Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av att tillsätta en parlamentarisk arbetsgrupp för att diskutera den framtida vårdens avgränsningar och finansiering.
Sveriges Kommuner och Landsting presenterade 2005 en rapport om vad som kommer att krävas av sjukvården 2030. Rapporten redovisar ett ökat resursbehov på 50 procent. Scenariot utgår från att behovet av hälso- och sjukvård för olika åldersgrupper är lika stort år 2030 som idag, samtidigt som den förväntade livslängden ökar. Resursbehoven antas öka ännu snabbare än vad som enbart följer av den demografiska utvecklingen, framförallt på grund av den medicinsk-tekniska utvecklingen. Idag nöjer sig ingen enbart med de behandlingsmetoder som fanns år 1980. Lika lite kommer befolkningen år 2030 att nöja sig med de behandlingsmöjligheter som finns idag. Baserat på den utveckling som varit under den senaste 25-årsperioden ökar resursbehoven med i genomsnitt 1,6 procent per år.
Om vi inte ska öka skattebördan växer vårdens resurser med knappt 0,5 procent per år. Detta leder till ett gap mellan resursbehov och finansiering som motsvarar en ökning av hälso- och sjukvårdens andel av BNP från ca 9 procent till 12 procent.
Utifrån ett kristdemokratiskt synsätt är det givet att vården ska vara gemensamt och solidariskt finansierad. Redan nu görs dock prioriteringar eftersom resurserna är begränsade. För att klara morgondagens utmaningar kommer ännu mer av prioriteringar att krävas.
Prioriteringarna som nu görs skiljer sig mellan landstingen. Det är inte heller säkert att prioriteringarna görs utifrån tillräckliga kunskaper och relevanta kriterier. För att medborgarna ska kunna lita på att den nödvändiga vården finns där när de behöver den och att de får tillgång till bästa möjliga vård och behandling måste prioriteringarna göras öppet och tydligt med utgångspunkt i kriterier som det råder stor samsyn kring. Den framtida sjukvården behöver klara avgränsningar mot de åtaganden som inte ska omfattas av en solidarisk finansiering. Var gränsen ska gå mellan nödvändig vård som vi gemensamt betalar och sådana insatser som den enskilde själv får välja och finansiera måste beslutas efter öppen och tydlig dialog. Den framtida vårdens avgränsningar måste diskuteras och kommas överens om mellan riksdagspartierna, så att en principiell lösning skapas som håller för framtiden.
För att klara av vårdens långsiktiga finansiering och innehåll bör en parlamentarisk utredning tillsättas som diskuterar den framtida vårdens avgränsningar och finansiering.