Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av en utredning om rådigheten över industrispår.
Privata aktörer som har investerat, eller kan tänka sig investera, i järnväg för industriellt bruk bör ha rådighet över industrispåret. Kostnaden för investering i industrispår bärs helt av den privata investeraren. Samtidigt är det staten som beslutar om regler som påverkar möjligheten att utnyttja denna infrastruktur vad gäller tillträde och avgifter. Investeringar i infrastruktur är ofta ekonomiskt mycket omfattande och skrivs av under en lång tid: Därför är det mycket viktigt med långsiktigt hållbara spelregler. Den osäkerhet som finns idag avseende förutsättningarna för investeringar i industrispår påverkar möjligheterna att utveckla denna mycket viktiga infrastruktur.
Tåg är i många avseenden ett av de mest miljöeffektiva sätten att transportera gods. Sverige har som miljömål att minska koldioxidutsläpp; att öka godstransporter via järnvägen skulle bidra till detta. Denna typ av transport ger även trafiksäkerhetsfördelar eftersom de varor som transporteras på järnvägen inte belastar vägarna. Färre lastbilar innebär färre olyckor och en säkrare trafik.
Långtgående driftsbeslut bör kunna fattas av den som investerar. Ägandet, att man väljer att låta sina pengar gå in i en verksamhet, är ett principiellt viktigt argument för att beslut skall stanna hos den som gör investeringen. Avgifterna bör inte heller vara högre än den samhällsekonomiska kostnad, vilket blir lägre än den företagsekonomiska kostnad som investerarna betalar i dag.
Regeringen bör av nämnda anledning tillsätta en utredning om rådigheten över industrispår. Det finns dock särskilda aspekter som bör beaktas i en utredning:
Vid med- eller helfinansiering av annan aktör än Banverket bör denne ha full rådighet eller delaktighet i rådighet över industrispåret.
Vid fall av flera parter som trafikerar samma spår bör parterna avtalsvägen lösa eventuella trafikeringsfrågor.