Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om behovet av bättre livshjälpsmöjligheter.
Just nu pågår en debatt kring ”livshjälp” vs ”dödshjälp”. Rätten, eller möjligheten, att få ett läkarassisterat slut på livet väcker både frågor och oro. Många gånger sker debatten om att få avsluta livet med starkare emfas än debatten om behovet av livshjälp.
Vårdens trovärdighet vilar på att vi vet att de ska göra sitt bästa för att bota, lindra och upprätthålla liv. Många som är positiva till dödshjälp säger att man själv ska få bestämma när livet är slut. Hur sjuk ska man vara för att få bestämma detta? Vem ska avgöra vad som är patientens verkliga vilja och hur deprimerad ska en patient vara för att anses ha beslutskompetens att avsluta sitt eget liv?
I vissa fall kanske en gränsdragning för dem som då blir satta att fatta beslut inte är så svår, men det kommer alltid att finnas många fall där det kommer att rymmas många tveksamheter.
Hur ska då sådana fall avgöras? Röstning, majoritetsavgörande, en nämnd som lik den i domstol ska bestämma om livsavslut eller ej?
En svårt sjuk person som känner sig som en belastning kanske vill avsluta sitt liv. Är detta ett giltigt skäl? Funktionshinder av större slag, ska det bli en giltig orsak?
Problemet är också att när vi väl ”klivit över tröskeln” kommer med tiden kriterier att förändras. Det kan bli svårare, men möjligen också lättare, att få kriterier som godkänner beslut om dödshjälp.
Livshjälp måste istället vara det som vi förespråkar, dvs. att lindra, bota och stödja de som av olika skäl har det mycket svårt och i livets slutskede behöver extra stöd.
Ingen ska behöva dö ensam, om döden är förväntad. Sjukvård och samhälle måste i alla lägen ställa upp med resurspersoner kring dem som är på väg att lämna livet för att med kraft, kunskap och innerlighet stödja och lindra smärta, ångest och oro.
Regeringen bör se över stödet till dem som befinner sig i terminalvård eller motsvarande tillstånd för att de och anhöriga skall klara den svåra situation de står inför. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.