterlig och därmed mer hållbar avfallshantering. Detta bör gynna företag som bedriver avfallshantering eftersom de lokala förutsätt- ningarna blir mer anpassade till möjligheterna att anordna en lämplig av- fallshantering.

Regeringen föreslår att prövning enligt plan- och bygglagen ska sam- ordnas med prövning enligt annan lag i samma fråga. För sådana verk- samheter för vilka tillstånd har meddelats enligt 9 kap. 6 § miljöbalken eller för sådana åtgärder som har prövats i en arbetsplan enligt väglagen eller i en järnvägsplan enligt lagen om byggande av järnväg införs ytter- ligare bestämmelser om samordning i 3–5 kap. Syftet med bestämmel- serna är att undvika dubbelarbete och samtidigt se till att samhälls- resurser används på ett mer ändamålsenligt och effektivt sätt. Förslaget bedöms därför påverka företagen positivt.

398

Förändringar inom översiktsplanering (3 kap.)

Prop. 2009/10:170

Följande förändringar föreslås inom översiktsplaneringen.

1.Krav på utställning av förslag till ändring av översiktsplan för en viss del av kommunen tas bort och ersätts med skriftligt granskningsför- farande.

2.Planbeskrivningen förenklas.

3.Kommunen ska redovisa de nationella och regionala mål, planer och program och strategier som de själva bedömer har betydelse för kom- munens hållbara utveckling.

4.Kommunen ska från länsstyrelsen få ett uppdaterat underlag om stat- liga och mellankommunala intressen en gång per mandatperiod.

Förslaget innebär att översiktsplanerna på ett bättre sätt kommer att återspegla kommunernas politiska vilja och därmed uppfylla sin vägled- ande funktion. Detta innebär i sin tur att den ärendehandläggning som bl.a. berör plan- och bygglagen och miljöbalken blir mer effektiv och ändamålsenlig. Detta bör ge positiva effekter för företagen.

Förändringar inom detaljplaneprocessen (4–6 kap.)

Den viktigaste förenklingen är att enskilda har rätt till ett planbesked från kommunen. Detta ska innehålla besked om huruvida kommunen avser inleda detaljplaneläggning av ett område eller inte. I dag finns ingen så- dan skyldighet för kommunen, och företag eller enskilda lever därför med en stor osäkerhet när det t.ex. gäller värdet av sina markinnehav för framtiden. Om de vet att ett område kommer att detaljplaneläggas och tidplanen för planläggningen, kan de göra en rimlig bedömning om kapitalkostnaderna för markinnehavet är rimliga till dess bebyggelsen är klar och kan generera inkomster.

Detta förslag är också viktigt för att förbättra konkurrensen, då det ger alla en lika rätt att söka planbesked. Större företag kan i dag lägga resurser på eget planarbete för att underlätta för kommunen att fatta be- slut om en detaljplan där företaget tycker det passar bra. Denna möjlighet har ofta inte småföretag, vilket är ett problem i konkurrenshänseende. Förslaget innebär dock en kostnad för företagen eftersom kommunerna föreslås få finansiera arbetet med planbesked genom avgifter.

Andra förändringar inom detaljplaneprocessen är följande.

1.Krav på program tas bort. I de fall kommunen upprättar ett program ska dock samråd ske.

2.Nuvarande krav på att genomförandebeskrivningen ska utgöra en särskild handling tas bort. I stället bör en beskrivning av planens genom- förande inkluderas i planbeskrivningen. På samma sätt bör även planens konsekvenser (inkl. miljökonsekvenser) framgå av planbeskrivningen.

3.Utställning ersätts med ett enklare granskningsförfarande.

4.Viss samordning med miljöbalken, väglagen och lagen om byggande av järnvägar om det som ska prövas är identiskt.

5.Fler än en huvudman i samma detaljplan för ökad flexibilitet i plan- genomförandet.

6.Fastighetsplan som särskilt institut tas bort, fastighetsindelningen regleras i detaljplan istället.

399

7. Kommunen ska i en detaljplan kunna ställa krav på att bygglov inte Prop. 2009/10:170 ges förrän åtgärder för att förhindra översvämning, markförorening,

olyckor, och erosion har vidtagits. Detta förslag syftar till att förhindra situationer där områden som riskerar att översvämmas bebyggs utan att skyddsåtgärder har vidtagits och att bebyggelsen därför skadas eller andra konsekvenser.

8.En ny möjlighet att ändra detaljplanen under genomförandetiden in- förs som en följd av förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet.

9.Kommun ges möjlighet att ingå i en gemensamhetsanläggning för gång- och cykelvägar på kvartersmark.

De förslag som rör program, plansamråd och utställning, definieras i Nuteks rapport som ’fiktiva’ krav, dvs. sådant som företagen ofta lägger ner tid på utan att det uttryckligen krävs i författningstext. Genom för- ändringarna tydliggörs kraven på företagen. I kommande mätningar av de administrativa kostnaderna kommer det därför att vara möjligt att mäta även dessa kostnader på samma sätt som för andra krav och de blir inte längre ’fiktiva’.

Förslagen innebär bl.a. att planprocessen förenklas och effektiviseras genom att det generella kravet på program tas bort samtidigt som kravet på utställning ersätts med ett skriftligt granskningsförfarande. Dessutom införs en möjlighet att söka planbesked. Ändringarna bör medföra att de administrativa kostnader som är kopplade till ’fiktiva’ krav minskar be- tydligt, eftersom processen blir snabbare, mer effektiv och förutsägbar.

En möjlighet att söka planbesked införs. Plan- och bygglagen saknar i dag en tydlig reglering av det s.k. initieringsskedet av detaljplanepro- cessen samtidigt som detta skede är en viktig faktor för effektiviteten i samhällsbyggandet, liksom för en effektiv konkurrens mellan byggherrar och byggföretag. Otydliga eller bristande besked från kommunen om inställningen till lämnade planförslag bidrar till osäkerhet och långa, fördyrande processer för dem som vill vidta åtgärder i ett område. Mot denna bakgrund införs det en möjlighet för den som avser att vidta en åtgärd som kan antas förutsätta att en detaljplan antas, ändras eller upp- hävs att, mot en avgift, söka planbesked hos kommunen. Av planbe- skedet, som ska fattas inom fyra månader från ansökan, ska framgå om kommunen kommer att påbörja ett planarbete eller inte. Samtidigt ska kommunen i planbeskedet ange en ungefärlig tidpunkt när ett beslut om antagande, ändring eller upphävande av detaljplanen kan komma att ske. Om kommunen inte avser att påbörja ett planläggningsarbete ska skälen för detta anges i planbeskedet. Syftet med förslaget är att göra initial- skedet av detaljplaneprocessen mer effektivt genom en ökad förutsägbar- het, snabbare handläggning och likabehandling av enskilda intressenter. Privata planinitiativ tas redan i dag och en lagstadgad rätt att få ett plan- besked från kommunen kan innebära positiva konsekvenser för företagen även om planbeskedet medför en avgift. I dag berörs 204 företag av initieringsprocessen. De företag som berörs är i första hand större byggföretag och exploatörer, vilka är få till antalet men har stor betydelse för den svenska byggsektorn. Möjligheten att söka planbesked föreslås vara öppen för samtliga aktörer som avser att vidta en åtgärd som kan antas förutsätta att en detaljplan antas, ändras eller upphävs, varför även mindre företag kan tänkas påverkas av bestämmelsen.

400

Planbeskrivningen ska redovisa konsekvenserna av planens genomför- Prop. 2009/10:170 ande för de berörda sakägarna. Syftet med förslaget är att klargöra att det

inte enbart är ett åtgärdsprogram som ska redovisas, utan även konse- kvenserna för berörda sakägare. Förslaget innebär sammantaget att kopp- lingen mellan frågorna om genomförande och den kommunala planer- ingen stärks samtidigt som förutsättningarna för att hantera frågorna i tidiga skeden av planläggningen förbättras. Samtidigt ökar förutsägbar- heten och reglerna blir mer transparenta för enskilda och företag.

Fastighetsplaner tas bort. Detta föreslås mot bakgrund av att använd- ningen av fastighetsplanen som genomförandeinstrument har minskat under senare år. I stället ges kommunen en möjlighet att reglera fastig- hetsindelning m.m. i detaljplan. Ändringen innebär att regleringen i detaljplaner blir tydligare då samtliga effekter som en detaljplan innebär för en fastighetsägare redovisas i ett sammanhang. Ändringen innebär också en förenkling av förfarandet då det inte längre behövs två planer för att reglera fastighetsindelningen.

Kravet på utställning av kommunens förslag avseende ersättningsskyl- dighet för fastighetsägarna för anordnande av allmän plats och anord- ningar som tillhör sådana platser, s.k. gatukostnadsersättning, tas bort. I stället ska sådana förslag hållas tillgängliga för granskning under en granskningstid som kungörs av kommunen. Förslaget berör företag i den mån de är fastighetsägare. Ändringen bör leda till att fastighetsägarnas kostnader för att ta del av förslaget minskar eftersom förslaget ska finnas tillgängligt på kommunens hemsida, vilket innebär att informationen blir mer lättillgänglig.

Förändringar inom byggprocessen (8–10 kap.)

Flera ändringar föreslås för att skapa en tydligare och mer förutsebar byggprocess.

1.Startbesked införs för att tydliggöra när den sökande får börja bygga.

2.Nuvarande krav på bygganmälan även för bygglovpliktiga åtgärder tas bort. Icke bygglovpliktiga åtgärder blir anmälningspliktiga.

3.Villkorsbesked införs för att öka förutsägbarheten för den sökande om vilka följdåtgärder som kan komma att krävas vid t.ex. en större om- byggnad.

4.Av bygglovet ska tydligt framgå vad som krävs av sökanden i form av handlingar, tekniskt samråd, kontrollplan, kontrollansvarig etc.

5.Frågor rörande byggnadens lämplighet för det den ska användas till (bostad, skola, industri etc.) och tillgänglighet bedöms redan i bygglovet för att projektera rätt från början och undvika dyra förändringar i slutskedet.

6.Den kontrollansvariges (nuvarande kvalitetsansvarig) roll tydliggörs och görs mer oberoende för att minska mängden byggfel. Likaså tydlig- görs vilka uppgifter som ska finnas med i kontrollplanen och vad som gås igenom vid ett tekniskt samråd.

7.Kontroll av byggarbeten förbättras genom att kommunen i kontroll- plan ska kunna kräva att kontroll av vissa moment (brand, fukt etc.) ska ske av en särskilt sakkunnig.

8.Alla krav på byggnadsverk samlas på ett ställe (från två olika lagar i

dag), dock ingen skillnad i sak.	401

9. Det införs en skyldighet för kommunen att underrätta en fastighets- Prop. 2009/10:170 ägare om att bygglov har sökts på dennes fastighet. Detta är en lucka i

nuvarande lag som behöver åtgärdas.

10.Beslut om bygglov ska meddelas inom tio veckor om det inte finns särskilda skäl.

11.Bygglov ska kunna vinna laga kraft genom kungörelse om sökan- den begär det.

12.Kontrollansvariga måste som en konsekvens av tjänstedirektivet vara certifierade av ett ackrediterat certifieringsorgan.

13.Kommunen ska göra ett besök på byggarbetsplatsen om det inte anses obehövligt.

14.Ett slutbesked eller interimistiskt slutbesked måste finnas innan byggnaden tas i bruk. Det nya slutbeskedet är viktigt för att kvalitets- säkra hela processen och ersätter nuvarande slutbevis.

Kravet enligt punkt 12 kan innebära en ökad kostnad för företagen och att företagens konkurrensförhållanden påverkas men är en konsekvens av genomförandet av EU:s tjänstedirektiv.

Det föreslås att de åtgärder som är bygglovpliktiga enligt nuvarande bestämmelser bör vara bygglovpliktiga även enligt de nya bestämmelser- na. Regleringen av vissa undantag från lov samt krav på lov för andra anläggningar än byggnader, anordningar samt en- och tvåbostadshus flyttas dock till förordningsnivå. Förslaget innebär ingen förändring i sak och har således inga nämnvärda konsekvenser för företagen.

Startbesked och villkorsbesked enligt punkt 1 och 3 införs. Möjlig- heten att få dessa besked bör vara värdefull för de företag som vill bygga. Den avgift som ska erläggas för att få besked bedöms vara marginell i förhållande till den nytta som uppnås. Att begära start och villkorsbesked är dessutom frivilligt.

Enligt punkt 4 ska av bygglovsbeslutet uttryckligen framgå vad som förväntas av sökanden innan byggarbetet kan påbörjas, t.ex. att startbe- sked först krävs. Samtidigt tydliggörs bestämmelserna om vilka hand- lingar som ska finnas med i en bygglovsansökan. Förslaget innebär att kommunerna måste avsätta mer tid och resurser för bygglovsärenden. Detta föreslås finansieras genom avgifter i samband med bygglovspröv- ningen. Företagen bör påverkas positivt av bestämmelserna avseende bygglov eftersom de tydliggörs.

Ett krav på underrättelse till bl.a. fastighetsägaren, dvs. annan part än sökanden, innan frågor om lov eller förhandsbesked avgörs införs. Före- tagens kostnader i samband med ansökan om bygglov eller förhands- besked kan komma att öka något. Samtidigt medför förslaget positiva effekter för företagen eftersom det leder till ökad förutsebarhet och säker- het i projekteringar.

Byggnadsnämnden ska enligt förslaget, om det inte finns särskilda skäl emot det, meddela sitt beslut om bygglov inom tio veckor från den dag då en fullständig ansökan kom in till nämnden. Den genomsnittliga hand- läggningstiden skiljer sig väsentligt mellan kommunerna. Även om fler- talet kommuner i landet som genomsnittsvärden klarar föreslagen tids-

frist finns det kommuner som inte gör det. Detta förslag kommer att

402

gynna alla som söker bygglov. Det kommer att leda till kortare handlägg- ningstider och ökar förutsägbarheten för företag som söker bygglov. Där- med minskar företagens kostnader.

Kravet på att ändamålsenlighet och tillgänglighet främst prövas i bygglovsärenden, i stället för att som i dag bedömas i byggsamrådet, be- döms inte innebära några negativa konsekvenser för företag och enskilda förutom att de administrativa kostnaderna i vissa fall kan öka något. För- slaget innebär i huvudsak att frågorna prövas i ett mer naturligt samman- hang och av kompetenser som har förutsättningar att pröva frågorna. En effekt av förslaget blir att dagens situation försvinner, nämligen att bygg- lov kan ges till en byggnad som inte uppfyller de grundläggande tillgäng- lighetskraven, vilket i sin tur borde medföra besparingar för såväl bygg- herren som samhället i stort. Förslaget kan dock innebära att företagens administrativa kostnader i samband med bygglovsansökan ökar något eftersom bygglovshandlingarna även ska innehålla information om huru- vida kraven på ändamålsenlighet och tillgänglighet kan uppfyllas.

Utöver kraven på att lov bl.a. inte får ges för en åtgärd som strider mot gällande detaljplan eller områdesbestämmelser får lov inte heller ges för en åtgärd som strider mot föreskrifter om förutsättningar för bygglov som regeringen har bemyndigats att meddela. Tydliga bestämmelser un- derlättar tillämpningen av regelverket, vilket bör vara kostnadsbespar- ande för företagen.

Behovet av en byggnad för bostadsförsörjningen avskaffas som grund för att vägra rivningslov. Skälet till förslaget är dels att kommunerna inte längre är skyldiga att upprätta och följa bostadsförsörjningsplaner, dels att bostadsförsörjningen som grund för prövningen är problematisk och svår att tillämpa. För kommunernas del innebär förslaget att behovet av bostäder inte längre kan utgöra grund för vägran till rivningslov. Dess- utom innebär förslaget att kommunen får lösa frågan om behovet av att styra bostads- eller lokalbehovet på annat sätt än genom att vägra riv- ningslov. Detta bör innebära vissa lättnader för företagen.

Vissa förtydliganden avseende beslutens innehåll och expediering in- förs. Det föreslås att det av ett bygglov, rivningslov eller marklov ska, ut- över det som följer av gällande bestämmelser, framgå om det finns någon som är kontrollansvarig och i så fall vem eller vilka samt att lovet inte innebär en rätt att påbörja den sökta åtgärden förrän byggnadsnämnden har gett startbesked. Underrättelse om lov eller förhandsbesked ska skickas till sökanden och annan part om det inte är uppenbart obehövligt. Förtydligandet kan innebära en marginell kostnadsökning för kommuner- na som kan finansieras genom avgifter samtidigt som förändringen bör vara positiv för företagen.

En ändring som ska leda till att beslut om bygglov, under vissa förut- sättningar, vinner laga kraft föreslås. Förslaget innebär en ökad trygghet och förutsebarhet för byggherren eftersom risken för att byggherren drab- bas av oväntade överraskningar längre fram i byggprojektet blir lägre.

Byggherrens skyldighet att, liksom nu, kontrollera byggåtgärder genom sin egenkontroll enligt en förtydligad kontrollplan klarläggs, vilket inne- bär att förutsägbarheten om vad som krävs av företagen ökar. Arbets- platsbesöken, om de bedöms behövliga, är ett nytt inslag i den kommu- nala tillsynen av byggprojekt, men utgör för företag en marginellt ökad kostnad i jämförelse med de totala kostnaderna för ett byggprojekt. Jäm-

Prop. 2009/10:170

403

fört med de förenklingar som föreslås i andra delar av detta lagstiftnings- Prop. 2009/10:170 ärende är företagens kostnad för ett arbetsplats besök försumbar.

Förslaget om att innan ett byggnadsverk får tas i bruk ska ett slutbe- sked eller ett interimistiskt slutbesked ha lämnats bör ha positiva effekter för företag. I vissa fall kan dock det innebära bortfall av hyresintäkter eller motsvarande men sammantaget bedöms den förändrade processen innebära ett bättre stöd för företagen eftersom säkerheten ökar om att alla krav uppnås i lov, kontrollplan och startbesked.

Sammantaget innebär förslagen att förfarandet vid byggandet tydlig- görs, vilket bedöms påverka företag i positiv riktning. Genom uppstyr- ningen av hela kontroll- och tillsynsprocessen kommer slutbeskedet att bli det viktiga dokument som lagstiftaren tidigare avsåg. Förslaget att kunna ge ett interimistiskt slutbesked i avvaktan på vissa kontroller eller kunna skriva in vissa mindre anmärkningar, kommer också att göra dokumentet mer verklighetsanpassat och därmed mer efterfrågat. I vissa fall kan ett förbud mot att ta i anspråk en byggnad på grund av att slut- besked saknas innebära bortfall av t.ex. hyresintäkter. Sammantaget be- döms dock den förändrade processen innebära ett bättre stöd för före- tagen.

27.4Konsekvenser för enskilda

Enskildas finansiella kostnader

När det gäller de finansiella kostnaderna påverkas enskilda personer i egenskap av byggherrar i princip på samma sätt som företagen. En sam- lad bedömning av de finansiella kostnaderna som berör både företag och enskilda framgår ovan (se avsnitt 27.3 Konsekvenser för företag).

Förändringar inom allmänna och enskilda intressen (2 kap.)

Bestämmelser om allmänna och enskilda intressen motsvarar i huvudsak nu gällande bestämmelser om allmänna intressen m.m. Bestämmelserna har ingen direkt påverkan eller rättsverkan gentemot enskilda utan är i huvudsak avsedda att läggas till grund för kommunernas planläggning. Bestämmelserna får emellertid också betydelse i bygglovsprövningen, framförallt i områden utan detaljplan.

Förändringar inom översiktsplanering (3 kap.)

Följande förändringar föreslås inom översiktsplaneringen.

1.Krav på utställning av förslag till ändring av översiktsplan för en viss del av kommunen tas bort och ersätts med skriftligt granskningsför- farande.

2.Planbeskrivningen förenklas.

3.Kommunen ska redovisa de nationella och regionala mål, planer och program och strategier som de själva bedömer har betydelse för kom- munens hållbara utveckling.

4.Kommunen ska från länsstyrelsen få ett uppdaterat underlag om stat- liga och mellankommunala intressen en gång per mandatperiod.

404

Förändringar inom detaljplaneprocessen (4–6 kap.)

Den viktigaste förenklingen är att enskilda har rätt till ett planbesked från kommunen. Detta ska innehålla besked om huruvida kommunen avser inleda detaljplaneläggning av ett område eller inte. Idag finns ingen sådan skyldighet för kommunen, och företag eller enskilda lever därför med en stor osäkerhet när det t.ex. gäller värdet av sina markinnehav för framtiden. Om de vet att ett område kommer att detaljplaneläggas och tidplanen för planläggningen kan de göra en rimlig bedömning om kapi- talkostnaderna för markinnehavet är rimliga till dess bebyggelsen är klar.

För kommunen innebär det en extra uppgift att hantera de nya plan- beskeden. Hur stor den blir beror helt av antalet och karaktären på de planbesked som kommer att sökas. För att kompensera detta införs en möjlighet för kommunen att ta ut en avgift för planbesked som motsvarar kommunens självkostnad.

Andra förändringar inom detaljplaneprocessen är följande.

1.Krav på program tas bort. I de fall kommunen upprättar ett program ska dock samråd ske.

3.Utställning ersätts med ett enklare granskningsförfarande.

4.Viss samordning med miljöbalken, väglagen och järnvägslagen om det som ska prövas är identiskt.

5.Fler än en huvudman i samma detaljplan för ökad flexibilitet i plan- genomförandet.

6.Fastighetsplan som särskilt institut tas bort, fastighetsindelningen regleras i detaljplan istället.

7.Kommunen ska i en detaljplan kunna ställa krav på att bygglov inte ges förrän åtgärder för att förhindra översvämning, markförorening, olyckor, och erosion har vidtagits. Detta förslag syftar till att förhindra situationer där områden som riskerar att översvämmas bebyggs utan att skyddsåtgärder har vidtagits och att bebyggelsen därför förstörs m.fl. konsekvenser.

8.En ny möjlighet att ändra detaljplanen under genomförandetiden införs som en följd av förslaget att slopa fastighetsplaneinstitutet.

Planbeskrivningen ska redovisa konsekvenserna av planens genomför- ande för de berörda sakägarna. Syftet med förslaget är att klargöra att det inte enbart är ett åtgärdsprogram som ska redovisas, utan även konse-

kvenserna för berörda sakägare. Förslaget innebär sammantaget att kopp-

Prop. 2009/10:170

405

lingen mellan frågorna om genomförande och den kommunala planer- Prop. 2009/10:170 ingen stärks samtidigt som förutsättningarna för att hantera frågorna i

tidiga skeden av planläggningen förbättras. Samtidigt ökar förutsägbar- heten och reglerna blir mer transparenta för enskilda.

Förändringar inom byggprocessen (8 kap.)

Flera ändringar inför för att skapa en tydligare och mer förutsebar bygg- process.

1.Startbesked införs för att tydliggöra när den sökande får börja bygga.

2.Nuvarande krav på bygganmälan även för bygglovpliktiga åtgärder tas bort. Begreppet anmälningspliktiga åtgärder införs för de åtgärder som idag endast kräver bygganmälan.

3.Villkorsbesked införs för att öka förutsägbarheten för den sökande om vilka följdåtgärder som kan komma att krävas vid t.ex. en större ombyggnad.

4.Av bygglovet ska tydligt framgå vad som krävs av sökanden i form av handlingar, tekniskt samråd, kontrollplan, kontrollansvarig etc.

5.Frågor rörande byggnadens lämplighet för det den ska användas till (bostad, skola, industri etc.) och tillgänglighet prövas redan i bygglovet för att projektera rätt från början och undvika dyra förändringar i slut- skedet.

6.Den kontrollansvariges (nuvarande kvalitetsansvarig) roll tydliggörs och görs mer oberoende. Likaså tydliggörs vilka uppgifter som ska finnas med i kontrollplanen och vad som gås igenom vid ett tekniskt samråd.

7.Kontroll av byggarbeten förbättras genom att kommunen ska i kon- trollplan kunna kräva att kontroll av vissa moment (brand, fukt etc.) ska ske av en särskilt sakkunnig.

8.Alla krav på byggnadsverk samlas på ett ställe (från två olika lagar idag), dock ingen skillnad i sak.

9.Det införs en skyldighet för kommunen att underrätta en fastighets- ägare om att bygglov har sökts på dennes fastighet. Detta är en lucka i nuvarande lag som behöver åtgärdas.

10.Beslut om bygglov ska meddelas inom tio veckor om det inte finns särskilda skäl.

11.Bygglov ska kunna vinna laga kraft genom kungörelse om sökan- den begär det.

12.Särskilt sakkunniga och kontrollansvariga måste som en konse- kvens av tjänstedirektivet vara certifierade av ett ackrediterat kontroll- organ.

13.Kommunen ska göra ett besök på byggarbetsplatsen om det inte an- ses obehövligt.

14.Ett slutbesked eller interimistiskt slutbesked måste finnas innan byggnaden tas i bruk. De nya slutbeskedet är viktigt för att kvalitetssäkra

hela processen och ersätter nuvarande slutbevis.	406

15. Vilka krav på byggnadsverk som ska gälla vid nybyggnad, om- byggnad och annan ändring än ombyggnad tydliggörs. Likaså tydliggörs hur krav på byggnadsverk ska uppfyllas vid flyttning av byggnadsverk.

Kravet enligt punkt 12 kan innebära en ökad kostnad för enskilda men är en konsekvens av genomförandet av EU:s tjänstedirektiv.

Det föreslås att de åtgärder som är bygglovpliktiga enligt nuvarande bestämmelser bör vara bygglovpliktiga även enligt de nya bestämmel- serna. Regleringen av vissa undantag från lov samt krav på lov för andra anläggningar än byggnader, anordningar samt en- och tvåbostadshus flyt- tas dock till förordningsnivå. Förslaget innebär ingen förändring i sak och har således ingen nämndvärd konsekvens för enskilda.

Startbesked och villkorsbesked enligt punkt 1 och 3 införs. Möjlighe- ten att få dessa besked bör vara värdefull för enskilda som vill bygga. Den avgift som ska erläggas för att få besked bedöms vara marginell i förhållande till den nytta som uppnås. Att begära start- och villkorsbe- sked är dessutom frivilligt.

Enligt punkt 4 ska av bygglovsbeslutet uttryckligen framgå vad som förväntas av sökanden innan byggarbetet kan påbörjas, t.ex. att ett start- besked först krävs. Samtidigt tydliggörs bestämmelserna om vilka hand- lingar som ska finnas med i en bygglovsansökan. Förslaget innebär att kommunerna måste avsätta mer tid och resurser för bygglovsärenden. Detta avses finansieras genom avgifter i samband med bygglovspröv- ningen. Enskilda bör påverkas positivt av bestämmelserna avseende bygglov eftersom de tydliggörs.

Kravet på att ändamålsenlighet och tillgänglighet främst prövas i bygg- lov, i stället för att som i dag bedömas i byggsamrådet, bedöms inte inne- bära några negativa konsekvenser för enskilda förutom att de admi- nistrativa kostnaderna i vissa fall kan öka något. Förslaget innebär i hu- vudsak att frågorna prövas i ett mer naturligt sammanhang och av kom- petenser som har förutsättningar att pröva frågorna. En effekt av förslaget blir att dagens situation försvinner, nämligen att bygglov kan ges till en byggnad som inte uppfyller de grundläggande tillänglighetskraven, vilket i sin tur borde medföra besparingar för såväl byggherren som samhället i stort.

Prop. 2009/10:170

407

svår att tillämpa. För kommunernas del innebär förslaget att behovet av Prop. 2009/10:170 bostäder inte längre kan utgöra grund för vägran till rivningslov. Dess-

utom innebär förslaget att kommunen får lösa frågan om behovet av att styra bostads- eller lokalbehovet på annat sätt än genom att vägra riv- ningslov. Detta bör innebära vissa lättnader för enskilda.

En ändring som ska leda till att beslut om bygglov, under vissa förut- sättningar, vinner laga kraft föreslås. Förslaget innebär en ökad trygghet och förutsebarhet för byggherren eftersom risken minskar för att bygg- herren drabbas av oväntade överraskningar längre fram i byggprojektet.

Byggherrens skyldighet att, liksom nu, kontrollera byggåtgärder genom sin egenkontroll enligt en förtydligad kontrollplan klarläggs, vilket inne- bär att förutsägbarheten om vad som krävs av enskilda ökar. Arbetsplats- besöken, om de bedöms behövliga, är ett nytt inslag i den kommunala tillsynen av byggprojekt, men utgör en marginellt ökad kostnad i jäm- förelse med de totala kostnaderna för ett byggprojekt. Jämfört med de förenklingar som föreslås i andra delar av propositionen är enskildas kostnad för ett arbetsplats besök försumbar.

Förslaget om att innan ett byggnadsverk får tas i bruk ska ett slutbe- sked eller ett interimistiskt slutbesked ha lämnats bör ha positiva effekter för enskilda. I vissa fall kan det dock innebära bortfall av hyresintäkter eller motsvarande men sammantaget bedöms den förändrade processen innebära ett bättre stöd för enskilda eftersom säkerheten ökar om att alla krav uppnås i lov, kontrollplan och startbesked.

Sammantaget innebär förslagen att förfarandet vid byggandet tydlig- görs, vilket bedöms påverka enskilda i positiv riktning. Genom uppstyr- ningen av hela kontroll- och tillsynsprocessen kommer slutbeskedet att bli det viktiga dokument som lagstiftaren tidigare avsåg, men som i verk- ligheten nästan aldrig har blivit efterfrågat. Förslaget att göra slut- beskedet mer anpassat till verkligheten genom att byggnadsnämnden ska kunna ge ett interimistiskt slutbesked i avvaktan på vissa kontroller eller att kunna skriva in vissa mindre anmärkningar kommer också att göra dokumentet mer verklighetsanpassat och därmed mer efterfrågat. I vissa fall kan ett förbud mot att ta i anspråk en byggnad på grund av att slut- besked saknas innebära bortfall av hyresintäkter eller motsvarande men sammantaget bedöms den förändrade processen innebära ett bättre stöd för enskilda.

Byggfelsförsäkringar

En ändring i lagen (1993:320) om byggfelsförsäkring m.m. berör en- skilda personer i egenskap av självbyggare. Lagen förtydligas såtillvida att det inte behövs någon byggfelsförsäkring för arbetsmoment som byggherren utför själv. Detta påverkar byggkostnaden i positiv riktning utan att innebära någon försämring av rättsläget för byggherren.

27.5Utbildning och information

Den nya plan- och bygglagen med dess nya struktur och flertal ändringar i sak kommer att medföra ett stort behov av utbildning och information

408

till såväl myndigheter, länsstyrelser och kommuner som till näringslivet Prop. 2009/10:170 och enskilda.

Redan i dag avsätter regeringen tio miljoner kronor per år för en sär- skild satsning för att öka kunskapen om plan- och bygglagstiftningen och dess ansvarsfördelning hos de olika aktörerna.

Förslagen i denna proposition innebär att kompetenssatsningen bör in- riktas mot att ge de olika aktörerna som berörs av förändringarna kun- skap om den nya lagstiftningen och dess konsekvenser.

27.6Konsekvenser för miljön

Det finns ett stort behov av att minska växthusgasutsläppen. Samhälls- planeringen har här en viktig roll. Det handlar framförallt om en mer integrerad och förutseende samhällsplanering för att minska de klimatpå- verkande utsläppen genom ett mer transport- och energieffektivt sam- hällsbyggande. Mot denna bakgrund föreslås att planläggning enligt plan- och bygglagen ska, med hänsyn till bl.a. klimataspekter, främja goda miljöförhållanden. Förslaget bör bidra till miljökvalitetsmålet Be- gränsad klimatpåverkan.

Krav införs på hänsyn till hantering av avfall i lokaliseringsprövningen samt vid planeringen av bebyggelsens och enstaka byggnadsverks ut- formning. Bestämmelserna innebär att planläggning och annan prövning enligt plan- och bygglagen ska medföra att bebyggelse och enstaka bygg- nadsverk lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med hänsyn till bl.a. möjligheterna att ordna avfallshantering. Även utformningen och placeringen av bebyggelsen och enstaka byggnadsverk ska ske på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till möjligheterna att hantera avfall. Syftet med bestämmelserna är att hänsyn till frågor om avfallshantering ska tas i ett tidigare skede i den fysiska planeringen. En bättre samhällsplanering bör skapa förutsättningar för en mer ändamålsenlig, lätthanterlig och där- med mer hållbar avfallshantering. Förslaget bör bidra positivt till miljö- kvalitetsmålet En god bebyggd miljö.

Övriga förslag bedöms inte ha några konsekvenser för miljön.

27.7Konsekvenser för bostadsbyggandet

Förslaget till ändringar i plan- och bygglagstiftningen bedöms påverka bostadsbyggandet i positiv riktning främst genom förslag till lägre och tydligare krav på detaljplanens handlingar samt förenklingar av detalj- planeprocessen. Det gäller bl.a. följande förenklingar.

1.Kravet på att detaljplanebestämmelser ska redovisas i en särskild handling skild från plankartan tas bort.

2.Reglerna för genomförandebeskrivningen ändras så att den inte behöver utgöra en särskild handling, utan kan ingå i den planbeskrivning som ska finnas till detaljplanen.

3.Det införs ett krav på att planbeskrivningen utöver nuvarande krav ska innehålla en redovisning av planens konsekvenser samt de över- väganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till

motstående intressen och planens konsekvenser.	409

4. Ett företag ska ha rätt att hos kommunen begära ett planbesked.

Prop. 2009/10:170

5.Det generella kravet på program tas bort.

6.Bestämmelserna om utställning ersätts med förenklade regler för granskning.

7.Ytterligare förenklingar under förfarandet ska kunna ske om planför- slaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens gransknings- yttrande.

Sammantaget leder dessa förändringar till att osäkerheterna kring om och när ett byggprojekt kan genomföras minskar betydligt, liksom kost- naderna för förberedelseåtgärder som inte leder fram till något färdigt projekt. Det innebär att de bostadsprojekt som förverkligas belastas med mindre kostnader, men det innebär framför allt att det blir mera intressant att investera i bostadsbyggande, eftersom osäkerheterna kring förutsätt- ningarna minskar. Det öppnar möjligheter att attrahera kapital från nya typer av investerare, vilket i sin tur leder till lägre kapitalkostnader, och ett totalt sett ökat bostadsbyggande till lägre kostnader.

Även förenklingar och förtydliganden av förfarandet vid byggandet bör påverka bostadsbyggandet i positiv riktning. Det gäller bl.a. följande för- slag.

1.Beslut om bygglov ska meddelas inom tio veckor om det inte finns särskilda skäl.

2.Startbesked införs för att tydliggöra när den sökande får börja bygga.

3.Det införs en möjlighet att få villkorsbesked.

4.Nuvarande krav på bygganmälan även för bygglovpliktiga åtgärder tas bort. Begreppet anmälningspliktiga åtgärder införs för de åtgärder som idag endast kräver bygganmälan.

Även dessa förändringar bidrar, om än i mindre utsträckning, till att öka förutsägbarheten i tidplaner för genomförandet av byggprojekt, vil- ket är av fundamental betydelse för att kunna bedöma den förväntade avkastningen på en investering.

För att säkerställa att de nya bostäder som byggs håller hög kvalitet och kan bidra till utbudet av bostäder under lång tid, förstärks också kraven på kvalitetskontroll i olika avseenden, bl.a.:

1.Den kontrollansvariges (nuvarande kvalitetsansvarig) roll tydliggörs och görs mer oberoende för att minska mängden byggfel.

2.Det tydliggörs vilka uppgifter som ska finnas med i kontrollplanen och vad som gås igenom vid ett tekniskt samråd.

3.Ett tillsynsbesök på byggarbetsplatsen ska alltid göras vid större och komplicerade projekt. Vid andra typer av projekt ska tillsynsbesök göras om inte kommunen bedömer att det inte behövs.

Förutom att kvaliteten på det som byggs säkerställs, vilket i sig är ett intresse för både de som flyttar in och de som finansierar byggprojekten, ger de förändrade reglerna förutsättningar för en sund konkurrens på byggområdet. Likvärdiga förutsättningar för alla aktörer gör det mer in- tressant att investera i bostadsbyggande.

De faktiska kostnaderna för tillsynsbesök är i sammanhanget försum- bara i jämförelse med den ökade säkerheten för kreditgivare som ger förutsättningar för billigare finansiering under byggtiden.

Författningsändringarna bedöms sammantaget främja bostadsbyggan- det och ligger i linje med målet om en hållbar samhällsplanering och ett

410

1 kap. 1 §	Prop. 2009/10:170
I paragrafen presenteras kort vad lagen handlar om samt det syfte som
lagen har. Innehållet överensstämmer med 1 kap. 1 § i den nuvarande
lagen med endast en språklig ändring i paragrafens inledning.
1 kap. 2 §
Planläggningen av hur mark- och vattenområden ska användas pekas i
paragrafen ut som en kommunal angelägenhet. Paragrafen överensstäm-
mer i sak med 1 kap. 2 § i den nuvarande lagen. Paragrafen har utformats
enligt Lagrådets förslag.
1 kap. 3 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller en
presentation av innehållet i lagen. Paragrafen har utformats enligt Lag-
rådets förslag.
1 kap. 4 §
Paragrafen är ny. Den innehåller en uppräkning i alfabetisk ordning av
definitioner för 19 termer eller uttryck i lagen. Tre av definitionerna mot-
svaras av definitioner i nuvarande plan- och bygglagstiftning. Dessa är
termen ”byggherre” som motsvaras av nuvarande definition i 9 kap. 1 §,
termen ”byggnadsverk” som motsvaras av nuvarande definition i 1 §
första stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnads-
verk, m.m. och termen ”byggnadsnämnden” som motsvaras av nuvaran-
de definition i 1 kap. 7 §.
Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag. På förslag från Lagrådet införs en definition av ”planläggning”.
Avseende Lagrådets förslag att lägga till en definition av ”mark”, se av-
snitt 7 och 10.2.
Definitionerna behandlas utförligt i avsnitt 7.
1 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 16 kap. 5 § och 10 kap. 21 §
andra stycket första meningen i den nuvarande lagen med endast språk-
liga ändringar. Bestämmelsen bör placeras i 1 kap. eftersom den generellt
reglerar på vilket sätt bestämmelserna i lagen ska tillämpas på tomträtts-
havare och tomträtt.
Bestämmelsen innebär bl.a. att bestämmelserna om ingripanden och
påföljder i det föreslagna 11 kap. blir tillämpliga i full utsträckning även
på tomträttshavare. Bestämmelsen innebär dock inte att tomträttshavaren
alltid träder i fastighetsägarens ställe. Om t.ex. staten är fastighetsägare,
kan staten och tomträttshavaren oberoende av varandra begära inlösen av
fastigheten respektive tomträtten. Om det är fråga om t.ex. olovligt bygg-
ande kommer ingripanden och påföljder endast att kunna riktas mot
tomträttshavaren. Bestämmelsen får alltså efter omständigheterna tilläm-
pas antingen så att vad som sägs om fastighetsägare i stället ska avse
tomträttshavare eller så att vad som sägs om fastighetsägare dessutom
ska gälla tomträttshavare.	412

1 kap. 6 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 16 kap. 6 § i den nuvarande
lagen och har endast ändrats språkligt. Paragrafen bör placeras i 1 kap.
eftersom den innehåller en generell reglering av den rättsliga statusen,
enligt denna lag, på den som innehar egendom med ständig besittnings-
rätt eller med fideikommissrätt eller på grund av testamentariskt förord-
nande utan att äganderätten tillkommer någon.
2 kap. Allmänna och enskilda intressen
I detta kapitel samlas nuvarande bestämmelser i första, andra och tredje
kapitlen som handlar om vilka allmänna och enskilda intressen som ska
beaktas vid prövningen enligt lagen. I förhållande till nuvarande bestäm-
melser görs vissa förtydliganden. För det första förtydligas att pröv-
ningen av de allmänna och enskilda intressena i kapitlet begränsar sig till
prövning enligt plan- och bygglagen. Bestämmelserna är alltså inte
tillämpliga vid prövning enligt andra lagar. För det andra förtydligas vil-
ka bestämmelser som är tillämpliga vid planläggning, i ärenden om
bygglov eller förhandsbesked samt i andra ärenden enligt lagen. Behovet
av dessa förtydliganden har uppmärksammats i arbetet med att i enlighet
med Lagrådets förslag införa en definition av ”planläggning” i 1 kap.
4 §.
2 kap. 1 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 1 kap. 5 § i den nuvarande
lagen med den ändringen att sista bisatsen stryks. Anledningen till änd-
ringen är att Europakonventionen har blivit en del av svensk rätt. Enligt
konventionen gäller den s.k. proportionalitetsprincipen. Denna innebär
att det alltid ska finnas en rimlig balans mellan nyttan av ett beslut i en
fråga och de konsekvenser som beslutet får för motstående enskilda in-
tressen. För att det inte ska råda något tvivel om att konventionen gäller
bör formuleringen ”om inte annat är särskilt föreskrivet” därför utgå ur
lagtexten.
2 kap. 2 §
Innehållet i första och andra meningarna överensstämmer i huvudsak
med 2 kap. 1 § första stycket och andra stycket första meningen i den nu-
varande lagen. Bestämmelserna får sin främsta betydelse vid översikts-
planeringen (se 3 kap. 4–5 §§) samt vid detaljplaneläggning och områ-
desbestämmelser. De ger dock, i likhet med nuvarande bestämmelser,
även utgångspunkter för lokaliseringsprövningen av bygglov och för-
handsbesked utanför detaljplanelagda områden. Behovet av att precisera
bestämmelsens tillämpningsområde till ”planläggning och prövningen i
ärenden om lov eller förhandsbesked” har framkommit i ärendets slutliga
beredning för bättre överensstämmelse med gällande rätt.
Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag.
	413

2 kap. 3 § Prop. 2009/10:170

Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med innehållet i 2 kap. 2 § i den nuvarande lagen.

Första stycket inleds med en uppräkning av de aspekter som hänsyn bör tas till vid planläggning och annan prövning enligt lagen. Aspekterna kan sägas spegla den ekologiska, den sociala och den ekonomiska dimen- sionen av begreppet hållbar utveckling. Syftet är att motstående intressen och avvägningar inom ramen för en helhetssyn ska redovisas. Att alla tre dimensionerna bör komma till uttryck i bestämmelserna lyftes fram när den ekonomiska dimensionen, i form av en god ekonomisk tillväxt och en effektiv konkurrens, lades till denna bestämmelse (ikraftträdande 1 januari 2008).

De olika aspekterna motsvarar i huvudsak de som framgår av nuvaran- de bestämmelse. Ett tillägg görs dock för det första av miljö- och klimat- aspekter. Det handlar här i första hand om en integrerad och mer förut- seende samhällsplanering som anpassas till ett förändrat klimat och som främjar minskade utsläpp av växthusgaser.

I förhållande till de nuvarande bestämmelserna ändras innehållet i första stycket vidare så att hänsyn ska tas även till mellankommunala och regionala förhållanden och inte bara till förhållanden i angränsande kom- muner på sätt som framgår av innehållet i 2 kap. 2 § andra stycket i den nuvarande lagen. Slutligen är nytt att det förtydligas att en god livsmiljö ska vara tillgänglig och användbar för alla samhällsgrupper.

Bestämmelserna i första stycket ger uttryck för de grundläggande syf- tena med planläggning enligt lagen. I översiktsplaner kommer bestäm- melsen i första hand till uttryck genom redovisningen av hur kommunen kommer att tillgodose de allmänna intressena (jfr 3 kap. 4 §). I detalj- planer och områdesbestämmelser kommer bestämmelsen i första hand till uttryck genom den avvägning som ska göras mot eventuella motstående enskilda intressen.

Andra stycket överensstämmer med innehållet i 2 § fjärde stycket i den nuvarande lagen. Av stycket framgår att de intressen som anges i första stycket och som hänsyn ska tas till vid planläggning även ska beaktas i andra ärenden. Behovet av att behålla preciseringen till ”andra ärenden” har framkommit i ärendets slutliga beredning för överensstämmelse med gällande rätt. Med ”andra ärenden” avses i denna paragraf alla andra ärenden enligt lagen än planläggningsärenden. Detta innebär att bestäm- melserna i första stycket inte bara gäller i ärenden om bygglov och för- handsbesked utan också t.ex. i ärenden om startbesked (jfr tidigare för- arbeten).

Förslaget behandlas i avsnitt 8.

2 kap. 4 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 1 kap. 6 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Den nuvarande termen ”bebyggelse” er- sätts av termen ”bebyggs” för överensstämmelse med de nya definition- erna i 1 kap. 4 §. Någon ändring i sak är inte avsedd. Paragrafen innehål- ler alltså ett grundläggande krav på lämplighetsprövning av mark som ska bebyggas. Lämplighetsprövningen ska inte enbart omfatta platsen för

414

enskilda byggnader eller andra lovpliktiga anläggningar utan hela områ- Prop. 2009/10:170 den som avses tas i anspråk för bebyggande. De aspekter som särskilt bör

bedömas är de som räknas upp i 3 §.

Termen ”planläggning” syftar i denna paragraf närmast på arbetet med att ta fram en detaljplan eller områdesbestämmelser. Redovisningen i en översiktsplan kan däremot inte innebära ett slutligt avgörande i en sådan fråga som paragrafen avser, eftersom översiktsplanen endast har en vägledande verkan.

Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets för- slag.

2 kap. 5 §

Innehållet i paragrafen är delvis nytt men överensstämmer i övrigt med 2 kap. 3 § i nuvarande lag. Den språkliga utformningen av inledningen av bestämmelsen stämmer i huvudsak överens med Lagrådets förslag. Behovet av en precisering till ”planläggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked” har dock framkommit i ärendets slutliga beredning för att inte bestämmelsen ska få ett större tillämpningsområde än vad som är avsikten. Lokaliseringsfrågan ska alltså bedömas både vid plan- läggning och i ärenden om bygglov eller förhandsbesked.

I första punkten ersätts ”de boendes och övrigas” med ”människor” eftersom ”de boende och övriga” avser alla. I tredje punkten återfinns en ny text med krav på hänsynstagande till möjligheterna att ordna avfalls- hantering och elektronisk kommunikation. Syftet med införandet av dessa nya aspekter är att på ett tidigare och bättre sätt samordna dessa frågor med övriga frågor i den fysiska planeringen.

Förslaget behandlas i avsnitt 8.

2 kap. 6 §

Innehållet i paragrafen är delvis helt nytt och överensstämmer i andra delar med den nuvarande lagen. Paragrafen handlar om den prövning som ska göras av byggnadsverks närmare placering och utformning på sådan mark som har bedömts lämplig för ändamålet. Paragrafen blir i första hand tillämplig vid planläggning med detaljplan eller områdes- bestämmelser, men också i ärenden om bygglov i den utsträckning frågan inte redan är prövad vid planläggningen. Den språkliga utformningen av inledningen av paragrafen stämmer i huvudsak överens med Lagrådets förslag.

Innehållet i första stycket första punkten överensstämmer delvis med 3 kap. 1 § och 14 § första stycket i den nuvarande lagen. Enligt nuvar- ande 3 kap. 1 § ska en byggnad ha en yttre form och färg som är estetiskt tilltalande, lämplig för byggnaderna som sådana och som ger en god hel- hetsverkan. De nuvarande bestämmelser om byggnadens form och färg placeras i nya 8 kap. (jfr 8 kap. 1 §). Av andra meningen i nuvarande 3 kap. 1 § återfinns i den här paragrafen endast ”att byggnadsverket bör utformas och placeras på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till intresset av en god helhetsverkan”. Bestämmelsen innebär att en lämplighetsbe- dömning ska göras inte bara när befintliga miljöer ska kompletteras med

415

ny bebyggelse utan också när enstaka lovpliktiga byggnadsverk ska upp- föras i tidigare obebyggda områden.

Innehållet i första stycket andra punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket 1 i den nuvarande lagen.

Innehållet i första stycket tredje punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket 2 i den nuvarande lagen.

Innehållet i första stycket fjärde punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket 3 i den nuvarande lagen. Den språkliga utformningen av punkten överensstämmer med Lagrådets förslag.

Första stycket femte punkten är ny. En ändamålsenlig och lätthanterlig avfallshantering bör vara ett viktigt krav vid utformning av bebyggelse (jfr 5 § första stycket 3).

Innehållet i första stycket sjätte punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket 4 i den nuvarande lagen.

Innehållet i första stycket sjunde punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket 6 i den nuvarande lagen.

Innehållet i första stycket åttonde punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första stycket 7 i den nuvarande lagen.

Innehållet i andra stycket överensstämmer med 3 kap. 14 § andra stycket i den nuvarande lagen.

Innehållet i tredje stycket överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 10 och 12 §§ i den nuvarande lagen. Bestämmelsen har i denna paragraf be- gränsats till värdefulla bebyggelseområden. Att enstaka byggnadsverk som har sådana historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärli- ga värden att de inte får förvanskas framgår av föreslagna 8 kap. 13 §. Behovet av en precisering till ”planläggning och i andra ärenden” har framkommit i ärendets fortsatta beredning för bättre överensstämmelse med gällande rätt. Bestämmelsen har utformats så att skyddet ska kunna hävdas i varje enskilt ärende enligt lagen, exempelvis i bygglovs- och tillsynsärenden. Något krav på att skyddsbehovet har kommit till uttryck i en detaljplan eller områdesbestämmelser finns således inte. Det är dock lämpligt att kommunen ändå tar ställning till bevarandefrågorna i förväg och att detta kommer till uttryck i en detaljplan eller områdesbestäm- melser.

En viktig förutsättning för att byggnader med särskilda värden ska få ett tillräckligt skydd är att kommunerna tar fram det kunskaps- och be- slutsunderlag som behövs.

Förslaget behandlas i avsnitt 8.

2 kap. 7 §

Innehållet i paragrafen är delvis nytt i förhållande till innehållet i nu- varande lag. Bestämmelsen innebär att en planläggning enligt lagen måste ta hänsyn till behovet av att det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse måste finnas gator, torg m.m. Den språkliga utformningen av inledningen av bestämmelsen stämmer i huvudsak överens med Lagrådets förslag.

Första och andra punkterna är nya. Normalt bör det inom eller i nära anslutning till områden med sammanhållen bebyggelse finnas gator och vägar. I gator och vägar får gång- och cykelvägar anses ingå. I bland kan det också finnas ett behov av torg.

Prop. 2009/10:170

416

Innehållet i tredje punkten överensstämmer med 2 kap. 4 § första Prop. 2009/10:170 stycket 5 i nuvarande lag.

Innehållet i fjärde och femte punkterna överensstämmer med 2 kap. 4 § andra stycket i nuvarande lag. Femte punkten som handlar om hänsyns- tagande till möjligheterna att anordna en rimlig samhällsservice och kommersiell service får anses innefatta ett hänsynstagande till behovet av kollektivtrafik. Förslaget behandlas i avsnitt 8.

2 kap. 8 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 3 kap. 2 § tredje meningen och 3 kap. 14 § i nuvarande lag med en ändring. Nyheten innebär att be- stämmelsen är tydligare på så sätt att hänsyn vid planläggning och i ärenden om bygglov enligt plan- och bygglagen tas till markens använd- ning ovanför, när byggnadsverk placeras under markytan. Bestämmelsen avser alltså inte prövning av byggnadsverk enligt andra lagar. Behovet av en avgränsning av bestämmelsens tillämpningsområde till ”planläggning och i ärenden om bygglov” har framkommit i ärendets slutliga beredning för bättre överensstämmelse med gällande rätt.

Förslaget behandlas i avsnitt 8.

Lagrådet har föreslagit att bestämmelsen utökas till att också avse vat- ten. Den frågan behöver övervägas särskilt (se avsnitt 10.2). I övrigt har paragrafen utformats språkligt i linje med Lagrådets förslag.

2 kap. 9 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 3 kap. 2 § första och andra meningarna och 3 kap. 14 § i nuvarande lag med språkliga ändringar. Det som är nytt är att bestämmelsen har gjorts mer generell. I stället för att bara omfatta prövning av lov av byggnadsverk avser den också planläggning av mark och vattenområden. I paragrafen markeras dessutom att den avser sådan omgivningspåverkan som innebär fara för människors hälsa och säkerhet. I denna del är det naturligt att bedöm- ningarna av vilka olägenheter eller risker som kan godtas anpassas till de bedömningar som görs vid prövning enligt miljöbalken i likartade fall. Avsikten är inte att ”betydande olägenheter på annat sätt” ska innebära någon förändring i förhållande till nuvarande praxis. Förslaget behandlas i avsnitt 8.

Lagrådet har föreslagit en språklig utformning av paragrafen som skulle ge bestämmelsen en annan saklig innebörd.

2 kap. 10 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 2 kap. 2 § tredje stycket i nuvarande lag med språkliga ändringar. I ärendets slutliga beredning har bestämmelsens tillämpningsområde preciserats till ”Vid planläggning och i andra ärenden” för bättre överensstämmelse med tillämpningsom- rådet för föreslagna 3 §.

417

2 kap. 11 §	Prop. 2009/10:170
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Den innebär en
uppmaning till dem som handlägger ärenden enligt denna lag som också
ska prövas eller har prövats enligt en annan lag att samordna arbetet med
den andra prövningen, om det lämpligen kan ske. Samordning kan inne-
bära att dubbelarbete undviks. Bestämmelsen är generell men följs upp
av mer specifika samordningsbestämmelser i de följande kapitlen. För-
slaget behandlas i avsnitt 8.
Med ”annan prövning” avses i denna paragraf alla ärenden som inte är
ärenden om planläggning.
Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag.
3 kap. Översiktsplan
I detta kapitel samlas lagens bestämmelser om översiktsplan. Bestämmel-
serna ordnas efter sex underrubriker.
3 kap. 1 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 1 kap. 3 § första stycket
första meningen i nuvarande lag med språkliga ändringar.
3 kap. 2 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 1 kap. 3 § första stycket
andra meningen i nuvarande lag. Utöver rent språkliga nyheter görs två
tillägg i förhållande till innehållet i den nuvarande bestämmelsen. För det
första tydliggörs att översiktsplanen ska ange inriktningen för den lång-
siktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Genom denna ändring stärks
översiktsplanens strategiska funktion. För det andra görs ett tillägg som
innebär att det i planen inte bara ska anges hur den byggda miljön ska
utvecklas och bevaras utan också hur den ska användas. Vid tillämp-
ningen av bestämmelsen bör hänsyn tas till de lokala utvecklingsförut-
sättningarna i olika delar av kommunen.
Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer med Lag-
rådets förslag.
Förslaget behandlas i avsnitt 9.2.
3 kap. 3 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 1 kap. 3 § första stycket
tredje meningen i den nuvarande lagen med den ändringen att myndig-
heter och enskilda inte längre omnämns i bestämmelsen. Översiktplanen
är helt enkelt inte bindande för någon. Att planen inte är bindande för
kommande beslut i t.ex. plan- och lovärenden följer av huvudregeln i
2 kap. 1 § att man vid prövningen av frågor enligt denna lag ska beakta
både allmänna och enskilda intressen.
	418

3 kap. 4 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 1 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Andra meningen bör läsas
tillsammans med 5 § 3.
Paragrafen har huvudsakligen utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag.
3 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt i förhållande till nuvarande bestäm-
melser. Paragrafen ställer krav på vissa förhållanden som måste redovisas
i översiktsplanen.
I första stycket finns fem punkter.
Innehållet i första punkten överensstämmer med 4 kap. 1 § andra
stycket 1.
Innehållet i andra punkten överensstämmer med 4 kap. 1 § andra
stycket 2 i den nuvarande lagen med tillägget att det av översiktsplanen
också ska framgå hur den byggda miljön ska användas (jfr 2 §).
Innehållet i tredje punkten överensstämmer med 4 kap. 1 § andra
stycket 3 i den nuvarande lagen.
Fjärde punkten är ny jämfört med nuvarande reglering. I denna punkt
regleras kommunens skyldighet att i översiktsplanen redovisa hur kom-
munen i den fysiska planeringen avser att ta hänsyn till och samordna
översiktsplanen med nationella och regionala mål, planer och program av
betydelse för en hållbar utveckling inom kommunen. Detta innebär att
sambanden mellan översiktsplanen och t.ex. regionala tillväxt- och ut-
vecklingsprogram, länsplaner för transportinfrastruktur, de transport-
politiska målen, miljökvalitetsmålen och regionala klimat- och energi-
strategier bör redovisas i planen. Det kan också finnas mål, planer och
program som avser elektronisk infrastruktur, avfallshantering, kollektiv-
trafikförsörjning eller jämställdhet och integration som har betydelse för
kommunens hållbara utveckling och därmed bör redovisas. Lagrådet
förslag att ordet ”kommunen” sist i punkten bör ersättas av ”kommunens
gränser” har inte följts eftersom en sådan ändring skulle ge bestämmel-
sen en för snäv innebörd. Det behöver inte handla om den geografiska
avgränsningen av kommunen.
Innehållet i den femte punkten överensstämmer med 4 kap. 1 § andra
stycket 4 i den nuvarande lagen.
Förslaget behandlas i avsnitt 9.2.
3 kap. 6 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 1 § tredje stycket i
den nuvarande lagen med redaktionella ändringar för att få en utformning
av bestämmelsen som överensstämmer med den i 7 kap. 7 § föreslagna
bestämmelsen om regionplan.

419

Förslag till översiktsplan Prop. 2009/10:170

3 kap. 7 §

Paragrafen är ny jämfört med nuvarande reglering. Den innehåller en upplysning om vad kommunen behöver göra innan den kan anta eller ändra en översiktsplan. Avseende respektive moment i processen görs en hänvisning till de bestämmelser i kapitlet som reglerar detta moment.

3 kap. 8 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak med 4 kap. 2 a § i den nuvarande lagen. För att underlätta tillämpningen förtydligas vilka steg i planprocessen som behöver uppfylla krav i 6 kap. miljöbalken. Det för- tydligas också att om en miljökonsekvensbeskrivning ska upprättas i ärendet ska den finnas tillsammans med planförslaget. Att den ska finnas tillsammans med planförslaget innebär att den ska fogas till detta utan att vara en del av planförslaget. I kapitlet om detaljplan finns liknande bestämmelser om krav på upprättande av en miljökonsekvensbeskrivning (se föreslagna 4 kap. 34‒36 §§).

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag. Förslaget behandlas i avsnitt 9.2.

Samråd om kommunens förslag 3 kap. 9 §

Innehållet i första stycket överensstämmer med 4 kap. 3 § i den nuvaran- de lagen med två ändringar. Den första ändringen innebär att kommunen ska sända planförslaget även till berörda kommunala organ som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering. Dessa organ blir således obligatoriska samrådsparter vid sidan om läns- styrelsen och berörda kommuner och regionplaneorgan.

Den andra ändringen innebär att den krets som kommunen ska ge till- fälle till samråd av demokratiska skäl utökas med kommunens med- lemmar. Avseende tolkningen av vilka sammanslutningar som bör be- redas tillfälle till samråd avses sammanslutningar på både nationell, regional och lokal nivå. Att kommunen ”ger tillfälle för deltagande i samråd” innebär att kommunen inte behöver skicka information till var och en av intressenterna. Däremot ska kommunen vara aktiv för att ordna samrådsmöten. Det är därefter upp till intressenterna att avgöra om de vill utnyttja denna möjlighet, reagera på utsänt material etc. eller inte.

Innehållet i andra stycket överensstämmer med 4 kap. 4 § första stycket första meningen i den nuvarande lagen.

Innehållet i tredje stycket överensstämmer med 4 kap. 4 § första stycket andra meningen i den nuvarande lagen med det tillägget att det är det planeringsunderlag som har betydelse från nationell, regional eller mellankommunal synpunkt som ska redovisas i samrådet. Den språkliga utformningen av stycket överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag, men har fått en utformning som bättre överensstämmer med gällande rätt.

Förslaget behandlas i avsnitt 9.3.

420

3 kap. 10 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med nuvarande 4 kap. 5 § i den
nuvarande lagen.
Första punkten motsvarar nuvarande 4 kap. 5 § 1.
Andra punkten motsvarar nuvarande 4 kap. 5 § 2.
Tredje punkten motsvarar nuvarande 4 kap. 5 § 3.
Fjärde punkten motsvarar nuvarande 4 kap. 5 § 4.
Femte punkten är ny. Avsikten är att få överensstämmelse mellan läns-
styrelsens uppgifter under samrådet enligt denna paragraf och vad
länsstyrelsen ska yttra sig över i granskningsyttrandet under utställnings-
tiden (jfr 16 §).
3 kap. 11 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 4 § andra stycket i
den nuvarande lagen med den tillägget att det tydliggörs att samrådsredo-
görelsen ska finnas tillsammans med planförslaget. Att den ska finnas
tillsammans med planförslaget innebär att den ska fogas till detta utan att
vara en del av planförslaget.
Paragrafen överensstämmer i sak med Lagrådets förslag.
Utställning och granskning av kommunens förslag
3 kap. 12 §
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 6 § första meningen i
den nuvarande lagen och innebär en skyldighet för kommunen att ställa
ut planförslaget under minst två månader. Av nuvarande bestämmelse
framgår att utställningen måste ske innan översiktsplanen eller en änd-
ring av den antas. I förslaget till ny lag framgår detta av 7 § och behöver
därför inte upprepas i denna paragraf.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
3 kap. 13 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 7 § första stycket
första och andra meningarna och andra styckena i den nuvarande lagen
med språkliga ändringar. Moderniseringen av språket i paragrafen inne-
bär bl.a. att ”en” läggs till före ”ortstidning”. Denna ändring innebär dock
inte någon ändring i sak på så sätt att kungörelsen endast ska föras in i en
av flera ortstidningar. Om det är lämpligt, bör naturligtvis kungörelsen
ske i de ortstidningar som medför att läsarna på orten kan anses ha nåtts
av informationen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
3 kap. 14 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 7 § tredje
stycket i den nuvarande lagen. Bestämmelsen är dock tydligare genom att
det framgår att även kungörelsen ska skickas tillsammans med planför-
slaget. Genom hänvisningen till 9 § återfinns dessutom även vissa kom-
munala organ utöver regionplaneorganen i paragrafen. Nyheten innebär	421
	421

att kommunen ska sända planförslaget och kungörelsen, inte bara till	Prop. 2009/10:170
berörda regionplaneorgan utan även till andra berörda kommunala organ
som har ansvar för regionalt tillväxtarbete och transportinfrastruktur-
planering. I övrigt innebär paragrafen endast språkliga ändringar jämfört
med den motsvarande bestämmelsen i dag. Förslaget behandlas i avsnitt
9.4.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
3 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 6 § andra meningen i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
3 kap. 16 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 9 § i den
nuvarande lagen med språkliga ändringar. I femte punkten görs två änd-
ringar. För det första tydliggörs att det kan handla både om bebyggelse
och ett enstaka byggnadsverk. Detta förtydligande är en konsekvens av
den föreslagna definitionen av ”bebyggelse” i 1 kap. 4 §. I definitionen
ingår inte enstaka byggnadsverk. För det andra ersätts uttrycket ”de bo-
endes och övrigas” med ”människors” (jfr exempelvis föreslagna 5 kap.
14 §).
3 kap. 17 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 10 §
första stycket i den nuvarande lagen. Den nuvarande regleringen om att
det särskilda utlåtandet med de sammanställda synpunkterna ska fogas
till handlingarna i ärendet får anses vara en självklarhet och behöver inte
framgå av den nya bestämmelsen. I övrigt är ändringarna enbart språk-
liga jämfört med nuvarande bestämmelse.
3 kap. 18 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 10 § andra stycket i
den nuvarande lagen. Endast språkliga ändringar görs i förhållande till
den nuvarande bestämmelsen.
Antagande
3 kap. 19 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 11 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer i huvudsak
med Lagrådets förslag
3 kap. 20 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 2 § i den nuvarande
lagen med den ändringen att regleringen om planbeskrivning tas bort.
Kravet på att en särskild planbeskrivning ska fogas till översiktsplanen
tas bort eftersom själva planen oftast i sig innehåller både beskrivande	422

delar och konkreta ställningstaganden. Redan i dag är det få kommuner	Prop. 2009/10:170
som upprättar en separat planbeskrivning. Planbeskrivningen bör i stället
integreras i själva översiktsplanen.
Förslaget behandlas i avsnitt 9.2.
3 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 4 kap. 12 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
3 kap. 22 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 13 § i den
nuvarande lagen med språkliga ändringar. Två ändringar görs dock. För
det första slopas kravet på att en planbeskrivning ska sändas tillsammans
med den beslutade planen (jämför ändringen i 20 §). För det andra ska
beslutet om planen sändas inte bara till berörda ”regionplaneorgan” utan
även till de kommunala organ i övrigt som har ansvar för regionalt
tillväxtarbete och transportinfrastrukturplanering (jämför ändringarna i 9
och 13 §§).
För att beslutet om planen ska nå ut till allmänheten och bekräfta slutet
på planprocessen, kan det vara lämpligt att kommunen dessutom kungör
den i en ortstidning eller lägger ut den på kommunens webbsida. Andra
metoder för att sprida kännedom om beslutet är artiklar i ortspressen,
inslag i lokalradion och informationsmöten.
Förslaget behandlas i avsnitt 9.5.
Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med Lagrådets förslag.
Ändringar
3 kap. 23 §
Innehållet i första stycket överensstämmer i huvudsak med 4 kap. 1 a §
första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Nytt är att
det i paragrafen införs en hänvisning till föreslagna 24‒26 §§ för att tyd-
liggöra att det för sådana ändringar som avser en viss del av kommunen
finns regler om ett förenklat förfarande.
Innehållet i andra stycket överensstämmer med 4 kap. 1 a § andra
stycket i den nuvarande lagen med redaktionella ändringar.
Innehållet i tredje stycket överensstämmer med 4 kap. 8 § andra stycket
i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
3 kap. 24-26 §
Paragraferna saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
kommunen, om en ändring av en översiktsplan endast avser en viss del
av kommunen kan tillämpa ett förenklat förfarande utan utställning. I
stället för att ställa ut dessa förslag till ändringar får kommunen kungöra
dem för granskning (jfr motsvarande förslag avseende detaljplan). Kun-
görandet om granskningen ska ske på samma sätt som vid utställning
dvs. kungörelsen ska anslås på kommunens anslagstavla och föras in i en
ortstidning.	423

Även kungörelsen bör utformas på samma sätt som en kungörelse om Prop. 2009/10:170 utställning med den skillnaden att det av kungörelsen om granskning bör

framgå var området för ändringen ligger, var förslaget finns tillgängligt för granskning, att den som vill granska förslaget måste göra detta inom en tid av minst sex veckor samt till vem synpunkter på förslaget ska lämnas. Som har upplysts under lagrådsföredragningen bör kommunen se till att förslaget till plan, samrådsredogörelsen och i förekommande fall miljökonsekvensbeskrivningen finns tillgängliga under granskningstiden.

För att underlätta för kommunens invånare bör planen, om möjligt, re- dovisas på kommunens webbsida.

I enlighet med Lagrådets förslag ska länsstyrelsen samtidigt få en kopia av planförslaget.

Om förslaget ändras väsentligt efter granskningstiden bör det ställas ut eller kungöras på nytt.

Förslaget behandlas i avsnitt 9.6.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.

Översyn av planens aktualitet 3 kap. 27 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i princip med 4 kap. 14 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I bestämmelsen införs dock ett förtydligande i förhållande till vad aktualitetsprövningen ska ske, nämligen i förhållande till kraven i 5 §.

Förslaget behandlas i avsnitt 9.7.

3 kap. 28 §

Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering. Förslaget behandlas i avsnitt 9.7.

Första stycket är nytt. Bestämmelsen innebär att länsstyrelsen själv- ständigt ska ta initiativ till att, minst en gång under den kommunala man- datperioden, redovisa sina synpunkter i fråga om sådana statliga och mellankommunala intressen som kan ha betydelse för översiktsplanens aktualitet. Synpunkterna ska redovisas i en sammanfattande redogörelse och lämnas till kommunen.

Andra stycket är nytt, men motsvarar innehållsmässigt nuvarande 4 kap. 14 § andra stycket, dvs. att länsstyrelsen även när kommunen be- gär det ska lämna en sådan redogörelse som avses i första stycket.

Om kommunfullmäktige vid sin behandling av frågan om översikts- planens aktualitet finner att översiktsplanen inte längre är aktuell bör fullmäktige inleda en översyn av planen.

Lagrådets förslag till formulering har inte följts eftersom det skulle ge bestämmelsen en något annan betydelse än den avsedda.

424

4 kap. Reglering med detaljplan och områdesbestämmelser	Prop. 2009/10:170
I kapitlet samlas bestämmelserna om vad som ska respektive får regleras
med detaljplan och områdesbestämmelser, hur en detaljplan ska utformas
m.m. I kapitlet införs 15 underrubriker för att underlätta tillämpningen.
De processuella bestämmelserna om arbetet med att ta fram och anta
detaljplaner och områdesbestämmelser finns i 5 kap.
4 kap. 1 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Den innehåller
dock inget nytt krav utan utgör en inledande sammanfattning av kapitlet.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Krav på reglering med detaljplan
4 kap. 2 §
Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering, men
motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 1 § som innehåller bestämmelser
om krav på reglering med detaljplan. Den nya bestämmelsen innehåller
dock inte nuvarande specialreglering om vindkraft. Denna återfinns i
föreslagna 3 §. Kravet på reglering med detaljplan påverkas av att be-
byggelse m.m. också kan regleras med områdesbestämmelser. I vissa fall
finns det alltså möjlighet att välja mellan detaljplan och områdesbe-
stämmelser. För att underlätta tillämpningen placeras kravet på detaljplan
i en egen paragraf före möjligheten att, i avsaknad av detaljplan, i stället
reglera med områdesbestämmelser (jfr föreslagna 4 och 41 §§).
I inledningen till första stycket tydliggörs att det är kommunen som ska
reglera mark- eller vattenområdes lämplighet för bebyggelse och bygg-
nadsverk samt bebyggelsemiljöns utformning med detaljplan. Vidare
görs tydligt att den prövning kommunen gör ska avse både mark- och
vattenområdens lämplighet och lämpligheten för både bebyggelse och
enstaka byggnadsverk. Tillägget av ”byggnadsverk” är en följd av de nya
definitionerna i lagen (se 1 kap. 4 § och avsnitt 7). Att inte bara markens
utan även ett vattenområdes lämplighet ska prövas får anses vara en
självklar följd av de föreslagna bestämmelserna i 2 kap. 2 §. Naturligtvis
begränsas prövningen till vattenområden inom kommunen.
Första punkten överensstämmer med 5 kap. 1 § första stycket 1 i den
nuvarande lagen och handlar om krav på detaljplan för tillkommande,
sammanhållen bebyggelse. Enligt föreslagna 1 kap. 4 § definieras ”sam-
manhållen bebyggelse” som bebyggelse på tomter som gränsar till var-
andra eller skiljs åt endast av en väg, gata eller parkmark. I likhet med
det som angavs i förarbetena till nuvarande bestämmelser (prop. 1985/
86:1 s. 552) är det inte lämpligt att knyta kravet på detaljplan till ett visst
antal byggnader. I stället bör omfattningen och arten av de åtgärder som
avses bli genomförda bli avgörande för hur man skall bedöma behovet av
detaljplan, liksom åtgärdernas omgivningspåverkan och behovet av att
samordna fysiska förhållanden. Den avsedda förändringen ska alltså ha
en viss volym och effekt för omgivningen.
För att inte den nya definitionen av ”sammanhållen bebyggelse” ska
leda till att det ställs krav på detaljplan så fort några icke lovpliktiga	425
	425

bodar ska byggas kompletteras kravet på detaljplan vid sammanhållen Prop. 2009/10:170 bebyggelse med ett behov av en detaljplan också utifrån omfattningen av

bygglovpliktiga byggnadsverk i bebyggelsen. Avsikten är att bestämmel- sen inte ska ändras i sak i förhållande till nuvarande bestämmelse. Andra punkten överensstämmer med 5 kap. 1 § första stycket 3 i den nuvarande lagen.

Tredje punkten överensstämmer med delar av 5 kap. 1 § första stycket 2 och hela andra stycket 1 i den nuvarande lagen, med språkliga ändringar till följd av de nya definitionerna i 1 kap. 3 § och för att tyd- liggöra att vindkraftverk inte omfattas av bestämmelsen. Möjligheten att i stället reglera enstaka nya byggnadsverk i samband med bygglov eller förhandsbesked framgår av andra stycket.

Andra stycket överensstämmer med de delar av 5 kap. 1 § första stycket 2 i den nuvarande lagen som saknas i första stycket 3, med tillägget att detaljplan alltid krävs om användningen av byggnaden eller den bygglovspliktiga anläggningen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan. Detta tillägg görs för att tydliggöra kravet på en detalj- plan om användningen av byggnadsverket kan antas att medföra en betydande miljöpåverkan. I det s.k. SEA-direktivet ställs krav på att det i ett ärende som avser antagande av en plan vars ändamål ger möjlighet att uppföra ett byggnadsverk som kan antas medföra en betydande miljöpå- verkan ska det finnas en miljökonsekvensbeskrivning. Miljökonsekvens- beskrivningen ska vara framtagen på det sätt som anges i 6 kap. miljö- balken. I plan- och bygglagen finns dock inga möjligheter att ställa krav på en miljökonsekvensbeskrivning i ett lovärende utan endast i ett plan- ärende.

Paragrafens språkliga utformning överensstämmer delvis med Lagrå- dets förslag.

Förslaget behandlas i avsnitt 10.2.

4 kap. 3 §

Paragrafen innehåller krav på när kommunen med detaljplan ska pröva ett mark- eller vattenområdes lämplighet för vindkraft. Bestämmelsen överensstämmer med 5 kap. 1 § andra stycket 2 i den nuvarande lagen. I bestämmelsen tydliggörs att prövningen inte behöver ske med detaljplan om vindkraftverket kan prövas i samband med prövning av ansökan om bygglov eller förhandsbesked eller anmälan. Eftersom det enligt miljö- balken ställs krav på tillstånd för vindkraftverk som har en betydande miljöpåverkan, kan det inte bli aktuellt enbart med en prövning av bygg- lov, förhandsbesked eller anmälan för sådana vindkraftverk.

Paragrafens språkliga utformning överensstämmer delvis med Lagrå- dets förslag.

4 kap. 4 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 1 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Paragrafen innebär att detaljplan enligt 2 eller 3 §§ inte behövs om tillräcklig reglering har skett med områdesbestämmelser. Att områdesbestämmelser inte kan användas

426

för att reglera projekt som kan antas få en betydande miljöpåverkan Prop. 2009/10:170 framgår indirekt av föreslagna 34 §.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

4 kap. 5 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak med 5 kap. 3 § i den nu- varande lagen med redaktionella ändringar. De exempel på allmänna platser, kvartersmark och vattenområden som återfinns i nuvarande para- graf gäller fortfarande som exempel men tas bort från lagtexten då upp- räkningen inte är uttömmande.

Markreservat och allmänna platser 4 kap. 6 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 10 i den nuvarande lagen med två ändringar. För det första ersätts termen ”trafik- och väganordningar” med ”trafik- och väganläggningar” för bättre överensstämmelse med definitionerna i 1 kap. För det andra införs en ny möjlighet för kommunen att bestämma markreservat för anord- ningar för elektroniska kommunikationsnät. Med stöd av denna bestäm- melse får kommunen, i likhet med vad som gäller för trafik-, väg- och energianläggningar samt andra ledningar för allmänt ändamål bestämma markreservat på kvartersmark för elektroniska kommunikationer. En motsvarande regleringsmöjlighet för allmänna platser följer av förslaget till bestämmelser i 4 kap. 5 §, som anger att användningen och utform- ningen av allmänna platser för vilka kommunen är huvudman ska be- stämmas. Enligt förslaget till bestämmelser i 4 kap. 8 § får sådana be- stämmelser även anges för sådana allmänna platser som kommunen inte ska vara huvudman för.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag. Förslaget behand- las i avsnitt 10.5.

4 kap. 7 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 4 § och 6 kap. 26 § första stycket i den nuvarande lagen med den ändrade innebörden att det den nya bestämmelsen gör det möjligt med olika huvudmän för allmänna platser inom en och samma detaljplan. Förslaget behandlas i avsnitt 10.3.

De allmänna platserna inom en och samma detaljplan bör kunna delas upp så att vissa har kommunalt huvudmannaskap och andra enskilt hu- vudmannaskap. Det gör det möjligt att anpassa huvudmannaskapet till de praktiska behoven utan att som i dag behöva dela upp området i flera planer. Huvudregeln bör även i fortsättningen vara att kommunen ska vara huvudman för en allmän plats, om det inte finns särskilda skäl för ett annat huvudmannaskap. Vad som ska utgöra särskilda skäl för annat huvudmannaskap än kommunalt bör följa nuvarande praxis.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

427

4 kap. 8 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 6
och 13 i den nuvarande lagen med redaktionella ändringar och med det
tillägget att det tydliggörs att det är kommunen som i detaljplanen får
bestämma om skyddet, användningen och utformningen av de allmänna
platserna (jfr 5 § 2 avseende användningen och utformningen av allmän-
na platser).
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
4 kap. 9 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 7 i
den nuvarande lagen med det tillägget att det tydliggörs att det är kom-
munen som i detaljplanen får bestämma om stängsel, utfarter eller andra
utgångar mot allmänna platser.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Markytan
4 kap. 10 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 5 i
den nuvarande lagen med det tillägget att det tydliggörs att det är kom-
munen som i detaljplanen får bestämma om vegetation och om mark-
ytans utformning och höjdläge. Med vegetation avses träd, buskar och
liknande. Gröda, bete och dylikt utgör däremot inte vegetation i lagens
mening (se BoU 1986/87:1 s. 146).
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Bebyggandets omfattning och byggnaders omfattning och
användning
4 kap. 11 §
Innehållet i första punkten överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket
2 i den nuvarande lagen med den ändringen att det inte längre krävs
särskilda skäl för att få ange den minsta omfattning i vilken byggande
ska ske. Kommunen får alltså i detaljplan bestämma både den största och
den minsta omfattning byggandet över och under markytan ska ha.
Innehållet i andra och tredje punkterna överensstämmer med 5 kap.
7 § första stycket 3 i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.
Skydd mot störningar
4 kap. 12 §
Paragrafen är delvis ny i förhållande till den nuvarande lagen.
Första punkten är ny och innebär att kommunen i detaljplan kan be-
stämma krav på skyddsåtgärder för att motverka markförorening,
olyckor, översvämning och erosion. Dessa krav överensstämmer i huvud-
sak med de hänsyn kommunen ska ta enligt 2 kap. 5 § första stycket 5.
Tillägget är en konsekvens av det ökade behovet av klimatanpassning där	428
	428

de nuvarande bestämmelserna inte ger ett tillräckligt tydligt stöd för att Prop. 2009/10:170 garantera genomförandet av erforderliga säkerhetshöjande och skade-

förebyggande åtgärder, som i vissa fall kan vara en förutsättning för att ett markområde ska kunna bebyggas. I bestämmelserna görs därför tyd- ligt att kommunen i detaljplanen får bestämma om skyddsåtgärder för att motverka markförorening, olyckor, översvämning och erosion. Detta görs genom att kommunen ges möjlighet att i detaljplanen ange att bygg- lov inte får ges förrän en viss skydds- eller säkerhetsanläggning på fastigheten har genomförts. En förutsättning för att det i en detaljplan ska gå att medge bebyggelse under sådana villkor bör dock vara att det redan vid planläggningen kan visas att marken med den föreslagna skydds- eller säkerhetsanläggningen är lämplig att bebygga. Vidare förutsätts att de villkorade åtgärderna är så preciserade och effektbeskrivna att det står klart att de är genomförbara.

Andra punkten motsvarar inledningen av nuvarande 5 kap. 7 § första stycket 11 med språkliga ändringar.

Tredje punkten motsvarar de delar av nuvarande 5 kap. 7 § första stycket 11 som inte framgår av andra punkten.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag. Förslaget behandlas i avsnitt 10.5.

Parkering 4 kap. 13 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 8 i den nuvarande lagen med redaktionella ändringar.

Det kan bli nödvändigt att t.ex. skaffa sig en rättighet till mark eller utrymme för att kunna ordna i enlighet med paragrafens krav.

Lagrådets förslag till formulering har inte följts eftersom det skulle ge bestämmelsen en något annan betydelse än den avsedda.

Bygglov, rivningslov och marklov 4 kap. 14 §

Paragrafen är delvis ny i förhållande till den nuvarande lagen.

Första punkten motsvarar nuvarande 5 kap. 8 § 1 med språkliga änd- ringar.

Andra och tredje punkterna motsvarar i huvudsak nuvarande 5 kap. 8 § 2 med språkliga ändringar bl.a. till följd av de nya definitionerna i 1 kap. Ett tillägg görs dessutom genom att kommunen i detaljplanen även får ställa krav på att ett visst byggnadsverk på tomten ska ha flyttats som för- utsättning för bygglov för en väsentligt ändrad användning av marken. Denna nyhet överensstämmer med de nya bestämmelserna om flyttning av byggnadsverk i 8 kap.

Fjärde punkten motsvarar nuvarande 5 kap. 8 § 4 med språkliga änd- ringar.

Femte punkten är ny och innebär att kommunen i detaljplanen får be- stämma att bygglov inte får ges till åtgärder som innebär en väsentlig ändring av markens användning förrän en skydds- eller säkerhetsanlägg-

ning har genomförts på tomten, om markens lämplighet för byggande

429

kan säkerställas med det. Även denna möjlighet är en följd av de ökade	Prop. 2009/10:170
hänsyn som kommunen enligt 2 kap. 5 § första stycket 5 och 4 kap. 12 §
1 bör ta till risken för olyckor, översvämning och erosion.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Förslaget behandlas i avsnitt 10.5.
4 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 1 i
den nuvarande lagen med redaktionella ändringar.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
Placering, utformning och utförande av byggnadsverk och tomter
4 kap. 16 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 4 i
den nuvarande lagen jämfört med nuvarande 3 kap. 12 §, 14 § första
stycket och 17 § andra stycket. Paragrafen har en annan redaktionell ut-
formning än de nuvarande bestämmelserna bl.a. till följd av de nya defi-
nitionerna i 1 kap. Avsikten är bl.a. att kommunen i detaljplanen ska
verkställa förvanskningsförbudet genom att ange de områden som ska
skyddas.
Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer delvis med
Lagrådets förslag.
Strandskydd
4 kap. 17 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 a § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats i allt väsentligt i enlighet med Lagrådets för-
slag.
Fastighetsindelning m.m.
4 kap. 18 §
Paragrafen är delvis ny i förhållande till den nuvarande lagen. Den är en
följd av att institutet fastighetsplan i nuvarande 6 kap. slopas. I stället för
att anta en fastighetsplan får kommunen bestämma om fastighetsindel-
ning m.m. i en detaljplan.
Av inledningen till första stycket framgår att kommunen i en detaljplan
får bestämma dels om största eller minsta storlek på fastigheterna, dels
om markreservat för gemensamhetsanläggningar. Denna möjlighet er-
sätter den nuvarande regleringen möjlighet som finns i nuvarande 5 kap.
7 § första stycket 12. Samtidigt som möjligheten att reglera principerna
för fastighetsindelningen bör finnas kvar omformuleras bestämmelsen för
att tydligare få fram syftet. I stället för att tala om principer för fastighets-
indelningen bör bestämmelsen utformas så att kommunen kan bestämma
största och minsta storlek på fastigheterna inom planen. Den nuvarande	430

möjligheten för kommunen att i detaljplanen reglera principer för in- rättande av gemensamhetsanläggningar behålls men omformuleras på så sätt att kommunen ges en möjlighet att bestämma markreservat för ge- mensamhetsanläggningar. Genom att tala om markreservat knyts bestäm- melserna i det föreslagna nya 4 kap. bättre till bestämmelserna om ersätt- ning i de föreslagna nya 14 kap.

Den språkliga utformningen av paragrafens inledning överensstämmer med Lagrådets förslag.

I övrigt motsvarar bestämmelsen nuvarande bestämmelser om fastig- hetsplan i 6 kap. 3, 4 och 6 §§. Att fastighetsplaneinstitutet slås samman med detaljplaneinstitutet medför inte någon skyldighet för kommunen att i detaljplanen meddela bestämmelser om fastighetsindelningen. Tvärtom bör sådana bestämmelser införas endast när det, enligt samma kriterier som i dag, är nödvändigt, dvs. när det behövs för genomförande av en ändamålsenlig indelning i fastigheter eller om detaljplanens genomför- ande i andra fall underlättas. I det sammanhanget kan det noteras att en- ligt gällande rätt (6 kap. 15 §) ska en fastighetsplan antas även när en fas- tighetsägare begär det och det inte är uppenbart onödigt. Om den bestäm- melsen skulle överföras till bestämmelserna om detaljplan skulle alltså en fastighetsägare ha rätt att kräva att vissa bestämmelser tas in i detaljpla- nen. Som Plan- och byggutredningen konstaterade är detta inte någon lämplig ordning. Den nuvarande bestämmelsen infördes mot bakgrund av bestämmelserna om tomtindelning i 1947 års byggnadslag som krävde indelning i tomter för nybyggande. Eftersom denna bestämmelse inte längre är tillämplig, bör bestämmelsen i nuvarande 6 kap. 15 § inte föras över till den nya lagen.

Första stycket är indelat i fyra punkter.

Första punkten motsvarar nuvarande 6 kap. 6 § 1. Andra punkten motsvarar nuvarande 6 kap. 6 § 2. Tredje punkten motsvarar nuvarande 6 kap. 6 § 3. Fjärde punkten motsvarar nuvarande 6 kap. 6 § 4.

Andra stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 6 kap. 4 § andra och tredje styckena med språkliga ändringar. I stycket förtydligas att en de- taljplanebestämmelse om markens indelning i fastigheter eller om servi- tut eller liknande särskilda rättigheter ska vara förenlig inte bara med 3 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988) utan också med 5 kap. 4 § fastighetsbildningslagen (jfr också förslag till ny 5 kap. 4 a § i fastighets- bildningslagen).

Förslaget motiveras i avsnitt 10.4.

4 kap. 19 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § andra stycket första meningen och 6 kap. 2 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Enligt bestämmelsen får kommunen under vissa för- utsättningar i en detaljplan bestämma att planen får genomföras med exploateringssamverkan enligt det som följer av 6 kap. 2 §.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Förutsätt- ningen för att få ta in en bestämmelse om exploateringssamverkan i pla- nen har tagits in i paragrafen medan det som gäller för bestämmelsens innehåll och giltighet anges i 6 kap. 2 §.

Prop. 2009/10:170

431

4 kap. 20 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § andra stycket
andra och tredje meningarna i den nuvarande lagen med språkliga änd-
ringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Detaljplanens genomförandetid
4 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 5 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats huvudsakligen i enlighet med Lagrådets för-
slag.
4 kap. 22 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 12 § andra stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
4 kap. 23 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 5 § andra stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen reglerar genomförandetidens längd. Vid genomförande-
tidens utgång inträder vissa möjligheter att lösa fastigheter för att genom-
föra planen. Bestämmelser om detta finns i 6 kap.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
4 kap. 24 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 14 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
4 kap. 25 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 14 § andra stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafens innehåll överensstämmer i huvudsak med Lagrådets för-
slag.
Tillfällig användning
4 kap. 26 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § första stycket 9 i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Lagrådets förslag till formulering har inte följts eftersom det skulle ge
bestämmelsen en något annan betydelse än den avsedda.	432
	432

4 kap. 27 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 6 § första och andra
meningarna i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
4 kap. 28 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 6 § tredje meningen i
den nuvarande lagen.
Paragrafen reglerar situationen att en detaljplan innehåller uppgift om
tillfällig användning men saknar uppgift om hur lång tid den tillfälliga
användningen får pågå.
Lagrådets förslag till formulering har inte följts eftersom det skulle ge
bestämmelsen en något annan betydelse än den avsedda.
4 kap. 29 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 15 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Detaljplanens omfattning och utformning
4 kap. 30 §
Paragrafen saknar motsvarighet i den nuvarande lagen.
Första stycket motsvarar i princip nuvarande 5 kap. 9 § första stycket
första meningen och andra stycket. Kravet på att detaljplanen utöver
plankartan som huvudregel ska bestå av en särskild handling med be-
stämmelser tas bort. Enligt förslaget ska detaljplanen bestå av en plan-
karta och de bestämmelser i övrigt som behövs. Även plankartan får så-
ledes ses som en bestämmelse. Det ska handla om de bestämmelser som
behövs för förståelse av planens innehåll. Om bestämmelserna ska pla-
ceras i en särskild handling eller i samma handling som plankartan får
avgöras efter en lämplighetsavvägning i det enskilda fallet. Eftersom
planområdet kan avse både mark- och vattenområden tas begränsningen
till mark bort.
Andra stycket är nytt. Bestämmelsen är en följd av förslaget att slopa
fastighetsplaneinstitutet. Bestämmelsen möjliggör för kommunerna att
redovisa sådana frågor som enligt nuvarande bestämmelser regleras i
fastighetsplan på en särskild plankarta i detaljplanen om detta behövs för
att planen ska bli tydlig.
Detaljplanen är till skillnad från planbeskrivningen juridiskt bindande
och därmed också överklagbar.
Förslaget behandlas i avsnitt 10.6.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
4 kap. 31 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i princip med 5 kap. 10 § i den
nuvarande lagen. Bestämmelsen ändras dock på så sätt att det inte längre
ställs krav både på en planbeskrivning och en genomförandebeskrivning.	433
	433

Enligt förslaget är det tillräckligt med en planbeskrivning som innehåller både en beskrivning av hur planen ska förstås och hur den ska genom- föras. Planbeskrivningen ska finnas tillsammans med planen. Detta innebär att den ska fogas till planen utan att vara en del av planen.

Andra meningen i nuvarande bestämmelse tas bort som en följd av att kommunen i den föreslagna lagen ges större frihet att utforma hand- lingarna på det sätt som är mest lämpligt i det enskilda fallet.

Förslaget behandlas i avsnitt 10.6.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

4 kap. 32 §

Innehållet i första stycket överensstämmer med 5 kap. 2 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i andra stycket överensstämmer i princip med 5 kap. 9 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Det tydlig- görs dock att inte bara den avsedda regleringen av miljön utan även av bebyggelsen ska framgå tydligt av planen.

Innehållet i tredje stycket överensstämmer med 5 kap. 7 § tredje stycket första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

4 kap. 33 §

Paragrafen saknar delvis motsvarighet i den nuvarande lagen.

Första stycket punkterna 1 och 2 motsvarar det som sägs om plane- ringsförutsättningarna och planens syfte i nuvarande 5 kap. 26 § andra stycket första meningen.

Punkten 3 är ny. Den är en följd av att den nuvarande särskilda genom- förandebeskrivningen slopas och att planens genomförande föreslås redo- visas i planbeskrivningen (jfr 31 §). På detta sätt stärks kopplingen mel- lan frågorna om genomförande och den kommunala planeringen samti- digt som förutsättningarna för att genomförandefrågorna beaktas tidigt i planläggningsprocessen förbättras. Genomförandefrågorna har åtmins- tone i detta avseende likheter med frågorna om miljökonsekvensbeskriv- ning. Grundtanken är alltså att den kunskap som successivt växer fram i arbetet med att redovisa genomförandefrågorna bör integreras i planpro- cessen. Därigenom kan genomförandefrågorna ge stöd för debatt, utbyte av information och utveckling av planförslaget samt tidigt tydliggöra följderna så att själva planutformningen kan påverkas. Redovisningen bör givetvis vara så enkel och begriplig som möjligt för fastighetsägare och allmänheten. Arbetet med genomförandefrågorna bör fördjupas suc- cessivt med fokusering på det alternativ som föreslås bli förverkligat. Detta innebär att beskrivningen oftast inte kan vara fullständig redan vid samrådet. Sådana frågor som redan är klarlagda genom översiktliga ställ- ningstaganden – det kan t.ex. handla om principer för huvudmannaskap – bör lämpligen anges. Vidare bör beskrivningen inför samrådet innehålla de viktigaste åtgärderna och konsekvenserna för fastighetsägare och andra – i vissa fall genom angivande av olika tänkbara alternativ. Efter- som det har visat sig att genomförandebeskrivningarna ofta är svåra att

Prop. 2009/10:170

434

förstå och att de inte i tillräcklig grad redovisar de rättsliga och ekono- Prop. 2009/10:170 miska konsekvenserna av detaljplanen, kompletteras lagen med bestäm-

melser som gör tydligt att det inte enbart är åtgärder för genomförandet som ska redovisas, utan även konsekvenserna för berörda fastighetsägare. Med detta menas att det för i princip varje enskild fastighet bör redovisas vad detaljplanen innebär med avseende på bl.a. huvudmannaskap, all- mänhetens tillträde, kommande fastighetsbildning, utförande och deltag- ande i gemensamhetsanläggningar, förvaltning, ersättningsfrågor, kostna- der och byggande (jfr tredje stycket). Eftersom det handlar om en redo- visning av ett avsett genomförande har punkten inte utformats på det sätt som Lagrådet har föreslagit.

I punkten 4 anges att planbeskrivningen ska innehålla en redovisning av de överväganden som har legat till grund för planens utformning med hänsyn till motstående intressen och planens konsekvenser. Utformning- en av denna punkt är mer generell än motsvarande bestämmelse i nu- varande 5 kap. 26 § andra stycket första meningen. I praktiken innebär ändringen dock inte att nuvarande redovisningsskyldighet avseende om- fattning av bygglovskrav och skäl för upphävande av beslut om strand- skydd tas bort. Punkten överensstämmer med Lagrådets förslag.

Punkten 5 motsvarar nuvarande 5 kap. 26 § andra stycket tredje men- ingen med språkliga ändringar.

Andra stycket motsvarar nuvarande 5 kap. 26 § andra stycket andra meningen med språkliga ändringar.

Tredje stycket motsvarar i huvudsak nuvarande 6 kap. 1 § med den ändringen att kravet på redovisning i en särskild handling (genomföran- debeskrivning) tas bort (jfr 31 §). I stycket görs ett tillägg som innebär att det av redovisningen enligt första stycket 3 även ska framgå vilka konse- kvenser de organisatoriska, tekniska, ekonomiska och fastighetsrättsliga åtgärderna får för fastighetsägarna och andra berörda (se kommentar till första stycket punkten 3). Hänvisningen till första stycket 3 första stycket tydliggör kopplingen till redovisningen i den punkten.

Förslaget behandlas i avsnitt 10.6.

4 kap. 34 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i princip med 5 kap. 18 § andra och tredje styckena i den nuvarande lagen. Bestämmelsen är dock ändrad för att förtydliga vilka bestämmelser i 6 kap. miljöbalken som är tillämp- liga för redovisningen i planbeskrivningen beroende på om genomföran- det av planen rent generellt kan antas få en betydande miljöpåverkan respektive om genomförandet av planen kan antas få en betydande miljö- påverkan på grund av att planområdet får tas i anspråk för en i andra stycket uppräknad verksamhet. Ändringarna innebär inte någon ändring i sak jämfört med nuvarande reglering. Första stycket avser genomföran- det av EU:s direktiv om miljöbedömningar av planer och program (Euro- paparlamentets och rådets direktiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan) och andra stycket avser genomförandet av EU:s MKB-direktiv om vissa projekt (rådets direktiv 85/337/EEG av den 27 juni 1985 om bedömning av in- verkan på miljön av vissa offentliga och privata projekt).

435

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har Prop. 2009/10:170 föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan

betydelse än den avsedda.

4 kap. 35 §

Paragrafen är ny och innebär en förenkling i förhållande till kraven på redovisning i planbeskrivningen enligt 33 § första stycket 4. Om detalj- planen enbart gäller en verksamhet som har tillståndsprövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken eller enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prö- vas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg behöver planbeskrivningen inte innehålla en miljökonse- kvensbeskrivning som är särskilt upprättad för detaljplaneärendet. I stäl- let räcker det att miljökonsekvensbeskrivningen i det andra ärendet åter- ges i detaljplaneärendet om den miljökonsekvensbeskrivningen är till- räcklig och aktuell även för detaljplaneärendet. Om miljökonsekvensbe- skrivningen ska anses vara aktuell eller inte beror på om den uppfyller de krav som uppställs för miljökonsekvensbeskrivningar för planer och pro- gram enligt det s.k. SEA-direktivet (Europaparlamentets och rådets di- rektiv 2001/42/EG av den 27 juni 2001 om bedömning av vissa planers och programs miljöpåverkan). Förslaget behandlas i avsnitt 10.6.

Paragrafens innehåll överensstämmer i sak med Lagrådets förslag, men har en annan språklig utformning.

4 kap. 36 §

Första stycket överensstämmer med 5 kap. 2 § första stycket med språkliga ändringar.

Andra stycket överensstämmer med 5 kap. 2 § andra stycket med språkliga ändringar. Stycket reglerar inte detaljplanen i sin helhet utan bara i de avseenden som en enskilds rätt kan komma att tas i anspråk.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

4 kap. 37 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 7 § tredje stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Detaljplanens giltighet 4 kap. 38 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 5 § fjärde stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

436

4 kap. 39 § Prop. 2009/10:170

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 11 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

I andra stycket 2 införs en ny möjlighet att ändra eller upphäva en detaljplan om det behövs för införande av sådana fastighetsbestämmelser som avses i 18 § första stycket. Det grundläggande skyddet mot planänd- ringar under genomförandetiden innebär att det inte är möjligt att ändra bestämmelser av det aktuella slaget utan endast att införa nya sådana be- stämmelser. Införandet av en ”fastighetsplanebestämmelse” under ge- nomförandetiden bör inte få strida mot någon annan planbestämmelse.

Förslaget behandlas i avsnitt 10.7.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag men med en kortare lydelse.

4 kap. 40 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 11 § andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

De rättigheter som genom detaljplanen har uppkommit för enskilda fastighetsägare fortsätter att gälla även efter det att genomförandetiden har löpt till dess att detaljplanen ändras eller upphävs. När genomföran- detiden har löpt ut är det dock möjligt för kommunen att ändra eller upphäva planen utan att ändringen eller upphävandet medför någon ska- deståndsskyldighet gentemot fastighetsägarna.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan innebörd än den avsedda.

Områdesbestämmelser 4 kap. 41 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak inledningen till 5 kap. 16 § i den nuvarande lagen och reglerar när områdesbestämmelser får antas. Be- stämmelsen är dock ny på det sättet att det inte längre ställs ett generellt krav på att områdesbestämmelserna endast får antas för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken (se dock 42 § 1). I bestämmelsen tydliggörs att områdesbestämmelser i vissa avseenden kan vara ett alternativ till detalj- plan. Kravet på stöd i översiktsplanen i vissa fall begränsar möjligheten att reglera med områdesbestämmelser. Erfarenheterna från överprövning av antagna områdesbestämmelser bekräftar att kraven på förenlighet med översiktsplanen är höga. Översiktsplanens långsiktiga karaktär innebär dock att behovet av områdesbestämmelser inte alltid kan förutses. Därför nyanseras den nuvarande starka kopplingen till översiktsplanen för att underlätta en ökad användning av områdesbestämmelser. Kravet på en länk till syftet i översiktsplanen bör dock i likhet med det som föreslogs i lagtextpromemorian behållas när det gäller områdesbestämmelser som syftar till att lägga fast grunddragen i mark- och vattenanvändningen, eftersom områdesbestämmelserna kan få långtgående konsekvenser för

enskilda. Även de nuvarande bestämmelserna som anger att områdes-

437

bestämmelser får antas för att säkerställa ett riksintresse enligt 3 eller Prop. 2009/10:170 4 kap. miljöbalken bör ändras till att endast gälla i de fall områdes-

bestämmelser upprättas för att lägga fast grunddragen i markens använd- ning (jfr föreslagna 42 §). I övriga fall, t.ex. när det gäller att reglera bygglovsplikt eller fritidshusarea, saknar en sådan begränsning av an- vändningsområdet en praktisk funktion. Förslaget innebär således i dessa fall en större frihet för kommunen att använda områdesbestämmelser för regleringen.

Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.

4 kap. 42 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med punktuppställningen i 5 kap. 16 § i den nuvarande lagen. Första stycket innehåller sex punkter.

Första punkten motsvarar 5 kap. 16 § 2 med det tillägget att dessa grunddrag för användningen av mark- och vattenområden får bestämmas genom områdesbestämmelser endast om det behövs för att säkerställa syftet med översiktsplanen eller för att tillgodose ett riksintresse enligt 3 eller 4 kap. miljöbalken. För denna punkt behålls därmed syftet enligt inledningen till nuvarande 5 kap. 16 § (jfr kommentaren till 41 §).

Andra punkten motsvarar i sak nuvarande 5 kap. 16 § 5. Uttrycket ”allmänna platser” ersätts dock med uttrycket ”mark för gemensam användning”. Ändringen utformas mot bakgrund av en kommentar från Lagrådet och behandlas i avsnitt 7.

Tredje punkten motsvarar nuvarande 5 kap. 16 § 3 med språkliga änd- ringar.

Fjärde punkten motsvarar nuvarande 5 kap. 16 § 1 med språkliga änd- ringar.

Femte punkten motsvarar nuvarande 5 kap. 16 § 4, 6 och 7 med språk- liga ändringar.

Sjätte punkten och andra stycket motsvarar nuvarande 5 kap. 16 § 8 med språkliga ändringar. I andra stycket förtydligas att det som sägs om ”detaljplan” i 6 kap. 2 § även ska gälla för områdesbestämmelser i exploateringssamverkan. Med sista meningen i andra stycket klargörs att det är beslutet att anta områdesbestämmelserna som har betydelse och inte ett beslut att anta en detaljplan.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

4 kap. 43 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 17 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Enligt nuvarande bestämmelse behöver bara framgå hur bestämmelserna reglerar miljön. I överensstäm- melse med förslag från Lagrådet kompletteras bestämmelsen på så sätt att det av handlingen med områdesbestämmelserna också tydligt ska framgå hur bestämmelserna reglerar bebyggelse och enstaka byggnads- verk.

438

Syftet med bestämmelsen är att det är skälen för upphävandet respek- Prop. 2009/10:170 tive ändringen som ska redovisas.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

5 kap. Att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser

I kapitlet samlas alla bestämmelser som avser förfarandet med att ta fram en detaljplan eller områdesbestämmelser. Bestämmelser om förfarandet finns i nuvarande 5 kap. 18–36 §§.

5 kap. 1 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller en kortfattad beskrivning av kapitlet.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Planbesked 5 kap. 2 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att exempelvis en fastighetsägare, ett företag, en myndighet eller en organi- sation får en rätt att mot en avgift (jfr 12 kap. 8 § 1) hos kommunen be- gära ett besked, ett s.k. planbesked, huruvida kommunen avser att på- börja ett planläggningsarbete för ett visst angivet ändamål eller inte. En förutsättning är dock att det av begäran framgår att den som begär be- skedet har för avsikt att genomföra den åtgärd som omfattas av begäran. Bestämmelserna gäller besked för upprättande, ändring och upphävande av detaljplaner samt ändring och upphävande av områdesbestämmelser. Avsikten är att göra initialskedet av detaljplaneprocessen mer effektiv genom en ökad förutsägbarhet, snabbare handläggning och likabehand- ling för enskilda intressenter. Planbeskedet är inte bindande eller över- klagbart (jfr föreslagna 13 kap. 3 §). Bestämmelserna om planbesked (2- 5 §§) föregriper inte den efterföljande planläggningen. Beslutet ska där- för inte uppfattas som ett slutligt ställningstagande från kommunens sida.

Förslaget behandlas i avsnitt 11.2.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med Lagrådets förslag.

5 kap. 3 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att en begäran om planbesked ska vara skriftlig och innehålla en beskrivning av det huvudsakliga ändamålet med åtgärden, en karta som visar det aktu- ella området, samt i förekommande fall en beskrivning av ett planerat byggnadsverks karaktär och ungefärliga omfattning. Med ett byggnads- verks karaktär och ungefärliga omfattning avses t.ex. husens högsta vå- ningsantal eller uppskattat antal lägenheter, ett eller flera byggnadsverks utformning i stort, såsom friliggande eller sammanbyggda hus. Beskriv- ningen kan gå längre i detaljeringsgrad, men då bör man beakta risken

för låsningar av planens utformning. Det finns inte något behov av att

439

behandla miljökonsekvenser i en begäran om planbesked, eftersom det Prop. 2009/10:170 handlar om ett mycket tidigt principbesked som enbart innebär ett ställ-

ningstagande till om ett planarbete ska påbörjas eller inte. Vid ett even- tuellt positivt planbesked kommer frågan om miljökonsekvenser att be- höva utredas utförligt.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag. Förslaget behand- las i avsnitt 11.2.

5 kap. 4 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att kommunen ska besluta om ett planbesked senast inom fyra månader från den dag då begäran om planbesked uppfyller kraven i 3 §. Kommunen och den som gjort begäran kan dock komma överens om en annan tid. Förslaget behandlas i avsnitt 11.2.

Uttrycket ”om kommunen och den som har gjort begäran inte kommer överens om något annat” signalerar intresset av samarbete och möjlig- heten att komma överens också om en kortare tid.

Paragrafen har getts en något annorlunda språklig utformning än Lag- rådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

5 kap. 5 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och reglerar vad som ska framgå av planbeskedet. För det första ska det framgå om kom- munen kommer att påbörja ett planläggningsarbete eller inte. Om plan- beskedet är positivt ska framgå den tidpunkt då planläggningsarbetet be- räknas vara klart. Ofta är det inte möjligt att på förhand avgöra plan- processens exakta längd, inte minst på grund av att omständigheter utan- för kommunens kontroll kan komma att ändras under arbetets gång. Det bör dock normalt vara möjligt att ange en ungefärlig tidpunkt för kom- munens antagande. Om kommunen inte avser att påbörja ett planlägg- ningsarbete med anledning av begäran ska kommunen i planbeskedet ange skälen för detta. Sådana utvecklade skäl ger den som har begärt beskedet underlag för att bedöma om hindren för planläggning kan åt- gärdas som underlag inför en eventuell ny begäran vid ett senare tillfälle. När det gäller vilka skäl som bör kunna åberopas för ett negativt plan- besked kan följande sägas. Det är naturligt att en ansökan om planbesked bedöms utifrån de ramar som ges av plan- och bygglagen och i första hand i förhållande till bestämmelserna om allmänna och enskilda intres- sen i det föreslagna nya 2 kap. Bestämmelserna anger exempelvis att planläggningen ska beakta miljö- och klimataspekter och risken för olyckor, översvämning och erosion samt främja en ändamålsenlig struk- tur och en estetiskt tilltalande utformning av bebyggelse, grönområden och kommunikationsleder. Genom hänvisningen till 3 och 4 kap. miljö- balken ställs också krav på att prövningen av frågor enligt plan- och bygglagen ska ske så att mark- och vattenområden med särskilda värden för bevarande, exploatering och areella näringar så långt möjligt ska skyddas mot åtgärder som påtagligt kan skada värdena. Det är självfallet

inte möjligt eller lämpligt att enbart utifrån en begäran om planbesked

440

göra någon fullständig bedömning av om bestämmelserna i 2 kap. kom- Prop. 2009/10:170 mer att kunna uppfyllas. I vissa fall kan det dock redan vid behandlingen

av en begäran stå klart att åtgärden är olämplig eller inte genomförbar utifrån plan- och bygglagens bestämmelser. I sådana fall ska kommunen i sitt beslut ange skälen för avslaget, dvs. i vilka avseenden ansökan inte kan godtas som underlag för planläggning. Det kan t.ex. handla om en ansökan som avser en exploatering av ett område med starka motstående allmänna intressen, t.ex. natur- och kulturvärden eller att området är olämpligt att bebygga p.g.a. störningar från trafikbuller eller närhet till andra störande anläggningar. Kommunens bedömning och motivering underlättas av om det finns en aktuell översiktsplan som anger ställnings- taganden till allmänna intressen, framtida tätortsutbyggnad, utbyggnads- riktningar, grönområden eller vilka särskilt värdefulla kulturmiljöer som ska bevaras. Kommunens resurssituation bör inte utgöra skäl för ett nega- tivt planbesked. Däremot är det naturligt att resurssituationen får betydel- se när kommunen bedömer tidplanen för en planläggning som ändå be- döms lämplig eller önskvärd. Planläggningen bör ju självfallet inordnas i kommunens övergripande planprioritering, vilket kan innebära att plan- arbetet i vissa fall kan behöva skjutas framåt i tiden. Förslaget behandlas i avsnitt 11.2.

Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Processen innan en detaljplan antas
5 kap. 6 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller en
redogörelse för de olika stegen i detaljplaneprocessen innan en ny detalj-
plan kan antas.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
5 kap. 7 §
Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering.
Första punkten motsvarar innehållet i de nuvarande bestämmelserna
om s.k. enkelt planförfarande i 5 kap. 28 § (jfr föreslagna 15 § och 18 §
andra stycket). Även framöver ska det vara möjligt att tillämpa ett sådant
förfarande. Det förtydligas dock att ett sådant enkelt planförfarande inte
kan användas om förslaget kan antas medföra en betydande miljöpå-
verkan.
Andra punkten är ny. I den föreslås ett förenklat och samordnat för-
farande om detaljplanen enbart gäller en verksamhet som har tillstånds-
prövats eller ska tillståndsprövas enligt föreskrifter som har meddelats
med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken. Som framgår av föreslagna 16 §
innebär detta för det första att kommunen ges en möjlighet att hoppa över
samrådet om det för exakt samma verksamhet pågår en parallell till-
ståndsprövning enligt miljöbalken. I de fall tillståndsprövningen redan är
avslutad, bör en förutsättning för att hoppa över samrådet vara att den
miljökonsekvensbeskrivning som finns i tillståndsärendet är tillräcklig i
förhållande till de krav som ställs på en miljökonsekvensbeskrivning för
en plan, fortfarande är aktuell samt att samråd har skett i det andra ären-
det med alla som omfattas av krav på samråd enligt plan- och bygglagen.	441
	441

Om förutsättningarna för det förenklade förfarandet brister endast i det Prop. 2009/10:170 avseendet att samråd inte har skett i det andra ärendet med alla de som

omfattas av samråd enligt plan- och bygglagen, bör det vara tillräckligt att detaljplaneärendet kompletteras genom att samråd sker med dem som inte omfattades av samrådet i det andra ärendet. För det andra kan enligt föreslagna 19 § andra stycket och 21 § andra stycket även kungörelsen inför granskningen av planförslaget kunna förenklas. För det tredje bör kommunen i enlighet med föreslagna 23 § andra stycket kunna förenkla den slutliga granskningen av ett planförslag genom att hänvisa till hand- lingarna i tillståndsärendet i den mån informationen finns där. Kommu- nens granskningsutlåtande över de synpunkter som har kommit in under granskningstiden och kommunens förslag med anledning av synpunkter- na bör också avse de synpunkter som har kommit in i det andra ärendet. För att säkerställa att det har skett en planmässig bedömning, bör en grundläggande förutsättning för ett förenklat planförfarande i dessa fall vara att planförslaget är förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande över denna. Sakägarnas intressen i de delar som gäller verksamhetens miljöeffekter bör kunna anses beaktade genom till- ståndsprövningen enligt balken. Andra eventuella konsekvenser för vissa sakägare bör framgå av de planbeskrivningar som även i dessa fall måste upprättas och vara tillgängliga för yttranden. Sakägare bör därför ha lika goda möjligheter att bevaka sina intressen som vid de hittillsvarande dubbla förfarandena.

Tredje punkten är ny. I den föreslås ett förenklat förfarande om detalj- planen enbart gäller åtgärder som har prövats eller ska prövas genom upprättande och fastställande av en arbetsplan enligt väglagen (1971:948) eller en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649) om byggande av järnväg. I dessa fall bör förfarandet kunna förenklas på samma sätt som det kan i förhållande till tillståndsärenden enligt miljöbalken i andra punkten.

Bestämmelserna om enkelt planförfarande är inte tvingande, utan ger endast kommunen en möjlighet att förenkla sitt planarbete. För samtliga situationer bör en förutsättning vara planförslaget ska vara förenligt med översiktsplanen och länsstyrelsens granskningsyttrande.

Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.

Förslaget behandlas i avsnitt 11.4 och 20.

Underlag för detaljplanearbetet 5 kap. 8 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med inledningen till 5 kap. 19 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Lagrådet har efterfrågat ett förtydligande huruvida grundkartor och fas- tighetsförteckning utgör en del av detaljplanen. Varken grundkartor eller fastighetsförteckning är formellt en del av en detaljplan. Liksom i nuva- rande lagstiftning utgör grundkartan ett underlag för planen. Den inne- håller den information om fastighetsförhållanden – gränser och byggna- der – samt övrig information om planområdet som har betydelse för pla- nen och dess genomförande. Fastighetsförteckningen fyller funktionen att den anger de fastigheter som berörs av planförslaget och de fastighets-

442

ägare m.fl. som till följd härav är sakägare. Det har betydelse i samråds- Prop. 2009/10:170 skedet, granskningsskedet och när underrättelser om antagandet av plan-

en ska sändas ut.

Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer med Lag- rådets förslag.

5 kap. 9 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 19 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Ett förtydligande görs. I nuvarande be- stämmelser talas om fastigheter, mark som är samfälld för flera fastig- heter och andra områden. I samband med beredningsarbetet i detta lag- stiftningsärende har framkommit att med andra områden endast avses allmänna vattenområden. ”Andra områden” har således ersatts av ”all- männa vattenområden”.

Paragrafens innehåll överensstämmer med Lagrådets förslag.

5 kap. 10 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 18 § första stycket i den nuvarande lagen. Bestämmelsen ändras på det sättet att krav inte längre ställs på att detaljplanen ska grundas på ett program. I stället blir det frivilligt för kommunen att ange planens utgångspunkter och mål i ett särskilt program om det behövs för att underlätta detaljplanearbetet. En situation när ett program skulle underlätta detaljplanearbetet är exempel- vis om kommunens översiktsplan inte är aktuell i förhållande till de frågor som ska regleras i detaljplanen, dvs. då den föreslagna detaljplan- en kommer att sakna stöd i översiktsplanen. I bestämmelsen görs tydligt att det är kommunen och ingen annan som gör bedömningen om ett program behövs för att underlätta detaljplanearbetet.

Om ett program upprättas bör detta läggas till handlingarna i detalj- planeärendet.

Planprogrammet är – till skillnad från detaljplanen – inte bindande. Det ligger helt i kommunens bedömning om ett planprogram behövs. Be- hovsfrågan ska således inte gå att överpröva.

Förslaget behandlas i avsnitt 11.3.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

Samråd

5 kap. 11 §

Första stycket reglerar vilka kommunen ska samråda med i arbetet med att ta fram ett program eller ett förslag till detaljplan. Samrådskretsen motsvarar hela den krets som anges i 5 kap. 20 (punkterna 1, 2 och 4) och 25 §§ (punkten 3) i den nuvarande lagen.

I andra stycket tydliggörs vilka i samrådskretsen som kommunen en- dast behöver ge tillfälle till samråd. Detta inkluderar alla utom de som anges i första stycket 1.

443

Tredje stycket motsvarar i huvudsak innehållet i nuvarande 5 kap. 18 § Prop. 2009/10:170 fjärde stycket första meningen. Bestämmelsen har dock justerats för att

tydliggöra vilka bestämmelser i 6 kap. miljöbalken som avser samråd. Bestämmelserna motiveras i avsnitt 11.5.

Programmet utgör inte en del av planen.

Lagrådet har föreslagit en utformning av paragrafen som utgår från att planeringsunderlaget utgör en del av detaljplanen. Lagrådets förslag har inte följts eftersom det skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

5 kap. 12 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 21 § första stycket första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Para- grafen riktar sig till alla som deltar i samrådet.

Paragrafens innehåll överensstämmer med Lagrådets förslag.
5 kap. 13 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 5 kap. 21 §
första stycket andra‒fjärde meningarna i den nuvarande lagen med språk-
liga ändringar. Bestämmelsen har ändrats på det sättet att miljökonse-
kvensbeskrivningen inte längre omnämns. Att en sådan ska finnas med
om genomförandet av planen kan antas medföra en betydande miljöpå-
verkan framgår av 11 § tredje stycket. Likaså framgår av 4 kap. 33 och
34 §§ att planens konsekvenser ska framgå av planbeskrivningen. Enligt
4 kap. 31 § ska planbeskrivningen finnas tillsammans med planen och
därför behöver inte planens konsekvenser nämnas särskilt i denna be-
stämmelse.
Planeringsunderlaget utgör inte en del av planen.
Lagrådet har föreslagit en utformning av paragrafen som utgår från att
planeringsunderlaget utgör en del av detaljplanen. Lagrådets förslag har
inte följts eftersom det skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än
den avsedda.
5 kap. 14 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 22 § i den nuvarande
lagen med två ändringar.
För det första görs inte längre en hänvisning till 3 kap. i andra punkten.
Denna ändring är en konsekvens av att bestämmelserna om allmänna och
enskilda intressen föreslås samlas i 2 kap.
För det andra förs en ny femte punkt in. Enligt denna ska länsstyrelsen
verka för att en bebyggelse eller ett byggnadsverk inte blir olämplig med
hänsyn till människors hälsa eller säkerhet eller till risken för olyckor,
översvämning eller erosion. Termen ”byggnadsverk” läggs till som en
följd av den nya definitionen av ”bebyggelse” i 1 kap. 4 § och det faktum
att bestämmelsen bör tillämpas även på en byggnad eller en anläggning.
Tillägget görs för att få en bättre konsistens mellan länsstyrelsens över-
prövningsgrunder och vad länsstyrelsen ska samråda om och granska
under granskningstiden. Därmed görs tydligt att länsstyrelsen genom
aktiva insatser tidigt i planeringsprocessen ska bidra med sådant under-	444
	444

lag, råd och synpunkter som ger kommunen möjlighet att utforma plan-	Prop. 2009/10:170
förslaget så att ett senare statligt ingripande kan undvikas. Förslaget be-
handlas i avsnitt 11.6.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.
5 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 28 § andra stycket
första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
5 kap. 16 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och behandlar hur
samråd ska ske med ett sådant planförslag som avses i 7 § 2 eller 3 (se
kommentar till 7 §). Bestämmelsen motiveras i avsnitt 11.4.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
5 kap. 17 §
Första stycket motsvarar innehållet i 5 kap. 21 § andra stycket och 5 kap.
28 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar och förtydliganden.
I andra stycket anges hur samrådsredogörelsen ska utformas om ge-
nomförandet av detaljplanen kan antas medföra en betydande miljöpåver-
kan. Innehållet i paragrafen överensstämmer i princip med 5 kap. 18 §
andra stycket i den nuvarande lagen men har begränsats till att avse ut-
formningen av samrådsredogörelsen med hänvisning till den bestämmel-
se i 6 kap. miljöbalken som handlar om detta.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
Kungörelse och granskning
5 kap. 18 §
Paragrafen är ny. Den innebär att kungörelse och granskning ska ske av
ett förslag till detaljplan direkt när samrådet är klart. Undantag görs för
sådant förslag till enkelt planförfarande som avses i 7 § 1. För sådana
enkla förslag behöver kungörelse av förslaget inte ske. Detta stämmer
överens med nuvarande bestämmelser för enkelt planförfarande i 5 kap.
28 §.
Planförslaget behöver således inte längre ställas ut. Kommunen ska en-
dast se till att handlingarna finns tillgängliga för granskning under en
granskningstid på minst tre veckor. Under granskningstiden ska kom-
munen se till att förslaget, tillsammans med samrådsredogörelsen och
annat underlag, finns tillgängliga för den som vill granska det. De änd-
ringar som samrådet om planförslaget har medfört bör arbetas in i plan-
handlingarna inför granskningen. Om granskningen medför att större	445

ändringar måste göras i planhandlingarna bör det krävas att en förnyad Prop. 2009/10:170 granskning sker.

Bestämmelsen ger möjlighet att korta granskningstiden. Genom att in- hämta ett aktivt godkännande från alla berörda, kan kommunen gå vidare till nästa steg i processen utan att invänta tvåveckorsfristen.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

5 kap. 19 §

Paragrafen reglerar hur kungörelse av förslag till detaljplan ska ske. Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med det som finns i 5 kap. 24 § i den nuvarande lagen om kungörelse om utställning.

Första stycket 1–3 överensstämmer med innehållet i 5 kap. 24 § första stycket 1‒3 i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Enligt första stycket 4 ska det framgå av kungörelsen var förslaget finns tillgängligt för granskning.

Enligt första stycket 5 ska det framgå av kungörelsen att den som vill granska förslaget ska göra detta inom en viss tid, den s.k. gransk- ningstiden. Denna tid ska vara minst tre veckor.

Enligt punkten 6 ska det framgå av kungörelsen till vem synpunkter på förslaget ska lämnas. Innehållet i punkterna 5-6 överensstämmer i princip med 5 kap. 24 § första stycket 5 i den nuvarande lagen.

Innehållet i punkten 7 överensstämmer med punkten 6 i den nuvarande lagen med den ändringen att kravet på att synpunkter senast ska ha framförts under utställningstiden ersätts med att synpunkter ska ha lämnats senast under granskningstiden. Dessutom tydliggörs i enlighet med Lagrådets förslag att synpunkterna ska lämnas skriftligen.

Andra stycket överensstämmer med innehållet i 5 kap. 24 § andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Tredje stycket är nytt och innebär att kungörandet får samordnas med kungörandet i det andra ärendet om fråga är om ett sådant förslag till de- taljplan som avses i 7 § 2 eller 3 (se kommentar till 7 §). Denna nyhet motiveras i avsnitt 11.4.

Lagrådet har föreslagit en annan språklig utformning av paragrafen (jfr kommentarerna till 15 och 16 §§).

5 kap. 20 §

Första punkten överensstämmer med innehållet i 5 kap. 25 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Andra punkten överensstämmer med innehållet i 5 kap. 24 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar liksom konse- kvensändringar med anledning av att genomförandebeskrivningen enligt förslaget är en del av planbeskrivningen och planbeskrivningen ska finnas tillsammans med planförslaget (jfr 4 kap. 31 §).

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

446

5 kap. 21 §	Prop. 2009/10:170
Första stycket överensstämmer med 5 kap. 26 § första stycket i den
nuvarande lagen med språkliga ändringar och med konsekvensändringar
dels då nuvarande utställning ersätts med en granskning, dels med anled-
ning av att genomförandebeskrivningen liksom miljökonsekvensbeskriv-
ningen i 4 kap. 31, 33 och 34 §§ föreslås vara en del av planbeskriv-
ningen. En hänvisning görs till sådant underlag som avses i 8‒10 §§ dvs.
grundkarta, fastighetsförteckning och program för planen.
Andra stycket är nytt och innebär att kommunen i fall som avses i 7 § 2
eller 3 och om kungörandet har samordnats får fullgöra sin skyldighet att
hålla förslaget tillgängligt genom att hålla en kopia av handlingarna i det
andra ärendet tillgänglig om informationen finns i det ärendet (se
kommentaren till 7 §). Denna ändring behandlas i avsnitt 11.4.
Lagrådet har föreslagit en annan språklig utformning av paragrafen (jfr
kommentarerna till 15 och 16 §§).
5 kap. 22 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och reglerar läns-
styrelsens skyldighet att yttra sig och vad som ska framgå av ett yttrande
från länsstyrelsen som lämnas över planförslaget under granskningstiden.
Kriterierna i punktuppställningen motsvarar vad som ska framgå av ett
granskningsyttrande från länsstyrelsen över ett förslag till översiktsplan
(jfr kommentaren till 14 § och till 3 kap. 16 §). Bestämmelsen kommen-
teras i avsnitt 11.6.
Det är planförslagets inverkan på riksintressena eller följsamhet till
miljökvalitetsnormerna etc. som ska vara avgörande för länsstyrelsens
skyldighet att yttra sig.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
5 kap. 23 §
Första stycket överensstämmer med innehållet i 5 kap. 27 § första stycket
i den nuvarande lagen med den ändringen att ”utställningstiden” ersätts
med ”granskningstiden”. Kommunens utlåtande benämns gransknings-
utlåtande. Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 11.3.
Andra stycket är nytt och behandlar vad som ska gälla för sådant detalj-
planeförslag som avses i 7 § 2 eller 3.
Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 11.4.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
5 kap. 24 §
Första stycket överensstämmer med innehållet i 5 kap. 27 § andra stycket
första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I konse-
kvens med förslaget i avsnitt 11.3 benämns utlåtandet ”gransknings-
utlåtande”. Granskningsutlåtandet är inte en del av detaljplanen.	447
	447

Andra stycket överensstämmer, tillsammans med innehållet i 23 § Prop. 2009/10:170 första stycket, med innehållet i 5 kap. 27 § första stycket i den nuvarande

lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan betydelse än den avsedda.

5 kap. 25 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 27 § tred- je stycket i den nuvarande lagen med en konsekvensändring med anled- ning av att ”utställningen” ersätts av ”granskning”.

Föreläggande om anspråk på ersättning eller inlösen 5 kap. 26 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med innehållet i 5 kap. 28 a § första stycket första och andra meningarna i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I enlighet med Lagrådets förslag tydlig- görs att föreläggandet dels måste innehålla en upplysning om planför- slagets innebörd, dels en upplysning om att rätten till ersättning eller in- lösen kan gå förlorad om den förelagde inte inom en viss tid anmäler sitt anspråk. På förslag av Lagrådet framgår också av paragrafen att det i 28 § finns en bestämmelse om att kommunen inte får anta planen innan tidsfristen i föreläggandet har löpt ut.

Lagrådet har föreslagit att ett föreläggande ska innehålla en upplysning om de detaljplanebestämmelser som kan antas medföra skada, men inte en upplysning om ett förslag till upphävande av en detaljplan – som också kan innebära en skada. En sådan inskränkning av innehållet är inte avsedd och paragrafen har därför inte utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Antagandet av en detaljplan 5 kap. 27 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 29 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Avseende det nya uttrycket ” av stor vikt eller har principiell betydelse” se föreslagna 7 §, 12 kap. 6 § och kommentaren i avsnitt 11.1.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

5 kap. 28 §

Första stycket motsvarar, tillsammans med föreslagna 26 §, 5 kap. 28 a § första stycket i den nuvarande lagen. Syftet med bestämmelsen är att det vid antagandet ska finnas ett fullständigt underlag om de ekonomiska konsekvenserna av ett genomförande av planen.

Andra stycket överensstämmer med innehållet i 6 kap. 19 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

448

5 kap. 29 § Prop. 2009/10:170

Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering. Första och andra styckena överensstämmer med innehållet i 5 kap. 30 § första stycket och tredje stycket första meningen i den nuvarande lagen med den ändringen att ett meddelande också ska skickas till lantmäterimyn- digheten (jfr. 11 §).

Tredje stycket är nytt och innebär att kommunen ska skicka gransk- ningsutlåtandet till länsstyrelsen tillsammans med meddelandet om att planen har antagits om länsstyrelsen inte har fått utlåtandet tidigare.

Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer med Lag- rådets förslag bortsett från Lagrådets förslag att benämna gransknings- utlåtandet för granskningsredogörelse.

5 kap. 30 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med innehållet i 5 kap. 30 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

5 kap. 31 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 18 § fjärde stycket sista meningen i den nuvarande lagen med språkliga änd- ringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

5 kap. 32 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med innehållet i 5 kap. 31 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. En följdänd- ring föreslås dock i första stycket andra punkten. Det nuvarande omnäm- nandet av genomförandebeskrivningen tas bort som en konsekvens av att genomförandebeskrivningen föreslås vara en del av planbeskrivningen

Lagrådet har föreslagit en lydelse av punkten 3 som antyder att kungörelsen ska uppfylla alla kraven i 19 § dvs. även i frågan om vad som ska framgå av kungörelsen. Detta är inte syftet. Kravet är begränsat till att kungörelsen ska ske på det sätt som sägs i 19 §. I övrigt har paragrafen utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Meddelanden till samfälligheter och bostadsrättshavare 5 kap. 33 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 25 § andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

5 kap. 34 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och reglerar vad
som ska gälla för meddelande till bostadsrättshavare. Ett meddelande
inför och efter granskningen samt efter antagandet får, i stället för att
skickas till bostadsrättshavaren, skickas till en ledamot av styrelsen för	449

bostadsrättsföreningen. Denna möjlighet får dock endast användas om Prop. 2009/10:170 kommunen saknar en känd adress till bostadsrättshavaren.

Bestämmelsen kommenteras i avsnitt 11.3.

Meddelanden till ett stort antal personer 5 kap. 35 §

Första stycket består av två punkter. Termen ”personer” i ingressen om- fattar alla slags personer, såväl fysiska som juridiska personer.

Första punkten överensstämmer med innehållet i 5 kap. 25 § tredje stycket första meningen i den nuvarande lagen.

Andra punkten överensstämmer med innehållet i 5 kap. 30 § andra stycket första meningen i den nuvarande lagen. Båda punkterna inne- håller språkliga ändringar.

Andra stycket överensstämmer med innehållet i 5 kap. 30 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag men med en lydelse som gör tydligt att paragrafen reglerar undantag från annars gällande skyldigheter

5 kap. 36 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 25 § tredje stycket andra meningen och 5 kap. 30 § andra stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

5 kap. 37 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 25 § tredje stycket sista meningen och 5 kap. 30 § andra stycket sista me- ningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Att ändra och upphäva detaljplaner 5 kap. 38 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 12 § första stycket och 32 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Den språkliga utformningen överensstämmer i allt väsentligt med Lag- rådets förslag.

Att anta, ändra och upphäva områdesbestämmelser 5 kap. 39 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 kap. 33 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I paragrafen anges de para- grafer som är relevanta för beslut om områdesbestämmelser.

Paragrafen skiljer sig från Lagrådets förslag på så sätt att de bestäm- melser om detaljplaner som är relevanta för beslut som rör områdesbe-

450

Skyldighet att utan ersättning upplåta eller avstå mark eller annat	Prop. 2009/10:170
utrymme
6 kap. 3 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med avsikten i 6 kap. 19 § första
stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I
stället för att rikta sig enbart mot länsstyrelsen med en indirekt skyldighet
till den som äger marken eller utrymmet riktar sig den nya bestämmelsen
direkt till den som har skyldigheten. Att det är länsstyrelsen som ska be-
sluta om upplåtande utan ersättning på ansökan av kommunen framgår
av föreslagna 5 §.
Den språkliga utformningen av paragrafen överensstämmer i huvudsak
med Lagrådets förslag.
6 kap. 4 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 19 § första stycket
första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I stället
för att rikta sig enbart mot länsstyrelsen med en indirekt skyldighet till
den som äger marken eller utrymmet riktar sig den nya bestämmelsen
direkt till den som har skyldigheten. Att det är länsstyrelsen som ska be-
sluta om upplåtande utan ersättning på ansökan av kommunen framgår
av föreslagna 5 §.
Lagrådet har efterfrågat en förklaring av vad som avses med ”allmän
byggnad”.
Paragrafen avser att reglera mark för allmän byggnad vilket i en detalj-
plan regleras som kvartermark för allmän ändamål. Av förarbetena till
nuvarande lag (prop. 1985/86:1, s.712) framgår att inom begreppet kvar-
tersmark för allmän ändamål ryms en rad skiftande verksamheter såsom
skola, reningsverk, simhall, värmecentral m.m. All verksamhet som har
ett offentligt organ som huvudman (stat, landsting och kommun) inklu-
deras i uttrycket. Dock inte offentligt ägda bolag, stiftelser m.fl. Sedan
nuvarande lag infördes gäller att en användning för allmänt ändamål på
kvartersmark alltid ska specificeras i en detaljplan.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 5 §
Tillsammans med innehållet i föreslagna 3 och 4 §§ överensstämmer
första stycket med innehållet i inledningen till 6 kap. 19 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Andra stycket överensstämmer med innehållet i 6 kap. 19 § andra
stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Lagrådet har
efterfrågat en förklaring av vad som avses med ”nytta” i bestämmelsen
och hur bestämmelsen förhåller sig till Europakonventionens bestämmel-
ser om skydd för äganderätten (se avsnitt 12).
Tredje stycket överensstämmer med innehållet i 6 kap. 19 § fjärde
stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
	452

6 kap. 6 och 7 §§	Prop. 2009/10:170
Tillsammans överensstämmer bestämmelserna med innehållet i 6 kap.
20 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Innehållet i 6 §
överensstämmer med innehållet i 6 kap. 20 § första stycket första men-
ingen i den nuvarande lagen och 7 § med övriga delar av bestämmelsen.
Det är kommunen som svarar för verksamheten vid den kommunala
lantmäterimyndigheten. Det är den kommunala lantmäterimyndigheten
som fullgör kommunens uppgifter enligt 8 § första stycket sista ledet, se
5 § lagen (1995:1393) om kommunal lantmäterimyndighet.
6 kap. 8 §
Första stycket överensstämmer med innehållet i 6 kap. 19 § tredje stycket
första meningen i den nuvarande lagen.
Andra stycket överensstämmer med innehållet i 6 kap. 22 § i den nu-
varande lagen.
Språkliga ändringar har gjorts jämfört med bestämmelserna i den nu-
varande lagen.
6 kap. 9 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 19 § tredje stycket
sista meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
6 kap. 10 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 21 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar. I paragrafen tydliggörs samtidigt att det
är kommunen som ska ersättas för den skada som uppkommer.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 11 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 23 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Konkurrens mellan olika rättigheter till mark eller annat utrymme
6 kap. 12 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 25 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Kommunens rätt att lösa fastigheter, mark och andra utrymmen
6 kap. 13 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 17 § första, andra och
fjärde styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Lagrådet har efterfrågat en förklaring av vad som avses med ”annat än
enskilt bebyggande”. Av proposition 1986/87:1 s. 216 framgår att en
kommun har rätt att lösa bl.a. mark som är avsedd för annat än enskilt
byggande i bl.a. stadsplaner. Uttrycket ”annat än enskilt byggande” före-	453

Ordnandet av allmänna platser	Prop. 2009/10:170
6 kap. 18 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 26 § andra stycket
och 27 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag men
har fått en annan språklig och redaktionell utformning.
6 kap. 19 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 29 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafens innehåll överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 20 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 28 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Underhållet av allmänna platser
6 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 30 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
6 kap. 22 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 30 § andra stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 23 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 30 § tredje stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Fastighetsägares skyldighet att betala gatukostnader m.m.
6 kap. 24 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 31 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Lagrådet har efterfrågat en förklaring av hur kostnadsfördelningsmo-
dellen i denna paragraf förhåller sig till den i 25 §. Modellerna är fakul-
tativa i förhållande till varandra, men båda får inte användas samtidigt.
Enligt denna paragraf kan kommunen välja att göra områdesvisa uttag
och enligt 25 § kan kommunen välja att göra uttag per gata eller gatudel.
Detta senare alternativ väljs om gatukostnaderna ska tas ut för ett litet
område. Vid uttag för gata eller gatudel tas kostnaderna ut av de fastig-
heter som är belägna vid gatan eller gatudelen. Fördelningen är given av
reglerna i paragraferna. Vissa kostnader såsom t.ex. gatubelysning får
fördelas lika mellan fastigheterna.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.	455

6 kap. 25 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 32 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar. I paragrafen tydliggörs att bestämmelsen
om kostnadsfördelning för att anlägga eller förbättra en gata enligt denna
paragraf inte kan tillämpas samtidigt som med bestämmelsen i föreslagna
24 §. Kommunen måste således välja mellan dessa två metoder.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 26 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 37 § i den nuvarande
lagen med språkliga förtydliganden och ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 27 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 34 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Samråd och granskning före beslut om kostnadsfördelning
6 kap. 28 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 36 § första och andra
styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Lagrådet har
föreslagit att samrådsredogörelsen görs mer omfattande och detaljrik än
enligt gällande rätt. Regeringen kan konstatera att inte någon av de utred-
ningar som har föregått detta ärende har funnit att innehållet i samråds-
redogörelsen borde ändras. Skäl saknas således för en sådan ändring i sak
som Lagrådet har föreslagit.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
6 kap. 29 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt. I bestämmelsen tydliggörs att om
kommunens förslag avser ersättningsskyldighet enligt 24 § ska förslaget
finnas tillgängligt för granskning. Kravet i 6 kap. 36 § tredje stycket om
utställning i den nuvarande lagen ersätts därmed med ett krav på gransk-
ning. Denna ändring är en konsekvens av den föreslagna ändringen i
5 kap. Hur kungörelse om förslaget ska ske och vad som ska framgå av
kungörelsen motsvarar i tillämplig utsträckning de krav som uppställs i
föreslagna 5 kap. 19 §.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Förslaget behandlas i avsnitt 12.
6 kap. 30 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt. Att förslaget till kostnadsfördelning
under granskningstiden ska göras tillgängligt tillsammans med samråds-
redogörelsen framgår av 6 kap. 36 § tredje stycket fjärde meningen i den
nuvarande lagen. Nytt är att ”granskningstiden” ersätter ”utställningsti-
	456

melsen (33 §) har placerats i en egen paragraf bör också denna jämk- Prop. 2009/10:170 ningsbestämmelse göra det.

6 kap. 38 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 35 § fjärde stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Lagrådet har efterfrågat en förklaring om vad som händer med den tidigare ägarens betalnings- skyldighet när en fastighet byter ägare. Eftersom betalningsskyldigheten är kopplad till fastigheten och inte till ägaren är det den nya ägaren som tar över betalningsskyldigheten från och med tillträdesdagen.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Kapitlets tillämpning på samfälligheter
6 kap. 39 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 6 kap. 38 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag.
7 kap. Regionplanering
7 kap. 1 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 7 kap. 1 § första stycket
första meningen och 2 § i den nuvarande lagen.
Paragrafens utformning överensstämmer i huvudsak med Lagrådets
förslag.
7 kap. 2 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 7 kap. 1 § andra stycket
första och andra meningarna i den nuvarande lagen med språkliga änd-
ringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
7 kap. 3 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 7 kap. 1 § andra stycket
sista meningen i den nuvarande lagen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
7 kap. 4 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 7 kap. 1 § tredje stycket i
den nuvarande lagen med det tillägget att en hänvisning till lagen (1987:
147) om regionplanering för kommunerna i Stockholms län har tagits in
för att underlätta tillämpningen.
7 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 7 kap. 3 § första och tredje
styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.	458
	458

7 kap. 12 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 7 kap. 8 § andra stycket i
den nuvarande lagen i den del som gäller upphävande av en regionplan
med de konsekvensändringar som följer av ändringarna i 10 §.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
8 kap. Krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna
platser
I kapitlet samlas alla bestämmelser om krav på byggnadsverk, byggpro-
dukter, tomter och allmänna platser som finns i olika kapitel i den
nuvarande plan- och bygglagen samt i lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Byggnadsverks utformning
8 kap. 1 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller de
krav som byggnader ska uppfylla. En prövning av om dessa krav är
uppfyllda görs i första hand i samband med ansökan om bygglov (se
kommentaren till 2 §).
Första punkten handlar om ett krav på ändamålsenlighet. Detta krav
överensstämmer med nuvarande tekniska egenskapskrav i 2 § första
stycket 7 lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. Kravet återfinns även i 5 § 7.
Andra punkten handlar om vilka estetiska krav som ska ställas på en
byggnad. För att underlätta tillämpningen är kravet ändrat i första hand
språkligt jämfört med kravet i 3 kap. 1 § i den nuvarande lagen.
Tredje punkten handlar om ett krav på tillgänglighet och användbarhet
för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga. Detta krav
överensstämmer med nuvarande tekniska egenskapskrav i 2 § första
stycket 8 lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. Kravet återfinns också i 4 § 8.
Förslaget behandlas i avsnitt 14.1.
8 kap. 2 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Första stycket
innehåller anvisningar om när och hur kraven i 1 § ska uppfyllas, dvs.
kraven ska uppfyllas i de situationer och i den omfattning som anges i
paragrafen. Det betyder att kraven inte kan ställas på en befintlig bygg-
nad så länge den inte är föremål för någon av de angivna situationerna.
Särskilda krav på befintliga byggnadsverk kan dock följa av andra be-
stämmelser i lagen, t.ex. reglerna om enkelt avhjälpta hinder i 3 § andra
stycket. Av inledningen till första stycket framgår vidare att det finns
bemyndiganden i 16 kap. 2 § att meddela föreskrifter om dessa krav. De-
finitioner av termerna och uttrycken ”ändring av en byggnad”, ”ombygg-
nad” och ”nybyggnad” finns i 1 kap. 4 §.
Första stycket 2 innebär att vid ombyggnad ska kraven i 1 § som
huvudregel uppfyllas för hela byggnaden, även om ombyggnaden avser	460
	460

en avgränsbar del av byggnaden. Det är endast om det inte är rimligt att Prop. 2009/10:170 uppfylla kraven för hela byggnaden som man kan nöja sig med att upp-

fylla kraven endast för den avgränsbara del av byggnaden som förnyas med ombyggnaden.

Andra stycket överensstämmer med innehållet i 17 kap. 21 a § i den nuvarande lagen med språkliga förtydliganden.

Förslaget behandlas i avsnitt 14.1 och 14.2.

Paragrafens utformning överensstämmer delvis med Lagrådets förslag, men har fått en lydelse som gör tydligt att paragrafen är en avgränsning av hur och när kraven i 1 § ska uppfyllas.

8 kap. 3 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att det kommer att framgå av föreskrifter som regeringen meddelar med stöd av bemyndigandet i 16 kap. 2 § 1 och 2 i vilken utsträckning bestämmel- serna i 1 och 2 §§ är tillämpliga också på anläggningar, skyltar och ljusanordningar. I sak innebär bestämmelsen inget nytt.

Första punkten överensstämmer med innehållet i 3 kap. 14 § första stycket i den nuvarande lagen med den hänvisning som där finns till 1 och 3 §§ samt 2 § lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Andra punkten överensstämmer med innehållet i 3 kap. 14 § andra stycket i den nuvarande lagen med den hänvisning som där finns till 1 §. Punkten bör även omfatta de nya kraven i 1 § 1 och 3.

Förslaget behandlas i avsnitt 14.1.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Byggnadsverks tekniska egenskaper 8 kap. 4 §

Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering, men överensstämmer i huvudsak med innehållet i 2 § första stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Av första stycket framgår att ett byggnadsverk ska uppfylla vissa tek- niska egenskaper. Med undantag för vissa språkliga ändringar motsvarar punkterna i sin helhet de punkter som i dag återfinns i 2 § första stycket lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Av andra stycket framgår att den närmare preciseringen av kraven framgår av föreskrifter som har meddelats med stöd av bemyndigandet i föreslagna 16 kap. 2 §.

Förslaget behandlas i avsnitt 14.3.

Paragrafens innehåll överensstämmer med Lagrådets förslag.

8 kap. 5 §

Första och tredje styckena överensstämmer med innehållet i nuvarande 2 § inledningen till första stycket lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar. Den nya formuleringen i första stycket tydliggör att paragrafen innehåller anvisningar om när och

hur kraven i 4 § ska uppfyllas, dvs. kraven ska uppfyllas i de situationer

461

och i den omfattning som anges i paragrafen. Det betyder att kraven inte Prop. 2009/10:170 kan ställas på en befintlig byggnad så länge den inte är föremål för någon

av de angivna situationerna. Särskilda krav på befintliga byggnadsverk kan dock följa av andra bestämmelser i lagen, t.ex. reglerna om enkelt avhjälpta hinder i 3 § andra stycket.

Andra stycket är nytt och förtydligar dels att det är de krav som ställs när uppförandet eller ändringen av byggnadsverket görs som ska upp- fyllas, dels att kraven, om inte annat sägs i föreskrifter som har med- delats med stöd av bemyndigandet i 16 kap. 2 §, vid nybyggnad ska uppfyllas för hela byggnaden, att kraven vid ombyggnad ska uppfyllas för hela byggnaden eller, om detta inte är rimligt, den betydande och avgränsbara del av byggnaden som förnyas genom ombyggnaden, och att kraven vid annan ändring av en byggnad än ombyggnad ska uppfyllas endast i fråga om ändringen. Detta överensstämmer med de krav som gäller vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring vid prövning av kraven i 2 §.

Förslaget behandlas i avsnitt 14.3.

Paragrafens utformning överensstämmer delvis med Lagrådets förslag, men har fått en lydelse som gör tydligt att paragrafen är en avgränsning av hur och när kraven i 4 § ska uppfyllas.

Undantag från utformnings- och egenskapskraven på byggnadsverk 8 kap. 6 §

Innehållet i paragrafen motsvarar i huvudsak delar av nuvarande 12 § andra stycket förordningen (1994:1215) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Bestämmelsen innebär att undantag från kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga i 1 § görs i vissa fall för arbetslokaler samt för fri- tidshus med högst två bostäder.

Förslaget behandlas i avsnitt 14.1 och 3. Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

8 kap. 7 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att kraven i 1 och 4 §§ vid ändring och flyttning av byggnadsverk får anpas- sas och avsteg göras med hänsyn tagen till vissa omständigheter. För det första får kraven anpassas med hänsyn till ändringens omfattning eller flyttningens syfte samt med hänsyn till byggnadens förutsättningar och kapitlets bestämmelser om varsamhet och om förbud mot förvanskning.

Avsteg från kravet på tillgänglighet och användbarhet för personer med nedsatt rörelse- eller orienteringsförmåga får endast göras om det med hänsyn till ändringens omfattning, flyttningens syfte och byggnadens standard är uppenbart oskäligt att uppfylla kraven. Enligt bemyndigandet i 16 kap. 2 § 4 kan regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer meddela föreskrifter om att vissa krav alltid ska uppfyllas vid nybyggnad, ombyggnad eller annan ändring av en byggnad. Om en sådan föreskrift har meddelats kan anpassning och avsteg från kraven inte göras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer har

462

Allmänna platser och andra områden	Prop. 2009/10:170
8 kap. 12 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med delar av 3 kap. 18 § och
17 kap. 21 a § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar och förtyd-
liganden.
Förslaget till förtydliganden i andra stycket behandlas i avsnitt 14.2.
Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag
Förbud mot förvanskning
8 kap. 13 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. I den samlas alla
regler om förbud mot förvanskning. Innehållet överensstämmer med
innehållet i bestämmelserna om förvanskning i 3 kap. 12 §, 14 § första
stycket, 17 § andra stycket och 18 § första stycket i den nuvarande lagen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Underhåll och varsamhet
8 kap. 14 §
Paragrafen är ny. I den samlas regler om underhåll av byggnadsverk. In-
nehållet överensstämmer med bestämmelserna i 3 kap. 13 § och 14 §
första stycket i den nuvarande plan- och bygglagen och 2 § tredje stycket
lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Den ändring som görs i förhållande till nuvarande bestämmelse i 3 kap.
13 § är att underhållet och skicket ska avse inte bara byggnadsverkets
yttre utan även byggnadsverkets inre. Denna ändring görs för bättre över-
ensstämmelse med bestämmelserna om tekniska egenskapskrav som
avser både byggnadsverkets yttre och inre underhåll. I stället för att ange
att en anordning ska ”hållas i stånd” anges att den ska ”hållas i sådant
skick att den alltid fyller sitt ändamål”. Någon ändring i sak är dock inte
avsedd. Förslaget behandlas i avsnitt 14.5.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
8 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak med 3 kap. 17 § första,
tredje och fjärde styckena i den nuvarande lagen med språkliga änd-
ringar. I stället för att ange att den anordning som avses i andra stycket
ska ”hållas i stånd” anges att den ska ”hållas i sådant skick att den fyller
sitt ändamål”.
Lagrådet har föreslagit en utformning av tredje stycket som begränsar
byggnadsnämndens möjlighet att besluta om plantering till situationer då
vården eller skötseln av tomten är bristfällig. En sådan begränsning är
inte avsedd. Byggnadsnämndens ska ha möjlighet att besluta om plan-
tering så snart ett sådant beslut kan anses behövas för att begränsa risken
för olycksfall eller för att betydande olägenheter för omgivningen eller
trafiken inte ska uppkomma.
	464

8 kap. 16 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 3 kap. 18 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Placeringen av paragrafen och dess innehåll stämmer överens med
Lagrådets förslag.
8 kap. 17 §
Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering och handlar
om varsamhet vid ändring och flyttning av en byggnad. Den del av
bestämmelsen som reglerar ändring av en byggnad överensstämmer med
innehållet i 3 kap. 10 § i den nuvarande lagen. Samma krav på varsamhet
bör ställas vid flyttning av byggnad. Förslaget om reglering av
flyttningssituationen behandlas i avsnitt 14.4.
I paragrafen används uttrycken ”ändring av en byggnad” och ”flyttning
av en byggnad” för att det inte ska råda någon tvekan om att det rör sig
om sådana ändringar och flyttningar som definieras i 1 kap. Innehållet
överensstämmer med Lagrådets förslag.
8 kap. 18 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 3 kap. 14 § första stycket i
den nuvarande lagen. Utöver språkliga ändringar görs endast den änd-
ringen att en hänvisning till 16 kap. i stället för 8 kap. förs in. Anledning-
en är att regeringen enligt förslag i avsnitt 6.2 framöver ska meddela
föreskrifter om vilka anläggningar utöver sådana byggnader som regleras
i 9 kap. som ska vara bygglovspliktiga.
Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag.
Byggprodukters lämplighet
8 kap. 19 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 4 § lagen om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar.
Utsläppande på marknaden
8 kap. 20 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 5 § lagen om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar.
8 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med innehållet i 6 § lagen om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar.
Typgodkännande och tillverkningskontroll
8 kap. 22 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande 18 §
första och andra styckena, 19 § och 20 § lagen om tekniska egenskaps-	465
	465

krav på byggnadsverk, m.m. i de delar som avser typgodkännande. De Prop. 2009/10:170 kvalificeringskriterier som räknas upp i nuvarande 18 § andra stycket

återfinns i 16 kap. 6 § andra stycket i förslaget till ny lag.

I första stycket görs vissa preciseringar för att förtydliga att den som
ska typgodkänna byggprodukterna inte måste vara ackrediterad för
uppgiften att typgodkänna byggprodukter i Sverige utan att det räcker att
motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom EU eller
EES uppfylls. Ändringen är en följd av tjänstedirektivet (se avsnitt 22).
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag, men
har anpassats för bättre överensstämmelse med gällande rätt.
8 kap. 23 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 18 § tredje stycket samt 19
och 20 §§ lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. i
delar som avser tillverkningskontroll.
Lagrådet har efterfrågat ett förtydligande om varför ett bevis behöver
utfärdas när villkoren redan framgår av beslutet om typgodkännande
enligt första stycket. Vidare tycker Lagrådet att det är oklart varför den
som svarar för typgodkännandeprövningen ska utfärda intyg om att vissa
byggprodukter, som inte är typgodkända, omfattas av tillverkningskon-
troll.
Mot bakgrund av Lagrådets frågor har både denna paragraf och 22 §
justerats för att bättre stämma överens med nuvarande lydelse i 18–20 §§
lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Liksom i dag
ska möjlighet finnas både för frivilligt och obligatoriskt typgodkännande.
Likaså ska möjlighet finnas för tillverkningskontroll oavsett om mate-
rialet, konstruktionen eller anordningen är typgodkänd eller inte.
Ett typgodkännande ska förenas med ett villkor om tillverkningskont-
roll endast om ett sådant villkor behövs för att säkerställa att byggpro-
dukten ska anses uppfylla den eller de krav som typgodkännandet avser.
Paragrafen har getts en annan språklig utformning än Lagrådet har
föreslagit eftersom Lagrådets förslag skulle ge bestämmelsen en annan
betydelse än den avsedda.
Hissar och linbaneanläggningar
8 kap. 24 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med nuvarande 2 a § lagen om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar.
Ventilationssystem
8 kap. 25 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med nuvarande
15 och 16 §§ lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
med språkliga ändringar. En ändring föreslås dock och det är en stryk-
ning av sista delen av nuvarande 16 § som innebär att kommunala
nämnder kan godkänna personer för viss kontroll. Likaså läggs till att
detta godkännande inte bara kan utföras av någon som ackrediterats för
detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll utan	466
	466

Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag, men Prop. 2009/10:170

ligger närmare lydelsen av gällande rätt.
9 kap. 6 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 4 b § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar. Det faktum att bestämmelsen har justerats
språkligt på det sättet att orden ”en” eller ”ett” placeras framför flertalet
substantiv innebär ingen begränsning till ett visst antal i sak.
Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag, men
ligger närmare lydelsen av gällande rätt. I samband med den slutliga be-
redningen av ärendet har framkommit att det nuvarande uttrycket ”sam-
lad bebyggelse” bör slopas i den nya lagen och ersättas av det i före-
slagna 1 kap. 4 § definierade uttrycket ”sammanhållen bebyggelse”. För
att denna förändring inte ska leda till ändrade förutsättningar för tillämp-
ningen av denna paragraf justeras utformningen av tredje stycket på så
sätt att ”eller om åtgärden vidtas inom en sammanhållen bebyggelse och
bygglov behövs med hänsyn till omfattningen av byggnadsverk i bebygg-
elsen” läggs till.
Den nuvarande skillnaden i betydelse mellan uttrycken ”sammanhållen
bebyggelse” och ”samlad bebyggelse” beskrivs i avsnitt 7.
9 kap. 7 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i sak med 8 kap. 5 § i den nu-
varande lagen. Av bestämmelsen framgår att även en kommun i en de-
taljplan eller i områdesbestämmelser kan besluta om undantag från krav
på bygglov. Sådana undantag får kommunen besluta endast om det finns
stöd för detta i föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av
16 kap. Det faktum att bestämmelsen har justerats språkligt på det sätt att
orden ”en” eller ”ett” placeras framför flertalet substantiv innebär ingen
begränsning till ett visst antal i sak.
Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag, men
ligger närmare lydelsen av gällande rätt (jfr kommentaren till föreslagna
6 § avseende slopandet av uttrycket ”samlad bebyggelse” och den nya
texten i andra stycket).
9 kap. 8 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt, men överensstämmer i sak med
8 kap. 2 §, 3 § första stycket 2 och 6–7 § i den nuvarande lagen. Av be-
stämmelsen framgår att även andra åtgärder än de som räknas upp i 2 §
kan omfattas av krav på bygglov. Bestämmelsen avser både byggnader
och andra anläggningar.
Enligt första punkten kan sådana utökade krav föreskrivas av reger-
ingen med stöd av ett bemyndigande i 16 kap.
Enligt andra till femte punkterna kan även en kommun i en detaljplan
eller i områdesbestämmelser besluta om krav på bygglov. Av kommenta-
ren till föreslagna 6 § framgår skälen till varför uttrycket ”samlad bebyg-
gelse” i gällande rätt bör ersättas av det i 1 kap. 4 § definierade uttrycket
”sammanhållen bebyggelse”. Till skillnad från föreslagna 6 och 7 §§ be-
höver bytet av uttryck i denna paragraf inte kompletteras med ytterligare	468
	468

Villkorsbesked	Prop. 2009/10:170
9 kap. 19 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att den
som avser vidta en bygglovspliktig åtgärd, i ett s.k. villkorsbesked ska
kunna få besked om byggnadsnämnden bedömer att åtgärden kan komma
att bli föremål för särskilda följdvillkor för att uppfylla de s.k.
utformningskraven. Ett lämnat villkorsbesked är dock inte bindande för
byggnadsnämnden. Förslaget behandlas i avsnitt 15.6.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Handläggning av ärenden om lov eller förhandsbesked
9 kap. 20 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 19 § första stycket i
den nuvarande lagen avseende lovärenden och 8 kap. 34 § första stycket i
den nuvarande lagen avseende förhandsbesked med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
9 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt och förtydligar hur en ansökan om
lov eller förhandsbesked ska vara utformad och vad den ska innehålla.
Första stycket överensstämmer delvis med 8 kap. 19 § andra stycket
och 20 § första stycket i den nuvarande lagen. Nytt är att ansökningar
inte längre kan göras muntligen.
Andra stycket är helt nytt. I första punkten anges att ansökan om lov
ska innehålla förslag om vem eller vilka som ska vara kontrollansvariga.
Denna uppgift behövs i ansökan om lov eftersom beslut om kontroll-
ansvarig enligt det nya förslaget ska fattas av byggnadsnämnden redan i
samband med beslut om lov.
I andra punkten ställs ytterligare krav på handlingar. Dessa ytterligare
krav gäller bara om ansökningen avser små tillbyggnader eller andra små
ändringar av ett en- eller tvåbostadshus. I dessa situationer kommer det
inte alltid att behövas ett särskilt tekniskt samråd. Därför kan byggnads-
nämnden meddela beslut om startbesked redan i samband med beslutet
om bygglov. Detta är dock endast möjligt om samtliga handlingar som
krävs för beslut om startbesked finns med redan i ansökan om lov och
byggnadsnämnden mot bakgrund av inlämnade handlingar har kunnat
göra bedömningen att ett tekniskt samråd är obehövligt.
Förslaget behandlas i avsnitt 15.7.
9 kap. 22 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 20 § andra och fjärde
styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
9 kap. 23 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 25 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.	471
	471

9 kap. 24 §	Prop. 2009/10:170
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Första stycket
innebär dels att byggnadsnämnden ska underrätta miljönämnden om an-
sökningar som avser åtgärder som också måste anmälas till kommunen
enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap. 6 § miljöbalken,
dels att de båda nämnderna i sådana situationer ska samordna handlägg-
ningen av ärendena. I de fall en anmälan ska göras till statlig myndighet
tillämpas således inte dessa regler.
Den samordnande regleringen ska tillämpas inte bara vid en bygglovs-
prövning utan även vid en ansökan om förhandsbesked för en åtgärd som
kräver anmälan enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 9 kap.
6 § miljöbalken.
Av andra stycket framgår i första punkten att samordningen ska bestå i
att berörda myndigheter, organisationer och enskilda parter ska ges till-
fälle att yttra sig i ett sammanhang i båda ärendena. Detta innebär att
kommunicerings- och remissförfarandet ska ske samordnat.
Av andra punkten framgår att beslut i ärendena ska meddelas i ett
sammanhang.
Av tredje stycket framgår att nämnderna får besluta att samordning inte
ska ske om det finns särskilda skäl. Lagrådet har efterfrågat ett klar-
läggande i frågan om en av nämnderna ensidigt kan besluta att någon
samordning inte ska ske. Avsikten är att nämnderna ska besluta var för
sig men att de bör vara överens om beslutet.
Förslaget behandlas i avsnitt 15.8.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
9 kap. 25 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 22 § första och andra
styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
9 kap. 26 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 22 §
tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Ett tillägg
görs. Detta innebär att inte bara sökanden utan även fastighetsägaren bör
underrättas. Att detta inte sker enligt nuvarande bestämmelser får anses
vara en stor brist.
Förslaget behandlas i avsnitt 15.7.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
9 kap. 27 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Den innebär att en
tidsfrist för prövning av lov eller förhandsbesked införs. Tidsfristen är tio
veckor. Tidsfristen börjar löpa den dag då den till byggnadsnämnden
inkomna ansökningen är fullständig. Om byggnadsnämnden behöver för-
länga tiden, får nämnden besluta om förlängning vid endast ett tillfälle
under handläggningens gång. Det är alltså inte möjligt att förlänga en
gång och sedan förlänga vid ytterligare ett tillfälle. Om nämnden beslutar	472
	472

om förlängning får den totala handläggningstiden inte överskrida tjugo Prop. 2009/10:170 veckor. Nämnden behöver inte vänta med förlängningen till dess att de

ursprungliga tio veckorna har löpt ut. Det är möjligt att förlänga så snart nämnden ser att en förlängning kommer att bli nödvändig. Eftersom en förlängning bara kan göras en gång under handläggningen, är det viktigt att nämnden bedömer hur lång handläggningstid som kommer att behö- vas. Förlängningen får sträcka sig mer än tio veckor från den tidpunkt då förlängningen beslutas, så länge som förlängningsbeslutet inte innebär att den totala handläggningstiden blir längre än tjugo veckor från det att den fullständiga ansökningen kom in. Det är alltså möjligt att t.ex. i den femte handläggningsveckan förlänga den totala handläggningstiden med tio veckor (dvs. att i femte handläggningsveckan besluta att handlägg- ningen får fortsätta i femton veckor räknat från beslutet om förlängning). Sökanden ska informeras om det blir en förlängning av handläggnings- tiden och skälen för förlängningen innan den ursprungliga tidsfristen har gått ut.

I tredje stycket återfinns en ny bestämmelse om mottagningsbevis. Be- stämmelsen är en följd av de krav som ställs i artikel 13 i tjänstedirek- tivet.

Förslaget behandlas i avsnitt 15.7 och 22.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

9 kap. 28 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 23 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

9 kap. 29 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 15 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Förutsättningar för bygglov 9 kap. 30 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 11 § första stycket och 12 § första stycket i den nuvarande lagen med språk- liga ändringar. Utöver rent språkliga ändringar görs också följdändringar med anledning av att fastighetsplaneinstitutet slopas.

Första punkten överensstämmer med 8 kap. 11 § första stycket 1 i den nuvarande lagen avseende detaljplan och 8 kap. 12 § första stycket 3 i den nuvarande lagen avseende områdesbestämmelser med språkliga änd- ringar.

Andra punkten överensstämmer med dels 8 kap. 11 § första stycket 1 avseende genomförandetiden, dels 12 § första stycket 2 i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Tredje punkten överensstämmer med 8 kap. 11 § första stycket 3 och 12 § första stycket 1 och 4 i den nuvarande lagen. Hänvisningen till

2 kap. tydliggör behovet av att pröva åtgärden i förhållande till de

473

bestämmelser i 2 kap. som avser bygglov, om denna prövning inte redan Prop. 2009/10:170 har gjorts i detaljplan eller områdesbestämmelser. Om det finns en

detaljplan för ett område innebär detta, i likhet med gällande rätt, att områdets lämplighet för avsett ändamål slutligt har prövats avseende bestämmelserna om lokalisering m.m. Bygglovsprövningen för en åtgärd som ligger i ett område som omfattas av detaljplan begränsas därför normalt till frågan om åtgärden uppfyller förutsättningarna i 2 kap. 6 § första stycket 1 samt 8 och 9 §§.

Hänvisningen i tredje punkten till 8 kap. 1 § innebär att de nya utform- ningskraven i 8 kap. 1 § 1 och 3 måste vara uppfyllda.

Bygglovsprövningen av de nya utformningskraven behandlas i avsnitt 15.9.

9 kap. 31 §

Paragrafen är endast ändrad språkligt jämfört med bestämmelserna i den nuvarande lagen. I första stycket anges de situationer då bygglov trots be- stämmelserna i 30 § får ges.

Första punkten överensstämmer med 8 kap. 11 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Andra punkten överensstämmer med 8 kap. 11 § första stycket 2 b i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Tredje punkten överensstämmer med nuvarande 8 kap. 11 § sjätte stycket första meningen och 12 § fjärde stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. En språklig ändring är att den nuvarande ut- trycket ”mindre avvikelse” ersätts av uttrycket ”liten avvikelse”, bl.a. mot bakgrund av att det är små avvikelser som avses.

Andra stycket överensstämmer med 8 kap. 11 § sjätte stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

9 kap. 32 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 11 § fjärde stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Tidsbegränsade bygglov 9 kap. 33 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 14 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. För att skilja bygglov enligt denna para- graf från övriga bygglov kallas de för tidsbegränsade bygglov.

Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Förutsättningar för rivningslov 9 kap. 34 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 16 § i den nuvarande lagen med den ändringen att kravet på att en byggnad eller byggnadsdel inte ska rivas för att den behövs för bostadsförsörjningen har tagits bort.

474

9 kap. 40 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen är delvis nytt men överensstämmer i huvudsak
med 8 kap. 26 § i den nuvarande lagen. Första stycket innehåller tre
punkter.
Enligt första punkten ska det av ett lovet framgå vilken giltighetstid
lovet har. Detta gäller även i dag.
Enligt andra punkten ska det av lovet framgå om det ska finnas någon
som är kontrollansvarig för projektet och i så fall vem eller vilka. Denna
bestämmelse är ny.
Enligt tredje punkten ska det av lovet framgå att beslutet inte innebär
en rätt att påbörja den sökta åtgärden förrän byggnadsnämnden har gett
ett startbesked enligt 10 kap. Denna bestämmelse är ny.
Enligt andra stycket ska det av lovet framgå vilka villkor eller upplys-
ningar som gäller för beslutet. Detta gäller redan i dag.
Förslaget i punkterna 2 och 3 behandlas i avsnitt 15.11.
Lagrådet har föreslagit en annan språklig utformning av paragrafen
som bl.a. innebär att uppgifter avseende kontrollansvariga bara behöver
finnas i de fall då en eller flera kontrollansvariga förekommer. Paragra-
fen är avsedd att innebära att det av ett lov alltid ska framgå om det ska
finnas en kontrollansvarig eller inte.
9 kap. 41 §
Första och andra styckena överensstämmer i huvudsak med 8 kap. 27 § i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I första stycket införs en
skyldighet att också underrätta annan part än sökande om beslut om lov
eller förhandsbesked. För underrättelse till både sökande och annan part
gäller att detta inte behöver göras om det är obehövligt. Denna ändring
gör att bestämmelsen får bättre överensstämmelse med förvaltningslagen.
I andra stycket tydliggörs att sökanden inte får delges enligt 16 eller
17 § delgivningslagen (1970:428).
Tredje stycket är nytt. Avsikten med stycket är att få beslut om lov och
förhandsbesked att vinna laga kraft. För att kunna göra detta måste kom-
munen underrätta okända sakägare om beslutet. Detta ska kommunen
göra genom att kungöra beslutet i den elektroniska versionen av Post-
och Inrikes Tidningar. En förutsättning för att bygglovet ska kunna vinna
laga kraft är att det är fullständigt utrett vilka som är kända sakägare i
ärendet. Dessa får nämligen inte underrättas genom kungörande i Post-
och Inrikes Tidningar. Av bestämmelsen framgår också vid vilken tid-
punkt kungörelsen ska anses ha kommit de okända sakägarna till känne-
dom.
Har underrättelse av kända sakägare dvs. de som avses i föreslagna
9 kap. 41 § första stycket inte skett eller är ett överklagande en följd av
att en sakägare inte har underrättats enligt föreslagna 9 kap. 25 § efter-
som byggnadsnämnden har gjort bedömningen att ansökan inte innebär
en avvikelse från en detaljplan eller områdesbestämmelser kvarstår rätten
att klaga för dessa sakägare.
Förslaget behandlas i avsnitt 15.12.
	476

9 kap. 42 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 28 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Giltighetstiden för lov
9 kap. 43 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 8 kap. 33 § i den nuvarande
lagen med den ändringen att giltighetstiden för beslutet om lov ska räk-
nas från den dag då beslutet vann laga kraft i stället för som i dag från
dagen för beslutet.
10 kap. Genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder
10 kap. 1 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller en
förteckning av innehållet i kapitlets bestämmelser.
Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med Lagrådets förslag.
10 kap. 2 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt. Första stycket innehåller ett förtyd-
ligande om den allmänna skyldigheten att genomföra åtgärder som avser
byggnadsverk, tomter eller allmänna platser så att åtgärderna inte strider
mot lämnade lov eller den detaljplan eller områdesbestämmelser som
gäller för området.
I andra stycket införs en upplysning om att vissa åtgärder får vidtas
trots att de strider mot en detaljplan eller områdesbestämmelser. Denna
reglering motsvarar den som finns i 5 kap. 36 § andra stycket andra
meningen i den nuvarande lagen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Startbesked och slutbesked
10 kap. 3 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att en
bygg- eller rivningsåtgärd i vissa situationer inte får påbörjas förrän
byggnadsnämnden har gett ett startbesked. De aktuella situationerna
framgår av punkterna. Enligt första punkten krävs startbesked om åt-
gärden kräver bygglov eller rivningslov. Enligt andra punkten krävs
startbesked om åtgärden är anmälningspliktig enligt föreskrifter som
regeringen har meddelat med stöd av ett bemyndigande i 16 kap.
Förslaget om startbesked behandlas i avsnitt 16.5.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
10 kap. 4 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 10 § i den nu-
varande lagen. I stället för slutbevis ska byggnadsnämnden utfärda ett	477
	477

slutbesked. Innan slutbeskedet är utfärdat får byggnadsverket, som hu- Prop. 2009/10:170 vudregel, inte tas i bruk i de delar som omfattas av ett startbesked. Endast

om nämnden särskilt beslutar om det får byggnadsverket ändå tas i bruk. Förslaget om slutbesked behandlas i avsnitt 16.10.

Innehållet i paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Byggherrens ansvar för kontrollen av genomförandet 10 kap. 5 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 1 § första stycket i den nuvarande lagen. Avseende kravet på kontroll inskränks byggherrens skyldighet att kontrollera åtgärden till vad som sägs i den kontrollplan som byggnadsnämnden fastställer i startbeskedet. Eftersom kontroller för uppfyllande av de tekniska egenskapskraven bör framgå av kontrollplanen är det tillräckligt att byggherren ser till att kontrollen en- ligt kontrollplanen utförs.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Kontrollplan 10 kap. 6 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 9 § första stycket i den nuvarande lagen. Vid sådana bygg- eller rivningsåtgärder som är lov- eller anmälningspliktiga ska byggherren se till att det finns en kontrollplan. Vad som ska framgå av kontrollplanen har utökats jäm- fört med nuvarande bestämmelser, bl.a. har tillkommit att det ska framgå vem som ska utföra kontrollen, vad kontrollen ska avse och vilka arbets- platsbesök byggnadsnämnden ska göra. Förslaget behandlas i avsnitt 16.2.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.

10 kap. 7 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller krav på hur kontrollplanen ska utformas. Tanken är inte att kontrollplanen ska vara en checklista för alla krav som ställs eller kan ställas enligt lagen. Kontrollplanen ska ha sitt fokus på de väsentliga tekniska egenskapskrav som avses i 8 kap. 4 §. Det viktiga är att kontrollplanen utformas på ett sätt som ger förutsättningar för uppfyllande av de väsentliga egenskaps- kraven. För säkerställande av att så sker kommer verkställighetsföreskrif- ter att meddelas. Verkställighetsföreskrifterna kommer exempelvis att avse krav på att vissa kontroller finns med i kontrollplanen.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.2.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

10 kap. 8 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 9 § första stycket sista meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I andra punkten införs ett krav på sakkunnig att styrka sin sakkunnighet

med ett certifikat som har utfärdats av någon som har ackrediterats för

478

det aktuella ändamålet enligt lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller Prop. 2009/10:170 av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat

land inom EU eller EES. Det senare tillägget är en följd av genomföran- det av tjänstedirektivet.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.2.

Kontrollansvariga 10 kap. 9 §

Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering, men över- ensstämmer i huvudsak med 9 kap. 13 och 14 §§ i den nuvarande lagen. Det nuvarande kravet på en kvalitetsansvarig byts mot ett krav på en kontrollansvarig med delvis nya uppgifter. Kravet på certifiering kvar- står. Certifieringen ska utföras av någon som är ackrediterad för detta ändamål enligt 14 § lagen (1992:1119) om teknisk kontroll eller av någon som uppfyller motsvarande krav enligt bestämmelser i ett annat land inom EU eller EES. Det senare tillägget är en följd av genomföran- det av tjänstedirektivet. Det tydliggörs att certifieringen ska vara tidsbe- gränsad och avse visst slag av arbete. Vidare ställs ett krav på att den kontrollansvarige ska ha en självständig ställning i förhållande till den som utför den åtgärd som ska kontrolleras. Detta bör normalt innebära att den kontrollansvarige exempelvis inte bör vara en nära släkting eller ha ett anställningsförhållande till den som utför åtgärden.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.3 och 22. Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

10 kap. 10 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att undantag från kravet på kontrollansvarig i 8 § i vissa fall kan göras. En kontrollansvarig bör inte krävas vid enkla åtgärder, dvs. i relativt okomp- licerade ärenden. De ärenden som avses är för det första små ändringar av en- eller tvåbostadshus, om byggnadsnämnden inte beslutar annat. För det andra behöver det inte finnas någon kontrollansvarig vid andra små åtgärder enligt föreskrifter som regeringen har meddelat. För båda fallen gäller att åtgärderna dels ska vara relativt okomplicerade, dels att bygg- nadsnämnden bedömer att byggherren kan uppfylla sitt ansvar enligt 10 kap. 5 § utan stöd av en kontrollansvarig.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.3.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

10 kap. 11 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 13 § andra stycket i den nuvarande lagen. Nya uppgifter föreslås dock, bl.a. att den kontrollansvarige ska biträda byggherren dels vid upprättande av kon- trollplan, dels vid inventering av farligt avfall och annat avfall. Vid av- vikelser från kontrollplanen ska den kontrollansvarige informera bygg- herren och vid behov meddela byggnadsnämnden. Slutligen är en nyhet att den kontrollansvarige ska avge ett utlåtande till byggherren och bygg-

479

nadsnämnden som underlag för slutbesked. Förslaget behandlas i avsnitt	Prop. 2009/10:170
16.3.
Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med Lagrådets förslag.
10 kap. 12 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
byggherren ska underrätta byggnadsnämnden om en kontrollansvarig inte
utför sina uppgifter. Byggherren ska också lämna förslag på en ny
kontrollansvarig i denna situation. Förslaget behandlas i avsnitt 16.3.
Paragrafens innehåll överensstämmer med Lagrådets förslag.
10 kap. 13 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär en
skyldighet för byggnadsnämnden att besluta om en ny kontrollansvarig
om en kontrollansvarig har lämnat sitt uppdrag.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.3 (jfr också avsnitt 17.5 om byte av
och ingripanden mot en kontrollansvarig).
Tekniskt samråd
10 kap. 14 §
Innehållet i paragrafen är nytt men överensstämmer delvis med 9 kap. 7 §
första stycket första och andra meningarna i den nuvarande lagen. Efter-
som kravet på bygganmälan tas bort är det i stället byggnadsnämnden
som, utan dröjsmål efter att lov har getts eller anmälan har kommit in,
ska kalla till ett sammanträde för tekniskt samråd. Tekniskt samråd är det
nya uttrycket för nuvarande byggsamråd. Byggnadsnämnden ska kalla
till ett sammanträde om tekniskt samråd om en av följande tre omstän-
digheter är uppfyllda. Den första är att ett samråd krävs därför att det
krävs en kontrollansvarig för åtgärden. Den andra är att ett samråd krävs
eftersom ett sådant samråd inte kan anses vara uppenbart obehövligt.
Detta krav finns även enligt nuvarande bestämmelser om byggsamråd.
Den sista omständigheten är att ett samråd krävs därför att byggherren
har begärt ett sådant samråd.
Av andra stycket framgår att kallelsen ska vara skriftlig och skickas till
byggherren och till den eller de kontrollansvariga m.fl. Denna bestäm-
melse överensstämmer med den som finns i 9 kap. 7 § första stycket
andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I be-
stämmelsen har termen ”kvalitetsansvarig” ersatts av ”kontrollansvarig” i
enlighet med förslag i 9 §.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.4.
Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.
10 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 9 kap. 5 § och 7 § första
stycket tredje meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Lagrådet har efterfrågat ett förtydligande av skillnaden mellan vad som
avses med uttrycket ”ge arbetsmiljömyndigheten tillfälle att delta i sam-
rådet om det behövs” i första stycket i denna bestämmelse och uttrycket	480

”skicka kallelse till dem som enligt byggnadsnämndens bedömning bör Prop. 2009/10:170 ges tillfälle att delta i samrådet” i 14 § andra stycket.

Första meningen i denna bestämmelse (15 §) reglerar när arbetsmiljö- myndigheten ska ges tillfälle att delta. Enligt andra meningen ska myn- digheten även i andra fall ges tillfälle att delta i samrådet om det behövs. Ett sådant behov kan exempelvis finnas om det skulle underlätta den samordning av olika myndigheters krav som är av betydelse för bygg- herrens planering av projektet. Arbetsmiljölagen lägger ett ansvar dels på byggherren, dels på andra aktörer i byggprocessen att beakta arbetsmiljö- aspekterna redan vid projekteringen.

Byggnadsnämndens bedömning av vilka som bör ges tillfälle till sam- råd i 14 § andra stycket, utöver byggherren, den eller de kontrollansva- riga samt övriga som särskilt omnämns i kapitlet, avser i första hand and- ra än arbetsmiljömyndigheten. Det kan exempelvis handla om entrepre- nörer och andra berörda myndigheter och kommunala förvaltningar.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

10 kap. 16 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 9 kap. 7 § första stycket sista meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

10 kap. 17 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 9 kap. 8 § tredje stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Lagrådet har efterfrågat ett förtydligande i frågan om uttrycket ”ges tillfälle att yttra sig” innebär att den myndighet som omnämns i bestäm- melsen kommer att ges tillfälle att delta i det tekniska samrådet.

Avsikten är att bestämmelsen ska tillämpas som i dag. Detta innebär att myndigheten i vissa situationer ska ges tillfälle att yttra sig över för- slaget. Till skillnad från det tekniska samrådet innebär detta normalt ett skriftligt förfarande. Om byggnadsnämnden bedömer det lämpligt kan myndigheten naturligtvis, men då med stöd av 14 §, också ges tillfälle att delta i samrådet.

10 kap. 18 §

Innehållet i paragrafen är delvis nytt. Av första stycket framgår vilka handlingar byggherren ska lämna till byggnadsnämnden senast vid det tekniska samrådet för att byggnadsnämnden ska kunna ge startbesked.

Andra stycket överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 4 § fjärde och femte meningarna i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. En ändring som föreslås är dock att även en plan över hur rivningsmaterial bör hanteras bör benämnas kontrollplan.

Förslagen behandlas i avsnitt 16.2 och 16.4. Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

481

10 kap. 19 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 8 § första
stycket i den nuvarande lagen. Flera nyheter föreslås dock.
Av första punkten framgår att man vid samrådet, utöver arbetets pla-
nering, även ska gå igenom arbetets organisation. Avsikten är att alla in-
blandade ska få en överblick över vem som gör vad i processen. I detta
sammanhang kan det också vara lämpligt att påminna om byggherrens
ansvar för uppfyllandet av kraven i lagen och föreskrifter som har med-
delats med stöd av lagen.
Av andra punkten framgår att man vis samrådet ska gå igenom bygg-
herrens förslag till kontrollplan (jfr 6 §) och de handlingar i övrigt som
byggherren har gett in. Vid genomgången av kontrollplanen är det viktigt
att det framgår vem som ansvara för genomförandet av de olika kon-
trollerna. Det är också viktigt med en genomgång av hur verifikationen
av kontrollen ska ske och vilka anmälningar som behöver göras till
nämnden. I samband med genomgången av kontrollplanen behöver bygg-
nadsnämnden behovet av sakkunniga diskuteras.
I tredje punkten föreslås att man går igenom hur förekomsten av tänk-
bart farligt avfall har inventerats om samrådet avser en rivningsåtgärd.
Med farligt avfall avses här hälso- och miljöfarliga material. Sådana ma-
terial kan bl.a. innehålla ohyra, virkesförstörande insekter och hussvamp.
Enligt fjärde punkten bör behovet av att byggnadsnämnden gör arbets-
platsbesök eller andra tillsynsåtgärder gås igenom.
Enligt femte punkten bör behovet av byggfelsförsäkring eller färdig-
ställandeskydd gås igenom.
Enligt sjätte punkten bör behovet av utstakning gås igenom. Behov av
utstakning finns bl.a. om byggnadsverket avses placeras intill eller
mycket nära gränsen till en annan fastighet.
Enligt sjunde punkten bör behovet av ytterligare handlingar inför beslut
om kontrollplan eller startbesked gås igenom och slutligen enligt åttonde
punkten behovet av ytterligare sammanträden för samråd.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.4.
10 kap. 20 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 9 kap. 8 § tredje stycket
första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Bygg-
nadsnämndens upplysning kan behöva lämnas vid annan tidpunkt än vid
det sammanträde som avses i 19 §. Bestämmelsen har därför placerats i
en egen paragraf.
10 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 9 kap. 8 § andra stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Förfarandet när det inte behövs något tekniskt samråd
10 kap. 22 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt. Av första stycket första punkten
framgår att byggnadsnämnden, om det inte behövs något tekniskt sam-	482
	482

råd, ska ge ett startbesked så fort som möjligt. Startbeskedet kan ges i be- Prop. 2009/10:170 slutet om lov, separat snarast efter beslutet om lov eller efter att en an-

mälan har kommit in om fråga är om en anmälningspliktig åtgärd. Av andra punkten i samma stycke framgår att nämnden, om ett tekniskt sam- råd inte behövs, ändå kan förelägga byggherren att ge in de ytterligare handlingar som behövs för nämndens prövning i frågan om startbesked. Förslaget behandlas i avsnitt 16.5.

Andra stycket överensstämmer med 9 kap. 7 § andra stycket i den nu- varande lagen. Som Lagrådet har anfört kan den upplysning som avses i detta stycke lämpligen lämnas i lovet eller startbeskedet.

Paragrafens innehåll överensstämmer med Lagrådets förslag, men paragrafen har fått en kortare utformning.

Byggnadsnämndens startbesked 10 kap. 23 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 12 § i den nu- varande lagen. Redan enligt nuvarande bestämmelse finns krav på upp- fyllande av vissa krav innan byggnadsarbeten får påbörjas. Enligt de föreslagna ändringarna krävs dessutom att byggnadsnämnden med ett startbesked godkänner att åtgärderna får påbörjas. Utöver de krav som enligt nuvarande bestämmelse ska vara uppfyllda innan startbesked kan ges ska även krävas att åtgärderna kan antas komma att uppfylla de krav som enligt denna lag eller andra författningar gäller för åtgärderna. Om byggherren kräver ett startbesked trots att förutsättningarna för detta inte är uppfyllda bör detta få formen av ett vägrat startbesked. Ett sådant be- slut kan därefter överklagas av byggherren, se avsnitt 20.

Förslaget om startbesked behandlas i avsnitt 16.5.

Lagrådet har föreslagit en annan lydelse som innebär att sådana bevis och redovisningar som avses i punkterna 2‒4 måste visas upp av bygg- herren men att de inte behöver visas upp för nämnden. Även om det ytterst faller tillbaka på byggherren om något sådant bevis inte visas upp, är det tillräckligt att nämnden ser beviset oavsett vem som visar upp det.

10 kap. 24 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och reglerar vad som bör framgå av startbeskedet. För det första ska nämnden i startbe- skedet fastställa kontrollplanen. För det andra ska de villkor som gäller för beskedet framgå. Slutligen ska nämnden i startbeskedet ge upplys- ningar om krav enligt annan lagstiftning. Förslaget behandlas i avsnitt 16.5.

Av första punkten framgår att den kontrollplan som byggnadsnämnden ska fastställa ska baseras inte enbart på byggherrens förslag utan även på det som har kommit fram i det tekniska samrådet eller annars under ärendets handläggning. Lagrådet har föreslagit en annan utformning av första punkten.

483

10 kap. 25 §	Prop. 2009/10:170
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller reg-
ler om när ett startbesked upphör att gälla. Enligt första stycket upphör
startbesked för lovpliktiga åtgärder att gälla samtidigt som beslutet om
lov upphör att gälla. När ett beslut om lov upphör att gälla framgår av
9 kap. 43 §.
Enligt andra stycket upphör ett startbesked för anmälningspliktiga
åtgärder att gälla två efter det att startbeskedet beslutades.
Om arbetena enligt ett startbesked har påbörjats men inte avslutats när
beskedet upphör att gälla ska byggnadsnämnden kalla till ett nytt tekniskt
samråd. Byggnadsnämnden ska dock endast kalla till ett nytt tekniskt
samråd om ett sådant samråd behövs som underlag för en ny prövning
om startbesked. Denna möjlighet gäller endast för anmälningspliktiga åt-
gärder. I samma situation gäller för lovpliktiga åtgärder att byggherren
måste söka lov på nytt. Att arbetena inte har avslutats inom den tid som
gäller för startbeskedet bör byggnadsnämnden kunna få kännedom om av
den kontrollansvariga.
Är arbetena i det närmaste avslutade eller är det inte aktuellt för bygg-
herren att avsluta arbetet får byggnadsnämnden i stället kalla till slutsam-
råd. Möjligheten att i stället kalla till slutsamråd införs på förslag från
Lagrådet och gäller både lov- och anmälningspliktiga åtgärder.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.5.
Utstakning
10 kap. 26 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 9 kap. 6 § i den nuvarande
lagen med den ändringen att tidpunkten när utstakningen ska ske har änd-
rats från när en bygganmälan har kommit in till byggnadsnämnden till
när byggnadsnämnden har gett ett startbesked. Bestämmelsen har också
ändrats språkligt. Förslaget behandlas i avsnitt 16.6.
Lagrådet har efterfrågat ett klargörande av vad som avses med ut-
trycket ”till sitt läge direkt beroende av gränsen mot en grannes fastig-
het”.
Uttrycket förekommer redan i den nuvarande lagen. Ingen ändrad
tillämpning är avsedd. Normalt avses att byggnadsverket ligger intill
eller mycket nära grannens fastighet.
Arbetsplatsbesök
10 kap. 27 §
Innehållet i paragrafen är i huvudsak nytt men överensstämmer delvis
med 9 kap. 9 § andra stycket i den nuvarande lagen. Bestämmelsen reg-
lerar byggnadsnämndens skyldighet att, om vissa förutsättningar är upp-
fyllda, minst en gång under arbetets gång besöka den plats där åtgärderna
genomförs. En förutsättning är att startbeskedet ska ha föregåtts av ett
tekniskt samråd. Vid utförande av sådana enkla åtgärder som inte föregås
av ett tekniskt samråd får ett arbetsplatsbesök anses obehövligt. En annan
förutsättning är att nämnden inte ska göra bedömningen att besöket är
obehövligt trots att det har föregåtts av ett tekniskt samråd. Oavsett	484
	484

nämndens behovsbedömning ska ett arbetsplatsbesök alltid göras om Prop. 2009/10:170 startbeskedet avser ett stort eller komplicerat byggprojekt eller om bygg-

nadsnämnden och byggherren vid det tekniska samrådet har kommit överens om att ett arbetsplatsbesök ska göras.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.7.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

10 kap. 28 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att byggnadsnämnden ska föra protokoll över arbetsplatsbesöket liksom där- efter skicka protokollet till byggherren och den kontrollansvarige.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.7.

Kompletterande villkor 10 kap. 29 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering, jämför dock med innehållet i 9 kap. 9 § tredje stycket i den nuvarande lagen om möjlighet för nämnden att i vissa fall ändra kontrollplanen om den inte följs i något väsentligt avseende.

Möjlighet för byggnadsnämnden att, i vissa situationer besluta om kompletterande villkor utöver de som framgår av startbeskedet, ges i denna bestämmelse. Två förutsättningar måste dock vara uppfyllda. För det första måste sådana villkor behövas för att uppfylla kraven enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. För det andra får detta behov inte ha kunnat förutses när startbeskedet gavs.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.8.

Slutsamråd 10 kap. 30 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att byggnadsnämnden ska kalla till ett slutsamråd när de byggåtgärder som har omfattats av ett tekniskt samråd avslutas. Nämnden ska dock inte kalla till ett slutsamråd om ett sådant är uppenbart obehövligt. Slutsam- rådet utgör nämndens slutliga genomgång av att föreskrivna krav kan antas vara uppfyllda inför beslut om slutbesked. Slutsamrådet bör därför genomföras innan byggnadsverket eller delen av byggnadsverket tas i bruk.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.9.

10 kap. 31 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Den reglerar att en kallelse till slutsamråd liksom tidigare kallelse till tekniskt samråd enligt 14 § ska vara skriftlig. I bestämmelsen regleras också till vem kallelse ska skickas.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.9.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

485

10 kap. 32 §	Prop. 2009/10:170
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och reglerar dels
var slutsamråd ska hållas, dels vad som ska gås igenom vid samrådet.
Enligt första punkten ska man vid samrådet gå igenom hur kontroll-
planen, andra villkor i startbeskedet och kompletterande villkor har följts.
Om genomgången visar att flera kontroller aldrig har genomförts eller att
villkor inte har följts är detta något som bör leda till kompletterande åt-
gärder innan slutbeskedet kan utfärdas. Detta är samtidigt en indikation
på att den kontrollansvarige inte har utfört sina åligganden, vilket också
bör leda till konsekvenser. Om byggnadsnämnden vid det slutliga sam-
rådet misstänker att de i kontrollplanen föreskrivna verifikationerna är
tillkomna i efterhand eller på annat sätt inte stämmer med verkligheten,
är detta en allvarlig förseelse som eventuellt bör polisanmälas som miss-
tänkt osant intygande.
Enligt andra punkten ska man vid samrådet gå igenom om det finns
avvikelser i de krav som gäller för åtgärderna. Iakttagbara avvikelser från
bygglovet eller de tekniska föreskrifterna kan leda till att sanktioner
enligt 11 kap. måste tillgripas. Avsikten är dock inte att byggnadsnämn-
den vid detta tillfälle ska göra en regelrätt inspektion. Misstänker bygg-
nadsnämndens representant att de tekniska kraven inte är uppfyllda, kan
kontrollplanen kompletteras med att en särskilt sakkunnig genomför en
riktad kontroll av det som antas vara felaktigt.
Enligt tredje punkten ska man vid samrådet gå igenom den kontroll-
ansvariges utlåtande. Även detta kan leda till behov av uppföljning.
Enligt fjärde punkten ska man vid samrådet gå igenom den kontroll-
ansvariges och byggnadsnämndens dokumentation över besök på bygg-
arbetsplatsen och annan dokumentation över arbetets utförande. Anteck-
ningarna bör vara så strukturerade, att man kan jämföra den kontroll-
ansvariges anteckningar med verifikationerna av kontrollplanen. Dessa
anteckningar kan även bli av värde vid en eventuell ansvarsprocess mel-
lan byggherre och entreprenörer.
Enligt femte punkten ska man vid samrådet gå igenom behovet av en
avslutande besiktning eller andra åtgärder. Ett alternativ till besiktning
kan vara att byggnadsnämnden beslutar om en särskilt sakkunnig som får
kontrollera den åtgärd som kan behöva kontrolleras.
Enligt sjätte punkten ska man vid samråd slutligen gå igenom förutsätt-
ningarna för slutbesked eller interimistiskt slutbesked.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.9.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
10 kap. 33 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
byggnadsnämnden, precis som gäller vid det tekniska samrådet enligt
21 §, ska föra protokoll över slutsamrådet.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.9.

486

Byggnadsnämndens slutbesked	Prop. 2009/10:170
10 kap. 34 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 10 § första
stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Nytt är att slut-
beviset ändrar benämning till slutbesked. Nytt är också – i fråga om
byggåtgärder – att slutbeskedet blir en förutsättning för att byggnadsver-
ket eller delen av byggnadsverket ska få tas i bruk. Utöver nuvarande
förutsättningar för slutbevis gäller för slutbeskedet att nämnden också
ska kolla att alla krav som gäller för åtgärderna enligt lovet, startbeskedet
eller beslut om kompletterande villkor är uppfyllda.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.10.
Lagrådet har föreslagit en annan lydelse av paragrafen som förutsätter
att den endast handlar om att en byggnad får tas i bruk. Paragrafen om-
fattar dock alla slags åtgärder som avses i 3 § (åtgärder som kräver bygg-
lov, marklov eller rivningslov samt anmälningspliktiga åtgärder). Ett
slutbevis kan alltså avse t.ex. en rivning eller en markåtgärd.
Nämndens slutbesked ska inte vara en förklaring att åtgärderna är slut-
förda. Syftet med bestämmelsen är att nämnden ska göra bedömningen
att de utförda åtgärderna är ”tillräckliga” för att de ska kunna presumeras
vara slutförda enligt gällande krav. Byggherren har alltid ansvaret för att
kraven i lagen uppfylls. Med uttrycket ”anses slutförda” avses ett god-
kännande av en sådan presumtion som nämnden gör.
10 kap. 35 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 9 kap. 10 § andra
stycket i den nuvarande lagen. Den nuvarande bestämmelsen har dock
för tydlighets skull delats upp i två. Den första återfinns i denna bestäm-
melse och den andra i 36 §.
Av första stycket framgår att ett slutbesked kan ges även om det finns
brister i uppfyllandet. Dessa brister får dock endast vara försumbara.
Om nämnden ger ett sådant slutbesked framgår av andra stycket att
nämnden i beskedet ska göra de anmärkningar som behövs med anled-
ning av bristerna.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.10.
Lagrådet har föreslagit en lydelse som medför att byggnadsnämnden i
slutbeskedet endast ska ange bristen. Syftet med bestämmelsen är att
nämnden i slutbeskedet ska göra de anmärkningar som behövs med
anledning av bristerna. I övrigt överensstämmer paragrafens innehåll i
sak med Lagrådets förslag.
10 kap. 36 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med den del av 9 kap. 10 § andra
stycket i den nuvarande lagen som inte framgår av 35 §, dvs. möjligheten
för byggnadsnämnden att ge ett intermistiskt slutbesked i avvaktan på att
brister avhjälps eller kontroller görs. Om nämnden ger ett sådant besked
ska nämnden i beslutet ange vad som gäller i fråga om möjligheterna att
ta byggnadsverket i bruk. När bristen är avhjälpt eller kontrollen är gjord
ska nämnden enligt andra stycket slutligt pröva frågan om slutbesked.	487
	487

Förslaget behandlas i avsnitt 16.10.	Prop. 2009/10:170
Lagrådet har föreslagit att ”som inte är försumbar” i första stycket
första meningen stryks och att beskedet inte benämns intermistiskt slut-
besked.
Paragrafen handlar om den situationen att byggåtgärderna i allt
väsentligt kan anses vara slutförda på rätt sätt och att byggherren därför
ska kunna få ett slutbesked som är förenat med förbehåll om en viss
framtida kontroll eller ett visst framtida avhjälpande. Ett ”interimistiskt
slutbesked” signalerar alltså att nämnden senare ska ”slutligt pröva frå-
gan om slutbesked” enligt andra stycket.
Uttrycket ”som inte är försumbar” behövs för att förtydliga förhåll-
andet mellan 35 och 36 §§. Om bristen är försumbar får byggnadsnämn-
den enligt 35 § ge slutbesked direkt.
10 kap. 37 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
byggnadsnämnden ska handlägga en begäran om slutbesked så snabbt
som möjligt.
Förslaget behandlas i avsnitt 16.10.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. Tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder
11 kap. 1 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller en
sammanfattning av vilka bestämmelser som finns i kapitlet.
Allmänt om tillsynen
11 kap. 2 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och är en allmän
introduktionsbestämmelse avseende tillsynsfrågor dels enligt lagen, dels
enligt EU-förordningar inom lagens tillämpningsområde. Denna senare
utvidgning motsvarar den som finns i 26 kap. miljöbalken och är en följd
av att det pågår förhandlingar om en EU-förordning om byggprodukter
och redan i dag finns Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr
765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknads-
kontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av
förordning (EEG) nr 339/93.
Av bestämmelsen framgår vidare att tillsynen över att lagen följs, att
EU-förordningar i frågor inom lagens tillämpningsområde följs samt att
föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av
lagen eller en sådan EU-förordning följs ska ske i enlighet med vad som
sägs i kapitlet eller i föreskrifter om tillsyn som har meddelats med stöd
av 16 kap. Tillsynen är närmast att se som en efterhandskontroll.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.1.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
	488

11 kap. 3 §	Prop. 2009/10:170
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Av den framgår
vilka instanser som ska utöva tillsynen, dvs. vilka som är att se som till-
synsmyndigheter i lagens bemärkelse.
Av första stycket framgår att det är regeringen, länsstyrelsen, och den
eller de statliga myndigheten i övrigt som regeringen bestämmer samt
byggnadsnämnden. Byggnadsnämnden är den tillsynsmyndighet som har
det huvudsakliga ansvaret för att se till att lagens bestämmelser följs.
Länsstyrelsen är den myndighet som svarar för tillsynen över kommunala
beslut. Regeringen är tillsynsmyndighet enligt bestämmelserna i 12 och
13 §§ som handlar om tillsyn över regionplanebeslut. Regeringen får
vidare meddela en kommun planförelägganden enligt 14 och 15 §§. I
vilken utsträckning andra myndigheter ska utöva tillsyn framgår av
regeringens föreskrifter.
Andra stycket behandlar samverkan mellan myndigheter i fråga om till-
syn. I vissa tillsynssituationer kan det krävas åtgärder som rör flera kom-
muner eller län eller som sträcker sig in på andra myndigheters ansvars-
område. För sådana situationer bör former för samarbete utformas, t.ex.
gemensamma inspektioner.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.1.
11 kap. 4 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och reglerar ett
överförande av tillsyn från en kommun till en annan. Som framgår av
bestämmelsen går det bra att utan vidare överlåta olika tillsynsuppgifter
enligt lagen medan däremot själva beslutsfattandet ska ligga kvar på den
egna kommunen.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.1.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 1 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Bestämmelsens tillämp-
ningsområde har dock utökats så att den även omfattar situationen när en
bestämmelse i en EU-förordning i en fråga inom lagens tillämpnings-
område inte följs.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 6 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och förtydligar att
det som sägs om byggnadsverk i kapitlet också ska tillämpas i fråga om
skyltar och ljusanordningar. Bestämmelsen är en följd av att skyltar och
ljusanordningar i lagen regleras särskilt skilt från andra byggnadsverk.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

489

Ingripandebesked	Prop. 2009/10:170
11 kap. 7 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 2 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Avsikten med bestämmelsen är att en person ska kunna begära ett be-
sked endast i frågan om det beträffande ett visst byggnadsverk har vid-
tagits någon åtgärd som enligt nämndens bedömning motiverar ett in-
gripande. Ett ingripande kan vara aktuellt även i fråga om åtgärder som
har vidtagits med bygglov men t.ex. i strid med något villkor i bygglovet.
Beskedet ska alltså bara avse behovet eller förekomsten av eventuella
ingripanden. Lagrådet har föreslagit en lydelse som innebär en ändring
av gällande rätt på så sätt att beskedet ska avse frågan om ett byggnads-
verk har varit föremål för en bygglovspliktig eller anmälningspliktig åt-
gärd, oavsett om åtgärden motiverar ett ingripande eller inte. En sådan
ändring av bestämmelsens innebörd är inte avsedd. Paragrafen har därför
endast delvis utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tillträde och upplysningar
11 kap. 8 §
Innehållet i paragrafen är endast delvis nytt.
Första stycket första punkten överensstämmer med 16 kap. 7 § första
stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Första stycket
andra och tredje punkterna överensstämmer med 8 § lagen (1994:847)
om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk. Avseende tredje punkten
avses sådan marknadskontroll som avses i Europaparlamentets och rådets
förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackredi-
tering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och
upphävande av förordning (EEG) nr 339/93.
Andra stycket överensstämmer med 16 kap. 7 § andra stycket i den
nuvarande plan- och bygglagen och delvis 8 § lagen om tekniska
egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. Stycket stämmer överens med 8 §
lagen om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. i det avseendet
att tillträdet inte kan avse bostäder.
Tredje stycket är nytt och innebär att tillsynsmyndigheten får begära att
utländska certifieringsbevis etc. ska visas i översättning till svenska.
Tillägget är en följd av krav i artikel 5.3 i tjänstedirektivet.
Regleringen i tredje stycket behandlas i avsnitt 22.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
11 kap. 9 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 16 kap. 7 § tredje stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Tillsyn över kommunala beslut
11 kap. 10 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 12 kap. 1 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.	490

Förelägganden om underhållsutredning	Prop. 2009/10:170
11 kap. 18 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 20 § i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. En nyhet är dock att
nämnden, innan den beslutar om ett sakkunniguppdrag, i ett föreläggande
ska ge byggnadsverkets ägare tillfälle att inom viss tid lämna sina syn-
punkter på ett sådant uppdrag. Det är nämnden som bedömer om det
brister i underhållet.
Av andra stycket framgår att den sakkunnige i första stycket ska vara
certifierad enligt 10 kap. 8 § 2. Kravet på certifiering är en följd av
genomförandet av tjänstedirektivet.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.3.
Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag. Möjligheten att
genomföra utredningen på ägarens bekostnad har dock placerats tillsam-
mans med de andra bestämmelserna i 27 § om genomförande på bekost-
nad av den som har fått ett föreläggande. Där har bestämmelsen utfor-
mats i enlighet med Lagrådets förslag.
Åtgärdsförelägganden
11 kap. 19 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 15 § i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Nytt är att föreläggandet
betecknas åtgärdsföreläggande. I bestämmelsen förtydligas vidare vem
nämnden kan ge ett föreläggande dvs. vem som har skyldighet att vidta
åtgärder enligt plan- och bygglagstiftningen.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.3. Paragrafen har utformats i enlighet
med Lagrådets förslag.
Rättelseförelägganden
11 kap. 20 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 14 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Nytt är dock att detta slags
föreläggande benämns rättelseföreläggande.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.3.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Rivningsförelägganden
11 kap. 21 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 16 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Inom parentes läggs be-
teckningen ”rivningsföreläggande” till.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.3.

492

11 kap. 35 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 9 kap. 15 § i den
nuvarande lagen. Termen ”kvalitetsansvarige” har dock ersatts av ”kon-
trollansvarige” som en följd av förslagen i 10 kap. 8–12 §§. Vidare tyd-
liggörs att det även i den situation som bestämmelsen avser är bygg-
herren som ska föreslå en ny kontrollansvarig innan han eller hon i beslut
utses av byggnadsnämnden. I den nya paragrafen förtydligas också att
det som är intressant för den som certifierar inte är att få kännedom om
beslutet om en ny kontrollansvarig utan om försummelsen hos den kont-
rollansvarige. Denna information ger den som certifierar en möjlighet att
initiera en återkallelse av certifieringen (se föreslagna 36 §).
Förslaget behandlas i avsnitt 17.5.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 36 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att en
certifiering kan återkallas om en kontrollansvarig har visat sig olämplig
för sin uppgift.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.5.
Paragrafen har i allt väsentligt utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag.
Vite
11 kap. 37 §
Första stycket överensstämmer med 10 kap. 3, 18 och 18 a §§ i den
nuvarande plan- och bygglagen samt 11 § lagen (1994:847) om tekniska
egenskapskrav m.m., med språkliga ändringar.
Andra stycket överensstämmer med 10 kap. 30 § i den nuvarande plan-
och bygglagen med språkliga ändringar.
Omedelbart genomförande
11 kap. 38 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 3 § femte stycket,
16 § tredje stycket och 18 § tredje stycket i den nuvarande plan- och
bygglagen med språkliga ändringar och 12 § lagen (1994:847) om tek-
niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Handräckning
11 kap. 39 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med nuvarande 8 § lagen (1994:
847) om tekniska egenskapskrav m.m., med den ändringen att termen
”byggnadsnämnden” ersätts av ”tillsynsmyndigheten”. Ändringen är en
följd av att byggnadsnämnden inte är tillsynsmyndighet för marknads-
kontrollen av byggprodukter. Även tillsynsmyndigheten för byggproduk-
ter bör ges en möjlighet att ansöka om handräckning.	495
	495

Bestämmelsen ändras också språkligt, men det är fortfarande så att	Prop. 2009/10:170
preskriptionstiden ska räknas från det datum överträdelsen begicks.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Anteckning i fastighetsregistrets inskrivningsdel m.m.
11 kap. 40 och 41 §§
Innehållet i paragraferna överensstämmer med 10 kap. 22 § i den nu-
varande lagen med språkliga ändringar.
Paragraferna överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 42–45 §§
Innehållet i paragraferna överensstämmer med 10 kap. 23 § i den nu-
varande lagen med språkliga ändringar.
Avseende 45 § kan följande sägas. Redovisningen i fastighetsregistret
styrs innehållet av förordning (2000:308) om fastighetsregister. Registret
ska redovisa aktuella förhållanden som gäller för en fastighet. Gamla
uppgifter som inte längre gäller ska tas bort ur registret. Uppgifterna för-
svinner dock inte helt. Under rubriken ”Äldre förhållanden” sparas alla
akter som har berört fastigheten. Man kan då gå tillbaks till arkivet och
forska på dessa. Detta gäller generellt för inskrivningsdelen, oavsett om
det handlar om en anteckning, inskrivning eller lagfart.
Paragraferna har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Verkan av ett föreläggande eller förbud vid ägarbyte
11 kap. 46–50 §§
Innehållet i paragraferna överensstämmer med 10 kap. 21 § i den nuvar-
ande lagen med språkliga ändringar.
Upplysningsvis kan nämnas att byte av ägare enligt 45 § kan ske
genom köp, byte, gåva och arv.
De viten som avses i 48 § är alla andra viten än de löpande vitena som
regleras i 47 §.
Avseende 49 § kan följande sägas. Enligt föreslagna 1 kap. 5 § ska det
som i lagen sägs om fastighet och fastighetsägare också tillämpas i fråga
om tomträtt och tomträttshavare. Det betyder att om en tomträtt byter
ägare, så gäller 11 kap. 46–48 §§ också när ”fastighetsägaren” i själva
verket är tomträttshavare. I 49 § behöver därför inte särskilt anges att 46–
48 §§ gäller vid tomträttshavarbyte.
Paragraferna har utformats i enlighet med Lagrådets förslag
Byggsanktionsavgifter
11 kap. 51 §
Innehållet i paragrafen ersätter 10 kap. 4, 6 och 7 §§ i den nuvarande
lagen. Precis som enligt nuvarande bestämmelser ska en avgift tas ut om
någon vidtar en åtgärd eller underlåter att vidta en åtgärd och därigenom
bryter mot en byggbestämmelse i lagen. Nytt är dels att avgiften ska be-
nämnas byggsanktionsavgift, dels att avgiften ska tas ut även om den
byggbestämmelse som har överträtts framgår av föreskrift eller beslut	496

som har meddelats med stöd av de uppräknade bemyndigandena i Prop. 2009/10:170 16 kap. eller i en EU-förordning om krav på byggnadsverk eller bygg-

produkter. Det är också nytt att det är regeringen som ska meddela före- skrifter om när en sanktionsavgift får tas ut. Slutligen tydliggörs att det är tillsynsmyndigheten som ska besluta om avgiften. Oftast innebär det att byggnadsnämnden beslutar om avgiften. När det handlar om byggpro- dukter är det dock Boverket som är tillsynsmyndighet och då också den myndighet som beslutar sanktionsavgiften.

Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

11 kap. 52 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att byggsanktionsavgiftens storlek ska framgå av föreskrifter som regeringen meddelar. Avgiften ska uppgå till högst 50 prisbasbelopp. Prisbasbelop- pet framgår av 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken. Avgiften ska vara differentierad, bl.a. beroende på projektets komplexitet. När avgif- tens storlek bestäms ska hänsyn också tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser.

Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

11 kap. 53 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och räknar upp de undantagssituationer då en byggsanktionsavgift inte behöver tas ut. Upp- räkningen är uttömmande och motsvarar i sak de situationer som gäller för miljösanktionsavgifter enligt 30 kap. 2 § miljöbalken.

Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

11 kap. 54 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 5 § första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar och den ändringen i sak att termen ”byggnadsnämnden” ersätts av ”tillsynsmyndigheten” som en följd av att även annan myndighet än byggnadsnämnden kan vara till- synsmyndighet enligt lagen. Naturligtvis är rättelse enligt denna bestäm- melse inte enbart en följd av ett rättelseföreläggande enligt 19 §. Rättelse kan ske även som en följd av andra förelägganden eller av annan anled- ning. I samtliga fall som rättelse har skett ska sanktionsavgift inte tas ut.

Lagrådet har efterfrågat en förklaring av hur bordläggningsbeslut och andra beslut under ärendets handläggning påverkar myndighetens möjlig- heter att ta ut en byggsanktionsavgift.

Bestämmelsen innebär att rättelse ska ske innan frågan om påföljd eller ingripande tas upp till överläggning inom myndigheten. Det ska handla om ett sammanträde där frågan behandlas i sak. Om frågan om över- trädelse tas upp på ett sammanträde men detta endast leder till att ärendet ‒ utan någon överläggning i sakfrågan ‒ bordläggs, medför inte detta att möjligheten till avgiftsbefrielse faller bort.

497

11 kap. 55 §	Prop. 2009/10:170
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att ett
förbud mot dubbla sanktioner införs i plan- och bygglagen.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.
Lagrådet har ifrågasatt om bestämmelsen inte borde utformas som 4 §
förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Det skulle dock in-
nebära en oavsedd ändring i sak av bestämmelsen (se avsnitt 17.6).
11 kap. 56 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 5 § första stycket
andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 57 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 10 kap. 9 § i den
nuvarande lagen med språkliga ändringar och moderniseringar. Avseende
bestämmelsens förenlighet med Europakonventionen, se avsnitt 17.6.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 58 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering.
Första stycket innebär en rätt för den som anspråket riktas mot att yttra
sig över kommunens utredning. Bestämmelsen är ett komplement till
bestämmelserna i förvaltningslagen.
Andra stycket överensstämmer delvis med 10 kap. 27 § i den nuvaran-
de lagen. Bestämmelsen ändras på så sätt att preskriptionstiden ändras
från tio till fem år för bättre överensstämmelse med motsvarande bestäm-
melse i 30 kap. miljöbalken. Fem år får anses vara en rimlig tid.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.
11 kap. 59 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. En motsvarande
bestämmelse finns i 30 kap. 4 § miljöbalken. Ett beslut om att ta ut en
byggsanktionsavgift ska delges den det avser. Delgivning ska ske enligt
bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428). Tiden för överklagande
av ett beslut om byggsanktionsavgift börjar löpa från delgivningen.
Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 60 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 10 § i den nuvaran-
de lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
11 kap. 61 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt. Inledningsvis överensstämmer be-
stämmelsen med 10 kap. 28 § i den nuvarande plan- och bygglagen med	498

den ändringen i sak att termen ”byggnadsnämnden” ersätts av ”tillsyns- Prop. 2009/10:170 myndigheten” som en följd av att även annan myndighet än byggnads-

nämnden kan vara tillsynsmyndighet enligt lagen. I övrigt motsvarar be- stämmelsen 30 kap. 5 § miljöbalken.

Av första stycket framgår att byggsanktionsavgiften ska betalas inom två månader efter det att den avgiftsskyldige har delgetts beslutet, om inte tillsynsmyndigheten har bestämt en senare betalningsdag. Tillsyns- myndigheten kan också dela upp betalningarna på olika betalningster- miner. Möjligheten att ha längre tid än två månader kan tillämpas exempelvis när en avgift är så hög att ett uttag av hela avgiften kan hota ett företags existens.

I andra stycket anges att ett beslut om byggsanktionsavgift får verk- ställas som en dom som har vunnit laga kraft. Det innebär att avgiften kan tas ut även om beslutet har överklagats och att denna omständighet sålunda inte hindrar ett exekutivt förfarande. Finns det skäl att avvakta med verkställighet kan domstolen inhibera det överklagade beslutet med stöd av 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

11 kap. 62 §

Innehållet i paragrafen ersätter 10 kap. 26 § i den nuvarande lagen. Be- stämmelsen innebär att byggsanktionsavgifter som beslutas av byggnads- nämnd tillfaller kommunen, medan avgifter som beslutas av Boverket, i dess egenskap av tillsynsmyndighet över byggprodukter, tillfaller staten.

Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.

11 kap. 63 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Förebilden för bestämmelsen är 30 kap. 9 § miljöbalken. Hur återbetalningen ska gå till framgår av föreskrifter som regeringen har meddelat.

Förslaget behandlas i avsnitt 17.6.

Överlåtelse av egendom efter en överträdelse 11 kap. 64 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 10 kap. 25 § i den nuvaran- de lagen med språkliga ändringar. I paragrafen beskrivs kort vad 4 kap. 12 § jordabalken innehåller för bestämmelser.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Tystnadsplikt 11 kap. 65 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Förebilden för bestämmelsen finns i 26 kap. 27 § miljöbalken. Bestämmelsen föreskri- ver en tystnadsplikt för personer utanför statlig och kommunal verksam- het som har tagit befattning med tillsynsärenden enligt plan- och byggla-

gen. Tystnadsplikten avser dock enbart vad man har fått veta om någons

499

affärs- eller driftsförhållanden eller förhållanden av betydelse för landets Prop. 2009/10:170 försvar. Bestämmelsen gäller även i ärenden om tillsyn enligt EU-förord-

ningar i frågor inom lagens tillämpningsområde samt föreskrifter, domar och andra beslut som har meddelats med stöd av lagen eller en sådan EU- förordning.

Förslaget behandlas i avsnitt 17.7.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

12 kap. Byggnadsnämnden

12 kap. 1 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 1 kap. 7 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar och med hänsyn tagen till definitionen av ”byggnadsnämnden” i föreslagna 1 kap. 4 §.

12 kap. 2 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 1 § första stycket 1– 4 i den nuvarande lagen. Nuvarande femte punkten handlar om tillsyn som regleras i föreslagna 11 kap. 3 § tillsammans med föreskrifter på förordningsnivå.

12 kap. 3 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 2 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

12 kap. 4 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 2 § andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Paragrafen avser endast den situation att någon har ansökt om lov. För övriga situationer gäller kommunens normala serviceskyldighet. För upprättande av nybyggnads- kartor får byggnadsnämnden ta ut en avgift, se 8 §.

12 kap. 5 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 3 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

12 kap. 6 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 3 § andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar och två konsekvensänd- ringar.

För det första ändras det nuvarande uttrycket ”av principiell natur eller i övrigt av större vikt” i första punkten till ”av stor vikt eller har princi- piell betydelse” i enlighet med ändringen i föreslagna 5 kap. 7 och 27 §§.

För det andra ändras fjärde punkten med anledning av den nya be- nämningen på byggsanktionsavgifterna i 11 kap.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

500

12 kap. 7 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 4 § i den nuvarande
lagen med vissa språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag.
12 kap. 8 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer delvis med 11 kap. 5 § första
stycket i den nuvarande lagen.
I första punkten återfinns utöver nuvarande möjlighet att ta ut en avgift
för förhandsbesked även en ny möjlighet att ta ut en avgift för planbe-
sked, villkorsbesked, startbesked, slutbesked och ingripandebesked. Den
nuvarande möjligheten att ta ut en avgift i ett ärende som har föranletts
av en bygganmälan eller rivningsanmälan omfattas av den nya möjlighe-
ten att ta ut en avgift för ett beslut om startbesked.
I andra punkten regleras en möjlighet för kommunen att ta ut en avgift
för beslut om lov. Avgiften ska, precis som enligt nuvarande bestäm-
melser i 11 kap. 5 § första stycket avse kommunens kostnad för ärendet
om lov.
I tredje punkten återfinns utöver nuvarande möjlighet att ta ut en avgift
för tekniska samråd en ny möjlighet att ta ut en avgift för slutsamråd.
I fjärde punkten ges kommunen en möjlighet att ta ut en avgift för
arbetsplatsbesök och andra tillsynsbesök på byggarbetsplatsen. Se förslag
om tillsynsbesök på arbetsplatsen i avsnitt 16.7.
I femte och sjätte punkterna återfinns nuvarande möjligheter att ta ut en
avgift för upprättande av nybyggnadskarta respektive för framställning
av arkivbeständiga handlingar.
I sjunde punkten ges kommunerna en ny möjlighet att ta ut en avgift
för sådan kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar för underrättelse av
okända sakägare som avses i 9 kap. 41 § tredje stycket.
I åttonde punkten återfinns nuvarande möjlighet att ta ut en avgift för
andra tids- eller kostnadskrävande åtgärder.
Förslaget behandlas i avsnitt 18.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
12 kap. 9 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap 5 § andra stycket i
den nuvarande lagen med det tillägget att planavgift även ska kunna tas
ut för att täcka kostnader för program. Syftet med detta är att främja
användandet av program som ett första skede i detaljplaneförfarandet. I
paragrafen tydliggörs att avgiften får tas ut endast om den fastighet som
bygglovet avser har nytta av detaljplanen eller områdesbestämmelserna.
Förslaget behandlas i avsnitt 18.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
12 kap. 10 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 11 kap. 5 § tredje stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.	501
	501

12 kap. 11 § Prop. 2009/10:170

Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 11 kap. 5 § fjärde stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Paragra- fens tillämpningsområde utökas dock på så sätt att en avgift enligt detta kapitel inte bara kan tas ut av en sökande i ett ärende utan också av den som har gjort en anmälan, om fråga är om ett anmälningsärende.

13 kap. Överklagande
Överklagande av kommunala beslut
13 kap. 1 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 13 kap. 1 § första stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar och två konsekvens-
ändringar. För det första ändras utformningen av paragrafen som en följd
av definitionen av ”byggnadsnämnd” i föreslagna 1 kap. 4 §. För det
andra ändras paragrafen som en följd av att institutet med fastighetsplan
slopas.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
13 kap. 2 §
Innehållet i paragrafen ersätter 13 kap. 1 § andra stycket och 2 § andra
stycket i den nuvarande lagen. I första stycket regleras vilka kommunala
beslut som inte får överklagas. Precis som enligt 13 kap. 1 § andra
stycket första meningen i nuvarande lag får andra beslut om gatukostna-
der än de som anges i 1 § inte överklagas (jfr föreslagna punkten 3).
Vidare får inte heller beslut som avser frågor som redan är avgjorda
genom detaljplan, områdesbestämmelser eller förhandsbesked (jfr före-
slagna punkten 8) samt beslut om behovet av byggsamråd (jfr del av
föreslagna punkten 6) enligt nuvarande 13 kap. 2 § överklagas. Observera
dock att termen ”byggsamråd” ersatts av termen ”tekniskt samråd” enligt
förslag i avsnitt 16.4.
Nytt är att inte heller beslut om avbrytande av planarbete (jfr före-
slagna punkten 1), beslut om planbesked (jfr föreslagna punkten 2), be-
slut om villkorsbesked (jfr föreslagna punkten 4), beslut om förlängd
handläggningstid enligt föreslagna 9 kap. 27 § andra stycket (jfr före-
slagna punkten 5), beslut om behovet av kontrollansvarig, särskilt sak-
kunnig och slutsamråd (jfr föreslagna punkten 6) eller beslut om in-
gripandebesked (jfr föreslagna punkten 7) får överklagas. Även om det är
byggherren som lämnar förslag på kontrollansvarig är det kommunen
som både avgör om det finns ett behov av en kontrollansvarig och sak-
kunnig i det aktuella ärendet och beslutar om dessa.
Innehållet i andra stycket stämmer överens med 13 kap. 1 § andra
stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Förslaget behandlas i avsnitt 20.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
13 kap. 3 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 13 kap. 2 § första stycket i
den nuvarande lagen med redaktionella ändringar.	502
	502

Överklagande av länsstyrelsens och andra statliga	Prop. 2009/10:170
förvaltningsmyndigheters beslut
13 kap. 4–8 §§
Innehållet i paragraferna överensstämmer med 13 kap. 4 § i den nuvaran-
de lagen och med 12 § första och andra styckena lagen (1994:847) om
tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar.
I samband med att bestämmelsen i nuvarande 12 § första stycket lagen
om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. flyttas in i den nya
lagen görs den dock mer generell för bättre överensstämmelse med
förvaltningslagen (1986:223). Förslaget behandlas i avsnitt 20.1.
Paragraferna överensstämmer i allt väsentligt med Lagrådets förslag.
Rätten att överklaga
13 kap. 9 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande lag. Den innehåller en upp-
lysning om vem som får överklaga vissa i paragrafen uppräknade beslut
enligt plan- och bygglagen. Upplysningen innebär att en hänvisning görs
till bestämmelsen om klagorätt i 22 § förvaltningslagen (1986:223).
Enligt 22 § förvaltningslagen får ett beslut överklagas av den som beslu-
tet angår, om det har gått honom emot och beslutet kan överklagas. Se
vidare i 10 § avseende avgränsning av denna krets.
Förslaget behandlas i avsnitt 20.2.
13 kap. 10 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innehåller ett
förtydligande i förhållande till 9 § om vem som har rätt att klaga. För-
tydligandet innebär att det inte enbart är det förhållandet att man tidigare
har underrättats eller ska ha underrättats om ett överklagbart beslut enligt
plan- och bygglagen som ger en klagorätt. Även om en underrättelse har
skett bör prövas huruvida beslutet angår honom eller henne och om be-
slutet har gått honom eller henne emot. Genom att tydliggöra att de över-
klagbara besluten alltid ska angå den som överklagar är avsikten att kom-
ma tillrätta med de oklarheter nuvarande bestämmelser har gett upphov
till (jfr RÅ 1991 ref. 80).
Förslaget behandlas avsnitt 20.2.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
13 kap. 11 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att ett
beslut även ska kunna överklagas av staten om beslutet har gått staten
emot i egenskap av fastighetsägare eller innehavare av en särskild rätt till
fastighet. Avsikten är att komma tillrätta med de oklarheter avsaknaden
av reglering på detta område har lett till.
Förslaget behandlas i avsnitt 20.2.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
	503

13 kap. 12 §	Prop. 2009/10:170
Första stycket överensstämmer med 13 kap. 5 § första stycket första
meningen i den nuvarande lagen med två ändringar. För det första ändras
paragrafen som en följd av att institutet med fastighetsplan slopas. För
det andra ersätts ”utställningstiden” med ”granskningstiden” som en följd
av ändringarna i avsnitt 11.3.
Andra stycket överensstämmer med 13 kap. 5 § andra stycket i den nu-
varande lagen med språkliga ändringar.
Som en följd av de nya reglerna för att anta, ändra eller upphäva en
detaljplan eller områdesbestämmelser behöver det enkla planförfarandet,
till skillnad från i dag, inte specialregleras i denna paragraf.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
13 kap. 13 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 13 kap. 6 § första stycket 1 i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
13 kap. 14 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 13 kap. 6 § första stycket 2
och andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
13 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 13 kap. 7 § i den nuvarande
lagen med en ändring. På förslag av Lagrådet ersätts ”tillsynsmyndighe-
ten” med ”Strålsäkerhetsmyndigheten” i punkten 2. Strålsäkerhetsmyn-
digheten är numera ensam tillsynsmyndighet för kärnkraftsreaktorer och
andra kärntekniska anläggningar.
13 kap. 16 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
möjligheten att överklaga de nya besluten om startbesked begränsas till
den sökande i bygg- eller rivningsärendet.
Förslaget behandlas i avsnitt 20.2.
Överklagandetid m.m.
13 kap. 17 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 13 kap. 3 § i den
nuvarande lagen med språkliga ändringar. Den ändring som föreslås
innebär att hänvisningen till förvaltningslagen (1986:223) i första stycket
inte bara ska avse kommunala beslut (3 §) som går att överklaga till läns-
styrelsen utan också beslut som fattas av länsstyrelsen (5–7 §§) respek-
tive av annan statlig förvaltningsmyndighet (7 §). Ändringen görs för att
tydliggöra att 23–25 §§ förvaltningslagen är tillämplig på samtliga dessa
beslut. Genom ändringen stämmer paragrafen bättre med utformningen
av 9 och 10 §§.	504

Tiden för överklagande för de som har fått kännedom om ett beslut en- Prop. 2009/10:170 ligt förfarandet i 9 kap. 41 § tredje stycket följer huvudregeln i 23 § för-

valtningslagen dvs. tre veckor från den dag då klaganden fick del av beslutet. Vid kungörelseförfarandet enligt 9 kap. 41 § tredje stycket anses den klagande ha fått del av beslutet vid tidpunkten för kungörelsen.

Lagrådet har noterat att det, enligt 9 kap. 41 § andra stycket, är frivil- ligt för kommunen att underrätta sökanden och de som har lämnat syn- punkter i ärendet genom delgivning. Enligt Lagrådet inger det allvarliga betänkligheter att de som inte underrättas genom delgivning av lov eller förhandsbesked måste bevaka kommunens anslagstavla.

Regleringen i föreslagna 9 kap. 41 § andra stycket stämmer överens med 8 kap. 27 § andra stycket i den nuvarande lagen som i sin tur i hu- vudsak motsvarar den bestämmelse som finns i 21 § tredje stycket för- valtningslagen. Alla dessa bestämmelser innebär att det förfarande som anges i delgivningslagen (1970:428) får användas men att myndigheten också på andra sätt kan se till att underrättelse sker. Eftersom över- klagandetiden räknas från den dag som klaganden fick del av beslutet är det angeläget att beslut som går någon emot överlämnas till denne på ett sådant sätt att man får en klar och otvetydig utgångspunkt för beräkning av överklagandetiden. Det får därför anses naturligt att beslutet normalt överlämnas genom delgivning. Av andra meningen i 9 kap. 41 § andra stycket framgår att den sökande inte får delges enligt 12, 15, 16 eller 17 § delgivningslagen. Den sökande ska alltså alltid nås med en personlig un- derrättelse. Sammanfattningsvis kan sägas att det faktum att det är frivil- ligt för myndigheten att underrätta genom delgivning inte fråntar myn- digheten underrättelseskyldigheten som sådan. Den situation som Lagrå- det har invänt mot ska därmed inte uppkomma.

Paragrafen har utformats i linje med Lagrådets förslag.

Prövningen av ett överklagande 13 kap. 18 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 13 kap. 8 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. I bestämmelsen tas hänvisningen till ”fas- tighetsplan” bort som en följd av regeringens förslag att slopa fastighets- planeinstitutet.

14 kap. Skadeersättning och inlösen

Bortsett från den inledande bestämmelsen om kapitlets innehåll görs i kapitlet endast redaktionella ändringar. Flera av de nuvarande bestäm- melserna delas upp på flera bestämmelser bl.a. för att få en adressat i varje paragraf.

14 kap. 1 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Den innehåller en sammanfattande redogörelse om vad som regleras i kapitlet.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med Lagrådets förslag.

505

Ersättning i samband med en myndighets tillträde m.m.	Prop. 2009/10:170
14 kap. 2 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 6 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Ersättning vid vissa förelägganden
14 kap. 3 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 3 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Ersättning på grund av vägrat bygglov
14 kap. 4 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 7 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
14 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 8 § första stycket 1
och andra stycket första meningen och delvis andra meningen i den nu-
varande lagen med språkliga ändringar.
Lagrådet har efterfrågat en förklaring vad som avses med ”berörd del
av fastigheten” i denna paragraf.
Oftast avses hela fastigheten. Endast i vissa fall kan den ”berörda de-
len”, enligt denna paragraf, utgöra en del av fastigheten. Som exempel på
sådana fall kan nämnas tomt med tillhörande bostadsbyggnad samt varje
samlad grupp av ekonomibyggnader med därtill hörande mark (BoU
1986/87:1 s. 150).
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Ersättning på grund av vägrat marklov
14 kap. 6 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 8 § första stycket 5
och andra stycket tredje meningen i den nuvarande lagen med språkliga
ändringar.
Lagrådet har efterfrågat en förklaring vad som avses med ”berörd del
av fastigheten” i denna paragraf.
Enligt Bostadsutskottet (BoU 1986/87:1 s. 150) bör en berörd del i
skogsbruk vara lika med en behandlingsenhet, dvs. ett skogsbestånd eller
flera mindre bestånd som avses bli behandlade med samma åtgärd sam-
tidigt. Beståndsindelningen ska enligt utskottet bedömas enligt normala
fackmannamässiga grunder. Med ”berörd del” inom jordbruket avses,
enligt utskottet, närmast det åkerskifte eller den äng som framstår som en
brukningsmässigt avgränsad del. I övrigt bör berörd del vara lika med
hela tomten eller fastigheten (se kommentar till föreslagna 5 §).	506

Inlösen	Prop. 2009/10:170
14 kap. 13 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 5 § andra stycket
och 8 § tredje stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Lagrådet har föreslagit uttrycket ”att det blir synnerligen svårt att
använda fastigheten”. Den formuleringen har inte valts, eftersom den
innebär en ändring i sak. Med bestämmelsen avses nämligen att kom-
munens inlösensskyldighet ska kunna inträda redan om en pågående an-
vändning av en fastighet för t.ex. jordbruksändamål försvåras och inte att
skyldigheten ska inträda först när varje tänkbar användning av
fastigheten försvåras. Mot bakgrund av Lagrådets förslag ersätts det nu-
varande uttrycket ”synnerligt men uppkommer vid användningen av fas-
tighet” i stället med uttrycket ”användningen av fastigheten synnerligen
försvåras”.
14 kap. 14 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 1 § första stycket
första meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
14 kap. 15 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer i huvudsak med 14 kap. 1 §
första stycket andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga änd-
ringar. Paragrafen ändras endast på det sättet att skyldigheten att förvärva
marken eller utrymmet läggs på den som ska vara huvudman för den all-
männa platsen. Detta stämmer bättre överens med grundregleringen om
huvudman i en detaljplan dvs. att kommunen antingen är eller inte är
huvudman. Någon annan huvudman för allmän plats anges inte i planen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
14 kap. 16 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 1 § första stycket
tredje meningen i den nuvarande lagen med den redaktionella ändringen
att det förtydligas att bestämmelsen gäller när kommunen inte är huvud-
man för den aktuella vägen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
14 kap. 17 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 1 § första stycket
tredje meningen i den nuvarande lagen med den redaktionella ändringen
att det förtydligas att bestämmelsen gäller när kommunen är väghållare
men inte är huvudman för den aktuella vägen.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
14 kap. 18 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 2 § första meningen
i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.	508

14 kap. 26 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 14 kap. 8 § femte stycket
andra meningen i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag.
Förlorad rätt till ersättning eller inlösen
14 kap. 27 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 28 a § första stycket
tredje meningen och andra stycket i den nuvarande lagen med språkliga
ändringar.
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag.
15 kap. Domstolsprövning m.m.
15 kap. 1 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 1 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
15 kap. 2 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 15 kap. 2 § med språkliga ändringar.
15 kap. 3 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 3 § andra stycket
första meningen och tredje och fjärde styckena i den nuvarande lagen
med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
15 kap. 4 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 3 § första och andra
styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
15 kap. 5 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 4 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
15 kap. 6 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 5 § första och andra
styckena i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
	510

15 kap. 7 §	Prop. 2009/10:170
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 5 § tredje stycket i
den nuvarande lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
15 kap. 8 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 6 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar. Mot bakgrund av Lagrådets kommentar
förtydligas, till skillnad från vad som gäller för ”tillräckliga skäl” i första
meningen att uppenbarhetsrekvisitet i andra meningen innebär att det
redan när talan väcktes måste ha varit uppenbart för den som väckte talan
att rättegången inleddes utan skälig grund.
Lagrådet har föreslagit en lydelse av paragrafen som innebär att endast
kommunen är svarandepart i ett sådant mål som paragrafen reglerar. En
sådan inskränkning är inte avsedd. I övrigt överensstämmer paragrafens
innehåll med Lagrådets förslag.
15 kap. 9 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 7 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
15 kap. 10 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 15 kap. 8 § i den nuvarande
lagen med språkliga ändringar. Paragrafens lydelse har förtydligats på
samma sätt som i föreslagna 8 §. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
16 kap. Bemyndiganden m.m.
I kapitlet samlas alla bemyndiganden i lagen. Flera bemyndiganden är
nya.
Föreskrifter om detaljplaner
16 kap. 1 §
Innehållet i paragrafen överensstämmer med 5 kap. 18 a § i den nuvaran-
de lagen med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats med utgångspunkt i Lagrådets förslag.
Föreskrifter om byggnadsverk, tomter och allmänna platser m.m.
16 kap. 2 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt.
Som en följd av förslaget i avsnitt 6.2 att det på förordningsnivå bör
regleras i vilken utsträckning lagens krav på byggnader också bör gälla
andra anläggningar än byggnader samt skyltar och ljusanordningar införs
två nya bemyndiganden i punkterna 1 och 2. Dessa punkter avser de s.k.	511
	511

utformningskraven i föreslagna 8 kap. 1 . Att lagens krav på tekniska Prop. 2009/10:170 egenskaper i 8 kap. 4 § även avser andra anläggningar än byggnader

framgår genom att termen ”byggnadsverk” används i 8 kap. 4 §. Defini- tionen av ”byggnadsverk” framgår av föreslagna 1 kap. 4 §.

Punkten 3 motsvarar nuvarande bemyndigande i 21 § första stycket 1 lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som krävs för att ett byggnadsverk ska anses uppfylla de tekniska egenskapskraven i förslaget till 8 kap. 4 §. Bemyndigandet utökas dock för att även avse de s.k. utformningskraven i förslaget till 8 kap. 1 §.

Två nya bemyndiganden införs vidare i punkterna 4 och 5 för att ge regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer möjlighet att före- skriva dels om att vissa krav alltid ska uppfyllas vid tillämpningen av 8 kap. 7 och 8 §§ samt att vissa krav inte behöver uppfyllas vid tillämp- ningen av 8 kap. 7 och 8 §§.

Förslaget behandlas i avsnitt 23.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

16 kap. 3 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering. Den innebär att regeringen ges en ny möjlighet att meddela föreskrifter om vilka hinder mot tillgänglighet och användbarhet som ska anses enkla att avhjälpa. Bestämmelsen införs för att underlätta tillämpningen av föreslagna 8 kap. 2 § andra stycket och 8 kap. 12 § andra stycket. Enkla hinder skulle exempelvis kunna vara trösklar och dörrar som inte går att öppna med hjälp av en automatisk dörröppnare.

Förslaget behandlas i avsnitt 23.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

16 kap. 4 §

Första stycket överensstämmer med nuvarande 21 § första stycket 2 a lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar bl.a. till följd av de nya definitionerna för ”ny- byggnad” och ”ändring av en byggnad” i 1 kap. 4 §

Andra stycket överensstämmer med nuvarande 21 § andra stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. med språkliga ändringar.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

16 kap. 5 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 16 kap. 1 § första stycket 1 och 2 i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen skiljer sig från Lagrådets förslag endast på så sätt att be- myndigandet är avgränsat till att avse krav på byggnadsverk, allmänna platser, tomter och annat som omfattas av 8 kap.

512

Föreskrifter om byggprodukter	Prop. 2009/10:170
16 kap. 6 §
Innehållet i första stycket överensstämmer med nuvarande 22, 24 och
25 §§ lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. med språkliga ändringar.
Innehållet i andra stycket överensstämmer med nuvarande 18 § andra
stycket lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk,
m.m. med språkliga ändringar.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
Föreskrifter om bygglov
16 kap. 7 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
regeringen ges en möjlighet att meddela föreskrifter om krav på bygglov
för andra anläggningar än byggnader och för skyltar och ljusanordningar.
Av andra punkten framgår att regeringen endast får meddela före-
skrifter om krav på bygglov för sådana andra anläggningar än byggnader
som genom sin storlek eller funktion kan ha en betydande inverkan på
omgivningen. Det handlar om sådana anläggningar som i dag regleras i
8 kap. 2 § plan- och bygglagen.
Förslaget behandlas i avsnitt 6.2 och 23.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Föreskrifter om anmälningsplikt
16 kap. 8 §
Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att
regeringen ges en möjlighet att meddela föreskrifter om vilka bygglovs-
fria åtgärder som ska vara anmälningspliktiga. Vid bedömningen av vilka
åtgärder som bör vara anmälningspliktiga bör en begränsning göras till
sådana där det verkligen finns ett allmänintresse av att åtgärderna an-
mäls. I första hand avses sådana bestämmelser som i dag framgår av
9 kap. 2 § plan- och bygglagen (1987:10). Ofta avser dessa åtgärder inre
ändringar i byggnadsverk.
Bestämmelsen behandlas i avsnitt 23.
Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.
Föreskrifter om funktionskontrollanter, kontrollansvariga och
sakkunniga
16 kap. 9 §
Innehållet i paragrafen är delvis nytt.
Innebörden i första punkten är att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om funktionskontrollanter
enligt 8 kap. 25 §. Denna bestämmelse saknar tidigare motsvarighet.
Innebörden i andra punkten är att regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som behövs	513

bl.a. ifråga om kunskap, erfarenhet och certifiering av kontrollansvariga Prop. 2009/10:170 och sakkunniga. Bestämmelsen överensstämmer delvis med nuvarande

bestämmelse om kvalitetsansvariga i 16 kap. 1 § andra stycket.

Enligt tredje punkten ges regeringen eller den myndighet som reger- ingen bestämmer en möjlighet att meddela de ytterligare bestämmelser som behövs om kontrollansvariga och sakkunniga utöver de som framgår av föreslagna 10 kap. 8–12 §§.

Förslaget behandlas i avsnitt 16.3, 22 och 23.

16 kap. 10 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att regeringen ges en möjlighet att meddela föreskrifter om vilka små åtgär- der som, utöver de som anges i 10 kap. 10 § 1, ska innebära ett undantag för kravet på kontrollansvarig enligt föreslagna 10 kap. 9 §. För båda fallen (10 kap. 10 § 1 och 2) bör gälla att åtgärderna dels ska vara relativt okomplicerade, dels att byggnadsnämnden bedömer att byggherren kan uppfylla sitt ansvar enligt 10 kap. 5 § utan stöd av en kontrollansvarig.

Förslaget behandlas i avsnitt 23.

Föreskrifter om kontroll 16 kap. 11 §

Paragrafen saknar delvis motsvarighet i nuvarande reglering. Innehållet motsvarar delvis nuvarande 16 kap. 1 § första stycket 3 med språkliga ändringar. Den nya bestämmelsen omfattar dock fler föreskrifter. Även sådana som avser tekniska egenskapskrav på byggnadsverk.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

Föreskrifter om tillsyn och byggsanktionsavgifter 16 kap. 12 §

Paragrafen saknar motsvarighet i nuvarande reglering och innebär att regeringen ges ett bemyndigande att meddela de ytterligare föreskrifter som behövs för tillämpningen av bestämmelserna om tillsyn och bygg- sanktionsavgifter i 11 kap. Avseende tillsyn är avsikten att regeringen ska föreskriva om tillsynsmyndigheternas uppgifter och närmare ansvars- fördelning. I fråga om byggsanktionsavgifter är avsikten att regeringen ska föreskriva om vilka överträdelser som kan leda till sanktionsavgift. Regeringen ska också ange till vilket belopp sanktionsavgiften ska uppgå för respektive överträdelse.

Förslaget behandlas i avsnitt 23.

Föreskrifter i extraordinära situationer 16 kap. 13 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 16 kap. 3 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Paragrafen överensstämmer med Lagrådets förslag.

514

16 kap. 14 §

Innehållet i paragrafen överensstämmer med 16 kap. 4 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 maj 2011. Vid samma tid- punkt upphävs den nuvarande plan- och bygglagen (1987:10) och lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Enligt andra punkten ska de nuvarande bestämmelserna även fortsätt- ningsvis gälla i ärenden som har påbörjats före lagens ikraftträdande. Punkten gäller både ärenden och mål samt både processuella och mate- riella bestämmelser. Vidare ska de nuvarande bestämmelserna gälla även för överklagande av beslut i mål och ärenden som har påbörjats före lagens ikraftträdande. Även överinstansens prövning av överklagandet ska göras med tillämpning av nuvarande bestämmelser. Denna bestäm- melse motsvarar delvis 17 kap. 25 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Antagna detaljplaner och andra beslut som har vunnit laga kraft innan den nya lagens ikraftträdande gäller till dess de upphävs eller ändras respektive återkallas. Om det efter den nya lagens ikraftträdande tas initiativ för att upphäva eller ändra exempelvis en detaljplan, ska den nya lagen tillämpas på den processen. Om ett öppet ärende avser en detalj- plan som har beslutats enligt den nuvarande lagen, ska prövningen göras i förhållande till den planen och de regler som gällde för kommunens möjligheter att besluta som den gjorde när planen antogs.

Enligt tredje punkten ska de nuvarande bestämmelserna tillämpas för överträdelser som har ägt rum innan lagens ikraftträdande. Om de nya bestämmelserna leder till en lindrigare påföljd ska dock de nya be- stämmelserna tillämpas. Bestämmelsen står i överensstämmelse med 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken och motsvarar 17 kap. 23 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i fjärde punkten överensstämmer med 17 kap. 3 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i femte punkten överensstämmer med 17 kap. 4 § första stycket första meningen och tredje stycket i den nuvarande lagen. Enligt 17 kap. 4 § första stycket gäller stadsplaner, byggnadsplaner, avstyck- ningsplaner m.fl. äldre planer och bestämmelser som detaljplaner antagna med stöd av den nuvarande lagen. Bestämmelsen innebär inte att de äldre planerna genom den nuvarande lagen har fått ändrade benämningar. En stadsplan kallas fortfarande stadsplan och byggnadsplan kallas byggnads- plan. Men om en stadsplan eller annan äldre plan ändras medför detta att planen i de ändrade delarna i fortsättningen utgör en detaljplan. I 17 kap. 4 § sista stycket finns en hänvisning till 39 § byggnadsstadgan (1959: 612). Stadgan reglerar bl.a. byggnaders placering på tomt. Eftersom stadsplaner, byggnadsplaner m.fl. äldre planer och bestämmelser ofta saknar sådana planbestämmelser om placering behöver denna bestäm- melse i 17 kap. i den nuvarande lagen gälla även i fortsättningen.

Sjätte punkten stämmer i sak överens med 17 kap. 5 § andra stycket i den nuvarande lagen. Eftersom genomförandetiden nu har gått ut för

Prop. 2009/10:170

515

samtliga dessa äldre planer gäller punkten för dem alla. Kommunen har alltså inte rätt att lösa mark som inte har bebyggts i huvudsaklig överens- stämmelse med dessa planer. Om planen ändras blir bestämmelsen inte tillämplig eftersom planen i de ändrade delarna utgör en detaljplan.

Sjunde punkten stämmer överens med 17 kap. 6 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Bestämmelsen handlar om huvudmanna- skapet för allmänna platser i en detaljplan. Genom bestämmelsen klar- görs att huvudregeln om att kommunen ska vara huvudman för allmänna platser om inget annat anges, inte gäller för byggnads- och avstycknings- planer. Bestämmelsen hindrar dock inte att kommunen frivilligt tar på sig ansvaret att svara för vägarna inom byggnads- eller avstyckningsplanen.

Åttonde punkten stämmer överens med 17 kap. 7 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar. Enligt nuvarande och föreslagna bestäm- melser får bygglov till åtgärder på kvartersmark för allmänt ändamål meddelas endast om ändamålet är närmare angivet i detaljplanen. Någon motsvarande bestämmelse fanns inte tidigare och för att kommunerna inte ska behöva ändra sådana äldre planer och bestämmelser som avses i femte punkten gäller inte detta krav för dessa planer och bestämmelser.

I nionde punkten anges att nu gällande fastighetsplaner och sådana tomtindelningar som enligt 17 kap. 11 § i den nuvarande lagen ska gälla som fastighetsplaner, i den nya lagen ska gälla som detaljplanebestäm- melser enligt 4 kap. 18 §. Detta är en följd av förslaget i avsnitt 10.4 att upphäva fastighetsplaneinstitutet.

Tionde punkten stämmer överens med 17 kap. 14 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i elfte punkten stämmer överens med 17 kap. 16 § första stycket i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i tolfte punkten stämmer överens med 17 kap. 16 § andra stycket och 17 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i trettonde punkten stämmer överens med 17 kap. 18 a § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Innehållet i fjortonde punkten motsvarar 17 kap. 19 § i den nuvarande lagen med språkliga ändringar.

Enligt femtonde punkten ska den upphävda plan- och bygglagen fort- farande gälla för ersättningen enligt de paragrafer i den lagen som räknas upp i a och b. I de fall som den upphävda plan- och bygglagen fort- farande ska gälla, kommer även övergångsbestämmelser till tidigare änd- ringar i den lagen att gälla i tillämpliga fall. Det innebär att övergångs- bestämmelserna till de ändringar i lagen som träder i kraft den 1 augusti 2010 ska tillämpas (se författningskommentaren till det ändringsför- slaget). De bestämmelserna kan medföra att plan- och bygglagen (1987: 10) i dess lydelse vid utgången av juli 2010 ska gälla för ersättningen.

Förslagen behandlas i avsnitt 24.

Prop. 2009/10:170

516

28.2	Lagen om ändring i lagen (1993:320) om	Prop. 2009/10:170
	byggfelsförsäkring, m.m.

1 §

Paragrafen ändras till följd av den nya plan- och bygglagen. Ändringarna innebär att termerna ”nybyggnad” och ”ombyggnad” ersätter deras nu- varande motsvarigheter i punkterna 1 och 2. Termerna definieras i 1 kap. 4 § den nya plan- och bygglagen. I övrigt görs endast språkliga ändringar i bestämmelsen.

1 a §

Första stycket ändras till följd av den nya plan- och bygglagen. Ändring- arna innebär att termerna ”nybyggnad” och ”tillbyggnad” ersätter deras nuvarande motsvarigheter i punkterna 1 och 2. Vidare ändras punkten 2 till följd av att bygganmälan för sådana åtgärder som avses i nuvarande 9 kap. 2 § första stycket 3–5 plan- och bygglagen ersätts med anmäl- ningsplikt enligt föreskrifter som meddelas med stöd av den nya plan- och bygglagen.

Andra stycket ändras på så sätt att en byggfelsförsäkring inte längre krävs för åtgärder som utförs av s.k. självbyggare, dvs. åtgärder som en enskild privatperson utför i fråga om ett hus som han eller hon själv bor eller avser att bo i (konsumerar). Denna ändring behandlas i avsnitt 25.

13 §

Inledningsvis införs termerna ”nybyggnad” och ”ombyggnad” enligt definitionerna i 1 kap. 4 § den nya plan- och bygglagen. Vidare görs en följdändring motsvarande den som görs i 1 a §. I andra stycket ändras hänvisningen till plan- och bygglagen som en följd av den nya lagen.

22 §

Hänvisningen till plan- och bygglagen ändras som en följd av den nya lagen.

Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Enligt första punkten träder lagen i kraft den 2 maj 2011 samtidigt med den nya plan- och bygglagen.

Enligt andra punkten ska de nuvarande bestämmelserna även fortsätt- ningsvis gälla i ärenden som har påbörjats före lagens ikraftträdande. Punkten gäller både ärenden och mål. Vidare ska de nuvarande bestäm- melserna gälla även för överklagande av beslut i mål och ärenden som har påbörjats före lagens ikraftträdande. Även överinstansens prövning av överklagandet ska göras med tillämpning av nuvarande bestämmelser.

28.3 Övriga lagändringar

Ändringarna i övriga lagar är en följd dels av hänvisningar till den nya
plan- och bygglagen och att lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav	517
	517

Prop. 2009/10:170

29 Jämförelsetabell

29.1Jämförelsetabell mellan den nya plan- och bygglagen och plan- och bygglagen (1987:10)

I tabellen nedan används förkortningarna ”PBL” för hänvisningar till plan- och bygglagen (1987:10) och ”BVL” för hänvisningar till lagen (1994:847) om tekniska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m.

Förslaget innebär bl.a. att bestämmelserna i lagen (1994:847) om tek- niska egenskapskrav på byggnadsverk, m.m. förs in i den nya plan- och bygglagen.

Nya plan- och bygglagen

1 kap. Syfte, innehåll och definitioner

1 kap. 1 §

1 kap. 2 §

1 kap. 3 §

1 kap. 4 §

1 kap. 5 §

1 kap. 6 §

2 kap. Allmänna och enskilda intressen

2 kap. 1 §

2 kap. 2 §

2 kap. 3 §

2 kap. 4 §

2 kap. 5 §

2 kap. 6 §

2 kap. 7 §

2 kap. 8 §

2 kap. 9 §

Plan- och bygglagen (1987:10)

1 kap. 1 §

1 kap. 2 § ny

delvis ny samt 1 kap. 7 §, 9 kap. 1 § och 1 § första stycket BVL

16 kap. 5 § och 10 kap. 21 § andra stycket första meningen

16 kap. 6 §

1 kap. 5 §

2 kap. 1 § första stycket och andra stycket första meningen

delvis ny samt 2 kap. 2 §, andra och fjärde styckena

1 kap. 6 §

delvis ny samt 2 kap. 3 §

delvis ny samt 2 kap. 4 § första stycket 1–4 och 6–7 och 3 kap. 1, 10, 12 och 14 §§ första och andra styckena

delvis ny samt 2 kap. 4 § första stycket 5 och andra stycket

3 kap. 2 § tredje meningen och

3 kap. 14 §

delvis ny samt 3 kap. 2 § första och

andra meningen och 3 kap. 14 §

519

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
2 kap. 10 §	2 kap. 2 § tredje stycket
2 kap. 11 §	ny
3 kap. Översiktsplan
3 kap. 1 §	1 kap. 3 § första stycket första
	meningen
3 kap. 2 §	delvis ny samt 1 kap. 3 § första
	stycket andra meningen
3 kap. 3 §	delvis ny samt 1 kap. 3 § första
	stycket tredje meningen
3 kap. 4 §	4 kap. 1 § första stycket
3 kap. 5 §	delvis ny samt 4 kap. 1 § andra
	stycket 1–4
3 kap. 6 §	4 kap. 1 § tredje stycket
3 kap. 7 §	ny
3 kap. 8 §	delvis ny samt 4 kap. 2 a §
3 kap. 9 §	delvis ny samt 4 kap. 3 § och 4 §
	första stycket första och andra
	meningarna
3 kap. 10 §	delvis ny samt 4 kap. 5 § 1–4
3 kap. 11 §	delvis ny samt 4 kap. 4 § andra
	stycket
3 kap. 12 §	delvis ny samt 4 kap. 6 § första
	meningen
3 kap. 13 §	4 kap. 7 § första stycket första och
	andra meningarna och andra
	stycket
3 kap. 14 §	4 kap. 7 § tredje stycket
3 kap. 15 §	4 kap. 6 § andra meningen
3 kap. 16 §	delvis ny samt 4 kap. 9 §
3 kap. 17 §	4 kap. 10 § första stycket
3 kap. 18 §	4 kap. 10 § andra stycket
3 kap. 19 §	4 kap. 11 §
3 kap. 20 §	4 kap. 2 §
3 kap. 21 §	4 kap. 12 §
3 kap. 22 §	delvis ny samt 4 kap. 13 §
3 kap. 23 §	delvis ny samt 4 kap. 1 a § första
	och andra styckena och 4 kap. 8 §
	andra stycket
3 kap. 24 §	ny

Prop. 2009/10:170

520

Nya plan- och bygglagen

3 kap. 25 §

3 kap. 26 §

3 kap. 27 §

3 kap. 28 §

4 kap. Reglering med detaljplan och områdesbestämmelser

4 kap. 1 §

4 kap. 2 §

4 kap. 3 §

4 kap. 4 §

4 kap. 5 §

4 kap. 6 §

4 kap. 7 §

4 kap. 8 §

4 kap. 9 §

4 kap. 10 §

4 kap. 11 §

4 kap. 12 §

4 kap. 13 §

4 kap. 14 §

4 kap. 15 §

4 kap. 16 §

4 kap. 17 §

4 kap. 18 §

Plan- och bygglagen (1987:10)

ny ny

4 kap. 14 § första stycket

delvis ny, men jfr 4 kap. 14 § andra stycket

delvis ny samt 5 kap. 1 § exklusive vindkraftverk, 5 kap. 1 § första stycket 1–3 och 5 kap. 1 § andra stycket 1

5 kap. 1 § andra stycket 2

5 kap. 1 § tredje stycket

5 kap. 3 §

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 10

delvis ny samt 5 kap. 4 § och 6 kap. 26 § första stycket

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 6 och 13

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 7

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 5

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 2 och 3

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 11

5 kap. 7 § första stycket 8

delvis ny samt 5 kap. 8 § 1, 5 kap. 8 § 2 och 5 kap. 8 § 4

5 kap. 7 § första stycket 1

5 kap. 7 § första stycket 4, men jfr

3 kap. 12 §, 14 § första stycket och

17 § andra stycket

5 kap. 7 a §

delvis ny samt 5 kap. 7 § första stycket 12, 6 kap. 3 §, 4 § andra och tredje styckena och 6 § 1–4

Prop. 2009/10:170

521

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
4 kap. 19 §	5 kap. 7 § andra stycket första
	meningen
4 kap. 20 §	5 kap. 7 § andra stycket andra och
	tredje meningarna
4 kap. 21 §	5 kap. 5 § första stycket
4 kap. 22 §	5 kap. 12 § andra stycket
4 kap. 23 §	5 kap. 5 § andra stycket
4 kap. 24 §	5 kap. 14 § första stycket
4 kap. 25 §	5 kap. 14 § andra stycket
4 kap. 26 §	5 kap. 7 § första stycket 9
4 kap. 27 §	5 kap. 6 § första och andra
	meningarna
4 kap. 28 §	5 kap. 6 § tredje meningen
4 kap. 29 §	5 kap. 15 §
4 kap. 30 §	delvis ny samt 5 kap. 9 § första
	stycket första meningen och andra
	stycket
4 kap. 31 §	5 kap. 10 §
4 kap. 32 §	5 kap. 2 § tredje stycket, 5 kap. 9 §
	tredje stycket och 5 kap. 7 § tredje
	stycket första meningen
4 kap. 33 §	delvis ny samt 5 kap. 26 § andra
	stycket första, andra och tredje
	meningarna och 6 kap. 1 §
4 kap. 34 §	delvis ny samt 5 kap. 18 § andra
	och tredje styckena
4 kap. 35 §	ny
4 kap. 36 §	5 kap. 2 § första och andra
	styckena
4 kap. 37 §	5 kap. 7 § tredje stycket andra
	meningen
4 kap. 38 §	5 kap. 5 § fjärde stycket
4 kap. 39 §	delvis ny samt 5 kap. 11 § första
	stycket
4 kap. 40 §	5 kap. 11 § andra stycket
4 kap. 41 §	delvis ny samt 5 kap. 16 §
4 kap. 42 §	delvis ny samt 5 kap. 16 § första
	stycket 1–8
4 kap. 43 §	5 kap. 17 §

Prop. 2009/10:170

522

Nya plan- och bygglagen

5 kap. Att ta fram detaljplaner och områdesbestämmelser

5 kap. 1 §

5 kap. 2 §

5 kap. 3 §

5 kap. 4 §

5 kap. 5 §

5 kap. 6 §

5 kap. 7 §

5 kap. 8 §

5 kap. 9 §

5 kap. 10 §

5 kap. 11 §

5 kap. 12 §

5 kap. 13 §

5 kap. 14 §

5 kap. 15 §

5 kap. 16 §

5 kap. 17 §

5 kap. 18 §

5 kap. 19 §

5 kap. 20 §

5 kap. 21 §

5 kap. 22 §

5 kap. 23 §

5 kap. 24 §

5 kap. 25 §

Plan- och bygglagen (1987:10)

ny ny ny ny ny ny

delvis ny samt 5 kap. 28 § 5 kap. 19 § första stycket 5 kap. 19 §

5 kap. 18 § första stycket

delvis ny samt 5 kap. 18 § fjärde stycket första meningen, 20 § punkterna 1, 2 och 4 och 25 § punkten 3

5 kap. 21 § första stycket första meningen

delvis ny samt 5 kap. 21 § första stycket andra–fjärde meningarna

delvis ny samt 5 kap. 22 §

5 kap. 28 § andra stycket första meningen

5 kap. 21 § andra stycket och

5 kap. 18 § andra stycket delvis ny samt 5 kap. 28 §

delvis ny samt 5 kap. 24 §första stycket 1–3, 5, 6, andra stycket

5 kap. 25 § första stycket och

5 kap. 24 § tredje stycket

delvis ny samt 5 kap. 26 § första stycket

delvis ny samt 5 kap. 27 § första stycket

delvis ny samt 5 kap. 27 § första stycket och andra stycket första meningen

5 kap. 27 § tredje stycket

Prop. 2009/10:170

523

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
5 kap. 26 §	5 kap. 28 a § första stycket första
	och andra meningarna
5 kap. 27 §	5 kap. 29 §
5 kap. 28 §	5 kap. 28 a § första stycket och
	6 kap. 19 § första stycket
5 kap. 29 §	delvis ny samt 5 kap. 30 § första
	stycket och tredje stycket första
	meningen
5 kap. 30 §	5 kap. 30 § första stycket
5 kap. 31 §	5 kap. 18 § fjärde stycket sista
	meningen
5 kap. 32 §	delvis ny samt 5 kap. 31 §
5 kap. 33 §	5 kap. 25 § andra stycket
5 kap. 34 §	ny
5 kap. 35 §	5 kap. 25 § tredje stycket första
	meningen och 5 kap. 30 § andra
	stycket första meningen och tredje
	stycket
5 kap. 36 §	5 kap. 25 § tredje stycket andra
	meningen och 5 kap. 30 § andra
	stycket andra meningen
5 kap. 37 §	5 kap. 25 § tredje stycket sista
	meningen och 5 kap. 30 § andra
	stycket sista meningen
5 kap. 38 §	5 kap. 12 § första stycket och
	5 kap. 32 §
5 kap. 39 §	5 kap. 33 §
5 kap. 40 §	5 kap. 34 §
5 kap. 41 §	5 kap. 35 §
6 kap. Genomförandet av
detaljplaner
6 kap. 1 §	ny
6 kap. 2 §	6 kap. 2 §
6 kap. 3 §	6 kap. 19 § första stycket andra
	meningen
6 kap. 4 §	6 kap. 19 § första stycket första
	meningen
6 kap. 5 §	6 kap. 19 § första, andra och fjärde
	styckena
6 kap. 6 §	6 kap. 20 § första stycket första
	meningen

Prop. 2009/10:170

524

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
6 kap. 7 §	6 kap. 20 § utom första stycket
	första meningen
6 kap. 8 §	6 kap. 19 § tredje stycket första
	meningen och 22 §
6 kap. 9 §	6 kap. 19 § tredje stycket sista
	meningen
6 kap. 10 §	6 kap. 21 §
6 kap. 11 §	6 kap. 23 §
6 kap. 12 §	6 kap. 25 §
6 kap. 13 §	6 kap. 17 § första, andra och fjärde
	styckena
6 kap. 14 §	6 kap. 24 § första stycket
6 kap. 15 §	delvis ny samt 6 kap. 24 § andra
	stycket
6 kap. 16 §	6 kap. 17 § tredje stycket och 24 §
	tredje stycket
6 kap. 17 §	6 kap. 39 §
6 kap. 18 §	6 kap. 26 § andra stycket och 27 §
6 kap. 19 §	6 kap. 29 §
6 kap. 20 §	6 kap. 28 §
6 kap. 21 §	6 kap. 30 § första stycket
6 kap. 22 §	6 kap. 30 § andra stycket
6 kap. 23 §	6 kap. 30 § tredje stycket
6 kap. 24 §	6 kap. 31 §
6 kap. 25 §	6 kap. 32 §
6 kap. 26 §	6 kap. 37 §
6 kap. 27 §	6 kap. 34 §
6 kap. 28 §	6 kap. 36 § första och andra
	styckena
6 kap. 29 §	delvis ny samt 6 kap. 36 § tredje
	stycket
6 kap. 30 §	delvis ny samt 6 kap. 36 § tredje
	stycket fjärde meningen
6 kap. 31 §	6 kap. 36 § fjärde stycket
6 kap. 32 §	delvis ny samt 6 kap. 36 § tredje
	stycket sista meningen och fjärde
	stycket första meningen
6 kap. 33 §	6 kap. 33 §
6 kap. 34 §	6 kap. 35 § första stycket

Prop. 2009/10:170

525

Nya plan- och bygglagen

6 kap. 35 §

6 kap. 36 §

6 kap. 37 §

6 kap. 38 §

6 kap. 39 §

7 kap. Regionplanering

7 kap. 1 §

7 kap. 2 §

7 kap. 3 §

7 kap. 4 §

7 kap. 5 §

7 kap. 6 §

7 kap. 7 §

7 kap. 8 §

7 kap. 9 §

7 kap. 10 §

7 kap. 11 §

7 kap. 12 §

8 kap. Krav på byggnadsverk, byggprodukter, tomter och allmänna platser

8 kap. 1 §

8 kap. 2 §

8 kap. 3 §

8 kap. 4 §

Plan- och bygglagen (1987:10)

6 kap. 35 § andra stycket

6 kap. 35 § tredje stycket första– tredje meningarna

6 kap. 35 § tredje stycket sista meningen

6 kap. 35 § fjärde stycket

6 kap. 38 §

7 kap. 1 § första stycket första meningen och 2 §

7 kap. 1 § andra stycket första och andra meningarna

7 kap. 1 § andra stycket sista meningen

delvis ny samt 7 kap. 1 § tredje stycket

7 kap. 3 § första och tredje styckena

delvis ny samt 7 kap. 3 § andra stycket första meningen och 4 § första stycket

delvis ny samt 7 kap. 5 § 7 kap. 6 och 7 §§

delvis ny samt 7 kap. 8 § första stycket

7 kap. 8 § andra stycket

ny, men jfr 2 § första stycket 7 och 8 BVL och 3 kap. 1 § PBL

delvis ny samt 17 kap. 21 a §

delvis ny samt 3 kap. 14 § första och andra styckena PBL och 2 § BVL

delvis ny samt 2 § första stycket BVL

Prop. 2009/10:170

526

Nya plan- och bygglagen

8 kap. 5 §

8 kap. 6 §

8 kap. 7 §

8 kap. 8 §

8 kap. 9 §

8 kap. 10 §

8 kap. 11 §

8 kap. 12 §

8 kap. 13 §

8 kap. 14 §

8 kap. 15 §

8 kap. 16 §

8 kap. 17 §

8 kap. 18 §

8 kap. 19 §

8 kap. 20 §

8 kap. 21 §

8 kap. 22 §

8 kap. 23 §

8 kap. 24 §

8 kap. 25 §

8 kap. 26 §

9 kap. Bygglov, rivningslov och marklov m.m.

9 kap. 1 §

9 kap. 2 §

9 kap. 3 §

9 kap. 4 §

Plan- och bygglagen (1987:10)

delvis ny samt 2 § första stycket BVL

delvis ny samt 12 § andra stycket BVL

ny ny

3 kap. 15 §

3 kap. 16 § första stycket

3 kap. 16 § andra stycket

3 kap. 18 § och 17 kap. 21 a §

ny, men jfr 3 kap. 12 §, 14 § första stycket, 17 § andra stycket och

18 § första stycket

ny, men jfr 3 kap. 13 § och 14 § första stycket PBL och 2 § tredje stycket BVL

3 kap. 17 § första, tredje och fjärde styckena

3 kap. 18 § första stycket delvis ny samt 3 kap. 10 §

delvis ny samt 3 kap. 14 § första stycket

4 § BVL

5 § BVL

6 § BVL

18 § andra och tredje styckena, 19 och 20 §§ BVL

2 a § BVL

delvis ny samt 15 och 16 §§ BVL 16 kap. 1 §

8 kap. 1 § första stycket och 3 § första stycket 1 och 3

8 kap. 1 § andra stycket

8 kap. 4 §

Prop. 2009/10:170

527

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
9 kap. 5 §	8 kap. 4 a §
9 kap. 6 §	8 kap. 4 b §
9 kap. 7 §	8 kap. 5 §
9 kap. 8 §	delvis ny samt 8 kap. 2 §, 3 §
	första stycket 2 och 8 kap. 6 och
	7 §§
9 kap. 9 §	8 kap. 14 a §
9 kap. 10 §	8 kap. 8 §
9 kap. 11 §	8 kap. 9 § första stycket
9 kap. 12 §	8 kap. 9 § andra stycket
9 kap. 13 §	8 kap. 9 § tredje stycket
9 kap. 14 §	8 kap. 21 §
9 kap. 15 §	8 kap. 10 §
9 kap. 16 §	ny, men jfr 9 kap. 2 § första stycket
9 kap. 17 §	8 kap. 34 §
9 kap. 18 §	delvis ny samt 8 kap. 34 § andra
	stycket
9 kap. 19 §	ny
9 kap. 20 §	8 kap. 19 § första stycket och
	8 kap. 34 § första stycket
9 kap. 21 §	delvis ny samt 8 kap. 19 § andra
	stycket och 20 § första stycket
9 kap. 22 §	8 kap. 20 § andra och fjärde
	styckena
9 kap. 23 §	8 kap. 25 §
9 kap. 24 §	ny
9 kap. 25 §	8 kap. 22 § första och andra
	styckena
9 kap. 26 §	delvis ny samt 8 kap. 22 § tredje
	stycket
9 kap. 27 §	ny
9 kap. 28 §	8 kap. 23 §
9 kap. 29 §	8 kap. 15 §
9 kap. 30 §	delvis ny samt 8 kap. 11 § första
	stycket och 12 § första stycket
9 kap. 31 §	8 kap. 11 § första stycket 2 b,
	tredje stycket, sjätte stycket första
	och andra meningarna och 8 kap.
	12 § fjärde stycket

Prop. 2009/10:170

528

Nya plan- och bygglagen

9 kap. 32 §

9 kap. 33 §

9 kap. 34 §

9 kap. 35 §

9 kap. 36 §

9 kap. 37 §

9 kap. 38 §

9 kap. 39 §

9 kap. 40 §

9 kap. 41 §

9 kap. 42 §

9 kap. 43 §

10 kap. Genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder

10 kap. 1 §

10 kap. 2 §

10 kap. 3 §

10 kap. 4 §

10 kap. 5 §

10 kap. 6 §

10 kap. 7 §

10 kap. 8 §

10 kap. 9 §

10 kap. 10 §

10 kap. 11 §

10 kap. 12 §

10 kap. 13 §

10 kap. 14 §

10 kap. 15 §

Plan- och bygglagen (1987:10)

8 kap. 11 § fjärde stycket

8 kap. 14 §

8 kap. 16 §

8 kap. 18 §

8 kap. 18 a §

8 kap. 32 § första stycket

8 kap. 32 § andra stycket

delvis ny samt 8 kap. 34 § andra och tredje styckena

delvis ny samt 8 kap. 26 § delvis ny samt 8 kap. 27 § 8 kap. 28 §

delvis ny samt 8 kap. 33 §

delvis ny samt 5 kap. 36 § andra stycket andra meningen

delvis ny samt 9 kap. 10 §

delvis ny samt 9 kap. 1 § första stycket

delvis ny samt 9 kap. 9 § första stycket

delvis ny samt 9 kap. 9 § första stycket sista meningen

delvis ny samt 9 kap. 13 och 14 §§ ny

delvis ny samt 9 kap. 13 § andra stycket

ny ny

delvis ny samt 9 kap. 7 § första stycket första och andra meningarna

9 kap. 5 § och 7 § första stycket tredje meningen

Prop. 2009/10:170

529

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
10 kap. 16 §	9 kap. 7 § första stycket sista
	meningen
10 kap. 17 §	9 kap. 8 § tredje stycket andra
	meningen
10 kap. 18 §	delvis ny samt 9 kap. 4 § fjärde
	och femte meningarna
10 kap. 19 §	delvis ny samt 9 kap. 8 § första
	stycket
10 kap. 20 §	9 kap. 8 § tredje stycket första
	meningen
10 kap. 21 §	9 kap. 8 § andra stycket
10 kap. 22 §	delvis ny samt 9 kap. 7 § andra
	stycket
10 kap. 23 §	delvis ny samt 9 kap. 12 §
10 kap. 24 §	ny
10 kap. 25 §	ny
10 kap. 26 §	delvis ny samt 9 kap. 6 §
10 kap. 27 §	ny, men jfr 9 kap. 9 § andra stycket
10 kap. 28 §	ny
10 kap. 29 §	ny, men jfr 9 kap. 9 § tredje stycket
10 kap. 30 §	ny
10 kap. 31 §	ny
10 kap. 32 §	ny
10 kap. 33 §	ny
10 kap. 34 §	delvis ny samt 9 kap. 10 § första
	stycket
10 kap. 35 §	delvis ny samt 9 kap. 10 § andra
	stycket
10 kap. 36 §	9 kap. 10 § andra stycket
10 kap. 37 §	ny
11 kap. Tillsyn, tillträde,
ingripanden och påföljder
11 kap. 1 §	ny
11 kap. 2 §	ny
11 kap. 3 §	ny
11 kap. 4 §	ny
11 kap. 5 §	10 kap. 1 § första stycket
11 kap. 6 §	ny

Prop. 2009/10:170

530

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
11 kap. 7 §	10 kap. 2 §
11 kap. 8 §	delvis ny samt 16 kap. 7 § första
	och andra styckena PBL och 8 §
	BVL
11 kap. 9 §	16 kap. 7 § tredje stycket
11 kap. 10 §	12 kap. 1 §
11 kap. 11 §	12 kap. 3 §
11 kap. 12 §	delvis ny samt 12 kap. 4 §
11 kap. 13 §	12 kap. 5 § första stycket
11 kap. 14 §	12 kap. 5 § andra stycket
11 kap. 15 §	12 kap. 6 §
11 kap. 16 §	12 kap. 7 §
11 kap. 17 §	delvis ny samt 10 kap. 19 § första
	stycket
11 kap. 18 §	delvis ny samt 10 kap. 20 §
11 kap. 19 §	delvis ny samt 10 kap. 15 §
11 kap. 20 §	delvis ny samt 10 kap. 14 § första
	stycket
11 kap. 21 §	10 kap. 16 § första stycket
11 kap. 22 §	10 kap. 17 § första stycket
11 kap. 23 §	10 kap. 17 § andra stycket
11 kap. 24 §	10 kap. 17 § tredje stycket
11 kap. 25 §	9 § BVL
11 kap. 26 §	10 § BVL
11 kap. 27 §	delvis ny samt 10 kap. 18 § andra
	stycket första meningen, 10 kap.
	19 § andra stycket, 10 kap. 20 §
11 kap. 28 §	delvis ny samt 10 kap. 18 § andra
	stycket andra meningen
11 kap. 29 §	10 kap. 18 § fjärde stycket
11 kap. 30 §	10 kap. 3 § andra stycket
11 kap. 31 §	10 kap. 3 § första stycket första
	meningen
11 kap. 32 §	10 kap. 3 § första stycket andra
	meningen
11 kap. 33 §	delvis ny samt 10 kap. 16 § andra
	stycket
11 kap. 34 §	delvis ny samt 17 § första stycket
	BVL

Prop. 2009/10:170

531

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
11 kap. 35 §	delvis ny samt 9 kap. 15 §
11 kap. 36 §	ny
11 kap. 37 §	10 kap. 3, 18, 18 a och 30 §§ PBL
	och 11 § BVL
11 kap. 38 §	10 kap. 3 § femte stycket, 16 §
	tredje stycket och 18 § tredje
	stycket PBL och 12 § BVL
11 kap. 39 §	delvis ny samt 8 § BVL
11 kap. 40 §	10 kap. 22 §
11 kap. 41 §	10 kap. 22 §
11 kap. 42 §	10 kap. 23 §
11 kap. 43 §	10 kap. 23 §
11 kap. 44 §	10 kap. 23 §
11 kap. 45 §	10 kap. 23 §
11 kap. 46 §	10 kap. 21 §
11 kap. 47 §	10 kap. 21 §
11 kap. 48 §	10 kap. 21 §
11 kap. 49 §	10 kap. 21 §
11 kap. 50 §	10 kap. 21 §
11 kap. 51 §	delvis ny samt 10 kap. 4, 6 och
	7 §§
11 kap. 52 §	ny
11 kap. 53 §	ny
11 kap. 54 §	10 kap. 5 § första meningen
11 kap. 55 §	ny
11 kap. 56 §	10 kap. 5 § första stycket andra
	meningen
11 kap. 57 §	delvis ny samt 10 kap. 9 §
11 kap. 58 §	delvis ny samt 10 kap. 27 §
11 kap. 59 §	ny
11 kap. 60 §	10 kap. 10 §
11 kap. 61 §	delvis ny samt 10 kap. 28 §
11 kap. 62 §	10 kap. 26 §
11 kap. 63 §	ny
11 kap. 64 §	10 kap. 25 §
11 kap. 65 §	ny

Prop. 2009/10:170

532

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
12 kap. Byggnadsnämnden
12 kap. 1 §	1 kap. 7 §
12 kap. 2 §	11 kap. 1 § första stycket 1–4
12 kap. 3 §	11 kap. 2 § första stycket
12 kap. 4 §	11 kap. 2 § andra stycket
12 kap. 5 §	11 kap. 3 § första stycket
12 kap. 6 §	delvis ny samt 11 kap. 3 § andra
	stycket
12 kap. 7 §	11 kap. 4 §
12 kap. 8 §	delvis ny samt 11 kap. 5 § första
	stycket
12 kap. 9 §	delvis ny samt 11 kap. 5 § andra
	stycket
12 kap. 10 §	11 kap. 5 § tredje stycket
12 kap. 11 §	delvis ny samt 11 kap. 5 § fjärde
	stycket
13 kap. Överklagande
13 kap. 1 §	delvis ny samt 13 kap. 1 § första
	stycket
13 kap. 2 §	delvis ny samt 13 kap. 1 § andra
	stycket första och andra
	meningarna och 2 § andra stycket
13 kap. 3 §	delvis ny samt 13 kap. 2 § första
	stycket
13 kap. 4 §	13 kap. 4 §
13 kap. 5 §	13 kap. 4 §
13 kap. 6 §	13 kap. 4 §
13 kap. 7 §	13 kap. 4 §
13 kap. 8 §	13 kap. 4 §
13 kap. 9 §	ny
13 kap. 10 §	ny
13 kap. 11 §	ny
13 kap. 12 §	delvis ny samt 13 kap. 5 § första
	stycket första meningen och andra
	stycket
13 kap. 13 §	13 kap. 6 § första stycket 1
13 kap. 14 §	13 kap. 6 § första stycket 2 och
	andra stycket
13 kap. 15 §	13 kap. 7 §

Prop. 2009/10:170

533

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
13 kap. 16 §	ny
13 kap. 17 §	13 kap. 3 §
13 kap. 18 §	13 kap. 8 §
14 kap. Skadeersättning och
inlösen
14 kap. 1 §	ny
14 kap. 2 §	14 kap. 6 §
14 kap. 3 §	14 kap. 3 §
14 kap. 4 §	14 kap. 7 §
14 kap. 5 §	14 kap. 8 § första stycket 1 och
	andra stycket första meningen och
	delvis andra meningen
14 kap. 6 §	14 kap. 8 § första stycket 5 och
	andra stycket tredje meningen
14 kap. 7 §	14 kap. 8 § första stycket 2 och
	andra stycket andra meningen
14 kap. 8 §	14 kap. 4 §
14 kap. 9 §	14 kap. 5 § första och tredje
	styckena
14 kap. 10 §	14 kap. 8 § första stycket 3 och
	andra stycket tredje meningen
14 kap. 11 §	14 kap. 8 § första stycket 4 och
	andra stycket
14 kap. 12 §	14 kap. 4 och 5 §§ och 8 § första
	stycket 1–5
14 kap. 13 §	14 kap. 5 § andra stycket och 8 §
	tredje stycket
14 kap. 14 §	14 kap. 1 § första stycket första
	meningen
14 kap. 15 §	delvis ny samt 14 kap. 1 § första
	stycket andra meningen
14 kap. 16 §	14 kap. 1 § första stycket tredje
	meningen
14 kap. 17 §	14 kap. 1 § första stycket tredje
	meningen
14 kap. 18 §	14 kap. 2 § första meningen
14 kap. 19 §	14 kap. 1 § första stycket fjärde
	meningen och 2 § sista meningen
14 kap. 20 §	14 kap. 1 § andra stycket
14 kap. 21 §	14 kap. 1 § tredje stycket

Prop. 2009/10:170

534

Nya plan- och bygglagen	Plan- och bygglagen (1987:10)
14 kap. 22 §	14 kap. 8 § fjärde stycket
14 kap. 23 §	14 kap. 9 §
14 kap. 24 §	14 kap. 10 §
14 kap. 25 §	14 kap. 8 § femte stycket första
	meningen
14 kap. 26 §	14 kap. 8 § femte stycket andra
	meningen
14 kap. 27 §	5 kap. 28 a § första stycket tredje
	meningen och andra stycket
15 kap. Domstolsprövning m.m.
15 kap. 1 §	15 kap. 1 §
15 kap. 2 §	15 kap. 2 §
15 kap. 3 §	15 kap. 3 § andra stycket första
	meningen och tredje och fjärde
	styckena
15 kap. 4 §	15 kap. 3 § första och andra
	styckena
15 kap. 5 §	15 kap. 4 §
15 kap. 6 §	15 kap. 5 § första och andra
	styckena
15 kap. 7 §	15 kap. 5 § tredje stycket
15 kap. 8 §	15 kap. 6 §
15 kap. 9 §	15 kap. 7 §
15 kap. 10 §	15 kap. 8 §
16 kap. Bemyndiganden m.m.
16 kap. 1 §	5 kap. 18 a §
16 kap. 2 §	delvis ny samt 21 § första stycket 1
	BVL
16 kap. 3 §	ny
16 kap. 4 §	21 § första stycket 2 a och 21 §
	andra stycket BVL
16 kap. 5 §	16 kap. 1 § första stycket 1 och 2
16 kap. 6 §	22, 24 och 25 §§ BVL
16 kap. 7 §	ny
16 kap. 8 §	ny
16 kap. 9 §	delvis ny samt 16 kap. 1 § andra
	stycket
16 kap. 10 §	ny

Prop. 2009/10:170

535

Prop. 2009/10:170

29.2Jämförelsetabell mellan plan- och bygglagen (1987:10) och den nya plan- och bygglagen

Omvänd ordning

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
1 kap. Inledande bestämmelser
1 kap. 1 §	1 kap. 1 §
1 kap. 2 §	1 kap. 2 §
1 kap. 3 § första stycket första	3 kap. 1 §
meningen
1 kap. 3 § första stycket andra	3 kap. 2 §
meningen
1 kap. 3 § första stycket tredje	3 kap. 3 §
meningen
1 kap. 5 §	2 kap. 1 §
1 kap. 6 §	2 kap. 4 §
1 kap. 7 §	1 kap. 4 § och 12 kap. 1 §
2 kap. Allmänna intressen som
skall beaktas vid planläggning
och vid lokalisering av
bebyggelse, m.m.
2 kap. 1 § första stycket och andra	2 kap. 2 §
stycket första meningen
2 kap. 2 § andra och fjärde	2 kap. 3 §
styckena
2 kap. 2 § tredje stycket	2 kap. 10 §
2 kap. 3 §	2 kap. 5 §
2 kap. 4 § första stycket 1–4 och	2 kap. 6 §
6–7
2 kap. 4 § första stycket 5 och	2 kap. 7 §
andra stycket
3 kap. Krav på byggnader m.m.
3 kap. 1 §	2 kap. 6 §
3 kap. 2 § första och andra	2 kap. 9 §
meningen
3 kap. 2 § tredje meningen	2 kap. 8 §
3 kap. 10 §	2 kap. 6 § och 8 kap. 17 §
3 kap. 12 §	2 kap. 6 §	537
		537

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
3 kap. 14 §	2 kap. 8 och 9 §§
3 kap. 14 § första stycket	8 kap. 18 §
3 kap. 14 § första och andra	2 kap. 6 § och 8 kap. 3 §
styckena
3 kap. 15 §	8 kap. 9 §
3 kap. 16 § första stycket	8 kap. 10 §
3 kap. 16 § andra stycket	8 kap. 11 §
3 kap. 17 § första, tredje och	8 kap. 15 §
fjärde styckena
3 kap. 18 §	8 kap. 12 §
3 kap. 18 § första stycket	8 kap. 16 §
4 kap. Översiktsplan
4 kap. 1 § första stycket	3 kap. 4 §
4 kap. 1 § andra stycket 1–4	3 kap. 5 §
4 kap. 1 § tredje stycket	3 kap. 6 §
4 kap. 1 a § första och andra	3 kap. 23 §
styckena
4 kap. 2 §	3 kap. 20 §
4 kap. 2 a §	3 kap. 8 §
4 kap. 3 §	3 kap. 9 §
4 kap. 4 § första stycket första och	3 kap. 9 §
andra meningarna
4 kap. 4 § andra stycket	3 kap. 11 §
4 kap. 5 § 1–4	3 kap. 10 §
4 kap. 6 § första meningen	3 kap. 12 §
4 kap. 6 § andra meningen	3 kap. 15 §
4 kap. 7 § första stycket första och	3 kap. 13 §
andra meningarna och andra
stycket
4 kap. 7 § tredje stycket	3 kap. 14 §
4 kap. 8 § andra stycket	3 kap. 23 §
4 kap. 9 §	3 kap. 16 §
4 kap. 10 § första stycket	3 kap. 17 §
4 kap. 10 § andra stycket	3 kap. 18 §
4 kap. 11 §	3 kap. 19 §
4 kap. 12 §	3 kap. 21 §
4 kap. 13 §	3 kap. 22 §

Prop. 2009/10:170

538

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
4 kap. 14 § första stycket	3 kap. 27 §
4 kap. 14 § andra stycket	3 kap. 28 §
5 kap. Detaljplan och
områdesbestämmelser
5 kap. 1 § exklusive vindkraftverk	4 kap. 2 §
5 kap. 1 § första stycket 1–3	4 kap. 2 §
5 kap. 1 § andra stycket 1	4 kap. 2 §
5 kap. 1 § andra stycket 2	4 kap. 3 §
5 kap. 1 § tredje stycket	4 kap. 4 §
5 kap. 2 § första och andra	4 kap. 36 §
styckena
5 kap. 2 § tredje stycket	4 kap. 32 §
5 kap. 3 §	4 kap. 5 §
5 kap. 4 §	4 kap. 7 §
5 kap. 5 § första stycket	4 kap. 21 §
5 kap. 5 § andra stycket	4 kap. 23 §
5 kap. 5 § fjärde stycket	4 kap. 38 §
5 kap. 6 § första och andra	4 kap. 27 §
meningarna
5 kap. 6 § tredje meningen	4 kap. 28 §
5 kap. 7 § första stycket 1	4 kap. 15 §
5 kap. 7 § första stycket 2 och 3	4 kap. 11 §
5 kap. 7 § första stycket 4	4 kap. 16 §
5 kap. 7 § första stycket 5	4 kap. 10 §
5 kap. 7 § första stycket 6 och 13	4 kap. 8 §
5 kap. 7 § första stycket 7	4 kap. 9 §
5 kap. 7 § första stycket 8	4 kap. 13 §
5 kap. 7 § första stycket 9	4 kap. 26 §
5 kap. 7 § första stycket 10	4 kap. 6 §
5 kap. 7 § första stycket 11	4 kap. 12 §
5 kap. 7 § första stycket 12	4 kap. 18 §
5 kap. 7 § andra stycket första	4 kap. 19 §
meningen
5 kap. 7 § andra stycket andra och	4 kap. 20 §
tredje meningarna
5 kap. 7 § tredje stycket första	4 kap. 32 §
meningen

Prop. 2009/10:170

539

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
5 kap. 7 § tredje stycket andra	4 kap. 37 §
meningen
5 kap. 7 a §	4 kap. 17 §
5 kap. 8 § 1	4 kap. 14 §
5 kap. 8 § 2	4 kap. 14 §
5 kap. 8 § 4	4 kap. 14 §
5 kap. 9 § första stycket första	4 kap. 30 §
meningen och andra stycket
5 kap. 9 § tredje stycket	4 kap. 32 §
5 kap. 10 §	4 kap. 31 §
5 kap. 11 § första stycket	4 kap. 39 §
5 kap. 11 § andra stycket	4 kap. 40 §
5 kap. 12 § första stycket	5 kap. 38 §
5 kap. 12 § andra stycket	4 kap. 22 §
5 kap. 14 § första stycket	4 kap. 24 §
5 kap. 14 § andra stycket	4 kap. 25 §
5 kap. 15 §	4 kap. 29 §
5 kap. 16 §	4 kap. 41 §
5 kap. 16 § första stycket 1–8	4 kap. 42 §
5 kap. 17 §	4 kap. 43 §
5 kap. 18 § första stycket	5 kap. 10 §
5 kap. 18 § andra stycket	5 kap. 17 §
5 kap. 18 § andra och tredje	4 kap. 34 §
styckena
5 kap. 18 § fjärde stycket första	5 kap. 11 §
meningen
5 kap. 18 § fjärde stycket sista	5 kap. 31 §
meningen
5 kap. 18 a §	16 kap. 1 §
5 kap. 19 §	5 kap. 9 §
5 kap. 19 § första stycket	5 kap. 8 §
5 kap. 20 § punkterna 1, 2 och 4	5 kap. 11 §
5 kap. 21 § första stycket första	5 kap. 12 §
meningen
5 kap. 21 § första stycket andra-	5 kap. 13 §
fjärde meningarna
5 kap. 21 § andra stycket	5 kap. 17 §

Prop. 2009/10:170

540

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
5 kap. 22 §	5 kap. 14 §
5 kap. 24 § första stycket 1–3, 5	5 kap. 19 §
och 6
5 kap. 24 § andra stycket	5 kap. 19 §
5 kap. 24 § tredje stycket	5 kap. 20 §
5 kap. 25 § punkten 3	5 kap. 11 §
5 kap. 25 § första stycket	5 kap. 20 §
5 kap. 25 § andra stycket	5 kap. 33 §
5 kap. 25 § tredje stycket första	5 kap. 35 §
meningen
5 kap. 25 § tredje stycket andra	5 kap. 36 §
meningen
5 kap. 25 § tredje stycket sista	5 kap. 37 §
meningen
5 kap. 26 § första stycket	5 kap. 21 §
5 kap. 26 § andra stycket första,	4 kap. 33 §
andra och tredje meningarna
5 kap. 27 § första stycket	5 kap. 23 §
5 kap. 27 § första stycket och	5 kap. 24 §
andra stycket första meningen
5 kap. 27 § tredje stycket	5 kap. 25 §
5 kap. 28 §	5 kap. 7 och 18 §§
5 kap. 28 § andra stycket första	5 kap. 15 §
meningen
5 kap. 28 a § första stycket tredje	14 kap. 27 §
meningen och andra stycket
5 kap. 28 a § första stycket	5 kap. 28 §
5 kap. 28 a § första stycket första	5 kap. 26 §
och andra meningarna
5 kap. 29 §	5 kap. 27 §
5 kap. 30 § första stycket	5 kap. 30 §
5 kap. 30 § första stycket och	5 kap. 29 §
tredje stycket första meningen
5 kap. 30 § andra stycket första	5 kap. 35 §
meningen och tredje stycket
5 kap. 30 § andra stycket andra	5 kap. 36 §
meningen
5 kap. 30 § andra stycket sista	5 kap. 37 §
meningen

Prop. 2009/10:170

541

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
5 kap. 31 §	5 kap. 32 §
5 kap. 32 §	5 kap. 38 §
5 kap. 33 §	5 kap. 39 §
5 kap. 34 §	5 kap. 40 §
5 kap. 35 §	5 kap. 41 §
5 kap. 36 § andra stycket andra	10 kap. 2 §
meningen
6 kap. Plangenomförande
6 kap. 1 §	4 kap. 33 §
6 kap. 2 §	6 kap. 2 §
6 kap. 3 §	4 kap. 18 §
6 kap. 4 § andra och tredje	4 kap. 18 §
styckena
6 kap. 6 § 1–4	4 kap. 18 §
6 kap. 17 § första, andra och	6 kap. 13 §
fjärde styckena
6 kap. 17 § tredje stycket	6 kap. 16 §
6 kap. 19 § första stycket	5 kap. 28 §
6 kap. 19 § första stycket första	6 kap. 4 §
meningen
6 kap. 19 § första stycket andra	6 kap. 3 §
meningen
6 kap. 19 § första, andra och	6 kap. 5 §
fjärde styckena
6 kap. 19 § tredje stycket första	6 kap. 8 §
meningen
6 kap. 19 § tredje stycket sista	6 kap. 9 §
meningen
6 kap. 20 § första stycket första	6 kap. 6 §
meningen
6 kap. 20 § första stycket utom	6 kap. 7 §
första meningen
6 kap. 21 §	6 kap. 10 §
6 kap. 22 §	6 kap. 8 §
6 kap. 23 §	6 kap. 11 §
6 kap. 24 § första stycket	6 kap. 14 §
6 kap. 24 § andra stycket	6 kap. 15 §
6 kap. 24 § tredje stycket	6 kap. 16 §

Prop. 2009/10:170

542

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
6 kap. 25 §	6 kap. 12 §
6 kap. 26 § första stycket	4 kap. 7 §
6 kap. 26 § andra stycket	6 kap. 18 §
6 kap. 27 §	6 kap. 18 §
6 kap. 28 §	6 kap. 20 §
6 kap. 29 §	6 kap. 19 §
6 kap. 30 § första stycket	6 kap. 21 §
6 kap. 30 § andra stycket	6 kap. 22 §
6 kap. 30 § tredje stycket	6 kap. 23 §
6 kap. 31 §	6 kap. 24 §
6 kap. 32 §	6 kap. 25 §
6 kap. 33 §	6 kap. 33 §
6 kap. 34 §	6 kap. 27 §
6 kap. 35 § första stycket	6 kap. 34 §
6 kap. 35 § andra stycket	6 kap. 35 §
6 kap. 35 § tredje stycket första-	6 kap. 36 §
tredje meningarna
6 kap. 35 § tredje stycket sista	6 kap. 37 §
meningen
6 kap. 35 § fjärde stycket	6 kap. 38 §
6 kap. 36 § första och andra	6 kap. 28 §
styckena
6 kap. 36 § tredje stycket	6 kap. 29 §
6 kap. 36 § tredje stycket fjärde	6 kap. 30 §
meningen
6 kap. 36 § tredje stycket sista	6 kap. 32 §
meningen och fjärde stycket
första meningen
6 kap. 36 § fjärde stycket	6 kap. 31 §
6 kap. 37 §	6 kap. 26 §
6 kap. 38 §	6 kap. 39 §
6 kap. 39 §	6 kap. 17 §
7 kap. Regionplanering
7 kap. 1 § första stycket första	7 kap. 1 §
meningen
7 kap. 1 § andra stycket första och	7 kap. 2 §
andra meningarna

Prop. 2009/10:170

543

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
7 kap. 1 § andra stycket sista	7 kap. 3 §
meningen
7 kap. 1 § tredje stycket	7 kap. 4 §
7 kap. 2 §	7 kap. 1 §
7 kap. 3 § första och tredje	7 kap. 5 §
styckena
7 kap. 3 § andra stycket första	7 kap. 6 §
meningen
7 kap. 4 § första stycket	7 kap. 6 §
7 kap. 5 §	7 kap. 8 §
7 kap. 6 §	7 kap. 9 §
7 kap. 7 §	7 kap. 9 §
7 kap. 8 § första stycket	7 kap. 10 §
7 kap. 8 § andra stycket	7 kap. 11 och 12 §§
8 kap. Bygglov, rivningslov och
marklov
8 kap. 1 § första stycket	9 kap. 2 §
8 kap. 1 § andra stycket	9 kap. 3 §
8 kap. 2 §,	9 kap. 8 §
8 kap. 3 § första stycket 1 och 3	9 kap. 2 §
8 kap. 3 § första stycket 2	9 kap. 8 §
8 kap. 4 §	9 kap. 4 §
8 kap. 4 a §	9 kap. 5 §
8 kap. 4 b §	9 kap. 6 §
8 kap. 5 §	9 kap. 7 §
8 kap. 6 §	9 kap. 8 §
8 kap. 7 §	9 kap. 8 §
8 kap. 8 §	9 kap. 10 §
8 kap. 9 § första stycket	9 kap. 11 §
8 kap. 9 § andra stycket	9 kap. 12 §
8 kap. 9 § tredje stycket	9 kap. 13 §
8 kap. 10 §	9 kap. 15 §
8 kap. 11 § första stycket	9 kap. 30 §
8 kap. 11 § första stycket 2 b,	9 kap. 31 §
tredje stycket, sjätte stycket första
och andra meningarna
8 kap. 11 § fjärde stycket	9 kap. 32 §

Prop. 2009/10:170

544

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
8 kap. 12 § första stycket	9 kap. 30 §
8 kap. 12 § fjärde stycket	9 kap. 31 §
8 kap. 14 §	9 kap. 33 §
8 kap. 14 a §	9 kap. 9 §
8 kap. 15 §	9 kap. 29 §
8 kap. 16 §	9 kap. 34 §
8 kap. 18 §	9 kap. 35 §
8 kap. 18 a §	9 kap. 36 §
8 kap. 19 § första stycket	9 kap. 20 §
8 kap. 19 § andra stycket	9 kap. 21 §
8 kap. 20 § första stycket	9 kap. 21 §
8 kap. 20 § andra och fjärde	9 kap. 22 §
styckena
8 kap. 21 §	9 kap. 14 §
8 kap. 22 § första och andra	9 kap. 25 §
styckena
8 kap. 22 § tredje stycket	9 kap. 26 §
8 kap. 23 §	9 kap. 28 §
8 kap. 25 §	9 kap. 23 §
8 kap. 26 §	9 kap. 40 §
8 kap. 27 §	9 kap. 41 §
8 kap. 28 §	9 kap. 42 §
8 kap. 32 § första stycket	9 kap. 37 §
8 kap. 32 § andra stycket	9 kap. 38 §
8 kap. 33 §	9 kap. 43 §
8 kap. 34 §	9 kap. 17 §
8 kap. 34 § första stycket	9 kap. 20 §
8 kap. 34 § andra stycket	9 kap. 18 §
8 kap. 34 § andra och tredje	9 kap. 39 §
styckena
9 kap. Byggnadsarbeten, tillsyn
och kontroll
9 kap. 1 §	1 kap. 4 §
9 kap. 1 § första stycket	10 kap. 5 §
9 kap. 4 § fjärde och femte	10 kap. 18 §
meningarna
9 kap. 5 §	10 kap. 15 §

Prop. 2009/10:170

545

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
9 kap. 6 §	10 kap. 26 §
9 kap. 7 § första stycket första och	10 kap. 14 §
andra meningarna
9 kap. 7 § första stycket tredje	10 kap. 15 §
meningen
9 kap. 7 § första stycket sista	10 kap. 16 §
meningen
9 kap. 7 § andra stycket	10 kap. 22 §
9 kap. 8 § första stycket	10 kap. 19 §
9 kap. 8 § andra stycket	10 kap. 21 §
9 kap. 8 § tredje stycket första	10 kap. 20 §
meningen
9 kap. 8 § tredje stycket andra	10 kap. 17 §
meningen
9 kap. 9 § första stycket	10 kap. 6 §
9 kap. 9 § första stycket sista	10 kap. 8 §
meningen
9 kap. 10 §	10 kap. 4 §
9 kap. 10 § första stycket	10 kap. 34 §
9 kap. 10 § andra stycket	10 kap. 35 och 36 §§
9 kap. 12 §	10 kap. 23 §
9 kap. 13 §	10 kap. 9 §
9 kap. 13 § andra stycket	10 kap. 11 §
9 kap. 14 §	10 kap. 9 §
9 kap. 15 §	11 kap. 35 §
10 kap. Påföljder och
ingripanden vid överträdelser
m. m.
10 kap. 1 § första stycket	11 kap. 5 §
10 kap. 2 §	11 kap. 7 §
10 kap. 3 §	11 kap. 37 §
10 kap. 3 § första stycket första	11 kap. 31 §
meningen
10 kap. 3 § första stycket andra	11 kap. 32 §
meningen
10 kap. 3 § andra stycket	11 kap. 30 §
10 kap. 3 § femte stycket	11 kap. 38 §
10 kap. 4 §	11 kap. 51 §

Prop. 2009/10:170

546

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
10 kap. 5 § första meningen	11 kap. 54 §
10 kap. 5 § första stycket andra	11 kap. 56 §
meningen
10 kap. 6 §	11 kap. 51 §
10 kap. 7 §	11 kap. 51 §
10 kap. 9 §	11 kap. 57 §
10 kap. 10 §	11 kap. 60 §
10 kap. 14 § första stycket	11 kap. 20 §
10 kap. 15 §	11 kap. 19 §
10 kap. 16 § första stycket	11 kap. 21 §
10 kap. 16 § andra stycket	11 kap. 33 §
10 kap. 16 § tredje stycket	11 kap. 38 §
10 kap. 17 § första stycket	11 kap. 22 §
10 kap. 17 § andra stycket	11 kap. 23 §
10 kap. 17 § tredje stycket	11 kap. 24 §
10 kap. 18 §	11 kap. 37 §
10 kap. 18 § andra stycket första	11 kap. 27 §
meningen
10 kap. 18 § andra stycket andra	11 kap. 28 §
meningen
10 kap. 18 § tredje stycket	11 kap. 38 §
10 kap. 18 § fjärde stycket	11 kap. 29 §
10 kap. 18 a §	11 kap. 37 §
10 kap. 19 § första stycket	11 kap. 17 §
10 kap. 19 § andra stycket	11 kap. 27 §
10 kap. 20 §	11 kap. 18 och 27 §§
10 kap. 21 §	11 kap. 46, 47, 48, 49 och 50 §§
10 kap. 21 § andra stycket första	1 kap. 5 §
meningen
10 kap. 22 §	11 kap. 40 och 41 §§
10 kap. 23 §	11 kap. 42, 43, 44 och 45 §§
10 kap. 25 §	11 kap. 64 §
10 kap. 26 §	11 kap. 62 §
10 kap. 27 §	11 kap. 58 §
10 kap. 28 §	11 kap. 61 §
10 kap. 30 §	11 kap. 37 §

Prop. 2009/10:170

547

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
11 kap. Byggnadsnämnden
11 kap. 1 § första stycket 1–4	12 kap. 2 §
11 kap. 2 § första stycket	12 kap. 3 §
11 kap. 2 § andra stycket	12 kap. 4 §
11 kap. 3 § första stycket	12 kap. 5 §
11 kap. 3 § andra stycket	12 kap. 6 §
11 kap. 4 §	12 kap. 7 §
11 kap. 5 § första stycket	12 kap. 8 §
11 kap. 5 § andra stycket	12 kap. 9 §
11 kap. 5 § tredje stycket	12 kap. 10 §
11 kap. 5 § fjärde stycket	12 kap. 11 §
12 kap. Statlig kontroll
beträffande områden av
riksintresse m.m.
12 kap. 1 §	11 kap. 10 §
12 kap. 3 §	11 kap. 11 §
12 kap. 4 §	11 kap. 12 §
12 kap. 5 § första stycket	11 kap. 13 §
12 kap. 5 § andra stycket	11 kap. 14 §
12 kap. 6 §	11 kap. 15 §
12 kap. 7 §	11 kap. 16 §
13 kap. Överklagande
13 kap. 1 § första stycket	13 kap. 1 §
13 kap. 1 § andra stycket första	13 kap. 2 §
och andra meningarna
13 kap. 2 § första stycket	13 kap. 3 §
13 kap. 2 § andra stycket	13 kap. 2 §
13 kap. 3 §	13 kap. 17 §
13 kap. 4 §	13 kap. 4, 5, 6, 7 och 8 §§
13 kap. 5 § första stycket första	13 kap. 12 §
meningen och andra stycket
13 kap. 6 § första stycket 1	13 kap. 13 §
13 kap. 6 § första stycket 1 och	13 kap. 14 §
andra stycket
13 kap. 7 §	13 kap. 15 §
13 kap. 8 §	13 kap. 18 §

Prop. 2009/10:170

548

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
14 kap. Skyldighet att lösa
mark och utge ersättning
14 kap. 1 § första stycket första	14 kap. 14 §
meningen
14 kap. 1 § första stycket andra	14 kap. 15 §
meningen
14 kap. 1 § första stycket tredje	14 kap. 16 och 17 §§
meningen
14 kap. 1 § första stycket fjärde	14 kap. 19 §
meningen
14 kap. 1 § andra stycket	14 kap. 20 §
14 kap. 1 § tredje stycket	14 kap. 21 §
14 kap. 2 § första meningen	14 kap. 18 §
14 kap. 2 § sista meningen	14 kap. 19 §
14 kap. 3 §	14 kap. 3 §
14 kap. 4 §	14 kap. 8 och 12 §§
14 kap. 5 §	14 kap. 5 och 18 §§
14 kap. 5 § första och tredje	14 kap. 9 §
styckena
14 kap. 5 § andra stycket	14 kap. 13 §
14 kap. 6 §	14 kap. 2 §
14 kap. 7 §	14 kap. 4 §
14 kap. 8 § första stycket 1 och	14 kap. 5 §
andra stycket första meningen och
delvis andra meningen
14 kap. 8 § första stycket 2 och	14 kap. 7 §
andra stycket andra meningen
14 kap. 8 § första stycket 3 och	14 kap. 10 §
andra stycket tredje meningen
14 kap. 8 § första stycket 4 och	14 kap. 11 §
andra stycket
14 kap. 8 § första stycket 5 och	14 kap. 6 §
andra stycket tredje meningen
14 kap. 8 § första stycket 1–5	14 kap. 12 §
14 kap. 8 § tredje stycket	14 kap. 13 §
14 kap. 8 § fjärde stycket	14 kap. 22 §
14 kap. 8 § femte stycket första	14 kap. 25 §
meningen

Prop. 2009/10:170

549

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
14 kap. 8 § femte stycket andra	14 kap. 26 §
meningen
14 kap. 9 §	14 kap. 23 §
14 kap. 10 §	14 kap. 24 §
15 kap. Domstolsprövning m.m.
15 kap. 1 §	15 kap. 1 §
15 kap. 2 §	15 kap. 2 §
15 kap. 3 § första och andra	15 kap. 4 §
styckena
15 kap. 3 § andra stycket första	15 kap. 3 §
meningen och tredje och fjärde
styckena
15 kap. 4 §	15 kap. 5 §
15 kap. 5 § första och andra	15 kap. 6 §
styckena
15 kap. 5 § tredje stycket	15 kap. 7 §
15 kap. 6 §	15 kap. 8 §
15 kap. 7 §	15 kap. 9 §
15 kap. 8 §	15 kap. 10 §
16 kap. Bemyndiganden m.m.
16 kap. 1 §	8 kap. 26 §
16 kap. 1 § första stycket 1 och 2	16 kap. 5 §
16 kap. 1 § första stycket 3	16 kap. 11 §
16 kap. 1 § andra stycket	16 kap. 9 §
16 kap. 3 §	16 kap. 13 §
16 kap. 4 §	16 kap. 14 §
16 kap. 5 §	1 kap. 5 §
16 kap. 6 §	1 kap. 6 §
16 kap. 7 § första och andra	11 kap. 8 §
styckena
16 kap. 7 § tredje stycket	11 kap. 9 §
17 kap. 21 a §	8 kap. 2 och 12 §§
Delvis nya paragrafer
delvis ny	1 kap. 4 §
delvis ny	2 kap. 3 §
delvis ny	2 kap. 5 §
delvis ny	2 kap. 6 §

Prop. 2009/10:170

550

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
delvis ny	2 kap. 7 §
delvis ny	2 kap. 9 §
delvis ny	3 kap. 2 §
delvis ny	3 kap. 3 §
delvis ny	3 kap. 5 §
delvis ny	3 kap. 8 §
delvis ny	3 kap. 9 §
delvis ny	3 kap. 10 §
delvis ny	3 kap. 11 §
delvis ny	3 kap. 12 §
delvis ny	3 kap. 16 §
delvis ny	3 kap. 22 §
delvis ny	3 kap. 23 §
delvis ny	3 kap. 28 §
delvis ny	4 kap. 2 §
delvis ny	4 kap. 6 §
delvis ny	4 kap. 7 §
delvis ny	4 kap. 8 §
delvis ny	4 kap. 9 §
delvis ny	4 kap. 10 §
delvis ny	4 kap. 11 §
delvis ny	4 kap. 12 §
delvis ny	4 kap. 14 §
delvis ny	4 kap. 18 §
delvis ny	4 kap. 30 §
delvis ny	4 kap. 33 §
delvis ny	4 kap. 34 §
delvis ny	4 kap. 39 §
delvis ny	4 kap. 41 §
delvis ny	4 kap. 42 §
delvis ny	5 kap. 7 §
delvis ny	5 kap. 11 §
delvis ny	5 kap. 13 §
delvis ny	5 kap. 14 §
delvis ny	5 kap. 18 §

Prop. 2009/10:170

551

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
delvis ny	5 kap. 19 §
delvis ny	5 kap. 21 §
delvis ny	5 kap. 23 §
delvis ny	5 kap. 24 §
delvis ny	5 kap. 29 §
delvis ny	5 kap. 32 §
delvis ny	6 kap. 15 §
delvis ny	6 kap. 29 §
delvis ny	6 kap. 30 §
delvis ny	6 kap. 32 §
delvis ny	7 kap. 4 §
delvis ny	7 kap. 6 §
delvis ny	7 kap. 8 §
delvis ny	7 kap. 10 §
delvis ny	8 kap. 2 §
delvis ny	8 kap. 3 §
delvis ny	8 kap. 4 §
delvis ny	8 kap. 5 §
delvis ny	8 kap. 6 §
delvis ny	8 kap. 17 §
delvis ny	8 kap. 25 §
delvis ny	9 kap. 8 §
delvis ny	9 kap. 18 §
delvis ny	9 kap. 21 §
delvis ny	9 kap. 26 §
delvis ny	9 kap. 30 §
delvis ny	9 kap. 39 §
delvis ny	9 kap. 40 §
delvis ny	9 kap. 41 §
delvis ny	9 kap. 43 §
delvis ny	10 kap. 2 §
delvis ny	10 kap. 4 §
delvis ny	10 kap. 5 §
delvis ny	10 kap. 6 §
delvis ny	10 kap. 8 §

Prop. 2009/10:170

552

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
delvis ny	10 kap. 9 §
delvis ny	10 kap. 11 §
delvis ny	10 kap. 14 §
delvis ny	10 kap. 18 §
delvis ny	10 kap. 19 §
delvis ny	10 kap. 22 §
delvis ny	10 kap. 23 §
delvis ny	10 kap. 26 §
delvis ny	10 kap. 34 §
delvis ny	10 kap. 35 §
delvis ny	11 kap. 8 §
delvis ny	11 kap. 12 §
delvis ny	11 kap. 17 §
delvis ny	11 kap. 18 §
delvis ny	11 kap. 19 §
delvis ny	11 kap. 20 §
delvis ny	11 kap. 27 §
delvis ny	11 kap. 28 §
delvis ny	11 kap. 33 §
delvis ny	11 kap. 34 §
delvis ny	11 kap. 35 §
delvis ny	11 kap. 39 §
delvis ny	11 kap. 51 §
delvis ny	11 kap. 57 §
delvis ny	11 kap. 58 §
delvis ny	11 kap. 61 §
delvis ny	12 kap. 6 §
delvis ny	12 kap. 8 §
delvis ny	12 kap. 9 §
delvis ny	12 kap. 11 §
delvis ny	13 kap. 1 §
delvis ny	13 kap. 2 §
delvis ny	13 kap. 3 §
delvis ny	13 kap. 12 §
delvis ny	14 kap. 15 §

Prop. 2009/10:170

553

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
delvis ny	16 kap. 2 §
delvis ny	16 kap. 9 §
delvis ny	16 kap. 11 §
Nya paragrafer
ny	1 kap. 3 §
ny	2 kap. 11 §
ny	3 kap. 7 §
ny	3 kap. 24 §
ny	3 kap. 25 §
ny	3 kap. 26 §
ny	4 kap. 1 §
ny	4 kap. 35 §
ny	5 kap. 1 §
ny	5 kap. 2 §
ny	5 kap. 3 §
ny	5 kap. 4 §
ny	5 kap. 5 §
ny	5 kap. 6 §
ny	5 kap. 16 §
ny	5 kap. 22 §
ny	5 kap. 34 §
ny	6 kap. 1 §
ny	7 kap. 7 §
ny, men jfr 3 kap. 1 §	8 kap. 1 §
ny	8 kap. 7 §
ny	8 kap. 8 §
ny, men jfr 3 kap. 12 §, 14 §	8 kap. 13 §
första stycket, 17 § andra stycket
och 18 § första stycket
ny, men jfr 3 kap. 13 § och 14 §	8 kap. 14 §
första stycket
ny	9 kap. 1 §
ny, men jfr 9 kap. 2 § första	9 kap. 16 §
stycket
ny	9 kap. 19 §
ny	9 kap. 24 §

Prop. 2009/10:170

554

Plan- och bygglagen	Nya plan- och bygglagen
(1987:10)
ny	9 kap. 27 §
ny	10 kap. 1 §
ny	10 kap. 3 §
ny	10 kap. 7 §
ny	10 kap. 10 §
ny	10 kap. 12 §
ny	10 kap. 13 §
ny, men jfr 9 kap. 7 § första	10 kap. 14 §
stycket första och andra
meningarna
ny	10 kap. 24 §
ny	10 kap. 25 §
ny, men jfr 9 kap. 9 § andra	10 kap. 27 §
stycket
ny	10 kap. 28 §
ny, men jfr 9 kap. 9 § tredje	10 kap. 29 §
stycket
ny	10 kap. 30 §
ny	10 kap. 31 §
ny	10 kap. 32 §
ny	10 kap. 33 §
ny	10 kap. 37 §
ny	11 kap. 1 §
ny	11 kap. 2 §
ny	11 kap. 3 §
ny	11 kap. 4 §
ny	11 kap. 6 §
ny	11 kap. 36 §
ny	11 kap. 52 §
ny	11 kap. 53 §
ny	11 kap. 55 §
ny	11 kap. 59 §
ny	11 kap. 63 §
ny	11 kap. 65 §
ny	13 kap. 9 §
ny	13 kap. 10 §

Prop. 2009/10:170

555

Lagen (1994:847) om			Nya plan- och bygglagen
tekniska egenskapskrav på
byggnadsverk, m.m.
1	§ första stycket		1 kap. 4 §
2	§		8 kap. 3 §
2	§ första stycket		8 kap. 4, och 5 §
2 a §			8 kap. 24 §
4	§		8 kap. 19 §
5	§		8 kap. 20 §
6	§		8 kap. 21 §
8	§		11 kap. 8 och 39 §
9	§		11 kap. 25 §
10		§	11 kap. 26 §
11		§	11 kap. 37 §
12		§	8 kap. 6 § och 11 kap. 38 §
15		§	8 kap. 25 §
16		§	8 kap. 25 §
17		§ första stycket	11 kap. 34 §
18		§ andra och tredje styckena	8 kap. 22 och 23 §§
19		§	8 kap. 22 och 23 §§
20		§	8 kap. 22 och 23 §§
21		§ första stycket 1	16 kap. 2 §
21		§ första stycket 2 a	16 kap. 4 §
21		§ andra stycket	16 kap. 4 §
22		§	16 kap. 6 §
24		§	16 kap. 6 §
25		§	16 kap. 6 §
ny, men jfr 12 §			8 kap. 4 §
ny, men jfr 2 § första stycket 7			8 kap. 1 §
och 8
ny, men jfr 2 § tredje stycket			8 kap. 14 §

Prop. 2009/10:170

557

Rättsdatablad	Prop. 2009/10:170

Författningsrubrik	Bestämmelser som	Celexnummer för
	inför, ändrar, upphäver	bakomliggande EU-
	eller upprepar ett	regler
	normgivnings-
	bemyndigande

Plan- och bygglag	16 kap. 1–14 §§	32006L0123
Lag om ändring i		31998L0106
Lag om ändring i
fastighetstaxeringslagen	18 kap. 11 §
(1979:1152)
Lag om ändring i
prisregleringslagen	8 §
(1989:978)
Lag om ändring i lagen
(2006:545) om	3 §
skyddsrum
Lag om ändring i lagen
(2008:112) om	4 §
ekodesign

559

1	Förslag till riksdagsbeslut.................................................................		6
2	Lagförslag.........................................................................................		7
	2.1	Plan- och bygglag...............................................................	7
	2.2	Lag om ändring i miljöbalken..........................................	79
	2.3	Lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred...............	84

	torvfyndigheter...............................................................	103
2.12	Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:716)......	104

		vägtunnlar ......................................................................	120
	2.23	Lag om ändring i lagen (2006:545) om skyddsrum .......	121
	2.24	Lag om ändring i lagen (2008:112) om ekodesign.........	123
3	Ärendet och dess beredning..........................................................		124
4	Behovet av en ny lag.....................................................................		126
5	De tekniska egenskapskraven på byggnadsverk tas in i
	plan- och bygglagen......................................................................		129
6	Strukturen i den nya lagen ............................................................		130
	6.1	Allmänt ..........................................................................	130
	6.2	Lag eller förordning .......................................................	135

27.3	Konsekvenser för företag ..............................................	393
27.4	Konsekvenser för enskilda ............................................	404
27.5	Utbildning och information ...........................................	408
27.6	Konsekvenser för miljön ...............................................	409
27.7	Konsekvenser för bostadsbyggandet .............................	409
27.8	EU-rätten .......................................................................	411
27.9	Övriga konsekvenser .....................................................	411
28 Författningskommentarer.............................................................		411
28.1	Förslaget till plan- och bygglag (2010:xx) ....................	411

gäller under förutsättning att be-		000). Detta gäller under förut-
sluten har meddelats inom tio år		sättning att besluten har meddelats
före det senaste beslutet. Dess-		inom tio år före det senaste beslut-
utom skall beaktas sådan inverkan		et. Dessutom ska sådan inverkan
av hänsynstaganden	enligt 30 §	av hänsynstaganden	enligt 30 §
skogsvårdslagen som	i särskilda	skogsvårdslagen som	i särskilda
fall har inträtt inom samma tid.		fall har inträtt inom samma tid
		uppmärksammas.

	(1970:988)........................................................................	85
2.5	Lag om ändring i väglagen (1971:948)............................	91
2.6	Lag om ändring i ledningsrättslagen (1973:1144) ...........	93
2.7	Lag om ändring i anläggningslagen (1973:1149).............	95
2.8	Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)..............	97

	regionplanering för kommunerna i Stockholms län .......	106
2.15	Lag om ändring i lagen (1988:950) om
	kulturminnen m.m..........................................................	108
2.16	Lag om ändring i prisregleringslagen (1989:978)..........	110
2.17	Lag om ändring i minerallagen (1991:45)......................	111

7	Nya definitioner ...........................................................................		140
8	Allmänna och enskilda intressen..................................................		156
9	Översiktsplan ...............................................................................		169
	9.1	Bakgrund och gällande bestämmelser ...........................	169
	9.2	Översiktsplanens roll, innehåll och utformning.............	173
	9.3	Samråd om kommunens förslag till översiktsplan.........	179

	till översiktsplan ............................................................	183
9.5	Antagande av översiktsplan...........................................	185

	genom tillägg för ett särskilt intresse.............................	186
9.7	Översyn av översiktsplanens aktualitet .........................	188
10 Detaljplan och områdesbestämmelser..........................................		191
10.1	Bakgrund och gällande bestämmelser ...........................	191
10.2	Krav på reglering med detaljplan ..................................	193
10.3	Huvudmannaskapet för allmänna platser.......................	196
10.4	Fastighetsplanebestämmelser i detaljplan......................	201
10.5	Övriga nya regleringsmöjligheter i en detaljplan ..........	205
10.6	Detaljplanens omfattning och utformning.....................	211
10.7	Ändring av detaljplan under genomförandetiden ..........	218
10.8	Reglering med områdesbestämmelser ...........................	219
11 Arbetet med att ta fram detaljplaner och områdes-
bestämmelser................................................................................		222
11.1	Bakgrund och gällande bestämmelser ...........................	222
11.2	Planbesked.....................................................................	222

		situationer......................................................................	240
	11.5	Upprättande av miljökonsekvensbeskrivning................	244
	11.6	Länsstyrelsens uppgifter under detaljplaneprocessen....	245
12	Genomförandet av detaljplaner ....................................................		248
13	Regionplaner................................................................................		252
14	Kraven på byggnadsverk..............................................................		254
	14.1	Byggnadsverks utformning ...........................................	254
	14.2	Enkelt avhjälpta hinder..................................................	261
	14.3	Byggnadsverks tekniska egenskaper .............................	264
	14.4	Flyttning av byggnadsverk ............................................	266
	14.5	Underhåll av byggnadsverk...........................................	268
15	Bygglov, rivningslov och marklov m.m.......................................		269
	15.1	Bakgrund och gällande bestämmelser ...........................	269
	15.2	Bygglovsplikt ................................................................	272
	15.3	Rivningslovsplikt...........................................................	273
	15.4	Marklovsplikt ................................................................	274
	15.5	Bygganmälan och anmälningsplikt ...............................	274
	15.6	Villkorsbesked och förhandsbesked ..............................	276
	15.7	Handläggningen av ärenden ..........................................	278

15.8	Samordning av bygglovsärenden enligt plan-	Prop. 2009/10:170
	och bygglagen och anmälningsärenden enligt
	miljöbalken ....................................................................	282
15.9	Förutsättningar för bygglov............................................	285
15.10	Förutsättningar för rivningslov ......................................	291
15.11	Beslutets innehåll och expediering.................................	292
15.12	Laga kraft för lov och förhandsbesked...........................	293
15.13	Giltighetstiden för lov ....................................................	297
16 Genomförandet av bygg-, rivnings- och markåtgärder.................		297

	av bygg-, rivnings- och markåtgärder ............................	297
16.2	Kontrollplan ...................................................................	300
16.3	Kontrollansvariga...........................................................	305
16.4	Tekniskt samråd .............................................................	310
16.5	Byggnadsnämndens startbesked.....................................	315
16.6	Utstakning......................................................................	318
16.7	Arbetsplatsbesök ............................................................	319
16.8	Kompletterande villkor ..................................................	320
16.9	Slutsamråd......................................................................	321
16.10	Byggnadsnämndens slutbesked......................................	322
17 Tillsyn, tillträde, ingripanden och påföljder .................................		328
17.1	Allmänt om tillsynen......................................................	328
17.2	Tillsynen över kommunala beslut ..................................	334
17.3	Förelägganden................................................................	336
17.4	Förbud mot användning av byggnadsverk .....................	338

		kontrollansvarig .............................................................	339
	17.6	Byggsanktionsavgifter ...................................................	340
	17.7	Tystnadsplikt..................................................................	350
18	Byggnadsnämndens avgifter.........................................................		351
19	Ny instansordning.........................................................................		352
20	Överklagande................................................................................		353
	20.1	Överklagande av beslut..................................................	353
	20.2	Rätten att överklaga .......................................................	355
21	Samordning mellan plan- och bygglagen och andra lagar............		363
	21.1	Samordning med miljöbalken ........................................	364
	21.2	Samordning med trafiklagarna.......................................	369
22	Ändringar till följd av tjänstedirektivet.........................................		371
23	Bemyndiganden............................................................................		375
24	Ikraftträdande och övergångsbestämmelser..................................		378
25	Ändring i lagen om byggfelsförsäkring ........................................		380
26	Följdändringar i andra lagar..........................................................		383
27	Konsekvenser................................................................................		384
	27.1	Konsekvenser för staten.................................................	384
	27.2	Konsekvenser för kommuner .........................................	386

	byggfelsförsäkring, m.m................................................	517
28.3	Övriga lagändringar.......................................................	517
29 Jämförelsetabell ...........................................................................		519

	bygglagen och plan- och bygglagen (1987:10)..............	519
29.2	Jämförelsetabell mellan plan- och bygglagen
	(1987:10) och den nya plan- och bygglagen..................	537
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 18 mars 2010 ......		558
Rättsdatablad	........................................................................................	559

plan- och bygglagen (1987:10).	Prop. 2009/10:170
Detsamma gäller i fråga om gata,
som har förklarats tillika vara all-
män väg.
Lydelse enligt prop. 2009/10:162	Föreslagen lydelse
69 §
I mål om ersättning enligt 55, 58	I mål om ersättning enligt 55, 58
eller 61 § eller om gottgörelse en-	eller 61 § eller om gottgörelse en-
ligt 68 § gäller i tillämpliga delar	ligt 68 § gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i expropriationsla-	bestämmelserna i expropriationsla-
gen (1972:719) om rättegång samt	gen (1972:719) om rättegång samt
om rättegångskostnader och kost-	om rättegångskostnader och kost-
nader vid fördelning av ersättning,	nader vid fördelning av ersättning,
om inte annat är särskilt föreskri-	om inte annat är särskilt föreskri-
vet. Om ett yrkande om ersättning	vet. Om ett yrkande om ersättning
enligt 58 eller 61 § eller om gott-	enligt 58 eller 61 § eller om gott-
görelse enligt 68 § ogillas och må-	görelse enligt 68 § ogillas och må-
let inte har anhängiggjorts av väg-	let inte har anhängiggjorts av
hållaren, tillämpas 15 kap. 6 §	väghållaren, tillämpas 15 kap. 8 §
plan- och bygglagen (1987:10) i	plan- och bygglagen (2010:000) i
fråga om rättegångskostnaderna.	fråga om rättegångskostnaderna.

anläggningsavgift: engångsavgift	anläggningsavgift: engångsavgift Prop. 2009/10:170
för täckande av en kostnad för att	för täckande av en kostnad för att
ordna en allmän va-anläggning,	ordna en allmän va-anläggning, och

hållningen,
2. gata som inte är allmän väg,	2. gata som inte är allmän väg,
den som enligt plan- och byggla-	den som enligt plan- och byggla-
gen (1987:10) ansvarar för gatu-	gen (2010:000) ansvarar för gatu-
hållningen, och	hållningen, och

11 kap. 28 §
Första stycket är nytt och innehåller ett förtydligande om att ett före-
läggande måste innehålla en upplysning om att det kan komma att	493