En ny radio- och tv-lag

Regeringens proposition 2009/10:115

En ny radio- och tv-lag	Prop.
	2009/10:115

Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.

Stockholm den 18 mars 2010

Fredrik Reinfeldt

Lena Adelsohn Liljeroth

(Kulturdepartementet)

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslår regeringen att den nuvarande radio- och TV-
lagen (1996:844) ska ersättas av en ny lag med samma namn. Den före-
slagna lagen innebär att Europaparlamentets och rådets direktiv
89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmel-
ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om
tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, direktivet om audiovi-
suella medietjänster, genomförs i svensk lagstiftning. Med en modern
och mer teknikneutral lagstiftning ges branschen bättre villkor och förut-
sättningar att främja mångfald, konkurrens och kvalitet.
Genom en förändrad struktur ges den föreslagna lagen en förbättrad
överskådlighet. Förtydliganden föreslås när det gäller annons- och re-
klambegreppen och förslag lämnas om införande av regelsystem för nya
annonstekniker. Vidare lämnar regeringen förslag och gör bedömningar
avseende regleringen för kabel-tv-nät.
Därutöver lämnas förslag som innebär att omfattningen av tillstånds-
plikten för sändningar av ljudradio och tv-program minskar, att till-
ståndsplikt införs för att sända sökbar text-tv och att tillstånd att sända tv
och sökbar text-tv i vissa fall ska kunna överlåtas.
Propositionen innehåller dessutom förslag till ett nytt regelsystem för
kommersiell radio. Förslagen innebär bland annat att regler för digitala
kommersiella radiosändningar införs, att tillstånd att sända analog kom-
mersiell radio ska fördelas genom slutna anbudsförfaranden, att till-
ståndsperioderna ska vara åtta år, att krav på att sändningarna ska inne-
hålla eget material och program med lokal anknytning tas bort samt att
möjligheterna till sponsring utökas.
När det gäller närradiosändningar lämnas förslag som innebär ökade
möjligheter för tillståndshavare att dels sända material som inte har pro-	1

		12.5.5	Straff och förelägganden ..............................	241
		12.5.6	Överklagande ................................................	241
13	Icke-kommersiella medier............................................................			242
	13.1	Bakgrund	.......................................................................	242
	13.2	Närradio.........................................................................		243
		13.2.1 ...............	Riksförbudet i närradion avskaffas	243
		13.2.2 .......	Lättare att få utvidgat sändningsområde	244
		13.2.3	Utökning av tillståndshavarkretsen till
		................	samtliga registrerade trossamfund	245
		13.2.4	Förändring av tillståndshavarkretsen med
			anledning av avskaffandet av det s.k.
		...............................................	kårobligatoriet	245
	13.3	Lokal icke .............................................-kommersiell tv		247
		13.3.1 ....................	Anpassning till USO - direktivet	247
		13.3.2	Nät med analog och digital
		............................................	sändningsteknik	248
		13.3.3 ...........................	Verksamhetens benämning	248
14	Myndigheter och tillsyn ...............................................................			249
	14.1	Inledning........................................................................		249
	14.2	En ny myndighetsorganisation ..........på medieområdet		250
	14.3	Verksamheten ........................vid Taltidningsnämnden		255
	14.4	Tillsynsansvar................................................................		256
		14.4.1	Gränsdragningen mellan Myndigheten för
			radio och tv och granskningsnämnden för
		...................................................	radio och tv	256
		14.4.2	Upplysningsskyldighet för den särskilda
		.........................................................	avgiften	257
		14.4.3 ..............	Omedelbar verkställighet av beslut	259
15	Genomförandefrågor....................................................................			260
	15.1	En ny radio ..................................................- och tv-lag		260
	15.2	Ikraftträdande .................- och övergångsbestämmelser		260
16	Konsekvensanalys........................................................................			264
	16.1	Ekonomiska ............................konsekvenser för staten		264
		16.1.1 ......	Den nya myndigheten på medieområdet	264
		16.1.2 .......	Nya uppgifter för den nya myndigheten	264
		16.1.3	Anställningsavtal och andra civilrättsliga
		...........................................................	avtal	265
		16.1.4	Konsekvenser för staten med anledning
			av förslagen om nytt regelverk för
		.........................................	kommersiell radio	266
		16.1.5 ...................	Konsekvenser för staten i övrigt	267
	16.2	Ekonomiska .......................konsekvenser för företagen		268
		16.2.1	Konsekvenser för företagen med
			anledning av genomförandet av AV -
		.......................................................	direktivet	268
		16.2.2	Särskilt om konsekvenser för innehavare
		.......	av tillstånd att sända kommersiell radio	269
		16.2.3	Konsekvenser med anledning av förslagen
		..................................	om digitala sändningar	270

Prop. 2009/10:115

Förslag till riksdagsbeslut

Prop. 2009/10:115

Regeringen föreslår att riksdagen dels antar regeringens förslag till

1.radio- och tv-lag,

2.lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk,

3.lag om ändring i förfogandelagen (1978:262),

4.lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst,

5.lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets- förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område,

6.lag om ändring i tobakslagen (1993:581),

7.lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument,

8.lag om ändring i lotterilagen (1994:1000),

9.lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa konsu- mentmyndigheter och konsumentorganisationer,

10.lag om ändring i tullagen (2000:1281),

11.lag om ändring i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster,

12.lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation,

13.lag om ändring i marknadsföringslagen (2008:486),

14.lag om ändring i alkohollagen (2010:000),

dels godkänner vad regeringen föreslår om

15.avvecklande av myndigheterna Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Taltidningsnämnden (avsnitten 14.2 och 14.3),

16.att anslagen 8:1 Presstödsnämnden och Taltidningsnämnden, 8:4 Radio- och TV-verket och 8:5 Granskningsnämnden för radio och TV under utgiftsområde 1 Rikets styrelse under 2010 får disponeras för att genomföra föreslagna organisatoriska förändringar (avsnitten 14.2 och

14.3).

Lagtext

Prop. 2009/10:115

Regeringen har följande förslag till lagtext.

2.1Förslag till radio- och tv-lag

Härigenom föreskrivs följande.

Övergripande bestämmelser

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om tv-sändningar, beställ-tv, sökbar text-tv och ljudradiosändningar enligt följande.

Övergripande bestämmelser

–Lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.)

–Information och registrering (2 kap.)

–Definitioner (3 kap.)

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv

–Krav på tillstånd (4 kap.)

–Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv (5 kap.)

–Produktplacering (6 kap.)

–Sponsring (7 kap.)

–Reklam och andra annonser m.m. (8 kap.)

–Vidaresändningar i kabelnät (9 kap.)

Ljudradiosändningar

–Krav på tillstånd (10 kap.)

–Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersi- ell radio (11 kap.)

–Tillstånd att sända närradio (12 kap.)

–Tillstånd att sända kommersiell radio (13 kap.)

–Innehållet i ljudradiosändningar (14 kap.)

–Reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser

–Granskning och tillsyn (16 kap.)

–Straff, särskild avgift och vite (17 kap.)

–Återkallelse av tillstånd (18 kap.)

–Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och vite m.m. (19 kap.)

–Överklagande (20 kap.)

Genomförande av AV-direktivet	Prop. 2009/10:115
2 § Lagen genomför delvis Europaparlamentets och rådets direktiv
89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av vissa bestämmel-
ser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om
tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (direktiv om audiovisu-
ella medietjänster)1, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direk-
tiv 2007/65/EG2, nedan benämnt AV-direktivet.
Tv-sändningar och beställ-tv
3 § Lagen tillämpas på tv-sändningar och beställ-tv som kan tas emot i
någon stat som omfattas av avtalet om Europeiska ekonomiska samar-
betsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1.är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet,

2.varken uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES-stat men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3.inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige, eller

4.inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad

iSverige enligt artiklarna 49–54 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Oavsett vad som föreskrivs i första stycket gäller 2 kap. 3 §, 4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 samt 11–14 §§ och bestämmelserna i 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt AV- direktivet.

4 § För sändningar genom tråd som når 100 hushåll eller färre gäller bara 9 kap. 1–4 §§ och i yttrandefrihetsgrundlagen bara 1 kap. 2 och 3 §§.

Ljudradiosändningar över satellit

5 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamhe- ten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Undantag för vissa ljud i tv-sändning

6 § Andra föreskrifter än 4 kap. 10 § 1 om villkor om förbud mot att sända reklam och 8 kap. 15 § om förbud mot att sända reklam gäller inte för ljud i en tv-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudra- diosändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller som den sändande låtit registrera sig för.

1EGT L 298, 17.10.1989, s. 23 (Celex 31989L0552).

2EUT L 332, 18.12.2007, s. 27 (Celex 32007L0065).

2 kap. Information och registrering

Prop. 2009/10:115

Information om programföretag som sänder tv och leverantörer av be- ställ-tv

1 § Programföretag som sänder tv liksom leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

1.namnet på leverantören av medietjänster,

2.den geografiska adress där leverantören är etablerad,

3.uppgifter om leverantören, däribland e-postadress och webbplats,

och

4.uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

För leverantörer av beställ-tv gäller även 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Registrering

2 § Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs till- stånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-tv, ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för radio och tv. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska anges

1.namn, firma eller motsvarande,

2.ställföreträdare för juridisk person,

3.postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, och

4.uppgift om den verksamhet som bedrivs.

3 § Myndigheten för radio och tv ska upprätta ett register över dem som

1.har anmält sig enligt 2 § och vilkas verksamhet omfattas av denna lag, eller

2.har sådant tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 1 § eller 13 kap. 1 §.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får

bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket, 5 kap. 11 §, 14 kap. 7 § och 16 kap. 5–9 §§.

3 kap. Definitioner

1 § I denna lag avses med

1.annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller en idé;

2.annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med en annan sändning;

3.beställ-tv: en tjänst där en leverantör av medietjänster i informa- tions-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänheten

tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

a) på begäran av användaren,	Prop. 2009/10:115
b) vid en tidpunkt som användaren väljer, och
c) från en katalog med program som leverantören har valt ut;
4. försäljningsprogram: program där mottagare av programmet erbjuds
att beställa varor och tjänster;
5. kommersiell radio: tillståndspliktiga ljudradiosändningar som
a) inte kräver tillstånd av regeringen,
b) inte endast får äga rum under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 §
andra stycket, eller
c) inte är närradio;
6. leverantör av medietjänster: den som

a)har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- el- ler tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv, och

b)avgör hur innehållet struktureras;

7.ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

a)en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b)är riktad till allmänheten, och

c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

8.närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och registre- rade trossamfund;

9.närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

10.produktplacering: förekomsten i ett program av en vara, en tjänst eller ett varumärke, om detta sker i marknadsföringssyfte och mot betal- ning eller liknande ersättning till leverantören av medietjänsten, dock inte när varan eller tjänsten är av obetydligt värde och har tillhandahållits gratis;

11.programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, tv-sändningar eller sökbar text-tv;

12.programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller tv-program eller sökbar text-tv som sänds under en gemensam beteckning;

13.reklam: varje form av meddelande

a)som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och

b)som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

14.sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller eller produ- cerar ljudradio, tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgi- varens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse;

15.sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den;

16.sökbar text-tv: en sändning via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, som

a)en leverantör av medietjänster tillhandahåller,

b)är riktad till allmänheten,

c)är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

d) låter användaren själv välja vilken del av innehållet som han eller Prop. 2009/10:115 hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

17.tv-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder med eller utan ljud;

18.tv-sändning: en sändning av eller att sända tv-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

a) tillhandahålls av en leverantör av medietjänster, b) är riktad till allmänheten, och

c) är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

19.virtuell annonsering: sändning av meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tv-bilden på fasta föremål, som normalt används för an- nonser, eller på marken där annonser kan placeras ut fysiskt.

Tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv 4 kap. Krav på tillstånd

Sändningsutrymme

1 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för sådana tv-sändningar liksom sökbar text-tv som kräver tillstånd enligt denna lag.

När det krävs tillstånd

2 § För att sända tv och sökbar text-tv med användande av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen

(2003:389) om elektronisk kommunikation.
Vem som ger tillstånd
3 § Regeringen ger tillstånd att sända tv och sökbar text-tv om sänd-
ningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen
(1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Myn-
digheten för radio och tv ger tillstånd i övriga fall.
Innebörden av ett tillstånd
4 § Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv innebär rätt att i varje
område samtidigt sända det antal programtjänster som tillståndet avser
under den del av dygnet som anges i tillståndet.
Vem som kan få tillstånd
5 § Tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får endast ges till ett pro-
gramföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att sända
under hela tillståndsperioden och som är berett att samverka med övriga
tillståndshavare i tekniska frågor.	15

Vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen

Prop. 2009/10:115

6 § Vid fördelningen av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ska det särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk

1.för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar,

2.för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3.av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillstånd begränsat till vidaresändning

7 § Ett tillstånd som ges av Myndigheten för radio och tv får innebära rätt för ett programföretag att endast vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessförinnan sänts av ett annat programföretag. I ett sådant tillstånd får myndigheten besluta att bestämmelserna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar med stöd av tillståndet.

Tillståndsvillkor

8 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt och med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i tv.

9 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor om skyldighet att

1.sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2.sända under en viss minsta tid,

3.samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4.sända sökbar text-tv i viss omfattning,

5.sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

6.bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen,

7.använda en viss sändningsteknik,

8.samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

9.använda vissa radiosändare,

10.ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av pro- grammen,

11.sända genmälen,

12.i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13.sända ett mångsidigt programutbud,

14.regionalt sända och producera program,

15.kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16.utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap Prop. 2009/10:115 och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och till

den myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med förbud mot och villkor för att sända

1.reklam eller andra annonser,

2.sponsrade program även i andra fall än som anges i 7 kap. 1–3 §§,

och

3.program där produktplacering förekommer.

11 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som får tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

Tillståndens giltighetstid

12 § Ett tillstånd som har beviljats av regeringen att sända tv och sökbar text-tv ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats av Myndigheten för radio och tv att sän- da tv eller sökbar text-tv gäller för sex år. Om det finns särskilda skäl, får myndigheten besluta att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Undantag för sändningar med tillstånd som gäller för en begränsad tid

13 § Föreskrifterna i 5 och 6 §§ behöver inte tillämpas om tillståndet att sända tv och sökbar text-tv gäller under en begränsad tid om högst två veckor.

Myndigheten för radio och tv får besluta att 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som avses i första stycket.

Yttrande över tillståndsvillkor

14 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit.

Överlåtelse av tillstånd

15 § Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får överlåtas om Myn- digheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om

1.förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 5 §,

2.överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ökar i mer än begränsad om- fattning, och

3. överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i ut- Prop. 2009/10:115 budet av tillståndspliktiga programtjänster.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

16 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 och 13 §§ har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha- varen. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om den nye inne- havaren inte har underrättats gäller inte föreläggandet. Ett vite som före- läggandet har förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Avgifter

17 § Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift av den som hos myndigheten ansöker om tillstånd att sända tv och sökbar text-tv eller om medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendena.

5 kap. Innehållet i tv-sändningar, beställ-tv och sökbar text-tv

Allmänna krav

1 § En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, be- ställ-tv eller sökbar text-tv ska se till att programverksamheten som hel- het präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Våldsskildringar och pornografiska bilder

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i tv ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se pro- grammen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

3 § Program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Beriktigande	Prop. 2009/10:115
4 § Uppgifter som förekommit i ett program i tv-sändning eller i sökbar
text-tv som inte är reklam och som sänts på något annat sätt än genom
tråd, ska beriktigas när det är befogat.
Även uppgifter som har förekommit i ett program i tv-sändning och i
sökbar text-tv som inte är reklam och som sänts genom tråd bör berikti-
gas när det är befogat.
Otillbörligt kommersiellt gynnande
5 § Program som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella
intressen. Det innebär att programmet inte får

1.uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2.framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och sponsring.

Åsiktsannonser

6 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte före- komma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Program av europeiskt ursprung

7 § Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska se till att följande krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det:

1.Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

2.Minst tio procent av den årliga sändningstiden eller minst tio procent av programbudgeten ska avse program av europeiskt ursprung som har framställts av självständiga producenter. En så stor andel som möjligt bör utgöras av program som har färdigställts under de närmast föregående fem åren.

Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försälj- ningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text räknas in.

Tv-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

8 § Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av

och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Exklusiva rättigheter till tv-sändningar Prop. 2009/10:115

9 § Den som sänder tv och som innehar den exklusiva rätten till en tv- sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället får inte, om programföretaget sänder eve- nemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i Sverige utestängs från möjligheten att i fri tv se evene- manget i direktsändning eller, om det finns saklig grund för det, med en mindre tidsförskjutning. De evenemang som avses är sådana som inträf- far högst en gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sveri- ge.

Om Europeiska kommissionen genom en underrättelse i Europeiska unionens officiella tidning har förklarat att ett evenemang är av särskild vikt för samhället i en annan EES-stat, får de som sänder tv och som innehar den exklusiva rätten att sända evenemanget till den staten inte, om de sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i den staten utestängs från möjligheten att se evenemanget i fri tv på ett sätt som närmare anges i underrättelsen.

Om någon för att uppfylla skyldigheten enligt första eller andra stycket erbjuder någon annan att sända evenemanget i tv ska detta göras på skä- liga villkor.

Regeringen meddelar föreskrifter om vilka evenemang som är av sär- skild vikt för det svenska samhället.

Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

10 § I 48 a § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnär- liga verk finns bestämmelser om rätten för programföretag i en EES-stat att i sina allmänna nyhetssändningar använda utdrag ur ett annat pro- gramföretags med ensamrätt sänd tv-sändning från ett evenemang av stort allmänintresse.

Krav på sändningsbeteckning för tv-sändningar och sökbar text-tv

11 § Den som sänder tv eller sökbar text-tv enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Myndighe- ten för radio och tv.

Beteckningen ska i tv-sändningar anges minst en gång varje sändnings- timme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text- tv ska beteckningen anges löpande.

Krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

12 § En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska ut- forma tjänsten på ett sådant sätt att den blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknan- de teknik. Det ska göras i den omfattning som beslutas av regeringen, om verksamheten finansieras med radio- och tv-avgift enligt lagen (1989:41)

om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst, och av Myndighe- Prop. 2009/10:115 ten för radio och tv i övriga fall. Ett sådant beslut ska gälla för en viss tid.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning tjänsten ska göras tillgänglig för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens fi- nansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglig- hetstjänster beaktas.

6 kap. Produktplacering

Förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering

1 § I program i tv eller i program i beställ-tv får det inte förekomma produktplacering, om något annat inte följer av 2 §.

2 § Leverantörer av medietjänster får på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt underhåll- ning där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och inte heller program där det förekommer pro- duktplacering av

1.alkoholdrycker och tobaksvaror,

2.andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verk- samhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror, eller

3.receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Krav på program där det förekommer produktplacering

3 § Program där det förekommer produktplacering får sändas endast om programmet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 §.

Information om produktplacering

4 § När det förekommer produktplacering i ett program ska information lämnas om detta i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser.

Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning om förekoms- ten av produktplacering och om den vara eller tjänst som har placerats i programmet.

7 kap. Sponsring

Program som inte får sponsras

1 § Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv som huvud- sakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

Vem som inte får sponsra program	Prop. 2009/10:115
2 § Program i tv-sändningar, sökbar text-tv eller i beställ-tv får inte
sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller
sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror.
Begränsningar för läkemedelsföretag
3 § Om ett läkemedelsföretag sponsrar ett program i en tv-sändning,
sökbar text-tv eller i beställ-tv, får sponsringen bara främja företagets
namn eller anseende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medi-
cinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.
När sponsringsmeddelanden ska lämnas
4 § När en leverantör av medietjänster tillhandahåller ett sponsrat pro-
gram i en tv-sändning eller i beställ-tv ska leverantören ange vem som
har bidragit till finansieringen. Ett sådant meddelande ska lämnas i bör-
jan och i slutet av programmet eller vid ett av dessa tillfällen.
I sökbar text-tv ska ett sådant meddelande lämnas löpande.
Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad, ska spons-
ringsmeddelandet lämnas i början eller i slutet av den delen. Ett sådant
meddelande förutsätter dock att programmets integritet och värde eller
rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.
När sponsringsmeddelanden får lämnas
5 § I tv-sändning får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelan-
den lämnas

1.i början och i slutet av ett program, om ett meddelande har lämnats enligt 4 § tredje stycket,

2.i sportprogram med längre pauser och i program som återger före- ställningar eller evenemang, i pauser för publiken,

3.i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan,

4.vid växlingar mellan studiosändningar och andra sändningar, och

5.i samband med annonsavbrott.

Första stycket gäller endast om sponsringsmeddelandet kan lämnas på
ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavar-
nas rättigheter inte kränks.
6 § I beställ-tv får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmeddelanden
lämnas om det kan göras utan att programmets integritet och värde eller
rättighetshavarnas rättigheter kränks.
Hur ett sponsringsmeddelande ska utformas
7 § Ett sponsringsmeddelande i tv-sändningar, sökbar text-tv eller be-
ställ-tv ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller annat kännetecken
för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.	22
	22

Sponsringsmeddelande med delad skärm	Prop. 2009/10:115
8 § Ett sponsringsmeddelande får lämnas med delad skärm i de fall som
anges i 4–6 §§, om det kan göras utan att programmets integritet och
värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.
8 kap. Reklam och andra annonser m.m.
Annonstid för tv-sändningar
1 § Annonser får sändas i tv under högst tolv minuter per timme mellan
hela klockslag.
Trots vad som anges i första stycket får programtjänster som uteslutan-
de är avsedda för försäljningsprogram sändas i tv, under förutsättning att
sändningstiden är minst femton minuter.
2 § Den sammanlagda annonstiden i en tv-sändning får vid ett givet till-
fälle inte understiga en minut sedan sändningstiden för annonssignaturen
enligt 5 § har räknats bort.
Program som inte får avbrytas av annonsering
3 § I tv-sändning får program som innehåller gudstjänster eller program
som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av an-
nonsering.
I beställ-tv får program som huvudsakligen riktar sig till barn under
tolv år inte avbrytas av annonsering.
När program får avbrytas av annonsering
4 § Andra program i tv-sändningar än sådana som avses i 3 § första
stycket får avbrytas av annonsering endast om avbrottet, med hänsyn till
naturliga pauser i programmet och programmets längd och karaktär, inte
påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavar-
nas rättigheter.
Sändning av nyhetsprogram, biograffilmer och filmer producerade för
tv, utom tv-serier och dokumentärprogram, får under förutsättning att
kraven i första stycket är uppfyllda avbrytas av annonsering en gång
varje tablålagd period på minst trettio minuter.
Annonssignatur
5 § Före och efter varje annonsering i tv-sändningar och i beställ-tv ska
det förekomma en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från
det övriga innehållet. Signaturen ska bestå av både ljud och bild. I sökbar
text-tv, försäljningsprogram och vid annonsering med delad skärm ska
signaturen alltid vara synlig. Den behöver dock bara anges i bild.
I fråga om tv-sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får reger-
ingen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och kravet
på kortaste annonstid enligt 2 §. Sådant undantag får även medges av	23
	23

Myndigheten för radio och tv i fråga om sändningar av program som myndigheten lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Uppgift om i vems intresse en annons tillhandahålls

6 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i tv-sändning, sökbar text-tv eller beställ-tv ska det framgå i vems intresse detta sker.

Reklam och barn

7 § Reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år.

I tv-sändningar och beställ-tv får reklam inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

8 § I reklam i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i pro- gram som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Personer som inte får förekomma i annonser

9 § I annonser i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv får det inte förekomma personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter och nyhetskommentarer.

Annonsering med delad skärm

10 § Annonsering med delad skärm får förekomma i tv-sändning som består av direktsänt evenemang som pågår utan avbrott. Annonsering i form av egenreklam med delad skärm får förekomma även i andra tv- sändningar.

Annonsering med delad skärm får förekomma i beställ-tv. Annonsering med delad skärm får inte förekomma om den kränker

programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter. Första stycket gäller även vid återutsändning av ett tv-program i oför-

ändrat skick.

Virtuell annonsering

11 § Virtuell annonsering får förekomma i sportevenemang i tv- sändningar och beställ-tv om annonseringen inte

1.är mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på platsen eller på något annat sätt inverkar störande på möjligheterna att uppfatta programmet, eller

2.innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas

rättigheter kränks.

Prop. 2009/10:115

Före och efter varje program som innehåller virtuell annonsering ska Prop. 2009/10:115 leverantören av medietjänster på lämpligt sätt upplysa om att sådan an-

nonsering förekommer. Informationen ska bestå endast av en neutral upplysning om att det förekommer virtuell annonsering i programmet.

Bestämmelserna i 7–9 §§ ska tillämpas vid virtuell annonsering.

Elektroniska företagsskyltar

12 § I sport- och tävlingsprogram i tv-sändningar och beställ-tv får nam- net på eller logotypen för det eller de företag som tillhandahållit nödvän- dig utrustning eller tjänster som är nödvändiga för att producera informa- tion om resultat, matchställning eller dylikt fogas in i tv-bilden elektro- niskt om följande villkor uppfylls:

1.Företagsnamnet eller logotypen visas i samband med leveransen av den information som företaget i fråga tillhandahållit.

2.Programföretaget eller leverantören av beställ-tv får inte någon er- sättning för visningen.

3.Företagsnamnet eller logotypen förenas inte med ljud och tar bara upp en liten del av bilden.

4.Företagsnamnet eller logotypen visas i rimlig omfattning.

Reklam för alkohol och tobak

13 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och to- baksvaror finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) och i 14 § tobaksla- gen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

14 § Reklam för sådan medicinsk behandling som är tillgänglig endast efter ordination får inte förekomma i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv.

Försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling får inte förekomma i tv-sändningar, sökbar text-tv och beställ-tv.

Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkeme- del finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Reklamförbud för lokala kabelsändarorganisationer

15 § En lokal kabelsändarorganisation får inte sända reklam.

Undantag för egenreklam

16 § Bestämmelserna i 1, 2, 5, 7–9 och 15 §§ gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin programverksamhet.

9 kap. Vidaresändningar i kabelnät

Prop. 2009/10:115

Skyldighet att vidaresända program

1 § Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kom- munikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmän- heten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv- sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta emot tv- sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning.

Skyldigheten gäller bara för tv-sändningar för vilka sändningstillstån- det har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är uppfyllda.

Tv-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfreds- ställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Sändningsplikten enligt första stycket gäller även tv-sändningar som en tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver reger- ingens tillstånd.

Antalet programtjänster som omfattas av sändningsplikten

2 § Sändningsplikten enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjänster som sänds samtidigt av en tillståndshavare vars verksamhet finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst.

Teknik som ska användas vid vidaresändning

3 § I nät där tv sänds med både analog och digital teknik ska vidaresänd- ning ske med analog teknik av minst två programtjänster som avses i 2 §, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresänd- ning ske med digital teknik.

Undantag från sändningsplikten

4 § Sändningsplikten enligt 1 § första och andra styckena omfattar inte sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 §.

Sändningsutrymme för tv-program från lokala kabelsändarorganisatio- ner

5 § Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kom- munikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmän-

heten genom tråd och som minst 100 av de hushåll som är anslutna till

nätet använder som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar Prop. 2009/10:115 ska, i varje kommun där han eller hon förfogar över ett sådant nät, kost-

nadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv- program från en eller flera lokala kabelsändarorganisationer som har förordnats av Myndigheten för radio och tv.

I nät där tv sänds med analog och digital teknik ska utrymme för sänd- ningar av en lokal kabelsändarorganisation tillhandahållas med både analog och digital sändningsteknik.

Krav på lokala kabelsändarorganisationer

6 § En lokal kabelsändarorganisation ska vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksam- het.

En lokal kabelsändarorganisation ska i sin sändningsverksamhet sträva efter vidast möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Myndigheten för radio- och tv:s förordnande av lokala kabelsändaror- ganisationer gäller i högst tre år.

Möjlighet till undantag

7 § Myndigheten för radio och tv får i enskilda fall besluta om undantag från skyldigheterna enligt 1–3 och 5 §§, om det finns särskilda skäl till det.

Ljudradiosändningar 10 kap. Krav på tillstånd

När det krävs tillstånd

1 § För att sända ljudradioprogram med användning av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag om

1. sändningen sker på frekvenser under 30 megahertz och som enligt för Sverige bindande internationella överenskommelser är avsedda för rundradiosändningar, eller

2. sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–

240 megahertz eller 470–790 megahertz.

2 § Tillstånd enligt 1 § krävs inte för sändningar som är särskilt anpassa- de för synskadade personer och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet från radiosändare som används för sändningar med stöd av tillstånd enligt denna lag.

3 § Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

11 kap. Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersiell radio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att sända ljudradioprogram meddelas av regeringen om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst. Regeringen meddelar också tillstånd att sända ljudradio till utlandet.

Myndigheten för radio och tv får ge tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända ljudradio som inte är närradio eller kommer- siell radio. Myndigheten får besluta att 14 och 15 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl, får regeringen ge tillstånd att sända ljudra- dio i lokala sändningar som inte uppfyller kraven för närradio eller kommersiell radio.

Innebörden av tillstånd av regeringen

2 § Ett tillstånd att sända ljudradioprogram innebär rätt att i varje område samtidigt sända det antal programtjänster som tillståndet avser under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Tillståndsvillkor

3 § Ett tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kom- mersiell radio får förenas med villkor som anges i 4 kap. 8, 10 och 11 §§.

Ett tillstånd får dessutom förenas med villkor om skyldighet att

1.sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2.sända under en viss minsta tid,

3.samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4.bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- skadade enligt 10 kap. 2 § och utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning,

5.bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen,

6.använda en viss sändningsteknik,

7.samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

8.använda vissa radiosändare,

9.ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro- grammen,

10.iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket,

11.sända genmälen,

12.i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13.sända ett mångsidigt programutbud,

14.regionalt sända och producera program,

15.kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16.utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot

av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

Prop. 2009/10:115

17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap Prop. 2009/10:115 och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och till

den myndighet som regeringen bestämmer.

Tillståndens giltighetstid

4 § Ett tillstånd som beviljats av regeringen att sända ljudradioprogram ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats för en tid av minst fyra år förlängs på oförändrade villkor med ytterligare fyra år, om tillståndshavaren önskar det och regeringen inte senast två år före tillståndstidens utgång har med- delat att tillståndet inte kommer att förlängas eller att regeringen önskar förändra villkoren.

Yttrande över tillståndsvillkor

5 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet.

Beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande har godtagit.

12 kap. Tillstånd att sända närradio

Vem som ger tillstånd

1 § Myndigheten för radio och tv ger tillstånd att sända närradio.

Möjligheter att sända närradio

2 § Om sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 § så önskar och det är tekniskt möjligt, ska det finnas en möjlighet att sända närradioprogram i en kommun.

Om det finns särskilda skäl, får det samtidigt sändas mer än ett närra- dioprogram i kommunen.

Sändningsområden

3 § Ett sändningsområde för närradio ska omfatta högst en kommun. Därvid bör det utanför storstadsområdena eftersträvas att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

Myndigheten för radio och tv får besluta om större sändningsområden än en kommun, om det finns särskilda skäl.

Vilka sammanslutningar som kan få tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända närradio kan bara ges till följande juridiska personer, nämligen

1. ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet,

2.registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet, eller

3.närradioföreningar.

Vid bedömningen av om en ideell förening har anknytning till sänd- ningsområdet ska det särskilt beaktas var

1.föreningens studio och övriga lokaler för verksamheten är belägna,

2.ansvarig utgivare och föreningens styrelsemedlemmar är bosatta,

och

3.föreningsstämma och styrelsemöten hålls.

Krav på utgivare

5 § Tillstånd att sända närradio får ges först efter det att sammanslut- ningen har anmält vem som har utsetts till utgivare enligt yttrandefrihets- grundlagen.

Hinder för tillstånd

6 § Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har tillstånd att sända kommersiell radio.

Sändningstillståndet för närradio gäller inte om tillståndshavaren får tillstånd att sända kommersiell radio. Tillståndet att sända närradio upp- hör från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillståndet att sända kommersiell radio.

Sändningstider

7 § Om tillståndshavarna inte kan enas om fördelningen av sändningstid, bestämmer Myndigheten för radio och tv sändningstiderna. Detsamma gäller om en tillståndshavare begär att myndigheten ska fastställa sänd- ningsschemat i dess helhet.

Den tillståndshavare som bedöms ha störst intresse av att sända vid en viss tidpunkt ska ges förtur.

Myndigheten för radio och tv:s beslut om sändningstid gäller till dess att ett nytt beslut fattas av myndigheten eller att en tillståndshavare eller närradioförening skriftligen underrättar myndigheten om att tillståndsha- varna enats om en annan sändningstid.

8 § Myndigheten för radio och tv får besluta att en sändningstid inte får användas av någon annan under en tid av högst tre månader om en inne- havare av ett tillstånd att sända närradio, som har fått ett föreläggande vid vite enligt denna lag, avstår sändningstid eller avsäger sig sitt sändnings- tillstånd.

En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar som det krävs tillstånd för enligt denna lag.

Tillståndens giltighetstid

9 § Tillstånd att sända närradio gäller för en viss tid.

Prop. 2009/10:115

13 kap. Tillstånd att sända kommersiell radio	Prop. 2009/10:115
Vem som ger tillstånd
1 § Tillstånd att sända kommersiell radio ges av Myndigheten för radio
och tv.
Analog kommersiell radio
Sändningsområden
2 § Myndigheten för radio och tv ska bestämma sändningsområdenas
omfattning för analog kommersiell radio med hänsyn till

1.vad som är tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge,

2.hur möjligheterna att ta emot sändningar påverkas i andra områden,

och

3.vad som är naturliga lokala intresseområden.

Sändningsområdena ska utformas så att ett stort antal tillstånd kan ges. Flera tillstånd kan ges för samma sändningsområde.

3 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio innebär rätt att bedri- va sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom det sändningsområde som anges i tillståndet.

Vem som kan få tillstånd

4 § Tillstånd att sända analog kommersiell radio får endast ges till en fysisk eller juridisk person som har finansiella och tekniska förutsätt- ningar att sända under hela tillståndsperioden.

Staten, landsting eller kommuner får inte inneha tillstånd att sända ana- log kommersiell radio, vare sig direkt eller indirekt genom

1.ett företag i vilket ett eller flera sådana subjekt har en del som för dem gemensamt motsvarar minst tjugo procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal har ett bestämmande inflytande, eller

2.ett företag som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) är ett dotterföretag till ett företag som avses i 1.

5 § Ingen får ha mer än ett tillstånd att sända analog kommersiell radio inom ett sändningsområde, om det inte finns särskilda skäl till det.

Ansökan

6 § Myndigheten för radio och tv ska kungöra när ett utrymme att sända analog kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten ska ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet och sändningsområdets omfattning.

I en ansökan om tillstånd att sända analog kommersiell radio ska det belopp anges som sökanden är villig att betala i sändningsavgift. Sänd- ningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp för hela tillståndsperio- den.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar Prop. 2009/10:115 föreskrifter om ansökningsförfarandet och vad en ansökan ska innehålla.

Parters rätt att få del av uppgifter

7 § I ett ärende enligt 6 § ska bestämmelserna i 17 § förvaltningslagen (1986:223) om rätt för parter att få del av uppgifter inte tillämpas på uppgifter som endast rör någon annan sökande.

Vem ska ges tillstånd

8 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio ska ges till den av de sökande som uppfyller kraven i 4 § och som har angett den högsta sänd- ningsavgiften.

Har två sökande angett samma belopp ska frågan om vem som ska ges tillståndet avgöras genom lottdragning.

Villkor

9 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio får förenas med vill- kor som avser skyldighet att

1.sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området,

2.sända under en viss minsta tid,

3.använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra till- ståndshavare i tekniska frågor, och

4. använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap. 11 §.

Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet.

Betalning av sändningsavgift

10 § Den som har fått tillstånd att sända analog kommersiell radio ska betala den sändningsavgift som angetts i ansökan.

11 § Skyldigheten att betala sändningsavgift inträder den dag då sänd- ningarna med stöd av tillståndet får påbörjas.

Ränta

12 § Ränta ska betalas på sändningsavgift från den dag som anges i 11 §. Räntan beräknas på det sätt som anges i 6 § räntelagen (1975:635).

När betalning anses fullgjord	Prop. 2009/10:115
13 § Sändningsavgift och ränta betalas genom insättning på ett särskilt
konto som Myndigheten för radio och tv anvisar. Betalning ska anses ha
fullgjorts den dag beloppet har bokförts på kontot.
Verkställighet
14 § Beslut om sändningsavgift och ränta får verkställas om avgiften
eller räntan är obetald och förfallen till betalning.
Betalningsansvar och indrivning
15 § För sådan avgift och ränta som nämns i 14 § tillämpas 12 kap. 6 §
första stycket, 7 §, 12 § första stycket och 13 § samt 20 kap. skattebetal-
ningslagen (1997:483).
Delägare i handelsbolag
16 § Myndigheten för radio och tv beslutar om ansvar när det gäller
sändningsavgift för delägare i handelsbolag enligt 2 kap. 20 § lagen
(1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag.
Om beslut enligt första stycket har fattats, ska vad som föreskrivs om
tillståndshavare gälla ansvarig delägare och vad som föreskrivs om sänd-
ningsavgift gälla för belopp som delägare är betalningsskyldig för.
Anstånd att betala sändningsavgift och ränta
17 § Om det finns särskilda skäl, får Myndigheten för radio och tv med-
dela anstånd med betalning av sändningsavgift och ränta.
Överlåtelse av tillstånd
18 § Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio får överlåtas om
Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara
lämnas om förvärvaren uppfyller kriterierna enligt 4 § andra stycket.
Om förvärvaren redan har ett tillstånd i samma sändningsområde som
det tillstånd vilket överlåtelsen avser, direkt eller indirekt genom företag
förvärvaren har del i som motsvarar minst tjugo procent av samtliga
aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande infly-
tande i, får överlåtelse medges endast om det finns särskilda skäl.
En överlåtelse som inte medges är utan verkan.
19 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och
skyldigheter enligt denna lag för tiden efter beslutet om medgivande.
Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § 3 eller 8 har meddelats mot
den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha-
varen. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger
överlåtelse underrätta den nye innehavaren om detta. Om innehavaren	33
	33

inte underrättas gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläggandet Prop. 2009/10:115 förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Om sändningsavgift har betalats och tillståndet upphör att gälla

20 § En tillståndshavare som överlåter sitt tillstånd har inte rätt att återfå någon del av den sändningsavgift som har betalats. Detsamma gäller om ett tillstånd

1.återkallas på begäran av tillståndshavaren enligt 31 §,

2.upphör att gälla enligt 32 § till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider, eller

3.återkallas av Myndigheten för radio och tv enligt 18 kap. 5 §.

21 § Sändningsavgift enligt denna lag omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter.

Digital kommersiell radio

Sändningsutrymme

22 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital kommersiell radio.

Vem som kan få tillstånd

23 § Tillstånd att sända digital kommersiell radio får endast ges till en fysisk eller juridisk person som

1.har finansiella och tekniska förutsättningar att sända under hela till- ståndsperioden, och

2.är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Tillstånd får inte lämnas till sådana som anges i 4 § andra stycket.

Ansökan

24 § Myndigheten för radio och tv ska meddela när ett sändningsutrym- me att sända digital kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten ska ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får äga rum med stöd av tillståndet och sändningsutrymmets omfattning.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ansökningsförfarandet och vad en ansökan ska innehålla.

Avgifter

25 § Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift av den som hos myndigheten ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio eller medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara myndighetens kostnader för handläggningen av ärendena.

Vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen

Prop. 2009/10:115

26 § Myndigheten för radio och tv ska vid fördelningen av tillstånd för digital kommersiell radio beakta att utrymmet för sådana sändningar ska kunna tas i anspråk

1.för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar,

2.för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3.av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillståndsvillkor

27 § Utöver de villkor som anges i 9 § får ett tillstånd att sända digital kommersiell radio förenas med villkor som avser skyldighet att

1.sända ett mångsidigt programutbud,

2.utforma sändningarna på ett sådant sätt att dessa blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, och

3.inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i det företag som in- nehar tillståndet mer än i begränsad omfattning.

Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som Myndigheten för radio och tv avser att förena med tillståndet. Ett beslut om tillstånd får inte innehålla andra programrelaterade villkor än dem som den sökande godtagit.

Överlåtelse av tillstånd

28 § Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får överlåtas om Myndigheten för radio och tv medger det. Sådant medgivande får bara lämnas om

1.förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 23 § första stycket,

2.överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända digital kommersiell radio ökar i mer än begränsad omfattning, och

3.överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i ut- budet av tillståndspliktiga programtjänster.

En överlåtelse som inte medges är utan verkan.

29 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag för tiden efter beslutet om medgivande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § 3 eller 8 har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha- varen. Myndigheten för radio och tv ska i samband med att den medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om den nye inne- havaren inte underrättas gäller inte föreläggandet. Ett vite som föreläg- gandet förenats med gäller inte mot den nye innehavaren.

Gemensamma bestämmelser
Tillståndens giltighetstid
30 § Ett tillstånd att sända kommersiell radio gäller i åtta år.	35

Om det finns särskilda skäl, får Myndigheten för radio och tv besluta Prop. 2009/10:115 att ett tillstånd ska gälla för kortare tid.

Begäran om återkallelse av tillstånd

31 § Om en tillståndshavare begär att tillståndet ska återkallas, ska till- ståndet anses ha upphört att gälla den dag en sådan begäran kommit in till Myndigheten för radio och tv eller den senare dag som tillståndshava- ren angett i sin begäran.

Tillståndets upphörande vid konkurs, likvidation och dödsfall

32 § Försätts en tillståndshavare i konkurs eller träder denne i likvidation upphör tillståndet att gälla tre månader efter beslutet om konkurs respek- tive likvidation. Avlider en tillståndshavare upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet.

Har en begäran om medgivande till överlåtelse av tillståndet kommit in till Myndigheten för radio och tv innan tillståndet upphört att gälla enligt första stycket ska begäran prövas.

14 kap. Innehållet i ljudradiosändningar

Allmänna krav

1 § Den som sänder ljudradioprogram med tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

2 § Ljudradioprogram som inte är reklam får inte otillbörligt gynna kommersiella intressen. Det innebär att programmet inte får

1.uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller

2.framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

Åsiktsannonsering

3 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte före- komma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Programutbud i närradioförening

4 § En närradioförenings programutbud får endast innehålla

1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndsha- Prop. 2009/10:115 varna,

2.information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,

3.uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om närradioverksamheten på orten, och

4.provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst tre månader.

Varningsmeddelanden i kommersiell radio

5 § Varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska skydda människor, egendom eller miljö ska, om en myndighet begär det, sändas kostnadsfritt i kommersiell radio.

Krav på svenska program i sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen

6 § Ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språket, program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige.

Krav på sändningsbeteckning

7 § Den som sänder ljudradioprogram enligt denna lag ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Myndigheten för radio och tv. Beteckningen ska anges minst en gång varje sändnings- timme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.

15 kap. Reklam, andra annonser och sponsring

Annonssignatur

1 § Före och efter varje ljudradiosändning av annonser ska det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar.

Regeringen får medge undantag från denna skyldighet i fråga om sändningar som regeringen lämnar tillstånd till.

Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen (2008:486).

Annonstid för ljudradiosändningar

2 § Annonser i en ljudradiosändning får sändas högst tolv minuter per timme mellan hela klockslag. Om sändningstiden inte omfattar en timme mellan hela klockslag, får annonser sändas under högst femton procent av sändningstiden.

Uppgift om i vems intresse en annons sänds	Prop. 2009/10:115
3 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i ljudradio-
sändningar ska det framgå i vems intresse detta sker.
Personer som inte får förekomma i annonser
4 § I annonser i ljudradiosändningar får det inte förekomma personer
som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen handlar
om nyheter eller nyhetskommentarer.
Reklam för alkohol och tobak
5 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och tobaks-
varor finns i 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000) och i 14 § tobakslagen
(1993:581).
Reklam för läkemedel
6 § Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läke-
medel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att
bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.
Undantag för egenreklam
7 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den
sändande gör för sin programverksamhet.
Program som inte får sponsras
8 § Program i ljudradiosändning som huvudsakligen handlar om nyheter
eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.
Vem som inte får sponsra program
9 § Program i ljudradiosändning får inte sponsras av någon vars huvud-
sakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaks-
varor.
När sponsringsmeddelanden ska lämnas
10 § Den som sänder ett sponsrat program i ljudradio ska ange vem som
har bidragit till finansieringen. Ett sådant meddelande ska lämnas på
lämpligt sätt i början och i slutet av programmet eller vid ett av dessa
tillfällen.
Sponsringsmeddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.
	38

Gemensamma bestämmelser	Prop. 2009/10:115
16 kap. Granskning och tillsyn
Justitiekanslerns granskning
1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om program
som har sänts i tv eller tillhandahållits i beställ-tv innehåller våldsskild-
ringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 eller 3 §.
Granskningsnämnden för radio och tv:s granskning
2 § Granskningsnämnden för radio och tv övervakar genom granskning i
efterhand om program som har sänts i tv eller ljudradio eller tillhandahål-
lits i beställ-tv står i överensstämmelse med denna lag och de programre-
laterade villkor som kan gälla för tjänsterna. Nämnden övervakar även
efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om
beslutet har meddelats av regeringen.
Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt
4 kap. 7 § ska inte granskas av granskningsnämnden för radio och tv.
Finner granskningsnämnden för radio och tv att en sändning eller ett
tillhandahållande innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i
strid med 5 kap. 2 eller 3 §, ska nämnden göra en anmälan om detta till
Justitiekanslern.
Myndigheten för radio och tv:s tillsyn
3 § Myndigheten för radio och tv övervakar att programföretagen följer
sådana villkor som har beslutats med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och
17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 9 § och 27
§ första stycket 3.
Myndigheten för radio och tv övervakar även efterlevnaden av be-
stämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § och om tillgänglighet
i 5 kap. 12 § om beslutet om tillgänglighet har meddelats av myndighe-
ten.
Konsumentombudsmannens tillsyn
4 § Bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§,
14 § första och andra styckena och 15 kap. 4 § övervakas av Konsument-
ombudsmannen.
Redovisning beträffande europeiska produktioner
5 § Den som sänder tv på annat sätt än genom tråd ska vartannat år, med
början 2011, till Myndigheten för radio och tv redovisa hur stor andel av
verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 §
första stycket.
6 § Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska
vart fjärde år, med början 2011, till Myndigheten för radio och tv redovi-	39

sa vad som har gjorts för att främja framställningen av och tillgången till Prop. 2009/10:115 europeiska produktioner enligt 5 kap. 8 §.

Upplysningsskyldighet för den som sänder tv-program över satellit

7 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som sänder tv- program över satellit lämna upplysningar om vem som äger företaget och hur verksamheten finansieras.

Upplysningsskyldighet för satellitentreprenörer

8 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare, dennes adress, pro- gramtjänstens beteckning samt om hur sändningen över satellit sker.

Upplysningsskyldighet för den som bedriver tillståndspliktig verksamhet

9 § På begäran av Myndigheten för radio och tv eller Konsumentom- budsmannen ska den som bedriver verksamhet som är tillståndspliktig enligt denna lag lämna myndigheterna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen av att verksamheten bedrivs i enlighet med lagen och de villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen.

Upplysningsskyldighet i övrigt

10 § På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för att myndighetens granskningsnämnd för radio och tv ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

Skyldighet att tillhandahålla inspelade program

11 § Den som i enlighet med 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrif- ter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, ska på begäran av Myndigheten för radio och tv eller Konsumentombudsmannen utan kostnad lämna en sådan inspelning till myndigheten.

Redovisningsskyldighet för den som har tillstånd att sända kommersiell radio

12 § Den som har tillstånd att sända digital kommersiell radio ska årligen till Myndigheten för radio och tv redovisa hur de skyldigheter som avses i 13 kap. 27 § första stycket 1 och 2 har uppfyllts.

Underrättelse för den som förvärvat en exklusiv rättighet	Prop. 2009/10:115
13 § Den som har förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett sådant
evenemang som anges i 5 kap. 9 § ska omedelbart underrätta Myndighe-
ten för radio och tv om det.
Om granskningsnämnden för radio och tv
14 § Granskningsnämnden för radio och tv består av en ordförande och
sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal reger-
ingen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice
ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit
ordinarie domare.
Granskningsnämnden för radio och tv är beslutför med ordföranden el-
ler en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppen-
bart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av
ordföranden eller en vice ordförande.
Om det vid en överläggning i granskningsnämnden för radio och tv
kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap.
rättegångsbalken.
Samarbete mellan myndigheter
15 § Om en mot Sverige helt eller huvudsakligen riktad tv-sändning från
ett programföretag etablerat i en annan EES-stat strider mot 6 kap. 2 §
andra stycket 1 eller 2 när det gäller produktplacering av alkoholdrycker
eller 7 kap. 2 § när det gäller att program inte får sponsras av någon vars
huvudsakliga verksamhet är att tillverka alkoholdrycker, får en behörig
myndighet i Sverige kontakta en behörig myndighet i den andra EES-
staten för att uppmana programföretaget att följa bestämmelsen.
Detsamma gäller om en tv-sändning som nämns i första stycket strider
mot 8 kap. 7 eller 8 §, eller 7 kap. 3 § alkohollagen (2010:000).
Om programföretaget inte följer uppmaningen i första stycket, får
myndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §,
17 kap. 5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§ marknadsföringslagen (2008:486)
om programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå
de strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det
land vars myndighet ingriper. Myndigheten får inte vidta åtgärderna
förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda
medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är fören-
liga med unionsrätten.

16 § En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett program- företag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens be- stämmelser om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller hu- vudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens in- tresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

Bestämmelser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbud mot Prop. 2009/10:115 censur finns i 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer medde- lar närmare föreskrifter om samarbete mellan myndigheter enligt 15 och

16§§.

17kap. Straff, särskild avgift och vite

Sändning utan tillstånd

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan till- stånd där sådant krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Sändning från öppna havet

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioanlägg- ning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader om

1.sändningen är avsedd att tas emot eller kan tas emot i något land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför nationella territorier, eller

2.sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och oavsett vad som föreskrivs i 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Åtal får väckas bara efter beslut av regeringen eller den myndighet re- geringen bestämmer mot

1.svenska medborgare för brott som rör sändningar som inte är avsed- da att tas emot eller kan tas emot i Sverige och inte heller orsakar att radioanvändningar blir skadligt påverkade här, eller

2.utlänningar även i andra fall än de som anges i 2 kap. 5 § brottsbal-

ken.

Brott mot anmälningsskyldigheten

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmälnings- skyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

Förverkande

4 § Egendom som använts vid brott enligt 2 § ska förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. I stället för egendomen kan dess värde förklaras förverkat. Även utbytet av ett sådant brott ska förklaras förver- kat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag Prop. 2009/10:115 eller föremålets värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att

förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

Skyldighet att betala en särskild avgift

5 § Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

1.villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som beslutats med stöd av 4 kap. 10 §,

2.bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3.bestämmelserna, när det gäller andra annonser än reklam, i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4.bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5.bestämmelserna om produktplacering i 6 kap.,

6.bestämmelserna om sponsring i 7 kap. samt 15 kap. 8–10 §§,

7.bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10 § samt 15 kap. 1 och 2 §§,

8.bestämmelserna om virtuell annonsering och elektroniska företags- skyltar i 8 kap. 11 och 12 §§, eller

9.bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

Den särskilda avgiftens storlek

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den årsomsättning som leverantören av medietjänster hade under det föregå- ende räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras och de intäkter som leverantören kan beräknas ha fått med anledning av överträ- delsen.

När och till vem den särskilda avgiften ska betalas

7 § Den särskilda avgiften ska betalas till Myndigheten för radio och tv inom trettio dagar efter det att avgörandet vunnit laga kraft.

Indrivning av obetalda avgifter

8 § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som anges i 7 §, ska Myndigheten för radio och tv lämna fordran på den obetalda avgiften för indrivning. Indrivningen ska ske enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.

Handlingar som ska anses otillbörliga enligt marknadsföringslagen	Prop. 2009/10:115
(2008:486)
9 § En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§,
14 § första och andra styckena samt 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av
5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig
marknadsföring mot konsumenter.
En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsavgift enligt be-
stämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen.
Offentliggörande av granskningsnämnden för radio och tv:s beslut
10 § Granskningsnämnden för radio och tv får besluta att leverantören av
medietjänster på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut, när
nämnden funnit att någon har brutit mot programrelaterade villkor som
beslutats med stöd av 4 kap. 8 och 9 §§, 11 kap. 3 § eller bestämmelsen
om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket. Ett sådant beslut får dock inte
innebära att offentliggörandet måste ske i leverantörens program.
Beslutet får innefatta ett föreläggande vid vite.
Föreläggande att följa bestämmelser
11 § Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf
eller de beslut som meddelas med stöd av bestämmelsena, får meddelas
de förelägganden som behövs i enskilda fall för att bestämmelserna ska
efterlevas. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmel-
ser om

1.varning (5 kap. 2 §),

2.tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9 och 16 samt 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8 och 16,

3.beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §),

4.skyldighet att utforma tv-sändningar, beställ-tv eller sökbar text-tv på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funk- tionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och beslut som har meddelats med stöd av den bestämmelsen,

5.sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala ka- belsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6.närradiosändningars innehåll (14 kap. 4 §),

7.skyldighet att lämna vissa upplysningar till Myndigheten för radio och tv (16 kap. 5–8 §§),

8.skyldighet att lämna upplysningar enligt 16 kap. 9 §,

9.skyldighet att lämna upplysningar till Myndigheten för radio och tv enligt 16 kap. 10 §,

10.skyldighet att lämna inspelning enligt 16 kap. 11 §, eller

11.skyldighet att årligen redovisa till Myndigheten för radio och tv en- ligt 16 kap. 12 §.

Föreläggande enligt första stycket 1, 3, 4, 6, 8 eller 9 får beslutas av granskningsnämnden för radio och tv. Föreläggande enligt första stycket 2, 4, 5, 7, 8, 10 eller 11 får beslutas av Myndigheten för radio och tv.

Föreläggande enligt första stycket 8 eller 10 får även beslutas av Konsu- Prop. 2009/10:115 mentombudsmannen.

Föreläggande om förbud för den som har tillstånd att sända närradio

12 § Myndigheten för radio och tv får i ett föreläggande förbjuda till- ståndshavare att överträda beslut om sändningstid i närradion som har fattats av myndigheten eller att låta någon annan utnyttja tillståndshava- rens sändningsrätt. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för den som sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder

13 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i tv på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justi- tiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända sådana program på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se pro- grammen. Detsamma gäller om någon vid upprepade tillfällen tillhanda- håller beställ-tv på det sätt som avses i 5 kap. 3 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Föreläggande för satellitentreprenörer

14 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4, får granskningsnämnden för radio och tv meddela de förelägganden som behövs i enskilda fall för att de be- stämmelser och villkor som anges i 5 § ska efterlevas. Föreläggandet får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11 eller 13 § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

Visar satellitentreprenören att den som sänder över satellit fått tillgång till sändningsmöjligheten genom upplåtelse av en av satellitentreprenö- rens uppdragsgivare utan att satellitentreprenören godkänt det, får ett föreläggande enligt första eller andra stycket i stället riktas mot upp- dragsgivaren.

18 kap. Återkallelse av tillstånd

När ett tillstånd ska återkallas

1 § Ett tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller ljudradioprogram ska återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får också återkal- las enligt 2–5 och 7 §§ eller ändras enligt 2 och 7 §§.

Återkallelse och ändring av tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram

2 § Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram får återkallas om

1.tillståndshavaren väsentligt brutit mot 5 kap. 1, 2, 4–6 och 12 §§, 6 kap., 7 kap., 8 kap. 1–14 §§, 14 kap. 1–3 §§ eller 15 kap., eller

2.ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller ett tillstånd som getts av regeringen att sända ljudradioprogram får ändras till att avse annat sändningsutrymme, om

1.förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2.det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

Återkallelse av tillstånd att sända närradio

3 § Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren

1.inte längre uppfyller kraven enligt 12 kap. 4 §, eller

2.inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten. Det är den domstol som fattat beslutet om yttrandefrihetsbrott som beslutar om återkallelse av tillståndet i dessa fall.

4 § I beslut om återkallelse av ett tillstånd att sända närradio får det be- stämmas en tid av högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 § andra stycket får den domstolen besluta att till- ståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd inom en tid av högst ett år eller, om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen.

Domstolen får besluta att beslutet ska gälla även för tiden innan domen vinner laga kraft.

Återkallelse av tillstånd att sända kommersiell radio

5 § Tillstånd att sända kommersiell radio får återkallas om

1.tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex måna- der efter tillståndets början,

2.tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veck- or,

Prop. 2009/10:115

3. tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av 14 kap. 2 § samt 15	Prop. 2009/10:115
kap. 1–4 och 8–10 §§, eller
4. domstol har funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott
som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.
Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillåtelse från Myndighe-
ten för radio och tv, över mer än ett tillstånd för analog kommersiell
radio i ett sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket
förvärvaren har en del som motsvarar minst tjugo procent av samtliga
aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande infly-
tande i, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första
tillståndet.
Har Myndigheten för radio och tv medgett överlåtelse trots att till-
ståndshavaren redan har tillstånd att sända analog kommersiell radio i
samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket
tillståndshavaren har en del som motsvarar minst tjugo procent av samt-
liga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande
inflytande, får tillståndet återkallas endast om beslutet om överlåtelsen
grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren.
Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.
Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända
kommersiell radio på det sätt som anges i 13 kap. 4 § andra stycket ska
Myndigheten för radio och tv återkalla det tillståndet.
Återkallelse av förordnande som lokal kabelsändarorganisation
6 § Ett förordnande som lokal kabelsändarorganisation får återkallas om
någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verksamhet
förekommit endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid
av minst tre månader.
Vad som ska beaktas när tillstånd återkallas eller ändras
7 § Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får fattas endast om
det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingri-
pande.
Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får fattas en-
dast om tillståndshavarens rätt enligt 4 kap. 4 § kan tillvaratas.
19 kap. Handläggningen av mål om återkallelse, särskild avgift och
vite m.m.
Vem som prövar mål om återkallelse och ändring av tillstånd
1 § Mål om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor
som meddelats med stöd av 4 kap. 8 §, 9 § 10–12, 11 kap. 3 § första
stycket eller andra stycket 9–12 och om överträdelse av 5 kap. 1, 2 och 4
§§ eller 14 kap. 1 § ska på talan av Justitiekanslern prövas av allmän
domstol.
I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Myndighe-
ten för radio och tv.	47

Ärenden om ändring av tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv eller Prop. 2009/10:115 tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas

av den som meddelat tillståndet.

När en fråga om återkallelse får tas upp

2 § Har tillståndet lämnats av regeringen, får en fråga om återkallelse prövas först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet ska återkallas.

Har tillståndet lämnats av Myndigheten för radio och tv får en fråga om återkallelse tas upp

1.på begäran av tillståndshavaren,

2.på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan, eller

3.efter anmälan av granskningsnämnden för radio och tv på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av nämnden enligt 16 kap. 2 §.

En fråga om ändring av tillstånd får, förutom på begäran av tillstånds- havaren, tas upp på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan.

Innan Myndigheten för radio och tv fattar beslut i ett ärende om åter- kallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av granskningsnämnden för radio och tv enligt 16 kap. 2 §, ska myndigheten begära ett yttrande från nämnden. Tillståndet får återkallas endast om nämnden finner att över- trädelsen är väsentlig.

Bestämmelser om rättegången

3 § För rättegången i mål enligt 1 § första stycket tillämpas bestämmel- serna för yttrandefrihetsmål. Det som i dessa bestämmelser rör den tillta- lade ska tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om tillståndet ska återkallas.

Domstolen får besluta att domen ska gälla även för tiden innan den vinner laga kraft.

Vem som prövar frågor om påförande av särskild avgift m.m.

4 § Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm på ansökan av granskningsnämnden för radio och tv.

Frågan om påförande av särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte delgetts ansökan inom fem år från det att överträdelsen upphör- de. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Vem som prövar frågor om utdömande av vite

hetsmål. Det som i dessa bestämmelser rör den tilltalade ska tillämpas för

den som talan om utdömande av vite riktar sig mot. Juryns prövning ska Prop. 2009/10:115 avse frågan om vitet ska dömas ut.

Frågor om utdömande av vite i andra fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

20 kap. Överklagande

Beslut om tv-sändningar, sökbar text-tv och närradio

1 § Beslut enligt denna lag av Myndigheten för radio och tv får överkla- gas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller

1.tillstånd att sända tv, sökbar text-tv eller närradio,

2.fördelning av sändningstid i närradion,

3.ändring eller återkallelse av tillstånd, eller

4.beslut att inte medge överlåtelse av tillstånd att sända tv eller sökbar text-tv.

Beslut som avses i första stycket gäller omedelbart, om inte något an- nat bestäms.

Beslut om kommersiell radio

2 § Beslut av Myndigheten för radio och tv om kommersiell radio får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller beslut om att

1.avslå en ansökan om tillstånd,

2.inte medge överlåtelse av ett tillstånd,

3.återkalla ett tillstånd, och

4.en delägare i handelsbolag ska anses som betalningsansvarig enligt 13 kap. 16 §.

Mål om överklagande av beslut som avses i första stycket 1 och 3 ska handläggas skyndsamt.

Beslut som avses i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Övriga beslut som får överklagas

3 § Följande beslut av Myndigheten för radio och tv får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol:

1.beslut om beteckningar enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 7 §,

2.beslut enligt 5 kap. 12 § om tillgänglighet för personer med funk- tionsnedsättning,

3.förordnande av lokala kabelsändarorganisationer enligt 9 kap. 5 §,

4.beslut om återkallelse av ett förordnande enligt 18 kap. 6 §, och

5.beslut enligt 9 kap. 7 § om undantag från sändningsplikt och skyl- dighet att tillhandahålla sändningsutrymme för lokala kabelsändarorgani- sationer.

Beslut som anges i första stycket 2 och 3 gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Vitesförelägganden	Prop. 2009/10:115
4 § Beslut av Myndigheten för radio och tv, granskningsnämnden för
radio och tv eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har
förenats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket och 12 § får
överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 2, 3, 6 och 8
samt 12 § gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.
Prövningstillstånd i kammarrätten
5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande hos kammarrätten av be-
slut som meddelats av en allmän förvaltningsdomstol enligt 1–4 §§.
Beslut som inte får överklagas
6 § Andra beslut av Myndigheten för radio och tv och granskningsnämn-
den för radio och tv än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

2.Genom lagen upphör radio- och TV-lagen (1996:844) och lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område att gälla.

3.Tillstånd att sända tv och ljudradio som meddelats med stöd av ra- dio- och TV-lagen (1996:844) ska gälla även fortsättningsvis.

4.Den som har fått tillstånd att sända tv-program med stöd av radio- och TV-lagen (1996:844) har rätt att också sända sökbar text-tv i rimlig omfattning under återstoden av tillståndstiden.

5.Bestämmelserna i 6 kap. tillämpas på tillhandahållande av program som produceras efter den 1 augusti 2010.

6.Den som den 1 augusti 2010 har ett sändningstillstånd som har för- längts med stöd av lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att utan särskild ansökan få fortsätta att bedriva sändningar inom det sändningsområde som tillståndet avser till den 1 augusti 2018. För ett sådant tillstånd gäller endast villkor enligt 13 kap. 9 § första stycket.

7.Den som sänder kommersiell radio och omfattas av femte punkten ska betala avgift

a) enligt 15–17 §§ den upphävda lokalradiolagen (1993:120), om till- ståndet ursprungligen meddelades före den 1 juli 2001, eller

b) enligt 4 b § lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område, om tillståndet ursprungligen meddelades efter den 1 juli 2001.

8.Sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor som har fått tillstånd att sända närradio enligt äldre föreskrifter ska i fortsätt- ningen anses ha fått sitt tillstånd med stöd av 12 kap. 4 § första stycket 1.

Tillståndet

ska

dock

inte

gälla

för

viss

tid.

	49 §3	Prop. 2009/10:115
Den som har framställt en katalog, en tabell eller ett annat dylikt arbete
i vilket ett stort antal uppgifter har sammanställts eller vilket är resultatet
av en väsentlig investering har uteslutande rätt att framställa exemplar av
arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.
Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter
det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för all-
mänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till
dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgäng-
ligt för allmänheten.
Bestämmelserna i 2 § andra–	Bestämmelserna i 2 § andra–
fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra	fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra
stycket, 12 § första, andra och	stycket, 12 § första, andra och
fjärde styckena, 14, 16–22, 25,	fjärde styckena, 14, 16–22, 25–26
26–26 b och 26 e §§, 26 g § femte	b och 26 e §§, 26 g § femte och
och sjätte styckena samt i 42 a–42	sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§
f §§ skall tillämpas på arbeten som	ska tillämpas på arbeten som avses
avses i denna paragraf. Är ett	i denna paragraf. Är ett sådant
sådant arbete eller en del av det	arbete eller en del av det föremål
föremål för upphovsrätt, får denna	för upphovsrätt, får denna rätt
rätt också göras gällande.	också göras gällande.

Avtalsvillkor som utvidgar framställarens rätt enligt första stycket till ett offentliggjort arbete är ogiltiga.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

3 Senaste lydelse 2005:359.

2.3	Förslag till lag om ändring i förfogandelagen		Prop. 2009/10:115
	(1978:262)
Härigenom föreskrivs att 5 § förfogandelagen (1978:262) ska ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
Genom förfogande kan		5 §1
Genom förfogande kan

1.fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom tagas

ianspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

2.nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand tillskapas,

3.ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad, industrianlägg- ning eller annan anläggning eller av transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva verksamhet för eller på annat sätt medverka till framställning av egendom för statens eller annans räkning,

4.ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att förvara egen- dom,

5.ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja transporter,

6.viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvi- sare, budbärare, arbetsmanskap eller sjukvårdspersonal.

Radiosändare eller sändarutrust-			Radiosändare eller sändarutrust-
ning får inte tas i anspråk, om den			ning får inte tas i anspråk om den
stadigvarande utnyttjas för till-			stadigvarande utnyttjas för till-
ståndspliktiga ljudradio- eller TV-			ståndspliktiga ljudradio- eller tv-
sändningar enligt radio- och TV-			sändningar enligt radio- och tv-
lagen	(1996:844).	Detsamma	lagen	(2010:000).	Detsamma
gäller anläggning för trådsändning			gäller anläggning för trådsändning
vari sådana sändningar vidare-			som sådana sändningar vidare-
sänds.			sänds i.

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2001:268.

2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med Prop. 2009/10:115 föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttran- defrihetsgrundlagens område

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område1

dels att rubrikerna närmast före 3 kap. 1 och 3 §§ ska ha följande lydel- se,

dels att 3 kap. 1, 3, 4, 11–14, 17–19, 21–24 och 27 §§ samt 5 kap. 7 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
3 kap.
Sändningar med tillstånd av	Sändningar med tillstånd av
regeringen samt sändningar av	regeringen samt sändningar av
TV-program med tillstånd av	tv-program med tillstånd av
Radio- och TV-verket som med-	Myndigheten för radio och tv som
delats för en längre tid än två	meddelats för en längre tid än
veckor	två veckor
	1 §

Uppgift om vem som är utgivare skall antecknas i ett register hos programföretaget innan program- met sänds.

I registret skall vidare för varje särskilt program antecknas beräk- nad tidpunkt för sändningens bör- jan och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program).

Vid varje anteckning i registret skall det anges när anteckningen har gjorts.

Registret skall vara tillgängligt för allmänheten.

Uppgift om vem som är utgivare ska antecknas i ett register hos programföretaget innan program- met sänds.

I registret ska vidare för varje särskilt program antecknas beräk- nad tidpunkt för sändningens bör- jan och formen för sändningen (direktsändning eller sändning av inspelat program).

Vid varje anteckning i registret ska det anges när anteckningen har gjorts.

Registret ska vara tillgängligt för allmänheten.

Andra sändningar med till-	Andra sändningar med till-
stånd av Radio- och TV-verket	stånd av Myndigheten för radio
	och tv
3 §2
Varje sammanslutning som av-	Varje sammanslutning som av-
ser att sända ljudradio med stöd av	ser att sända ljudradio med stöd av
4 kap. radio- och TV-lagen	12 kap. radio- och tv-lagen

1Lagen omtryckt 2002:911.

2Senaste lydelse 2007:1288.

Om ett programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen (2010:000) att sända radioprogram också driver verk- samhet för sändning till allmänhe-

(1996:844) ska utse en utgivare	(2010:000) ska utse en utgivare Prop. 2009/10:115
för programverksamheten. Det-	för programverksamheten.	Det-
samma gäller innehavare av till-	samma gäller innehavare av till-
stånd till sådana sändningar som	stånd till sådana sändningar som
anges i 2 kap. 2 § fjärde stycket	anges i 4 kap. 13 § och 11 kap. 1 §
och 3 kap. 12 § radio- och TV-	andra stycket radio- och tv-lagen
lagen samt innehavare av tillstånd	samt innehavare av tillstånd enligt
enligt 5 kap. samma lag. Sam-	13 kap. samma lag. Sammanslut-
manslutningen eller tillståndshava-	ningen eller tillståndshavaren	ska
ren ska till Radio- och TV-verket	till Myndigheten för radio och tv
anmäla vem som är utgivare.	anmäla vem som är utgivare.

Om den som är utsedd till utgivare inte längre är behörig eller hans uppdrag upphör, ska sammanslutningen eller tillståndshavaren omedel- bart utse en ny utgivare. Denne ska anmälas så som föreskrivs i första stycket.

4 §3

En ställföreträdare för utgivaren	En ställföreträdare för utgivaren
skall vara godkänd av den sam-	ska vara godkänd av den sam-
manslutning som har utsett utgiva-	manslutning som har utsett utgiva-
ren eller av den som innehar till-	ren eller av den som innehar till-
ståndet. Utgivaren skall till Radio-	ståndet. Utgivaren ska till Myn-
och TV-verket anmäla vem som är	digheten för radio och tv anmäla
ställföreträdare.	vem som är ställföreträdare.
11 §
Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§	Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§
gäller också i fråga om radiopro-	gäller också i fråga om
gram som förmedlas genom satel-	1. radioprogram som förmedlas
litsändning som utgår från Sveri-	genom satellitsändning som utgår
ge.	från Sverige, och
	2. andra radioprogram än ra-
	diotidningar som får sändas utan
	tillstånd enligt radio- och tv-lagen
	(2010:000).

I fråga om program som sänds av andra än svenska programföretag och inte är avsedda att tas emot i Sverige tillämpas inte andra föreskrifter i yttrandefrihetsgrundlagen än 1 kap. 2 och 3 §§. Inte heller tillämpas första stycket.

12 §4 Om ett programföretag som har

tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio- och TV- lagen (1996:844) att sända radio- program också driver verksamhet för sändning till allmänheten av

3Senaste lydelse 1997:334.

4Senaste lydelse 2007:1288.

Bestämmelserna i 12–15 §§ till- lämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första

En ställföreträdare för utgivaren ska vara godkänd av den som har utsett utgivaren. Utgivaren ska anmäla vem som är ställföreträda- re till Myndigheten för radio och tv.

Den som utser utgivare av andra radioprogram i trådsändningar än som avses i 12 § ska anmäla vem som har utsetts till Myndigheten för radio och tv.

ljud, bilder eller text genom tråd,	ten av ljud, bilder eller text genom
tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om	tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga
verksamheten.	om verksamheten.

13 §5 Den som utser utgivare av andra

radioprogram i trådsändningar än som avses i 12 § skall anmäla vem som har utsetts till Radio- och TV- verket.

14 §6 En ställföreträdare för utgivaren

skall vara godkänd av den som har utsett utgivaren. Utgivaren skall anmäla vem som är ställföreträda- re till Radio- och TV-verket.

17 §7

Beträffande program som di- rektsänds får den som skall utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträ- der i programmet själv skall svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut skall före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändnings- verksamheten. Anteckningen skall innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslu- tet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.

Ett utdrag ur registret skall ge- nast sändas till Radio- och TV- verket varje gång ett beslut har antecknats i det.

Beträffande program som di- rektsänds får den som ska utse utgivare besluta att, i stället för utgivaren, var och en som framträ- der i programmet själv ska svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Ett sådant beslut ska före sändningen meddelas de berörda och antecknas i ett särskilt register hos den som bedriver sändnings- verksamheten. Anteckningen ska innehålla uppgifter om namn, födelsetid och bostadsadress för var och en som avses med beslu- tet. Om inte detta sker, är beslutet utan verkan.

Ett utdrag ur registret ska genast sändas till Myndigheten för radio och tv varje gång ett beslut har antecknats i det.

18 §8 Bestämmelserna i 12–15 §§ till-

lämpas också i fråga om sådant tillhandahållande av information som avses i 1 kap. 9 § första

5Senaste lydelse 1994:400.

6Senaste lydelse 1994:400.

7Senaste lydelse 1994:1032.

8Senaste lydelse 2007:1288.

Prop. 2009/10:115

stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Den som bedriver sådan verksam- het ska till Radio- och TV-verket anmäla vilket namn databasen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift. När ett sådant programfö- retag som har tillstånd enligt 2 kap. 2 § första eller andra stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihets- grundlagen, ska i stället för vad som anges i 1 § första stycket gälla att

stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Prop. 2009/10:115 Den som bedriver sådan verksam-

het ska till Myndigheten för radio och tv anmäla vilket namn databa- sen har. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller mot- svarande uppgift. När ett sådant programföretag som har tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första stycket radio- och tv-lagen

(2010:000) att sända radioprogram också driver verksamhet enligt 1 kap. 9 § första stycket yttrandefri- hetsgrundlagen, ska i stället för det som anges i 1 § första stycket gälla att

–utgivare ska utses för verksamheten,

–uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföre- trädare, ska antecknas i register hos programföretaget.

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Radio- och TV-verket på ansö- kan av den som bedriver verksam- heten.

En ansökan skall innehålla upp- gift om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträ- dare för utgivaren. Namnet skall innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan skall också innehålla en teknisk beskrivning av verk- samheten. Av beskrivningen skall det framgå hur information till- handahålls allmänheten. Beskriv- ningen skall ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyller förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefri- hetsgrundlagen.

Till en ansökan skall fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörig-

19 §9

Utgivningsbevis för verksamhet enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen utfärdas av Myndigheten för radio och tv på ansökan av den som bedriver verksamheten.

En ansökan ska innehålla upp- gift om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår och vem som utsetts till utgivare samt, i förekommande fall, ställföreträ- dare för utgivaren. Namnet ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift.

Ansökan ska också innehålla en teknisk beskrivning av verksamhe- ten. Av beskrivningen ska det framgå hur information tillhanda- hålls allmänheten. Beskrivningen ska ha sådan omfattning att det framgår om verksamheten uppfyl- ler förutsättningarna enligt 1 kap. 9 § andra stycket yttrandefrihets- grundlagen.

Till en ansökan ska fogas bevis att utgivaren uppfyller de behörig-

9 Senaste lydelse 2002:911.

Om de förhållanden som avses i 19 § andra–fjärde styckena ändras, ska den som bedriver verksamhe- ten genast anmäla detta till Myn- digheten för radio och tv.

hetsvillkor som anges i yttrande- frihetsgrundlagen och att utgivaren har åtagit sig uppdraget.

hetsvillkor som anges i yttrande- Prop. 2009/10:115 frihetsgrundlagen och att utgivaren

har åtagit sig uppdraget.

21 §10

I god tid innan ett utgivningsbe-	I god tid innan ett utgivningsbe-
vis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje	vis förfaller enligt 1 kap. 9 § tredje
stycket yttrandefrihetsgrundlagen	stycket yttrandefrihetsgrundlagen
skall Radio- och TV-verket till den	ska Myndigheten för radio och tv
som bedriver verksamheten sända	till den som bedriver verksamhe-
en påminnelse om att bevisets	ten sända en påminnelse om att
giltighetstid är begränsad till tio år	bevisets giltighetstid är begränsad
och att beviset förfaller, om en	till tio år och att beviset förfaller,
ansökan om förnyelse av beviset	om en ansökan om förnyelse av
inte har kommit in till myndighe-	beviset inte har kommit in till
ten före tioårsperiodens utgång.	myndigheten före tioårsperiodens
Beslut om att ett utgivningsbevis	utgång.
skall anses förfallet vid tioårsperi-	Beslut om att ett utgivningsbevis
odens utgång meddelas av Radio-	ska anses förfallet vid tioårsperio-
och TV-verket.	dens utgång meddelas av Myndig-
	heten för radio och tv.

En ansökan om förnyelse av ett utgivningsbevis får göras tidigast ett år före och senast på dagen för tioårsperiodens utgång. För en ansökan om förnyelse gäller i övrigt samma bestämmelser som för den första ansö- kan. Om en ansökan om förnyelse har gjorts i rätt tid, fortsätter beviset att gälla till dess att beslutet med anledning av ansökan har vunnit laga kraft.

22 §11 Om de förhållanden som avses i

19 § andra–fjärde styckena ändras, skall den som bedriver verksamhe- ten genast anmäla detta till Radio- och TV-verket.

23 §12

I 1 kap. 9 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen föreskrivs i vilka fall utgivningsbevis får återkallas. Om ett utgivningsbevis inte borde ha utfärdats på grund av risk för förväxling med namn på en annan verk- samhet, får beviset dock återkallas endast om det inom sex månader sedan beviset utfärdades visas att ansökan borde ha avslagits på grund av denna risk.

Beslut om återkallelse av utgiv- Beslut om återkallelse av utgiv- ningsbevis meddelas av Radio- ningsbevis meddelas av Myndig-

10Senaste lydelse 2002:911.

11Senaste lydelse 2002:911.

12Senaste lydelse 2002:911.

I radio- och tv-lagen (2010:000) finns ytterligare bestämmelser om skyldighet att tillhandahålla in- spelningar av radioprogram.

och TV-verket. I ärenden om åter- kallelse skall den som bedriver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

heten för radio	och tv. I ärenden	Prop. 2009/10:115
om återkallelse	ska den som be-

driver verksamheten och utgivaren få tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

24 §13

Beslut av Radio- och TV-verket i	Beslut av Myndigheten för radio
ärenden om utgivningsbevis får	och tv i ärenden om utgivningsbe-
överklagas hos allmän förvalt-	vis får överklagas	hos allmän
ningsdomstol.	förvaltningsdomstol.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 27 §14

Radio- och TV-verket skall föra register över verksamheter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihetsgrundlagen. Re- gistret får föras med hjälp av au- tomatiserad behandling. Det får innehålla uppgifter om databasens namn, vem som bedriver verk- samheten, från vilken ort överfö- ringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i förekommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamhe- ten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgivningsbevis.

Myndigheten för radio och tv ska föra register över verksamhe- ter enligt 1 kap. 9 § första och andra styckena yttrandefrihets- grundlagen. Registret får föras med hjälp av automatiserad be- handling. Det får innehålla uppgif- ter om databasens namn, vem som bedriver verksamheten, från vilken ort överföringarna utgår, vem som utsetts till utgivare och, i före- kommande fall, ställföreträdare för utgivaren, en teknisk beskrivning av verksamheten samt tidpunkt för utfärdande och förnyelse av utgiv- ningsbevis.

5 kap.

7 §15

I radio- och TV-lagen

(1996:844) finns ytterligare be- stämmelser om skyldighet att tillhandahålla inspelningar av radioprogram.

I lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument finns bestämmel- ser om skyldighet att lämna skrifter och upptagningar till bibliotek.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

13Senaste lydelse 2002:911.

14Senaste lydelse 2002:911.

15Senaste lydelse 2008:1418.

2. ljudradio- eller tv-program el- ler i tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv- lagen (2010:000), eller

2. ljudradio- eller tv-program el- ler tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och tv-lagen (2010:000), eller


2.6	Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)		Prop. 2009/10:115
Härigenom föreskrivs att 14, 14 a och 14 b §§ tobakslagen (1993:581)1
ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

14 §2

En näringsidkare som marknadsför tobaksvaror till konsumenter får inte använda kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfri- hetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen (1996:844), eller

3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefri- hetsgrundlagen är tillämplig.

Även annan marknadsföring av tobaksvaror till konsumenter än som avses i första stycket är förbjuden. Detta gäller dock inte

1.i tryckta skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig eller

iöverföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrund- lagen är tillämplig,

2.marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning, eller

3.kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen som inte är påträngande, uppsökande eller uppmanar till bruk av tobak.

Kommersiella meddelanden en- ligt andra stycket 3 skall i den omfattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsi- dan av försäljningsstället.

Kommersiella meddelanden en- ligt andra stycket 3 ska i den om- fattning det är möjligt placeras så att de inte är synliga från utsidan av försäljningsstället.

14 a §3

En näringsidkare som marknadsför antingen en annan vara än en to- baksvara eller en tjänst till konsumenter får inte använda ett varukänne- tecken som helt eller delvis används för en tobaksvara eller enligt gäl- lande bestämmelser om varumärken är registrerat eller inarbetat för en sådan vara, om marknadsföringen sker i kommersiella annonser i

1. periodiska skrifter eller i andra jämförbara skrifter på vilka tryckfri- hetsförordningen är tillämplig,

2. ljudradio- eller TV-program eller i TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen (1996:844), eller

1Lagen omtryckt 2005:369.

2Senaste lydelse 2005:369.

3Senaste lydelse 2005:369.

3. andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefri- Prop. 2009/10:115

hetsgrundlagen är tillämplig.
Om	en	näringsidkare använder		Om en		näringsidkare använder
ett sådant		varukännetecken	som	ett	sådant	varukännetecken	som
avses i första stycket vid mark-				avses i första stycket vid mark-
nadsföring		till konsumenter	på	nadsföring		till konsumenter	på
något annat sätt än som där sägs,				något annat sätt än som där sägs,
skall	näringsidkaren iaktta		den	ska	näringsidkaren iaktta		den
måttfullhet som är betingad av att				måttfullhet som är betingad av att
kännetecknet också kan förknippas				kännetecknet också kan förknippas
med tobaksvaran.				med tobaksvaran.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas inte

1.i fråga om ett varukännetecken som i endast begränsad omfattning förekommer vid marknadsföring av tobaksvaror,

2.i fråga om ett varukännetecken som framträder i en form som tydligt skiljer sig från utseendet på tobaksvarans kännetecken, eller

3.i andra fall om det är oskäligt.

14 b §4

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om sponsringen kan antas medföra att avsättningen av tobaksvaror främjas.

Bestämmelser om förbud mot	Bestämmelser om förbud mot
sponsring av program i radio och	sponsring av program i radio och
TV finns i radio- och TV-lagen	tv samt om produktplacering i tv
(1996:844).	finns i radio- och tv-lagen
	(2010:000).

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

4 Senaste lydelse 2005:369.

Av ljudradio- och televisions- program, som ska spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrund- lagens områden, ska pliktexemplar lämnas i form av en sådan inspel- ning av programmet som ska göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisions- program, som svenskt programfö- retag får sända med stöd av till- stånd enligt 4 kap. 3 § och 11 kap. 1 § radio- och tv-lagen (2010:000) eller som genom satellitsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt pro- gramföretag, ska ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televi- sionsprogram än som avses i andra stycket ska ett pliktexemplar läm- nas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalen- derår. Regeringen eller den myn- dighet som regeringen bestämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar ska lämnas.


2.7	Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1392) om		Prop. 2009/10:115
	pliktexemplar av dokument
Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1993:1392) om pliktexemplar av
dokument ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

18 §1 Av ljudradio- och televisions-

program, som skall spelas in enligt 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrund- lagens områden, skall pliktexem- plar lämnas i form av en sådan inspelning av programmet som skall göras enligt bestämmelsen.

Av ljudradio- och televisions- program, som svenskt programfö- retag får sända med stöd av till- stånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen

(1996:844) eller som genom satel- litsändning som utgår från Sverige förmedlas till allmänheten från svenskt programföretag, skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning.

Av andra ljudradio- och televi- sionsprogram än som avses i andra stycket skall ett pliktexemplar lämnas av varje sändning som ägt rum under högst fyra veckor per kalenderår. Regeringen eller den myndighet som regeringen be- stämmer får besluta för vilka veckor som pliktexemplar skall lämnas.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 1996:859.

2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:1175) om Prop. 2009/10:115 talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter

och konsumentorganisationer

Härigenom föreskrivs att 3 och 5 §§ lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Talan får avse att åtgärder ska vidtas mot någon för att denne åsidosät- ter en bestämmelse som avses i 1 §. Åtgärderna får gälla

1. förbud eller ålägganden med stöd av 23, 24, 26 och 27 §§ marknads- föringslagen (2008:486) eller förbud enligt 3 och 6 §§ lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. åläggande att till svenska sta-	2. åläggande att till svenska sta-
ten betala en sådan särskild avgift	ten betala en sådan särskild avgift
som avses i 10 kap. 5 och 6 §§	som avses i 17 kap. 5 och 6 §§
radio- och TV-lagen (1996:844),	radio- och tv-lagen (2010:000),
eller	eller

3. utdömande av vite som förelagts i de fall som avses i 1.

5 §2

Talan ska väckas vid

1. Marknadsdomstolen i fråga om förbud och ålägganden som avses i marknadsföringslagen (2008:486) och i fråga om förbud enligt lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden,

2. Länsrätten i Stockholms län i	2. Förvaltningsrätten i Stock-
fråga om sådan särskild avgift som	holm i fråga om sådan särskild
avses i radio- och TV-lagen	avgift som avses i radio- och tv-
(1996:844),	lagen (2010:000),

3. tingsrätt som är behörig enligt 10 kap. rättegångsbalken eller Stock- holms tingsrätt i fråga om utdömande av vite.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1Senaste lydelse 2008:504.

2Senaste lydelse 2008:504.

Tullverket ska på begäran tillhan- dahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhetsver- ket, Fiskeriverket, Statens jord- bruksverk, Kemikalie- inspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogde- myndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och tele- styrelsen, Myndigheten för radio och tv, Sveriges riksbank, Skatte- verket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll och Transportsty- relsen. Tullverket ska vidare på begäran tillhandahålla Säkerhets- polisen uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör export av varor.


2.10	Förslag till lag om ändring i tullagen (2000:1281)		Prop. 2009/10:115
Härigenom föreskrivs att 11 kap. 6 § tullagen (2000:1281) ska ha föl-
jande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

11 kap.

6 §1 Tullverket ska på begäran till-

handahålla följande myndigheter uppgifter som förekommer hos Tullverket och som rör import eller export av varor: Arbetsmiljö- verket, Boverket, Elsäkerhetsver- ket, Fiskeriverket, Statens jord- bruksverk, Kemikalie- inspektionen, Kommerskollegium, Konsumentverket, Kronofogde- myndigheten, Livsmedelsverket, Läkemedelsverket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Post- och tele- styrelsen, Radio- och TV-verket, Sveriges riksbank, Skatteverket, Statistiska centralbyrån, Styrelsen för ackreditering och teknisk kon- troll och Transportstyrelsen. Tull- verket ska vidare på begäran till- handahålla Säkerhetspolisen upp- gifter som förekommer hos Tull- verket och som rör export av va- ror.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2008:1375.

Ett tillstånd som avser digital utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan använd- ning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 4 kap. 9 § 9 eller 11 kap. 3 § 8 ra- dio- och tv-lagen (2010:000) inte uppställts för motsvarande sänd- ningstillstånd och det i övrigt inte inverkar menligt på konkurrensen.

2.12Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 6 § och 3 kap. 10 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1kap.

6 §

Förutom bestämmelserna i den-	Förutom bestämmelserna i den-
na lag finns det i radio- och TV-	na lag finns det i radio- och tv-
lagen (1996:844) bestämmelser	lagen (2010:000) bestämmelser
om sändningar av ljudradio- och	om sändningar av ljudradio- och
TV-program som är riktade till	tv-program som är riktade till
allmänheten och avsedda att tas	allmänheten och avsedda att tas
emot med tekniska hjälpmedel.	emot med tekniska hjälpmedel.

Om utrustning finns bestämmelser i lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning.

3 kap.

10 §1 Ett tillstånd som avser digital

utsändning till allmänheten av program i ljudradio eller annat som anges i 1 kap. 1 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen får förenas med rätt att använda radiosändaren för annan använd- ning, motsvarande högst tjugo procent av den digitala kapaciteten i frekvensutrymmet. Detta gäller dock endast om villkor enligt 3 kap. 8 § 8 radio- och TV-lagen (1996:844) inte uppställts för motsvarande sändningstillstånd och det i övrigt inte inverkar men- ligt på konkurrensen.

Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.

1 Senaste lydelse 2007:1284.

Prop. 2009/10:115

2.13	Förslag till lag om ändring i marknadsföringslagen		Prop. 2009/10:115
	(2008:486)
Härigenom föreskrivs att 1, 2 och 29 §§ marknadsföringslagen
(2008:486) ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag har till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare.

Bestämmelser om marknadsföring finns bl.a. i

–luftfartslagen (1957:297),

–konsumentkreditlagen (1992:830),

–lagen (1992:1672) om paketresor,

–tobakslagen (1993:581),

–alkohollagen (1994:1738),

–lagen (1995:1571) om insättningsgaranti,

–radio- och TV-lagen (1996:844),– radio- och tv-lagen (2010:000),

–lagen (1996:1006) om anmälningsplikt avseende viss finansiell verk- samhet,

–lagen (1996:1118) om marknadsföring av kristallglas,

–lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende,

–lagen (1999:268) om betalningsöverföringar inom Europeiska eko- nomiska samarbetsområdet,

–lagen (1999:158) om investerarskydd,

–lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssam- hällets tjänster,

–lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet,

–prisinformationslagen (2004:347),

–distans- och hemförsäljningslagen (2005:59),

–försäkringsavtalslagen (2005:104),

–lagen (2005:405) om försäkringsförmedling, och

–lagen (2006:484) om franchisegivares informationsskyldighet

2 §

Lagen tillämpas då näringsidkare marknadsför eller själva efterfrågar

produkter i sin näringsverksamhet.
Lagen tillämpas också på sådana	Lagen tillämpas också på sådana
TV-sändningar över satellit som	tv-sändningar över satellit som
omfattas av radio- och TV-lagen	omfattas av radio- och tv-lagen
(1996:844).	(2010:000).

Lagen tillämpas också när Konsumentombudsmannen fullgör sina skyldigheter som behörig myndighet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samar- bete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsu- mentskyddslagstiftningen.

Ärendet och dess beredning

Prop. 2009/10:115

Regeringen beslutade den 19 september 2007 att bemyndiga chefen för Kulturdepartementet att ge en särskild utredare i uppdrag att göra en allmän översyn av radio- och TV-lagen (1996:844) i syfte att förenkla regelverket för radio- och tv-företagen och förbättra lagens struktur och överskådlighet (dir. 2007:133). Uppdraget innefattade även att analysera de lagändringar som krävs med anledning av antagandet av Europapar- lamentet och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG, det s.k. AV-direktivet, och att analysera om det finns behov av att omar- beta tidigare förslag som lämnats av Radio- och TV-lagsutredningen i betänkandena Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekni- ken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51). Utredningen antog namnet AV- utredningen. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv till utredningen den 3 april 2008 (dir. 2008:33). AV-direktivet finns i bilaga 1. I decem- ber 2008 överlämnade utredningen betänkandet En ny radio- och TV-lag (SOU 2008:116). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. En sammanställning av remiss- svaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2008/2231/MFI).

Regeringen beslutade den 14 juni 2007 att bemyndiga chefen för Kul- turdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att föreslå de villkor som bör gälla för den kommersiella radion i framtiden (dir. 2007:77). Utredningen antog namnet 2007 års utredning om kommersiell radio. Regeringen beslutade om tilläggsdirektiv till utredningen den 19 december 2007 (dir. 2007:174). I december 2007 överlämnade utred- ningen delbetänkandet Tillfälliga regler om tillstånd att sända kommersi- ell radio (SOU 2007:110). I oktober 2008 överlämnade utredningen be- tänkandet Kommersiell radio – nya sändningsmöjligheter (SOU 2008:96). En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 4. Betänkan- dets lagförslag finns i bilaga 5. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2008/2027/MFI).

Radio- och TV-verket fick den 21 december 2006 i uppdrag av reger- ingen att genomföra en översyn av lokal icke-kommersiell radio och tv. Uppdraget redovisades i oktober 2007 genom överlämnandet av rappor- ten Närradio & när-TV i fokus. Samma myndighet fick den 11 september 2008 i uppdrag av regeringen att göra en översyn av reglerna om vidare- sändningsplikt i kabelnät. I december 2008 redovisade Radio- och TV- verket uppdraget genom att överlämna rapporten Vidaresändningsplikt i kabelnät. En sammanfattning av rapporterna finns i bilaga 6. Rapporter- nas lagförslag finns i bilaga 7. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2007/3216/MFI och Ku2008/2260/MFI).

Inom Kulturdepartementet har promemorian Översyn av vissa medie- myndigheter – en effektivare administration (Ds 2009:4) upprättats. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 8. Promemorians lagför- slag finns i bilaga 9. En sammanställning av remissvaren finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2009/620/MFI).

Inom Kulturdepartementet har promemorian Förändring av kretsen

som kan få tillstånd att bedriva närradio enligt radio- och tv-lagen upprät-

tats. Promemorian finns i bilaga 10. En sammanställning av remissvaren Prop. 2009/10:115 finns tillgänglig i Kulturdepartementet (Ku2009/1866/MFI).

Betänkandena, rapporterna och promemoriorna har remissbehandlats och en förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 11.

Lagrådet

Regeringen beslutade den 17 december 2009 att inhämta Lagrådets ytt- rande över de lagförslag som finns i bilaga 12. Lagrådets yttrande finns i bilaga 13. Lagrådet har föreslagit vissa justeringar. Regeringen har följt de flesta av Lagrådets förslag. Lagrådets synpunkter kommenteras i av- snitten 12.3.1 och 14.2 samt i författningskommentaren. Därutöver har vissa redaktionella ändringar gjorts i förhållande till lagrådsremissen.

Vissa följdändringar i 3 kap. 17, 19 och 27 §§ lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden med anledning av den föreslagna radio- och tv-lagen har inte varit föremål för Lagrådets granskning. Ändringarna innebär att Radio- och TV-verket ersätts med Myndigheten för radio och tv i bestämmelser- na. Regeringen anser att ändringarna författningstekniskt och även i övrigt är av sådan karaktär att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

4	AV-direktivet
4.1	Bakgrund
Rådets direktiv 89/552/EEG av den 3 oktober 1989 om samordning av
vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra
författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EGT
L 298, 17.10.1989, s. 23–30), det s.k. tv-direktivet, syftar till att skapa fri
rörlighet för tv-sändningar. Direktivet reglerar tv-sändningar som oavsett
teknik är avsedda för mottagning av allmänheten. Direktivet reglerar
Sveriges förhållande till såväl EU-länder som övriga EES-länder, dvs.
Island, Liechtenstein och Norge. Däremot är det inte tillämpligt på sänd-
ningar som är avsedda att tas emot uteslutande i länder utanför EU och
EES.
Med hänsyn till bland annat teknik- och marknadsutvecklingen antogs
Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/65/EG av den 11 december
2007 om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa
bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författ-
ningar om utförandet av sändningsverksamhet för television (EUT L 332,
18.12.2007, s. 27–45), direktivet om audiovisuella medietjänster, fort-
sättningsvis AV-direktivet. Genom antagandet av ändringsdirektivet har
titeln på direktivet ändrats .
AV-direktivet trädde i kraft den 18 december 2007 och ska vara ge-
nomfört i medlemsstaternas rättsordningar senast den 19 december 2009.
AV-direktivet är i likhet med tv-direktivet ett minimidirektiv. Det in-
nebär att medlemsstaterna får föreskriva strängare eller mer långtgående
regler inom de områden som samordnas genom direktivet, under förut-
sättning att reglerna överensstämmer med unionsrätten.		73

4.2

Tillämpningsområdet

Prop. 2009/10:115

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att, förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), även omfatta beställ- tjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Audiovisuella kom- mersiella meddelanden faller alltjämt inom direktivets tillämpningsom- råde. Sammantaget omfattar AV-direktivet alltså alla audiovisuella me- dietjänster oavsett sändningsteknik.

Audiovisuella medietjänster är utförligt beskrivna i ingressen till AV- direktivet (skälen 16–25). Begreppet finns även definierat i artikel 1 i direktivet.

4.3Definitioner

Artikel 1 i AV-direktivet innehåller definitioner av en mängd begrepp som används i direktivet.

Definitionen av begreppet audiovisuell medietjänst är omfattande. En rad rekvisit ska vara uppfyllda för att det ska vara fråga om en sådan tjänst:

a)det ska vara en tjänst enligt artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget (artik- larna 49–52 i EUF-fördraget),

b)tjänsten ska falla in under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster,

c)det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla pro- gram för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och

d)programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät.

Av artikeln följer vidare att sådana audiovisuella medietjänster som av- ses utgörs antingen av

a)tv-sändningar, eller

b)audiovisuella medietjänster på begäran (beställtjänster), och/eller

c)audiovisuella kommersiella meddelanden.

Samtliga ovan nämnda begrepp definieras i AV-direktivet.

I AV-direktivet finns en ny definition av begreppet tv-sändning. En så- dan sändning definieras som en audiovisuell medietjänst som tillhanda- hålls av en leverantör av medietjänster för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Det som skiljer tv-sändningar från andra sändningar är att programmen sänds för samtidigt tv-tittande enligt en programtablå. Av skäl 24 till direktivet framgår att begreppet samtidigt tittande även bör innefatta nästan samtidigt tittande på grund av den tidsförskjutning som av tekniska skäl kan uppstå mellan sändning och mottagande. Begreppet programtablå är inte definierat. Det får ändå anses framstå som klart vad det är fråga om, nämligen ett i förväg fastställt tidsschema för när tv- programmen sänds.

Begreppet beställtjänst definieras som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran, utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören. Beställtjäns- ter skiljer sig alltså från tv-sändningar på så sätt att användaren bestäm- mer när han eller hon vill se ett program.

Som redovisats tidigare omfattar audiovisuella medietjänster även au- Prop. 2009/10:115 diovisuella kommersiella meddelanden. Även detta begrepp definieras i

AV-direktivet. Audiovisuella kommersiella meddelanden definieras i AV-direktivet som bilder med eller utan ljud som utformats i syfte att direkt eller indirekt marknadsföra varor eller tjänster som tillhandahålls av en fysisk eller juridisk person som bedriver ekonomisk verksamhet, dvs. en näringsidkare, eller för att främja näringsidkarens anseende. Dessutom ska bilderna ingå i eller åtfölja ett program mot betalning eller liknande ersättning eller i form av egenreklam. Som exempel på audiovi- suella kommersiella meddelanden nämns i direktivet tv-reklam, spons- ring, teleshopping och produktplacering. Sistnämnda fyra begrepp defi- nieras i direktivet.

AV-direktivet innehåller också definitioner av andra centrala begrepp i direktivet. Som exempel kan nämnas redaktionellt ansvar, leverantör av medietjänster, programföretag och produktplacering.

4.4	Ursprungslandsprincipen
Ursprungslandsprincipen lades fast redan i tv-direktivet. Principen inne-
bär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla
audiovisuella medietjänster som sänds av en leverantör av medietjänster
inom statens jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för
sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa
sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden.
Det sagda innebär att den medlemsstaten som har jurisdiktion ska se
till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Den staten
som tar emot t.ex. tv-sändningar från en annan medlemsstat behöver bara
fastställa att programmet har sitt ursprung i en annan ansvarig medlems-
stat. Två medlemsstater kan inte samtidigt ha jurisdiktion, dvs. ha rätt att
vidta åtgärder mot en och samma medietjänst.
I artikel 2 i AV-direktivet regleras under vilken medlemsstats lagstift-
ning som en leverantör av medietjänster hör. I första hand bestäms juris-
diktionen av vissa etableringskriterier. Om inte dessa kriterier är tillämp-
liga, gäller vissa tekniska kriterier. I sista hand tillämpas artiklarna 43–48
i EG-fördraget (artiklarna 20 och 48 i EUF-fördraget).
Etableringskriterierna i AV-direktivet är oförändrade i förhållande till
tv-direktivet. En leverantör av medietjänster anses vara etablerad i den
medlemsstat där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om
huvudkontoret och de redaktionella besluten fattas i olika medlemsstater,
ska leverantören anses etablerad i den medlemsstat där en betydande del
av arbetsstyrkan är verksam. Ger inte detta utslag är det var huvudkonto-
ret	är beläget som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande
del av arbetsstyrkan inte är verksam i någon medlemsstat så har den
medlemsstaten där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning
att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till
ekonomin i den medlemsstaten.
I de fall etableringskriterierna inte ger svar på frågan om vilken med-
lemsstat som har jurisdiktionen ska vissa tekniska kriterier tillämpas.
AV-direktivet innebär vissa förändringar i förhållande till tv-direktivet
när det gäller satellitsändningar. Det är numera i första hand den med-		75

lemsstaten där satellitupplänken är belägen som har jurisdiktion och i Prop. 2009/10:115 andra hand den staten vars satellitkapacitet leverantören av medietjäns-

terna använder sig av. Dessutom har kriteriet om frekvensupplåtelse, som gällde enligt tv-direktivet, utgått.

4.5Fri vidaresändning

AV-direktivet bygger i likhet med tv-direktivet på principen om fri rör- lighet för tjänster. Enligt artikel 2a i AV-direktivet ska medlemsstaterna i likhet med vad som gäller enligt tv-direktivet säkerställa fri mottagning och får inte begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuel- la medietjänster från andra medlemsstater av skäl som omfattas av direk- tivet. Från denna huvudregel finns vissa undantag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställtjänster.

En medlemsstat har sedan tidigare haft rätt att tillfälligt begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar. Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa bestämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet. AV-direktivets regler i dessa delar innebär inte någon ändring i sak i förhållande till tv- direktivet.

Även när det gäller beställtjänster får medlemsstaterna avvika från principen om fri mottagning under vissa i AV-direktivet angivna förut- sättningar. Den fria rörligheten för dessa tjänster får i huvudsak begrän- sas av samma skäl som tv-sändningar. Dessutom får rätten till fri mot- tagning och vidaresändning av beställtjänster begränsas om den är nöd- vändig med hänsyn till allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för konsumenter. Åtgärderna ska vara proportioner- liga. Det finns även bestämmelser om förfarandet.

4.6 Samarbete mellan medlemsstaterna

Genom AV-direktivet införs nya regler om formerna för samarbete mel-
lan medlemsstaterna. Formerna kan tillämpas när en medlemsstat har
utnyttjat rätten att införa strängare eller mer detaljerade bestämmelser
beträffande tv-sändningar och den medlemsstaten bedömer att ett pro-
gramföretag under en annan medlemsstats jurisdiktion tillhandahåller en
tv-sändning som huvudsakligen är inriktad på dess territorium. De nya
reglerna finns i artikel 3.2–3.5.
I de aktuella fallen kan den berörda medlemsstaten kontakta den med-
lemsstat som har jurisdiktion i syfte att nå en ömsesidigt tillfredsställande
lösning. Om medlemsstaterna inte kan uppnå ett tillfredställande resultat,
kan den medlemsstat som sändningen riktas till vidta lämpliga åtgärder.
Det kan dock bara ske om medlemsstaten bedömer att programföretaget
etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare
bestämmelser som skulle gälla om programföretaget var etablerat i den
stat dit sändningarna riktas.	76
	76

En medlemsstat får bara vidta åtgärder, om den har underrättat kom- Prop. 2009/10:115 missionen och medlemsstaten där det berörda programföretaget är etable-

rat och kommissionen har bedömt att åtgärderna är förenliga med unions- rätten.

4.7Självreglering

I artikel 3.7 i AV-direktivet finns en ny bestämmelse som ålägger med- lemsstaterna att främja system för sam- eller självreglering inom de om- råden som samordnas genom direktivet och i den utsträckning det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning.

4.8Förhållandet till e-handelsdirektivet

Av artikel 3.8 i AV-direktivet framgår att Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (EGT L 178, 17.7.2000, s. 1–16), e-handelsdirektivet, gäller, men att AV-direktivet har företräde vid en konflikt mellan de båda direk- tiven.

4.9Identifiering

I artikel 3a i AV-direktivet finns en ny bestämmelse om identifiering. Enligt denna ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av medie- tjänster sörjer för att mottagarna av tjänsterna alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till information om deras namn, geografiska adress till eta- bleringsstället, kontaktuppgifter och om de behöriga kontroll- och över- vakningsorgan som är aktuella.

4.10Uppammande till hat på grund av ras, kön, religion eller nationalitet

Tv-direktivets bestämmelse om att medlemsstaterna på lämpligt sätt ska säkerställa att tv-sändningar under deras jurisdiktion inte innehåller något som uppammar till hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet utsträcks genom AV-direktivet till att även omfatta beställtjänster. Be- stämmelsen återfinns i artikel 3b.

4.11Syn- och hörselskadade

En nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska uppmuntra leveran- törer av medietjänster inom respektive stats jurisdiktion att se till att medietjänsterna successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Regler om det finns i artikel 3c i AV-direktivet.

4.12

Biograffilmer

Prop. 2009/10:115

På samma sätt som i tv-direktivet föreskrivs i AV-direktivet att med- lemsstaterna ska säkerställa att leverantörer av medietjänster inom deras jurisdiktion inte sänder biograffilmer utöver de perioder som det avtalats om med rättighetsinnehavaren (artikel 3d).

4.13Audiovisuella kommersiella meddelanden

AV-direktivet innehåller i likhet med tv-direktivet minimiregler när det gäller marknadsföring. Det överordnade begreppet i AV-direktivet är audiovisuella kommersiella meddelanden och innefattar inte bara tv- reklam, utan även sponsring, teleshopping och produktplacering.

Regler om de krav som ställs på sådana kommersiella meddelanden ges i artikel 3e.1 i AV-direktivet. De krav som ställs överensstämmer i huvudsak med de som gäller för tv-reklam i tv-direktivet. Vad som bland annat är nytt är att reglerna nu görs tillämpliga på kommersiella medde- landen när det gäller både linjära och icke-linjära audiovisuella medie- tjänster och en uttrycklig regel om reklamidentifiering (artikel 3e.1 a). En nyhet är också att medlemsstaterna enligt artikel 3e.2 ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att ta fram uppförandekoder när det gäller marknadsföring av ohälsosam mat och dryck i anslutning till barnpro- gram.

4.14Produktplacering

En nyhet i AV-direktivet är uttryckliga regler om produktplacering. Reg- ler om produktplacering finns i artikel 3g. Enligt huvudregeln ska pro- duktplacering vara förbjudet. Medlemsstaterna får emellertid tillåta pro- duktplacering i vissa särskilt angivna fall och under vissa särskilt angivna förutsättningar.

4.15Särskilda regler om beställtjänster

Artiklarna 3h och 3i i AV-direktivet innehåller särskilda bestämmelser om beställtjänster. I artikel 3h finns bestämmelser till skydd av minder- åriga som i huvudsak motsvarar artikel 22.1 i tv-direktivet. Beställtjäns- ter får enligt artikel 3h inte innehålla något som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Artikel 3i i AV-direktivet handlar om främjande av europeiska produktioner.

4.16Exklusiva rättigheter och korta nyhetsinslag i tv- sändningar

Av tv-direktivet följer att varje medlemsstat får vidta åtgärder som står i

överensstämmelse med unionsrätten för att se till att programföretag

inom dess jurisdiktion inte exklusivt sänder ut vissa evenemang på så- Prop. 2009/10:115 dant sätt att betydande del av befolkningen berövas möjligheten att följa

dem genom direktsändning eller tidsförskjuten sändning i fri television. I AV-direktivet har inte någon annan ändring gjorts än att bestämmelserna återfinns i artikel 3j.

Vad som däremot är nytt i AV-direktivet är att varje programföretag – på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor – för korta nyhetsin- slag i tv-sändningar ska ha tillgång till evenemang av stort allmänintresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter. Regler om det ges i artikel 3k i AV-direktivet.

4.17Främjande av distribution och produktion av tv- program

Artiklarna 4 och 5 i AV-direktivet innebär i huvudsak en skyldighet för medlemsstaterna att se till att programföretagen reserverar en viss del av sändningstiden eller programbudgeten för europeiska produktioner.

4.18Tv-reklam och teleshopping

Artikel 10 i AV-direktivet motsvarar i huvudsak samma artikel i tv- direktivet. Enligt denna ska tv-reklam och teleshopping bland annat vara lätta att känna igen och hållas klart åtskilda från andra delar av program- tjänsten med optiska, akustiska eller rumsliga hjälpmedel. Enstaka re- klaminslag och teleshoppinginslag får bara förekomma undantagsvis, utom vid sändningar av sportevenemang.

När reklam infogas i programmen ska naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär beaktas. Reklamavbrott får vidare inte påverka programmens integritet eller rättighetsinnehavarens rättighe- ter. Det framgår av artikel 11.1 i AV-direktivet, som i huvudsak är oför- ändrad jämfört med vad som gäller i dag.

Genom artikel 11.2 i AV-direktivet har reglerna om reklamavbrott för- enklats och liberaliserats. Enligt AV-direktivet gäller att filmer produce- rade för tv (med undantag för tv-serier och dokumentärer) biograffilmer och nyhetsprogram får avbrytas av tv-reklam eller teleshoppinginslag en gång varje tablåbelagd period på minst trettio minuter. Detsamma gäller barnprogram, under förutsättning att programmets tablålagda längd över- stiger trettio minuter. I likhet med vad som gäller nu får tv-reklam eller teleshopping inte infogas i tv-sändningar av gudstjänster.

Enligt artikel 18 i AV-direktivet får tv-reklaminslagens eller teleshop- pingsinslagens längd inte överstiga tjugo procent inom en given klock- timme. Därvid räknas inte programföretagets meddelanden som rör dess egna program, sponsormeddelanden och produktplaceringar.

I artikel 18a i AV-direktivet finns regler om teleshoppingblock. Sådana ska tydligt identifieras som sådana och ha en sammanlagd varaktighet om minst femton minuter.

Gällande rätt

Prop. 2009/10:115

5.1Yttrandefrihetsgrundlagen

5.1.1Inledning

Av 2 kap. 1 § regeringsformen följer att varje medborgare gentemot det allmänna är tillförsäkrad yttrandefrihet. Med detta förstås frihet att i tal, skrift eller bild eller på något annat sätt meddela upplysningar samt ut- trycka tankar, åsikter och känslor. Särskilda bestämmelser om yttrande- frihet i medierna finns i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihets- grundlagen.

Tryckfrihetsförordningen behandlar rätten att yttra sig och sprida in- formation genom framför allt tryckta skrifter. Yttrandefrihetsgrundlagen ger den enskilde rätt att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst i bland annat ljudra- dio och television.

Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som lag i Sveri- ge med de ändringar och tillägg som har gjorts genom tilläggsprotokoll. Enligt 2 kap. 23 § regeringsformen får lag eller annan föreskrift inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen.

Europakonventionen innehåller i artikel 10 regler till skydd för yttran- defriheten. Enligt artikeln ska envar ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territori- ella gränser. Det anges i artikeln att eftersom utövandet av nämnda frihe- ter medför ansvar och skyldigheter får de underkastas sådana formföre- skrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till statens säkerhet, till den territoriella integriteten eller den allmänna sä- kerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolars auktoritet och opartiskhet.

5.1.2Medier som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar bara yttranden som framförs i vissa medier. Den skyddar yttrandefriheten mot angrepp i första hand från det allmänna och sätter gränser för vilka inskränkningar som kan göras med stöd av lag.

Yttrandefrihetsgrundlagen omfattar ljudradio, television och vissa lik- nande överföringar. Med liknande överföringar avses andra sändningar av ljud, bild eller text som sker med hjälp av elektromagnetiska vågor, exempelvis överföringar av databaslagrad information. Som en sam- lingsbeteckning på program i ljudradio, program i television och innehåll i sådana andra sändningar används i yttrandefrihetsgrundlagen ordet radioprogram. Grundlagen omfattar också filmer, videogram, ljudupp-

tagningar och andra tekniska upptagningar. Med tekniska upptagningar

avses upptagningar som innehåller text, bild eller ljud och som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med tekniska hjälpmedel. Yttrandefrihetsgrundlagen skyddar användningen av dessa medier för att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgif- ter i vilket ämne som helst till säkrande av ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Detta betyder alltså att det inte är all användning av de grundlagsskyddade medierna som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagens skydd.

5.1.3Tillämpningsområde för yttrandefrihetsgrundlagen

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på sändningar av radioprogram som är riktade till allmänheten med hjälp av elektromagnetiska vågor och som är avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. Med sådana sänd- ningar av radioprogram avses även tillhandahållande av direktsända och inspelade program ur en databas (1 kap. 6 § första stycket). Med kravet att sändningen ska vara riktad till allmänheten menas att sändningen ska vara riktad till vem som helst som önskar ta emot den utan särskild begä- ran från mottagaren. Traditionella ljudradio- och tv-sändningar faller in under denna regel. Bestämmelsen är tillämplig oavsett om sändningen är avsedd att tas emot i Sverige eller utomlands. Beträffande radioprogram som är avsedda att tas emot i utlandet finns det enligt 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen möjlighet att i lag göra undantag från grundlagens bestämmelser.

För att andra överföringar från en databas än de som avses i nämnda bestämmelse ska omfattas av grundlagsskyddet krävs enligt den s.k. databasregeln (1 kap. 9 §) bland annat följande. Innehållet i databasen kan ändras endast av den som driver verksamheten. Den som driver verksamheten är antingen en redaktion för en tryckt periodisk skrift eller för ett radioprogram, ett företag för yrkesmässig framställning av tryckta eller enligt tryckfrihetsförordningen därmed jämställda skrifter eller av tekniska upptagningar eller en nyhetsbyrå, eller att den som driver verk- samheten har utgivningsbevis för den. En annan förutsättning är att till- handahållandet sker på särskild begäran. Med det menas att överföringen startas av mottagaren.

Yttrandefrihetsgrundlagen är i första hand tillämplig på radioprogram som utgår från Sverige. Vid sändning av sådana program gäller samtliga regler i grundlagen. Satellitsändningar anses utgå från Sverige, om upp- länkningen äger rum från svenskt jurisdiktionsområde eller från utlandet efter programtransport från Sverige genom tråd eller radiolänk. Sänd- ningen bör också efter omständigheterna kunna anses ha utgått från Sve- rige, om programtransporten avser ett färdiginspelat program i form av en upptagning som inte är avsedd för mångfaldigande eller annars för spridning i annan form än genom upplänkningen och den efterföljande utsändningen (prop. 1990/91:64 s. 110).

Yttrandefrihetsgrundlagen är i vissa delar också tillämplig på samtidig och oförändrad vidaresändning här i landet av radioprogram som avses i 1 kap. 6 § och som kommer från utlandet eller förmedlas hit genom satel- litsändning men inte utgår från Sverige (1 kap. 7 §). För sådana program gäller bland annat censurförbudet, förbudet mot ingripanden utan stöd i

Prop. 2009/10:115

grundlagen och rätten att sända radioprogram i tråd. Däremot gäller inte Prop. 2009/10:115 ensamansvaret. För radioprogram som sänds från sändare utanför Sverige

och inte samtidigt och oförändrat vidaresänds här, t.ex. program som sänds från direktsändande satellit utan svensk anknytning, gäller bara meddelar- och anskaffarfriheten liksom rätten till anonymitet (10 kap. 2 §).

För att utgivningsbevis ska meddelas för en databas krävs enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen att överföringen ska utgå från Sverige. För andra överföringar enligt databasregeln finns det inte något sådant ut- tryckligt krav i yttrandefrihetsgrundlagen.

I vissa fall kan den s.k. bilageregeln i 1 kap. 7 § andra stycket tryckfri- hetsförordningen innebära att ett radioprogram ska betraktas som en bilaga till en periodisk skrift och att tryckfrihetsförordningens regler blir tillämpliga. Det gäller om ägaren till en periodisk skrift sprider eller låter sprida skriftens innehåll eller delar av detta i form av ett radioprogram, om det återger innehållet i skriften oförändrat och om det anger hur inne- hållet har disponerats. Regeln tar främst sikte på taltidningar (se SOU 2006:96 s. 55). Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2003 s. 31 konsta- terat att bilageregeln inte omfattar ett tillhandahållande som faller in under databasregeln.

5.1.4Vissa grundläggande principer i grundlagsskyddet

Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen bygger på sam- ma grundläggande principer nämligen etableringsfrihet, förbud mot cen- sur och liknande åtgärder, ensamansvar med meddelarskydd, särskild brottskatalog och särskild rättegångsordning med juryprövning.

Etableringsfriheten innebär att det är tillåtet för var och en att sända ra- dioprogram genom tråd. Något krav på tillstånd för verksamheten får inte ställas och rätten att driva verksamheten påverkas inte av konkurs eller näringsförbud. När det gäller sändning av radioprogram genom etern är begränsningen av etableringsfriheten tillåten. Anledningen till det är att frekvensutrymmet som kan användas för sådana sändningar är begränsat.

Förbudet mot censur innebär enligt 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundla- gen att det inte får förekomma att något som är avsett att framföras i ett radioprogram eller en teknisk upptagning först måste granskas av myn- digheter eller andra allmänna organ. Undantag görs dock bland annat för rörliga bilder i filmer som ska visas offentligt. Huvudregeln är således att all eventuell granskning av radio- och tv-program ska ske i efterhand. Förbudet mot hindrande åtgärder i samma bestämmelse innebär att det allmänna inte får, på grund av innehållet i ett medium som avses i yttran- defrihetsgrundlagen, hindra framställningen och spridningen på annat sätt än vad som är medgivet i yttrandefrihetsgrundlagen. Det allmänna får inte heller utan stöd i grundlagen, på grund av innehållet i en fram- ställning, förbjuda eller hindra innehav eller användning av tekniska hjälpmedel som behövs för att ta emot radiosändningar eller uppfatta innehållet i filmer och ljudupptagningar. Eftersom förbudet mot hindran- de åtgärder gäller åtgärder som föranleds av yttrandets innehåll omfattar det inte ingripanden som sker med hänsyn till rena ordningsskäl.

Ensamansvaret innebär att bara en person är straffrättsligt ansvarig för Prop. 2009/10:115 innehållet i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad sändning (6 kap. 1

§). Ansvarighetsreglerna i yttrandefrihetsgrundlagen är utformade med förebild i det tryckfrihetsrättsliga ansvaret för periodiska tidskrifter. An- svaret ska bäras av en utgivare. Utgivaren ska ha befogenhet att bestäm- ma över programmets innehåll så att inget införs mot hans eller hennes vilja (4 kap. 3 §).

Meddelarskyddet omfattar meddelar- och anskaffarfrihet, rätt till ano- nymitet och efterforskningsförbud. Skyddet innebär i huvudsak följande. Upphovsmannen till ett radioprogram är inte skyldig att röja sin identitet. Detsamma gäller den som har framträtt i ett sådant program eller den som har lämnat en uppgift för offentliggörande. De som tar del av till- komsten eller spridningen av något som är avsett att ingå i ett radiopro- gram har tystnadsplikt och får således inte röja sina källor. Efterforsk- ningsförbudet innebär att det allmänna inte heller får efterforska anony- ma upphovsmän eller meddelare såvida detta inte är möjligt med stöd av yttrandefrihetsgrundlagen.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller en fullständig uppräkning av vil- ka gärningar som utgör yttrandefrihetsbrott när de begås i en i yttrande- frihetsgrundlagen skyddad framställning och är straffbara enligt lag. Innehållet i ett yttrande som framförs i ett grundlagsskyddat medium kan bara beivras när det innehåller ett sådant brott som uppräknas i brottska- talogen (dvs. ett yttrandefrihetsbrott). Hets mot folkgrupp och olaga våldsskildring är exempel på yttrandefrihetsbrott, när de begås i sådana medier som omfattas av grundlagen. Innehåller yttrandet ett annat brott kan det inte beivras. Ett beivrande enligt vanlig lag kan dock ske om innehållet i yttrandet faller utanför grundlagens tillämpningsområde.

5.1.5Tillåtna begränsningar av yttrandefriheten

Yttrandefriheten får i viss utsträckning inskränkas genom lag. Enligt 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen kan det meddelas föreskrifter med bland annat förbud mot kommersiell reklam i radioprogram. Det får också ställas villkor för sådan reklam. Vidare får det i lag ges föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av pro- gram, som helt eller delvis bekostas av annan än den som bedriver pro- gramverksamheten.

När det gäller möjligheten att i övrigt meddela föreskrifter eller villkor om innehållet i radioprogram skiljer yttrandefrihetsgrundlagen på tråd- sändningar och andra sändningar.

Trådsändningar
För sändningar av radioprogram genom tråd råder enligt 3 kap. 1 § första
stycket yttrandefrihetsgrundlagen i princip full etableringsfrihet, vilket
innebär att det inte får krävas tillstånd för sändning. Rätten att sända
genom tråd får bara begränsas i den omfattning som framgår av 3 kap 1 §	84

andra stycket. Med sändning genom tråd avses, till skillnad från sändning Prop. 2009/10:115 genom etern, sändning genom en särskilt anordnad ledare. Telefonnätet

för fast telefoni och kabel-tv-nätet är exempel på trådnät.

Det får i lag meddelas föreskrifter om skyldighet för nätinnehavare att
ge utrymme för vissa program i den utsträckning det behövs med hänsyn
till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning. Denna vida-
resändningsplikt innebär en skyldighet för nätinnehavaren att tillåta ut-
rymme i nätet för dels vissa sändningar som sker med tillstånd av reger-
ingen, t.ex. Sveriges Television AB:s sändningar, dels från lokala kabel-
sändarföretag.
Dessutom tillåts lagstiftning om skyldighet för nätinnehavare att ge ut-
rymme för överföringar i den utsträckning det behövs med hänsyn till
intresset av konkurrens beträffande sådana överföringar i nätet eller all-
mänhetens intresse av tillgång till sådana överföringar. Överföringarna
kan avse både privat innehåll och sådant massmedialt innehåll som regle-
ras i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen möjliggör föreskrifter i
vanlig lag om tillträde till och s.k. samtrafik mellan kommunikationsnät.
Vidare tillåts lagstiftning som tillförsäkrar mottagarkretsen ett infly-
tande över programvalet, t.ex. regler om skyldighet för en nätinnehavare
att höra mottagarkretsen om dess önskemål om vilka program som ska
förmedlas.
Slutligen är det tillåtet med lagstiftning i fråga om ingripanden mot
fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsframställningar, por-
nografiska bilder eller hets mot folkgrupp. Det handlar om sådana pro-
gramkanaler som har inriktat sitt utbud på våldsskildringar, pornografi
eller rasistiska program (prop. 1990/91:64 s. 115 f.).
Andra sändningar än trådsändningar
När det gäller sändning av radioprogram som sker på något annat sätt än
genom tråd är det enligt 3 kap. 2 § första stycket yttrandefrihetsgrundla-
gen tillåtet att i lag meddela föreskrifter om tillstånd och villkor för att
sända. Det råder inte full etableringsfrihet för trådlösa radiosändningar.
Av tekniska skäl har det ansetts nödvändigt att reglera användningen av
det begränsade sändningsutrymme som finns i etern (prop. 1990/91:64 s.
79). Grundlagen innehåller emellertid en bestämmelse enligt vilken det
allmänna ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt
som leder till vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet. Bestäm-
melsen uttrycker en principiell målsättning för såväl normgivning som
beslut i enskilda fall (3 kap. 2 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen).
Regeringsformens tillämpning på begränsningar i sändningsrätten
Enligt 3 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen gäller vad som i 2 kap. 12 §
andra–femte styckena och 13 § regeringsformen föreskrivs om begräns-
ningar av grundläggande fri- och rättigheter i fråga om de begränsningar
som får göras i sändningsrätten enligt 3 kap. 1 och 2 §§ yttrandefrihets-
grundlagen.
Av 2 kap. 12 § andra stycket regeringsformen framgår att sådana be-
gränsningar bara får göras för att tillgodose ändamål som är godtagbara i	85
	85

ett demokratiskt samhälle och att en begränsning aldrig får gå utöver vad Prop. 2009/10:115 som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den.

Begränsningen får vidare inte sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Slutligen får en begränsning inte göras endast på grund av politisk, reli- giös, kulturell eller annan sådan åskådning.

Enligt 2 kap. 13 § regeringsformen får yttrande- och informationsfrihe- ten begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyg- gandet och beivrandet av brott. I övrigt får sådana begränsningar ske bara om särskilt viktiga skäl föranleder det.

5.1.6Redaktionellt oberoende

Den som sänder radioprogram avgör självständigt vad som ska före- komma i programmen (3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen). Bestäm- melsen är avsedd att dels skydda programföretag som sänder med stöd av tillstånd i förhållande till tillståndsgivaren, dels värna om programföreta- gets oberoende gentemot andra, t.ex. annonsörer (prop. 1990/91:64 s. 117).

Innebörden av bestämmelsen är att det allmänna inte får ställa några krav på innehållet i vad som ska sändas annat än i konstitutionellt tillåtna former. Det innebär i sin tur att krav på innehållet bara kan ställas genom lag eller sådana villkor för tillstånd som får förekomma.

5.1.7Domstolsprövning

Av 3 kap. 5 § yttrandefrihetsgrundlagen framgår att frågor om rätt att sända radioprogram ska kunna prövas av domstol eller av en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare. Om saken gäller en fråga om ingripande på grund av missbruk av yttrandefriheten ska frågan dock, med undantag för överträ- delser av villkor eller föreskrifter i fråga om reklam och andra annonser, prövas av domstol under medverkan av jury.

5.1.8Tillsyn

Justitiekanslern har till uppgift att övervaka att tryck- och yttrandefrihe- ten enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen inte överskrids. Detta sker genom utövningen av de befogenheter som till- kommer Justitiekanslern i egenskap av åklagare i mål om tryck- och yttrandefrihetsbrott. Justitiekanslern är ensam åklagare i fråga om sådana uttalanden eller uppgifter som förekommer i de medier som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, bland annat för innehållet i radio- och tv-sändningar. I offentlig verksamhet har även Riksdagens ombudsmän (JO) till uppgift att övervaka att tryckfrihetsför- ordningen och yttrandefrihetsgrundlagen följs. JO har dock inte någon befogenhet att väcka åtal för tryck- och yttrandefrihetsbrott.

Enligt 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen får det i lag föreskrivas att Prop. 2009/10:115 en nämnd ska granska om radioprogram som har sänts på annat sätt än

genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra vill- kor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får bara uttala sin me- ning och förelägga den sändande att följa föreskriften eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande får förenas med vite. Bestäm- melsen ger i yttrandefrihetsgrundlagen stöd åt den efterhandsgranskning av radioprogram som nu utförs av Granskningsnämnden för radio och TV (prop.1990/91:64 s. 130).

5.1.9Tillämpningsföreskrifter

I lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen) finns komplette- rande bestämmelser till de båda grundlagarna. Det gäller bland annat bestämmelser om utgivare av radioprogram och tekniska upptagningar samt bevarande av inspelningar.

5.2Radio- och TV-lagen

5.2.1Lagens tillämpningsområde

Radio- och TV-lagen (1996:844) omfattar sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. En sändning anses riktad till allmänheten bara om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den (1 kap. 1 §).

Lagen är tillämplig på sändningar av tv-program, om sändningen kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomis- ka samarbetsområdet (EES-stat) och om den som bedriver sändnings- verksamheten är etablerad i Sverige eller uppfyller vissa tekniska kriteri- er (1 kap. 2 §). Om det inte med stöd av etableringskriteriet eller de tek- niska kriterierna går att avgöra om lagen är tillämplig, ska bestämmelser- na om etablering i EG-fördraget avgöra frågan.

Bestämmelserna i radio- och TV-lagen om tillståndskrav och till- ståndsvillkor som inte är direkt programrelaterade och andra bestämmel- ser om tillsyn och återkallande av tillstånd gäller för sändningar av tv- program, trots att den som bedriver sändningsverksamheten står under en annan EES-stats jurisdiktion.

Har den vars sändningar huvudsakligen riktar sig till Sverige tidigare varit etablerad här men etablerat sig i en annan EES-stat i syfte att kring- gå svensk lagstiftning, ska denne ändå anses etablerad i Sverige vid till- lämpningen av radio- och TV-lagen (1 kap. 2 § andra stycket). Lagen gäller också för sändningar av ljudradioprogram över satellit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksamheten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från sändare här i landet (1 kap. 4 §).

5.2.2

Tillstånd och registrering

Prop. 2009/10:115

Tillstånd krävs för att sända ljudradio- eller tv-program med hjälp av radiovågor på frekvens under 3 gigahertz. Det krävs inte tillstånd för sändningar av sökbar text-tv eller för vissa sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade (2 kap. 1 §).

Regeringen meddelar tillstånd att sända tv-program, om sändnings- verksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften. Radio- och TV- verket meddelar tillstånd i övriga fall. Tillstånd att sända ljudradio till hela landet eller till utlandet och att sända lokal digital radio meddelas också av regeringen. Radio- och TV-verket meddelar tillstånd att sända när- och lokalradio (2 kap. 2 §).

Den som bedriver en sändningsverksamhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för någon annans räkning bedriver sändningsverk- samhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör) ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket (2 kap. 3 §).

5.2.3Sändningar av tv-program och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

Regeringen beslutar enligt 3 kap. 1 § radio- och TV-lagen vilket sänd- ningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för tv-sändningar som kräver tillstånd.

Tillstånd att sända tv-program får bara beviljas ett programföretag som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverk- samhet under tillståndstiden och som bedöms berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor (3 kap. 3 §).

I 3 kap. 4 § radio- och TV-lagen anges de urvalskriterier som till- ståndsmyndigheten ska beakta vid tillståndsgivning för att säkerställa att det sänds programtjänster med såväl blandat innehåll som tematiska programtjänster med olika inriktning (prop. 2007/08:8 s. 45). På grund av den begränsade kapaciteten i det digitala marknätet är det naturligt att marksändningar utnyttjas för ett brett utbud när det gäller programgenrer och inriktningar mot olika publikgrupper och intresseområden

Ett sändningstillstånd kan förenas med villkor. I 3 kap. 7–10 §§ radio- och TV-lagen anges uttömmande de villkor som ett sändningstillstånd får förenas med. Ett sändningstillstånd får bara innehålla villkor som den sökande har godtagit (3 kap. 14 §).

Sändningstillstånd för tv och andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion och televisio- nen (3 kap. 7 §).

I 3 kap. 8 § radio- och TV-lagen finns en uppräkning av ytterligare villkor som kan ställas i sändningstillstånden. Några av villkoren är av teknisk karaktär eller har att göra med sändningens utbredning. Andra villkor avser krav på olika åtgärder för att personer med funktionsned- sättning ska kunna ta del av programmen. Det är vidare möjligt att ställa krav på att programföretagen ska ta hänsyn till ljudradions och televisio-

nens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och

utformning samt tiden för sändning av programmen. Som villkor kan Prop. 2009/10:115 även föreskrivas en skyldighet att i programverksamheten respektera den

enskildes privatliv och att sända genmälen. För att hindra ett programfö- retag från att t.ex. ge programverksamheten en ensidig inriktning ges möjlighet att som villkor för tillstånd ställa ett krav att programföretaget ska sända ett mångsidigt programutbud. Som villkor kan också föreskri- vas en skyldighet att sända och producera program regionalt. Villkor får vidare föreskrivas om skyldighet att på begäran av en myndighet kost- nadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten. Villkor för sändningstillstånd får också avse förbud mot att sända reklam eller andra annonser och även andra sponsrade program än sådana som anges i vissa bestämmelser i lagen (3 kap. 9 § första stycket).

Slutligen anges i 3 kap. 10 § radio- och TV-lagen att sändningstillstånd får förenas med villkor om att ägarförhållanden och inflytandet i ett före- tag inte får förändras i mer än begränsad omfattning.

Radio- och TV-lagen innehåller inte några bestämmelser som ger möj- lighet att hindra mottagning eller vidaresändning av tv-sändningar som kommer från utlandet.

5.2.4Närradio

Med närradio avses enligt 4 kap. 1 § radio- och TV-lagen lokala ljudra- diosändningar för föreningslivet. Sändningsområdet för närradio omfattar normalt en kommun (4 kap. 2 §). Tillstånd att bedriva närradiosändning- ar kan ges till ideella föreningar, församlingar och kyrkliga samfällighe- ter inom Svenska kyrkan, obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor och närradioföreningar om dessa har an- knytning till sändningsområdet (4 kap. 4 §).

Om någon sammanslutning som kan få tillstånd att sända närradio vill få tillstånd och det är tekniskt möjligt ska det finnas en möjlighet att sända närradio i en kommun. Radio- och TV-verket bestämmer vilka som får sända närradio (4 kap. 2 och 3 §§).

5.2.5Lokalradio

Med lokalradio avses andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än sådana som kräver tillstånd av regeringen, tillfälliga tillstånd av Ra- dio- och TV-verket eller som är närradio (5 kap. 1 § radio- och TV- lagen).

Radio- och TV-verket meddelar sändningstillstånd och bestämmer sändningsområdenas omfattning för lokalradio. I 5 kap. 2 § radio- och TV-lagen anges även vad Radio- och TV-verket ska beakta när verket bestämmer omfattningen av lokalradions sändningsområden. När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och TV-verket kungöra detta (5 kap. 3 §).

Finns det mer än en sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Ra- dio- och TV-verket fördela sändningsutrymmet enligt vissa kriterier i 5 kap. 8 § radio- och TV-lagen. Verket ska sträva efter en fördelning som

medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program

med lokalanknytning samt motverkar dominans över nyhetsförmedlingen och opinionsbildningen och att möjligheter till mångfald tas till vara. Vid fördelningen ska Radio- och TV-verket också beakta sökandens finansi- ella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet. Sändningstillståndet kan förenas med villkor om bland annat ägarförhållanden, skyldigheten att sända viss mängd eget material och att sända viss mängd program med lokal anknytning (5 kap. 10 och 11 §§).

5.2.6Sändningars innehåll

Bestämmelserna om sändningarnas innehåll i radio- och TV-lagen omfat- tar alla sändningar som lagen är tillämplig på, om inte annat anges.

I 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen finns den s.k. demokratibestämmelsen som föreskriver att den som sänder tv-program eller som sänder ljudra- dioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksam- heten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda männi- skans frihet och värdighet.

Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i televisionen ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid eller på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt (6 kap. 2 §).

I 6 kap. 3 § radio- och TV-lagen föreskrivs att uppgifter som har före- kommit i ett tv-program, som inte är reklam och som har sänts på något annat sätt än genom tråd ska beriktigas när det är befogat, medan sådana uppgifter, om de sänts genom tråd, bör beriktigas när det är befogat.

Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kom- mersiella intressen (6 kap. 4 §). I sändningar för vilka villkor om opar- tiskhet har ställts upp får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden (6 kap 5 §).

För den som sänder tv-program över satellit eller med stöd av tillstånd finns det bestämmelser om minsta andel program av europeiskt ursprung och om att sändningarna, om det inte finns särskilda skäl emot det, i betydande omfattning ska innehålla program på svenska språket, pro- gram med svenska artister och verk av svenska upphovsmän (6 kap. 8 §).

I 6 kap. 10 § radio- och TV-lagen finns särskilda regler för den som har den exklusiva rätten till en tv-sändning från ett evenemang som är av särskild vikt för det svenska samhället.

Slutligen finns det bestämmelser som anger att den som sänder pro- gram ska använda en sådan beteckning för sina sändningar som har god- känts av Radio- och TV-verket (6 kap. 9 §). Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme eller, om detta inte är möjligt, mel- lan programmen.

Prop. 2009/10:115

I närradio får enligt 6 kap. 6 § radio- och TV-lagen bara sändas pro- Prop. 2009/10:115 gram som har framställts för den egna verksamheten. Under högst tio

timmar per månad får dock andra program sändas, om innehållet är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar, främjar kunskap och bildning eller utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.

Närradioföreningars programutbud får bara innehålla sändningar av evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavarna, information om kommunal verksamhet och därutöver vissa provsändningar och informa- tion om den egna programverksamheten (6 kap. 7 §).

I lokalradio ska eget material sändas under minst tre timmar varje dygn mellan kl. 06.00 och 21.00 (6 kap. 7 a §).

5.2.7Reklam och annan annonsering

Regler om reklam och annan annonsering finns i 7 kap. radio- och TV- lagen. Vissa av bestämmelserna i kapitlet gäller både tv och ljudradio, medan andra bara avser sändningar i tv. Reklam som den sändande gör för sin programverksamhet omfattas dock inte av bestämmelserna i 7 kap.

Med annonser avses dels reklam, dels sändningar som utan att vara re- klam sänds på uppdrag av någon annan (7 kap. 1 § tredje stycket).

Ett sponsrat program är ett program som inte är en annons, men som helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sänd- ningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (7 kap. 8 §).

Före och efter varje sändning av annonser ska det sändas en signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändningar (7 kap. 1 § första stycket). Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse annonsen sänds. Regler om reklamidentifiering finns i marknadsförings- lagen.

I 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen finns det s.k. barnreklamförbudet som innebär att reklam i en tv-sändning inte får syfta till att fånga uppmärk- samheten hos barn under tolv år. Därutöver finns ytterligare begräns- ningar för reklam i eller i samband med program som vänder sig till barn under tolv år. Det finns vidare bestämmelser om hur mycket annonser som får sändas i tv och om hur annonser får placeras i sändningen (7 kap. 5–7 b §§). Den vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksvaror får inte sponsra program (7 kap. 9 §). I 7 kap. 10 § radio- och TV-lagen finns bestämmelser om begränsningar för läkemedelsföretags möjligheter att marknadsföra sig och sina produkter i tv.

5.2.8Vidaresändning i kabelnät

Enligt 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen är innehavare av elektroniska kommunikationsnät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd skyldiga att se till att de anslutna hushållen kan ta emot fyra programtjänster som sänder med tillstånd av regeringen och som kan tas emot i området utan villkor om särskild betalning (vidare-

sändningsplikt). Skyldigheten gäller under förutsättning att en betydande

del av de anslutna hushållen använder det som sitt huvudsakliga medel att ta emot tv-sändningar. I praktiken handlar det om Sveriges Television AB:s (SVT) och Utbildningsradion AB:s (UR) sändningar. Sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredställande sätt utan kostnad för själva mottagningen. Allmänna kommunikationsnät som består av parkabel av metall är undantagna från vidaresändningsplikten även om näten i viss utsträckning används för att distribuera program.

Innehavare av anläggningar för trådsändningar av tv-program är skyl- diga att i varje kommun, där de vidaresänder tv-program till allmänheten och varifrån sändningarna når fler än 100 bostäder, kostnadsfritt tillhan- dahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av tv-program från ett eller flera lokala kabelsändarföretag (8 kap. 2 §).

Radio- och TV-verket förordnar lokala kabelsändarföretag. I 8 kap. 5 § radio- och TV-lagen anges kraven för att kunna förordnas som ett lokalt kabelsändarföretag.

5.2.9Granskning och tillsyn

Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om sända pro- gram innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen (9 kap. 1 §). Den som gör sig skyldig till upprepade överträdelser av 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen kan föreläg- gas vid vite att inte på nytt sända sådana program på tider och på ett sådant sätt att det finns betydande risk att barn kan se programmen (10 kap. 11 §). Justitiekanslern får också i vissa fall väcka talan vid allmän domstol om återkallelse av sändningstillståndet.

Granskningsnämnden för radio och TV har till uppgift att genom granskning i efterhand övervaka om sändningar i radio och tv står i över- ensstämmelse med radio- och TV-lagen och de villkor som kan gälla för sändningarna. Nämnden granskar endast svenska radio- och tv- sändningar (9 kap. 2 §).

Nämndens övervakning omfattar:

–marksändningar bedrivna av Sveriges Television AB (SVT), Sveriges Radio AB (SR), Utbildningsradion AB (UR),

–marksänd tv som sänds av andra än SVT och UR, samt

–lokalradio, närradio, kabel-tv, satellit-tv och webbsändningar. Beträffande trådsändningar är nämndens granskning av innehållet be- gränsad till att omfatta bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande, reklam och annan annonsering samt om våldsskildringar och pornografi.

Granskningen kan inledas efter anmälningar från tittare och lyssnare eller på eget initiativ. Nämndens beslut kan vara fällande, kritiserande eller friande. Finner nämnden att en sändning innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen ska nämnden anmäla detta till Justitiekanslern (9 kap. 2 § fjärde stycket). Vid överträdelser av bestämmelserna om reklam, sponsring m.m. kan nämn- den enligt 10 kap. 5 § radio- och TV-lagen ansöka hos länsrätten om att programföretaget ska betala en särskild avgift. Nämnden kan också före- lägga programföretaget vid vite att följa vissa bestämmelser i 10 kap. 9 §

radio- och TV-lagen. Av nämndens beslut är det bara beslut om föreläg-

Prop. 2009/10:115

gande vid vite som kan överklagas. I fråga om övriga beslut kan man Prop. 2009/10:115 dock begära omprövning.

Konsumentombudsmannen övervakar att vissa bestämmelser om re- klam följs bland annat förbudet mot reklam riktad till barn under tolv år (9 kap. 2 § andra stycket). Vid överträdelser kan Konsumentombuds- mannen med stöd av marknadsföringslagen väcka talan om förbud för- enat med vite eller om marknadsstörningsavgift.

Radio- och TV-verket utövar tillsyn över att radio- och TV-lagen följs. Tillsynen är emellertid begränsad till de områden där Justitiekanslern, Granskningsnämnden för radio och TV eller Konsumentombudsmannen inte utövar tillsyn. Verket prövar frågan om återkallelse av tillstånd i de fall då frågan inte ska prövas av allmän domstol på talan av Justitiekans- lern.

De programföretag som är skyldiga att främja europeiska produktioner och fristående producenter ska årligen till Radio- och TV-verket rappor- tera hur stor del av verksamheten som har utgjorts av sådana produktio- ner (9 kap. 4 §).

De som sänder lokalradio ska årligen till Granskningsnämnden för ra- dio och TV redovisa hur de uppfyllt skyldigheten att sända en viss mängd eget material och att sända en viss mängd program med lokal anknytning (9 kap. 9 §).

Det finns också bestämmelser om skyldigheter för de sändande att lämna vissa upplysningar eller inspelningar till de myndigheter som granskar och utövar tillsyn.

5.2.10Straff och särskilda avgifter m.m.

Bestämmelser om straff och särskilda avgifter finns i 10 kap. radio- och TV-lagen. Bland annat anges vilka bestämmelser i lagen som är straff- sanktionerade (10 kap. 1–3 §§). Det gäller t.ex. bestämmelserna om till- stånd och om anmälningsskyldighet.

Enligt 10 kap. 5 § radio- och TV-lagen kan den som åsidosätter vissa bestämmelser i lagen åläggas att betala en avgift som tillfaller staten. Det gäller t.ex. när villkor eller bestämmelser om annonser och sponsring överträds eller förbudet mot att otillbörligt gynna kommersiella intressen åsidosätts. Vid prövningen av om avgiften ska påföras ska särskilt beak- tas överträdelsens art, varaktighet och omfattning. Avgiften är lägst 5 000 kronor och högst fem miljoner kronor.

Av 10 kap. 8 § framgår att Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändande på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut när nämnden funnit att den sändande har brutit mot vissa villkor.

5.2.11Återkallelse av tillstånd m.m.

Enligt 11 kap. 2 § radio- och TV-lagen kan ett tillstånd att sända tv- program eller ett tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudra- dioprogram återkallas, om tillståndshavaren på ett väsentligt sätt bryter mot bestämmelserna om sändningarnas innehåll eller om reklam och

annan annonsering. Ett tillstånd kan också återkallas, om tillståndshava-

ren väsentligen har åsidosatt villkor som har meddelats med stöd av 3 Prop. 2009/10:115 kap. 7–10 §§ radio- och TV-lagen.

I 11 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen anges när ett tillstånd får ändras till att avse annat sändningsutrymme exempelvis på grund av förändringar inom radiotekniken.

Tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren inte längre är en sammanslutning som får sända närradio eller inte nyttjat rätten att sända under tre månader (11 kap. 3 §). Om en domstol har funnit att ett närradioprogram innefattat yttrandefrihetsbrott som innebu- rit ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten, får tillståndet också återkal- las. Återkallas tillståndet kan en karenstid bestämmas inom vilken ett nytt tillstånd inte får meddelas.

Tillstånd att sända lokalradio får enligt 11 kap. 5 § radio- och TV-lagen återkallas, om tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom en viss tid eller inte nyttjat rätten att sända under en tid av fyra veckor. Tillståndet får också återkallas om tillståndshavaren brutit mot bestäm- melserna i 6 kap. 4 §, om ägare eller ägarförhållanden eller mot reklam- och annonsreglerna. I likhet med tillstånd till närradio kan tillstånd åter- kallas vid brott mot yttrandefriheten.

5.2.12Handläggning av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse, m.m.

Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som har meddelats med stöd av 3 kap. 7 § eller 3 kap. 8 § 9–12 och om överträdelse av 6 kap. 1–3 §§ ska på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol (12 kap. 1 och 3 §§). Bestämmelserna om yttrandefri- hetsmål tillämpas på rättegången i dessa mål. I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända tv-program eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

Radio- och TV-verket har i övriga fall rätt att ta upp frågan om återkal- lelse. Har regeringen meddelat sändningstillståndet får Radio- och TV- verket emellertid inte aktualisera frågan om återkallelse utan anmälan från regeringen. Om frågan är väckt på grund av ett förhållande som faller under Granskningsnämnden för radio och TV:s verksamhetsområ- de ska Radio och TV-verket höra nämnden innan verket fattar beslut. Radio- och TV-verkets beslut får överklagas till allmän förvaltningsdom- stol. Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV.

5.2.13Överklagande

Bestämmelser om överklagande av Granskningsnämnden för radio och TV:s, Radio- och TV-verkets och Konsumentombudsmannens beslut finns i 13 kap radio- och TV-lagen. De beslut av nämnden och verket som går att överklaga till allmän förvaltningsdomstol är uttömmande

uppräknade i 13 kap. 1–3 §§.

5.3

Marknadsföringslagen

Prop. 2009/10:115

5.3.1Inledning

Marknadsföringslagen (2008:486) innehåller den grundläggande re- gleringen av reklam och annan marknadsföring i svensk rätt. Lagen genomför i svensk rätt helt eller delvis en rad olika unionsrättsakter, bland annat Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidka- re gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004, EUT L 149, 11.6.2005, s. 22–39 (direkti- vet om otillbörliga affärsmetoder) och tv-direktivet.

Marknadsföringslagens bestämmelser kompletteras med en lång rad författningar och föreskrifter med närmare bestämmelser om dels mark- nadsföring av vissa typer av varor och tjänster, dels marknadsföring med hjälp av vissa säljmetoder och medier. Som exempel kan nämnas radio- och tv-lagen, alkohollagen och tobakslagen.

5.3.2Lagens syfte och struktur

Marknadsföringslagen har enligt 1 § till syfte att främja konsumenternas och näringslivets intressen i samband med marknadsföring av produkter och att motverka marknadsföring som är otillbörlig mot konsumenter och näringsidkare. Lagen bygger på en vitessanktionerad allmän generalklau- sul som föreskriver att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed (5 §). Därutöver finns två specifika förbud mot ag- gressiv respektive vilseledande marknadsföring (7 och 8 §§). Dessa för- bud kompletteras med en katalog med regler rörande specifika marknads- föringsåtgärder (12–17 §§). I lagen hänvisas också till en s.k. svart lista med ett trettiotal förbjudna åtgärder som finns angivna i en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder.

5.3.3Lagens materiella tillämpningsområde

Lagen är tillämplig då näringsidkare marknadsför eller själv efterfrågar produkter i sin näringsverksamhet. Begreppet marknadsföring definieras i lagen som reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägna- de att främja avsättningen av och tillgången till produkter. Marknadsfö- ringsbegreppet omfattar även s.k. efterköpssituationer, dvs. den fas som tidsmässigt ligger efter det att avtal träffats mellan köparen och säljaren. Med produkter avses varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Marknadsföringslagen har generell räckvidd och är tillämplig på alla former av kommersiell marknadsföring av alla slags varor, tjänster och andra nyttigheter. Lagen gäller även för alla former av medier, inklusive tv, radio och Internet.

5.3.4

Lagens territoriella tillämpningsområde

Prop. 2009/10:115

Svensk marknadsföringslagstiftning har under lång tid ansetts tillämplig på marknadsföring som har effekt på eller, med andra ord, helt eller del- vis riktar sig mot den svenska marknaden, även om marknadsföringen härrör från utlandet. Däremot har lagstiftningen inte ansetts tillämplig på marknadsföringsåtgärder som härrör från Sverige och som bara riktar sig mot andra länder. Lagstiftningen bygger således på den s.k. effektlands- principen. Denna princip följer inte av lagstiftning utan grundar sig på förarbetsuttalanden och Marknadsdomstolens praxis (prop. 1970:57 s. 92 f. och rättsfallet MD 1989:6).

Genomförandet av vissa unionsrättsakter, bland annat tv-direktivet, har dock fört med sig att effektlandsprincipen kommit att luckras upp. Enligt 2 § andra stycket är marknadsföringslagen tillämplig på sådana tv- sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen.

5.3.5Generalklausul om god marknadsföringssed

Lagen innehåller, som nämnts, i 5 § en generalklausul, dvs. en allmänt hållen bestämmelse, där det föreskrivs att marknadsföring ska stämma överens med god marknadsföringssed. Om så inte är fallet är marknads- föringen att anse som otillbörlig, dock bara under förutsättning att den i märkbar mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut (6 §). Detta krav, som återkommer även i fråga om övriga förbud i lagen, innebär med andra ord att bristen i mark- nadsföringen i varje fall ska ha hypotetisk ekonomisk effekt.

Begreppet god marknadsföringssed definieras i lagen som god affärs- sed eller andra vedertagna normer som syftar till att skydda konsumenter och näringsidkare vid marknadsföring. Till grund för bedömningen om en åtgärd är att anse som otillbörlig kan läggas en rad olika faktorer så- som olika uppförandekoder, t.ex. Internationella handelskammarens regelverk, branschpraxis och andra utomrättsliga rekommendationer, råd och riktlinjer utfärdade av myndigheter samt rättspraxis. Marknadsföring som strider mot lag är normalt sett alltid otillbörlig. I kravet på god marknadsföringssed ligger också ett allmänt krav på vederhäftighet.

5.3.6	Förbud mot aggressiv och vilseledande marknadsföring
I 7 § marknadsföringslagen finns ett förbud mot aggressiv marknadsfö-
ring. Marknadsföring är att anse som aggressiv om näringsidkaren an-
vänder sig av trakasserier, tvång, fysiskt våld, hot eller någon annan
aggressivt påtryckningsmedel. För att aggressiv marknadsföring ska
betraktas som otillbörlig enligt lagen krävs dessutom att den i märkbar
mån påverkar eller sannolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett
välgrundat affärsbeslut.
I 10 § finns ett allmänt förbud mot att vid marknadsföring använda sig
av felaktiga påståenden eller andra framställningar som är vilseledande i
fråga om näringsidkarens egen eller annans verksamhet. En näringsidka-
re får inte heller utelämna väsentlig information i marknadsföringen.
Detta	gäller även om informationen lämnas på ett oklart, obegripligt,	96

tvetydigt eller annat olämpligt sätt. Information som ska lämnas enligt Prop. 2009/10:115 unionsrättsakter anses alltid väsentlig.

Marknadsföring är även att anse som vilseledande om den strider mot vissa andra i lagen närmare angivna föreskrifter, bland annat kravet på reklamidentifikation i 9 § och reglerna om specifika marknadsföringsåt- gärder, de s.k. katalogreglerna i 12–17 §§. Även i fråga om vilseledande marknadsföring krävs att det vilseledande momentet påverkar eller san- nolikt påverkar mottagarens förmåga att fatta ett välgrundat affärsbeslut för att marknadsföringen ska anses otillbörlig i lagens mening.

5.3.7Reklamidentifikation

I 9 § marknadsföringslagen finns regler om reklamidentifikation. Av paragrafen följer att all marknadsföring ska utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Det ska också tydligt framgå vem som svarar för marknadsföringen. Detta gäller dock inte s.k. teasers, dvs. framställningar som har som enda syfte att skapa uppmärksamhet för direkt uppföljande framställningar.

5.3.8Katalogreglerna

I 12–17 §§ marknadsföringslagen finns de s.k. katalogreglerna som bland annat innehåller förbud mot användningen av vilseledande förpacknings- storlekar. Vidare regleras på vilket sätt man får använda begrepp som konkursutförsäljning, utförsäljning och realisation i marknadsföring.

5.3.9Obeställd reklam

Med obeställd reklam avses reklam eller annan marknadsföring som förs vidare till mottagaren, exempelvis via telefon, e-post eller telefax, utan att denne varit aktiv för att få reklamen eller utan att genom sitt tidigare uppträdande anses ha visat intresse för att få reklamen. I 19–21 §§ finns närmare bestämmelser om under vilka förutsättningar obeställd reklam får användas vid marknadsföring.

5.3.10 Bilagan med otillåtna affärsmetoder

I en bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder finns en lista med
31 olika marknadsföringsåtgärder som under alla omständigheter ska
betraktas som otillbörliga och därmed förbjudna. Det ska således inte
göras någon prövning om åtgärden är ägnad att påverka konsumentens
ekonomiska beteende. Denna s.k. svarta lista är uppdelad i två avsnitt
med uttryckliga förbud mot olika former av vilseledande respektive ag-
gressiva åtgärder. I 4 § marknadsföringslagen föreskrivs att bilagan ska
gälla som svensk lag. Vissa av punkterna på listan gäller även marknads-
föring som riktar sig till andra näringsidkare. Bilagan har kungjorts ge-
nom regeringens tillkännagivande (2008:487) med anledning av mark-
nadsföringslagen (2008:486).	97
	97

5.3.11

Sanktionssystemet

Prop. 2009/10:115

En näringsidkare vars marknadsföring är otillbörlig får enligt 23 § mark- nadsföringslagen förbjudas att fortsätta med denna eller en liknande åtgärd. Ett sådant förbud kan meddelas även en anställd, någon annan som handlar på näringsidkarens vägnar och var och en som i övrigt vä- sentligt har medverkat till marknadsföringen. Om näringsidkaren låter bli att lämna information av väsentlig betydelse för konsumenter får denne åläggas att lämna sådan information (24 §). Ett sådant förbud eller åläg- gande får förenas med vite.

En näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa bestämmelser i lagen, bland annat förbuden mot aggressiv och vilsele- dande marknadsföring, kravet på reklamidentifiering samt katalogregler- na, kan åläggas att betala en marknadsstörningsavgift. Avgiften ska fast- ställas till lägst 5 000 kr och högst fem miljoner kr. Näringsidkaren kan också bli skyldig att betala skadestånd till konsumenter och näringsidkare som lider ekonomisk skada med anledning av otillbörlig marknadsföring (37 §).

5.3.12Processuella regler

Talan om förbud eller åläggande väcks vid Marknadsdomstolen. Talerätt har Konsumentombudsmannen, en näringsidkare som berörs av mark- nadsföringen och en sammanslutning av konsumenter, näringsidkare eller löntagare. Talan om marknadsstörningsavgift förs i Stockholms tingsrätt. Talan om utdömande av vite väcks vid den tingsrätt som enligt forumreglerna i 10 kap. rättegångsbalken är behörig domstol. Ska- deståndskrav prövas vid antingen Stockholms tingsrätt eller den domstol som är behörig enligt rättegångsbalken. Tingsrätternas domar och beslut enligt marknadsföringslagen överklagas hos Marknadsdomstolen. Mark- nadsdomstolens domar får inte överklagas.

5.4Alkohollagen

Särskilda bestämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker finns i 4 kap. 8–13 §§ alkohollagen (1994:1738) och 27 § alkoholförordningen (1994:2046). Med alkoholdryck förstås en dryck som innehåller mer än 2,25 volymprocent alkohol (1 kap. 3 § alkohollagen).

Enligt 4 kap. 8 § gäller att särskild måttfullhet ska iakttas vid all mark- nadsföring av alkoholdrycker till konsumenter. Reklam eller annan marknadsföringsåtgärd som är påträngande eller uppsökande eller som uppmanar till bruk av alkohol får inte förekomma. Marknadsföring av alkohol får inte heller rikta sig särskilt till eller skildra barn och ungdo- mar som inte har fyllt 25 år.

I 4 kap. 10 § finns ett förbud mot kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program vid marknadsföring av alkoholdrycker. Förbudet gäller även sådana tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen.

En handling som strider mot 4 kap. 8–11 b §§ alkohollagen ska enligt

4 kap. 12 § samma lag anses otillbörlig mot konsumenter och, i vissa fall, Prop. 2009/10:115 även andra näringsidkare. En handling som strider mot förbudet mot

kommersiella annonser i ljudradio- eller tv-program i 4 kap. 10 § kan föranleda marknadsstörningsavgift enligt marknadsföringslagen.

Regeringen föreslår i prop. 2009/10:125 en ny alkohollag (2010:000). Innehållet i de bestämmelser som nämns ovan föreslås föras över till den nya lagen.

5.5Tobakslagen

Tobakslagen (1993:581) syftar till att motverka de hälsorisker och olä- genheter som tobaksbruk och exponering av tobaksrök medför. I 14 § första stycket finns ett förbud för näringsidkare att vid marknadsföring av tobak använda sig av kommersiella annonser i periodiska skrifter eller jämförbara skrifter på vilka tryckfrihetsförordningen är tillämplig, ljud- radio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen, eller andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig.

Från förbudet i 14 § första stycket är enligt paragrafens andra stycke undantaget marknadsföring som är skyddad enligt tryckfrihetsförord- ningen eller yttrandefrihetsgrundlagen och marknadsföring som endast består i att tillhandahålla tobaksvaror för försäljning och kommersiella meddelanden inne på försäljningsställen.

I 14 a § finns ett förbud mot s.k. indirekt tobaksreklam i bland annat ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV-lagen.

Tillverkare, partihandlare och importörer av tobaksvaror får inte heller enligt 14 b § sponsra ett evenemang eller en verksamhet dit allmänheten har tillträde eller som kan antas få gränsöverskridande effekt, om spons- ringen kan antas medföra att avsättningen för tobaksvaror främjas. I paragrafen hänvisas i fråga om radio- och tv-program till radio- och TV- lagens motsvarande förbud mot sponsring av program.

En marknadsföringsåtgärd som strider mot bland annat bestämmelser- na i 14–14 b §§ ska vid tillämpningen av marknadsföringslagen anses otillbörlig mot konsumenter. Marknadsföring som strider mot förbudet i 14 § första stycket kan leda till marknadsstörningsavgift enligt marknads- föringslagen.

5.6 Läkemedelslagen

Läkemedelslagen (1992:859) är tillämplig på varor som avser varje sub-
stans eller kombination av substanser som tillhandahålls med uppgift om
att den har egenskaper för att förebygga eller behandla sjukdom hos
människor eller djur, eller kan användas på eller tillföras människor eller
djur i syfte att återställa, korrigera eller modifiera fysiologiska funktioner
genom farmakologisk, immunologisk eller metabolisk verkan eller för att
ställa diagnos (1 §).
I 21 a § första stycket föreskrivs att marknadsföring av humanläkeme-
del som inte har godkänts för försäljning är förbjuden. Av paragrafens	99
	99

andra stycke följer att marknadsföring av humanläkemedel inte får riktas Prop. 2009/10:115 till barn. Enligt 21 a § tredje stycket är marknadsföring av receptbelagda

läkemedel som riktar sig till allmänheten – med undantag för vissa vac- cinationskampanjer – förbjuden. Marknadsföringen får inte vara vilsele- dande och den ska även i övrigt stå i överensstämmelse med god sed för sådan marknadsföring (21 b §). Reklam för humanläkemedel som riktas till allmänheten ska vara utformad så att det klart framgår att meddelan- det är en annons och att produkten är ett läkemedel. Innehållet i sådan reklam får inte vara utformat så att det kan leda till användning av läke- medel som medför skada eller på annat sätt inte är ändamålsenlig eller till att människor inte söker relevant vård.

Läkemedelsverket är tillsynsmyndighet. Verket får enligt 23 § meddela de förelägganden och förbud som behövs för att lagen eller de föreskrif- ter som har meddelats med stöd av lagen följs. I tillsynsansvaret ligger bland annat att i efterhand granska förekommande reklam på området

5.7E-handelslagen

5.7.1Inledning

Lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhäl- lets tjänster (e-handelslagen) genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) i svensk rätt. Syftet med direktivet är att säkerställa fri rörlighet för informationssamhällets tjänster på den inre marknaden.

5.7.2Lagens tillämpningsområde

E-handelslagen är en horisontell reglering som gäller alla informations- samhällets tjänster. Den gäller för informationssamhällets tjänster samt påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster (1 §). Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som normalt utförs mot ersättning och som tillhandahålls på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I begreppet ingår förutom elektronisk handel även övriga tjänster som är kopplade till handel med varor och tjänster över Internet eller andra nät. Förutom själva handeln ingår alltså bland annat informationstjänster, finansiella tjänster, fastig- hetsmäklartjänster, webbhotell och söktjänster. Det krävs att tjänsten tillhandahålls online, dvs. via en förbindelse som möjliggör direkt inter- aktiv kommunikation.

Radiosändningar och sändningsverksamhet för television enligt tv- direktivet omfattas inte av begreppet informationssamhällets tjänster, eftersom de inte tillhandahålls på individuell begäran. Andra tjänster som sänds från en punkt till en annan, såsom video på beställning eller till- handahållande av kommersiella meddelanden via e-post hör däremot till informationssamhällets tjänster. Om en sådan tjänst omfattas av bestäm- melserna i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen ska

100

dessa bestämmelser tillämpas på grund av deras ställning som grundlag Prop. 2009/10:115 (prop. 2001/02:150 s. 55). I skäl 9 till e-handelsdirektivet tydliggörs

också att direktivet inte är avsett att påverka nationella grundläggande regler och principer som rör yttrandefrihet.

Med tjänsteleverantör avses enligt 2 § en fysisk eller juridisk person som tillhandahåller någon av informationssamhällets tjänster. I definitio- nen inbegrips t.ex. Internetleverantörer, tillhandahållare av sökmotorer, serverägare och näringsidkare som erbjuder varor och tjänster online.

5.7.3Ursprungslandsprincipen

E-handelslagen bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen. En tjänste- leverantör med en annan etableringsstat än Sverige inom EES har enligt 3 § e-handelslagen rätt att tillhandahålla tjänstemottagare i Sverige in- formationssamhällets tjänster, trots att det finns svenska regler inom det samordnade regelområdet. Med det samordnade regelområdet avses rättsregler med krav på informationssamhällets tjänster och på tjänstele- verantörer i fråga om påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster. Om det är nödvändigt för att skydda allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller konsumenter är det dock i undantagsfall möjligt för en domstol eller en myndighet att vidta en åtgärd som hindrar den fria rörligheten för tjänster som härrör från andra EES-stater. Innan en sådan åtgärd vidtas måste dock ett visst samrådsförfarande iakttas. Åtgärden måste också vara proportionell.

Av 5 § e-handelslagen följer att svensk rätt ska gälla inom det samord- nade regelområdet för tjänsteleverantörer med Sverige som etablerings- stat, även om tjänsten helt eller delvis riktar sig mot tjänstemottagare i någon annan stat inom EES. I skäl 19 till e-handelsdirektivet anges att etableringsorten fastställs i enlighet med Europeiska unionens domstols praxis. Den innebär att etableringsbegreppet omfattar det faktiska bedri- vandet av näringsverksamhet med hjälp av ett fast driftställe.

Ursprungslandsprincipen består således av två delar. Den första delen innebär att medlemsstaterna ska se till att tjänsteleverantörer som är etablerade i det egna landet ska följa de bestämmelser inom det samord- nade området som gäller där. Den andra delen innebär att en medlemsstat inte får hindra den fria rörligheten för sådana informationssamhällets tjänster som härrör från en annan EES-stat.

5.7.4Tjänsteleverantörers informationsskyldighet

I 8 § e-handelslagen föreskrivs att när en tjänsteleverantör tillhandahåller informationssamhällets tjänster ska denne lämna information om sitt namn, sin adress i etableringsstaten och sin e-postadress samt i vissa fall även andra uppgifter. Informationen ska finnas tillgänglig på ett enkelt, direkt och stadigvarande sätt. Upplysningarna ska alltid ges på det för teknikformen mest tillgängliga sättet. Om en tjänsteleverantör vid till- handahållandet av informationssamhällets tjänster anger priser på varor eller tjänster ska dessa anges klart och otvetydigt (9 §).

101

5.7.5

Möjlighet att rätta inmatningsfel

Prop. 2009/10:115

En tjänsteleverantör ska enligt 10 § e-handelslagen tillhandahålla lämpli- ga och effektiva tekniska hjälpmedel som gör det möjligt för en tjänstemottagare att upptäcka och rätta till sina eventuella inmatningsfel, innan denne gör en beställning. Enligt 11 § ska tjänsteleverantören också på ett klart och otvetydigt sätt innan en tjänstemottagare gör en beställ- ning informera denne om bland annat de tekniska hjälpmedel som avses i 10 § och de tekniska steg som måste vidtas för att ingå avtal.

5.7.6Bekräftelse av beställning

En tjänsteleverantör ska utan onödigt dröjsmål på elektronisk väg bekräf- ta mottagandet av en beställning som gjorts på elektronisk väg (12 § e- handelslagen). Avtalsvillkor ska göras tillgängliga för tjänstemottagare på ett sätt som gör det möjligt att spara och återskapa dem. Bestämmel- sen innebär att tjänsteleverantören inte får spärra en webbsida på ett sådant sätt att tjänstemottagaren inte kan spara de avtalsvillkor som an- ges där.

5.7.7Tillsyn

Ursprungslandsprincipen innebär att det är ursprungslandets myndigheter inom det samordnade regelområdet som ska sköta kontrollen av tjänste- leverantörerna och deras tjänster, oberoende av till vilken marknad tjäns- terna riktas. De myndigheter som avses är de som redan på grund av annan lagstiftning har en skyldighet att på något sätt kontrollera att svenska lagar på området följs, bland annat Konsumentverket och Kon- sumentombudsmannen, Läkemedelsverket och Finansinspektionen.

5.7.8Sanktioner

I 15 § e-handelslagen hänvisas till marknadsföringslagens påföljdssy- stem. Hänvisningen innebär att den tjänsteleverantör som inte iakttar sina skyldigheter enligt e-handelslagen kan åläggas att lämna den information som saknas eller tillhandahålla tekniska hjälpmedel. Ett sådant åläggande ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Någon marknadsstörningsavgift kan inte dömas ut vid överträdelser av e- handelslagen. Det finns inte heller några civilrättsliga sanktio- ner knutna till lagen.

102

6	Genomförande av AV-direktivet i svensk rätt Prop. 2009/10:115

6.1Inledning

AV-direktivet genom vilket ändringar i tv-direktivet har gjorts syftar, så som tidigare nämnts, att skapa fri rörlighet för audiovisuella medietjäns- ter.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det innebär att direktivet lägger fast en lägsta nivå som medlemsstaterna ska uppfylla. Därutöver får en medlemsstat föreskriva mer långtgående eller strängare regler på de om- råden som regleras av direktivet. Det krävs dock att dessa regler överens- stämmer med unionsrätten i övrigt.

AV-direktivet omfattar alla audiovisuella medietjänster oavsett sänd- ningsteknik. Genom direktivet har därmed tillämpningsområdet för den europeiska regleringen utvidgats till att, förutom tv-sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), även omfatta beställtjänster (icke-linjära audiovisuella medietjänster). Audiovisuella kommersiella meddelanden faller fortfarande inom direktivets tillämpningsområde.

En annan nyhet i AV-direktivet är att medlemsstaterna ska främja sy- stem för sam- och självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas genom direktivet (artikel 3.7). Av direktivet följer dock att detta ska ske i den utsträckning som det är möjligt enligt respektive med- lemsstats rättsordning. Dessa frågor behandlas i avsnitt 10.

Av AV-direktivet följer vidare att medlemsstaterna är skyldiga att un- derrätta kommissionen om nationella genomförandeåtgärder. Enligt skäl 13 till direktivet bör dessutom förslag till nationella åtgärder, tillämpliga på beställmedietjänster, av striktare eller mer detaljerad art än de som behövs för att endast införliva AV-direktivet följa de förfaranderegler som fastställs i artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/34/EG av den 22 juni 1998 om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter och beträffande föreskrifter för in- formationssamhällets tjänster (EGT L 204, 21.7.1998, s. 37, Celex 31998L0034, ändrat genom Europaparlamentets och rådets direktiv 98/48/EG, EGT L 217, 5.8.1998, s. 18, Celex 31998L0048).

En anmälan enligt direktivet till kommissionen har skett av vissa be- stämmelser i den föreslagna radio- och tv-lagen samt av ändringen i alkohollagen (2010:000).

6.2Audiovisuella medietjänster och definitioner

Regeringens förslag: Radio- och tv-lagens tillämpningsområde ut- vidgas till att omfatta även sådana beställtjänster som avses i AV- direktivet och därtill knutna kommersiella meddelanden.

I radio- och tv-lagen införs en paragraf med definitioner av begrepp som förekommer i lagen.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Handikappförbundens

103

Bakgrund

Prop. 2009/10:115

Tv-sändningar och tv-liknande tjänster

Tv kan i dag bland annat sändas analogt eller digitalt i trådlöst marknät, via satellit eller i kabelnät. Kabelnät förses från satellit- eller marksänd- ningar eller direkt via kabel från tv-bolagen. Tv kan även distribueras i s.k. IP-nät. Dessa är geografiskt eller marknadsmässigt avgränsade bred- bandsnät och kan därför liknas vid kabelnät. Tv kan dessutom sändas i öppna Internet-sändningar.

Interaktiva tjänster kännetecknas i tv-sammanhang av att tittaren själv kan påverka det som sänds. I tidigare lagstiftningsärenden har skillnad gjorts mellan å ena sidan lokal eller skenbar interaktivitet och å andra sidan central eller verklig interaktivitet (SOU 2001:28 s. 164 och SOU 2005:62 s. 160 f.).

Vid lokal interaktivitet sänds informationen ut av det sändande företa- get samtidigt till alla tittare och sparas i tv-mottagarnas minnen. Med hjälp av fjärrkontrollen eller knappar på mottagaren kan tittaren söka i den lagrade informationen och välja vad han eller hon vill se. Denna typ av interaktivitet är skenbar, eftersom tittaren inte kommunicerar med den som sänder. Informationen som sänds ut och som lagras i tv-mottagaren är allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Som exempel på tjänster av aktuellt slag kan nämnas sökbar text-tv och elektronisk pro- gramguide (EPG). EPG är en programtablå på tv-skärmen med översikt över pågående och kommande program som informerar om och ger titta- ren möjlighet att söka efter tv-program.

För verklig interaktivitet krävs att det finns en returkanal från tittarens mottagare tillbaka till den som sänder. Returkanalen finns i olika distri- butionsformer. Som exempel kan nämnas bredbands-, tele- och mobilte- lenät. Tittaren kan kommunicera direkt med tv-kanalen eller med sin operatör via returkanalen. När en returkanal finns är det möjligt att erbju- da en rad centralt interaktiva tjänster som komplement till tv- programmen. Som exempel på sådana tjänster kan nämnas spel, annon- ser, tävlingar och omröstningar, informationstjänster (t.ex. nyheter, ak- tiekurser och väder), elektroniska handelstjänster och pay-per-view- eller video-on-demand-tjänster (möjlighet att via fjärrkontrollen beställa t.ex. filmer, musik och sportsändningar).

Programanknutna tjänster kan samexistera med ett tv-program. Som exempel kan nämnas textning och tjänster som är anpassade för personer med funktionsnedsättning. Till programanknutna tjänster hör även tjäns- ter som ger tittaren möjlighet att interagera med utgångspunkt från ett program och på så sätt få tillgång till ytterligare information. Med hjälp av fjärrkontrollen kan tittaren klicka på olika ikoner i tv-bilden och på så sätt ta del av extra information. Som exempel kan nämnas matrecept i anslutning till matlagningsprogram. Även reklam kan länkas till ett pro- gram eller till annonser som visas mellan programmen. Tittaren kan också välja mellan olika kameravinklar och se flera bilder samtidigt på skärmen.

105

AV-direktivet

Genom AV-direktivet har tillämpningsområdet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medietjänster oavsett sändningsteknik.

En audiovisuell medietjänst definieras i artikel 1a) i AV-direktivet som

–en tjänst enligt definitionen i artiklarna 49 och 50 i EG-fördraget,

–tjänsten ska falla under det redaktionella ansvaret hos en leverantör av medietjänster,

–det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla pro- gram för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten, och

–programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikationsnät. I artikeln konstateras vidare att sådana audiovisuella medietjänster som

avses utgörs av tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kommer- siella meddelanden.

Med begreppet program avses rörliga bilder med eller utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller katalog.

Utanför tillämpningsområdet faller tjänster som varken primärt har ekonomiska syften eller konkurrerar med tv-sändningar eller beställtjäns- ter. Som exempel kan nämnas privata webbplatser och tjänster som inne- bär tillhandahållande eller distribution av audiovisuellt innehåll som framställs av privata användare i syfte att delas och utbytas inom intres- segrupper.

Även begreppen tv-sändningar, beställtjänster och audiovisuella kom- mersiella meddelanden definieras i AV-direktivet. En tv-sändning till- handahålls för samtidigt tittande enligt en programtablå och sändningen startas av den som tillhandahåller tjänsten. En beställtjänst tillhandahålls på tider som mottagaren väljer och på dennes egen begäran utifrån en katalog av program som leverantören av tjänsten tillhandahåller. Med audiovisuella kommersiella meddelanden avses dels bilder med eller utan ljud som mot betalning eller liknande ersättning ingår i eller sänds i an- slutning till program och som syftar till att marknadsföra en näringsidka- res varor eller tjänster eller att främja näringsidkarens anseende, dels egenreklam. Som exempel på sådana meddelanden nämns i AV- direktivet tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering.

Gällande rätt

I radio- och TV-lagen finns föreskrifter om sändningar av ljudradio- och tv-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel (1 kap. 1 § första stycket). En sändning ska enligt paragrafens andra stycke anses riktad till allmänheten endast om den samtidigt och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.

Begreppen ljudradio- och tv-program definieras inte närmare i lagen, men bör enligt motiven till radio- och TV-lagen bestämmas utifrån det allmänna språkbruket och behovet av att reglera denna typ av verksam- het. Lagens tillämpningsområde är inte beroende av vilken teknik som används (prop. 1995/96:160 s. 65). Tv- eller radiosändningar som tas emot i en annan apparat än den traditionella tv- eller radioapparaten kan

Prop. 2009/10:115

106

därför, om sändningarna i övrigt uppfyller kraven för att omfattas av Prop. 2009/10:115 lagen, utgöra ett ljudradio- eller tv-program. Det innebär att även pro-

gram som tas emot i t.ex. en dator eller en mobiltelefon kan omfattas av radio- och TV-lagen.

Vid lokalt interaktiva tjänster som sökbar text-tv och EPG är den in- formation som sänds ut och som lagras i tv-mottagaren allmän och sänds ut till alla som kan ta emot den. Radio- och TV-lagen är därför tillämplig på sådana tjänster.

Skälen för regeringens förslag

Audiovisuella medietjänster

Genom AV-direktivet utvidgas tillämpningsområdet till att, förutom tv- sändningar, även omfatta beställtjänster. Det som skiljer en tv-sändning och en beställtjänst åt är vem sändningen riktas till och vem som startar den. Som AV-utredningen konstaterat kan beställtjänster inte anses rikta- de till allmänheten på det sätt som förutsätts i 1 kap. 1 § andra stycket radio- och TV-lagen. Sådana tjänster är med tidigare använd terminologi centralt interaktiva tjänster på vilka den nuvarande radio- och TV-lagen inte är tillämplig.

Gemensamt för tv-sändningar och beställtjänster enligt AV-direktivet är att det huvudsakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program för att informera, underhålla eller utbilda allmänheten (artikel 1a)). Programmen ska tillhandahållas via elektroniska kommunikations- nät i den mening som avses i artikel 2a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kom- munikationsnät och kommunikationstjänster. Direktivet har genomförts i Sverige genom lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation. Med elektroniska kommunikationsnät avses bland annat system för överföring av signaler, via tråd eller radiovågor, på optisk väg eller via andra elek- tromagnetiska överföringsmetoder oberoende av vilken typ av informa- tion som överförs (7 § lagen om elektronisk kommunikation).

En viss reglering när det gäller beställtjänster finns redan i dag i lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen). De frågor som regleras i lagen omfattas emel- lertid, med något undantag, inte av AV-direktivets bestämmelser. Vidare tar lagen inte specifikt sikte på medietjänster. I radio- och TV-lagen däremot regleras specifikt medietjänster och tv-direktivet har implemen- terats i Sverige genom bestämmelser i framför allt den lagen. Det är därför naturligt att radio- och TV-lagens tillämpningsområde utvidgas till att även omfatta beställtjänster i AV-direktivets mening.

Som tidigare nämnts omfattar radio- och TV-lagen även kommersiella meddelanden som ingår i eller omger tv-sändningar. Eftersom det före- slås att beställtjänster ska omfattas av radio- och tv-lagens tillämpnings- område bör även kommersiella meddelanden som är knutna till beställ- tjänster omfattas av lagen.

Beställtjänster i AV-direktivets mening utgör sådana tjänster som i Sverige i olika sammanhang kallas för beställ-tv (se t.ex.

prop. 1995/96:160 s. 65). Tjänsten kännetecknas bland annat av att en

107

person efter beställning får se tv-program när personen själv önskar. I Prop. 2009/10:115 likhet med AV-utredningen anser regeringen att beställtjänster i AV-

direktivets mening i radio- och tv-lagen bör benämnas beställ-tv. Reger- ingen återkommer till den närmare innebörden av begreppet.

Definitioner

Inledning

I AV-direktivet finns definitioner av ett antal grundläggande begrepp som tidigare inte har definierats närmare. Dessutom innehåller direktivet ändrade definitioner av vissa begrepp. När det gäller dessa begrepp ver- kar avsikten inte vara att åstadkomma någon ändring av begreppens innebörd utan ändringarna synes vara motiverade för att särskilja olika begrepp.

För att dels underlätta förståelsen av radio- och tv-lagen, dels tydliggö- ra lagens tillämpningsområde föreslår regeringen att det i lagen bör infö- ras en paragraf där vissa begrepp definieras.

Regeringen återkommer till innebörden av begreppen sponsring och produktplacering i avsnitten 6.10 och 6.11. Det föreslås även att andra begrepp definieras i radio- och tv-lagen. Dessa begrepp behandlas bl.a. i författningskommentaren (avsnitt 17).

Tv-sändning

Begreppet tv-sändning definieras i AV-direktivet som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för sam- tidigt tv-tittande enligt en programtablå (artikel 1 e).

Tv-sändningar beskrivs i radio- och tv-lagen som sändningar av tv- program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel.

Någon skillnad i sak tycks inte finnas mellan de två definitionerna.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att begreppet för att an- passas till radio- och tv-lagens utformning bör vara tv-sändning.

Beställ-tv

En beställtjänst definieras i direktivet som en audiovisuell medietjänst som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster för att ge möjlighet att se program vid en tidpunkt som användaren väljer och på dennes begäran utifrån en katalog av program som valts ut av leverantören av medietjänster (artikel 1 g).

AV-utredningen har definierat beställ-tv som en tjänst varigenom en leverantör av medietjänster i informations-, underhållnings- eller utbild- ningssyfte tillhandahåller allmänheten tv-program med hjälp av elektro- niska kommunikationsnät på begäran av användaren, vid en tidpunkt som han eller hon väljer och från en katalog med program som leverantören har valt ut. Definitionen överensstämmer i stort med AV-direktivets definitioner av beställtjänst och audiovisuell medietjänst.

108

Till skillnad från några remissinstanser anser regeringen inte att den av Prop. 2009/10:115 AV-utredningen föreslagna definitionen behöver förtydligas eller in-

skränkas. Även om beställ-tv inte tillhandahålls för samtidigt tv-tittande har var och en möjlighet att ta del av tjänsten. Det som skiljer tv- sändningar från beställ-tv är vem som startar sändningen.

Avsikten är inte att databaser där endast några få eller delar av tv- program tillhandahålls tillsammans med innehåll av annat slag ska om- fattas av definitionen, t.ex. tidningarnas webbsidor där de audiovisuella inslagen bara är en del av tjänsten. Detta framgår bl.a. av att leverantören ska erbjuda tjänsten i form av en katalog med program som leverantören har valt ut. Vidare är avsikten att definitionen av beställ-tv ska motsvara direktivets definition, dvs. det ska vara fråga om en audiovisuell medie- tjänst. En sådan tjänst definieras enligt direktivet bl.a. som att det huvud- sakliga syftet med tjänsten ska vara att tillhandahålla program, vilket inte är fallet med tidningars webbsidor. Verksamheter som primärt inte har ekonomiska syften bör inte heller omfattas. Detta följer redan av EUF- fördragets bestämmelse om tjänst (jfr även artikel 1 a och skäl 16 till AV-direktivet). Dessutom innebär den föreslagna definitionen att tjäns- ten ska tillhandahållas av en leverantör av medietjänster och att det är tv- program som tillhandahålls i informations-, utbildnings- eller underhåll- ningssyfte.

För att användaren ska kunna välja program utifrån en katalog av pro- gram och se programmen vid en tidpunkt som denne väljer behöver pro- grammen sändas ut individuellt till varje användare via t.ex. mobiltelenät eller Internet. Om beställ-tv tillhandahålls via Internet kan det vara en trådsändning. Även sådana sändningar omfattas av definitionen. Att så torde vara tanken följer också av motiven till radio- och TV-lagen. I motiven framhålls nämligen att med beställ-tv avses en verksamhet där en kund kan beordra att ett visst tv-program sänds till henne eller honom över ett trådnät (prop. 1995/96:160 s. 65).

Vissa bestämmelser i AV-direktivet innebär dock inskränkningar i rät- ten att tillhandahålla beställ-tv och därtill knutna kommersiella medde- landen. I dessa fall måste alltså bestämmelserna i direktivet prövas mot reglerna i yttrandefrihetsgrundlagen. Som redovisats inledningsvis har också några remissinstanser ifrågasatt behovet av att inskränka tillhanda- hållandet av beställ-tv och därtill knutna kommersiella meddelanden. Frågan behandlas i kommande avsnitt.

Leverantör av medietjänster

Regeringen anser att begreppet leverantör av medietjänster bör definieras i enlighet med AV-utredningens förslag. Det vill säga såsom den som har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- eller tv- sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv och avgör hur innehållet struktu- reras. Definitionen ansluter till AV-direktivets definition av begreppet. Leverantör av medietjänster definieras i AV-direktivet som den fysiska eller juridiska person som har det redaktionella ansvaret för valet av audiovisuellt innehåll för den audiovisuella medietjänsten och som avgör hur det ska struktureras (artikel 1 d).

109

Tv-program	Prop. 2009/10:115
I likhet med AV-utredningen anser regeringen att tv-program bör defini-
eras i lagen. Tv-program bör definieras som program som huvudsakligen
består av rörliga bilder med eller utan ljud.
Den föreslagna definitionen överensstämmer till viss del med defini-
tionen av program i AV-direktivet. Någon skillnad i sak avses inte. Pro-
gram definieras i direktivet som en uppsättning rörliga bilder med eller
utan ljud som utgör ett enskilt inslag i en programtablå eller en katalog
som har sammanställts av en leverantör av medietjänster och vars form
och innehåll är jämförbara med formen och innehållet för tv-sändningar
(artikel 1 b). Som exempel på sådana program nämns långfilmer, sport-
evenemang, komediserier, barnprogram och dokumentärer.
Till skillnad från AV-utredningen anser regeringen inte att program bör
definieras i lagen. Med begreppet program avses i den nuvarande radio-
och TV-lagen detsamma som i yttrandefrihetsgrundlagen. Det innebär att
även enkla meddelanden som t.ex. ”Fröken Ur” faller in under begreppet
(prop. 1995/96:160 s. 65). Någon ändring i detta avseende är inte avsedd.

6.3 Ansvarigt land

Regeringens förslag: Bestämmelserna om jurisdiktion ska även om- fatta beställ-tv. Kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige ska upphöra att gälla och ordningen mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet blir den omvända.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Enligt Radio- och TV- verket bör definitionen av etableringskriterierna i artikel 2.3 i AV- direktivet införlivas direkt i radio- och TV-lagen. SBS/Kanal 5 anser att de tekniska kriterierna bör förtydligas på så sätt att en satellitupplänk anses belägen i den medlemsstaten där sändarföretaget under sin kontroll och på sitt ansvar för in prestationerna i en oavbruten överföring till satelliten.

Bakgrund

AV-direktivet bygger på den s.k. ursprungslandsprincipen (artiklarna 2.1 och 3.6). Principen, som lades fast redan i tv-direktivet, innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla tv-sändningar som sänds av programföretag inom dess jurisdiktion överensstämmer med regelverket som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten. Dessa sändningar kan sedan fritt cirkulera på den inre marknaden. Den stat som har jurisdiktion ska således se till att den egna lagstiftningen och därmed direktivet följs. Genom AV-direktivet utsträcks principen till att omfatta alla audiovisuella medietjänster.

I artikel 2 i AV-direktivet regleras frågan om ansvarig medlemsstat,

dvs. under vilken stats lagstiftning som leverantörer av medietjänster

110

lyder. Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand av etableringskriteri- Prop. 2009/10:115 erna och i andra hand av de tekniska kriterierna (artikel 2.3-2.4).

Etableringskriterierna i AV-direktivet är oförändrade i förhållande till tv-direktivet. I första hand anses en leverantör av medietjänster etablerad i den medlemsstaten där huvudkontoret finns och redaktionella beslut fattas. Om huvudkontoret inte finns i samma medlemsstat som de redak- tionella besluten fattas, ska leverantören anses etablerad i den medlems- stat där en betydande del av arbetsstyrkan är verksam. Om behörig med- lemsstat ändå inte kan fastställas är det huvudkontorets belägenhet som fäller avgörandet. Slutligen anges att om en betydande del av arbetsstyr- kan inte är verksam i någon medlemsstat så har den medlemsstat där verksamheten startade jurisdiktion under förutsättning att leverantören upprätthåller en varaktig och verklig anknytning till ekonomin i den medlemsstaten.

I de fall etableringskriterierna inte ger svar på frågan om behörig med- lemsstat ska de tekniska kriterierna tillämpas. Genom AV-direktivet har dessa kriterier ändrats något i förhållande till tv-direktivet. Kriteriet om frekvensupplåtelse har utgått och kriterierna tar numera bara sikte på satellitsändningar. Det är i första hand den medlemsstat där satellitupp- länken är belägen som har jurisdiktion och i andra hand den stat vars satellitkapacitet leverantören av medietjänster använder sig av. Ordning- en mellan kriterierna satellitupplänk och satellitkapacitet är således den omvända i förhållande till tv-direktivet.

Kan ansvarig medlemsstat inte bestämmas med ledning av etablerings- kriterierna och de tekniska kriterierna är behörig medlemsstat den i vil- ken leverantören av medietjänster är etablerad enligt artiklarna 43–48 i EG-fördraget (numera artiklarna 49-54 i EUF-fördraget) (artikel 2.5 i AV-direktivet).

Skälen för regeringens förslag

I 1 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen regleras vilka tv- sändningar som omfattas av lagen. Bestämmelsen överensstämmer med tv-direktivets regel om jurisdiktion. Det är alltså i första hand den stat där den som tillhandahåller tv-sändningen är etablerad som har jurisdiktion. Om den som tillhandahåller tv-sändningar varken är etablerad i Sverige eller i någon annan EES-stat avgörs jurisdiktionen av vissa tekniska kriterier som anges i lagen. I sista hand bestäms jurisdiktionen av be- stämmelserna om etablering i EG-fördraget (numera EUF-fördraget).

Därutöver finns en bestämmelse om svensk jurisdiktion när den som bedriver sändningsverksamhet, efter att ha varit etablerad i Sverige, eta- blerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige (1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen). Bestämmelsen är en kodifiering av Europe- iska unionens domstols praxis (jfr prop. 1997/98:184 s. 33). AV- direktivet innehåller regler för delvis samma situation. Frågan behandlas närmare i avsnitt 6.5. AV-direktivet innehåller dock som redovisas ovan vissa ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion. Bestäm- melserna om jurisdiktion i radio- och tv-lagen bör därför ändras så att de

111

stämmer överens med direktivets bestämmelser. Det innebär bland annat Prop. 2009/10:115 att bestämmelserna bör ändras på så sätt att de även omfattar beställ-tv.

I samband med utformningen av nuvarande bestämmelse om jurisdik- tion i radio- och TV-lagen påpekade flera remissinstanser att etablerings- kriterierna enligt tv-direktivet borde definieras i författningstexten (jfr prop. 1997/98:184 s. 33). Regeringen anser alltjämt att detta bör ske genom en hänvisning till definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet.

Därutöver innehåller AV-direktivet som redovisas ovan endast mindre ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion. Med anledning därav anser regeringen att bestämmelserna om jurisdiktion i radio- och tv-lagen bör ändras på så sätt att kriteriet om frekvens som har upplåtits i Sverige upphör att gälla och att ordningen mellan kriterierna satellitupp- länk och satellitkapacitet blir den omvända.

När det gäller den närmare utformningen av de tekniska kriterierna överensstämmer AV-utredningens förslag med ordalydelsen i såväl tv- direktivet som AV-direktivet. Den närmare innebörden av kriterierna framgår bland annat av motiven (prop. 1997/98:184 s. 32 f. och 72). Regeringen anser inte att det finns något behov av att i lagen ytterligare förtydliga kriteriernas innebörd.

Som AV-utredningen konstaterat finns det ingen anledning att anta att föreslagna ändringar i praktiken kommer att innebära några större för- ändringar eller tillämpningssvårigheter när det gäller tv-sändningar.

AV-direktivet innebär dock en helt ny reglering för leverantörer av be- ställ-tv. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV kan kriterierna för jurisdiktion bli svåra att tillämpa på beställ-tv, i synnerhet på sändningar som tillhandahålls via Internet. Skälet är att leverantörer av beställ-tv, i jämförelse med traditionella programföretag, torde kunna förekomma i betydligt större omfattning och med en mer spridd företagsstruktur. Det är därför nämndens bedömning att reglerna om jurisdiktion kommer att ge upphov till andra och mer komplicerade frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv-sändningar.

Regeringen har viss förståelse för nämndens bedömning men anser att framtiden får utvisa om de nya reglerna om jurisdiktion ger upphov till andra frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv- sändningar. Det är viktigt att Europeiska kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området. I denna del kan också nämnas att enligt AV-direktivet ska kommissionen senast den 19 december 2011 och därefter vart tredje år till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén överlämna en rapport om tillämpningen av direktivet och vid behov utarbeta ytterligare förslag för att anpassa det till utvecklingen i fråga om audiovisuella medietjäns- ter (artikel 26).

6.4Säkerställande av fri mottagning

Regeringens bedömning: De möjligheter som ges i AV-direktivet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tv-sändningar och be- ställ-tv från andra medlemsstater bör inte utnyttjas.

112

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.	Prop. 2009/10:115
Remissinstanserna: De remissinstanser som yttrat sig delar utredning-
ens bedömning eller lämnar den utan erinran.
Skälen för regeringens bedömning: AV-direktivet bygger, i likhet
med tv-direktivet, på principen om fri rörlighet för tjänster. Enligt AV-
direktivet ska medlemsstaterna säkerställa fri mottagning och de får inte
begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medie-
tjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under områden för
direktivet (artikel 2a.1). Från denna huvudregel finns dock vissa undan-
tag. Undantagen är olika för tv-sändningar och beställ-tv.
När det gäller tv-sändningar innebär AV-direktivet inte någon ändring
i sak i förhållande till tv-direktivet. En medlemsstat har rätt att tillfälligt
begränsa rätten till fri mottagning och vidaresändning av en tv-sändning
från en annan medlemsstat under vissa särskilt angivna förutsättningar
(artikel 2a.2). Det krävs att en tv-sändning som kommer från en annan
medlemsstat uppenbarligen, allvarligt och grovt överträder vissa be-
stämmelser i direktivet till skydd av underåriga respektive förbud mot
program som kan uppamma till hat på grund av ras, kön, religion eller
nationalitet.
En nyhet i AV-direktivet är alltså att möjligheten att avvika från prin-
cipen om fri mottagning även omfattar beställ-tv. Medlemsstaterna får
avvika från principen under vissa i direktivet angivna förutsättningar.
Den fria rörligheten för beställ-tv får i huvudsak begränsas av samma
skäl som tv-sändningar. Dessutom får rätten till fri mottagning och vida-
resändning av beställ-tv begränsas om det är nödvändigt med hänsyn till
allmän ordning, skydd av folkhälsan, allmän säkerhet eller skydd för
konsumenter (artikel 2a.4).
I samband med att tv-direktivet genomfördes i svensk rätt gjordes be-
dömningen att det fanns starka skäl som talade emot att utnyttja möjlig-
heten att tillfälligt begränsa mottagningen eller vidaresändningen av tv-
sändningar. Bland annat anfördes att ett ingripande i yttrande- och infor-
mationsfriheten endast får ske på så sätt att åtgärden står i rimlig propor-
tion till den gärning som ska hindras (prop. 1992/93:75 s. 25 f.). Dessut-
om konstaterades att det är en mycket drastisk åtgärd att stoppa en tv-
sändning och att man i övrigt i huvudsak har avstått från att begagna sig
av en sådan åtgärd när det gäller lagstiftning som reglerar tv-sändningar.
Även om utbudet av tv-sändningar har ökat kraftigt sedan tv-
direktivets regler införlivades i svensk rätt anser regeringen att det inte
har kommit fram någonting som nu motiverar en annan bedömning.
Någon möjlighet att begränsa fri mottagning och vidaresändning av tv-
sändningar eller beställ-tv från andra medlemsstater bör därför inte infö-
ras. Denna bedömning gäller alltså även för beställ-tv.

6.5	Samarbete mellan EES-staters myndigheter

Regeringens förslag: I radio- och tv-lagen införs en bestämmelse om att
en behörig myndighet i Sverige får kontakta en behörig myndighet i en
annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i
den andra EES-staten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är
riktad mot Sverige och strider mot de svenska bestämmelserna om re-		113

klam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelserna. Om programföretaget inte följer uppmaningen får myndigheten i Sverige vidta åtgärder mot programföretaget om programföretaget, i fråga har etablerat sig i det andra landet i syfte att kringgå de strängare bestämmel- ser som skulle ha gällt om det hade varit etablerat i Sverige. Myndighe- ten får inte vidta åtgärderna förrän den har underrättat Europeiska kom- missionen och den berörda medlemsstaten samt kommissionen har fast- ställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten.

En behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i en an- nan EES-stat har lämnat en motiverad begäran, uppmana ett programfö- retag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestäm- melser om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvud- sakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

Ett beslut av en behörig myndighet i Sverige om att inte vidta några åt- gärder med anledning av en begäran om samarbete från en behörig myn- dighet i en annan EES-stat får inte överklagas.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens.

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker utred- ningens förslag eller lämnar dem utan erinran. Några instanser menar dock att bestämmelserna i praktiken kommer att få begränsad betydelse alternativt bli svåra att tillämpa. Granskningsnämnden för radio och TV anser att ett samarbetsförfarande bör begränsas till fall där överträdelsen kan betraktas som väsentlig. Vidare bör det framgå att beslut om att åt- gärder inte ska vidtas med anledning av en annan medlemsstats begäran om samarbete inte kan överklagas. Konsumentver- ket/Konsumentombudsmannen menar att det för att förenkla prövningen bör föreskrivas vad en motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV- direktivet ska innehålla. För att föreslagna bestämmelser om samarbete ska kunna tillämpas måste enligt SES Sirius motsvarande bestämmelse om jurisdiktion i radio- och TV-lagen avskaffas. Enligt Yttrandefrihets- kommittén bör det i radio- och tv-lagen införas ett tillägg med innebörd att uppmaningen inte får strida mot 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihets- grundlagen.

Bakgrund

AV-direktivet

En nyhet i AV-direktivet är bestämmelserna om samarbete mellan med- lemsstaterna (artikel 3.2–3.5). Artikeln avser de fall där ett programföre- tag riktar sina sändningar till en annan medlemsstat än den där företaget är etablerat och den medlemsstaten till vilken sändningarna riktas har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade eller strängare regler i allmänhetens intresse än vad som följer av direktivets minimiregler. Med programföretag avses en leverantör av medietjänster som tillhandahåller

Prop. 2009/10:115

114

tv-sändningar (artikel 1 f) i AV-direktivet. Det innebär att bestämmelser- Prop. 2009/10:115 na om samarbete inte är tillämpliga på beställ-tv.

Begreppet bestämmelser i allmänhetens intresse har utvecklats av Eu- ropeiska unionens domstol och avser bland annat bestämmelser om kon- sumentskydd, skydd av minderåriga och kulturpolitik (jfr skäl 32 till AV- direktivet).

Enligt artikel 3.2 i AV-direktivet får den medlemsstat som tar emot sändningarna (mottagarstaten) ta kontakt med den medlemsstat som har jurisdiktion (sändarstaten) för att försöka få en lösning på eventuella problem. Om mottagarstaten kommer med en motiverad begäran, är sändarstaten skyldig att i sin tur begära att programföretaget följer de aktuella nationella bestämmelserna.

Sändarstaten är skyldig att inom två månader informera mottagarstaten om resultatet av den begäran som framställts till programföretaget. Båda medlemsstaterna kan också begära att kommissionens kontaktkommitté, som regleras i artikel 23a i AV-direktivet, ska undersöka fallet.

Om mottagarstaten inte är nöjd med resultatet som uppnåtts efter sän- darstatens begäran hos ett programföretag, får mottagarstaten vidta lämp- liga åtgärder mot programföretaget enligt vissa angivna villkor (artikel 3.3–3.5 i AV-direktivet). För det första ska programföretaget ha etablerat sig i den andra medlemsstaten i syfte att kringgå de striktare bestämmel- serna i mottagarstaten. Innan åtgärder vidtas måste också Europeiska kommissionen och sändarstaten underrättas och kommissionen ha fast- ställt att åtgärderna är förenliga med unionsrätten. Kommissionen har tre månader på sig att göra en sådan prövning. Om kommissionen anser att föreslagna åtgärder inte är förenliga med unionsrätten får mottagarstaten inte vidta åtgärderna.

Gällande rätt

Bortsett från jurisdiktionsbestämmelsen i 1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen saknas i svensk rätt regler av det slag som aktualiseras i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Yttrandefrihetsgrundlagen är tillämplig på alla tv-sändningar som utgår från Sverige. Genom vanlig lag får dock föreskrivas om undantag från grundlagen avseende sändningar som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Ett sådant undantag får emellertid inte avse reglerna om meddelar- och an- skaffarfrihet och om förbud mot censur. Denna möjlighet har utnyttjats i 3 kap. 11 § lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförord- ningens och yttrandefrihetsgrundlagens område (tillämpningslagen). I paragrafens andra stycke föreskrivs i fråga om trådlösa sändningar om undantag från yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde för pro- gram som sänds av andra än svenska programföretag och som inte är avsedda att tas emot i Sverige.

115

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:115

Sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige

Sverige har i vissa hänseenden valt att ha mer långtgående eller strängare bestämmelser i nationell rätt än tv-direktivets minimiregler. I svensk rätt finns bestämmelser om förbud mot reklam riktad till barn, förbud mot att omge eller avbryta barnprogram med reklam och ett totalförbud mot alkoholreklam. I likhet med AV-utredningen anser regeringen att det i dessa fall är fråga om sådana bestämmelser i allmänhetens intresse som avses i artikel 3.2 i AV-direktivet. Direktivet gör det således möjligt för Sverige att hävda dessa bestämmelser mot programföretag etablerade i andra EES-stater som riktar sina tv-sändningar mot Sverige.

En mottagarstat anses enligt Europeiska unionens domstols praxis ha jurisdiktion i de fall då ett programföretag har etablerat sig i en annan medlemsstat i syfte att kringgå mottagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.

Genom artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet kodifieras domstolens praxis om kringgående samtidigt som ett särskilt förfarande läggs fast som medlemsstaterna ska följa innan åtgärder vidtas mot ett programföretag som inte följer de mer långtgående eller strängare reglerna och som om- fattas av en annan stats jurisdiktion. Förfarandet innebär att de berörda medlemsstaterna ska samarbeta och försöka få programföretaget att på frivillig väg följa mottagarstatens regler. Om detta inte ger resultat får mottagarstaten vidta åtgärder, under förutsättning bland annat att kom- missionen har godkänt planerade åtgärder.

En behörig myndighet får dock endast vidta åtgärder mot ett program- företag under en annan EES-stats jurisdiktion i de fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör möjligheten för en behörig myndighet att inleda ett samarbetsförfarande i syfte att eventuellt vidta vissa åtgärder begränsas till fall där överträdelsen av svenska regler kan betraktas som väsentlig i förhållande till dess art och omfattning.

Frågan om att eventuellt begränsa behörig myndighets möjlighet att in- leda ett samarbetsförfarande har inte utretts av AV-utredningen. Det saknas således underlag för att i detta ärende ta ställning i frågan. Vidare kan noteras att föreslagen författningstext innebär att myndigheten får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat. Det är alltså myn- digheten som avgör i vilka fall detta är lämpligt.

Sammantaget anser regeringen i likhet med AV-utredningen att det i radio- och tv-lagen bör införas en bestämmelse om att en behörig myn- dighet i Sverige får kontakta en behörig myndighet i en annan EES-stat för att uppmana ett programföretag, som är etablerat i den andra EES- staten och vars tv-sändning helt eller huvudsakligen är riktad mot Sveri- ge och som strider mot bestämmelserna om förbud mot reklam riktad till barn eller om alkoholreklam, att följa bestämmelsen. Om programföreta- get inte följer uppmaningen får myndigheten vidta åtgärder mot program- företaget enligt vissa bestämmelser i marknadsföringslagen bara om de förutsättningar som anges i artikel 3.3–3.5 i AV-direktivet är uppfyllda.

116

Regeringen avser att ge de statliga myndigheter som har till uppgift att utöva tillsyn över aktuella nationella bestämmelser behörighet att agera enligt de föreslagna bestämmelserna.

Granskningsnämnden för radio och TV har bland annat till uppgift att utöva tillsyn över efterlevnaden av regler för sändningarnas innehåll i fråga om ljudradio- och tv-sändningar till allmänheten. I avsnitt 14 före- slås att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. I stället anser regeringen att myndigheternas uppgifter ska tas över av en ny myndighet, Myndigheten för radio och tv. Fördelningen av tillsynsansvaret mellan myndigheten och det särskilda beslutsorganet granskningsnämnden för radio och tv behandlas i avsnitt 14.4.1. Konsu- mentombudsmannen övervakar att tv-sändningar inte strider mot reglerna om barn- och alkoholreklam.

Granskningsnämnden för radio och TV har också till uppgift att följa innehållet i utländska ljudradio- och tv-sändningar som riktas till den svenska allmänheten (1 § förordningen (2007:1183) med instruktion för Granskningsnämnden för radio och TV). Genom att följa innehållet i utländska sändningar kan nämnden fånga upp sådant som strider mot svenska regler som är strängare än direktivets, t.ex. reglerna om förbud mot barnreklam, men som en annan myndighet har tillsyn över. För att utnyttja de möjligheter som finns att samarbeta med andra EES-stater och som AV-direktivet öppnar för, bör behörig myndighet också få till uppgift att informera andra tillsynsmyndigheter om sändningar som kommer från andra EES-stater och som strider mot de strängare svenska reglerna.

I radio- och tv-lagen bör införas en upplysningsbestämmelse om att re- geringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar när- mare föreskrifter om samarbetet mellan myndigheterna.

Granskningsnämnden för radio och TV efterlyser kriterier för att kunna fastställa om en etablering i utlandet har skett i syfte att kringgå svenska bestämmelser. Enligt nämnden torde det vara svårt att visa att en etable- ring har skett i en annan medlemsstat för att kringgå svensk jurisdiktion.

I 1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen finns en bestämmelse om svensk jurisdiktion när den som bedriver sändningsverksamhet, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvudsakligen riktar sig till Sverige. Bestämmelsen är en kodifiering av Europeiska unionens domstols praxis (prop. 1997/98:184 s. 33). Av domstolens praxis följer att en medlemsstat har rätt att vidta åtgärder som syftar till att förhindra att vissa av dess medborgare på ett otillbörligt sätt försöker undandra sig den nationella lagstiftningen genom att använda sig av de möjligheter som ges i EUF-fördraget och att medborgarna inte har rätt att åberopa bestämmelser i unionsrätten när det är fråga om missbruk eller bedrägeri.

Med den föreslagna bestämmelsen om samarbete och skyldigheten för statliga förvaltningsmyndigheter och domstolar att följa praxis från Eu- ropeiska unionens domstol är det enligt regeringen inte längre nödvän- digt med en reglering i denna del. Regeringen föreslår därför att bestäm- melsen om jurisdiktion i 1 kap. 2 § andra stycket radio- och TV-lagen inte ska få någon motsvarighet i den nya radio- och tv-lagen.

Prop. 2009/10:115

117

Sändningar som utgår från Sverige	Prop. 2009/10:115
I radio- och TV-lagen finns det inte några bestämmelser som ålägger
inhemska myndigheter att agera om ett programföretag under svensk
jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan EES-stat och
den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida med hän-
visning till att tv-sändningarna bryter mot mottagarstatens strängare
lagstiftning. Någon på unionsrätten grundad skyldighet att agera i sådana
fall har inte heller funnits tidigare.
Genom artikel 3.2 i AV-direktivet införs emellertid en skyldighet för
medlemsstaternas myndigheter att samarbeta i vissa gränsöverskridande
frågor. Samarbetet syftar till att lösa de problem som kan uppstå i de fall
då ett programföretag sänder program som riktas mot en annan EES-stats
territorium. I förhållande till programföretaget kräver direktivet inte
något mer än att sändarstaten ska begära att programföretaget följer mot-
tagarstatens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse.
Ett problem med att införa en sådan skyldighet som AV-direktivet fö-
reskriver är att det inte går att på förhand överblicka vilka utländska
bestämmelser som en svensk behörig myndighet kan behöva uppmana ett
programföretag som är etablerat i Sverige att följa. Även om det inte
kommer att bli fråga om andra åtgärder från myndighetens sida än att
uppmana programföretaget att frivilligt följa den andra EES-statens
strängare bestämmelser i allmänhetens intresse, får införandet av en
sådan skyldighet för myndigheten inte komma i konflikt med yttrandefri-
hetsgrundlagen.
Utgångspunkten i yttrandefrihetsgrundlagen är att alla sändningar av
tv-program som utgår från Sverige, oberoende av om de är avsedda att
tas emot här eller utomlands, omfattas av grundlagsskyddet. När det
gäller program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utomlands
finns det emellertid en möjlighet att, med undantag för meddelar- och
anskaffarfriheten och förbudet mot censur, undanta dem från grundlagens
tillämpningsområde (1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen).
För sådana tv-sändningar som helt eller i huvudsak är avsedda att tas
emot i utlandet kan en bestämmelse om samarbete i enlighet med AV-
direktivet således införas.
Bestämmelsen om samarbete innebär samtidigt att det grundlagsskyd-
dade området kommer att begränsas i den omfattning som anges där.
Beträffande utländska programföretag saknas redan i dag grundlagsskydd
för trådlösa sändningar av program som inte är avsedda att tas emot i
Sverige (se 3 kap. 11 § andra stycket tillämpningslagen). Samarbetet
gäller sådana sändningar som i och för sig utgår från Sverige, men där
sändningarna i huvudsak inte är avsedda för en svensk publik. Det finns
således från ett svenskt perspektiv inte några starka yttrandefrihetsrättsli-
ga intressen som hindrar att AV-direktivet kan genomföras i denna del.
Det ingrepp i yttrandefriheten som det är fråga om inskränker sig dessut-
om till en uppmaning från den svenska myndigheten till programföreta-
get att följa de bestämmelser som en annan EES-stat har infört, och det
rör sig bara om regler som har till syfte att värna tjänster i allmänhetens
intresse. Samtidigt är det självklart att myndigheten inte får medverka till
att konflikt med reglerna om meddelar- och anskaffarfrihet och om för-
	118

budet mot censur uppkommer. En bestämmelse om samarbete i linje med vad som anges i AV-direktivet kan och bör således införas.

Om en behörig myndighet i en annan EES-stat lämnar en begäran till en behörig myndighet i Sverige i enlighet med artikel 3.2 i AV-direktivet bör den svenska myndigheten till att börja med pröva om de grund- läggande förutsättningarna i artikeln är uppfyllda. Myndigheten ska såle- des bedöma om det rör sig om ett programföretag under svensk jurisdik- tion och om det företaget tillhandahåller är en tv-sändning som helt eller huvudsakligen riktar sig mot den begärande statens territorium. Dessut- om bör myndigheten bedöma om den aktuella bestämmelsen kan anses vara en bestämmelse som verkligen är i allmänhetens intresse och som är mer långtgående än direktivets minimibestämmelser. Om samtliga dessa förutsättningar bedöms vara uppfyllda bör myndigheten vända sig till programföretaget med en uppmaning om att det ska följa den aktuella bestämmelsen. Myndigheten bör därefter redovisa programföretagets inställning till uppmaningen till den EES-stat som framställt begäran.

Som flera remissinstanser påtalat är det redovisade förfarandet nytt och obeprövat på det yttrandefrihetsrättsliga området. Det finns därför anled- ning att gå fram med viss försiktighet. Med hänsyn därtill bör inte heller någon ytterligare åtgärd från en behörig myndighets sida kunna vidtas mot programföretaget för den händelse företaget inte följer uppmaning- en.

För att genomföra AV-direktivet i denna del bör en bestämmelse infö- ras i radio- och tv-lagen om att en behörig myndighet i Sverige ska, om en behörig myndighet i annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV-direktivet, uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser, om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller hu- vudsakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens in- tresse som är mer långtgående än AV-direktivets minimibestämmelser.

En motiverad begäran enligt artikel 3.2 i AV-direktivet ska innehålla uppgifter så att behörig myndighet kan göra en prövning i enlighet med föreslagen bestämmelse. Någon närmare reglering i denna del synes inte nödvändig.

Enligt Yttrandefrihetskommittén bör i radio- och tv-lagen införas ett tillägg om att en uppmaning till ett programföretag inte får avse en be- stämmelse som strider mot 1 kap. 2 eller 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen.

Redan av yttrandefrihetsgrundlagen följer att en myndighet inte får medverka i en situation som kan komma i konflikt med bestämmelserna om meddelar- och anskaffarfriheten och om förbudet mot censur i yttran- defrihetsgrundlagen. Regeringen anser därför att ett tillägg i enlighet med Yttrandefrihetskommitténs förslag inte behövs. Däremot bör det i radio- och tv-lagen införas en upplysningsbestämmelse där det hänvisas till aktuella bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen.

Som nämnts ovan följer det av AV-direktivet att den behöriga myndig- heten i Sverige senast två månader från det att den tog emot begäran ska underrätta den behöriga myndigheten i den andra EES-staten om vidtag- na åtgärder och om resultatet därav. Närmare bestämmelser om detta bör meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Dessutom avser regeringen att ge behöriga myndigheter behörighet att

Prop. 2009/10:115

119

agera enligt de föreslagna bestämmelserna. I radio- och tv-lagen bör dock Prop. 2009/10:115 som redovisats tidigare införas en upplysningsbestämmelse om att reger-

ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om samarbetet mellan myndigheterna.

I radio- och TV-lagen finns bestämmelser om vilka beslut av Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV som går att överklaga. Om det inte särskilt anges i lagen att ett beslut är överklagbart kan det inte överklagas. Som redovisats ovan föreslås i avsnitt 14 att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV av- vecklas. Regeringen gör bedömningen att myndigheternas verksamheter ska tas över av Myndigheten för radio och tv. Fördelningen av tillsynsan- svaret mellan myndigheten och den till myndigheten knutna gransk- ningsnämnden för radio och tv behandlas i avsnitt 14.4.1. Ett beslut som innebär att myndigheten inte vidtar någon åtgärd med anledning av en annan medlemsstats begäran om samarbete bör inte kunna överklagas. Principen att beslutet inte är överklagbart bör även gälla hos övriga svenska tillsynsmyndigheter som kan få en begäran om samarbete och vilkas tillsynsuppdrag inte regleras i radio- och tv-lagen.

6.6Information om programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv

Regeringens förslag: Programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

–namnet på leverantören av medietjänster,

–den geografiska adress där leverantören är etablerad,

–uppgifter om leverantören, inklusive e-postadress eller webbplats,

och

–uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker utred-

ningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. Enligt Gransknings- nämnden för radio och TV bör det finnas en sanktion kopplad till kravet på information. TeliaSonera AB anser att ansvarsfördelningen är oklar mellan programföretag som tillhandahåller program för beställ-tv och leverantörer av beställ-tv. Enligt TeliaSonera är det dessutom oklart om enbart tv-program som tillhandahålls via beställ-tv ska omfattas av re- gleringen eller om regleringen också ska omfatta uthyrning av filmer via tv:n.

Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 3a i AV-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att leverantörer av audiovisuella medietjäns- ter under deras jurisdiktion sörjer för att mottagarna av deras tjänster hela tiden har direkt tillgång till åtminstone följande information, vilken ska vara lättillgänglig:

–Namnet på leverantören av medietjänster.

–Den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etable-

rad.

120

–Uppgifter om leverantören av medietjänster, inbegripet dennes e- postadress eller webbplats, så att det snabbt och effektivt går att få direkt kontakt med denne.

–I tillämpliga fall behöriga kontroll- och övervakningsorgan.

Kravet på information gäller både för dem som tillhandahåller tv- sändningar, dvs. programföretag, och för dem som tillhandahåller eller levererar beställ-tv (jfr artikel 1 d och 1 f i AV-direktivet). Den närmare innebörden av begreppen beställ-tv och leverantör av medietjänster framgår av avsnitt 6.2.

Syftet med artikel 3a i direktivet är att mottagare av audiovisuella me- dietjänster smidigt och direkt ska få tillgång till information om leveran- törer av medietjänster. Bestämmelsen anger inte hur informationen ska hållas tillgänglig utan lämnar över till medlemsstaterna att bestämma de praktiska detaljerna.

Yttrandefrihetsgrundlagen innehåller vissa bestämmelser om namn på databaser och uppgifter om utgivare. Sålunda ska databaser ha ett namn (1 kap. 9 § femte stycket yttrandefrihetsgrundlagen). Närmare bestäm- melser om sådana namn meddelas, enligt samma lagrum, i lag. Enligt 4 kap. 4 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen ska uppgift om utgivare av radioprogram hållas tillgänglig för allmänheten enligt vad som närma- re föreskrivs i lag. Med radioprogram avses tv-program och ljudradio- program. Bestämmelser om utgivare av radioprogram m.m. ges i 3 kap. tillämpningslagen.

När informationen lämnas enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetslagen (den s.k. databasregeln) ska uppgift om verksamhetens namn och utgivare och vem som har utsett denne lämnas. Uppgifterna ska vara lättillgängliga och tydliga samt anges i anslutning till varandra (3 kap. 26 § tillämp- ningslagen). Kravet på lättillgänglighet innebär att det ska vara enkelt att hitta uppgifterna (prop. 2001/02:74 s. 109). Av motiven följer vidare att det är lämpligt att uppgifterna anges på den ”sida” som presenterar data- basen och som i regel först möter en användare. Namnet på databasen ska innehålla databasens domännamn eller motsvarande uppgift (3 kap. 18 § och 19 § andra stycket tillämpningslagen).

I 6 kap. 9 § radio- och TV-lagen finns en bestämmelse som har ett lik- artat syfte som artikel 3a i AV-direktivet. Enligt bestämmelsen ska den som sänder tv-program använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och TV-verket. Sändningsbeteckningen måste ha särskiljningsförmåga och den ska i regel anges minst en gång varje sändningstimme.

För beställ-tv som omfattas av databasregeln gäller enligt 3 kap. 26 § tillämpningslagen en skyldighet att vid varje tillhandahållande lämna uppgift om verksamhetens namn och utgivare samt vem som har utsett denne. Därutöver ställer e-handelslagen krav på att den som tillhandahål- ler beställ-tv lämnar information som gör det möjligt att kontakta tjänste- leverantören.

Regeringen anser att den information som ska lämnas enligt yttrande- frihetsgrundlagen, tillämpningslagen, radio- och TV-lagen och e- handelslagen inte är tillräcklig för att mottagare av audiovisuella medie- tjänster ska kunna ta direkt kontakt med leverantörer av medietjänster eller för att få information om behöriga kontroll- eller övervakningsor-

Prop. 2009/10:115

121

gan. Befintliga nationella bestämmelser uppfyller alltså inte fullt ut kra- ven i artikel 3a i AV-direktivet.

Ett sätt att lämna den i direktivet förskrivna informationen i tv- sändningar är naturligtvis att lämna den i samma form som sändningarna. Informationen utgör då ett program i yttrandefrihetsgrundlagens mening och träffas därmed av reglerna i 3 kap. yttrandefrihetsgrundlagen.

En skyldighet att lämna den aktuella informationen i trådsändning skulle därmed komma i konflikt med 3 kap. 1 och 4 §§ yttrandefrihets- grundlagen. Däremot lämnar 3 kap. 2 § samma lag en möjlighet att åläg- ga ett programföretag som sänder på något annat sätt än genom tråd en sådan informationsskyldighet, eftersom en sådan skyldighet måste anses förenlig med bestämmelserna i 2 kap. 12 § andra–femte styckena och 13 § regeringsformen.

Informationskravet i AV-direktivet gäller alla tv-sändningar, oavsett om de sänds genom etern eller tråd. Om informationskravet utformas så att det ska fullgöras i tv-sändning och avse alla sändningar skulle det som ovan nämnts inte vara förenligt med yttrandefrihetsgrundlagens bestäm- melser.

AV-direktivet ställer dock inte några andra krav på informationsläm- nandet än att mottagarna av audiovisuella medietjänster hela tiden ska ha tillgång till den föreskrivna informationen och att den ska vara lättill- gänglig, alltså inte på att t.ex. informationen ska lämnas i en tv-sändning. Regeringen anser därför att det bör vara tillräckligt att föreskriva att programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv ska lämna den i direktivet föreskrivna informationen, att informationen ska lämnas så att mottagare enkelt har tillgång till informationen och i övrigt lämna över till programföretagen och leverantörerna att bestämma på vilket sätt det ska ske. De kan då välja att lämna informationen på så sätt att den alltid kan hämtas i en sändning på tv-skärmen eller att lämna den på något annat sätt, t.ex. på företagets webbplats.

Sammantaget anser regeringen således att det i radio- och tv-lagen bör införas en bestämmelse om att programföretag som sänder tv och leve- rantörer av beställ-tv ska se till att mottagare av deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till namnet på leverantören av medietjänster, den geografiska adress där leverantören är etablerad, uppgifter om leve- rantören, inklusive dess e-postadress eller webbplats och uppgift om behörig tillsynsmyndighet.

Som redovisas ovan motsvarar e-handelslagen inte fullt ut vad som krävs för att genomföra artikel 3a i AV-direktivet. Dessutom innehåller lagen krav på information i andra avseenden än vad som följer av direk- tivet. På sätt som AV-utredningen föreslagit bör det i radio- och tv-lagen införas en upplysning om att 8 § e-handelslagen även gäller för leveran- törer av beställ-tv. På motsvarande sätt bör i e-handelslagen finnas en hänvisning till radio- och tv-lagen.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det finnas en sank- tion kopplad till föreslagen bestämmelse om krav på information.

Det finns enligt regeringen i och för sig inga rättsliga hinder mot att koppla en sanktion till bestämmelsen om krav på information. Något förslag om detta har emellertid inte lämnats av AV-utredningen. Det saknas således underlag för att nu ta ställning i den frågan.

Prop. 2009/10:115

122

6.7

Krav på innehållet

Prop. 2009/10:115

6.7.1Innehåll som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet

Regeringens förslag: Den s.k. demokratibestämmelsen utvidgas till att även omfatta den som tillhandahåller beställ-tv.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-
redningens förslag eller lämnar det utan invändning. Granskningsnämn-
den för radio och TV är tveksam till utredningens slutsats att demokrati-
bestämmelsen bidrar till ett förbud i beställ-tv mot sändningar som inne-
håller något som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller natio-
nalitet. Nämnden anför att demokratibestämmelsen avser programverk-
samheten som helhet och inte kan tillämpas på enstaka sändningar samt
att bestämmelsen endast kan sanktioneras genom återkallelse av tillstånd
vilket inte är en möjlighet när det gäller beställ-tv.
Skälen för regeringens förslag: Tv-direktivets bestämmelse om att
medlemsstaterna ska säkerställa att tv-sändningarna inte innehåller något
som uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet har
genom AV-direktivet utvidgats till att omfatta alla audiovisuella medie-
tjänster (artikel 3b).
Bestämmelsen i tv-direktivet har ansetts genomförd i Sverige genom
straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp och den s.k. demokratibe-
stämmelsen i radio- och TV-lagen.
Enligt 16 kap. 8 § brottsbalken döms den som i uttalande eller i något
annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folk-
grupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hud-
färg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell lägg-
ning för hets mot folkgrupp.
Hets mot folkgrupp är även ett yttrandefrihetsbrott (5 kap. 1 § yttrande-
frihetsgrundlagen). Straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp gäller
alltså oavsett på vilket sätt och i vilket medium brottet begås. Det spelar
ingen roll om brottet begås i en tv-sändning, genom beställ-tv eller på
något annat sätt. Som AV-utredningen konstaterat tillgodoses kraven i
artikel 3b i AV-direktivet därför till övervägande del av nämnda be-
stämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmel-
serna tar dock inte hand om kravet i AV-direktivet att audiovisuella me-
dietjänster inte får innehålla något som uppammar hat grundat på kön.
Demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen gäller för
alla tv-sändningar som omfattas av lagen, dvs. även trådsändningar (jfr
1 kap. 1 och 3 §§ radio- och TV-lagen samt prop. 1995/96:160 s. 62 ff.,
93 och 171). Enligt bestämmelsen ska den som sänder tv-program se till
att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska stats-
skickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den
enskilda människans frihet och värdighet. Bestämmelsen omfattar även
det som sänds under annonstid i tv (prop. 1990/91:149 s. 85).
Demokratibestämmelsen infördes dels för att lagstiftaren ansåg att det
fanns ett inhemskt behov, dels för att tv-direktivet krävde det. Lagstifta-
ren har konsekvent ansett att demokratibestämmelsen tillsammans med	123
	123

reglerna om hets mot folkgrupp tillgodoser de allmänna krav som ställs i Prop. 2009/10:115 tv-direktivet på att sändningar inte får innehålla något som uppammar hat

grundat på ras, kön, religion eller nationalitet.

Regeringen anser att samma synsätt som lagstiftaren har haft i fråga om tv-sändningar bör anläggas i fråga om beställ-tv. Även den som leve- rerar beställ-tv tillhandahåller tv-program (jfr artikel 1 g) i AV- direktivet). Till skillnad mot tv-sändningar där programmen tillhanda- hålls för samtidigt tittande enligt en programtablå, tillhandahålls pro- grammen i beställ-tv efter begäran av mottagaren ur en katalog med program som valts ut av leverantören av beställ-tv. Det är svårt att se att det skulle finnas någon principiell eller praktisk skillnad mellan de olika tjänsterna när det gäller programverksamheten. Om beställ-tv tillhanda- hålls via Internet kan den vara en trådsändning. Frågan är då om reglerna om trådsändningar i yttrandefrihetsgrundlagen kan anses tillåta att demo- kratibestämmelsen i radio- och TV-lagen blir tillämplig på beställ-tv som sänds i tråd. Som tidigare nämnts avser demokratibestämmelsen pro- gramverksamheten i dess helhet och den gäller även för trådsändningar. Överträdelse av bestämmelsen kan leda till återkallelse av sändningstill- ståndet om tillståndshavaren väsentligt har brutit mot reglerna (11 kap. 2 § radio- och TV-lagen). Eftersom sändning genom tråd inte kräver till- stånd är en sådan sanktion inte möjlig. Demokratibestämmelsen gäller dock redan i dag för trådsändningar och det kan inte anses möta hinder mot att göra demokratibestämmelsen tillämplig också på beställ-tv. Det finns också skäl att låta demokratibestämmelsen gälla även beställ-tv. Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar det inte. Även om bestämmelsen inte alltid kan sanktioneras är det en viktig markering. Mot denna bakgrund bör demokratibestämmelsen avse även beställ-tv.

6.7.2Skydd av minderåriga

Regeringens förslag: Program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Barnombudsman- nen är i stort positiv till utredningens förslag men, anser att det har brister när det gäller minderårigas rätt till skydd mot våldsskildring och porno- grafisk framställning. Enligt ombudsmannen bör förslaget skärpas i flera avseenden – utöver vad direktivet föreskriver och i linje med barnkon- ventionen och praxis från Granskningsnämnden för radio och TV – både vad avser tv-sändningar och beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV, Sveriges Television (SVT), TV4 AB och Sveriges Utbildningsra- dio (UR) anser att det finns praktiska och tekniska problem med försla- get. Nämnden påpekar att den måste avgöra om sådana tekniska spärrar som ska hindra att barn tar del av programmet är tillräckligt effektiva för

124

att fylla sin funktion samt att sådana bedömningar ligger vid sidan om Prop. 2009/10:115 nämndens huvudsakliga uppdrag och kompetensområde.

Bakgrund

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar är oförändrad genom AV-direktivet. Medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att tv-sändningar från programföretag inom respektive stats jurisdiktion inte innehåller program som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos underåriga, särskilt program som innehåller pornografi eller meningslöst våld (artikel 22).

Därutöver gäller att åtgärderna ska utsträckas till att gälla andra pro- gram som kan bedömas skada den fysiska, mentala eller moraliska ut- vecklingen hos underåriga, utom då det kan anses säkert, genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder, att de underåriga inom sänd- ningsområdet normalt inte hör eller ser sådana sändningar. Om sådana program sänds i okodad form ska medlemsstaterna dessutom se till att de föregås av en akustisk varning eller att de markeras med en visuell sym- bol under hela sändningstiden.

Genom AV-direktivet har det införts en ny bestämmelse om skydd av minderåriga när det gäller beställ-tv.

Enligt artikel 3h i direktivet ska medlemsstaterna vidta lämpliga åtgär- der för att se till att audiovisuella medietjänster på begäran som tillhan- dahålls av leverantörer av medietjänster under deras jurisdiktion och som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser sådana tjänster.

Tv-direktivets bestämmelse om skydd av underåriga vid tv-sändningar har ansetts genomförd i svensk rätt dels genom bestämmelserna om ytt- randefrihetsbrott i yttrandefrihetsgrundlagen, om barnpornografibrott, olaga våldsskildring, hets mot folkgrupp, uppvigling och förledande av ungdom i brottsbalken, dels genom bestämmelserna om sändning av våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär i radio- och TV-lagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 95). Enligt 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen får pro- gram med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn ser programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Skälen för regeringens förslag: I propositionen där förslag till nuva- rande radio- och TV-lag behandlades uttalades att program som här i landet innefattar bland annat barnpornografibrott och olaga våldsskild- ring torde vara sådana program som allvarligt kan skada minderåriga och att sådana sändningar är förbjudna enligt yttrandefrihetsgrundlagen och brottsbalken (prop. 1995/96:160 s. 95). I det sammanhanget pekades också på brotten uppvigling och hets mot folkgrupp. Vidare ansågs att bestämmelsen i tv-direktivet ska tolkas så att program som innehåller pornografi eller meningslöst våld av mindre allvarlig art kan godtas un- der förutsättning att sändningarna sker på ett sådant sätt att det är säkert

125

att minderåriga normalt inte ser eller hör programmen. Detta kunde ske genom val av sändningstid eller genom tekniska åtgärder.

Det saknas anledning att göra någon annan bedömning än den som ti- digare har gjorts när det gäller frågan om vad som allvarligt kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga. Ak- tuella bestämmelser i brottsbalken och i yttrandefrihetsgrundlagen är tillämpliga oavsett hur programmen distribueras. Detta innebär att pro- gram som allvarligt kan skada minderåriga och som tillhandahålls som beställ-tv redan i dag är förbjudna enligt brottsbalken och yttrandefri- hetsgrundlagen.

Som AV-utredningen konstaterat går alltså redan i denna del de svens- ka reglerna längre än vad AV-direktivet kräver i fråga om beställ-tv. Artikel 3h i direktivet innefattar nämligen bara ett krav på att sådana program ska tillhandahållas på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör eller ser dem. Eftersom AV-direktivet är ett minimidirektiv är det emellertid inget som hindrar att de svenska reglerna är mer långtgående eller strängare än direktivets bestämmelser. Det krävs dock att medlems- staten håller sig inom ramen för vad unionsrätten tillåter.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan skada och vad som ”bara” kan skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga är allt annat än tydlig. Det kan därför finnas anledning att överväga om inte en bestämmelse motsvarande den i radio- och TV-lagen om skyddet av minderåriga från skadligt programinnehåll vid tv-sändningar ska införas även när det gäller beställ-tv. Det är emellertid inte enbart gränsdrag- ningsproblem som talar för en sådan ordning. Det är svårt att hävda att intresset av att skydda minderåriga mot vissa skadliga program är större när programmen sänds linjärt i tv än när de tillhandahålls icke-linjärt i form av beställ-tv. Skydd av barn och unga tillhör sådana hänsyn som kan motivera en avvikelse från den fria rörligheten för varor och tjänster, så länge reglerna inte går längre än vad som är nödvändigt för att nå målet och reglerna verkar icke-diskriminerande. En regel av det slag som AV-utredningen föreslagit faller väl inom ramen för vad som är tillåtet enligt unionsrätten (jfr skäl 32 i AV-direktivet).

En sådan ordning överensstämmer också med 3 kap. 1 § andra stycket 4 yttrandefrihetsgrundlagen (jfr prop. 1995/96:160 s. 97). Beställ-tv som tillhandahålls via Internet kan vara en trådsändning och rätten att sända genom tråd får inskränkas endast i de fall som avses i 3 kap. 1 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Bestämmelsen ger möjlighet att med- dela föreskrifter om ingripanden mot fortsatt sändning av ett utbud som inriktas på våldsskildringar, pornografiska bilder och hets mot folkgrupp.

Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl talar för en enhet- lig ordning när det gäller skyddet av minderåriga från skadligt program- innehåll. Det bör därför i radio- och tv-lagen införas en bestämmelse för beställ-tv som motsvarar den som gäller för tv-sändningar. Enligt be- stämmelsen får program som tillhandahålls genom beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornografiska bilder inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Prop. 2009/10:115

126

Regeringen anser att detta utgör en lämplig avvägning mellan intresset Prop. 2009/10:115 av att upprätthålla en hög grad av medie- och yttrandefrihet och ett nöd-

vändigt skydd av minderåriga.

När det gäller frågan på vilket sätt beställ-tv med ovan angivet inne- håll ska kunna tillhandahållas ger skäl 45 till AV-direktivet god ledning. Som exempel nämns användningen av personliga identifieringsnummer (PIN-koder), filtersystem eller märkning. Vidare hänvisas i skäl 37 till direktivet till exempel på en rad möjliga åtgärder som anges i Europapar- lamentets och rådets rekommendation av den 20 december 2006 om skyddet av minderåriga och människans värdighet och om rätten till genmäle med avseende på konkurrenskraften hos den europeiska indu- strin för audiovisuella tjänster och nätverksbaserade informationstjänster (EUT L 378, 27.12.2006 s. 72.).

I denna del vill regeringen understryka att det i AV-direktivet endast ges exempel på metoder, t.ex. tekniska spärrar, som leverantörerna av beställ-tv kan använda och att det är behörig nationell tillsynsmyndighet som i varje enskilt ärende har att bedöma om de metoder som används är tillräckligt effektiva för att fylla sin funktion.

Regeringen har viss förståelse för de farhågor som Granskningsnämn- den för radio och TV ger uttryck för när det gäller kontrollfunktionen, men anser att framtiden får utvisa om förslaget leder till konkreta pro- blem. Det är viktigt att kommissionen och nationella tillsynsmyndigheter följer utvecklingen på området (se bland annat artikel 26 i AV- direktivet).

Avslutningsvis vill regeringen nämna att radio- och TV-lagen även in- nehåller andra regler som har till syfte att skydda barn och att regeringen föreslår att dessa bestämmelser ska utvidgas till att även omfatta beställ- tv (se bl.a. avsnitten 6.9 och 6.11).

6.7.3Främjande av europeiska produktioner

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung.

Den som tillhandahåller beställ-tv på annat sätt än genom tråd ska från och med år 2011 och därefter vart fjärde år till behörig myndighet redo- visa vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner.

Den nuvarande skyldigheten i radio- och TV-lagen för programföretag att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av pro- gram av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgö- ras vartannat år.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering-
ens.
Remissinstanserna: Flera remissinstanser ansluter sig till utredning-
ens förslag eller lämnar dem utan invändningar. C More Entertainment
anser att kraven på att tjänsterna ska ha något annat innehåll än vad som
efterfrågas av allmänheten inte är rimligt. Föreningen Sveriges Filmpro-	127

ducenter och Sveriges TV-producenter anser att kvoten för självständig produktion bör höjas till tjugofem procent, att en förutsättning för att räkna produktion som självständig är att produktionen ägs och förvaltas av producenten samt att andelen självständig produktion bör kontrolleras av behörig myndighet årligen och inte vartannat år. Granskningsnämn- den för radio och TV efterlyser anvisningar om vilka åtgärder nämnden förväntas vidta med den information som ges. Enligt Teaterförbundet bör förslagen förenas med tydliga incitament för att kunna förverkligas. TV4 AB (TV4) anser att bestämmelsen om främjandet av europeiska produk- tioner endast bör omfatta beställ-tv där det är praktiskt och tekniskt möj- ligt. Enligt TV4 bör begreppet särskilda skäl i nuvarande bestämmelse om tv-sändningar tas bort och ersättas med de kriterier som gäller för beställ-tv.

Skälen för regeringens förslag: Enligt tv-direktivet ska medlemssta- terna, där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, säkerställa att pro- gramföretagen reserverar en övervägande del av sin sändningstid för europeiska produktioner. Nyheter, sportevenemang, tävlingar och reklam omfattas inte av artikeln. AV-direktivet innehåller inte några ändringar i den delen.

När det gäller beställ-tv innehåller dock AV-direktivet en ny bestäm- melse (artikel 3i.1). Enligt den ska medlemsstaterna se till att leverantö- rer av sådana tjänster där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Sådant främjande kan bland annat avse det finansiella bidraget från såda- na tjänster till produktionen och förvärv av sändningsrätter till europeiska produktioner eller andelen och/eller framhävandet av europeiska produk- tioner i den programkatalog som erbjuds för beställ-tv. Vad som avses med europeiska produktioner framgår av artikel 1 n i i AV-direktivet.

Artikel 3i.1 i AV-direktivet innebär inte något krav på hur främjandet av europeiska produktioner ska ske. Vidare finns inte något absolut krav på främjande utan i direktivet anges endast att det ska ske där så är prak- tiskt möjligt och på lämpligt sätt.

Motiven till artikeln framgår av skäl 48 till AV-direktivet. Eftersom beställ-tv delvis kan komma att ersätta tv-sändningar bör sådana tjänster främja produktion och distribution av europeiska produktioner och på så sätt aktivt bidra till och främja den kulturella mångfalden. Som exempel på sådant stöd till europeiska produktioner anges, förutom ekonomiska bidrag, en minsta andel av europeiska produktioner i beställvideokatalo- ger eller en attraktiv presentation i elektroniska programguider.

Tv-direktivets bestämmelse om främjande av europeiska produktioner har genomförts i svensk rätt (6 kap. 8 § radio- och TV-lagen). För ett korrekt genomförande av AV-direktivet i svensk rätt krävs att nationell lagstiftning anpassas till direktivets bestämmelser om beställ-tv.

Leverantörer av beställ-tv kan antas ha olika förutsättningar att främja europeiska produktioner. Av betydelse är bland annat typ av program och till vilken publik som tjänsten huvudsakligen riktar sig. Behovet av olika former av stöd kan också variera över tiden. Regeringen anser att en bestämmelse som närmare anger på vilket sätt främjandet ska ske kan innebära svårigheter för vissa leverantörer. En sådan ordning kan också motverka önskvärd flexibilitet.

Prop. 2009/10:115

128

Övervägande skäl talar alltså för att inte närmare reglera på vilket sätt en leverantör av beställ-tv ska främja europeiska produktioner. Regering- en anser att AV-direktivet i denna del bör genomföras på så sätt att det i radio- och tv-lagen införs en bestämmelse om att en leverantör av beställ- tv på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt ska främja framställ- ningen av och tillgången till program av europeiskt ursprung. En sådan bestämmelse bör, i likhet med motsvarande bestämmelse för tv- sändningar, begränsas till att avse trådlöst tillhandahållande.

AV-utredningen har inte föreslagit någon ändring av bestämmelsen som gäller för tv-sändningar. Således saknas underlag för att närmare kunna överväga förslaget från TV4 att ändra denna regel.

Av AV-direktivet följer att medlemsstaterna vart fjärde år med början år 2011 ska rapportera om genomförandet av skyldigheten att främja europeiska produktioner när det gäller beställ-tv (artikel 3i.2). Gransk- ningsnämnden för radio och TV har efterlyst anvisningar om vilka åtgär- der som behörig myndighet förväntas vidta med den information som ges. I skäl 48 till AV-direktivet anges att det är viktigt att tillämpningen av artikeln om främjande av europeiska produktioner följs upp och att medlemsstaterna i sina rapporter bör beakta det finansiella bidraget från beställ-tv till europeiska produktioner och förvärv av sändningsrätten till sådana, andelen europeiska produktioner i utbudet av beställ-tv och den faktiska konsumtionen av europeiska produktioner. Liknande rapporte- ringskrav ställs redan i dag på medlemsstaterna när det gäller andelen europeiska produktioner i tv-sändningar. Denna redovisning görs till Radio- och TV-verket. Viss vägledning kan alltså fås av verkets hanter- ing. I radio- och tv-lagen bör således införas en bestämmelse om att en leverantör av beställ-tv 2011 och därefter vart fjärde år till behörig myn- digheten ska redovisa vad leverantören har gjort för att främja framställ- ningen av och tillgången till sådana europeiska produktioner som avses i artikel 1 n i i AV-direktivet.

När det gäller europeiska produktioner av tv-sändningar ska rapporter- na lämnas till kommissionen vartannat år. Programföretagen är dock enligt 9 kap. 4 § radio- och TV-lagen skyldiga att årligen redovisa ande- len till Radio- och TV-verket. För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till kommissionen när det gäller beställ-tv måste leverantörerna rapportera vilka åtgärder som vidtagits för att främja framställningen av och tillgången till europeiska produktioner. Det bör vara tillräckligt att leverantörerna lämnar in en sådan rapport vart fjärde år dvs. lika ofta som Sverige ska lämna sin rapport till kommissionen. För att underlätta för programföretag bör således, i enlighet med AV- utredningens förslag, den nuvarande skyldigheten i radio- och TV-lagen att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av pro- gram av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga producenter ändras så att rapporteringsskyldigheten bara behöver fullgö- ras vartannat år.

Prop. 2009/10:115

129

6.8	Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning Prop. 2009/10:115

Regeringens förslag: En leverantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängli- ga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av reger- ingen eller Myndigheten för radio och tv. Besluten ska gälla för en viss tid. Leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utveck- lingen av tillgänglighetstjänster ska beaktas när det bestäms på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga.

Behörig myndighet får meddela de förelägganden som behövs i enskil- da fall för att bestämmelsen och de beslut som meddelats med stöd av bestämmelsen ska efterlevas. Ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Det ska inte längre vara möjligt att förena sändningstillstånd med vill- kor om skyldighet att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att de blir till- gängliga för personer med funktionsnedsättning. I stället ska sändnings- tillstånd kunna förenas med villkor om att programmens innehåll ska vara särskilt anpassat.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag

överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: En stor del av remissinstanserna delar utredning- arnas förslag eller lämnar dem utan invändningar. Axess Publishing anser att tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning bör skapas ge- nom frivilliga överenskommelser. Enligt Boxer är det viktigt att nyttan matchas mot kostnaderna. C More Entertainment anser bl.a. att kraven bör godkännas av företagen eller endast gälla program som är särskilt värdefulla för yttrande- och informationsfriheten. Förbundet Sveriges Dövblinda och Hjälpmedelsinstitutet anser att antalet personer som följer sändningarna inte ska ha någon betydelse för om kravet på tillgänglighet ska gälla. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör det övervä- gas om bestämmelser om tillgänglighet kan göras tillämpliga även på utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige. Nämnden menar vidare att det inte finns något avgörande sakligt skäl för att inte även trådsändningar ska omfattas och att det är angeläget att gå vidare med Yttrandefrihetskommitténs förslag om att möjliggöra sådana be- stämmelser i vanlig lag. Enligt nämnden och Radio- och TV-verket bör nämnden ha tillsynsansvar när det gäller radio och tv i allmänhetens tjänst och verket för övriga. Nämnden anser också att det kan ifrågasättas om det är möjligt att meddela villkor om hörbarhet med stöd av förslaget och efterfrågar tydliga riktlinjer för vad som ska beaktas vid bedömning- en av om villkor om hörbarhet är uppfyllda. Enligt Radio- och TV-verket bör det utredas i vad mån föreskrifter behövs även för ljudradiosändning- ar. Hörselskadades Riksförbund menar att alla svenskspråkiga tv- sändningar oavsett sändningsteknik ska vara textade och finner det tvek- samt att företagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen och antalet tittare ska begränsa den tillgänglighet som var och en betalar för. Konkurrensverket, som stödjer utredningarnas förslag, understryker

130

att det är viktigt att de svenska reglerna överlag inte ställer upp betydligt	Prop. 2009/10:115
högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än
dem som gäller i andra länder. Myndigheten för handikappolitisk sam-
ordning anser att alltför stor hänsyn tas till marknaden. SVT anser att det
är naturligt att regeringen inte vidaredelegerar rätten att utfärda föreskrif-
ter för radio och tv i allmänhetens tjänst till en myndighet och att någon
sanktionsmöjlighet inte ska finnas för radio och tv i allmänhetens tjänst.
UR avvisar utredningens förslag att Granskningsnämnden för radio och
TV ska kunna förelägga UR att följa bestämmelser eller föreskrifter och
att sådana förelägganden ska kunna förenas med vite. Enligt Teracom
och Yttrandefrihetskommittén bör det av radio- och TV-lagen framgå att
även effekten på sändningsutrymme i nätet ska beaktas vid bestämmande
av skyldigheten att göra sändningarna tillgängliga för personer med funk-
tionsnedsättning. Enligt TV4 AB bör bestämmelser om att utforma sänd-
ningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funk-
tionsnedsättning fastställas av behörig myndighet i samband med beslut
om sändningstillstånd. Vidare anser TV4 att det är tveksamt om förslaget
är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen när det gäller beställ-tv och att
det kan leda till snedvridning av konkurrensen. För det fall att bestäm-
melserna ska ligga utanför sändningstillstånden bör den som åläggs skyl-
digheter samtycka till dessa.
Bakgrund
Enligt 3 kap. 8 § 5 radio- och TV-lagen får ett tillstånd att sända tv-
program förenas med villkor om skyldighet att utforma sändningar på ett
sådant sätt att de blir tillgängliga för funktionshindrade. Villkor som
meddelats med stöd av denna punkt avser både att programföretaget
genom textning, tolkning och andra tekniska åtgärder ska se till att per-
soner med funktionsnedsättning ska kunna följa de ordinarie program-
men och att företaget ska producera särskilda program för sådana perso-
ner. För tv-sändningar som inte kräver tillstånd, dvs. sändningar via sa-
tellit eller kabel, finns ingen motsvarande bestämmelse.
Till skillnad från tv-direktivet innehåller AV-direktivet en bestämmelse
om att medlemsstaterna ska uppmuntra leverantörer av medietjänster att
se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörsel-
skadade personer (artikel 3c). I skäl 64 till AV-direktivet anges att till-
gängligheten bör uppnås exempelvis genom teckenspråk, programtext-
ning, ljudbeskrivning och lättbegripliga skärmmenyer. Artikeln är till-
lämplig på såväl tv-sändningar som beställ-tv.
Det framgår inte av direktivet på vilket sätt medlemsstaterna ska upp-
muntra leverantörer av medietjänster för att få till stånd en ökad tillgäng-
lighet för personer med funktionsnedsättning. Det enda kravet som ställs
är att staten ska göra något för att åstadkomma en ökad tillgänglighet.
Radio- och TV-lagsutredningen
Behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten av tv-
sändningar för personer med funktionsnedsättning övervägdes av Radio-
och TV-lagsutredningen. Utredningen la i sitt betänkande Tillgänglighet,	131

mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) Prop. 2009/10:115 fram förslag till lagstiftning på området. Uppdraget omfattade inte för-

slag till grundlagsändringar. Utredningens förslag avsåg därför endast sådana sändningar som förmedlas på annat sätt än genom tråd, dvs. marksändningar och satellitsändningar.

Enligt utredningen bör det grundläggande kravet på tillgänglighet av tv-sändningar för personer med funktionsnedsättning framgå direkt av lag. Utredningen föreslog att det skulle införas en bestämmelse i radio- och tv-lagen som ålägger den som sänder tv-program på annat sätt än genom tråd att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i den omfattning som regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer före- skriver.

Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning som pro- grammen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska enligt utredningen programföretagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom tv-området och antalet tittare som följer den enskilda programtjänsten beaktas.

Utredningen föreslog att Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga den som åsidosätter den föreslagna bestämmelsen eller föreskrifterna om skyldighet att se till att tv-programmen görs tillgängli- ga för personer med funktionsnedsättning att följa bestämmelsen eller föreskrifterna. Ett sådant föreläggande ska kunna förenas med vite. Dessutom föreslog utredningen att sändningstillståndet ska kunna åter- kallas om ett programföretag som sänder med stöd av tillstånd på ett väsentligt sätt har åsidosatt bestämmelsen eller föreskrifterna om till- gänglighet.

Remissutfallet var blandat. Flera remissinstanser tillstyrkte förslaget, medan andra ansåg att den nuvarande ordningen borde behållas. Några remissinstanser vände sig mot att en myndighet skulle besluta om till- gängligheten.

I sanktionsdelen hade remissinstanserna med något undantag inget att invända mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag

Behovet av ökad tillgänglighet

För närvarande är det bara de programtjänster som tillhandahålls av SVT, UR och TV4 som har sändningstillstånd med villkor om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Övriga programföretag som har tillstånd att sända marksänd tv har inga sådana villkor.

Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till program som sänds i tv eller sökbar text-tv eller tillhandahålls i form av beställ-tv. Kravet på tillgänglighet av program för personer med funktionsnedsättning bör vidgas och omfatta fler programtjänster än de som kräver sändningstillstånd enligt radio- och TV-lagen. Därtill kommer att övergången från analog till digital utsändningsteknik innebär att möjligheterna ökar att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sammantaget menar regeringen att det finns an-

132

ledning att ställa högre krav än i dag på leverantörer av medietjänster i Prop. 2009/10:115 detta avseende.

Hur ska kraven utformas?

Som Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen framhållit medger yttrandefrihetsgrundlagen inte att det ställs krav på leverantörer av medietjänster om ökad tillgänglighet av programtjänster för personer med funktionsnedsättning när det gäller sändningar som sker genom tråd.

Tryck- och yttrandefrihetsberedningen (Ju 2003:04), som numera har omvandlats till en kommitté, Yttrandefrihetskommittén har haft i upp- drag att överväga de yttrandefrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om tv-sändningars tillgänglighet för perso- ner med funktionsnedsättning och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder. I februari 2009 överlämnade kommittén delbetänkandet Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor (SOU 2009:14). Delbetänkandet har behandlats i prop. 2009/10:81 Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor som överlämnats till riksdagen i december 2009. I propositionen föreslås en bestämmelse i 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen som tillåter regler i vanlig lag om skyldighet för den som i tråd sänder program i television att utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen genom textning, teckenspråkstolkning, syntolkning, uppläst text eller liknande teknik blir tillgänglig för personer med funktionsnedsättning. Förslaget till ändring i grundlagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. Eftersom den nya radio- och tv-lagen föreslås träda i kraft redan den 1 augusti 2010 måste krav på leverantörer av medietjänster att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning för närvarande begränsas till tjänster som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd. Regeringen får återkomma i ett annat sammanhang till frågan om kravet på tillgängliggörande ska gälla även beträffande program i trådsändning- ar.

Med den nämnda avgränsningen blir den första frågan om ett sådant krav ska anges i lag, som Radio- och TV-lagsutredningen och AV- utredningen föreslagit, eller genom tillståndsvillkor på det sätt som sker i dag.

En nackdel med den nuvarande ordningen är att kraven bara kan ställas på tillståndspliktiga sändningar, vilket utesluter satellitsändningar och beställ-tv. I avsnitt 11 föreslås dessutom att tillståndsplikten för tv- sändningar ska begränsas så att sändningar utanför de traditionella rund- radionäten utesluts från tillståndsplikt. Det innebär att bl.a. mobil-tv i mobiltelenät inte kommer att kräva sändningstillstånd.

Regeringen anser att dessa omständigheter talar mot den nuvarande ordningen att genom villkor i sändningstillstånden reglera kraven på tillgänglighet. Dessutom kan en reglering genom tillståndsvillkor innebä- ra att tillståndshavarnas skyldigheter inte kan ändras under en pågående tillståndsperiod. Frågan är då om kraven ska anges genom föreskrifter i lag.

133

När det gäller vad skyldigheten ska omfatta är det en väsentlig skillnad mellan en skyldighet att förse t.ex. tv-sändningar med sådana tekniska hjälpmedel som syftar till att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning och en skyldighet att sända program vars inne- håll är särskilt anpassat för personer med funktionsnedsättning, t.ex. nyhetssändningar som har anpassats till personer med kognitiv funk- tionsnedsättning. Den förstnämnda skyldigheten kan inte anses röra ytt- randets innehåll så länge det är fråga enbart om tekniska hjälpmedel. Den senare skyldigheten däremot är en klar och väsentlig inskränkning i den sändandes grundlagsskyddade rätt att självständigt avgöra vad som ska förekomma i programmen. Bestämmelsen bör därför bara avse tekniska hjälpmedel.

Det finns anledning att ställa högre krav än vad som gäller i dag på tillgänglighet på såväl radio och tv i allmänhetens tjänst som andra leve- rantörer av medietjänster. Det innebär emellertid inte att det går att ställa samma krav på alla leverantörer av medietjänster. Behovet av tillgäng- lighet måste vägas mot leverantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster.

Kraven bör inte ställas så högt att leverantörer av medietjänster med små resurser riskerar att slås ut från marknaden. Det bör därför finnas en möjlighet att ställa högre krav på leverantörer med goda ekonomiska förutsättningar. Under en uppbyggnadsperiod kan det också finnas an- ledning att ställa högre krav på leverantörer av medietjänster som redan har tillgång till den teknik som krävs för exempelvis effektiv textning av direktsända program eller uppläst textremsa än på leverantörer som ännu inte har samma tekniska förutsättningar. Det kan också finnas skäl att göra skillnad mellan radio och tv i allmänhetens tjänst och kommersiella programföretag samt mellan leverantörer av medietjänster vars tjänster nyttjas av många personer och de som har fåtal användare. Därtill kom- mer att det inte bör ställas upp betydligt högre krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning än dem som gäller i andra länder. Det övergripande syftet bör dock vara att samtliga leverantörer på sikt ökar tillgängligheten i sitt utbud.

Hänsyn bör kunna tas till leverantörernas tekniska och finansiella för- utsättningar att utforma tjänsterna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Kraven bör även kunna ändras från tid till annan, om den enskilde leverantörens förutsätt- ningar förändras, men också om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa nya krav.

Vid bestämmande av hur och i vilken omfattning programmen ska gö- ras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning bör således leve- rantörens finansiella förutsättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beaktas. Regeringen anser till skillnad från Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen att antalet personer som följer sändningarna inte bör beaktas självständigt. Däremot bör omstän- digheten kunna ingå i prövningen av en leverantörs finansiella förutsätt- ningar.

Yttrandefrihetskommittén och Teracom har uppgett att även effekten på sändningsutrymmet i nätet ska beaktas vid bestämmande av skyldighet att göra sändningar tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Enligt Teracom är vissa av aktuella tekniker bredbandskrävande och

Prop. 2009/10:115

134

utrymmet i marknätet är begränsat. Det är därför naturligt att vid be- stämmande av omfattningen av skyldigheten att göra program tillgängli- ga för personer med funktionsnedsättning väga in effekterna för andra tjänster som programbolagen bedriver eller vill bedriva i nätet. Yttrande- frihetskommittén har i sitt nyligen lämnade delbetänkande angett att det i fråga om trådsändningar bör framgå av lagtexten att även effekten på sändningsutrymme i trådnätet ska beaktas vid bestämmande av skyldig- het att göra trådsändningar i tv-program tillgängliga för funktionshindra- de. Med en sådan utformning av lagreglerna anser kommittén att det är sörjt för att det kommer att ske en rimlig avvägning mellan intresset av etableringsfrihet för trådsändningar och intresset av att sådana sändningar är tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. En motsvarande bestämmelse bör enligt kommittén införas avseende tv-sändning, beställ- tv och sökbar text-tv som tillhandahålls på annat sätt än genom tråd.

Flera av de åtgärder som leverantörer av medietjänster förväntas vidta för att öka tillgängligheten kräver sändningsutrymme. Besluten måste således i regel fattas med beaktande av tillgången till sändningsutrymme. Regeringen anser därför att det inte är nödvändigt att ange att effekten på sändningsutrymmet i nät särskilt ska beaktas vid bestämmandet av skyl- digheten att göra program tillgängliga för personer med funktionsned- sättning.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det i lag bör framgå att en le- verantör av medietjänster som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska vara skyldig att utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Med tolkning bör avses såväl teckenspråkstolkning som syntolkning. Vid bestämmande av på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska leverantörens finansiella förut- sättningar och den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster beak- tas.

Det bör även i fortsättningen finnas en möjlighet att förena sändnings- tillstånd med villkor att sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning. Nuvarande bestämmelse i radio- och TV-lagen om möjligheten att ställa upp villkor i sändningstillstånd bör dock begränsas till en möjlighet att ställa upp villkor om att sända särskilt anpassade program. Bestämmelsen bör dessutom förtydligas. Av författningstexten bör således framgå att det är programmens innehåll som ska vara särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning. I begreppet innehåll ingår även krav på hörbarhet.

Granskningsnämnden för radio och TV har påpekat att enligt AV- direktivet ska medlemsstaterna uppmana leverantörer av medietjänster inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer. Direktivets bestämmel- ser om jurisdiktion har dock i svensk lagstiftning inte ansetts tillämpliga i fråga om villkor och bestämmelser som inte är direkt programrelaterade (jfr prop. 2007/08:8 s. 38 f.). Yttrandefrihetskommittén har dock funnit att skyldighet att använda tekniska hjälpmedel såsom textning, tecken- språkstolkning och uppläst textremsa inte kan anses röra yttrandets inne-

Prop. 2009/10:115

135

håll (se SOU 2009:14). Enligt nämnden bör det därför övervägas om bestämmelser om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning kan göras tillämpliga även på utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige.

AV-utredningen har inte utrett frågan om även utländska sändningar som huvudsakligen riktas mot Sverige kan omfattas av föreslagen be- stämmelse. Regeringens tolkning av AV-direktivets artikel 3c innebär att bestämmelserna endast kan upprätthållas i relation till leverantörer eta- blerade i Sverige.

Granskningsnämnden för radio och TV har vidare påtalat att det inte kan anses föreligga något avgörande sakligt skäl för att inte också tråd- sändningar ska omfattas av krav på tillgänglighet. Nämnden anser därför att det är angeläget att gå vidare med Yttrandefrihetskommitténs förslag om att möjliggöra sådana bestämmelser i vanlig lag genom en ändring av yttrandefrihetsgrundlagen.

Ett förslag till ändring i grundlagen i nu nämnt avseende föreslås träda i kraft den 1 januari 2011, se ovan. Eftersom den nya radio- och tv-lagen föreslås träda i kraft redan den 1 augusti 2010 får regeringen återkomma i frågan om även trådsändningar ska omfattas av krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Enligt Radio- och TV-verket bör det utredas i vad mån föreskrifter behövs även för ljudradiosändningar. I AV-utredningens uppdrag har inte ingått att utreda frågan om krav på tillgänglighet avseende ljudradiosändningar. Det saknas således underlag för att ta ställning till den frågan.

När det gäller beslut om den omfattning i vilken programbolagen ska göra tjänsterna tillgängliga har Radio- och TV-lagsutredningen föreslagit att den närmare regleringen av omfattningen av tillgänglighetstjänster bör ligga på lägre konstitutionell nivå än lag. Detta eftersom en reglering som är både klar och tydlig men samtidigt flexibel är svår att skapa ge- nom lagbestämmelser. AV-utredningen instämde i förslaget. Sådana bestämmelser kunde enligt utredningarna meddelas med stöd av 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen i föreskrifter av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Rätten att sända tv-program kan endast begränsas genom lag (3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen). Att ålägga någon en skyldighet att göra tjänsterna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning inne- bär en sådan inskränkning att lagform krävs. Någon motsvarighet till bestämmelsen i 8 kap. 13 § första stycket 1 regeringsformen om reger- ingens möjlighet att besluta om föreskrifter om verkställighet av lag finns inte i yttrandefrihetsgrundlagen. Någon reglering av den omfattning i vilken programbolagen ska göra sina tjänster tillgängliga för personer med funktionsnedsättning kan därför inte ske på förordnings- och myn- dighetsföreskriftsnivå såsom utredningarna föreslagit utan grunderna för hur kraven ska fastställas måste anges i lag.

Radio- och TV-lagsutredningen har lämnat riktlinjer om hur utredning- en anser att de föreslagna föreskrifterna bör utformas. Till exempel anser utredningen att det är rimligt att föreskriva att de programtjänster som inte av ekonomiska eller tekniska skäl undantas från kraven på tillgäng- lighet eller medges mindre omfattande krav ska texta minst 90 procent av sina sändningar inom åtta år från i dag. Det ska därutöver ställas upp årliga delmål. Kraven på textning bör omfatta alla programtyper som inte

Prop. 2009/10:115

136

särskilt undantas, oavsett om det är fråga om förstasändningar eller repri- ser, direktsändningar eller förinspelade program och oavsett vilket språk som talas i programmen. Sådana detaljerade regler är enligt regeringens mening olämpliga att ställa upp i lagform. Detta med hänsyn till att kra- ven bör kunna ändras från tid till annan, men också om den tekniska utvecklingen ger anledning att ändra kraven eller att ställa nya krav. Det krävs dock som ovan nämnts att bestämmelsen på ett tydligt sätt anger vad som ska beaktas vid bestämmandet av den omfattning i vilken pro- grambolagen ska göra sina tjänster tillgängliga för personer med funk- tionsnedsättning.

Beslut om i vilken omfattning leverantören av medietjänster ska utfor- ma tjänsten så att programmen blir tillgängliga för personer med funk- tionsnedsättning bör meddelas av regeringen om sändningsverksamheten finansieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansi- ering av radio- och TV i allmänhetens tjänst och av Myndigheten för radio och tv i övriga fall. Besluten bör gälla för en viss tid. Med hänsyn till att den tekniska utvecklingen går framåt bör inte beslutet avse en alltför lång period.

Vid remissbehandlingen av Radio- och TV-lagsutredningens betän- kande hävdade några remissinstanser att det är olämpligt att en myndig- het ska ange kraven på tillgänglighet och ifrågasatte om den föreslagna ordningen är ägnad att skapa tydliga regler. För de programföretag som får sändningstillstånd och tillståndsvillkor utfärdade av en myndighet, för närvarande Radio- och TV-verket, anser regeringen att den föreslagna ordningen inte riskerar att bli otydlig.

För radio och tv i allmänhetens tjänst gäller däremot att det är riksda- gen som fattar beslut om de generella riktlinjer och villkor som ska gälla för verksamheten och hur denna ska finansieras. Regeringen formulerar utifrån riksdagens beslut de villkor som ska vara förenade med sänd- ningstillståndet.

För radio och tv i allmänhetens tjänst gäller således en särskild ordning för att bestämma företagens uppdrag och också för uppföljning och ut- värdering. Det kan mot den bakgrunden ifrågasättas om det är lämpligt eller nödvändigt att reglera deras skyldigheter att göra sändningarna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning i lag. Som AV- utredningen påpekat skulle det dock framstå som egendomligt att undan- ta dem från en sådan lagreglerad skyldighet, inte minst med hänsyn till att de har kommit längst när det gäller att göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsättning.

Regeringen anser därför att radio och tv i allmänhetens tjänst bör om- fattas av en lagreglering, men att regeringen fattar beslut om på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras tillgängliga. Det kan ske i anslutning till att sändningstillstånden meddelas men även vid andra tidpunkter. I denna del vill regeringen dock understryka behovet av förutsebarhet och kontinuitet för företagen. Om det krävs tillstånd för att tillhandahålla en tjänst bör beslut om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning som huvudregel meddelas i samband med till- ståndsprövningen och bör i regel inte ändras under pågående tillståndspe- riod.

Prop. 2009/10:115

137

Sanktioner	Prop. 2009/10:115
Det bör finnas möjligheter att ålägga de leverantörer av medietjänster
som åsidosätter skyldigheten att utforma tjänsten så att programmen blir
tillgängliga för personer med funktionsnedsättning någon form av sank-
tion.
Att bryta mot dessa skyldigheter kan visserligen sägas ha ett ekono-
miskt motiv, eftersom sådana överträdelser kan antas bero på att tillgäng-
lighetstjänsterna kostar pengar för leverantörerna. Till skillnad från över-
trädelser av bestämmelser om reklam eller andra annonser, innebär emel-
lertid inte ett åsidosättande av tillgänglighetskraven en extra intäkt för
leverantören. Ett föreläggande – eventuellt förenat med vite – ger leve-
rantören möjlighet att undvika ekonomisk påföljd genom att se till att
kraven fortsättningsvis uppnås. Regeringen anser därför att den påföljd
som bör komma i fråga för den som åsidosätter kraven på tillgänglighet
är vitesföreläggande. Det bör utformas som en skyldighet för leverantö-
ren av medietjänsten att vidta den åtgärd som leverantören tidigare har
underlåtit, t.ex. att fortsättningsvis texta en viss andel av sina program.
SVT har motsatt sig förslaget när det gäller sanktioner med hänvisning
till den särskilda ordning som gäller för utvärdering av dess uppdrag och
regeringens och riksdagens uttalanden om att det inte bör vara några
särskilda sanktionsmöjligheter kopplade till utvärderingsuppdraget.
Det saknas tillräckliga skäl för att undanta radio och tv i allmänhetens
tjänst och på så vis särbehandla dem. Dessa företag är inte heller i övrigt
undantagna från radio- och TV-lagens sanktionssystem

6.9	Krav på audiovisuella kommersiella meddelanden

Regeringens förslag: Bestämmelserna om reklamidentifiering i radio-
och TV-lagen och förbudet i alkohollagen (2010:000) om att vid
marknadsföring av alkoholdrycker till konsumenter använda kommer-
siella annonser i ljudradio- och tv-program ska utvidgas till att även
omfatta beställ-tv. Detsamma gäller bestämmelserna om barnreklam
och om reklam för sådan medicinsk behandling som endast är till-
gänglig efter ordination.
Regeringens bedömning: Svensk rätt uppfyller i övrigt de krav på
audiovisuella kommersiella meddelanden som följer av AV-direktivet.
AV-utredningens förslag och bedömning överensstämmer med re-
geringens.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna delar utredning-
ens förslag och bedömning eller lämnar dem utaninvändningar. Enligt
SES Sirius bör audiovisuella medietjänster som uteslutande är avsedda
för mottagning i utlandet inte omfattas av striktare svenska regler än vad
som krävs enligt AV-direktivets miniminivåer. Sveriges Reklamförbund
menar att Sverige inte kan behålla barnreklamförbudet. Förbundet anser
vidare att de svenska reglerna avseende alkoholreklam utgör en konkur-
rensnackdel för svenska programföretag. TV4 AB anser att förbudet mot
alkoholreklam inte är motiverat och att förbudet innebär en konkurrens-
nackdel. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga		138

lämpligheten och nödvändigheten av att i vissa fall utvidga bestämmel- Prop. 2009/10:115 serna om reklam i radio- och TV-lagen till att även omfatta beställ-tv.

Bakgrund

AV-direktivet är tillämpligt på audiovisuella kommersiella meddelanden i tv-sändningar och i beställ-tv. Begreppet audiovisuella kommersiella meddelanden omfattar i huvudsak tv-reklam, produktplacering, teleshop- ping och sponsring.

Av AV-direktivet följer att alla audiovisuella kommersiella meddelan-
den ska uppfylla vissa grundläggande krav (artikel 3e.1 a–g). Dessa
grundläggande krav kompletteras med specifika regler som bara gäller
för tv-reklam och teleshopping (artiklarna 10, 14.2 och 15 i direktivet).
Artiklarna behandlas närmare i avsnitten 6.12 och 6.13. Sponsring och
produktplacering ska också uppfylla vissa krav enligt artiklarna 3f och 3g
i AV-direktivet. Artikeln behandlas närmare i avsnitten 6.10 och 6.11.
Annons- och reklambegreppen behandlas närmare i avsnitt 7.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelser i vanlig lag om förbud mot
och villkor för reklam
I 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen finns regler som tillåter bestäm-
melser i vanlig lag om bland annat kommersiell reklam. I första stycket
anges att vad som sägs i tryckfrihetsförordningen om att föreskrifter får
meddelas i lag om vissa kommersiella annonser gäller också i fråga om
ljudradio- och tv-program och tekniska upptagningar. Det handlar om
marknadsföring av alkoholdrycker och tobaksvaror, om s.k. indirekt
tobaksreklam och om förbud mot kommersiella annonser som har med-
delats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktelser som följer av
unionsrätten (1 kap. 9 § 1–4 tryckfrihetsförordningen). Bestämmelserna i
yttrandefrihetsgrundlagen hindrar inte att det i lag meddelas föreskrifter
om förbud i övrigt mot kommersiell reklam i ljudradio- och tv-program
eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om för-
bud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som
helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver program-
verksamheten, s.k. sponsring (1 kap. 12 § andra stycket yttrandefrihets-
grundlagen).
I motiven till yttrandefrihetsgrundlagen anges att med kommersiell re-
klam avses rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja
avsättning av varor eller tjänster m.m. (prop. 1990/91:64 s. 114).
Vad gäller beställ-tv kan noteras att motiven till 1 kap. 12 § yttrande-
frihetsgrundlagen endast berör möjligheten till lagbestämmelser rörande
radio och tv. Överföringar enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen
nämns inte i detta sammanhang (jfr prop. 1990/91:64 s. 113).
Möjligheten att i lag reglera bland annat reklam enligt 1 kap. 9 § ytt-
randefrihetsgrundlagen synes alltså inte ha övervägts i detta samman-
hang. Frågan berörs inte heller i anslutning till behandlingen av 1 kap. 9
§ yttrandefrihetsgrundlagen. Som Yttrandefrihetskommittén påtalat får	139
	139

lydelsen av 1 kap. 12 § jämförd med 1 kap. 9 § och 1 kap. 1 § tredje Prop. 2009/10:115 stycket yttrandefrihetsgrundlagen anses innebära att 1 kap. 12 § andra

stycket yttrandefrihetsgrundlagen tillåter lagregler om förbud mot kom- mersiell reklam eller om villkor för sådan reklam även för sådana överfö- ringar som avses i 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen t.ex. beställ-tv. Regeringen delar Yttrandefrihetskommitténs bedömning att yttrandefri- hetsgrundlagen tillåter att regler om reklam införs för beställ-tv.

Som Yttrandefrihetskommittén framhållit omfattas även kommersiell marknadsföring i princip av skyddet för yttrandefriheten. Detta framgår av Europadomstolens praxis i anslutning till artikel 10 i Europakonven- tionen och av 2 kap. 1 och 13 §§ regeringsformen (jfr NJA 1999 s. 749). Enligt den senare paragrafen får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas.

Vi återkommer i kommande avsnitt till om det är lämpligt och nödvän- digt att utvidga bestämmelserna om reklam i radio- och TV-lagen till att även omfatta beställ-tv.

Reklamidentifiering

Enligt artikel 3e.1 a och 3e.1 b i AV-direktivet ska audiovisuella kom- mersiella meddelanden vara lätta att känna igen. Det är förbjudet med dolda meddelanden och subliminal teknik får inte förekomma. Artikeln motsvarar i allt väsentligt tv-direktivets bestämmelse och den ger uttryck för den grundläggande principen om reklamidentifiering. Tillämpnings- området har dock utvidgats till att även omfatta beställ-tv.

I marknadsföringslagen och den bilaga till direktivet om otillbörliga affärsmetoder som gäller som svensk lag finns flera bestämmelser som grundas på principen om reklamidentifiering. Marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. I 9 § marknadsföringslagen föreskrivs att all marknadsföring ska utformas och presenteras på ett sådant sätt att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring. Enligt punkt 11 i bilagan är det vidare förbjudet att oriktigt påstå eller skapa intryck av att en näringsidkare inte agerar i syften som är hänförliga till näringsverksamhet. Mot denna bakgrund anser regeringen i likhet med AV-utredningen att nationell rätt uppfyller kraven i artikel 3e.1 a–b i AV-direktivet. Någon ytterligare åtgärd för att genomföra AV-direktivet behövs därför inte.

Även radio- och TV-lagen innehåller dock bestämmelser om reklam- identifiering. Det finns bestämmelser om annonssignatur och om uppgift om i vems intresse en annons sänds. I lagen regleras vidare att i annon- ser i tv-sändningar får det inte uppträda personer som spelar en framträ- dande roll i tv-program som huvudsakligen handlar om nyheter och ny- hetskommentarer.

Med beaktande att principen om reklamidentifiering och då en utvidg- ning av bestämmelserna inte kan anses stå i strid med yttrandefrihets- grundlagen anser regeringen att bestämmelserna i radio- och TV-lagen om reklamidentifiering bör utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

140

Mänsklig värdighet och diskriminering	Prop. 2009/10:115
Enligt artikel 3e.1 c i–ii i AV-direktivet får audiovisuella kommersiella
meddelanden inte vara utformade så att de strider mot mänsklig värdig-
het. De får inte heller innehålla eller främja diskriminering på grund av
kön, ras eller etniskt ursprung, religion eller trosuppfattning, funktions-
hinder, ålder eller sexuell läggning. Förutom att tillämpningsområdet har
utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt
ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet.
I 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen föreskrivs att den som sänder tv-
program eller som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen
ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokra-
tiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika
värde och den enskilda människans frihet och värdighet. Dessa krav
gäller även för reklam. Regeringen föreslår i avsnitt 6.7.1 att paragrafen
ska utvidgas till att även omfatta beställ-tv.
Tv-direktivets förbud mot diskriminerande reklam och reklam som
strider mot mänsklig värdighet har ansetts genomfört i svensk rätt genom
de tidigare motsvarigheterna till demokratibestämmelsen som fanns i
radiolagen och i lagen om satellitsändningar av televisionsprogram (se
SOU 1992:49 s. 68 och prop. 1992/93:75 s. 33). Regeringen delar AV-
utredningens bedömning att det nu, vid genomförandet av motsvarande
regler i AV-direktivet, saknas anledning att göra någon annan bedöm-
ning. Någon ytterligare lagstiftning utöver den som regeringen föreslår i
avsnitt 6.7.1 avseende beställ-tv behövs således inte.
Hälsa, säkerhet och miljö
I artiklarna 3e.1 c iii–iv i AV-direktivet föreskrivs att audiovisuella
kommersiella meddelanden inte får uppmuntra till ett beteende som är
skadligt för hälsa eller säkerhet eller till ett beteende som är mycket skad-
ligt för miljön. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att
även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen nyhet i för-
hållande till tv-direktivet.
Ovan nämnda krav i tv-direktivet har i tidigare lagstiftningsärenden an-
setts tillgodosedda genom gällande svensk rätt, främst marknadsförings-
lagen och dess regler om otillbörlig marknadsföring (se SOU 1992:49 s.
67 f. och prop. 1992/93:75 s. 33). Marknadsföringslagen är tillämplig på
marknadsföring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. Regeringen bedö-
mer att kraven i AV-direktivet är uppfyllda genom denna lag. Inte heller i
denna del krävs således någon åtgärd.
Cigaretter och andra tobaksvaror
I artikel 3e.1 d i AV-direktivet finns ett förbud mot alla former av audio-
visuella kommersiella meddelanden för cigaretter och tobak. I sak inne-
bär AV-direktivet ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet. Tillämp-
ningsområdet har dock utvidgats till att även omfatta beställ-tv.
	141

Enligt 14 § första stycket tobakslagen får en näringsidkare som mark- Prop. 2009/10:115 nadsför tobaksvaror till konsumenter inte använda kommersiella annon-

ser i

1.periodiska skrifter eller andra jämförbara skrifter på vilka tryckfri- hetsförordningen är tillämplig,

2.ljudradio- eller tv-program eller tv-sändningar över satellit som om- fattas av radio- och TV-lagen, eller

3.andra överföringar eller tekniska upptagningar på vilka yttrandefri- hetsgrundlagen är tillämplig.

Som AV-utredningen konstaterat är marknadsföring av tobak i tv- program genom kommersiella annonser redan förbjuden genom bestäm- melserna i 14 § första stycket 2 tobakslagen. Beställ-tv omfattas av 1 kap. 9 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Även marknadsföring av tobak i beställ-tv genom kommersiella annonser är således förbjuden enligt 14 § första stycket 3 tobakslagen. Kraven i artikel 3e 1 d i AV- direktivet är därmed redan uppfyllda i svensk rätt när det gäller kommer- siella annonser.

Alkoholhaltiga drycker

Enligt artikel 3e.1 e i AV-direktivet får audiovisuella kommersiella med- delanden om alkoholhaltiga drycker inte vara särskilt riktade till minder- åriga. Sådana meddelanden får inte heller uppmuntra till överkonsumtion av alkohol. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen ändring i förhål- lande till tv-direktivet.

Som redovisats i avsnitt 5 finns i 4 kap. 8 § alkohollagen bestämmelser
med krav på måttfullhet vid marknadsföring av alkoholdrycker och för-
bud mot att särskilt rikta marknadsföring av alkoholdrycker till barn eller
ungdomar, som ligger väl i linje med vad som krävs enligt AV-direktivet.
Marknadsföringslagen är tillämplig på marknadsföring i tv-sändningar
och i beställ-tv. Bestämmelsen i 4 kap. 8 § alkohollagen är således till-
lämplig även på beställ-tv. Därtill kommer att det enligt 4 kap. 10 § alko-
hollagen är förbjudet att vid marknadsföring av alkoholdrycker till kon-
sumenter använda kommersiella annonser i ljudradio- och tv-program.
Bestämmelsernas innehåll kommer att föras över till den nya alkoholla-
gen som föreslås (se prop. 2009/10:125). Svensk rätt har således gått
längre än vad som krävs i fråga om tv-sändningar enligt AV-direktivet.
De hälsoskäl som påtalats avseende tv-sändningar gör sig även gällan-
de avseende beställ-tv. Enligt AV-direktivet kan dessutom beställ-tv
delvis komma att ersätta tv-sändningar (skäl 48). Regeringen anser att
alkohollagens förbud att vid marknadsföring av alkoholdrycker till kon-
sumenter använda kommersiella annonser i ljudradio- och tv-program
bör utvidgas till att även omfatta beställ-tv.
Receptbelagda läkemedel och medicinsk behandling efter ordination
Artikel 3e.1 f i AV-direktivet reglerar marknadsföring av medicinska
produkter och medicinsk behandling. I artikeln föreskrivs att audiovisuel-
la kommersiella meddelanden om medicinska produkter och medicinsk	142
	142

behandling ska vara förbjudna om produkterna är tillgängliga endast efter ordination i den medlemsstaten till vars jurisdiktion leverantören av me- dietjänster hör. I denna del innebär AV-direktivet ingen ändring i förhål- lande till tv-direktivet. Tillämpningsområdet har dock utvidgats till att även omfatta beställ-tv.

Enligt 7 kap. 10 § första stycket radio- och TV-lagen får reklam för så- dan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination inte sändas i tv, såvida det inte är fråga om tillåtna sponsringsmeddelanden. Av paragrafens tredje stycke följer vidare att försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling är förbjudna.

I 21 a § tredje stycket läkemedelslagen (1992:859) finns ett förbud mot marknadsföring av receptbelagda mediciner med undantag för vissa vaccinationskampanjer.

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att AV-direktivets olika krav på förbud mot marknadsföring av medicinsk behandling efter ordi- nation genomförts i nationell rätt genom 7 kap. 10 § radio- och TV- lagen. Genom 21 a § läkemedelslagen är också kravet på förbud mot marknadsföring av receptbelagda läkemedel genomfört i svensk rätt. Det nuvarande förbudet är generellt utformat och omfattar således även be- ställ-tv. Någon lagstiftningsåtgärd behövs därmed inte i denna del. De skäl som påtalats avseende tv-sändningar gör sig även gällande avseende beställ-tv. Enligt AV-direktivet kan dessutom beställ-tv delvis komma att ersätta tv-sändningar (skäl 48). Med beaktande av det anförda anser re- geringen i likhet med AV-utredningen att bestämmelsen om reklam för sådan medicinsk behandling som endast är tillgänglig efter ordination bör utvidgas till att även omfatta beställ-tv.

Reklam riktad till minderåriga

I artikel 3e.1 g i AV-direktivet anges att audiovisuella kommersiella meddelanden inte får orsaka minderåriga fysisk eller moralisk skada. Marknadsföringen får inte direkt uppmana minderåriga att köpa eller hyra en produkt eller tjänst genom att utnyttja deras oerfarenhet eller godtrogenhet, direkt uppmana dem att övertala sina föräldrar eller någon annan att köpa de varor eller tjänster som ingår i reklamen, utnyttja det speciella förtroende som minderåriga hyser för föräldrar, lärare eller personer eller utan skäl visa minderåriga i farliga situationer. Förutom att tillämpningsområdet har utvidgats till att även omfatta beställ-tv innebär AV-direktivet i övrigt ingen ändring i förhållande till tv-direktivet.

Enligt 7 kap. 4 § radio- och TV-lagen får reklam i en tv-sändning inte syfta till att fånga uppmärksamheten hos barn under tolv år. Svensk rätt har således i fråga om tv-program gått längre än vad som krävs enligt AV-direktivet.

All marknadsföring ska vidare stämma överens med god marknadsfö- ringssed. Som redovisats i avsnitt 5 får begreppet god marknadsförings- sed sitt innehåll genom bland annat Internationella Handelskammarens grundregler för reklam. I artikel 18 i dessa regler finns bestämmelser om marknadsföring riktad till barn och ungdomar som nästan ordagrant mot- svarar artikel 3e.1 g i AV-direktivet. Marknadsföring via tv-program och beställ-tv som strider mot nämnda artikel i AV-direktivet strider således

Prop. 2009/10:115

143

normalt sett även mot marknadsföringslagen. Att utnyttja barn och ung- Prop. 2009/10:115 domars oerfarenhet och godtrogenhet vid marknadsföring kan också i

vissa fall innebära att näringsidkaren använt sig av vilseledande mark- nadsföring i strid med marknadsföringslagen.

Mot denna bakgrund kan regeringen inte se att genomförandet av arti- kel 3e.1 g i AV-direktivet kräver någon annan särskild lagstiftningsåt- gärd utöver att barnreklamförbudet i radio- och tv-lagen utsträcks till att också omfatta beställ-tv.

I 7 kap. 7 b § radio- och TV-lagen finns förbud mot annonsavbrott i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och mot sändning av reklam omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, om det inte är fråga om sponsringsmeddelanden. Det får inte heller i reklam i tv- sändningar förekomma personer eller figurer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Re- geringen anser att även dessa bestämmelser bör utvidgas till att omfatta beställ-tv.

6.10Sponsring av program

Regeringens förslag: Bestämmelserna om förbud mot sponsring dels av program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommenta- rer, dels för den vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror utvidgas till att även omfatta beställ-tv. Detsamma gäller bestämmelsen om begränsningar för sponsring som lämnas av läkemedelsföretag.

Sponsring definieras i radio- och tv-lagen som bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medietjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse.

När en leverantör av medietjänster tillhandahåller ett sponsrat program i en tv-sändning eller i beställ-tv ska leverantören vid vissa, i lagen an- givna, tillfällen ange att programmet är sponsrat och vem som har bidra- git till finansieringen.

Ett sponsringsmeddelande i en tv-sändning eller i beställ-tv ska inne- hålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för spon- sorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag

överensstämmer i huvudsak med regeringens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser stödjer utredningarnas för- slag eller lämnar dem utan erinran. Enligt AB Trav och Galopp (ATG) och Kanal 75 måste bestämmelserna vara tydligare och i större utsträck- ning ansluta till ordalydelsen i AV-direktivet. Föreningen Sveriges Film- producenter och Sveriges TV-producenter anser att bestämmelserna ytterligare bör anpassas till AV-direktivet. Enligt Granskningsnämnden för radio och TV torde avsikten inte vara att tillåta sponsring av enkla meddelanden om tid, väderlek m.m. (vilka omfattas av programbegrep-

144

pet) och lagtexten bör därför kompletteras i detta avseende. Nämnden Prop. 2009/10:115 anser vidare att möjligheten att sponsra ett sportevenemang bör komplet-

teras med någon form av begränsningsregel, t.ex. ett högsta antal tillåtna meddelanden per timme. Kammarrätten i Stockholm rekommenderar att bestämmelsen uttömmande reglerar otillåtet innehåll och därmed inte behöver prövas enligt bestämmelsen om otillbörligt gynnande. Kammar- rätten anser vidare att det är av vikt att sponsringsmeddelanden, i likhet med gällande praxis, anses ingår i det programmet som det avser och att formuleringen omedelbar anslutning till i motsats till begreppet i början och i slutet knappast kan omfattas av definitionen av program. Konsu- mentverket/Konsumentombudsmannen anser att det bör införas ett förbud mot sponsring av barnprogram. Svenska Tidningsutgivareföreningen

(TU) ifrågasätter om reglerna ska gälla för beställ-tv. Sveriges Annonsö- rer anser att det av författningstexten bör framgå att det är tillåtet att visa sponsorns namn och/eller tjänst eller annat kännetecken. Förbudet mot sponsring av alkoholdrycker bör tas bort, i vart fall för drycker upp till 15 volymprocent. Sveriges Reklamförbund noterar att AV-utredningen för- bigått möjligheten att tillåta sponsringsmeddelande i samband med re- klamavbrott och menar att det är en avvikelse jämfört med AV-direktivet och praxis från Granskningsnämnden för radio och TV samt ologiskt i förhållande till vad som föreslås gälla för produktplacering. Förbundet påpekar också att det verkar oklart om föreslagen bestämmelse om s.k. fakultativa sponsringsmeddelanden även omfattar beställ-tv. Teaterför- bundet anser att sponsringsbegreppet bör utvidgas till att även omfatta program som utformats i samarbete med ett företag, som på annat sätt än genom direkt finansiering av programmet skapar goodwill eller en asso- ciering till nytta för företagets varumärke eller produkter. TV4 AB menar att det bör vara uttryckligen tillåtet att visa sponsorskyltar i samband med annonsavbrott och sponsorns namn och/eller tjänst eller annat känneteck- en. Förbudet mot alkoholsponsring bör tas bort och trailers för program bör kunna sponsras. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att införa regler om sponsring för beställ-tv.

Bakgrund

AV-direktivet

Begreppet sponsring definieras i AV-direktivet som varje bidrag som ges för finansiering av audiovisuella medietjänster eller program av ett of- fentligt eller privat företag eller en fysisk person som inte är engage- rat/engagerad i tillhandahållande av audiovisuella medietjänster eller i produktion av audiovisuella verk, i syfte att främja företagets namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter (artikel 1 k). Definitio- nen motsvarar i huvudsak definitionen av sponsring i tv-direktivet.

I AV-direktivet finns närmare bestämmelser om sponsring (artikel 3f). Till skillnad från tv-direktivet avser regleringen i AV-direktivet spons- ring i såväl tv-sändningar som beställ-tv. Vidare har i AV-direktivet införts mer specifika regler om på vilket sätt sponsrade program ska

identifieras. Dessutom får en medlemsstat enligt AV-direktivet förbjuda

145

att sponsorns logotyp visas under barnprogram, dokumentärprogram och religiösa program.

Gällande rätt

Tv-direktivets bestämmelser om sponsring är genomförda i svensk rätt genom 7 kap. 8 och 9 §§ radio- och TV-lagen. I 7 kap. 8 § första stycket föreskrivs att om ett program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten eller som framställer audiovisuella verk (sponsrat program), ska på lämp- ligt sätt i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället anges vem eller vilka bidragsgivarna är. Bestämmelserna är tillämpliga på såväl ljudradio- som tv-program. I sökbar text-tv ska ett meddelande om spon- sorerna lämnas löpande.

Begreppet på lämpligt sätt har fått sin närmare innebörd genom praxis från Granskningsnämnden för radio och TV. Av denna praxis följer att det är nödvändigt att meddelandet innehåller information om att pro- grammet är sponsrat och om vem eller vilka som bidragit till finansie- ringen. Det är således inte tillräckligt med skyltar med skriften ”Tack till…” och liknande. Nämnden har vidare accepterat produkter och va- rumärken som beteckning för sponsorer. Nämnden har inte godtagit att både ett företag och en produkt från samma företag sponsrar samma program. Musikillustrationer får förekomma, om de inte innebär att med- delandet kan förväxlas med ett vanligt reklaminslag. Reklamliknande tillägg eller uppgifter om sponsorns adress, telefonnummer, öppettider och liknande får inte heller förekomma i sponsringsmeddelanden.

I nämndens praxis har de flesta ärenden som gällt sponsring prövats mot 6 kap. 4 § radio- och TV-lagen. Av paragrafen följer att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen. Nämnden har som regel ansett att sponsringsmeddelanden med reklambetonade uttalanden om sponsorns verksamhet, tillägg eller upp- gifter om sponsorns adress, telefonnummer och liknande uppgifter strider mot bestämmelsen. Likaså har ett otillbörligt kommersiellt gynnande ansetts föreligga när någon omväxlande anger ett företags namn och dess produkter som sponsor eller i samma program anger olika produkter från ett och samma företag. Det har inte ansetts acceptabelt att visa bilder av produkter eller andra bilder med anknytning till sponsorns verksamhet i sponsringsmeddelandet. En överträdelse av sponsringsbestämmelsen innebär dock inte alltid även en överträdelse av bestämmelsen om otill- börligt kommersiellt gynnande.

Enligt 7 kap. 8 § andra stycket radio- och TV-lagen får ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte sponsras. I 7 kap. 9 § föreskrivs vidare att ett program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försälj- ning av alkoholdrycker eller tobaksvaror.

Ett sponsringsmeddelande anses i marknadsrättslig mening vara att be- trakta som reklam. Det innebär att annonsreglerna i radio- och TV-lagen är tillämpliga på sponsringsmeddelanden. I 7 kap. 8 § finns dock regler som innebär att sponsringsmeddelanden inte behöver omges av annons- signatur och att de inte ska räknas in i annonstiden. Av förarbetena till

Prop. 2009/10:115

146

lagen framgår att sponsringsmeddelanden inte får utformas som reklam eller åsiktsannonser (prop. 1995/96:160 s. 114).

SVT:s och SR:s villkor för sponsringsmeddelanden framgår av pro- gramföretagens sändningstillstånd och dessa är strängare än villkoren för andra programföretag. Av sändningstillstånden framgår att sponsrings- meddelanden ska vara korta, att de inte ska åtföljas av musik och att de även i övrigt ska ges en neutral utformning.

Radio- och TV-lagsutredningen

I Radio- och TV-lagsutredningens uppdrag ingick även att se över be- stämmelserna om sponsring i radio- och TV-lagen. Enligt utredningen skiljer sig regleringen av sponsringsmeddelanden respektive reklam åt och detta har fört med sig osäkerhet i rättstillämpningen. Det bör därför tydligare i radio- och tv-lagen skiljas på regleringen av reklam och sponsringsmeddelanden på så sätt att sponsringsmeddelanden uttryckli- gen undantas från annonsbegreppet i radio- och tv-lagen. Radio- och TV- lagsutredningen lämnade dessutom förslag om i vilka situationer som sponsringsmeddelanden ska vara tillåtna och hur de ska utmärkas.

När det gäller placeringen av sponsringsmeddelanden ansåg utred- ningen att sådana, på samma sätt som i dag, ska lämnas före eller efter det sponsrade programmet. Om endast en klart avgränsad del av pro- grammet är sponsrat bör dock sponsringsmeddelandet lämnas före eller efter denna del. I sådana fall får meddelandet lämnas även före eller efter programmet som helhet. Enligt utredningen är det vidare rimligt att tillåta sponsringsmeddelanden även vid andra tillfällen än i början eller slutet av ett program. Med anledning därav lämnade utredningen förslag till bestämmelser med en uttömmande uppräkning av i vilka situationer, förutom de obligatoriska, som sponsringsmeddelanden får lämnas (fakul- tativa sponsringsmeddelanden). Fakultativa sponsringsmeddelanden föreslogs få lämnas i vissa typer av program, vid växlingar mellan sänd- ning från evenemang och studiosändningar, i samband med avbrott för annonser samt då sändningen av ett sponsrat program övergår från en programtjänst till en annan programtjänst inom samma programföretag.

En förutsättning är dock att det sker på ett sådant sätt att varken pro- grammets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Enligt förslaget får sådana sponsringsmeddelanden lämnas bara om den sammanlagda sändningstiden för programmet överstiger fyrtiofem minu- ter och det är minst tjugo minuter mellan meddelandena.

Enligt Radio- och TV-lagsutredningen bör reglerna om placering av sponsringsmeddelanden vara desamma oavsett om meddelandet sänds med hel eller delad skärm och att sponsringsmeddelanden med delad skärm således inte bör vara tillåtna i vidare omfattning än vad som gäller för sponsringsmeddelanden i allmänhet.

Slutligen föreslog Radio- och TV-lagsutredningen att det i lagen ska anges att ett sponsringsmeddelande ska innehålla uppgift om att pro- grammet är sponsrat och vem eller vilka som har bidragit till finansie- ringen av programmet. Enligt utredningen får meddelandet inte innehålla säljfrämjande inslag eller annat som kan föra med sig att det kan förväx- las med ett reklaminslag.

Prop. 2009/10:115

147

Skälen för regeringens förslag

Prop. 2009/10:115

Yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelser i vanlig lag om förbud mot och villkor för sponsring

Som nämnts i avsnitt 6.9 tillåter 1 kap. 12 § yttrandefrihetsgrundlagen bestämmelser i vanlig lag om bland annat kommersiell reklam. Bestäm- melsen är även tillämplig på sponsring. Det innebär alltså att lagregler om förbud mot och villkor för sponsring är tillåtna avseende traditionell tv.

Vad gäller beställ-tv kan noteras att motiven till 1 kap. 12 § yttrande- frihetsgrundlagen endast berör möjligheten till lagbestämmelser rörande radio och tv. Som redovisats i avsnitt 6.9 anser regeringen dock att ytt- randefrihetsgrundlagen även tillåter regler om sponsring i beställ-tv. Det finns dock skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av sådana bestämmelser.

Tanken med ett sponsringsmeddelande är att informera mottagaren av en medietjänst om att någon annan än leverantören av tjänsten har bidra- git till finansieringen av ett program som inte är en annons. Syftet är således att skydda mottagaren genom att varna för att det finns en möjlig risk för att sponsorn har haft ett redaktionellt inflytande över programin- nehållet. Detta syfte gör sig även gällande avseende beställ-tv. Med beak- tande därav och då förbud mot och villkor för sponsring inte får anses komma i konflikt med yttrandefrihetsgrundlagen samt de förpliktelser som AV-direktivet medför anser regeringen att regler om sponsring för beställ-tv bör införas i radio- och tv-lagen.

Sponsringsbegreppet

Ett sponsringsmeddelande är normalt sett att betrakta som reklam i radio- och TV-lagens mening. Följaktligen är reglerna i radio- och TV-lagen om annonser med vissa undantag tillämpliga på ett sponsringsmeddelan- de. De motiv som ligger till grund för reglerna om sponsringsmeddelan- den och reklammeddelanden skiljer sig emellertid åt. Det främsta syftet med sponsringsmeddelande är att informera om att ett utomstående in- tresse kan ha påverkat programinnehållet. Reklam däremot knyter inte an till ett visst program utan sänds fristående från programutbudet i övrigt.

Att syftet med reglerna är olika kommer till uttryck bland annat på så sätt att reglerna om sponsringsmeddelanden är utformade som en skyl- dighet för programföretaget att på ett visst sätt lämna upplysning om att ett program är sponsrat. Sponsringsmeddelanden får enligt förarbetena inte heller utformas som reklam eller åsiktsannonser.

I avsnitt 7 föreslås att begreppen reklam och annons ska definieras i radio- och tv-lagen. Genom dessa definitioner kommer sponsringsmed- delanden automatiskt att falla utanför annonsbegreppet. Att särskilt un- danta sponsringsmeddelanden från reklambegreppet i enlighet med Ra- dio- och TV-lagsutredningens förslag behövs därför inte.

Däremot bör begreppet sponsring definieras i radio- och tv-lagen. I AV-direktivet definieras sponsring som varje bidrag som någon som inte tillhandahåller audiovisuella medietjänster eller producerar sådana verk

ger för att finansiera medietjänster eller program i syfte att främja bi-

148

dragsgivarens namn, varumärke, anseende, verksamhet eller produkter. AV-direktivet innehåller således kriterier för syftet med bidraget. Genom att i radio- och tv-lagen också införa sådana syften kommer bidrag från exempelvis Stiftelsen Svenska Filminstitutet eller andra produktionsfor- mer inte längre att betraktas som sponsring i lagens mening. I likhet med AV-utredningen anser regeringen vidare att utöver bidrag med de syften som anges i AV-direktivet bör även sådana bidrag som ges för att främja bidragsgivarens intresse omfattas. Sammantaget bör med sponsring avses bidrag som någon som inte tillhandahåller eller producerar ljudradio, tv- sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv ger för att finansiera dessa medie- tjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumär- ke, anseende, verksamhet, produkt eller intresse.

Begränsningar av vilka program som får sponsras

Enligt AV-direktivet får medlemsstaterna förbjuda att en sponsors logo- typ visas under barnprogram. I denna del innebär direktivet ingen nyhet i förhållande till tv-direktivet. Genom AV-direktivet utvidgas dock till- lämpningsområdet till att även omfatta beställ-tv. Eftersom AV- direktivet är ett minimidirektiv är det möjligt att gå ännu längre och helt förbjuda sponsring av barnprogram. Ett sådant förbud övervägdes, men ansågs vid tillkomsten av radio- och TV-lagen inte nödvändigt (prop. 1995/96:160 s. 117). Sponsring av barnprogram är således tillåten (jfr 7 kap. 8 § radio- och TV-lagen). I likhet med AV-utredningen anser regeringen att det inte finns skäl att nu införa ett sådant förbud. Detsam- ma gäller införandet av restriktioner för möjligheten att visa sponsrings- meddelanden under barnprogram.

Bestämmelsen i AV-direktivet om att nyhets- och samhällsprogram inte får sponsras är redan genomförd i svensk rätt genom bestämmelsen i radio- och TV-lagen om förbud mot sponsring av program som huvud- sakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer. För att AV- direktivets krav ska genomföras korrekt behöver dock bestämmelsens tillämpningsområdet utvidgas till att också omfatta beställ-tv.

Enligt Granskningsnämnden för radio och TV bör enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller liknande inte få sponsras. I denna del har nämnden hänvisat till sin praxis. Vid bedömningen av om en sändning utgör ett sponsringsbart program har nämnden tagit hänsyn till omstän- digheter som särskilt namn eller egen vinjett, särskild programledare, eget tema, särskild sändningstid och längd (se även rättsfallet RÅ 2001 ref. 4). Enligt nämnden är avsikten inte att tillåta sponsring av enkla meddelanden. Bestämmelsen i radio- och TV-lagen om förbud mot sponsring av program som huvudsakligen handlar om nyheter eller ny- hetskommentarer bör därför enligt nämnden utvidgas till att också omfat- ta program som inte består av annat än, utom angivande av namn eller källa, ett enkelt meddelande om tid, väderlek, nyheter eller motsvarande.

AV-utredningen har inte utrett frågan om sponsring av enkla medde- landen. Radio- och TV-lagsutredningen har dock övervägt frågan. Enligt utredningen bör enkla meddelanden inte betraktas som ett program i sponsringshänseende. Förutom angivna meddelanden om tid, väderlek och nyheter nämndes som exempel en s.k. trailer rörande ett sponsrat

Prop. 2009/10:115

149

program. Enligt utredningen bör det alltså inte förekomma något spons- ringsmeddelande i anslutning till en sådan trailer.

Med ett program i nuvarande radio- och TV-lagen avses detsamma som avses i yttrandefrihetsgrundlagen vilket innebär att enkla meddelan- den inte undantas från programbegreppet (jfr prop. 1995/96:160 s 65). Någon ändring i det avseendet är inte avsedd. Regeringen anser inte att det finns några starka skäl att förbjuda sponsring av enkla meddelanden som t.ex. trailers. Som nämnts ovan får nyhetsprogram inte sponsras. Någon begränsning därutöver av program som inte får sponsras anser regeringen således inte bör införas.

Förbudet i radio- och TV-lagen om att ett tv-program inte får sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet gäller tillverkning eller försälj- ning av alkoholdrycker eller tobaksvaror kan behållas (7 kap. 9 § radio- och TV-lagen). AV-direktivet kräver nämligen att ett motsvarande för- bud tas in i den nationella lagstiftningen när det gäller tobaksvaror och gör det möjligt att införa eller behålla ett förbud i fråga om alkoholdryck- er. De hälsoskäl som påtalats avseende tv-sändningar gör sig även gäl- lande avseende beställ-tv. Bestämmelserna i radio- och TV-lagen bör därför ändras på så sätt att förbuden även avser beställ-tv. Vidare följer av AV-direktivet att sponsring som lämnas av läkemedelsföretag är tillå- ten i ett program i en tv-sändning eller i beställ-tv, under förutsättning att sponsringen främjar företagets namn eller anseende, däremot inte sär- skilda medicinska produkter eller behandlingar som är tillgängliga endast efter ordination. Motsvarande bestämmelser finns i 7 kap. 10 § andra stycket radio- och TV-lagen. De hälsoskäl som påtalats avseende tv- sändningar gör sig även gällande avseende beställ-tv. Bestämmelsen i radio- och TV-lagen bör därför ändras på så sätt att förbudet även avser beställ-tv.

Krav på sponsring

Enligt AV-direktivet ska audiovisuella medietjänster eller program som sponsras uppfylla vissa krav. Deras innehåll och, när det gäller tv- sändningar, deras programläggning får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantö- ren av medietjänsten. I denna del överensstämmer AV-direktivet i allt väsentligt med tv-konventionen. Redan genom bestämmelserna i 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen är direktivets krav på säkerställande av re- daktionellt ansvar och frihet uppfyllt i svensk rätt. Någon särskild lag- stiftning utöver vad som redan gäller enligt yttrandefrihetsgrundlagen behövs således inte i denna del.

Av AV-direktivet följer vidare att sponsringen inte får direkt uppmunt- ra till inköp eller förhyrning av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster. Be- stämmelsen motsvarar i allt väsentligt vad som redan gäller för program i tv-sändningar enligt tv-direktivet. Dessa krav, som enligt AV-direktivet även gäller sponsring av beställ-tv, måste således uppfyllas för att Sveri- ge på ett korrekt sätt ska genomföra AV-direktivet. För att genomföra direktivet i denna del krävs att säljfrämjande inslag i sponsringsmedde- landen i tv-program och i beställ-tv uttryckligen förbjuds. Regeringen

Prop. 2009/10:115

150

anser att det i radio- och tv-lagen därför bör införas en bestämmelse om att ett sponsringsmeddelande inte får innehålla säljfrämjande inslag.

När sponsringsmeddelande ska och får lämnas

Av AV-direktivet följer att sponsrade program i en tv-sändning och i beställ-tv ska tydligt identifieras som sådana i början av programmet, under programmet och/eller i slutet av programmet. AV-direktivet med- ger vidare att sponsringsmeddelanden lämnas under pågående program.

Den gällande regleringen i radio- och TV-lagen innebär att sponsrade program ska markeras i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället. Reglerna uppfyller således delvis vad som krävs enligt AV- direktivet.

Regeringen delar AV-utredningens bedömning att det dessutom i ra- dio- och tv-lagen bör införas en bestämmelse för det fall bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrat. Utredningen har föreslagit att sponsringsmeddelandet ska visas i omedelbar anslutning till den spons- rade delen. Som Kammarrätten i Stockholm konstaterat ska sponsrings- meddelanden anses ingå i det program eller den programdel som det avser. Regeringen delar därför kammarrättens bedömning att formule- ringen i omedelbar anslutning till bör ersättas med begreppet i början och i slutet. Bestämmelsen bör gälla såväl när endast en avgränsad del av ett program är sponsrat som när sponsorerna inte sponsrar övriga delar av programmet. Om sändningarna från ett visst evenemang eller en viss tävling under ett sportprogram är sponsrade, ska sponsringsmeddelandet således sändas i början eller i slutet av detta inslag i programmet.

En grundläggande förutsättning för att ett sponsringsmeddelande ska få sändas i början eller i slutet till en del av ett program, dvs. normalt sett under programmet, bör vara att det kan ske på ett sådant sätt att inte pro- grammets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Som redovisats har Radio- och TV-lagsutredningen lagt fram ett för- slag som gör det möjligt att bland annat lämna sponsringsmeddelande under pågående program i en tv-sändning. Regeringen delar utredningens bedömning och det finns goda skäl för förslaget. Dock ingår i Radio- och TV-lagsutredningens förslag även sponsringsmeddelanden i samband med avbrott för annonser. Denna del finns inte med i AV-utredningens förslag. Detta synes dock vara ett förbiseende från utredningens sida. I en tv-sändning bör således sponsringsmeddelanden även få lämnas i sam- band med annonsavbrott. I avsnitt 6.12 behandlas när annonsavbrott får ske. Förslaget innebär att andra program i tv-sändningar än gudstjänster och barnprogram får avbrytas av annonser bara om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integ- ritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter. Denna be- gränsning kommer följaktligen att gälla även för antalet sponsringsmed- delanden som får lämnas i samband med annonsavbrott. Någon begräns- ning därutöver anser regeringen inte behövs.

Sammantaget ser regeringen alltså inte någon anledning att frångå Ra- dio- och TV-lagsutredningens förslag när det gäller vilka typer av pro- gram och i vilka situationer sponsringsmeddelanden ska få sändas under

Prop. 2009/10:115

151

pågående program i en tv-sändning. Förslaget bör därför med vissa smär- re justeringar genomföras.

I radio- och tv-lagen bör således införas en bestämmelse om att spons- ringsmeddelanden i en tv-sändning får lämnas

i början eller i slutet av ett program om bara en klart avgränsad del av programmet är sponsrad och ett sponsringsmeddelande har lämnats i början eller i slutet till den delen,

–i sportprogram där det förekommer längre pauser och i program som återger föreställningar eller evenemang, i pauser för publiken,

–i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan,

–vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändning,

och

–i samband med annonsavbrott.

AV-direktivet innehåller inte några särskilda tidsbegränsningar när det gäller programmets längd eller hur lång tid som måste löpa mellan med- delandena. Som AV-utredningen påtalat bör i linje med strävandena att förenkla för företagen några sådana regler inte införas. Däremot anser regeringen att det av hänsyn till tittarna och rättighetsinnehavarna i lagen bör införas en bestämmelse om att ett sponsringsmeddelande inte får kränka programmets integritet och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter.

Som redovisats ovan medger AV-direktivet att sponsringsmeddelanden även lämnas under pågående program i beställ-tv. AV-utredningen har inte utrett frågan närmare. Beställ-tv skiljer sig delvis från tv-sändningar och det synes därför inte lika angeläget att som för tv-sändningar närma- re reglera när sponsringsmeddelanden får lämnas under bland annat på- gående program. På samma sätt som för tv-sändningar bör dock gälla att sponsringsmeddelanden i beställ-tv bara får lämnas om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

AV-direktivet innebär en helt ny reglering i svensk rätt avseende be- ställ-tv. Det är inte möjligt att närmare bedöma eventuella konsekvenser av förslaget. Framtiden får utvisa om reglerna om sponsring av program i beställ-tv ger upphov till andra frågeställningar än de som hittills har uppkommit beträffande tv-sändningar.

Utformningen av sponsringsmeddelanden

När det gäller utformningen av sponsringsmeddelanden föreskrivs i dag att sponsorn ska anges på lämpligt sätt. Vid tillkomsten av radio- och TV-lagen övervägdes att i lagtexten ge mer detaljerade regler om på vilket sätt informationen skulle lämnas. En sådan lösning ansågs dock kunna bli alltför stelbent och låsa rättsläget (se prop. 1995/96:160 s. 114). Som redovisats tidigare har innebörden av begreppet på lämpligt sätt utmejslats genom avgöranden av Granskningsnämnden för radio och TV. Under AV-utredningens arbete har dock från programföretagens sida framförts att ett så oprecist begrepp i lagtexten har fört med sig osäkerhet om vilka krav som gäller. Programföretagen har vidare efterfrågat större möjligheter att lämna information om adress och liknande om det spons-

Prop. 2009/10:115

152

rade företaget och föreslagit att lagtexten utformas på ett mer detaljerat Prop. 2009/10:115 sätt och i enlighet med direktivtexten.

AV-direktivet innehåller preciserade begrepp som lämpar sig väl för att komma till uttryck i lag. Bestämmelserna om hur ett sponsringsmedde- lande ska se ut bör utformas i nära anslutning till ordalydelsen av aktuell bestämmelse i AV-direktivet. Ett sponsringsmeddelande i en tv-sändning eller i beställ-tv ska således innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Syftet är att sponsrade program tydligt ska kunna identifieras som sådana vilket anges i artikel 3f.1 c AV- direktivet. Programföretag har dock möjlighet att ange både logotyp och annan symbol, såsom en hänvisning till sponsorns produkter eller tjänster eller något annat kännetecken om man så önskar. Meddelandet får emel- lertid inte innehålla säljfrämjande inslag.

Sanktioner och tillsyn

Överträdelse av reglerna om sponsring i nuvarande radio- och TV-lagen kan leda till ett åläggande att betala en särskild avgift (10 kap. 5 § första stycket 5). Reglerna övervakas av Granskningsnämnden för radio och TV.

De nya bestämmelserna om sponsring bör inte föranleda någon ändring när det gäller vilka former av sanktioner som kan komma i fråga vid överträdelser eller när det gäller övervakningen av hur reglerna följs.

6.11Produktplacering

Regeringens förslag: Det är förbjudet att sända program i tv eller till- handahålla program i beställ-tv där det förekommer produktplacering.

Med produktplacering avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänster har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller en tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhandahållits gratis.

Förbudet mot att sända program där det förekommer produktplacering gäller inte för filmer, tv-serier, sportprogram och program med lätt un- derhållning. Det är emellertid förbjudet att sända sådana program om de huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år.

Det är förbjudet att sända filmer, tv-serier, sportprogram och lätta un- derhållningsprogram där det förekommer produktplacering av alkohol- drycker, tobaksvaror och andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja

alkoholdrycker eller tobaksvaror. Detsamma gäller för receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Program där det förekommer produktplacering får sändas bara om pro- grammet inte på ett otillbörligt sätt gynnar kommersiella intressen enligt bestämmelsen nedan.

Bestämmelsen om att program som inte är reklam inte på ett otillbör-

ligt sätt får gynna kommersiella intressen ska kompletteras på så sätt att

153

det framgår att detta innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande in- slag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt.

När det förekommer produktplacering i ett program ska tittarna infor- meras om det i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser. Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning om att det förekommer produktplacering och om den vara eller tjänst som har placerats i programmet.

Den som överträder bestämmelser om produktplacering ska kunna på- föras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av till- stånd är tillämpliga.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker utredningens för- slag eller lämnar dem utan invändningar. AB Trav och Galopp (ATG) och Kanal 75 tillstyrker utredningens förslag men anser att det bör förtydli- gas att reglerna om produktplacering och otillbörligt kommersiellt gyn- nande har samma innebörd. Föreningen Sveriges Filmproducenter och Sveriges TV-producenter anser att regler om produktplacering och om otillbörligt kommersiellt gynnande bör formuleras på liknande sätt och att regeln om otillbörligt kommersiellt gynnande bör anpassas så att den inte kan sanktioneras när det inte har förekommit en betalning, eftersom regeln annars strider mot yttrandefrihetsgrundlagen samt innebär en strängare lagstiftning än vad som stipuleras i AV-direktivet. Nivån för vad som anses vara otillbörligt i regeln om otillbörligt kommersiellt gynnande bör anpassas till AV-direktivets bestämmelser som tillåter en högre grad av gynnande. Granskningsnämnden för radio och TV anser att föreslagen reglering med två bestämmelser (produktplacering respektive otillbörligt gynnande av kommersiella intressen) som har samma syfte men olika formulering bör undvikas. Enligt nämnden bör i stället be- stämmelsen om produktplacering ändras på så sätt att en hänvisning införs till bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiella in- tressen som kan kompletteras med en upplysning om dessa krav. Nämn- den efterlyser vidare ett förtydligande eller exemplifieringar när det gäll- er innebörden av begreppet liknande ersättning i fråga om produktplacer- ing. Företagets namn och logotyp bör inte få anges i meddelandet och det bör av författningstexten framgå att informationen endast ska bestå av en neutral upplysning om att det förekommer produktplacering i program- met. Nämnden anser vidare att det i fall där företag samtidigt sponsrar ett program och placerar sina produkter i programmet bör ställas särskilt höga krav på att produkterna exponeras på ett sådant sätt att inte den sammanlagda framställningen otillbörligt gynnar kommersiella intressen. Enligt Göteborgs universitet kan det bli gränsdragningsproblem mellan bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen och om produktplacering. Konsumentverket/Konsumentombudsmannen anser att Sverige bör avstå från möjligheten att tillämpa undantagen om pro- duktplacering i AV-direktivet på grund av svårigheten för konsumenter- na att identifiera produktplaceringen som en marknadsföringsåtgärd. Värnandet av konsumenternas skydd mot smygreklam måste väga tyngre

Prop. 2009/10:115

154

än programföretagens möjlighet till en alternativ finansieringskälla. En Prop. 2009/10:115 neutral logotyp som upplyser konsumenten om att produktplacering

förekommer i ett visst program är inte tillräckligt för att kompensera den bristande reklamidentifieringen. Länsrätten i Stockholms län ifrågasätter om det är nödvändigt att införa en bestämmelse om produktplacering eftersom en sådan bestämmelse i allt väsentligt torde reglera situationer som omfattas av bestämmelsen om otillbörligt gynnande av kommersiel- la intressen. Länsrätten framhåller vidare att det inte kan uteslutas att det i rättstillämpningen uppstår gränsdragningsproblem mellan bestämmel- serna om produktplacering och om otillbörligt gynnande av kommersiel- la intressen. SBS/Kanal 5 menar att AV-direktivets definition av pro- duktplacering inte ska tolkas så snävt att produktplacering bara avser fall då leverantören av medietjänsten får betalt, utan att det bör förtydligas att produktplacering också avser när externa produktionsbolag och andra leverantörer till leverantören av medietjänsten får betalt eller liknande ersättning och detta direkt eller indirekt kommer leverantören av medie- tjänsten till del, exempelvis genom minskade produktionskostnader.

Svenska Tidningsutgivareföreningen (TU) menar att det är angeläget att endast sådan produktexponering som har ett rent kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden till föremål omfattas av föreslagna be- stämmelser. Enligt TU möjliggör yttrandefrihetsgrundlagen regler i van- lig lag om exempelvis produktplacering men denna möjlighet verkar endast avse traditionell tv. Föreslagna bestämmelser bör därför inte om- fatta beställ-tv. Sveriges Annonsörer anser att alkoholförbudet för pro- duktplacering ska tas bort, i vart fall för drycker upp till femton volym- procent. TV4 AB (TV4) tillstyrker utredningens förslag att införa regler om produktplacering, men anser det viktigt att förtydliga att ”otillbörligt framhäva” inte är detsamma som ”otillbörligt kommersiellt gynnande”. Vidare tillstyrker TV4 inte utredningens förslag att förbjuda produktpla- cering av alkoholdrycker. TV4 ifrågasätter om möjligheten att ålägga programföretag en särskild avgift för otillbörligt kommersiellt gynnande, i fall då programbolaget inte fått betalt, är förenligt med yttrandefrihets- grundlagen. Enligt TV4 ska regeln om otillbörligt kommersiellt gynnan- de inte vara tillämplig i de fall TV4 endast köpt visningsrätter till ett program eller en film, då TV4 aldrig har insyn i programmen/filmerna. Enligt Yttrandefrihetskommittén finns det skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att införa regler om produktplacering för beställ- tv.

Bakgrund

Med produktplacering avses det förhållandet att en produkt i avsättnings- främjande syfte exponeras på olika sätt i ett tv-program eller i en spel- film. Det finns olika typer av produktplacering. Den enklaste formen innebär att en produkt placeras i ett tv-program eller i en spelfilm som rekvisita. Produktplacering kan också ske i form av s.k. manusplacering, som innebär att produktens namn nämns i någon dialog. En mer ingri- pande form av produktplacering är när en produkt får en framträdande roll i handlingen och t.ex. knyts till huvudrollsinnehavaren.

155

Produktplacering utgör marknadsföring i marknadsrättslig mening. För att produktplacering ska omfattas av radio- och TV-lagens annonsbe- grepp krävs att varumärken, företagsnamn, logotyper och liknande fogas in i tv-signaler på elektronisk väg. Produktplacering som innebär att vissa produkter används som rekvisita i tv-program eller i filmer, och som alltså inte är anpassade för tv-sändningar eller särskilt infogade, är där- emot inte att betrakta som reklam i den nuvarande radio- och TV-lagens mening. Annonsreglerna är därmed inte heller tillämpliga. Däremot kan lagens bestämmelse om otillbörligt kommersiellt gynnande vara tillämp- lig. I 6 kap. 4 § radio- och TV-lagen föreskrivs nämligen att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen.

En nyhet i AV-direktivet är regleringen av produktplacering. Enligt di- rektivet får produktplacering tillåtas under vissa omständigheter såvida en medlemsstat inte beslutar något annat. Produktplacering som har for- men av smygreklam bör dock förbjudas (skäl 55). AV-direktivets re- glering av produktplacering innebär alltså att sådan produktplacering som inte är smygreklam i vissa fall får tillåtas.

Produktplacering definieras i AV-direktivet som varje form av audio- visuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program mot betalning eller liknande ersättning (artikel 1 m). Enligt artikel 3g.1 i direktivet är produktplacering som huvudregel förbjudet. För att säkerställa lika konkurrensvillkor för företagen och förbättra den europeiska mediebranschens konkurrenskraft är det lämp- ligt att undanta vissa program från förbudet och nödvändigt att anta reg- ler för produktplacering (skäl 61 och 62).

Av artikel 3g.2 följer att om medlemsstaterna inte beslutar något annat, är produktplacering tillåten

–i biograffilmer, filmer och serier producerade för audiovisuella me- dietjänster, sportprogram och lätta underhållningsprogram, eller

–när det inte förekommer någon betalning utan bara gratis tillhanda- hållande av vissa varor eller tjänster, exempelvis rekvisita och priser, för att de ska ingå i ett program.

En medlemsstat bör dock ha möjlighet att helt eller delvis avstå från att tillämpa dessa undantag, exempelvis genom att bara tillåta undantagen i program som inte helt och hållet produceras inom medlemsstaten.

Undantaget från förbudet mot att sända program där det förekommer produktplacering gäller inte barnprogram. I sådana program får det såle- des inte förekomma produktplacering.

I AV-direktivet finns vidare ett förbud mot produktplacering av dels cigarretter och andra tobaksvaror eller av produkter från ett företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller försäljning av cigarretter och andra tobaksvaror, dels särskilda medicinska produkter och behand- lingar som är receptbelagda i den medlemsstat under vars jurisdiktion leverantören av medietjänster hör.

Av AV-direktivet följer vidare att program där det förekommer pro- duktplacering ska uppfylla åtminstone följande krav:

a) Innehållet, och när det gäller tv-sändningar deras programläggning, får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det

redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänster.

Prop. 2009/10:115

156

b) Programmen får inte direkt uppmana till inköp eller hyra av varor Prop. 2009/10:115 eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till

dessa varor eller tjänster.

c)Programmen får inte otillbörligt framhäva den berörda produkten.

d)Tittarna ska tydligt informeras om att det förekommer produktpla- cering. Program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet, och när programmet börjar igen efter ett reklamavbrott.

Om programmet varken har producerats eller beställts av leverantören av medietjänster själv eller av ett närstående företag till en sådan leveran- tör får medlemsstaterna besluta att göra avkall på kravet i punkten d).

Sammanfattningsvis är det enligt AV-direktivet förbjudet med alla former av audiovisuella kommersiella meddelanden som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att ingå eller omnämnas i ett program mot betalning eller liknande ersätt- ning om 1) de förekommer i barnprogram, nyhetsprogram och dokumen- tärer, 2) det handlar om cigaretter och andra tobaksvaror eller av produk- ter från företag vars huvudsakliga verksamhet är tillverkning eller för- säljning av cigaretter och andra tobaksvaror oavsett i vilka program de förekommer och 3) det handlar om särskilda medicinska produkter och behandlingar som är receptbelagda oavsett i vilka program de förekom- mer.

Att produktplacering är förbjudet i nyhetsprogram och dokumentärer följer motsatsvis av artikel 3g.2 i direktivet. I de fall där audiovisuella kommersiella meddelanden som innebär att en vara, tjänst eller varumär- ke för varan eller tjänsten förekommer genom att ingå eller omnämnas i ett program mot betalning eller liknande ersättning i andra fall än de ovan nämnda, måste redovisade kriterierna a–d uppfyllas.

Skälen för regeringens förslag

Inledning

I svensk rätt definieras inte produktplacering och den är inte särskilt reglerad i nuvarande lagstiftning. En situation där programföretag får ersättning för att ha med en produkt i ett program, och produkten inte exponeras på ett otillåtet sätt, är alltså i och för sig tillåten. Av 7 kap. 8 § radio- och TV-lagen följer emellertid att om program som inte är en annons helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedri- ver sändningsverksamheten (sponsrade program) ska det på lämpligt sätt informeras om vem eller vilka bidragsgivarna är.

Genom AV-direktivet införs dock en åtskillnad mellan sponsrade pro- gram och produktplacering. Det avgörande kriteriet för att skilja mellan sponsring och produktplacering är att vid produktplacering är hänvis- ningen till produkten infogad i programhandlingen. Bestämmelserna om sponsring behandlas närmare i avsnitt 6.10. Skälet till att det har införts särskilda bestämmelser om produktplacering i direktivet är att regelver- ket kring produktplacering i biograffilmer och audiovisuella produktioner som görs för tv ser olika ut i de olika medlemsstaterna inom EU, vilket

påverkar branschens konkurrenskraft på ett negativt sätt (skäl 61). För att

157

säkerställa lika konkurrensvillkor och därmed förbättra branschens kon- Prop. 2009/10:115 kurrenskraft har regler om produktplacering införts.

Svensk reglering av produktplacering i förhållande till grundlagsbe- stämmelser m.m.

Som redovisats tidigare omfattas program i tv-sändningar och i beställ-tv av yttrandefrihetsgrundlagen. Frågan om produktplacering kan förbjudas eller regleras på annat sätt måste således prövas mot de regler i yttrande- frihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen som gör det möjligt att i vissa fall inskränka yttrandefriheten i de medier som omfattas av yttran- defrihetsgrundlagen.

Med stöd av 1 kap. 12 § första stycket yttrandefrihetsgrundlagen och 1 kap. 9 § tryckfrihetsförordningen är det möjligt att införa förbud mot kommersiella annonser avseende alkoholdrycker och tobaksvaror, förbud mot kommersiella annonser avseende varukännetecken som är i bruk för tobaksvaror (s.k. indirekt tobaksreklam) och förbud mot kommersiella annonser som meddelats till skydd för hälsa eller miljö enligt förpliktel- ser som följer av unionsrätten. Inte heller hindrar yttrandefrihetsgrundla- gen att det i lag meddelas föreskrifter om förbud i övrigt mot kommersi- ell reklam i radioprogram eller om villkor för sådan reklam. Detsamma gäller föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten (1 kap. 12 § andra stycket ytt- randefrihetsgrundlagen).

I likhet med AV-utredningen anser regeringen att produktplacering är en form av marknadsföring. Att det även är fråga om en åtgärd med ett kommersiellt syfte råder det inte heller någon tvekan om. Till skillnad från den typiska reklamen för exempelvis en vara där det kommersiella budskapet är direkt och ohöljt är det kommersiella inslaget i produktpla- cering mer inlindat eftersom produktplacering förekommer som en inte- grerad del av ett tv-program eller en film. Detta innebär att produktpla- cering inte omfattas av begreppet kommersiell annons i dess betydelse enligt tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan inte heller inordnas under begreppet kommersiell reklam, vilket tar sikte på rent affärsmässiga meddelanden som syftar till att främja avsättningen av en vara eller en tjänst. Ett förbud mot produktplacering kan alltså inte införas i svensk rätt med stöd av de nämnda undantagen i 1 kap. 12 § första stycket och andra stycket första meningen yttrandefrihetsgrundla- gen.

Bestämmelserna i 1 kap. 12 § andra stycket andra meningen yttrande- frihetsgrundlagen medger att det i lag meddelas föreskrifter om förbud mot och villkor för annan annonsering och sändning av program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverk- samheten. Med stöd av bestämmelsen är det enligt regeringens bedöm- ning möjligt att göra inskränkningar i yttrandefriheten i form av förbud eller villkor för att sända program där det förekommer produktplacering under förutsättning att det är fråga om fall då sändningen av programmet helt eller delvis har bekostats av någon annan än programföretaget eller

den som tillhandahåller beställ-tv, dvs. leverantören av medietjänster.

158

Det innebär att det inte finns något hinder mot att införa ett förbud mot Prop. 2009/10:115 att sända program där det förekommer produktplacering, under förutsätt-

ning att inskränkningen även är tillåten enligt 2 kap. regeringsformen och artikel 10 i Europakonventionen. I denna fråga delar regeringen AV- utredningens slutsats att ett förbud eller andra inskränkningar i möjlighe- terna att använda sig av produktplacering i audiovisuella medietjänster inte står i strid med regeringsformens och Europakonventionens be- stämmelser om yttrandefrihet.

All annan produktplacering än då det är fråga om fall då sändningen helt eller delvis har bekostats av någon annan än den som bedriver pro- gramverksamheten kommer att falla utanför regleringen. Sådana företeel- ser kommer emellertid liksom i dag att omfattas av bestämmelsen i radio- och tv-lagen om otillbörligt kommersiellt gynnande.

Definition av begreppet produktplacering

Som redovisats tidigare definieras produktplacering i AV-direktivet som varje form av audiovisuellt kommersiellt meddelande som innebär att en vara, tjänst eller varumärke för varan eller tjänsten förekommer genom att det ingår eller omnämns i ett program mot betalning eller liknande ersättning. Begreppet produktplacering bör i svensk rätt definieras på så sätt att det omfattar situationer då ett program helt eller delvis har bekos- tats av någon annan än den som bedriver programverksamheten, dvs. då betalning för produktplacering har tagits emot av programbolaget själv. Det är bara i det fallet som yttrandefrihetsgrundlagen medger förbud eller andra föreskrifter.

Andra företeelser som i AV-direktivets mening är produktplacering, som t.ex. då betalning för produktplaceringen utgått i tidigare produk- tionsled, kommer då att falla utanför radio- och tv-lagens reglering av produktplacering.

Sådana företeelser som faller utanför föreslagen definition av produkt- placering i radio- och tv-lagen kommer dock liksom i dag att omfattas av bestämmelsen i radio- och tv-lagen om otillbörligt kommersiellt gynnan- de. Det kommer således att vara möjligt att med stöd av den bestämmel- sen förbjuda sådan produktplacering som har formen av s.k. smygreklam. Den valda begränsningen av begreppet produktplacering i svensk rätt bedömer regeringen i praktiken inte leda till ett annat resultat än det som avses i direktivet.

Sammantaget anser regeringen att det i radio- och tv-lagen bör införas en bestämmelse av innebörd att med begreppet produktplacering avses att en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte före- kommer i ett program och leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller en tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhanda- hållits gratis.

Den närmare innebörden av begreppet liknande ersättning får över- lämnas till rättstillämpningen.

159

När ska produktplacering få förekomma?

Av AV-direktivet följer alltså att det som huvudregel är förbjudet med produktplacering. Bestämmelserna om produktplacering gäller både för tv-sändningar och för beställ-tv. En del remissinstanser, däribland Ytt- randefrihetskommittén, har uttryckt tveksamheter när det gäller lämplig- heten och nödvändigheten av att utsträcka förbudet till program i beställ- tv. Även om grundlagsbestämmelserna i 1 kap. 12 § yttrandefrihets- grundlagen och möjligheterna att begränsa kommersiell reklam på det grundlagsskyddade området tillkom under en tid då endast traditionella tv-sändningar fanns, framgår av den tidigare redovisningen att det inte finns något uttryckligt hinder mot att undantagen tillämpas på samtliga de överföringar som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen, dvs. vissa beställtjänster. Utvecklingen på medieområdet på senare tid visar att efterfrågan på beställtjänster har ökat och att marknaden i större utsträck- ning än tidigare erbjuder konsumenter sådana tjänster.

Det finns därför anledning att så långt det är möjligt skapa en enhetlig reglering av de olika tjänsterna. Därtill kommer att det skydd som regler- na om produktplacering innebär även bör tillkomma konsumenter av beställ-tv. Förbudet mot produktplacering bör därför införas i den svens- ka lagstiftningen, inte bara för tv-sändningar, utan även för beställ-tv, vilket också förutsätts för ett korrekt genomförande av direktivet. Av radio- och tv-lagen bör det alltså framgå att det är förbjudet att sända program i tv eller tillhandahålla program i beställ-tv där det förekommer produktplacering. Enligt direktivet kan, som det redogjorts för ovan, vissa program undantas från förbudet.

Vid prövningen av om ett totalt förbud mot produktplacering ska infö- ras i svensk rätt måste en avvägning göras mellan olika intressen. Tittar- na har genom den tekniska utvecklingen fått allt större möjligheter att på olika sätt undvika reklaminslag. Detta har i sin tur gjort det svårare för programföretagen att finansiera sin verksamhet. Produktplacering kan fungera som en alternativ finansieringskälla för programföretagen. Dess- utom kan bestämmelser införas som tydligt informerar tittarna om att det förekommer produktplacering i ett tv-program. Därtill kommer att det är viktigt att överlag inte ställa upp strängare krav för produktplacering än de som gäller i andra medlemsstater. Sammantaget anser regeringen att produktplacering bör tillåtas i viss omfattning.

Den uppräkning i AV-direktivet av programtyper där produktplacering får tillåtas utgör en rimlig avvägning mellan de olika intressen som gör sig gällande. Det innebär att det i radio- och tv-lagen bör införas ett ut- tryckligt undantag från förbudet mot produktplacering. Bestämmelsen bör utformas i nära anslutning till AV-direktivet. Undantag bör alltså göras för filmer, tv-serier, sportprogram och lätta underhållningspro- gram. Det ska dock vara förbjudet att sända sådana program om de hu- vudsakligen vänder sig till barn under tolv år. Den närmare innebörden av undantagen överlämnas till rättstillämpningen.

I tobakslagen finns ett förbud mot marknadsföring av tobaksvaror i kommersiella annonser, bland annat i ljudradio- och tv-program (14 §). Eftersom produktplacering inte omfattas av begreppet kommersiell an- nons omfattas inte produktplacering av förbudet i tobakslagen. Det sak- nas även i svensk rätt en motsvarighet till AV-direktivets förbud mot

Prop. 2009/10:115

160

produktplacering av andra produkter från företag vars huvudsakliga verk- samhet utgörs av tillverkning av tobaksprodukter. Ett korrekt genomfö- rande av direktivet i dessa delar kräver således att det i svensk rätt införs ett förbud mot sådana former av produktplacering. Det bör framhållas att föreslagen definition av begreppet produktplacering bara omfattar placer- ing av produkter i marknadsföringssyfte, dvs. i rent kommersiellt syfte, och som sker mot betalning till leverantören av medietjänster. Det är alltså inte fråga om något generellt förbud mot att exponera exempelvis varor i tv-program (jfr prop. 2001/02:64 s. 41 f.).

I AV-direktivet finns även ett förbud mot produktplacering av recept- belagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgäng- lig efter ordination. Enligt 21 a § läkemedelslagen är alla former av marknadsföring av läkemedel, inklusive produktplacering enligt föresla- gen definition förbjudna. Begreppet läkemedel motsvarar i sak begreppet medicinska produkter. Svensk rätt uppfyller således redan vad som krävs enligt AV-direktivet i fråga om produktplacering av receptbelagda läke- medel. Ett förbud i radio- och tv-lagen skulle därmed i och för sig inte behövas. För tydlighets skull bör detta ändå komma till uttryck i lagen tillsammans med en bestämmelse om förbud mot produktplacering av sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

I den föreslagna alkohollagen (se prop 2009/10:125) finns ett förbud mot marknadsföring av alkoholdrycker i 7 kap. 3 §. Förbudet är tillämp- ligt på kommersiella annonser. Det innebär att produktplacering av alko- holdrycker inte omfattas av bestämmelsen.

Något krav på att produktplacering av alkoholdrycker ska vara förbju- den följer inte av AV-direktivet. Eftersom direktivet är ett minimidirektiv är det dock möjligt för en medlemsstat att gå längre och införa ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker. Det krävs emellertid att ett sådant förbud är förenligt med unionsrätten i övrigt.

Förbudet mot marknadsföring av alkoholdrycker i alkohollagen har motiverats av de hälsorisker som förtäring av alkoholdrycker kan föra med sig (jfr prop. 1994/95:89 s. 43). Detta skäl gör sig gällande i lika hög grad i fråga om produktplacering som vid annan marknadsföring genom kommersiella annonser. Regeringen anser därför att det i svensk rätt bör införas ett förbud mot produktplacering av alkoholdrycker i program i en tv-sändning eller i beställ-tv. Det bör understrykas att detta inte innebär ett förbud mot att alkoholdrycker förekommer i filmer eller andra pro- gram. Förbudet avser produktplacering av alkoholdrycker i kommersiellt syfte och mot betalning.

I likhet med vad som gäller för sponsring bör även produktplacering av andra produkter från företag vars huvudsakliga verksamhet utgörs av tillverkning och försäljning av alkohol förbjudas.

Krav på program där produktplacering förekommer

Som redovisats tidigare följer av AV-direktivet att program där det före- kommer produktplacering ska uppfylla åtminstone följande krav:

a) Innehållet, och när det gäller tv-sändningar deras programläggning, får inte påverkas på ett sådant sätt att det inverkar på ansvaret och det redaktionella oberoendet hos leverantören av medietjänster.

Prop. 2009/10:115

161

b) Programmen får inte direkt uppmana till inköp eller hyra av varor Prop. 2009/10:115 eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till

dessa varor eller tjänster.

c)Programmen får inte otillbörligt framhäva den berörda produkten.

Om programmet varken har producerats eller beställts av leverantören av medietjänster eller av ett närstående företag till en sådan leverantör får medlemsstaterna besluta att göra avkall på kravet i punkten d).

AV-direktivets bestämmelser om produktplacering ska bara tillämpas på program som har producerats efter den 19 december 2009.

Kravet i punkten a) tillgodoses genom dels bestämmelserna i yttrande- frihetsgrundlagen om programföretagens redaktionella självständighet (3 kap. 4 §) och om utgivarens bestämmanderätt över innehållet (4 kap. 3 §), dels demokratibestämmelsen i förslaget till radio- och tv-lag (5 kap. 1 §).

Kraven i punkten b) saknar motsvarighet i svensk rätt. För ett korrekt genomförande av AV-direktivet i denna del har AV-utredningen föresla- git att det införs en bestämmelse om att programmen inte får uppmuntra till inköp eller hyra av produkter, dvs. i praktiken att programmen inte får innehålla säljfrämjande inslag. Dessutom har utredningen föreslagit att kravet i punkten c) om att en produkt inte otillbörligen får framhävas vid produktplaceringen ska regleras på så sätt att en motsvarande bestämmel- se tas in i den svenska lagstiftningen.

Som Granskningsnämnden för radio och TV och Länsrätten i Stock- holms län påtalat i sina remissyttranden bör en reglering med två be- stämmelser, en bestämmelse som reglerar produktplacering och en be- stämmelse som reglerar otillbörligt kommersiellt gynnande, som har samma syfte men olika formuleringar undvikas. Regeringen anser i likhet med nämnden att det skulle öka förutsebarheten och underlätta tillsynen om frågan om otillbörligt gynnande kunde prövas självständigt, utan att behörig myndighet först måste ta ställning till om produktplacering enligt lagens mening skett.

AV-direktivets regler om att program som innehåller produktplacering inte får direkt uppmana till inköp eller hyra av varor eller tjänster, särskilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster bör därför genomföras på så sätt att bestämmelsen i radio- och tv-lagen om att program som inte är reklam inte på ett otillbörligt sätt får gynna kommersiella intressen kompletteras. Det bör framgå av bestäm- melsen att otillbörligt kommersiellt gynnande innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller inne- hålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt. Bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande kommer därmed att överensstämma med AV-direktivets regel om otill- börligt kommersiellt gynnande när det gäller produktplacering. Enligt regeringens bedömning blir därmed utrymmet större för programföreta- gen att gå annonsörernas önskemål till mötes än vad som gäller med

nuvarande bestämmelse i radio- och TV-lagen. Detta ligger väl i linje
med regeringens uppfattning att det i regel inte finns anledning att behål-	162

la regler på området som är snävare än vad som följer av AV-direktivet. En bestämmelse som reglerar att program där det förekommer produkt- placering bara får sändas om programmet inte på ett otillbörligt sätt gyn- nar kommersiella intressen enligt bestämmelsen som nyss nämnts ska införas. Denna regel tillämpas om det är fråga om produktplacering en- ligt lagens definition. I de fall det inte handlar om produktplacering kan den generella bestämmelsen om otillbörligt kommersiellt gynnande bli aktuell.

Enligt punkten d i AV-direktivet ska tittarna informeras om att det fö- rekommer produktplacering. Vidare följer av direktivet att program som innehåller produktplacering ska identifieras på lämpligt sätt. I skäl 61 till direktivet anges att ett godtagbart sätt att informera om produktplacering kan vara att med hjälp av en neutral logotyp påpeka att produktplacering förekommer i ett visst program.

Regeringen anser att det är angeläget att informationen inte utformas som reklam, dvs. att den inte innehåller några säljfrämjande inslag, eller att informationen lämnas på ett sådant sätt att den kan förväxlas med reklam. En regel av denna innebörd bör därför införas.

I likhet med Granskningsnämnden för radio och TV anser regeringen att syftet med bestämmelsen om krav på information om produktplacer- ing måste vara att värna tittarnas intressen. Informationstillfället bör därför inte kunna få utnyttjas som en möjlighet för det produktplacerande företaget att främja sitt namn eller sitt anseende. Regeringen delar nämn- dens uppfattning att det produktplacerande företagets namn eller logotyp inte bör få anges i meddelandet. Ett neutralt meddelande om att produkt- placering förekommer och om den vara eller tjänst som placerats bör vara tillräckligt utifrån ett tittarintresse. Sammantaget bör bestämmelsen i radio- och tv-lagen om att program som inte är reklam inte får på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen kompletteras på så sätt att otillbörligt gynnande innebär att programmet inte otillbörligt får upp- muntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbör- ligt sätt. Av lagen bör vidare framgå att när det förekommer produktpla- cering i ett program ska tittarna informeras om det i början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annon- ser. Informationen ska bestå av en neutral upplysning om att det före- kommer produktplacering i programmet och om den vara eller tjänst som placerats.

Sanktioner

För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om produktplacering krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion. En sådan reglering är inte oförenlig med AV-direktivet.

Vid överträdelser av radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och andra annonser, om sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande kan en särskild avgift påföras. Denna sanktion har valts eftersom över- trädelser vanligtvis har ett ekonomiskt värde för den som sänder pro- grammet. Detsamma gäller för produktplacering. Därför anser regeringen att den som överträder någon av bestämmelserna om produktplacering

Prop. 2009/10:115

163

bör kunna påföras en särskild avgift. På samma sätt som avseende över- Prop. 2009/10:115 trädelser av reglerna om sponsring bör även ett tillstånd kunna återkallas.

6.12Placering av annonser

Regeringens förslag: Andra program i tv-sändningar än gudstjänster och barnprogram får avbrytas av annonser bara om avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller krän- ker rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändning av biograffilmer, fil- mer producerade för tv – utom tv-serier och dokumentärprogram – och nyhetsprogram får avbrott för annonser ske en gång varje tablå- lagd period på minst trettio minuter under förutsättning att kravet på att avbrottet inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter uppfylls.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut- redningens förslag eller lämnar dem utan invändningar. Kammarrätten i Stockholm ifrågasätter om undantagen för tv-serier, lätta underhållnings- program och dokumentärprogram i motsvarande bestämmelse i nuvaran- de lag när det gäller att en viss tid måste gå mellan annonssändningar för spelfilmer och filmer som är gjorda för tv har glömts bort. Kammarrätten efterlyser vidare klargöranden av begreppet filmer producerade för tv respektive gränsdragningen mellan tv-serier och filmer producerade för tv. Teaterförbundet anser att regeringen ska återgå till regler med förbud mot reklamavbrott i filmer. Enligt TV4 AB är utredningens förslag att det ska vara trettio minuter mellan avbrotten i biofilmer, filmer producerade för tv och nyhetsprogram resultatet av en felläsning av AV-direktivet. Om inte måste vad som avses med begreppet trettio minuter mellan av- brotten förtydligas, då dagens tjugo-minutersregel tolkas på ett sätt i Sverige och på ett annat sätt i de flesta andra europeiska länder.

Bakgrund

Gällande rätt

I radio- och TV-lagen finns bestämmelser om placering av reklam och annan annonsering i tv-sändningar (7 kap. 7–7 b §§). Genom bestämmel- serna har delar av tv-direktivet genomförts i svensk rätt.

Enligt 7 kap. 7 § radio- och TV-lagen ska annonser i tv-sändning sän- das mellan programmen. Under förutsättning att vissa villkor i 7 kap. 7 a § är uppfyllda får annonser dock avbryta ett program om det sker på ett sådant sätt att – med hänsyn till naturliga pauser samt programmets sändningslängd och karaktär – varken programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Syftet bakom den aktuella bestämmelsen är att värna publikens möjligheter att ostört följa pro-

grammen.

164

Enligt motiven till radio- och TV-lagen innebär bestämmelsen bland annat att annonserna bör sättas in där det även utan avbrott för annonser skulle ha skett ett avbrott i programmets kontinuitet (prop. 2001/02:82 s. 15).

I sportprogram där det förekommer längre pauser eller i program som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken får annonser sändas i pauserna (7 kap. 7 a § första stycket radio- och TV-lagen). I program som består av avslutade delar får annonser enligt paragrafens andra stycke sändas mellan delarna. Vidare får i spelfilmer och filmer som är gjorda för tv – utom tv-serier, lätta underhållningsprogram och dokumentärprogram – annonser sändas om den programlagda sändnings- tiden överstiger fyrtiofem minuter. Annonser får sändas en gång för varje hel period om fyrtiofem minuter. Om den programlagda sändningstiden är minst tjugo minuter längre än två eller flera fullständiga perioder om fyrtiofem minuter, får annonser sändas ytterligare en gång (7 kap. 7 a § tredje stycket radio- och TV-lagen). Enligt fjärde stycket samma lagrum ska det i andra program än de som avses i första och andra styckena vara minst tjugo minuter mellan annonssändningarna i programmet.

Annonser får dock inte alls avbryta program med gudstjänster eller program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år (7 kap. 7 b §). Vidare får program som huvudsakligen handlar om nyheter eller ny- hetskommentarer, dokumentärprogram och program om livsåskådnings- frågor inte avbrytas av annonser, om den programlagda sändningstiden är kortare än trettio minuter. Om den programlagda sändningstiden är trettio minuter eller längre gäller vad som sägs i 7 kap. 7 a § andra och fjärde styckena. Dessutom får reklam inte förekomma omedelbart före eller efter ett program eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år, såvida det inte är fråga om sponsringsmedde- landen.

AV-direktivet

Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av tv-reklam och reklamavbrott förenklats och liberaliserats. De nya reglerna om re- klamavbrott syftar till att stärka konkurrenskraften hos den europeiska audiovisuella sektorn. Ändringarna har även motiverats med att konver- gensutvecklingen och den tekniska utvecklingen innebär att tittarna fått betydligt större möjligheter att själva välja hur och när de ska ta del av ett visst innehåll.

När tv-reklam eller s.k. teleshopping infogas i programmen ska med- lemsstaterna säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller rättighetshavarnas rättigheter. Medlemsstaterna ska därvid beakta naturliga avbrott i programmen och programmens längd och karaktär (artikel 11.1).

Enligt artikel 11.2 i direktivet får sändningar av filmer producerade för tv (med undantag för tv-serier och dokumentärer), biograffilmer och nyhetsprogram avbrytas av tv-reklam och teleshoppinginslag en gång varje tablålagd period om minst trettio minuter. Sändningar av barnpro- gram får avbrytas av tv-reklam eller teleshopping en gång under varje tablålagd period på minst trettio minuter, under förutsättning att pro-

Prop. 2009/10:115

165

grammets tablålagda längd överstiger trettio minuter. Tv-reklam eller teleshopping får inte infogas i sändningar av gudstjänster.

Skälen för regeringens förslag: AV-direktivet innebär en genomgri- pande förenkling och liberalisering av reglerna om reklamavbrott i tv- sändningar. De nya reglerna innebär bland annat att den tidigare huvud- regeln i tv-direktivet om att reklamavbrott ska ske mellan program har övergetts. Av AV-direktivet följer dock att naturliga avbrott i program- men och programmens längd och karaktär ska beaktas. Dessutom kvar- står kravet att avbrotten måste ske på ett sådant sätt att de inte kränker programmens integritet och värde eller upphovsmännens rättigheter. Som AV-utredningen påtalat är det tveksamt om regleringen i praktiken inne- bär någon skillnad i förhållande till tv-direktivet.

AV-direktivet är ett minimidirektiv. Det är således möjligt för en med- lemsstat att behålla eller införa regler som är strängare för programföre- tagen än vad som följer av direktivet, under förutsättning att reglerna i övrigt stämmer överens med unionsrätten. Den svenska lagstiftningen är strängare och mer komplicerad än vad som krävs av AV-direktivet som minimum.

Som regeringen angett i direktiven till AV-utredningen är det angeläget att så långt som möjligt undanröja de hinder som kan finnas för företa- gens möjligheter att konkurrera på den svenska marknaden. Därvid måste givetvis upphovsmännens rättigheter och skyddet av barn och unga beak- tas.

En självklar utgångspunkt är därför att det skydd av barn och unga som nu finns i radio- och TV-lagen ska behållas. Således bör förbuden mot att avbryta program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år av annonser och mot reklam omedelbart före eller efter ett program som vänder sig till barn behållas. Vidare följer av AV-direktivet att tv-reklam eller teleshopping inte får infogas i sändningar av gudstjänster. Nuvaran- de bestämmelse om att annonser inte får avbryta gudstjänster bör således behållas.

När det gäller annonsering i övrigt anser regeringen att en viktig ut- gångspunkt är program- och annonsföretagens syn på de hinder som de anser att den nuvarande lagstiftningen eller dess tillämpning för med sig. Samtidigt är det angeläget att så långt som möjligt beakta tittarnas intres- se av att kunna ta del av program utan avbrott för annonser.

Den tekniska och marknadsmässiga utveckling som sker i Europa och som legat till grund för de nya reglerna om reklamavbrott i AV-direktivet sker även i Sverige. Svenska programföretag har i olika sammanhang hävdat att de svenska reglerna innebär en onödigt komplicerad och häm- mande reglering samt att de leder till sämre möjligheter att avbryta pro- gram där det är mest naturligt från ett tittar- och upphovsmannaperspek- tiv.

Regeringen anser att AV-direktivets nya bestämmelser om reklamav- brott utgör en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande, nämligen programföretagens och annonsörernas intressen på den ena sidan och rättighetsinnehavarnas och tv-tittarnas intressen på den andra sidan.

Med undantag för reklamavbrott i program riktade till barn under tolv år och reklam före eller efter barnprogram finns det enligt regeringens

Prop. 2009/10:115

166

mening inte anledning att införa eller behålla regler på området som är Prop. 2009/10:115 strängare än vad som följer av AV-direktivet.

Som AV-utredningen föreslagit bör därför det nuvarande kravet på att minst tjugo minuter måste förflyta mellan reklaminslagen avskaffas. Därigenom får programföretagen större möjligheter att placera in reklam- inslagen där de passar bäst. Program i tv-sändningar bör få avbrytas av annonser om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighets- havarnas rättigheter. Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för tv – utom tv-serier och dokumentärprogram – och nyhetsprogram får avbrott för annonser ske en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter. En förutsättning är dock att det grundläggande kravet på att avbrottet inte påverkar programmets integritet och värde eller kränker rättighetshavarnas rättigheter uppfylls. I denna del frångår regeringen delvis AV-utredningens förslag på så sätt att föreslagen bestämmelse mer överensstämmer med innebörden av motsvarande bestämmelse i AV- direktivet.

Den närmare innebörden av de olika programmen får utvecklas i rättstillämpningen.

En liberalisering av de svenska reglerna påverkar inte i sig upphovs- männens rättigheter enligt den upphovsrättsliga lagstiftningen. Kravet att programmets integritet och värde och upphovsmännens rättigheter inte får kränkas innebär således, i likhet med vad som är fallet i dag, en gräns för förekomsten av reklamavbrott. Reglerna om högsta tillåtna annonstid påverkas givetvis inte heller.

6.13Tillåten tid för annonser

Regeringens förslag: Regeln om att den sammanlagda sändningstiden för annonser i tv-sändningar inte får överstiga femton procent av sändningstiden avskaffas.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker ut-

redningens förslag eller lämnar det utan invändningar. Teaterförbundet anser dock att nuvarande bestämmelser i radio och TV-lagen om tillåten reklam bör behållas.

Bakgrund: Enligt 7 kap. 5 § radio- och TV-lagen får annonser i en tv- sändning sändas högst tolv minuter under en timme mellan hela klock- slag. Den sammanlagda sändningstiden för annonser under ett dygn får dock inte överstiga femton procent av sändningstiden.

I 7 kap. 5 § andra stycket finns ett undantag som innebär att reglerna om längsta tillåtna annonstid i paragrafens första stycke inte hindrar sändningen av programtjänster som uteslutande är avsedda för program där publiken erbjuds att beställa varor eller tjänster (försäljningspro- gram). Programtjänstens beteckning ska anges i början och i slutet av sändningen.

167

AV-direktivet innebär en förenkling och liberalisering av bestämmel- serna om högsta tillåtna annonstid i tv-sändning.

Enligt artikel 18.1 i AV-direktivet får inslag med tv-reklam och tele- shopping inte överstiga tjugo procent av sändningstiden inom en given klocktimme, dvs. tolv minuter. Med s.k. teleshopping avses, som nämnts, sändning av direkta erbjudanden till allmänheten om att mot betalning tillhandahålla varor eller tjänster inklusive fast egendom, eller rättighet eller förpliktelser (i tv-direktivet benämnt köp-tv).

Bestämmelsen är inte tillämpliga på de av programföretagets medde- landen som rör dess egna program och biprodukter med direkt koppling till dessa program (egenreklam), sponsringsmeddelanden och produkt- placeringar (artikel 18.2). Till skillnad från tv-direktivet undantas inte meddelanden till allmänheten eller välgörenhetsuppmaningar som sänds gratis. Eftersom sådana meddelanden inte omfattas av begreppet reklam, torde detta inte innebär någon ändring i sak.

Skälen för regeringens förslag: Radio- och TV-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid ändrades så sent som i februari 2008. I sam- band därmed uttalade regeringen att det är angeläget att konkurrensförut- sättningarna för programföretagen utjämnas och att risken för att pro- gramföretag etablerar sig utomlands minskar. Vidare påtalades att det inte är försvarligt att behålla en ordning som missgynnar tolde tv-företag som väljer att etablera sig i Sverige. Med anledning därav borde de svenska reglerna om sändningstid för annonser i tv-sändningar närmas till den längsta tillåtna annonstiden enligt tv-direktivet.

Motsvarande synsätt gäller också vid genomförandet av AV-direktivets regler om högsta tillåtna annonstid. Det saknas därför skäl att behålla eller införa strängare regler än vad som följer av direktivet. Bestämmel- serna om högsta tillåtna annonstid i tv-sändningar bör således utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som miniminivå enligt direkti- vet. Detta innebär att den nuvarande tolv-minutersregeln behålls och dygnsregeln i 7 kap. 5 § första stycket radio- och TV-lagen avskaffas.

När det gäller högsta tillåtna annonstid i ljudradiosändningar har riks- dagen i samband med 2008 års lagändringar uttalat att reglerna för högsta tillåtna annonstid i tv-program utgör en rimlig utgångspunkt för bestäm- mandet av sändningstiden för annonser i ljudradio. Mot den bakgrunden bör den nuvarande tolv-minutersregeln i radio- och TV-lagen behållas. Av 7 kap. 5 § tredje stycket radio- och TV-lagen följer att annonser får sändas under högst femton procent av sändningstiden om sändningstiden inte infaller en timme mellan hela klockslag. I 2008 års lagstiftnings- ärende övervägdes om inte denna begränsningsregel borde avskaffas. Ett sådant förslag lades också fram i den promemoria som låg till grund för den aktuella propositionen. Regeringen fann dock att förslaget inte borde genomföras och att begränsningsregeln skulle behållas. I stället höjdes procentandelen från tio till femton procent. Det finns inte skäl att nu göra en annan bedömning. Begränsningsregeln för annonser i ljudradio bör därför vara kvar.

I AV-utredningens betänkande behandlas frågan om s.k. svartrutor ska räknas in i annonstiden. Med begreppet svartruta avses de svarta bildru- tor som mycket hög hastighet visas mellan annonsinslagen (normalt 0,5 sekunder per reklamfilm) för att ge ögat en paus. Programföretagen har i olika sammanhang hävdat att dessa svartrutor inte ska räknas in i annons-

Prop. 2009/10:115

168

tiden vid bedömningen av om högsta tillåtna annonstid överskridits. Prop. 2009/10:115 Granskningsnämnden för radio och TV har i sin praxis funnit att allt som

sänds under markerad annonstid ska räknas in i den högsta tillåtna an- nonsmängden inklusive svartrutorna (se exempelvis nämndens beslut den 18 februari 2008 SB 92/08). I likhet med AV-utredningen anser reger- ingen att svartrutorna är att anse som en integrerad del av reklamsänd- ningarna och de kan därmed inte undantas vid bedömningen av frågan om den tillåtna annonstiden överskridits. Någon lagändring bör därför inte göras.

6.14Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse

Regeringens förslag: I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) införs två nya inskränk- ningsbestämmelser. Den första av dessa innebär att ett televisionsföre- tag som är etablerat inom EES-området får återge utdrag ur en televi- sionsutsändning från ett evenemang av stort allmänintresse i sina tele- visionsutsändningar av allmänna nyhetsprogram. Detta gäller dock bara om ett annat televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut eve- nemanget. Utdraget får också återges när nyhetsprogrammet därefter tillhandahålls genom överföring till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till programmet från en plats och vid en tid- punkt som de själva väljer. Utdraget får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. Det får inte heller användas längre tid efter evenemanget än som motiveras av nyhetsintresset.

Vidare ska källan anges enligt bestämmelserna i 11 § andra stycket upphovsrättslagen då utdraget återges.

Det införs även en inskränkningsbestämmelse i upphovsrättslagen med innebörden att ett televisionsföretag som i sina allmänna nyhets- program använder sådana utdrag också får återge verk som syns eller hörs i utdraget.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser tillstyrker utredningens för- slag eller lämnar dem utan erinran. Enligt Copyswede och Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) måste den före- slagna inskränkningen i upphovsrättslagen vara begränsad och noggrant preciserad och det måste undersökas om den aktuella inskränkningen är tillåten enligt direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. IEC in Sports anser att förslaget leder till snedvridning av konkurrensen på en självreglerad marknad. SBS/Kanal 5 anser att betydelsen av begreppet evenemang bör förtydligas. Svenska Fotbollsförbundet anser att utred- ningens förslag innehåller flera otillfredsställande oklarheter som ger stort utrymme för missbruk och oundvikligen kommer att leda till rätts- tvister. Enligt förbundet bör tidsbegränsningen om maximalt nittio se- kunder per evenemang fixeras och kombineras med en föreskrift om att aktuella bildsekvenser får visas endast två gånger dagligen. Enligt för- bundet bör även rätten till korta utdrag begränsas till allmänna nyhets-

169

sändningar och inte gälla för sportsändningar. SVT förutser tolkningspro- Prop. 2009/10:115 blem i förhållande till upphovsrättslagen när det gäller föreslagna defini-

tioner och skrivningar vad avser begreppen beställ-tv och sända. Enligt SVT är en förutsättning för att en inskränkning i signalrätten ska vara tillräcklig för att tillgodose programbolagens rätt att nyttja korta utdrag att även sådana sändningar som sker linjärt på Internet (s.k. webcast) omfattas av signalrätten. SVT:s uppfattning är att så är fallet och utgår från att detta kommer till uttryck i den slutliga utformningen av lagstift- ningen eller i förarbetena. SVT menar vidare att det finns behov av att lagstiftaren säkerställer att programbolag inte har rätt att vidta tekniska åtgärder i syfte att hindra tillgången till korta utdrag, samt att programbo- lagens behov av att på plats få tillgång till det signalproducerande bola- gets signal säkerställs. SVT anser att det bör klargöras i förarbetena att även ett flertal nationella evenemang, som t.ex. Allsvenskan, Elitserien och andra stora idrottsmästerskap som intresserar en mycket stor krets personer, omfattas av definitionen evenemang av stort allmänintresse. TV4 AB anser att den föreslagna regeln inte ska gälla för redan avtalade nyhetsrätter. Enligt TV4 bör skrivningen stort allmänintresse tolkas så att endast OS, Ishockey-VM och Fotbolls-VM omfattas och att varje dag ska tolkas som ett evenemang. TV4 anser att rätten att utnyttja korta utdrag endast ska gälla tv-sändningar. Om beställ-tv ska inkluderas bör enligt TV4 bara den senaste nyhetssändningen omfattas, eftersom ett nyhetsprogram som därefter tillhandahålls genom beställ-tv inte längre är en nyhetssändning. Utdragen bör inte heller få vara längre än vad som krävs för att förmedla nyheten. Enligt TV4 bör rätten till korta utdrag inte få utnyttjas så att de exklusiva rättigheterna till ett evenemang urholkas och först då ett evenemang är avslutat.

Bakgrund

AV-direktivet

En nyhet i AV-direktivet är bestämmelsen om korta nyhetsinslag i tv- sändningar (artikel 3k). Syftet med bestämmelsen är bland annat att främja mångfald genom en diversifierad nyhetsproduktion och ett diver- sifierat programutbud och att skydda den grundläggande informationsfri- heten och tittarnas intressen (skälen 38 och 39 till direktivet).

Medlemsstaterna ska när det gäller korta nyhetsinslag se till att pro- gramföretag som är etablerade i gemenskapen, på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor har tillgång till evenemang av stort allmän- intresse som sänds med utnyttjande av exklusiva rättigheter av ett pro- gramföretag under deras jurisdiktion (artikel 3k.1 i AV-direktivet).

Om ett annat programföretag, som är etablerat i samma medlemsstat som det programföretag som ansöker om tillgång, har fått exklusiva rättigheter till det berörda evenemanget av stort allmänintresse, måste ansökan om tillgång göras hos det programföretaget (artikel 3k.2 i direk- tivet).

Medlemsstaterna ska enligt artikel 3k.3 i AV-direktivet se till att sådan tillgång säkerställs genom att tillåta programföretag att fritt välja korta

170

utdrag från det sändande programföretagets signal med åtminstone angi- Prop. 2009/10:115 vande av källan, om detta inte är omöjligt av praktiska skäl.

I tv-sändningar får korta utdrag bara användas i allmänna nyhetspro- gram (artikel 3k.5 i AV-direktivet). Programföretaget får också använda det korta utdraget i beställ-tv, om programföretaget erbjuder samma program med tidsförskjutning i sådan tv.

Utdragen bör inte vara längre än nittio sekunder och alla kanaler, där- ibland kanaler med uteslutande inriktning på sport, får använda sådana korta utdrag för sändningar inom hela EU. Begreppet allmänna nyhets- program omfattar inte en sammansättning av korta utdrag till ett under- hållningsprogram (skäl 39 till direktivet).

Enligt artikel 3k.6 i AV-direktivet ska medlemsstaterna se till att i en- lighet med sina rättsliga system och praxis fastställa närmare bestämmel- ser och villkor för tillhandahållandet av sådana korta utdrag, särskilt eventuella ersättningsbestämmelser, maximal längd för utdragen och tidsgränser för sändning av dem. Om ersättning betalas ut, får den inte överstiga de extrakostnader som är resultatet av att tillgången tillhanda- hålls.

När det gäller förhållandet till upphovsrätten sägs i skäl 40 till AV- direktivet att kraven på tillgång till evenemang av stort allmänintresse för korta nyhetsinslag inte bör påverka Europaparlamentets och rådets direk- tiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället och de tillämpliga internationella konventionerna på området för upphovsrätt och närstående rättigheter (direktivet om upphovsrätten i informations- samhället) (EGT L 167, 22.6.2001, s. 10–19, Celex 32001L0029).

Vidare framhålls att medlemsstaterna bör underlätta tillgången till eve- nemang av stort allmänintresse genom att bevilja tillgång till programfö- retagets signal i den mening som avses i direktivet. De får dock välja andra liknande sätt i den mening som avses i direktivet. Sådana sätt inbe- griper bland annat att bevilja tillgång till platsen för dessa evenemang innan de beviljar tillgång till signalen. Programföretag ska också kunna ingå mer detaljerade avtal med företaget som har de exklusiva rättighe- terna.

Gällande rätt

I lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) finns bestämmelser om upphovsrätt och vissa till upphovsrätten närstående rättigheter.

Upphovsrätten är den rätt som författare, kompositörer, konstnärer och andra upphovsmän har till sina litterära eller konstnärliga verk. Upphovs- rätten består av två delar, den ekonomiska rätten och den ideella rätten. Den ekonomiska rätten innebär att upphovsmannen har en exklusiv rätt att framställa exemplar av verket och att göra detta tillgängligt för all- mänheten (2 §). Verket görs tillgängligt för allmänheten när det överförs till allmänheten, framförs offentligt, visas offentligt och när exemplar av verket bjuds ut till försäljning, uthyrning, utlåning eller på något annat sätt sprids till allmänheten.

171

I 48 § upphovsrättslagen ges radio- och televisionsföretag en till upp- Prop. 2009/10:115 hovsrätten närstående rättighet, den s.k. signalrätten. Signalrätten ger ett

televisionsföretag en rätt till utsändningen som sådan, dvs. till de pro- grambärande signalerna, men inte någon rätt till det innehåll som de förmedlar. Signalrätten innebär bland annat en uteslutande rätt att ta upp utsändningen på en anordning genom vilken den kan återges, att fram- ställa exemplar av en upptagning av utsändningen, att återutsända ut- sändningen, samt att på trådbunden eller trådlös väg överföra en upptag- ning av utsändningen till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

Det finns en rad inskränkningar i upphovsrätten. Bland annat citaträt- ten och reportagerätten (22 och 25 §§). Dessa utgör även inskränkningar i signalrätten (48 § tredje stycket). Syftet med inskränkningarna samman- faller delvis med motiven till rätten till korta utdrag enligt AV-direktivet.

Citaträtten innebär en rätt för var och en att citera ur offentliggjorda verk i överensstämmelse med god sed och i den omfattning som motive- ras av ändamålet. Reportagerätten innebär att verk som syns eller hörs under en dagshändelse får återges vid information om dagshändelsen genom ljudradio, television, direkt överföring eller film. Verken får dock bara återges i den omfattning som motiveras av informationssyftet.

Källan ska anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver när ett verk återges offentligt med stöd av bland annat citaträtten och reportagerätten (11 § andra stycket). Enligt 48 § tredje stycket ska be- stämmelserna i 11 § andra stycket tillämpas i fråga om sådana radio- och televisionssändningar som avses i paragrafen.

Skälen för regeringens förslag

Behöver lagstiftningen förändras

Syftet med artikel 3k i AV-direktivet är att programföretag som har en- samrätt till evenemang av stort allmänintresse inte ska kunna utestänga andra programföretag från att i sina nyhetsprogram rapportera om eve- nemangen. Detta ska i första hand ske genom att övriga programföretag får tillgång till det sändande programföretagets signal, även om det i ingressen också anges att så kan ske t.ex. genom att andra programföre- tag får tillgång till platsen för evenemanget. De korta utdragen får bara användas i allmänna nyhetsprogram. Samtidigt anges i ingressen att även kanaler med uteslutande inriktning på sport har rätt att använda korta utdrag. Av ingressen framgår vidare att användningen av de korta utdra- gen bara får ske med vederbörlig hänsyn till ensamrätter och att utdragen inte bör vara längre än nittio sekunder.

Frågan är om bestämmelserna i upphovsrättslagen, främst de möjlighe- ter till återgivande som citaträtten och reportagerätten innebär, är tillräck- liga för att anse att Sverige har genomfört artikel 3k i AV-direktivet.

Citaträtten är en rätt för var och en att använda en mindre del ur ett skyddat verk eller annan prestation. Användningen måste ske i överens- stämmelse med god sed. Därmed avses bland annat att citatet får använ-

das som hjälpmedel inom ramen för ett eget arbete i syfte att kritisera

172

eller belysa det andra verket. Däremot är det inte tillåtet att i underhåll- ningssyfte använda delar ur ett annat verk för ren vidarebefordran (SOU 1956:25 s. 199). Citaträtten är således begränsad på ett sätt som gör att den inte tillgodoser de krav som artikel 3k i AV-direktivet ställer.

Reportagerätten har tillkommit i informationsfrihetens intresse med hänsyn till att det vid nyhetsförmedling ofta är svårt och tidskrävande att undersöka vilka upphovsrättsliga intressen som kan beröras av ett nyhets- inslag. Bestämmelsen om reportagerätten är tillämplig på såväl rena nyhetsprogram som exempelvis kommenterande aktualitetsprogram. Det krävs dock att verkets framförande ingår som ett led i den dagshändelse som rapporteras (se SOU 1956:25 s. 235). En televisionsutsändning från ett evenemang av stort allmänintresse ingår inte som ett led i evene- manget. Även om det bakomliggande syftet till reportagerätten delvis sammanfaller med motivet till rätten till korta utdrag enligt AV-direktivet anser därför regeringen att reportagerätten avser en annan situation än rätten till korta utdrag. De inskränkningar som finns i upphovsrättslagen i form av citaträtten och reportagerätten gör det alltså inte möjligt att an- vända korta utdrag på det sätt som föreskrivs i direktivet. En lagändring krävs således för att genomföra direktivet i denna del.

En ny inskränkningsbestämmelse i signalrätten

Av AV-direktivet följer att medlemsstaterna i första hand ska säkerställa tillgången till korta utdrag genom att tillåta programföretag att fritt välja sådana utdrag från det sändande programföretagets signal. Regeringen delar AV-utredningens uppfattning att direktivet i denna del bör genom- föras genom att en ny inskränkningsbestämmelse i televisionsföretagens signalrätt införs i upphovsrättslagen.

Som konstateras i AV-utredningen får enligt artikel 3k.5 i direktivet de korta utdragen bara användas i allmänna nyhetsprogram. Av skäl 39 framgår dock att alla kanaler, däribland kanaler med uteslutande inrikt- ning på sport, får använda korta utdrag. I samma skäl uttrycks att be- greppet allmänna nyhetsprogram inte bör omfatta en sammansättning av korta utdrag till ett underhållningsprogram. AV-utredningen har gjort bedömningen att uttalandena i direktivet tyder på att med allmänna ny- hetsprogram också kan avses program med enbart sportnyheter.

En möjlig tolkning av begreppet skulle kunna vara att det endast om- fattar program med blandade nyheter. En sådan tolkning stämmer dock inte med skäl 39 till AV-direktivet. Eftersom det där framgår att även kanaler som enbart sänder sport har rätten att utnyttja korta utdrag måste det innebära att även nyhetssändningar inriktade uteslutande på sportny- heter omfattas av begreppet allmänna nyhetsprogram. Detta i sin tur måste även innebära att även sådana kanaler som har ett blandat innehåll får använda korta utdrag i sina sportnyheter. Enligt regeringens uppfatt- ning omfattar alltså begreppet allmänna nyhetsprogram i direktivets mening också sådana program som innehåller enbart t.ex. sportnyheter. Med denna utgångspunkt är en möjlig tolkning av begreppet att det syftar på att programmen ska vara allmänna i den meningen att de ska vara riktade till allmänheten. En annan möjlig tolkning är att begreppet avser att tydliggöra att rätten till korta utdrag inte ska omfatta även program av

Prop. 2009/10:115

173

magasintyp med en smal inriktning. Den tolkningen har också stöd i skäl 39 där det anges att begreppet allmänna nyhetsprogram inte bör omfatta sammansättningar av korta utdrag till ett underhållningsprogram. Som konstaterats i AV-utredningen är det dock upp till rättstillämpningen och ytterst Europeiska unionens domstol att avgöra den närmare innebörden av begreppet.

För att korta utdrag ska få användas krävs enligt artikel 3k i direktivet att det rör sig om ett evenemang av stort allmänintresse. Som AV- utredningen konstaterat definieras begreppet inte närmare i direktivet, vare sig vad gäller frågan om vad som ska anses utgöra ett evenemang eller vad som ligger i begreppet stort allmänintresse. Vad gäller det sist- nämnda talar det förhållandet att ett programföretag förvärvat sändnings- rätten till evenemanget med ensamrätt i viss mån för att det är fråga om ett evenemang av stort allmänintresse. Enligt regeringens uppfattning kan dock inte detta förhållande ensamt vara tillräckligt för att det ska anses förhålla sig på det sättet. Utgångspunkten bör enligt regeringens uppfatt- ning i stället vara att evenemanget kan anses vara av stor betydelse för den breda allmänheten. Exempel på sådana evenemang är i första hand olika större nationella och internationella mästerskap. Vidare kan, som AV-utredningen framhållit, statsbesök, viktigare framträdanden och andra liknande händelser vara evenemang av stort allmänintresse. Med avseende på frågan om hur begreppet evenemang ska avgränsas är en möjlig tolkning att ett större mästerskap med många ingående idrotter, såsom Olympiska spelen (OS), i dess helhet är att anse som ett evene- mang. En sådan tolkning skulle dock leda till slutsatsen att allt som före- kommer under OS är av sådant stort allmänintresse att det skulle omfat- tas av den nu föreslagna bestämmelsen. Enligt regeringens uppfattning skulle en sådan tolkning av begreppet föra väldigt långt. En rimligare tolkning är därför enligt regeringens uppfattning att i ett sådant samman- hang, där t.ex. ett idrottsevenemang består av flera olika grenar eller matcher, avgränsningen sker med utgångspunkt i hur det fysiska tillträdet till evenemanget har avgränsats av arrangörerna. För ett tydligt genomfö- rande av direktivets bestämmelser i denna del och en tydlig avgränsning av bestämmelsen bör det – såsom AV-utredningen föreslagit – uttyckli- gen framgå av lagtexten att rätten till utdrag är begränsad till evenemang av stort allmänintresse. Den närmare avgränsningen av vad som är att anse som ett evenemang av stort allmänintresse blir en fråga för rätts- praxis, i sista hand Europeiska unionens domstol.

Som redogjorts för ovan anges i artikel 3k.5 att korta utdrag får använ- das i audiovisuella medietjänster på begäran (beställ-tv) endast om pro- gramföretaget erbjuder samma program med tidsförskjutning i sådan tv. Av skäl 41 till AV-direktivet framgår att det bör säkerställas att program- företagen kan fortsätta med sin praxis att i efterhand tillhandahålla sina direktsända nyhetsprogram i tv som beställ-tv efter direktsändning utan krav på att skräddarsy det enskilda programmet genom att de korta ut- dragen utelämnas. Enligt regeringens bedömning kräver ett genomföran- de av direktivet att möjligheten att använda sig av korta utdrag enligt den nu föreslagna inskränkningsbestämmelsen ska omfatta även denna situa- tion.

I artikel 3k.6 anges att medlemsstaterna i enlighet med sina rättsliga system och praxis ska fastställa närmare bestämmelser och villkor för

Prop. 2009/10:115

174

tillhandahållande av korta utdrag, däribland maximal längd för utdragen och tidsgränser för sändningen av dem. I skäl 39 till direktivet anges att utdragen inte bör vara längre än 90 sekunder. I samma skäl anges att bestämmelserna om korta utdrag avser att tillgodose tittarnas informa- tionsintresse. Den nu föreslagna möjligheten till korta utdrag kan komma att användas i vitt skilda sammanhang. Det framstår därför, som AV- utredningen konstaterat, inte som lämpligt eller möjligt med en statisk reglering av längden på utdragen. Lämpligare är i stället att denna får bestämmas med utgångspunkt från omständigheterna i det enskilda fallet. Med hänsyn till vad som ovan sagts om vad som i direktivet anges som skäl för bestämmelsen framstår det som naturligt att låta informationsin- tresset vara vägledande för hur långa utdragen får vara. Det följer också den ordning som redan finns i upphovsrättslagen för reportagerätten. Enligt regeringens bedömning leder ett sådant synsätt till att det endast i undantagsfall kan anses berättigat med ett så långt utdrag som 90 sekun- der och att det i normalfallet bör bli fråga om utdrag som är väsentligt mycket kortare än så. Sammanfattningsvis delar därför regeringen AV- utredningens bedömning att det framstår som lämpligt att – på samma sätt som i 25 § görs beträffande omfattningen av återgivande av verk – ange i lagtexten att utdragen inte får vara längre än vad som motiveras av informationssyftet. Enligt regeringens uppfattning följer redan av detta att det inte kan bli fråga om annat än korta utdrag och det saknas därför anledning att i lagtexten därutöver särskilt ange att utdragen ska vara korta.

Som framhållits i AV-utredningen framstår det inte heller som lämpligt att ange en exakt tidsgräns för hur lång tid efter det att ett evenemang avslutats som ett kort utdrag får användas. Regeringen instämmer i ut- redningens bedömning att nyhetsintresset bör vara vägledande i denna del, då direktivets bestämmelser bl.a. syftar till att möjliggöra en diversi- fierad nyhetsproduktion. Regeringen delar vidare utredningens uppfatt- ning att en rimlig tolkning är att det även ett par dagar efter det att ett evenemang har ägt rum kan finnas ett tillräckligt nyhetsintresse i att rapportera från evenemanget i en nyhetsutsändning. Såvitt avser upptag- ningar av nyhetsprogram som i efterhand görs tillgängliga via t.ex. Inter- net delar regeringen vidare utredningens bedömning att det kan finnas ett kvarvarande nyhetsintresse i att låta upptagningen vara tillgänglig upp mot en vecka efter den ursprungliga sändningen. Som utredningen före- slagit bör ett rekvisit av innebörd att utdraget inte får användas längre tid efter evenemanget än vad som motiveras av nyhetsintresset införas i den föreslagna inskränkningsbestämmelsen.

Vad gäller den närmare lagtekniska utformningen av AV-utredningens förslag till ny inskränkningsbestämmelse har SVT ansett att begreppen beställ-tv och sända kan föranleda tolkningsproblem. SVT framhåller att beställ-tv inte är ett begrepp som används i upphovsrättslagen och att begreppet sända bör vara förbehållet linjära sändningar. SVT har därför föreslagit att möjligheten att använda korta utdrag i beställ-tv i lagtexten bör uttryckas med användande av de begrepp som redan finns i upphovs- rättslagen och med undvikande av begreppet sända som alltså inte nor- malt används avseende on-demand-tjänster. Regeringen delar SVT:s uppfattning i denna del. Därutöver måste, enligt regeringens uppfattning, det komma till tydligt uttryck i lagtexten att möjligheten att använda sig

Prop. 2009/10:115

175

av korta utdrag inte bara innebär en möjlighet att sända ut dessa eller göra dem tillgängliga genom beställ-tv. Det krävs därutöver att inskränk- ningen även innefattar en rätt att – för dessa ändamål och i nödvändig utsträckning – ta upp en utsändning på en anordning och framställa ex- emplar av upptagningen. Det begrepp som i andra sammanhang i upp- hovsrättslagen används för att ge uttryck för en sådan möjlighet är återge (se t.ex. 23, 25 och 26 §§ samt jfr. prop. 1960:17 s. 143). I lagtexten bör därför i dessa delar anges att televisionsföretagen vid utsändning av all- männa nyhetsprogram får återge utdrag samt att utdraget får återges även då en upptagning av nyhetsprogrammet därefter överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. SVT har vidare gett ut- tryck för att en förutsättning för att en inskränkning i signalrätten ska vara tillräcklig för att tillgodose rätten att nyttja korta utdrag är att även sändningar som sker linjärt på Internet (webcasting) omfattas av denna rätt. Detta eftersom programbolagens möjligheter att sända enbart på Internet kommer att öka i och med den tekniska utvecklingen. Utifrån dagens tekniska verklighet tillgodoser dock enligt SVT den föreslagna inskränkningen oberoende härav i stort programbolagens behov. SVT anser för egen del att signalrätten redan i dag omfattar även sådana linjä- ra sändningar på Internet och har sagt sig utgå från att detta kommer till uttryck i den slutliga utformningen av lagtexten eller i förarbetena. I upphovsrättslagen används i dessa sammanhang begreppen utsändning och sända ut (48 och 42 e §§). Enligt lagtexten finns alltså inte någon begränsning till viss teknik. Inte heller i förarbetena till gällande lagstift- ning har getts uttryck för sådana begränsningar. Detta följer också den allmänna inriktningen i upphovsrättslagen där begreppen som utgångs- punkt är teknikneutrala (jfr. prop. 2004/05:110 s. 69). Att utsändningsbe- greppet omfattar även linjära sändningar på Internet synes också vara den rådande uppfattningen i doktrinen (se t.ex. Olsson, Copyright, svensk och internationell upphovsrätt, sjunde upplagan, s. 366 och Rosén i NIR 5/2006 s. 416 ff.). Regeringen anser därför att det i detta sammanhang inte finns anledning att se över den närmare utformningen av radio- och tv-företagens rättigheter enligt 48 §. Skulle det framöver visa sig finnas skäl för en sådan översyn får regeringen återkomma i frågan.

TV4 har ansett att den nya bestämmelsen inte bör omfatta redan avtala- de nyhetsrättigheter. En möjlighet att åstadkomma detta är att genom övergångsbestämmelser från inskränkningsbestämmelsens tillämpnings- område undanta möjligheten till utnyttjande av korta utdrag från sådana evenemang till vilka nyhetsrättigheter redan avtalats. Dessa avtal avser dock ofta evenemang som ligger långt fram i tiden. Enligt regeringens bedömning lämnar inte direktivet utrymme för ett sådant omfattande undantag. En övergångsbestämmelse av denna innebörd skulle därför enligt regeringens uppfattning innebära att direktivet inte genomförs på rätt sätt. En annan möjlighet skulle vara en mer begränsad övergångsbe- stämmelse av innebörd att den nya inskränkningsbestämmelsen inte ska tillämpas på förhållanden mellan parter i redan ingångna avtal. Ett televi- sionsföretag som redan förvärvat nyhetsrättigheter skulle i så fall endast kunna utnyttja utdrag i enlighet med avtalet och alltså inte enligt den föreslagna inskränkningen. En sådan lösning skulle dock försätta dessa televisionsföretag i en sämre position jämfört med de företag som valt att

Prop. 2009/10:115

176

avstå från att förvärva nyhetsrättigheter. Detta särskilt om avtalet helt eller delvis innehåller större begränsningar av möjligheten till användan- de av korta utdrag än de möjligheter den föreslagna inskränkningsbe- stämmelsen kommer ge. Enligt regeringens uppfattning är också den nu föreslagna inskränkningsbestämmelsen relativt begränsad till sin räck- vidd. Detta innebär att en stor andel av de evenemang som i dag sänds med ensamrätt inte är av det stora allmänintresse som krävs för att be- stämmelsen ska vara tillämplig. Därmed kommer bestämmelsen inte heller att påverka de avtal om nyhetsrätter som avtalats för dessa evene- mang. För de utsändningar från evenemang som omfattas av inskränk- ningsbestämmelsen kommer det vidare endast bli fråga om en möjlighet till korta utdrag. Bestämmelsens påverkan på redan avtalade nyhetsrät- tigheter bör därför bli begränsad. Regeringen anser därför inte att det finns anledning att införa begränsningar för redan avtalade nyhetsrättig- heter.

TV4 har vidare anfört att möjligheten att utnyttja utdrag endast bör avse redan avslutade evenemang. Regeringens uppfattning är att det inte finns något stöd i direktivet för att införa en sådan begränsning. Många evenemang pågår dessutom under längre tid, t.ex. under en hel dag. För att tillgodose informationsintresset bör det därför, enligt regeringens uppfattning, även vara möjligt att återge utdrag från evenemanget medan det pågår. Enligt regeringens bedömning bör det därför inte införas en sådan begränsning.

Ansökan om tillgång och ersättning m.m.

Enligt AV-direktivet ska ansökan om tillgång i första hand göras hos ett programföretag som är etablerat i samma medlemsstat som det företag som ansöker om tillgång. Enligt direktivet är det vidare upp till med- lemsstaterna att se till att fastställa närmare bestämmelser om bl.a. even- tuell ersättning för tillhandahållandet av korta utdrag.

Programföretagen har i dag teknisk tillgång till andra programföretags signaler och det är vanligt att programföretagen efter överenskommelse hämtar utdrag från varandras programbärande signaler för att sända dem i sina egna program. Det krävs alltså inte några särskilda tekniska eller andra åtgärder för att det sändande programföretaget ska kunna ge det andra programföretaget tillgång till signalen. Förfarandet är inte heller i praktiken förenat med några särskilda kostnader för det sändande pro- gramföretaget.

Såsom AV-utredningen angett krävs därför inte – mot bakgrund av den föreslagna inskränkningsbestämmelsen i signalrätten – några särskilda regler om ansökningsförfarande för att säkerställa att andra programföre- tag får tillgång till det sändande programföretagets signal för korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse. Inte heller i övrigt anser reger- ingen att det finns behov av att säkerställa tillgång till signaler genom några särskilda regler. Det följer vidare av AV-direktivet att ett utdrag i första hand ska hämtas från ett programföretag i samma land. Den in- skränkning som nu föreslås i signalrätten kan bara göras gällande för upphovsrättsliga förfoganden som vidtas i Sverige. Enligt vad som an- getts i AV-utredningen är det vidare vedertagen praxis att utdragen i

Prop. 2009/10:115

177

första hand hämtas från ett programföretag i samma land. Regeringen Prop. 2009/10:115 delar därför utredningens uppfattning att det inte behövs några särskilda

regler om detta. Eftersom det inte är förenat med några kostnader att ge andra programföretag tillgång till signalen behövs inte heller några sär- skilda regler om ersättning.

En ny inskränkningsbestämmelse i 2 kap. upphovsrättslagen

En utsändning från ett evenemang av stort allmänintresse ur vilken korta utdrag hämtas innehåller ofta även sådana verk eller prestationer som åtnjuter skydd enligt upphovsrättslagen. I utsändningen kan det t.ex. förekomma litterära, musikaliska eller andra skyddade verk.

För att få avsedd verkan måste rätten att sända korta utdrag kunna ut- övas trots de ensamrätter som gäller för detta innehåll. Regeringen delar därför AV-utredningens bedömning att det bör införas en ny inskränk- ningsbestämmelse i 2 kap. upphovsrättslagen med denna innebörd. Be- stämmelsen bör utformas i nära anslutning till den s.k. reportagerätten i 25 §. Det innebär att den bör utformas på så sätt att verk som syns eller hörs i korta utdrag får återges när ett televisionsföretag med stöd av den nya inskränkningsbestämmelsen i signalrätten återger utdraget.

Med undantag för det skydd som ges till framställare av kataloger m.m. i 49 § kommer samtliga övriga närstående rättigheter i upphovsrättslagen genom befintliga hänvisningsbestämmelser att omfattas av denna nya inskränkningsbestämmelse. Några lagändringar krävs alltså inte i dessa delar förutom i 49 § där en hänvisning till den nya bestämmelsen bör införas.

Förslagets förenlighet med EG-direktivet om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssam- hället

Inskränkningar i upphovsrätten och vissa till upphovsrätten närstående rättigheter måste uppfylla de krav som ställs i direktivet om upphovsrät- ten i informationssamhället. Direktivet bygger på två internationella fördrag som antogs av FN:s organ för immaterialrätt, Word Intellectual Property Organisation (WIPO) i december 1996. I artikel 5 i direktivet anges uttömmande vilka inskränkningar som är tillåtna i upphovsrätten och till upphovsrätten närstående rättigheter. Av artikel 5.3 c framgår att inskränkningar får göras för användning av verk och andra alster vid nyhetsrapportering, i den utsträckning som är motiverad med hänsyn till informationssyftet och förutsatt att källan, inbegripet upphovsmannens namn, anges om inte detta visar sig omöjligt. Även AV-direktivet upp- ställer krav på att källan ska anges om detta inte visar sig omöjligt. De nu föreslagna inskränkningsbestämmelserna syftar till att möjliggöra använ- dande av korta utdrag vid nyhetsförmedling. Regeringen gör därför be- dömningen att det är fråga om användning i samband med nyhetsrappor- tering. Enligt regeringens förslag får utdragen inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet, vilket alltså uppfyller motsvarande krav i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället. För att upp-

178

fylla kraven på källhänvisning bör en hänvisning till 11 § andra stycket Prop. 2009/10:115 införas i den nya inskränkningsbestämmelsen avseende signalrätten.

Den nya inskränkningsbestämmelsen såvitt gäller upphovsrättsligt skyddade verk kommer redan på grund av sin placering i 2 kap. upphovs- rättslagen att omfattas av 11 § andra stycket. Kravet på källangivelse i direktivet om upphovsrätten i informationssamhället bör, på samma sätt som gäller för återgivande av verk vid information om en dagshändelse enligt 25 § upphovsrättslagen, anses uppfyllt genom bestämmelserna i 11 § andra stycket upphovsrättslagen (jfr prop. 2004/05:110 s. 231 f.). Re- geringen delar alltså utredningens bedömning att förslaget är förenligt med såväl direktivet om upphovsrätten i informationssamhället som AV- direktivet.

Sammanfattning

I upphovsrättslagen bör införas en bestämmelse om att ett televisionsfö- retag som är etablerat inom EES-området i sina utsändningar av allmän- na nyhetsprogram får återge utdrag ur utsändningar från evenemang av stort allmänintresse som ett annat televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut. Av bestämmelsen bör framgå att televisionsföretaget får återge utdraget också när en upptagning av nyhetsprogrammet därefter tillhan- dahålls på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till upptagningen från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer (beställ-tv). Utdra- get får inte vara längre än vad som motiveras av informationssyftet, vil- ket innebär att det bara kan bli fråga om korta utdrag från evenemanget. Det får inte heller användas längre tid efter evenemanget än som motive- ras av nyhetsintresset. Vid användande av utdrag ska vidare bl.a. källan anges i den omfattning och på det sätt som god sed kräver.

Vidare bör införas en bestämmelse om att när ett televisionsföretag i sina nyhetsprogram återger utdrag med stöd av den ovan nämnda in- skränkningsbestämmelsen får företaget också återge verk som syns eller hörs i utdraget.

På detta sätt säkerställs enligt regeringens uppfattning att televisionsfö- retag som är etablerade i gemenskapen får tillgång till korta utdrag på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Slutligen bör som AV- utredningen föreslagit i radio- och tv-lagen införas en upplysningsbe- stämmelse om att det i upphovsrättslagen finns bestämmelser om att ett programföretag i en EES-stat i sina allmänna nyhetssändningar får an- vända utdrag ur en tv-sändning från ett evenemang av stort allmänintres- se som ett annat programföretag ensamt har rätt att sända ut.

7 Annons- och reklambegreppen

Regeringens förslag: Med annons avses i radio- och tv-lagen dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé.

Begreppet reklam definieras i lagen som varje form av meddelande

som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som

179

utgör egenreklam, och som syftar till att i näringsverksamhet mark- nadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen eller andra nyt- tigheter.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningen föreslog att annonsbegreppet skulle förtydligas på så sätt att det av lagtexten fram- gick att begreppet – utöver kommersiell reklam – även avser sändningar som sker på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé eller att förmedla information.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio- och TV har an- fört att vederlagsrekvisitet i definitionen av reklam kan leda till kompli- cerade utredningar av om vederlag har utgått eller inte och att bevisbör- dan för att sändningen har skett utan vederlag bör ligga på programföre- taget. Övriga instanser som har yttrat sig i denna fråga har tillstyrkt för- slaget.

Skälen för regeringens förslag: Annons definieras i 7 kap. 1 § nuva- rande radio- och TV-lagen som reklam samt sändningar som utan att vara reklam sker på uppdrag av någon annan. Samlingsbegreppet infördes vid den nuvarande radio- och TV-lagens tillkomst och avser dels kommersi- ell reklam, dels s.k. åsiktsannonser som är inriktade på att ge allmänheten vissa allmänna värderingar eller påverka människors beteende i viss riktning. I tidigare lagstiftningsärenden har bedömningen gjorts att sändningar av åsiktsannonser, i likhet med vad som gäller för kommersi- ell reklam, bara ska få ske under annonstid, dvs. under sändningstid som inleds och avslutas av en särskild signatur som markerar att den som sänder under den angivna tiden i huvudsak gör det på uppdrag av någon annan (se prop. 1995/96:160 s. 110).

Begreppet reklam definieras inte i den nuvarande radio- och TV-lagen. Av förarbetena framgår dock att avsikten varit att reklambegreppet ska ha samma innebörd som det har inom marknadsrätten (a.a. s. 110). Det ska således vara fråga om kommersiella budskap eller meddelanden som sprids via olika slags medier i avsättnings- eller tillgångsfrämjande syfte och som härrör från en identifierbar sändare (jfr Bernitz, Marknadsfö- ringslagen, 1997, s. 16). Med andra ord ska meddelandena spridas i marknadsföringssyfte. Till skillnad från vad som är fallet enligt tv- och AV-direktiven finns det inte något vederlagskrav som ska vara uppfyllt.

Enligt artikel 1 i i AV-direktivet definieras begreppet tv-reklam som varje form av sänt meddelande antingen mot betalning eller mot liknande ersättning eller sändning för egenreklam, som utförs av ett offentligt eller privat företag eller en fysisk person i samband med handel, affärsverk- samhet, hantverk eller yrke i avsikt att främja tillhandahållande mot be- talning av varor eller tjänster, inklusive fast egendom, rättigheter och förpliktelser. Definitionen motsvarar närmast ordagrant definitionen av begreppet tv-reklam i tv-direktivet. Sponsring och produktplacering omfattas inte av begreppet tv-reklam enligt AV-direktivet.

Begreppet annons har under lång tid utgjort ett samlingsbegrepp för kommersiell reklam och meddelanden som utan att utgöra sådan reklam har till syfte att ge allmänheten vissa allmänna värderingar. Begreppet är väl inarbetat och bör behållas och liksom tidigare definieras i den nya

Prop. 2009/10:115

180

lagstiftningen. Som begränsande kriterium för vad som är att betrakta Prop. 2009/10:115 som en annons, utan att vara reklam, gäller i dag att sändningen ska ske

på uppdrag av någon annan. Regeringen delar utredningarnas bedömning att denna omständighet även framöver bör tjäna som grundläggande kriterium för avgörandet i vilka fall ett program, som inte är reklam, ska anses utgöra en annons.

Radio- och TV-lagens nuvarande definition av begreppet annons inne- bär dock att även rena informations- och utbildningsprogram i rättstil- lämpningen kommit att betraktats som annonser i radio- och TV-lagens mening och därför ska omges av särskilda signaturer och räknas in i den högsta tillåtna annonsvolymen. I likhet med utredningarna anser reger- ingen att annonsbegreppet bör inskränkas så att rena informations- eller utbildningsprogram, även om de sänds på uppdrag av någon annan, inte omfattas. Det bör ske genom en hänvisning till att meddelanden som sänds på uppdrag av annan ska ha till syfte att främja en sak eller en idé.

Även begreppet reklam är av grundläggande betydelse och bör därför också det definieras i lagtexten. Definitionen bör knyta nära an till den definition som finns i artikel 1 i AV-direktivet. Det innebär en viss in- skränkning av begreppets innebörd i förhållande till vad som gäller i dag, nämligen att det tas in ett vederlagsrekvisit i definitionen. Reklambe- greppet kommer härigenom att på radio- och tv-området i högre grad än vad som varit fallet tidigare motsvara vad som redan gäller i flera andra europeiska länder, bl.a. Storbritannien. De fall när tveksamhet råder om sändningen har skett mot betalning eller annan ersättning torde enligt regeringens mening vara få. Fördelarna med att anpassa det svenska reklambegreppet till AV-direktivet överväger.

Sammanfattningsvis anser regeringen således att samlingsbegreppet annons bör behållas och definieras i lagtexten som dels reklam, dels sändningar som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé. Regeringen anser också att begreppet reklam bör definieras i lagen och att med det ska avses varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller lik- nande ersättning eller som utgör egenreklam, och som syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstill- fällen eller andra nyttigheter.


8		Reglering av nya reklam- och annonstekniker
8.1		Annonsering med delad skärm

	Regeringens förslag: I ett program i en tv-sändning som består av ett
	direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott och i
	beställ-tv får annonsering med delad skärm sändas under förutsättning
	att det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller
	rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Annonsering i form av egen-
	reklam med delad skärm får förekomma även i andra tv-sändningar än
	direktsändningar.
	Ett sponsringsmeddelande får sändas med delad skärm under samma
	förutsättningar som med hel skärm. Den som överträder bestämmelser		181
			181

om annonsering med delad skärm ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag

överensstämmer med regeringens förslag för tv-sändningar.

Remissinstanserna: Yttrandefrihetskommittén anser att det finns skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att reglera reklam och annonser för beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV anser att annonsering med delad skärm bara bör komma i fråga om programtiden överskrider 48 minuter och annonsen inte förenas med ljud samt att be- stämmelsen kan medföra vissa gränsdragningsproblem. Kammarrätten i Stockholm anser att det bör preciseras att bestämmelsen gäller längre direktsända evenemang om det är vad som avses. Sveriges filmproducen- ter anser att avgränsning genom antingen ljud eller bild bör räcka för att identifiera reklamen och att tillåtandet av annonsering med delad skärm inte bör begränsas till direktsända evenemang. KLYS, Copyswede, STIM och Teaterförbundet anser att upphovsmannens eller annan rättighetsin- nehavares samtycke alltid bör inhämtas om annonsering med delad skärm används i upphovsrättsligt skyddade verk eller prestationer. Svens- ka journalistförbundet anser att den föreslagna annonseringen knappast är möjlig om kravet på att programmets integritet och värde eller rättig- hetshavarnas rättigheter inte får kränkas efterlevs. TV4 anser att de svenska reglerna om annonsering med delad skärm inte bör vara stränga- re än vad som krävs enligt kommissionens tolkningsmeddelande samt att användningen av annonsering delad skärm inte bör begränsas i beställ-tv. ATG/Kanal 75 anser att antingen ljud- eller bildsignatur borde räcka för att avskilja annonsering med delad skärm i beställ-tv.

Skälen för regeringens förslag: Tekniken med delad skärm (split screen) innebär att olika former av innehåll kan visas samtidigt i bild. Detta sker genom att tv-skärmen delas upp i olika delar. Exempelvis kan annonsinslag sändas i ett fönster under sändningen av ett tv-program så att två åtskilda bilder syns på skärmen. Tekniken med delad skärm kan användas både vid sändning med digital och med analog sändningstek- nik. Den förekommer i stor utsträckning på Internet. Redan i dag används split screen-tekniken av svenska tv-programföretag, främst genom att i vissa program låta en rullande text längst ner i rutan ange börskurser eller återge sms-meddelanden som skickats till ett program. Det förekommer också att rörliga bilder visas i en infälld list i nederkanten av bilden med information om kommande program.

Annonsregleringen i den nuvarande radio- och TV-lagen bygger, lik- som i tv- och AV-direktiven på den s.k. separationsprincipen, dvs. att redaktionellt material ska hållas skilt från kommersiella meddelanden. Bestämmelsen i 7 kap. 7 § radio- och TV-lagen (1996:844) om att an- nonser ska sändas mellan programmen är ett uttryck för denna princip. Att sända reklam samtidigt som ett program pågår innebär att en åtskill- nad i tiden inte kan upprätthållas.

Frågan om det är tillåtet med sändningar med delad skärm har inte prövats av Granskningsnämnden för radio och TV. Radio- och TV- lagsutredningen och AV-utredningen har bedömt att ordalydelsen av bestämmelserna i 7 kap. 7, 7 a och 7 b §§ radio- och TV-lagen innebär att

Prop. 2009/10:115

182

det måste finnas en tidsmässig åtskillnad mellan redaktionellt material och annonser. Det är således inte möjligt att sända en annons på en del av tv-skärmen och ett program på en annan del av denna utan att överträda reglerna i fråga. Detta gäller dock inte egenreklam som är undantagen från lagens annonsregler. Utredningarna fann däremot att det var möjligt att använda sig av annonsering med delad skärm utan att komma i kon- flikt med bestämmelserna om annonssignatur i 7 kap. 1 §.

Tv- och numera AV-direktivet tillåter annonsering med delad skärm dock under förutsättning att reklamen inte strider mot övriga annonsbe- stämmelser. Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande rörande tv- direktivet (EGT 2004/C102/02) angett att reklam med delad skärm är förenlig med direktivet, förutsatt att den upprätthåller separationsprinci- pen genom att den är lätt att känna igen och att den hålls åtskild genom akustiska eller optiska hjälpmedel för att förhindra att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll. Reklam med delad skärm får inte innebära att programmets integritet kränks. Sådan reklam omfat- tas helt av de vanliga reklambestämmelserna i direktivet. I tolknings- meddelandet konstateras att eftersom delad skärm används för att sända reklammeddelanden i direktivets mening måste tekniken behandlas på samma sätt som andra reklammeddelanden. Det innebär att meddelande- na måste hållas åtskilda från redaktionellt innehåll. Traditionella re- klammeddelanden har åtskilts från redaktionellt material i tiden med akustiska eller optiska hjälpmedel. Kommissionen poängterar dock i meddelandet att det av direktivets lydelse och syfte följer att en åtskillnad i tid från resten av programmet inte är nödvändig om de optiska eller akustiska hjälpmedlen förhindrar att tittarna vilseleds att förväxla reklam med redaktionellt innehåll. En åtskillnad i rummet är därmed tillräcklig om den uppnår detta mål.

Tv-reklam med delad skärm är således förenlig med tv- och numera AV-direktivet och förekommer i en del av EU:s medlemsländer. Samti- digt anses en sådan annonsering inte tillåten i Sverige. Som framhållits av utredningarna kan detta leda till en situation med en ojämn konkurrens mellan svenska och utländska programföretag. Denna omständighet talar för att det i den nya lagen tas in bestämmelser som innebär att annonse- ring med delad skärm tillåts. Det krävs dock att detta kan ske på ett så- dant sätt att de skyddsintressen som värnas genom reglerna om annons- placering, separation mellan program och annons samt annonstid inte blir åsidosatta.

Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen har i sina förslag ställt upp en rad förutsättningar som måste vara uppfyllda för att annon- sering med delad skärm ska vara tillåten. Regeringen instämmer i utred- ningarnas förslag avseende tv-sändningar. Sålunda bör en sådan annonse- ring bara få förekomma i program som avser ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott. Annonsering av egenreklam får dock förekomma även i andra tv-sändningar. På den del av skärmen där annonser visas bör löpande i bild anges att det är fråga om en annons. Vidare bör annonseringen få sändas med delad skärm bara om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde samt rättig- hetshavarnas rättigheter inte kränks.

I likhet med vad flera remissinstanser påpekat gör regeringen bedöm- ningen att mindre restriktiva regler bör gälla för beställ-tv. Annonsering

Prop. 2009/10:115

183

med delad skärm är som nämnts en vanligt förekommande reklamteknik Prop. 2009/10:115 på Internet vilket är den huvudsakliga distributionsformen för beställ-tv.

Annonsering med delad skärm bör därför få ske i de program som får avbrytas av annonser, dvs. alla program utom sådana som är riktade till barn under tolv år. På motsvarande sätt som för tv-sändningar bör på den del av skärmen där annonser visas löpande anges att det är en annons. Annonsering med delad skärm bör bara få ske om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde samt rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Detta är särskilt viktigt i de fall annonstekniken används för andra program än sportsändningar. I övrigt bör lagens an- nonsbestämmelser gälla även annonser som sänds med delad skärm i tv- sändningar liksom då program tillhandahålls i beställ-tv. Den annonssig- natur som ska skilja annonsering med delad skärm från andra sändningar behöver endast anges i bild, inte i ljud (se föreslagna

8 kap. 5 §).

I praktiken torde annonsering av delad skärm, när det gäller tv- sändningar, komma att användas i längre sportevenemang. Någon anled- ning att inskränka användningen av annonstekniken till sådana program eller att inte tillåta att annonser får förenas med ljud finner regeringen dock inte.

Sponsringsmeddelanden får sändas med delad skärm under de förut- sättningar som föreslagits i fråga om sponsringsmeddelanden i övrigt (se avsnitt 6.10). Tekniken med delad skärm kan användas inte bara för att skicka reklam och andra annonser utan även för att framhäva en sponsor. Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande rörande tv-direktivet framhållit att om tekniken med delad skärm används för att ange vem som har sponsrat ett program måste detta ske i enlighet med bestämmel- serna i artikel 17 i tv-direktivet, dvs. de allmänna krav på sponsrade program som i huvudsak numera återfinns i artikel 3f.1 a–c i AV- direktivet. Kommissionen har vidare uttalat att skulle vara oförenligt med tv-direktivet att presentera sponsorföretagets logotyp eller namn på ett sätt som kan innebära att det sponsrade programmets integritet kränks. Regeringen gör mot denna bakgrund bedömningen att sponsringsmedde- landen med delad skärm inte bör vara tillåten i vidare omfattning än vad som gäller för sändning av sponsringsmeddelanden med hel skärm.

Den som överträder bestämmelserna om annonsering med delad skärm ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkal- lelse av tillstånd är tillämpliga.

8.2Virtuell annonsering

Regeringens förslag: Virtuell annonsering får förekomma i program som avser sportevenemang under vissa i lagen angivna förutsättningar Före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering ska programföretaget på lämpligt sätt upplysa om annon-

seringen. Informationen ska endast bestå av en neutral upplysning. Reglerna om annonsinnehåll när det gäller reklam riktad till barn

och om personer som inte får förekomma i annonser ska vara tillämp- liga även på virtuell annonsering. Den som överträder bestämmelserna

184

om virtuell annonsering ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkallelse av tillstånd är tillämpliga.

När ersättning betalas till programbolaget vid virtuell annonsering är det att betrakta som produktplacering och ska därför följa reglerna om detta.

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag

överensstämmer delvis med regeringens.

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak eller har inte någon att invända mot förslaget. Yttrandefrihetskommittén framför att det finns skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att reglera reklam och annonser för beställ-tv. Granskningsnämnden för radio och TV anför att om bestämmelsen är avsedd att endast gälla inter- nationella sportevenemang bör det framgå av lagtexten, att upplysningen om annonseringen bör vara neutral samt att undantaget från bestämmel- serna om annonsavbrott kan tolkas som att virtuell annonsering är tillåten i program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år. Svenska Journalistförbundet anser att virtuell annonsering är en sådan manipula- tion med dokumentära bilder som inte bör accepteras. Sveriges Televi- sion AB (SVT) anför att det av programmässiga skäl är orimligt att före och efter en sändning informera om förekomsten av virtuell annonsering. TV4 AB motsätter sig att annonsreglerna ska vara tillämpliga för virtuell annonsering samt att programföretaget inte ska kunna ta betalt för annon- seringen. KLYS och Copyswede anför i princip samma resonemang och invändningar mot virtuell annonsering som de gjort gällande mot pro- duktplacering.

Skälen för regeringens förslag

Virtuell annonsering

Med virtuell annonsering avses användningen av virtuella metoder för att infoga annonsinslag under sändning av tv-program, särskilt genom att befintliga annonsskyltar på en plan byts ut eller att nya bilder placeras över dem. Tittaren får på så sätt intrycket att annonsbilderna finns i verk- ligheten, dvs. rent fysiskt, medan de i själva verket är inlagda på elektro- nisk väg i tv-signalen. Det förekommer såväl att befintliga annonser ersätts med virtuella annonser som att ytterligare annonser läggs till. Tekniken används normalt under sportsändningar för att visa en logotyp eller ett varumärke tillhörande den annonsör som kan anses vara pro- grammets sponsor. Tekniken kan även användas för exempelvis produkt- placering i vanliga tv-program såsom tv-serier och långfilmer.

Metoden gör det möjligt att anpassa annonsmeddelandena i ett program som når flera länder till varje enskilt land som tar emot sändningen. Un- der en och samma fotbollsmatch kan således annonser bytas ut på elek- tronisk väg så att olika varumärken eller logotyper visas i olika länder. Detta innebär att ett företag kan marknadsföra sig på olika marknader med sina olika varumärken eller att arrangörerna av evenemanget kan sälja reklamplats flera gånger till olika företag i de mottagande länderna. Likaså kan annonsering som är otillåten i vissa länder men tillåten i andra anpassas till lagstiftningen i mottagarlandet.

Prop. 2009/10:115

185

De meddelanden som infogas i bilden på virtuell väg har i allmänhet ett avsättningsfrämjande syfte. Eftersom de dessutom är särskilt infogade i bilden och anpassade för tv-sändningar är de att betrakta som annonser i den nu gällande radio- och TV-lagens mening. Lagens bestämmelser om annonser är därmed tillämpliga. I det sammanhanget kan framhållas att s.k. arenareklam, liksom reklam på spelardräkter och liknande, inte utgör annonsering i radio- och TV-lagens mening, eftersom reklamen inte kan sägas vara anpassad för tv-sändning.

I vissa av EU:s medlemsländer är virtuell reklam förbjuden. I andra länder godtas virtuell reklam under vissa förutsättningar som anges i respektive lands lagstiftning. I några länder har granskningsmyndighe- terna accepterat användningen av virtuell reklam utan att det funnits någon särskild reglering om detta.

Kommissionen har i sitt tolkningsmeddelande (EGT 2004/C 102/02) tagit ställning för att metoden med virtuell reklam är förenlig med tv- direktivet, dock under förutsättning att tittarnas bekvämlighet och nöje inte påverkas eller att den inte innebär att programmens integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Vidare krävs att allmän- intresset beaktas. Kommissionen framhåller också att programföretagen och tittarna måste få information i förväg om förekomsten av virtuella bilder.

Virtuell annonsering är således inte oförenlig med tv-direktivet och inte heller med AV-direktivet. Radio- och TV-lagen förbjuder inte virtu- ell annonsering i och för sig. Däremot används virtuell annonsering ofta på ett sådant sätt att den strider mot flera av radio- och TV-lagens an- nonsbestämmelser. Exempelvis visas annonserna under pågående pro- gram, samtidigt med redaktionellt material och utan föregående annons- signatur. Dessutom överskrids den högsta tillåtna annonstiden. I prakti- ken strider alltså användningen av virtuell annonsering ofta mot nuva- rande svenska regler.

Som framhållits av utredningarna försätter detta svenska programföre- tag i en situation där företagen måste antingen bryta mot annonsreglerna eller låta bli att köpa sändningsrättigheter till internationella sportevene- mang. Konkurrensen vid försäljningen av sändningsrättigheterna begrän- sas också genom att programföretag som är etablerade i Sverige inte får sända programmen.

Regeringen anser därför, i likhet med utredningarna och flertalet re- missinstanser, att lagstiftningen bör öppna för en begränsad möjlighet att sända program som innehåller virtuella annonser.

Radio- och TV-lagsutredningen har föreslagit att virtuell annonsering inte ska anses som annonser i radio- och tv-lagens mening om de infogas på fasta föremål där annonsmeddelanden kan placeras ut fysiskt och som normalt används för sådana meddelanden. En förutsättning för att tillåta sådan annonsering är dock enligt utredningen att programbolaget inte får någon betalning eller annan ersättning för att visa meddelandet.

AV-utredningen ansåg att förslaget lagtekniskt borde utformas så att virtuell annonsering inte undantas från annonsbegreppet utan att det i lagtexten uttryckligen anges att bestämmelserna om annonssignatur, annonsavbrott och annonstid inte ska tillämpas vid sådan annonsering.

Definitionen av reklam har ändrats i förslaget till ny radio- och tv-lag (se avsnitt 7.1). Det innebär att virtuell annonsering inte är att betrakta

Prop. 2009/10:115

186

som reklam i de fall någon ersättning inte betalas till programföretaget. Virtuell annonsering omfattas inte heller i övrigt av definitionen annons och utgör därför inte annons enligt förslaget till ny radio- och tv-lag. Annons- och reklamreglerna blir därmed inte tillämpliga. Något undan- tag behöver därför inte göras från bestämmelserna om annonssignatur, annonsavbrott och annonstid.

Regeringen anser att det finns skäl att inta en restriktiv hållning till så- dan annonsering som innebär en elektronisk manipulering av tv-signalen i efterhand. Med hänsyn härtill och att yttrandefrihetsgrundlagen inte hindrar att det i lag meddelas förbud mot eller villkor för sådan annonse- ring bör denna restriktiva inriktning avse både tv-sändningar och beställ- tv. Virtuell annonsering bör begränsas så att det enbart är tillåtet i sam- band med sportevenemang. Vidare bör det uppställas krav på att virtuell annonsering inte får vara mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på den plats varifrån tillhandhållandet sker eller på något annat sätt inverkar störande på tittarnas möjlighet att uppfatta pro- grammet. Annonseringen får inte heller innebära att programmets integri- tet och värde kränks.

Dessutom bör reglerna om annonsinnehåll vad gäller reklam riktad till barn och om personer som inte får förkomma i annonser vara tillämpliga även på virtuell annonsering.

Regler om reklam för alkohol, tobak och läkemedel finns i de lagar som reglerar hantering av dessa produkter. I de lagarna definieras reklam som i övriga marknadsrätten, dvs. det ska vara fråga om kommersiella budskap eller meddelanden som sprids via olika slags medier i avsätt- nings och tillgångsfrämjande syfte och som härrör från en identifierbar avsändare. Det finns inte något vederlagskrav som ska vara uppfyllt. Virtuell annonsering utgör reklam enligt denna definition. Reglerna om alkohol, tobaks- och läkemedelsreklam gäller därmed för virtuell annon- sering.

Som framhållits av utredningarna och som även understrukits i kom- missionens tolkningsmeddelande gör sig den grundläggande principen att det alltid måste stå klart för tittarna vad som är annonser och vad som inte är det gällande även vid virtuell annonsering. Traditionella sänd- ningar av annonser måste föregås av annonssignaturer före och efter sändningen. De skäl som motiverar denna ordning gäller även i fråga om virtuell annonsering. En bestämmelse som innebär att information om att virtuell annonsering förekommer i programmet och ska lämnas på lämp- ligt sätt föreslås därför. Det är således fråga om en nödvändig upplysning till tittarna om att virtuell annonsering används. Det är vidare angeläget att upplysningen inte innehåller några säljfrämjande inslag eller annars utformas på ett sätt som kan förväxlas med reklam. I likhet med Gransk- ningsnämnden för radio och TV anser regeringen därför att informatio- nen ska vara neutralt utformad. Förslaget ligger även i övrigt väl i linje med de riktlinjer som ställs upp i kommissionens tolkningsmeddelande och framstår som en rimlig avvägning mellan de intressen som gör sig gällande.

En vanligt förekommande situation är att ett programbolag köper in sändningsrättigheterna till ett sportevenemang där virtuell annonsering har infogats. I dessa fall kan det antas att det oftast inte utgår någon be- talning till programbolaget. En annan situation är dock att programföre-

Prop. 2009/10:115

187

taget själv fogar in virtuell annonsering i programmet och uppbär ersätt- Prop. 2009/10:115 ning för detta. Radio- och TV-lagsutredningen har gjort bedömningen att

det inte bör vara möjligt för programföretag att sälja virtuella annonsplat- ser dvs. att uppbära ersättning för de i tv-sändningen elektroniskt infoga- de meddelandena. Skälet till att inte tillåta programföretagen att sälja virtuell annonsering ansågs bl.a. vara att detta kan äventyra företagens redaktionella oberoende. Utredningen fann även att förbudet mot att sälja virtuell annonsplats torde stämma överens med kommissionens tolk- ningsmeddelande. Enligt detta får ett programföretag infoga virtuell reklam under förutsättning att detta kan betraktas som sponsring i tv- direktivets mening. Med virtuell sponsring enligt tolkningsmeddelandet torde avses att virtuella skyltar med namnen på programmets sponsorer visas i bild. De har således ingen likhet med det som vi i Sverige benäm- ner sponsringsmeddelanden. Även AV-utredningen har ansett att kravet på att det inte får betalas någon ersättning till programföretaget är nöd- vändigt.

Regeringen anser inte att det som framförts av utredningarna utgör till- räckliga skäl för att förbjuda programföretagen att ta emot ersättning för virtuell annonsering. I de fall ersättning tas emot anses dock annonse- ringen utgöra virtuell sponsring enligt tv-direktivet, jfr ovan nämnda tolkningsmeddelande. Genom AV-direktivet införs emellertid specifika regler om produktplacering (se avsnitt 6.11). Virtuell annonsering där ersättning utgår till programbolagen faller inom definitionen för produkt- placering. I dessa fall blir således reglerna om produktplacering tillämp- liga.

Sanktioner

För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om virtuell annonsering krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion. En så- dan reglering är inte oförenlig med AV-direktivet.

Vid överträdelser av radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och andra annonser, om sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande kan en särskild avgift påföras. Denna sanktion har valts eftersom över- trädelser vanligtvis har ett ekonomiskt värde för den som sänder pro- grammet. Detsamma gäller för virtuell annonsering. Därför anser reger- ingen att den som överträder bestämmelsen om virtuell annonsering bör kunna påföras en särskild avgift. På samma sätt som avseende reklam m.m. bör även ett tillstånd kunna återkallas i detta fall.

8.3Elektroniska företagsskyltar

Regeringens förslag: Det blir möjligt att i vissa fall infoga s.k. elektro- niska företagsskyltar i sport- och tävlingsprogram. Sådana företagsskyl- tar ska få förekomma i tv-sändning och vid tillhandahållande i beställ-tv under särskilda förutsättningar.

Den som överträder bestämmelserna om elektroniska företagsskyltar ska kunna påföras en särskild avgift. Även bestämmelserna om återkal-

lelse av tillstånd är tillämpliga.

188

Radio- och TV-lagsutredningens och AV-utredningens förslag

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har läm- nat förslaget utan invändningar. Yttrandefrihetskommittén framför att det finns skäl att överväga lämpligheten och nödvändigheten av att reglera reklam och annonser för beställ-tv. TV4 AB (TV4) motsätter sig begräns- ningen att elektroniska företagsskyltar endast ska få förekomma i sport- program och att leverantören av medietjänsten inte ska kunna ta betalt. ATG/Kanal 75 anser att förbehållet om att programföretaget inte får ta betalt bör tas bort eftersom det i vissa fall är arrangörer av evenemang som själva är leverantörer av medietjänster samt att begränsningen att företagsnamnet visas i rimlig omfattning bör tas bort.

Skälen för regeringens förslag

Elektroniska företagsskyltar

Med elektroniska företagsskyltar avses sådana skyltar som förekommer i sportsändningar och som tillsammans med tid-, placerings- och resultat- information anger namnet på det eller de företag som tillhandahållit den tidmätnings- eller datautrustning som används vid sportevenemanget. Det är alltså fråga om skyltar som inte finns naturligt utan som infogas i bilden av produktionsföretaget i samband med sändningen.

Elektroniska företagsskyltar förekommer framför allt i sändningar från internationella sportevenemang. Rättigheterna att sända programmet över ett visst område säljs normalt till flera tv-företag från olika länder. Nor- malt finns det mycket små eller obefintliga möjligheter för programföre- taget att påverka avtalsvillkoren.

I vissa fall sker en internationell tv-sändning från Sverige och då kan ett svenskt programföretag vara s.k. host-broadcaster för sändningen. Det är dock alltjämt den som arrangerar tävlingen som regelmässigt har be- slutanderätten över förekomsten av elektroniska företagsskyltar i sänd- ningen. Det saknas normalt möjlighet att i förhandlingarna om sänd- ningsrätter till sportevenemang föra fram önskemål om att få en modifie- rad tv-signal där de elektroniska företagsskyltarna uteslutits. Programfö- retagen har inte heller rätt att på egen hand förändra signalen och ta bort företagsskyltar. Det förekommer vanligtvis inte att programföretag får betalt för att sända elektroniska företagsskyltar.

Granskningsnämnden för radio och TV har i sin praxis funnit att re- klammeddelanden som är anpassade för en tv-sändning och särskilt info- gade i programmet normalt utgör tv-reklam. Nämnden har vidare intagit ståndpunkten att det saknar betydelse om meddelandet infogats i pro- grammet av programföretaget, av ett annat programföretag eller av ett produktionsbolag. Förvaltningsdomstolarna har i de fall som överklagats anslutit sig till Granskningsnämndens bedömning.

Elektroniska företagsskyltar anses således utgöra reklam i den nuva- rande radio- och TV-lagens mening. Lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonsmängd, inplacering av annonser och annonssignatur är alltså tillämpliga på elektroniska företagsskyltar. Som framhållits av utredningarna skiljer sig dock elektroniska företagsskyltar åt från re-

Prop. 2009/10:115

189

klammeddelanden i egentlig mening i flera väsentliga avseenden. Sålun- da visas en företagsskylt enbart i samband med resultat- eller tidsangivel- ser i ett program. Företagsskylten består vidare bara av namnet på ett företag eller dess logotyp. Den tar också upp en liten del av bilden. Där- till kommer att meddelandet visas under ett fåtal sekunder varje gång. Dessa skillnader i fråga om placering, varaktighet och frekvens för med sig att de nuvarande annonsreglerna i radio- och tv-lagen inte är ända- målsenliga när det gäller elektroniska företagsskyltar. Tillämpningen av gällande rätt leder således till en situation där programföretagen i prakti- ken bara kan välja mellan att överträda bestämmelserna eller att avstå från att köpa in sändningsrättigheter till internationella evenemang.

AV-direktivet saknar i likhet med tv-direktivet särskilda bestämmelser om elektroniska företagsskyltar. Definitionen av begreppet tv-reklam i direktivet innehåller ett vederlagsrekvisit, vilket innebär att annonsören måste betala ersättning till programföretaget för att det ska vara fråga om tv-reklam i AV-direktivets mening. Vederlagsrekvisitet i definitionen av begreppet tv-reklam innebär således att elektroniska företagsskyltar nor- malt sett faller utanför AV-direktivets definition av tv-reklam. Direkti- vets bestämmelser om annonstid, placering av annonser m.m. är därmed inte heller tillämpliga på elektroniska företagsskyltar. Detta leder fram till slutsatsen att AV-direktivet inte utgör något hinder mot att tillåta exponering av elektroniska företagsskyltar oberoende av reklamre- gleringen i övrigt. Snarare uppmuntras i direktivet till att moderna re- klamtekniker utvecklas (se skäl 55). Denna bedömning stämmer också överens med hur man ser på elektroniska företagsskyltar i flera andra medlemsländer inom EU.

I den nya radio- och tv-lagen föreslås en definition av reklam där ett krav på ersättning ställs. Elektroniska företagsskyltar faller därmed inte längre in under begreppet reklam eller annons. Annons- och reklamreg- lerna blir därmed inte tillämpliga.

För att elektroniska företagsskyltar inte ska komma att användas i en utsträckning som inte är önskvärd föreslår regeringen, i likhet med utred- ningarna, vissa begränsningar. Sålunda ska endast företagets namn eller logotyp få visas på skyltarna. Det ska inte heller få förekomma ljud i samband med exponeringen av dem. Företagsskyltarna ska vidare bara få visas i samband med sändning av den information som företaget tillhan- dahåller och får bara ta upp en liten del av bilden samt endast sändas i rimlig omfattning.

TV4 har påpekat att elektroniska företagsskyltar inte enbart används i sportprogram utan också i sådana tävlings- och lekprogram där det finns motsvarande behov av tid-, placerings- och resultatinformation. Reger- ingen anser att det är lämpligt att tillåta motsvarande företagsskyltar också i sådana program.

Även om förekomsten av elektroniska företagsskyltar blir aktuell främst vid internationella evenemang, bör samma regler gälla även för sändningar av enbart nationellt intresse.

Prop. 2009/10:115

190

Sanktioner	Prop. 2009/10:115
För att effektivt kunna upprätthålla reglerna om elektroniska företags-
skyltar krävs att överträdelser kan beivras med någon form av sanktion.
En sådan reglering är inte oförenlig med AV-direktivet.
Vid överträdelser av radio- och tv-lagens bestämmelser om reklam och
andra annonser, om sponsring och om otillbörligt kommersiellt gynnande
kan en särskild avgift påföras. Denna sanktion har valts eftersom över-
trädelser vanligtvis har ett ekonomiskt värde för den som sänder pro-
grammet. Detsamma gäller för elektroniska företagsskyltar. Därför anser
regeringen att den som överträder denna bestämmelsen ska kunna påfö-
ras en särskild avgift. På samma sätt som avseende reklam m.m. ska även
ett tillstånd kunna återkallas i detta fall.

8.4	Interaktiva tjänster i radio och tv

Regeringens bedömning: Det finns inte skäl att nu införa särskilda
regler för interaktiv annonsering och interaktiva ikoner. Det finns inte
heller skäl att särskilt reglera interaktiva tjänster i radio.
Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningen föreslog att
reglerna om sökbar text-tv skulle gälla för samtliga icke-linjära tilläggs-
tjänster som sänds ut till alla i radio och tv-sändningar. Utredningen
föreslog vidare att interaktiva ikoner i tv-program skulle vara neutrala
och att de inte fick placeras på ett sådant sätt att programmets integritet
och värde eller rättighetsinnehavarnas rättigheter kränks. Slutligen före-
slog Radio- och TV-lagsutredningen ett begränsat förbud mot ikoner som
leder till annonsmaterial och restriktioner för interaktiva ikoner i barn-
program och gudstjänster.
AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De instanser som uttalar sig i frågan instämmer i
regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: I radio- och tv-sammanhang in-
nebär interaktivitet enkelt uttryckt att lyssnaren eller tittaren själv kan
påverka det som sänds och när och hur länge han eller hon vill ta del av
det. Genom att vara aktiv kan den mottagande i viss utsträckning själv
välja vad han eller hon vill ta del av. När digital-tv infördes fanns det
stora förhoppningar på tittarnas användning av interaktiva tjänster.
Marknadens aktörer såg framför sig ett mer aktivt tittande. Exempelvis
lanserades uppkoppling till Internet via digital-tv-boxen och därigenom
möjligheten att utföra bankärenden och e-handla på tv-skärmen. Informa-
tionstjänster, nyheter, sport och spel skulle finnas tillgängligt på tv:n
dygnet runt.
Radio- och TV-verket har sedan 2004 haft regeringens uppdrag att år-
ligen rapportera om utvecklingen när det gäller interaktiva tilläggstjänster
och elektroniska programguider för digital-tv. Verket drar i sin rapport
Interaktiva digital-tv-tjänster 2008 samma slutsatser som i 2007 års rap-
port, nämligen att utvecklingen av interaktiva tjänster tycks söka sig
andra vägar via konvergerande lösningar som kombinerar traditionell tv-
distribution med någon form av bredbandsuppkoppling.		191

När Radio- och TV-lagsutredningen lade sina förslag beskrevs en in- Prop. 2009/10:115 teraktiv miljö som var nära länkad till, och i många fall ingick i, de linjä-

ra, traditionella tv-sändningarna. Därefter har dock utvecklingen av inter- aktiva tjänster tagit andra vägar och det förekommer inte någon nämn- värd interaktivitet i tv-sändningar, om man bortser från sökbar text-tv och elektroniska programguider. Ikoner eller andra medel för att in- teragera och lämna den linjära miljön förekommer således inte i de tradi- tionella linjära tv-sändningarna.

Den interaktivitet som för närvarande förekommer i den traditionella miljön för tv-sändningar är sökbar text-tv och elektroniska programgui- der. Regler om sökbar text-tv finns redan och kommer med våra förslag också framgent att finnas och därvid också omfatta elektroniska pro- gramguider (se avsnitt 11.2).

Regeringens förslag innebär att den nya lagstiftningen ska omfatta ock- så interaktiva tv-tjänster, s.k. beställ-tv. Beställ-tv föreslås också att om- fattas av ett antal grundläggande annonsregler. Därigenom blir det tydligt att t.ex. principen om annonsidentifiering och annonsseparation kommer att gälla både traditionella tv-sändningar och sådana som sker interaktivt, s.k. beställ-tv.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag byggde på att utvecklingen och förekomsten av interaktiva tjänster skulle bli en annan än den som blev fallet. När utredningens förslag lämnades var det inte heller aktuellt att utöka radio- och TV-lagens tillämpningsområde till att också omfatta beställ-tv. Mot denna bakgrund anser regeringen att det för närvarande inte finns något behov av att införa särskild reglering för interaktiv an- nonsering och interaktiva ikoner i tv-sändningar.

Innan det klarläggs vilka typer av interaktiva tjänster som kan komma att erbjudas vid digitala radiosändningar och vilket behov av reglering som kan uppkomma, är det enligt regeringens uppfattning inte heller motiverat att införa bestämmelser för interaktiva tjänster i ljudradio som inte är sökbar text-tv.

9 Reglering för kabelnät

9.1Vidaresändningsplikt i kabelnät

9.1.1 Bakgrund

Radio- och TV-verket har haft i uppdrag av regeringen att göra en över-
syn av reglerna för vidaresändningsplikt. Översynen har avsett om reg-
lerna uppfyller de krav på tydligt angivna mål, proportionalitet och öp-
penhet för insyn som anges i artikel 31 i Europaparlamentets och rådets
direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster
och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och
kommunikationstjänster (EGT L 108, 24.4.2002, s. 51–77, Celex
32002L0022), det s.k. USO-direktivet. I uppdraget ingick att överväga
om reglerna i övrigt är lämpligt utformade och vid behov lämna förslag
till förändringar. Enligt uppdraget skulle särskilt redovisas vilka tråd-
bundna nät som vidaresändningsplikten ska gälla för, vem som bör vara
ansvarig för vidaresändningsplikten, om tilläggstjänster bör omfattas
samt på vilka villkor hushållen bör kunna få del av programtjänsterna.	192
	192

Uppdraget redovisades i december 2008 i rapporten Vidaresändnings- Prop. 2009/10:115 plikt i kabelnät.

9.1.2Finns det behov av en vidaresändningsplikt och är regler- na förenliga med USO-direktivet?

Regeringens bedömning: Det finns fortfarande ett behov av en lag- stadgad vidaresändningsplikt för att tillgodose allmänhetens intresse av tillgång till allsidig upplysning.

De nuvarande och de nu föreslagna bestämmelserna om vidaresänd- ningsplikten uppfyller det s.k. USO-direktivets krav på tydligt angivna mål, proportionalitet och öppenhet för insyn.

Radio- och TV-verkets bedömning överensstämmer med regering-
ens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser, däribland Yttrandefri-
hetskommittén, KLYS, Copyswede, Journalistförbundet, Tidningsutgivar-
na, TCO och Film- och TV-producenterna tillstyrker eller har ingen in-
vändning emot bedömningen. Konkurrensverket anser att utgångspunk-
ten bör vara att vidaresändningsplikten finns kvar endast så länge den är
motiverad med anledning av det allmänna intresset av tillgång till allsidig
upplysning. Sveriges Television AB (SVT) och Utbildningsradion AB
(UR) delar bedömningen men föreslår en annan utformning av vidare-
sändningsplikten.
Skälen för regeringens bedöming: För trådsändningar gäller den
grundläggande principen om etableringsfrihet enligt 3 kap. 1 § första
stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Vidaresändningsplikten, som utgör en
inskränkning i etableringsfriheten, har stöd i bestämmelsens andra stycke
som anger att det i lag får meddelas föreskrifter i fråga om skyldighet för
nätinnehavare att ge utrymme för vissa program i den utsträckning det
behövs med hänsyn till allmänhetens intresse av tillgång till allsidig
upplysning. Reglerna om vidaresändningplikt tillkom främst för att sä-
kerställa att de som bor i en kabelansluten fastighet har tillgång till vissa
marksända programtjänster på samma eller likvärdiga villkor som de som
kan ta emot marksända sändningar med egen antenn. Plikten baseras på
artikel 31 i USO-direktivet. Av direktivet framgår att reglerna ska vara
rimliga och att plikten ska vara proportionerlig och öppet redovisad mot
bakgrund av klart fastställda mål som avser allmänintresset.
En utgångspunkt är att vidaresändningsplikten ska vara väl avvägd
mellan kabeloperatörernas rätt att fritt förfoga över vilket innehåll som
ska distribueras i deras nät och allmänhetens intresse av tillgång till allsi-
dig upplysning. Vid denna avvägning bör även den tekniska utvecklingen
inom distribution av tv-program och allmänhetens utökade möjligheter
att ta emot tv-program beaktas.
Regeringen anser att direktivets krav på tydligt angivna mål som avser
allmänintresset är uppfyllt. Regeringen konstaterar vidare att det, även
om tillgänglighet till alternativa distributionsformer har ökat, under över-
skådlig tid kommer att finnas ett stort antal hushåll som är beroende av
trådbundna nät för att kunna ta emot tv-sändningar. Det är därför nöd-
vändigt att behålla en vidaresändningsplikt för att även fortsättningsvis	193

garantera att dessa hushåll får möjlighet att ta del av det programutbud Prop. 2009/10:115 som finansieras av radio- och tv-avgiften.

9.1.3Undantaget för xDSL-nät

Regeringens förslag: Undantaget från vidaresändningsplikten tas bort när det gäller en anläggning där ett begränsat antal tv-program förs fram till abonnenterna med hjälp av digital teknik genom ett allmänt kommunikationsnät som består av parkabel av metall (s.k. xDSL-nät).

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna instämmer i
Radio- och TV-verkets förslag. Konkurrensverket anför bl.a. att förslaget
ligger i linje med verkets uppfattning om plattformsneutralitet. TeliaS-
onera AB avstyrker förslaget och anser bl.a. att tv-sändningar som distri-
bueras genom det allmänna telenätet fyller samma alternativa funktion
som satellitsänd tv och bör undantas från vidaresändningsplikten.
Skälen för regeringens förslag: Den som med digital teknik tillhan-
dahåller tv-program via allmänt kommunikationsnät som består av par-
kabel av metall (s.k. xDSL-nät) är undantagen från vidaresändningsplikt
om nätet endast används för att föra fram ett begränsat antal tv-program
(8 kap. 1 § sjätte stycket radio- och TV-lagen). För närvarande är TeliaS-
onera AB den dominerande operatören för tv-sändningar i sådana nät.
Bolaget erbjuder abonnemang för ett relativt stort antal tv-program,
sammanlagt ca 70 olika programtjänster. Den teoretiska tekniska räck-
vidden för detta nät är cirka 2,7 miljoner hushåll. Den faktiska räckvid-
den begränsas dock av ett antal faktorer, bland annat antalet portar på
telestationerna och det faktum att det krävs bredbandsaccess för att få
tillgång till tjänsten. För närvarande har bolaget drygt 300 000 abonne-
rande hushåll.
Frågan om detta nät i dag skulle omfattas av vidaresändningsplikt har
inte prövats av Radio- och TV-verket. Myndigheten gör dock bedöm-
ningen att det är rimligt att anta att det aktuella utbudet inte kan anses
som ett begränsat antal tv-program. Slutsatsen skulle då vara att även
detta nät kan omfattas av vidaresändningsplikten om de grundläggande
förutsättningarna är uppfyllda i övrigt.
När undantaget infördes för xDSL-nät anfördes bland annat att det inte
fanns något behov av att säkerställa att vissa tv-program kunde erhållas
just via telenätet. Det påpekades dock att frågan om vad som på längre
sikt bör gälla i fråga om sändningsplikten måste bedömas i ljuset av den
kommande tekniska utvecklingen. TeliaSonera AB har bl.a. anfört att
utvecklingen av IP-tv via xDSL-teknik inte ändrat de utgångspunkter
som tidigare anförts som skäl för att ha kvar undantaget. Dessa skäl är i
huvudsak att en anslutning till telenätet inte, på samma sätt som för satel-
litnät och trådlösa nät, innebär samma risk för inlåsningseffekter för
hushållen som en anslutning till ett kabelnät normalt gör (prop.
2004/05:105 s. 20).
Regeringen anser att utvecklingen av distribution av tv-program via
xDSL-nät de senaste åren har varit sådan att det nu saknas anledning att	194

generellt undanta sådana anläggningar som består av parakabel av metall Prop. 2009/10:115 från vidaresändningsplikten. Även om xDSL-nät i många fall säkerligen

fungerar som ett kompletterande distributionsnät för hushållen ändras förutsättningarna kontinuerligt. Utvecklingen kan innebära en risk för inlåsningseffekter i xDSL-nät. Härtill kommer att lagstiftningen så långt möjligt bör vara teknikneutral. Om Myndigheten för radio och tv finner att ett visst xDSL-nät används som det huvudsakliga medlet att ta emot tv-sändningar för hushållen och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda bör således myndigheten ha möjlighet att ålägga vidaresändningsplikt. I detta sammanhang kan också nämnas att Myndigheten för radio och tv även fortsättningsvis kommer att ha möjlighet att medge undantag från vidaresändningsplikten om det finns särskilda skäl.

9.1.4Undantaget för centralantennanläggningar

Regeringens förslag: Undantaget från vidaresändningsplikt för an- läggning som endast vidaresänder tv-program som sänds i marknät på lägre frekvens än 3 GHz tas bort.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Flertalet instanser instämmer i eller har inget att

invända mot regeringens förslag. Boxer avstyrker förslaget och anför bl.a. att centralanläggningar inte kan jämställas med de trådnät där lagen syftar till att garantera att licensfinansierad tv finns tillgänglig på samma villkor som i marknätet. Teracom anser att undantaget bör behållas bl.a. med hänvisning till att denna typ av nät endast är att betrakta som ett medel för användaren att ta emot marksändningar och att något re- gleringsbehov inte finns.

Skälen för regeringens förslag: Den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 3 § radio- och TV-lagen innebär ett undantag från vidaresändnings- plikt i sådana nät där det endast sänds tv-program som ursprungligen sänds i marknät på frekvens under 3 GHz, s.k. centralantennanläggning- ar.

Bestämmelsen infördes innan marknätet hade digitaliserats och inga andra programtjänster sändes ut i marknätet än sådana som omfattades av vidaresändningsplikten. I dagsläget, när ett stort antal programtjänster sänds ut i marknätet, kan bestämmelsen – vilket Radio- och TV-verket pekar på i sin rapport – tillämpad enligt ordalydelsen försvaga vidare- sändningsplikten.

Mot denna bakgrund och då det även i övrigt saknas anledning att un- danta centralantennanläggningar från vidaresändningsplikten anser reger- ingen att undantaget ska tas bort.

195

9.2	Skyldighet att bereda utrymme vid mikrovågssänd-	Prop. 2009/10:115
	ningar

Regeringens förslag: Bestämmelsen om skyldighet för den som bedriver mikrovågssändningar från marksändare att bereda utrymme för lokala kabelsändarföretags tv-sändningar tas bort.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig i frågan har inte

invänt mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: I 8 kap. 4 § radio- och TV-lagen före- skrivs en skyldighet för den som bedriver mikrovågssändningar från marksändare att bereda utrymme för lokala kabelsändarföretags tv- sändningar. Bestämmelsen motiverades av att det genom lagen blev tillåtet att utan särskilt tillstånd bedriva s.k. mikrovågssändningar från marksändare, dvs. sändare på frekvenser högre än 3 GHz (prop. 1995/96:160 s. 126 f.). I propositionen gjordes bedömningen att sådana sändare kunde komma att användas för att t.ex. förse kabelnät med pro- gram som ursprungligen tagits emot från satellit. Såvitt framkommit förekommer sådana sändningar inte alls eller i mycket liten omfattning. Med hänsyn till att den aktuella bestämmelsen synes sakna praktisk be- tydelse anser regeringen att den bör upphävas.

9.3Övriga frågor

Regeringens bedömning: Det är inte aktuellt att i övrigt ändra bestäm- melserna om vidaresändningsplikt. Det finns dock anledning att fortsatt följa och vid behov återkomma i frågor som rör vidaresändningsplikten. Regeringen avser att ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att i samråd med andra berörda myndigheter följa utvecklingen av valfrihet i kabel-tv nät och vid behov lämna förslag till förändringar.

Radio- och TV-verkets bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Radio- och TV-lagsutredningens bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.

Remissinstanserna: När det gäller vidaresändningsplikt i andra nät anför UR och SVT att utvidgning av vidaresändningsplikten bör gälla både trådbundna och trådlösa nät. HI3G Access anser att det måste över- vägas om vidaresändningsplikten bör utsträckas till att omfatta mobil-tv. När det gäller frågan om vem som bör vara ansvarig för vidaresänd- ningsplikten anför Hyresgästföreningen att ansvaret för vidaresändnings- plikten kommer att bli oklar i nya öppna bredbandsnät. Sveriges Allmän- nyttiga Bostadsföretag (SABO) undrar om alla operatörer i samma infra- struktur som når ett minsta antal bostäder ska ha skyldighet att vidare- sända vidaresändningspliktiga tv-kanaler eller om det ska finnas krav på samordning. När det gäller frågan om tilläggstjänster bör omfattas av vidaresändningsplikten har inte någon remissinstans haft något att invän-

da. När det gäller frågan om på vilka villkor hushållen bör kunna få del

196

av programtjänsterna anför SVT att det för att uppfylla syftet med vida- Prop. 2009/10:115 resändningsplikten är nödvändigt att plikten utökas i de blandade näten

till att omfatta analog vidaresändning av fyra samtidiga programtjänster. SVT anser inte att detta utgör en oproportionerlig inskränkning av opera- törernas rätt att förfoga över sitt nät eller står i strid med USO-direktivets krav på proportionalitet. SABO anför att hyresgäster/konsumenter bör ha möjlighet att se de vidaresändningspliktiga kanalerna utan att träffa avtal med en operatör och att vidaresändningsplikten bör gälla fullt ut i såväl analoga som digitala nät. När det gäller frågan om valfrihet inom kabel- nät m.m. har flera remissinstanser yttrat sig om frågan om konkurrens och abonnentinflytande i kabel-tv-nät. Teracom AB, Boxer TV-Access AB, UR, Svenska Journalistförbundet, KLYS och Copyswede anser att det inte bör införas någon lagstiftning om konkurrens mellan olika innehålls- leverantörer i kabel-tv-nät. Eurosport SA och Hyresgästföreningen anser att det bör införas regler om konkurrens i kabel-tv-nät. LM Ericsson AB,

SABO, Svenska Stadsnätsföreningen och Fastighetsägarna anser att frågan bör utredas ytterligare medan TV4 föreslår att regeringen noga följer utvecklingen för att eventuellt i ett senare skede införa regleringar.

Skälen för regeringens bedömning

Vidaresändningsplikt i andra nät

Vid den senaste översynen ändrades reglerna så att vidaresändningsplik- ten under vissa förutsättningar omfattade elektroniska kommunikations- nät som används för överföring av tv-sändningar till allmänheten genom tråd (prop. 2004/05:105 s. 18, bet. 2004/05, rskr. 2004/05:252). Bedöm- ningen gjordes att det saknades anledning att vidga vidaresändningsplik- ten till att avse sändningar genom satellitnät och andra trådlösa tv- sändningar, som exempelvis via trådlösa LAN-nät och ip-tv till mobilte- lefon. Vidaresändningsplikten kom därför fortfarande att endast gälla för trådbundna nät. Som skäl för detta anfördes att det bedöms som nödvän- digt att föreskriva en vidaresändningsskyldighet just för innehavare av kabelnät, eftersom sådana nät normalt utgör en nödvändig länk mellan den ursprungliga utsändningen och de boende i de anslutna fastigheterna. Motsvarande skäl att utvidga sändningsplikten till andra distributions- former bedömdes inte finnas.

Regeringen delar Radio- och TV-verkets bedömning att den senaste tidens utveckling inte ger skäl för någon annan bedömning än att plikten fortfarande bör vara begränsad till trådbundna nät och att den, utöver vad som har föreslagits beträffande xDSL-nät, centralantennanläggningar och microvågssändningar, inte behöver ändras.

Vem bör vara ansvarig för vidaresändningsplikten?

Nuvarande regelverk är utformat så att vidaresändningsplikten kan om- fatta alla typer av elektroniska kommunikationsnät om de uppfyller för- utsättningen att ”ett betydande antal hushåll som är anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar”.

197

Bedömningen har tidigare gjorts att plikten åvilar nätoperatörer och inte enskilda nätägare (prop. 2004/05:105 s. 22).

Radio- och TV-verket konstaterar att den tekniska utvecklingen inom distribution av tv-program går fort och att nya plattformar och aktörer snabbt etablerar sig. Det blir också vanligare att ett hushåll kan vara anslutet till flera olika leverantörer av medietjänster, såväl trådbundna som trådlösa. Enligt Radio- och TV-verkets bedömning ger det nuvaran- de regelverket möjlighet att beakta denna utveckling och hur vidaresänd- ningsplikten ska hanteras t.ex. i de fall där ett hushåll är anslutet till flera nät. Regeringen delar bedömningen. Det får därför liksom i dag avgöras i rättstillämpningen vilket nät som i det enskilda fallet ska omfattas av vidaresändningsplikten. Någon ändring av regelverket beträffande vem som ska vara ansvarig för vidaresändningsplikten bör därför inte göras.

Bör tilläggstjänster omfattas av vidaresändningsplikten?

Övergången till digital sändningsteknik ger nya, utvidgade möjligheter att förse hushållen med tjänster utöver tv-programmen. Denna typ av tjänster benämns ofta tilläggstjänster och erbjuder i varierande utsträck- ning tittaren interaktivitet, dvs. tittaren kan själv påverka vad han eller hon vill se eller konsumera. Digitaliseringen har vidare medfört ökade möjligheter att tillgängliggöra utbudet för fler grupper. Tjänster som tillgängliggör tv för personer med funktionsnedsättning är bl.a. textning, teckenspråkstolkning, talad textremsa och syntolkning.

Vidaresändningsplikten avser i dag endast tv-sändningar. Sökbar text- tv och andra tilläggstjänster omfattas alltså inte. Regeringen delar Radio- och TV-verkets och remissinstansernas bedömning att den ökade till- gängligheten också bör komma dem till godo som bor i hushåll med kabel-tv. Sökbar text-tv är en tilläggstjänst som i likhet med text-tv i dag är en naturlig del av programutbudet och dessutom en populär tjänst som en stor del av tv-tittarna använder varje dag. De tilläggstjänster som syftar till att tillgängliggöra tv för personer med funktionsnedsättning är viktiga för att även dessa personer ska kunna ta del av tv-utbudet och känna sig delaktiga i samhället. Det finns därför anledning att överväga om inte även dessa tjänster, i synnerhet de som har direkt anknytning till de programtjänster som ingår i vidaresändningsplikten av tv-program, bör omfattas av denna plikt.

Regeringen föreslår att det i den nya radio- och tv-lagen införs en be- stämmelse om att den som sänder tv, beställ-tv eller sökbar text-tv på något annat sätt än genom tråd ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsätt- ning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik, se av- snitt 6.8. Som Radio- och TV-lagsutredningen och AV-utredningen framhållit skulle lagregler om motsvarande skyldighet för trådsända tv- program i dag strida mot den i yttrandefrihetsgrundlagen skyddade eta- bleringsfriheten för trådsändningar. Regeringen har dock i propositionen Grundlagsskydd för digital bio och andra yttrandefrihetsrättsliga frågor (prop. 2009/10:81) föreslagit att det i yttrandefrihetsgrundlagen införs en bestämmelse som ger tillåtelse till regler i lag om skyldighet för den som i tråd sänder program i tv att utforma sändningarna på ett sådant sätt att

Prop. 2009/10:115

198

programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik. Bestämmel- sen föreslås träda i kraft den 1 januari 2011. När rapporten utarbetades ansåg Radio- och TV-verket det svårt att förutsäga hur tilläggstjänsterna i tillståndshänseende skulle komma att regleras i radio- och tv-lagen och om ett förslag att utöka vidaresändningsplikten till att avse olika typer av tilläggstjänster är förenligt med yttrandefrihetsgrundlagen. Verket läm- nade därför inget lagförslag om att vidaresändningsplikten också ska omfatta de aktuella tilläggstjänsterna. Regeringen avser därför att åter- komma till denna fråga senare. Även frågan om sökbar text-tv ska omfat- tas av vidaresändningsplikten bör anstå. Regeringen ser anledning att fortsatt följa och vid behov återkomma i frågor som rör vidaresändnings- plikten. Till detta kommer att en översyn av vidaresändningsplikten en- ligt det s.k. USO-direktivet bör ske regelbundet.

På vilka villkor bör hushållen kunna få del av programtjänsterna?

Vidaresändningsplikten omfattar högst fyra programtjänster som sänds samtidigt av SVT. I nät där tv-sändningar sänds ut med både digital och analog teknik, s.k. blandade nät, har nätoperatören en skyldighet att vida- resända minst två av programtjänsterna analogt om dessa sänds eller har sänts ut med analog teknik. I övrigt får vidaresändningen ske med digital teknik. Särbestämmelsen om analog vidaresändning i de blandade näten infördes under digital-tv-övergången för att tillgängligheten för dem som tar emot sändningar i kabelnät med analog teknik inte skulle försämras.

Regelverket uppställer ett krav på att sändningarna ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt. Kravet innebär enligt Radio- och TV-verkets praxis att sändningarna ska ha en sådan kvalitet att ljud och bild ska vara störningsfria.

Sändningarna ska även kunna tas emot utan kostnad för själva mottag- ningen. Kravet innebär att en nätoperatör inte får ta ut någon abonne- mangsavgift från en boende som endast vill ha tillgång till de vidare- sändningspliktiga programtjänsterna. De kostnader som en operatör en- ligt praxis anses ha rätt att få ersättning för, oberoende av om det är ett analogt, digitalt eller blandat nät, är anläggnings- och driftskostnader. Med anläggningskostnader har avsetts kostnader för utbyggnad av nät, som också kan också belasta bostadsrättsföreningen eller hyresvärden. Med driftskostnader har avsetts bl.a. underhåll av nätet.

En återkommande fråga är vem som ska stå för de upphovsrättsliga kostnaderna vid vidaresändning. Rättighetsskyddet enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovs- rättslagen) innebär att nätoperatören är beroende av tillstånd från berörda rättighetshavare för att kunna vidaresända sådana upphovsrättsligt skyd- dade verk och andra prestationer som ingår i en televisionsutsändning. Sådana tillstånd kan förenas med krav på ersättning. Föreningen Copys- wede, som företräder rättighetshavare bl.a. när det gäller avtal om vidare- sändning i kabelnät, tog inledningsvis inte ut någon sådan avgift av ka- bel-tv-operatörerna. Från 2005 fram till den 31 januari 2009 fanns ett avtal mellan SVT och Copyswede enligt vilket SVT betalade upphovs- rättsersättningar för vidaresändningar av SVT:s program som kabel-tv-

Prop. 2009/10:115

199

operatörerna utför. Förhandlingar mellan nätoperatörerna och rättighets- havarna om ersättning från och med den 1 februari 2009 inleddes under hösten 2008. I februari 2009 strandade förhandlingarna och kabelopera- törerna begärde att regeringen skulle utse en medlare vilket gjordes i april 2009.

Frågan om upphovsrättskostnaderna har föranlett ett flertal synpunkter från remissinstanserna. Vissa (Boxer, Hyresgästföreningen, SABO, Telia Sonera, Teracom, Tidningsutgivarna och OSU) anser att operatörer inte ska tvingas betala upphovsrättsliga kostnader. En del instanser (Fastig- hetsägarna, Svenska Stadsnätföreningen, Telia Sonera och OSU) anser att SVT ska klarera upphovsrättskostnader inom ramen för tv-avgiften och att detta bör klargöras. SVT menar dock att ett åläggande om att SVT ska svara för operatörernas kostnad till andra rättighetshavare än SVT för att erhålla avtalslicens skulle kunna stå i strid med de EG-rättsliga reg- lerna om statsstöd. Flera remissinstanser (Film- och TV-producenterna, KLYS och Copyswede, Journalistförbundet, TCO, UR, Teaterförbundet och SVT) anser att upphovsrättskostnader kan anses utgöra en sådan kostnad för själva mottagningen som kan övervältras på konsumenterna. Upphovsrättskostnaderna är därför att likställas med de kostnader för vilka det enligt praxis är möjligt att övervältra på konsumenterna, bl.a. anläggnings- och driftkostnader. Noteras kan att Radio- och TV-verket i remissvar på sin egen rapport gjort förtydligandet att frågan om övervält- ring av upphovsrättskostnader inte har prövats av verket i något enskilt ärende.

Radio- och TV-verket bedömer att frågor om ersättningens storlek, fördelning av kostnadsansvar m.m. beträffande ersättning till rättighets- havare bör lösas genom avtal mellan berörda parter. Regeringen instäm- mer i den bedömningen. Vi finner även sammanfattningsvis, i likhet med Radio- och TV-verket, att det inte behövs någon ändring beträffande vidaresändningspliktens omfattning samt att det inte finns skäl att ändra nuvarande regel om att tv-sändningar som omfattas av vidaresändnings- plikten ska kunna tas emot på ett tillfredsställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.

Valfrihet i kabel-tv-nät m.m.

Många tv-abonnenter, framför allt boende i flerfamiljshus, är anslutna till ett traditionellt kabel-tv-nät eller nyare fiberbaserade nät. Det är i dessa fall fastighetsägarna, antingen i egenskap av hyresvärdar eller bostads- rättsföreningar, som sluter avtal om leverans av tv- och radioprogram med tv-operatörerna. Under lång tid har det i olika sammanhang fram- förts kritik mot den bristande valfrihet och den begränsade möjlighet till inflytande som råder för kabel-tv-abonnenter. Liknande problematik har på senare tid aktualiserats när det gäller ip-tv via fiber. Regeringen gav 2004 den s.k. Radio- och TV-lagsutredningen i uppdrag att utreda möj- ligheten till ökad konkurrens i kabel-tv-nät. Utredaren gjorde bl.a. be- dömningen (SOU 2005:62) att det framför allt är vid anläggandet av nya nät och i viss mån då ett avtal om tv-distribution i ett befintligt nät skall förnyas som det råder egentlig konkurrens mellan olika operatörer. Utre- daren menade emellertid att det i stor utsträckning är geografiskt betingat

Prop. 2009/10:115

200

om det finns möjlighet att välja mellan olika operatörer. På vissa orter Prop. 2009/10:115 finns det endast en verksam operatör med följd att det inte finns någon

reell valmöjlighet för fastighetsägarna. I stora tätorter kan möjligheten att välja vara större. Även om det finns flera verksamma operatörer på en ort utgör näten ofta en begränsning i sammanhanget. I de flesta fall krävs nämligen att en operatör anlägger ett nytt nät för att kunna konkurrera med en befintlig operatör. Detta kan hämma konkurrensen eftersom det många gånger är mycket kostsamt att anlägga ett nytt nät. Utredaren gjorde dessutom bedömningen att en fastighetsägare i praktiken ofta är förhindrad att sluta avtal med mer än en operatör p.g.a. att ett avtal med en operatör ger denne en exklusiv rätt att distribuera tv-program i den aktuella fastigheten.

En faktor som fortfarande kan anses begränsa valfriheten i flerfamiljs- hus är att avgiften för kabel-tv-anslutningen, eller andra trådbundna nät, ofta är en obligatorisk del i hyran eller avgiften för lägenheten. Detta innebär att de de boende måste betala en avgift för en tjänst som de inte utnyttjar, om de väljer att ta emot tv via någon annan distributionsform.

Radio- och TV-lagsutredningen gjorde vidare bedömningen att det inte finns någon möjlighet att införa lagstiftning på området, utöver de regler som redan finns i lagen om elektronisk kommunikation, som anvisar tillvägagångssätt för en eventuell förhandsreglering av Post- och telesty- relsen. AV-utredningen fann inte anledning att göra någon annan be- dömning än Radio- och TV-lagsutredningen.

Regeringen delar bedömningen när det gäller de rättsliga förutsättning- arna för ökad konkurrens i kabel-tv-nät. I december 2009 presenterades konsultrapporten Från TV till rörlig bild, beställd av Radio- och TV- verket och Konkurrensverket. Där tas bl.a. frågan om konkurrens mellan tv-operatörer upp. Enligt rapporten har de senaste åren inneburit stora förändringar på betal-tv-marknaden och utvecklingen har gått i en rikt- ning som kan innebära förbättrad konkurrens. Exempelvis har utbudet av nya interaktiva tjänster såsom video-on-demand ökat, och svaren på en marknadsundersökning som presenteras i rapporten tyder på att ande- len hushåll som upplever att de har fler än en tv-operatör att välja mellan har ökat de senaste två åren. De bedömningar som görs i rap- porten återspeglar inte nödvändigtvis myndigheternas uppfattning. Regeringen anser att det finns anledning att fortsatt följa hur den snabba utvecklingen inom olika tv-plattformar (kabel-tv, IP-tv, marksänd tv eller satellitsänd tv) påverkar de enskilda hushållens valfrihet. Regeringen avser därför att ge Myndigheten för radio och tv i uppdrag att, i samråd med andra berörda myndigheter, följa den fortsatta utvecklingen och vid behov lämna förslag till åtgärder.

10 Självreglering

10.1Själv- och samreglering

Regeringens bedömning: Det finns förutsättningar att utveckla självre-

gleringen inom radio- och tv-området på samma sätt som framgångsrikt

201

sker inom andra områden. Programföretagen kan ansluta sig till befintli- ga system eller skapa egna. Ökad självreglering kan medföra att behovet av annan reglering minskar.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: KLYS, Copyswede, Sveriges Annonsörer, TV4 AB (TV4) och Svenska Tidningsutgivareföreningen delar bedömningen. Kon- sumentverket/Konsumentombudsmannen delar bedömningen att en effek- tiv självreglering kan bidra till en hög nivå på konsumentskyddet under förutsättning att det omfattar en uppförandekod samt att överträdelsen mot koden prövas och att åtgärder mot dessa överträdelser kan vidtas. Radio- och TV-verket har inget att erinra mot ökad självreglering, men efterlyser riktlinjer för när en sådan organisation kan anses uppfylla kra- ven och om det kan finnas flera organisationer som ett programbolag kan ansluta sig till. Handikappförbundens Samarbetsorgan anser att självsa- nerande instrument ska kombineras med andra instrument för uppfölj- ning, till exempel rapporter av forskare och oberoende granskare. Stock- holms tingsrätt framhåller att självreglering, beroende på hur den utfor- mas och tillämpas, kan komma i konflikt med EUF-fördragets konkur- rensregler och regler om fri rörlighet samt att utredningen inte har inte övervägt denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 3.7 i AV-direktivet ska medlemsstaterna främja system för sam- och /eller självreglering på nationell nivå inom de områden som samordnas i direktivet i den ut- sträckning det är möjligt enligt respektive medlemsstats rättsordning. Artikeln gäller både tv-sändningar och beställtjänster. Skäl 36 till direk- tivet påminner om kommissionens meddelande om bättre lagstiftning vari betonas att det är nödvändigt med en noggrann analys av vilken lagstiftningsmetod som är lämplig, särskilt om självreglering eller sam- reglering kan övervägas. Direktivet innebär dock enligt AV-utredningen inte att medlemsstaterna åläggs att upprätta system för sam- och självre- glering.

AV-utredningen har gjort en analys av situationen på den svenska marknaden avseende själv- och samreglering. Det konstateras att flera system för självreglering finns som på olika sätt berör audiovisuella tjänster. Det finns dock inte något sam- eller självregleringssystem som skapats av eller uteslutande riktar sig till programföretagen eller övriga leverantörer av audiovisuella tjänster.

Utredningen nämner två viktiga system för självreglering som finns på marknadsföringsområdet i form av Marknadsetiska rådet (MER) och Näringslivets etiska råd mot könsdiskriminerande reklam (ERK). På marknadsföringsområdet har en omstrukturering skett i samband med att en ny aktör, Reklamombudsmannen, har inrättats. Reklamombudsman- nen har ersatt MER och ERK.

För den tryckta pressen finns Allmänhetens pressombudsman (PO) och Pressens opinionsnämnd (PON). Verksamheten är en av pressbranschen inrättad självsanerande verksamhet som funnits sedan början av 1900- talet. Syftet är att upprätthålla god publicistisk sed och skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet. På tv-sidan har SVT, UR och TV4 beslutat att följa de pressetiska reglerna i den utsträckning det är

Prop. 2009/10:115

202

lämpligt med hänsyn till radio- och TV-lagen och företagens sändnings- tillstånd. Eventuella avsteg från de pressetiska reglerna prövas dock inte av PO eller PON.

AV-utredningen konstaterar att det inte finns motsvarande strukturer för sam- eller självreglering på Internet. Majoriteten av de ledande Inter- netleverantörerna är dock medlemmar i den ideella föreningen Bransch- organisationen för innehålls- och tjänsteleverantörer på onlinemarknaden i Sverige (BitoS). Som ett led i BitoS arbete har det tagits fram etiska riktlinjer som syftar till att upprätthålla en hög kvalitet för besökare och annonsörer.

För betalteletjänster finns Etiska Rådet för Betalteletjänster som är en fristående och oberoende organisation med uppgift att utarbeta etiska regler. Branschorganisationen Morgan är en sammanslutning av företag verksamma inom den svenska mobila tjänstesektorn som bl.a. tagit fram affärsetiska regler.

Inom Medierådet har Rådet mot skadliga inslag i medierna våldsskild- ringar (U1990:03) regeringens uppdrag att verka för självreglering inom medierna för att främja skydd av minderåriga.

AV-utredningen konstaterar att tv-företag har olika förutsättningar för att delta i de självreglerande organ som finns eller som växer fram för nya medier. Utredningen konstaterar vidare att både det växande antalet aktörer inom radio och tv-området och det förhållandet att gränserna mellan olika medieområden luckras upp talar för att det borde finnas förutsättningar för att utveckla självregleringen inom radio- och tv- området på samma sätt som framgångsrikt sker inom andra områden. Programföretagen kan ansluta sig till befintliga system eller skapa egna. En självregleringsordning skulle med fördel kunna omfatta allt som de berörda företagen publicerar, oberoende av sändningsform. På samma sätt skulle den kunna omfatta företag som är verksamma på den svenska marknaden oberoende av om de står under svensk jurisdiktion eller inte. En sådan ordning kan dock enligt utredningens bedömning inte tvingas fram, utan är upp till de berörda företagen själva att initiera. Regeringen delar utredningens bedömning.

AV-utredningen konstaterar att en del av det som nu regelmässigt meddelas i form av villkor i sändningstillstånd skulle kunna ersättas med själreglering och därmed undgå myndighetskontroll. Enligt utredningens bedömning bör tillståndsmyndigheten kunna främja självregleringen genom att avstå från att ställa upp sändningsvillkor inom områden som omfattas av självregleringen. Flera remissinstanser har påpekat att utred- ningen inte har lämnat tillräckligt detaljerade förslag och inte heller till- räckligt väl analyserat konsekvenserna av en övergång till självreglering. Radio- och TV-verket har också påpekat att utredningen inte har lämnat något förslag om när förutsättningarna ska anses vara uppfyllda för att avstå från tillståndsvillkor. Detta kan innebära att myndigheten utan ytterligare lagstöd kan komma att även fortsättningsvis meddela vissa allmänna tillståndskrav även om självregleringssystem växer fram. Re- geringen kommer därför följa utvecklingen noga i detta avseende och återkomma om utvecklingen ger anledning till det.

Prop. 2009/10:115

203

10.2

Villkor för sändningarnas innehåll

Prop. 2009/10:115

Regeringens bedömning: Radio- och TV-lagsutredningens förslag om att införa lagregler med krav på att sändningsrätten ska utövas sakligt, att programverksamheten ska respektera den enskildes privatliv och att det ska iakttas återhållsamhet vid sändning av program som innehåller vålds- skildringar eller avancerade sexuella framställningar, även utöver det som gäller enligt nuvarande 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen, bör inte genomföras. Därigenom bör inte de föreslagna reglerna om hur dessa lagregler ska övervakas och sanktioneras genomföras.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag om att flytta tillsynen över program som innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med den nuvarande bestämmelsen i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen från Justitiekanslern till Granskningsnämnden för radio och TV bör inte genomföras. Detsamma gäller förslaget att ett tillstånd att sända tv i marknätet ska kunna förenas med att vissa innehållsvillkor också ska gälla för kompletterande sändningar via satellit.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Lagregler införs med krav på att sändningsrätten ska utövas sakligt, att programverksamheten ska respektera den enskildes privatliv och att det ska iakttas återhållsamhet vid sändning av program som innehåller våldsskildringar eller avancera- de sexuella framställningar, även utöver vad som gäller enligt nuvarande 6 kap 2 § radio- och TV-lagen. Granskningsnämnden för radio och TV ska ha tillsyn över efterlevnaden av samtliga bestämmelser i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen. Tillstånd att sända tv i marknätet ska kunna förenas med vissa innehållsvillkor som också ska gälla för kompletterande sänd- ningar via satellit.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har något att erinra mot AV-

utredningens bedömning.

Skälen för regeringens bedömning: Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att lägga fram förslag som gör att samma regler kan till- lämpas på samtliga tv-sändningar från ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver tillstånd eller på något annat sätt.

I tilläggsdirektiv gavs utredningen i uppdrag att föreslå mer kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna. Bakgrunden var att Granskningsnämnden för radio och TV vid upprepade tillfällen hade fällt samma programföretag för att ha sänt program med våldsskildringar under eftermiddagstid eller tidig kvällstid i strid med skyldigheten att ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag avstyrktes av huvuddelen av remissinstanserna. Bland de skäl som anfördes kan nämnas att förslagen innebär en begränsning av yttrandefriheten, att tillståndsvillkor är mer flexibla och ger programföretagen möjlighet att påverka utformningen samt att förslaget skulle komma att innebära en omotiverad skillnad mellan olika distributionssätt eftersom lagregleringen inte föreslogs gälla för trådsändningar.

204

AV-utredningen gjorde bedömningen att regler som har till syfte att tjäna angelägna intressen, t.ex. att skydda barn mot olämpligt programin- nehåll eller att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att ta del av programmen bör kunna upprätthållas oberoende av formen för sändningen och oberoende av om sändningen kräver tillstånd. I enlighet med vad flera remissinstanser hade anfört menade AV-utredningen dock att en sådan ordning kräver ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen. AV- utredningen konstaterade också att vissa av de föreslagna innehållsreg- lerna var av sådan art att de med fördel skulle kunna omfattas av ett eventuellt framtida självregleringssystem. Då skulle det emellertid vara en fördel om reglerna kvarstod som tillståndsvillkor snarare än lagregler eftersom sådana är mera flexibla och därmed lättare kan ändras. Utred- ningen ansåg sammanfattningsvis att förslagen från Radio- och TV- lagsutredningen inte borde genomföras.

Beträffande Radio- och TV-lagsutredningens förslag att Gransknings- nämnden för radio och TV ska ha tillsyn över efterlevnaden av samtliga bestämmelser i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen ansåg AV-utredningen att det sätt på vilket uppgifter och ansvar är fördelat mellan Justitiekanslern och Granskningsnämnden när det gäller förbudet i 6 kap. 2 § i huvudsak är ändamålsenligt och att ett genomförande av Radio- och TV- utredningens förslag inte skulle ändra den nuvarande ordningen på något mer påtagligt eller bättre sätt.

AV-utredningen ansåg vidare att förslaget att det skulle införas en möj- lighet att förena ett tillstånd att sända marksänd television med villkor om att sådana sändningsvillkor som rör sändningarnas innehåll ska gälla även för sådana kompletterande satellitsändningar, som görs för att upp- fylla en i sändningstillståndet föreskriven skyldighet att sända program till hela landet eller till viss del av landet, inte borde genomföras. Detta mot bakgrund av att inget programföretag för närvarande har ett sänd- ningstillstånd där det föreskrivs att företaget ska sända via satellit för att uppfylla en skyldighet att sända till hela landet eller till en del av landet. Förslaget att tillståndsvillkor ska kunna göras tillämpliga på sådana satel- litsändningar skulle därför inte uppfylla något syfte.

Regeringen gör samma bedömning som AV-utredningen i dessa delar. Angående förslaget om att införa lagregler med krav på innehållet i sändningar skulle en ytterligare själv- eller samreglering på radio- och tv- området kunna minska kraven på annan reglering. Tillståndsvillkor är lättare att anpassa till en sådan utveckling än lagregler. Regeringen be- dömer därför i likhet med AV-utredningen att förslaget inte ska genom- föras. Det kan vidare konstateras att Yttrandefrihetskommittén har i upp- drag att se över yttrandefrihetsgrundlagen. Det kan därför finnas skäl för regeringen att återkomma till de här frågorna vid senare tillfälle.

Prop. 2009/10:115

205

11 Tillstånd och registrering

11.1Omfattningen av tillståndsplikt

Regeringens förslag: Tillstånd krävs för att sända tv-program med hjälp av radiovågor, om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Tillstånd krävs för att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor om sändningarna sker på

1.frekvenser under 30 megahertz som är avsedda för rundradiosänd- ningar enligt internationella överenskommelser som Sverige är bundet av, eller

2.frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470– 790 megahertz.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag: Utredningen föreslog att det inte skulle krävas tillstånd enligt radio- och tv-lagen för att sända radio- och tv-program som förmedlas av en radiosändare som enligt det tillstånd som meddelats enligt lagen om elektronisk kommunikation huvudsakligen ska användas för annat än rundradio.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig har i huvudsak inte

något att erinra mot förslaget. Boxer och Teracom framför dock att även frekvensområdet 1452-1492 megahertz bör vara tillståndspliktigt för rundradio. Sveriges Television AB (SVT) och Utbildningsradion AB (UR) har angett att det bör klargöras om bestämmelsen innebär att de angivna frekvensområdena ska användas uteslutande för ljudradio- och tv- sändningar.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § radio- och TV-lagen krävs tillstånd för att sända ljudradio- eller tv-program med hjälp av radiovågor på frekvenser under 3 gigahertz. Ett skäl för tillståndsplikten är knappheten på sändningsfrekvenser. I förarbetena till bestämmelsen anges att yttäckande sändarnät är mycket frekvenskrävande och att sänd- ningar i de frekvensområden som lämpar sig bäst för sådana sändningar därför fortsatt bör vara tillståndspliktiga (prop. 1995/96:160 s. 70 f.).

Även om digitaliseringen har medfört att överföringskapaciteten i marksändningarna har ökat påtagligt är det fortfarande viktigt att kunna säkerställa att boende i hela landet har möjlighet att ta emot programmen och att sammansättningen av programtjänster präglas av mångfald när det gäller såväl innehåll som ägande. De principer som ligger bakom tillståndsplikten gör sig därför fortfarande gällande. Regeringen anser därför att tillståndsplikten för ljudradio och tv bör behållas.

Däremot finns det anledning att överväga om man bör begränsa om- fattningen av de sändningar för vilka det ska krävas tillstånd enligt radio- och tv-lagen.

Utnyttjandet av radiofrekvenser i Sverige bygger på den frekvensplan som upprättas av Post- och telestyrelsen och som i sin tur bygger på internationella överenskommelser. Frekvensplanen är ett allmänt råd och alltså inte bindande, men används som intern vägledning för Post- och telestyrelsen i samband med beviljande av tillstånd att använda radiosän-

Prop. 2009/10:115

206

dare. Enligt frekvensplanen får bland annat frekvensområdena 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz och 470–862 megahertz användas för rundradio, dvs. ljudradio- eller tv-sändningar. Vissa delar av dessa fre- kvensband får emellertid användas även för andra tjänster.

Regeringen beslutade den 19 december 2007 om vilket sändningsom- råde som får användas för marksänd tv. Beslutet omfattar fem frekvens- kanaler i hela landet eller, under förutsättning att inga tv-sändningar äger rum på högre frekvenser än 790 megahertz, det större antal frekvenska- naler som kan göras tillgängligt i frekvensbandet 470–790 megahertz, samt ytterligare en frekvenskanal i hela landet under förutsättning att frekvensutrymme kan göras tillgängligt i bandet 174–230 megahertz. Beslutet innebär att frekvensområdet 790–862 megahertz inte är reserve- rat för tv-sändningar efter det att nödvändig omplanering skett. Rätten att använda radiosändare i detta frekvensområde kommer att utlysas av Post- och telestyrelsen enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Tillståndsplikten bör knytas till bestämda frekvensområden som anges i lagen. Regeringen kan emellertid, i samband med beslut om vilket sändningsutrymme som ska upplåtas, bestämma att ett mindre frekvens- utrymme än som anges i lagen ska användas för tillståndspliktiga sänd- ningar av tv och sökbar text-tv, eller begränsa hur stor del av ett till- ståndspliktigt sändningsutrymme som ska utnyttjas.

Regeringen konstaterar att det är möjligt att sprida innehåll som utgör tv-sändningar eller ljudradiosändningar via andra former av elektroniska kommunikationsnät än traditionella rundradionät. Några skäl att via till- ståndsgivning enligt radio- och tv-lagen styra frekvensanvändningen i andra elektroniska kommunikationsnät finns emellertid inte. Med hänsyn till att det inte har påvisats någon brist på överföringskapacitet utanför det egentliga rundradioområdet finns det inte heller skäl att via till- ståndsgivning påverka sammansättningen av de tjänster som erbjuds. Mot denna bakgrund anser regeringen att det inte finns skäl att behålla tillståndsplikt för sändningar av tv eller ljudradio utanför de traditionella rundradionäten.

För närvarande gäller som nämnts tillståndsplikten för sändningar på frekvenser under 3 gigahertz. Skälet till att denna gräns valdes, trots att sändningar av ljudradio- och tv till allmänheten inte förekom på högre frekvenser än 862 megahertz, var att eventuella framtida sändningar i 1,5-gigahertzbandet (1452-1492 megahertz) skulle vara tillståndspliktiga. Även om detta frekvensområde kan användas för rundradio enligt inter- nationella överenskommelser har några sådana sändningar inte aktualise- rats under de tretton år som den nuvarande lagen har gällt. Däremot in- nebär den nuvarande gränsen för tillståndsplikt att tv-sändningar som sker via mobiltelenät omfattas av tillståndsplikt. Regeringen anser inte att de skäl som motiverar krav på tillstånd för traditionella rundradiosänd- ningar är giltiga för sändningar i mobiltelenät eftersom de inte utnyttjar något sändningsutrymme som annars hade kunnat tas i anspråk för tradi- tionell rundradio. Det bör därför inte krävas tillstånd enligt radio- och tv- lagen för att sända rundradio utanför de områden som särskilt anges i lagen. De föreslagna förändringarna utesluter således inte att exempelvis frekvensområdet 1452-1492 megahertz används för rundradiotjänster, under förutsättning att tillstånd från Post- och telestyrelsen finns. I detta sammanhang bör även nämnas Radio- och TV-lagsutredningens förslag

Prop. 2009/10:115

207

till avgränsning av tillståndsplikten. När Post- och telestyrelsen meddelar Prop. 2009/10:115 tillstånd att använda radiosändare för annat än rundradio beslutar myn-

digheten numera normalt inte för vilka tjänster radiosändaren får använ- das. I stället är det tillståndshavaren som avgör om sändaren ska använ- das för t.ex. fast radio eller mobila tjänster. Därmed är det inte möjligt att, som utredningen föreslog, knyta kravet på tillstånd till radiosändarens huvudsakliga användningsområde.

Det tillståndspliktiga området bör kunna bestämmas på olika sätt för olika tjänster och olika frekvensområden. För sändningar på lägre fre- kvenser än 30 megahertz, det vill säga ljudradiosändningar i de s.k. AM- banden, anser regeringen att det är tillräckligt att i lagen ange att frekven- serna – enligt internationella överenskommelser som Sverige omfattas av

– är avsedda för rundradio.

För ljudradiosändningar på högre frekvensband och för tv-sändningar föreslår regeringen att det tillståndspliktiga området bestäms genom direkta hänvisningar till vissa frekvensband. Tillstånd bör således krävas för sändningar av program i ljudradio eller television inom frekvensban- den 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz och 470–790 megahertz. Det motsvarar det s.k. FM-bandet för ljudradio, de frekvensband som får upplåtas för tv-sändningar enligt regeringens ovan nämnda beslut den 19 december 2007 och frekvenser som används för digitala ljudradiosänd- ningar. I lagen bör inte anges vilka frekvensband som ska användas för tillståndspliktiga sändningar av ljudradio respektive tv. Därmed kommer det att vara möjligt att blanda t.ex. ljudradio och tv i samma frekvenska- naler.

Krav på sändningstillstånd kommer således enligt förslaget bara att gälla för sändningar i de angivna frekvensbanden. Utanför dessa fre- kvensband kommer det att vara möjligt att sända tv eller ljudradio utan sändningstillstånd, t.ex. i nät som används för mobila kommunikations- tjänster. Under förutsättning att tillståndet från Post- och telestyrelsen inte begränsar användningen, kommer den som innehar radiosändaren att kunna avgöra om sändningsutrymmet ska användas för ljudradio och tv eller för andra ändamål.

Förslagen innebär inte att de angivna frekvensområdena bara kan an- vändas för ljudradio- och tv-sändningar. Regeringen beslutar liksom tidigare vilket sändningsutrymme som får upplåtas för sändningar som kräver tillstånd enligt radio- och tv-lagen.

11.2Sökbar text-tv

Regeringens förslag: Tillstånd krävs för att sända sökbar text-tv i de frekvensband som är tillståndspliktiga för sändning av ljudradio- och tv- program.Med sökbar text-tv avses en sändning riktad till allmänheten, som tillhandahålls av en leverantör av medietjänster, via elektroniska kommunikationsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller still- bilder, med eller utan ljud, där användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske. Ett tillstånd att sända tv får förenas med villkor om att sända sökbar

208

text-tv. Tillståndsmyndigheten får ta ut en avgift av den som ansöker om att sända sökbar text-tv.

Radio- och TV-lagsutredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De instanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker

förslaget i huvudsak. Boxer och Teracom påpekar att det finns anledning att uppmärksamma skillnaden mellan olika typer av elektroniska pro- gramguider.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande bestämmelser finns det vissa undantag från tillståndsplikten. Sändningar av sökbar text-tv kräver inte tillstånd, under förutsättning att de sker från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt radio- och TV- lagen. Bakgrunden är att sändningar av sökbar text-tv i analoga tv- sändningar utnyttjar ett utrymme, det s.k. bildsläckningsintervallet, som inte kan användas för andra ändamål.

Text-tv har kommit att bli en naturlig del av ett programutbud som i hög grad utnyttjas av tittarna. Text-tv fungerar både som ett självständigt massmedium och som ett komplement till andra programtjänster. I den sistnämnda funktionen kan text-tv vara ett sätt att förbättra tillgänglighe- ten för hörselskadade eller ett sätt att tillhandahålla ytterligare material med anknytning till tv-programmen. Det torde inte vara möjligt att dra någon klar gräns mellan de olika funktionerna.

Regeringen anser att de skäl som motiverar att sökbar text-tv får sändas utan tillstånd inte har bärkraft när det gäller digitala sändningar. I analoga tv-sändningar sänds som nämnts sökbar text-tv i ett särskilt utrymme som inte kan användas till något annat och som därför inte tar i anspråk kapacitet som skulle kunna användas för andra programtjänster. I digitala sändningar däremot sänds allt innehåll ut som bitströmmar inom ramen för den totalt tillgängliga kapaciteten. Den kapacitet som används för text-tv skulle alltså i stället kunna användas för att sända ut annat inne- håll.

Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör krävas tillstånd för att sända sökbar text-tv. Den tekniska utvecklingen har gjort det möjligt att utforma sådana tjänster på en rad olika sätt och innehållet är inte längre begränsat till text och enkel grafik. Begreppet sökbar text-tv får emeller- tid anses så vedertaget att det bör behållas, även om innehållet förutom av text och grafik kan bestå av stillbilder eller, i begränsad omfattning, rörliga bilder med eller utan ljud. Det avgörande är att användaren kan välja vilken del av innehållet hon eller han vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska se. Genom att rörliga bilder endast ska kunna förekom- ma i begränsad omfattning kommer vanliga tv-program inte att kunna inrymmas i begreppet sökbar text-tv.

Regeringen anser vidare att text-tv har så nära anknytning till övriga tv-sändningar att den som har tillstånd att sända andra programtjänster bör ha möjlighet att i rimlig omfattning sända sökbar text-tv. Tillstånds- myndigheten bör således normalt kunna meddela ett sådant tillstånd om programföretaget önskar det. Det bör komma an på tillståndsmyndighe- ten att avgöra vad som i det enskilda fallet ska anses vara rimlig omfatt-

Prop. 2009/10:115

209

ning. Det bör även vara möjligt att meddela tillstånd att sända sökbar Prop. 2009/10:115 text-tv till den som inte har tillstånd att sända tv-program.

Ett sändningstillstånd bör kunna förenas med villkor om att programfö- retaget, vid sidan om den egentliga programtjänsten, ska sända sökbar text-tv i viss omfattning. Sådana tjänster skulle exempelvis kunna för- bättra tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.

En elektronisk programguide (EPG) är en form av sökbar text-tv som underlättar för användaren att navigera mellan olika program, styra in- spelningsutrustning m.m. Det förekommer olika typer av EPG:er och den tekniska lösning som väljs för att tillhandahålla en sådan tjänst har bety- delse för den sändningskapacitet som behöver tas i anspråk. En enkel typ av EPG kan vara baserad på den information om programutbudet som sänds inom ramen för den nuvarande digital-tv standardens s.k. service information. Att tillgängliggöra en sådan EPG för tv-konsumenten kräver relativt lite sändningsutrymme jämfört med den typ av EPG som är API- baserad och bygger på användning av mjukvarumässigt avancerade digi- tal-tv-mottagare.

Regeringen anser att den som har tillstånd att sända andra program- tjänster även bör ha möjlighet att sända den information som krävs för att det samlade tv-utbudet ska kunna presenteras genom en EPG. Även i detta fall bör tillståndsmyndigheten normalt kunna förena ett tillstånd med ett sådant villkor om programföretaget önskar det. Det bör även vara möjligt att meddela tillstånd att sända en EPG till någon som inte har tillstånd att sända tv-program.

I de sändningstillstånd som nu gäller finns villkor om teknisk samver- kan som ålägger tillståndshavarna att ingå avtal som innebär att den som sänder en elektronisk programguide presenterar de olika programtjäns- terna på ett likvärdigt sätt och inte otillbörligt gynnar vissa företag eller finansieringsformer. Förslaget till reglering i den nya lagen innebär att villkoret om samverkan i den nuvarande s.k. villkorskatalogen i 3 kap. 8 § 7 radio- och TV-lagen delas upp i två punkter. Den första punkten ska gälla samverkan om att använda en viss sändningsteknik, medan den andra punkten ska avse skyldighet att samverka med andra tillståndsha- vare i tekniska frågor i syfte att främja tillgänglighet och konkurrens. Den nya andra punkten ger stöd för att förena ett tillstånd att sända en elektronisk programguide med ett villkor om hur de olika programtjäns- terna ska presenteras.

Tillståndsmyndigheten bör kunna ta ut en avgift av den som ansöker om tillstånd att sända sökbar text-tv. Avgiften ska motsvara myndighe- tens kostnader för handläggningen.

11.3Utgivare

Regeringens förslag: De regler om utgivare som föreskrivs i 3 kap. 1 och 2 §§ lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden ska även gälla för tv- och ljud- radiosändningar som inte kräver tillstånd.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

210

Remissinstanserna: SVT och UR instämmer i förslaget. Övriga instan- Prop. 2009/10:115 ser har inte yttrat sig särskilt i denna fråga.

Skälen för regeringens förslag: Enligt yttrandefrihetsgrundlagen ska radioprogram ha en utgivare. Utgivaren ska enligt vad som närmare före- skrivs i lag utses för varje program eller för hela eller delar av sänd- ningsverksamheten av den som bedriver sändningsverksamheten. Närma- re regler om utgivare av radioprogram finns i lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen). Enligt 3 kap. 1 § första stycket tillämp- ningslagen ska uppgift om vem som är utgivare antecknas i ett register hos programföretaget innan programmen sänds. Enligt 3 kap. 2 § samma lag kan under vissa förutsättningar den som framträder i direktsändning själv svara för yttrandefrihetsbrott som han begår. Dessa regler gäller dels för sändningar med tillstånd av regeringen och tv-sändningar med tillstånd av Radio- och TV-verket för en tid av mer än två veckor och dels för radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige (3 kap. 11 §).

Av yttrandefrihetsgrundlagens bestämmelser följer att tv- och radio- sändningar bör ha en utgivare även om de sänds i marksändning på ett sätt som inte kräver tillstånd. Därför bör bestämmelserna i 3 kap. 1 och 2 §§ tillämpningslagen gälla också för sådana sändningar.

11.4Radiotidningar m.m.

Regeringens förslag: Bestämmelsen om att sändningar som är särskilt anpassade för hörselskadade ska vara tillståndsfria tas bort.

Möjligheten att genom tillståndsvillkor föreskriva skyldighet att bereda utrymme för särskilt anpassade sändningar begränsas till att gälla för ljudradiosändningar.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: SVT och UR har ingen invändning mot förslaget.

Teracom tillstyrker förslaget. Öriga instanser har inte yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 2 kap. 1 § andra stycket radio- och TV-lagen får sändningar som är särskilt anpassade för syn- och hör- selskadade sändas utan tillstånd över sändare som i övrigt används för andra sändningar med stöd av tillstånd enligt radio- och TV-lagen. Denna bestämmelse kompletteras med en möjlighet att enligt 3 kap. 8 § 4 förena ett sändningstillstånd med skyldighet att bereda utrymme för sändningar som är särskilt anpassade för syn- eller hörselskadade.

Taltidningar är versioner av dagstidningar som har gjorts tillgängliga för synskadade genom att tidningens innehåll läses in eller genom att texten i tidningen omvandlas till syntetiskt tal. Materialet kan distribue- ras med posten, via mobiltelenät eller bredbandsnät eller som radiotid- ningar i rundradiosändning. Radiotidningar sänds ut i sändarnät som används av Sveriges Radio, som i sina sändningstillstånd har ett villkor om skyldighet att bereda utrymme för sådana tidningar.

211

Staten stöder genom Taltidningsnämnden produktion och distribution Prop. 2009/10:115 av taltidningar. Taltidningsnämnden har haft regeringens uppdrag att

utreda möjligheter att effektivisera verksamheten. Nämnden överlämnade i november 2008 rapporten Framtida inriktning för taltidningsverksamhe- ten i Sverige till regeringen. I rapporten föreslås bl.a. att en övergång från post- och radiodistribution av taltidningar till distribution via Internet påbörjas och att övergången ska vara fullt genomförd vid utgången av 2014.

Med hänsyn till att radiodistribution av taltidningar enligt Taltidnings- nämndens förslag ska fortsätta till och med 2014 och att frågan om änd- ringar för taltidningsverksamheten föreslås utredas vidare bör radiotid- ningar tills vidare få sändas utan tillstånd enligt nuvarande regler. Sänd- ningar som är särskilt anpassade för hörselskadade personer får som nämnts sändas utan tillstånd på samma villkor som gäller för sändningar för synskadade personer. Enligt det register som förs hos Radio- och TV- verket förekommer det emellertid inte några sådana sändningar. Undan- taget från tillståndsplikten infördes samtidigt som motsvarande undantag för synskadade. Det som avsågs var sändningar av program på tecken- språk (prop. 1995/96:160 s. 74). De sändningar för döva och hörselska- dade som förekommer hos SVT sker inte med stöd av det aktuella lag- rummet utan inom ramen för det sändningstillstånd som SVT har. Något behov av att behålla bestämmelsen finns således inte. Därtill kommer att alla sändningar inom det tillståndspliktiga området kräver tillstånd efter- som de tar utrymme i sändarnäten och nätanvändningen måste planeras. Som en konsekvens av att undantaget tas bort bör möjligheten att genom tillståndsvillkor föreskriva skyldighet att bereda utrymme för särskilt anpassade sändningar begränsas till att gälla för ljudradiosändningar.

11.5Registrering hos Myndigheten för radio och tv

Regeringens förslag: Den som tillhandahåller beställ-tv ska anmäla sig för registrering hos Myndigheten för radio och tv. En anmälan ska inne- hålla uppgift om e-postadress och webbplats. Myndigheten ska vid an- mälan om registrering av dem som sänder tv-program, sökbar text-tv och beställ-tv pröva om verksamheten omfattas av radio- och tv-lagen.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio och TV anser att registreringens rättsverkan bör klargöras och att ett beslut om registrering inte bör vara avgörande för om en verksamhet står under nämndens till- syn eller inte. Radio- och TV-verket anser att ett beslut om registrering bör vara en presumtion för att radio- och tv-lagen är tillämplig, men att tillsynsmyndigheten ska kunna göra en ny bedömning i ett enskilt ärende. En sådan bedömning ska även kunna göras beträffande en leverantör av medietjänster som inte har anmält sig för registrering. Verket anser vida- re att ett beslut om att inte registrera sändningsverksamhet eller återkalla en registrering bör kunna överklagas.

Skälen för regeringens förslag: Den som bedriver sändningsverk- samhet för vilken det inte behövs tillstånd och den som för annans räk-

212

ning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitka- pacitet (satellitentreprenör) ska enligt gällande bestämmelser anmäla sig för registrering till Radio- och TV-verket (2 kap. 3 § radio- och TV- lagen). Radio- och TV-lagen ställer vissa krav på innehållet, t.ex. i fråga om reklam även för sådana verksamheter som inte kräver tillstånd. För att underlätta tillsynen av dessa verksamheter har denna skyldighet till anmälan för registrering införts. Skyldigheten gäller dels för den som bedriver sändningsverksamheten, dvs. programföretag, dels för den som för annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upp- låter satellitkapacitet, satellitentreprenörer.

AV-direktivet har samma regler som tv-direktivet när det gäller vilken medlemsstat som är ansvarig på grund av var leverantören av medietjäns- ter är etablerad. Om ansvaret inte kan fastställas enligt dessa kriterier ska den ansvariga medlemsstaten i första hand bestämmas utifrån var satelli- tupplänken är belägen och i andra hand utifrån vilken stat som har till- handahållit satellitkapaciteten. Med hänsyn till direktivets regler bedö- mer regeringen att en fortsatt registreringsskyldighet är befogad och att den bör avse de tjänster som omfattas av AV-direktivet. Det innebär att registreringsplikten bör utsträckas till att också gälla den som tillhanda- håller beställ-tv.

Skälet för registreringsskyldigheten är som nämnts att underlätta tillsy- nen och att myndigheterna därvid behöver veta vilka som bedriver verk- samhet som Sverige är ansvarigt för enligt direktivet. Bestämmelsen är således av ordningskaraktär och kommer därmed inte i konflikt med 3 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt nuvarande bestämmelse (2 kap. 3 § andra stycket radio- och TV- lagen) ska en anmälan om registrering innehålla vissa uppgifter. Denna skyldighet bör utökas till att även omfatta e-postadress och webbplats.

De kriterier som används i AV-direktivet för att avgränsa audiovisuella medietjänster från andra tjänster som tillhandahålls på elektronisk väg är omfattande och det kan inte uteslutas att tillämpningen ibland kan kom- ma att vålla osäkerhet. Med hänsyn härtill anser regeringen att Myndig- heten för radio och tv, när en anmälan om registrering kommer in, bör pröva om den tjänst som anmälaren bedriver omfattas av radio- och tv- lagen och om Sverige är ansvarigt för innehållet enligt AV-direktivet.

Om Myndigheten för radio och tv på grundval av de uppgifter som anmälaren har lämnat finner att det inte rör sig om en verksamhet som omfattas av radio- och tv-lagen bör anmälaren inte föras in i registret. Anmälaren bör då underrättas om de regler som gäller för audiovisuella medietjänster och om att en utebliven registrering inte befriar den som bedriver verksamheten från ansvar om han eller hon skulle komma att bedriva sådana tjänster.

I likhet med vad Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket har påpekat anser regeringen att ett beslut om registrering inte är avgörande för om verksamheten omfattas av radio- och tv-lagens tillsynsbestämmelser utan att tillsynsmyndigheten ska göra en fristående prövning i varje enskilt ärende. Ett beslut om registrering kan enligt regeringens mening inte anses utgöra någon presumtion för att radio- och tv-lagen är tillämplig i ett tillsynsärende. Mot denna bakgrund bör ett beslut att inte registrera en sändningsverksamhet eller en återkallelse inte kunna överklagas.

Prop. 2009/10:115

213

11.6Överlåtelse av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv får överlåtas om tillståndsmyndigheten medger det.

Sådant medgivande ska lämnas om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd, ägarkoncentrationen bland innehavarna av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv inte påverkas i mer än begränsad omfattning och överlåtelsen inte medför en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Om tillståndsmyndigheten inte har lämnat sitt medgivande är överlåtel- sen utan verkan. Ett beslut att inte medge överlåtelse kan överklagas.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter.

Om ett föreläggande har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäll- er föreläggandet även mot den nya innehavaren. Tillståndsmyndigheten ska underrätta den nya innehavaren om detta, annars gäller inte föreläg- gandet mot denne.

Ett vite som föreläggandet har förenats med gäller inte mot den nya in- nehavaren.

Tillståndsmyndigheten får ta ut en avgift av den som ansöker om med- givande till överlåtelse av tillstånd att sända tv och sökbar text-tv.

AV-utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regering- ens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget, men anser att kriteriet ringa omfattning är alltför långtgående och försvårar möjligheten att överlåta tillstånd. Verket anser även att bestämmelsen om att tillstånd får förenas med villkor avseende ägarförändringar bör ses över och synkroniseras med möjligheten att överlåta ett tillstånd. C More Entertainment anför att det är bra att överlåtelse regleras, men anser att kriteriet ringa omfattning bör ersättas med ett krav på att ägarkoncentra- tionen inte ökar påtagligt. Boxer anser att förslaget riskerar att leda till minskad mångfald, färre programbolag och ökad mediekoncentration. SBS/Kanal 5 anser att en spekulationsmarknad för sändningstillstånd vore olycklig och ställer sig därför tveksamma till förslaget. SVT och UR tillstyrker förslaget. TV4 AB anser att sändningstillstånd bör följa med vid försäljning av bolag och prövas på motsvarande sätt som vid överlå- telse. Teracom avråder från att tillstånd ska kunna överlåtas bl.a. med hänsyn till att en bredare prövning kan göras av en ny tillståndshavare är vid en isolerad prövning vid en överlåtelse. Teracom menar att det finns risk att vissa aktörer söker tillstånd med det huvudsakliga motivet att senare kunna sälja det vidare.

Skälen för regeringens förslag: Enligt nuvarande bestämmelser i ra- dio- och TV-lagen fördelas tillstånd att sända tv efter ansökan från pro- gramföretag. Tillstånd att sända tv får bara ges till programföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändnings- verksamhet under tillståndstiden och som bedöms vara berett att samver- ka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. När tillstånd att sända tv-program beviljas ska det särskilt beaktas att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att sändningarna kommer

Prop. 2009/10:115

214

att tillgodose olika intressen och smakriktningar, för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och av flera av varandra oberoende programföretag.

Vid konkurrens om tillstånden finns det alltså kriterier som ska beaktas vid urvalet, bland annat att flera av varandra oberoende programföretag ska beredas utrymme. Vem som äger det bolag som söker tillstånd har således betydelse vid urvalet. För att det programföretag som fått till- stånd inte omedelbart ska kunna förändra ägandet finns det möjlighet att ställa upp tillståndsvillkor som innebär att ägarförhållanden och inflytan- de i ett företag som får tillstånd inte får förändras mer än i begränsad omfattning. I de nu gällande sändningstillstånden har detta villkor utfor- mats på så sätt att ägarförhållandena och inflytandet i bolaget som har tillståndet inte i sin helhet får förändras så att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. Syftet med reglerna är att tillåta att vissa ägarförändringar sker, men inte så stora att ägarkoncentrationen ökar. Skulle sådana ägar- förändringar ändå ske kan tillståndsmyndigheten besluta om att återkalla tillståndet. Beslut om återkallelse av tillstånd får meddelas endast om det, med beaktande av skälen för åtgärden, inte framstår som alltför ingripan- de. Ett beslut om återkallelse kan överklagas. Återkallelse är en ingripan- de sanktion då den innebär att grunden för programföretagets verksamhet (dvs. tillståndet) undanröjs och verksamheten omedelbart måste upphöra.

Sedan övergången till digital sändningsteknik har ett stort antal pro- gramföretag fått tillstånd att sända tv-program och marknaden för mark- sänd reklamfinansierad tv och betal-tv har vuxit. I en dynamisk marknad kommer det att finnas behov av förändringar i ägandet bland bolagen som har tillstånd, t.ex. för att få in investeringskapital. Ett mer flexibelt synsätt på ägarförändringar är därför befogat. Detta skulle kunna uppfyl- las genom att det införs en möjlighet att överlåta tillstånd.

Det är visserligen redan med dagens regler möjligt att förvärva aktier i ett bolag som har tillstånd om förändringen bara har begränsad omfatt- ning och inte leder till att ägarkoncentrationen inom medierna ökar. Det kan också noteras att samma juridiska person ofta innehar flera sänd- ningstillstånd, dvs. att olika programtjänster inte drivs i separata bolag, vilket försvårar avyttring av en enstaka programverksamhet.

Enligt regeringens mening är det nuvarande systemet inte tillräckligt flexibelt eftersom det innebär att tillståndsmyndigheten i efterhand ska göra en bedömning om en ägarförändring i det enskilda fallet kan accep- teras och att den sanktion som kan tillgripas om tillståndsmyndigheten finner att ägarförändringen inte är tillåten typiskt sett är mycket ingripan- de, nämligen återkallelse av tillståndet. Härtill kan läggas att sändnings- utrymmet för marksänd tv är begränsat och att antalet sökande hittills vida har överstigit antalet lediga tillstånd. I en situation där ett program- företag inte kan eller vill fortsätta bedriva sändningsverksamhet är det ur frekvenseffektivitetssynpunkt viktigt att snabbt kunna få in en ny till- ståndshavare för att sändningsutrymme inte ska stå outnyttjat. Med da- gens ordning finns det en risk att utrymme kan stå outnyttjat under lång tid i avvaktan på rättsliga processer, ny utlysning av ledigt tillstånd och fördelningsprocess.

Det är emellertid viktigt att urvalsförfarandet som har grundat det ur- sprungliga tillståndsbeslutet inte omkullkastas, t.ex. genom att en och samma aktör skaffar sig kontroll över alltför många sändningstillstånd så

Prop. 2009/10:115

215

att flera av varandra oberoende programföretag inte kommer att beredas Prop. 2009/10:115 utrymme. En prövning av överlåtelsens påverkan av ägarförhållandena

bland tillståndshavarna bör därför göras.

Regeringen instämmer dock i Radio- och TV-verkets och C More En- tertainments synpunkt att kriteriet ringa omfattning som föreslagits av utredningen är alltför långtgående. Den prövning som ska göras bör i stället avse om ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd ökar mer än i begränsad omfattning. Ett sådant kriterium överensstämmer även med det villkor om ägandeförhållande som får ställas i ett sänd- ningstillstånd. En överlåtelse bör inte heller innebära att den fördelning mellan programtjänster som gällde vid tillståndsgivningen påverkas på ett sätt som för med sig en påtagligt minskad mångfald. En prövning av förvärvet bör därför ske även i den delen. Myndigheten för radio och tv bör också kunna neka medgivande till överlåtelsen, om förvärvaren inte uppfyller de grundläggande krav som ställs för att kunna få tillstånd. Myndighetens beslut att inte medge överlåtelse bör kunna överklagas.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter. Det innebär bl.a. att de tillståndsvillkor som har gällt för överlåtaren också bör gälla gentemot förvärvaren. I detta ligger att ett föreläggande som har meddelats mot överlåtaren bör gälla för förvärva- ren. Ett vite som föreläggandet förenats med bör dock inte gälla mot förvärvaren.

Tillståndsmyndigheten kan medge att tillståndsvillkor ändras, exem- pelvis om en tidigare vald inriktning visar sig vara ekonomiskt ohållbar. Ett sådant medgivande kan avse såväl den ursprungliga tillståndshavaren som den som har förvärvat sändningstillståndet. Frågan om ändring av ett sådant tillståndsvillkor kan väckas såväl under pågående tillståndsperiod som i samband med en överlåtelse.

Regeringen föreslår således att det ska införas en möjlighet att, efter tillståndsmyndighetens prövning och medgivande, överlåta ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv. Regler om överlåtelse av tillstånd att sända lokalradio finns redan i dag (jfr. prop. 1999/2000:55 s. 69 f.) Det kan också noteras att regeringen föreslår att det även i fortsättningen ska vara möjligt att överlåta tillstånd att sända kommersiell radio.

Tillståndsmyndigheten bör kunna ta ut en ansökningsavgift för de kostnader som uppstår vid handläggningen av en ansökan om överlåtelse.

11.7Förbud mot att diskriminera annonsörer

Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten att förbjuda program- företag att diskriminera annonsörer ges inte någon motsvarighet i den nya lagen.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningen föreslog att förbudet mot att diskriminera annonsörer ska lagregleras.

Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna avstyrkte utredning- ens förslag.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

216

Remissinstanserna: JK har inget att erinra mot förslaget. Göteborgs Prop. 2009/10:115 universitet och Tidningsutgivarna tillstyrker förslaget. Övriga instanser

har inte yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Möjligheten att förbjuda programfö- retag att diskriminera annonsörer finns i 3 kap. 9 § andra stycket nuva- rande radio- och TV-lagen och syftar till att komma till rätta med s.k. annonsvägran. Bestämmelsen infördes 1991 i samband med att regler om reklamfinansiering av marksänd svensk television infördes. Något mot- svarande förbud har inte varit aktuellt för satellitsänd television, eftersom det där finns utrymme för konkurrerande reklam-tv-kanaler. Vid det fåtal tillfällen då bestämmelsen har aktualiserats har inget programföretag fällts för att ha överträtt den. I de sändningstillstånd som utfärdades av Radio- och TV-verket i mars 2008 förekommer inte något sådant villkor.

Regeringen konstaterar att det nu gällande förbudet mot att diskrimine- ra annonsörer inte har någon praktisk betydelse och att det inte längre tillämpas. Bestämmelsen bör därför inte ges någon motsvarighet i den nya radio- och tv-lagen.

11.8Mobil-tv

Regeringens bedömning: Det bör inte införas några särskilda regler för tv-sändningar som är anpassade för mobil mottagning.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningen utformade ett förslag för reglering av tv-sändningar med rundradioteknik som är särskilt an- passade för mobil mottagning och som äger rum i ett särskilt avdelat frekvensutrymme.

Remissinstanserna: Remissutfallet var blandat. AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Flertalet instanser, däribland Boxer, SVT, UR, TV4 AB, Teaterförbundet och Teracom, stöder eller har inget att invända mot bedömningen. Tidningsutgivarna delar bedömningen, men ifrågasät- ter att mobil-tv-sändningar som ändå äger rum inom det tillståndspliktiga området ska följa samma regler som tv-sändningar i allmänhet.

Skälen för regeringens bedömning: Radio- och TV-lagsutredningen föreslog omfattande och detaljerade regler för tv-sändningar med rundra- dioteknik som är särskilt anpassade för mobil mottagning och som äger rum i ett särskilt avdelat frekvensutrymme. Bakgrunden till förslaget var det stora intresse som visades för sådana sändningar och som exempelvis tog sig uttryck i försöksverksamhet i Sverige och på andra håll.

Med hänsyn bl.a. till den tekniska utvecklingen på området bedömer regeringen att det är mindre sannolikt att det inom det frekvensområde som föreslås tillståndspliktigt (se avsnitt 11.1) kommer att bli aktuellt att inleda tv-sändningar som är särskilt anpassade för mottagning med små bärbara mottagare. Det finns därför ingen anledning att införa några särskilda regler för sådana tv-sändningar. Om särskilda mobil-tv- sändningar ändå skulle komma till stånd inom det tillståndspliktiga om- rådet, kommer de att följa samma regler som tv-sändningar i allmänhet.

217

12 Kommersiell radio

12.1Bakgrund

Den 1 april 1993 blev det genom lokalradiolagen (1993:120) tillåtet att sända kommersiell radio i Sverige, förutsatt att tillstånd beviljades. Varje tillstånd auktionerades ut till den som betalade mest och auktionsbudet blev sedan den årliga koncessionsavgift som tillståndshavaren fick beta- la. En tillståndshavare var tvungen att sända program som hade fram- ställts särskilt för den egna verksamheten minst under en tredjedel av sändningstiden varje dygn. Koncessionsavgifterna justeras varje år i förhållande till konsumentprisindex och för 2010 uppgick den genom- snittliga avgiften för ett sändningstillstånd som har meddelats enligt lokalradiolagen till 1,5 miljoner kr per år. Vissa tillståndshavare, framför allt de som har tillstånd i storstadsområdena, betalar dock nästan 4 miljo- ner kr årligen.

Nivån på koncessionsavgifterna, i kombination med kravet på eget framställda program, medförde att många tillståndshavare redan snart efter det att lokalradiolagen hade trätt i kraft fick svårt att nå lönsamhet. Flertalet slöt sig därför samman i nätverk, vilket ledde till ett likriktat utbud med några få dominerande aktörer. I syfte att öka mångfalden och den lokala förankringen i lokalradion trädde nya regler i kraft den 1 juli 2001. Reglerna togs in i radio- och TV-lagen (1996:844) och innebar dels att koncessionsavgiften bestämdes till 40 000 kr per år, dels att till- stånden skulle fördelas utifrån särskilda kriterier där den mängd eget och lokalt material som en aktör åtog sig att sända blev utslagsgivande. För att få ett tillstånd gjorde de sökande mycket omfattande åtaganden vad gäller sändning av eget och lokalt material, i en del fall upp till 24 tim- mar per dygn. Dessa åtaganden blev därefter villkor, som knöts till de enskilda sändningstillstånden.

Lokalradiolagen upphävdes den 1 juli 2001, dvs. samtidigt som de nya reglerna i radio- och TV-lagen trädde i kraft. Enligt särskilda övergångs- bestämmelser skulle dock vissa av lokalradiolagens bestämmelser tilläm- pas fram till utgången av 2008 för de tillståndshavare som hade fått sina tillstånd före den 1 juli 2001. Genom lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har denna period ut- sträckts att gälla till utgången av 2009. Lagen ger även möjligheter till förlängning med ytterligare en tillståndsperiod om högst ett år. Därefter ska radio- och TV-lagens bestämmelser tillämpas fullt ut även för de tillståndshavare som ursprungligen fått sina tillstånd enligt lokalradiola- gen. Avgiften för dessa sänks dock inte utan de ska även fortsättningsvis betala den avgift (indexuppräknad) som fastställdes vid den auktion då de erhöll sina respektive tillstånd.

En tillståndshavare med tillstånd enligt lokalradiolagen har haft möj- lighet att återlämna sitt tillstånd till Radio- och TV-verket och ansöka om det på nytt för att kunna komma i åtnjutande av ett tillstånd enligt radio- och TV-lagen med väsentligt lägre avgift. För sist nämnda tillstånd ställs dock mer långtgående krav på sändning av eget material och program med lokal anknytning än vad lokalradiolagen kräver. En tillståndshavare kan heller inte vara säker på att återfå sitt tidigare tillstånd eftersom nå- gon annan kan erbjuda sig att sända mer eget och lokalt material. Endast

Prop. 2009/10:115

218

en aktör har valt att lämna tillbaka sitt tillstånd och ansöka om det på Prop. 2009/10:115 nytt.

Situationen är i januari 2010 sådan att av 89 tillståndshavare har 81 fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen och åtta enligt radio- och TV-lagen. Även om avgiften är väsentligt lägre för sist nämnda tillståndshavare har de åtaganden dessa gjort om sändning av eget och lokalt material medfört att de haft svårt att nå lönsamhet. I princip alla tillståndshavare är anslut- na till något av de två stora nätverken MTG Radio och SBS Radio. Sändningarna är likartade och består av pop- eller rockmusik som varvas med reklam. De lokala inslagen i sändningarna är få. Således har varken lokalradiolagens auktionsmetod eller radio- och TV-lagens metod med urval enligt särskilda kriterier lett till mångfald och lokal förankring i den kommersiella radion.

12.2Radio- och tv-lagens terminologi

Regeringens förslag: Det nuvarande begreppet lokalradio ersätts med kommersiell radio. Det kommer att finnas två former av kommersiell radio, nämligen analog kommersiell radio och digital kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket, Granskningsnämnden för radio och TV och Sveriges Radio anser att förslaget innebär en förbätt- ring eftersom begreppet lokalradio ofta förväxlas med Sveriges Radios lokala sändningar (P4). Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Sedan lokalradiolagen infördes har tillstånd att sända kommersiell radio benämnts tillstånd att sända lokalra- dio. Många lyssnare förväxlar dock detta begrepp med Sveriges Radios lokala sändningar. För att bättre anpassa lagens terminologi till rådande förhållanden bör begreppet lokalradio ersättas med kommersiell radio. Sådan radio kan vara av två slag analog kommersiell radio eller digital kommersiell radio.

12.3Analog kommersiell radio

12.3.1	Urvalssystem

Regeringens förslag: Tillstånd att sända analog kommersiell radio ska
fördelas genom ett slutet anbudsförfarande. Den som bedöms ha finansi-
ella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under
hela tillståndsperioden och som i sin ansökan om det lediga tillståndet
har angett den högsta sändningsavgiften av samtliga sökande ska beviljas
tillståndet. Sändningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp för hela
tillståndsperioden. Det ska inte ställas några krav på sändning av eget
eller lokalt material. Förvaltningslagens bestämmelser om rätt för parter
att få del av uppgifter ska inte tillämpas på uppgifter i tillståndsärendet
som endast rör någon annan sökande		219

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Justitieombudsmannen, Justitiekanslern, Kam- marrätten i Stockholm, Länsrätten i Stockholms län, Radio- och TV- verket, Granskningsnämnden för radio och TV, Radiobranschen, Post- och telestyrelsen, Konkurrensverket och Sveriges Reklamförbund tillstyr- ker eller har inte någon invändning mot förslaget. Konsumentverket av- styrker förslaget och menar att det leder till att endast kapitalstarka aktö- rer kommer att kunna få ett tillstånd. Myndigheten förespråkar i stället ett urvalssystem där tillstånden fördelas utifrån särskilda kriterier. TCO anser att slopandet av krav på lokalt innehåll bör ersättas med krav på egenart och unikt perspektiv.

Skälen för regeringens förslag: Varken auktionsmetoden eller meto- den med urval enligt särskilda kriterier har lett till mångfald i ägande eller utbud, eller lokal förankring i den kommersiella radion. I stället har båda regelverken resulterat i en kraftig nätverksbildning med ett fåtal stora aktörer.

På tv-området fördelas tillstånden med grund i att sändningarna ska tillgodose olika intressen och smakriktningar. Eftersom samtliga tv- sändningar numera sker digitalt finns det ett relativt stort antal tillstånd att fördela. När det gäller analog kommersiell radio finns det dock som regel endast två till tre tillstånd att fördela inom varje enskilt sändnings- område. Med så få tillstånd går det inte att åstadkomma en fördelning där sändningarna på ett rimligt sätt tillgodoser olika intressen och smakrikt- ningar. Regeringen anser därför att dessa kriterier inte ska tillämpas när det gäller sändningstillstånden för analog kommersiell radio.

En urvalsmetod som inte tidigare har prövats är slutet anbudsförfaran- de. Ett sådant förfarande skulle innebära att tillståndsmyndigheten utlyser ett tillstånd som blir ledigt. Den som ansöker om tillståndet ska ange villken avgift som sökanden är beredd att betala för hela tillståndsperio- den. Ansökningen ska alltså innehålla de uppgifter som behövs för att myndigheten ska kunna ta ställning till om den sökande uppfyller grund- läggande krav på finansiella och tekniska förutsättningar för att kunna bedriva sändningar under hela tillståndsperioden. Sändningsavgiften ska anges i form av ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden. Ur den tillståndsgivande myndighetens perspektiv är ett engångsbelopp att före- dra framför en årlig avgift, eftersom det underlättar administrationen och uppbörden av avgiften. För tillståndshavaren är det i och för sig mer betungande att betala en engångsavgift än att fördela kostnaden på flera år. Om avgiften skulle fördelas på flera år innebär det dock att staten i praktiken ger en kredit till tillståndshavaren.

Fördelen med ett anbudsförfarande är att en sökande noga måste tänka igenom vilken avgift denne är beredd att betala för att få tillståndet. Bu- den kan därmed förväntas bli både ekonomiskt bärkraftiga och mark- nadsmässiga. Genom att förfarandet är slutet minskar risken för att anbu- den höjs på ett omotiverat sätt, vilket skedde vid auktionerna.

Nackdelen med ett slutet anbudsförfarande, där högsta lämnade bud blir avgörande för vem som får ett sändningstillstånd, är att mindre aktörer utan ett starkt finansiellt stöd knappast kan komma ifråga för att få ett tillstånd, åtminstone inte i de större städerna. Kravet på att avgiften ska

Prop. 2009/10:115

220

betalas som ett engångsbelopp för hela tillståndperioden bidrar också till att små aktörer kan ha svårt att få ett tillstånd i vissa delar av landet. Samtidigt måste verksamheten vara ekonomiskt bärkraftig för att sänd- ningar ska kunna bedrivas. De krav som ställs i nuvarande och tidigare regelverk på sändning av eget och/eller lokalt material har tillståndsha- varna ofta kringgått eller inte förmått uppfylla. De krav som gäller på sändningarnas innehåll har förvärrat många tillståndshavares ekonomiska situation. Erfarenheterna av att ställa sådana villkor är således inte goda. Dessutom är det rimligt att tillståndshavare har möjlighet att ändra sänd- ningarnas inriktning utan risk att förlora tillståndet.

Mot denna bakgrund anser regeringen att tillstånden bör fördelas ge- nom ett slutet anbudsförfarande. Den som får tillståndet bör betala avgift för hela tillståndsperioden i anslutning till att tillståndet börjar att gälla. Krav bör inte ställas på innehållet i det som sänds, t.ex. att viss andel av sändningarna ska vara eget eller lokalt material.

Det föreslagna urvalssystemet innebär att betalningsviljan blir avgö- rande för vem som får ett tillstånd. Detta innebär således en viss risk för att ägandet kan komma att koncentreras till ett färre antal kapitalstarka aktörer. Dock har det visat sig att inte heller ett urvalssystem, som grun- dar sig på en låg avgift och med krav på sändning av eget och lokalt material, har förmått bryta nätverksbildningen. För att kunna sända kommersiell radio krävs finansiell stabilitet och det skulle inte främja, utan snarast motverka möjligheterna att göra satsningar i branschen, om det inte skulle vara tillåtet att inneha mer än ett tillstånd. Regeringen anser därför att det även fortsättningsvis ska vara möjligt att inneha flera tillstånd. Inom ett och samma sändningsområde ska detta dock endast vara möjligt om det finns särskilda skäl, t.ex. att det inte finns någon annan sökande till ett ledigt tillstånd.

Av 17 § förvaltningslagen (1986:223) följer att en förvaltningsmyn- dighet inte får avgöra ett ärende utan att den som är sökande, klagande eller annan part har underrättats om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom själv och han har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. I vissa fall kan myndigheten avstå från sådan underrättel- se, t.ex. om avgörandet inte går parten emot. Huvudregeln är dock att en part har rätt att få reda på de uppgifter som har tillförts ärendet av andra än honom själv. Bestämmelsen aktualiserar därmed frågan om den som har ansökt om ett analogt sändningstillstånd kan få reda på vilken sänd- ningsavgift övriga sökande har erbjudit. Enligt 30 kap. 23 § offentlig- hets- och sekretesslagen (2009:400), 9 § offentlighets- och sekretessför- ordningen (2009:641) och punkt 101 i bilagan till sistnämnda förordning gäller sekretess för bl.a. uppgifter om en enskilds affärs- och driftsförhål- landen vid tillståndsgivning på radio- och tv-området, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Eftersom den uppgift som en sökande lämnar om sändningsavgift är grundat på affärsmässiga hän- syn bör som regel denne anses lida skada om uppgiften kommer ut. Be- stämmelsen i 17 § förvaltningslagen gör dock att en sökande inte kan vara helt säker på att uppgiften inte kommer att lämnas ut. Detta skulle motverka syftet med det föreslagna systemet för anbud. Därför föreslås att det i radio- och tv-lagen föreskrivs att i ett ärende om tillstånd att sända analog kommersiell radio ska 17 § förvaltningslagen inte tillämpas på uppgifter som endast rör någon annan sökande.

Prop. 2009/10:115

221

Lagrådet har anfört att det i bestämmelsen förutsätts att inkomna an- Prop. 2009/10:115 sökningar om tillstånd att sända analog kommersiell radio ger upphov till

endast ett ärende. Frågan om flera konkurrerande ansökningar om en förmån ger upphov till ett eller flera ärenden (dvs. ett för varje ansök- ning) är mycket omdiskuterad inom förvaltningsrätten. Den vanligaste åsikten torde vara att varje ansökning föranleder ett ärende. Se Hellners och Malmqvist, Förvaltningsrätten med kommentarer, 2 u. 2007, s. 56 ff. Lagrådet vill dock, med hänsyn till att rättsläget inte är helt klart, inte rekommendera att bestämmelsen utgår.

Mot denna bakgrund anser regeringen att bestämmelsen fyller en funk- tion och att den av den anledningen bör finnas med i den nya lagen.

För det fall två sökande lämnar samma anbud bör tillståndsmyndighe- ten avgöra vem som ska få tillståndet genom lottdragning. Det förfaran- det kan bl.a. tillämpas av Post- och telestyrelsen vid fördelning av till- stånd att använda radiosändare (jfr 20 § Post- och telestyrelsens författ- ningssamling 2004:13).

12.3.2Tillståndsvillkor

Regeringens förslag: Möjligheten att förena ett tillstånd att sända analog kommersiell radio med villkor som avser skyldighet att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget eller att sända en viss mängd eget material och program med lokal anknytning ges inte någon motsvarighet i den nya radio- och tv-lagen.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges Annonsörer anser att de villkor som får
ställas är rimliga. Konkurrensverket anser att det är viktigt att villkor om
skyldighet att samarbeta i tekniska frågor regleras genom tydliga för-
hållningsregler för aktörerna avseende de frågor i vilka samarbete ska ske
samt formerna för samarbetet.
Skälen för regeringens förslag: Av 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundla-
gen följer att rätten att sända radioprogram på annat sätt än genom tråd
får regleras genom lag, som innehåller föreskrifter om tillstånd och vill-
kor för att sända. Bestämmelser som berör själva sändningsinnehållet
samt tillståndets innebörd och bestånd ska framgå direkt av lagen, efter-
som det är fråga om en begränsning av yttrandefriheten. När det gäller
andra krav bör däremot villkoren kunna anges i det enskilda tillståndet.
Kraven bör dock ha stöd i lag eftersom det gäller begränsningar av ytt-
randefriheten.
Enligt 5 kap. 10 § radio- och TV-lagen får tillstånd att sända lokalradio
förenas med villkor som avser skyldighet att sända program i en viss del
av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom
området, sända under en viss minsta tid, använda en viss sändningsteknik
och samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frågor, och använda
en viss teknik vid s.k. referensbandning. Av 5 kap. 11 § följer att ett
sändningstillstånd även får förenas med villkor som avser skyldighet att
inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i be-
gränsad omfattning, sända en viss mängd eget material och sända en viss	222

mängd program med lokal anknytning. Vidare framgår av 5 kap. 12 § Prop. 2009/10:115 radio- och TV-lagen att sökanden ska ges tillfälle att ta del av och yttra

sig över villkoren innan beslut meddelas.

Regeringen föreslår nu att tillstånd att sända analog kommersiell radio ska fördelas genom ett slutet anbudsförfarande i stället för dagens urvals- system för lokalradio med särskilda kriterier om bl.a. mängd eget materi- al och program med lokal anknytning samt ägarförhållanden (se avsnitt 12.3.1). Ett sändningstillstånd ska tilldelas den som har erforderliga tek- niska och finansiella förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och har uppgett den högsta sändningsavgif- ten av samtliga sökande. De villkor som nu får ställas att sända en viss mängd eget material och program med lokal anknytning och att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i tillståndsföretaget mer än i begränsad omfattning bör mot denna bakgrund inte längre kunna ställas.

Övriga villkor är dock fortfarande relevanta och bör även fortsätt- ningsvis kunna ställas. Liksom i dag bör den sökande ges möjlighet att ta del av och yttra sig över de villkor som tillståndsmyndigheten avser att förena tillståndet med innan myndigheten fattar beslut.

12.3.3Befintliga tillståndshavare

Regeringens förslag: Den som vid lagens ikraftträdande har ett sänd- ningstillstånd som har förlängts enligt lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att bedriva sänd- ningar inom det sändningsområde som tillståndet avser i åtta år utan särskild ansökan.

Ett sändningsutrymme som blir ledigt under övergångsperioden ska ut- lysas och fördelas enligt de nya reglerna med slutet anbudsförfarande.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslog dock att över-
gångsperioden ska vara fyra år och att avgifterna för samtliga befintliga
tillståndshavare ska vara 45 000 kr per år under övergångsperioden.
Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget men an-
ser att rätten att fortsätta sända inte ska gälla med automatik utan att en
särskild ansökan ska krävas. Verket påpekar också att det är oklart om
tidigare meddelade villkor, exempelvis att ägandet i ett tillståndshavarfö-
retag inte får förändras mer än i begränsad omfattning, ska fortsätta att
gälla. Justitiekanslern anser att möjligheten att åstadkomma en frivillig
uppgörelse med berörda tillståndshavare om de ekonomiska villkoren
under en övergångsperiod borde övervägas. Radiobranschen och Sveri-
ges Reklamförbund anser att övergångsperioden ska vara åtta år. Även
Post- och telestyrelsen anser att övergångsperioden skulle kunna vara
längre än vad utredningen föreslagit.
Sveriges Radio anför att villkoren riskerar att påverka konkurrensen på
radioområdet och därvid till det sämre för Sveriges Radio, vars resurser
kommer att minska.
Skälen för regeringens förslag: Av samtliga nuvarande 89 tillstånds-
havare har 81 fått sina tillstånd enligt lokalradiolagen. Den lagen ger en
mycket långtgående rätt till förlängning av ett tillstånd. Endast om det	223

föreligger skäl för att återkalla tillståndet får Radio- och TV-verket vägra Prop. 2009/10:115 förlängning.

En tillståndshavare, vars tillstånd har meddelats enligt radio- och TV- lagen, har också rätt till förlängning av sitt tillstånd. Förlängning kan i och för sig vägras av fler skäl än enligt lokalradiolagen men generellt ger regelverket befintliga tillståndshavare en rätt till förlängning, såvida de inte missköter rätten att sända radio.

Ett beslut om att meddela sändningstillstånd är ett gynnande förvalt- ningsbeslut. Förvaltningslagen reglerar inte möjligheten att ändra eller upphäva ett sådant beslut. I praxis har dock vissa principer utvecklats. Till skillnad från betungande beslut får ett gynnande beslut som regel varken återkallas eller ändras. Detta motiveras med att den enskilde ofta har förlitat sig på beslutet och vidtagit en rad åtgärder till följd av det. Undantag har dock skett i praxis om

–tvingande säkerhetsskäl gör återkallelse nödvändig (t.ex. hänsyn till trafikfara eller hälsofara),

–beslutet har baserats på vilseledande uppgifter från den enskilde, eller

–det finns ett återkallelseförbehåll antingen i själva beslutet eller i den tillämpliga författningstexten.

Enligt utredningens uppfattning måste den som innehar ett sändnings- tillstånd i och för sig räkna med att förutsättningarna för tillståndet kan förändras med tiden. Att i strid med gällande lagstiftning inte förlänga nu befintliga tillstånd vid tillståndsperiodens utgång är dock enligt utred- ningen att betrakta som en återkallelse av tillstånden. Eftersom till- ståndshavarna har investerat i bl.a. lokaler, personal och utrustning är det nödvändigt att de får kompensation för att inte staten ska bli skadestånds- skyldig. Samtliga befintliga tillståndshavare bör därför enligt utredningen få fortsätta att bedriva sändningar under en övergångsperiod med generö- sa villkor.

Regeringen, som noterar att tillstånden i fråga uttryckligen är begrän- sade i tiden, instämmer i utredningens bedömning att tillståndshavarna bör få fortsätta bedriva sändningarna under en övergångsperiod med generösa villkor avseende krav på innehåll. Ett tillstånd att sända analog kommersiell radio bör enligt vad som tidigare sagts inte få förenas med krav på skyldighet att sända eget material eller program med lokal an- knytning (se avsnitt 12.3.2). Detta bör även gälla för befintliga tillstånds- havare under övergångsperioden. När det gäller andra villkor som tidiga- re har kunnat ställas, t.ex. att ägandet inte får förändras mer än i begrän- sad omfattning, framstår det som mest konsekvent att endast sådana villkor som får ställas enligt det nya regelverket ska gälla en tillståndsha- vare som fortsätter att bedriva sändningar under övergångsperioden. Vad gäller övergångsperiodens längd anser regeringen, i likhet med bl.a. radiobranschen, att den bör vara längre än vad utredningen har föreslagit. En övergångsperiod om åtta år är rimlig med hänsyn tagen både till de nuvarade tillståndshavarna och till genomförandet av det nya urvalssy- stemet.

Utredningen föreslår att avgifterna för sändningstillstånden ska sänkas till 45 000 kr per år för samtliga tillståndshavare under övergångsperio- den. Mot bakgrund av övergångsperiodens längd, att några krav inte längre kommer att ställas på sändningar med eget material och program

med lokal anknytning samt de utökade möjligheter som föreslås för

224

sponsring av program (se avsnitt 12.5.3) anser regeringen att de befintli- Prop. 2009/10:115 ga tillståndshavarna kompenseras för att det nya regelsystemet saknar

möjlighet till förlängning. För vissa tillståndshavare kan emellertid avgif- ten innebära en ekonomisk börda som reducerar deras möjligheter att utveckla verksamheten. Regeringens ambition är att skapa förutsättningar för en livskraftig kommersiell radio. En livskraftig kommersiell radio är av stor betydelse för mångfalden och konkurrensen på hela radioområdet. Vad gäller frågan om eventuellt sänkta avgifter avser regeringen att åter- komma i 2011 års budgetproposition.

I avsnitt 15 föreslås regelverket träda i kraft den 1 augusti 2010. Den åttaåriga övergångsperioden kommer därmed löpa till 1 augusti 2018. Under denna tid ska samtliga befintliga tillståndshavare, dvs. de som vid lagens ikraftträdande har ett sändningstillstånd som har förlängts enligt lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio, få fortsätta bedriva sändningar inom det område som tillstån- det avser. Regeringen bedömer det inte som nödvändigt att en tillstånds- havare ska behöva göra en särskild ansökan utan denna rätt bör gälla med automatik. Den som inte vill fortsätta att bedriva sändningar kan antingen återlämna sitt tillstånd till tillståndsmyndigheten eller ansöka hos myn- digheten om att få överlåta tillståndet.

Den övergångsperiod som regeringen nu föreslår är längre än den som utredningen föreslog. Mediemarknadens utveckling och den tekniska utvecklingen innebär att förutsättningarna för kommersiell radio kan förändras under denna tid. Regeringen anser därför att det är lämpligt med en avstämning under 2013 för att följa upp effekterna av de före- slagna förändringarna. Det ger utrymme för att granska de skilda förut- sättningar som råder för olika medier och olika tekniker.

12.3.4Överlåtelse av tillstånd

Regeringens förslag: Påverkan på mångfalden i medieutbudet ska inte längre beaktas vid bedömningen av om överlåtelsen ska medges. Den som överlåter ett tillstånd har inte rätt att få tillbaka någon del av sänd- ningsavgiften. Ett föreläggande som meddelats mot överlåtaren ska liksom tidigare gälla mot den nye inehavaren av tillståndet. Ett vite som föreläggandet har förenats med ska dock inte gälla mot den nye inneha- varen.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna del.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 16 § radio- och TV-
lagen får ett sändningstillstånd överlåtas om Radio- och TV-verket ger
sitt medgivande till överlåtelsen. Sådant medgivande ska lämnas om
förvärvaren är behörig att inneha ett sändningstillstånd och inte redan har
tillstånd inom sändningsområdet. Om det föreligger särskilda skäl kan
dock överlåtelse tillåtas även om förvärvaren redan har tillstånd i sänd-
ningsområdet. Överlåtelse ska enligt nuvarande regler inte heller medges
om det medför en påtaglig minskning av mångfalden i medieutbudet
inom sändningsområdet.	225

De skäl som framförts tidigare för att tillåta en överlåtelse av tillstånd Prop. 2009/10:115 att sända lokalradio gör sig fortfarande gällande (se prop. 1999/2000:55

s. 70) Möjligheterna för ett företag att få kredit är som regel väsentligt större om ett tillstånd kan överlåtas. Kredit kan i sin tur vara nödvändigt för att en tillståndshavare ska kunna investera i sin verksamhet. Om ett sändningstillstånd inte får överlåtas kan det utgöra ett hinder för att eta- blera ett nytt eller utveckla ett befintligt företag. Ett annat skäl för att tillåta överlåtelse är att kommersiellt drivna bolag bör ha möjlighet att överlåta sina tillgångar. Tillstånd bör därför även fortsättningsvis kunna överlåtas, förutsatt att tillståndsmyndigheten ger sitt medgivande till överlåtelsen. Förutsättningarna för att medge en överlåtelse bör vara samma som i dag. Eftersom sökandens ägarförhållanden inte längre är ett urvalskriterium för att få sändningstillstånd bör dock påverkan på mång- falden i medieutbudet inte beaktas vid prövningen av om överlåtelse ska medges.

Förslaget om att sändningsavgiften ska betalas som ett engångsbelopp, i stället för i form av ett årligt belopp, innebär att en tillståndshavare som vill överlåta sitt tillstånd kommer att ha betalat in beloppet för hela peri- oden när överlåtelsen sker. En tanke bakom det nya urvalssystemet är att en sökande noggrant ska bedöma vilken avgift denne är beredd att betala för rätten att bedriva sändningar under tillståndsperioden. Om denne tilldelas ett tillstånd men efter viss tid finner att förutsättningarna inte är sådana som tillståndshavaren bedömde när anbudet lämnades, kan till- ståndshavaren avtala om eventuell ersättning med den som övertar till- ståndet. Tillståndshavare bör inte ha rätt att återfå någon del av redan inbetald sändningsavgift utan får själv stå risken för att det inte är lön- samt.

Liksom i dag bör vissa typer av förelägganden, som har meddelats mot den tidigare innehavaren, gälla även mot den nye tillståndsinnehavaren. De förelägganden som avses är att använda en godkänd beteckning för sina sändningar samt att på begäran av behörig tillsynsmyndighet lämna de upplysningar och handlingar som behövs för kontroll av att verksam- heten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Eventuellt vite som föreläggandet har för- enats med bör dock inte gälla mot den nye tillståndsinnehavaren.

12.3.5Avgiftsregler

Regeringens förslag: Lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televi- sionens och radions område upphävs och avgiftsbestämmelserna förs in i den nya radio- och tv-lagen.

Den som har fått tillstånd att sända analog kommersiell radio ska till tillståndsmyndigheten betala den sändningsavgift som angetts i ansökan om det lediga tillståndet.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker att lagen
(1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område
(koncessionsavgiftslagen) upphävs och påpekar att sedan de analoga	226

markbundna tv-sändningarna upphört är lagen inte längre tillämplig på Prop. 2009/10:115 tv-sändningar.

Skälen för regeringens förslag: I koncessionsavgiftslagen finns av- giftsbestämmelser för radio och tv. Genom övergången från analoga till digitala tv-sändningar har avgiftsskyldigheten för den som innehar till- stånd att sända tv-program upphört. Detta har medfört att bestämmelser- na om tv-avgift i koncessionsavgiftslagen har blivit inaktuella. Det be- hövs därför inte längre en särskild avgiftslag utan koncessionsavgiftsla- gen bör upphävas och relevanta avgiftsbestämmelser i stället föras in i den nya radio- och tv-lagen. Dessa regler avser när betalning ska ske, ränta vid försenad betalning, anstånd med betalning samt betalningsan- svar för delägare i handelsbolag.

Tillstånd att sända analog kommersiell radio föreslås i fortsättningen fördelas genom ett slutet anbudsförfarande där tillståndshavaren ska betala den avgift som denne angett i sin ansökan. För betalning av avgif- ten bör gälla de regler som nu gäller enligt koncessionsavgiftslagen.

12.4Digital kommersiell radio

12.4.1Nya regler för digitala kommersiella radiosändningar

Regeringens förslag: Regler om digitala kommersiella radiosändningar införs i den nya radio- och tv-lagen.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Radiobranschen, Radio- och TV-verket, Teracom,
Post- och telestyrelsen, Konsumentverket och Konkurrensverket är posi-
tiva till att utvecklingen mot digitala radiosändningar fortsätter och att
nya regler för sådana sändningar införs.
Skälen för regeringens förslag: Sedan 1995 har det genom förord-
ningen (1995:1020) om digitala ljudradiosändningar varit möjligt för
privata programföretag att sända digitalradio i Sverige. Regelverket in-
nebär att Radio- och TV-verket har hand om ansökningsförfarandet och
lämnar förslag till regeringen på vilket eller vilka programföretag som
ska meddelas tillstånd. Regeringen beslutar sedan om vem som ska med-
delas tillstånd. Några tillstånd till kommersiella programföretag har dock
inte meddelats utan de enda digitala sändningar som ägt och äger rum
sker i Sveriges Radios regi.
Sverige har enligt internationella överenskommelser tillgång till fre-
kvensutrymme planerat för fyra sändarnät eller multiplexer för digitalra-
diosändningar. Enligt frekvensplaneringen kan tre av sändarnäten vara
regionalt nedbrytbara i olika omfattning. Regionalt nedbrytbara nät kan
användas dels för sändning av olika material i de skilda regionerna, dels
för nationella sändningar om samma innehåll sänds i de olika regionerna.
Hur många programtjänster, dvs. radiokanaler, som tillsammans kan
sändas i en multiplex beror på vilken teknik som används för radiodistri-
butionen.
Fördelarna med digital radiodistribution, jämfört med analog sådan, är
framför allt att det är möjligt att sända fler kanaler till en lägre kostnad.	227
	227

Andra fördelar är bättre ljud och möjlighet till olika slag av tilläggstjäns- Prop. 2009/10:115 ter. I bl.a. Danmark och Storbritannien har utvecklingen av digitalradion

nått mycket längre än i Sverige. För att främja utvecklingen av digitalra- dio anser regeringen att det är av stor vikt att skapa tydligare förutsätt- ningar för sådana sändningar. Sådana regler bör därför föras in i den nya radio- och tv-lagen. Förordningen (1995:1020) om digitala ljudradio- sändningar bör därmed upphävas.

12.4.2Sändningsutrymme

Regeringens förslag: Regeringen beslutar om det sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket och Teracom tillstyrker för- slaget. Övriga remissinstanser har inte kommenterat förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande rätt beslutar regering- en om det sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för digital-tv. Motsvarande reglering bör tillämpas för digitala radiosänd- ningar.

12.4.3Tillståndsgivande myndighet

Regeringens förslag: Den myndighet som ger tillstånd att sända analog kommersiell radio ska även ge tillstånd att sända digital kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker utredningens för- slag. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: På tv-området ger i dag Radio- och TV-verket alla sändningstillstånd avseende kommersiella programföretag medan regeringen ger tillstånd till sändningar som sker i allmänhetens tjänst, dvs. tillstånden till SVT:s och UR:s sändningar. Uppdelningen motiveras med att sändningar i allmänhetens tjänst är av stor betydelse för samhället och att det för de tillstånden inte förekommer något urvals- förfarande. Övriga ärenden är inte sådana som kräver ett ställningstagan- de av regeringen. Skälen för denna uppdelning gäller fortfarande och den bör därför bestå.

Regeringen ska fortsatt ge tillstånd om sändningsverksamheten finan- sieras med radio- och tv-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst och tillstånd att sända ljudradio till utlandet, dvs. tillstånd till Sveriges Radios sändningar. Tillstånd att sända kommersiell radio meddelas av behörig myndighet.

228

12.4.4Om tillstånden ska meddelas de enskilda programföreta- gen eller särskilda operatörsföretag

Regeringens förslag: Tillstånd ska ges till den som bedriver program- verksamhet.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket, Teracom, SVT och UR till- styrker förslaget. Övriga remissinstanser kommenterar inte förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Ett sändningstillstånd kan ges anting- en till de enskilda programföretagen eller till nätoperatören, dvs. den som äger och driver det nät i vilket sändningarna sker.

Tillstånd att sända digital-tv tilldelas enligt gällande rätt de enskilda programföretagen. Denna ordning föreslås gälla även fortsättningsvis. Vid tillkomsten av bestämmelsen var frågan uppe om tillstånd i stället skulle meddelas nätoperatören, som därefter skulle få fördela sändnings- utrymme till de enskilda programföretagen. Regeringen fann dock inte skäl att föreslå en sådan ordning (prop. 2007/08:8 s. 35 f.).

En modell där en eller flera nätoperatörer tilldelas sändningsutrymme och sedan får fördela utrymmet till olika programföretag innebär att någon form av urval och godkännande av operatörerna måste ske. Dess- utom medför modellen att operatörsföretagen ges mycket stora befogen- heter på yttrandefrihetens område genom rätten att få fördela tillstånden. Även om staten skulle kunna ställa upp kriterier för fördelningen av sändningsutrymme inger ett sådant förfarande allvarliga betänkligheter, eftersom det handlar om att ge privata aktörer stora befogenheter. Reger- ingen föreslår därför att tillståndsmyndigheten ska bevilja tillstånden till de aktörer, dvs. programföretag, som ska bedriva sändningarna.

12.4.5Urvalskriterier

Regeringens förslag: Tillstånd att sända digital kommersiell radio får endast lämnas till den som har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillståndsperioden och som är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. Till- ståndsmyndigheten ska fördela tillstånden med utgångspunkt i att sänd- ningsutrymmet ska kunna tas i anspråk för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tillgodose olika intressen och smakriktningar samt av flera programföretag som är oberoende av varandra.

Staten, landsting och kommuner ska inte kunna inneha sändningstill- stånd.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget. Verket anser dock att vid urvalet mellan olika sökande bör även de sökandes planer beträffande tilläggstjänster, som syftar till att tillgängliggöra ra- dioprogram för personer med funktionsnedsättning, och andra tilläggs- tjänster som digital teknik möjliggör i radiomediet kunna beaktas. Myn-

Prop. 2009/10:115

229

digheten för handikappolitisk samordning tillstyrker förslaget under förutsättning att krav också kan ställas på generella lösningar av tillgäng- lighet och användbarhet för så många som möjligt, inkluderat personer med funktionsnedsättning. Konkurrensverket och Post- och telestyrelsen anser att tillstånden ska auktioneras ut istället för att fördelas enligt sär- skilda urvalskriterier. Radiobranschen tillstyrker förslaget varvid organi- sationen förutsätter att alla som har tillstånd att sända analog kommersi- ell radio kommer att erbjudas digitala sändningstillstånd. Teracom till- styrker förslaget men anser att särskild hänsyn även bör tas till om sö- kanden har erfarenhet från analog kommersiell radio och etablerade pro- gramtjänster som kan hjälpa till att driva utvecklingen av digitalradio framåt. Teracom anser dessutom att det bör finnas två sorters tillstånd, enkanalstillstånd och flerkanalstillstånd.

Skälen för regeringens förslag: Tillståndsmyndigheten bör meddela när ett sändningsutrymme för att sända digital kommersiell radio blir ledigt. Myndigheten bör ange sista dag för att ansöka om tillståndet, första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet och sänd- ningsområdets omfattning. Det kan bli fråga om nationella, regionala och lokala sändningar. Eftersom det kan antas att intresset för att sända digi- tal kommersiell radio kommer att vara större än det sändningsutrymme som finns tillgängligt behövs någon form av urvalskriterier. Samtidigt kan fler programföretag komma i fråga eftersom det tillgängliga fre- kvensutrymmet medger att avsevärt fler tillstånd meddelas.

Liksom för tillstånd att sända analog kommersiell radio bör det krävas av en sökande att denne har finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningar under hela tillståndsperioden. Detta kan t.ex. ske genom att den sökande i samband med sin ansökan ger in en affärsplan samt en budget för de två eller tre första verksamhetsåren av tillståndspe- rioden. Vidare bör, liksom för analog kommersiell radio, krävas att sö- kanden är beredd att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor. På samma sätt som gäller för analog kommersiell radio bör var- ken staten, landsting eller kommuner direkt eller indirekt kunna få sänd- ningstillstånd.

När det gäller tillstånd att sända analog kommersiell radio kommer en sökandes betalningsförmåga att vara avgörande för vem som får ett så- dant tillstånd. För tillstånd att sända digital kommersiell radio gör sig dock delvis andra överväganden gällande vad avser urvalsförfarandet. Det rör sig dels om en helt ny typ av radiosändningar för vilka det kan vara svårt att beräkna det kommersiella värdet, dels om sändningar som företrädesvis kommer att rikta sig till hela eller i vart fall större områden av landet och för vilka det sammantaget är rimligt att ställa högre krav på ett varierat och allsidigt utbud. För att skapa förutsättningar för sänd- ningar med ett brett och mångsidigt innehåll bör det vara avgörande vilket utbud var och en avser att sända och på vilket sätt det samlade utbudet – dvs. de digitala sändningarna sett som en helhet – kan tilltala allmänheten i stort. En sökande ska bl.a. uppge när och under vilken tid på dygnet som sändningarna avses ske och typen av programutbud. Ef- tersom radiomediet delvis skiljer sig från tv-mediet kan programkatego- rierna inte bli exakt samma men vissa kategorier, t.ex. nyhetsprogram, sportprogram, barnprogram och olika former av musikprogram, kan förväntas finnas i båda medierna. Vidare ska tillståndsmyndigheten vid

Prop. 2009/10:115

230

sitt urval kunna beakta om en sökande är beredd att utforma sändningar- na så att personer med funktionsnedsättning lättare kan ta del av dem. Sådan anpassning kan t.ex. bestå av att sändningarna kompletteras med relevant textinformation, som lyssnaren kan ta emot via sin radiomotta- gare. Ett annat exempel kan vara att tillståndshavaren utfäster särskilt god hörbarhet, exempelvis genom användning av sådan teknik som mi- nimerar störande bakgrundsljud.

Urvalet bör givetvis så långt det är möjligt ske på objektiva grunder. Exakt hur fördelningen av tillstånd kommer att se ut blir dock beroende av vilka aktörer som söker tillstånd i varje tillståndsomgång och hur dessa aktörers programförklaringar ser ut. En målsättning bör vara att det samlade utbudet ska tillgodose olika intressen och smakriktningar. Det bör även vara möjligt att i viss mån beakta ägarförhållandena hos de sökande så att flera av varandra oberoende programföretag kan konkurre- ra om lyssnarna.

Hur urvalskriteriet tillgodose olika intressen och smakriktningar för- håller sig till yttrandefrihetsgrundlagen bör något beröras. Av intresse är framför allt 3 kap. 2 § yttrandefrihetsgrundlagen, som anger att det all- männa ska sträva efter att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till största möjliga yttrande- och informationsfrihet. Även 3 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen, som anger att den som sänder radioprogram självständigt avgör vad som ska förekomma i programmen, måste dock beaktas. Det kan härvid konstateras att ingen eller inga kategorier av sökande kommer att ges något försteg i konkurrensen om sändningstill- stånd. Tvärtom ger det föreslagna urvalskriteriet möjlighet för alla pro- gramföretag, oavsett programinriktning, att delta i tillståndsgivningen. Detta torde vara väl förenligt med grundlagen och kravet på att det all- männa ska eftersträva att radiofrekvenserna tas i anspråk på ett sätt som leder till vidaste möjliga yttrandefrihet.

Frågan är vidare hur det nämnda urvalskriteriet förhåller sig till kravet om att eftersträva vidaste möjliga informationsfrihet. Kriteriet kan i och för sig sägas innebära att staten i någon mening ingriper i den enskildes frihet att inhämta och motta upplysningar eftersom staten bestämmer vilka programföretag som ska få tillstånd. Samtidigt säkerställer emeller- tid kriteriet att frekvensutrymmet för digital kommersiell radio, som är begränsat vad gäller hur många programtjänster som kan sändas, inte används på ett sådant sätt att den enskilde endast kan få del av viss in- formation. Enligt regeringens mening skapar således det föreslagna ur- valskriteriet goda förutsättningar för att den enskilde ska ges möjlighet till information med olikartad inriktning. Ett sådant urvalskriterium står i överensstämmelse med grundlagens krav på en strävan efter största möj- liga informationsfrihet. Urvalsförfarandet har för övrigt godtagits när det gäller den nuvarande ordningen för tillstånd att sända digital-tv (prop. 2007/08:8 s. 46 ff.).

Det förtjänar att påpekas att det är de sökande själva som kommer att ange inriktningen på sina sändningar, och det är således inget som den tillståndsgivande myndigheten utformar. Därmed kan den redaktionella självständigheten hos de sökande, som senare får tillstånd, inte ifrågasät- tas.

Prop. 2009/10:115

231

12.4.6

Tillståndsvillkor

Prop. 2009/10:115

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får förenas med villkor som avser skyldighet att sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom området, att sända under en viss minsta tid, att använda en viss sänd- ningsteknik och att samarbeta med andra tillståndshavare i tekniska frå- gor samt att använda en viss teknik vid s.k. referensbandning.

Vidare får ett tillstånd att sända kommersiell radio förenas med villkor som avser skyldighet att sända ett mångsidigt programutbud, att utforma sändningarna på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, och att inte förändra ägarförhållandena och infly- tandet i företaget mer än i begränsad omfattning.

Innan tillståndsmyndigheten meddelar beslut om tillstånd ska den sö- kande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som myndig- heten avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte innehål- la andra programrelaterade villkor än dem som den sökande godtagit.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer i allt väsentligt med regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges Annonsörer anser att villkoren förefaller
rimliga. Konkurrensverket menar att villkor om samarbete i tekniska
frågor ska regleras genom tydliga förhållningsregler för aktörerna avse-
ende vilka frågor samarbetet omfattar samt formerna för samarbetet.
Myndigheten för handikappolitisk samordning anser att krav ska kunna
ställas på generella lösningar om tillgänglighet och användbarhet för så
många som möjligt inklusive personer med funktionsnedsättning. Radio-
och TV-verket anför att ett tillstånd att sända digital kommersiell radio
även bör kunna förenas med villkor som avser skyldighet att erbjuda de
tilläggstjänster som angetts i ansökan för det lediga tillståndet och vilka
har beaktats i tillståndsprocessen. Post- och telestyrelsen anser att det i
en tillståndsgivning bör övervägas att möjliggöra användning på teknik-
neutral grund. Syftet skulle vara att göra det möjligt för programbolagen
att välja den teknik som passar dem för att bäst nå ut till sina användare
med sitt innehåll. Teracom tillstyrker förslaget men anser att de digitala
tillstånden ska vara nationella och förenas med krav på att sändningarna
ska täcka minst 80 procent av befolkningen.
Skälen för regeringens förslag: Liksom när det gäller tillstånd att
sända analog kommersiell radio bör ett tillstånd att sända digital kom-
mersiell radio kunna förenas med villkor om att sända program i en viss
del av sändningsområdet eller som når en viss del av befolkningen inom
området. Regeringen delar dock inte Teracoms uppfattning att alla till-
stånd ska vara nationella och att krav ska kunna ställas på en minsta
befolkningstäckning på 80 procent. Tillstånd ska i stället kunna meddelas
för såväl lokala eller regionala som nationella sändningar. För att till-
gängligt frekvensutrymme ska utnyttjas på ett sätt som leder till största
möjliga yttrande- och informationsfrihet måste vidare villkor kunna stäl-
las om minsta sändningstid.
Att kunna ställa villkor om användning av en viss teknik och om sam-
arbete med andra tillståndshavare i tekniska frågor är särskilt viktigt
eftersom vissa sändningstekniker innebär att flera olika radiokanaler i ett	232

nät blandas (multiplexeras) i en och samma signal. Ett samarbete blir då Prop. 2009/10:115 nödvändigt inte bara för att sändningarna ska kunna bli tillgängliga för

alla, utan också för att de investeringar som behöver göras blir kostnads- effektiva. Liksom för de analoga tillstånden bör det även kunna ställas som villkor att en särskild teknik ska användas vid s.k. referensbandning.

De digitala tillstånden kommer att fördelas enligt andra kriterier än de analoga tillstånden. Tillståndsmyndigheten ska grunda urvalet på det utbud som de sökande avser att sända. För att de sökandes avsikter när det gäller programinnehållet ska bli verklighet är det rimligt att program- förklaringarna tas in som tillståndsvillkor. Detta gäller även i de fall en sökande förklarat sig beredd att utforma sändningarna, eller en viss del av sändningarna, på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Sådan tillgänglighet kan exempelvis ske ge- nom utsändning av särskilda text- eller grafikremsor som lyssnaren kan ta emot på sin radiomottagare.

Eftersom tillståndsmyndigheten vid sitt urval ska beakta att tillstånden ska fördelas till flera av varandra oberoende programföretag bör det också vara möjligt att knyta ett tillståndsvillkor till det kriteriet. Det kan vara lämpligt att ställa upp ett villkor om att en tillståndshavare inte får förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget i mer än begränsad omfattning.

När det gäller digital-tv ges en sökande, innan ett tillståndsbeslut med- delas, tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV-verket avser att förena med tillståndet. Rör det sig om programrelaterade villkor får dock ett beslut om tillstånd inte inne- hålla andra villkor än sådana som den sökande godtagit. Detta har moti- verats med att programföretagens redaktionella självständighet måste värnas och att programföretagen är de som har den bästa möjligheten att bedöma vad som är praktiskt genomförbart i dessa avseenden. Dessa skäl är giltiga även för sändningstillstånd för digital kommersiell radio. Det bör därför i lag föreskrivas att när det gäller villkor som har att göra med programinnehåll, får tillståndet endast förenas med sådana villkor som den sökande godtagit.

12.4.7Ansökningsavgift

Regeringens förslag: Den som ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio ska betala en ansökningsavgift. Om en tillståndshava- re ansöker om att överlåta ett tillstånd ska denne också betala en ansök- ningsavgift. Avgiften ska motsvara tillståndsmyndighetens kostnad för att handlägga ett tillståndsärende.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer med regeringens. Dock har inte utredningen föreslagit att en avgift ska utgå när en tillståndshavare ansöker om att överlåta ett till- stånd.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget men påpekar att en avgift även bör tas ut i det fall en tillståndshavare ansöker om att överlåta ett tillstånd.

233

Skälen för regeringens förslag: Den som ansöker om tillstånd att Prop. 2009/10:115 sända analog kommersiell radio betalar inte någon ansökningsavgift. I

stället ska den som får ett sådant tillstånd betala en sändningsavgift i form av ett engångsbelopp till staten.

Fördelningen av tillstånd att sända digital kommersiell radio föreslås ske utifrån andra kriterier än vad som gäller för analoga tillstånd. Avgö- rande kommer att vara tillståndsmyndighetens bedömning av vilket ut- bud som sammantaget kommer att tillgodose olika intressen och smak- riktningar. På tv-området är ordningen sådan att en sökande betalar en ansökningsavgift på 30 000 kr för att få sin ansökan prövad. Den ordning som föreslås för kommersiell digital radio är i allt väsentligt densamma som för tv. En ansökningsavgift bör därför utgå. Denna avgift bör mot- svara tillståndsmyndighetens kostnader för att handlägga en ansökan. Någon avgift ska däremot inte betalas för att sända digital kommersiell radio.

I avsnitt 12.4.9 föreslås att det ska vara möjligt att överlåta ett tillstånd. Tillståndsmyndigheten kommer då att vara tvungen att göra en prövning av om överlåtelse ska medges eller inte. Det är rimligt att myndighetens kostnader för detta täcks, varför en ansökningsavgift även bör utgå för det fall att en tillståndshavare ansöker om överlåtelse av ett tillstånd.

12.4.8Innehav av flera tillstånd

Regeringen förslag: En tillståndshavare ska kunna inneha mer än ett sändningstillstånd för digital kommersiell radio. Det bör dock eftersträ- vas att tillstånden fördelas till flera av varandra oberoende programföre- tag.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Teracom tillstyrker förslaget. Konsumentverket anser att det åtminstone för lokala och regionala sändningstillstånd bör finnas en begränsning där samma tillståndshavare inte ska kunna inneha flera eller en begränsad mängd sändningstillstånd inom samma sänd- ningsområde.

Skälen för regeringens förslag: Det föreslagna regelverket för digita- la kommersiella radiosändningar skapar utrymme för en ny typ av sänd- ningar. Det är sannolikt att det kommer att krävas relativt omfattande resurser av de aktörer som vill bedriva sändningar. Om en och samma aktör inte får ha mer än ett tillstånd motverkas incitamenten för att ut- veckla och investera i sådan verksamhet. Regeringen anser därför att en och samma tillståndshavare ska kunna inneha mer än ett tillstånd att sända digital kommersiell radio. Tillståndsmyndigheten bör dock vid fördelningen av tillstånd eftersträva att dessa ska fördelas till flera av varandra oberoende programföretag.

234

12.4.9Överlåtelse av tillstånd

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända digital kommersiell radio ska kunna överlåtas om tillståndsmyndigheten medger det.

Tillståndsmyndigheten ska vid ansökan om medgivande till överlåtelse pröva om förvärvaren uppfyller kraven för att beviljas tillstånd. Vidare ska myndigheten pröva om ägarkoncentrationen bland innehavarna av tillstånd att sända digital kommersiell radio därigenom skulle påverkas i mer än ringa omfattning eller om överlåtelsen skulle föra med sig en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga pro- gramtjänster.

Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter.

Om ett föreläggande har meddelats mot den tidigare innehavaren gäller föreläggandet även mot den nya innehavaren. Tillståndsmyndigheten ska underrätta den nya innehavaren om detta, annars gäller inte föreläggandet mot denne.

Ett vite som föreläggandet har förenats med gäller inte mot den nya in- nehavaren.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio Utred- ningen har föreslagit att ett tillstånd ska få överlåtas om tillståndsmyn- digheten medger det, men har inte lämnat några förslag på vilka omstän- digheter tillståndsmyndigheten därvid ska beakta.

Remissinstanserna: Teracom tillstyrker förslaget. Radio- och TV- verket tillstyrker förslaget med den reservationen att reglerna på radio- området bör vara enhetliga med reglerna på tv-området.

Skälen för regeringens förslag: Såväl tillstånd att sända analog kom- mersiell radio som tillstånd att sända tv och sökbar text-tv ska enligt förslagen i denna proposition få överlåtas om tillståndsmyndigheten ger sitt medgivande till överlåtelsen. Om överlåtelsen avser analog kommer- siell radio och förvärvaren redan har ett tillstånd i det aktuella sändnings- området får dock överlåtelse ske endast om det föreligger särskilda skäl.

På en dynamisk och konkurrensutsatt marknad finns det behov av att kunna vidta förändringar bland de aktörer som har sändningstillstånd. Om ett programföretag som har ett sändningstillstånd inte kan eller vill fortsätta bedriva sändningsverksamhet är det viktigt att snabbt kunna få in en ny tillståndshavare för att sändningsutrymmet inte ska stå outnytt- jat. Naturligtvis kan tillståndshavaren återlämna tillståndet som därmed kan ledigförklaras på nytt, men en sådan process kan vara tidsödande och frekvensen kan komma att stå outnyttjad under tiden. Att möjliggöra överlåtelse av ett sändningstillstånd ökar också incitamenten för att ut- veckla och investera i digitalradio. Ett tillstånd bör därför kunna överlå- tas. Det är dock viktigt att det urvalsförfarande som har grundat det ur- sprungliga tillståndsbeslutet inte kullkastas, t.ex. genom att en och sam- ma aktör skaffar sig kontroll över allt för många sändningstillstånd så att flera av varandra oberoende programföretag inte kommer att beredas utrymme. En överlåtelse får inte heller innebära att den fördelning mellan programtjänster med olika innehållslig inriktning som gällde vid till- ståndsgivningen påverkas på ett sätt som för med sig en minskad mång- fald. En prövning av förvärvet bör därför ske och tillståndsmyndigheten

Prop. 2009/10:115

235

bör också kunna neka överlåtelsen om förvärvaren inte uppfyller de Prop. 2009/10:115 grundläggande villkor som ställs för att kunna få tillstånd. De tillstånds-

villkor som har gällt för överlåtaren bör också kunna gälla gentemot förvärvaren.

Det är rimligt att tillståndsmyndigheten ska kunna medge att tillstånds- villkor ändras, exempelvis om en tidigare vald inriktning visar sig vara ekonomiskt ohållbar. Ett sådant medgivande kan avse såväl den ur- sprungliga tillståndshavaren som den som har förvärvat sändningstill- ståndet.

För tillstånd att sända digital kommersiell radio kommer det inte att utgå någon sändningsavgift utan endast en ansökningsavgift. Som angetts i avsnitt 12.4.7 ska tillståndsmyndigheten även ha möjlighet att ta ut en ansökningsavgift av den som vill överlåta sitt tillstånd.

12.5Gemensamma bestämmelser

12.5.1Tillståndsperiod

Regeringens förslag: Ett tillstånd att sända kommersiell radio ska gälla i åtta år. Om det finns särskilda skäl ska tillståndsmyndigheten kunna besluta om en kortare tid. Ett tillstånd ska inte kunna förlängas.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio innebär att
tillstånd att sända kommersiell radio ska gälla i sex år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker eller har inget
att invända mot förslaget. Radiobranschen, Sveriges Reklamförbund och
Radioakademien anser dock att tillståndsperioderna ska vara längre efter-
som det krävs omfattande investeringar i teknik, marknadsföring och
löpande kompetensuppbyggnad hos personal för att driva kommersiell
radio. Remissinstanserna förordar perioder på minst åtta år för såväl
analoga som digitala sändningstillstånd. Teracom anser att de digitala
tillstånden åtminstone inledningsvis bör meddelas för tioårsperioder i
syfte att ge de aktörer som tar den ekonomiska risken att bygga upp en
marknad för digital radio långsiktiga stabila villkor. Post- och telestyrel-
sen anser att det för såväl analoga som digitala tillstånd bör övervägas
om inte tillståndsperioden ska göras längre. Sveriges Journalistförbund
anser att ett tillstånd måste kunna förlängas för att seriösa ägare ska vilja
satsa på och utveckla verksamheten ifråga. Även TCO anser att det ska
vara möjligt att förlänga ett tillstånd.
Skälen för regeringens förslag: Att sända kommersiell radio kräver
stora investeringar för tillståndshavaren. För att denne ska kunna planera
sin verksamhet samt se resultatet av gjorda investeringar och nedlagt
arbete bör en tillståndsperiod inte vara för kort. Samtidigt finns det om-
ständigheter som talar för att en tillståndsperiod inte ska vara alltför lång,
nämligen att den tekniska utvecklingen kan medföra att förändringar blir
nödvändiga och att även andra aktörer än de som en gång beviljats till-
stånd ska kunna få möjlighet att få ett sändningstillstånd.
Tillstånden enligt lokalradiolagen beviljades för åtta år i taget. Rätten
till förlängning var mycket stark och förlängning kunde vägras endast om
det fanns grund för att återkalla tillståndet. Tillstånd enligt den nu gäl-	236
	236

lande radio- och TV-lagen beviljas för fyra år i taget. Radio- och TV- Prop. 2009/10:115 verket kan neka förlängning endast om det finns grund att återkalla till-

ståndet, tillståndshavaren väsentligt har brutit mot villkor som förenats med sändningstillståndet, tillståndshavaren väsentligt har brutit mot be- stämmelsen om sändning av eget material och det inte finns särskilda skäl för att tillståndet ändå ska förlängas, eller förändringar i tekniken eller i användningen av radiofrekvenser medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle meddelas. Någon begränsning i hur många gånger ett tillstånd kan förlängas finns inte uttryckligen angiven.

Den hittillsvarande utvecklingen med förlängda tillstånd har bidragit till att kretsen av tillståndshavare blivit statisk. Regeringen anser därför att tillstånden inte ska kunna förlängas.

Att sända kommersiell radio kräver omfattande investeringar i form av lokaler, teknisk utrustning och personal. För att en tillståndshavare ska kunna planera verksamheten samt se resultatet av gjorda investeringar och nedlagt arbete bör en tillståndsperiod inte vara för kort. Samtidigt finns det omständigheter som talar för att en tillståndsperiod inte ska vara alltför lång, nämligen att den tekniska utvecklingen kan medföra att för- ändringar blir nödvändiga och att även andra aktörer än de som en gång beviljats tillstånd ska kunna få möjlighet att få ett sändningstillstånd. De digitala tillstånden kan emellertid förväntas kräva ett stort mått av ut- vecklingsarbete. För att aktörer ska motiveras att göra seriösa satsningar krävs det, särskilt eftersom ett tillstånd inte ska kunna förlängas, att till- ståndsperioderna är så långa att aktörerna får en rimlig möjlighet att bygga upp sina verksamheter och kunna få avkastning på gjorda invester- ingar. Vid en sammanvägd bedömning anser regeringen att varje till- ståndsperiod bör vara åtta år, såväl för analog som för digital kommersi- ell radio. Om det föreligger särskilda skäl ska tillståndsmyndigheten kunna besluta om en kortare tid. Ett exempel på särskilda skäl kan vara att en tillståndshavare får tillstånd men efter något år finner sig sakna möjlighet att fortsätta bedriva sändningar och därför återlämnar sitt till- stånd. För att samtliga sändningstillstånd ska löpa ut vid samma tidpunkt kan det i den situationen finnas skäl för tillståndsmyndigheten att besluta om en kortare tillståndsperiod än åtta år.

12.5.2Tillståndets upphörande vid konkurs, likvidation eller dödsfall

Regeringens förslag: Om en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation ska tillståndet upphöra att gälla tre månader efter beslutet om konkurs eller likvidation.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens-
stämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i denna
del.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 5 kap. 19 § radio- och TV-
lagen upphör ett tillstånd att sända lokalradio, dvs. vad som i det nya
regelverket benämns analog kommersiell radio, att gälla om en till-
ståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation. Denna regel	237

infördes 1993 i lokalradiolagen och fördes sedan oförändrad över till Prop. 2009/10:115 radio- och TV-lagen. I motiven till lokalradiolagen uttalades att det före-

föll mindre lämpligt att ett tillstånd skulle bli en tillgång i tillståndshava- rens konkursbo. Några närmare skäl till denna bedömning gavs dock inte. Tillståndet anses upphöra samma dag som beslutet om konkurs eller likvidation har fattats (prop. 1992/93:70 s. 51).

Om en tillståndshavare avlider upphör enligt 5 kap. 20 § radio- och TV-lagen tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. I förarbetena till lokalradiolagen sades angående denna situation att ett sändningstill- stånd inte kan ärvas i egentlig mening, men att tillståndet ska upphöra att gälla tre månader efter dödsfallet för att göra det möjligt för tillståndet att övergå till arvingarna (prop. 1992/93:70 s. 51). Under denna tremåna- dersfrist förfogar således dödsboet över tillståndet och kan överlåta det, förutsatt att Myndigheten för radio och tv ger sitt medgivande till överlå- telsen. Om Myndigheten för radio och tv inte hinner pröva en ansökan om överlåtelse som kommit in inom tremånadersfristen innan fristen löpt ut, är myndigheten skyldig att ändå pröva ansökningen. Det innebär att om överlåtelsen godkänns övergår tillståndet till den nye innehavaren med verkan från den dag som myndigheten beslutar i frågan. Godkänns inte överlåtelsen ska tillståndet anses ha upphört att gälla.

Det är rimligt att ett sändningstillstånd upphör att gälla först en viss tid efter det att en tillståndshavare avlidit. Tre månader framstår som en väl avvägd period. Även när en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation finns det dock anledning att låta tillståndet fortsätta att gälla under en viss tid för att konkursboet eller likvidatorn ska kunna driva verksamheten vidare. Ett tillstånd föreslås därför upphöra att gälla tre månader efter det att tingsrätten fattat beslut om att en tillståndshavare ska försättas i konkurs eller träda i likvidation. Kan konkursförvaltaren eller likvidatorn under denna tremånadersfrist finna en aktör som är be- redd att ta över verksamheten, blir det möjligt att ansöka om överlåtelse av tillståndet hos tillståndsmyndigheten. Samma regler bör gälla för analoga som för digitala sändningstillstånd.

12.5.3Sponsring

Regeringens bedömning: Förbudet mot att sponsra nyhetsprogram i ljudradio bör fortsatt gälla. Något förbud mot att sponsra s.k. enkla med- delanden eller någon begränsning i övrigt av vilka program som får sponsras bör inte införas.

2007 års utredning om kommersiell radio har föreslagit att det ska
vara tillåtet att lämna sponsringsmeddelanden i anslutning till ett s.k.
enkelt meddelande om tid, väderlek, nyheter eller liknande. Sådana med-
delanden ska få lämnas vid högst tre tillfällen under en hel timme.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i
Stockholms län påpekar att den föreslagna lagregleringen medför att ett
sponsringsmeddelande inte kommer att utgöra en del av det program som
meddelandet sänds i anslutning till. Radio- och TV-lagens regler om
program kan därigenom inte tillämpas på sådana sponsringsmeddelan-
den, vilket de två domstolarna finner otillfredsställande. Gransknings-	238

nämnden för radio och TV påpekar att program som huvudsakligen hand- lar om nyheter eller nyhetskommentarer inte får sponsras och att det bör övervägas om inte ett förbud mot att sponsra sådana program även bör gälla enkla meddelanden om nyheter. Radiobranschen och Konkurrens- verket är positiva till att möjligheterna att lämna sponsringsmeddelanden utökas.

Skälen för regeringens förslag: I 7 kap. 8 § radio- och TV-lagen före- skrivs att om ett program som inte är en annons helt eller delvis har be- kostats av någon annan än den som bedriver sändningsverksamheten (sponsrat program), ska uppgift om vem sponsorn är lämnas på lämpligt sätt i början och i slutet av programmet eller vid ett av dessa tillfällen. Bestämmelsen är tillämplig på såväl ljudradio som tv-program. Av sam- ma bestämmelse framgår att ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer inte får sponsras. Vidare anges i 7 kap. 7 § andra stycket att s.k. enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter eller liknande inte ska betraktas som särskilda program vid tillämpning av annonsbestämmelserna. Av det följer enligt praxis att sådana medde- landen inte heller får sponsras (se Regeringsrättens avgörande RÅ 2001 ref. 4).

Sponsring är ett sätt för de kommersiella radioaktörerna att öka sina intäkter. För att förbättra branschens affärsmässiga möjligheter bör möj- ligheterna att sponsra program utökas. Det kan först konstateras att en kort väderleksrapport, ett meddelande om tid, t.ex. Fröken Ur, eller lik- nande utgör egna program i yttrandefrihetsgrundlagens mening (prop. 1995/96:160 s. 65). Utgångspunkten är därmed att sådana program får sponsras, såvida det inte i lag anges ett uttryckligt förbud. Den nu gällan- de radio- och TV-lagen innehåller ett sådant förbud i och med att s.k. enkla meddelanden inte ska betraktas som särskilda program vid tillämp- ning av bestämmelserna om annonser och sponsring. Regeringen har föreslagit att den tidigare huvudregeln att annonser i tv-sändningar ska sändas mellan programmen ska tas bort, se avsnitt 6.12. Därmed kommer inte heller undantaget för s.k. enkla meddelanden att gälla. I Gransk- ningsnämnden för radio och TV:s praxis har denna bestämmelse tilläm- pats även för ljudradio. För tv kommer de nya reglerna att innebära att alla program utom nyhetsprogram får sponsras. Regeringen anser att detsamma bör gälla för ljudradio. Något förbud mot att sponsra s.k. enkla meddelanden eller någon inskränkning i övrigt av vilka program i ljudra- dio som kan sponsras bör således inte införas. Sammanfattningsvis inne- bär detta att den enda inskränkning av vilka program som får sponsras avser nyhetsprogram och att något förbud mot att sponsra övriga pro- gram inte bör gälla.

12.5.4Återkallelse av tillstånd

Regeringens förslag: Den nuvarande möjligheten att återkalla tillstånd att sända lokalradio ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

Om ett tillstånd att sända analog kommersiell radio återkallas på begä- ran av tillståndshavaren själv eller av tillståndsmyndigheten har till- ståndshavaren inte rätt att återfå någon del av den sändningsavgift som

Prop. 2009/10:115

239

har betalats. Detsamma gäller om ett tillstånd upphör att gälla till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer i allt väsentligt med regeringens.

Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholms län påpekar att det av ut- redningens författningsförslag inte framgår om en tillståndshavare, vars tillstånd att sända analog kommersiell radio återkallas av annan anled- ning än på dennes egen begäran, ska ha rätt att återfå någon del av erlagd sändningsavgift.

Skälen för regeringens förslag: En återkallelse av ett sändningstill- stånd innebär en inskränkning i yttrandefriheten. Utgångspunkten i den nu gällande radio- och TV-lagen är därför att den som har fått ett sänd- ningstillstånd ska få bedriva sändningsverksamhet under hela tillstånds- perioden. I 11 kap. radio- och TV-lagen anges de fall när återkallelse ska eller får ske. Enligt 1 § ska ett tillstånd att sända lokalradio återkallas om tillståndshavaren begär det. Av 5 § följer att Radio- och TV-verket får återkalla ett sådant tillstånd under vissa förutsättningar.

Regeringen anser att återkallelse även i fortsättningen ska få ske endast om det finns mycket starka skäl för det samt om åtgärden inte framstår som alltför ingripande för tillståndshavaren.

Om en tillståndshavare själv begär att tillståndet ska återkallas bör det upphöra att gälla samma dag som begäran om återkallelse kommer in till tillståndsmyndigheten, eller den senare dag som tillståndshavaren angett i sin begäran.

Det är av stor vikt att ett sändningstillstånd utnyttjas. Om tillståndet inte utnyttjas bör det återkallas och sändningsutrymmet utlysas på nytt så att någon annan får möjlighet att utnyttja det. Tillståndsmyndigheten bör därför kunna återkalla ett tillstånd om tillståndshavaren inte inlett sänd- ningsverksamheten inom sex månader efter det att tillståndet började löpa. Samma bör gälla om en tillståndshavare har påbörjat sändningar men dessa sker i mycket blygsam skala. Som sändning i obetydlig om- fattning bör kunna betraktas inte bara sändningar som pågår endast under en liten del av dygnet utan även t.ex. brus, fågelkvitter eller korta inspe- lade programslingor.

Det är viktigt att en tillståndshavare följer radio- och tv-lagens be- stämmelser om reklam och sponsring. Allvarliga överträdelser mot dessa regler bör därför kunna få till följd att tillståndet återkallas. Ett sänd- ningstillstånd ska även kunna återkallas om domstol funnit att ett pro- gram innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt miss- bruk av yttrandefriheten.

Staten, landsting eller kommuner ska liksom enligt den nu gällande ra- dio- och TV-lagen inte kunna inneha ett tillstånd att sända kommersiell radio. Skulle det uppmärksammas att så ändå är fallet bör tillståndet kunna återkallas.

Sammantaget anser regeringen att de regler som nu gäller för återkal- lelse av tillstånd att sända lokalradio även fortsättningsvis bör gälla för analog kommersiell radio. Dessa regler bör även tillämpas för digital kommersiell radio.

Prop. 2009/10:115

240

I avsnitt 12.3.4 har föreslagits att någon återbetalning av sändningsav- Prop. 2009/10:115 giften inte ska ske när ett tillstånd att sända analog kommersiell radio har

överlåtits. Detsamma bör gälla om ett sådant tillstånd återkallas på begä- ran av tillståndshavaren själv eller av tillståndsmyndigheten. Genom att någon återbetalning inte ska ske ökar också sannolikheten för att till- ståndshavaren bedriver sändningen enligt gällande regelverk. Någon återbetalning bör inte heller ske då tillståndet upphör att gälla till följd av att tillståndshavaren försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider.

12.5.5Straff och förelägganden

Regeringens förslag: Nuvarande regler för lokalradio om straff, särskild avgift, förelägganden och vite ska gälla för digital och analog kommersi- ell radio.

2007 års utredning om kommersiell radio har inte lämnat något för- slag i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 kap. 1 § radio- och TV- lagen döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan att inneha tillstånd till böter eller fängelse i högst sex månader. Det- ta föreslås gälla även fortsättningsvis.

Den som bryter mot radio- och TV-lagens bestämmelser om annonser och sponsring får åläggas att betala en särskild avgift (10 kap. 5 § första stycket 1). Den särskilda avgiften uppgår som lägst till 5 000 kr och som högst till 5 miljoner kr. För att gällande regler ska efterlevas bör detta gälla även fortsättningsvis.

Vissa bestämmelser är i dag vitessanktionerade för att respekten för gällande bestämmelser ska kunna upprätthållas. Vitesföreläggande fun- gerar dels som en reaktion mot en överträdelse av en bestämmelse, dels som en varning om att vitet kan dömas ut om överträdelsen upprepas. Denna sanktion bör kunna användas även fortsättningsvis. De bestäm- melser som i dag är vitessanktionerade, nämligen bestämmelserna om sändningarnas beteckning, skyldigheten att lämna vissa uppgifter till tillståndsmyndigheten om innehav av aktier och andelar i företag samt skyldighet att lämna inspelningar, bör även vara det fortsättningsvis.

Regeringen föreslår att de regler om straff, särskild avgift, föreläggan- de och vite som nu gäller för lokalradio ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

12.5.6Överklagande

Regeringens förslag: Nuvarande regler för lokalradio om överklagande och prövningstillstånd ska gälla för digital och analog kommersiell radio.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio överens- stämmer huvudsakligen med regeringens. Utredningen har dock beträf- fande tillstånd att sända analog kommersiell radio föreslagit att beslut genom vilket sändningsavgift och ränta fastställs ska kunna överklagas.

241

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm och Länsrätten i Prop. 2009/10:115

Stockholms län ifrågasätter att det skulle vara möjligt att överklaga ett beslut om sändningsavgift eller ränta när tillståndshavaren själv har an- gett sändningsavgiften i sin ansökan. Vidare påpekar Länsrätten i Stock- holms län att det genom utredningens förslag inte är möjligt att överklaga beslut där tillståndsperioden fastställts till kortare tid än sex år samt att det inte längre verkar vara möjligt att kunna överklaga beslut om avgifts- ansvar för delägare i handelsbolag.

Skälen för regeringens förslag: Ett beslut om att avslå en ansökan om sändningstillstånd för lokalradio, att inte medge överlåtelse och att åter- kalla ett sådant tillstånd får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, se 13 kap. 1 a § radio- och TV-lagen. Detta bör även gälla fortsättnings- vis. De förelägganden vid vite som får överklagas i dag bör även få över- klagas enligt de nya bestämmelserna. Ett beslut om ansvar för delägare i handelsbolag avseende sändningsavgift bör, såsom i dag gäller för kon- cessionsavgift för lokalradio, kunna överklagas enligt den nya lagen. Samtliga dessa regler bör även gälla för digital kommersiell radio. Efter- som ett tillstånd inte längre ska kunna förlängas (se avsnitt 12.5.1) behö- ver inte möjligheten att överklaga ett beslut om att inte medge förläng- ning få någon motsvarighet i den nya lagen.

Utredningen har föreslagit att även ett beslut om sändningsavgift och ränta för analog kommersiell radio ska kunna överklagas. Den som tillde- las ett sådant tillstånd kommer dock i sin ansökan avseende tillståndet själv att ha angett den sändningsavgift hon eller han är beredd att betala. Såsom Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm har påpekat saknas det därmed skäl att en tillståndshavare ska kunna över- klaga ett beslut genom vilket sändningsavgift och eventuellt även ränta fastställs.

Enligt 13 kap. 4 § i den nuvarande radio- och TV-lagen krävs pröv- ningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Detsamma bör gälla enligt den nya lagen.

13 Icke-kommersiella medier

13.1 Bakgrund

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att bland annat analysera
hur de icke-kommersiella tv-sändningarna påverkas av digitaliseringen
och om förutsättningarna för sådana sändningar kan förbättras genom
lagstiftning. I uppdraget ingick även att överväga vad verksamheten
skulle benämnas. Utredningen lade i sitt betänkande Tillgänglighet, mo-
bil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51)
fram vissa bedömningar och förslag till lagstiftning på området. I samma
betänkande lämnade också utredningen förslag om registrerade trossam-
funds möjligheter att få närradiotillstånd. AV-utredningen har haft i upp-
drag att analysera förslagen och bedömningarna samt de synpunkter som
framkommit vid remissbehandlingen.
I rapporten Närradio & när-TV i fokus har Radio- och TV-verket kart-
lagt och dokumenterat situationen för lokal icke-kommersiell radio och	242
	242

tv (dvs. närradio och lokal kabel-tv), analyserat framtidsförutsättningarna Prop. 2009/10:115 för dessa medier och kommit med förslag till förändringar. Radio- och

TV-verket har även behandlat frågor om reklamförbud, sändningsområ- den för lokal-tv och skyldighet att bereda utrymme för lokala kabelsän- darföretag i mikrovågssändningar.

13.2Närradio

13.2.1Riksförbudet i närradion avskaffas

Regeringens förslag: Det ska vara möjligt för tillståndshavarna inom närradion att i den omfattning de önskar få sända material som inte har producerats för den egna verksamheten.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm, Länsrätten i Stock-
holms län, Post- och telestyrelsen, Göteborgs universitet, Teracom, Sve-
riges förenade studentkårer, Närradions riksorganisation och Kristna
Radionätet tillstyrker eller har inget att erinra mot Radio- och TV-
verkets förslag. Närradions riksorganisation anser att närradion ska ges
möjlighet att samsända i större utsträckning än tidigare eftersom före-
ningslivet har förändrats och det på många orter varken finns medlems-
mässigt eller ekonomiskt underlag att bedriva närradioverksamhet längre.
Konkurrensverket menar att det finns en uppenbar risk att förslagen leder
till en snedvridning av konkurrensen på annonsmarknaden och myndig-
heten vill därför att ändringarnas effekt utvärderas efter något år.
Granskningsnämnden för radio och TV anser att det inte finns något
uppenbart behov av att utöka möjligheten att sända annat material än det
som producerats för den egna verksamheten. Nätverket närradio i Sveri-
ge anser att förslaget riskerar att tränga undan det lokala utbudet i dagens
närradio. Radiobranschen anser att förslaget riskerar att slå ut den ideella
närradion.
Skälen för regeringens förslag: Den som innehar ett tillstånd att sän-
da närradio får i dag i huvudsak bara sända program som har framställts
särskilt för den egna verksamheten. Detta kallas för riksförbudet. Det
finns vissa möjligheter att sända program som inte producerats för den
egna verksamheten, men det får ske högst tio timmar per månad. Denna
begränsning kan i vissa fall utgöra problem för sammanslutningar som
vill sända från större organisationers riksmöten eller från andra evene-
mang som har ett stort lyssnarunderlag och pågår under en längre tid.
Utökade möjligheter att sända program som inte producerats särskilt
för den egna verksamheten innebär enligt regeringens mening att det
skapas förutsättningar för såväl utbyte av program mellan närra-
diosändande föreningar som samverkan mellan föreningar för program-
produktion i större utsträckning än i dag. Utökade möjligheter till sam-
sändningar kan i längden leda till bättre kvalitet på innehållet och en
förbättrad ekonomi för sammanslutningarna. Att ge tillståndshavarna
möjlighet att sända både egenproducerade och centralproducerade pro-
gram bör kunna öka föreningslivets intresse och engagemang för närra-
dion.	243
	243

När det gäller den kommersiella radion föreslås att kraven på att sända Prop. 2009/10:115 en viss mängd eget eller lokalt material slopas och att en ny modell –

slutet anbudsförfarande – införs för fördelning av tillstånden (se avsnitt 12). Sändningsavgiften, dvs. den avgift som en tillståndshavare ska beta- la för att få bedriva sändningar, kommer på ett bättre sätt än i dag att avspegla de kommersiella förutsättningarna för att bedriva radioverk- samhet i ett visst område. Regeringen bedömer att nya villkor för den kommersiella radion kommer att medföra ett minskat intresse från de kommersiella aktörernas sida att använda närradiofrekvenser för sina sändningar. Därigenom skapas också bättre förutsättningar att genomföra förbättringar för närradion så att det även fortsättningsvis kan vara en attraktiv möjlighet för det lokala ideella föreningslivet att sända radio.

Regeringen föreslår sammanfattningsvis att det ska vara möjligt för tillståndshavarna inom närradion att i den omfattning de önskar få sända material som inte har producerats för den egna verksamheten. Regering- en anser också att det är lämpligt att regelförändringarna följs upp med en analys av effekterna för närradion. Denna uppföljning kan ske inom ramen för den avstämning som aviserats i avsnitt 12.3.3.

De förändrade förutsättningarna för närradion ska även bedömas mot bakgrund av EUF-fördragets statsstödsregler. Regeringen kommer, om det bedöms nödvändigt, att i förordning ange tillståndsmyndighetens skyldigheter i detta avseende efter att vårbudgeten för 2011 har fast- ställts.

13.2.2Lättare att få utvidgat sändningsområde

Regeringens förslag: Det ska vara tillräckligt att det finns särskilda skäl för att sändningsområdet för närradio ska kunna vara större än en kom- mun.

Radio- och TV-verkets förslag överensstämmer med regeringens för-
slag.
Remissinstanserna: Inga remissinstanser har framfört några invänd-
ningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt gällande regler ska sändnings-
områden för närradio omfatta högst en kommun. Om det föreligger syn-
nerliga skäl får dock Radio- och TV-verket besluta om större sändnings-
områden. I praktiken innebär det att det ytterst sällan kan bli fråga om
större sändningsområden. Radio- och TV-verket har i sin rapport ansett
att det bör vara lättare att få utökat sändningsområde för närradio och
föreslagit att det ska vara tillräckligt med särskilda skäl för att besluta om
utökning av ett sändningsområde. Möjligheten att få utvidgat sändnings-
område skulle enligt myndigheten innebära en anpassning till förenings-
livets organisation som präglas av regionalisering, kommuners samarbete
och hur ungdomar organiserar sig.
En större flexibilitet avseende sändningsområdenas storlek skulle en-
ligt regeringens mening underlätta för närradion. Det handlar framför allt
om kommuner på landsbygden där underlaget för närradiosändningar kan
variera kraftigt, men också om större befolkningscentra där kommun-
gränsen skiljer invånarnas arbetsplatser från deras bostäder. En utvidg-	244

ning av ett sändningsområde kan underlätta för de närradiosändande Prop. 2009/10:115 föreningarna även i fall där det förekommer omfattande samarbeten över

kommungränserna.

Regeringen föreslår därför att det ska vara tillräckligt att särskilda skäl föreligger för att Myndigheten för radio och tv ska få besluta om större sändningsområden för närradio än en kommun.

13.2.3Utökning av tillståndshavarkretsen till samtliga registre- rade trossamfund

Regeringens förslag: Tillståndshavarkretsen när det gäller närradio- sändningar utökas till att omfatta alla registrerade trossamfund och regi- strerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har an- knytning till ett sändningsområde.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio och TV och Ra- dio- och TV-verket tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Tillstånd att sända närradio kan enligt nuvarande reglering bl.a. ges till ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet och till församlingar och samfälligheter inom Svenska kyrkan. I samband med behandlingen av ett lagstiftningsärende som rörde närradio ifrågasatte Lagrådet om det fanns skäl att i lagtexten särbehandla Svenska kyrkan, jämfört med andra trossamfund (prop. 2003/04:182 s. 21). Radio- och TV-lagsutredningen, som utredde frågan, konstaterade att det sedan tillkomsten av lagen (1998:1593) om trossam- fund inte längre är möjligt för ett registrerat trossamfund, eller en regi- strerad organisatorisk del av ett registrerat trossamfund, att ansöka om närradiotillstånd. Utredningen ansåg att det inte finns några sakliga skäl att särbehandla Svenska kyrkan jämfört med andra trossamfund när det gäller rätten att sända närradio. Ingen remissinstans hade någon invänd- ning mot den bedömningen. AV-utredningen har instämt i Radio- och TV-lagsutredningens förslag och anser att det bör genomföras.

Regeringen föreslår därför att tillståndshavarkretsen inom närradio ut- ökas till att även omfatta samtliga registrerade trossamfund och registre- rade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknyt- ning till ett sändningsområde.

13.2.4Förändring av tillståndshavarkretsen med anledning av avskaffandet av det s.k. kårobligatoriet

Regeringens förslag: Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor ska inte längre finnas bland de subjekt som kan få tillstånd att bedriva närradiosändningar. I stället kan studentföreningar ges tillstånd att bedriva närradio i egenskap av ideella föreningar.

Förslaget i promemorian Förändring av kretsen som kan få till-
stånd att bedriva närradio enligt radio- och tv-lagen överensstämmer
med regeringens.	245

Remissinstanserna: Merparten av remissinstanserna tillstyrker försla- get. Närradions riksorganisation anser att en övergångsregel ska införas som innebär att de sju studentsammanslutningar som i dagsläget har tillstånd att sända närradio tills vidare ska få tillstånd som begränsas till viss tid. Övergångstiden kan bestämmas till ett år. Radio- och TV-verket anser att möjligheten för de obligatoriska föreningar som i dag har till- stånd att sända närradio att behålla sina tillstånd bör villkoras på så sätt att sammanslutningarna endast får behålla tillstånden om de inte ändrar sina stadgar vad gäller syfte och mål i sådan omfattning att de inte längre kan anses vara samma juridiska person.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 4 § 3 radio- och TV- lagen kan obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor ges tillstånd att sända närradio. Med stöd av riksdagens beslut med anledning av propositionen Frihet och inflytande - kårobliga- toriets avskaffande (prop. 2008/09:154, bet. 2008/09:UbU14, rskr. 2008/09:275) har regeringen utfärdat lagar och beslutat förordningar som innebär att obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor inte längre kan förekomma. Från och med den 1 juli 2010 kommer det således inte att finnas några obligatoriska studentsam- manslutningar. Detta får konsekvenser för vilka subjekt som kan få till- stånd att sända närradio enligt radio- och tv-lagen.

Obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och hög- skolor bör mot bakgrund av att kårobligatoriet avskaffas tas bort från uppräkningen av möjliga tillståndshavare i 4 kap. 4 § radio- och TV- lagen. Eftersom avsikten är att studentsammanslutningar även i fortsätt- ningen ska kunna ges tillstånd att sända närradio är frågan vilka student- sammanslutningar som i stället ska kunna ges tillstånd att sända närradio.

Enligt 4 kap. 4 § 1 radio- och TV-lagen kan ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet ges sådana tillstånd. Enligt praxis ska en ideell förening för att uppfylla kraven på att vara en juridisk person ha ett namn, antagit stadgar av viss omfattning samt utsett en styrelse som kan företräda föreningen. Av stadgarna ska framgå föreningens ändamål och hur beslut fattas i föreningen.

Anledningen till att obligatoriska studentsammanslutningar tagits upp i särskild punkt vid uppräkningen av de subjekt som kan ges tillstånd att sända närradio enligt den nu gällande bestämmelsen torde vara det fak- tum att medlemmarna varit tvångsanslutna genom det s.k. kårobligatoriet sammantaget med att sammanslutningarna haft särskilda uppgifter vid universiteten och högskolorna. När det nu blir frivilligt att tillhöra före- ningarna bör studentföreningar anses som ideella föreningar som kan ges tillstånd att sända närradio enligt punkten om sådana föreningar. Någon särskild punkt som behandlar student-sammanslutningar behövs därmed inte i den aktuella bestämmelsen i radio- och tv-lagen. Se avsnitt 15.2 om en övergångsbestämmelse för de studentsammanslutningar som i dag har tillstånd att bedriva närradio enligt punkten om obligatoriska student- sammanslutningar.

Prop. 2009/10:115

246

13.3

Lokal icke-kommersiell tv

Prop. 2009/10:115

13.3.1Anpassning till USO-direktivet

Regeringens förslag: Skyldigheten att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändarföretag ska gälla dem som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät i stället för en anläggning för trådsändning.

Förslagen i Radio- och TV-lagsutredningen, AV-utredningen och Radio- och TV-verkets rapport överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Boxer och Riksförbundet Öppna kanaler i Sverige tillstyrker förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 8 kap. 2 § radio- och TV-lagen är den som äger eller annars förfogar över en anläggning för trådsänd- ning skyldig att i varje kommun där han eller hon vidaresänder tv- program till allmänheten, och varifrån sändningarna når fler än 100 bo- städer, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sänd- ningar av tv-program från ett eller flera av Radio- och TV-verket utsedda företag, s.k. lokala kabelsändarföretag.

År 2005 anpassades bestämmelserna om vidaresändningsplikt i 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen till artikel 31 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och kommunikationstjänster (det s.k. USO-direktivet). Anpassningen innebar att vidaresändningsplikten också skulle omfatta andra trådnät än traditionella kabel-tv-nät. Det skedde genom att det i paragrafen bland annat byttes ut orden anläggning för trådsändning mot orden elektroniskt kommunikationsnät. Samma anpassning bör göras när det gäller bestäm- melsen om skyldighet att tillhandahålla utrymme för lokala kabelsändar- företag.

Ändringen innebär att skyldigheten att tillhandahålla utrymme för lo- kala kabelsändarföretag kan ligga på inte bara den som förfogar över ett traditionellt kabel-tv-nät, dvs. nät som inrättats för att distribuera tv- sändningar, utan även andra kabelnät, t.ex. bredbandsnät (jfr prop. 2004/05:105 s. 37). Bestämmelsen blir med andra ord teknikneutral.

En förutsättning för att nätinnehavaren ska vara skyldig att tillhanda- hålla utrymme för lokala kabelsändarföretag ska dock fortfarande vara att minst 100 anslutna hushåll använder nätet som sitt huvudsakliga medel för att ta emot tv-sändningar. Om en fastighet är knuten till såväl ett traditionellt kabel-tv-nät som ett annat nät för elektronisk kommunika- tion, exempelvis ett bredbandsnät, bör frågan om att tillhandahålla ut- rymme för sändningar från lokala kabelsändarföretag bedömas fristående för varje nät, om hushållen tar emot tv-sändningar via båda näten. An- vänder sig 100 eller fler hushåll regelbundet av båda näten för mottag- ning av tv-program bör båda nätinnehavarna vara skyldiga att tillhanda- hålla de lokala kabelsändarföretagen utrymme (jfr a. prop. s. 21).

247

13.3.2

Nät med analog och digital sändningsteknik

Prop. 2009/10:115

Regeringens förslag: Den som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektroniskt kommunikationsnät och som i nätet vidaresänder tv-program till allmänheten med både analog och digital teknik ska vara skyldig att tillhandahålla såväl analogt som digitalt sändningsutrymme för de lokala kabelsändarföretagens sändningar.

Radio- och TV-lagsutredningen: Skyldigheten att tillhandahålla sändningsutrymme ska bara gälla analog teknik.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen tillstyrker utredningens förslag. Landsorganisationen i Sverige och Riksförbundet Öppna Kana- ler i Sverige anser att skyldigheten att tillhandahålla sändningsutrymme ska gälla såväl analog som digital teknik.

Förslagen i AV-utredningen och Radio- och TV-verkets rapport

överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Riksförbundet Öppna kanaler i Sverige tillstyrker förslaget. Ingen annan instans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens förslag: Radio- och TV-lagsutredningen an- såg att det inte borde ställas något krav på att kabelsändarföretagen ska tilldelas digitalt sändningsutrymme. Anledningen till det var bland annat att syftet med skyldigheten att tillhandahålla utrymme för de lokala ka- belsändarföretagens sändningar är att de som sänder ska kunna nå ut med sitt budskap till en vid krets av tv-tittare.

Enligt Radio- och TV-verket är det sannolikt att distributionen i kabel- näten kommer att övergå till att vara enbart digital. Om operatörerna under övergångsperioden kan välja att fortsätta att tilldela kabelsändarfö- retagen enbart analogt sändningsutrymme och allt övrigt programutbud tillhandahålls digitalt, finns det en risk att tittarna inte på ett enkelt sätt kan ta del av sändningarna från de lokala kabelsändarföretagen. Mot denna bakgrund anser regeringen att skyldigheten att tillhandahålla sänd- ningsutrymme ska gälla såväl analog som digital teknik.

13.3.3Verksamhetens benämning

Regeringens förslag: Benämningen lokalt kabelsändarföretag ersätts med lokal kabelsändarorganisation.

Radio- och TV-lagsutredningen: Utredningen föreslog att benäm- ningen lokalt kabelsändarföretag skulle ersättas med lokal kabel-tv- förening.

Remissinstanserna: Post- och telestyrelsen tillstyrker utredningens förslag. Radio- och TV-verket avstyrker utredningens förslag. Verket anser att när-tv-sammanslutning bättre återspeglar den grupp som avses.

Riksförbundet Öppna Kanaler i Sverige anser att utredningens förslag var missvisande och förespråkade i stället den mer flexibla benämningen lokal kabel-tv-organisation eftersom det i framtiden kan uppstå situatio- ner där stiftelser, ideella föreningar, ekonomiska föreningar och företag söker förordnande.

248

Radio- och TV-verkets rapport: Radio- och TV-verket föreslog be- Prop. 2009/10:115 nämningen ”när-tv-sammanslutning”.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Radio- och TV-verket vidhåller sitt förslag ”när-

TV-sammanslutning”.

Skälen för regeringens förslag: Av 8 kap. 2 och 5 §§ radio- och TV- lagen framgår att Radio- och TV-verket kan utse lokala kabelsändarföre- tag, som ges rätt att bedriva lokala tv-sändningar. Regeringen anser i likhet med utredningarna och Radio- och TV-verket att benämningen av de sändande bör ändras. Radio- och TV-lagen kräver inte någon särskild organisationsform för lokala kabelsändarföretag, annat än att det ska vara fråga om en juridisk person. Det stora flertalet av de lokala kabelsändar- företag som finns i dag utgörs av ideella föreningar. Benämningen lokalt kabelsändarföretag bör därför ändras till lokal kabelsändarorganisation.

14 Myndigheter och tillsyn

14.1 Inledning

Enligt den nuvarande radio- och TV-lagen är det i huvudsak Radio- och
TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV som utför de olika
uppgifterna som följer av lagen.
Radio- och TV-verket beslutar om tillstånd, avgifter och registrering i
frågor som rör ljudradio- och tv-sändningar riktade till allmänheten i de
fall uppgifterna inte ligger på regeringen eller någon annan särskilt angi-
ven myndighet. Dessutom utövar Radio- och TV-verket tillsyn över att
radio- och TV-lagen följs samt utfärdar utgivningsbevis och registrerar
databaser enligt 1 kap. 9 § yttrandefrihetsgrundlagen. Tillsynen är dock
begränsad till de områden där Granskningsnämnden för radio och TV,
Justitiekanslern och Konsumentombudsmannen inte utövar tillsyn och
gäller sådana regler som inte avser sändningarnas innehåll.
Granskningsnämnden för radio och TV är en myndighet till vilken hör
en nämnd, som består av en ordförande och sex andra ledamöter. Myn-
digheten har till uppgift att övervaka att radio- och tv-sändningar står i
överensstämmelse med radio- och TV-lagen och de villkor som gäller för
sändningarna. Myndigheten har också ett särskilt uppdrag att granska de
årliga redovisningarna från Sveriges Television AB (SVT), Sveriges
Radio AB (SR) och Sveriges Utbildningsradio AB (UR) och bedöma om
dessa företag har uppfyllt sina uppdrag.
Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV har
varit samlokaliserade ända sedan myndigheterna inrättades den 1 juli
1994. Båda myndigheterna är små och har vardera mellan tio och femton
anställda.
Två andra myndigheter på medieområdet som är små och dessutom
samlokaliserade med varandra är Presstödsnämnden och Taltidnings-
nämnden. Presstödsnämnden har till uppgift att besluta om presstöd till
dagstidningar medan Taltidningsnämndens uppgift är att förbättra till-
gången till innehållet i dagstidningar för synskadade, afatiker, dyslektiker
och personer med funktionsnedsättning som inte kan hålla eller bläddra i	249
	249

en tidning. Presstödsnämnden har fem anställda och ska enligt sin in- Prop. 2009/10:115 struktion även utföra kansligöromålen åt Taltidningsnämnden. De två

nämnderna behandlas redovisningsmässigt som en myndighet och har gemensamt regleringsbrev, årsredovisning och budgetunderlag.

Inom Kulturdepartementet har promemorian Översyn av vissa medie- myndigheter – en effektivare administration (Ds 2009:4) upprättats. I promemorian lämnas förslag om en ny myndighetsorganisation på me- dieområdet.

14.2En ny myndighetsorganisation på medieområdet

Regeringens förslag: Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. Kostnaderna för genomförandet av angivna organisationsförändringar ska rymmas inom myndigheternas förvalt- ningsanslag.

Möjligheten för regeringen att föreskriva att en tjänsteman vid myn- digheten får besluta i friande granskningsärenden får ingen motsvarighet i den nya lagen.

Regeringens bedömning: Verksamheten vid nuvarande Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV förs över till en nybildad myndighet, Myndigheten för radio och tv. Den särskilt sam- mansatta granskningsnämnden inordnas som ett särskilt beslutsorgan i den nya myndigheten.

Förslaget och bedömningen i promemorian Översyn av vissa me- diemyndigheter – en effektivare administration överensstämmer del- vis med regeringens. I promemorian föreslås dock att även Presstöds- nämnden ska ingå i den nya myndigheten.

Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker eller har ingen invändning mot promemorians förslag. Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket anför i sina respektive re- missvar att medielandskapet har genomgått stora förändringar och att skälet för att tillståndsgivning respektive granskning av medieinnehåll inte bör ligga på samma myndighet numera inte har samma bärkraft som det hade när de två myndigheterna inrättades 1994. Båda myndigheterna anser att det bör finnas en omfattande möjlighet att delegera rätt att fatta granskningsbeslut. Vad gäller organisationen framhåller Gransknings- nämnden för radio och TV att det är av avgörande betydelse att den nya organisationen inte påverkar den särskilt sammansatta nämndens obero- ende. Presstödsnämnden tillstyrker förslaget och delar bedömningen att den snabba utvecklingen på medieområdet förutsätter en myndighetsor- ganisation som kan möta de krav och behov som förändringarna medför. En samlad bevakning av bl.a. utvecklingen inom medieområdet möjlig- görs av den föreslagna organisationen. Nämnden påpekar dock att det är viktigt att ledningsfunktion och organisationsstruktur klargörs för den nya myndigheten. Det är också viktigt att arbetet med pressfrågorna integreras i verksamheten på ett genomtänkt sätt och därmed får utrymme att utvecklas. Statskontoret avstyrker förslaget och anser att till följd av de särskilda beslutsorganets självständighet kommer den nya myndighe-

250

ten inte att bli mer slagkraftig än den nuvarande organisationen. Det kan	Prop. 2009/10:115
dessutom uppstå vissa problem när det gäller ansvarsförhållandena mel-
lan myndighetsledningen och det särskilda beslutsorganet i den typ av
konstruktion som föreslås. Göteborgs universitet, Svenska Journalistför-
bundet, SR, UR och TCO avstyrker förslaget att slå samman Radio- och
TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV eftersom gransk-
ningens oberoende och integritet äventyras om tillståndsgivning och
granskning samlas i en myndighet. Sveriges Television AB (SVT) anför
att de administrativa fördelar och besparingar som förslaget innehåller
generellt sett framstår som rimliga. SVT ifrågasätter dock om det står i
överensstämmelse med 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen att general-
direktören för den nya myndigheten ska få besluta i frågor om efter-
handsgranskning av programmaterial, även om det endast är fråga om
friande beslut. För att tydligt markera att allt beslutsfattande i gransk-
ningsärenden ska ske inom nämnden bör det enligt SVT övervägas om
inte friande beslut ska fattas som ordförandebeslut efter föredragning av
tjänsteman som i övrigt är föredragande i nämnden. Göteborgs universi-
tet och några ledamöter i Presstödsnämnden avstyrker av principiella skäl
förslaget att slå samman Presstödsnämnden med Radio- och TV-verket
och Granskningsnämnden för radio och TV. Detta med hänvisning till
risken för att tillstånds- och granskningskulturen på sikt kan påverka
synen på presstödets fördelning.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Behovet av en ny myndighetsorganisation
Utvecklingen på medieområdet går fort. Radio- och tv-utbudet har under
det senaste decenniet ökat kraftigt, både när det gäller nya kanaler och
plattformar för sändningar och medietjänster. Såväl nationellt som inom
Europeiska unionen och internationellt sker ett fortlöpande arbete för att
anpassa gällande regelverk till utvecklingen på medieområdet. Det inne-
bär att den eller de myndigheter, som på nationell nivå ansvarar för me-
diefrågor, måste ha en organisation som kan möta de krav och behov
förändringarna medför och som samtidigt möjliggör en effektiv och än-
damålsenlig förvaltning.
I princip alla myndigheter under regeringen har krav på sig att följa ut-
vecklingen inom sina respektive områden och att förse Regeringskansliet
med underlag m.m. I små organisationer är dock resurserna som regel
anpassade för att sköta den löpande handläggningen av ärenden. Möjlig-
heterna att följa branschutvecklingen liksom att utvärdera och utveckla
verksamheterna är därför starkt begränsade, såväl av budgetmässiga skäl
som på grund av att det inte alltid finns erforderlig kompetens att tillgå
inom myndigheten. Det är vidare svårt i en liten myndighet att inom
ramen för befintlig verksamhet finna utrymme för nya uppgifter som
tillkommer på grund av lagstiftning eller särskilda uppdrag. Flera små
myndigheter innebär också ett visst mått av dubbelarbete beträffande
administrativa funktioner som t.ex. ekonomi och personal.
En större och mer samlad medieorganisation skulle medföra en stärkt
och breddad kompetens jämfört med dagens situation. Vidare kan över-
lappningen av vissa administrativa funktioner på så sätt minska, vilket	251

skulle frigöra resurser för kärnverksamheterna och skapa förutsättningar för en mer effektiv och ändamålsenlig användning av statens medel. För aktörerna på medieområdet underlättas myndighetskontakterna om en och samma myndighet har hand om samtliga frågor för såväl radio som tv. En större myndighet torde också öka myndighetens tyngd och infly- tande i t.ex. internationella sammanhang. Det finns således enligt reger- ingens bedömning flera skäl för att avveckla Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV och i stället låta en nybildad myndighet ta över myndigheternas verksamheter.

En ny myndighet för radio och tv

I det utredningsförslag som föregick bildandet av Granskningsnämnden för radio och TV respektive Radio- och TV-verket föreslogs en samman- hållen mediemyndighet vid namn Radio- och TV-myndigheten (SOU 1992:36). Enligt förslaget skulle det inom myndigheten finnas en särskild nämnd med uppgift att avgöra ärenden om efterhandsgranskning och kontroll. För all annan verksamhet, inklusive den föreslagna nämndens administration, skulle Radio- och TV-myndigheten ansvara. Ett flertal remissinstanser var dock kritiska till förslaget om att den granskande nämnden skulle ingå i den tilltänkta Radio- och TV-myndigheten. Under åberopande av i första hand programföretagens rättssäkerhet och gransk- ningsverksamhetens integritet framhöll remissinstanserna att uppgifterna i stället borde fördelas mellan två myndigheter. Regeringen beaktade dessa synpunkter och föreslog i propositionen att granskningsfunktionen skulle läggas i en myndighet och tillståndsgivningen i en annan (prop. 1993/94:160 s. 35). Riksdagen antog förslaget (bet. 1993/94:KU 37, rskr. 1993/94:276).

Enligt 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen får i lag föreskrivas att en nämnd, vars sammansättning är bestämd i lag och vars ordförande är eller har varit ordinarie domare, ska granska om radioprogram som nå- gon har sänt på annat sätt än genom tråd står i överensstämmelse med de föreskrifter eller andra villkor som gäller för sändningarna. En sådan nämnd får endast uttala sin mening och förelägga den sändande att följa föreskrifterna eller villkoren. I lagen får föreskrivas att ett föreläggande av nämnden får förenas med vite. Enligt yttrandefrihetsgrundlagens ter- minologi inbegriper ordet radioprogram även tv.

Sådana bestämmelser som avses i 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen har tagits in i den nu gällande radio- och TV-lagen. Där finns även be- stämmelser om nämndens sammansättning och beslutförhet. I radio- och TV-lagen sägs således att nämnden ska bestå av en ordförande och sex andra ledamöter. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare. Nämnden är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordfö- randen eller en vice ordförande. Vidare sägs i den nu gällande radio- och TV-lagen att regeringen får föreskriva att en tjänsteman ska ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar, dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av radio- och TV-lagen eller de vill- kor som gäller för sändningarna.

Prop. 2009/10:115

252

Genom förordningen (2007:1183) med instruktion för Gransknings- nämnden för radio och TV har regeringen föreskrivit i vilken utsträck- ning en tjänsteman har rätt att fatta beslut på nämndens vägnar. Ärenden som uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får avgöras av ordföranden eller vice ordföranden liksom av myndighetens direktör. Direktören får dock inte fatta beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av radio- och TV-lagen eller de villkor som gäller för sändningarna. Ärenden som får avgöras av direktören får även avgöras av dennes ställföreträdare i den utsträckning som direktören beslutar. Således är det endast nämnden, eller dess ordförande alternativt vice ordförande om ärendet uppenbart inte är av större vikt eller principiell betydelse, som kan fatta fällande beslut i granskningsärenden. Direktören eller annan tjänsteman vid Granskningsnämnden för radio och TV får inte fatta beslut som innefattar kritik eller sanktioner av något slag.

När Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV inrättades 1994 var antalet aktörer på mediearenan få. I dag är antalet aktörer betydligt fler och medier konsumeras på en mängd olika sätt och plattformar. Varje enskilt sändningstillstånd har därmed inte längre lika stor betydelse som det hade under 1990-talet. Skälen för att en myndig- het ska ansvara för tillståndsgivningen och en annan för efterhands- granskningen av sända program är därför enligt regeringens mening inte längre lika starka som när de två myndigheterna inrättades. I stället inne- bär medieutvecklingen att det föreligger omfattande fördelar med att slå samman de två myndigheterna.

För att upprätthålla kraven enligt yttrandefrihetsgrundlagen är det helt nödvändigt att den särskilt sammansatta granskningsnämnden behålls och att den har kvar sin uppgift att granska innehållet i sända program, i såväl radio som tv. Nämnden kommer enligt regeringens förslag att utgö- ra ett särskilt beslutsorgan inom den nybildade Myndigheten för radio och tv. Det kan konstateras att nämnden redan i dag fungerar som ett särskilt beslutsorgan inom myndigheten Granskningsnämnden för radio och TV. Att det därvid skulle råda någon oklarhet vad gäller nämndens respektive myndighetens uppgifter har inte framkommit. Regeringen anser därför, i motsats till vad Statskontoret anfört, att det inte föreligger någon risk för att den föreslagna konstruktionen kommer att skapa oklara ansvarsförhållanden.

Lagrådet har anfört följande. Vad som kan inrättas med stöd av 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen är en granskningsnämnd med de uppgifter som anges i denna paragraf. Nämnden har hittills fungerat som en själv- ständig myndighet och beslutat i eget namn. Förslaget är att nämnden såsom ett beslutsorgan ska ingå som en del av en ny myndighet. Frågan är om denna konstruktion inte rentav föranleder att nämnden i fortsätt- ningen bör meddela sina beslut i namn av Myndigheten för radio och tv. En sådan effekt av nämndens inordnande i den nya planerade myndighe- ten är dock knappast i överensstämmelse med föreskrifterna i 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen.

Regeringen anser att det inte av ordalydelsen i 7 kap. 4 § yttrandefri- hetsgrundlagen framgår att den särskilda nämnden måste vara en själv- ständig myndighet. I motiven till bestämmelsen (prop. 1990/91:64 s. 130) anges att den avser att ge grundlagsförankring åt dåvarande Radio- nämndens efterhandsgranskning av radioprogram. Granskningsnämnden

Prop. 2009/10:115

253

för radio och TV har övertagit Radionämndens granskningsuppgifter (prop. 1993/94:160 s. 41). Uppdelningen mellan myndigheten och nämn- den har varit att myndigheten som sådan haft ansvar för vissa över- gripande ärenden medan det särskilda beslutsorganet vid myndigheten, själva nämnden, har beslutat i granskningsärenden. Den särskilda nämn- den har ingått som en del av myndigheten Granskningsnämnden för radio och TV. Nämnden och myndigheten har hittills haft samma namn och organisationsformen har därför inte varit uppenbar. Myndighetens orga- nisation har dock tydliggjorts i förordningen (2007:1183) med instruk- tion för Granskningsnämnden för radio och TV (4 §). Regeringens be- dömning är därför att granskningsnämndens inordnande som ett särskilt beslutsorgan inom den nya myndigheten är förenligt med 7 kap. 4 § ytt- randefrihetsgrundlagen. Nämnden kommer att utgöra ett självständigt beslutsorgan inom myndigheten och som sådant kunna fatta sina beslut i eget namn. Sammanfattningsvis anser regeringen att det bakomliggande syftet med 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen att garantera en kvalifice- rad och rättssäker efterhandsgranskning av radio- och tv-program även framgent kommer att upprätthållas genom bibehållandet av den särskilda granskningsnämnden vid den nya myndigheten.

Liksom i dag ska ordförande och övriga ledamöter i granskningsnämn- den utses av regeringen för bestämd tid. Ledamöterna ska fatta beslut i granskningsärenden. Dessutom bör uppgiften att bedöma om SVT, SR och UR har uppfyllt sina uppdrag samt att avge vissa remissyttranden med anknytning till granskningsverksamheten även fortsättningsvis ligga på nämnden. Nämndens ordförande och vice ordförande ska vara eller ha varit ordinarie domare. Enligt regeringens bedömning är granskningen därigenom skild från myndighetens övriga uppgifter på ett sådant sätt att dess oberoende inte kan ifrågasättas.

I departementspromemorian har inte föreslagits någon ändring vad av- ser den nu gällande möjligheten att delegera beslutanderätt i gransk- ningsärenden till en tjänsteman. SVT och UR har dock föreslagit att det, för att tydligt markera att allt beslutsfattande i granskningsärenden ska ske inom nämnden, bör övervägas om inte friande beslut ska fattas som ordförandebeslut efter föredragning av en tjänsteman som i övrigt är föredragande i nämnden.

Lagrådet har anfört att förslaget att nämnden ska kunna delegera be- slutanderätt till tjänstemän vid den nya myndigheten, såsom ställföreträ- dare för generaldirektören eller verksjurister, inte kan anses vara i över- ensstämmelse med 7 kap. 4 § yttrandefrihetsgrundlagen. Detta eftersom personer som inte är formellt knutna till nämnden skulle kunna få rätt att fullgöra dess granskningsuppgifter.

Regeringen konstaterar att bestämmelsen om att regeringen får före- skriva om delegering till en tjänsteman att fatta beslut på nämndens väg- nar nu finns i radio- och TV-lagen (9 kap. 3 §). Redan enligt nuvarande ordning kan alltså personer som inte är formellt knutna till själva nämn- den få rätt att fullgöra vissa granskningsuppgifter. Att låta nämnden fatta alla beslut i granskningsärenden, även de friande besluten, skulle emel- lertid göra den föreslagna organisationsförändringen tydligare när det gäller ansvarsfördelning och beslutsvägar. Nämndens oberoende och ställning i förhållande till myndigheten skulle också stärkas och skillna- den mellan granskning och tillståndsgivning bli än tydligare.

Prop. 2009/10:115

254

Regeringen föreslår därför att möjligheten att delegera beslutanderätt Prop. 2009/10:115 till en tjänsteman vid den nya myndigheten inte ges någon motsvarighet i

den nya lagen.

Mot bakgrund av det ovanstående föreslår regeringen att Radio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV avvecklas. Be- dömningen är att myndigheternas verksamhet ska föras över till en ny myndighet som benämns Myndigheten för radio och tv.

Regeringen avser för närvarande inte att lämna några förslag som rör organisationsfrågorna för Presstödsnämnden.

14.3Verksamheten vid Taltidningsnämnden

Regeringens förslag: Taltidningsnämnden avvecklas som myndighet. Kostnaderna för genomförande av angivna organisationsförändringar ska rymmas inom myndighetens förvaltningsanslag.

Regeringens bedömning: Taltidningsnämndens verksamhet bör föras över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket.

Förslaget och bedömningen i promemorian Översyn av vissa me- diemyndigheter – en effektivare administration överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser tillstyrker eller har ingen invändning mot förslaget.

Taltidningsnämnden ser stora fördelar i att taltidnings- och talboks- verksamheten blir del av samma organisation för att ett utvecklings- och förändringsarbete ska kunna bedrivas. Talboks- och punktskriftsbibliote- ket tillstyrker förslaget, men framhåller vikten av att taltidningsnämnden som beslutsorgan inte kommer i konflikt med det ansvar och de befogen- heter som Talboks- och punktskriftsbibliotekets myndighetschef har.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Taltidningsnämnden har till uppgift att förbättra tillgången till innehållet i dagstidningar för de människor som har svårt att tillgodogöra sig skriven text. Ända sedan Taltidningsnämnden bildades har den varit knuten till Presstödsnämnden. Myndigheten är mycket liten och möjligheterna att utvärdera och utveck- la verksamheten är begränsade eftersom handläggningen av de löpande ärendena tar samtliga befintliga personalresurser i anspråk. Utöver att Presstödsnämnden utför kansligöromålen åt Taltidningsnämnden består kopplingen mellan Taltidningsnämnden och Presstödsnämnden i att båda myndigheterna arbetar med dagspress. Med tidens gång och med hänsyn till den teknikutveckling som skett på området har Taltidningsnämnden emellertid kommit att få sin starkaste anknytning till Talboks- och punkt- skriftsbiblioteket. Den sist nämnda myndigheten har ca 80 anställda och är belägen i Stockholm. De två myndigheterna riktar sig till samma mål- grupper, dvs. personer som på grund av någon form av läshinder har behov av särskilt tillgängliggjorda medier i form av litteratur och dags- tidningar.

Taltidningsnämnden och Talboks- och punktskriftsbiblioteket har i en gemensam rapport den 31 oktober 2008 (Samverkan för ökad tillgänglig- het. Framtida inriktning för produktion, distribution och konsumtion av

255

taltidningar och talböcker, Taltidningsnämndens diarienummer 006/08) Prop. 2009/10:115 bl.a. anfört att de avser att etablera ett närmare samråd i alla viktigare

frågor som rör kontakter med människor som har olika former av läshin- der samt myndigheter och övriga aktörer på området. Andra områden där myndigheterna avser att etablera ett närmare samråd är teknisk utveck- ling inom produktion, distribution och konsumtion av anpassad ljudbase- rad information samt information och marknadsföring. Bland annat före- slås att en övergång påbörjas från dagens distribution via post och radio- sändningar till internetbaserad distribution av talböcker och taltidningar.

Eftersom Taltidningsnämnden och Talboks- och punktskriftsbiblioteket riktar sig till samma målgrupper för att tillgodose deras särskilda behov framstår det som allt väsentligare med en långtgående samverkan dem emellan om bl.a. taltidningsverksamheten ska kunna utvecklas. Reger- ingen föreslår därför att Taltidningsnämnden avvecklas som myndighet. Vidare bör verksamheten vid Taltidningsnämnden föras över till Tal- boks- och punktskriftsbiblioteket.

Det är en fördel om ärenden rörande taltidningar kan avgöras av leda- möter med särskild erfarenhet och kompetens på området. Den särskilt sammansatta taltidningsnämnden bör därför behållas, men få formen av ett särskilt beslutsorgan vid Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Avsik- ten är att nämndens ordförande även fortsättningsvis ska vara eller ha varit ordinarie domare. Samtliga ledamöter ska liksom i dag utses av regeringen för begränsad tid.

14.4Tillsynsansvar

14.4.1Gränsdragningen mellan Myndigheten för radio och tv och granskningsnämnden för radio och tv

Regeringens förslag: Myndigheten för radio och tv övervakar efterlev- naden av krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning när beslutet har meddelats av myndigheten. Efterlevnaden av sådana krav övervakas av granskningsnämnden för radio och tv om beslutet har med- delats av regeringen.

Regeringens bedömning: Myndigheten för radio och tv tar över Radio och TV-verkets uppgifter och Granskningsnämnden för radio och TV:s kansliuppgifter.

Förslaget och bedömningen i promemorian Översyn av vissa me-
diemyndigheter – en effektivare administration överensstämmer i
huvudsak med regeringens.
Remissinstanserna: Radio- och TV-verket anser att tillsynen över be-
slut som har meddelas med stöd av 5 kap. 12 § radio- och TV-lagen, dvs.
beslut om textning m.m. för att tillgängliggöra program för personer med
funktionsnedsättning, ska delas på så sätt att granskningsnämnden ska ha
tillsyn över de föreskrifter som gäller för SVT, UR och SR medan den
nya myndigheten ska utöva tillsyn över de andra aktörerna. Gransk-
ningsnämnden för radio och TV har påpekat att det i den föreslagna lag-
texten behöver anges att den nya myndigheten, ,liksom i dag kommer att,
vid sidan av granskningsnämnden, övervaka genom granskning i efter-	256
	256

hand om sända program står i överensstämmelse med radio- och tv-lagen och de programrelaterade villkor som kan gälla för sändningarna.

Skälen för regeringens förslag och bedömning: Tillsynen över att programregler och liknande efterlevs är i den nu gällande radio- och TV- lagen uppdelad mellan Radio- och TV-verket, Granskningsnämnden för radio och TV, Justitiekanslern och Konsumentombudsmannen. Några ändringar bör inte göras vad gäller Justitiekanslerns och Konsumentom- budsmannens tillsynsuppgifter.

Utgångspunkten är att granskningsnämnden för radio och tv även fort- sättningsvis ska ha hand om tillsynen över innehållet i sändningar. Till följd av att bestämmelser om beställ-tv införs i den nya radio- och tv- lagen utvidgas dock nämndens tillsynsansvar till att även avse beställ- tjänster. Nämnden ska således övervaka att beställ-tv följer bestämmelser om bl.a. sändningsbeteckning, annonssignatur, sponsring, barnreklam, nyhetspersoner i annonser, produktplacering och otillbörligt gynnande. Om nämnden bedömer att en beställtjänst som innehåller program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller att porno- grafiska bilder tillhandahålls på ett sådant sätt att det finns en betydande risk att barn kan se programmen, ska nämnden anmäla detta till Justitie- kanslern. Nämnden ska dessutom övervaka att den som tillhandahåller beställ-tv följer vissa allmänna krav på innehållet.

Myndigheten för radio och tv ska utöva övrig tillsyn som inte faller under Justitiekanslerns, Konsumentombudsmannens eller gransknings- nämndens ansvar.

Den tillsyn som Granskningsnämnden för radio och TV utövar i dag sker dels av kansliet, dels av själva nämnden. Eftersom myndigheten föreslås upphöra bör samtliga tillsynsuppgifter som kansliet har hand om i stället utföras av Myndigheten för radio och tv. Därmed kommer själva nämnden i princip bara att ha hand om granskningen av programinnehåll. Nämnden bör dock även fortsättningsvis ha uppgiften att bedöma om SVT, SR och UR har uppfyllt sina uppdrag. Vad gäller möjligheterna att utfärda förelägganden samt att förena dessa med viten ska liksom i dag förelägganden som är en följd av utförd granskning endast få utfärdas av granskningsnämnden medan övriga förelägganden ska utfärdas av Myn- digheten för radio och tv.

En ny bestämmelse om tillgänglighet för personer med funktionsned- sättning har föreslagits (se avsnitt 6.8). Tillsynsansvaret bör, i likhet med vad Granskningsnämnden för radio och TV har gjort gällande, delas mellan nämnden och den nya myndigheten. Myndigheten för radio och tv bör övervaka efterlevnaden av bestämmelsen när beslutet har meddelats av myndigheten och granskningsnämnden i övriga fall, dvs. när regering- en har meddelat beslutet.

14.4.2Upplysningsskyldighet för den särskilda avgiften

Regeringens förslag: På begäran av Myndigheten för radio och tv ska den som bedriver verksamhet enligt radio- och tv-lagen lämna de upp- lysningar som behövs för att myndighetens granskningsnämnd för radio och tv ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften. Den som

Prop. 2009/10:115

257

vägrar att fullgöra sin upplysningsskyldighet kan föreläggas att göra det. Föreläggandet ska kunna förenas med vite.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio och TV tillstyrker förslaget. SR och UR motsätter sig förslaget och menar att det är tillräck- ligt med den allmänna bestämmelsen om skyldighet att till bl.a. Gransk- ningsnämnden för radio och TV lämna de upplysningar och handlingar som behövs för att verksamheten ska kunna kontrolleras. TV4 motsätter sig förslaget eftersom det innebär att bolaget i strid med den avtalssekre- tess som råder mellan bolaget och dess kunder skulle kunna bli tvingat att lämna ut hemlig information.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 10 kap. 5 § radio- och TV- lagen kan den som överträder vissa bestämmelser i radio- och TV-lagen eller villkor i sändningstillstånd påföras en särskild avgift. Det gäller framför allt överträdelser av bestämmelser om reklam, annonser, spons- ring och otillbörligt gynnande. Enligt bestämmelsen prövar Länsrätten i Stockholms län frågan om avgift på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV. I sin ansökan om att påföra avgift framställer Gransk- ningsnämnden ett yrkande om avgiftens storlek. När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövningen av frågan om avgift ska påföras samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha fått med anledning av överträdelsen. Denna bestämmelse ska gälla även fortsättningsvis.

Till skillnad mot SR och UR anser regeringen att en begäran från nämnden om att erhålla underlag för att kunna fastställa den sändandes intäkter inte kan sägas ske i syfte att kontrollera om sändningsverksam- heten har bedrivits i enlighet med gällande bestämmelser. Därmed har nämnden inga möjligheter att med stöd av nuvarande bestämmelser i radio- och TV-lagen förelägga den sändande att vid vite lämna de upp- lysningar som behövs för att göra en väl avvägd beräkning av den avgift som yrkas. Enligt regeringens mening är detta en brist, eftersom det för- hindrar nämndens möjligheter att utöva en effektiv tillsyn.

TV4 har invänt att en bestämmelse om upplysningsskyldighet skulle medföra att bolaget tvingas lämna ut bl.a. känslig information om förhål- landet mellan bolaget och dess kunder. De uppgifter granskningsnämn- den på så sätt erhåller omfattas emellertid av sekretess hos nämnden enligt 30 kap. 23 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641) och punkt 101 i bilagan till förordningen. Bestämmelsen i sekretssförordningen kommer att ändras så att den blir tillämplig på den nya myndigheten Myndigheten för radio och tv. Om uppgifterna lämnas vidare till domstol omfattas de av 36 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen, som innebär att sekre- tess gäller även hos domstolen för uppgift om bl.a. enskilds affärs- och driftsförhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör lider avse- värd skada om uppgiften röjs. Det finns därmed ett tillfredsställande sekretesskydd för företagens affärshemligheter hos granskningsnämnden och hos domstol.

Regeringen föreslår därför att en möjlighet införs för Myndigheten för radio och tv att av den som bedriver verksamhet enligt radio- och tv-

Prop. 2009/10:115

258

lagen begära in de upplysningar som krävs för att myndighetens gransk- Prop. 2009/10:115 ningsnämnd ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften. Det

föreslås även en möjlighet att vitesförelägga den som vägrar att fullgöra sin upplysningsskyldighet.

14.4.3Omedelbar verkställighet av beslut

Regeringens förslag: Beslut av Myndigheten för radio och tv om till- stånd att sända tv, sökbar text-tv och närradio, fördelning av sändningstid i närradio, förordnande av lokal kabelsändarorganisation samt ändring och återkallelse av sändningstillstånd ska gälla omedelbart om inte något annat bestäms.

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.

Remissinstanserna: Radio- och TV-verket tillstyrker förslaget. Sveri- ges Television AB och Sveriges Utbildningsradio AB tillstyrker förslaget och framhåller att principen främjar den flexibilitet och effektivitet i nyttjande av tillgängligt frekvensutrymme som måste eftersträvas.

Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 kap. 1 § radio- och TV- lagen gäller beslut som fattas av Radio- och TV-verket om tillstånd att sända tv-program och närradio, återkallelse av sådant tillstånd och för- delning av sändningstid i närradio omedelbart, även om det överklagas. Detsamma gäller återkallelse av förordnande av lokalt kabelsändarföre- tag (13 kap. 2 § radio- och TV-lagen).

Reglerna om omedelbar verkställighet kan dock i vissa fall leda till mindre önskvärda eller t.o.m. orimliga konsekvenser, framför allt när det gäller beslut om återkallelse av sändningstillstånd och förordnande av lokalt kabelsändarföretag. Ett återkallelsebeslut innebär i nuläget alltid att sändningarna måste upphöra omedelbart, även om det överklagas. I vissa fall bör det inte leda till några problem, t.ex. när grunden för åter- kallelsen är att tillståndshavaren inte bedriver några sändningar. När återkallelsen emellertid har skett på annan grund och tillståndshavaren vill fortsätta att bedriva sändningar samt överklagar beslutet, är det rim- ligt att denne får fortsätta sändningsverksamheten under den tid som frågan prövas i domstol. I en situation då ett tillstånd eller ett förordnan- de har återkallats och beslutet gäller omedelbart, kan tillståndsmyndighe- ten i praktiken inte heller utlysa eller fördela utrymmet på nytt förrän frågan är slutligt avgjord.

Regeringen anser därför att det ska införas en möjlighet för Myndighe- ten för radio och tv att kunna bestämma att beslutet inte ska gälla ome- delbart.

259

Genomförandefrågor

Prop. 2009/10:115

15.1En ny radio- och tv-lag

Regeringens förslag: Den nuvarande radio- och TV-lagen (1996:844) ska ersättas av en ny radio- och tv-lag. Den nya lagen görs mer över- skådlig bl.a. genom att lagen förses med en innehållsförteckning, grundläggande begrepp definieras och kapitlen förses med underrubri- ker. Ändringar i följande lagar ska göras med anledning av att lagarna hänvisar till bestämmelser i radio- och tv-lagen; förfogandelagen (1978:262), lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i all- mänhetens tjänst, lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihets- förordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område, tobakslagen (1993:581), lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument, lotteri- lagen (1994:1000), lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer, tullagen (2000:1281), lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, mark- nadsföringslagen (2008:486) och alkohollagen (2010:000).

AV-utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen remissinstans har invänt mot förslaget.

Skälen för regeringens förslag: Radio- och TV-lagen (1996:844) trädde i kraft den 1 december 1996. Sedan dess har ett stort antal änd- ringar skett av lagen. Detta har minskat lagens överskådlighet. Utred- ningen har haft till uppgift att göra en allmän översyn av lagen och att förenkla regelverket. Till detta kommer att det nu föreslås relativt omfat- tande materiella ändringar. Sammantaget innebär det att den nuvarande lagen bör upphävas och ersättas av en ny lag.

Den föreslagna lagen har en tydligare struktur än den nuvarande. Den innehåller en innehållsförteckning i början av lagen för att öka överskåd- ligheten. Kapitlen förses med underrubriker för att läsaren snabbt ska kunna orientera sig i varje enskilt kapitel och lagen bör därmed bli mer lättillgänglig.

I den mån det inte föreslås ändringar av lagen har de gällande reglerna i radio- och TV-lagen förts över till den nya lagen. I vissa fall har be- stämmelserna ändrats språkligt, men inte i sak.

Den nya lagen medför att ändringar måste göras i vissa andra lagar i vilka det hänvisas till bestämmelser i radio- och tv-lagen.

15.2Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser

Regeringens förslag: Den nya lagen ska träda i kraft den 1 augusti 2010. Genom den nya lagen upphävs radio- och TV-lagen (1996:844) och lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions om- råde. Vidare ska ändringarna i förfogandelagen (1978:262), lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst, lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande- frihetsgrundlagens område, tobakslagen (1993:581), lagen (1993:1392)

om pliktexemplar av dokument, lotterilagen (1994:1000), lagen

260

(2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och Prop. 2009/10:115 konsumentorganisationer, tullagen (2000:1281), lagen (2003:389) om

elektronisk kommunikation, marknadsföringslagen (2008:486) och alko- hollagen (2010:000) träda i kraft den 1 augusti 2010.

Tillstånd som meddelats med stöd av radio- och TV-lagen ska gälla även fortsättningsvis.

Den som redan har tillstånd att sända tv när den nya lagen träder i kraft ska ha rätt att också sända sökbar text-tv i rimlig omfattning så länge tillståndet gäller.

Lagens bestämmelser om produktplacering ska bara gälla program som har producerats efter lagens ikraftträdande.

Den som vid lagens ikraftträdande har ett sändningstillstånd som har förlängts enligt lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmelser om till- stånd att sända lokalradio har rätt att utan särskild ansökan få fortsätta bedriva sändningar i åtta år inom det sändningsområde som tillståndet avser. För ett sådant tillstånd gäller endast villkor enligt den föreslagna 13 kap. 9 § första stycket.

Den som sänder kommersiell radio och omfattas av ovan nämnda övergångsbestämmelse ska betala avgift enligt nu gällande bestämmel- ser.

De studentsammanslutningar som i dag har tillstånd att sända närradio ska kunna fortsätta att sända enligt beviljade tillstånd.

Regeringens bedömning: Myndigheten för radio och tv inrättas den 1 augusti 2010. Vid samma tidpunkt förs Taltidningsnämndens verksamhet över till Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Regeringen avser att ge uppdrag för att genomföra organisationsförändringarna.

Skälen för regeringens förslag

Ikraftträdande

Regeringen föreslår att den nya radio- och tv-lagen samt de ändringar i andra lagar som krävs med anledning av den nya lagen träder i kraft den 1 augusti 2010.

Enligt artikel 3 i AV-direktivet ska medlemsstaterna sätta i kraft de be- stämmelser i lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa direktivet senast den 19 december 2009. Ett ikraftträdande den 1 augusti 2010 innebär således en försening när det gäller Sveriges fördragsenliga skyldigheter att genomföra AV-direktivets bestämmelser.

Övergångsbestämmelser

Redan meddelade tillstånd att sända tv och radio gäller även fortsätt- ningsvis

Tillstånd att sända radio och tv som meddelats med stöd av radio- och TV-lagen (1996:844) ska gälla även fortsättningsvis.

261

Sändningstillstånd och sökbar text-tv	Prop. 2009/10:115
Enligt nu gällande regler krävs det inte tillstånd att sända sökbar text-tv.
Vi har i det föregående (avsnitt 11.2) föreslagit att det ska krävas tillstånd
att sända sökbar text-tv inom de tillståndspliktiga frekvensbanden. De
sändningstillstånd för tv som nu gäller och som Radio- och TV-verket
har meddelat innehåller ingen uttalad rätt att sända sökbar text-tv. Där-
emot anges i tillstånden att de innefattar en rätt att sända programrelate-
rade tilläggstjänster i rimlig omfattning. Eftersom det inte krävs tillstånd
att sända sökbar text-tv får de beslut som sålunda meddelats under dessa
förutsättningar anses avse andra programrelaterade tilläggstjänster än
sökbar text-tv.
Den nya lagen bör inte leda till att de som i dag sänder sökbar text-tv
måste upphöra med det när lagen träder i kraft. Det finns ett utrymme
som i dag används för sådana sändningar, även om de inte är tillstånds-
pliktiga. Programföretag som har tillstånd att sända tv bör därför ha rätt
att under tillståndstiden och fram till dess att tillståndet löper ut också
sända sökbar text-tv i rimlig omfattning. En övergångsbestämmelse med
denna innebörd bör därför tas in i den nya lagen.
Produktplacering
Enligt artikel 3g.4 i AV-direktivet ska direktivets bestämmelser om pro-
duktplacering bara gälla program som har producerats efter den 19 de-
cember 2009. En motsvarande övergångsbestämmelse, med innebörden
att bestämmelserna i 6 kap. tillämpas på tillhandahållande av program
som har producerats efter den 1 augusti 2010, bör därför införas i den
föreslagna nya lagen.
Tillstånd att sända kommersiell radio
Vad gäller analoga tillstånd har samtliga befintliga tillståndshavare fått
sina tillstånd förlängda t.o.m. den 31 december 2010 med stöd av lagen
(2008:418) med tillfälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio.
Det är lämpligt att samtliga föreslagna lagändringar träder i kraft den 1
augusti 2010. Som har beskrivits i avsnitt 12.3.3 föreslås särskilda över-
gångsregler gälla för de tillståndshavare som vid ikraftträdandet av lagen
har tillstånd vilka har förlängts enligt lagen med tillfälliga bestämmelser
om tillstånd att sända lokalradio. De särskilda övergångsreglerna ska
gälla under åtta år, dvs. till augusti 2018. De flesta tillståndshavare be-
döms komma att använda sig av rätten till fortsatta sändningar. I prakti-
ken kommer därmed de nya reglerna om tillstånd för analoga sändningar
att tillämpas först fr.o.m. den 1 augusti 2018. Om ett tillstånd återlämnas
under övergångsperioden ska meddelas sändningsutrymmet utlysas och
tillstånd fördelas enligt reglerna om slutet anbudsförfarande i den nya
radio- och tv-lagen.
Ett tillstånd som har förlängts enligt lagen med tillfälliga bestämmelser
om tillstånd att sända lokalradio och som efter tillståndsmyndighetens
medgivande överlåts under övergångsperioden ska hos den nye till-
ståndshavaren gälla till utgången av denna period.	262
	262

Tillstånd att sända närradio	Prop. 2009/10:115
I avsnitt 13.2.4 har en förändring av tillståndshavarkretsen föreslagits
med anledning av avskaffandet av det s.k. kårobligatoriet. Obligatoriska
studentsammanslutningar kommer inte att finnas efter den 1 juli 2010
och kan följaktligen inte finnas som subjekt som kan få närradiotillstånd.
Det finns i dag sju obligatoriska sammanslutningar av studerande vid
universitet och högskolor som har tillstånd att sända närradio. Tillstånden
är meddelade med stöd av närradiolagen (1982:459), upphävd genom
SFS 1996:844, och gäller tills vidare. De studentsammanslutningar som i
dagsläget har tillstånd att sända närradio bör kunna fortsätta att sända
enligt beviljade tillstånd. Närradions riksorganisation har i sitt remissytt-
rande ansett att en övergångsregel ska införas som innebär att de sju
studentsammanslutningar som i dagsläget har tillstånd att sända närradio
tills vidare får tillstånd som begränsas till viss tid och att övergångstiden
kan bestämmas till ett år. Regeringen anser att en sådan regel skulle in-
nebära att föreningarnas tillstånd återkallas, vilket inte är önskvärt. En
bestämmelse med denna innebörd bör därför inte införas. Radio- och TV-
verket har ansett att möjligheten för de obligatoriska föreningar som i dag
har tillstånd att sända närradio att behålla sina tillstånd bör villkoras på så
sätt att sammanslutningarna endast får behålla tillstånden om de inte
ändrar sina stadgar vad gäller syfte och mål i sådan omfattning att de inte
längre kan anses vara samma juridiska person. Regeringens bedömning
är att det får anses följa av allmänna rättsprinciper att ett tillstånd upphör
om det subjekt som innehar tillståndet inte längre är samma juridiska
person. Det föreligger då inte längre förutsättningar för beviljat tillstånd.
Tillstånden behöver därför inte villkoras på det sätt som Radio- och TV-
verket föreslagit.
Sammanfattningsvis anser regeringen att en bestämmelse som anger att
sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor som har
fått tillstånd att sända närradio enligt äldre föreskrifter ska anses ha fått
sitt tillstånd med stöd av bestämmelsen i den nu föreslagna radio- och tv-
lagen bör införas. Tillstånden ska inte vara begränsade till en viss tid.
Skälen för regeringens bedömning
Ny myndighetsorganisation
Regeringen avser att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att förbe-
reda och genomföra bildandet av den nya myndigheten Myndigheten för
radio och tv. På motsvarande sätt bör ett uppdrag ges för avveckling av
berörda myndigheter. Talboks- och punktskriftsbiblioteket ges i uppdrag
att inordna Taltidningsnämnden i sin verksamhet. Uppdragen kommer att
ges med förbehåll för riksdagens godkännande i erforderliga delar.
Som anges ovan föreslår regeringen att den nya radio- och tv-lagen ska
träda i kraft den 1 augusti 2010. Vid samma tidpunkt bör således även
den sammanhållna radio- och tv-myndigheten inrättas och Taltidnings-
nämndens verksamhet föras över till Talboks- och punktskriftsbibliote-
ket.
	263

Konsekvensanalys

Prop. 2009/10:115

16.1Ekonomiska konsekvenser för staten

16.1.1Den nya myndigheten på medieområdet

Regeringens bedömning: Organisationsförändringarna förväntas medföra samordningsvinster, framför allt vad gäller myndigheternas administrativa funktioner. Det bör i sin tur frigöra resurser för kärn- verksamheterna, vilket innebär en mer ändamålsenlig användning av statens medel.

Bedömningen i promemorian Översyn av vissa mediemyndigheter

– en effektivare administration överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Statskontoret anser att det inte är troligt att de

administrativa besparingarna blir särskilt stora samt att eventuella admi- nistrativa vinster kan uppnås utan en sammanslagning genom att myn- digheterna samverkar. Ekonomistyrningsverket tillstyrker de föreslagna organisationsförändringarna och anser att dessa bör öka förutsättningarna för att uppnå en större flexibilitet och effektivitet inom kärnverksamheten samt minska kostnaderna för administration och lokaler. Radio- och TV- verket delar bedömningen att organisationsförändringarna medför sam- ordningsvinster på det administrativa området och att sammanslagningen frigör administrativa resurser som kan läggas på att utveckla kärnverk- samheten.

Skälen för regeringens bedömning: Nu lämnade förslag till organisa- tionsförändringar syftar till att skapa en mer effektiv och ändamålsenlig myndighetsstruktur på medieområdet. Den nya organisationsformen förväntas medföra samordningsvinster, framför allt vad gäller de admi- nistrativa funktionerna. Det torde i sin tur frigöra resurser för kärnverk- samheterna, vilket innebär en mer ändamålsenlig användning av statens medel. Vilka konsekvenser som förändringen får för personalen kan regeringen inte för närvarande överblicka.

16.1.2Nya uppgifter för den nya myndigheten

Regeringens bedömning: Myndigheten för radio och tv kommer att få nya uppgifter utöver dem som tidigare låg på Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket. Det resursbehov som därmed uppstår bör kunna tillgodoses genom de samordningsvinster som uppkommer med anledning av organisationsförändringarna. Även kostnader som följer av omorganisationen bör kunna hanteras inom befintliga ramar.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Granskningsnämnden för radio och TV och Ra-
dio- och TV-verket framför att de nya reglerna kommer att medföra ett
ökat behov av resurser för att klara även de nya uppgifterna.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag till ny radio-
och tv-lag innebär att den sammanslagna myndigheten kommer att få nya	264
	264

arbetsuppgifter jämfört med Radio- och TV-verkets och Gransknings- Prop. 2009/10:115 nämnden för radio och TV:s nuvarande uppgifter. Det gäller bl.a. försla-

get om tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning där myndig- heten föreslås få beslutsrätt. Förslagen innebär vidare att de frekvensom- råden som kräver tillstånd kommer att minska, samtidigt som en till- ståndsplikt införs för att sända sökbar text-tv inom de tillståndspliktiga frekvensbanden.

Utöver det som sagts innebär förslagen att de som sänder radio och tv som inte kräver tillstånd i vissa fall ska anmäla en utgivare till myndighe- ten, och den som tillhandahåller beställ-tv ska också anmäla sig för regi- strering.

En ytterligare förändring är att myndigheten vid anmälan om registre- ring av dem som sänder tv-program, sökbar text-tv och beställ-tv ska pröva om verksamheten omfattas av lagen. Genomförandet av AV- direktivet innebär att myndighetens tillsynsområde kommer att utökas till att också omfatta beställ-tv.

Förslagen innebär vidare att sökbar text-tv blir tillståndspliktig och kommer att omfattas av de allmänna krav som ställs på programföreta- gen. Det kommer också att vara möjligt att förena tillstånden med villkor. Det innebär ett utvidgat uppgiftsområde för myndigheten.

En ny uppgift blir också tillsynen över de beslut som kommer att med- delas när det gäller att göra programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Även förslagen med anledning av samarbetsregeln i artikel 3.2 AV-direktivet medför nya uppgifter. Tillsynsområdet utökas också genom att nya annonstekniker kommer att tillåtas i tv liksom nya regler om produktplacering och sponsring.

Den nya lagstiftningen för med sig ett ökat arbete och högre kostnader för informationsinsatser och kompetensförsörjning. Till det kommer en möjlig och även trolig ökning av ärendemängden och därmed arbetsbör- dan, över vilken myndigheten i allmänhet inte själv kan styra.

Det finansieringsbehov som uppstår får tillgodoses genom effektivise- ringar och därmed besparingar. Sådana effektiviseringar och besparingar bör kunna ske genom de föreslagna organisationsförändringarna.

16.1.3Anställningsavtal och andra civilrättsliga avtal

Regeringens bedömning: Den verksamhet som förs över till den samlade myndigheten från Radio- och TV-verket och Gransknings- nämnden för radio och TV bevarar sin identitet vid övergången. Det- samma gäller för överföringen av Taltidningsnämndens verksamhet till Talboks- och punktskriftsbiblioteket. Bemanningen vid organisa- tionsförändringarna ska ske med beaktande av reglerna om övergång av verksamhet i 6 b § lagen (1982:80) om anställningsskydd.

Bedömningen i promemorian Översyn av vissa mediemyndigheter
– en effektivare administration överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig särskilt i frågan.
Skälen för regeringens bedömning: Av 6 b § lagen (1982:80) om an-
ställningsskydd (LAS) framgår bl.a. att vid övergång av ett företag, en
verksamhet eller en del av en verksamhet från en arbetsgivare till en	265

annan, övergår också de rättigheter och skyldigheter på grund av de an- Prop. 2009/10:115 ställningsavtal och de anställningsförhållanden som gäller vid tidpunkten

för övergången på den nya arbetsgivaren. Berörd personal har emellertid rätt att motsätta sig en övergång.

Den verksamhet som förs över till den samlade myndigheten från Ra- dio- och TV-verket och Granskningsnämnden för radio och TV bedöms bevara sin identitet vid övergången. Detsamma gäller för överföringen av Taltidningsnämndens verksamhet till Talboks- och punktskriftsbibliote- ket. Reglerna om verksamhetsövergång i 6 b § LAS ska därmed beaktas.

16.1.4Konsekvenser för staten med anledning av förslagen om nytt regelverk för kommersiell radio

Regeringens bedömning: Förslaget att nuvarande tillståndshavare för lokalradio ska få fortsatt sändningsrätt under en övergångsperiod på åtta år med nu gällande avgifter innebär att statens intäkter av konces- sionsavgifter under övergångsperioden kommer att vara oförändrade. Efter övergångsperioden kommer staten att få intäkter från de analoga sändningstillstånden när samtliga tillstånd ska fördelas enligt ett slutet anbudsförfarande.

Förslaget från 2007 års utredning om kommersiell radio föranledde
en bedömning att statens intäkter under en fyraårig övergångsperiod
skulle minska med totalt cirka 500 miljoner kr.
Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga.
Skälen för regeringens bedömning: Under 2009 betalade den kom-
mersiella radion sammanlagt ca 136 miljoner kr i avgifter. Under den
föreslagna åttaåriga övergångsperioden kommer samtliga 89 tillstånd för
kommersiella radiosändningar att vara förenade med samma avgifter som
i dag vilket innebär att statens intäkter under övergångsperioden kommer
att vara oförändrade. Utredningen uppskattade att statens intäkter med
anledning av de sänkta koncessionsavgifter som utredningen föreslog
skulle minska med cirka 125 miljoner kr per år eller totalt cirka 500 mil-
joner kr under hela övergångsperioden. Regeringen har emellertid före-
slagit att avgifterna ska vara oförändrade under övergångsperioden (se
avsnitt 12.3.3).
När övergångsperioden för de befintliga tillståndshavarna har upphört
ska tillstånden fördelas enligt ett slutet anbudsförfarande. Avgifterna för
de analoga sändningstillstånden har av utredningen uppskattats till cirka
65 miljoner kr per år efter en fyraårig övergångsperiod. Regeringen be-
dömer dock att det inte finns anledning att anta att statens intäkter från
det kommande slutna anbudsförfarandet skulle bli mindre än i dag. De
förändringar som föreslås, t.ex. avskaffandet av innehållsregleringen,
torde snarast öka tillståndens ekonomiska värde.
Avgifterna är inte heller den enda inkomstkällan för staten när det gäll-
er kommersiell radio. En mer vital bransch kan ge ökade sysselsätt-
ningsmöjligheter, vilket i sin tur genererar intäkter i form av bl.a. in-
komstskatt för staten. Genom att skapa förutsättningar för digitala kom-
mersiella sändningar kan radioutbudet och lyssnandet på sikt komma att
öka, vilket gör att radion kan få en större andel av reklaminvesteringarna	266

i mediebranschen. Vidare innebär regeringens förslag om utökad möjlig- Prop. 2009/10:115 het till sponsring att tillståndshavarna får ökade möjligheter till intäkter.

Därmed kan också statens intäkter i form av mervärdesskatt och in- komstskatt öka.

16.1.5Konsekvenser för staten i övrigt

Regeringens bedömning: Förslagen får i övrigt inte några ekonomis- ka konsekvenser för staten.

Bedömningarna av AV-utredningen och 2007 års utredning om kommersiell radio överensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Länsrätten i Stockholm har framfört att förslagen innebär en ökad arbetsbelastning för de allmänna förvaltningsdomstolar- na och anser att de ekonomiska konsekvenserna har underskattats. Kon- sumentverket/Konsumentombudsmannen (KO) anser att den förenkling och liberalisering av reglerna om tv-reklam som genomförandet av AV- direktiver innebär och förslaget om produktplacering medför konsekven- ser för konsumenterna och KO.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen bedömer att försla- gen inte kommer att föranleda några konsekvenser av betydelse för Justi- tiekanslern eller Konsumentombudsmannen vilka båda utövar tillsyn över vissa bestämmelser i radio- och TV-lagen.

Förslagen innebär att nya överträdelser kan tillkomma som medför åläggande att betala särskild avgift. De förslag som avses är regler om produktplacering och nya annonstekniker. De bestämmelser om placer- ing av och tillåten tid för annonser samt utökade möjligheter till spons- ring som föreslås innebär å andra sidan att antalet överträdelser av an- nons- och sponsringsreglerna torde minska. Antalet mål i de allmänna förvaltningsdomstolarna avseende åläggande att betala särskild avgift bedömer regeringen därmed totalt sett bli oförändrade. Förslaget till reglering av programföretagens skyldighet att göra tv-programmen till- gängliga för personer med funktionsnedsättning (avsnitt 6.8) kan innebä- ra nya arbetsuppgifter för förvaltningsdomstolarna, eftersom beslut om vitesföreläggande kan överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Det gäller även den skyldighet som leverantörer av beställ-tv har att redovisa europeiska produktioner (avsnitt 6.7.3) samt upplysningsskyldigheten för bedömning av storleken på den särskilda avgiften (avsnitt 14.4.2). Reger- ingen bedömer dock att antalet ärenden kommer att vara få och att kost- naden för den ökade arbetsbördan inte kommer att bli större än att den kan rymmas inom ramen för domstolarnas befintliga resurser. Därtill kommer att nu gällande bestämmelser om närradiosändningars och lokal- radiosändningars innehåll samt skyldighet att i lokalradio sända eget material och program med lokal anknytning tas bort och sålunda upphör möjligheten till vitesförelägganden av nämna bestämmelser.

Förslagen bedöms inte heller i övrigt få några ekonomiska konsekven- ser för staten.

267

16.2

Ekonomiska konsekvenser för företagen

Prop. 2009/10:115

16.2.1Konsekvenser för företagen med anledning av genomfö- randet av AV-direktivet

Regeringens bedömning: Förslagen om nya regler för annonser, sponsrade program och produktplacering kan leda till ökade intäkter för programföretagen.

Förslaget om nya regler när det gäller skyldigheten att göra tv- program och program i beställ-tv som sänds på annat sätt än genom tråd tillgängliga för personer med funktionsnedsättning kommer att leda till vissa ökade kostnader för de berörda företagen. Det är emel- lertid inte möjligt att i dag uppskatta kostnaderna, eftersom ett genom- förande av skyldigheten kommer att göras successivt och med beak- tande av företagens finansiella förutsättningar och den tekniska ut- vecklingen.

Förslaget att utöka tillståndsplikten till att omfatta även sökbar text- tv bedöms endast medföra en marginell ökning av företagens admi- nistrativa kostnader.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Regelrådet bedömer att kraven på tillstånd för
sökbar text-tv ökar företagens administrativa kostnader.
Skälen för regeringens bedömning: Förslaget till reglering när det
gäller skyldigheten för leverantörer av medietjänster att göra tv-
programmen tillgängliga för personer med funktionsnedsättning kommer
sannolikt att innebära ekonomiska konsekvenser för programföretagen.
Hur stora kostnader tillgänglighetskraven kommer att innebära är emel-
lertid svårt att bedöma i dagsläget, då kostnaderna är beroende av hur
besluten utformas och därmed vilka krav som kommer att ställas. Erfa-
renheterna från andra länder visar att kostnaderna kan komma att minska
när fler programföretag åläggs att förse sina tv-program med tillgänglig-
hetstjänster.
Regeringen bedömer att de föreslagna reglerna om sponsring och pro-
duktplacering inte kommer att leda till ökade kostnader för företagen.
Tvärtom innebär de ett förtydligande och en möjlighet för programföre-
tagen att öka sina inkomster. Förslagen till regler för nya annonstekniker
i tv innebär ökade möjligheter till inkomster för företagen jämfört med i
dag. Att tillåta sändning av elektroniska företagsskyltar och vissa former
av virtuell annonsering underlättar för programföretag under svensk
jurisdiktion att konkurrera om programrättigheter med utländska pro-
gramföretag. Detta kan i sin tur leda till ökade annonsintäkter för pro-
gramföretagen. Vidare tillåts programföretagen sälja virtuell annonsering
vilket också kan leda till ökade intäkter.
Även förslagen om annonsering med delad skärm innebär lättnader
jämfört med vad som gäller i dag. Möjligheterna att erbjuda annonsörer-
na alternativ till den traditionella tv-reklamen kan förväntas ge ökade
annonsintäkter för programföretagen.
Beträffande förslaget att det ska krävas tillstånd för att sända sökbar
text-tv anser regeringen att det inte kommer att åsamka företagen någon
annan kostnad än en viss mindre administrativ börda i samband med	268
	268

ansökan och den avgift för ansökan som tillståndsmyndigheten får ta ut. Prop. 2009/10:115 Tidigare har sökbar text-tv kunnat sändas utan tillstånd, nuvarande för-

hållanden med enbart digitala sändningar innebär dock att de skäl som motiverat avsaknaden av tillståndsplikt inte längre har bärkraft. Det är därför motiverat att införa krav på tillstånd för sändning av sökbar text- tv.

Regeringen anser att den som har tillstånd att sända tv normalt sett bör ha möjlighet att i rimlig omfattning även sända text-tv, eftersom text-tv ofta har stark anknytning till den enskilda programtjänsten. Tillstånds- myndighetens meddelande av tillstånd för sökbar text-tv bör därför i de flesta fall vara en rutinåtgärd som inte föranleder någon omfattande ök- ning av företagens administrativa börda i samband med tillståndsgiv- ningen.

Rätten till korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse i artikel 3k i AV-direktivet kan för de företag som innehar den exklusiva rätten till ett evenemang innebära att de går miste om möjligheten att sälja vidare korta nyhetsklipp. Denna möjlighet har utnyttjats som ett sätt att delfinansiera rättigheterna till stora evenemang, om än till liten del då kostnaden för evenemanget normalt är avsevärt större än de intäkter som nyhetsklippen inbringar. Det har dock enligt expertrapporten förekommit en omfattande byteshandel av nyhetsklipp mellan programföretagen. Regeringens bedömning är därför att genomförandet av bestämmelsen inte kommer att ha någon mer långtgående påverkan på företagen, under antagande att de sinsemellan kommer att nyttja rätten till korta utdrag i lika stor omfattning som i dag.

Förslagen när det gäller beställ-tv innebär en ny reglering av denna medieform. Den kan inte i sig väntas leda till ökade kostnader förutom kraven på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning. Kraven kan förväntas bli utformade på ett konkurrensneutralt sätt. Om tillgäng- ligheten ökar, ökar också efterfrågan från de många som i dag på grund av funktionsnedsättning inte har förmåga att tillgodogöra sig dessa tjäns- ter.

Regeringen bedömer att det saknas anledning att anta att förslagen får konsekvenser som särskilt berör små företags villkor.

16.2.2Särskilt om konsekvenser för innehavare av tillstånd att sända kommersiell radio

Regeringens bedömning: De tillståndshavare som väljer att utnyttja möjligheten att sända kommersiell radio under övergångsperioden kommer att ha oförändrade koncessionsavgifter. Krav att sända eget material och program med lokal anknytning upphör dock och ökade möjligheter till sponsring av program införs. Detta bör innebära för- bättrade ekonomiska villkor jämfört med i dag.

Bedömningen av 2007 års utredning om kommersiell radio över- ensstämmer med regeringens. Utredningen föreslog dock sänkta konces- sionsavgifter.

Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna del.

269

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag i avsnitt 12.3.3 innebär att de 89 tillståndshavare som har tillstånd att sända lokal- radio kommer att få fortsätta att bedriva analoga sändningar under åtta år inom det sändningsområde som tillståndet avser. Någon särskild ansökan behövs inte utan sändningsrätten gäller med automatik från lagens ikraft- trädande.

Regeringen bedömer att i princip samtliga tillståndshavare kommer att utnyttja möjligheterna till fortsatt sändningsrätt under åtta år. Konces- sionsavgifterna för dessa tillståndshavare kommer att vara oförändrade under övergångsperioden jämfört med vad som nu gäller. Se dock avsnitt 12.3.3 angående eventuell sänkning av avgifterna. Regleringen av sänd- ningarnas innehåll kommer emellertid att bli förmånligare för tillstånds- havarna. Således kommer några krav på eget material och program med lokal anknytning inte längre att ställas. Detta innebär förbättrade ekono- miska villkor jämfört med i dag. Vidare medför de utökade möjligheterna till sponsring som föreslås en möjlighet till ökade intäkter för de kom- mersiella radiobolagen.

16.2.3Konsekvenser med anledning av förslagen om digitala sändningar

Regeringens bedömning: Det kommer att krävas omfattande inve- steringar för att bygga ut sändarnäten för digitalradio. Kostnaderna fördelas mellan dem som bygger ut sändningsnäten och tillståndsha- varna.

En konsument kommer att behöva köpa en digital radiomottagare för att kunna ta emot sändningarna.

Bedömningen av 2007 års utredning om kommersiell radio över- ensstämmer med regeringens.

Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna del.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har i avsnitt 12.4 lämnat förslag till ett regelverk som gör det möjligt att sända kommersi- ell radio med digital teknik. Vidare föreslås att sändningstillstånden ska fördelas av tillståndsmyndigheten och att en ansökningsavgift ska tas ut för att täcka myndighetens kostnader för handläggningen.

Regeringen anser att en övergång till digital radio måste vara mark- nadsdriven. Det innebär att radiobranschen måste bedöma vad som är kommersiellt gångbart när det gäller investeringar i en utbyggnad av digitala radiosändningar. Kostnaderna kommer att påverkas av en mängd faktorer och det är inte möjligt för regeringen att uppskatta dessa. En annan faktor som påverkar kostnaden för digitalradio är hur, och i vilken omfattning, fortsatta analoga sändningar ska bedrivas. Vid en framtida släckning av FM-nätet kommer kostnaderna för drift och underhåll av det nätet att upphöra. Eftersom regeringen inte förutser en nedsläckning inom överskådlig tid är det dock inget som kan beaktas i detta samman- hang.

För konsumenterna kommer en utbyggnad av digital radio framför allt att medföra ett större utbud av kanaler. Andra fördelar är bättre ljud och möjlighet till olika slag av tilläggstjänster eftersom en mottagare kan visa

Prop. 2009/10:115

270

bl.a. textinformation och bilder. Detta innebär nya möjligheter jämfört Prop. 2009/10:115 med nuvarande analoga radiosändningar. Nackdelen för konsumenterna

är att de måste investera i nya radiomottagare för att kunna ta emot sänd- ningarna. För närvarande uppgår kostnaden för de billigaste DAB- mottagare till ca 400 kr. Kostnaden för en mottagare som kan ta emot sändningar som sker med den nyare och effektivare tekniken DAB+ är för närvarande något högre.

16.2.4Övriga konsekvenser för företag med anledning av försla- gen om tillstånd för radiosändningar

Regeringens bedömning: Förslagen innebär ökade administrativa kostnader för företag som ansöker om sändningstillstånd. Dessa bör dock inte medföra några påtagliga konsekvenser för berörda företag.

2007 års utredning om kommersiell radio gör ingen bedömning i denna del.

Remissinstanserna: Regelrådet bedömer att förslaget om anbudsförfa- rande för tillstånd att sända kommersiell radio ökar företagens administ- rativa kostnader.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag innehåller ett regelverk för tillståndsgivning för analoga såväl som digitala kom- mersiella sändningar. Eftersom sändningsutrymmet är begränsat och det kan antas att inte alla företag som vill sända kan beredas plats är det nödvändigt med någon form av urvalssystem. Utredningen har gjort en bedömning av olika möjliga urvalssystem och funnit att ett slutet anbuds- förfarande är lämpligt för analoga tillstånd och att urval enligt särskilda kriterier är mest ändamålsenligt när det gäller fördelning av digitala till- stånd.

Oavsett vilket urvalssystem som väljs så medför tillståndsfördelningen ökade administrativa kostnader för företag som är intresserade av att få tillstånd för sändningar. Det är därför angeläget att den tillståndsgivande myndigheten utformar ansöknings- och tillståndsförfarandet på ett sätt som så långt möjligt minimerar företagens administrativa börda. Myn- digheten för radio och tv, som ska ansvara för tillståndsgivningen, har genom den verksamhet som bedrivits inom Radio- och TV-verket lång erfarenhet av tillståndsgivning, både på radio- och tv-området. Regering- en bedömer att utredningens förslag kan hanteras av myndigheten på ett ur företagens perspektiv acceptabelt sätt. Det bör också påpekas att till- stånden är åttaåriga och att de tillståndsgivningsomgångar som innebär ökade kostnader för företagen aktualiseras relativt sällan.

16.2.5Konsekvenser med anledning av förslag om vidaresänd- ningsplikt i kabelnät

Regeringens bedömning: Förslagen bör inte medföra några påtagliga konsekvenser för berörda aktörer, även om förslagen i vissa delar in- nebär en utvidgning av vidaresändningsplikten.

271

Radio- och TV-verkets bedömning överensstämmer med regering- Prop. 2009/10:115 ens.

Remissinstanserna: Ingen instans yttrar sig särskilt i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Regeringens förslag innebär att 8 kap. 1 § radio- och TV-lagen förenklas och att 8 kap. 3 och 4 §§ inte får någon motsvarighet i den nya lagen. Regelverket om vidaresänd- ningsplikt i trådbundna elektroniska kommunikationsnät blir därmed mer överskådligt.

Borttagandet av undantaget för xDSL-nät innebär att sådana nät lik- ställs med andra trådbundna elektroniska kommunikationsnät som an- vänds för överföring av tv-sändningar. Det kan konstateras att Radio- och TV-verket i sin rapport anger att frågan om xDSL-nät omfattas av vida- resändningsplikt enligt nuvarande lagstiftning inte har prövats. En rimlig tolkning enligt verket är dock att det aktuella utbudet inte kan anses som ett begränsat antal tv-program och slutsatsen skulle då vara att även ett sådant nät kan omfattas av vidaresändningsplikten. Det går mot denna bakgrund inte att dra några säkra slutsatser angående vilka praktiska och ekonomiska konsekvenser som den föreslagna lagändringen kommer att leda till för berörda företag. Borttagandet av den aktuella bestämmelsen minskar dock den totala regelmängden även om förslaget som sådant kan innebära en utvidgning av vidaresändningsplikten.

Borttagandet av undantaget för centralantennanläggningar innebär att eventuellt framtida kringgående av reglerna om vidaresändningsplikt försvåras. Förslaget innebär emellertid en utvidgning av vidaresänd- ningsplikten. Borttagandet av skyldigheten för den som bedriver mikro- vågssändningar från marksändare att bereda utrymme för lokala kabel- sändarföretags tv-sändningar minskar den totala regelmängden.

16.3Övriga konsekvenser

Regeringens bedömning: Förslagen bör inte medföra några påtagliga konsekvenser i något av de andra avseenden som anges i 15 § kom- mittéförordningen (1998:1474). Förslagen bedöms inte medföra några konsekvenser för miljön.

AV-utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen instans har yttrat sig särskilt i denna fråga.

Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har funnit att för- slagen inte har påtagliga konsekvenser i något av de andra avseenden som anges i 15 § kommittéförordningen (1998:1474), nämligen för den kommunala självstyrelsen, brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet, för sysselsättning och offentlig service i olika delar av landet, för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags, för jämställdheten mellan kvinnor och män eller för möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen.

Förslagen bedöms inte medföra några konsekvenser för miljön.

272

17	Författningskommentar	Prop. 2009/10:115
17.1	Förslaget till radio- och tv-lag
Allmänt om lagens uppbyggnad
Lagen är ny men i stora delar oförändrad i materiellt hänseende. De
övergripande bestämmelserna som rör samtliga medietjänster finns först i
lagen, medan de bestämmelser som rör specifika tjänster samlas i efter-
följande kapitel. Avslutningsvis finns ett avsnitt med gemensamma be-
stämmelser om bland annat tillsyn, sanktioner och överklagande. På
kapitelnivå har lagens bestämmelser disponerats så att det tydligt ska
framgå vad varje paragraf behandlar.
Lagrådets synpunkter
Lagrådet har föreslagit att ytterligare en paragraf ska införas i 13 kap.,
vilket har föranlett en annan numrering av paragraferna än den i förslaget
i lagrådsremissen. De av Lagrådets synpunkter som kommenteras i detta
avsnitt anges i anslutning till bestämmelserna numrerade efter Lagrådets
synpunkter.
1 kap.
1 §
Paragrafen redovisar lagens innehåll och disposition. Den motsvarar
delvis tidigare 1 kap. 1 § första stycket. Övervägandena finns i avsnitt
6.2. Paragrafen är i övrigt utformad som en innehållsförteckning för att
underlätta för läsaren att hitta i lagen.
2 §
Paragrafen, som är ny, genomför delvis artikel 3.1 andra stycket i AV-
direktivet. Enligt artikeln ska de bestämmelser som genomför direktivet i
medlemsstaterna hänvisa till eller åtföljas av en hänvisning till AV-
direktivet.
3 §
Paragrafen om jurisdiktion motsvarar i huvudsak tidigare 1 kap. 2 §. Den
har dock i vissa delar ändrats med anledning av artikel 2 i AV-direktivet.
Tidigare bestämmelse i första stycket 2 om var en frekvens har upplåtits
och andra stycket upphör att gälla. Övervägandena finns i avsnitten 6.3
och 6.5.
Första stycket har ändrats på så sätt att jurisdiktionen bestäms också
för beställ-tv. Vidare har de tekniska kriterierna för att bestämma juris-
diktionen ändrats. Ändringen innebär att den medlemsstat där satellitupp-
länken är belägen har företräde framför den medlemsstaten till vilken
satellitkapaciteten hör.		273

Det andra stycket har endast genomgått redaktionella ändringar.	Prop. 2009/10:115
Tidigare förarbeten finns i prop.1995/96:160 s. 157, prop. 1997/98:184
s. 29 ff. och 72 och prop. 2007/08:8 s. 62 f.
4 §
Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap. 3 §. I paragrafen har viss språklig
justering gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 156 med hänvisningar
och prop. 2004/05:105 s. 36.
5 §
Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap. 4 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 62 ff. och 156 och
prop. 1997/98:184 s. 72.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 1 kap. 5 §. Den har genomgått vissa redak-
tionella och språkliga ändringar.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 157.
2 kap.
1 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.
Första stycket genomför delvis artikel 3a i AV-direktivet. Syftet med
artikeln är att den som tillhandahåller medietjänster ska kunna identifie-
ras. Programföretag som sänder tv och leverantörer av beställ-tv är skyl-
diga att tillhandahålla viss angiven information på ett sådant sätt att de
som tar emot tjänsterna alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till infor-
mationen. Programföretagen och leverantörerna får välja på vilket sätt
informationen lämnas. Det kan ske i sändning på tv-skärmen, på en sida i
text-tv eller på företagets webbplats.
I andra stycket finns en upplysning om att även 8 § lagen (2002:562)
om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-
handelslagen) gäller för leverantörer av beställ-tv. Paragrafen innehåller
ytterligare informationskrav. På motsvarande sätt finns i e-handelslagen
en hänvisning till radio- och tv-lagen.
2 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 2 kap. 3 §. Övervägandena
finns i avsnitt 11.5.
Nytt i första stycket är att även de som tillhandahåller beställ-tv ska re-
gistrera sig och att anmälan för registrering ska göras hos Myndigheten
för radio och tv.	274
	274

I andra stycket anges vad anmälan ska innehålla. Punkten 3 har ändrats Prop. 2009/10:115 på så sätt att anmälan också ska innehålla uppgift om e-postadress och

webbplats.

I övrigt har endast gjorts redaktionella ändringar. Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 160.

3 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 2 kap. 4 §. Övervägandena finns i avsnitt 11.7.

En nyhet är att Myndigheten för radio och tv ska upprätta registret och att myndigheten, när en anmälan om registrering kommer in, ska pröva om den tjänst som anmälaren bedriver omfattas av radio- och tv-lagen. Bedömer myndigheten att förhållandena inte är sådana ska registrering inte ske.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

3 kap.

1 §

Paragrafen som är ny innehåller definitioner av vissa begrepp som före- kommer i lagen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets för- slag.

Annons

Innebörden av begreppet annons har i förhållande till definitionen i tidi- gare 7 kap. 1 § tredje stycket inskränkts något. Övervägandena finns i avsnitt 7. Skillnaden är att syftet ska vara att främja en sak eller en idé. Informations- eller utbildningsprogram undantas därmed från annonsbe- greppet även om de sänds på uppdrag av någon annan.

Annonsering med delad skärm

Begreppet annonsering med delad skärm definieras som sändning av en annons samtidigt med en annan sändning. Att annonser sänds samtidigt med annan sändning innebär att tv-bilden är uppdelad i två eller flera fönster och att annonser sänds i ett fönster och sändningen i övrigt i ett annat fönster. Med begreppet annan sändning avses varje annat innehåll än annonser. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

Närmare bestämmelser om när annonsering med delad skärm är tillåten finns i 8 kap. 10 §.

Beställ-tv

Beställ-tv ska utgöra en tjänst i EUF-fördragets mening, dvs. vara en ekonomisk verksamhet. I likhet med begreppet tv-sändning ska tjänsten

avse att tillhandahålla tv-program i utbildnings-, informations- eller un-

275

derhållningssyfte till var och en som vill ta del av tjänsten. Vad som Prop. 2009/10:115 skiljer tv-sändningar och beställ-tv åt är i första hand vem som bestäm-

mer att programmet ska sändas och när det ska ske. Beställ-tv tillhanda- hålls på individuell begäran vid en tidpunkt som användaren valt medan tv-sändningar tillhandahålls för samtidigt tittande enligt en programtablå.

Vidare ska beställ-tv erbjudas från en katalog av tv-program som leve- rantören har valt ut. Begreppet är avsett att motsvara AV-direktivets definition av beställtjänst och audiovisuell medietjänst, vilket bl.a. inne- bär att tjänstens huvudsakliga syfte ska vara att tillhandahålla tv- program. Definitionen utesluter således tjänster där det audiovisuella innehållet endast är av underordnad betydelse.

I definitionen av beställ-tv anges inte, såsom det görs vid tv-sändning, att sändningen ska kunna tas emot med tekniska hjälpmedel t.ex. högta- larutrop och projicering av filmbilder. Även tv-monitorer vid konserter eller estraddebatter utesluts. När det gäller beställ-tv kan något av dessa förhållanden inte förekomma, eftersom programmen som tillhandahålls bara sker på individuell begäran av användaren vid en tidpunkt som an- vändaren bestämmer och från en katalog av program. En skrivning om att sändningen ska kunna tas emot med tekniska hjälpmedel behövs där- för inte.

Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Försäljningsprogram

I AV-direktivet används begreppet audiovisuella kommersiella medde- landen som ett sammanfattande begrepp för bland annat tv-reklam, sponsring, teleshopping och produktplacering i samband med audiovisu- ella medietjänster. Begreppet teleshopping i AV-direktivet motsvarar begreppet försäljningsprogram i radio- och tv-lagen. Med begreppet försäljningsprogram avses program där mottagare av programmet erbjuds att beställa varor och tjänster. Begreppet definieras i huvudsak på samma sätt i tidigare 7 kap. 5 § andra stycket.

Försäljningsprogram avgränsas mot tv-reklam på så sätt att det är möj- ligt för mottagaren att beställa den marknadsförda varan eller tjänsten i anslutning till programmet.

Kommersiell radio

Definitionen motsvarar i sak tidigare definition av lokalradio i 5 kap. 1 §.

Leverantör av medietjänster

Definitionen av begreppet leverantör av medietjänster ansluter till AV- direktivets definition av begreppet.

Med redaktionellt ansvar för valet av innehåll avses att bestämma vilka program som ska ingå i den aktuella tjänsten. Med ansvar för hur inne- hållet struktureras avses att avgöra när ett visst program ska sändas eller på vilket sätt användaren kan söka bland innehållet i beställ-tv eller i sökbar text-tv.

276

Som exempel på leverantörer av medietjänster kan nämnas Sveriges Prop. 2009/10:115 Television (SVT) för tv-sändningar och sökbar text-tv samt Sveriges

Radio (SR) för ljudradiosändningar. SVT är även leverantör av beställ- tv-tjänsten SVT Play.

Enligt artikel 1 c i AV-direktivet medför redaktionellt ansvar enligt di- rektivet inte nödvändigtvis något rättsligt ansvar enligt nationell lagstift- ning för innehållet eller tillhandahållna tjänster. Bestämmelser om utgi- vare för radioprogram finns i yttrandefrihetsgrundlagen och lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrande- frihetsgrundlagens områden (tillämpningslagen).

Övervägandena finns i avsnitt 6.2.

Närradio

Definitionen av begreppet närradio motsvarar i huvudsak tidigare 4 kap. 1 §. Den har dock ändrats på så sätt att även registrerade trossamfund omfattas. Övervägandena finns i avsnitt 13.2.

Närradioförening

Närradioförening definieras på samma sätt som i tidigare 4 kap. 4 § 4.

Produktplacering

För att det ska vara fråga om produktplacering i lagens mening ska en vara, en tjänst eller ett varumärke förekomma i ett program i marknadsfö- ringssyfte och leverantören av medietjänsten ska ha fått betalt eller lik- nande ersättning för det. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.

Programföretag

Definitionen av begreppet programföretag överensstämmer inte helt med innehållet i tidigare 3 kap. 3 och 4 §§. Definitionen överensstämmer delvis med den som finns i AV-direktivet. Med hänsyn till att radio- och tv-lagen, till skillnad från direktivet, även omfattar sökbar text-tv och ljudradiosändningar innefattar definitionen även den som tillhandahåller sådana tjänster. Den som enbart tillhandahåller beställ-tv är inte ett pro- gramföretag i lagens mening.

Programtjänst

Definitionen av begreppet programtjänst överensstämmer i huvudsak med definitionen i tidigare 7 kap. 5 § andra stycket. Begreppet har dock ändrats på så sätt att det tydliggörs att även sökbar text-tv kan utgöra en programtjänst.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 167 och prop. 2007/08:8 s. 64.

277

Reklam	Prop. 2009/10:115
Definitionen av begreppet reklam är ny. Det ska vara fråga om ett med-
delande som syftar till marknadsföring i näringsverksamhet. För att med-
delandet ska utgöra reklam ska det dessutom sändas mot betalning eller
liknande ersättning eller utgöra egenreklam för programföretaget eller
den som tillhandahåller beställ-tv. Övervägandena finns i avsnitt 7.
Sponsring
Definitionen av begreppet sponsring skiljer sig från den i tidigare 7 kap.
8 § första stycket. Den motsvarar i huvudsak den definition som finns i
AV-direktivet. I likhet med vad som föreskrivs i direktivet förs kriterier
för syftet med bidraget in. Genom den nya definitionen kommer bidrag
från exempelvis Svenska Filminstitutet eller andra produktionsfonder
inte att betraktas som sponsring i lagens mening. Utöver bidrag med de
syften som anges i direktivet omfattar lagens sponsringsbegrepp också
sådana bidrag som ges för att främja bidragsgivarens intresse. Det kan
exempelvis vara fråga om att en bidragsgivare vill främja produktion
eller utsändning av program med visst innehåll. Övervägandena finns i
avsnitt 6.10.
Av 7 kap. 6 § framgår att ett meddelande om att ett program är spons-
rat inte får innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att
det kan förväxlas med reklam.
Sändning som är riktad till allmänheten
Definitionen av begreppet sändning som är riktad till allmänheten är
central för vad som är att betrakta som en ljudradio- eller tv-sändning
eller en sändning av sökbar text-tv och för att avgränsa dessa mediefor-
mer från beställ-tv. Definitionen överensstämmer med tidigare 1 kap. 1 §
andra stycket.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 62 f.
Sökbar text-tv
Definitionen av begreppet sökbar text-tv är ny. Begreppet förekommer i
och för sig i tidigare radio- och TV-lagen men det definieras inte närma-
re. Det avgörande är att användaren kan välja vilken del av innehållet han
eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska se. Genom att
rörliga bilder endast ska kunna förekomma i begränsad omfattning kom-
mer vanliga tv-program inte att kunna inrymmas i begreppet sökbar text-
tv. Eftersom sändningen ska vara riktad till allmänheten omfattas endast
sändningar som initieras av den sändande, medan tjänster där innehållet
överförs på begäran av användaren faller utanför.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.

278

Tv-program	Prop. 2009/10:115
Med begreppet tv-program avses program som huvudsakligen består av
rörliga bilder med eller utan ljud. Definitionen är ny och syftet är att
avgränsa tv-program från sökbar text-tv och ljudradio. Definitionen klar-
gör att sändningar som kan innehålla audiovisuella element av underord-
nad betydelse inte är att betrakta som tv-program. Det kan t.ex. vara
fråga om animerade grafiska element, korta reklaminslag eller informa-
tion om en produkt eller tjänst på en webbplats.
Med begreppet program avses detsamma som i nuvarande radio- och
TV-lagen och yttrandefrihetsgrundlagen, vilket innebär att även enkla
meddelanden om t.ex. tid och väder faller in under begreppet (prop.
1995/96:160 s. 63 ff. och prop. 1990/91:64 s. 108). Någon ändring är inte
avsedd.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Tv-sändning
Definitionen av begreppet tv-sändning ansluter dels till AV-direktivets
definition av begreppet dels till tidigare 1 kap. 1 §.
Det avgörande för att det ska vara fråga om en tv-sändning är att sänd-
ningen avser tv-program och att den samtidigt och utan särskild begäran
är tillgänglig för vem som helst som vill ta emot den.
Någon skillnad i sak synes inte föreligga mellan de två definitionerna.
För att anpassa begreppet till radio- och tv-lagens utformning bör det
vara tv-sändning. Begreppet bör definieras som en sändning av tv-
program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen
tillhandahålls av en leverantör av medietjänster, är riktad till allmänheten
och avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel. Definitionen är anpas-
sad till såväl AV-direktivets definitioner av audiovisuell medietjänst och
tv-sändning som radio- och TV-lagens beskrivning av tv-sändning. Nå-
gon ändring av begreppets innebörd jämfört med vad som hittills har
gällt är inte avsedd.
Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Virtuell annonsering
Definitionen av begreppet virtuell annonsering är ny. Till skillnad från
vanliga annonser, som utgör särskilda utsända meddelanden, ingår virtu-
ell annonsering i ett program där den ersätter andra delar av tv-bilden.
Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
Närmare bestämmelser om när virtuell annonsering är tillåten finns i 8
kap. 11 §.

279

4 kap.	Prop. 2009/10:115
1 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 3 kap. 1 §. I den nya lagen
krävs det dock tillstånd för att sända dels tv, dels sökbar text-tv inom
vissa delar av radiofrekvensspektrum (se följande paragraf).
Den ändring som gjorts är att regeringen beslutar vilket sändningsut-
rymme som får upplåtas inte bara för tillståndspliktiga tv-sändningar,
utan även för tillståndspliktiga sändningar av sökbar text-tv.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 63.
2 §
Tidigare 2 kap. har delats upp i två delar. I 4 kap. finns bestämmelserna
om tv-sändningar och sökbar text-tv medan motsvarande bestämmelser
om ljudradio finns i 10 kap. Övervägandena finns i avsnitt 11.1.
Första stycket innebär att tillståndsplikten utvidgas till att även gälla
sökbar text-tv. Innebörden av begreppen att sända tv och sökbar text-tv
framgår av 3 kap. 1 §. De frekvensområden inom vilka det krävs tillstånd
är det s.k. FM-bandet för ljudradio, VHF band III inklusive det utrymme
omedelbart ovanför detta band som för närvarande är avsett för digitala
ljudradiosändningar samt de delar av UHF band IV–V som enligt reger-
ingens beslut den 19 december 2007 får upplåtas för tillståndspliktiga tv-
sändningar.
Andra stycket motsvarar i huvudsak tidigare 2 kap. 1 § tredje stycket.
Något krav på tillstånd för innehav av radiosändare gäller dock inte läng-
re enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 70 ff. och 158.
3 §
Paragrafen, som motsvarar tidigare 2 kap. 2 § första stycket, har ändrats
på så sätt att den även gäller för sökbar text-tv. Det har vidare gjorts
redaktionella ändringar.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 39 ff. och 63.
4 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 3 kap. 2 §. Med hänsyn till att
tillstånd även krävs för att sända sökbar text-tv har bestämmelsen dock
ändrats till att även omfatta sådana sändningar. Dessutom har vissa smär-
re språkliga justeringar gjorts. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 76 ff. och 167 samt
prop. 2007/08:8 s. 64.

280

5 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen, som motsvarar tidigare 3 kap. 3 §, har kompletterats på så
sätt att den även gäller för sökbar text-tv. I paragrafen har också gjorts
vissa språkliga ändringar.
Tillstånd kan ges till någon som har det redaktionella ansvaret för valet
av innehåll och som avgör hur innehållet ska struktureras (se bland annat
författningskommentaren till begreppet programföretag i 3 kap. 1 §).
Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 43 ff. och 64.
6 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 3 kap. 4 §. Med hänsyn till att
tillstånd även krävs för att sända sökbar text-tv har bestämmelsen kom-
pletterats så att den även avser sådana sändningar. I paragrafen har också
gjorts vissa språkliga ändringar. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 43 ff. och 64.
7 §
Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 5 § och har endast ändrats i redak-
tionellt hänseende. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 166 f. och prop.
2007/08:8 s. 43 ff. och 64.
8 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 3 kap. 7 §. Den har dock änd-
rats på så sätt att det blir möjligt att ställa upp villkor om opartiskhet och
saklighet även för sökbar text-tv. I paragrafen har även gjorts vissa språk-
liga ändringar.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 82 ff. och 161 samt
prop. 2007/08:8 s. 64.
9 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak villkorskatalogen i tidigare 3 kap. 8 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 82 ff. och 162 ff. samt
i prop. 2007/08:8 s. 48 ff. och 65.
Det är självklart att alla villkor inte kan tillämpas för alla slags sänd-
ningar. Exempelvis kan det inte bli aktuellt att föreskriva ett villkor en-
ligt punkt 3 för ett tillstånd att sända sökbar text-tv.
I det följande kommenteras de olika punkterna var för sig.

281

1. sända till hela landet eller till en viss del av landet	Prop. 2009/10:115
Överensstämmer med nuvarande punkt 1 med undantag för att ordet
program har uteslutits såsom obehövligt. Någon saklig ändring är inte
avsedd.
2. sända under en viss minsta tid
Överensstämmer med tidigare punkt 2.
3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område
Överensstämmer med tidigare punkt 3.
4. sända sökbar text-tv i viss omfattning
Bestämmelsen, som är ny, behandlas i avsnitt 11.2. Med stöd av den kan
ett programföretag med tillstånd att bedriva tv-sändningar åläggas skyl-
dighet att komplettera dessa med sökbar text-tv, t.ex. för att förbättra
tillgängligheten för personer med funktionsnedsättning.
5. sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med
funktionsnedsättning
Enligt tidigare punkt 5 får ett sändningstillstånd förenas med villkor om
skyldighet att utforma sändningar på sådant sätt att de blir tillgängliga för
funktionshindrade. Villkor som meddelats med stöd av denna punkt har
kunnat avse både att programföretaget genom textning, tolkning och
andra tekniska åtgärder ska se till att personer med funktionsnedsättning
ska kunna följa de ordinarie programmen och att företaget ska producera
särskilda program för sådana personer.
5 kap. 12 § innebär att leverantörer av medietjänster som tillhandahål-
ler tv-sändning, beställ-tv och sökbar text-tv på något annat sätt än ge-
nom tråd ska utforma tjänsten på ett sådant sätt att programmen blir till-
gängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolk-
ning, uppläst text eller liknande teknik i den omfattning som beslutas av
regeringen när det gäller verksamhet som finansieras med radio- och tv-
avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i all-
mänhetens tjänst och av Myndigheten för radio och tv i övriga fall. De
villkor som kan meddelas med stöd av denna punkt begränsas därmed till
skyldighet att tillhandahålla särskilt anpassade program. Som exempel på
sådana program kan nämnas program på teckenspråk eller nyhetsprogram
som är anpassade för personer med kognitiv funktionsnedsättning.
Övervägandena finns i avsnitt 6.8.
6. bereda utrymme för sändningar med stöd av tillstånd av regeringen
Överensstämmer med tidigare punkt 6.
	282

7. använda en viss sändningsteknik	Prop. 2009/10:115
Motsvarar den första delen av tidigare punkt 7. Med stöd av denna punkt
kan tillståndsmyndigheten föreskriva en skyldighet att t.ex. använda en
viss sändningsstandard, en viss komprimeringsteknik eller att program-
men ska kunna tas emot i standardformat eller högupplösningsformat.
Sådana villkor kan föreskrivas även om de inte direkt syftar till att främja
tillgänglighet eller konkurrens.
8. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja
tillgänglighet och konkurrens
Motsvarar den andra delen av tidigare punkt 7. Den har genomgått viss
smärre språklig justering. I samband med att bestämmelsen senast ändra-
des motiverades utförligt såväl vilka områden som kan omfattas av vill-
kor om samverkan som vilka krav som bör vara uppfyllda för att syftet
att främja tillgänglighet och konkurrens ska kunna anses vara uppfyllt (se
prop. 2007/08:8 s. 48 f.). Någon saklig ändring är inte avsedd.
Övervägandena finns i avsnitt 11.2.
9. använda vissa radiosändare
Överensstämmer med tidigare punkt 8.
10. ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller
programmens ämnen och utformning och tiden för sändning av pro-
grammen
Motsvarar tidigare punkt 9. I och med att även sökbar text-tv kräver
tillstånd kan ett villkor med stöd av punkten ställas även för sökbar text-
tv. Det ligger i sakens natur att kraven på sändningarnas utformning kan
vara olika för tv-sändningar och för sökbar text-tv.
11. sända genmälen
Överensstämmer med tidigare punkt 11.
12. i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv
Överensstämmer i sak med tidigare punkt 12.
13. sända ett mångsidigt programutbud
Överensstämmer med tidigare punkt 13.
14. regionalt sända och producera program
Överensstämmer med tidigare punkt 14.
	283

15. kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om	Prop. 2009/10:115
en myndighet begär det
Överensstämmer med tidigare punkt 15.
16. utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot
av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet
Överensstämmer med tidigare punkt 16. I bestämmelsen har endast gjorts
viss smärre språklig justering.
17. utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap
och vid fredstida krissituationer samt lämna planen till regeringen och
till den myndighet som regeringen bestämmer
Överensstämmer med tidigare punkt 17. Bestämmelsen har endast änd-
rats språkligt.
10 §
Paragrafen, som i stora delar motsvarar tidigare 3 kap. 9 § första stycket,
har kompletterats eftersom det krävs tillstånd för att sända sökbar text-tv.
Vidare har paragrafen ändrats på så sätt att ett tillstånd att sända tv och
sökbar text-tv får förenas med villkor om förbud mot att sända program
där produktplacering förekommer. Tidigare 3 kap. 9 § andra stycket har
upphört att gälla. Övervägandena finns i avsnitt 11.7.
I likhet med vad som gäller för punkterna 1 och 2 innebär rätten att
ställa villkor om förbud mot produktplacering en rätt att ställa mer re-
striktiva villkor i fråga om produktplacering än som följer av 6 kap. En-
ligt Lagrådets mening kan en sådan rättstillämpning inte utläsas av para-
grafen som den utformats i förslaget i lagrådsremissen. Paragrafen har
därför ändrats för att tillmötesgå Lagrådet.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 165 f., prop.
1997/98:184 s. 73 och prop. 2007/08:8 s. 65.
11 §
Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 10 §, med tillägg av att även till-
stånd att sända sökbar text-tv kan förenas med villkor om ägarförhållan-
dena.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 166.
12 §
Paragrafen, som motsvarar tidigare 3 kap. 11 §, har ändrats på så sätt att
den även omfattar tillstånd att sända sökbar text-tv.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 41 ff. och 65.
	284

13 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen, som i sak motsvarar tidigare 3 kap. 12 §, har ändrats på så
sätt att den även omfattar tillstånd att sända sökbar text-tv. Den har också
genomgått vissa språkliga och redaktionella ändringar.
Första stycket innebär att de regler om vem som kan få tillstånd och
vad som ska beaktas vid tillståndsgivningen inte behöver tillämpas i
fråga om sådana tillstånd. För sådana sändningar kan Myndigheten för
radio och tv besluta att lagens regler om sändningarnas innehåll, pro-
duktplacering, sponsring, reklam och annonser inte ska tillämpas. Detta
framgår av andra stycket.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 65.
14 §
Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 14 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 168 och prop.
2007/08:8 s. 66.
15 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 11.6.
Enligt första stycket får ett tillstånd att sända tv och sökbar text-tv som
har beviljats av en tillståndsmyndighet överlåtas om Myndigheten för
radio och tv medger det. Av punkten 1 följer att förvärvaren ska uppfylla
de krav på finansiella och tekniska förutsättningar samt förmåga att sam-
verka i tekniska frågor som gäller för att kunna få tillstånd. Av punkten 2
framgår att medgivande inte heller ska lämnas om överlåtelsen för med
sig att ägarkoncentrationen bland tillståndshavarna ökar i mer än begrän-
sad omfattning. Av punkten 3 framgår att överlåtelsen inte får föra med
sig en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga
programtjänster.
Enligt andra stycket är en överlåtelse som Myndigheten för radio och
tv inte har lämnat sitt medgivande till utan verkan.
Av 20 kap. 1 § första stycket 4 framgår att ett beslut av Myndigheten
för radio och tv att inte medge överlåtelse av tillstånd får överklagas.
16 §
Paragrafen är ny. Paragrafen	motsvarar delvis vad som gällde vid överlå-
telse av tillstånd att sända lokalradio enligt tidigare 5 kap. 17 §.

Övervägandena finns i avsnitt 11.6.

Lagrådet har anfört att det inte av bestämmelserna i andra stycket går att utläsa om avsikten är att ett i föreläggandet utsatt vite också ska gälla mot den nye innehavaren. En sådan effekt hos ett vitesföreläggande är inte självklar. Huvudprincipen bör i stället vara att succession på vites- området förutsätter uttryckliga regler. Frågan uppmärksammades vid tillkomsten av lagen (1985:206) om viten, varvid departementschefen, förutom uttrycklig författningsreglering, uppställde krav på att succes-

sion fick förekomma endast om vitet var av löpande natur. Mot bakgrund

285

av det anförda anser Lagrådet att frågan om succession uttryckligen bör Prop. 2009/10:115 regleras i lagen, om avsikten är att ett vite ska gälla mot en ny tillstånds-

havare.

5 kap. 17 § i tidigare radio- och TV-lagen motsvarar tidigare 18 § lo- kalradiolagen (1993:120) (se prop. 1992/93:70 s. 50 och prop. 1999/2000:55 s. 70). Av motiven framgår att ett vitesförläggandet ska gälla mot den nye innehavaren. Även vite som föreläggandet förenats med har enligt bestämmelserna gällt mot den nye innehavaren. Mot bak- grund av vad Lagrådet har anfört, samt att det inte längre finns anledning att låta vitet gälla mot den nye innehavaren, har bestämmelsen ändrats så att ett vite som föreläggandet förenats med inte gäller mot den nye inne- havaren.

17 §

Paragrafen motsvarar delvis tidigare 10 kap. 13 §. Den har dock komplet- terats med hänsyn till att tillstånd även krävs för att sända sökbar text-tv och till att Myndigheten för radio och tv ska kunna medge att sändnings- tillstånd överlåts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2007/08:8 s. 66 f.

5 kap.

1 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 1 § för tv (den s.k. demokratibe- stämmelsen). Tillämpningsområdet har dock utvidgats till att även omfat- ta den som tillhandahåller beställ-tv. Motsvarande bestämmelse för ljud- radio finns i 14 kap. 1 §. Övervägandena finns i avsnitten 6.7.1 och 6.9. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1977/78:91 s. 230 och prop. 1995/96:160 s. 91 ff. och 171.

2 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 2 §. I paragrafen har vissa smärre språkliga ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 93 ff. och 172 och prop. 1997/98:184 s. 50 f.

3 §

Paragrafen är ny. Innebörden av den är att program som tillhandahålls i beställ-tv och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighets- trogen karaktär eller pornografiska bilder inte får tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se program- men, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt. Paragrafen genom- för artikel 3h i AV-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.2. Leve- rantörer av beställ-tv kan försvåra för barn att ta del av sådant material

286

exempelvis genom att använda personliga identifieringsnummer (PIN- Prop. 2009/10:115 koder), filtersystem eller märkning.

4 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 3 §. I paragrafen har vissa redaktio- nella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:75 s. 27 ff. och prop. 1995/96:160 s. 100 ff. och 173.

5 §

Paragrafens första stycke motsvarar delvis tidigare 6 kap. 4 §. Bestäm- melsen har kompletterats med ett förtydligande att otillbörligt gynnande innebär att programmet inte får uppmuntra till inköp eller hyra av varor eller tjänster eller innehålla andra säljfrämjande inslag, eller framhäva en vara eller en tjänst på ett otillbörligt sätt. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. Bestämmelsen har förtydligats i enlighet med Lagrådets synpunk- ter.

Andra stycket är nytt och innehåller en upplysning om att i 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och sponsring.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 173. Se även kommen- taren till 6 kap. 3 § och 7 kap. 6 §.

6 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 5 §.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1990/91:149 s. 91 f. och prop. 1995/96:160 s. 173.

7 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 8 §.

En skyldighet att rapportera hur bestämmelsen har efterlevts följer av 16 kap. 5 §.

Lagrådet har anfört att när det gäller paragrafens sista stycke enligt för- slaget i lagrådsremissen kan frågan resas om bestämmelsens innehåll verkligen överensstämmer med EG-rättens bestämmelser om fri rörlighet för varor och tjänster.

Regeringen anser att kravet på att tv-sändningar enligt bestämmelsens första stycke, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande om- fattning ska innehålla program på svenska språket är godtagbart med hänsyn till att EUF-fördraget uttrycker respekt för medlemsstaternas rätt till kulturell och språklig mångfald.

När det gäller kraven på att tv-sändningar, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning ska innehålla program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän anges i prop. 1995/96:160 s. 175 att med uttrycket ”svenska artister” eller ”svenska upphovsmän”

avses givetvis inte ett krav på svenskt medborgarskap, utan i stället en

287

närmare anknytning till det svenska språket och till svenskt kulturliv. Prop. 2009/10:115 Detta gäller alltjämt. För att undanröja tvivel kring formuleringarnas

överensstämmelse med unionsrättens regler om fri rörlighet väljer reger- ingen att utforma kraven så att det i stället anges att tv-sändningar enligt bestämmelsens första stycke, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning ska innehålla program med artister verksamma i Sverige och verk av upphovsmän verksamma i Sverige. Med denna ut- formning anser regeringen att bestämmelsen inte kan anses strida mot unionsrättens bestämmelser om fri rörlighet för varor och tjänster.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 174 ff. och prop. 1997/98:184 s. 53 f. och 73.

8 §

Paragrafen är ny och genomför artikel 3i.l i AV-direktivet. Övervägan- dena finns i avsnitt 6.7.3.

En skyldighet att rapportera hur bestämmelsen har efterlevts följer av 16 kap. 6 §.

9 §

Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 10 §.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1997/98:184 s. 34 ff.

Lagrådet har anfört att upplysningsbestämmelsen i sista stycket är ut- formad som en kompetensregel och innebär att regeringen meddelar de ifrågavarande föreskrifterna. Regeringen, som redan har kompetens att besluta verkställighetsföreskrifter, har enligt regeringsformen också rätt att meddelst subdelegation överlåta föreskriftsrätt till underordnad myn- dighet. Riksdagen kan därför inte i en vanlig lag besluta en bestämmelse om att regeringen är den som meddelar föreskrifterna. Regeringen avgör nämligen på egen hand om den själv eller underordnad myndighet ska meddela föreskrifterna.

Regeringen vill i detta sammanhang anföra följande. Den valda formu-
leringen dvs. att regeringen (eller den myndighet som regeringen be-
stämmer) meddelar föreskrifter har under ett antal år använts för att upp-
lysa om verkställighetsföreskrifter eller om föreskrifter som meddelas
inom ramen för restkompetensen. Delegationsbestämmelser, dvs. materi-
ella bemyndiganden har i stället uttryckts så att regeringen (eller den
myndighet som regeringen bestämmer) får meddela föreskrifter med ett
visst innehåll. De valda uttryckssätten har också använts i tidigare lag-
stiftningsärenden. Regeringen ser inte någon anledning till att nu avvika
från det sätt som upplysningsbestämmelser hittills har utformats på. An-
ledningen till att endast regeringen nämns i bestämmelsen är att det en-
dast är den som kommer att meddela föreskrifterna.
10 §
Paragrafen är ny och innehåller en upplysning om att 48 a § upphovs-
rättslagen (1960:729) innehåller bestämmelser om när ett programföretag	288

i en EES-stat i sina allmänna nyhetssändningar får använda utdrag ur en	Prop. 2009/10:115
tv-sändning från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat
programföretag sänder med ensamrätt. Övervägandena finns i avsnitt
6.14. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.
11 §
Paragrafen motsvarar i sak tidigare 6 kap. 9 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 176.
12 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.
Bestämmelsens första stycke innebär att en leverantör av medietjänster
som tillhandahåller tv-sändning, beställ-tv eller sökbar text-tv på något
annat sätt än genom tråd ska göra programmen tillgängliga för personer
med funktionsnedsättning i den omfattning som särskilt beslutas. Beslu-
ten ska gälla för viss tid och fattas av regeringen respektive Myndigheten
för radio och tv.
Med tolkning avses sådan tolkning som gör programmen tillgängliga
för personer med funktionsnedsättning, t.ex. syntolkning eller tolkning
till teckenspråk, men inte tolkning av utländska program till svenska eller
tolkning av svenska program till andra språk.
I andra stycket anges vilka omständigheter som ska beaktas när reger-
ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska avgöra på
vilket sätt och i vilken omfattning en leverantör av medietjänster är skyl-
dig att göra sina program tillgängliga. Dessa är leverantörens finansiella
förutsättningar, vari ingår antalet tittare, och den tekniska utvecklingen
av tillgänglighetstjänster varvid hänsyn kan tas till om leverantören redan
har tillgång till nödvändig teknik. På vilket sätt och i vilken omfattning
program ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning
måste ställas i proportion till varje leverantörs förutsättningar. Det är inte
möjligt att ställa samma krav på alla leverantörer utan deras olika förut-
sättningar måste beaktas.
Krav att sända program vars innehåll är särskilt anpassat för personer
med funktionsnedsättning kan inte ställas med stöd av denna paragraf. Se
i stället 4 kap. 9 § 5.
6 kap.
1 §
Paragrafen är ny och genomför artikel 3g.1 i AV-direktivet. Övervägan-
dena finns i avsnitt 6.11.
Begreppet produktplacering definieras i 3 kap. 1 § som förekomsten av
en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknadsföringssyfte i ett tv-
program. Om produkten tillhandahålls gratis och är av obetydligt värde
är det inte fråga om produktplacering i lagens mening (jfr skäl 61 till
AV-direktivet). Vidare omfattar begreppet bara sådan produktplacering
där programmet har bekostats helt eller delvis av någon annan än leve-	289

rantören av medietjänsten. Produktplacering som finns i program till	Prop. 2009/10:115
vilka leverantören av medietjänsten har köpt visningsrättigheterna omfat-
tas således inte av regleringen i detta kapitel.
2 §
Paragrafen är ny och genomför delvis artikel 3g.1 och 2 första och andra
styckena samt artikel 3g.3 i AV-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt
6.11.
I paragrafens första stycke anges när produktplacering får förekomma i
tv-sändningar och i beställ-tv.
Av andra stycket första ledet framgår att det alltid är förbjudet att till-
handahålla program där det förekommer produktplacering, även om det
skulle vara fråga om en film, en tv-serie, ett sportprogram eller ett lätt
underhållningsprogram. I de programtyper som inte uttryckligen räknas
upp, exempelvis nyhetsprogram, är produktplacering inte tillåten.
Andra stycket andra ledet genomför artikel 3g.3 i AV-direktivet genom
förbudet mot att tillhandahålla barnprogram där det förekommer pro-
duktplacering av tobaksvaror eller andra produkter som kommer från
företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja tobaksva-
ror samt receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som
bara är tillgänglig efter ordination. Utöver vad som krävs enligt direktivet
införs också ett förbud mot att tillhandahålla program där det förekom-
mer produktplacering av alkoholdrycker och andra produkter som kom-
mer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja
alkoholdrycker.
Paragrafen har utformats i huvudsak enligt Lagrådets förslag.
3 §
I paragrafen, som är ny, uppställs krav på program där det förekommer
produktplacering. Övervägandena finns i avsnitt 6.11. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
4 §
Paragrafen är ny och genomför artikel 3g.2 tredje stycket d i AV-
direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.11.
I första stycket finns ett krav på att tittarna ska informeras om att det
förekommer produktplacering i ett tv-program och när en sådan informa-
tion ska lämnas.
I direktivet anges bara att informationen ska ske på lämpligt sätt. Det
anges inte närmare vad som är ett lämpligt sätt. I skäl 60 till direktivet
anges dock som ett exempel att informationen kan lämnas genom att man
med hjälp av en neutral logotyp påpekar att produktplacering förekom-
mer i ett visst program
I paragrafens andra stycke ges regler om hur informationen ska utfor-
mas. I andra stycket föreskrivs att informationen endast ska bestå av en
neutral upplysning om att det förekommer produktplacering och om den
vara eller tjänst som har placerats i programmet.	290

7 kap.	Prop. 2009/10:115
1 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 8 § andra stycket. Den har dock
ändrats så att den även omfattar beställ-tv. I paragrafen har viss språklig
ändring gjorts. Bestämmelsen genomför artikel 3f 4 i AV-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 180.
2 §
Paragrafen, som motsvarar tidigare 7 kap. 9 § andra meningen, har kom-
pletterats på så sätt att den även gäller för beställ-tv. I paragrafen har
vissa språkliga ändringar gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
Bestämmelsen genomför artikel 3f 2 i AV-direktivet. Utöver vad som
krävs enligt AV-direktivet får program inte heller sponsras av någon vars
huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 181.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 10 § andra stycket. Den har dock
ändrats så att den även gäller för beställ-tv. I paragrafen har vissa språk-
liga ändringar gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
Bestämmelsen genomför artikel 3f. 3 i AV-direktivet.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2005/06:70 s. 258.
4 §
Paragrafen genomför delvis artikel 3f.1 c i AV-direktivet. Övervägande-
na finns i avsnitt 6.10.
Paragrafens första och andra stycken motsvarar tidigare 7 kap. 8 § för-
sta stycket. Bestämmelsen omfattar numera även beställ-tv. Undantag
från reglerna om annonssignatur och annonstid behövs inte längre efter-
som sponsring inte betraktas som reklam enligt radio- och tv-lagen. Tidi-
gare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 113 f och 180.
Tredje stycket är nytt och avser fall där bara en klart avgränsad del av
programmet är sponsrat. I uttrycket en klart avgränsad del ligger att pro-
gramdelen visas i ett sammanhang.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
5 §
Bestämmelsen är ny och genomför inte någon artikel i AV-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
Bestämmelserna innebär att det är möjligt att i en tv-sändning – utöver
de obligatoriska sponsringsmeddelandena enligt 7 kap. 4 § – sända s.k.
fakultativa sponsringsmeddelanden under ett pågående program. De nya
reglerna innebär till viss del en kodifiering av tidigare praxis.	291
	291

I första stycket anges de situationer där det är tillåtet att sända fakulta- Prop. 2009/10:115 tiva sponsringsmeddelanden i en tv-sändning. Sålunda anges i punkt 1 att

i de fall ett sponsringsmeddelande ska lämnas enligt 7 kap. 4 § tredje stycket, dvs. då en klart avgränsad del av ett program sponsras, är det möjligt att också sända ett sådant meddelande i början och i slutet av programmet.

Enligt vad som föreskrivs i punkt 2 får sponsringsmeddelanden lämnas
i sportprogram där det förekommer längre pauser och i program som
återger föreställningar eller evenemang med pauser för publiken. Med
stöd av denna bestämmelse är det således möjligt att sända sponsrings-
meddelanden i samband med halvlekspauser i exempelvis fotbollsmat-
cher, liksom i pauser i direktsända teaterföreställningar och liknande.
Av punkt 3 följer att sponsringsmeddelanden får sändas i samband med
kanalbyten. Det är fråga om situationer då ett program som sänds i en
programtjänst övergår till att sändas i en annan programtjänst hos samma
programföretag.
Enligt punkt 4 är det tillåtet att sända sponsringsmeddelanden vid väx-
lingar mellan sändning från evenemang och studiosändningar. Sändning-
en av ett sponsringsmeddelande enligt denna bestämmelse ska ske i
omedelbar anslutning till början eller slutet av den paus som äger rum
eller i omedelbar anslutning till den aktuella övergången eller växlingen.
Av punkt 5 slutligen följer att ett sponsringsmeddelande får lämnas i
samband med annonsavbrott. I 8 kap. 4 § regleras när program får avbry-
tas för annonsering.
I andra stycket anges att bestämmelserna i första stycket bara gäller om
sponsringsmeddelandena kan lämnas på ett sådant sätt att programmets
integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.
Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
6 §
Bestämmelsen är ny och genomför inte någon artikel i AV-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 6.10. Bestämmelsen har utformats i enlig-
het med Lagrådets förslag.
7 §
Paragrafen innebär en precisering av tidigare 7 kap. 8 § första stycket
och genomför artikel 3f.1 b och delvis artikel 3f.1 c i AV-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 6.10.
I första meningen anges hur ett sponsringsmeddelande ska utformas.
Sålunda ska meddelandet innehålla sponsorns namn, logotyp eller något
annat kännetecken. Syftet är att sponsrade program tydligt ska kunna
identifieras som sådana. Uppräkningen knyter nära an till motsvarande
uppräkning i AV-direktivet. Bestämmelsen anger således de krav som
ställs på utformningen av ett sponsringsmeddelande, den hindrar dock
inte att ett meddelande innehåller både sponsorns namn, logotyp och
annat kännetecken för sponsorn.
Av andra meningen framgår att ett sponsringsmeddelande inte får in-
nehålla säljfrämjande inslag. Ett sponsringsmeddelande får således inte	292
	292

innehålla information om eller erbjudanden om produkter. Bestämmelsen Prop. 2009/10:115 genomför artikel 3f 1 b som anger att ett program som sponsras inte får

direkt uppmuntra till inköp eller förhyrning av varor eller tjänster, sär- skilt inte genom särskilda säljfrämjande hänvisningar till dessa varor eller tjänster. En mer än kortvarig exponering av ett företagsnamn kan också anses innehålla ett säljfrämjande inslag.

Det saknas bestämmelser om hur långt ett sponsringsmeddelande får vara. Ett alltför långt meddelande skulle dock kunna strida mot bestäm- melsen i 5 kap. 5 § om otillbörligt kommersiellt gynnande.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 113 f.

8 §

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.

Den föreslagna bestämmelsen innebär att det är möjligt att lämna sponsringsmeddelanden med delad skärm. I de fall som ett sponsrings- meddelande ska eller får lämnas med stöd av 4–6 §§ får meddelandet således lämnas med delad skärm. Som framgår av bestämmelserna i 8 kap. 10 § är en grundläggande förutsättning för annonsering med delad skärm att detta kan ske utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Detta krav gäller även vid tillhan- dahållande av sponsringsmeddelanden. Om programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks genom att annonseringen tillhandahålls med delad skärm får avgöras från fall till fall. Allmänt sett får tillhandahållande av sponsringsmeddelanden med delad skärm inte innebära att tittarna går miste om någon del av handlingen eller på annat sätt försvåra för dem att följa med i programmet.

8 kap.

1 §

Paragrafen motsvarar delvis tidigare 7 kap. 5 § första och andra styckena och genomför artikel 18.1 i AV-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 6.13.

I första stycket föreskrivs att den längsta tillåtna annonstiden i tv- sändningar uppgår till tolv minuter per hel timme mellan hela klockslag. Den tidigare s.k. dygnsregeln, som innebar att den sammanlagda sänd- ningstiden för annonser under ett dygn inte fick överstiga femton procent av sändningstiden, har tagits bort.

Andra stycket innebär att programtjänster som enbart innehåller för- säljningsprogram får sändas trots den tidsbegränsning som finns i para- grafens första stycke. Begreppen försäljningsprogram och programtjänst definieras i 3 kap. 1 §. Med hänsyn till AV-direktivets bestämmelser om s.k. teleshoppingblock i artikel 18a måste sändningstiden för program- tjänsten vara minst femton minuter.

Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

293

2 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 6 §. Vissa språkliga ändringar har
gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 179.

3 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 7 kap. 7 b § första stycket. Den har dock ändrats så att den delvis även gäller för beställ-tv. Övervägan- dena finns i avsnitten 6.9 och 6.12. Paragrafen genomför delvis artikel 11.2 i AV-direktivet.

Innebörden av bestämmelsen är att det i tv-sändningar är förbjudet med annonsavbrott i program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och i program som innehåller gudstjänster. Med gudstjänst avses en religiös ceremoni enligt den ordning som gäller för respektive tros- samfund. I fråga om program som huvudsakligen riktar sig till barn är reglerna strängare än vad som följer av direktivet. När det gäller program med gudstjänster motsvarar förbudet vad som gäller enligt artikel 11.2 i direktivet.

Bestämmelsen som förbjuder annonsavbrott i program som huvudsak- ligen vänder sig till barn under tolv år utvidgas till att omfatta beställ-tv.

4 §

Paragrafen motsvarar delvis tidigare 7 kap. 7 § och genomför artikel 11.1 och delvis artikel 11.2 i AV-direktivet. I paragrafen har vissa språkliga ändringar gjorts. Övervägandena finns i avsnitt 6.12.

Paragrafens första stycke gäller andra program än sådana som avses i 8 kap. 3 §, dvs. program som inte huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år eller innehåller gudstjänster. För sådana program är det tillåtet med avbrott för annonser, om vissa förutsättningar är uppfyllda. Som grundläggande förutsättning gäller att avbrottet inte får kränka program- mets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter. De förar- betsuttalanden som gjordes då bestämmelsen infördes i radio- och TV- lagen är fortfarande att beakta (se prop. 2001/02:82 s. 14). Någon änd- ring i förhållande till vad som tidigare gällt är inte avsedd.

Andra stycket gäller sändning av nyhetsprogram, biograffilmer och filmer producerade för tv, utom tv-serier och dokumentärprogram,. För dessa program gäller – utöver kraven i första stycket– att avbrott för annonser endast får ske en gång varje tablålagd period på minst trettio minuter. Bestämmelserna har en direkt motsvarighet i artikel 11.2 i AV- direktivet.

Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

5 §

Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 1 § första och andra styckena och

2 § andra meningen. Den har dock ändrats så att den även omfattar be-

ställ-tv och annonsering med delad skärm. Vissa språkliga ändringar har

294

gjorts. Övervägandena finns i avsnitten 6.9 och 6.12. Paragrafen har i Prop. 2009/10:115 huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Paragrafen genomför artikel 10.1 i AV-direktivet.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 2 § första meningen. Den har dock
ändrats så att den även omfattar sökbar text-tv och beställ-tv.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 177.
7 §
Paragrafens första stycke motsvarar tidigare 7 kap. 4 § första stycket.
Andra stycket motsvarar tidigare 7 kap. 7 b § tredje stycket. Bestämmel-
sen har utvidgats till att omfatta även beställ-tv. Övervägandena finns i
avsnitt 6.9.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1990/91:149 s. 121 f. och prop.
1995/96:160 s. 115 ff.
8 §
Paragrafen, som motsvarar tidigare 7 kap. 4 § andra stycket, har ändrats
så att den gäller för beställ-tv. Vissa språkliga ändringar har gjorts. Över-
vägandena finns i avsnitt 6.9.
I enlighet med Lagrådets förslag har bestämmelsen placerats under ru-
briken ”Reklam och barn”.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1990/91:149 s. 117 f. och prop.
1995/96:160 s. 115 ff.
9 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 3 §. Den har dock ändrats så att den
också omfattar beställ-tv. I paragrafen har vissa språkliga ändringar
gjorts. Överväganden finns i avsnitt 6.9. Rubriken omedelbart före be-
stämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1990/91:149 s. 88 f. och prop.
1995/96:160 s. 177 f.
10 §
Paragrafen är ny. Den genomför inte någon artikel i AV-direktivet.
Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
Innebörden av paragrafen är att annonsering med delad skärm är tillå-
ten i vissa typer av program.
Begreppet annonsering med delad skärm definieras i 3 kap. 1 §.
I första stycket anges under vilka förutsättningar annonsering med de-
lad skärm får ske i tv-sändningar. Ett grundläggande krav är att pro-
grammet är ett direktsänt evenemang som fortgår oavsett om programfö-
retaget väljer att göra annonsavbrott eller inte. Exempel på sådana eve-	295
	295

nemang är maratonlopp, cykeltävlingar och Formel 1-tävlingar, liksom direktsända kulturevenemang där det inte görs pauser för publiken. Gemensamt för dessa evenemang är att det finns en publik och att det inte är möjligt för programföretaget att göra pauser i programmet för att sända annonser utan att tv-publiken går miste om en del av handlingen. Om däremot evenemanget utformas så att programföretagens behov av avbrott för reklam tillgodoses, t.ex. genom särskilda pausinslag för pu- bliken på plats som saknar samband med evenemanget i övrigt, får re- klamavbrott inte ersättas med annonsering med delad skärm. Denna inskränkning gäller dock inte egenreklam med delad skärm.

Andra stycket anger att annonsering med delad skärm får förekomma i beställ-tv.

Annonsering med delad skärm är tillåten bara om annonseringen kan ske utan att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks. Detta gäller både tv-sändningar och beställ-tv och framgår av bestämmelsens tredje stycke. Programföretaget kan självt bestämma om annonssändningen på delad skärm ska förenas med ljud eller inte och hur stor del av skärmbilden som annonserna ska uppta. Sådana överväganden måste dock ske utifrån kraven på att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. TV- publiken ska ha möjlighet att ta del av programmet så ostört som möjligt. Det kan därför vara mer acceptabelt att visa en sekvens med annonser på delad skärm och låta annonssändningen ta upp mera plats under delar av en sändning från t.ex. en idrottstävling när det inte händer så mycket. Under sådana delar av tävlingen då tittarna har större intresse av att se vad som inträffar bör eventuella annonssändningar bara få uppta en mindre del av bilden. Vid målgång i kortdistanslopp som sker under ett kortvarigt förlopp bör det normalt sett inte vara tillåtet med annonsering med delad skärm. Om målgången håller på under en längre tid kan dock bedömningen bli en annan och annonsering vara tillåten.

Övriga annonsbestämmelser, dvs. om längsta tillåtna annonstid, an- nonssignatur, förbud mot viss reklam och mot visst innehåll även annon- ser som sänds med delad skärm. Se dock 16 § om undantag från vissa annonsregler när det gäller egenreklam.

I de fall då det är tillåtet att sända reklam med delad skärm enligt den- na bestämmelse är det enligt fjärde stycket också tillåtet att reprisera programmet i samma skick, trots att det då inte längre är direktsänt. Detta gäller dock endast i de fall då evenemanget i fråga först har visats i di- rektsändning och programmet därefter repriseras i sin helhet. Om det däremot är ett sammandrag av den tidigare direktsändningen får annonser inte sändas med delad skärm. Annonsavbrott får då i stället läggas in i enlighet med de allmänna reglerna för annonsplacering.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets yttrande.

I 5 § finns bestämmelser om annonssignatur och annonsering med de- lad skärm som innebär att signaturen alltid ska vara löpande. Den behö- ver dock bara anges i bild.

Prop. 2009/10:115

296

11 §

Paragrafen är ny och genomför inte någon artikel i AV-direktivet. Över- vägandena finns i avsnitt 8.2 (se även SOU 2005:62 s 103 ff.).

Begreppet virtuell annonsering definieras i 3 kap. 1 § 20. Därmed av- ses meddelanden som på elektronisk väg fogas in i tv-bilden på fasta föremål eller på marken där annonsmeddelanden kan placeras ut fysiskt och som normalt också används för sådana annonser. Till skillnad från annonser, som utgör särskilda utsända meddelanden, ingår virtuell an- nonsering i ett tv-program där den ersätter andra delar av tv-bilden.

Innebörden av bestämmelserna i paragrafens första stycke är att virtuell annonsering är tillåten, om de krav som anges i punkterna 1 och 2 är uppfyllda.

Enligt punkt 1 får virtuella annonser inte vara mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer där eller på något annat sätt inver- ka störande på de mottagandes möjligheter att uppfatta programmet. Det betyder att det inte är tillåtet att exempelvis göra de virtuella meddelan- dena större eller ge dem en mer iögonfallande färgsättning än skyltar som normalt förekommer på platsen eller på marken. Den virtuella annonse- ringen får vidare inte bestå av rörliga bilder i större omfattning än den verkliga annonseringen. Virtuell annonsering får inte heller i övrigt in- verka störande på tittarnas möjligheter att uppfatta programmet. Bildkva- liteten får således inte bli sämre än om virtuell annonsering inte före- kommer i sändningen. Virtuell annonsering ska således inte medföra någon skillnad när det gäller tittarnas möjligheter att uppfatta program- met jämfört med om det är verkliga annonser som avbildas.

I punkt 2 slås fast att virtuell annonsering inte får användas på ett så- dant sätt som innebär att programmets integritet och värde eller rättig- hetshavarnas rättigheter kränks. I viss mån överlappar detta vad som gäller enligt punkt 1.

Enligt andra stycket ska programföretaget före och efter sändningen informera om att sändningen kommer att innehålla eller har innehållit virtuell annonsering. Informationen ska lämnas på lämpligt sätt. Den får inte visas alltför hastigt, med för liten text eller tillsammans med så mycket annan information att det blir svårt för tittarna att ta till sig upp- lysningen. Utformningen av upplysningen bör vidare vara neutral, dvs. den får inte innehålla några säljfrämjande inslag, företagsnamn eller logotyp.

I tredje stycket anges att bestämmelserna om reklam och barn samt personer som inte får förekomma i reklam och andra annonser i 7–9 §§ gäller vid virtuell annonsering.

Regleringen av reklam för alkohol, tobak och läkemedel i respektive lagar gäller för virtuell annonsering.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

12 §

Paragrafen är ny och genomför inte någon bestämmelse i AV-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 8. 3 (se även SOU 2005:62 s. 117 ff.).

I paragrafen finns bestämmelser som innebär att det är möjligt att i sport- och tävlingsprogram på elektronisk väg foga in namnet på eller

Prop. 2009/10:115

297

logotypen för det eller de företag som tillhandahåller den utrustning eller Prop. 2009/10:115 de tjänster som är nödvändiga för att producera information om resultat,

matchställning eller liknande i tv-bilden (s.k. elektroniska företagsskyl- tar). En elektronisk företagsskylt är inte att betrakta som annons.

Elektroniska företagsskyltar får förekomma om förutsättningarna i punkterna 1–4 är uppfyllda.

Av punkt 1 följer att det måste vara det eller de företag vars namn som visas i bild som också har tillhandahållit den utrustning eller de tjänster som används vid t.ex. tidtagning eller resultatsammanställning. Att info- ga ett namn på ett annat företag som kanske visserligen sponsrat tävling- en som sådan men utan att tillhandahålla sådan teknisk utrustning eller tjänst som avses är således inte tillåtet.

Enligt punkt 2 får programföretaget eller leverantören av beställ-tv inte ta betalt eller få någon annan ersättning för att visa dessa företagsskyltar. Om företaget får ersättning är meddelandet reklam så som det har defini- erats i 3 kap. 1 § och annonsreglerna i 8 kap. gäller därmed.

I punkt 3 föreskrivs att det är bara företagets namn eller logotyp som får visas. Produktnamn, slogans, bilder eller dylikt får alltså inte före- komma. Infogandet av ett företagsnamn eller en logotyp i bild får inte heller förenas med ljud av något slag. Det krävs också att företagsnamnet bara tar upp en liten del av bilden. Normalt utgörs en företagsskylt av en liten del av en ruta med tid- och resultatinformation som i sin tur bara tar upp en mindre del av bilden.

Av punkt 4 framgår att företagsnamnet eller logotypen bara får visas i rimlig omfattning. Däri ligger ett krav på att skylten visas bara en kort stund åt gången, såsom några till ett tiotal sekunder. Det är i övrigt inte möjligt att närmare reglera innebörden av begreppet i ”rimlig omfatt- ning” utan frågan får överlämnas till rättstillämpningen. Det måste i stor utsträckning bli fråga om en prövning i det enskilda fallet. Om Europeis- ka radiounionen (EBU) medverkat vid besluten om placering och om- fattning av företagsskyltar i en viss sändning bör vad som har överens- kommits normalt kunna accepteras. I andra fall kan de rekommendatio- ner som EBU utfärdar tjäna till ledning för bedömningen av vad som är rimligt.

13 §

Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 9 § första meningen.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 181.

14 §

Paragrafen, som i huvudsak motsvarar tidigare 7 kap. 10 § första, tredje och fjärde styckena, har ändrats så att den även omfattar beställ-tv. Över- vägandena finns i avsnitt 6.9.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 117 ff.

298

15 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 7 kap. 11 §. Den har dock änd-
rats på så sätt att undantaget för sponsringsmeddelanden strukits, efter-
som sådana inte längre omfattas av reklambegreppet. Vidare ersätter
begreppet lokal kabelsändarorganisation begreppet lokalt kabelsändar-
företag (se 9 kap. 5 §).
16 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 7 kap. 12 § första stycket och
genomför delvis artikel 18.2 i AV-direktivet. Även reklam för en medie-
tjänstleverantörs egen verksamhet är reklam i radio- och tv-lagens me-
ning, se 3 kap. 1 §. Programglimtar eller s.k. trailers behöver dock inte
omfattas av mängdreglerna eller omges med annonssignatur. Bestäm-
melserna om reklam och barn samt personer som inte får förekomma i
reklam och andra annonser gäller inte heller för egenreklam. Detsamma
gäller reklamförbudet för lokala kabelsändarorganisationer. Undantagen
gäller emellertid inte reklam för annan egen verksamhet än programverk-
samheten. Marknadsföringslagens (2008:486) regler om reklam riktad till
barn gäller emellertid även egenreklam.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 182.
9 kap.
1 §
Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 1 § första–tredje styckena. I para-
grafen har vissa smärre språkliga justeringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2004/05:105 s. 18 f. och 36 f.
2 §
Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 1 § fjärde stycket. I paragrafen har
vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2004/05:105 s. 22 f. och 38 f.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 1 § femte stycket.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2004/05:105 s. 22 f. och 38 f.
4 §
Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 1 § sjunde stycket. Undantaget från
vidaresändningsplikten som tidigare fanns i 8 kap. 1 § sjätte stycket har
tagits bort. Övervägandena finns i avsnitt 9.1.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 124 f. och s. 183, prop.
1997/98:184 s. 57 f. och 73 f. samt prop. 2004/05:105 s. 22 f. och 38 f.	299

5 §	Prop. 2009/10:115
Första stycket motsvarar tidigare 8 kap. 2 §. Bestämmelsen om vilka som
har skyldighet att tillhandahålla sändningsutrymme har, i likhet med vad
som redan gäller enligt 1 §, anpassats till artikel 31 i direktiv 2002/22 EG
om samhällsomfattande tjänster. Vidare har lokala kabelsändarföretag
fått den nya benämningen lokala kabelsändarorganisationer. I bestäm-
melsen har vidare vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Enligt andra stycket, som är nytt, ska sändningsutrymme för lokala
kabelsändarorganisationer tillhandahållas både analogt och digitalt i nät
som använder båda sändningsteknikerna.
Övervägandena finns i avsnitt 13.3.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets yttrande.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:53 s. 42 och prop.
1995/96:160 s. 183 f.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 5 §. Vissa språkliga och redaktionel-
la ändringar har gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:53 s. 56 och prop.
1995/96:160 s. 184.
7 §
Paragrafen motsvarar tidigare 8 kap. 6 §. I bestämmelsen har dock för-
tydligats att det rör sig om ett förvaltningsbeslut.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:53 s. 56 och prop.
1995/96:160 s. 185.
10 kap.
1 §
De tidigare bestämmelserna om tillstånd i 2 kap. 1 § har delats upp i två
delar. I 4 kap. finns bestämmelserna om tv-sändningar och sökbar text-tv
medan motsvarande bestämmelser om ljudradio finns i 10 kap.
Det krävs alltså tillstånd för att sända ljudradio dels i de frekvensområ-
den i de s.k. AM-banden som enligt den internationella frekvensre-
gleringen är avsedda för rundradiosändningar, dels i vissa andra fre-
kvensområden. Det sistnämnda gäller det s.k. FM-bandet för ljudradio,
VHF band III inklusive det utrymme omedelbart ovanför detta band som
för närvarande är avsett för digitala ljudradiosändningar samt de delar av
UHF band IV och V som enligt regeringens beslut den 19 december
2007 får upplåtas för tillståndspliktiga tv-sändningar.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 70 f. och s. 158 f.
	300

2 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 2 kap. 1 § andra stycket andra
meningen. Den har dock ändrats på så sätt att undantaget för tillstånds-
plikt för sändningar som är särskilt anpassade för hörselskadade har
tagits bort. I paragrafen har vidare gjorts vissa språkliga och redaktionel-
la ändringar.
3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 2 kap. 1 § tredje stycket. Nå-
got krav på tillstånd för innehav av radiosändare gäller dock inte längre
enligt lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.
11 kap.
1 §
Första stycket motsvarar delar av tidigare 2 kap. 2 § första och andra
styckena. Av bestämmelsen framgår att regeringen meddelar tillstånd för
sådana ljudradiosändningar som finansieras med radio- och tv-avgiften,
dvs. rikstäckande ljudradiosändningar, och ljudradiosändningar till ut-
landet. Andra och tredje styckena motsvarar tidigare 2 kap. 2 § fjärde och
femte styckena.
I bestämmelserna har vissa språkliga och redaktionella ändringar
gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 76 f. och s. 159 f. samt
prop. 2007/08:8 s. 63.
2 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 3 kap. 6 §, har en smärre språklig
ändring gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1996/97:160 s. 167 och prop.
2007/08:8 s. 64.
3 §
Paragrafen motsvarar villkorskatalogen i tidigare 3 kap. 8 § avseende
ljudradio. Motsvarande bestämmelse för tv finns i 4 kap. 9 § (se författ-
ningskommentaren till sistnämnda paragraf).
Hänvisningen i första stycket till 4 kap. 8, 10 och 11 §§ innebär att det
även i fortsättningen är möjligt att ställa upp de villkor som anges där för
tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och kommersiell
radio.
4 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 3 kap. 13 §, har språklig ändring
gjorts.	301

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.	Prop. 2009/10:115
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 167 f. och prop.
2007/08:8 s. 66.
5 §
Paragrafen motsvarar tidigare 3 kap. 14 §. I paragrafen har vissa språkli-
ga och redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 168 och prop.
2007/08:8 s. 66.
12 kap.
1 §
Paragrafen motsvarar tidigare 4 kap. 3 § första stycket. Skillnaden är att
en ny myndighet lämnar tillstånd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 169.
2 §
Paragrafen motsvarar tidigare 4 kap. 2 § första stycket.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 168.
3 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 4 kap. 2 § andra stycket. Den
har dock ändrats på så sätt att kravet på synnerliga skäl har ersatts med
särskilda skäl. Den närmare innebörden av begreppet särskilda skäl får
utvecklas genom praxis. I paragrafen har även gjorts vissa språkliga och
redaktionella ändringar. Övervägandena finns i avsnitt 13.2.2. Paragrafen
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 168 f. och prop.
1997/98:77 s. 18 f. och 32.
4 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 4 kap. 4 §. Övervägandena
finns i avsnitt 13.2.3 och 13.2.4.
Ändringen i punkten 2 innebär att tillstånd att sända närradio kan ges
inte bara till församlingar och kyrkliga samfälligheter inom Svenska
kyrkan utan även till andra registrerade trossamfund och registrerade
delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsom-
rådet. Ändringen är föranledd av att registrerade trossamfund sedan den 1
januari 2000 utgör en särskild associationsform och att trossamfund eller
delar av trossamfund därför inte längre kan få tillstånd att sända närradio
i egenskap av ideella föreningar.
	302

Att det registrerade trossamfundet ska ha anknytning till sändningsom- Prop. 2009/10:115 rådet innebär att tillstånd kan ges inom det område där en viss församling

eller sammanslutning bedriver sin verksamhet.

Med stöd av riksdagens beslut med anledning av propositionen Frihet och inflytande - kårobligatoriets avskaffande (prop. 2008/09:154, bet. 2008/09:UbU14, rskr. 2008/09:275) har regeringen utfärdat lagar och beslutat förordningar som innebär att obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor inte längre kan förekomma från och med den 1 juli 2010. Punkten 3 i tidigare 4 kap. 4 § om att obligato- riska studentsammanslutningar kan ges närradiotillstånd har därför tagits bort. Studentsammanslutningar ska i stället kunna ges tillstånd att sända närradio enligt punkten 1.

I paragrafen har vidare gjorts vissa språkliga och redaktionella änd- ringar.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 170 och prop. 2003/04:182 s. 10 f. och 14.

5 §

Paragrafen motsvarar tidigare 4 kap. 5 §.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 81 och 170.

6 §

I paragrafen, som i princip motsvarar tidigare 4 kap. 6 §, har vissa redak- tionella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995:96:160 s. 170.

7 §

Paragrafen motsvarar tidigare 4 kap. 3 § tredje stycket. I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1997/98:77 s. 15 f och 33.

8 §

I paragrafen, som motsvarar tidigare 4 kap. 7 §, har vissa språkliga änd- ringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 171.

9 §

Paragrafen motsvarar tidigare 4 kap. 3 § andra stycket.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 169.

303

13 kap.	Prop. 2009/10:115
1 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.2.
Innebörden av bestämmelsen är att Myndigheten för radio och tv be-
slutar om tillstånd för alla kommersiella ljudradiosändningar, såväl ana-
loga som digitala.
Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
2 §
Paragrafen motsvarar vad som tidigare föreskrivits för lokalradio i 5 kap.
2 §. I paragrafen har vissa språkliga ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:70 s. 9 f. och 45 samt prop.
1999/2000:55 s. 87.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 5 kap. 5 § första stycket.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:70 s. 10 f. och 44 f. samt
prop. 1999/2000:55 s. 87.
4 §
Första stycket anger att en tillståndshavare ska ha finansiella och teknis-
ka förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under hela tillstånds-
perioden. För att ha möjlighet att göra denna bedömning krävs att Myn-
digheten för radio och tv får tillgång till sökandens budget, affärsplaner
etc. Dessa uppgifter bör därför bifogas en ansökan om tillstånd. Om
sådana förutsättningar inte bedöms föreligga, kan tillstånd inte beviljas
även om den sökande har angett högst sändningsavgift (jfr 8 §) av samt-
liga sökande.
Andra stycket motsvarar tidigare 5 kap. 4 § andra stycket. Offentliga
subjekt som staten, landsting eller kommuner får således inte inneha
tillstånd att sända analog kommersiell radio. Tidigare förarbeten finns i
prop. 1992/93:70 s. 16 och prop. 1999/2000:55 s. 39 och 87.
5 §
Paragrafen motsvarar tidigare 5 kap. 4 § första stycket andra meningen. I
paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. Över-
vägandena finns i avsnitt 12.3.4.
Ingen får inneha mer än ett tillstånd att sända analog kommersiell radio
i ett och samma sändningsområde, såvida det inte finns särskilda skäl. En
omständighet som kan utgöra särskilda skäl är att det i ett sändningsom-
råde finns många tillstånd att fördela. Ett annat förhållande som skulle
kunna utgöra särskilda skäl är att det endast finns en behörig sökande och
att denne redan har ett tillstånd i sändningsområdet.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 40 ff. och 87.	304
	304

6 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen behandlar ansökningsförfarandet för tillstånd att sända analog
kommersiell radio. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.1.
Första stycket motsvarar tidigare 5 kap. 3 §. I bestämmelsen har vissa
språkliga och redaktionella ändringar gjorts. Av stycket framgår att
Myndigheten för radio och tv ska meddela när ett sändningsutrymme blir
ledigt. Första stycket har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Av andra stycket framgår att en sökande ska ange det belopp denne är
beredd att betala i sändningsavgift för hela tillståndsperioden. Sänd-
ningsavgiften ska anges som ett engångsbelopp och är ett avgörande
kriterium för vem som ska beviljas tillståndet.
I paragrafens tredje stycke informeras om att regeringen eller den
myndighet som regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om ansök-
ningsförfarandet och innehållet i en ansökan.
Se författningskommentaren till 5 kap. 9 § när det gäller bemötande av
Lagrådets synpunkt om hur upplysningsbestämmelser respektive delega-
tionsbestämmelser bör utformas. Lagrådet har anfört att förslaget i lag-
rådsremissen innebär att riksdagen kommer att ange till vilken myndig-
heten regeringen delegerar föreskriftsrätt. Den nu aktuella bestämmelsen
är huvudsakligen utformad enligt Lagrådets förslag.
7 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.1.
Paragrafen, som är utformad efter förebild av 20 § förordningen
(2003:396) om elektronisk kommunikation, behandlar en parts rätt till
insyn i ett ärende om tillstånd att sända analog kommersiell radio. Som
framgår av 8 § är sändningsavgiftens belopp avgörande för vem som ska
ges ett sökt tillstånd. Sekretess gäller för bland annat uppgifter om en
enskilds affärs- eller driftsförhållanden, om det kan antas att den enskilde
lider skada om uppgiften röjs. Huvudregeln är således att de uppgifter,
som en sökande lämnar om sina finansiella förutsättningar, inbegripet
den sändningsavgift denne är beredd att betala, kommer att kunna lämnas
ut till den som så begär om inte Myndigheten för radio och tv anser att
den sökande kan lida skada om uppgifterna röjs.
Enligt 17 § förvaltningslagen får ett ärende som avser myndighetsut-
övning mot en enskild inte avgöras utan att en sökande har underrättats
om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än honom
själv och han har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften. Det finns såle-
des en viss risk för att ekonomiskt känsliga uppgifter – t.ex. sändnings-
avgift som anges i en ansökan om ett ledigt tillstånd – skulle kunna läm-
nas ut till övriga sökande. För att motverka detta föreskrivs i bestämmel-
sen att 17 § förvaltningslagen om parts rätt att få del av uppgifter enligt
inte ska tillämpas på uppgifter som rör endast någon annan sökande.

305

8 § Prop. 2009/10:115

Paragrafen är ny och anger på vilka grunder ett tillstånd att sända analog kommersiell radio ges. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.1.

Den sökande som ges tillstånd ska dels uppfylla kraven på finansiella och tekniska förutsättningar i 4 §, dels ange den högsta sändningsavgif- ten av samtliga sökande.

Av andra stycket följer att om två sökande har angett exakt samma sändningsavgift ska frågan om vem som ska ges tillståndet avgöras ge- nom lottdragning.

Bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

9 §

Paragrafen anger de villkor som får förenas med ett analogt sändnings- tillstånd. Första stycket motsvarar tidigare 5 kap. 10 § medan andra stycket motsvarar tidigare 5 kap. 12 §. I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. Rubriken omedelbart före bestämmel- sen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 52 ff. och s. 88.

10 §

Paragrafen är ny.

Av paragrafen framgår att den som får tillstånd att sända analog kom- mersiell radio ska betala den sändningsavgift som angetts i ansökan till Myndigheten för radio och tv.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets synpunkter.

11 §

Paragrafen motsvarar i sak tidigare 6 a § första stycket första meningen lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions om- råde (koncessionsavgiftslagen). Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 42 f. och 84.

12 §

Paragrafen motsvarar tidigare 7 § första stycket koncessionsavgiftslagen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:78 s. 15 och 26.

13 §

Paragrafen motsvarar i sak tidigare 8 § koncessionsavgiftslagen.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:78 s. 14 och 26.

306

14 § Prop. 2009/10:115

Paragrafen motsvarar i sak tidigare 10 § koncessionsavgiftslagen. Lagrådet har anfört att det av rubriken och paragrafens första mening

framgår att bestämmelsen handlar om verkställighet av beslut om sänd- ningsavgift och ränta. I andra meningen i den föreslagna paragrafen hän- visas dock till bl.a. vissa bestämmelser om betalningsansvar för företrä- dare för juridisk person i 12 kap. skattebetalningslagen (1997:483). Des- sa hänvisningar som inte direkt hör samman med verkställigheten, bör placeras i en särskild paragraf med egen rubrik.

Regeringen väljer att följa Lagrådets förslag, se bestämmelsen nedan. Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:78 s. 28.

15 §

Paragrafen motsvarar i sak tidigare 10 § andra stycket koncessionsav- giftslagen. Omedelbart före bestämmelsen har infogats en rubrik som anger vad bestämmelsen handlar om.

16 §

Paragrafen motsvarar i sak tidigare 11 § koncessionsavgiftslagen.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2001/02:127 s. 196.

17 §

Paragrafen motsvarar tidigare 15 § första meningen koncessionsavgifts- lagen. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.4.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1991/92:78 s. 16 och 28.

18 §

Paragrafen reglerar de förutsättningar under vilka ett analogt sändnings- tillstånd får överlåtas och motsvarar huvudsakligen tidigare 5 kap. 16 §. Det ska dock inte längre utgöra ett hinder att överlåta ett analogt tillstånd om överlåtelsen skulle medföra en påtaglig minskning av medieutbudet i sändningsområdet. Överväganden finns i avsnitt 12.3.4.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:70 s. 50 och prop. 1999/2000:55 s. 69 f. och 89.

19 §

Paragrafen motsvarar delvis tidigare 5 kap. 17 §. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.5.

Se författningskommentaren till 4 kap. 16 § om Lagrådets yttrande i denna del. Den här kommenterade bestämmelsen innebär att det vite som förläggandet förenats med inte ska gälla mot den nya innehavaren.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 69 f. och 89.

307

20 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitten 12.3.5.
Ett sändningstillstånd ska beviljas den som erbjuder den högsta sänd-
ningsavgiften i form av ett engångsbelopp för hela tillståndsperioden.
Eftersom skyldigheten att betala avgift gäller från och med den dag
sändningar får bedrivas (jfr 11 §) ska sändningsavgiften för en tillstånds-
period vara betald när perioden inleds. Om en tillståndshavare under en
löpande tillståndsperiod överlåter sitt tillstånd, har han eller hon inte rätt
att återfå någon del av den sändningsavgift som betalats. Den som över-
tar sändningstillståndet blir inte skyldig att betala någon avgift till staten
eftersom avgiften redan är betald. Frågan om en eventuell ekonomisk
reglering mellan den tidigare och nye tillståndshavaren får parterna avta-
la om.
En tillståndshavare har inte heller i de andra fall då ett tillstånd upphör
att gälla rätt att återfå någon del av den sändningsavgift denne har betalt.
Dessa fall är att tillståndet återkallas på begäran av tillståndshavaren, att
tillståndet upphör att gälla till följd av att tillståndshavaren försätts i
konkurs, träder i likvidation eller avlider eller att tillståndsmyndigheten
återkallar tillståndet enligt 18 kap. 5 §.
21 §
Paragrafen motsvarar i sak tidigare 17 § koncessionsavgiftslagen.
22 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.2.
Sverige har genom internationella överenskommelser tilldelats ett visst
frekvensutrymme för digitala radiosändningar. Inom detta sändningsut-
rymme beslutar regeringen hur stort utrymme som får upplåtas för digital
kommersiell radio. Bestämmelserna om digital kommersiell radio är
tillämpliga på såväl nationella som lokala och regionala sändningar.
23 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.5.
I paragrafen anges de grundläggande krav som ställs på en tillstånds-
havare. Den som får tillstånd att sända digital kommersiell radio ska ha
finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet
under hela tillståndstiden samt vara beredd att samverka med övriga
tillståndshavare i tekniska frågor. Om sådana förutsättningar inte bedöms
föreligga ska tillstånd inte beviljas. För att ha möjlighet att göra denna
bedömning krävs att Myndigheten för radio och tv får tillgång till sökan-
dens budget och affärsplaner m.m. samt planer för teknisk samverkan.
Dessa uppgifter bör därför fogas till en ansökan om tillstånd.
Liksom när det gäller analoga tillstånd får inte staten, landsting eller
kommuner inneha ett sändningstillstånd.
	308

24 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.5.
I paragrafen anges att Myndigheten för radio och tv ska meddela när
ett tillstånd blir ledigt. Närmare bestämmelser om ansökningsförfarandet
och innehållet i en ansökan avses bli meddelade i föreskrifter av reger-
ingen eller den myndighet som regeringen bestämmer. om Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Se även författningskommen-
taren till 6 § när det gäller utformningen av paragrafens andra stycke.
25 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.7.
I paragrafen anges att Myndigheten för radio och tv får ta ut en avgift
av den som ansöker om tillstånd att sända digital kommersiell radio.
Avgiften är avsedd att täcka myndighetens kostnader för att handlägga en
ansökan. Någon rätt att återfå avgiften om den sökande inte får tillstånd
föreligger därför inte. Även i de fall en tillståndshavare ansöker om med-
givande att överlåta ett tillstånd får myndigheten ta ut en avgift.
26 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.5.
I paragrafen anges hur sändningstillstånden ska fördelas. Med pro-
gramtjänst förstås en kanal. Eftersom det är sannolikt att det kommer att
finnas fler sökande än vad tillgängligt sändningsutrymme medger bör
sändningarna i första hand utnyttjas för ett brett utbud när det gäller pro-
gramgenrer och inriktning mot olika publikgrupper och intresseområden.
De som söker tillstånd bör ange sin programinriktning, t.ex. musik, sport,
kultur, barnprogram och samhällsbevakning. Myndigheten för radio och
tv bör vid fördelningen av tillstånd göra en samlad bedömning utifrån de
inkomna ansökningarna och beakta att programutbudet, sett som en hel-
het, kommer att tilltala en bred allmänhet där olika intressen och smak-
riktningar är företrädda.
27 §
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.6.
Paragrafen anger de villkor som ett digitalt sändningstillstånd får för-
enas med. Dels får motsvarande villkor som för analoga sändningstill-
stånd enligt 9 § ställas, dels får ytterligare villkor som har sin grund i
urvalsmetoden för de digitala tillstånden ställas. Att ett digitalt tillstånd
får förenas med villkor om krav på ett mångsidigt programutbud har att
göra med att urvalskriterierna har utformats så att Myndigheten för radio
och tv vid tillståndsgivningen ska eftersträva att sändningarna sett som
en helhet kommer att tilltala olika intressen och smakriktningar. Varje
enskilt sändningstillstånd behöver dock inte innehålla krav på att sända
ett mångsidigt programutbud.
Om en tillståndshavare i sin ansökan angett att denne ska sända pro-
gram som är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning	309
	309

och det haft betydelse för myndighetens beslut om fördelning av sänd- Prop. 2009/10:115 ningstillstånden, får ett sändningstillstånd även förenas med ett sådant

villkor. Exempel på sådana anpassningsåtgärder kan vara text- och gra- fikremsor vilka underlättar lyssnarens förståelse för programmet.

Eftersom Myndigheten för radio och tv vid fördelningen av tillstånden bland annat ska beakta att utrymmet för digitala kommersiella sändningar ska kunna tas i anspråk av flera av varandra oberoende programföretag (jfr 13 kap. 26 § 3) ska ett sändningstillstånd även kunna förenas med villkor om att inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning. Det villkoret motsvarar tidigare 5 kap. 11 § första stycket 1.

Andra stycket motsvarar delvis det som gällde enligt tidigare 5 kap. 12 §. Med villkor som är programrelaterade menas sådana villkor som med- delats enligt paragrafens första stycke 1. Samtliga övriga villkor, t.ex. om samarbete i tekniska frågor, kan föreskrivas utan att en tillståndshavare ska godkänna dem på förhand.

28 §

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.9.

Paragrafen reglerar de förutsättningar under vilka ett tillstånd att sända digital kommersiell radio får överlåtas. I sak motsvarar bestämmelsen vad som föreskrivs på tv-området. Om förvärvaren inte uppfyller de krav på finansiella och tekniska förutsättningar samt förmåga att samverka i tekniska frågor som gäller för att kunna få tillstånd, ska Myndigheten för radio och tv inte medge överlåtelsen. Detta framgår av första stycket första punkten. I andra punkten föreskrivs att medgivande inte heller ska lämnas om överlåtelsen för med sig att ägarkoncentrationen bland till- ståndshavarna ökar i mer än begränsad omfattning. Av tredje punkten framgår att överlåtelsen inte får föra med sig en påtaglig minskning av mångfalden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Enligt andra stycket är överlåtelsen utan verkan om Myndigheten för radio och tv inte lämnar sitt medgivande till den.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Av 20 kap. 2 § första stycket 2 framgår att ett beslut av Myndigheten för radio och tv att inte medge överlåtelse får överklagas.

29 §

Paragrafen är densamma som gäller för överlåtelse av analoga sänd- ningstillstånd, jfr 19 §. Övervägandena finns i avsnitt 12.4.9.

Se författningskommentaren till 4 kap. 16 § om Lagrådets yttrande i
denna del. Vitet som föreläggandet förenas med gäller inte mot den nya
innehavaren.
30 §
Paragrafen motsvarar till viss del tidigare 5 kap. 6 §. Övervägandena
finns i avsnitt 12.5.1.	310

Av paragrafen framgår att ett tillstånd att sända kommersiell radio Prop. 2009/10:115 gäller i åtta år. Detta gäller tillstånd att sända såväl analogt som digitalt.

Vid utgången av en tillståndsperiod ska Myndigheten för radio och tv ledigförklara sändningsutrymmet och ett nytt ansökningsförfarande ske. Någon möjlighet att förlänga ett tillstånd finns således inte.

Om det finns särskilda skäl får enligt andra stycket Myndigheten för radio och tv besluta om en kortare tillståndsperiod än åtta år. Detta kan t.ex. vara fallet om ett tillstånd blir ledigt mitt under en löpande till- ståndsperiod och myndigheten ser det som önskvärt att samtliga bevilja- de tillstånd löper ut vid samma tidpunkt.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 52 ff. och 88.

31 §

Paragrafen motsvarar tidigare 5 kap. 18 §. I paragrafen har vissa språkli- ga och redaktionella ändringar gjorts.

I bestämmelsen anges när ett tillstånd ska anses ha upphört att gälla, nämligen från den dag då en begäran om att tillståndet ska återkallas kommit in till Myndigheten för radio och tv eller den senare dag som tillståndshavaren angett i sin begäran. I 18 kap. 1 § anges tillståndet ska återkallas på begäran av tillståndshavaren. Avsikten är att bestämmelsen ska motsvara den tidigare bestämmelsen och har därför formulerats om för att överensstämma med tidigare formulering. Lagrådet har anfört att det bör klargöras om det ska krävas ett beslut av tillståndsmyndigheten för att tillståndet ska upphöra. Nu kommenterad bestämmelse anger när tillståndet ska anses ha upphört. Enligt 18 kap. 1 § första meningen ska myndigheten återkalla tillståndet om tillståndshavaren begär det, dvs. fatta beslut om återkallelsen.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 68.

32 §

Paragrafen motsvarar delvis tidigare 5 kap. 19 och 20 §§. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.2.

Ett sändningstillstånd upphör att gälla om en tillståndshavare försätts i konkurs, träder i likvidation eller avlider. Regleringen vad gäller konkurs och likvidation har ändrats i förhållande till tidigare 5 kap. 19 §. Ett till- stånd ska upphöra att gälla tre månader efter lagakraftvunnet beslut om att tillståndshavaren ska försättas i konkurs eller träda i likvidation.

Vad gäller det fall att en tillståndshavare avlider är regleringen den- samma som enligt tidigare 5 kap. 20 §. Tillståndet upphör således att gälla tre månader efter dödsfallet.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:70 s. 51 och prop. 1999/2000:55 s. 89.

311

14 kap.	Prop. 2009/10:115
1 §
Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 1 §.
2 §
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 6 kap. 4 §. Se författningskommen-
taren till 5 kap. 5 §.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 5 § när det gäller ljudradiosänd-
ningar. Se författningskommentaren till 5 kap. 6 §.
4 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 6 kap. 7 §, har vissa smärre språkli-
ga justeringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 174.
5 §
Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 7 b §. I paragrafen har viss språklig
och redaktionell ändring gjorts. Paragrafen har utformats i enlighet med
Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 61.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 8 § tredje stycket när det gäller
ljudradiosändningar. Vid formuleringen av paragrafen har hänsyn tagits
till Lagrådets synpunkter, se författningskommentaren till 5 kap. 7 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 174 f. och prop.
2007/08:8 s. 66.
7 §
Paragrafen motsvarar tidigare 6 kap. 9 § när det gäller ljudradiosänd-
ningar. I paragrafen har viss språklig och redaktionell ändring gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 176.

312

15 kap.	Prop. 2009/10:115
1 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 1 § och 2 § andra meningen när det
gäller ljudradiosändningar. I paragrafen har vissa språkliga och redaktio-
nella ändringar gjorts.
2 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 5 § tredje stycket. Övervägandena
finns i avsnitt 6.14.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 2 § första meningen. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 177.
4 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 3 §. I paragrafen har vissa språkliga
och redaktionella ändringar gjorts. Rubriken omedelbart före bestämmel-
sen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1990/91:149 s. 88 f. och prop.
1995/96:160 s. 178.
5 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 9 § första meningen. I paragrafen
har vissa redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 181.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 10 § fjärde stycket. Rubriken ome-
delbart före bestämmelsen har utformats i enlighet med Lagrådets för-
slag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 117 f.
7 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 12 § första stycket. Även reklam för
en sändandes egen verksamhet är reklam i radio- och tv-lagens mening,
se 3 kap. 1 §. Programglimtar eller s.k. trailers behöver dock inte omges
med reklamsignatur eller omfattas av mängdreglerna. Paragrafen har
utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 182.
	313

8 § Prop. 2009/10:115

Paragrafen, som anger vilka program som inte får sponsras, motsvarar tidigare 7 kap. 8 § andra stycket. Bestämmelsen är uttömmande och in- nebär således att andra program än sådana som anges i bestämmelsen får sponsras. Med program avses detsamma som i nuvarande radio- och TV-lagen och i yttrandefrihetsgrundlagen, vilket innebär att även enkla meddelanden om t. ex. tid och väder faller in under begreppet (prop. 1995/96:160 s. 65).

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 180.
9 §
Paragrafen motsvarar tidigare 7 kap. 9 § andra meningen.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 181.
10 §
Paragrafen reglerar när sponsringsmeddelanden i ljudradio ska lämnas
och motsvarar, med vissa språkliga ändringar, i huvudsak tidigare 7 kap.
8 § första stycket. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Andra stycket är nytt och anger hur ett sponsringsmeddelande inte får
vara utformat. Meddelandet får, i likhet med vad som gäller för tv, inte
innehålla säljfrämjande inslag. Se författningskommentaren till 7 kap. 7
§.
16 kap.
1 §
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 9 kap. 1 §. I bestämmelsen har lagts
till att Justitiekanslern också i efterhand granskar om program som till-
handahålls i beställ-tv innehåller våldsskildringar eller pornografiska
bilder i strid med 5 kap. 3 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 127 f.
2 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 9 kap. 2 § första, tredje och
fjärde styckena med tillägget i första stycket att granskningsnämnden
övervakar efterlevnaden dels av programrelaterade villkor, dels av reg-
lerna om tillgänglighet i 5 kap. 12 § om beslutet har meddelats av reger-
ingen. Att nämnden övervakar efterlevnaden av programrelaterade vill-
kor är inte något nytt, utan bara ett förtydligande av vad som redan gäll-
er. En nyhet är att granskningsnämndens granskning även omfattar be-
ställ-tv.
I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Övervägandena finns i avsnitt 14.4.1. Lagrådet har haft vissa synpunkter
när det gäller bestämmelsen, se avsnitt 14.2.	314
	314

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 127 f. och 185 f.

Prop. 2009/10:115

3 §

Paragrafen är ny. Den beskriver det tillsynsansvar som Radio- och TV- verket har enligt sin instruktion och som Myndigheten för radio och tv framgent ska ha. Paragrafen har utformats med hänsyn till Lagrådets yttrande.

4 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 2 § andra stycket. I paragrafen har viss smärre språklig justering gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 127 f. och 185 f.

5 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 9 kap. 4 §. Ändringen innebär att redovisningen ska ske till Myndigheten för radio och tv och att den bara behöver göras vartannat år. I paragrafen har vidare vissa språkliga ändringar gjorts. Bestämmelsen sanktioneras genom vitesföreläggande i 17 kap. 11 § 7. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 186.

6 §

Paragrafen är ny. Bestämmelsen sanktioneras genom vitesföreläggande i 17 kap. 11 § 7. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.3.

7 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 5 §. I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:75 s. 49.

8 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 6 §. I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:75 s. 49.

9 §

Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 7 §. I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 2005/06:112 s. 77 f. och 103.

315

10 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 14.4.2.
Enligt bestämmelsen kan Myndigheten för radio och tv i ett tillsyns-
ärende, där det kan bli aktuellt att påföra en särskild avgift, begära in de
upplysningar som behövs för att myndighetens granskningsnämnd för
radio och tv ska kunna bedöma den särskilda avgiftens storlek. Denna
möjlighet har inte tidigare funnits. Den som vägrar att fullgöra sin upp-
lysningsskyldighet kan föreläggas att göra det. Föreläggandet kan förenas
med vite, vilket följer av 17 kap. 11 § första stycket 9.
11 §
Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 9 kap. 8 §. Eftersom en begäran
om att tillhandahålla en sådan inspelning som avses i paragrafen inte är
en granskningsuppgift är det numera endast Myndigheten för radio och
tv och Konsumentombudsmannen som kan begära att en sådan inspel-
ning lämnas till myndigheten. I paragrafen har viss smärre språklig änd-
ring gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 187.
12 §
Paragrafen omfattar endast den som innehar tillstånd att sända digital
kommersiell radio. Ett sådant tillstånd kan förenas med villkor om att
sända ett mångsidigt programutbud och att utforma sändningarna så att
de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Innehavaren
av ett sådant tillstånd ska varje år redovisa till Myndigheten för radio och
tv hur dessa skyldigheter har uppfyllts. Övervägandena finns i avsnitt
12.4.6.
13 §
Paragrafen motsvarar tidigare 9 kap. 10 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1997/98:184 s. 44 f.
14 §
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 9 kap. 3 §. Övervägandena finns i
avsnitt 14.2. Lagrådet har haft vissa synpunkter när det gäller bestäm-
melsen, se avsnitt 14.2. Bestämmelsen har ändrats så att delegering av
beslutanderätten inte längre ska kunna ske till en tjänsteman vid myndig-
heten.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1993/94:160 s. 41 f. och prop.
1995/96:160 s. 186.

316

15 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen är ny och genomför artikel 3.2 i AV-direktivet. Övervägande-
na finns i avsnitt 6.5. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets
förslag.
Enligt artikel 3.1 i AV-direktivet är det tillåtet att ha bestämmelser som
är mer detaljerade eller striktare än de som följer av direktivet. För de fall
då en medlemsstat har infört sådana bestämmelser i allmänhetens intresse
i sin lagstiftning och ett programföretag under en annan medlemsstats
jurisdiktion sänder tv-program riktat mot den förstnämnda medlemssta-
ten som strider mot de strängare reglerna har det genom artikel 3.2 i AV-
direktivet skapats en ordning för samarbete mellan medlemsstaternas
myndigheter. Med bestämmelser i allmänhetens intresse avses bland
annat bestämmelser om konsumentskydd, skydd av minderåriga och
kulturpolitik.
Den angivna ordningen innebär att den mottagande medlemsstaten kan
vända sig till den sändande medlemsstaten för att hitta en lösning på
problemet. Om någon lösning inte kan uppnås på detta sätt får den mot-
tagande medlemsstaten under vissa villkor själv vidta åtgärder mot det
sändande programföretaget. Myndigheten i den mottagande medlemssta-
ten får bara ingripa under vissa förutsättningar som anges i artikel 3.3–
3.5 i AV-direktivet, nämligen om programföretaget i fråga har etablerat
sig i landet i syfte att kringgå de strängare bestämmelser som skulle ha
gällt om företaget var etablerat i den mottagande medlemsstaten och
myndigheten har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda
medlemsstaten. Vidare måste kommissionen ha fastställt att åtgärderna är
förenliga med unionsrätten.
Sverige har i vissa hänseenden strängare eller mer långtgående be-
stämmelser än AV-direktivet. Radio- och tv-lagen innehåller bland annat
förbud mot reklam riktad till barn och förbud mot att omge eller avbryta
barnprogram med reklam. Vidare är reglerna om produktplacering och
sponsring när det gäller alkoholdrycker strängare än direktivets bestäm-
melser. Det är fråga om sådana bestämmelser i allmänhetens intresse som
avses i artikel 3.2 i AV-direktivet. AV-direktivet gör det därför möjligt
att hävda dessa regler mot programföretag etablerade i andra EES-stater
som riktar sina sändningar mot Sverige.
Av första stycket följer att en behörig myndighet i Sverige får kontakta
en behörig myndighet i en annan EES-stat för att uppmana ett program-
företag som är etablerat i den andra EES-staten, och vars tv-sändning
som strider mot de svenska bestämmelserna helt eller huvudsakligen är
riktad mot Sverige, att följa bestämmelserna.
I andra stycket anges vilka åtgärder som får vidtas om programföreta-
get inte rättar sig. Åtgärderna får dock bara vidtas under förutsättning att
programföretaget i fråga har etablerat sig i landet i syfte att kringgå de
strängare bestämmelser som skulle ha gällt om det var etablerat i det land
vars myndighet ingriper. Myndigheten får heller inte vidta åtgärderna
förrän den har underrättat Europeiska kommissionen och den berörda
medlemsstaten samt kommissionen har fastställt att åtgärderna är fören-
liga med unionsrätten.
	317

16 §	Prop. 2009/10:115

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

Paragrafen genomför artikel 3.2 i AV-direktivet om skyldigheten för Sverige att på begäran av en myndighet i en annan EES-stat agera när svenska programföretag sänder program till en annan EES-stat som stri- der mot den statens strängare bestämmelser i allmänhetens intresse. In- nan en svensk myndighet vidtar åtgärder krävs att den prövar om det är fråga om ett sådant fall som avses i artikel 3.2, nämligen att det är ett programföretag under svensk jurisdiktion som riktar sina sändningar mot den andra EES-staten och att den påstådda överträdelsen avser bestäm- melser i allmänhetens intresse som är mer detaljerade eller striktare än direktivets bestämmelser.

Med bestämmelser i allmänhetens intresse avses bland annat bestäm- melser om konsumentskydd, skydd av minderåriga och kulturpolitik.

Den föreslagna bestämmelsen förs in med stöd av 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen, som ger utrymme att i lag meddela föreskrifter om undantag från grundlagens bestämmelser för sådana sändningar av program som huvudsakligen är avsedda att tas emot utom- lands. 1 kap. 6 § tredje stycket yttrandefrihetsgrundlagen ger däremot ingen möjlighet att föreskriva om undantag från grundlagens bestämmel- ser om meddelar- och anskaffarfrihet och om förbudet mot censur (1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefrihetsgrundlagen). Dessa bestämmelser ska svenska myndigheter därför iaktta när de samarbetar med andra EES-stater. Be- greppet huvudsakligen i bestämmelsen har samma innebörd som motsva- rande begrepp har i yttrandefrihetsgrundlagen.

Enligt första stycket ska en behörig myndighet i Sverige, om en behö- rig myndighet i en annan EES-stat har lämnat en motiverad begäran uppmana ett programföretag under svensk jurisdiktion att följa den andra EES-statens bestämmelser, om

1.programföretaget tillhandahåller en tv-sändning som helt eller huvud- sakligen är riktad mot den andra EES-staten, och

2.det är fråga om överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer långtgående än AV-direktivets bestämmelser.

I andra stycket erinras om att bestämmelser om meddelar- och anskaf- farfrihet och om förbud mot censur finns i 1 kap. 2 och 3 §§ yttrandefri- hetsgrundlagen. En uppmaning enligt 16 kap. 16 § får således inte strida mot nämnda bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen.

17 §

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.

17 kap.
Kapitelrubriken har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
1 §
Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 1 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 131 f.	318

2 §	Prop. 2009/10:115
I paragrafen, som motsvarar tidigare 10 kap. 2 §, har vissa smärre språk-
liga och redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 188.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 3 §.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 188.
4 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 10 kap. 4 §, har vissa smärre språk-
liga justeringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 189.
5 §
Paragrafen motsvarar delvis tidigare 10 kap. 5 §. En nyhet är att överträ-
delser av villkor med förbud mot produktplacering ska kunna föranleda
att särskild avgift påförs. En annan nyhet är att överträdelser av bestäm-
melserna om annonsering med delad skärm, virtuell annonsering och
elektroniska företagsskyltar ska kunna leda till att särskild avgift påförs. I
paragrafen har vidare vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Övervägandena finns i avsnitten 6.11, 8.2 och 8.3.
Paragrafen har i huvudsak utformats i enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 132 f. och 189 f.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 6 §. I paragrafen har vissa språkli-
ga ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 138 och 190.
7 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 10 kap. 6 a §, har vissa språkliga
och redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2002/03:1, utgiftsområde 17, s. 103.
8 §
Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 6 b §. I paragrafen har vissa språk-
liga och redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 2002/03:1, utgiftsområde 17, s. 103.
	319

9 §	Prop. 2009/10:115
I paragrafen, som motsvarar tidigare 10 kap. 7 §, har vissa språkliga och
redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 136 f. och 190 samt
prop. 1997/98:184 s. 75.
10 §
Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 8 §. Paragrafen har utformats i
enlighet med Lagrådets förslag.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 191.
11 §
I paragrafen, som i huvudsak motsvarar tidigare 10 kap. 9 §, har bl.a.
vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. Övervägandena finns i
avsnitten 6.8 och 14.4.1.
En nyhet är att ett föreläggande kan riktas mot den som inte lämnar så-
dana upplysningar att granskningsnämnden för radio och tv kan bedöma
storleken av den särskilda avgiften i ett tillsynsärende. Ett föreläggande
kan även riktas mot den som inte fullgör sina skyldigheter att enligt 5
kap. 12 § göra program tillgängliga för personer med funktionsnedsätt-
ning. I vilka fall granskningsnämnden för radio och tv respektive Myn-
digheten för radio och tv kan utfärda förelägganden mot den som inte
fullgör sina skyldigheter enligt bestämmelsen framgår av 16 kap. som
reglerar tillsynen. Av det kapitlet framgår att granskningsnämnden för
radio och tv övervakar efterlevnaden av bestämmelserna om tillgänglig-
het i 5 kap 12 § om beslutet har meddelats av regeringen. Myndigheten
för radio och tv övervakar efterlevnaden av bestämmelserna om tillgäng-
lighet i 5 kap. 12 § om beslutet har meddelats av myndigheten.
Vidare har ändringar skett till följd av att Radio- och TV-verket och
Granskningsnämnden för radio och TV upphör som myndigheter och
ersätts av Myndigheten för radio och tv till vilken den särskilt samman-
satta granskningsnämnden ska knytas. Utgångspunkten för fördelningen
av tillsynsansvaret mellan nämnden och myndigheten är att nämnden är
behörig att utfärda förelägganden som är en följd av utförd granskning
medan myndigheten är behörig att utfärda övriga förelägganden. Även
Konsumentombudsmannen har, liksom tidigare, rätt att utfärda vissa
förelägganden.
Lagrådet har anfört att det av bestämmelserna i första stycket i försla-
get framgår att det skulle vara möjligt att vid vite förelägga adressaten att
följa vissa i paragrafen uppräknade bestämmelser. Vitet skulle med andra
ord fungera som en påföljd för att någon underlät att efterkomma en eller
flera bestämmelser. Bestämmelser brukar normalt sett sanktioneras ge-
nom straff eller straffavgifter. Regeringsrätten har i RÅ 1994 ref. 29
klargjort att vitet i ett föreläggande att efterkomma en författningsbe-
stämmelse inte är möjligt att döma ut, eftersom det inte blir tillräckligt
preciserat. Som Regeringsrätten anför måste ett vitesföreläggande utfor-
mas så att adressaten får klart för sig vad som fordras av honom för att	320
	320

han ska undgå att erlägga det fastställda vitesbeloppet. För att ett försut- Prop. 2009/10:115 tet vite ska kunna dömas ut är det, enligt Regeringsrätten, nödvändigt att

det utsatta vitet knutits till en klart definierad prestation eller underlåten- het, liksom att en tidsangivelse knutits till prestationen. För att främja att vitet i ett föreläggande enligt den föreslagna paragrafen får den avsedda effekten, bör det av lagtexten uttryckligen framgå att vitesföreläggandet ska innehålla uppgifter om vilka åtgärder adressaten ska vidta eller hur han eljest ska förhålla sig för att han ska anses följa den tillämpliga be- stämmelsen.

Mot bakgrund av Lagrådets synpunkt har bestämmelsen utformats så att granskningsnämnden för radio och tv, Myndigheten för radio och tv samt Konsumentverket får meddela de förelägganden som behövs i en- skilda fall för att aktuella bestämmelser i lagen ska efterlevas. Detta innebär att det i föreläggandena ska anges vad som krävs för att följa bestämmelserna och inom vilken tid detta ska göras.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 139 f. och 191.

12 §

Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 10 §. I paragrafen har vissa språk- liga och redaktionella ändringar gjorts.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1997/98:77 s. 34.

13 §

I paragrafen, som i huvudsak motsvarar tidigare 10 kap. 11 §, har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. En nyhet är att ett föreläg- gande även kan riktas mot den som tillhandahåller beställ-tv.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 139 f. och 192.

14 §

Paragrafen motsvarar tidigare 10 kap. 12 §. I paragrafen har vissa redak- tionella ändringar gjorts. Se författningskommentaren till 11 § när det gäller den här kommenterade paragrafens utformning med anledning av Lagrådets synpunkter.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 192 f.

18 kap.

1 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak 11 kap. 1 §. Tillämpningsområdet har dock utvidgats till att även omfatta sökbar text-tv.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 193 och prop. 2007/08:8 s. 67.

321

2 §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen motsvarar tidigare 11 kap. 2 § med tillägget att överträdelse
av lagens föreskrifter om produktplacering och tillgänglighet för perso-
ner med funtionsnedsättning ska kunna föranleda att tillståndet återkallas.
Detsamma gäller bestämmelserna om annonsering med delad skärm,
virtuell annonsering och elektroniska företagsskyltar. Vidare har tillämp-
ningsområdet utvidgats till att även omfatta sökbar text-tv.
I paragrafen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts.
Övervägandena finns i avsnitt 6.11 och 8.1-3.
Tidigare förarebeten finns i prop. 1995/96:160 s. 145 f. och 193 samt
prop. 2007/08:8 s. 67.
3 §
Paragrafen motsvarar tidigare 11 kap. 3 §. Paragrafen har omformulerats
för att tillgodose Lagrådets synpunkter.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1992/93:70 s. 31, prop. 1995/96:160 s.
194 och prop. 1997/98:77 s. 35.
4 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 11 kap. 4 §, har vissa språkliga
ändringar gjorts. Paragrafen har omformulerats för att tillgodose Lagrå-
dets synpunkter.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 194 f.
5 §
Paragrafen motsvarar tidigare 11 kap. 5 §. I paragrafen har vissa språkli-
ga och redaktionella ändringar gjorts.
Första och fjärde styckena avser både tillstånd att sända analog kom-
mersiell radio och digital kommersiell radio. Andra och tredje styckena
avser endast analoga tillstånd.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 65 f. och 90.
6 §
Paragrafen motsvarar tidigare 11 kap. 6 § med den ändringen att benäm-
ningen lokalt kabelsändarföretag har ändrats till lokal kabelsändarorgani-
sation.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 195.
7 §
I paragrafen, som motsvarar tidigare 11 kap. 7 §, har vissa språkliga och
redaktionella ändringar gjorts.
Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 143 f. och 193 samt
prop. 2007/08:8 s. 56 f. och 67.	322
	322

som gjorts i andra stycket innebär att tillståndsmyndighetens beslut som Prop. 2009/10:115 nämns i första stycket gäller omedelbart om något annat inte bestäms.

Övervägandena finns i avsnitt 14.4.3.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 197 och prop. 2007/08:8 s. 68.

2 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 13 kap. 1 a § koncessionslagen. Eftersom ett tillstånd att sända kommersiell radio inte ska kunna förläng- as har möjligheten att överklaga ett beslut, genom vilket tillståndsmyn- digheten inte medger förlängning, inte någon motsvarighet i den nya lagen. Övervägandena finns i avsnitt 12.5.6.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1999/2000:55 s. 71 f. och 90.

3 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 13 kap. 2 § koncessionslagen. I paragrafen har gjorts vissa språkliga och redaktionella ändringar. En ändring i sak som har gjorts gäller första stycket och innebär att beslut enligt 5 kap. 12 § om att göra tjänsterna tillgängliga för funktionshindra- de ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Dessa beslut gäller omedelbart om något annat inte bestäms.

I första stycket har benämningen lokala kabelsändarföretag ändrats till lokala kabelsändarorganisationer.

Andra stycket är ändrat på så sätt att beslut som nämns i andra och tredje punkten inte med automatik ska gälla omedelbart, även om beslu- tet överklagas. Myndigheten för radio och tv har således möjlighet att besluta om något annat.

Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 198.

4 §

Paragrafen motsvarar i huvudsak tidigare 13 kap. 3 § koncessionslagen. Den ändring i sak som har gjorts gäller första stycket och innebär att förelägganden som grundar sig på kravet i 5 kap. 12 § om att göra tjäns- terna tillgängliga för personer med funktionsnedsättning också ska kunna överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1993/94:160 s. 43 f., prop. 1995/96:160 s. 198 och prop. 2007/08:8 s. 68.

5 §

Paragrafen motsvarar tidigare 13 kap. 4 § koncessionslagen.

Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 153.

324

6 §

Paragrafen motsvarar tidigare 13 kap. 5 § koncessionslagen. Tidigare förarbeten finns i prop. 1995/96:160 s. 198 f.

Övergångsbestämmelser

Punkt 1

Lagen träder i kraft den 1 augusti 2010. Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Punkt 2

Genom lagen upphör radio- och TV-lagen (1996:844) och lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område att gälla.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Punkt 3

Av punkten framgår att tillstånd att sända tv och ljudradio som meddelats med stöd av radio- och TV-lagen (1996:844) ska gälla även fortsätt- ningsvis.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Punkt 4

De nu gällande sändningstillstånden för tv som Radio- och TV-verket har meddelat innehåller ingen uttalad rätt att sända sökbar text-tv. För att de tillståndshavare som i dag sänder sökbar text-tv inte ska behöva upphöra med detta när lagen träder i kraft ska de under den tid som deras aktuella tillstånd gäller också få sända sökbar text-tv i rimlig omfattning.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Punkt 5

Genom bestämmelsen i punkten genomförs artikel 3g.4 i AV-direktivet. Enligt denna artikel ska direktivets bestämmelser om produktplacering bara gälla sådana program som har producerats efter den 19 december 2009. Datumet har anpassats efter ikraftträdandet den 1 augusti 2010.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

Punkt 6

Av punkten följer att den som vid lagens ikraftträdande har ett sänd- ningstillstånd som har förlängts med stöd av lagen (2008:418) med till- fälliga bestämmelser om tillstånd att sända lokalradio har rätt att utan särskild ansökan få fortsätta bedriva sändningar. Sändningsrätten gäller inom det sändningsområde som tillståndet avser och i åtta år framöver.

Prop. 2009/10:115

325

Endast sådana villkor som räknas upp i 13 kap. 9 § gäller. Några krav på Prop. 2009/10:115 att sända eget material och program med lokal anknytning ska således

inte längre gälla. Punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 12.3.3.

Punkt 7

Den som sänder analog kommersiell radio och omfattas av föregående punkt ska betala koncessionsavgift enligt den upphävda lokalradiolagen (1993:120) eller enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televi- sionens och radions område. Avgörande blir den tidpunkt när det ur- sprungliga tillståndet meddelades. Punkten har utformats i enlighet med Lagrådets förslag.

Övervägandena finns i avsnitt 12.3.3.

Punkt 8

Av punkten följer att tidigare obligatoriska sammanslutningar av stude- rande vid universitet och högskolor som har fått tillstånd att sända närra- dio enligt äldre föreskrifter i fortsättningen ska anses ha fått sitt tillstånd med stöd av 12 kap. 4 § första stycket 1. Tillstånden ska dock inte gälla för viss tid.

Övervägandena finns i avsnitt 15.2.

17.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk

25 a §

Paragrafen är ny. Övervägandena finns i avsnitt 6.14.

Bestämmelsen innebär att ett televisionsföretag som återger ett utdrag ur en utsändning med stöd av de nya bestämmelserna i 48 a § också fritt får återge sådana verk som ingår i utdraget. Om det alltså förekommer upphovsrättsligt skyddade verk i utdraget krävs inte tillstånd från den som innehar rätten till detta verk.

Bestämmelsen omfattar såväl den situationen att utdraget återges ge- nom en utsändning som då det överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till det från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Med begreppet återge avses detsamma som i t.ex. 25 §. Det innebär alltså att bestämmelsen även medför en rätt att framställa sådana exemplar av ingående verk som är nödvändiga för att kunna åter- ge ett utdrag. Hänvisningen till 48 a § innebär bl.a. att utdraget inte får vara längre än vad som motiveras av informationssyftet och inte heller återges under längre tid än vad som motiveras av nyhetsintresset. Detta innebär att det endast kan bli fråga om ett mycket begränsat återgivande av verk som ingår i utdraget.

Bestämmelsen är tillämplig också i förhållande till de till upphovsrät- ten närstående rättigheterna (se 45, 46, 48, 49 och 49 a §§).

326

48 a §	Prop. 2009/10:115
Paragrafen är ny och genomför artikel 3k i AV-direktivet. Övervägande-
na finns i avsnitt 6.14.
Paragrafen innehåller bestämmelser om televisionsföretags möjligheter
att fritt använda utdrag från utsändningar av evenemang av stort allmän-
intresse. Bestämmelsen utgör en inskränkning i den rätt ett televisionsfö-
retag har till sina utsändningar enligt 48 §, den s.k. signalrätten.
Av första stycket följer att inskränkningen bara är tillämplig om ett an-
nat televisionsföretag ensamt har rätt att sända ut från evenemanget, t.ex.
på grund av avtal. Vidare framgår att inskränkningen endast gäller i för-
hållande till sådant televisionsföretag som är etablerat inom Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet (EES). Vad som avses med etablerad
inom EES framgår av rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Se
t.ex. skäl 37 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG om
tjänster på den inre marknaden. Detta innebär alltså att ett programföre-
tag som inte är etablerat i EES inte kan åberopa inskränkningen, även om
televisionsföretaget sänder från ett land inom EES.
Av samma stycke följer också att ett utdrag från en utsändning endast
får återges i allmänna nyhetsprogram. Med allmänna nyhetsprogram
avses både program med olika typer av nyheter och program som enbart
är inriktade på nyheter inom ett visst område, exempelvis sport. Vidare
föreskrivs att utdraget även får återges då nyhetsprogrammet därefter
överförs till allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till
det från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer. Ett huvudex-
empel på ett sådant tillhandahållande är när televisionsföretaget gör en
upptagning av nyhetsprogrammet tillgänglig via sin webbplats. Bestäm-
melsen avser endast den situationen att det är samma televisionsföretag
som sänt ut nyhetsprogrammet som därefter gör samma program till-
gängligt via t.ex. Internet.
Inskränkningen avser endast utsändningar från evenemang av stort
allmänintresse. Ett evenemang av stort allmänintresse är i första hand
uppmärksammade evenemang som riktar sig till en bred allmänhet. Det
kan t.ex. röra sig om större mästerskap på såväl nationell som internatio-
nell nivå. Om ett evenemang innefattar flera grenar kan avgränsningen av
evenemanget ibland göras på samma sätt som vid tillträde till arenan,
t.ex. till en halv eller en hel dag. I andra fall kan ett evenemang avgränsas
till en gren eller till en match. Bedömningen av om evenemanget är av
stort allmänintresse görs utifrån det enskilda evenemangets förutsättning-
ar. Den närmare tolkningen av begreppet evenemang av stort allmänin-
tresse får ske i rättstillämpningen och ytterst i Europeiska unionens dom-
stols praxis.
Bestämmelsen i första stycket har utformats så att televisionsföretagen
får återge utdrag under vissa förutsättningar. Detta innebär att televi-
sionsföretaget – i den mån det är nödvändigt för att kunna återge ett kort
utdrag – även får framställa för återgivningen nödvändiga exemplar.
Av andra stycket första meningen följer att ett utdrag inte får vara läng-
re än vad som kan anses motiverat med hänsyn till informationssyftet.
Detta innebär att utdraget i normalfallet ska vara mycket kort, även om
utdragets längd får avgöras med utgångspunkt från omständigheterna i
	327

det enskilda fallet. I de allra flesta fall blir utdraget väsentligt kortare än Prop. 2009/10:115 90 sekunder (jfr skäl 39 till AV-direktivet).

I andra stycket andra meningen regleras hur lång tid efter det att eve- nemanget ägt rum som televisionsföretaget får använda sig av det korta utdraget. Utdraget får inte användas under längre tid efter evenemanget än som kan anses motiverat med hänsyn till nyhetsintresset. Som ut- gångspunkt innebär det att televisionsföretaget får rapportera från eve- nemanget även någon dag efter att detta ägt rum. Hänsynen till nyhetsin- tresset torde innebära att det endast i undantagsfall är tillåtet att använda ett utdrag – i en nyhetsutsändning eller genom att en upptagning av ny- hetsprogrammet görs tillgängligt via t.ex. Internet – mer än en vecka efter det att evenemanget ägt rum.

I bestämmelsens tredje stycke föreskrivs vidare att 11 § andra stycket ska tillämpas i fråga om återgivning. Detta innebär att källan till utdraget normalt ska anges när utdraget återges.

49 §

I likhet med övriga till upphovsrätten närstående rättigheter ska den före- slagna inskränkningen i 25 a § gälla också katalogskyddet i 49 §. Tredje stycket ändras därför så att det även omfattar 25 a §.

17.3Förslaget till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)

Förslaget innebär att hänvisningen i 5 § andra stycket till den nuvarande radio- och TV-lagen ändras till att avse den nya lagen.

17.4Förslaget till lag om ändring i lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens tjänst

Förslaget innebär att hänvisningen i 1 § till 2 kap. 2 § första stycket i den nuvarande radio- och TV-lagen ändras till att avse motsvarande paragraf i den nya lagen.

17.5Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttran- defrihetsgrundlagens område

De föreslagna ändringarna i 3 kap. 1, 3, 12, 18 och 21–24 §§ samt 5 kap. 7 § innebär att hänvisningarna till den nuvarande radio- och TV-lagen ändras till att avse motsvarande paragrafer i den nya lagen. Hänvisning- arna till ändringarna har kompletterats i enlighet med Lagrådets synpunk- ter.

Ändringarna i rubrikerna till 3 kap. 1 och 3 §§ innebär att Radio- och TV-verket ersätts med Myndigheten för radio och tv. Detta gäller också

ändringarna i 3 kap. 4, 13, 14, 17, 19, 21–24 och 27§§.

328

Ändringen i 3 kap. 11 § har behandlats i avsnitt 11.3. Ändringen i för- Prop. 2009/10:115 sta stycket i paragrafen innebär att de regler som gäller för uppgift om

utgivare och om ansvaret för direktsända program som gäller för sänd- ningar med tillstånd också ska gälla för trådlösa radiosändningar som inte kräver tillstånd enligt den nya radio- och tv-lagen, oavsett om sänd- ningarna förmedlas via satellit eller marksändning. För radiotidningar gäller 7–10 §§. En del radiotidningar kan enligt 1 kap. 7 § andra stycket tryckfrihetsförordningen omfattas av regleringen i tryckfrihetsförord- ningen, vilket får till följd att radiotidningen jämställs med en tryckt bilaga till den periodiska skriften.

17.6Förslaget till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)

Förslaget innebär att hänvisningarna i 14, 14 a och 14 b §§ till den nuva- rande radio- och TV-lagen ändras till att avse den föreslagna nya lagen.

17.7Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument

Förslaget innebär att hänvisningen i 18 § till den nuvarande radio- och TV-lagen ändras till att avse motsvarande paragraf i den nya lagen.

17.8Förslaget till lag om ändring i lotterilagen (1994:1000)

Förslaget innebär att hänvisningen i 21 b § till den nuvarande radio- och TV-lagen ändras till att avse den nya lagen.

17.9Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:1175) om talerätt för vissa utländska konsumentmyndigheter och konsumentorganisationer

Ändringarna i 3 och 5 §§ innebär att hänvisningarna till den nuvarande radio- och TV-lagen ändras till att avse den föreslagna nya lagen och motsvarande bestämmelser i den.

17.10Förslaget till lag om ändring i tullagen (2000:1281)

Förslaget innebär att hänvisningen till Radio- och TV-verket i paragrafen ändras till att avse Myndigheten för radio och tv. Detta med anledning av att Granskningsnämnden för radio och TV:s och Radio- och TV-verkets verksamhet förs över till en ny myndighet med namnet Myndigheten för radio och tv.

329

AV-direktivet

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 1

This document is meant purely as a documentation tool and the institutions do not assume any liability for its contents

►B ►M2 DIRECTIVE 89/552/EEC OF THE EUROPEAN PARLIAMENT AND OF THE COUNCIL

of 3 October 1989

on the coordination of certain provisions laid down by law, regulation or administrative action in Member States concerning the provision of audiovisual media services (Audiovisual Media Services Directive) ◄

(OJ L 298, 17.10.1989, p. 23)

Amended by:
				Official Journal
			No	page	date
►M1	Directive 97/36/EC of the European Parliament and of the Council of		L 202	60	30.7.1997
	30	June 1997
►M2	Directive 2007/65/EC of the European Parliament and of the Council of		L 332	27	18.12.2007
	11	December 2007

331

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 2

▼B

▼M2

DIRECTIVE 89/552/EEC OF THE EUROPEAN PARLIAMENT

AND OF THE COUNCIL

of 3 October 1989

▼B

THE COUNCIL OF THE EUROPEAN COMMUNITIES,

Having regard to the Treaty establishing the European Economic

Community, and in particular Articles 57 (2) and 66 thereof,

Having regard to the proposal from the Commission (1),

In cooperation with the European Parliament (2),

Having regard to the opinion of the Economic and Social Committee (3),

Whereas the objectives of the Community as laid down in the Treaty include establishing an even closer union among the peoples of Europe, fostering closer relations between the States belonging to the Community, ensuring the economic and social progress of its countries by common action to eliminate the barriers which divide Europe, encouraging the constant improvement of the living conditions of its peoples as well as ensuring the preservation and strengthening of peace and liberty;

Whereas the Treaty provides for the establishment of a common market, including the abolition, as between Member States, of obstacles to freedom of movement for services and the institution of a system ensuring that competition in the common market is not distorted;

Whereas broadcasts transmitted across frontiers by means of various technologies are one of the ways of pursuing the objectives of the Community; whereas measures should be adopted to permit and ensure the transition from national markets to a common programme production and distribution market and to establish conditions of fair competition without prejudice to the public interest role to be discharged by the television broadcasting services;

Whereas the Council of Europe has adopted the European Convention on Transfrontier Television;

Whereas the Treaty provides for the issuing of directives for the coor- dination of provisions to facilitate the taking up of activities as self- employed persons;

Whereas television broadcasting constitutes, in normal circumstances, a service within the meaning of the Treaty;

Whereas the Treaty provides for free movement of all services normally provided against payment, without exclusion on grounds of their cultural or other content and without restriction of nationals of Member States established in a Community country other than that of the person for whom the services are intended;

Whereas this right as applied to the broadcasting and distribution of television services is also a specific manifestation in Community law of a more general principle, namely the freedom of expression as enshrined in Article 10 (1) of the Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms ratified by all Member States; whereas for this reason the issuing of directives on the broadcasting and distribution

(1) OJ No C 179, 17.7.1986, p. 4.

(2) OJ No C 49, 22.2.1988, p. 53, and OJ No C 158, 26.6.1989. (3) OJ No C 232, 31.8.1987, p. 29.

332

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 3

▼B

of television programmes must ensure their free movement in the light of the said Article and subject only to the limits set by paragraph 2 of that Article and by Article 56 (1) of the Treaty;

Whereas the laws, regulations and administrative measures in Member States concerning the pursuit of activities as television broadcasters and cable operators contain disparities, some of which may impede the free movement of broadcasts within the Community and may distort compe- tition within the common market;

Whereas all such restrictions on freedom to provide broadcasting services within the Community must be abolished under the Treaty;

Whereas such abolition must go hand in hand with coordination of the applicable laws; whereas this coordination must be aimed at facilitating the pursuit of the professional activities concerned and, more generally, the free movement of information and ideas within the Community;

Whereas it is consequently necessary and sufficient that all broadcasts comply with the law of Member State from which they emanate;

Whereas this Directive lays down the minimum rules needed to guarantee freedom of transmission in broadcasting; whereas, therefore, it does not affect the responsibility of the Member States and their authorities with regard to the organization — including the systems of licensing, administrative authorization or taxation — financing and the content of programmes; whereas the independence of cultural devel- opments in the Member States and the preservation of cultural diversity in the Community therefore remain unaffected;

Whereas it is necessary, in the common market, that all broadcasts emanating from and intended for reception within the Community and in particular those intended for reception in another Member State, should respect the law of the originating Member State applicable to broadcasts intended for reception by the public in that Member State and the provisions of this Directive;

Whereas the requirement that the originating Member State should verify that broadcasts comply with national law as coordinated by this Directive is sufficient under Community law to ensure free movement of broadcasts without secondary control on the same grounds in the receiving Member States; whereas, however, the receiving Member State may, exceptionally and under specific conditions provisionally suspend the retransmission of televised broadcasts;

Whereas it is essential for the Member States to ensure the prevention of any acts which may prove detrimental to freedom of movement and trade in television programmes or which may promote the creation of dominant positions which would lead to restrictions on pluralism and freedom of televised information and of the information sector as a whole;

Whereas this Directive, being confined specifically to television broad- casting rules, is without prejudice to existing or future Community acts of harmonization, in particular to satisfy mandatory requirements concerning the protection of consumers and the fairness of commercial transactions and competition;

Whereas co-ordination is nevertheless needed to make it easier for persons and industries producing programmes having a cultural objective to take up and pursue their activities;

Whereas minimum requirements in respect of all public or private Community television programmes for European audio-visual productions have been a means of promoting production, independent production and distribution in the abovementioned industries and are complementary to other instruments which are already or will be proposed to favour the same objective;

Whereas it is therefore necessary to promote markets of sufficient size for television productions in the Member States to recover necessary investments not only by establishing common rules opening up national

333

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 4

▼B

markets but also by envisaging for European productions where prac- ticable and by appropriate means a majority proportion in television programmes of all Member States; whereas, in order to allow the moni- toring of the application of these rules and the pursuit of the objectives, Member States will provide the Commission with a report on the appli- cation of the proportions reserved for European works and independent productions in this Directive; whereas for the calculation of such proportions account should be taken of the specific situation of the Hellenic Republic and the Portuguese Republic; whereas the Commission must inform the other Member States of these reports accompanied, where appropriate by an opinion taking account of, in particular, progress achieved in relation to previous years, the share of first broadcasts in the programming, the particular circumstances of new television broadcasters and the specific situation of countries with a low audio-visual production capacity or restricted language area;

Whereas for these purposes ‘European works’ should be defined without prejudice to the possibility of Member States laying down a more detailed definition as regards television broadcasters under their jurisdiction in accordance with Article 3 (1) in compliance with Community law and account being taken of the objectives of this Directive;

Whereas it is important to seek appropriate instruments and procedures in accordance with Community law in order to promote the implemen- tation of these objectives with a view to adopting suitable measures to encourage the activity and development of European audio-visual production and distribution, particularly in countries with a low production capacity or restricted language area;

Whereas national support schemes for the development of European production may be applied in so far as they comply with Community law;

Whereas a commitment, where practicable, to a certain proportion of broadcasts for independent productions, created by producers who are independent of broadcasters, will stimulate new sources of television production, especially the creation of small and medium-sized enter- prises; whereas it will offer new opportunities and outlets to the marketing of creative talents of employment of cultural professions and employees in the cultural field; whereas the definition of the concept of independent producer by the Member States should take account of that objective by giving due consideration to small and medium-sized producers and making it possible to authorize financial participation by the coproduction subsidiaries of television organi- zations;

Whereas measures are necessary for Member States to ensure that a certain period elapses between the first cinema showing of a work and the first television showing;

Whereas in order to allow for an active policy in favour of a specific language, Member States remain free to lay down more detailed or stricter rules in particular on the basis of language criteria, as long as these rules are in conformity with Community law, and in particular are not applicable to the retransmission of broadcasts originating in other Member States;

Whereas in order to ensure that the interests of consumers as television viewers are fully and properly protected, it is essential for television advertising to be subject to a certain number of minimum rules and standards and that the Member States must maintain the right to set more detailed or stricter rules and in certain circumstances to lay down different conditions for television broadcasters under their jurisdiction;

Whereas Member States, with due regard to Community law and in relation to broadcasts intended solely for the national territory which may not be received, directly or indirectly, in one or more Member States, must be able to lay down different conditions for the insertion

334

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 5

▼B

of advertising and different limits for the volume of advertising in order to facilitate these particular broadcasts;

Whereas it is necessary to prohibit all television advertising promoting cigarettes and other tobacco products including indirect forms of adver- tising which, whilst not directly mentioning the tobacco product, seek to circumvent the ban on advertising by using brand names, symbols or other distinctive features of tobacco products or of undertakings whose known or main activities include the production or sale of such products;

Whereas it is equally necessary to prohibit all television advertising for medicinal products and medical treatment available only on prescription in the Member State within whose jurisdiction the broadcaster falls and to introduce strict criteria relating to the television advertising of alcoholic products;

Whereas in view of the growing importance of sponsorship in the financing of programmes, appropriate rules should be laid down;

Whereas it is, furthermore, necessary to introduce rules to protect the physical, mental and moral development of minors in programmes and in television advertising;

Whereas although television broadcasters are normally bound to ensure that programmes present facts and events fairly, it is nevertheless important that they should be subject to specific obligations with respect to the right of reply or equivalent remedies so that any person whose legitimate interests have been damaged by an assertion made in the course of a broadcast television programme may effectively exercise such right or remedy.

HAS ADOPTED THIS DIRECTIVE:

CHAPTER I

Definitions

▼M2

Article 1

For the purpose of this Directive:

(a)‘audiovisual media service’ means:

—a service as defined by Articles 49 and 50 of the Treaty which is under the editorial responsibility of a media service provider and the principal purpose of which is the provision of programmes in order to inform, entertain or educate, to the general public by electronic communications networks within the meaning of Article 2(a) of Directive 2002/21/EC. Such an audiovisual media service is either a television broadcast as defined in point (e) of this Article or an on-demand audiovisual media service as defined in point (g) of this Article,

and/or

—audiovisual commercial communication;

(b)‘programme’ means a set of moving images with or without sound constituting an individual item within a schedule or a catalogue established by a media service provider and whose form and content is comparable to the form and content of television broad- casting. Examples of programmes include feature-length films, sports events, situation comedies, documentaries, children’s programmes and original drama;

(c)‘editorial responsibility’ means the exercise of effective control both over the selection of the programmes and over their organi-

335

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 6

▼M2

sation either in a chronological schedule, in the case of television broadcasts, or in a catalogue, in the case of on-demand audiovisual media services. Editorial responsibility does not necessarily imply any legal liability under national law for the content or the services provided;

(d)‘media service provider’ means the natural or legal person who has editorial responsibility for the choice of the audiovisual content of the audiovisual media service and determines the manner in which it is organised;

(e)‘television broadcasting’ or ‘television broadcast’ (i.e. a linear

audiovisual media service) means an audiovisual media service provided by a media service provider for simultaneous viewing of programmes on the basis of a programme schedule;

(f)‘broadcaster’ means a media service provider of television broadcasts;

(g)‘on-demand audiovisual media service’ (i.e. a non-linear audio- visual media service) means an audiovisual media service provided by a media service provider for the viewing of programmes at the moment chosen by the user and at his individual request on the basis of a catalogue of programmes selected by the media service provider;

(h)‘audiovisual commercial communication’ means images with or without sound which are designed to promote, directly or

indirectly, the goods, services or image of a natural or legal entity pursuing an economic activity. Such images accompany or are included in a programme in return for payment or for similar consideration or for self-promotional purposes. Forms of audio- visual commercial communication include, inter alia, television advertising, sponsorship, teleshopping and product placement;

(i)‘television advertising’ means any form of announcement broadcast whether in return for payment or for similar consideration or broadcast for self-promotional purposes by a public or private undertaking or natural person in connection with a trade, business, craft or profession in order to promote the supply of goods or services, including immovable property, rights and obli- gations, in return for payment;

(j)‘surreptitious audiovisual commercial communication’ means the representation in words or pictures of goods, services, the name, the trade mark or the activities of a producer of goods or a provider of services in programmes when such representation is intended by the media service provider to serve as advertising and might mislead the public as to its nature. Such representation shall, in particular, be considered as intentional if it is done in return for payment or for similar consideration;

(k)‘sponsorship’ means any contribution made by a public or private undertaking or natural person not engaged in providing audiovisual media services or in the production of audiovisual works, to the financing of audiovisual media services or programmes with a view to promoting its name, its trade mark, its image, its activities or its products;

(l)‘teleshopping’ means direct offers broadcast to the public with a view to the supply of goods or services, including immovable property, rights and obligations, in return for payment;

(m)‘product placement’ means any form of audiovisual commercial communication consisting of the inclusion of or reference to a product, a service or the trade mark thereof so that it is featured within a programme, in return for payment or for similar consid- eration;

(n)(i) ‘European works’ means the following:

336

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 7

▼M2

—works originating in Member States,

—works originating in European third States party to the European Convention on Transfrontier Television of the Council of Europe and fulfilling the conditions of point (ii),

—works co-produced within the framework of agreements related to the audiovisual sector concluded between the Community and third countries and fulfilling the conditions defined in each of those agreements,

—application of the provisions of the second and third indents shall be conditional on works originating in Member States not being the subject of discriminatory measures in the third country concerned;

(ii)The works referred to in the first and second indents of point

(i) are works mainly made with authors and workers residing in one or more of the States referred to in the first and second indents of point (i) provided that they comply with one of the following three conditions:

—they are made by one or more producers established in one or more of those States, or

—production of the works is supervised and actually controlled by one or more producers established in one or more of those States, or

—the contribution of co-producers of those States to the total co-production costs is preponderant and the co-production is not controlled by one or more producers established outside those States;

(iii)Works that are not European works within the meaning of point (i) but that are produced within the framework of bilateral co-production treaties concluded between Member States and third countries shall be deemed to be European works provided that the co-producers from the Community supply a majority share of the total cost of production and that the production is not controlled by one or more producers established outside the territory of the Member States.

▼B

CHAPTER II

General provisions

▼M2

Article 2

1.Each Member State shall ensure that all audiovisual media services transmitted by media service providers under its jurisdiction comply with the rules of the system of law applicable to audiovisual media services intended for the public in that Member State.

2.For the purposes of this Directive, the media service providers under the jurisdiction of a Member State are those:

(a)established in that Member State in accordance with paragraph 3; or

(b)to whom paragraph 4 applies.

3.For the purposes of this Directive, a media service provider shall be deemed to be established in a Member State in the following cases:

(a)the media service provider has its head office in that Member State and the editorial decisions about the audiovisual media service are taken in that Member State;

337

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 8

▼M2

(b)if a media service provider has its head office in one Member State but editorial decisions on the audiovisual media service are taken in another Member State, it shall be deemed to be established in the Member State where a significant part of the workforce involved in the pursuit of the audiovisual media service activity operates. If a significant part of the workforce involved in the pursuit of the audiovisual media service activity operates in each of those Member States, the media service provider shall be deemed to be established in the Member State where it has its head office. If a significant part of the workforce involved in the pursuit of the audiovisual media service activity operates in neither of those Member States, the media service provider shall be deemed to be established in the Member State where it first began its activity in accordance with the law of that Member State, provided that it maintains a stable and effective link with the economy of that Member State;

(c)if a media service provider has its head office in a Member State but decisions on the audiovisual media service are taken in a third country, or vice-versa, it shall be deemed to be established in the Member State concerned, provided that a significant part of the workforce involved in the pursuit of the audiovisual media service activity operates in that Member State.

4.Media service providers to whom the provisions of paragraph 3 are not applicable shall be deemed to be under the jurisdiction of a Member State in the following cases:

(a)they use a satellite up-link situated in that Member State;

(b)although they do not use a satellite up-link situated in that Member State, they use satellite capacity appertaining to that Member State.

5.If the question as to which Member State has jurisdiction cannot be determined in accordance with paragraphs 3 and 4, the competent Member State shall be that in which the media service provider is established within the meaning of Articles 43 to 48 of the Treaty.

6.This Directive does not apply to audiovisual media services

intended exclusively for reception in third countries and which are not received with standard consumer equipment directly or indirectly by the public in one or more Member States.

▼M1

Article 2a

▼M2

1.Member States shall ensure freedom of reception and shall not restrict retransmissions on their territory of audiovisual media services from other Member States for reasons which fall within the fields coor- dinated by this Directive.

2.In respect of television broadcasting, Member States may provi- sionally derogate from paragraph 1 if the following conditions are fulfilled:

(a)a television broadcast coming from another Member State mani- festly, seriously and gravely infringes Article 22(1) or (2) and/or Article 3(b);

▼M1

(b)during the previous 12 months, the broadcaster has infringed the provision(s) referred to in (a) on at least two prior occasions;

(c)the Member State concerned has notified the broadcaster and the Commission in writing of the alleged infringements and of the measures it intends to take should any such infringement occur again;

(d)consultations with the transmitting Member State and the Commission have not produced an amicable settlement within 15

338

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 9

▼M1

days of the notification provided for in (c), and the alleged infrin- gement persists.

The Commission shall, within two months following notification of the measures taken by the Member State, take a decision on whether the measures are compatible with Community law. If it decides that they are not, the Member State will be required to put an end to the measures in question as a matter of urgency.

3. Paragraph 2 shall be without prejudice to the application of any procedure, remedy or sanction to the infringements in question in the Member State which has jurisdiction over the broadcaster concerned.

▼M2

4.In respect of on-demand audiovisual media services, Member States may take measures to derogate from paragraph 1 in respect of a given service if the following conditions are fulfilled:

(a)the measures are:

(i)necessary for one of the following reasons:

—public policy, in particular the prevention, investigation, detection and prosecution of criminal offences, including the protection of minors and the fight against any inci- tement to hatred on grounds of race, sex, religion or nationality, and violations of human dignity concerning individual persons,

—the protection of public health,

—public security, including the safeguarding of national security and defence,

—the protection of consumers, including investors;

(ii)taken against an on-demand audiovisual media service which prejudices the objectives referred to in point (i) or which presents a serious and grave risk of prejudice to those objectives;

(iii)proportionate to those objectives;

(b)before taking the measures in question and without prejudice to court proceedings, including preliminary proceedings and acts carried out in the framework of a criminal investigation, the Member State has:

— asked the Member State under whose jurisdiction the media service provider falls to take measures and the latter did not take such measures, or they were inadequate,

— notified the Commission and the Member State under whose jurisdiction the media service provider falls of its intention to take such measures.

5.Member States may, in the case of urgency, derogate from the conditions stipulated in paragraph 4(b). Where this is the case, the measures shall be notified in the shortest possible time to the Commission and to the Member State under whose jurisdiction the media service provider falls, indicating the reasons for which the Member State considers that there is urgency.

6.Without prejudice to the Member State's possibility of proceeding with the measures referred to in paragraphs 4 and 5, the Commission shall examine the compatibility of the notified measures with Community law in the shortest possible time. Where it comes to the conclusion that the measures are incompatible with Community law, the Commission shall ask the Member State in question to refrain from taking any proposed measures or urgently to put an end to the measures in question.

339

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 10

▼M2

Article 3

1.Member States shall remain free to require media service providers under their jurisdiction to comply with more detailed or stricter rules in the fields coordinated by this Directive provided that such rules are in compliance with Community law.

2.In cases where a Member State:

(a)has exercised its freedom under paragraph 1 to adopt more detailed or stricter rules of general public interest; and

(b)assesses that a broadcaster under the jurisdiction of another Member State provides a television broadcast which is wholly or mostly directed towards its territory;

it may contact the Member State having jurisdiction with a view to achieving a mutually satisfactory solution to any problems posed. On receipt of a substantiated request by the first Member State, the Member State having jurisdiction shall request the broadcaster to comply with the rules of general public interest in question. The Member State having jurisdiction shall inform the first Member State of the results obtained following this request within two months. Either Member State may invite the contact committee established under Article 23a to examine the case.

3.Where the first Member State assesses:

(a)that the results achieved through the application of paragraph 2 are not satisfactory; and

(b)that the broadcaster in question has established itself in the Member State having jurisdiction in order to circumvent the stricter rules, in the fields coordinated by this Directive, which would be applicable to it if it were established within the first Member State,

it may adopt appropriate measures against the broadcaster concerned.

Such measures shall be objectively necessary, applied in a non-discri- minatory manner and be proportionate to the objectives which they pursue.

4.A Member State may take measures pursuant to paragraph 3 only if the following conditions are met:

(a)it has notified the Commission and the Member State in which the broadcaster is established of its intention to take such measures while substantiating the grounds on which it bases its assessment; and

(b)the Commission has decided that the measures are compatible with Community law, and in particular that assessments made by the Member State taking these measures under paragraphs 2 and 3 are correctly founded.

5.The Commission shall decide within three months following the notification provided for in paragraph 4(a). If the Commission decides that the measures are incompatible with Community law, the Member State in question shall refrain from taking the proposed measures.

6.Member States shall, by appropriate means, ensure, within the

framework of their legislation, that media service providers under their jurisdiction effectively comply with the provisions of this Directive.

7.Member States shall encourage co- and/or self-regulatory regimes at national level in the fields coordinated by this Directive to the extent permitted by their legal systems. These regimes shall be such that they are broadly accepted by the main stakeholders in the Member States concerned and provide for effective enforcement.

8.Directive 2000/31/EC shall apply unless otherwise provided for in this Directive. In the event of a conflict between a provision of

340

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 11

▼M2

Directive 2000/31/EC and a provision of this Directive, the provisions of this Directive shall prevail, unless otherwise provided for in this Directive.

__________

CHAPTER IIa

Provisions applicable to all audiovisual media services

Article 3a

Member States shall ensure that audiovisual media service providers under their jurisdiction shall make easily, directly and permanently accessible to the recipients of a service at least the following infor- mation:

(a)the name of the media service provider;

(b)the geographical address at which the media service provider is established;

(c)the details of the media service provider, including his electronic mail address or website, which allow him to be contacted rapidly in a direct and effective manner;

(d)where applicable, the competent regulatory or supervisory bodies.

Article 3b

Member States shall ensure by appropriate means that audiovisual media services provided by media service providers under their juris- diction do not contain any incitement to hatred based on race, sex, religion or nationality.

Article 3c

Member States shall encourage media service providers under their jurisdiction to ensure that their services are gradually made accessible to people with a visual or hearing disability.

Article 3d

Member States shall ensure that media service providers under their jurisdiction do not transmit cinematographic works outside periods agreed with the rights holders.

Article 3e

1. Member States shall ensure that audiovisual commercial commu- nications provided by media service providers under their jurisdiction comply with the following requirements:

(a)audiovisual commercial communications shall be readily recog- nisable as such. Surreptitious audiovisual commercial communi- cation shall be prohibited;

(b)audiovisual commercial communications shall not use subliminal techniques;

(c)audiovisual commercial communications shall not:

(i)prejudice respect for human dignity;

(ii)include or promote any discrimination based on sex, racial or ethnic origin, nationality, religion or belief, disability, age or sexual orientation;

341

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 12

▼M2

(iii)encourage behaviour prejudicial to health or safety;

(iv)encourage behaviour grossly prejudicial to the protection of the environment;

(d)all forms of audiovisual commercial communications for cigarettes and other tobacco products shall be prohibited;

(e)audiovisual commercial communications for alcoholic beverages shall not be aimed specifically at minors and shall not encourage immoderate consumption of such beverages;

(f)audiovisual commercial communication for medicinal products and medical treatment available only on prescription in the Member State within whose jurisdiction the media service provider falls shall be prohibited;

(g)audiovisual commercial communications shall not cause physical or moral detriment to minors. Therefore they shall not directly exhort minors to buy or hire a product or service by exploiting their inexperience or credulity, directly encourage them to persuade their parents or others to purchase the goods or services being advertised, exploit the special trust minors place in parents, teachers or other persons, or unreasonably show minors in dangerous situations.

2. Member States and the Commission shall encourage media service providers to develop codes of conduct regarding inappropriate audio- visual commercial communication, accompanying or included in children's programmes, of foods and beverages containing nutrients and substances with a nutritional or physiological effect, in particular those such as fat, trans-fatty acids, salt/sodium and sugars, excessive intakes of which in the overall diet are not recommended.

Article 3f

1.Audiovisual media services or programmes that are sponsored shall meet the following requirements:

(a)their content and, in the case of television broadcasting, their sche- duling shall in no circumstances be influenced in such a way as to affect the responsibility and editorial independence of the media service provider;

(b)they shall not directly encourage the purchase or rental of goods or services, in particular by making special promotional references to those goods or services;

(c)viewers shall be clearly informed of the existence of a sponsorship agreement. Sponsored programmes shall be clearly identified as such by the name, logo and/or any other symbol of the sponsor such as a reference to its product(s) or service(s) or a distinctive sign thereof in a appropriate way for programmes at the beginning, during and/or the end of the programmes.

2.Audiovisual media services or programmes shall not be sponsored by undertakings whose principal activity is the manufacture or sale of cigarettes and other tobacco products.

3.The sponsorship of audiovisual media services or programmes by undertakings whose activities include the manufacture or sale of medicinal products and medical treatment may promote the name or the image of the undertaking, but shall not promote specific medicinal products or medical treatments available only on prescription in the Member State within whose jurisdiction the media service provider falls.

4.News and current affairs programmes shall not be sponsored. Member States may choose to prohibit the showing of a sponsorship logo during children's programmes, documentaries and religious programmes.

342

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 13

▼M2

Article 3g

1.Product placement shall be prohibited.

2.By way of derogation from paragraph 1, product placement shall be admissible unless a Member State decides otherwise:

—in cinematographic works, films and series made for audiovisual media services, sports programmes and light entertainment programmes, or

—where there is no payment but only the provision of certain goods or services free of charge, such as production props and prizes, with a view to their inclusion in a programme.

The derogation provided for in the first indent shall not apply to children's programmes.

Programmes that contain product placement shall meet at least all of the following requirements:

(b)they shall not directly encourage the purchase or rental of goods or services, in particular by making special promotional references to those goods or services;

(c)they shall not give undue prominence to the product in question;

(d)viewers shall be clearly informed of the existence of product placement. Programmes containing product placement shall be appropriately identified at the start and the end of the programme, and when a programme resumes after an advertising break, in order to avoid any confusion on the part of the viewer.

By way of exception, Member States may choose to waive the requirements set out in point (d) provided that the programme in question has neither been produced nor commissioned by the media service provider itself or a company affiliated to the media service provider.

3.In any event programmes shall not contain product placement of:

—tobacco products or cigarettes or product placement from under- takings whose principal activity is the manufacture or sale of cigarettes and other tobacco products, or

—specific medicinal products or medical treatments available only on prescription in the Member State within whose jurisdiction the media service provider falls.

4. The provisions of paragraphs 1, 2 and 3 shall apply only to programmes produced after 19 December 2009.

CHAPTER IIb

Provisions applicable only to on-demand audiovisual media services

Article 3h

Member States shall take appropriate measures to ensure that on- demand audiovisual media services provided by media service providers under their jurisdiction which might seriously impair the physical, mental or moral development of minors are only made available in such a way that ensures that minors will not normally hear or see such on-demand audiovisual media services.

343

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 14

▼M2

Article 3i

1.Member States shall ensure that on-demand audiovisual media services provided by media service providers under their jurisdiction promote, where practicable and by appropriate means, the production of and access to European works. Such promotion could relate, inter alia, to the financial contribution made by such services to the production and rights acquisition of European works or to the share and/or prominence of European works in the catalogue of programmes offered by the on-demand audiovisual media service.

2.Member States shall report to the Commission no later than 19 December 2011 and every four years thereafter on the implementation of paragraph 1.

3.The Commission shall, on the basis of the information provided by Member States and of an independent study, report to the European Parliament and the Council on the application of paragraph 1, taking into account the market and technological developments and the objective of cultural diversity.

CHAPTER IIc

Provisions concerning exclusive rights and short news reports in television broadcasting

Article 3j

1.Each Member State may take measures in accordance with Community law to ensure that broadcasters under its jurisdiction do not broadcast on an exclusive basis events which are regarded by that Member State as being of major importance for society in such a way as to deprive a substantial proportion of the public in that Member State of the possibility of following such events by live coverage or deferred coverage on free television. If it does so, the Member State concerned shall draw up a list of designated events, national or non-national, which it considers to be of major importance for society. It shall do so in a clear and transparent manner in due time. In so doing the Member State concerned shall also determine whether these events should be available by whole or partial live coverage, or where necessary or appropriate for objective reasons in the public interest, whole or partial deferred coverage.

2.Member States shall immediately notify to the Commission any measures taken or to be taken pursuant to paragraph 1. Within a period of three months from the notification, the Commission shall verify that such measures are compatible with Community law and communicate them to the other Member States. It shall seek the opinion of the contact committee established pursuant to Article 23a. It shall forthwith publish the measures taken in the Official Journal of the European Union and at least once a year the consolidated list of the measures taken by Member States.

3.Member States shall ensure, by appropriate means within the framework of their legislation, that broadcasters under their jurisdiction do not exercise the exclusive rights purchased by those broadcasters following the date of publication of this Directive in such a way that a substantial proportion of the public in another Member State is deprived of the possibility of following events which are designated by that other Member State in accordance with paragraphs 1 and 2 by whole or partial live coverage or, where necessary or appropriate for objective reasons in the public interest, whole or partial deferred coverage on free television as determined by that other Member State in accordance with paragraph 1.

344

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 15

▼M2

Article 3k

1.Member States shall ensure that for the purpose of short news

reports, any broadcaster established in the Community has access on a fair, reasonable and non-discriminatory basis to events of high interest to the public which are transmitted on an exclusive basis by a broad- caster under their jurisdiction.

2.If another broadcaster established in the same Member State as the broadcaster seeking access has acquired exclusive rights to the event of high interest to the public, access shall be sought from that broadcaster.

3.Member States shall ensure that such access is guaranteed by allowing broadcasters to freely choose short extracts from the trans- mitting broadcaster's signal with, unless impossible for reasons of prac- ticality, at least the identification of their source.

4.As an alternative to paragraph 3, Member States may establish an equivalent system which achieves access on a fair, reasonable and non- discriminatory basis through other means.

5.Short extracts shall be used solely for general news programmes and may be used in on-demand audiovisual media services only if the same programme is offered on a deferred basis by the same media service provider.

6.Without prejudice to paragraphs 1 to 5, Member States shall ensure, in accordance with their legal systems and practices, that the modalities and conditions regarding the provision of such short extracts are defined, in particular, any compensation arrangements, the maximum length of short extracts and time limits regarding their trans- mission. Where compensation is provided for, it shall not exceed the additional costs directly incurred in providing access.

▼B

CHAPTER III

Promotion of distribution and production of television programmes

Article 4

1.Member States shall ensure where practicable and by appropriate

means,	that	broadcasters	reserve	for	European	works,
►M2	__________ ◄ a majority proportion of				their transmission

time, excluding the time appointed to news, sports events, games, adver- tising ►M1 , teletext services and teleshopping ◄. This proportion, having regard to the broadcaster's informational, educational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should be achieved progressively, on the basis of suitable criteria.

2. Where the proportion laid down in paragraph 1 cannot be attained, it must not be lower than the average for 1988 in the Member State concerned.

However, in respect of the Hellenic Republic and the Portuguese

Republic, the year 1988 shall be replaced by the year 1990.

3. From 3 October 1991, the Member States shall provide the Commission every two years with a report on the application of this Article and Article 5.

That report shall in particular include a statistical statement on the achievement of the proportion referred to in this Article and Article 5 for each of the television programmes falling within the jurisdiction of the Member State concerned, the reasons, in each case, for the failure to attain that proportion and the measures adopted or envisaged in order to achieve it.

The Commission shall inform the other Member States and the

European Parliament of the reports, which shall be accompanied,

345

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 16

▼B

where appropriate, by an opinion. The Commission shall ensure the application of this Article and Article 5 in accordance with the provisions of the Treaty. The Commission may take account in its opinion, in particular, of progress achieved in relation to previous years, the share of first broadcast works in the programming, the particular circumstances of new television broadcasters and the specific situation of countries with a low audiovisual production capacity or restricted language area.

4. The Council shall review the implementation of this Article on the basis of a report from the Commission accompanied by any proposals for revision that it may deem appropriate no later than the end of the fifth year from the adoption of the Directive.

To that end, the Commission report shall, on the basis of the infor- mation provided by Member States under paragraph 3, take account in particular of developments in the Community market and of the inter- national context.

Article 5

Member States shall ensure, where practicable and by appropriate means, that broadcasters reserve at least 10 % of their transmission time, excluding the time appointed to news, sports events, games, adver- tising ►M1 , teletext services and teleshopping ◄, or alternately, at the discretion of the Member State, at least 10 % of their programming budget, for European works created by producers who are independent of broadcasters. This proportion, having regard to broadcasters' informa- tional, educational, cultural and entertainment responsibilities to its viewing public, should be achieved progressively, on the basis of suitable criteria; it must be achieved by earmarking an adequate proportion for recent works, that is to say works transmitted within five years of their production.

▼M2

__________

▼M1

__________

Article 9

This Chapter shall not apply to television broadcasts that are intended for local audiences and do not form part of a national network.

▼B

CHAPTER IV

▼M2

Television advertising and teleshopping

Article 10

1.Television advertising and teleshopping shall be readily recog-

nisable and distinguishable from editorial content. Without prejudice to the use of new advertising techniques, television advertising and teleshopping shall be kept quite distinct from other parts of the programme by optical and/or acoustic and/or spatial means.

2. Isolated advertising and teleshopping spots, other than in trans- missions of sports events, shall remain the exception.

Article 11

1. Member States shall ensure, where television advertising or tele- shopping is inserted during programmes, that the integrity of the programmes, taking into account natural breaks in and the duration

346

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 17

▼M2

and the nature of the programme, and the rights of the right holders are not prejudiced.

2. The transmission of films made for television (excluding series, serials and documentaries), cinematographic works and news programmes may be interrupted by television advertising and/or tele- shopping once for each scheduled period of at least thirty minutes. The transmission of children's programmes may be interrupted by television advertising and/or teleshopping once for each scheduled period of at least 30 minutes, provided that the scheduled duration of the programme is greater than 30 minutes. No television advertising or teleshopping shall be inserted during religious services.

__________

▼B

Article 14

▼M2 __________

▼M1

2. Teleshopping for medicinal products which are subject to a marketing authorization within the meaning of Council Directive 65/65/EEC of 26 January 1965 on the approximation of provisions laid down by law, regulation or administrative action relating to medicinal products (1), as well as teleshopping for medical treatment, shall be prohibited.

▼B

Article 15

▼M1

Television advertising and teleshopping for alcoholic beverages shall comply with the following criteria:

▼B

(a)it may not be aimed specifically at minors or, in particular, depict minors consuming these beverages;

(b)it shall not link the consumption of alcohol to enhanced physical performance or to driving;

(c)it shall not create the impression that the consumption of alcohol contributes towards social or sexual success;

(d)it shall not claim that alcohol has therapeutic qualities or that it is a stimulant, a sedative or a means of resolving personal conflicts;

(e)it shall not encourage immoderate consumption of alcohol or present abstinence or moderation in a negative light;

(f)it shall not place emphasis on high alcoholic content as being a positive quality of the beverages.

▼M2

__________

Article 18

1.The proportion of television advertising spots and teleshopping spots within a given clock hour shall not exceed 20 %.

2.Paragraph 1 shall not apply to announcements made by the broad- caster in connection with its own programmes and ancillary products

(1) OJ No 22, 9.2.1965, p. 369. Directive as last amended by Directive 93/39/ EEC (OJ No L 214, 24.8.1993, p. 22).

347

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 18

▼M2

directly derived from those programmes, sponsorship announcements and product placements.

Article 18a

Teleshopping windows shall be clearly identified as such by optical and acoustic means and shall be of a minimum uninterrupted duration of 15 minutes.

Article 19

The provisions of this Directive shall apply mutatis mutandis to tele- vision channels exclusively devoted to advertising and teleshopping as well as to television channels exclusively devoted to self-promotion. Chapter III as well as Article 11 and Article 18 shall not apply to these channels.

__________

Article 20

Without prejudice to Article 3, Member States may, with due regard for Community law, lay down conditions other than those laid down in Article 11(2) and Article 18 in respect of television broadcasts intended solely for the national territory which cannot be received directly or indirectly by the public in one or more other Member States.

▼M1

__________

▼B

CHAPTER V

▼M2

Protection of minors in television broadcasting

▼M1

Article 22

1.Member States shall take appropriate measures to ensure that tele- vision broadcasts by broadcasters under their jurisdiction do not include any programmes which might seriously impair the physical, mental or moral development of minors, in particular programmes that involve pornography or gratuitous violence.

2.The measures provided for in paragraph 1 shall also extend to other programmes which are likely to impair the physical, mental or moral development of minors, except where it is ensured, by selecting the time of the broadcast or by any technical measure, that minors in the area of transmission will not normally hear or see such broadcasts.

3.Furthermore, when such programmes are broadcast in unencoded form Member States shall ensure that they are preceded by an acoustic warning or are identified by the presence of a visual symbol throughout their duration.

▼M2	__________

348

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 19

▼B

CHAPTER VI

▼M2

Right of reply in television broadcasting

▼B

Article 23

▼M1

1. Without prejudice to other provisions adopted by the Member States under civil, administrative or criminal law, any natural or legal person, regardless of nationality, whose legitimate interests, in particular reputation and good name, have been damaged by an assertion of incorrect facts in a television programme must have a right of reply or equivalent remedies. Member States shall ensure that the actual exercise of the right of reply or equivalent remedies is not hindered by the imposition of unreasonable terms or conditions. The reply shall be transmitted within a reasonable time subsequent to the request being substantiated and at a time and in a manner appropriate to the broadcast to which the request refers.

▼B

2.A right of reply or equivalent remedies shall exist in relation to all broadcasters under the jurisdiction of a Member State.

3.Member States shall adopt the measures needed to establish the right of reply or the equivalent remedies and shall determine the procedure to be followed for the exercise thereof. In particular, they shall ensure that a sufficient time span is allowed and that the procedures are such that the right or equivalent remedies can be exercised appropriately by natural or legal persons resident or estab- lished in other Member States.

4.An application for exercise of the right of reply or the equivalent remedies may be rejected if such a reply is not justified according to the conditions laid down in paragraph 1, would involve a punishable act, would render the broadcaster liable to civil law proceedings or would transgress standards of public decency.

5.Provision shall be made for procedures whereby disputes as to the exercise of the right of reply or the equivalent remedies can be subject to judicial review.

▼M1

CHAPTER VIa

Contact committee

Article 23a

1.A contact committee shall be set up under the aegis of the Commission. It shall be composed of representatives of the competent authorities of the Member States. It shall be chaired by a representative of the Commission and meet either on his initiative or at the request of the delegation of a Member State.

2.The tasks of this committee shall be:

(a)to facilitate effective implementation of this Directive through regular consultation on any practical problems arising from its appli- cation, and particularly from the application of Article 2, as well as on any other matters on which exchanges of views are deemed useful;

(b)to deliver own-initiative opinions or opinions requested by the Commission on the application by the Member States of the provisions of this Directive;

349

Prop. 2009/10:115

Bilaga 1

1989L0552 — EN — 19.12.2007 — 002.001 — 20

▼M1

(c)to be the forum for an exchange of views on what matters should be dealt with in the reports which Member States must submit pursuant to Article 4 (3), on the methodology of these, on the terms of reference for the independent study referred to in Article 25a, on the evaluation of tenders for this and on the study itself;

(d)to discuss the outcome of regular consultations which the Commission holds with representatives of broadcasting organi-

zations, producers, consumers, manufacturers, service providers and trade unions and the creative community;

▼M2

(e)to facilitate the exchange of information between the Member States and the Commission on the situation and the development of regu-

latory activities regarding audiovisual media services, taking account of the Community's audiovisual policy, as well as relevant developments in the technical field;

▼M1

(f)to examine any development arising in the sector on which an exchange of views appears useful.

▼M2

CHAPTER VIb

Cooperation between member states' regulatory bodies

Article 23b

Member States shall take appropriate measures to provide each other and the Commission with the information necessary for the application of the provisions of this Directive, in particular Articles 2, 2a and 3 hereof, notably through their competent independent regulatory bodies.

▼B

CHAPTER VII

Final provisions

Article 24

In fields which this Directive does not coordinate, it shall not affect the rights and obligations of Member States resulting from existing conventions dealing with telecommunications or broadcasting.

▼M2

__________

Article 26

Not later than 19 December 2011, and every three years thereafter, the Commission shall submit to the European Parliament, the Council and the European Economic and Social Committee a report on the appli- cation of this Directive and, if necessary, make further proposals to adapt it to developments in the field of audiovisual media services, in particular in the light of recent technological developments, the compe- titiveness of the sector and levels of media literacy in all Member States.

This report shall also assess the issue of television advertising accom- panying or included in children's programmes, and in particular whether the quantitative and qualitative rules contained in this Directive have afforded the level of protection required.

▼B

Article 27

This Directive is addressed to the Member States.

350

Sammanfattning av betänkande En ny radio- och TV- lag (SOU 2008:116)

Uppdraget

Utredningen har enligt sina direktiv haft uppdraget att göra en allmän översyn av radio- och TV-lagen i syfte att förenkla regelverket för radio- och TV-företagen och förbättra lagens struktur och överskådlighet.

I uppdraget har också ingått att analysera vilka lagändringar som krävs med anledning av AV-direktivet. Slutligen har i uppdraget också ingått att analysera de förslag som Radio- och TV-lagsutredningen lagt fram i sina två sista betänkanden, Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) och Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51), och de syn- punkter som kommit fram vid remissbehandlingen. Analysen ska enligt direktiven ske med utgångspunkt dels i målsättningen att förenkla regel- verket för radio- och TV-företagen, dels AV-direktivet. Vårt uppdrag har också varit att föreslå de författningsändringar som föranleds av vår analys och våra bedömningar.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 2

Gällande rätt

Yttrandefrihetsgrundlagen

De grundläggande föreskrifterna om friheten att yttra sig i andra medier än tryckta skrifter finns i yttrandefrihetsgrundlagen. Yttrandefrihets- grundlagen tillämpas på ljudradio, television och vissa liknande överfö- ringar samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upp- tagningar. Dess syfte är att värna yttrandefriheten och det fria informa- tionsflödet i vidaste bemärkelse.

Radio- och TV-lagen

Regler om ljudradio- och TV-program finns i radio- och TV-lagen. La- gen gäller för sändningar av ljudradio- och TV-program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med tekniska hjälpmedel. La- gen innehåller bestämmelser om tillståndsplikt och registrering, vidare- sändningsplikt och om sändningarnas innehåll. Innehållet i sändningarna regleras dels genom generella regler dels genom att det i lagen uttöm- mande anges vilka villkor som sändningstillstånd får förenas med.

Övrigt

Även annan lagstiftning är tillämplig på ljudradio- och TV-sändningar. Det gäller t.ex. marknadsföringslagen (2008:486), alkohollagen (1994:1738), tobakslagen (1993:581) och lagen (2002:562) om elektro- nisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen).

351

AV-direktivet	Prop. 2009/10:115
Inom Europeiska unionen finns beträffande TV-sändningar sedan 1989	Bilaga 2

TV-direktivet. Direktivet har tidigare genomgått en ändring 1997. Ge-
nom beslut den 11 december 2007 antogs ytterligare ett ändringsdirektiv.
Antagandet av ändringsdirektivet innebär att namnet på TV-direktivet har
ändrats. Förkortat kallas det AV-direktivet.
AV-direktivet ska vara genomfört i medlemsstaternas rättsordningar
senast den 19 december 2009.
Genomförande av AV-direktivet
Utgångspunkter
Digitaliseringen av sändningstekniken innebär att TV-sändningar kan
distribueras på andra sätt och till andra mottagare än vad som var möjligt
tidigare. Förutom i de traditionella distributionsformerna, markbundna
sändarnät, via satellit och i kabel-TV-nät, distribueras TV-sändningar i
dag även via bredband, s.k. IP-TV, och som mobil-TV. TV-program görs
också i stor omfattning tillgängliga via Internet.
Teknikutvecklingen innebär också att möjligheten till interaktivitet
ökar. Interaktivitet innebär enkelt uttryckt att lyssnaren eller tittaren själv
kan påverka det som sänds och när och hur länge han eller hon vill ta del
av det. Vid digitala radio- och TV-sändningar finns möjlighet att kom-
municera med programföretaget på ett enklare och mer direkt sätt och
därigenom i mycket större utsträckning påverka innehållet i det som
sänds och även tidpunkten för när det sänds.
Direktivets tillämpningsområde
AV-direktivet omfattar även andra audiovisuella medietjänster än TV-
sändningar (linjära audiovisuella medietjänster), nämligen beställtjänster
(icke-linjära audiovisuella medietjänster). I likhet med i dag gäller direk-
tivet också för audiovisuella kommersiella meddelanden.
Radio- och TV-lagen gäller för sändningar av ljudradio- och TV-
program som är riktade till allmänheten och avsedda att tas emot med
tekniska hjälpmedel. Beställtjänster i AV-direktivets mening överförs
först efter det att konsumenten valt att kommunicera med den sändande
genom en returkanal och sändningen startar och sker på begäran av kon-
sumenten. Radio- och TV-lagen är inte tillämplig på sådana tjänster.
Tillämpningsområdet för radio- och TV-lagen omfattar således TV-
sändningar i AV-direktivets mening och sådana audiovisuella kommersi-
ella meddelanden som ingår i eller omger program i TV-sändningar. Som
nyss har sagts omfattar lagen däremot inte beställtjänster i AV-direktivets
mening och kommersiella meddelanden i eller i anslutning till sådana
tjänster.
En viss lagreglering när det gäller beställtjänster finns redan i dag i e-
handelslagen. De frågor som regleras i e-handelslagen omfattas med
något undantag inte av AV-direktivets bestämmelser. Lagen tar inte
heller sikte på frågor som specifikt rör massmedier. AV-direktivets be-	352

stämmelser om beställtjänster bör därför inte lämpligen genomföras Prop. 2009/10:115 genom ändringar i e-handelslagen. Bilaga 2

I stället anser vi att den svenska radio- och TV-lagstiftningen bör ut- vidgas till att också omfatta sådana beställtjänster som avses i AV- direktivet och därmed också till kommersiella meddelanden i eller i an- slutning till sådana tjänster. Vi har valt att kalla beställtjänster i AV- direktivets mening för beställ-TV.

Ansvarigt land

Artiklarna 2.1 och 3.6 i AV-direktivet ger uttryck för den s.k. ursprungs- landsprincipen. Den innebär att den ansvariga medlemsstaten är skyldig att säkerställa att alla audiovisuella medietjänster som sänds av en leve- rantör av medietjänster inom dess jurisdiktion överensstämmer med det regelverk som gäller för sändningar avsedda för allmänheten i den egna medlemsstaten.

Ansvarig medlemsstat bestäms i första hand genom en tillämpning av de etableringskriterier som anges i artikel 2.3 och i andra hand av de tekniska kriterier som anges i artikel 2.4. I sista hand är enligt artikel 2.5 behörig medlemsstat den stat där leverantören av medietjänsterna är etablerad enligt artiklarna 43–48 i fördraget.

Etableringskriterierna är i AV-direktivet oförändrade i förhållande till TV-direktivet. Beträffande de tekniska kriterierna är ordningen mellan satellitupplänk och satellitkapacitet nu den omvända. Kriteriet som hän- för sig till upplåtelse av frekvens har utgått.

Bortsett från att reglerna om ansvarigt land har utsträckts till att gälla alla slags audiovisuella medietjänster som är riktade till allmänheten, innebär AV-direktivet således bara mindre ändringar av reglerna om medlemsstaternas jurisdiktion.

Vi föreslår att den svenska lagstiftningens bestämmelser om jurisdik- tion för audiovisuella medietjänster anpassas till AV-direktivet bestäm- melser.

Fri mottagning

AV-direktivet bygger i likhet med TV-direktivet på principen om fri rörlighet för tjänster. I artikel 2a.1 i AV-direktivet kommer denna princip till uttryck genom att medlemsstaterna ska säkerställa fri mottagning och inte får begränsa vidaresändning inom sina territorier av audiovisuella medietjänster från andra medlemsstater av skäl som hör under området för direktivet.

I svensk rätt garanteras den fria mottagningen och rätten till vidare- sändning av radioprogram från utlandet i olika avseenden genom be- stämmelserna i yttrandefrihetsgrundlagen.

Sverige har tidigare avstått från att utnyttja de möjligheter som TV- direktivet gett att begränsa den fria vidaresändningen. Även om utbudet av TV-sändningar har ökat kraftigt har det inte kommit fram någonting som nu ger oss anledning att göra en annan bedömning eller ett annat

ställningstagande.

353

På samma sätt som beträffande TV-sändningar skulle regler om att	Prop. 2009/10:115
hindra mottagning och vidaresändning av beställ-TV vara en med hänsyn	Bilaga 2
till informationsfriheten och yttrandefriheten drastisk åtgärd. Det har inte
heller kommit fram något behov av några sådana åtgärder. Vi anser där-
för att det inte bör införas någon möjlighet att begränsa fri mottagning
och vidaresändning av beställ-TV från andra medlemsländer.
Samarbete
En nyhet i AV-direktivet är reglerna om krav på samarbete i artikel
3.2–3.5. De tar sikte på fall där ett programföretag riktar sina sändningar
till en annan medlemsstat än den där programföretaget är etablerat och
denna medlemsstat har utnyttjat möjligheten att införa mer detaljerade
eller strängare regler ”i allmänhetens intresse”.
Samarbetsregeln innebär att de berörda medlemsstaterna ska samarbeta
och försöka få programföretaget att på frivillig väg följa mottagarlandets
regler. Om det inte ger resultat får mottagarlandet vidta åtgärder, under
förutsättning bland annat att EG-kommissionen har godkänt det.
Bortsett från jurisdiktionsbestämmelsen i 1 kap 2 § andra stycket radio-
och TV-lagen saknas i svensk rätt regler av det slag som aktualiseras i
artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.
För att genomföra AV-direktivet på ett korrekt sätt i den svenska lag-
stiftningen bör man behålla den nuvarande bestämmelsen i 1 kap. 2 §
andra stycket radio- och TV-lagen och införa en bestämmelse enligt
vilken tillsynsmyndigheterna bara får vidta åtgärder mot ett programföre-
tag under en annan EES-stats jurisdiktion i de fall och på det sätt som
föreskrivs i artikel 3.2–3.5 i AV-direktivet.
I radio- och TV-lagen finns inte några bestämmelser som ålägger till-
synsmyndigheterna att agera i de fall ett programföretag under svensk
jurisdiktion i huvudsak riktar sina sändningar mot en annan EES-stat och
den statens myndigheter begär ett ingripande från svensk sida på den
grunden att TV-sändningarna bryter mot mottagarlandets strängare lag-
stiftning. Genom den nya samarbetsregeln i artikel 3.2 i AV-direktivet
införs en skyldighet att samarbeta i dessa gränsöverskridande frågor. I
förhållande till programföretaget krävs inte något mer än att sändarlandet
ska begära att programföretaget följer de strängare bestämmelserna i
allmänhetens intresse i mottagarlandet.
För att uppfylla Sveriges gemenskapsrättsliga skyldigheter bör man
därför införa en bestämmelse i lagen enligt vilken tillsynsmyndigheterna
åläggs att samarbeta med andra EES-staters behöriga myndigheter i de
fall och på det sätt som föreskrivs i artikel 3.2 i AV-direktivet.
Information om programföretagen och leverantörer av beställtjäns-
ter
AV-direktivet innehåller i artikel 3a en ny bestämmelse om informa-
tionskrav som gäller både för dem som sänder TV, dvs. programföretag,
och för dem som tillhandahåller beställ-TV.
	354

För att genomföra den aktuella artikeln föreslår vi att programföretag	Prop. 2009/10:115
och leverantörer av beställ-TV ska se till att de som tar emot deras tjäns-	Bilaga 2
ter alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till de uppgifter som avses i
artikel 3a i AV-direktivet. Förtagen kan själva bestämma på vilket sätt de
vill lämna informationen.
Krav på innehållet
I TV-direktivet finns en bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna
åläggs att säkerställa att TV-sändningarna inte innehåller något som
uppammar hat grundat på ras, kön, religion eller nationalitet. Genom
AV-direktivet har artikeln fått ett nytt nummer, artikel 3b, och utvidgats
till att omfatta även beställ-TV.
TV-direktivets bestämmelser i denna del har ansetts genomförda i Sve-
rige genom straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp och demokrati-
bestämmelsen i 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen.
Straffbestämmelserna om hets mot folkgrupp gäller oavsett på vilket
sätt och i vilket medium brottet begås. Det spelar således ingen roll om
brottet begås i en TV-sändning, genom beställ-TV eller på något annat
sätt.
I 6 kap. 1 § radio- och TV-lagen finns den s.k. demokratibestämmel-
sen. Enligt denna ska den som sänder TV-program se till att program-
verksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets
grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda
människans frihet och värdighet.
Vi föreslår att den nuvarande demokratibestämmelsen i 6 kap. 1 § ra-
dio- och TV-lagen utvidgas till att också gälla den som tillhandahåller
beställ-TV.
Skydd av minderåriga
TV-direktivet innehåller i artikel 22 bestämmelser om skydd av minder-
åriga vid TV-sändningar. Bestämmelserna är oförändrade i AV-
direktivet.
Genom AV-direktivet har det införts en ny bestämmelse om skydd av
minderåriga när det gäller beställ-TV. Bestämmelsen finns i artikel 3h
och ålägger medlemsstaterna att se till att beställ-TV som ”allvarligt kan
skada den fysiska, mentala eller moraliska utvecklingen hos minderåriga
endast tillhandahålls på ett sådant sätt att minderåriga normalt inte hör
eller ser” sådana tjänster.
Regeringen och riksdagen har ansett att artikel 22 i TV-direktivet har
genomförts i svensk rätt dels genom bestämmelserna om yttrandefrihets-
brott i yttrandefrihetsgrundlagen och bestämmelserna i 16 kap. brottsbal-
ken om barnpornografibrott och olaga våldsskildring m.m., dels genom
bestämmelserna i 6 kap. 2 § radio- och TV-lagen om sändning av vålds-
skildringar av verklighetstrogen karaktär.
Vi saknar anledning att göra någon annan bedömning än den som re-
geringen och riksdagen tidigare har gjort när det gäller frågan om vad
som allvarligt kan skada utvecklingen hos minderåriga. Det innebär att	355
	355

TV-program som allvarligt kan skada minderåriga redan i dag är för-	Prop. 2009/10:115
bjudna enligt brottsbalken och yttrandefrihetsgrundlagen, oavsett hur	Bilaga 2
programmen har distribuerats.
AV-direktivets regler om skydd mot beställtjänster som allvarligt kan
skada minderåriga i artikel 3h kräver således inte någon ny reglering i
svensk lagstiftning. Gränsdragningen mellan vad som allvarligt kan ska-
da och vad som ”bara” kan skada utvecklingen hos minderåriga är allt
annat än tydlig. Övervägande skäl talar för att man skapar en enhetlig
ordning för TV-sändningar och beställ-TV när det gäller skyddet av
minderåriga från skadligt programinnehåll.
Vi föreslår därför att det för beställ-TV införs en bestämmelse motsva-
rande den som gäller för TV-sändningar enligt 6 kap. 2 § radio- och TV-
lagen.
Biograffilmer
Artikel 3d i AV-direktivet anger att medlemsstaterna ska säkerställa att
leverantörer av medietjänster inte sänder biograffilmer under andra tids-
perioder än de som har överenskommits med rättighetsinnehavarna. Be-
stämmelsen har, förutom att den även gjorts tillämplig på beställ-TV,
förts över oförändrad till AV-direktivet från artikel 7 i TV-direktivet
I samband med att TV-direktivet införlivades i svensk rätt fann reger-
ingen att artikel 7 inte behövde omsättas i en svensk lagbestämmelse utan
det överlämnades till parterna på marknaden att komma överens i ett
upphovsrättsligt avtal. I praktiken ansåg regeringen att situationen var
den som direktivet föreskriver.
Vi har inte kunnat finna något annat än att marknaden i dag fungerar på
samma sätt som när TV-direktivet införlivades i svensk rätt. Vi kan inte
heller se att vidgningen av bestämmelsen till att även omfatta beställ-TV
föranleder någon annan bedömning än den som regeringen tidigare gjor-
de. Vi anser således att det inte heller nu behöver vidtas några åtgärder
för att genomföra artikel 3d i AV-direktivet i svensk rätt.
Främja europeiska produktioner
Medlemsstaterna ska enligt artikel 3i se till att leverantörer av beställ-
tjänster ”där så är praktiskt möjligt och på lämpligt sätt, främjar fram-
ställningen och tillgången till europeiska produktioner”. Medlemsstaterna
ska rapportera till kommissionen om genomförandet av artikeln vart
fjärde år.
Övervägande skäl talar för att man inte närmare anger på vilket sätt le-
verantörer av beställ-TV ska främja europeiska produktioner. Artikeln
bör därför genomföras så att det i lag bara anges att den som tillhandahål-
ler beställ-TV på lämpligt sätt och när det är praktiskt möjligt ska främja
produktionen av och tillgången till europeiska produktioner.
För att Sverige ska kunna fullgöra sin rapporteringsskyldighet till
kommissionen ska den som tillhandahåller beställ-TV vart fjärde år till
Granskningsnämnden för radio och TV redovisa vad företaget har gjort
för att främja europeiska produktioner.	356
	356

Programföretagen är enligt 9 kap. 4 § radio- och TV-lagen skyldiga att årligen redovisa hur stor del av verksamheten som utgjorts av program av europeiskt ursprung och sådana som framställts av självständiga produ- center. Vi föreslår att denna skyldighet bara ska fullgöras vartannat år och att redovisningen ska ske till Granskningsnämnden i stället för som nu till Radio- och TV-verket.

Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

AV-direktivet innehåller i artikel 3c en helt ny bestämmelse som innebär att medlemsstaterna ska uppmuntra medietjänstleverantörer inom den egna jurisdiktionen att se till att deras tjänster successivt görs tillgängliga för syn- och hörselskadade personer.

Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga behovet av lagändringar för att förbättra tillgängligheten till TV-program för personer med funktionshinder. Utredningen lade också i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) fram förslag till lagstiftning på området.

Övergången från analog till digital utsändningsteknik innebär att möj- ligheterna ökar att göra programmen tillgängliga för personer med funk- tionsnedsättning. Denna omständighet tillsammans med betydelsen av att personer med funktionsnedsättning ges största möjliga tillgång till pro- gram som sänds i televisionen eller tillhandahålls i form av beställ-TV gör att vi i likhet med den tidigare utredningen anser att det finns anled- ning att ställa högre krav än i dag i dessa avseenden.

Yttrandefrihetsgrundlagen hindrar att det ställs krav av detta slag på sändningar som sker genom tråd. Yttrandefrihetskommittén har mot denna bakgrund fått tilläggsdirektiv med uppdrag att överväga de yttran- defrihetsrättsliga aspekterna på Radio- och TV-lagsutredningens förslag om TV-sändningars tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning och föreslå de grundlagsändringar och andra lagändringar som dessa överväganden föranleder.

Kravet att utforma programmen på ett sådant sätt att de blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning måste därför för närvarande be- gränsas till sändningar som sker på annat sätt än genom tråd.

Vi föreslår därför att den som på annat sätt än genom tråd sänder TV- program eller tillhandahåller beställ-TV ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktions- nedsättning på det sätt och i den omfattning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. När det bestäms på vilket sätt och i vilken omfattning programmen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning, ska regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer beakta företagens finansiella förutsättningar, den tekniska utvecklingen och antalet personer som följer sändningarna.

Vi anser vidare att public service-företagen bör omfattas av en lagre- glering men att regeringen ska besluta om de närmare föreskrifterna om på vilket sätt och i vilken omfattning som programmen ska göras till- gängliga. Det kan ske i anslutning till att sändningstillstånden meddelas, men även vid andra tidpunkter. Enligt vår mening bör regeringen således inte vidaredelegera föreskriftsrätten i denna del till någon myndighet.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 2

357

Granskningsnämnden för radio och TV ska kunna förelägga ett företag	Prop. 2009/10:115
att följa föreskrifterna, om det åsidosätter sin skyldighet att se till att TV-	Bilaga 2
programmen görs tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. Ett
sådant föreläggande ska kunna förenas med vite. Sändningstillståndet ska
också kunna återkallas, om ett programföretag på ett väsentligt sätt har
åsidosatt sina skyldigheter när det gäller tillgänglighet.
Sponsring
När man sänder sponsrade program i TV eller beställ-TV ska spons-
ringsmeddelande lämnas i början och i slutet av programmet eller vid
ettdera av dessa tillfällen. I sökbar text-TV ska sponsringsmeddelande
lämnas löpande.
Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad, ska ett
sponsringsmeddelande i stället lämnas i omedelbar anslutning till den
delen, om det kan ske utan att programmets integritet och värde eller
rättighetshavarnas rättigheter kränks.
Vi föreslår att sponsringsmeddelande också ska också få lämnas

•i omedelbar anslutning till programmets början eller slut,

•i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser och i pro- gram som utgör föreställningar eller evenemang med pauser för publi- ken,

•i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan, och vid växlingar mellan sändning från evenemang och studio- sändning.

Ett sponsringsmeddelande får dock bara lämnas, om det kan ske på ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

Ett sponsringsmeddelande i en TV-sändning eller i beställ-TV ska en- ligt vårt förslag innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

I likhet med vad som nu gäller ska nyhetsprogram inte få sponsras. Fö- retag som tillverkar eller säljer alkoholdrycker och tobak får inte sponsra program. Begränsningar för sponsring som lämnas av läkemedelsföretag ska gälla också i fortsättningen.

Produktplacering

I artikel 3g i AV-direktivet har införts regler om produktplacering i pro- gram i TV-sändningar och beställ-TV. Huvudregeln är att produktplacer- ing är förbjuden. Medlemsstaterna får dock tillåta produktplacering i vissa fall och under vissa förutsättningar.

Produktplacering är att betrakta som en marknadsföringsåtgärd. Pro- gram i TV-sändningar och beställ-TV omfattas av yttrandefrihetsgrund- lagen Enligt vår bedömning innebär en begränsning i att sända TV- program där det förekommer produktplacering en sådan inskränkning i den grundlagsfästa yttrandefriheten som i likhet med radio- och TV-

358

lagens regler om reklam och sponsring bör vara tillåten enligt våra	Prop. 2009/10:115
grundlagar.	Bilaga 2
Vi föreslår att ett förbud införs mot att sända TV-program där det före-
kommer produktplacering. Undantag görs dock för filmer, TV-serier,
sportprogram och lätta underhållningsprogram. Det ska dock vara för-
bjudet att sända även sådana program där det förekommer produktplacer-
ing, om de huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Det ska också vara förbjudet att sända filmer, sportprogram m.m. där
det förekommer produktplacering av alkoholdrycker, tobaksvaror och
produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verksamhet är att
tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror. Detsamma ska gälla
läkemedel och medicinska behandlingar som är receptbelagda.
Som villkor för att sända TV-program där det förekommer produktpla-
cering ska gälla att programmet inte får uppmuntra till inköp av de pro-
duktplacerade varorna eller tjänsterna eller innehålla andra säljfrämjande
inslag. Programmet får inte heller otillbörligen framhäva produkten.
När det förekommer produktplacering ska tittarna informeras om det i
början och i slutet av programmet och när programmet börjar igen efter
ett reklamavbrott. Informationen ska utformas på lämplig sätt och får inte
innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att informatio-
nen kan förväxlas med reklam.
Den som överträder bestämmelserna om produktplacering ska kunna
påföras särskild avgift.
När någon annan än leverantören av medietjänsten har fått ersättning
för att en produkt ska förekomma i ett program och produkten framhävs i
programmet på ett otillbörligt sätt, kan förfarandet angripas med stöd av
bestämmelserna om otillbörligt kommersiellt gynnande.
Identifiering av TV-reklam
I artikel 10 i AV-direktivet finns bestämmelser om identifikation av TV-
reklam i TV-sändningar. Bestämmelserna bygger på den grundläggande
principen om reklamidentifikation.
De nuvarande bestämmelserna i 7 kap. 1 och 6 §§ radio och TV-lagen
om annonsidentifikation och bestämmelserna i 9 § marknadsföringslagen
om reklamidentifiering behöver inte ändras på grund av AV-direktivet.
De genomför fullt ut artiklarna 10.1 och 10.2 i AV-direktivet.
Placering av TV-reklam
Genom AV-direktivet har bestämmelserna om placering av TV-reklam
och reklamavbrott förenklats och liberaliserats. Reglerna återfinns i arti-
kel 11.
När TV-reklam eller teleshopping infogas i programmen ska medlems-
staterna säkerställa att detta inte påverkar programmens integritet eller
rättighetshavarnas rättigheter. Den tidigare huvudregeln i TV-direktivet
att reklamavbrott ska ske mellan programmen tas således bort. I övrigt
motsvarar bestämmelserna vad som gäller enligt TV-direktivet.
	359

I artikel 11.2 finns begränsningar för hur ofta sändningar av filmer	Prop. 2009/10:115
producerade för TV (med undantag för TV-serier och dokumentärer),	Bilaga 2
biograffilmer, barnprogram och nyhetsprogram, får avbrytas av TV-
reklam och teleshopping. TV-reklam eller teleshopping får inte infogas i
sändningar av gudstjänster.
Vi föreslår att avbrott för reklam och andra annonser inte ska få inte
förekomma i program med gudstjänster, i program som huvudsakligen
vänder sig till barn under 12 år eller omedelbart före eller efter program
som huvudsakligen vänder sig till barn under 12 år.
Därutöver föreslår vi att det i lagen tas in bestämmelser om reklamav-
brott som motsvarar vad som krävs enligt AV-direktivet.
I fråga om övriga program får avbrott förekomma, om det sker på ett
sådant sätt att det – med hänsyn till naturliga avbrott i programmen, pro-
grammens längd och karaktär – inte påverkar programmens integritet och
värde eller rättighetshavarnas rättigheter. Vid sändningar av filmer och
nyhetsprogram måste det vara minst 30 minuter mellan avbrotten.
Tillåten tid för TV-reklam
Radio- och TV-lagens bestämmelser om högsta tillåtna annonstid har
ändrats så sent som i februari 2008. Regeringen uttalade då att det är
angeläget att konkurrensförutsättningarna för programföretagen utjämnas
och att risken för att programföretag etablerar sig utomlands minskar.
Vidare anfördes att det inte är försvarligt att behålla en ordning som
missgynnar de TV-företag som väljer att etablera sig i Sverige. De
svenska reglerna om sändningstid för annonser i TV-sändningar borde
därför enligt regeringen närmas till den längsta tillåtna annonstiden enligt
TV-direktivet.
Vi anser att ett motsvarande synsätt kan anläggas också vid genomfö-
randet av AV-direktivets regler om högsta tillåtna annonstid. Det saknas
bärande skäl att behålla eller införa strängare regler än vad som följer av
direktivet. Bestämmelserna om högsta tillåtna annonstid i TV-sändningar
bör således utformas på så sätt att de motsvarar vad som krävs som mi-
niminivå enligt direktivet.
Korta nyhetsinslag
En nyhet i AV-direktivet är artikel 3k som rör korta nyhetsinslag i TV-
sändningar. Programföretagen har för korta nyhetsinslag rätt att få till-
gång till evenemang av stort allmänintresse även om dessa sänds med
utnyttjande av exklusiva rättigheter. Syftet med bestämmelsen är enligt
skäl 38 i ingressen att främja mångfald genom diversifierad nyhetspro-
duktion och ett diversifierat programutbud.
För att genomföra artikel 3k är inte nu gällande inskränkningar i upp-
hovsrätten och de till upphovsrätten närstående rättigheterna tillräckliga.
Vi föreslår därför att det införs bestämmelser i upphovsrättslagen som
ger programföretagen rätt att i allmänna nyhetsprogram sända korta ut-
drag från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat programfö-
retag har den exklusiva rätten att sända. Programföretaget ska också få	360
	360

sända utdraget när nyhetssändningen senare tillhandahålls som beställ-	Prop. 2009/10:115
TV. Det korta utdraget får inte vara längre än vad som är motiverat av	Bilaga 2
informationssyftet. Det får inte heller sändas längre tid efter evenemanget
än som är motiverat med hänsyn till nyhetsintresset.

Reklam- och annonsbegreppen

I artikel 1 i AV-direktivet definieras begreppet TV-reklam. Definitionen motsvarar närmast ordagrant definitionen av begreppet TV-reklam i TV- direktivet.

Begreppet annons har dock under lång tid utgjort ett samlingsbegrepp för kommersiell reklam och meddelanden som utan att utgöra sådan reklam har till syfte att bibringa allmänheten vissa allmänna värderingar. Det saknas anledning att nu frångå detta system. Annonsbegreppet är väl inarbetat och bör behållas. Mot bakgrund av dess centrala betydelse på området bör begreppet definieras i den nya lagstiftningen.

Vi föreslår att begreppet annons ska avse dels kommersiell reklam, dels meddelanden som utan att vara reklam sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak eller idé. Rena informa- tions- eller utbildningsprogram som bekostas av någon annan omfattas därmed inte.

Begreppet reklam bör definieras i lagstiftningen som varje form av meddelande som sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som utgör egenreklam, och som syftar till att marknadsföra varor, tjänster, fast egendom, arbetstillfällen och andra nyttigheter.

Annonsering med delad skärm

Tekniken med delad skärm (split screen) innebär att olika former av innehåll kan visas samtidigt i bild. Detta sker genom att TV-skärmen delas upp i olika delar. Exempelvis kan annonsinslag sändas i ett fönster under sändningen av ett TV-program så att två åtskilda bilder syns på skärmen. Redan i dag används split screen-tekniken av svenska TV- programföretag, exempelvis genom att låta en rullande text längst ner i rutan ange börskurser eller återge sms-meddelanden som skickats till ett program.

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågan om annonsering med delad skärm i betänkandet Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62).

I likhet med den förra utredningens förslag föreslår vi att man i ett pro- gram som består av ett direktsänt evenemang som fortgår oberoende av annonsavbrott ska få sända annonsering med delad skärm under förut- sättning att det sker på ett sådant sätt att programmets integritet och vär- de eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks. Vi föreslår också att sponsringsmeddelanden får sändas med delad skärm under samma förut- sättningar som med hel skärm.

361

Virtuell annonsering	Prop. 2009/10:115
Med virtuell annonsering avses användningen av virtuella metoder för att	Bilaga 2

infoga reklaminslag under sändning av TV-program, särskilt genom att
befintliga reklamskyltar på platsen byts ut eller att nya bilder placeras
över dem. Härigenom får tittaren intrycket att reklambilderna finns i
verkligheten, dvs. rent fysiskt, medan de i själva verket är inlagda på
elektronisk väg i TV-signalen.
Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågan om virtuell annon-
sering i betänkandet Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala
tekniken (SOU 2005:62).
I likhet med den förra utredningen föreslår vi att virtuell annonsering
ska få förekomma i program under förutsättning att programföretaget inte
får någon ersättning för den och att annonseringen

•är placerad på ett fysiskt föremål eller en fysisk plats som normalt används för annonser,

•inte är mer framträdande än den annonsering som normalt sett före- kommer på platsen,

•inte innebär att programmets integritet och värde eller rättighetsha- varnas rättigheter kränks, eller

•inte strider mot lagens annonsbestämmelser i övrigt.

Ett krav för att virtuell annonsering ska få förekomma är att program- företaget före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell annonsering på lämpligt sätt upplyser om annonseringen. Bestämmelser- na om annonssignatur, annonstid och annonsavbrott ska inte tillämpas på virtuell annonsering. Övriga bestämmelser om annonsinnehåll är däremot tillämpliga.

Elektroniska företagsskyltar

Med elektroniska företagsskyltar avses sådana skyltar som förekommer i sportsändningar och som tillsammans med tids-, placerings- och resultat- information anger namnet på det eller de företag som tillhandahållit den tidmätnings- eller datautrustning som används vid sportevenemanget. Det är alltså fråga om skyltar som inte finns naturligt utan som fogas in i bilden av produktionsföretaget i samband med sändningen.

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågan om virtuell annon- sering i betänkandet Anpassning av radio- och TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62).

Även i denna del ansluter vi oss till den förra utredningen och föreslår att det i lagen tas in bestämmelser som innebär att det blir möjligt att under vissa förutsättningar infoga elektroniska företagsskyltar i sportpro- gram. Sådana företagsskyltar ska få förekomma i sportprogram i TV- sändning under förutsättning att

1.det sker i samband med sändning av den information som företaget i fråga tillhandahållit,

2.programföretaget inte får någon särskild ersättning för det,

3.företagsnamnet eller logotypen inte förenas med ljud och bara upptar en liten del av bilden och

4. företagsnamnet visas i rimlig omfattning.	362

Konkurrens och abonnentinflytande i kabel-TV-nät	Prop. 2009/10:115
Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att överväga om det är	Bilaga 2

lämpligt och möjligt att genom lagstiftning skapa förutsättningar för
konkurrens mellan olika innehållsleverantörer i kabel-TV-näten.
Utredningen behandlade i sitt betänkande Anpassning av radio- och
TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62) tre olika delfrågor:
lagstiftning om tillträde till kabel-TV-näten för programföretag eller
andra operatörer, inflytande för abonnenterna över programutbudet och
inflytande för abonnenterna över hur programutbudet paketeras.
Utredningen bedömde att det varken skulle vara möjligt eller lämpligt
att lagstiftningsvägen skapa förutsättningar för konkurrens mellan olika
innehållsleverantörer i kabel-TV-näten. Utredningen ansåg inte heller att
det borde införas lagstiftning om hur de program som distribueras i ka-
bel-TV-nät ska väljas ut eller hur programutbudet ska paketeras.
Vi gör ingen annan bedömning än Radio- och TV-lagsutredningen. Det
bör således inte införas lagstiftning om konkurrens mellan olika inne-
hållsleverantörer i kabel-TV-nät. Det bör inte heller införas någon lag-
stiftning om hur de program som distribueras i kabel-TV-nät ska väljas ut
eller paketeras.
Villkor för sändningarnas innehåll
Radio- och TV-lagsutredningen hade i uppdrag att lägga fram förslag
som gör att samma regler kan tillämpas på samtliga TV-sändningar från
ett företag, oberoende av om sändningarna sker på ett sätt som kräver
tillstånd eller på något annat sätt. Utredningen skulle också föreslå mer
kraftfulla åtgärder om ett programföretag vid upprepade tillfällen och på
liknande sätt bryter mot villkor för innehållet i sändningarna.
Radio- och TV-lagsutredningen diskuterade i sitt betänkande Anpass-
ning av radio- och TV-lagen till den digitala tekniken (SOU 2005:62)
frågor om innehållet i sändningar skulle regleras genom tillståndsvillkor
eller lagregler, frågan om sanktioner och tillsyn och slutligen tillämplig-
het av tillståndsvillkor på vissa sändningar. Utredningens förslag fick
viss kritik vid remissbehandlingen.
Vi anser att regler som har till syfte att tjäna angelägna intressen bör
kunna upprätthållas för alla slags sändningar, även trådsändningar. En
sådan ordning kräver emellertid ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen. Vi
har framfört detta till Yttrandefrihetskommittén (Ju 2003:04), som för
närvarande ser över grundlagen.
Trots det som nu sagts föreslår vi inte att några av de regler som för
närvarande kan föreskrivas som tillståndsvillkor omvandlas till föreskrif-
ter i lag. Vi anser att den nuvarande myndighetskontrollen av vissa sänd-
ningsvillkor bör kunna ersättas med självreglering, under förutsättning att
självregleringen bedöms kunna fungera lika effektivt som myndighets-
kontrollen. För att en utveckling mot självreglering ska underlättas bör
regler som nu kan föreskrivas som villkor för sändningstillstånd inte
ersättas med föreskrifter i lag, som den förra utredningen föreslog. Om
ett programföretag omfattas av en effektiv ordning för självreglering bör
tillståndsmyndigheten kunna avstå från att ställa upp villkor inom områ-	363
	363

den som omfattas av självregleringen eller ändra sådana villkor som	Prop. 2009/10:115
redan meddelats. Om en utveckling mot självreglering inte kommer till	Bilaga 2
stånd anser vi att man på nytt bör överväga om vissa regler bör framgå
direkt av lagen och därmed bli tillämpliga även för sändningar som inte
kräver tillstånd.
TV och radio är viktiga informationskällor och det är angeläget att tit-
tare och lyssnare har tillgång till korrekt och relevant information. Krav
på saklighet bör därför fortfarande kunna ställas upp som villkor för
sändningstillstånd.
Till skillnad från den förra utredningen anser vi inte heller att nuvaran-
de regler om tillsyn och sanktioner i fråga om förbudet att sända program
med ingående våldsskildringar m.m. bör ändras.

Tillstånd och registrering

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade frågor om tillståndsplikt i sitt betänkande Tillgänglighet, mobil-TV samt vissa andra radio- och TV- rättsliga frågor (SOU 2006:51). Detta gjordes dels i samband med förslag om mobil-TV, dels i samband med förslag om interaktiva tjänster.

Vi bedömer att de skäl som historiskt använts för att motivera till- ståndsplikt fortfarande är giltiga när det gäller traditionell marksänd TV. Däremot bedömer vi att det finns anledning att överväga om man ska begränsa omfattningen av de sändningar för vilka det ska krävas tillstånd.

Vi föreslår att tillstånd ska krävas för att sända TV-program med hjälp av radiovågor, om sändningen sker på frekvenser mellan 87,5–108 me- gahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

För att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor ska det krävas tillstånd, om sändningarna sker på

1.frekvenser under 30 megahertz som är avsedda för rundradiosänd- ningar enligt internationella överenskommelser som Sverige är bundet av, eller

2.frekvenser mellan 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Vi bedömer att så kallade push-tjänster i allmänhet får anses utgöra TV-sändningar i AV-direktivets mening och att det inte bör utformas några särskilda regler för sådana sändningar. Ett programföretag med tillstånd att sända TV har rätt att sända push-tjänster i den utsträckning som tillståndet ger möjlighet till det. Det bör också vara möjligt att med- dela tillstånd till programföretag som uteslutande avser att sända push- tjänster.

Vi föreslår att det ska krävas tillstånd för att sända sökbar text-TV i de frekvensband som föreslås vara tillståndspliktiga för sändning av ljudra- dio- och TV-program.

Med sökbar text-TV ska avses en medietjänst som huvudsakligen be- står av text, grafik eller stillbilder, med eller utan ljud, om användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske.

Vi bedömer att det inte kommer att bli aktuellt att sända beställtjänster

iAV-direktivets mening som rundradiosändning i de frekvensområden

som vi föreslår ska vara tillståndspliktiga.

364

När man inskränker tillståndsplikten bör de regler om utgivare som fö-	Prop. 2009/10:115
reskrivs i 3 kap. 1 och 2 §§ lagen (1991:1559) om föreskrifter på tryck-	Bilaga 2
frihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden även gälla
för TV- och ljudradiosändningar som inte kräver tillstånd.
Den som tillhandahåller beställtjänster ska anmäla sig för registrering
hos Radio- och TV-verket så att myndigheterna vet vilka som bedriver
sådan verksamhet som Sverige är ansvarigt för enligt AV-direktivet.
Radio och TV-verket ska vid anmälan om registrering av dem som
sänder TV-program, sökbar text-TV och beställ-TV pröva om verksam-
heten omfattas av lagen. Om verksamheten inte omfattas av lagen, ska
registrering inte ske.
Slutligen föreslår vi att ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV
ska kunna överlåtas om tillståndsmyndigheten godkänner det. Till-
ståndsmyndigheten ska pröva om förvärvaren uppfyller kraven för att
beviljas tillstånd. Vidare ska myndigheten pröva om ägarkoncentrationen
bland innehavarna av tillstånd att sända TV påverkas i mer än ringa om-
fattning och om överlåtelsen för med sig en påtaglig minskning av mång-
falden i programutbudet. Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåta-
rens rättigheter och skyldigheter.

Mobil-TV

Radio- och TV-lagsutredningen behandlade i sitt betänkande Tillgäng- lighet, mobil-TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51) mobil-TV. Utredningen lämnade ett omfattande förslag på området.

Det saknas utrymme för rundradiosänd mobil-TV i de frekvensband där vi föreslår att det ska krävas tillstånd och det är tveksamt om de sär- skilda sändningssystemen för mobil-TV kommer att behövas. Med hän- syn till dessa förhållanden och till den tekniska utvecklingen på området bedömer vi att det är mindre sannolikt att det kommer att bli aktuellt att inleda TV-sändningar som är särskilt anpassade för mottagning med små rörliga mottagare inom det område som vi föreslår ska vara tillstånds- pliktigt.

Vi finner därför att det inte finns någon anledning att införa några sär- skilda regler för sådana TV-sändningar. Om särskilda mobil-TV- sändningar ändå skulle komma till stånd inom det tillståndspliktiga om- rådet, kommer de att följa samma regler som TV-sändningar i allmänhet.

Lokal icke-kommersiell TV och närradio

Radio- och TV-lagsutredningen tog självmant upp frågan om registrerade trossamfunds möjlighet att sända närradio i sitt betänkande Tillgänglig- het, mobil TV samt vissa andra radio- och TV-rättsliga frågor (SOU 2006:51). Vi föreslår i likhet med den förra utredningen att tillstånd att sända närradio ska också kunna ges till samtliga registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet.

365

År 2005 anpassades bestämmelserna om vidaresändningsplikt i 8 kap.	Prop. 2009/10:115
1 § radio- och TV-lagen till artikel 31 i USO-direktivet . Vi anser i likhet	Bilaga 2
med Radio- och TV-lagsutredningen och Radio- och TV-verket att sam-
ma anpassning bör göras när det gäller bestämmelserna i 8 kap. 2 § ra-
dio- och TV-lagen om skyldighet att tillhandahålla utrymme för lokala
kabelsändarföretag.
För närvarande kan kabeloperatören välja att tilldela kabelsändarföre-
tagen enbart analogt sändningsutrymme trots att allt övrigt programutbud
tillhandahålls digitalt. Det leder till att det enligt Radio- och TV-verket
finns en risk att tittarna inte på ett enkelt sätt kan ta del av sändningarna
från de lokala kabelsändarföretagen. Vi anser därför att skyldigheten att
tillhandahålla sändningsutrymme ska gälla såväl analog som digital tek-
nik.
Den nuvarande bestämmelsen i 8 kap. 4 § radio- och TV-lagen om
skyldighet att tillhandahålla utrymme för de lokala kabelsändarföretagens
sändningar i mikrovågssändningar bör avskaffas. Enligt vad som är be-
kant för utredningen förekommer det inte några sådana sändningar. Be-
stämmelsen är därmed obehövlig.
Begreppet företag i lokalt kabelsändarföretag har ansetts mindre rätt-
visande, eftersom det framförallt är ideella föreningar som bedriver verk-
samheten. Enligt vår mening bör minsta möjliga ändring göras av be-
greppet för att tillgodose önskemålet om ett begrepp som inte leder tan-
ken till någon särskilt organisationsform. Vi föreslår därför att begreppet
lokalt kabelsändarföretag ersätts med begreppet lokal kabelsändarorgani-
sation.
I övrigt anser vi att den nuvarande ordningen när det gäller lokal icke-
kommersiell TV och närradio bör bestå.

Författningsteknisk lösning

Den nuvarande radio- och TV-lagen ersätts med en helt ny lag med samma namn.

Den nya lagen inleds med en avdelning med övergripande bestämmel- ser som gäller för såväl radio som TV. Därefter följer en avdelning med bestämmelser som bara rör TV, dvs. TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV. Nästa avdelning innehåller bestämmelser som bara re- glerar ljudradiosändningar. Lagen avslutas med en avdelning med ge- mensamma bestämmelser.

Självreglering

I utredningens uppdrag att göra en allmän översyn av radio- och TV-
lagen ingår att överväga möjligheten att komplettera lagstiftningen med
former för självreglering. AV-direktivet innehåller också regler enligt
vilka medlemsstaterna åläggs att främja system för sam- eller självre-
glering på nationell nivå inom de områden som samordnas i direktivet.
Det finns i Sverige flera system för självreglering som berör olika me-
dietjänster. Det saknas dock system som skapats av eller uteslutande
riktar sig till programföretagen eller andra leverantörer av AV-tjänster.	366
	366

TV-företagen har sinsemellan olika förutsättningar för att delta i själv-	Prop. 2009/10:115
reglerande eller självsanerande verksamhet. Det finns inget som hindrar	Bilaga 2
att programföretagen ansluter sig till befintliga system på pressens områ-
de eller skapar egna. Omfattas ett programföretag av en effektiv självre-
glering bör tillståndsmyndigheten främja självregleringen genom att
avstå från att ställa upp sändningsvillkor inom områden som omfattas av
självregleringen.

Övriga frågor

Vi föreslår att Radio- och TV-verkets tillsynsansvar förtydligas i lagen. Tillsyn över villkor som meddelats med stöd av 3 kap. 8 § 2 (skyldig-

het att sända under en viss minsta tid) har tidigare ansetts vara delat mel- lan Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket. Vi föreslår att det bara ska vara Radio- och TV-verket som ska ha tillsyn över sådana villkor.

Redovisningen av hur stor andel av verksamheten som har utgjorts av europeiska program och vilka åtgärder som har vidtagits för att främja framställningen av europeiska produktioner, som i dag lämnas till Radio- och TV-verket, ska i fortsättningen lämnas till Granskningsnämnden för radio och TV, eftersom arbetsuppgiften är programrelaterad och kan samordnas med annan rapporteringsskyldighet till nämnden.

På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV ska den som be- driver verksamhet enligt lagen lämna de upplysningar som behövs för att kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften.

Beslut av Radio- och TV-verket om tillstånd att sända TV, återkallelse av tillstånd m.m. ska gälla omedelbart, om inte något annat bestäms.

Genomförandefrågor

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 19 december 2009. Den som vid
tidpunkten för lagens ikraftträdande har tillstånd att sända TV ska ha rätt
att också sända sökbar text-TV i rimlig omfattning så länge tillståndet
gäller. Lagens bestämmelser om produktplacering ska bara gälla program
som har producerats efter lagens ikraftträdande.
Våra förslag innebär att både Granskningsnämnden för radio och TV
och Radio- och TV-verket kommer att få nya uppgifter. Det resursbehov
som uppstår bör kunna finansieras genom besparingar som kan vinnas
genom att myndigheterna ytterligare samverkar och integrerar sina verk-
samheter med varandra. För staten i övrigt får de förslag vi lämnar i detta
betänkande inte några konsekvenser som måste finansieras i särskild
ordning.
Våra förslag till nya regler för annonser, sponsrade program och pro-
duktplacering kan leda till ökade intäkter för programföretagen. Förslaget
till nya regler när det gäller skyldigheten att göra TV-program och pro-
gram i beställ-TV som sänds på annat sätt än genom tråd tillgängliga för
personer med funktionsnedsättning kommer att leda till ökade kostnader
för de berörda företagen. Det är emellertid inte möjligt att i dag uppskatta
kostnaderna, eftersom ett genomförande av skyldigheten kommer att	367
	367

Författningsförslag i betänkandet En ny radio- och TV-lag (SOU 2008:116)

Förslag till radio- och TV-lag

Härigenom föreskrivs följande.

Övergripande bestämmelser

1 kap. Lagens innehåll och tillämpningsområde

Lagens innehåll

1 § Denna lag innehåller bestämmelser om ljudradio- och TV- sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV enligt följande.

Övergripande bestämmelser

–lagens innehåll och tillämpningsområde (1 kap.)

–information och registrering (2 kap.)

–definitioner (3 kap.)

TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV

–tillstånd (4 kap.)

–innehållet i TV-sändningar och beställ-TV (5 kap.)

–produktplacering (6 kap.)

–sponsring (7 kap.)

–reklam och andra annonser (8 kap.)

–vidaresändning i kabelnät (9 kap.)

Ljudradiosändningar

–krav på tillstånd (10 kap.)

–tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio (11 kap.)

–tillstånd att sända närradio (12 kap.)

–tillstånd att sända lokalradio (13 kap.)

–innehållet i ljudradiosändningar (14 kap.)

–reklam, andra annonser och sponsring (15 kap.)

Gemensamma bestämmelser

–granskning och tillsyn (16 kap.)

–straff och särskilda avgifter (17 kap.)

–återkallelse av tillstånd (18 kap.)

–handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse m.m. (19 kap.)

– överklagande (20 kap.)

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

369

Genomförande av AV-direktivet

2 § Lagen genomför delvis Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV-direktivet).

TV-sändningar och beställ-TV som lagen tillämpas på

3 § Lagen tillämpas på sådana TV-sändningar och beställ-TV som kan tas emot i någon stat som är bunden av avtalet om Europeiska ekonomis- ka samarbetsområdet (EES-stat), om leverantören av medietjänsten

1.är etablerad i Sverige enligt definitionen i artikel 2.3 i AV-direktivet,

2.inte uppfyller kriteriet under 1 eller är etablerad i någon annan EES- stat, men använder sig av en satellitupplänk belägen i Sverige,

3.inte uppfyller något av kriterierna under 1 och 2 men använder sig av en satellitkapacitet som tillhör Sverige,

4.inte uppfyller något av kriterierna under 1, 2 och 3 men är etablerad i Sverige enligt artiklarna 43–48 i fördraget om upprättandet av Europeis- ka gemenskaperna.

Den som, efter att ha varit etablerad i Sverige, etablerar sig i en annan EES-stat i syfte att kringgå svensk lagstiftning när verksamheten huvud- sakligen riktar sig till Sverige ska vid tillämpningen av denna lag anses etablerad i Sverige.

Oberoende av vad som föreskrivs i första stycket gäller i tillämpliga delar

2kap. 9 §, 4 kap. 1–7 §§, 9 § 1–3, 6–9 och 16 samt 11–14 §§ och be- stämmelserna i 16–20 kap. även den som står under en annan EES-stats jurisdiktion enligt AV-direktivet.

4 § För sändningar genom tråd som når 100 hushåll eller färre gäller bara 9 kap. 1–4 §§ och i yttrandefrihetsgrundlagen bara 1 kap. 2 och 3 §§.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Ljudradiosändningar över satellit som lagen tillämpas på

5 § Lagen gäller för sådana sändningar av ljudradioprogram över satel- lit som kan tas emot i Sverige, om den som bedriver sändningsverksam- heten har sin hemvist i Sverige eller sändningen till satellit sker från en sändare här i landet.

Undantag för vissa ljud i TV-sändning

6 § Andra föreskrifter än 4 kap. 10 § 1 avseende villkor om förbud att sända reklam och 8 kap. 16 § om förbud att sända reklam gäller inte för ljud i TV-sändning, om ljudet helt stämmer överens med en ljudradio- sändning som sker med stöd av tillstånd enligt denna lag eller som den sändande låtit registrera sig för.

370

Föreskrifter om avgifter

7 § I lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radi- ons område finns bestämmelser om avgifter för tillstånd att sända TV- program och lokalradio.

2 kap. Information och registrering

Information om programföretag som sänder TV och leverantörer av beställ-TV

1 § Programföretag som sänder TV och leverantörer av beställ-TV ska se till att de som tar emot deras tjänster alltid och på ett enkelt sätt har tillgång till

1.namnet på leverantören av medietjänster,

2.den geografiska adress där leverantören av medietjänster är etable-

rad,

3.uppgifter om leverantören av medietjänster, inklusive dess e- postadress och webbplats, och

4.uppgifter om behörig tillsynsmyndighet.

I fråga om leverantörer av beställ-TV gäller också 8 § lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Registrering

2 § Den som bedriver en sändningsverksamhet som det inte behövs tillstånd för enligt denna lag eller som tillhandahåller beställ-TV, ska anmäla sig för registrering hos Radio- och TV-verket. Detsamma gäller den som för någon annans räkning bedriver sändningsverksamhet över satellit eller upplåter satellitkapacitet (satellitentreprenör).

I anmälan ska anges

1. namn, firma eller motsvarande,

2. ställföreträdare för juridisk person,

3. postadress, telefonnummer, e-postadress och webbplats, samt

4. uppgift om den verksamhet som bedrivs.

3 § Radio- och TV-verket ska upprätta ett register över dem som har tillstånd som avses i 4 kap. 3 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 2 §. 13 kap. 1 § eller har anmält sig enligt 2 § och vars verksamhet omfattas av denna lag.

Registret får föras med hjälp av automatisk databehandling. Det får bara innehålla sådana uppgifter som avses i 2 § andra stycket, 5 kap. 11 §, 14 kap. 9 § och 16 kap. 7–9 §§.

3 kap. Definitioner
1 § I denna lag avses med
annonser: reklam och andra meddelanden som utan att vara reklam
sänds på uppdrag av någon annan och som har till syfte att främja en sak
eller en idé;	371
	371

annonsering med delad skärm: sändning av en annons samtidigt med	Prop. 2009/10:115
en annan sändning;	Bilaga 3
AV-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv 89/552/EEG om
samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas
lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella me-
dietjänster;
beställ-TV: en tjänst varigenom en leverantör av medietjänster i infor-
mations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahåller allmänhe-
ten TV-program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät

1.på begäran av användaren,

2.vid en tidpunkt som han eller hon väljer,

3.från en katalog med program som leverantören av medietjänsten har valt ut;

försäljningsprogram: program där publiken erbjuds att beställa varor och tjänster;

leverantör av medietjänster: den som

1.har det redaktionella ansvaret för valet av innehåll i en ljudradio- el- ler TV-sändning, beställ-TV eller sökbar text-TV och

2.avgör hur det ska struktureras;

ljudradiosändning: en sändning av ljudradioprogram med hjälp av elektroniska kommunikationsnät som

1.tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

2.är riktad till allmänheten, och

3.är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel; ljudradioprogram: program som består av ljud;

lokalradio: andra tillståndspliktiga lokala ljudradiosändningar än såda- na som

1.kräver tillstånd av regeringen,

2.bara får ske under en begränsad tid enligt 11 kap. 1 § andra stycket,

eller

3.är närradio;

närradio: lokala ljudradiosändningar för föreningslivet och trossam- fund;

närradioförening: en sammanslutning av flera tillståndshavare i ett sändningsområde för gemensamma närradioändamål;

produktplacering: när en vara, en tjänst eller ett varumärke i marknads- föringssyfte förekommer i ett program och leverantören av medietjänsten har fått betalt eller liknande ersättning för det, dock inte när en vara eller tjänst av obetydligt värde förekommer i ett program och produkten har tillhandahållits gratis;

program: ett enskilt inslag i en programtablå eller i en katalog som har ställts samman av en leverantör av medietjänster;

programföretag: en leverantör av medietjänster som tillhandahåller ljudradiosändningar, TV-sändningar eller sökbar text-TV; programtjänst: ett samlat utbud av ljudradio- eller TV-program eller sökbar text-TV som sänds under en gemensam beteckning;

reklam: varje form av meddelande som

1.sänds antingen mot betalning eller liknande ersättning eller som ut- gör egenreklam, och

2.syftar till att i näringsverksamhet marknadsföra varor, tjänster, fast

egendom, arbetstillfällen eller andra nyttigheter;

372

sponsring: bidrag som någon som inte tillhandahåller audiovisuella	Prop. 2009/10:115
medietjänster eller producerar sådana verk ger för att finansiera medie-	Bilaga 3
tjänster eller program i syfte att främja bidragsgivarens namn, varumär-
ke, anseende, verksamhet, intresse eller produkter;
sändning som är riktad till allmänheten: en sändning som samtidigt
och utan särskild begäran är tillgänglig för vem som helst som vill ta
emot den;
sökbar text-TV: en sändning med hjälp av elektroniska kommunika-
tionsnät som huvudsakligen består av text, grafik eller stillbilder, med
eller utan ljud, och som

1.tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

2.är riktad till allmänheten,

3.är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel, och

4.där användaren själv kan välja vilken del av innehållet som han eller hon vill ta del av och vid vilken tidpunkt det ska ske;

TV-program: program som huvudsakligen består av rörliga bilder, med eller utan ljud;

TV-sändning eller sända TV: en sändning av eller att sända TV- program med hjälp av elektroniska kommunikationsnät där sändningen

1.tillhandahålls av en leverantör av medietjänster,

2.är riktad till allmänheten, och

3.är avsedd att tas emot med tekniska hjälpmedel;

virtuell annonsering: sändning av annonser som på elektronisk väg fo- gas in i TV-bilden på fasta föremål eller på marken där sådana annonser kan placeras ut fysiskt och som normalt används för annonser.

TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV 4 kap. Tillstånd

Sändningsutrymme

1 § Regeringen beslutar vilket sändningsutrymme som i olika delar av landet får upplåtas för TV-sändningar och sökbar text-TV som kräver tillstånd enligt denna lag.

När det behövs tillstånd

2 § För att sända TV eller sökbar text-TV med hjälp av radiovågor krävs tillstånd enligt denna lag, om sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 megahertz eller 470–790 megahertz.

Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation.

Vem som beslutar om tillstånd

3 § Tillstånd att sända TV och sökbar text-TV ges av

1. regeringen, om sändningsverksamheten finansieras med TV-avgiften enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och TV i allmänhetens

tjänst, och

373

2. Radio- och TV-verket i övriga fall.

Innebörden av ett tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV innebär rätt att samti- digt sända det antal programtjänster i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Vem som kan få tillstånd

5 § Tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får bara beviljas ett pro- gramföretag som bedöms ha finansiella och tekniska förutsättningar att bedriva sändningsverksamhet under tillståndstiden och som bedöms vara berett att samverka med övriga tillståndshavare i tekniska frågor.

Vad man ska beakta vid tillståndsgivningen

6 § När tillstånd att sända TV och sökbar text-TV beviljas ska man sär- skilt beakta att sändningsutrymmet ska kunna tas i anspråk

1.för olika programtjänster så att sändningarna kommer att tilltala oli- ka intressen och smakriktningar,

2.för såväl nationella som lokala och regionala programtjänster, och

3.av flera av varandra oberoende programföretag.

Tillstånd begränsat till vidaresändning

7 § Ett tillstånd som beviljas av Radio- och TV-verket får innebära rätt att enbart vidaresända program som samtidigt sänds eller kort tid dessför- innan sänts av någon annan. I ett sådant beslut får verket föreskriva att bestämmelserna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av tillståndet.

Villkor för tillstånd

8 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får förenas med villkor som innebär att sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt samt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i televisionen.

9 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får förenas med villkor om skyldighet att

1.sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2.sända under en viss minsta tid,

3.samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4.sända sökbar text-TV i viss omfattning,

5.sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

6.bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av

regeringen,

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

374

7. använda en viss sändningsteknik,	Prop. 2009/10:115
8. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja	Bilaga 3
tillgänglighet och konkurrens,

9.använda vissa radiosändare,

10.ta hänsyn till televisionens särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro- grammen,

11.sända genmälen,

12.i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13.sända ett mångsidigt programutbud,

14.regionalt sända och producera program,

15.kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16.utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

17.utarbeta en beredskapsplan för verksamheten under höjd beredskap och vid svåra påfrestningar på samhället i fred samt lämna planen till regeringen och till den myndighet som regeringen bestämmer.

10 § Ett tillstånd att sända TV och sökbar text-TV får förenas med villkor om förbud mot att sända

1.reklam eller andra annonser,

2.sponsrade program även i andra fall än som anges i 7 kap. 1–3 §§,

och

3.program där produktplacering förekommer.

11 § Ett tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV får förenas med villkor som innebär att ägarförhållandena och inflytandet i ett företag som får tillståndet inte får förändras mer än i begränsad omfattning.

Tillståndens giltighetstid

12 § Ett tillstånd som har beviljats av regeringen att sända TV och sökbar text-TV ska gälla för viss tid som bestäms av regeringen.

Ett tillstånd som har beviljats av Radio- och TV-verket att sända TV eller sökbar text-TV gäller för sex år. Om det finns särskilda skäl, får Radio- och TV-verket besluta att ett tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV ska gälla för kortare tid.

Giltighetstiden för tillståndsvillkor får vara kortare än tillståndstiden.

Undantag för sändningar med tillstånd som gäller för begränsad tid

13 § Föreskrifterna i 4 kap. 5 och 6 §§ behöver inte tillämpas, om till- ståndet att sända TV eller sökbar text-TV gäller under en begränsad tid om högst två veckor.

Radio- och TV-verket får besluta att 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som avses i första stycket.

375

Yttrande över tillståndsvillkor

14 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV- verket avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte inne- hålla andra programrelaterade villkor än de som den sökande har godta- git.

Överlåtelse av sändningstillstånd

15 § Ett tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV som har beviljats av Radio- och TV-verket får överlåtas, om verket medger det. Ett sådant medgivande får bara lämnas, om

1.förvärvaren uppfyller förutsättningarna i 4 kap. 5 § för att få tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV,

2.överlåtelsen inte för med sig att ägarkoncentrationen bland dem som har tillstånd att sända TV och sökbar text-TV ökar i mer än ringa omfatt- ning, och

3.överlåtelsen inte skulle föra med sig en påtaglig minskning av mång- falden i utbudet av tillståndspliktiga programtjänster.

Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan.

16 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag såvitt avser tiden efter beslutet om medgi- vande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 och 13 §§ har meddelats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye inneha- varen. Radio- och TV-verket ska i samband med att verket medger över- låtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om underrättelse inte har skett, gäller inte föreläggandet mot denne.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Avgifter för ansökan om tillstånd hos Radio- och TV-verket

17 § Radio- och TV-verket får ta ut en avgift av den som hos verket ansöker om tillstånd att sända TV-program eller sökbar text-TV eller medgivande till överlåtelse av ett sådant tillstånd.

Avgiften ska motsvara Radio- och TV-verkets kostnader för handlägg- ningen av ärenden enligt första stycket.

5 kap. Innehållet i TV-sändningar, beställ-TV och sökbar text-TV

Allmänna krav

1 § Programföretag och den som tillhandahåller beställ-TV ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska stats- skickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

376

Våldsskildringar och pornografiska bilder

2 § Program med ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller med pornografiska bilder som sänds i TV ska antingen föregås av en varning i ljud eller innehålla en varning som anges löpande i bild under hela sändningstiden. Sådana program får inte sändas under sådan tid och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

3 § Program som tillhandahålls genom beställ-TV och som innehåller ingående våldsskildringar av verklighetstrogen karaktär eller pornogra- fiska bilder får inte tillhandahållas på ett sådant sätt att det finns en bety- dande risk att barn kan se programmen, om det inte av särskilda skäl ändå är försvarligt.

Beriktigande

4 § Uppgifter som förekommit i ett TV-program i TV-sändning som inte är reklam och som sänts på något annat sätt än genom tråd, ska beriktigas när det är befogat.

Även uppgifter som har förekommit i ett TV-program i TV-sändning som inte är reklam och som sänts genom tråd bör beriktigas när det är befogat.

Otillbörligt kommersiellt gynnande

5 § Program som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen.

I 6 och 7 kap. finns bestämmelser om produktplacering och sponsring.

Åsiktsannonser

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 3 kap. 1 §.

Program av europeiskt ursprung

7 § Den som sänder TV på annat sätt än genom tråd ska se till att följan- de krav uppfylls, om det inte finns särskilda skäl mot det.

1.Mer än hälften av den årliga sändningstiden ska upptas av program av europeiskt ursprung.

fem åren.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

377

Som sändningstid anses i denna paragraf den tid då det sänds program	Prop. 2009/10:115
med annat innehåll än nyheter, sport, tävlingar, annonser och försälj-	Bilaga 3
ningsprogram. I sändningstiden ska inte heller sändningar av endast text
räknas in.
TV-sändningar enligt första stycket ska, om det inte finns särskilda
skäl mot det, i betydande omfattning innehålla program på svenska språ-
ket, program med svenska artister och verk av svenska upphovsmän.
8 § Den som tillhandahåller beställ-TV ska på lämpligt sätt och när det
är praktiskt möjligt främja framställningen av och tillgången till sådana
europeiska produktioner som avses i artikel 1i i AV-direktivet.
Exklusiva rättigheter till TV-sändningar
9 § De som sänder TV och som innehar den exklusiva rätten till en TV-
sändning från ett svenskt eller utländskt evenemang som är av särskild
vikt för det svenska samhället får inte, om de sänder evenemanget, ut-
nyttja rättigheten på ett sådant sätt att en väsentlig del av allmänheten i
Sverige utestängs från möjligheten att i fri TV se evenemanget i direkt-
sändning eller, om det finns saklig grund till det, med en mindre tidsför-
skjutning. De evenemang som avses är sådana som inträffar högst en
gång om året och som intresserar en bred allmänhet i Sverige.
Om Europeiska kommissionen genom en underrättelse i Europeiska
gemenskapernas officiella tidning har förklarat att ett evenemang är av
särskild vikt för samhället i en annan EES-stat, får de som sänder TV och
som innehar den exklusiva rätten att sända evenemanget till den staten
inte, om de sänder evenemanget, utnyttja rättigheten på ett sådant sätt att
en väsentlig del av allmänheten i den staten utestängs från möjligheten
att se evenemanget i fri TV på ett sätt som närmare anges i underrättel-
sen.
Om någon för att uppfylla skyldigheten enligt första eller andra stycket
erbjuder någon annan att sända evenemanget i TV ska detta göras på
skäliga villkor.
Regeringen meddelar föreskrifter om vilka evenemang som är av särskild
vikt för det svenska samhället.
Korta utdrag från evenemang av stort allmänintresse
10 § I 48 a § i lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konst-
närliga verk finns bestämmelser om när ett programföretag i en EES-stat
i sina allmänna nyhetssändningar får använda korta utdrag ur en televi-
sionssändning från ett evenemang av stort allmänintresse som ett annat
programföretag sänder med exklusiva rättigheter.
Sändningsbeteckning för TV-sändningar och sökbar text-TV
11 § Den som sänder TV eller sökbar text-TV enligt denna lag ska
använda en sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av
Radio- och TV-verket.
Beteckningen ska i TV-sändning anges minst en gång varje sändnings-
timme eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen. I sökbar text-
TV ska beteckningen anges löpande.	378
	378

Krav på tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning

12 § Den som sänder TV, beställ-TV eller sökbar text-TV på något annat sätt än genom tråd ska utforma sändningarna på ett sådant sätt att programmen blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning genom textning, tolkning, uppläst text eller liknande teknik i den omfatt- ning som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

När man ska bestämma på vilket sätt och i vilken omfattning pro- grammen ska göras tillgängliga för personer med funktionsnedsättning ska man beakta de finansiella förutsättningar som leverantören av medie- tjänster har, den tekniska utvecklingen av tillgänglighetstjänster inom TV-området och antalet personer som följer sändningarna.

6 kap. Produktplacering

Förbud mot att sända program där det förekommer produktplacering

1 § Det är förbjudet att sända TV-program där det förekommer pro- duktplacering, om något annat inte följer av 2 §.

2 § Trots förbudet i 1 § får man på de villkor som anges i 3 och 4 §§ sända filmer, TV-serier, sportprogram och lätta underhållningsprogram där det förekommer produktplacering.

Första stycket gäller dock inte program som huvudsakligen vänder sig till barn under tolv år och program där det förekommer produktplacering av

1.alkoholdrycker och tobaksvaror,

2.andra produkter som kommer från företag vars huvudsakliga verk- samhet är att tillverka eller sälja alkoholdrycker eller tobaksvaror, eller

3.receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Krav på program där det förekommer produktplacering

3 § TV-program där det förekommer produktplacering får sändas bara om programmet inte

1.uppmuntrar till inköp eller hyra av de produktplacerade varorna eller tjänsterna eller innehåller andra säljfrämjande inslag, eller annars

2.framhäver den berörda produkten på ett otillbörligt sätt.

Information om produktplacering

4 § När det förekommer produktplacering i ett program i en TV- sändning eller i beställ-TV, ska tittarna informeras om det i början och slutet av programmet och när programmet börjar igen efter ett avbrott för annonser.

Informationen ska lämnas på lämpligt sätt och får inte innehålla sälj- främjande inslag eller något annat som gör att informationen kan förväx- las med reklam.

379

7 kap. Sponsring

Program som inte får sponsras

1 § Ett program i en TV-sändning eller beställ-TV som huvudsakligen handlar om nyheter eller innehåller nyhetskommentarer får inte sponsras.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Vem som inte får sponsra program

2 § Program i en TV-sändning eller i beställ-TV får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksamhet är att tillverka eller sälja alkohol- drycker eller tobaksvaror.

Begränsningar för läkemedelsföretag

3 § Om ett läkemedelsföretag sponsrar ett program i en TV-sändning eller i beställ-TV, får sponsringen bara främja företagets namn eller an- seende men inte receptbelagda läkemedel och sådan medicinsk behand- ling som bara är tillgänglig efter ordination.

När sponsringsmeddelanden ska lämnas

4 § När man sänder ett sponsrat program i TV eller i beställ-TV ska man ange att programmet är sponsrat och vem som har bidragit till finan- sieringen. Det ska ske genom att ett sponsringsmeddelande lämnas i början och i slutet av programmet eller vid ettdera av dessa tillfällen.

I sökbar text-TV ska ett sådant meddelande lämnas löpande.

Om bara en klart avgränsad del av ett program är sponsrad ska spons- ringsmeddelandet i stället lämnas i omedelbar anslutning till den delen, om det kan ske utan att programmets integritet och värde eller rättighets- havarnas rättigheter kränks.

När sponsringsmeddelanden får lämnas

5 § I en TV-sändning får, utöver vad som följer av 4 §, sponsringsmed- delanden lämnas

1.i omedelbar anslutning till programmets början eller slut, om ett meddelande har lämnats enligt 4 § tredje stycket,

2.i pauser i sportprogram där det förekommer längre pauser och i pro- gram som är föreställningar eller evenemang med pauser för publiken,

3.i samband med att sändningen övergår från en programtjänst till en annan, och

4.vid växlingar mellan sändning från evenemang och studiosändning. Första stycket gäller bara om sponsringsmeddelandet kan lämnas på ett

sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

380

Hur ett sponsringsmeddelande ska utformas

6 § Ett sponsringsmeddelande i en TV-sändning eller i beställ-TV ska innehålla sponsorns namn, logotyp eller något annat kännetecken för sponsorn. Meddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

Sponsringsmeddelande med delad skärm

7 § Ett sponsringsmeddelande får sändas med delad skärm i de fall som anges i 4 och 5 §§, om det sker på ett sådant sätt att programmets integri- tet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter inte kränks.

8 kap. Reklam och andra annonser

Annonstid

1 § Annonser får sändas i TV under högst 12 minuter per timme mellan hela klockslag.

Programtjänster som uteslutande är avsedda för försäljningsprogram får dock sändas i TV, under förutsättning att sändningstiden är minst 15 minuter.

2 § Den sammanlagda annonstiden i TV-sändningar får vid ett givet tillfälle inte understiga en minut sedan sändningstiden för annonssignatu- ren enligt 6 § har räknats bort.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Program som inte får avbrytas av annonser

3 § I TV-sändningar och beställ-TV får program som innehåller guds- tjänster eller program som huvudsakligen riktar sig till barn under tolv år inte avbrytas av annonser.

När program får avbrytas av annonser

4 § Andra program i TV-sändningar än sådana som avses i 3 § får av- brytas av annonser bara om det kan ske på ett sådant sätt att avbrottet – med hänsyn till naturliga avbrott i programmet och programmets längd och karaktär – inte påverkar programmets integritet och värde eller krän- ker rättighetshavarnas rättigheter.

Vid sändning av biograffilmer, filmer producerade för TV och nyhets-
program gäller utöver kraven i första stycket att det måste vara minst 30
minuter mellan avbrotten.
Annonssignatur
5 § Före och efter varje sändning av annonser i TV-sändningar och
beställ-TV ska det sändas en särskild signatur som tydligt skiljer annon-
serna från övriga sändningar. Signaturen ska bestå av både ljud och bild.
I sökbar text-TV, försäljningsprogram och vid annonsering med delad	381
	381

skärm ska signaturen alltid vara löpande. Den behöver dock bara anges i	Prop. 2009/10:115
bild.	Bilaga 3
I fråga om TV-sändningar som regeringen lämnar tillstånd till får re-
geringen medge undantag från skyldigheten enligt första stycket och
kravet på kortaste annonstid enligt 2 §. Undantag får även medges av
Radio- och TV-verket i fråga om sändningar av TV-program som verket
lämnar tillstånd till.
Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen
(2008:486).
Uppgift om i vems intresse en annons sänds
6 § Av en annons som inte är reklam och som förekommer i TV-
sändning, sökbar text-TV eller beställ-TV ska det framgå i vems intresse
den sänds.
Reklam och barn
7 § I TV-sändningar och beställ-TV får reklam inte syfta till att fånga
uppmärksamheten hos barn under tolv år.
Reklam får inte heller förekomma omedelbart före eller efter ett program
eller en del av ett program som huvudsakligen vänder sig till barn under
tolv år.
Personer som inte får förekomma i reklam och andra annonser
8 § I reklam i en TV-sändning eller beställ-TV får det inte förekomma
personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen
vänder sig till barn under tolv år.
9 § I annonser i TV-sändningar eller beställ-TV får det inte uppträda
personer som spelar en framträdande roll i program som huvudsakligen
handlar om nyheter och nyhetskommentarer.
Annonsering med delad skärm
10 § I en TV-sändning som består av direktsända evenemang som
pågår utan avbrott får annonser sändas med delad skärm, om det sker på
ett sådant sätt att programmets integritet och värde eller rättighetshavar-
nas rättigheter inte kränks.
Första stycket gäller även vid återutsändning av ett program i oföränd-
rat skick i TV-sändning eller beställ-TV.
Virtuell annonsering
11 § Virtuell annonsering får förekomma i TV-sändningar och beställ-
TV under förutsättning att annonseringen inte
	382

1.är mer framträdande än den annonsering som normalt förekommer på den plats varifrån sändningen sker eller på något annat sätt inverkar störande på tittarnas möjligheter att uppfatta programmet, eller

2.innebär att programmets integritet och värde eller rättighetshavarnas rättigheter kränks.

Före och efter varje sändning av program som innehåller virtuell an- nonsering ska programföretaget på lämpligt sätt upplysa om att sådan annonsering förekommer.

Bestämmelserna i 1–5 §§ tillämpas inte vid virtuell annonsering.

Elektroniska företagsskyltar

12 § I sportprogram i TV-sändningar och beställ-TV får namnet på eller logotypen för det eller de företag som tillhandahållit den utrustning eller de tjänster som är nödvändiga för att producera information om resultat, matchställning eller dylikt fogas in i TV-bilden elektroniskt under förutsättning att följande villkor uppfylls.

1.Namnet eller logotypen visas i samband med sändningen av den in- formation som företaget i fråga tillhandahållit.

2.Programföretaget eller leverantören av beställ-TV får inte någon er- sättning för visningen.

3.Företagsnamnet eller logotypen förenas inte med ljud och tar bara upp en liten del av bilden.

4.Företagsnamnet eller logotypen visas i rimlig omfattning.

Reklam för alkohol och tobak

13 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och to- baksvaror finns i 4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738) och i 14 § tobaks- lagen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

14 § Reklam för medicinsk behandling som bara är tillgänglig efter ordination får inte sändas i TV-sändningar och beställ-TV. Försäljningsprogram för läkemedel eller för medicinsk behandling får inte förekomma i TV-sändningar och i beställ-TV.

Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkeme- del finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Reklamförbud för lokala kabelsändarorganisationer

15 § En lokal kabelsändarorganisation får inte sända reklam.

Undantag för reklam för den egna programverksamheten

16 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som en leverantör av medietjänster gör för sin egen programverksamhet.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

383

9 kap. Vidaresändningar i kabelnät	Prop. 2009/10:115
Skyldighet att vidaresända program	Bilaga 3
Skyldighet att vidaresända program
1 § Var och en som äger eller på annat sätt förfogar över ett elektro-
niskt kommunikationsnät som används för överföring av TV-sändningar
till allmänheten genom tråd ska, om ett betydande antal hushåll som är
anslutna till nätet använder det som sitt huvudsakliga medel för att ta
emot TV-sändningar, se till att de boende i de anslutna hushållen kan ta
emot TV-sändningar som sker med tillstånd av regeringen och som kan
tas emot i området utan villkor om särskild betalning.
Skyldigheten gäller bara för TV-sändningar för vilka sändningstillstån-
det har förenats med krav på opartiskhet och saklighet samt ett villkor
om ett mångsidigt programutbud där det ska ingå nyheter. En sådan
sändningsplikt gäller bara om förutsättningarna för vidaresändning enligt
lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk är
uppfyllda.
TV-sändningar enligt första stycket ska kunna tas emot på ett tillfreds-
ställande sätt och utan kostnad för själva mottagningen.
Sändningsplikten enligt första stycket gäller även TV-sändningar som en
tillståndshavare genomför för att uppfylla skyldigheten att sända till hela
landet eller till delar av landet, men där sättet att sända inte kräver reger-
ingens tillstånd.
Antalet programtjänster som omfattas av sändningsplikten
2 § Sändningsplikten enligt 1 § omfattar inte fler än fyra programtjäns-
ter som sänds samtidigt av tillståndshavare vars verksamhet finansieras
genom TV-avgifter enligt lagen (1989:41) om finansiering av radio och
TV i allmänhetens tjänst.
Teknik som ska användas vid vidaresändning
3 § I nät där TV-sändningar sker med både analog och digital teknik
ska vidaresändning ske med analog teknik av minst två programtjänster
som avses i 2 §, om de sänds eller har sänts ut med analog teknik. I öv-
rigt får vidaresändning ske med digital teknik.
Undantag från sändningsplikten
4 § Sändningsplikten enligt 1 § gäller inte för en anläggning där ett
begränsat antal TV-program förs fram till abonnenterna genom ett all-
mänt kommunikationsnät, som består av parkabel av metall, med hjälp
av digital teknik.
Sändningsplikten enligt 1 § första stycket omfattar inte sändningar som
sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 §.

384

Sändningsutrymme för TV-program från lokala kabelsändarorganisa- tioner

5 § De som äger eller annars förfogar över ett elektroniskt kommunika- tionsnät som används för överföring av TV-sändningar till allmänheten genom tråd och som minst 100 av de hushåll som är anslutna till nätet använder som sitt huvudsakliga medel att ta emot TV-sändningar ska, i varje kommun där de har ett sådant kommunikationsnät, kostnadsfritt tillhandahålla ett särskilt bestämt utrymme för sändningar av TV- program från en eller flera lokala kabelsändarorganisationer som har förordnats av Radio- och TV-verket.

I nät där TV-sändningar sker med både analog och digital teknik ska utrymme för sändningar av en lokal kabelsändarorganisation tillhanda- hållas med både analog och digitalt sändningsteknik.

Undantag

6 § Vad som sägs i 1–3 och 5 §§ gäller inte om vidaresändningarna i anläggningen bara avser TV-program från sändare på jordytan på lägre frekvens än 3 gigahertz.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Krav på lokala kabelsändarorganisationer

7 § En lokal kabelsändarorganisation ska vara en sådan juridisk person som har bildats för att bedriva lokala kabelsändningar och som kan antas låta olika intressen och meningsriktningar komma till tals i sin verksam- het.

En lokal kabelsändarorganisation ska i sin sändningsverksamhet sträva efter vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

Radio- och TV-verkets förordnande av lokala kabelsändarorganisatio- ner ska gälla i högst tre år.

Möjlighet till dispens

8 § Radio- och TV-verket får medge undantag från skyldigheterna enligt 1–3 och 5 §§, om det finns särskilda skäl till det.

Ljudradiosändningar 10 kap. Krav på tillstånd

När det krävs tillstånd

1 § För att sända ljudradioprogram med hjälp av radiovågor krävs till- stånd enligt denna lag, om

1.sändningen sker på frekvenser under 30 megahertz som enligt inter- nationella överenskommelser som Sverige omfattas av är avsedda för rundradiosändningar, eller

2.sändningen sker på frekvenserna 87,5–108 megahertz, 174–240 me- gahertz eller 470–790 megahertz.

385

Tillstånd krävs inte för sändningar som är särskilt anpassade för syn-	Prop. 2009/10:115
skadade personer och som äger rum under högst fyra timmar om dygnet	Bilaga 3
från radiosändare som används för andra sändningar med stöd av till-
stånd enligt denna lag.
Föreskrifter om tillstånd att använda radiosändare finns i lagen
(2003:389) om elektronisk kommunikation.

11 kap. Tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och lokalradio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att till hela landet eller till utlandet sända ljudradiopro- gram ges av regeringen. Regeringen ger också tillstånd att sända lokal digital ljudradio.

Radio- och TV-verket får ge tillstånd att under en begränsad tid om högst två veckor sända ljudradioprogram som inte är närradio eller lokal- radio. Verket får besluta att föreskrifterna i 5–8 kap. inte ska tillämpas på sändningar som sker med stöd av ett sådant tillstånd.

Om det finns särskilda skäl får regeringen ge tillstånd att sända ljudra- dioprogram i lokala sändningar som inte uppfyller kraven för närradio eller lokalradio.

Innebörden av tillstånd av regeringen

2 § Ett tillstånd av regeringen att sända ljudradioprogram innebär en rätt att samtidigt sända det antal programtjänster i varje område under den del av dygnet som anges i tillståndet.

Tillståndsvillkor

3 § Ett tillstånd att sända andra ljudradioprogram än närradio och lokal- radio får förenas med villkor som anges i 4 kap. 8, 10 och 11 §§.

Ett tillstånd får vidare förenas med villkor om skyldighet att 1. sända till hela landet eller till en viss del av landet,

2. sända under en viss minsta tid,

3. samtidigt sända ett visst minsta antal program i varje område,

4. sända program vars innehåll är särskilt anpassade för personer med funktionsnedsättning,

5. bereda utrymme för sändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen,

6. använda en viss sändningsteknik,

7. samverka med andra tillståndshavare i tekniska frågor för att främja tillgänglighet och konkurrens,

8. använda vissa radiosändare,

9. ta hänsyn till ljudradions särskilda genomslagskraft när det gäller programmens ämnen och utformning samt tiden för sändning av pro- grammen,

10. iaktta bestämmelsen om beriktigande i 5 kap. 4 § första stycket,

11. sända genmälen,

386

12.i sändningsverksamheten respektera den enskildes privatliv,

13.sända ett mångsidigt programutbud,

14.regionalt sända och producera program,

15.kostnadsfritt sända meddelanden som är av vikt för allmänheten, om en myndighet begär det,

16.utforma sändningarna på ett sådant sätt att de inte bara kan tas emot av en begränsad del av allmänheten i sändningsområdet, och

Tillståndens giltighetstid

4 § Ett tillstånd som beviljats av regeringen att sända ljudradioprogram ska gälla för en viss tid som bestäms av regeringen.

Yttrande över tillståndsvillkor

5 § Innan beslut om tillstånd fattas ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som regeringen eller Radio- och TV- verket avser att förena med tillståndet. Beslut om tillstånd får inte inne- hålla andra programrelaterade villkor än de som den sökande godtagit.

12 kap. Tillstånd att sända närradio

Sändningsområden

1 § Sändningsområden för närradio ska omfatta högst en kommun. Utanför storstadsområdena bör man sträva efter att sändningarna kan tas emot i hela kommunen.

Radio- och TV-verket får besluta om större sändningsområden än en kommun, om det finns synnerliga skäl till det.

Möjligheter att sända närradio

2 § Om en sådan sammanslutning som kan få tillstånd enligt 4 § önskar det och det är tekniskt möjligt, ska det finnas en möjlighet att sända när- radioprogram i en kommun.

Om det finns särskilda skäl, får det samtidigt sändas mer än ett närra- dioprogram i kommunen.

Vem som ger tillstånd

3 § Tillstånd att sända närradio ges av Radio- och TV-verket.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

387

Vilka sammanslutningar som kan få tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända närradio kan bara ges till följande juridiska personer, nämligen

1.ideella föreningar som har anknytning till sändningsområdet,

2.registrerade trossamfund och registrerade organisatoriska delar av registrerade trossamfund som har anknytning till sändningsområdet,

3.obligatoriska sammanslutningar av studerande vid universitet och högskolor,

4.närradioföreningar.

Vid bedömningen av om en ideell förening har anknytning till sänd- ningsområdet ska särskilt beaktas var

1.föreningens studio och övriga lokaler för verksamheten är belägna,

2.ansvarig utgivare och föreningens styrelsemedlemmar är bosatta,

samt

3.föreningsstämma och styrelsemöten hålls.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Krav på utgivare

5 § Tillstånd att sända närradio får ges först efter det att sammanslut- ningen har anmält vem som har utsetts till utgivare enligt yttrandefrihets- grundlagen.

Förbud mot tillstånd

6 § Ett tillstånd att sända närradio får inte ges till någon som har till- stånd att sända lokalradio eller digital ljudradio.

Sändningstillståndet gäller inte, om tillståndshavaren får tillstånd att sända lokalradio eller digital ljudradio. Tillståndet att sända närradio upphör då från och med den dag sändningar får ske med stöd av tillstån- det att sända lokalradio eller digital ljudradio.

Sändningstider

7 § Om tillståndshavarna inte kan enas om fördelningen av sändnings- tid, bestämmer Radio- och TV-verket sändningstiderna. Detsamma gäller om en tillståndshavare begär att verket ska fastställa sändningsschemat i sin helhet.

Den tillståndshavare som bedöms ha störst intresse av att sända vid en viss tidpunkt ska ges förtur.

Radio- och TV-verkets beslut om sändningstid gäller tills nytt beslut fattas av verket eller en tillståndshavare eller närradioförening skriftligen underrättar verket om att tillståndshavarna enats om annan sändningstid.

8 § Radio- och TV-verket får besluta att en sändningstid inte får utnytt- jas av någon annan under en tid av högst tre månader, om en innehavare av tillstånd att sända närradio mot vilken det har riktats ett föreläggande vid vite enligt denna lag avstår sändningstid eller avsäger sig sitt sänd- ningstillstånd.

388

En sändare för närradio får inte användas för andra sändningar som det	Prop. 2009/10:115
krävs tillstånd för enligt denna lag.	Bilaga 3

Tillståndens giltighetstid

9 § Tillstånd att sända närradio gäller för viss tid.

13 kap. Tillstånd att sända lokalradio

Vem som ger tillstånd

1 § Tillstånd att sända lokalradio ges av Radio- och TV-verket.

Sändningsområden

2 § Radio- och TV-verket bestämmer sändningsområdenas omfattning. Härvid ska verket beakta

1.vad som är tekniskt möjligt att nå från sändare med lämpligt läge,

2.hur möjligheterna att ta emot sändningar påverkas på andra håll, och

3.vad som är naturliga lokala intresseområden.

Sändningsområdena ska utformas så att ett stort antal tillstånd kan lämnas. Flera tillstånd kan lämnas för samma sändningsområde.

Vem som kan få tillstånd

3 § Tillstånd att sända lokalradio kan ges till en fysisk eller juridisk person och kan bara omfatta ett sändningsområde. Ingen får ha mer än ett sändningstillstånd inom ett sändningsområde, om det inte finns särskilda skäl för något annat.

Staten, landsting eller kommuner får inte inneha tillstånd att sända lo- kalradio, vare sig direkt eller indirekt genom

1.företag i vilket ett eller flera sådana subjekt har en del som för dem gemensamt motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal har ett bestämmande inflytande, eller

2.ett företag som enligt 1 kap. 4 § årsredovisningslagen (1995:1554) är ett dotterföretag till ett företag som avses i 1.

Innebörden av ett tillstånd

4 § Ett tillstånd att sända lokalradio innebär rätt att bedriva sådana sändningar som kan tas emot med god hörbarhet inom det sändningsom- råde som anges i tillståndet.

Sändningstillståndet får förenas med villkor enligt 10 och 11 §§.

Tillståndsperiod

5 § Varje tillståndsperiod ska vara fyra år räknat från den 1 januari 2005. Ett tillstånd gäller till utgången av den tillståndsperiod under vil-

ken tillståndet har utfärdats.

389

Kungörelse om lediga sändningsutrymmen

6 § När ett sändningsutrymme för ett område blir ledigt ska Radio- och TV-verket kungöra detta. I kungörelsen ska verket ange sändningsområ- dets omfattning, sista dag för ansökan och första dag då sändningar får bedrivas med stöd av tillståndet.

När det finns flera sökande till ett ledigt sändningsutrymme

7 § Om det finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsutrym- me när ansökningstiden har gått ut, ska Radio- och TV-verket ge sökan- dena möjlighet att före en viss dag samordna ansökningarna. Om det efter den dagen fortfarande finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsområde, ska verket besluta om fördelning av tillståndet i enlig- het med 8 §.

8 § När det finns två eller flera sökande till ett ledigt sändningsutrymme ska Radio- och TV-verket sträva efter en fördelning av sändningsutrym- met som medför att sändningarna i hög grad utgörs av eget material och program med lokal anknytning.

Vidare ska verket sträva efter att dominans över nyhetsförmedling och opinionsbildning motverkas och att möjligheterna till mångfald tas till vara. Därvid ska verket beakta om sökanden

1.ger ut en dagstidning eller sänder radio eller television i sändnings- området,

2.genom aktie- eller andelsinnehav eller avtal ensam har ett bestäm- mande inflytande över ett företag som avses i 1, eller

3.är ett företag i vilket någon som avses i 1 eller 2 ensam har ett be- stämmande inflytande.

Radio- och TV-verket ska vid fördelningen också beakta sökandens fi- nansiella och tekniska förutsättningar att bedriva verksamheten varaktigt med god kapacitet och kvalitet.

Med eget material avses program som har tillkommit enbart för den egna verksamheten och som har bearbetats redaktionellt.

Med dagstidning avses en allmän nyhetstidning av dagspresskaraktär, som normalt kommer ut med minst ett nummer varje vecka.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

När det bara finns en sökande till ett ledigt sändningsutrymme

9 § Om det bara finns en sökande till ett ledigt sändningsutrymme, ska Radio- och TV-verket underrätta sökanden om att verket kommer att ge tillstånd, men att sökanden först måste betala en avgift enligt lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område. Avgiften ska betalas inom två veckor från det att underrättelsen skickas ut.

Om sökanden betalar avgiften, ska verket besluta om tillstånd. Annars upphör ansökan att gälla.

Tillståndsvillkor

10 § Ett sändningstillstånd får förenas med villkor som avser skyldig-

het att

390

1. sända program i en viss del av sändningsområdet eller som når en	Prop. 2009/10:115
viss del av befolkningen inom området,	Bilaga 3

2.sända under en viss minsta tid,

3.använda en viss sändningsteknik och att samarbeta med andra till- ståndshavare i tekniska frågor, och

4.använda en viss teknik för sådan inspelning som avses i 16 kap.

11 §.

11 § Sändningstillståndet får även förenas med villkor som avser skyl- dighet att

1.inte förändra ägarförhållandena och inflytandet i företaget mer än i begränsad omfattning,

2.sända en viss mängd eget material, och att

3.sända en viss mängd program med lokal anknytning.

Första stycket gäller inte i fall som avses i 9 §.

Yttrande över tillståndsvillkor

12 § Innan Radio- och TV-verket beslutar om tillstånd ska den sökande ges tillfälle att ta del av och yttra sig över de villkor som myndigheten avser att förena med tillståndet.

Förlängning av sändningstillstånd

13 § Om en tillståndshavare senast sex månader före tillståndsperio- dens utgång begär förlängning av sitt sändningstillstånd ska detta för- längas med ytterligare en tillståndsperiod, om inte

1.det finns grund för återkallelse av tillståndet enligt 18 kap.,

2.tillståndshavaren väsentligen brutit mot villkor som enligt 10 eller 11 § förenats med sändningstillståndet,

3.tillståndshavaren väsentligen brutit mot bestämmelsen om eget ma- terial i 14 kap. 6 § och det inte finns särskilda skäl för att tillståndet ska förlängas.

Ett tillstånd ska inte heller förlängas om förändringar i tekniken eller i användningen av radiofrekvenser på grund av internationella överens- kommelser som Sverige anslutit sig till medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle meddelas.

Om Radio- och TV-verket inte avser att medge en förlängning, ska verket senast fyra månader före tillståndsperiodens utgång meddela till- ståndshavaren att tillståndet inte kommer att förlängas.

Som tillståndshavare i denna bestämmelse ska anses också den vars sändningsområde efter ändrad indelning enligt 14 § genomgått endast sådana förändringar att sändningsområdet framstår som väsentligen det- samma som före den ändrade indelningen.

Ändringar av sändningsområden
14 § Radio- och TV-verket får besluta om en ändrad indelning av
sändningsområden vid utgången av en tillståndsperiod. Om en berörd
tillståndshavare motsätter sig förändringen, får den vidtas endast om	391

förändringar i tekniken eller i användningen av radiofrekvenser på grund	Prop. 2009/10:115
av internationella överenskommelser som Sverige anslutit sig till medför	Bilaga 3
att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle beviljas.
Beslut om ändrad indelning av sändningsområden får inte fattas senare
än sex månader före tillståndsperiodens utgång.
Radio- och TV-verket ska för varje sändningsområde som ingår i den
nya indelningen senast sex månader före utgången av den löpande till-
ståndsperioden fatta ett särskilt beslut om vem som ska anses som till-
ståndshavare. Om ingen kan anses som tillståndshavare ska tillstånd för
sändningsområdet kungöras ledigt. Kungörelse får ske först sedan beslu-
tet har vunnit laga kraft.
15 § Om Radio- och TV-verket har beslutat enligt 14 § tredje stycket
första meningen att någon ska anses som tillståndshavare, får verket
medge denne att sända efter tillståndsperiodens slut i avvaktan på att
beslutet vinner laga kraft. Ett sådant medgivande ska lämnas för ett visst
sändningsområde för en viss tid.
Överlåtelse av sändningstillstånd
16 § Ett tillstånd får överlåtas, om Radio- och TV-verket medger det.
Ett sådant medgivande ska inte lämnas, om

1.förvärvaren enligt 3 § andra stycket inte skulle kunna få tillstånd att sända lokalradio, eller

2.förvärvaren redan har tillstånd att sända lokalradio i samma sänd- ningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket förvärvaren har del som motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande.

Någon överlåtelse ska heller inte medges, om det medför en påtaglig minskning av mångfalden i medieutbudet inom sändningsområdet.

Om det finns särskilda skäl kan Radio- och TV-verket medge att en överlåtelse sker trots att förvärvaren redan har tillstånd i sändningsområ- det.

Om verket inte medger överlåtelsen, är den utan verkan.

17 § Den som förvärvar ett tillstånd övertar överlåtarens rättigheter och skyldigheter enligt denna lag när det gäller tiden efter beslutet om med- givande.

Om ett föreläggande enligt 17 kap. 11 § första stycket 3, 6 och 11 har riktats mot den tidigare innehavaren, gäller föreläggandet även mot den nye innehavaren. Radio- och TV-verket ska i samband med att verket medger överlåtelsen underrätta den nye innehavaren om detta. Om någon underrättelse inte har skett, gäller inte föreläggandet mot denne.

Begäran om återkallelse av tillstånd

18 § Om en tillståndshavare begärt att tillståndet ska återkallas, ska tillståndet anses ha upphört att gälla den dag då en sådan begäran kom in till Radio- och TV-verket eller den senare dag som tillståndshavaren angett.

392

Tillståndets upphörande vid konkurs och dödsfall

19 § Om en tillståndshavare försätts i konkurs eller träder i likvidation, upphör tillståndet att gälla.

20 § Om en tillståndshavare avlider, upphör tillståndet att gälla tre månader efter dödsfallet. Om en ansökan om medgivande till överlåtelse av tillståndet har kommit in till Radio- och TV-verket innan tillståndet upphört att gälla, ska den prövas enligt 16 §.

14 kap. Innehållet i ljudradiosändningar

Allmänna krav

1 § Den som sänder ljudradioprogram efter tillstånd av regeringen ska se till att programverksamheten som helhet präglas av det demokratiska statsskickets grundidéer och principen om alla människors lika värde och den enskilda människans frihet och värdighet.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Otillbörligt kommersiellt gynnande

2 § Ljudradioprogram som inte är reklam får inte på ett otillbörligt sätt gynna kommersiella intressen.

Åsiktsannonsering ap.

3 § I sändningar för vilka villkor om opartiskhet gäller får det inte förekomma meddelanden som sänds på uppdrag av någon annan och som syftar till att vinna stöd för politiska eller religiösa åsikter eller åsikter i intressefrågor på arbetsmarknaden.

Att sådana meddelanden ska anses som annonser framgår av 1 kap.

1 §.
Program i närradio
4 § I närradio får bara sådana program sändas som har framställts sär-
skilt för den egna verksamheten.
Under högst tio timmar per månad får dock en tillståndshavare sända
program som inte framställts enbart för den egna verksamheten, om in-
nehållet i sändningarna
1. är av särskilt intresse för tillståndshavarens medlemmar,
2. främjar kunskap och bildning, eller
3. utgör upptagningar av lokala kulturella tillställningar.
Programutbud i närradioförening
5 § En närradioförenings programutbud får bara innehålla
1. sändningar från evenemang av gemensamt intresse för tillståndshavar-
na,
2. information, i begränsad omfattning, om kommunal verksamhet,	393
	393

3. uppgifter om program och programtider samt andra upplysningar om	Prop. 2009/10:115
närradioverksamheten på orten, och	Bilaga 3
4. provsändningar av program, framställda av juridiska personer som är
behöriga att få tillstånd att sända närradio, i varje enskilt fall under högst
tre månader.
Krav på eget material i lokalradio
6 § I lokalradio ska eget material sändas under minst tre timmar varje
dygn under tiden 06.00–21.00.
Varningsmeddelanden i lokalradio
7 § Varningsmeddelanden som är av vikt för allmänheten och som ska
skydda människor, egendom eller miljö ska sändas kostnadsfritt i lokal-
radio, om en myndighet begär det.
Krav på svenska program i sändningar som sker med stöd av tillstånd av
regeringen
8 § Ljudradiosändningar som sker med stöd av tillstånd av regeringen
ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, i betydande omfattning
innehålla program på svenska språket, program med svenska artister och
verk av svenska upphovsmän.
Krav på sändningsbeteckning
9 § Den som sänder ljudradioprogram enligt denna lag ska använda en
sådan beteckning för sina sändningar som har godkänts av Radio- och
TV-verket. Beteckningen ska anges minst en gång varje sändningstimme
eller, om detta inte är möjligt, mellan programmen.
15 kap. Reklam, andra annonser och sponsring
Annonssignatur
1 § Före och efter varje ljudradiosändning av annonser ska det sändas
en särskild signatur som tydligt skiljer annonserna från övriga sändning-
ar.
Regeringen får medge undantag från denna skyldighet i fråga om
sändningar som regeringen själv lämnar tillstånd till.
Bestämmelser om reklamidentifiering finns i 9 § marknadsföringslagen
(2008:486).
Annonstid
2 § Annonser i en ljudradiosändning får sändas högst 12 minuter under
en timme mellan hela klockslag. Om sändningen inte innefattar en timme
	394

mellan hela klockslag, får annonser sändas under högst 15 procent av	Prop. 2009/10:115
annonstiden.	Bilaga 3

Uppgift om i vems intresse en annons sänds

3 § Av en annons som inte är reklam ska det framgå i vems intresse den sänds.

4 § I annonser får det inte uppträda personer som spelar en fram- trädande roll i program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhetskommentarer.

Reklam för alkohol och tobak

5 § Bestämmelser om förbud mot reklam för alkoholdrycker och to- baksvaror finns i 4 kap. alkohollagen (1994:1738) och i tobakslagen (1993:581).

Reklam för läkemedel och medicinsk behandling

6 § Bestämmelser om förbud mot vissa slag av marknadsföring av läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Av läkemedelslagen följer att bestämmelserna övervakas av Läkemedelsverket.

Undantag för reklam för den egna programverksamheten

7 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte för sådan reklam som den sändande gör för sin egen programverksamhet.

Program som inte får sponsras

8 § Ett program som huvudsakligen handlar om nyheter eller nyhets- kommentarer får inte sponsras.

9 § Ett program får inte sponsras av någon vars huvudsakliga verksam- het gäller tillverkning eller försäljning av alkoholdrycker eller tobaksva- ror.

Sponsring

10 § När man sänder ett sponsrat program i ljudradio ska man ange att programmet är sponsrat och vem som har bidragit till finansieringen. Det ska ske genom att ett sponsringsmeddelande på lämpligt sätt lämnas i början och slutet av programmet eller vid ettdera tillfället.

Sponsringsmeddelandet får inte innehålla säljfrämjande inslag eller något annat som gör att det kan förväxlas med reklam.

395

Gemensamma bestämmelser 16 kap. Granskning och tillsyn

Justitiekanslerns granskning

1 § Justitiekanslern övervakar genom granskning i efterhand om pro- gram som sänts i TV eller genom beställ-TV innehåller våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 och 3 §§.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Granskningsnämndens för radio och TV granskning

2 § Granskningsnämnden för radio och TV övervakar genom gransk- ning i efterhand om program som sänts i TV eller genom beställ-TV står i överensstämmelse med denna lag och de programrelaterade villkor som kan gälla för sändningarna. Granskningsnämnden övervakar även efter- levnaden av bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 § och tillgänglighet i 5 kap. 12 §.

Sändningar som sker med stöd av tillstånd till vidaresändning enligt 4 kap. 7 § ska inte granskas av Granskningsnämnden för radio och TV.

Finner Granskningsnämnden för radio och TV att en sändning innehål- ler våldsskildringar eller pornografiska bilder i strid med 5 kap. 2 och 3 §§, ska nämnden göra anmälan om förhållandet till Justitiekanslern.

Radio- och TV-verkets tillsyn

3 § Radio- och TV-verket övervakar att programföretagen följer sådana villkor som har föreskrivits med stöd av 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och 17, 11 kap. 3 § andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17 samt 13 kap. 10 § och 11 § första stycket 1.

Konsumentombudsmannens tillsyn

4 § Bestämmelserna om reklam i 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra styckena och 15 kap 4 § övervakas av Konsument- ombudsmannen.

Redovisning av europeiska produktioner

5 § Var och en som sänder TV på annat sätt än genom tråd ska år 2011 och därefter vartannat år till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa hur stor andel av verksamheten som utgjorts av sådana program som avses i 5 kap. 7 § första stycket.

6 § Leverantörer av medietjänster som sänder beställ-TV ska år 2011 och därefter vart fjärde år till Granskningsnämnden för radio och TV redovisa vad de har gjort för att främja framställningen och tillgången till europeiska produktioner enligt 5 kap. 8 §.

396

Upplysningsskyldighet för den som sänder TV-program över satellit

7 § På begäran av Radio- och TV-verket ska den som sänder TV- pro- gram över satellit lämna upplysningar om vem som äger företaget och på vilket sätt verksamheten finansieras.

Upplysningsskyldighet för satellitentreprenörer

8 § På begäran av Radio- och TV-verket ska en satellitentreprenör lämna upplysningar om vem som är uppdragsgivare, uppdragsgivarens adress, programtjänstens beteckning och hur sändningen över satellit sker.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Upplysningsskyldighet för dem som bedriver tillståndspliktig verksamhet

9 § På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV-verket och Konsumentombudsmannen ska den som bedriver verk- samhet som är tillståndspliktig enligt lagen lämna myndigheterna de upplysningar och handlingar som behövs för kontrollen av att verksam- heten bedrivs i enlighet med lagen samt de villkor och föreskrifter som har utfärdats med stöd av lagen.

Upplysningsskyldighet i övrigt

10 § På begäran av Granskningsnämnden för radio och TV ska den som bedriver verksamhet enligt denna lag lämna de upplysningar som behövs för att nämnden ska kunna bedöma storleken av den särskilda avgiften enligt 17 kap. 6 §.

Skyldighet att tillhandahålla inspelade program

11 § Den som i enlighet med 5 kap. 3 § lagen (1991:1559) med före- skrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens områden har spelat in ett program, ska på begäran av Granskningsnämn- den för radio och TV, Radio- och TV-verket eller Konsumentombuds- mannen utan kostnad lämna en sådan inspelning till myndigheten.

Redovisningsskyldighet för den som har tillstånd att sända lokalradio

12 § Den som fått tillstånd att sända lokalradio ska årligen till Gransk- ningsnämnden för radio och TV redovisa hur de skyldigheter som avses i 13 kap. 11 § första stycket 2 och 3 har uppfyllts.

Underrättelse för den som förvärvat exklusiva rättigheter

13 § Den som har förvärvat den exklusiva sändningsrätten till ett så- dant evenemang som anges i 5 kap. 9 § ska omedelbart underrätta Granskningsnämnden för radio och TV om det.

397

Om Granskningsnämnden för radio och TV

14 § Granskningsnämnden för radio och TV består av en ordförande och sex andra ledamöter. För ledamöterna finns ersättare till det antal regeringen bestämmer. Minst en av ledamöterna eller ersättarna ska vara vice ordförande. Ordföranden och vice ordföranden ska vara eller ha varit ordinarie domare.

Granskningsnämnden för radio och TV är beslutför med ordföranden eller en vice ordförande och ytterligare tre ledamöter. Ärenden som up- penbart inte är av större vikt eller principiell betydelse får dock avgöras av ordföranden eller en vice ordförande. Regeringen får föreskriva att en tjänsteman hos nämnden ska ha rätt att fatta beslut på nämndens vägnar, dock inte beslut som innebär att den sändande brustit vid tillämpningen av denna lag eller de villkor som gäller för sändningarna.

Om det vid en överläggning i Granskningsnämnden för radio och TV kommer fram skiljaktiga meningar, tillämpas föreskrifterna i 16 kap. rättegångsbalken.

Åtgärder mot programföretag som är etablerade i någon annan EES-stat

15 § Om en tillsynsmyndighet finner att en TV-sändning som helt eller huvudsakligen är inriktad mot Sverige från ett programföretag som är etablerat i en annan EES-stat strider mot

1.6 kap. 2 § andra stycket 1 eller 2 eller 7 kap. 2 § såvitt avser alko- holdrycker,

2.8 kap. 7 eller 8 §, eller

3.4 kap. 10 § alkohollagen (1994:1738) får tillsynsmyndigheten ta kontakt med den behöriga myndigheten i den andra EES-staten i syfte att förmå programföretaget att följa bestämmelserna.

Om programföretaget inte följer bestämmelserna i första stycket, får tillsynsmyndigheten vidta åtgärder mot programföretaget enligt 16 kap. 10 §,17 kap. 5 och 6 §§ samt 29 och 48 §§ marknadsföringslagen (2008:486) bara om de förutsättningar som anges i artikel 3.3-3.5 i AV- direktivet är uppfyllda.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Samarbete med andra EES-stater

16 § Om en annan EES-stat, i fråga om ett programföretag under svensk jurisdiktion, har lämnat en motiverad begäran till Sverige enligt vad som anges i artikel 3.2 i AV-direktivet ska tillsynsmyndigheten uppmana programföretaget att följa den andra EES-statens bestämmelser, om begäran avser

1.ett programföretag under svensk jurisdiktion som tillhandahåller en TV-sändning som helt eller huvudsakligen är inriktad mot den EES- staten, och

2.en överträdelse av en bestämmelse i allmänhetens intresse som är mer detaljerad eller striktare än direktivets bestämmelser.

398

17 kap. Straff och särskilda avgifter

Sändning utan tillstånd

1 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder program utan tillstånd där tillstånd krävs enligt denna lag döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Sändning från öppna havet

2 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet sänder från en radioan- läggning på öppna havet eller i luftrummet över det eller som upprättar eller innehar en sådan anläggning, döms till böter eller fängelse i högst sex månader, om

2.sändningen orsakar att radioanvändning i något av dessa länder blir skadligt påverkad.

Den som utomlands begått ett sådant brott döms, om han eller hon finns här, efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och trots 2 kap. 5 a § första och andra styckena brottsbalken.

Åtal får väckas endast efter beslut av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer mot

2.utlänningar även i andra fall än de som anges i 2 kap. 5 § brottsbal-

ken.

Brott mot anmälningsskyldigheten

3 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin anmäl- ningsskyldighet enligt 2 kap. 2 § döms till böter.

Förverkande

Ett föremål som har använts som hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller föremålets värde får förklaras förverkat, om det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra särskilda skäl för det.

Åläggande att betala en särskild avgift

5 § Den som inte följer de bestämmelser och villkor som anges i denna

paragraf får åläggas att betala en särskild avgift. Detta gäller

399

1. villkor om annonser, sponsrade program och produktplacering som	Prop. 2009/10:115
föreskrivits med stöd av 4 kap. 10 §,	Bilaga 3

2.bestämmelserna om otillbörligt gynnande av kommersiella intressen enligt 5 kap. 5 § och 14 kap. 2 §,

3.bestämmelserna om andra annonser än reklam i 5 kap. 6 §, 8 kap. 6 och 9 §§, 14 kap. 3 § och 15 kap. 3 och 4 §§,

4.bestämmelserna om exklusiva rättigheter i 5 kap. 9 §,

5.bestämmelserna om produktplacering i 6 kap

6.bestämmelserna om sponsring i 7 kap. samt 15 kap. 8–10 §§,

7.bestämmelserna om annonser i 8 kap. 1–5 §§, 7 § andra stycket och 10–12 §§ samt 15 kap. 1 och 2 §§, eller

8.bestämmelserna om reklam i 8 kap. 15 §.

Vid prövning av frågan om avgift ska påföras ska rätten särskilt beakta överträdelsens art, varaktighet och omfattning.

Avgiften tillfaller staten.

Den särskilda avgiftens storlek

6 § Den särskilda avgiften fastställs till lägst fem tusen kronor och högst fem miljoner kronor. Avgiften bör dock inte överstiga tio procent av den sändandes årsomsättning under det föregående räkenskapsåret.

När avgiftens storlek fastställs ska särskilt beaktas de omständigheter som legat till grund för prövning av frågan om avgift ska påföras samt de intäkter som den sändande kan beräknas ha fått med anledning av över- trädelsen.

När och till vem den särskilda avgiften ska betalas

7 § Den särskilda avgiften ska betalas till Radio- och TV-verket inom trettio dagar efter det att domen vunnit laga kraft.

Indrivning av obetalda avgifter

8 § Om den särskilda avgiften inte betalas inom den tid som anges i 7 §, ska Radio- och TV-verket lämna den obetalda avgiften för indrivning. Indrivningen ska ske enligt bestämmelserna i lagen (1993:891) om in- drivning av statliga fordringar m.m.

Handlingar som ska anses otillbörliga mot konsumenter

9 § En handling som strider mot 8 kap. 7 § första stycket, 8 och 9 §§, 14 § första och andra stycket samt 15 kap. 4 § ska vid tillämpningen av 5, 23 och 26 §§ marknadsföringslagen (2008:486) anses vara otillbörlig mot konsumenter. En sådan handling kan medföra en marknadsstörningsav- gift enligt bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen.

400

Offentliggörande av Granskningsnämndens beslut

10 § Granskningsnämnden för radio och TV får besluta att den sändan- de på lämpligt sätt ska offentliggöra nämndens beslut, när nämnden fun- nit att någon har brutit mot programrelaterade villkor som beslutats med stöd av 4 kap. 8 och 9 §§, 11 kap. 3 § eller bestämmelsen om beriktigan- de 5 kap. 4 § första stycket.

Beslutet, som får innefatta ett föreläggande vid vite, får inte innebära att offentliggörandet måste ske i den sändandes program.

Föreläggande att följa bestämmelser

11 § Den som inte följer de bestämmelser som anges i denna paragraf får föreläggas att följa bestämmelserna. Ett föreläggande får förenas med vite. Detta gäller bestämmelser om

1.varning (5 kap. 2 §),

2.tillståndsvillkor enligt 4 kap. 9 § 1–4, 6–9, 16 och 17 samt 11 kap. 3

§andra stycket 1–3, 5–8, 16 och 17,

3.beteckningar (5 kap. 11 § och 14 kap. 9 §),

4.skyldighet att utforma sändningarna på ett sådant sätt att program- men blir tillgängliga för personer med funktionsnedsättning enligt 5 kap. 12 § och föreskrifter som har meddelats med stöd av den bestämmelsen.

5.sändningsplikt eller skyldighet att tillhandahålla kanal för lokala ka- belsändarorganisationer (9 kap. 1–3 och 5 §§),

6.närradiosändningars och lokalradiosändningars innehåll samt skyl- dighet att i lokalradio sända eget material och program med lokal an- knytning (13 kap. 11 § 2 och 3, 14 kap. 4–6 §§),

7.skyldighet att lämna vissa upplysningar till Granskningsnämnden för radio och TV (16 kap. 5 och 6 §§),

8.skyldighet att lämna vissa upplysningar till Radio- och TV- verket (16 kap. 7 och 8 §§),

9.skyldighet att lämna upplysningar och handlingar enligt 16 kap. 9 och 10 §§,

10.skyldighet att lämna inspelning (16 kap. 11 §), eller

11.skyldighet att årligen rapportera till Granskningsnämnden för radio och TV (16 kap. 12 §),

Föreläggande enligt första stycket 1, 3–4, 6–7 och 9–11 får beslutas av Granskningsnämnden för radio och TV. Föreläggande enligt första stycket 2, 5 och 8–9 får beslutas av Radio- och TV-verket. Föreläggande enligt första stycket 9 och 10 får även beslutas av Konsumentombuds- mannen.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Föreläggande om förbud för den som har tillstånd att sända närradio

12 § Radio- och TV-verket får i föreläggande förbjuda tillståndshavare att överträda beslut om sändningstid i närradion som fattats av verket eller att låta någon annan utnyttja tillståndshavarens sändningsrätt. Före- läggandet får förenas med vite.

401

Föreläggande för den som sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder

13 § Om någon vid upprepade tillfällen sänder våldsskildringar eller pornografiska bilder i televisionen på tider och sätt som avses i 5 kap. 2 §, får Justitiekanslern förelägga denne att inte på nytt sända sådana pro- gram på tider och på sådant sätt att det finns en betydande risk för att barn kan se programmen. Detsamma gäller den som vid upprepade till- fällen tillhandahåller beställ-TV på det sätt som avses i 5 kap. 3 §. Före- läggandet får förenas med vite.

Föreläggande för satellitentreprenörer

14 § Om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4, får Granskningsnämnden för radio och TV förelägga satellitentreprenören att följa de bestämmelser och villkor som anges i 5 §. Föreläggandet får förenas med vite.

Förelägganden enligt 11 eller 13 § får riktas mot satellitentreprenören, om den som sänder över satellit inte är etablerad i Sverige enligt 1 kap. 3 § första stycket 1 eller 4.

18 kap. Återkallelse av tillstånd

När ett tillstånd ska återkallas

1 § Ett tillstånd att sända ljudradio- eller TV-program ska återkallas på begäran av tillståndshavaren. Ett tillstånd får också återkallas enligt vad som anges i 2–5 och 7 §§ eller ändras enligt vad som anges i 2 och 7 §§.

Återkallelse och ändring av tillstånd att sända TV-program eller tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram

2 § Ett tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som lämnats av regeringen att sända ljudradioprogram får återkallas om

1.tillståndshavaren väsentligt brutit mot föreskrifterna i 5 kap. 1, 2, 4– 6 och 12 §§, 6 eller 7 kap., 8 kap. 1–14 §§, 14 kap. 1–3 §§, eller 15 kap. eller

2.ett villkor som förenats med tillståndet med stöd av 4 kap. 8–11 §§ eller 11 kap. 3 § har åsidosatts på ett väsentligt sätt.

Ett tillstånd att sända TV-program eller ett tillstånd som lämnats av re- geringen att sända ljudradioprogram får ändras till att avse annat sänd- ningsutrymme, om

1.förändringar inom radiotekniken eller ändringar i radioanvändningen på grund av internationella överenskommelser som Sverige har anslutit sig till eller bestämmelser antagna med stöd av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medför att ett nytt tillstånd med samma villkor inte skulle kunna medges, eller

2. det är nödvändigt för att ge utrymme för ytterligare sändningar.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

402

Återkallelse av tillstånd att sända närradio

3 § Ett tillstånd att sända närradio får återkallas om tillståndshavaren

1.inte längre uppfyller kraven enligt 12 kap. 4 §, eller

2.inte utnyttjat rätten att sända närradio under tre på varandra följande månader.

Tillstånd att sända närradio får också återkallas om en domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

4 § I beslut om återkallelse av ett tillstånd att sända närradio får det bestämmas en tid av högst ett år inom vilken tillståndshavaren inte ska få ett nytt tillstånd.

I fall som avses i 3 § andra stycket får domstolen bestämma att till- ståndshavaren inte får erhålla ett nytt tillstånd inom en tid av högst ett år, eller om det finns synnerliga skäl, högst fem år. Detta gäller även om den som hade tillstånd när yttrandefrihetsbrottet begicks inte har tillstånd att sända närradio vid tiden för domen.

Domstolen får besluta att beslutet ska gälla även för tiden intill dess domen vinner laga kraft.

Återkallelse av tillstånd att sända lokalradio

5 § Tillstånd att sända lokalradio får återkallas om

1.tillståndshavaren inte inlett sändningsverksamheten inom sex måna- der efter tillståndets början,

2.tillståndshavaren inte utnyttjat rätten att sända eller sänt endast i obetydlig omfattning under en sammanhängande tid av minst fyra veck- or,

3.tillståndshavaren väsentligt brutit mot någon av föreskrifterna i 14 kap. 2 § samt 15 kap. 1–4 och 8–10 §§, eller

4.en domstol funnit att ett program innefattat ett yttrandefrihetsbrott som innebär ett allvarligt missbruk av yttrandefriheten.

Förfogar en fysisk eller juridisk person, utan tillstånd från Radio- och TV-verket, över mer än ett tillstånd i ett sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket förvärvaren har en del som motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande, får det eller de tillstånd återkallas som har lämnats efter det första tillståndet.

Har Radio- och TV-verket medgett överlåtelse trots att tillståndshava- ren redan har tillstånd att sända lokalradio i samma sändningsområde, direkt eller indirekt genom företag i vilket tillståndshavaren har en del som motsvarar minst 20 procent av samtliga aktier eller andelar eller genom avtal ensam har ett bestämmande inflytande, får tillståndet åter- kallas endast om beslutet om överlåtelsen grundats på felaktiga eller ofullständiga uppgifter från tillståndshavaren. Återkallelsen ska då avse det eller de tillstånd som överlåtits.

Om staten, landsting eller kommuner innehar ett tillstånd att sända lo- kalradio på det sätt som anges i 13 kap. 3 § andra stycket ska verket återkalla detta tillstånd.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

403

Återkallelse av förordnande som lokal kabelsändarorganisation

6 § Ett förordnande som lokal kabelsändarorganisation får återkallas om någon sändningsverksamhet inte förekommit eller om sådan verk- samhet förekommit endast i obetydlig omfattning under en samman- hängande tid av minst tre månader.

Vad som ska beaktas när tillstånd återkallas eller ändras

7 § Beslut om återkallelse av tillstånd enligt 2–5 §§ får fattas endast om det i betraktande av skälen för åtgärden inte framstår som alltför ingri- pande.

Beslut om ändring av tillstånd enligt 2 § andra stycket 2 får fattas en- dast om tillståndshavarens rätt enligt 4 kap. 4 § kan tillvaratas.

19 kap. Handläggningen av ärenden om särskilda avgifter, vite och återkallelse m.m.

Vem som prövar ärenden om återkallelse och ändring av tillstånd

1 § Ärenden om återkallelse av tillstånd på grund av överträdelse av villkor som meddelats med stöd av 4 kap. 8 §, 4 kap. 9 § 10–12, 11 kap. 3 § första eller andra stycket eller 11 kap. 9–12 §§ och om överträdelse av 5 kap. 1–4 §§ eller 14 kap. 1 § ska på talan av Justitiekanslern tas upp av allmän domstol.

I övriga fall prövas ärenden om återkallelse av tillstånd av Radio- och TV-verket.

Ärenden om ändring av tillstånd att sända TV-program eller tillstånd som meddelats av regeringen att sända ljudradioprogram prövas av den som meddelat tillståndet.

När en fråga om återkallelse får tas upp

2 § Har tillståndet lämnats av regeringen, får en fråga om återkallelse tas upp först efter anmälan av regeringen, om inte tillståndshavaren själv begärt att tillståndet ska återkallas.

Har tillståndet lämnats av Radio- och TV-verket får en fråga om åter- kallelse tas upp

1.på begäran av tillståndshavaren,

2.på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan, eller

3.efter anmälan av Granskningsnämnden för radio och TV på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av Granskningsnämnden enligt 16 kap. 2 §.

En fråga om ändring av tillstånd får, förutom på begäran av tillstånds- havaren, tas upp på eget initiativ av den som är behörig att pröva frågan.

Innan Radio- och TV-verket fattar beslut i ett ärende om återkallelse på grund av överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av villkor för tillstånd som ska granskas av Granskningsnämnden för radio och TV enligt 16 kap. 2 § ska verket begära ett yttrande från nämnden. Tillstån- det får återkallas endast om nämnden finner att överträdelsen är väsent-

lig.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

404

Bestämmelser om rättegången

3 § För rättegången i mål enligt 1 § första stycket tillämpas bestämmel- serna för yttrandefrihetsmål. Vad som i dessa bestämmelser rör den tillta- lade, ska tillämpas för den som talan om återkallelse riktar sig mot. Ju- ryns prövning ska avse frågan om återkallelse ska ske.

Domstolen får besluta att domen ska gälla även för tiden intill dess den vinner laga kraft.

Vem som prövar frågor om påförande av särskild avgift

4 § Frågor om påförande av särskild avgift prövas av Länsrätten i Stockholms län på ansökan av Granskningsnämnden för radio och TV.

Frågan om särskild avgift faller, om den som talan riktas mot inte del- getts ansökan inom fem år från det ö*9-verträdelsen upphörde. Ett beslut om avgift upphör att gälla om beslutet inte verkställts inom fem år från det att domen vann laga kraft.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

Vem som prövar frågor om utdömande av vite

5 § Frågor om utdömande av vite som förelagts av Justitiekanslern enligt 17 kap. 13 § prövas av allmän domstol på talan av Justitiekanslern. För rättegången i ett sådant mål tillämpas bestämmelserna för yttrande- frihetsmål. Vad som i dessa bestämmelser rör den tilltalade, ska tillämpas för den som talan om utdömande av vite riktar sig mot. Juryns prövning ska avse frågan om vitet ska dömas ut.

Frågor om utdömande av vite i andra fall prövas i enlighet med vad som i allmänhet är föreskrivet om vite.

20 kap. Överklagande

Radio- och TV-verkets beslut om tillstånd

1 § Beslut enligt denna lag av Radio- och TV-verket om tillstånd att sända TV och närradio, fördelning av sändningstid i närradion samt änd- ring och återkallelse av tillstånd får överklagas hos allmän förvaltnings- domstol.

Beslutet gäller omedelbart, om inte något annat bestäms.

Även ett beslut av Radio- och TV-verket enligt 4 kap. 15 § att inte medge överlåtelse av tillstånd att sända TV eller sökbar text-TV får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.

2 § Beslut av Radio- och TV-verket om lokalradio får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, om det gäller beslut om att

1.avslå ansökan om tillstånd,

2.inte medge överlåtelse av tillstånd,

3.inte förlänga ett tillstånd,

4.återkalla ett tillstånd, och

5.någon enligt 13 kap. 14 § tredje stycket ska anses som tillståndsha- vare.

405

Mål om överklagande av beslut som avses i första stycket 1 och 4 ska	Prop. 2009/10:115
handläggas skyndsamt.	Bilaga 3
Beslut som avses i första stycket 2–4 gäller omedelbart, om inte något
annat bestäms.

3 § Även följande beslut av Radio- och TV-verket får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, nämligen beslut om

1.beteckningar enligt 5 kap. 11 § och 14 kap. 9 §,

2.förordnande av lokala kabelsändarorganisationer enligt 9 kap. 5 §,

3.återkallelse av ett sådant förordnande enligt 18 kap. 6 §, och

4.beslut enligt 9 kap. 8 § om undantag från sändningsplikt och skyl- dighet att tillhandahålla kanal för lokala kabelsändarorganisationer. Beslut om återkallelse av ett förordnande som anges i 2 gäller omedel- bart, om inte något annat inte förordnas.

Beslut om förelägganden som har förenats med vite

4 § Beslut av Granskningsnämnden för radio och TV, Radio- och TV- verket eller Konsumentombudsmannen om förelägganden som har för- enats med vite enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 1–6 och 9–11.

Förelägganden enligt 17 kap. 10 §, 11 § första stycket 1–3, 6 och 11 samt 12 § gäller omedelbart, om inte något annat beslutas.

Krav på prövningstillstånd i kammarrätten

5 § Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten av beslut som meddelats av länsrätt enligt 1–4 §§.

Beslut som inte får överklagas

6 § Andra beslut av Granskningsnämnden för radio och TV och Radio- och TV-verket än de som anges i 1–4 §§ får inte överklagas.

1.Denna lag träder i kraft den 19 december 2009, då radio- och TV- lagen (1996:844) upphör att gälla.

2.Genom lagen upphävs lagen (2008:418) med tillfälliga bestämmel- ser om tillstånd att sända lokalradio. Bestämmelserna om sändningarnas innehåll i 8 § den upphävda lagen tillämpas dock till utgången av år 2009.

3.Den som har fått tillstånd att sända TV-program med stöd av radio- och TV-lagen (1996:844) har rätt att också sända sökbar text-TV i rimlig omfattning under återstoden av tillståndstiden.

4.Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om påförande av särskild avgift, om sändningen har skett innan lagen trätt i kraft. Särskild avgift får dock påföras bara om det också kan ske enligt föreskrifterna i den nya lagen.

5.Bestämmelserna i 6 kap. tillämpas på sändningar av program som

har

producerats

efter

den

december

2009.

406

arbetet och göra det tillgängligt för allmänheten.

Rätten enligt första stycket gäller till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet framställdes. Om arbetet har gjorts tillgängligt för all- mänheten inom femton år från framställningen, gäller dock rätten till dess femton år har förflutit efter det år då arbetet först gjordes tillgäng-

ligt för allmänheten.
Bestämmelserna i 2 § andra–	Bestämmelserna i 2 § andra–
fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra	fjärde styckena, 6–9 §§, 11 § andra
stycket, 12 § första, andra och	stycket, 12 § första, andra och
fjärde styckena, 14, 16–22, 25,	fjärde styckena, 14, 16–22, 25–26
26–26 b och 26 e §§, 26 g § femte	b och 26 e §§, 26 g § femte och
och sjätte styckena samt i 42 a–42	sjätte styckena samt i 42 a–42 f §§
f §§ skall tillämpas på arbeten som	ska tillämpas på arbeten som avses
avses i denna paragraf. Är ett	i denna paragraf. Är ett sådant
sådant arbete eller en del av det	arbete eller en del av det föremål
föremål för upphovsrätt, får denna	för upphovsrätt, får denna rätt
rätt också göras gällande.	också göras gällande.

Avtalsvillkor som utvidgar framställarens rätt enligt första stycket till ett offentliggjort arbete är ogiltiga.

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

408

Förslag till lag om ändring i förfogandelagen (1978:262)		Prop. 2009/10:115
Härigenom föreskrivs att 5 § förfogandelagen (1978:262) ska ha föl-		Bilaga 3

jande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
Genom förfogande kan	5 §1
Genom förfogande kan

1.fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan egendom tagas

ianspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,

2.nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand tillskapas,

4.ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att förvara egen- dom,

5.ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att ombesörja transporter,

6.viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten som vägvi- sare, budbärare, arbetsmanskap eller sjukvårdspersonal.

Radiosändare eller sändarutrust-			Radiosändare eller sändarutrust-
ning får inte tas i anspråk, om den			ning får inte tas i anspråk, om den
stadigvarande utnyttjas för till-			stadigvarande utnyttjas för till-
ståndspliktiga ljudradio- eller TV-			ståndspliktiga ljudradio- eller TV-
sändningar enligt radio- och TV-			sändningar enligt radio- och TV-
lagen	(1996:844).	Detsamma	lagen	(2009:000).	Detsamma
gäller anläggning för trådsändning			gäller anläggning för trådsändning
vari sådana sändningar vidare-			vari sådana sändningar vidare-
sänds.			sänds

Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen.

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

1 Senaste lydelse 2001:268

409

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§ gäller också i fråga om radiopro- gram som förmedlas genom satel- litsändning som utgår från Sveri- ge.

Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1559) med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område

Härigenom föreskrivs att 3 kap. 3, 11, 12 och 18 §§ samt 5 kap. 7 § la- gen (1991:1559)1 med föreskrifter på tryckfrihetsförordningens och yttrandefrihetsgrundlagens område ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse
3 kap.
Varje sammanslutning som av-	3 §2
Varje sammanslutning som av-	Varje sammanslutning som av-
ser att sända ljudradio med stöd av	ser att sända ljudradio med stöd av
4 kap. radio- och TV-lagen	11 kap. radio- och TV-lagen
(1996:844) ska utse en utgivare	(2009:000) ska utse en utgivare
för programverksamheten. Det-	för programverksamheten. Det-
samma gäller innehavare av till-	samma gäller innehavare av till-
stånd till sådana sändningar som	stånd till sådana sändningar som
anges i 2 kap. 2 § fjärde stycket	anges i 11 kap. 1 § andra stycket
och 3 kap. 12 § radio- och TV-	och 4 kap. 13 § radio- och TV-
lagen samt innehavare av tillstånd	lagen samt innehavare av tillstånd
enligt 5 kap. samma lag. Sam-	enligt 13 kap. samma lag. Sam-
manslutningen eller tillståndshava-	manslutningen eller tillståndshava-
ren ska till Radio- och TV-verket	ren ska till Radio- och TV-verket
anmäla vem som är utgivare.	anmäla vem som är utgivare.

11 §

Vad som föreskrivs i 1 och 2 §§ gäller också i fråga om

1. radioprogram som förmedlas genom satellitsändning som utgår från Sverige och

2. andra radioprogram än ra- diotidningar som får sändas utan tillstånd enligt radio- och TV- lagen (2009:000).

12 §3

1Lagen omtryckt 2002:911.

2Senaste lydelse 2007:1288.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

411

Om ett programföretag som har

Prop. 2009/10:115

tillstånd enligt 2 kap. 2 § första

tillstånd enligt 4 kap. 3 § eller 11

Bilaga 3

eller andra stycket radio- och TV-

kap. 1 § första stycket radio- och

lagen (1996:844) att sända radio-

TV-lagen (2009:000) att sända

program också driver verksamhet

radioprogram också driver verk-

för sändning till allmänheten av

samhet för sändning till allmänhe-

ljud, bilder eller text genom tråd,

ten av ljud, bilder eller text genom

tillämpas 1 och 2 §§ i fråga om

tråd, tillämpas 1 och 2 §§ i fråga

verksamheten.

om verksamheten.

Bestämmelserna i 12–15 §§ till-

18 §4

Bestämmelserna i 12–15 §§ till-

lämpas också i fråga om sådant

tillhandahållande

information

tillhandahållande

information

som avses i 1 kap. 9 § första

stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

stycket

yttrandefrihetsgrundlagen.

Den som bedriver sådan verksam-

het ska till Radio- och TV-verket

anmäla vilket namn databasen har.

Namnet ska

innehålla databasens

Namnet ska

innehålla databasens

domännamn

eller

motsvarande

domännamn

eller

motsvarande

uppgift. När ett sådant programfö-

retag som har tillstånd enligt 2

retag som har tillstånd enligt 4

kap. 2 § första eller andra stycket

kap. 3 § eller 11 kap. 1 § första

radio- och TV-lagen (1996:844)

stycket radio- och TV-lagen

att sända radioprogram också

(2009:000) att sända radioprogram

driver verksamhet enligt 1 kap. 9 §

också driver verksamhet enligt 1

första

stycket

yttrandefrihets-

kap. 9 § första stycket yttrandefri-

grundlagen, ska i stället för vad

hetsgrundlagen, ska i stället för

som anges i 1 § första stycket gälla

vad som anges i 1 § första stycket

att

gälla att

utgivare ska utses för verksamheten,

– uppgift om vem som är utgivare, och i förekommande fall ställföre-

trädare, ska antecknas i register hos programföretaget.

5 kap.

radio-

och

TV-lagen

7 §5

radio-

och

TV-lagen

(1996:844) finns ytterligare be-

(2009:000) finns ytterligare be-

stämmelser

skyldighet

att

stämmelser

skyldighet

att

tillhandahålla

inspelningar

tillhandahålla

inspelningar

radioprogram.

I lagen (1993:1392) om pliktexemplar av dokument finns bestämmel-

ser om skyldighet att lämna skrifter och upptagningar till bibliotek eller till Statens ljud- och bildarkiv.

3Senaste lydelse 2007:1288.

4Senaste lydelse 2007:1288.

5Senaste lydelse 2001:269.

412

Förslag till lag om ändring i lagen (1992:72) om koncessions- avgift på televisionens och radions område

Härigenom föreskrivs att 1, 4, 4 b, 6 a, 8 a och 8 b §§ lagen (1992:72) om koncessionsavgift på televisionens och radions område ska ha följan- de lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1 §39

Ett programföretag som enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) har tillstånd att sända TV-program med analog sändningsteknik skall betala kon- cessionsavgift till staten enligt denna lag under förutsättning att företaget har rätt att sända reklam i sådan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet.

Vid tillämpningen av första stycket skall bortses från sänd- ningstillstånd som endast avser en rätt att vidaresända program som samtidigt sänds av eller kort tid dessförinnan sänts av någon an- nan.

Den som enligt 5 kap. radio- och TV-lagen har tillstånd att sända lokalradio skall betala konces- sionsavgift till staten enligt denna lag.

Ett programföretag som enligt 4 kap. 3 § radio- och TV-lagen (2009:000) har tillstånd att sända TV-program med analog sänd- ningsteknik ska betala konces- sionsavgift till staten enligt denna lag under förutsättning att företa- get har rätt att sända reklam i så- dan sändning och är ensamt om denna rätt här i landet.

Vid tillämpningen av första stycket ska bortses från sändnings- tillstånd som endast avser en rätt att vidaresända program som sam- tidigt sänds av eller kort tid dess- förinnan sänts av någon annan.

Den som enligt 13 kap. radio- och TV-lagen har tillstånd att sända lokalradio ska betala kon- cessionsavgift till staten enligt denna lag.

Den rörliga delen av konces- sionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändning- ar som sker med stöd av tillstånd enligt 2 kap. 2 § första stycket radio- och TV-lagen (1996:844) att sända televisionsprogram med analog sändningsteknik och i sändningar som i huvudsak över- ensstämmer med dessa sändningar.

4 §40

Den rörliga delen av konces- sionsavgiften beräknas för ett kalenderhalvår i sänder. Den är beroende av de intäkter som utgör vederlag till programföretaget för att det sänder annonser i sändning- ar som sker med stöd av tillstånd enligt 4 kap. 3 § radio- och TV- lagen (2009:000) att sända televi- sionsprogram med analog sänd- ningsteknik och i sändningar som i huvudsak överensstämmer med dessa sändningar. Avgiften tas ut

39Senaste lydelse 2005:538.

40Senaste lydelse 2002:369.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

414

Skyldighet att betala avgift för tillstånd att sända lokalradio gäller från och med den dag då sänd- ningar får bedrivas med stöd av tillståndet. Att avgiften i vissa fall ska betalas dessförinnan framgår av 13 kap. 9 § radio- och TV-lagen

(2009:000).

I ett beslut om tillstånd att sända lokalradio ska Radio- och TV- verket ange den avgift enligt 4 b §

Avgiften tas ut med med

– 20 procent av intäkterna till den del de överstiger 375 miljoner men inte 500 miljoner kronor,

–40 procent av intäkterna till den del de överstiger 500 miljoner men inte 1 000 miljoner kronor,

–50 procent av intäkterna till den del de överstiger 1 000 miljoner kronor.

I intäkter som utgör vederlag för att programföretaget sänder annonser inräknas intäkter som tillförts någon annan, om det framgår av omstän- digheterna att de utgör sådant vederlag till programföretaget.

Intäkterna skall bestämmas en- ligt bokföringsmässiga grunder.

De i första stycket angivna be- loppsgränserna skall justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 3 § andra stycket i fråga om den fasta delen av konces- sionsavgiften.

Intäkterna ska bestämmas enligt bokföringsmässiga grunder.

De i första stycket angivna be- loppsgränserna ska justeras på ett sätt som motsvarar det sätt som anges i 3 § andra stycket i fråga om den fasta delen av konces- sionsavgiften.

		4 b §41
Koncessionsavgiften	för	den	Koncessionsavgiften	för	den
som enligt 5 kap. radio- och TV-			som enligt 13 kap. radio- och TV-
lagen (1996:844) har tillstånd att			lagen (2009:000) har tillstånd att
sända lokalradio utgör 40 000 kr			sända lokalradio utgör 40 000 kr
för varje kalenderår under vilket			för varje kalenderår under vilket
sändningsverksamheten	får	bedri-	sändningsverksamheten	får bedri-
vas.			vas.
Avgiften för varje	kalenderår		Avgiften för varje	kalenderår
skall justeras med hänsyn till kvo-			ska justeras med hänsyn till kvoten
ten mellan konsumentprisindex för			mellan konsumentprisindex		för
oktober månad året före det år som			oktober månad året före det år som
avgiften avser och konsumentpris-			avgiften avser och konsumentpris-
index för oktober månad 2000.			index för oktober månad 2000.

Beloppet avrundas nedåt till närmaste tusental kronor.

6 a §42 Skyldighet att betala avgift för

tillstånd att sända lokalradio gäller från och med den dag då sänd- ningar får bedrivas med stöd av tillståndet. Att avgiften i vissa fall skall betalas dessförinnan framgår av 5 kap. 9 § radio- och TV-lagen

(1996:844).

I ett beslut om tillstånd att sända lokalradio skall Radio- och TV- verket ange den avgift enligt 4 b §

41Senaste lydelse 2005:886.

42Senaste lydelse 2006:1478.

Prop. 2009/10:115

Bilaga 3

415

som tillståndshavaren skall betala under det första kalenderåret. Avgiften skall betalas så snart Radio- och TV-verket meddelat beslut om avgiften.

Radio- och TV-verket skall se- nast den 31 december varje år fastställa det belopp som skall betalas under det följande kalen- deråret. Avgiften skall betalas före utgången av januari månad det kalenderår som avgiften avser.

som	tillståndshavaren ska betala	Prop. 2009/10:115
under	det första kalenderåret.	Bilaga 3

Avgiften ska betalas så snart Ra- dio- och TV-verket meddelat be- slut om avgiften.

Radio- och TV-verket ska senast den 31 december varje år fastställa det belopp som ska betalas under det följande kalenderåret. Avgiften ska betalas före utgången av janu- ari månad det kalenderår som avgiften avser.

8 a §43

Återkallas ett tillstånd att sända	Återkallas ett tillstånd att sända
lokalradio gäller skyldigheten att	lokalradio gäller skyldigheten att
betala avgiften till och med nittio	betala avgiften till och med nittio
dagar från den dag tillståndet en-	dagar från den dag tillståndet en-
ligt 5 kap. 18 § radio- och TV-	ligt 13 kap. 18 § radio- och TV-
lagen (1996:844) skall anses ha	lagen (2009:000) ska anses ha
upphört att gälla.	upphört att gälla.

En tillståndshavares skyldighet att betala avgift gäller inte för tid efter det att någon annan övertagit tillståndet.

8 b §44

Den som får medgivande enligt	Den som får medgivande enligt
5 kap. 15 § radio- och TV- lagen	13 kap. 15 § radio- och TV- lagen
(1996:844) skall betala en avgift	(2009:000) ska betala en avgift
som motsvarar vad denne skulle	som motsvarar vad denne skulle
ha betalat om tillståndet förlängts.	ha betalat om tillståndet förlängts.

Denna lag träder i kraft den 19 december 2009.

43Senaste lydelse 2001:273.

44Senaste lydelse 2001:273.

416

2. ljudradio- eller TV-program eller TV-sändningar över satellit som omfattas av radio- och TV- lagen (2009:000), eller

Förslag till lag om ändring i tobakslagen (1993:581)		Prop. 2009/10:115
Härigenom föreskrivs att 14, 14 a och 14 b §§ tobakslagen		Bilaga 3
Härigenom föreskrivs att 14, 14 a och 14 b §§ tobakslagen
(1993:581)45 ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse	Föreslagen lydelse

14 §46